ku

lt

ur

vä

rd

en

4|0

6

4 Sveriges förstafyrplats

10 Världens kulturer i montrar och magasin

40 Vem smyger runti natten påKungliga slottet?

ku

lt

ur

vä

rd

en

4|0

6

Kulturvärden utges av Statens fastighetsverk

med fyra nummer om året

Postadress Box 2263, 103 16 Stockholm

Gatuadress Järntorget 84

Telefon 08-696 70 00

Telefax 08-696 70 01

E-post kulturvarden@sfv.se

www.sfv.se

issn 1104-845x

Ansvarig utgivare och redaktör

Hans Landberg

Artikelförfattarna svarar för artiklarnas

innehåll. Endast artiklar signerade sfv

samt s. 3 uttrycker myndighetens åsikt.

Medverkande i detta nummer

Marie Louise Aaröe, Catrine Arvidsson,

Anna Choulier-Renström, Bo Jonsson,

Hans Landberg, Peter Lindkvist, Carl-Henrik

Palmér, Julia Sigurdson.

Foto/Illustrationer

ata 33a, 34a, 35 ab, 37a, 39; Nina Broberg 3;

Thomas Johansson, Fjellfotografen 28, 30, 31b;

T. F. Han 32, 33b; hgk 42a; Ove Kaneberg,

Medelhavsmuseet 17, 18, 19ac, 20;

Konsthögskolan 36; Joakim Kröger 23; Bert

Leandersson 4, 5, 6, 7, 8, 9; Per Linder 29b,

31a; Åke E:son Lindman 43a; Sigvard Linne 16;

Nationalmuseum 19b; Thomas Quiggle 43c;

Arne Persson 44; Tony Sandin, Etnografiska

museet 12, 13, 15, 26b; Magnus Selander 40,

42b; Julia Sigurdson 34b, 35c, 37bc, 38; Björn

Wennfors 43b; Karl Zetterström 21, 22, 24b, 25;

Östasiatiska museet 10, 24a, 26a.

Omslag

Nidingens fyrplats i Kattegatt söder om

Onsalahalvön.

Foto: Bert Leandersson.

Produktion Statens fastighetsverk

Layout och typografi Marie Glase

Tryckeri Trydells, Laholm

Prenumeration Se sista sidan!

www.kulturvarden.se

Utges av Statens fastighetsverk

Hans Landberg, redaktör: Förranumret av Kulturvärden hade det mångkul-turella samhället som tema. Vi fortsätternu delvis på temat, och tittar lite närmarepå hur förhållandet till vår mångkulturellaomvärld sett ut genom åren och hur värl-dens kulturer i dag skildras på några av demuseer som är Statens fastighetsverkshyresgäster. Catrine Arvidsson berättar i artikeln Världens kulturer i montrar ochmagasin om de värderingar som präglatsynen på de utomeuropeiska kulturerna,och hur de förändrats under de 350 år mu-seernas samlingar kommit till.

Sjöfartens miljöer har blivit hotade kul-turmiljöer i takt med att fyrar automatise-rats och fyrplatser avfolkats. Några av dekulturhistoriskt värdefullaste fyrplatsernakan räknas till vårt nationella kulturarv ochhar under de senaste åren förts över tillStatens fastighetsverk. I det här numretberättar vi om Nidingens fyrplats utanförhallandskusten där den första fyren tändesredan 1624. Trots det finns nära 700 far-tygsvrak i vattnen kring ön.

I år är det 50 år sedan en ung antikvariskkontrollant i Vadstena ensam tog beslutetatt stoppa ombyggnadsarbetena som skul-le förvandla det nedlagda sinnessjukhusettill folkhögskola och elevhem. Han stod påsig trots att byggmästaren hotade med atthan själv skulle få ta kostnaden om hanhade fel. Vid den byggnadsarkeologiskaundersökning som följde visade det sig attbyggnaden i själva verket var ett kungapa-lats från 1200-talet – ett palats som upp-förts av folkungaätten och som man troddevar försvunnet sedan många hundra år.Kulturhistorikern Julia Sigurdson berättar idet här numret om Sune Zachrisson ochupptäckten av palatset, och om hur viktigtdet är att inte ge med sig om man vet attman har rätt. Det är något som kräver bådemod och omdöme.

:

www.kulturvarden.se

3 ledare Länsresidensen

– kulturmiljöer med

starka symbolvärden

4 Sveriges första fyrplats

10 Världens kulturer i

montrar och magasin

28 Skogsbruk och renskötsel

– en grannlaga balans

32 Upptäckten av 1200-

talspalatset i Vadstena

– ett 50-årsjubileum!

40 Vem smyger runt i natten

på Kungliga slottet?

43 Notiser

44 Varbergs äldsta fästning

4

3210

3

Länsresidensen – kulturmiljöer med starka symbolvärdenFrån slott och borg till koja. Nåja, länsresidensenkanske inte finns representerade i kategorin koja menväl i både kategorin slott och vasaborgar samt i and-ra mer eller mindre framträdande symbolbyggnader.Symboler är de alla också genom den funktion de fyl-ler i och med att det är konungens befallningshavan-de – landshövdingen – som har bosättningsplikt ilänsresidenset. Ett undantag finns i Nyköping därlandshövdingen sedan Mats Lemnes dagar bor i envilla där bosättningsplikten också gäller.

De kulturmiljöer som länsresidensen represente-rar har manifesterats i det faktum att de utgör statli-ga byggnadsminnen med allt vad som följer häravmed skyddsföreskrifter med mera. Statens fastighets-verk (sfv) företräder staten inte bara som ägare ochförvaltare av dessa klenoder utan också som ansvarigför inredningen av representationsvåningarna medde kungliga rummen. sfv har under sin tid som för-valtare, i nära samverkan med hyresgästerna, ägnatmycket tid och omsorg åt representationslokalernautifrån regeringens handlingsprogram för arkitektur,formgivning och design. Där framgår att «Sverigesrepresentationslokaler, såväl inom landet som utom-lands, bör utgöra en förebild för vad som kan åstad-kommas inom svensk arkitektur, formgivning ochdesign».

Standarden i representationslokalerna i länsresi-densen har sålunda höjts under en följd av år. Samti-digt kan konstateras att det vid en genomgång av fas-tighetsekonomin för residensen visar sig att fastighe-terna med två undantag går med underskott år frånår. En del av underskotten kan givetvis förklaras medatt det finns vakanta lokaler i vissa av residensen mendet är ett faktum att det så kallade möbleringstilläg-get på 66 kronor per kvadratmeter inte på långa vä-gar täcker upp de investeringar som gjorts i inred-ning. Möbleringstillägget skulle behöva höjas rejältför att komma upp i de 270 kronor per kvadratmetersom gjorda investeringar motsvarar. Denna fråga ärnu högaktuell i sfv:s relationer till landshövdingar-na, som tillskrivit regeringen i ärendet.

En annan fråga som, även om den inte är högaktu-ell just nu, kommer att vara mycket betydelsefull förlänsresidensens framtid är den regionalisering som

kan förväntas bli resultatet av Ansvarskommittén.Redan nu har sfv tre tidigare länsresidens som hareller behöver få en annan användning. Det gäller re-sidensen i Kristianstad, Vänersborg och Mariestad.Det blev resultatet av regionaliseringen i Skåne och iVästra Götaland. Vilka länsresidens kommer att ‘bliöver’ vid en ny regionalisering inom en inte allt föravlägsen framtid?

En regionalisering till 6 regioner innebär att de nu-varande 21 länsresidensen minskas med 15 och enregionalisering till 9 regioner innebär en minskningmed 12. I båda fallen blir mer än hälften av länsresi-densen över. En viktig uppgift för sfv är naturligtvisatt ha god framförhållning när det gäller vilka alter-nativa användningar de överblivna residensen skakunna få. Här kan det naturligtvis skilja mycket mel-lan olika residens. Det är skillnad mellan Uppsalaslott och residenset i Kalmar, för att slumpvis ta någ-ra exempel. Samtidigt finns naturligtvis många likhe-ter som har att göra med de krav som ställs på detstatliga byggnadsminnet liksom den karaktär av lo-kaler representationsvåningarna representerar.

sfv har stor erfarenhet av att arbeta med att få hy-resgäster och verksamheter som är väl förenliga medde krav som dessa fantastiska kulturmiljöer ställer.Likväl väntar en mycket stor utmaning inför en regi-onalisering av här skisserat slag.Jag är övertygad om att sfvmed framgång kommer attleva upp till statsmakternasförväntningar att utveckla,levandegöra och tillgänglig-göra dessa kulturskatter förframtiden.

bo jonsson

Generaldirektör

Sveriges första fyrplatsmarie louise aaröe, Frilansjournalist

evet Nidingen är en skapelse av den sista in-landsisen, en så kallad ändmorän. Det varisens rörelser som gjorde att löst grus och an-nat material föstes samman och bildade grus-åsar som gick parallellt med iskanten. Ön ärcirka en kilometer lång och 300 meter sombredast. Den når mellan tre och fyra meter

över havet och omges av farliga rev som ligger strax undervattenytan. Lillelandsrevet är vådligast och löper en kilometerrakt österut från Nidingen till den lilla kobben Lilleland därdet i dag står en fyr.

ETT SKÄR TILL HAVS

Förr i tiden ville man gärna segla inomskärs så mycket sommöjligt, bland annat för att kunna orientera sig men också föratt vara säker för det stora nyckfulla havet. Nidingen med sittläge fem sjömil sydväst om Hållandsudde på Onsalalandetutanför Kungsbackafjorden avvek från kuststräckans höga,branta berg. Man förväntade sig inte att finna ett skär omgivetav rev mitt ute till havs; ett skär som genom att det består avsten, grus och sand även delvis förflyttar sig.

Det finns flera teorier om varifrån namnet Nidingen kom-

R

Nidingen är Sveriges första

fyrplats och den ur sjöfartssynpunkt mest

riskfyllda platsen i Kattegatt. Mellan 600 och

700 fartyg har förlist här genom åren.

Den första fyrplatsen inrättades på ön 1624,

då i dansk regi. Genom freden i Brömsebro

1645 kom Nidingen i svensk ägo.

Sedan 1979 är fyrarna obemannade och

i dag är det i huvudsak ornitologer och

naturintresserade turister som besöker ön.

mer. Under 1600-talet omtalas ön somNödingen eller Niddingen. Associationerfinns till öns form av en späckhuggaresom på fornvästnordiska kallades förhnydingr. En annan tolkning är att nam-net förknippas med de stockeldar somman tänt för att varna sjöfolket och då as-socierar man till ordet nyding, vilket be-tyder just stockeld.

UNIK LJUSKARAKTÄR

Första gången som ön omtalas är i ettbrev från 1622 där den dåvarande kungenav Danmark Kristian iv befaller länsher-ren i Varbergs län Mogens Gyldenstjerneatt sätta upp ett sjömärke på Nidingen.

Sjömärket skulle vara högre än det somfanns på Vinga och skulle komplettera detidigare fyrarna Skagen, Anholt och Kul-len. År 1627 introducerades en ny typ avfyr på Skagen, vippfyren som konstruera-des av en borgare från Helsingör. Kon-struktionen var enkel och genial. En grovtimmerstock ställdes lodrätt och stötta-des med strävor. På stockens övre ändefäste man en vridbar klyka av järn. I den-na klyka vilade sedan en lång spira, denså kallade vipparmen. Därifrån hängdefyrkorgen som var av järn i en kätting.Med hjälp av en talja i andra ändan kun-de fyrkarlen sänka vipparmen och fyllapå korgen med kol och därefter höja den.

Denna vippfyr förordades inför kungenatt installeras både på Anholt, Falsterbooch på Nidingen.

Då det på den tiden inte fanns någotsätt att skilja närliggande fyrar från va-randra bestämdes det att man skulle byg-ga två fyrar på Nidingen för att skapa enunik ljuskaraktär. Med Jens Pedersensvippfyrar blev Nidingen den första fyr-platsen i världen med två fyrar.

VÅDLIGA TRANSPORTER

Problemen var dock inte över med detta.Transporterna av kol till ön gick trögt.Bönderna var obenägna till de inte heltriskfria transporterna. Kungen fick hota

6

Nidingens båda sexkantiga granittorn stod färdiga 1834, och samma år byggdesockså det första riktiga bostadshuset för fyrvaktarna.

med dödsstraff om bönderna vägrade le-verera kol. Samtidigt klagade redarnaöver att fyrarna syntes för dåligt, bådefartyg och last gick förlorade alltför ofta.År 1750 kom de första förslagen på nyafyrar på Nidingen men utan att något be-slutades. Man hade även från sjöfartenbegärt en mistsignalklocka. En sådan ri-tades av Carl Cronstedt och installeradesden 17 juni 1766.

För fyrvaktare var livet på Nidingenhårt. Det fanns ännu ingen permanentbostad utan bara en övernattningsstuga.Motviljan från bönderna att leverera koloch de svåra förhållandena för fyrkarlenmedförde att vippfyrarna inte alltid var

tända. Allt fler klagomål anfördes om attnågot måste göras. År 1831 godkändesnya planer för Nidingen. Flera förslag påtvå nya fyrar presenterades. En auktionhölls i Göteborg på byggentreprenaden.En idé av Hans Lund från Onsala vann. Imitten av 1832 tog arbetet fart. För attkomma ner i kostnad beslutade man sigför att delvis ta sten från Varbergs fäst-nings demolerade murar till de nya fyr-tornen.

MODERNT LANDMÄRKE

År 1834 stod de bägge sexkantiga fyrtor-nen färdiga samt ett bostadshus för fyr-vaktarna. De bägge fyrtornen försågs

med slutna stenkolsfyrar och tändes förs-ta gången den 15 december 1834. Fyrtor-nen var 13 meter höga och fyrljusets höjdöver vattnet var 15 meter. Fyrarna syntestolv sjömil ut till havs, att jämföra med degamla kolfyrarna som syntes åtta sjömil.

De nya fyrarna var mycket efterlängta-de. Månaden innan hade tre skepp förlist.Briggarna Phoenix och Gustav Adolphförliste och blev vrak den 7 novemberoch fyra dagar senare fastnade en norskslup på ett av reven.

Redan efter 14 år beslutades att byggapå de befintliga fyrtornen till dess dubblahöjd, och den nya tekniken med rovolje-lampor installerades. Natten mellan den

7

Fyrtornet väster om de gamla dubbeltornen uppfördes 1945 och är byggt i armerad betong.

18 och 19 maj 1846 var sista gången somman fyrade med kol på Nidingen.

Arbetet som fyrvaktare på Nidingenhade genom åren inte varit lätt. Det var iförsta hand folk som var bosatta på On-sala som hade detta som bisyssla. Dennabisyssla kunde i verkligheten vara ett ar-bete på 17 timmar per dygn. I och med attNidingen nu blev en modern fyrplatsmed ett vinterbonat hus var det mening-en att fyrvaktaren med sin familj skulle bohär året runt. Det blev slutligen tre famil-jer som bosatte sig på ön eftersom de nyafyrtornen krävde mycket arbete. Sommest var det sammanlagt cirka 30 perso-

ner. Männen skötte fyrarna, jagade sjöfå-gel och fiskade. Kvinnorna skötte hus-hållsarbetet och odlingen av grönsakeroch andra grödor med hjälp av barnen.Jordmånen är fortfarande mycket bra påön, antagligen tack vare blandningen avtång och slagg från kolet. Nidingen är vi-da känd för den tidigaste och bästa pota-tisen.

AUTOMATISERING AV FYRARNA

År 1905 försågs fyrarna med luxlamporoch därigenom fyrdubblades ljusstyrkan.Dessa bägge fyrar tjänstgjorde ända till1945 då ett nytt fyrtorn byggdes väster

om de gamla. Det nya fyrtornet är av ar-merad betong och 24 meter högt. Samti-digt byggdes en kassunfyr på Lillelands-revet. Dessa två fyrtorn är fortfarande ibruk. En högspänningskabel från fastlan-det drogs ut till Nidingen. Fortfarandefanns det personal kvar på ön som blandannat rapporterade väderleksfakta tillsmhi. I januari 1979 avbemannades Ni-dingen helt och hållet. Ön var nu helt au-tomatiserad. Då hade ön varit beboddmer eller mindre sedan 1766.

Den 25 januari 1935, nästan 100 år ef-ter uppförandet, registrerades de bådaäldre fyrtornen som byggnadsminnen.

8

Bortom revets sandsporre syns kassunfyren på Lillelandsrevet och denhalländska kusten vid Frillesås.

ÄVENTYRLIG FÄRD

Det är inte lätt att ta sig till Nidingen ensi dag. En tidig vårdag är vi några som görett försök. Det har nämligen hänt att manhar varit på väg till Nidingen och fått vän-da.

Man måste nogsamt ta ut kursen frånOnsalalandet och ha riktmärken frånfastlandet i en rak linje. Nidingen passe-ras väster om för att därefter ta riktningsydost med sikte på två bojar och vidarein till kassunen och bryggan som dennagång går att lägga till vid.

Under de senaste åren har ett kontinu-

erligt arbete lagts ner på att underhållabyggnaderna på ön. Bland annat har maninvesterat i en ny 40 meter lång slip. De-larna fick väga max 900 kg då de skullekunna forslas ut med helikopter, och allainfästningar är i rostfritt stål. Vagga medvajerspel för att kunna dra upp fyrbåtenär sedan tidigare installerad, men fick an-passas till den nya rälsen. Det finns ingenmöjlighet att ha en båt vid bryggan närdet blåser som värst utan den måste kun-na dras upp på land.

– Det uppstod problem då fyrplatsenavbemannades, berättar Uno Unger, få-gelskådare från Göteborgs ornitologiska

förening. Jag har varit här på ön sedan1970 för att bland annat ringmärka fåglar.Då fyrplatsen blev obemannad stod Do-mänverket som ägare. Det kom dock inflera rapporter från sjöfarten med önske-mål om bemanning.

I november 1981 anställdes två tillsy-ningsmän. De bodde på ön två veckor itaget och hade uppdrag från smhi att till-handahålla väderdata. Parallellt sköttesfågelverksamheten ideellt från de ornito-logiska föreningarna. Ön var nu klassadsom naturskyddsområde.

UNIKT FÅGELLIV

Den tretåiga måsen är unik här. Denhäckar normalt i de norska bergen. Menpå Nidingen har den hittat nya häck-ningsplatser, bland annat på fönster-blecken på de gamla fyrarna och på sjö-märken ute till havs. Tobisgrisslan är enannan fågel som häckar i stora mängderpå denna plats.

Ön är unik genom att här inte finnsnågra rovdjur. Man kan därför under sen-våren och försommaren se cirka 200 fåg-lar med var sin fisk i näbben vänta på attfå mata sina ungar, en mycket betagandeoch vacker syn.

Tack vare ideella insatser har de bäggefyrtornen renoverats och de håller i dagen hög standard. Sedan ett par år tillbakaär de gamla byggnaderna i Statens fastig-hetsverks ägo och förvaltning. På ön be-drivs vandrarhemsverksamhet och mananordnar spännande events för företag ifyrtornen med en vidunderlig utsikt överKattegatt.

Att kunna strosa runt på Nidingen, påde tillåtna områdena, är en förmån. Helatiden gör man nya spännande upptäckterpå ön.

Kalle Sjöberg arrenderar sedan 2005vandrarhemsverksamheten, som hansuccessivt utvecklar till en enklare ochmycket spännande konferensverksam-het. Här finns 24 bäddar att tillgå medsjälvhushåll i tre av de gamla fyrvaktarbo-städerna, den äldsta från 1832, de andrafrån 1850-talet och början av 1900-talet.Avsikten är att utveckla ön på ett varsamtsätt. Ett gammalt förråd kommer exem-pelvis att byggas om för konferenser. Detär viktigt att de gamla byggnaderna får le-va vidare med en modern funktion somkan utnyttjas av många.

Under sommarmånaderna planerasdagliga turer ut till Nidingen, men baraom vädret tillåter.

Gå gärna in på www.nidingen.se KKVV

9

Nidingen har ett unikt fågelliv som varje år samlar stora skaror ornitologer från hela Norden. Härhäckar bland annat den tretåiga måsen som annars bara förekommer i de norska kustbergen.

Världens kulturer i

Zhuang Yongcheng, medarbetare till Östasiatiska museets skapareJohan Gunnar Andersson, vid en utgrävning i Bianjiagou 1924.

STATENS MUSEER för världskultur är enstatlig myndighet bestående av fem delar– fyra museer samt myndighetens led-ning och administration. De fyra museer-na var vid starten i januari 1999 Etnogra-fiska museet, Medelhavsmuseet ochÖstasiatiska museet, alla belägna i Stock-holm, samt dåvarande kommunala Etno-grafiska museet i Göteborg. Det senareinförlivades i det nya Världskulturmuseetsom öppnade sina portar för allmänheteni slutet av december 2004. Myndighetensledning och administration har sina loka-ler i samma byggnad som Världskultur-museet i Göteborg. Beslutet om myndig-hetens bildande fattades av riksdagen1998 efter en utredning och intensiv de-batt.

Bakgrunden till tillkomsten av Statensmuseer för världskultur är att både våromvärld och Sverige har förändratsmycket under senare tid. Vi upplever enmer globaliserad värld samtidigt som dettidigare kulturellt och etniskt homogenaSverige blivit mer mångkulturellt till följdav invandring. För drygt ett sekel sedanbefann vi oss på motsvarande vis i enbrytningstid; då hade vi tagit steget frånbondesamhället in i industrisamhället. Ibondesamhället hade man levt i det loka-la samhället och haft sin identitet förank-rad i landskapet. Med förändringarna

11

montrar och magasin

”Vid de fyra museerna

i organisationen finnsomkring 480 000 föremål från hela

världen.”

Föremålssamlingarna har haft

en central betydelse i museerna.

Men brukar säga att föremål

berättar, men det har alltid varit

människan som gjort sig till

talesman för föremålen utifrån sitt

perspektiv som samlare, etnograf,

arkeolog, antropolog eller

konsthistoriker. Dessa berättelser

är stommen i museernas historia.

catrine arvidsson,

Kultur- och byggnadshistoriker

följde en vilja att bevara minnet av den tidman lämnade bakom sig. Det gällde inteenbart den egna kulturen. På samma vissom nationalstaten Sverige exponerades ibland annat Nordiska museet och påSkansen, fanns en önskan att rädda min-net av avlägsna kulturer som hotades avcivilisationen. Det sena 1800-talet och ti-den fram till 1930-talets mitt var de storamuseernas tid.

Statens museer för världskultur har singrund i samma behov av att diskuteraidentitet och tillhörighet. Museerna gårfrån fokuseringen på det lokala samhällettill ett internationellt perspektiv. Myndig-hetens uppdrag är att dokumentera ochbelysa olika kulturers yttringar och denutveckling och förändring som ständigtpågår, såväl historiskt som i dagens sam-hälle.

Uppdraget begränsas formellt till denkulturhistoria som rör kulturer med röt-ter utanför Sverige. Det betyder inte attvårt eget land utesluts ur det kulturellasammanhanget. En utställning somKongospår på Etnografiska museet kastarnytt ljus över bland annat Sveriges roll iden brutala koloniseringen av Kongo. Påvideos i Världskulturmuseets utställningHorisonter samtalar unga svensk-etiopieri Göteborg om sin kulturella identitet.

Vid de fyra museerna i organisationenfinns omkring 480 000 föremål från helavärlden. Samlingarna är en del av ett in-ternationellt kulturarv och ska bevarasoch hållas tillgängliga för forskare ochallmänhet. Dessa samlingar har tillkom-mit under 350 år och speglar den tid dåde samlades in och då rådande värde-ringar och omständigheter. Samlingarnaspeglar hur kontakterna mellan kulturer-na har sett ut; över- och underordningoch det man kallar etnocentricitet, detvill säga hur man betraktar och tolkaromvärlden utifrån sin egen kulturellaidentitet. I dag är man exempelvis med-veten om att samlingarna är rika på va-pen av alla slag – pilar, bågar, klubbor ochknivar – men betydligt fattigare på hus-hållsföremål och föremål knutna till kvin-nor, vilket hänger samman med att detvar män som samlade in föremålen.

Enligt uppdraget för den nya myndig-heten ska museerna komplettera sam-lingarna. Man har dock en gemensamoch mycket restriktiv policy när det gäl-ler införskaffande av föremål eftersomman ställer höga krav på dokumentationom föremålens härkomst. Museerna harunder senare år utvecklat internationella

nätverk och samarbetar med andra muse-er i världen för bland annat lån av före-mål.

På samma vis som de egna samlingarnainte alltid kommunicerar mot de frågorman ställer i dag, kan dessa inte enbartbesvaras med den kompetens man besit-ter inom det enskilda museet. Genomden gemensamma myndigheten ska manfrämja tvärvetenskaplig kunskapsbild-ning och publik verksamhet i nya formerutifrån etnografiska, arkeologiska, konst-närliga, konstvetenskapliga, ekonomiskasamt andra samhälleliga och historiskaperspektiv.

Den uttalade och högt ställda målsätt-ningen är att uppdraget i förlängningenska bidra till en samhällsutveckling somkännetecknas av jämställdhet, respektoch tolerans och där mångfald tillvaratassom en positiv kraft.

NATURALIEKABINETT

De äldsta museerna var privata bibliotekoch skattkammare där furstar med an-språk på bildning och rikedom samladeböcker, kartor, konstföremål, uppstoppa-de fåglar, elefantbetar och annan kuriosa.Föremål från avlägsna platser fick sittsärskilda värde på samma vis som exotis-ka kryddor och frukter som bjöds vidstorslagna tillfällen. Detta osorteradesamlande ersattes under upplysningen avdet systematiska insamlandet, som utgickfrån idén om en hierarkiskt ordnad världvars strukturer människan ännu saknadeinsikt om. Carl von Linné tog på sin lottatt inventera och katalogisera Sveariketsuppsättning av växter och djur, men likaviktigt var att studera människans livsvill-kor, seder och bruk. När hans elever se-nare skickades ut i världen för att inven-tera växt-, djur- och mineralriket, instrue-rades de att också göra iakttagelser omsätten att odla, bevattna, bota sjukdomar,bygga hus eller tillverka de kläder ochföremål människan behövde. Detta föratt förstå den nytta som antogs ligga för-borgad i varje växt eller minsta kryp. Hu-vuddelen av de etnografiska samlingarsom Linnés elever förde med sig till Sve-rige donerades till Uppsala universitet el-ler Kungliga Vetenskapsakademien.

Upplysningens framstegstanke ladegrunden till 1800-talets expansiva ut-veckling. De omvälvande förändringarnaväckte en vilja att bevara minnet av dentid man lämnade bakom sig.

Det sena 1800-talet och tidiga 1900-ta-let är museernas och institutionernas tid.

Historiska föreningar utvecklas till muse-er och redan etablerade museer expande-rar. Naturhistoriska Riksmuseet flyttadefrån trånga lokaler på Wallingatan till detnybyggda museet i Frescati. Riksmuseethade delats upp i flera olika avdelningar,och den Etnografiska samlingen blevkvar i de gamla lokalerna.

ETNOGRAFISKA MUSEET I STOCKHOLM

Grunden i Naturhistoriska Riksmuseetsetnografiska samlingar var Kungliga Ve-tenskapsakademiens naturaliesamlingar.Bland dem fanns föremål insamlade avLinnéstudenterna, Adolf Fredriks ochLovisa Ulrikas naturaliesamlingar ochprivata donationer. Under 1800-taletväxte intresset för de utomeuropeiskakulturerna som en följd av kolonialismoch ökad världshandel. Kunskapen omvärlden fördjupades och det avspegladesi utvecklingen av de akademiska discipli-nerna. Geografi, som var en akademiskhjälpdisciplin till historien, breddadesmed antropologi och etnografi som del-kurser.

Efter förebild från antropologiska säll-skap i Europa bildades Svenska Sällska-pet för Antropologi och Geografi (ssag)1877. Många av sällskapets medlemmarföretog expeditioner och samlade in före-mål från Afrika, Söderhavet, Japan, Egyp-ten, Kina, Amerika och andra platser.( Sällskapet är verksamt än i dag som enförenande länk mellan forskare och all-mänhet.) Till följd av en obruten tradi-tion från naturaliesamlandet sorteradesde etnografiska samlingarna in blandNaturhistoriska Riksmuseets vertebrater(däggdjur och ryggradsdjur). En av eld-själarna i ssag var arkeologen HjalmarStolpe (1841–1905) som följde med påfartyget Vanadis världsomsegling 1883–1885. Han argumenterade enträget föratt de etnografiska samlingarna skulle ut-göra en separat avdelning och ett separatmuseum inom Riksmuseet. Stolpe ut-nämndes till professor och Etnografiskamuseets förste chef när museet öppnades1903. Som museichef betonade han mu-seets två viktigaste uppgifter – pedagogi-ken och forskningen. Det vetenskapligaarbetet hade prioritet.

Etnografiska museet fick flytta sinasamlingar och utställningar under 1920-talet. Lokaler fanns på Wallingatan, Väst-ra Trädgårdsgatan och Kungsgatan. Dåmyntades begreppet ‘Museet i packlårar’

12Överst från vänster: Missionsutställningen på Etnografiska museet 2006.

Stenhuvud från Tainofolket i Karibien, cirka 1200–1500 e. Kr.Svenska missionsförbundets utställning 1907.

genom en pamflett som Erik von Rosentog initiativ till. Museet öppnades succes-sivt från 1930 när kasernerna för det ned-lagda livregementet på Ladugårdsgärdeblev tillgängliga för de etnografiska sam-lingarna. Banden till NaturhistoriskaRiksmuseet klipptes inte av förrän 1966.De tidigare kasernerna ersattes av dennuvarande museibyggnaden, som invig-des 1980.

SAMLARNA

En viktig insats för de etnografiska sam-lingarnas komplettering gjordes av Sven-ska Missionsförbundets medlemmar.Samarbetet initierades av Erland Nor-denskiöld (1877–1932) som var amanu-

ens vid de etnografiska samlingarna1905–07. I ett upprop till förbundetsmedlemmar efterlyste han deras hjälpmed insamlande av föremål till en utställ-ning med arbetsnamnet Den etnografiskamissionsutställningen till förmån för Riks-museet. Tanken var att missionärer somvar stationerade på samma plats underlång tid lärde känna människorna och de-ras seder och bruk i grunden. Norden-skiölds vägledning för insamlingen visarevolutionslärans genomslag i det veten-skapliga paradigmet. «Museets förnäms-ta uppgift är att visa den mänskliga kultu-rens första steg på utvecklingens väg.Museet är därför, för att taga ett exempel,mycket mer betjänt af en samling, som

åskådliggör, huru ett negerfolk smälteroch bearbetar sitt järn, än af en samlingdyrbara kinesiska porslinspjäser. » En be-tydande del av samlingarna var föremålsom varit laddade med religiös kraft ochsom den frälste lämnat till kyrkan ellermissionären som ett tecken på sin om-vändelse till kristendomen. Föremålenblev synliga bevis för behovet av missionoch exempel på framgångsrikt fältarbete.Den etnografiska missionsutställningenvisades 1907 i Vetenskapsakademienshörsal på Drottninggatan.

Det går inte att sammanfatta de etno-grafiska museernas historia utan att näm-na upptäcktsresenärerna. De var nästanalla män och deras vetenskapliga ambi-

14

En tidstypisk framställning av den vite överlägsne mannen i civilisationens tjänst. Omslag till den 1902-05 periodiskt utkommandeSkandinaver i Congo: svenske, norske och danske Maends och kvinders virksomhed i den uafhaengige Congostat.

tioner var att utforska vita fläckar på kar-tan; några prövade möjligheterna attöverleva under svåra förhållanden ellerstudera isolerade kulturer. Sven Hedin(1865–1952), som belönades med Vega-medalj och adelskap, och Sten Bergman(1895–1975) personifierar bägge denkände upptäcktsresenären. De uppnåddesin berömmelse mycket tack vare sin för-måga att som författare och föreläsareskildra strapatserna, naturen och defrämmande kulturerna på ett fängslandesätt. Reseskildringen var en omåttligt po-pulär genre från det sena 1800-talet ochfram till andra världskriget. Bergman ären av Etnografiska museets främste sam-lare. Hedin var från början ingen samlare.De fåtal föremål som hemfördes från deförsta expeditionerna hade karaktär avsouvenirer. Under den tredje expedi-tionen till Tibet och Transhimalaya1905–08 använde han kameran för doku-mentation. Hedins sista expedition gicktill Centralasien 1927–35, och var ensamordnad serie av vetenskapliga expe-ditioner. Föremålsinsamlingen var då enbetydande del av det vetenskapliga arbe-tet. Till expeditionen rekryterades veten-skapsmän inom arkeologi och etnografisom efter hemkomsten ägnade många åråt att ordna samlingarna och arbeta medden vetenskapliga redovisningen.

En av dem som dukade under ochglömdes bort var Thorild Wulf, som harbeskrivits som «upptäcktsresande, globe-trotter, etnograf och äventyrare». Undernågra månader i Kina 1912 samlade hanin 956 föremål till Etnografiska museet iStockholm och cirka 2 000 föremål avfrämst konsthantverk för Röhsska Konst-slöjdsmuseet i Göteborg. I sin dagbok be-skriver Wulf raljerande hur han köpslår,mutar sig till och även försöker stjäla deföremål som han ska skaffa fram åt sinauppdragsgivare. Respekten för de kultu-rer han möter är å ena sidan skrämmandelåg, samtidigt som de insamlade objektenvärderas så högt att de ansågs värda alltdet kapital och de mödor som uppdragetkrävde. Denna paradox speglar tidsan-dan.

Och hur ser tidsandan ut i dag? Mankan jämföra den utveckling som ägt ruminom museerna och den nya organisatio-nen för Statens museer för världskulturmed den förändring som skett på univer-siteten. Etnografin existerar inte längresom akademisk disciplin, utan har byttnamn till socialantropologi. Ämnet harutvecklats från beskrivande och jäm-

förande till ett analyserande intresse förkulturella strukturer och processer. Detgörs inga expeditioner i Hedins ochBergmans anda, men Etnografiska muse-ets medarbetare är ute i världen på stu-dieresor och insamlingar förekommer förspecifika ändamål. Nyinsamlingar görs iförsta hand av vardagsföremål och av nu-tida konsthantverk och konst från ur-sprungsfolk. Det finns en medvetenhetom kulturers ständiga förändring, och attföremålen har en osynlig datumstämpel.Socialantropologen som studerar till ex-empel förändringar i en by över en fem-årsperiod kanske går till marknaden ochköper samma varor som gemene man bärmed sig hem eller byter till sig en begag-

nad plastdunk av det slag som användsdagligen av bushfolken för att bära vatteni. Museet tar även emot donationer omde håller hög klass, kompletterar tidigaresamlingar och har bra dokumentation.

Under de senaste åren har lån av före-mål mellan de etnografiska museerna ivärlden blivit allt mer frekvent. I likhetmed övriga museer i den nya organi-sationen samarbetar Etnografiska museetmed andra museer ute i världen. Denkunskap man saknar om föremålen kanman få från representanter för den aktu-ella kulturen. Man har ett ständigt utbyteav information genom de etnografiskamuseernas egen organisation eemdg

(European Ethnography Museum Direc-tors Group). Man har också ett samarbe-te mellan asiatiska och europeiska muse-er, kallat asemus, med flera pågåendeprojekt.

ETNOGRAFISKA MUSEET I GÖTEBORG

Etnografiska museet i Göteborg har till-kommit och utvecklats på samma grun-der som dess motsvarighet i Stockholm.När Göteborgs Kungl. Vetenskaps- ochVitterhetssamhälle instiftades 1778 fannsredan början till ett naturaliekabinett.Samlingarna utökades genom köp ochdonationer. År 1819 fick Vitterhetssam-hället disponera två rum i före dettaOstindiska kompaniets hus. Vid 1800-ta-lets mitt hade museet utökats med etno-grafiska, arkeologiska, numismatiska ochfrenologiska samlingar. Frenologernasysslade med att bestämma människanskaraktär utifrån huvudformen. Under deföljande åren tillkom en konstindustriellavdelning, en zoologisk avdelning och ettkonstgalleri. Göteborgs Museum upptogdå större delen av huset. År 1905 besluta-des att den etnografiska samlingen, somhade vuxit i omfång genom förvärvet aven stor samling från Kongomissionärer-na, skulle bilda ett separat museum medallmoge- och etnografiska föremål för attbelysa « från en lägre kultur stående euro-peiska folk och utomeuropeiska folk-slag». Vid den tiden magasinerades ingaföremål, utan allt ställdes ut. Rader av lik-nande föremål skulle visa på en så kalladtypologisk utveckling, det vill säga idénatt även föremålen visar på en utveck-lingslinje från enkelt tillverkade ting ellerenkla mönster till ett mer avancerat utfö-rande.

I årsberättelserna framkommer att en

15

Linnélärjungen Anders Sparrmans teckningar avmaorier: «De äro ganska väl uttryckandenationella ansiktsbildningen, såsom ock dräk-ten av nyzeeländare i allmänhet . . . men tatuer-ingen äro ganska ombytlig till både myckenhetoch fasoner . . . »

del av museets donationer är förknippademed minst sagt konfliktfyllda möten medursprungsbefolkningen och företrädareför den så kallade civilisationen. Museetmottar 1872 en båge och sex pilar av herrP. J. Larsson, «upptagna efter ett tillba-kaslaget anfall af vilda menniskoätarefrån ön Sir Charles Harty. Händelsen in-träffade år 1870 i Maj månad, under stilt-je med amerikanske skeppet Union». År1884 sände herr Folke Mattsson, bosatt iGran Chaho, Argentina, «en talrik sam-ling typiska saker, tagna från Tobaindia-ner vid en öfverrumpling af deras lägerden 3 sept. 1882». Så sent som 1911 note-ras att man mottagit en samling som in-köpts av löjtnant Otto Ljungqvist ochsom denne hemfört från Kongo «efter åt-skilliga strider med de infödda. »

En ny period i Göteborgs Museums et-nografiska avdelnings historia inleddes1913 då Erland Nordenskiöld tillträddesom chef för avdelningen. Han börjademed att begära tjänstledigt för en forsk-ningsresa till Bolivia, Peru och Ecuador.Nordenskiöld hade ett respektfullt för-hållande till de människor han mötte un-der sina expeditioner. Han kom särskiltatt ägna sig åt forskning och undervis-ning om de indianska kulturerna och in-förskaffade betydande samlingar frånNord-, Mellan- och Sydamerika. Sommuseichef gick han till angrepp mot kuri-osasamlingarna, och förespråkade doku-mentation genom heltäckande insamlingav föremål från ett större område. Muse-

ets uppgift var att bevara samlingarna förframtida generationer, att hålla dem till-gängliga för forskning och att exponeraett urval föremål i tematiska utställningarför undervisning. Avdelningen fick 1946namnet Göteborgs Etnografiska Mu-seum.

Etnografins tidigare fokus på ur-sprunglighet är tydligt i årsberättelsenfrån 1965, där den dåvarande museiche-fen Karl Gustav Izikowitz uttrycker sinpessimism för framtiden: « Och för vardag som går blir möjligheten att få etno-grafica från olika delar av världen allt svå-rare. Ja, om några år torde det väl varanästan omöjligt att skaffa någonting an-nat än från antikhandlare. Därmed ärsjälva samlandet av föremål slut … ».Men som han också påpekar: «Ett mu-seum består ju inte enbart av föremål sommånga inbillar sig. »

En modernare syn på föremålen somkulturbärare lyfts fram i museets årsrap-port 1981. Dåvarande förste intendentenvid Göteborgs Etnografiska Museum(gem), Kjell Zetterström, konstaterar att«bysmeder som tillverkar verktyg (…)kanske inte längre framställer materialensjälva utan hämtar utgångsmaterialet frånnågot skrotupplag men de är likafullt sys-selsatt med tillverkning eller reparationav redskap. » De knappa resurserna be-gränsade dock möjligheten för persona-len att ge sig ut i fält för att samla föremåloch annan dokumentation. På samma vissom Nordenskiöld i början av 1900-talet

utnyttjade missionärerna, tog gem hjälpav antropologer och biståndsarbetare förinsamlande. Förutom föremål och foto-grafier hade museet också dokumenteratmusik från «världens alla hörn».

Det kommunala gem fördes över tillstatligt huvudmannaskap 1999, som endel av Statens museer för världskultur.Samlingarna förvaltas i dag av Världskul-turmuseet, som har i uppdrag att följaupp det tidigare insamlingsarbetet meddokumentation av kulturerna i dag. Detarbetet görs i nära samarbete med muse-er utanför Europa, och redovisas i en se-parat artikel om Världskulturmuseet iGöteborg.

MEDELHAVSMUSEET

Medan de föremål som samlades in avantropologer och etnografer i allmänhetvar i bruk fram till den stund de förvärva-des, härrör merparten av Medelhavsmu-seets samlingar från sedan länge utdödakulturer. Större delen av samlingarna ärfynd från arkeologiska utgrävningar un-der 1900-talet, men i museet finns ocksåföremål som sålts som antikviteter elleröverlämnats som gåvor. I det senare falletsaknas ibland dokumentation om fynd-platsen.

Museet är en sammanslagning av tvåhuvudsamlingar – Cypernsamlingarnaoch Egyptiska museet som funnits i Riks-bankens hus vid Järntorget i Gamla stansedan 1928 – vilka i enlighet med ett be-tänkande från tidigare riksantikvarien Si-gurd Curman sammanfördes till Medel-havsmuseet 1954. Till det nya museetöverfördes också föremål från National-museum och Statens Historiska Museum,bland annat de iranska samlingarna ochden så kallade komparativa samlingen.Den utökades också med privata do-nationer. Kompletteringar av samlingar-na ingår som en del av museiverksamhe-ten och det arbetet fortsätter i enlighetmed uppdraget för Statens museer förvärldskultur.

I förslaget till det nya Medelhavsmuse-et förespeglades att museet skulle inrym-mas i Östra stallflygeln i samma kvartersom Riksantikvarieämbetet och StatensHistoriska Museum. År 1981 erbjöds mu-seet lokaler i gamla Inteckningsbankenvid Gustav Adolfs torg, som från börjanvar tänkta som ett provisorium men i daghar blivit permanent.

16

Erland Nordenskiöld fotograferar en emberapojke som besöker expeditionens båt Olga i Choco, Colombia 1927.

Terrakottafigurer av djur och människor från gravarna vid Ayia Irinauppställda så som de hittades. Figurerna är placerade i en halvcirkel,

vända mot det runda klotet i mitten. De dateras till cirka 500 f. Kr.

ANTIKINTRESSE OCH ARKEOLOGI

Renässansens upptäckt av antiken fickavgörande betydelse för västerlandetskulturella utveckling. Städerna regleradesmed antikens stadsplaner som förebild.Den klassiska arkitekturens formspråkoch terminologi introducerades i helaEuropa. Antika föremål blev samlarob-jekt. När utgrävningarna av Pompeji ochHerculaneum, som hade varit täckta avaska, sten och lava sedan Vesuvius utbrottår 79 e. Kr. påbörjades i mitten av 1700-talet väcktes antikintresset till liv på nytt.Nu kom även den grekiska konsten ocharkitekturen i blickpunkten. Hemkom-men från sin italienska resa 1784 börjadeGustav iii planera för ett antikmuseum islottet vid Haga. Bygget avstannade medskottet på Operan. Istället inreddes ettmuseum med den avlidne kungens antik-viteter i Slottets nordöstra flygel 1792.Museet bestod av två gallerier: ett mar-

morgalleri med huvudsakligen vaser ochbyster, och musernas galleri med restau-rerade romerska skulpturer.

I Gustav iii:s samling fanns också endel vaser och andra föremål från Egyp-ten, men det var först 1826 som Kungligt

Museum, som det hette då, fick ett egyp-tiskt rum. Museets egyptiska samling ha-de då utökats med en donation från densvenske vicekonsuln i Alexandria, bestå-ende av två mumier, en figurskulptur, tolvstelar och fyra kanoper (kärl för inälvor).Intresset för Egypten, och sökandet efterskatter under tidigt 1800-tal, hade sitt ur-sprung i Napoleons fälttåg till Egypten1798–99.

Kungligt Museum flyttades till det ny-byggda Nationalmuseum 1866. Muser-nas galleri i Antikmuseum på Slottet re-konstruerades och öppnades på nytt1958; marmorgalleriet stod klart 1992.Antikmuseet ställdes i ordning efter PehrHilleström d.ä:s målningar av gallerier-na.

Efter cirka 1820 var intresset för anti-ken svalt, men svenska forskare följdemed intresse tyska arkeologers fram-gångsrika utgrävningar av Olympia på

18

Cypernexpeditionens utgrävningar nära byn Ayia Irini 1929. Gravarna är uthuggna ur bergsplatån och täckta med ett tunt lager jord. Nedan. Cypernexpeditionen 1927, Erik Sjöqvist i Lapithos grav 306.

Peloponnesos och de guldrika schakt-gravarna i Mykene under 1870-talet.Blickarna riktades åter mot Egypten närman upptäckte Tutanchamuns grav 1922.Kronprins Gustav Adolf och riksantikva-rie Sigurd Curman gick i spetsen för in-rättandet av ett egyptiskt museum, somkunde öppnas 1928. Kort tid därefter ut-ökades museet med en betydelsefull pri-vat donation. Under hela 30-talet tillför-des museet arkeologiska fynd.

Under 1920-talet pågick flera omfat-tande svenska arkeologiska insatser iGrekland, Kina och på Cypern. Vid dentiden pågick en diskussion mellan olikaskolor om hur kontakter och påverkanägt rum mellan västerlandet och övrigakontinenter. Samlingarna från Kina ochCypern lade grunden till nuvarandeÖstasiatiska museet och Medelhavsmu-seet.

År 1931 anlände till Sverige 12 000föremål från de svenska utgrävningarnapå Cypern 1927–31. De kom att bildastommen i en ny museiinstitution, de såkallade Cypernsamlingarna. En ungsvensk arkeolog, Einar Gjerstad, kom tillCypern 1923 på inbjudan av densvenske konsuln. Förutom studi-er av föremålssamlingar ägnadehan sig åt provgrävningaroch blev klar över att detfanns stora outforskadeområden. Gjerstad kundemed stöd av kronprins Gus-tav Adolf, och med medelfrån privata donatorer ochden svenska staten, sättasamman en arkeologisk ex-pedition som skulle starta ut-grävningar av boplatser, gra-var och tempel i syfte att upp-rätta en kronologi över Cy-

perns sociala och kulturella historia överen tidsperiod på cirka 5 000 år. Gjerstadsforskning var unik för sin tid, genom atthushållskeramik som vanligtvis inte gi-vits något historiskt värde fick lika storbetydelse som enastående konstföremål.

Forskningen påvisade Cypern sommötesplats och smältdegel för kul-

turer från hela Medelhavsområ-det och hur dessa integrerats

och utvecklats. Det mångkul-turella samhället är inget nyttfenomen. Av de sammanlagtcirka 18 000 fynd som påträf-fades fördes 65 procent tillSverige. Samlingen består avfynd från stenåldern fram tillromersk kejsartid. Medelhavs-museets samling är den störstautanför Cypern och studeras avforskare från hela världen.

Till Cypernsamlingarna över-

fördes två andra mindre samlingar, denså kallade Asinesamlingen som härrörfrån svenska utgrävningar i Asine i Grek-land på 1920-talet och de Iranska sam-lingarna från utgrävningar och inköp iPersien på 1930-talet.

Medelhavsmuseet har i dag också enislamisk samling som tillförts museet ideposition från bland annat Nationalmu-seum. Grunden till islamsamlingen ladesav konsthistorikern och islamkännarenFredrik Martin. Samlingen, som blandannat innehåller ett trettiotal mattor,kompletterades genom köp av glas ochtextil och därutöver tillkom keramikfyndfrån svenska utgrävningar i Iran 1933.Islamsamlingen skiljer sig från museetsövriga samlingar genom sitt konsthisto-riska perspektiv. Den innehåller ingagravfynd eftersom de döda begravs utanceremonier eller gåvor. Utmärkande förislamisk konst är dess koncentration på

19

Lerkärl från Hacilan, Anatolien, 5 000-talet f. Kr.

Plan till inredning av det egyptiska rummet i Kungligt Museum. Akvarell av Lars Jacob von Röök 1833. Nedan. Sarkofag av basalt som tillhört Tapert, en egyptisk kvinna som dog vid 70 års ålder 525 f. Kr.

det konstnärliga uttrycket och att densällan avbildar människor.

MEDELHAVSKULTURER I FOKUS

När Medelhavsmuseets samlingar 1982flyttades till de nya lokalerna på Fredsga-tan kunde för första gången stora kultur-områden från Medelhavsregionen gestal-tas i nya utställningar. Samlingarna frånFrämre Orienten, den islamiska världenoch Egypten visades i separata avdel-ningar, medan Antiksamlingarna och Cy-pernsamlingarna var tematiskt uppställ-da i den stora centralhallen. Efter en om-byggnad 1988–89 utökades lokalerna vil-ket gav ökade möjligheter att också visatillfälliga utställningar. Vid den sista om-byggnaden 2005 fick museet en ny entréoch butik, vilket förbättrade tillgänglig-heten för den ökade tillströmningen avbesökare efter reformen med fri entré.Utställningarna har delvis omdisponeratsmed bland annat en centralt placeradskulptursamling med porträtt som villbetona den kulturella mångfalden frånhela Medelhavsområdet. På sikt kommermuseet att återupprätta Cypernsamling-arnas betydelse som historiskt dokumentöver Cyperns äldre kulturer och deras på-verkan och förändring, i en ny utställningi centralhallen.

INTE BARA UTSTÄLLNINGAR

Medelhavsmuseet bedriver en mycketaktiv programverksamhet och tar uppaktuella frågor relaterade till Medelhavs-regionen. Föreläsningar, temadagar,samtal och möten i Bagdad café genom-förs i nära samarbete med andra organi-sationer och aktörer, vilket bidrar till attgöra museet till en dynamisk mötesplats.Museet riktar sig särskilt till barn ochungdom genom att ta emot cirka 500skolklasser per år och bjuda in barnfamil-jer till skapande och lärorika aktiviteter.

Man hittar också museet på nätet. I ettsamarbete mellan 17 museer från 14 län-der i Europa har Medelhavsmuseet med-verkat i ett virtuellt museum för islamiskkonst. Här hittar man bilder och informa-tion om 1 400 föremål och dessutom enpresentation av de olika museernas ut-formning och omgivning.

Museet driver också ett museinätverkmellan länder både inom och utanför eu.Syftet är att främja utbyte av erfarenheterkring kulturarvsfrågor och etablera enplattform för barn och unga för att disku-tera kulturarvsfrågor. Projektets arbetsti-tel är Born in the Mediterranean.

ÖSTASIATISKA MUSEET

Östasiatiska museets samlingar bestårdels av fynd från arkeologiska utgräv-ningar genomförda på 1920- respektive1950-talet där svenska arkeologer med-verkat, dels av föremål som inköpts påkonst- och antikmarknaden. De arkeolo-giska fynden är i allmänhet väl dokumen-terade. Fyndplatsen är viktig för att kun-na placera föremålet i sitt rätta samman-hang, men arkeologerna på 1920-taletställde andra frågor än man gör i dag. Dåstuderade man huvudsakligen konst- ochhantverksmässig påverkan mellan kultu-rerna. I dag försöker arkeologerna besva-ra frågor om människan och hennes kul-turella och materiella livsbetingelser, ochtar till exempel tillvara avfall för att fåfram uppgifter om vilka växter som an-vändes i hushållet och vilken mathållningman haft på boplatsen.

Föremål som är inköpta på antikvitets-marknaden saknar ofta uppgifter om ur-sprunglig fyndort och fyndomständighe-ter. Deras ålder och ursprung har istället,så gott det går, fått bestämmas efter yttrekriterier som form, material och tillverk-ningsteknik.

Det porslin som de ostindiska kompa-

nierna köpte upp i Kina för den europeis-ka marknaden eller som specialbeställdesav privatpersoner i Europa från och medslutet av 1600-talet, tillverkades å andrasidan för export. När de visas på museer itill exempel Sverige finns alltid störremöjligheter att mer i detalj gestalta deraskulturhistoriska sammanhang än vadsom finns då det gäller kinesiska antikvi-teter som inte har en känd ursprungs-plats.

Marknaden med kinesiska antikviteterhade sin storhetstid från sent 1800-tal.Efter att de fransk-engelska truppernaplundrat Sommarpalatset spreds föremåldärifrån till viss del med hjälp av korrum-perade konsthandlare. De arkeologiskaöstasiatiska fynden konstituerades somstatligt museum 1926. Museet införliva-des i början av 1960-talet med Natio-nalmuseum, vars samlingar komplettera-de den konsthistoriska delen av Östasia-tiska museet. Fokus förflyttades nu frånde arkeologiska fynden till de antik- ochkonsthistoriska samlingarna. Det innebarockså att man fokuserade på de övre sam-hällskikten i Kina och Europa, och på enmer avgränsad tid.

21Medelhavsmuseet öppnade på nytt våren 2006 efter en genomgående renovering och ombyggnadritad av Ahrbom & partner arkitektkontor. Nedre bilden. Direkt innanför entrén möts besökaren avbarn, kvinnor och män från olika Medelhavskulturer och olika samhällsskikt.

Japansk parerplåt till svärd, tsuba. Dessa är vanliga samlarobjekt eftersomde är lätta att få tag på och att transportera.

DE KINESISKA SAMLINGARNA

Större delen av Östasiatiska museetssamlingar kommer från Kina. Samlingenav keramik från jordbrukarstenåldern ärden största utanför Kina. År 1914 begavsig den svenske geologen och forskarenJohan Gunnar Andersson till Kina för attleda och utbilda den första generationenkinesiska geologer. Under paleontologis-ka fältstudier fann Andersson skarpkan-tad kvarts som tydde på mänsklig bear-betning. År 1923 upptäcktes de förstaspåren av ‘Peking-människan’.

På privat initiativ bildades 1919 ensvensk stiftelse, Kinakommittén, med syf-tet att finansiera fortsatt fältarbete. Skä-len till det svenska engagemanget, och tillatt svenska staten bidrog med 90 000kronor, har kommit fram under senaretid. Den person som tog initiativet ochhade de rätta kontakterna var arkeolo-giprofessorn och tidigare riksantikvarienOscar Montelius, vars största vetenskap-liga insats var upprättandet av Europasförhistoriska kronologi. Han insåg denvetenskapliga prestige som låg i att fors-kare från ett litet land som Sverige kasta-de ljus över den äldsta historien i ett kul-turland som Kina. Nationen skulle intebara belönas med ett vetenskapligt anse-ende utan också göra Kina medvetet omSverige som nation. För geologen JohanGunnar Andersson öppnade sig ett heltnytt forskningsfält när han utsågs att ledaarkeologiska utgrävningar tillsammansmed svenska och kinesiska kolleger. Des-sa fältstudier under åren 1921–26 blevbörjan till den inhemska kinesiska arkeo-login. År 1926 anlände kronprins GustavAdolf till Kina för att delta i det arkeolo-giska grävarbetet. Det fick stor betydelseför att höja fältarbetets status och göradet till en acceptabel syssla för unga kine-siska akademiker.

Det ska också sägas att J. G. Anderssonäven köpte föremål under sin vistelse i Ki-na. Traditionen att köpa föremål hadeAndersson med sig från det geologiskafältarbetet, där man ofta fick fynd av fos-sil på det sättet. Detta skulle visa sig för-ödande i det arkeologiska arbetet. När lo-kalbefolkningen såg möjligheten att skaf-fa sig en förtjänst genom att sälja föremålbörjade de gräva sönder förhistoriskagravfält. När Andersson och hans kolle-ger funnit platserna varifrån så mångakrukor bärgats konstaterade de att grav-fältet var så söndergrävt att möjlighetenatt ta reda på vilka fynd och skelettdelar

som hörde samman fullständigt spolie-rats.

Alla föremål fraktades till Sverige förundersökning, och enligt en överens-kommelse skickades ungefär hälften till-baks till Kina under en tioårsperiod. Sve-riges Riksdag beslutade 1926 att inrättaett museum för fornsakerna i Stockholm.Museet, som låg två trappor upp på Svea-vägen 65, växte snabbt genom donatio-ner. J. G. Andersson utsågs till museetschef och professor i östasiatisk arkeologivid Stockholms universitet. År 1959 in-förlivades museet med Nationalmuseum

och de bägge museernas samlingar kundesammanföras i det tidigare tyghuset påSkeppsholmen som öppnade 1963.

Nationalmuseums från början blyg-samma orientaliska avdelning utveckla-des under intendenten professor OsvaldSirén genom inköp och donationer. Dekinesiska föremålen dominerar även här.Eftersom flertalet föremål dateras till kej-sartid kompletterar den museets förhi-storiska samling. I samlingen finns till ex-empel ett nittiotal kinesiska målningarfrån Ming- och Qingperioderna. Östasia-tiska museet har också tagit emot Gustavvi Adolfs testamenterade samling av ki-nesiska konstföremål. En annan stor do-nation var en samling bestående av kine-siska bronser och keramik som skapats av

bergsingenjören Axel Lundgren. Gemen-samt för de konsthistoriska samlingarnaär deras exklusivitet. De har sitt ursprungi ett tunt skikt av samhällets elit och ut-trycker makt, rikedom och representa-tion.

ÖVRIGA SAMLINGAR

Samlingarna har nästan uteslutande kom-pletterats genom donationer. Till undan-tagen hör inköp av modern japansk kera-mik. Bland de första donationer museetfick motta var kronprins Gustav Adolfssamling förhistoriska japanska föremål

som han fått i gåva. Den japanska sam-lingen är annars blygsam.

Föremål från Korea är till största deleninsamlade av svensk och dansk sjuk-vårdspersonal som varit verksamma i lan-det. Däribland finns samlingar av folkligtkoreanskt måleri, keramik och bronsföre-mål. Den indiska regionen representerasdels av en samling som tillhört Sverigesförsta kvinnliga doktor i arkeologi, Han-na Rydh, som deltog i en svensk fältexpe-dition i Rajasthan i Indien 1953. Den ut-gör ett exempel på hur samlingar har flyt-tats runt. Samlingen fanns först i Lund,den överlämnades senare till Statens His-toriska Museum och överfördes till detnya Medelhavsmuseet för att så småning-om införlivas med Östasiatiska museets

23Utställningen Kina före Kina berättar om hur det var i Kina innan det blev Kina, om hur människor levatoch skapat i östra Asien i tusentals år innan kejsardömet Mittens Rike var påtänkt. Den övre bilden visarhur graven som visas under utgrävning på sid 10-11 rekonstruerats i museets utställning.

Sedan 1963 finns Östasiatiska museet i det gamla tyghuset på Skeppsholmen.

samlingar. Man har också en samling in-diska miniatyrmålningar som kommerfrån Nationalmuseets gravyravdelning.

NYA UTSTÄLLNINGAR

Magnus Fiskesjö och Chen Xingcan kon-staterar i sin bok China before China attdet inte råder jämlika förhållanden mel-lan Asien och Europa när det gällervärldskulturarvet, av det enkla skälet attdet inte finns några europeiska samlingari Asiens museer. De konstaterar också attdelar av samlingarna i Europas museer,och det gäller även Östasiatiska museet,är införskaffade på ett oetiskt sätt, ävenom köparna handlat i god tro. Det hand-lar till exempel om delar som brutits lossfrån statyer eller gravar och stulna före-mål. Det är skälet till att myndigheten förStatens museer för världskultur intar enrestriktiv hållning vad gäller inköp på an-tikmarknaden. Man vill inte stödja denexploatering och smuggling av antikvite-ter som fortfarande förekommer. Iställetstöder man museer i Kina och andra asia-tiska museer i ett globalt samarbete föratt stoppa förstörelse och skydda kultur-arv. Grundprincipen är respekt för natio-nernas rättigheter och skyldigheter attbevara sitt kulturarv och sprida kunskapom dess betydelse, såväl inom det lokalasamhället som i omvärlden.

I och med den nya museiorganisatio-nen och den gemensamma målsättning-en har fynden från Kinas jordbrukar-stenålder fått ny aktualitet. Efter en om-byggnad av museet bygger man nu uppnya utställningar som belyser människanoch hennes plats i tiden och rummet. Ut-ställningen Kina före Kina, som invigdes2005, presenterar skapande människor isjälvstyrande bondesamhällen i Östasiendär stater som Kina, Korea eller Japan än-nu inte finns. I den utställning som är un-der uppbyggnad, Mittens Rike, kommermuseets samlingar från bronsålder ochkejsartid att exponeras på samma grund-läggande tema – de skapande människor-na och hur de levde tillsammans. För denenskilde besökaren ska det ändå varamöjligt att betrakta samlingarna utifråndet egna intresset. Det finns ett stort in-tresse för de exklusiva samlingarna, ochde kommer att vara tillgängliga för fors-kare.

TINGENS TALESMÄN

En av källorna för denna artikel är Medvärlden i kappsäcken. Samlingarnas vägtill Etnografiska museet (Etnografiska mu-

seet 2002). Den redogör för insamlan-dets historia och problematik utifrån en-skilda föremål, men ställer också viktigafrågor som äganderätt till föremål ochvad man väljer att berätta. Wilhelm Öst-berg beskriver ett möte med en kollegafrån museet i Kinshasa. Kollegans spon-tana reaktion inför en låda med minkisi,kraftladdade föremål, var påtaglig och ut-tryckte ett inkännande som fick författa-ren att förstå kraften i minkisi. Ingen in-formativ text kan ladda föremålet så attden oinvigde kan förstå dess betydelseannat än intellektuellt. De tidiga missio-

närerna såg minkisi som avgudar. I frans-ka och belgiska museer fick de illustreraförhållandena i kolonierna. I västvärldenhar man under några decennier betraktatminkisi som afrikansk konst, och placeratdem på konstmarknaden. Om ett föremålav det här slaget, eller något annat förden delen, skulle placeras i sitt kulturellasammanhang föreslår Wilhelm Östbergatt det exponeras i en flersidig montervars olika sidor redovisar alla tidigaretolkningar inklusive förklaringen för da-gen.

När de tre museerna i Stockholm nu

24Ovan. Tre kinesiska bronsspeglar. Den dekorerade spegeln är från De stridande staternasperiod 475–221 f. Kr. De odekorerade är äldre.T.h. Tiger och skata. Koreansk målning i tusch och guld på papper daterad till 1700–1800-tal.

Östasiatiska museets grundare Johan Gunnar Andersson studerar keramik-samlingen i de ursprungliga museilokalerna på Sveavägen i Stockholm 1926.

bygger upp nya utställningar med männi-skan och kulturen i fokus och placerar etturval föremål i ett nytt sammanhang, ärdet ytterligare ett led i den ständigt förän-derliga tolkningen av föremålen i muse-ernas samlingar. I den föreslagna mångfa-setterade montern kunde en sida lämnastom: sista ordet är inte sagt.

I en artikel i samma bok skriver UllaWagner om hur individer och grupperfrån ursprungsfolk i allt större utsträck-ning ifrågasatt museernas rätt att i etno-grafiska utställningar tolka och förmedla

26

Fynden fraktas nerför Gula floden på jakskinnsflotte hösten 1924.

Hjalmar Stolpe, professoroch chef för etnografiskasamlingarna i Stockholm,grävde under fyra dagar vidgravfältet Ancon norr omLima. Resultatet blev femmumier, många vävnader,lerkärl och omkring åttiomänniskokranier.Fotografen O.B. Ekholm del-tog i expeditionen.

budskap om dem. Vems röst är det vihör? Det finns ett engelskt begrepp fördenna frågeställning: voice. Wagner stäl-ler frågan «hur kan en utställnings voicepå ett hedervärt sätt återge såväl densamtid som den mångfald röster somfinns inom varje ämnesområde?» Manbrukar säga att ett folks historiska såvälsom nutida ‘kultur’ tillhör den berördagruppen och att denna har tolkningsföre-träde. Wagner menar att det inte är fulltså enkelt. Den medvetna symboliskaframställningen av en kultur, historisk så-väl som nutida, är av stor betydelse inomgruppen för dess identifikation och över-levnad men också externt som politisktpåtryckningsmedel.

VEM TILLHÖR FÖREMÅLEN?

Under året har vi kunnat läsa i tidningar-na om ceremonierna i samband medåterlämnandet av Etnografiska museetstotempåle till Haislaindianerna. Totem-pålen hade rests i byn Miskusa i Kanada1872 som ett minnesmärke över en avli-den hövding och dennes kontakter medden gode anden Tsooda när haislaindia-nerna drabbats av smittkoppor. Densvenske emigranten och konsuln OlofHansson lade beslag på totempålen ochlyckades 1929 få tillstånd att föra ut denur landet. I museets årsbok förklaras enindiangummas försök att hindra bortfö-randet av totempålen som ett exempel på«hur gamla individer inom en i upplös-ning stadd kultur, i det längsta söker upp-rätthålla de gamla sederna och traditio-nerna, men att även de till slut måste re-signera och ge upp. » År 1991 hotades in-dianernas marker i den oexploateradeKitlopedalen av skövling. Den saknadetotempålen blev en symbolisk kraftkällaför haislaindianernas miljökamp, ochman begärde att den skulle återföras tillsin ursprungsplats. I gengäld erbjöd demuseet en nyhuggen kopia. I mars 2006restes kopian utanför museet, och i julivar den gamla pålen tillbaka hosHaislaindianerna.

För att det ska bli aktuellt att återföraett föremål måste frågan ställas i ur-sprungslandet. Man har inga generellaregler för återlämnande utan varje förfrå-gan behandlas enskilt. Det är också denrekommendation som ges av den inter-nationella museiorganisationen icom.Frågan om krav på återlämnande besva-ras i Med världen i kappsäcken. Samlingar-nas väg till Etnografiska museet (avsnittetVems är föremålen?) med hänvisning till

museets rätt och ansvar att bevara och vi-sa sina samlingar. De avslutande radernafår sammanfatta problematiken kringkulturell identitet. «Föremålen har visser-ligen sina ursprung i lokalsamhällen jor-den runt men berättar inte bara om livet itill exempel Samarkand, Timbuktu ellerTahiti, utan också om hur vi förhåller osstill varandra i världen. Visst har vi rätt attförvalta, tolka och ställa ut andra folkskulturskatter. Ett etnografiskt museumsbudskap är inte att all världens folk skaklamra sig fast vid sin «kultur», utantvärtom att identitet är något vi hela ti-den skapar. I den rotlösheten är vi alla li-ka. »

När det gäller mänskliga kvarlevorfinns det däremot särskilda skäl för åter-lämnande som har sin grund i respektenför människovärdet och våra avlidna.Detta förhållningssätt är en uppgörelsemed värderingar som växte sig starka un-der 1800-talet och kulminerade med na-zismen. Frenologin var en vetenskap somhävdade samband mellan kraniet ochmänniskans intelligens och karaktär. An-ders Retzius, professorn i anatomi ochmedlem av Svenska Sällskapet för Antro-pologi och Geografi, utvecklade en me-tod för mätning av kranier som tillämpa-des av svenska rasantropologer men ten-densen var densamma i hela västvärlden.Vetenskapliga behov motiverade att kra-nier blev samlarföremål. På Etnografiskamuseet i Stockholm bedöms att det finnskvarlevor av cirka 900 individer. Man harfått statens uppdrag att inventera democh det arbetet pågår. År 1989 uppmärk-sammade ett par maoriska författare etttatuerat manshuvud av en maorier på Et-nografiska museet i Stockholm. Den ma-oriske författaren Maui Pomare, som ärordförande i styrelsen för nyzeeländskaNationalmuseet i Wellington, skickadeen officiell förfrågan om ett återförande.Överlämnandet skede vid en liten cere-moni på Etnografiska museet. Maui Po-mare lyckades sedan spåra upp och åter-föra 39 maorihuvuden från Europa tillNya Zeeland. Etnografiska museets in-ventering har resulterat i att ytterligareett dussintal tatuerade huvuden av mao-rier nu har återlämnats. Nya ZeelandsNationalmuseum, Te Papa Tongarewa,har byggt ett särskilt förvaringshus förmänskliga kvarlevor på museets marae,som är en öppen plats med byggnaderdär maorier träffas för gemensamma an-gelägenheter, tar farväl av sina döda ellerroar sig. KKVV

27

”identitet är någotvi hela tiden skapar. I den rotlösheten är

vi alla lika.”

28

Skogsbruk och renskötsel – en grannlaga balanscarl-henrik palmér, Frilansjournalist

– SKOGSBRUKET och rennäringen leverpå samma marker, därför måste vi samar-beta. Så enkelt är det, säger JohannesKraft, förvaltare vid Statens fastighets-verk i Sorsele.

Johannes Kraft förvaltar nästan110 000 hektar produktiv skog i Norr-och Västerbotten, i huvudsak inom Sor-sele och Arjeplogs kommuner. Räknarman in kalfjäll, naturreservat och andraskyddade skogar består hans distrikt av1,5 miljoner hektar. Det är drygt tre pro-cent av Sveriges yta!

Samrådet med samebyarna är en viktigdel av hans arbete.

– Jag har åtta samebyar inom distrik-tet, och jag lägger nog minst en månadper år på att diskutera våra planer meddem.

Det är sex fjällsamebyar, och deras re-nar passerar Statens fastighetsverks sko-gar två gånger om året. Först i april, närde är på väg upp till fjällen, och sedan ioktober-november, när de är på väg nertill vinterbeteslanden närmare kusten.

Inom distriktet finns också två skogssa-mebyar som ligger i södra Norrbotten,och de har sina renar året runt på verketsskogar.

RENLAV OCH HÄNGLAV

– Visst finns det en inneboende konfliktmellan skogsbruk och rennäring, sägerJohannes. Det är dumt att förneka det.Den näringsrika renlaven är renens bas-

29

Johannes Kraft

föda under vinterhalvåret, och skogsbru-ket påverkar tillgången på renlav.

Det är mycket tallhedar inom Sorseledistrikt. En slutavverkning är i sig kanskeinte någon katastrof, även om det blirdjupare snötäcke när träden är borta ochdärmed svårare för renarna att kommaner till laven. Men det är markberedning-en som är det stora problemet.

– Vi måste markbereda för att hjälpade tallplantor vi sätter ut, det är så kärvamarker här att merparten annars skulledö. Men när vi rör om i marken förstörsrenlaven på kanske 25–30 procent avmarkytan, ibland ännu mer. Och då mins-kar mängden renlav under ett antal år.

– De gamla granskogarna med häng-lav är också viktiga för rennäringen. Re-narna söker gärna skydd här när det blirbusväder, och hänglaven är då ett livsvik-tigt nödfoder. Efter en slutavverkning tardet mycket lång tid innan det blir nyhänglavsskog på samma område, kanske80 år eller mer. Så det gäller att tänka sigför.

Det finns ytterligare två konfliktområ-den mellan skogsbruk och rennäring,men de berör inte Statens fastighetsverk.Det ena är skogsgödsling. Gödslar manskogen med kväve ökar mängden blå-bärsris och gräs på renlavens bekostnad(även om experterna inte är helt överensom hur stor effekten är). Men Statens fas-tighetsverk har valt att inte skogsgödsla –

man har skog så det räcker ändå. Det andra är den kanadensiska contor-

tatallen. Den växer snabbare än vanlig talloch träden får ofta yviga stora kronor.Det blir täta ungskogar, där renlaven harsvårt att hävda sig. En ungskog med con-torta kan bli så tät att renarna har svårtatt ta sig genom, och det kan påverka de-ras flyttmönster.

– Det finns visserligen en del äldreplanteringar med contorta på distriktet,men i dag planterar Statens fastighets-verk bara vanlig tall och gran, säger Jo-hannes.

– För balansens skull ska man kanskeockså säga att skogsbruket kan vara braför rennäringen. Vi underhåller ett vägnätsom inte bara kan användas för vir-kestransporter utan även utnyttjas vidtransporter inom rennäringen, till exem-pel i samband med flyttning eller slakt.

– Och så kan vi erbjuda ett ekono-miskt komplement till renskötseln undersommarhalvåret. Många renskötselföre-tag har börjat arbeta som skogsvårdsent-reprenörer åt oss och åt andra skogsföre-tag. Det är framförallt röjning men ävenplantering.

SAMRÅD

– Avverkningsplaneringen börjar i da-torn. Vi har data om alla våra produktivaskogar i ett register och utifrån givna ur-valskriterier sorterar vi fram en bruttolis-

ta med tänkbara slutavverkningsskogarför ett antal år framåt. Sedan går jag ige-nom listan och tar bort objekt som jag vetär kontroversiella. Jag har jobbat häruppei sju år, och har efterhand lärt mig vilkaområden man ska undvika. Sedan disku-terar jag listan med den aktuella samebynoch då passar vi också på att prata omandra skogsvårdsåtgärder som vi plane-rar.

– Ofta är det inget större problem, sä-ger han, vi kan avverka ungefär som vihar tänkt oss. På en del marker kommervi överens om att anpassa avverkningen,det kan handla om att markbereda på ettskonsammare sätt eller att lämna kvar ex-tra många träd – vi lämnar ju redan numånga träd för att gynna fåglar och träd-lavar med mera.

– Men på en del marker vill samebyar-na definitivt inte att skogen ska slutavver-kas. Det är oftast hänglavsskogar ochtallhedar längs viktiga flyttleder. Då harvi hittills alltid lyckats hitta andra områ-den där vi kan avverka i stället. Vi försö-ker lösa det så att båda parter ska bli nöj-da. Jag har hittills inte haft någon formellkonflikt, och jag tror ingen vill ha det. Detkostar alldeles för mycket energi.

SKOGSVÅRDSLAGEN

Det finns bestämmelser i skogvårdslagensom reglerar balansen mellan skogsbrukoch rennäring. I de delar av norra Sverige

30Den näringsrika renlaven är renens basföda under vinterhalvåret. Laven innehåller ett slags stärkelse, lichenin,som djuren kan tillgodogöra sig. Den har även samlats in av bönderna för att dryga ut tamboskapens vinterfoder.

där Statens fastighetsverk bedriver skogs-bruk måste man ha Skogsstyrelsens till-stånd för att få slutavverka. Sådant till-stånd får enligt lagtexten:« … inte meddelas om avverkningen

1. medför sådant väsentligt bortfall avrenbete att möjligheterna att hålla tillåtetrenantal påverkas, eller

2. omöjliggör sedvanlig samling ochflyttning av renhjord. »

Det är Skogsstyrelsen som tolkar la-gen, och deras beslut kan överklagas tilllänsrätten och sedan till kammarrätten.Det innebär att en eventuell konflikt kanta flera år att lösa.

– Jag har ännu inte hamnat i någon så-dan situation, och jag ska undvika det sålångt det överhuvudtaget är möjligt, sä-ger Johannes Kraft.

LJUS OCH MÖRK FRAMTID

Johannes Kraft ser både ljust och mörktpå framtiden. Å ena sidan hoppas han attmarkberedningen, som kanske är detstörsta problemet, ska utvecklas.

– Det måste gå att få fram en metodsom klarar både skogsbrukets och ren-näringens önskemål – bra markberedningpå de punkter där vi ska sätta plantorna,och så stora orörda partier däremellan.Med fräsning och skogssådd behöver vikanske bara bearbeta tio procent avmarkytan, och det skulle vara mycketbättre för renlaven och för rennäringen.

– Det finns också intressanta försökdär man inte slutavverkar skogen på van-ligt sätt, utan hugger enskilda träd ochlämnar kvar träd i olika storleksklasser;det är olika former av så kallad blädning.Det här är speciellt intressant i gransko-gar, där man skulle kunna ha kvar häng-lavsträd även efter en avverkning. Dåskulle vi kunna ta ut en del virke frånkänsliga skogar och ändå behålla ett vär-de för renskötseln.

Men det finns också orosmoln. – Vi har fortfarande ganska gott om

slutavverkningsmogen skog. Men i taktmed att allt fler av våra skogar blir utpe-

kade som skyddsvärda, så ökar trycket påde kvarvarande skogarna. Vi kan inte likalätt hitta alternativ när en sameby inte villha en viss avverkning. Speciellt som re-servaten ofta hamnar uppe på vattende-larna. Då måste vi avverka mer nere i da-larna, och där går många av de traditio-nella flyttlederna.

– Men vi kommer att lösa det här ock-så, det är jag övertygad om, säger Johan-nes Kraft. För som sagt, skogsbruket ochrennäringen lever på samma marker, ochdet kommer vi att göra i framtiden också.Vi måste komma överens. Och jag tyckeratt staten har ett speciellt ansvar sommarkägare. Vi måste se till helheten på etthelt annat sätt än ett privat skogsföretag.Och vi måste alltid föregå med gott ex-empel.

Och det gör man nog också. För enligtInger Hellman, ordförande i Grans same-by i Västerbotten, så är det stora skillna-der mellan skogsägare. En del lyssnar ochär villiga att diskutera och jämka sina pla-ner, andra kör ett strikt formellt samråd,och sedan gör de som de vill.

– Fastighetsverket är bra att arbetamed. Framförallt uppskattar jag att de in-te bara kommer med årets avverk-ningsplaner, utan att vi får vara med äveni långtidsplaneringen. Då kan vi tittaframåt och se hur rennäringen påverkaspå sikt, säger hon. Det är bra. KKVV

31På hösten vandrar renarna ner från fjället för att hitta vinterbete i skogslandet.

Höet invid skogsbilvägen ska hjälpa till att up-pehålla renarna invid ett hygge där avverkning-en anpassats så att djuren ska ha möjlighet attbeta hänglav från de fällda träden.

Upptäckten av 1200-talspalatset i Vadstena– ett 50-årsjubileum!

« EN SEN KVÄLL i slutet av augusti knacka-de jag puts i den gamla klosterbyggnadeni Vadstena. Jag hade bara en cigarettända-re som belysning och den brände på fing-rarna. Bakom mig stod byggmästare Wål-lander. ’Hur ska du ha det? På måndagmorgon börjar vi riva. Du får själv ta kost-naderna om det slår fel’, hotade han. Jaghade tidigare knackat fram en medeltidadörröppning, där det bara skulle finnas1600-talsmurverk, och jag måste knackamer för att vara säker. Då kom ännu ettsmalt dörrhål fram och det stod klart attdetta måste vara öppningar till nunnor-nas sovceller. Med fjärilar i magen tog jagbeslutet att stoppa rivningen. » Så börjarSune Zachrisson sin berättelse om denkanske mest dramatiska och spännande

byggnadshistoriska undersökningen nå-gonsin i Sverige. « Jag var 24 år och ut-sedd av Birgittastiftelsen till antikvariskkontrollant när klostret skulle byggas omtill elevhem för folkhögskolan. »

LÅNG BYGGNADSHISTORIA

Klostret i Vadstena är ett byggnadskom-plex med lång och skiftande historia. Bir-gittinerordens moderkloster påbörjades islutet av 1360-talet och invigdes 1384.Enligt klostrets bevarade diarium fannsendast några få rester av profana byggna-der när klosterbygget sattes igång. HertigKarl körde ut de sista birgittasystrarna1595, då hade klostret verkat här i mer än200 år. Från 1640 till 1783 tjänade bygg-naderna som ålderdomshem för krigsin-

För 50 år sedan gjordes en av de mest sensationella

byggnadsarkeologiska upptäckterna i Sverige någonsin.

En av klosterlängorna vid Birgittaklostret i Vadstena visade sig

vara äldre än den medeltida klosteranläggningen. Man hade

hittat ett kungapalats från 1200-talet – en byggnad man trott

varit försvunnen i århundraden.

julia sigurdson, Kulturhistoriker, frilansskribent

33Norra längans norra fasad. Högst upp ett av klostret igenmurat fönster i palat-sets festsal. Därunder två sovcellsfönster och trepassfönstret i palatsets audi-enshall, nu kallad Kungasalen. Nederst en klostertida dörr till markvåningen.

Klosterbyggnaden före och efter 1950-talets renovering.

Nyheten väckte en enorm uppmärksamhet.

valider och deras familjer. Mellan 1829och 1951 var klosterbyggnaderna sinnes-sjukhus för kvinnor och dessförinnan, fören kortare tid, fängelse.

År 1956 var man klar över att byggna-dernas ytterväggar var medeltida medaninnanmätet däremot ansågs vara av sena-re datum. Det hade flera gånger byggtsom och anpassats till växlande funktio-ner. Medeltida interiörer fanns endastkvar i den norra längans bottenvåningmenade man, i form av kapitelsal och tvåangränsande rum. Sådant var utgångslä-get när ombyggnaderna till gästhem ochfolkhögskola skulle börja. Patienterna ha-

de flyttats över till nya sjukhuslokaler1951–52. De ålderdomliga husen norrom klosterkyrkan stod tomma i väntanpå att fylla sina nya funktioner.

Ingenjörer hade granskat byggnadernaoch bedömt att kapitelsalens valv i norralängans bottenvåning riskerade att rasa.Tyngderna från de tre tunnvalven i över-våningen, de många kakelugnarna ochmurstockarna från sjukhustiden ansågshelt enkelt för stora. Man måste lätta påtrycket. Kakelugnar, skorstenar och sen-tida väggar skulle rivas bort och förspän-da betongbalkar konstrueras över kapi-telsalens valvkupor. Om detta var allaöverens – restaureringsarkitekten, Birgit-tastiftelsen som svarade för den inre om-byggnaden, Riksantikvarieämbetet ochByggnadsstyrelsen. Birgittastiftelsen ha-de bildats 1920 för att vårda den heliga

Birgittas minne, inrätta ett gäst- och vilo-hem i klosterbyggnaderna och skapa lo-kaler för en folkhögskola.

SOMMARENS GÅTFULLA UPPTÄCKTER

Ombyggnadsarbetena startade i april1956, fortsätter Sune sin berättelse. Arki-tekt var professor Erik Lundberg med bi-träde av arkitekt Uno Söderberg. Tillbyggmästare antogs Gunnar Wållander,Norrköping och till byggnadskontrollantingenjör Rolf Planander, Linköping.Lundstedts Rör ab, Vadstena fick ansvarför vvs och Feldts elbyrå, Vadstena förelinstallationer. Byggnadsarbetarna och

murarna kom från trakten. Redan tidiga-re hade jag själv blivit utsedd till antikva-risk kontrollant eftersom jag i flera år va-rit ansvarig för Birgittastiftelsens visning-ar av klosterområdet.

I juni började jag mina undersökningaroch redan då kom de första överrask-ningarna i norra längan. När sentida mel-lanväggar i bottenvåningens västra delvar rivna kom två rader arkadbågar fram,vilka dessutom hade urtagningar i pelar-na avsedda för kryssvalv. Ovanpå dem lågett träbjälklag som visserligen var brand-skadat men intakt. Arkadbågarna be-dömdes vara 1600-tal och uppförda somunderlag för ovanvåningens tre radertunnvalv, vilka i sin tur således bordehärstamma från samma tid.

Allt detta ställdes på ända när jag den13 juni skrapade fram två freskomålning-

ar. På en av pelarna gömde sig bilden avHeliga Birgitta vid sin skrivpulpet och påen annan bilden av Heliga Dorotea. Tillyttermera visso stod «Sancta Birgitta»och «Sancta Dorotea» skrivet i textbandöver deras helgonglorior. Detta var denförsta återfunna bilden av Birgitta måladav klosterfolket självt och tillkommen vidslutet av 1400-talet.

Nu skrev både lokal- och rikstidningar-na om överraskande upptäckter. Helgon-bilderna var synnerligen intressanta ochspred ljus över det byggnadshistorisktsvårlösta problemet, men ingen hannegentligen reflektera över deras verkliga

betydelse. Svaret gav ju sig självt menkonsekvenserna kunde inte omedelbartöverblickas.

På ett byggmöte två veckor senarekonstaterade emellertid professor Lund-berg att arkadbågarna och träbjälklagetotvetydigt var medeltida. Trots detta ar-betade man vidare som planerat; en för-ändring skulle äventyra hela ombyggna-den. Och sommaren bjöd på fler över-raskningar. En tredje helgonfigur fram-trädde bredvid Dorotea, och en förbryl-lande fönsteröppning i den norra ytter-väggen.

DEN FÖRSTA STORA SENSATIONEN

– SOVCELLERNA!

I augusti började jag göra närmare förstu-dier av ovanvåningens innerväggar. Nuskulle bevisen för tunnvalvens medeltida

34

Dormitoriet i norra längans övervåning, sensommaren 1956. Här synssödra tunnvalvet med ursprungliga dörröppningar till nunnornas sov-celler och högre sentida dörröppningar till sjuksalar.

Iwar Andersons illustration, 1958, till hur palatsets tvåskeppiga audienshall, i dag kalladKungasalen, kan ha sett ut. Till vänster det fönster som utvändigt har trepassform, längst intill höger den förhöjning som orsakas av en stor trappa ner till palatsets markvåning ochsom kan ha varit kungens plats vid audienser.

ursprung snart komma. Sedan länge an-sågs det att ovanvåningen varit systrarnasdormitorium men de tre tunnvalven upp-fattades som 1600-talsmässiga.

Med hammare, fogjärn och blåslagnafingrar knackade jag puts på mellanväg-garna.

Brådskan var stor, ombyggnaden när-made sig. Mycket snart hittade jag en li-ten dörröppning och jag kände direkt attden måste ha tillhört en klostertida sov-cell. Detta var en allvarligare upptäckt ände tidigare eftersom väggen delvis skullerivas ner. Nu måste jag kalla på byggmäs-tare Wållander själv. Han kom en kväll ett

par dagar senare och han krävde klart be-sked. Veckan därpå skulle sju murare rivaur tunnvalvsväggarna för att ge plats åt detio meter långa avlastningsbågarna. Me-dan han stod bredvid och väntade knack-ade jag fram ytterligare ett dörrhål och iytterväggen en fönsteröppning somegendomligt nog satt mitt emellan lägenaför de två dörrarna. Vid 23-tiden på kväl-len bestämde jag mig:

« Jag förbjuder dig att fortsätta! » Påmåndagen fick murarna hjälpa till attknacka fram cellöppningar.

Det första jag gjorde dagen därpå varatt ringa Andreas Lindblom, Birgittastif-telsens sekreterare och min uppdragsgi-vare. Uppståndelsen i Stockholm blev to-tal. Den sista augusti kom nyheten i tid-ningarna. Andreas Lindblom och försteantikvarie Bertil Berthelson på Riksan-

tikvarieämbetet telefonintervjuades avtidningarna.

VARFÖR STÄMDE DET INTE – DET BYGG-

NADSHISTORISKA FORSKNINGSLÄGET

Precis tio år tidigare hade Bertil Berthel-son disputerat på en avhandling om bir-gittinerordens byggnadskick. Han hadevisat att den norra längan var medeltidamen att ovanvåningens innanmäte san-nolikt hörde till 1600-talet då byggnader-na gjordes om till krigsmanshus för tret-tioåriga krigets invalider. Detta var denförsta vetenskapliga behandlingen avklosterordens byggnadsskick och av Vad-

stenaklostret, och därför vägledande.När Berthelson undersökte klosteran-

läggningen användes den fortfarandesom sinnessjukhus, så han kunde inte gö-ra några undersökningar interiört. Hanhade enbart tillgång till planer och rit-ningar från 1600-talet och framöver.

Några tidigare försök att tränga in ibyggnadernas historia hade emellertidförekommit. Konstakademiens arkitekt-elever gjorde 1917 en fullständig uppmät-ning av klosterbyggnaderna. De hade fåttknacka ren västra längans södra gavelfrån puts för att studera murverket. Fasa-den stod renknackad och oputsad ännu1956 därför att varken Medicinalstyrel-sen och sedermera Byggnadsstyrelsen el-ler Riksantikvarieämbetet ville stå förkostnaderna att återställa exteriören.

Berthelson i sin tur fick 1945 tillstånd

att knacka rent ett parti på västra längansgårdsfasad och på norra längan i hörnetmot väster. Då framträdde den igenmura-de stora portalen till den i dag så kalladeKungasalen. Inte heller detta väckte någ-ra misstankar om sakernas verkliga för-hållande. Uppfattningen var att klostrethade nybyggts på 1300-talet. Man förlita-de sig på klostrets diarium som påstår attnär Birgittas väpnare Johan Petersonkom till Vadstena för att påbörja kloster-anläggningen fanns intet annat än öderum.

I backspegeln är det lätt att säga attforskarna borde ha läst Birgittas tydliga

anvisningar i uppenbarelserna. Men honvar ännu så misstrodd och föremål förseklers konservativa kvinnosyn att maninte fäste något avseende vid hennes sak-uppgifter. Forskarna noterade visserligenatt Birgitta talar om ett stort stenhus isamband med att klostret ska anläggasmen de ansåg det mycket svårt att av or-dalydelsen förstå vad som var verklighetoch vad som var rena fantasier.

DEN ANDRA, VERKLIGT STORA SENSA-

TIONEN – KUNGAPALATSET!

När hantverkarna knackat vidare blev detså småningom 59 cellöppningar och hälf-ten så många fönster – varje cell hade ba-ra ett halvt fönster. Birgitta hade föreskri-vit att systrarna skulle vara 60 stycken,abbedissans cell fanns i en utbyggnad. Delånga tunnvalven i norra längans ovanvå-

35

Murarmästare Ragnar Trygg reparerar ettklostertida fönster.

Västra porten till Kungasalen knackas frami norra längans sydfasad.

Målning från 1400-talets slut. Bildenav Birgitta, upptäckt och kalkerad ijuni 1956 av Sune Zachrisson, är i dagi det närmaste helt förstörd.

ning var alltså från det medeltida klostret.De beslutande insåg nu att upptäckternavar av sådan art att kvalificerad expertismåste tillkallas. Riksantikvarieämbetetsände då sin främste byggnadsforskare,Iwar Anderson, för att överta ansvaret förundersökningarna. Han kom den 13 sep-tember tillsammans med sitt ritbiträdeGärd Fogde och han stannade i 15 år. Re-dan 1936 hade Iwar Anderson som unggjort en undersökning vid munkklostretoch hittat rester av en äldre stenbyggnadunder huset, som inte kunde sättas i sam-band med klostret. Han var således förbe-redd och hade ett öppet sinne.

Till att börja med koncentrerade IwarAnderson sitt intresse på arkaderna i nor-ra längans stora sal. De renknackade väg-garna visade att stora delar av salen ut-

satts för häftig brand, teglen var mörka avsot och hetta, men bara i öster. Tydligenvar västgaveln helt ombyggd efter bran-den. Redan efter några dagars arbetekunde han konstatera att murningsteknikoch tegelkvalitet var av högsta klass ochatt salen haft ett äldre tvåskeppigt valv-system bestående av sex kryssvalv somvilat på två kraftiga pelare i salens mitt.

Tre igensatta fönsteröppningar komfram när vi knackade puts på norra ytter-väggen. De var märkligt treklöverforma-de i sina översta delar. På en portalom-fattning till en igensatt dörr i södra ytter-muren konstaterade Iwar Anderson atthörnstenarna var fint räfflade och gråmå-lade. Detta skulle imitera huggen kalk-sten, ett mode vid mitten av 1200-talet!Samma räfflade tegel hittade han i rund-

staven till portarna i brödernas världs-port, sydost om klosterkyrkan, vilketmed ens gjorde även den byggnaden 100år äldre än klostret. Iwar Anderson hadekommit Vadstena sätesgård på spåren.

Jag fick avlägga tysthetslöfte, lokaltid-ningarna var på mig dagligen och ville ve-ta vad den tystlåtne experten hade att sä-ga. Våra diskussioner pågick långt in påsmåtimmarna, Iwar Anderson var nämli-gen noga med att pröva en hypotes ur al-la tänkbara synvinklar innan han påstodnågot. Redan den 14 september hade hanblivit övertygad om att vara på rätt spår,men typiskt nog avslöjade han ingenting!

Styrelsen för Birgittastiftelsen hade ge-neralsyn i Vadstena den 28 september in-för sitt årsmöte i Linköping dagen därpå.Den konstaterade då att, trots att man än-

36

Dormitoriet efter restaureringen. Medeltida kalkmåleri har kunnat bevaras på några ställen i valvet.

nu ingenting visste om palatsfynden,upptäckterna var av sådan omfattningoch betydelse att de direkt fordrade för-ändrade byggnadsplaner.

Iwar Anderson var helt övertygad omatt byggnaden var från 1200-talet och attden hade varit det profana palats, «ettdjävulens näste byggt med fattiga mannasvett för rika manna högfärds skull », somingen hade anat att det skulle kunnagömma sig under putsen. Vi läste Birgit-tas uppenbarelser, där hon ger anvisning-ar om hur byggnaden skulle ödmjukas föratt bli ett nunnekloster. Klostrets diariumhade på ett förringande sätt talat om någ-ra rester på platsen. Att det var en 59 me-ter lång och minst 14 meter hög tegel-byggnad teg diariet om.

Först den 5 november släppte Iwar den

verkliga dundersensationen: det sägen-omspunna kungapalatset ingår i Vadstenanunnekloster!

Erik Lundberg yttrade vid påföljandebyggmöte: «Nu ska vi låta byggnadensjälv tala och efter det ska vi se vad denkan användas till. » Ett stormöte höllsmed alla inblandade entreprenörer.Elektriker Bo Peterson, då anställd påFeldts elektriska, berättar att varenda rit-ning kunde slängas i sjön!

MYTEN OCH VERKLIGHETEN

Under hundratals år hade 1200-talspalat-sets läge varit bortglömt, men som sago-slott hade det levt i myternas värld. I folk-mun talade man om Susenborgs slottmen ingen visste säkert var det legat. Detfanns många hypoteser men inga bevis.

Därför blev Iwar Andersons upptäckterså sensationella.

Men hur kunde man helt tappa bort attklostret var inrymt i ett palats? Varförnegligera Birgittas anvisningar och före-skrifter om klosterbyggnader och klos-terkyrka, allra helst som hon talar om hurdet stora stenhuset skulle ändras för attinrymma nunnornas klosterlänga?

Med tanke på att så många hade skrivitom Birgitta och hennes gärning, är detmärkligt att hennes visioner och anvis-ningar inte uppmärksammades av histo-rikerna. Förklaringen är sannolikt att fören historiker ansågs det meningslöst attens anlägga källkritiska aspekter på him-melska uppenbarelser nedtecknade av enhysterika, som professor Henrik Schückbeskrev Birgitta. Och den då förhärskan-

37

Palatsets gårdsfasad före och efter restaureringen.I dagens fasad samsas detaljer och muröppningarfrån vitt skilda stilar och epoker.

Sune Zachrisson vid den först upptäcktasovcellsdörren i dormitoriet.

de historiesynen bestämde att vetenskapoch myter var oförenliga. Folkminnenvar nonsens som seriösa historieforskareinte befattade sig med.

Sägnen om Susenborgs slott uppfatta-des som just en sägen utan verklighetsan-knytning, och man satte tilltro till gamlaförfattare som Spegel, Rhyzelius ochBroocman. Haqvin Spegel placerade1708 den kungliga sätesgården på denplats där Gustav Vasa byggde sin borg.Andreas Rhyzelius instämde 1744 ochBroocman talade 1760 om två förmodadeslott i Vadstena, Susenborg och Birger

Jarls slott och kungsgård. Flera 1800-tals-författare berättade om slottet vid Susen-borgsängen. C. M. Pontin skrev 1846 omde stenkistor som vid lågvatten syntes iviken utanför Lastköpingsgatan medsträckning åt Susenborgshagen. Dessastensamlingar figurerar även i en tid-ningsartikel 1950. Landsarkivarie Kjell-berg menade vid 1900-talets början attkung Magnus Eriksson påbörjat kloster-bygget i mitten på 1300-talet och att detvar resterna därav som väpnaren Peter-son åsyftar och som nämns i diariet.

Susenborg är namnet på en hage nära

vattnet nordost om klostret och den hargett namn åt Susenborgsgatan i närheten.Vid slutet av 1500-talet är Susenborgs-ängen omtalad i stadens dombok ochminnet av Susenborgs slott var levandeännu i början av 1900-talet. Susenborgshage brukades som åker och där placera-des slottet gärna eftersom tegelskrot plöj-des upp titt som tätt. År 1961 punktera-des den myten, när Iwar Anderson prepa-rerade fram klostrets stora tegelugn påplatsen.

Myten hade trots allt en sanningshaltoch visar att materiella och immateriella

38

Norra längans östra gavel med fönstret till dormitoriet och de tre rekonstruerade fönstren till palatsets kapell.

kulturarv, byggnader och föreställningarär oupplösligt förenade.

PALATS OCH KLOSTERBYGGNAD I DAG

När det dramatiska skedet var över vid-tog ett tidsödande tålmodigt slit. IwarAnderson kom så småningom fram till 53olika byggnadsförändringar, stora ochsmå – en mer invecklad byggnadshistoriafanns ingen annanstans i landet. Han dis-kuterade kontinuerligt med Erik Lund-berg och Andreas Lindblom men var idet stora hela tolkningsmässigt ensamom detta jättearbete. Sedermera utnämn-des han till hedersdoktor och boken Vad-

stena gård och kloster, som ger en detalje-rad skildring av förloppet, gavs ut 1972.

Den restaureringsideologi som styrdeutformningen av palats/kloster var ex-kluderande.

Medeltida lämningar ansågs mest in-tressanta och fick dominera i form av ori-ginaldelar kompletterade med rekon-struktioner och nytillägg. Norra längankom därför att få en exteriör som paral-lellt visar både palats- och klostertid menockså en påkostad portal från 1600-taletoch några fönster från sjukhustiden.Gräsgården mellan husen glömdes bort,till den fanns ingen tid över. Man lade be-

tongplattor på murrester vilka avsåg attvisa lägena för byggnader från klosterti-den. Gästhem och museum inrymdes i derestaurerade husen.

Det gamla palatset och klostret förval-tas i dag av Statens fastighetsverk. Muse-et från 1970-talet återinvigdes i ny form2003 i samband med 700-årsjubileet avBirgittas födelse. Dagens Sancta BirgittaKlostermuseum gestaltar klosterlivet ochberättar kortfattat byggnadernas historia.Vadstena klosterhotell disponerar Kunga-salen i norra längan, västra längan ochMunkklostret. Susenborgs slott är bort-glömt och gäckar inte längre fantasin. KKVV

39

Norra längans östra gavel före restaureringen. I mittaxeln syns våningarnas korridorfönster ochhögst upp, som en nisch, syns resterna av detmellersta fönstret till palatsets kapell.

Södra och östra fasaden.Överst en rekonstruktion av palatset som det sågut då det var fullt utbyggt vid slutet av 1200-talet.Där under en rekonstruktion av hur palatsetbyggts om till klosterlänga under 1300-talet.Underst en uppmätningsritning av byggnadensom sinnessjukhus 1917.Illustrationerna är hämtade ur Iwar Andersonsbok Vadstena gård och kloster.

40

Finns det spöken på

våra slott? Och i så fall, varför

finns de just där? Ingen vet.

Dock verkar stenhus mer

välsignade med andeväsen än

motsvarande äldre träbygg-

nader. Man tycker sig dessutom

se en överrepresentation

i fuktiga miljöer, vilket kan

förklara den rika tillgången på

spöken i det fuktiga och

stenhustäta England. Men även

här hemma finns det oknytt,

tro ingenting annat.

INNAN VI GÅR IN PÅ detaljerna kring deockulta innevånarna i Statens fastighets-verks byggnader bör vi ställa oss frågan:finns det spöken eller finns det inte spö-ken? Några forskare utesluter inte möjlig-heten att de faktiskt existerar, bland an-nat Etzel Cardena, professor i parapsyko-logi vid Lunds universitet. Han är inte ba-ra övertygad om att parapsykologiska fe-nomen är en realitet, han anser sig ävenha empiriska bevis till stöd för sin tes.

Vi andra, mer klentrogna undrar vadspöken är för slags väsen och varför debestämt sig för att ‘bo’ på vissa platser?Framförallt tycks slott attrahera dem, vil-ket borde göra spöken till en prioriteradangelägenhet för sfv . (Detta förhållandeär ännu inte avstämt med gd).

VITA FRUN PÅ KUNGLIGA

SLOTTET I STOCKHOLM

Stockholms slott har sina egna väl doku-menterade spöken. I en byggnad somslottet (sfv:s förvaltare Lotta Günther

Vem smyger runt i natten på Kungliga slottet?

peter lindkvist, Frilansskribent

Ett flackande ljussken irrar runt i natten på Stockholms slott.

41

räknade nyligen till 1470 rum) finns gottom plats för det okända och ökända attgömma sig. Och självklart finns här enVita frun.

I mars månad år 1871 såg prinsessanEugénie den beryktade Vita frun på slot-tet. Jämnt tre dagar efteråt avled drott-ning Lovisa. År 1907 sågs Vita frun igen.Kort därefter lämnade Oscar ii jordelivet.

År 1920, när kronprinsessan Margare-ta låg för döden, var det dags igen. Plöts-ligt halades flaggan på slottet på halvstång. En vakt skickades upp för att hissaflaggan igen, men kom raskt tillbaka, heltvit i ansiktet.

– Vita frun är däruppe, flämtade han.Några dagar senare var även kronprinses-san död.

Vem var då Vita frun? Det finns någrateorier. Enligt en är hon den olyckligaAgnes av Orlamünde som sägs spökadärför att hon inte kan komma till ro eftersitt illdåd. Agnes mördade sina två barnför att kunna gifta sig med Albrecht densköne.

Enligt en annan teori är hon Agnes avMerán, av ätten Hohenzollern. Inomdenna släkt har man ofta hemsökts av envit fru innan någon familjemedlem avli-dit. Andra hävdar att Vita frun är en vissPerchta von Rosenberg, tysk adelsdamfrån 1400-talet. Porträttet av henne lärvara skrämmande likt de beskrivningarsom finns av Vita frun.

GRÅ GUBBEN FRÅN

SLOTTET TRE KRONOR

Med tanke på att genusperspektivet nu-mera ska beaktas känns det fint att ävenkunna presentera en manlig ande påStockholms slott. Namnet är Grå gubbenoch hans historia sträcker sig långt tillba-ka i tiden. Sägnen hävdar att han fannshär redan innan det nuvarande slottetbyggdes.

Gubben bor nämligen i ruinerna av detgamla slottet Tre kronor, som brann 1697

och på vars ruiner det nuvarande slottetär byggt. Han anses vara en slags skydds-ande som vakar över slottet. Några me-nar att det är självaste Birger jarl som gårvakt.

Inte bara tjänstefolk har mött Grå gub-ben. På 1700-talet stötte självaste slotts-arkitekten Nicodemus Tessin d.y. på ho-nom under en vandring runt slottsbyg-get. På Tessins fråga hur gubben överlevtslottsbranden svarade han att han räddatsig in i det gamla slottets gångar.

– Jag är minnet som stiger upp ur detgamla, sa Grå gubben.

Han hade också en vision om slottetsframtid: «Medan slottet blir allt tommareskall staden omkring det växa sig allt väl-digare. »

Nu har Stockholms stad vuxit in igrannkommunerna och kungafamiljenflyttat ut till Drottningholm. Grå gubbenförefaller vara en man att lita på.

ANDEVÄSEN MED LÅNGA TRADITIONER

Trots att vi lever i en upplyst tid attrahe-ras vi av det ockulta och svårfångadeomkring oss. Eller är det just därför atttillvaron är klarlagd in i minsta kvark somvi söker oss till det irrationella? Någotsom lämnar en liten del kvar åt fantasin.

Behovet av spänning tycks dessutomuråldrigt. Dagens spännande filmer och

romaner härstammar ofta i rakt nedsti-gande led från antikens dramer.

Vad är då ett spöke? Enligt ett moderntsynsätt är spöket en slags känslomässiginspelning på en viss plats. Det finns spö-ken av olika slag. Vita fruar är vanligast,varje kommun med självaktning kanstoltsera med åtminstone en.

En annan typ är poltergeisten (av bul-ler-ande) som krossar saker, slår i dörraroch för oljud där den drar fram.

Utöver dessa finns en rik flora av andar,mylingar, vättar och andra energier.Många av dem finns representerade påsfv:s slott runt om i landet.

GOBELÄNGEN SOM SKRÄMDE

TVÅ KONUNGAR PÅ FLYKT

Till de mer eggande historierna omKungliga slottet i Stockholm hör de an-ställdas egna berättelser om vad somhänder bakom murarna. Det påstås tillexempel att man ofta hör märkliga ljudfrån gästvåningen; det är suckar, mum-lande röster och stön. Dörrar öppnas,men tittar man efter finns ingen där.

Det lär också förekomma en fritt svä-vande hand som då och då visar sig i bib-lioteket.

En speciell händelse inträffade år 1909när en av gobelängerna fick liv, vilket lärhända ibland. Just den här gången inträf-

”Medan slottet blir allttommare skall

staden omkring det växa sig

allt väldigare”

I ruinerna av det brunna Tre kronor bor Grå gubben –slottets skyddsande.

42

fade det under ett möte mellan kung Gus-tav v och kung Christian x av Danmark.Gobelängen visade ett motiv från detblodiga slaget vid Lund och när bildenfick liv flydde kungarna, skrämda av åsy-nen av det lidande de bägge nationernaställt till med genom historien.

Slottets makthavare har tydligen haftsvårt att hantera de självständiga ochgäckande andarna. Det är allmänt käntatt Näcken stundtals sätter sig och spelari Norrström. Vid ett sådant tillfälle fickKarl ix syn på honom och bestämde sigför att skjuta frestaren från ett av slottetsfönster. Naturligtvis dök Näcken ner ivattnet och försvann utom synhåll. Där-efter fortsatte han att gäcka kungen såfort han kom åt.

RIKSARKIVET HAR SIN

EGEN VANDRARE

Inte bara Kungliga slottet är begåvat medokända krafter. En bit västerut, närmarebestämt i det gamla Riksarkivet, försiggårockså märkliga ting.

Det ryktas om en arkivarie på Riksarki-vet som arbetade över sent en kväll ochpåträffades galen av skräck efter att hamött någonting fasansfullt.

Enligt en teori skulle det kunna varaandar från den gamla begravningsplatsenpå Riddarholmen som varit uppe och luf-tat benen. När Birger Jarls Torg skapades1807 lades det ovanpå gråmunkarnasgamla begravningsplats. Många menaratt kyrkogården sträckte sig ända in un-der gamla Riksarkivet.

Så vilka är det som smyger omkring påvåra slott och förvaltningsbyggnaderunder nätterna? Berättelser som de härovan finns i olika varianter från hela lan-det. En förklaring kan vara människansuråldriga behov av att förstå och beskrivasin omvärld. I dag tar vi vetenskapen tillhjälp när vi tolkar våra upplevelser. Mende som levde före upplysningens tid hadebara den personliga upplevelsen att lutasig mot. Tyckte man sig se en vit gestalt islottsgemaket, då fanns det väl en vit ge-stalt i slottsgemaket. Detta synsätt för-stärktes av att kyrkan på den tiden lyfte

fram den andliga världen och avvisade al-la naturvetenskapliga beskrivningar, vil-ket nytänkare som Galilei och Darwinbittert fick erfara.

Att det finns ett samband mellan denandliga dimensionen och storslagen arki-tektur visar också författaren Dan Browni sina uppmärksammade böcker Änglaroch demoner och Da Vinci-koden. Marmoroch gyllene bladguld utgör en fysisk bak-grund mot vilken de metafysiska dramer-na spelas upp. Och vem vet – kanske ärdet här också förklaringen till vår Vitafrun på slottet. Kontrasten mellan detandliga mjuka och det stramt storslagnaär som skapt för en folklig såpa à la 1400-talet. KKVV

Det blodiga slaget vid Lund blevlevande på väggen.

Är det munkar från gravarna under Birger Jarls Torg somär uppe och spökar i Riksarkivet?

”Inte bara Kungligaslottet är begåvat med

okända krafter”

43

ku

lt

ur

vä

rd

en

Saltsjöbadens

observatorium.

House of Sweden,

Washington.

MILJÖVÄRME

I november installerades den nya

miljövänliga biobränsleanlägg-

ningen vid Drottningholms slott

som kommer att sänka utsläppen

av växthusgaser med 90 procent.

Den nya värmeanläggningen har

en kapacitet på 900 kilowatt, vil-

ket motsvarar den energi som

behövs för att värma cirka 90 nor-

malstora villor. Det är inte bara mil-

jön som kommer att bli bättre –

övergången från oljeeldning till

biobränsle innebär också en

besparing på en och en halv milli-

on kronor per år i minskade bräns-

lekostnader.

Tidigare värmdes Drottning-

holms slottsområde upp med 67

procent olja och 33 procent el. Nu

blir det 92 procent biobränsle. Mot

bakgrund av riksdagens och rege-

ringens uttalade mål om minskat

el- och oljeberoende och de stora

prishöjningarna på olja, har det

blivit mer och mer aktuellt att hitta

billigare och mer miljövänlig upp-

värmning. Införandet av den nya

pelletsanläggningen kommer att

halvera den nuvarande årliga upp-

värmningskostnaden.

– Att vi nu tar det här steget

känns mycket bra, både ur miljö-

synpunkt och ekonomiskt, säger

Rolf Karlsson, fastighetsförvaltare

på Drottningholm och Svartsjö

slott.

Biobränsleanläggningen har

installerats i en befintlig byggnad

på Drottningholms kungsgård och

integreras i systemet med en sjö-

värmepump och pannutrustning

i slottet. Den kommer att försörja

flera byggnader på Drottningholms

slottsområde och det intilliggande

Sötvattenslaboratoriet.

SALTSJÖBADENSOBSERVATORIUM

Statens fastighetsverk får Kun-

skapsskolan som ny hyresgäst i

observatoriet i Saltsjöbaden

sydost om Stockholm. Lokalerna

har stått tomma sedan 2002 då

Stockholms universitet flyttade ut.

Kunskapsskolan är en allmän fri-

skola som finns på 18 platser i

Sverige. Nu utökar man verksam-

heten och Saltsjöbaden får hög-

stadium och gymnasium för cirka

300 elever.

Observatoriet kommer att reno-

veras och lokalerna anpassas för

skolans behov. Det innebär bland

annat att verkstadsbyggnaden

byggs till och lokalytan fördubblas.

Elevhemmet kommer att rustas

upp och huvudbyggnaden renove-

ras och tillgänglighetsanpassas

med bland annat hissar.

Observatoriet och området

omkring husen kommer inte att

förlora sin unika karaktär efter den

varsamma upprustningen som

sker i två etapper. Arbetet med

den första etappen inleddes i

oktober och beräknas vara klart i

augusti 2007. Den andra etappen

beräknas bli klar i augusti 2008.

Observatoriet i Saltsjöbaden

ritades av Axel Anderberg och upp-

fördes av Kungliga Vetenskapsaka-

demien på Karlsbaderberget i Salt-

sjöbaden åren 1929–31. Mängden

stora optiska teleskop som finns

samlade här gör observatoriet

unikt i Norden. Utrymmena för

teleskopen kommer inte att

beröras av ombyggnaden utan ska

även i fortsättningen kunna använ-

das för forskning och astronomis-

ka studier.

Observatoriet förklarades som

statligt byggnadsminne år 1993,

samma år som Statens fastighets-

verk övertog förvaltningen från

Byggnadsstyrelsen.

DE FÖRSTA HYRESGÄSTERNA PÅ PLATS

Efter att ud flyttade in under som-

maren är nu de första hyresgäster-

na på plats i House of Sweden.

Den nya ambassadbyggnaden i

Washington innehåller förutom

ambassad också publika utställ-

ningslokaler, ett evenemangs-

center och företagslägenheter.

Nu är snart alla de 19 lägenhe-

terna redo för inflyttning och

intresset från det svenska närings-

livet har varit stort från början.

Volvo Group America Inc., som

tecknade det första hyreskontrak-

tet, vill stärka sin strategiska när-

varo i Washington och öka möjlig-

heterna att skapa starkare

relationer med bland annat ameri-

kanska myndigheter.

Ambassadbygget har tagits

emot väl i Washington, både av

pressen och det lokala skönhetsrå-

det Commission of Fine Arts vars

ledamöter utses direkt av presi-

denten. En del har menat att den

här typen av öppna ambassader är

vad amerikanarna själva skulle

vilja bygga men inte kan. Efter

andra världskriget strävade usa

efter att manifestera sig genom att

vara öppet, inbjudande och

modernt – allt som den svenska

ambassaden representerar. Men

amerikanska ambassader av i dag

är istället oftast stora slutna bygg-

nader som ligger på säkerhetsav-

stånd från allt annat.

Nno

tis

er

posttidning bReturadress: Box 2263, 103 16 Stockholm

Prenumerera på Kulturvärden. Mot en expeditions- och portoavgift på 140 kronor får du fyra nummer av Kulturvärden. Ring 08-696 70 00 och beställ din prenumeration.

Det var när man gläntade under stenlägg-ningen på borggården som det upptäck-tes – en tidigare helt okänd byggnad! Härkunde fjärrvärmeledningarna inte drasfram. Tack vare uppdraget från sfv attundersöka upptäckten och två arkeolo-gers intensiva grävande måste nu Var-bergs fästnings äldsta historia skrivas om.

– Att det bara funnits två byggnaderhär från början stämmer inte, säger arke-olog Anders Håkansson från KulturmiljöHalland.

– Nu är vi uppe i tre hus som vi trorfanns samtidigt – Eskils källare, Norralängan och så byggnaden vi undersökernu.

Vi har tagit tillflykt undan regnet i endörrnisch vid borggården, fästningenskärna. Från alla sidor omsluts gården avtvå våningar höga, rosaputsade bygg-nadslängor enligt mode från 1800-taletsmitt. Men nu kastas vi tillbaka i tiden,kanske ända till slutet av 1200-talet.

– Byggnaderna har antagligen legatlängs insidan av en ringmur. Det är inteomöjligt att det fanns ett torn någon-

stans. Anders visar med en rörelse ut iregnet mot fästningsfasaden på andra si-dan borggården, där Länsmuseet Varberghar sina kontorslokaler i dag. De tre älds-ta byggnaderna vetter utåt mot havet isöder och väster, och mot norr där detlättast gick att ta sig upp till fästningen.

– Norra längan har tolkats som bostadoch kyrka. Eskils källare har varit stalloch rakt igenom har en passage för hästoch vagn gått. Den byggnad vi undersö-ker nu tror vi har fungerat som sal, därgästabud och andra officiella händelserägde rum, berättar Anders. Vi kikar ut påde framgrävda, imponerande murarna.

– 1,7 meter tjocka, säger Anders ochpekar på ett väggparti som skiljer tvåfönsternischer åt. Dessutom har vi hittatnågot så dyrt och exklusivt som golv-tegel.

Uppenbarligen är det inte vilken bygg-nad som helst vi talar om. Tegelstenarnaär stora, väggarna kraftiga och byggna-den mäter 24 meter i längd.

– Allt det här påkostade pekar mot attdet rör sig om en kunglig byggnad, säger

Anders, samtidigt som han lämnar denskyddande dörrnischen för att lyfta uppett av de fyrkantiga golvteglen från mar-ken.

Det var en orolig och stökig tid för nu-varande Halland kring sekelskiftet 1200–1300. Danska, norska och svenska makt-havare slet området mellan sig. Under entid bildades till och med ett självständigtrike. Den arkeologiska undersökningenavslöjar en ännu större och starkare fäst-ning än vad som hittills varit känt fråndess äldsta tid. Det är lockande att tolkaledtrådarna under jord som att Varbergsfästning har utgjort maktcentrum i etteget västkustrike.

Den framgrävda byggnaden ska åter-begravas under borggården för att skyd-das mot nedbrytning. Nu står sfv ochlänsmuseet inför möjligheten att på olikasätt göra upptäckten känd och tillgänglig.En tredimensionell avbildning av bygg-naden har påbörjats och länsmuseets fo-tograf Arne Persson har både fotografe-rat och filmat undersökningen. KKVV

Varbergs äldsta fästninganna choulier-renström, sfv