anteckningar i grönt av jonas malmborg lawen mohtadi · till anna, sara, lottis, bianca och...

FÖRORTSHAT

Anteckningar i lila av Jonas Malmborg

Anteckningar i grönt av Lawen Mohtadi

DET HÄR ÄR EN BOK FRÅN ORDFRONT FÖRLAG.

Ordfront förlag är ett oberoende bokförlag som ger ut

samhällsdebatt, historia, kulturhistoria, samt handböcker

i skrivandets hantverk, demokrati och folkbildning – och

förstås högkvalitativ skönlitteratur.

Vi ansluter oss till en frihetlig, samhällskritisk

och folkbildande tradition och samverkar nära med den

oberoende kulturföreningen Ordfront som arbetar

med yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och demokrati.

Förutom delägare i Ordfront förlag är Föreningen

Ordfront huvudmän bakom DemokratiAkademin,

MR-dagarna och Ordfront magasin.

www.ordfront.se www.ordfrontforlag.se

FÖRORTS

HAT

Ordfront Stockholm 2013

FÖRORTS

HATJOHANNA LANGHORST

Johanna Langhorst: Förortshat

Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm

www.ordfrontforlag.se [email protected]

© Johanna Langhorst 2013

Omslag: Conny Lindström

Foto: Dewitt Jones/Corbis

Grafisk form: Eva Jais-Nielsen

Författarporträtt: Gustaf Waesterberg

Satt med: Mercury och Gotham

Tryck: Scandbook AB, Falun 2013

ISBN: 978-91-7037-715-0

Till Anna, Sara, Lottis, Bianca och

Pernilla, som lärde mig att tänka själv.

Första delen»När ’busarna på Söder’ anordnar föreställning kommer fol-ket från staden och folket från landsorten för att beskåda och kommentera. Ibland kommer de också på andra tider, för att upptäcka hemligheter, idka välgörenhet eller uppleva sensa-tioner.«

Ur En bok om Söder av Per Anders Fogelström, 1953

Hjärta

8 | FÖRORTSHAT

Resan tillbakaJag och min sexåriga dotter satt på tunnelbanan. Hon var uppspelt och sa att nu skulle vi åka hem, äntligen. Vi susade fram genom urberget och alla de välbekanta stationerna räk-nades upp av den inspelade tunnelbanerösten. Sundbyberg, Duvbo, Rissne, Rinkeby, Tensta.

Tensta som varit vårt hem och som inte var det längre. Ten-sta som vi nu skulle besöka som gäster. Zelda ville dit och häl-sa på sitt gamla dagis. Hon hade tjatat länge och nu skulle det ske. Det var november, sex månader efter flytten. En märklig känsla, att åka den gamla vanliga vägen hem utan att ha något hem att komma till. Någon annan bodde i vår lägenhet nu.

Först på senare tid hade jag vågat börja känna saknaden och sorgen. Jag grät ofta. En bekant sa till mig att jag var en underlig figur som grät över en plats som bara låg någon mil ifrån mitt nya hem. Jag kunde inte förklara för honom varför jag sörjde, att det i en stadsdel som föraktas skapas en speciell bindning mellan de boende och området, att jag kände mig som en för-rädare som flytt fältet. Jag hade givit dem som föraktade rätt.

Jag kunde inte förklara att jag var en Tenstabo i ofrivillig exil och att det fanns en osynlig Berlinmur kring Tensta som gjorde stadsdelen oåtkomlig för dem som inte bodde där, som inte bar stigmat.

Jag kunde inte förklara att i ett land styrt av Jantelag och oskrivna regler var Tensta en fristad, ett undantag, på gott och ont. Att en stor del av min framtidstro hade grusats när jag tvingats därifrån, att mitt hopp om ett mer ömsint samhäl-le, om ett mångfacetterat och oförutsägbart »vi« inte längre fanns kvar.

RESAN TILLBAKA | 9

Det stod klart för mig att murar inte revs utan byggdes och därför grät jag.

Vi klev av tåget i Tensta. Tunnelbaneperrongen var sig precis lik. Jag förstod inte hur den kunde vara sig så lik, nu när vi inte bodde här längre. Som om inget hade hänt fortsatte väggarna att ropa ut konstnären Helga Henschens slagord om jämlik-het och syskonskap. Väggarna var blinda och döva, de märkte inte vad som pågick mitt framför dem. Deras drömmar var gamla och bortglömda. Helga Henschen var död.

Jag hade alltid älskat Tenstas tunnelbana. Orden »rättvisa« och »solidaritet« i glada färger på alla möjliga språk hade gjort mig på gott humör många trötta vintermorgnar.

Nu stack de i ögonen. Jag blev provocerad av deras naivitet. De var målade på sjuttiotalet, när tunnelbanan byggdes, i en tid när Sverige uppfattades som en förkämpe för alla dessa ord. En tid när våra politiker reste runt i världen och ställde krav på an-dra länders makthavare, när svenskar engagerade sig politiskt för att förändra eller stödja andra länders utveckling. En tid när nordbor reste till Kina, Cuba och Kambodja som politiska tu-rister och hyllade förtryckar- och mördarregimer i rättvisans namn. Det var under den perioden svenskarnas självbild som solidariska ickerasister satte sig i vårt undermedvetna.

Hade den någonsin varit sann?Jag tyckte att de vackra orden på väggen hade förändrats

sedan jag flyttade från Tensta. De var inte längre rena, ärliga och naivistiska. De hade fått en anstrykning av sarkasm.

*

Det var snöstorm utanför fönstret i Farsta när jag bad mina söner och min man berätta vad de tänkte om Tensta nu, sex månader efter flytten. Pojkarna växte upp där. Jag och min man blev vuxna där. Det var vårt hem i sjutton år.

Enzo började prata först. Han var fjorton år och tvekade inte ett ögonblick.

10 | FÖRORTSHAT

»Jag saknar Tensta. Den sköna stämningen. Ingen gick om-kring och var arg eller sur. Det var en glad stämning, det gil-lade jag.«

Leslie, som just fyllt arton, höll med. Det var schyst stäm-ning i Tensta, sa han.

»Och det var ganska många jämnåriga barn på gårdarna där man växte upp. Det var kul. På somrarna är det väldigt grönt och fint.«

Enzo beskrev de olika körsbärsträden i Tensta. De med vita blommor som ger körsbär på sommaren och de japanska som blommar i skärt strax innan trädens löv slagit ut.

»När man går där på våren, tidigt på morgonen, så är det helt rosa. Det är väldigt coolt. Bara rosa, jag gillar verkligen den färgen. Det var en av mina favoritgrejer med att bo i Ten-sta, att gå förbi där när det var vår.«

Daniel, min man och pojkarnas far, sa att han saknade alla som han kände igen. Alla som sa hej när man gick förbi. Han saknade Tensta Centrum och a!ärerna som finns där.

»Jag tänker ofta på Tensta. Hur vi lämnade Tensta och hur det känns att bo någon annanstans. Det blir ju en identitet att bo i Tensta. Man får räkna med konstiga reaktioner när man säger att man bor där. Folk väntar sig inte att en vit man i fyr-tioårsåldern ska bo i Tensta. ’Daniel, du bor väl på Söder?’ ’Nej, jag bor i Tensta.’ ’Va?’«

Enzo sa att han mött liknande reaktioner på sin skola.»Min klasskompis säger: ’Vet du vad Tensta är? Slum. Det

är bara slum därute.’ Så säger han och snackar skit. Egentli-gen är det slummigast där han bor. Han bor precis vid Maria-torget på Söder. Det är jättegråa gator där. Det är verkligen grått. Och skräpigt. Det finns bara en liten park där det är grönt.«

Även Leslie kände igen kritiken från omgivningen. Han beskrev konversationer som stannade av när han nämnde att han bodde i Tensta.

»Folk undertrycker det mesta, men man märker att det är svårt att få en konversation att gå bara genom att säga att man

RESAN TILLBAKA | 11

bor i Tensta. Om man säger att man bor i Tensta, då måste man säga någonting annat för att få igång samtalet igen.«

*

Något år tidigare hade jag förstått att det inte fanns någon väg tillbaka. Hur ont det än gjorde att bryta upp och hur svårt det än skulle bli att lyckas hitta ett annat boende, så måste det ske. Vi måste bort från Tensta. Bort från vårt älskade hem.

Insikten hade lyft mig från marken, skurit av rötter och nervtrådar och lämnat mig hängande i luften.

Den knoppande våren kom, bedövade och gjorde insikten mindre smärtsam. Björkarnas vita stammar ritade mönster som solen fyllde i. Längst bort i hagen rörde sig hästarnas ma-nar. Gräset hade börjat spira men i mörkret mellan furorna var marken täckt av röda barr. Det var blåsippetid och åkrarna låg fortfarande svarta och osådda runt bondgården. I dikesre-nen sjöng vårfloden.

Jag gick min vanliga promenad, lät blicken glida över land-skapet som bredde ut sig strax utanför mitt hus och som bru-kade göra mig lycklig. Men tankarna var inte med mig utan på annat håll.

Hur byter man en fyra i Tensta mot en minst lika stor lä-genhet någon annanstans? Bytesannonsen låg redan ute se-dan flera månader, men vi hade inte fått några napp alls. Inte en enda ville ens komma och titta. Ändå hade vi lagt ut jätte-snygga bilder av vår lägenhet, som verkligen var riktigt fin, bra planerad, stora luftiga rum och fet balkong i söderläge. Nära till tunnelbanan. Ingen insyn. Utsikt över en grönskande park där koltrasten sjöng om kvällarna ända in i november.

Jag ville inte flytta. Hur skulle vi kunna? Ingen ville ha en lägenhet i Tensta.

Jag hängde i luften. Det hela hade börjat när vår äldsta son Leslie blev rånad

på vägen hem från tunnelbanan. Två killar följde efter honom när han gick från centrum en söndagseftermiddag. Strax ut-

12 | FÖRORTSHAT

anför vårt hus tog de tag i honom bakifrån och hotade honom, sa att allt skulle gå bra om de bara fick hans mobil och hans pengar. De hade dragit upp halslinningen på sina huvtröjor över näsan och haft luvorna långt ner i pannan för att han inte skulle kunna se deras ansikten, men han förstod att de var i hans egen ålder eller kanske lite äldre. De tog hans mobil och några hundralappar som han hade på sig. En månad senare upprepades proceduren. Den här gången hade han fått en ny fin mobil av en släkting, som tröst efter rånet. Den tog de också.

Efter rånen började Leslie förändras. Det blev svårt för ho-nom att komma upp om morgnarna. Han var så väldigt trött. Sov bort hela dagar. Han slutade äta. Vi tvingade honom att sitta med vid matbordet men det blev bara bråk. Han börja-de ljuga. Ljög om att han hade ätit. Ljög för att få ligga kvar i sängen på morgonen. Han sa att han hade ledigt. Han sa att lä-raren var sjuk. Han sa att lektionerna var inställda. Han sluta-de prata. Bara låg där, tyst, med ryggen åt. Närvarorapporten från skolan kom alldeles för sent. Leslie hade mer än sextio procents frånvaro. Vi började tvinga upp honom. Tvinga iväg honom till skolan. Då märkte vi att han inte åkte tunnelbana längre. Att han tog sig till skolan och hem igen på omvägar, långa resor med pendeltåg och buss, allt för att slippa gå vägen genom centrum. Vägen där han blivit rånad. Vägen hem.

Vår son hade bott i Tensta i hela sitt liv. Nu var vi tvungna att flytta därifrån.

Fast egentligen var det inte där det började. Det hade börjat för många år sedan någon helt annanstans.

*

Zelda gick före mig upp i rulltrappan. För henne var budska-pen på väggarna i tunnelbanan inte tvetydiga, för henne be-tydde de alla samma sak: hemma.

Hon hade bråttom och vinkade åt mig att skynda på. Det var mitt på dagen och solen sken när vi kom upp ur under-

RESAN TILLBAKA | 13

jorden. När vi passerade ut genom tunnelbanespärrarna, ut i friska luften, kom några pojkar fram och hälsade. De kände visst igen oss.

»Tjena! Det här är din dotter.«Jag sa ja och försökte känna igen någon av de fem, sex poj-

kar som omringat oss och pratade i munnen på varandra.»Jag vet var ni bor«, sa en av dem. »Ni bodde där förut, där

min kusin bor. Jag känner Daniel. Jag tror det var han som blev rånad där i Erikslund.«

Jag förklarade att det inte var Daniel, utan vår son som bli-vit rånad. Pojkarna tystnade och nickade allvarligt.

»Nu ska vi till Zeldas gamla dagis och hälsa på«, sa jag och killarna skingrades runt oss som höstlöv i en vindpust.

»Hejdå«, ropade de och virvlade iväg.Innan vi promenerade vidare in i Tensta ställde vi oss i kön

till Gott-gott-grillen för att köpa var sin korv. Zelda ville ha ketchup på sin. Mannen i korvkiosken skojade med henne och hon skrattade högt. Solen strålade och lönnlöven sken röda och lila på träden.

Tensta – en avstjälpningsplatsSex månader hade gått sedan jag lämnat Tensta, men Tensta ville inte lämna mig.

Tensta, bostadsområdet som kunde stoppa en konversa-tion bara genom att nämnas vid namn. Varför var det så? Jag ville veta vad svenskar i allmänhet tänkte om Tensta. Som ett test ställde jag mig vid några utvalda knutpunkter i centrala Stockholm och frågade folk vad de hade för uppfattning om mitt gamla hem.

De första jag talade med var två välklädda män i övre medel-åldern. Jag hejdade dem med min fråga på Medborgarplatsen i centrala Stockholm.

!"#:Vad tänker ni på när jag säger Tensta?

14 | FÖRORTSHAT

!"#$%&"' ()* " +,-#".%&+%/0,&*:Då tänker jag på dom här sextiotalsbyggnaderna.

1)':Får du några bildmässiga associationer?

!"#$%&"' ()* " +,-#".%&+%/0,&*:Jag tittar ofta bort när jag åker förbi. Det är en väldigt grå … en trist … Trist område så att säga.

'&%$%&"' ()* " +)(() %/0,&:Miljonprogram.

1)':Vad tänker ni om miljonprogrammen i Sverige idag?

'&%$%&"' ()*:Ja, det är ganska präglat av debatten om segregation.

1)':Det är mest negativa associationer ni får?

'&%$%&"' ()*:Ja, när det gäller social segregation så finns det ju ingen-ting positivt, men sen finns det ju en annan aspekt på det och det är ju det att man står inför väldigt stora ekonomiska problem.

!"#$%&"' ()*:Frågan är om man ska kosta på en renovering eller om man ska riva och bygga upp nånting som är mera tilltalande för människor som ska bo där.

1)':Du tycker att det är fult?

Kan man bygga bort problemen?

RESAN TILLBAKA | 15

!"#$%&"' ()*:Ja, hela miljonprogrammet, om du tar Rinkeby och Tensta, så är det ju ingenting som man är stolt över. Jag menar, det är en miljö som inte är trivsam, folk ska ju, oavsett var man kommer ifrån, ska ju ha rätt att växa upp i en miljö som är prydlig så att säga. Och det är inte det. Och det är väl det som gör att det förfaller lite grann för att politiker och fast-ighetsägare inte är riktigt ense om hur man ska hantera dom här områdena och då förslummas dom. Då drar det med sig nånting annat också.

+)':Har ni själva varit på ett sånt här ställe?

'&%$%&"' ()*:Ja ja, visst.

!"#$%&"' ()*:Ja, Rinkeby, ja Tensta, jag har väl varit där också tror jag.

+)':Vad kände ni när ni var där då?

'&%$%&"' ()*:Jag kan säga så här att jag fick en rekommendation när jag var och klippte mig hos en som var libanes. Jag frågade honom såhär, hörrudu vilken är den bästa libanesiska res-taurangen i Stockholm, för det låg en ganska nära på Folk-ungagatan. Men då sa han, nä, men sörrö, den ligger inte i stan, sa han. Den ligger i Rinkeby, eller det var nåt av dom här områdena. Där har dom den bästa libanesiska maten, sa han. Men jag åkte aldrig dit. Och det hade nog inte med att göra att det låg just där, utan det hade mer med att göra att det känns perifert. Det känns inte som om man har nånting … Nån anledning att åka dit egentligen.

16 | FÖRORTSHAT

!"#:Var bor ni själva?

$%&'()%# *"+:Jag bor i Södra Ängby. Jag har bott där sen sjuttiofyra.

(Södra Ängby är ett exklusivt villaområde i Bromma, nord-västra Stockholm, cirka fem km från Tensta.)

#)('()%# *"+:Jag bor i Saltsjö Kvarn. Men jag har inte bott där lika länge. Jag har ju lämnat villaboende, va, och köpt en lägenhet. Så det är bara fyra, fem år, men det är jättebra.

!"#:Ser ni nån skillnad mellan era förorter och Tensta? Är det som olika världar?

#)('()%# *"+:Det blir det ju.

$%&'()%# *"+:Det är ju det. Om man nu ska hålla sig till villaområden så är det ju ett visst klientel som flyttar in i villaområden, för det tarvar en viss inkomst. Det förutsätter att alla har jobb. Dom här andra områdena som du pratar om, Tensta, det har blivit, tyvärr, en avstjälpningsplats lite grann. Så det är … Det finns en ekonomisk segregation. Och det påverkar alltid miljöerna.

#)('()%# *"+:Ja men det är ju så, det illustrerar ju dom ekonomiska skill-naderna i samhället, var man bor och hur man bor. Det gör det ju. Jag kan ju säga att jag har ju lämnat ett villasamhälle, jag tänker inte säga vilket, men det är väl ett av dom finare områdena i Stockholmsområdet, just med anledning av att

RESAN TILLBAKA | 17

det ser inte ut … Det är inte det stället som vi flyttade till, utan nu åker folk omkring i stora konstiga bilar som inte … Alltså jag säger, det måste vara mycket dålig terräng där ute för man klarar sig inte utan fyrhjulsdrift … (skratt)

!"#$%&"' ()*:Det är som i Bromma, dom kallas för Brommarullator dom här stadsjeeparna. (skratt)

+)':Tycker ni att det kan finnas ett problem med att det blir seg-regerat också i dom här områdena?

!"#$%&"' ()*:Ja, det blir det ju naturligtvis.

'&%$%&"' ()*:Ja ja, dom lever ju i reservat, dom här människorna jag syf-tar på.

!"#$%&"' ()*:Ja jo, men det stämmer ju lite.

*

Lägenheten på Dyvingegränd 21 skulle bli vår. Inte ville jag ha den från första början. I Tensta kan man ju inte bo. Men fak-tum var att lägenheten fanns och den kunde bli min genast så jag måste ju åtminstone åka dit och titta på den.

Daniel var tjugoett och jag tjugo. Vi bodde tillfälligt inhysta i hans gamla pojkrum i egnahemsvillan i Bromma. Daniel, jag och vår åttamånaders baby Leslie delade huset med Daniels pappa. Svärfar hade inte alls bråttom att bli av med oss, tvärt-om. Vi hade nog kunnat stanna länge om inte hans gode vän också bott där tillfälligt. Han hade flyttat in för att han inte ville bo hemma när han hade sin maniska period.

Jfr. Göran Greiders tal om "de verkliga problem-förorterna".

18 | FÖRORTSHAT

Det var svårt att kombinera något slags familjeliv med vän-nens uppjagade vandringar runt huset. In och ut klev han med den enorma mobiltelefonen klistrad till örat, malde på om jobb medan vi försökte äta frukost mellan whiskeyflaskor-na på frukostbordet. Utanför rusade bilarna förbi och den pyt-telilla tomten löpte runt huset som ett hattbrätte, omgärdat av staket och asfalt.

Tensta kom som en oväntad befrielse. Som när ett öppet landskap med mjukt rullande gräsdyningar dyker upp efter en lång, slingrande grusväg genom tät granskog.

Jag var ensam på lägenhetsvisningen och blev inte förvå-nad. Vem vill bo i Tensta liksom, typ? Vi tog inte heller Tensta på allvar, jag gick dit bara för att.

Det var en trea. Ganska mörk, på nedre botten, men med en rolig planlösning och stora trevliga rum. Jag gillade att man kunde springa runt, runt i den, rita en åtta mellan rummen.

Jag tog en promenad i området på vägen tillbaka till tun-nelbanan. Gick runt huset först. Det var ett rostfärgat trevå-ningshus placerat mitt i en hage. På gården framför fanns en liten lekplats och på andra sidan, utanför köksfönstret, låg en äng med smällbär, björk, lind, rönn, gungor och en sandlåda. Alla husen i Tensta låg utspridda som på en grön filt med träd, buskar och lekplatser. Bilarna såg man inte till, det fanns inga gator mellan husen. Där gick istället människor och bredde ut sig som om de vore viktigare än biltrafiken. Krokiga gubbar med hatt, fnittriga tonårsflickor, mammor och pappor som släpade på vagnar fulla med barn och grönsaker.

Jag vandrade vidare och hamnade i en jättelik lekanlägg-ning med genombrutet tak av gula eklöv som satt löst på gre-narna och vippade. Det var parkleken. Ett vackert namn på en borttynande samhällsinstitution. Parklek. Och där pågick verkligen barnens lekar som en oändlig saga runt omkring mig. På en träskylt stod det målat att parkleken hade öppet vardagar mellan 7:30 och 17:00. Jag öppnade dörren in till hu-set och såg en glimt av vuxna och barn inbegripna i djup kom-munikation om en trasig kängurustylta.

Som Bengt Lindroos sa att man ska för att trivas i en planlösning.

RESAN TILLBAKA | 19

Så småningom vacklade jag tillbaka mot tunnelbanan. Det var obegripligt. Hur kunde Tensta vara så fint?

Jag hade åkt igenom Tensta tidigare. Jag och några vänner bodde en tid tillsammans i en villa i Jakobsberg och nattbus-sen dit passerade Rinkeby och Tensta. Det blev ofta bråk på den där bussen eftersom den var överfull av överfulla män-niskor. Varannan gång kom man ända hem och varannan gång blev hela den bråkiga busslasten avstjälpt vid Järva Krog och fick vackert stå och vänta på nästa buss som kom en timme se-nare. Den bussen blev då förstås ännu mer överfull och kunde mycket väl tänkas stjälpa av sin tunga, bångstyriga last ett par stationer senare den med. En fattig förortsbo måste beväpna sig med ett oändligt tålamod.

Det var i alla fall en kortare resa till Tensta än till Jakobs-berg från stan. Med tunnelbana gick det på tjugo minuter. Och så såg det ju inte alls ut sådär i Tensta som det verkade från bilvägen, det var inte alls stort, grått och fyrkantigt. Miljon-programmen måste upplevas till fots. Dyvingegränd var en söt liten husgrupp med små trevliga gårdar emellan. Vårt hus låg bäst till, längst bort från vägen, mitt bland Tenstas gröna träd och slingrande gångvägar.

Vi tackade ja och flyttade in. Vi målade rummen gula, blå och röda, ställde in våra ärvda gamla möbler och köpte en be-gagnad TV på annons. Köket var det bästa rummet. Det var stort och hemtrevligt. Jag har än idag inte haft så många bra stunder på en och samma plats som jag haft i köket på nedre botten på Dyvingegränd 21.

Kriget i Jugoslavien fyllde vår gård med bosniska barn. Vår pojke Leslie hade just lärt sig gå och beundrade de mångkun-niga tre–fyraåringarna vid rutschkanan. De pratade med ho-nom och använde de få svenska ord de knappt behärskade.

»Titt, pojke, titt!«Och så gjorde de alla sina konster och rullade skrattande

utför kanan. Leslie var hänförd. Han kunde stå i timmar och glo.

Miljon-programmen har relativt hög omsättning på boende.

Till sommaren dök de första somalierna upp. Det var en stor familj som aldrig var inomhus. Jag oroade mig lite för hur det skulle bli på vintern. Den skulle med sin stränga kyla tvinga in dem alla i en trång, kal lägenhet. Men ännu var det försommar och barnen spelade fotboll hela dagarna. Leslie stultade ut på gräset och tog bollen i sina små händer. Spelet upphörde och syskonen ropade uppmuntrande glosor på so-maliska. Leslie var i sjunde himlen. Jag tog bollen och gav den till syskonen, men de verkade inte förstå vad jag höll på med. De lät Leslie fånga bollen igen och skrattade när han bara höll den och inte släppte. Jag förstod inte. Ville de inte spela? Skul-le de låta en ettåring förstöra hela matchen? Barnen väntade uppmärksamt och fortsatte med sina glada tillrop. Leslie log och hans armar började rycka av upphetsning. Strax for bol-len ur hans famn, barnen jublade och fortsatte spela. Leslie klappade händerna och tjöt av skratt.

Jag passade på att flytta honom till sandlådan för att und-vika fler pinsamma avbrott av de äldre barnens spel, men det dröjde inte länge förrän han var där igen, snabbt som ögat skumpade han ut på gräsmattan och högg bollen. Och samma procedur upprepades. De somaliska grannbarnen verkade lika glada som Leslie varje gång han avbröt dem. Jag förstod fortfarande ingenting.

Ett par dagar senare gick vi ut igen men då var den soma-liska familjen inte där. Två svenska fyraåringar med kantiga blonda skallar satt i sandlådan och Leslie stultade fram, glad i hågen. Han lyfte på en röd hink som låg slängd på marken. Då hördes ett avgrundsvrål från sandlådan. »DET ÄR MIN HINK!«

Leslie hann knappt blinka innan hinken ryckts ur hans grepp med sådan kraft att han for omkull. Med ansiktet naket av förvåning vände sig Leslie mot mig när jag klev fram för att hjälpa honom upp från marken. Men den här gången var inte jag förvånad. Och nu förstod jag precis.

FÖRORTEN OCH DEN SVENSKA SJÄLVBILDEN | 21

Förorten och den svenska självbildenDen svenska självbilden säger att svensken är den mest gene-röse av alla folkslag. Den svenska kulturen beskrivs av svensk-arna själva som snäll, på gränsen till godtrogen. Visst finns det egoism i Sverige, men i regel är vi givmilda, öppna, vänliga. Sådan är vår kultur, tror vi. I Sverige är vi ödmjuka mot dem som har det sämre ställt än oss själva och dem som ser annor-lunda ut. I Sverige sopsorterar vi, betalar skatt och skänker pengar till U-länderna. Våra behövande har rätt till socialbi-drag och sjukvård.

Visst finns det rasister här, men de är ytterligt få. Sverigede-mokraterna är tvivelaktiga, men de har anledning att vara besvikna eftersom samhället har svikit dem. Egentligen är de hederliga svenska arbetare. Det är de som har fått sparken i globaliseringens spår och det är de som fått se sina förorter förvandlas till något som mest liknar invandrargetton.

Journalister och opinionsbildare tvekar inför att kalla Sve-rigedemokraterna rasister, eftersom de tagit bort ordet »ras« ur sitt partiprogram och ersatt det med »kultur«. Att Sveri-gedemokraterna använder ordet »kultur« för att beskriva ett påstått medfött och oföränderligt beteendemönster som grundar sig i ursprung – alltså i praktiken exakt detsamma som »ras« – verkar vara betydelselöst i sammanhanget.

I Sverige har vi haft fred i tvåhundra år, brukar vi säga och skakar självgott på huvudet åt konflikthärdar runt om i värl-den. Tänk om alla bara kunde vara lika fredliga som oss, säger

Hårda generalise-ringar! Internat-ionella attitydunder- Sökningar.



22 | FÖRORTSHAT

vi och förnekar vår egen grymma historia och de människor som fått betala priset för vår fred. Samerna, tornedalingarna, judarna och romerna, de folkgrupper mot vilka svenska myn-digheter fört ett tyst raskrig sedan hundratals år, ett krig som pågått ända fram till nutid.

Vår självbild säger att vi svenskar är fredliga och öppna mot andra kulturer och folkslag. Vi är visserligen avundsjuka och osällskapliga, men hederliga och rättvisa. Vi svenskar ser alla män, kvinnor och barn som jämlikar med samma rättigheter. Vi önskar bara att utlänningarna också skulle göra det.

När flyktingbarn blir apatiska i Sverige antar man inte att det kan bero på att de tvingats fly från ett älskat land. Nej, de har förstås tagit sig hit för att Sverige är så mycket bättre och finare än alla andra länder i hela världen. De apatiska slutar med flit att äta och prata och låtsas bli katatoniska, gör vad som helst för att få vara kvar här. Det är också tänkbart att det är föräldrarna som förgiftar sina barn, förvandlar dem till grönsaker, allt för att få stanna i ojämförbara Sverige.

För en svensk verkar det fullkomligt rimligt att människor från andra länder älskar Sverige mer än sina egna barn. Ut-ifrån samma uppblåsta självuppfattning tycker vi oss ha rätt att påstå att alla kvinnor som bär sjal, niqab eller burka per definition måste vara förtryckta, att invandrat hedersvåld är värre och farligare än traditionellt svenskt våld i hemmet, att kriminaliteten är högre bland invandrarna i vårt land av kul-turella skäl, inte av sociala.

Dessa idéer om den svenska kulturens överlägsenhet är så starka i vårt land att de blir sanningar, trots att all vetenskap talar emot dem. Och idéerna kommer inte från Sverigedemo-kraterna. De fanns här långt före dem.

*

På 1930-talet gjorde författaren och journalisten Lubbe Nord-ström ett antal resor genom Sverige för att rapportera om den misär som grodde, i städerna såväl som på landsbygden. Sve-


rige var fortfarande ett fattigt land, en tredjedel av barnen beräknades vara undernärda 1932 och den senaste svältkata-strofen låg bara några årtionden tillbaka i tiden.

Lubbes radioreportage blev snart en epokgörande bok som kallades Lort-Sverige, och som gav fart åt det blivande folk-hemmets socialdemokratiska bostadspolitik. Utan personer som Lubbe Nordström och Alva Myrdal hade det aldrig blivit något folkhem av vårt land, men den människosyn som emel-lanåt framträdde hos trettiotalets intelligentia var inte alltid helt sympatisk. Det problematiska med Lubbe Nordströms och Alva Myrdals idealism var dock inte det som man brukar syfta på när man talar om »välfärdens koncentrationsläger«. Det handlade aldrig om att planera ett e!ektiviserat och stor-skaligt samhälle utan hänsyn till människors behov, så som det i efterhand påståtts. Tvärtom studerade man just männis-kors vardag ytterst noggrant: man räknade hemmafruarnas steg mellan spis och diskbänk och mätte centimetrarna mel-lan köksskåp och arbetsbänkar, allt för att på bästa sätt kunna tillfredsställa de verkliga behoven i hemmen. Problemet med trettiotalsvisionerna var istället hur man förhöll sig till under-privilegierade folkgrupper.

Både Lubbe Nordström och makarna Myrdal talade om »skärpta kvalitetskrav« gällande »folkmaterialet« och Myr-dals föreslog tvångssterilisering som en åtgärd för att förhin-dra »stora kullar av barn till ogifta imbecilla mödrar, där hela skaran måste underhållas av det allmänna och där deras ofta förekommande asocialitet och brottslighet i framtiden kom-mer att vålla ytterligare bekymmer«. (Ur Kris i befolkningsfrå-gan av Alva och Gunnar Myrdal, 1934.)

Så här låter en av Lubbe Nordströms radioinspelningar, där han låter Arjeplogs provinsialläkare möta en samisk man vid namn Piirto.

"#$%&'()* &#(+,-*,"''./"#%:Nå, tycker du inte att de hus som en del lappar har ska!at

24 | FÖRORTSHAT

sig är väl små, väl dåliga? Tycker du inte att ni borde göra dem lite mer lika svenskarnas hus? Så att det vore bättre för familjen att vara där?

*"0%- P,,#1(:Svenskarnas hus?

"#$%&'()* &#(+,-*,"''./"#%:Ja, mera som svenska hus och inte så små stugor.

*"0%- &,,#1(:Det är bättre med stora stugor men det kostar mer.

"#$%&'()* &#(+,-*,"''./"#%:Jaha, men jag har sett att ni ibland bor två familjer i en så-dan där liten stuga, tycker du inte att det är osunt?

*"0%- P,,#1(:Jo, det är det också, men du vet lapparna tar andra lappar i sitt hus.

"#$%&'()* &#(+,-*,"''./"#%:Ja, de får bo gratis, de tar inte betalt av varandra. Ja, det där är ett stort problem och det är ju nu under övergångstiden svårt att se vad det blir av det, men vi får väl hoppas att ni också lär er så småningom att bygga lämpliga hus.

Samernas undermåliga bostäder tolkas av provinsialläkaren som en kulturell brist, trots att samen Piirto flera gånger för-klarar att trångboddheten beror på fattigdom, inte på etnisk härkomst.

I ett radiosänt samtal mellan bygdeskalden Karl Larsson i By och Lubbe Nordström var de båda herrarna rörande över-ens om att det »plåstrades« för mycket med avkomman, för att hålla så många som möjligt vid liv. Tanter och sociala plåst-rare sysslade mer med de svaga och livsodugliga än med de


kraftiga, de som fick bära skatteutgifterna och klara sig utan hjälp. Risken för »degeneration« och att vi skulle få ett »dåligt folkmaterial« var stor menade de, eftersom de svaga fortplan-tade sig kraftigast.

Idéerna känns igen från andra håll i trettiotalets Europa, men var inte nya. Tanken att fattiga människor var av en säm-re sort hade under 1800-talet blivit allt mer överskuggande i den europeiska intelligentian. Vår hyllade svenske veten-skapsman Carl von Linné beskrev redan på 1700-talet hur människan kunde delas in i fyra raser: vita, svarta, röda och gula. En vetenskap som gick i graven när genetiken avslöjade dess brister, men som var praktiskt användbar under kolo-nialismen, då biologiska argument ofta och gärna användes för att förklara varför européerna hade rätt att förslava andra folkslag. Under 1800-talet gjorde Darwin sina upptäckter, vilka genast förvrängdes och anpassades till rasläran och till det förakt för svaghet som låg i tiden. Det svenska sällskapet för rashygien bildades 1909 och 1921 etablerades det svenska Rasbiologiska Institutet, som det första i världen i sitt slag. Rasbiologiska Institutet fanns kvar ända fram till 1958. Femtio år senare är Sveriges huvudstad en av de hårdast segregerade städerna i Europa.

*

När min väninnas särbo, Josef från Tunisien, skulle beställa en ny bankdosa tittade banktjänstemannen först på hans konto. Josef är servitör och har ingen fantastisk lön, men han arbetar på en fin restaurang och hade sparat länge. På hans bankkonto fanns en ansenlig summa pengar. Bankmannen glodde misstänksamt på Josef och ännu misstänksammare på hans legitimation. Sedan sa bankmannen att han skulle ta legitimationen i beslag eftersom den var förfalskad. Josef frå-gade vad det var för fel på den och banktjänstemannen sa att man såg att den var falsk.

Josef tvingades att lämna sin plånbok i pant och gå hem och

Stämmer? Herregud

26 | FÖRORTSHAT

hämta sitt pass för att få tillbaka sin legitimation och göra sin beställning på banken. Ett par dagar senare åkte han till Skat-teverket som utfärdat legitimationen och frågade vad det var för fel på den. Svaret blev att den var korrekt utförd och giltig.

Ju längre bort ifrån Sverige man har sitt ursprung, desto större risk är det att bli diskriminerad i Sverige, enligt Folk-hälsoinstitutets granskning av diskriminering och kränkande bemötande (figur 1).

Men ett kränkande bemötande är inte den enda konsekven-sen av den svenska rasismen.

En arbetssökande med ett svenskklingande namn, till ex-empel Axel Berglund, har 50 procents större chans att bli

FIGUR 1. Andelen män respektive kvinnor (uppdelade på födelseland) som uppgivit någon diskrimineringsgrundande orsak, bland dem som blivit utsatta för kränkande bemötande. (18–84 år, åldersstandardiserade värden.)

Källa: Nationella folkhälsoenkäten, Statens Folkhälsoinstitut, 2004.

60

50

40

30

20

10

0

Procent

Sverige Övriga Norden

17

23

30

35

52

39

4952

DISKRIMINERING OCH KRÄNKANDE BEMÖTANDE

Övriga Europa Övriga världen

Män Kvinnor


kallad till intervju än en sökande med ett arabiskklingande namn som till exempel Rashid Mohammed.

FN-organet ILO, International Labour Organization, me-nar att det råder stor ojämlikhet på den svenska arbetsmark-naden. I jämförelse med andra europeiska länder är det speci-ellt svårt för en person med utländskt namn att ens bli kallad till ett första möte i Sverige.

Tabellen ur ILO:s studie från 2005 visar de stora skillna-derna mellan hur många jobbansökningar majoritetsbefolk-ningen behöver göra för att bli utvald, jämfört med minori-tetsbefolkningen (figur 2).

ANTAL FÖRSÖK INNAN DEN ARBETSSÖKANDE BLEV VALD

Göteborg Malmö Stockholm Totalt Kvinnor | Män Kvinnor | Män Kvinnor | Män Kvinnor | Män

Försök för 26,4 | 7,0 11,9 | 18,4 7,2 | 10,8 11,1 | 10,4minoritets- befolkning

Försök för 4,1 | 3,3 5,0 | 5,2 3,6 | 4,1 4,1 | 4,1majoritets- befolkning

Skillnad 22,3 | 3,7 6,9 | 13,2 3,6 | 6,7 6,9 | 6,3

Multipel 6,4 | 2,1 2,4 | 3,5 2,0 | 2,6 2,7 | 2,6

FIGUR 2. Undersökningen visar att majoritetsbefolkningen i genomsnitt kan få ett arbete efter drygt fyra jobbansökningar, medan minoriteterna måste söka runt elva jobb för att få napp.

Källa: Synthesis Report: Discrimination against native Swedes of immigrant origin in access to employment. Research study on Stockholm, Malmo and Goth-enburg, FN-organet International Labour Organization, 2006.

Sju av tio högutbildade invandrare har arbete medan nio av tio svenskfödda har det. Mellan 60 och 70 procent av invand-rarna från Latinamerika, Afrika och Asien är överutbildade för sina yrken, enligt levnadsnivåundersökningen bland utri-kes födda som presenteras vid Stockholms universitets Lin-

Antalförsök

28 | FÖRORTSHAT

nécenter 2013. Det kan jämföras med TCO:s rapport från 2009 som visar att invandrare i genomsnitt har högre utbildning än infödda svenskar inom hälsosektorn, teknik och naturveten-skap, det vill säga utbildningar som efterfrågas på arbetsmark-naden. Rapporten visar också att högskoleutbildning lönar sig mindre för personer födda i östra Europa, Afrika, Asien eller Latinamerika än för infödda. Framför allt är det svårare för dem som kommit till Sverige när de var sju år eller äldre, de är oftare arbetslösa än inrikes födda akademiker med samma inriktning på sin utbildning. Bland de invandrare som har ett arbete är även risken högre att arbetet är relativt lågavlönat.

Bostadsdiskriminering drabbar i störst utsträckning perso-ner med utländsk bakgrund enligt DO, Diskrimineringsom-budsmannens kartläggning från 2010.

»Studien bekräftar den bild som vi sett sedan tidigare ge-nom anmälningar, rättsfall, undersökningar och kontakter med utsatta grupper«, säger Paul Lappalainen på DO.

Även i sjukvården förekommer diskriminering, där till ett än högre pris. Dödstalen i behandlingsbara sjukdomar är be-tydligt högre hos utlandsfödda och lågutbildade män jämfört med svenskfödda och högutbildade män, och skillnaderna snarare ökar än minskar med tiden.

Ur Socialstyrelsens Hälso- och sjukvårdsrapport 2009:

Ojämlikhet i hälsa manifesterar sig i sjukvården i avsevärt hö-gre dödstal i så kallad »åtgärdbar dödlighet« (dödlighet i sjuk-domar som hälso- och sjukvården bedöms kunna påverka med förebyggande eller behandlande insatser) bland män, utlands-födda och grupper med lägre utbildningsnivå.

När det gäller papperslösa är situationen i Sverige ovärdig en västerländsk demokrati.

Papperslösas tillgång till primärvård och icke-akut speci-alistvård i Sverige är nästan obefintlig. I en FN-rapport från 2007 kritiseras läkar- och vårdutbildningarna i Sverige för

Viss begreppsför-virring. Rasism, diskriminering fördomar och RÄDSLA.


att svensk hälsopersonal inte alltid känner till patienternas mänskliga rättigheter.

I Sverige inbillar vi oss gärna att vi har mindre rasism och diskriminering än i andra länder. Det är inte sant. Vi har stör-re problem med diskriminering i Sverige än de flesta andra västerländska länder har. Majoritetssvenskens självupplevda öppenhet mot andra folkslag och kulturer har ingen förank-ring i verkligheten. Väldigt många svenskar agerar rasistiskt, även om få skulle kalla sig själv rasist.

Om vi verkligen vill behandla alla lika i Sverige, så måste vi börja med att inse att vi inte gör det.

*

Tolerans används som ett honnörsord för hur vi i det politiskt korrekta Sverige bör förhålla oss till andra kulturer än majo-ritetssamhällets.

I Svenska Akademiens Ordbok förklaras tolerans på föl-jande vis:

Viljan att tillåta (o. godta) att ngt (som man ogillar, är kritisk mot) existerar, fördragsamhet, överseende.

Ordet tolerans innehåller ett tydligt »vi och dom«, där det alltid är »vi« som visar överseende med »dom«. Bara normen har makt att tolerera.

*

Här blir det pamflett — utan fakta som ger stöd. Hade varit bra.

Saknar ett resonemang om baksidan med våra trygghetssystem. Höga trösklar och lågt chanstagande på arbetsmarknaden.

Viktig aspekt

30 | FÖRORTSHAT

DET BRINNER I FÖRORTEN

UPPLOPP I TENSTA

TUNNELBANEUPPGÅNG I TENSTA STÄNGS PÅ GRUND

AV VÅLDSAMHETERNA

UNGDOMSGÄNG ATTACKERADE

ORDNINGSVAKT MED JÄRNRÖR

BUSSAR BESKJUTNA MED LUFTPISTOL I TENSTA

Ända sedan jag flyttade till Tensta har rubrikerna gjort mig ledsen. De vill aldrig ta slut. De kommer i vågor och hänger ofta ihop med rapporter från helt andra förorter. Orter med liknande arkitektur och befolkningssammansättning. Sveri-ges skuggsida kallas de.

Hit åker politikerna och kungligheterna för att visa att de bryr sig om de fattiga och utsatta. Hitåt ser inte borgarklassen. Den siktar mot solsidan.

Under rubrikerna berättas det att i Tensta samlas alla pro-blem som de politiska partierna tävlar om att lösa med olika åtgärdspaket. Betongförorternas problematik beskrivs som ett mysterium. Här finns allt det obegripliga; vuxna människor som inte kan läsa och skriva, barn med svart hår som inte har en vit adoptivmamma och talar flytande svenska, felstavade re-klamskyltar, billig mat, folk som odlar squash på kolonilotten och lyckas. Här finns kvinnor med sjal och män med kalott och radband. Här finns folk som är tacksamma för rinnande vatten och tvättmaskin. Här finns familjer som tycker om att vara till-sammans och hjälper varandra med allt. Här finns bröder som förbjuder sina systrar att trä!a pojkar. Här finns föräldrar som inte har råd att köpa mobiltelefon åt sina barn. Men allt detta överskuggas ändå av de riktigt stora problemen med kriminali-teten som gror här, det stora antalet socialbidragstagare och de eventuella terroristerna som kommer härifrån.

Och varje gång det publiceras en negativ rubrik om Tensta, drabbas alla miljonprogram. Samma sak om det händer något i Rosengård eller Bergsjön. Som om alla förorter vore ett enda ställe, ett enda stort deprimerande getto. Varje rubrik väcker

Motsägelsefullt! De flesta hyser väl en klädsam oro för tilltagande segregering?

Sant!


samma frågor. Hur blev det så här just i miljonprogrammen? Varför? Och vad ska vi göra för att stoppa det?

Det finns många teorier om varför problemen samlas just i förorten. Somliga menar att allt skulle ordna sig om man bara rev husen. De är för fyrkantiga. Andra menar att man borde tvinga invandrarna att bosätta sig någon annanstans, så att det inte blev så många på samma ställe. Vissa tror att om man bara skapade fler Rot- och Rut-jobb så skulle ingen skulle behöva bo i miljonprogrammen längre. Någon sticker upp och hävdar att miljonsvenska är ett kul och positivt inslag, men får genast bass-ning av någon representant från kultureliten. Alla måste få till-gång till ett korrekt språk. Det är därmed diskriminerande att påstå att rinkebysvenska är kul. Och ingen kan ju tycka att miljon-programmens arkitektur är något att ha. Den är ju fyrkantig. (Or-det »fyrkantig« är mycket negativt laddat i svenskan, trots att just svenskar är kända för att ha fyrkantiga huvuden. I USA har »squarehead« varit detsamma som svensk sedan 1800-talet.)

Diskussionerna om miljonprogrammen går runt, runt kring en enebärsbusk och alla är mycket upprörda. Anklagar varan-dra för att försköna eller svartmåla förorten. Få av debattö-rerna har någon personlig anknytning till platsen de talar om. Ännu färre har någon verklig kunskap om miljonprogram-mens struktur och samhällsfunktion. Kunskap efterfrågas inte, eftersom just den här debatten inte grundar sig på kun-skap, utan på idén att vissa människor är normala och andra inte. Och att vissa bostadsområden skapar samhällsproblem.

En debattör med kunskap kanske skulle kunna visa att det varken är något fel på de här bostadsområdena eller på dem som bor där. Att förortens innevånare är lika olika sinsemel-lan som alla andra medborgare i vårt land. Att invandrare of-tast tjänar på att bo nära varandra eftersom de ger varandra jobb, medan majoritetsbefolkningen sorterar bort utländskt klingande namn vid rekrytering. Att Rot och Rut kanske inte ger miljonprogramsborna bättre ekonomi utan ont i ryggen. Att alla inte upplever miljonprogrammen som skräckinja-gande och förfärliga. Att det finns både små och stora hus i

Vilka då?

32 | FÖRORTSHAT

betongförorten och att de flesta som bor där trivs och tycker att det är en fin miljö.

Men mer kunskap skulle riskera att skapa oreda när det gäl-ler vad som egentligen är normalt och onormalt, vad som är fint och fult, värdefullt och värdelöst.

Jämlikhetsidealen förbjuder oss att beskriva vissa grupper i samhället som mindre värda än andra. Istället beskrivs deras bostadsområden som mindre värda. Och när man beskriver ett bostadsområde som en avstjälpningsplats, vad skulle man då kalla dem som bor där?

Men man kallar dem inte det, för man är inte rasist, man är ju svensk och jämlik. Det är bara det att man är lite är jämli-kare än vissa andra.

Och hur skulle Solsidan kunna fortsätta vara solsida om det inte fanns en skuggsida? Jag bara frågar.

*

Små lyktor lyser rönnbär längs stigarnakryssar mellan huskroppar

solfasader skiner himlen mörkblåsvarta moln

parklek lekparkglöder höstlöv blöta under barnafötter

maskätna blad hänger gröna grenarunder påklädda familjer drar vagnar

ögon pratar ropar, stövlar knastrig sten

promenerar ormgröna kastanjerdrakhuvuden döljer släta bruna

lilla handen samlar

matkassar kånkar lastar drarbiblioteket öppet förbi simhallen

huslängan porten dörren öppen hemma

Vem skrivit?


SlumPLATS: Medborgarplatsen i centrala Stockholm

$"):Vad tänker du när jag säger Tensta?

*/"'',) 0%2%'3'2%#* 0"-:Då tänker jag på när dom byggde Tensta för att jag lekte där innan dom byggde där. Så gammal är jag. Gamla Järvafältet, en skjutövningsplats för militären.

$"):Tyckte du att det var dumt att dom byggde på din gamla lek-plats?

*/"'',) 0%2%'3'2%#* 0"-:Nej, då var jag äldre. Nej, jag tyckte inte det var dumt men det var fult. Och det är det fortfarande. Alltså rent arkitek-toniskt så är det inte det vackraste bostadsområdet.

$"):Har du varit där någonting?

*/"'',) 0%2%'3'2%#* 0"-:Av och till genom åren, men inte nu på ett tag, nej.

$"):Vad tänker du om miljonprogrammen överhuvudtaget?

*/"'',) 0%2%'3'2%#* 0"-:Jag har ju bott på Söder i en massa år, och nu bor jag på landet, så jag har ju fått det bästa av bägge världarna. Ett kusligt mellanting är ju förorter, inte bara Stockholms utan alla storstäders förorter. Och det som vi brukar benämna slum, med ett väldigt löst ord, det är också en slags förorts-bebyggelse. Men det tillhör staden, det är liksom... Det är en

Gillar ej slutna frågor.

34 | FÖRORTSHAT

del av stadens sätt att växa. Vad vi tycker om det eller inte. Avsaknaden av varierade ytor och varierad skala gör mil-jonprogrammets bostäder ytterligt tråkiga. Ända fram till nittiotalet så byggde man efter räta-vinklar-principen och det är ingen som tycker att det är vackert.

$"):Skulle du själv kunna tänka dig att bo i en sån förort?

*/"'',) 0%2%'3'2%#* 0"-:Om jag hade till uppgift att bo där. Men inte för mitt eget boendes skull. Nej, det kan jag inte tänka mig.

*

Miljonprogramshusen påstås ofta vara slarvigt byggda och från början undermåliga som bostäder. Så är det inte. Alla som kan något om bostadshus vet att de allra flesta miljon-programshus är mycket väl byggda, bättre än många hus som kommit till både före och efter dem. Att miljonprogrammen skulle vara dåligt byggda är inget annat än en seglivad myt bland alla andra myter som florerar om förortens verklighet. Mörka, dystra myter som färgat av sig och svärtat ner själva begreppet »förort«. Från att ha varit ett neutralt begrepp för den bebyggelse som varken kan kallas traditionell stad eller landsbygd, har ordet fått en negativ klang.

Kanske har det att göra med att uttrycket i sig självt anty-der en brist. Det sammansatta ordet för-ort beskriver ju något slags förstadium till en verklig ort. Dessutom kom ordet un-der åttiotalet alltmer att förknippas med de föraktade miljon-programmen.

När miljonprogramsrapparna Latin Kings första skiva Väl-kommen till förorten kom, i mitten på nittiotalet, hade ordet förort redan etablerats som synonym för miljonprogram.

Förorten var inte längre en plats, det hade blivit en idé om en plats. En olycksalig plats där ingenting gott kunde gro.


*

En dag slog jag upp ordet »smuts« i Svenska Akademiens Ord-bok och läste.

När man i Italien talar om en förstad ... så betyder det ett rysligt otrevligt samhälle, där bland all möjlig smuts, kvinnor sitta i portarna med okammade barn omkring sig.

Jag tänkte, jaha. Så det är det som är smuts.

*

I flera år hade jag Per Anders Fogelströms En bok om Söder från 1953 på mitt nattygsbord. Jag läste den om och om igen.

Vilda seder, ligistfasoner, förvildade ungdomar, Söderbusar ... Det är fråga om samma betraktan av det underliga djuret. Många be-sökare vet inte mycket om utkantsandan eller om de värden som odlas i trångboddhetens och barnrikekvarterens jord.

Och nästan alla de små fattiga stugorna på Söder rev man. Inte skulle folk behöva bo så smutsigt och fult.

*

Jag söker på ordet »hus« på Google Bilder och skärmen sväm-mar över av röda stugor. Några hyreshus dyker upp, de extra-vaganta förstås.

En bild på ett miljonprogramshus finns med. Det är en bild-satt artikel om »fula hus«.

Vad är fult?

36 | FÖRORTSHAT

*

Jag tänker att det finns en oskriven lag om förorten. En lag som alla kan utan att vi någonsin hört den sägas.

Lagen om förortshat§1. Förorten är ful och värdelös, en skamfläck.§2. Förorten är ett politiskt fiasko.§3. Förorten skapar problem som drabbar hela samhället.§4. Dom som bor i förorten är inte som vi.§5. Dom är problematiska, vi är normala.§6. Dom är utanför, vi är mitt i.§7. Dom är misslyckade, vi är lyckade.

Tensta är själsdödande och tråkigtPLATS: Medborgarplatsen i centrala Stockholm

$"):Vad tänker du på när jag säger Tensta?

/+,--" #4-1 56#1,(5%0 , )#311 73#:Jag tänker på en ganska tråkig förort med rikt kulturliv och mångfald.

$"):Vad är det som gör att den är tråkig?

/+,--" #4-1 56#1,(5%0 , )#311 73#:Byggnaderna. Gråa, trista, stora hus.

$"):Vad är det som gör att den är rik?

/+,--" #4-1 56#1,(5%0 , )#311 73#:Att det är människor från många olika kulturer och det

Det var länge sedan jag läste någon som generaliserar så hårt som Langhorst!


händer grejer där, dom har kulturhus och grejer. Det var längesen jag var där nu i och för sig men…

$"):Vad gjorde du när du var där?

/+,--" #4-1 56#1,(5%0 , )#311 73#:Bilade runt och letade efter folk.

$"):Skulle du kunna tänka dig att bo i en miljonprogramsförort?

/+,--" #4-1 56#1,(5%0 , )#311 73#:Nej.

$"):Varför inte?

/+,--" #4-1 56#1,(5%0 , )#311 73#:För att det skulle vara själsdödande och tråkigt. För att det är fult och stort.

$"):Var bor du själv?

/+,--" #4-1 56#1,(5%0 , )#311 73#:I Bromma.

$"):Trivs du där?

/+,--" #4-1 56#1,(5%0 , )#311 73#:Jag trivs bra där.

$"):Hur skulle du beskriva skillnaden mellan Bromma och Tensta?

38 | FÖRORTSHAT

/+,--" #4-1 56#1,(5%0 , )#311 73#:Större än avståndet i kilometer. Det går inte att jämföra. Det är en segregerad förort på sitt sätt att bo i den delen av Bromma där jag bor.

$"):Vad är det för del?

/+,--" #4-1 56#1,(5%0 , )#311 73#:Ja men det är villor och sådär. Trevligt område skulle man säga. Men ingen mångfald.

$"):Är den segregationen inte lika problematisk som …

/+,--" #4-1 56#1,(5%0 , )#311 73#:Äh, barnen får väl fel bild av verkligheten kan man säga. Dom tror att världen är sådär som dom bor, en sörgårds-idyll.

*

De första åren jag bodde i Tensta ljög jag när folk frågade var jag bodde. Jag sa att jag bodde i Hjulsta, för det var nästan sant och färre kände till namnet Hjulsta, det hade inte lika dålig klang.

Jag ville inte säga namnet på min bostadsort och se hur an-siktet stelnade på den som ställt den artiga frågan: »Var bor du? Jaha, Tensta.« Deras försök att hålla masken och fortsätta le, hur de letade efter något att säga och till slut pressade fram något om torghandeln. »Ja, ja Tensta, fin frukt va? ... Billigt?«

Ibland brukade jag skoja och säga: »Bor du på Kungsholmen, jaha ... dålig frukt va? ... Dyrt?« De fattade aldrig poängen.

En dag hade vårt bostadskooperativ satt upp nya skyltar ut-anför gårdarna på Dyvingegränd. Norrgården, Mellangården och Sörgården stod det. Jag tolkade det som en panikåtgärd

Nyss var det borgarklassen som vände bort blicken...


av de få svenniga medelklassarna som styrde den lokala för-eningen. Kan man inte radera ut en oönskad verklighet så kan man alltid byta namn och leva i förnekelse. Om vi kallar städa-re för »lokalvårdare« istället, så kanske de som torkar skiten efter oss andra får högre status utan att vi behöver höja deras löner? Nehej, det funkade inte, men om vi kallar dem »hygien-tekniker« då? Om vi bara byter namn från St. Petersburg till Leningrad och sedan tillbaka igen, då har vi verkligen uträttat något för denna hopplöst fattiga, storslagna stad. Och om vi bara kallar utrotningslägret för »arbetsläger«…

Nej, Tensta blev inte bättre av att vi nu bodde på »Mellan-gården«.

Men så en vacker dag kom det en representant från FN till Tensta. Han var utsänd för att besöka alla världens getton och se hur folk hade det i städerna när de hade det som allra värst. FN-representanten som inspekterade Tensta såg alltmer för-bryllad ut ju mer han inspekterade. Det enda han kunde hitta i Tensta som inte var helt i sin ordning var en trasig rulltrappa i tunnelbanan. I övrigt ville han helst beskriva Tensta som en idyll. Därmed hade FN jämställt Tensta med Bullerbyn och jag fick helt enkelt acceptera att min plats på jorden kallades Mellangården.

*

Vår lilla familj frodades i Tensta. Vi hade gott om plats och mycket låga utgifter. När Leslie var fyra år fick han en lille-bror. Vi, liksom många andra, hade fått för oss att vi måste ut-nyttja det fria skolvalet, vara aktiva och välja dagis och skola åt våra två barn. De hamnade i Waldor!örskolan i Spånga. Vi var lyckliga över att de fått plats där, för kön var lång. Varje morgon tog vi bussen till villaområdet på andra sidan järnvä-gen och lämnade pojkarna på förskolan och varje eftermid-dag måste vi hämta tidigt, för det krävde Waldorfpedagogi-ken. Det var ett himla sjå. Men det var värt besväret, våra barn skulle ha det bästa.

Men Herregud!!!

Onödigt raljant, och vad ska det betyda?

Liksom medelklassen, inte liksom "alla andra"

40 | FÖRORTSHAT

Förskolan låg mitt i gamla Spånga i en herrgård som doftade furu och linolja. Därinne lekte barnen med träleksaker mel-lan laserade väggar, vitmenade tak och robusta golvplankor. Det kändes genuint. Trädgården var stor och gammaldags, en grön dröm från förra sekelskiftet. Förskolan skulle dessvärre visa sig ha mer gemensamt med denna tid än bara trädgården. Efter något år fick en av de tre förskollärarna sparken. Det hade kommit fram att hon gett flera av förskolebarnen fysiska bestra!ningar.

Ändå fattade vi inte galoppen. Vi var fullkomligt förförda av denna genuint högborgerliga miljö, där föräldrarna verkade trygga och stabila enbart på grund av sina fina villor och stora bilar, där nästan alla barn var blonda och blåögda och förskol-lärarna helst av allt talade om ylle.

Våra barn fortsatte därför sin skolgång på Waldorfskolan i Bromsten när det var dags att börja i första klass. Skolan låg i ett gammalt ålderdomshem med höga fönster, trägolv och en enorm öppen spis i entrén. Vi harvade vidare med buss-resorna och slet för att få dagarna att gå ihop. Allt för att våra barn skulle få det bästa.

Det enda tråkiga var att våra pojkar inte riktigt passade in i den fina miljön. Leslie var spänd i hela kroppen varje morgon. Han oroade sig för sina kläder och sitt utseende. Han hade inte rätt prylar, inte rätt fason på byxorna, inte rätt frisyr. Han fick aldrig riktigt till det där som villabarnen på något mys-tiskt vis bara hade. Alla visste att han inte var en av dem. Han visste det och de visste det.

Lillebror Enzo däremot brydde sig inte om vad andra tyckte. Det skulle aldrig falla honom in att försöka likna nå-gon annan. Han ansåg att alla som inte var som han fick skyl-la sig själva. Skolpersonalen kallade oss allt oftare till möte. På mötena fick vi goda råd. Vi borde köpa sidenunderkläder till Enzo. Vi borde ge honom en matsked Dr Hu!hrrs olja varje dag. Vi borde ge honom varma bad oftare. Kanske med någon homeopatisk tillsats. Vi borde sätta tydligare gränser hemma.


Vi badade vår son i svindyra homeopatiska tillsatser, hällde i honom Dr Hu!hrrs olja varje dag och vi köpte sidenunder-kläder från Östergötland för våra sista sällsynta tusenlappar, och det enda vi sysslade med hemma var att sätta gränser.

Enzo klarade ändå inte av skolarbetet. Han rymde från sko-lan och fick vredesutbrott. Han gjorde av med åtta rastassis-tenter med yllekofta på ett år.

Vi föräldrar gick en kurs där man fick lära sig att negativ uppmärksamhet ger lika mycket respons som positiv upp-märksamhet. Det var en bra kurs som även fanns för lärare, men skolans personal var inte intresserad. Det var ju inte Ru-dolf Steiner som hade hittat på kursen utan amerikanska kog-nitiva terapeuter.

Till slut fick Enzo ingen undervisning alls utan tillbringade skoldagarna på fritids ensam med sin fritidsassistent, efter-som skolans styrelse sa att de inte kunde garantera de andra elevernas säkerhet när Enzo var i närheten. Pojken var då inte en beväpnad sextonåring utan en liten vild, pinnig åttaåring. Han diagnosticerades och placerades på specialskola och började omgående prestera finfint. Men Leslie fortsatte i Wal-dorfskolan.

Tänk att vi hade så svårt att fatta. Tänk att vi var så fastlåsta i det vita borgarklassidealet att våra egna erfarenheter inte gilldes. Precis som Leslie ville vi så förtvivlat gärna passa in att vi o!rade våra barns hälsa och skolgång för att lyckas.

Vi hade fått en dotter också. I Tensta finns inga dagisköer. Hon började på det kommunala dagiset som låg närmast vårt hus, vi kunde se det från balkongen. Där satt hon och lekte med plastleksaker på linoleummattor och hon älskade det. Vi älskade det också. Vi älskade förskollärarnas sätt att ta ansvar för det som hände på dagis istället för att ge oss dyra råd om vad vi borde göra hemma. Och vi slapp både att hämta tidigt och att åka buss.

Två år efter det att Enzo blivit utslängd från Waldorfsko-lan trillade polletten ner och vi släppte äntligen taget om vår vita borgarklassdröm. En olidligt pinsam upplevelse på sko-

42 | FÖRORTSHAT

lan botade oss. Enligt Waldorfskolans tradition ska eleverna i årskurs sex framföra en musikteater. En halvtimmes obe-gripligt stammande och fnissande dödade de sista ännu krav-lande resterna av vårt förtroende för den övre medelklassens favoritpedagogik. Leslie fick äntligen byta skola och började på fotbollsprofilen på Rinkebyskolan, känd som en av Sveriges bästa skolor. Plötsligt gillade han att plugga och gick ut nian med mycket höga betyg. Miljonprogram–villaförort 10–0.

Om det bara bodde svenskar i Tensta skulle det vara fräschtPLATS: Norrmalmstorg i centrala Stockholm

$"):Vad tänker ni på när jag säger Tensta?

8'(-2 /+,--" (97 *+"#173#,) 0"- , 1$4)(5%03#*-3'2%#-:

(Fniss … paus) Förort. Konsthallen!

$"):Vad tänker ni om arkitekturen och så?

8'(-2 /+,--":Jag har inte vart där så mycket. Men dom hade ju en bout-ställning. Det jag minns är kanske fyrkantiga byggnader utan vidare bearbetning kanske.

*+"#173#,) 0"-:Miljonprogram.

$"):Vad tänker ni om miljonprogrammen i största allmänhet?

Alltså, samhället har inte – som mediebilden säger – vänt Tensta ryggen? Skola och barnomsorg verkar fungera bra, eller?


8'(-2 /+,--":Inte så bra kanske. Idén att bygga bostäder är väl jättebra, men som koncept att placera … att ge människor som inte har råd att bo på andra ställen … det blir väldigt segregerat och ja. Det hade varit bättre med snyggare arkitektur än att bara få in så många lägenheter som möjligt i ett och samma hus. Tycker jag.

*+"#173#,) 0"-:Men är det inte bara ett monument över sextiotalet?

8'(-2 /+,--":Jo. Och sen att dom inte får förnya det och fräscha upp fasa-derna för att det är kulturmärkt på något sätt, känns som att då förfaller det ännu mer. Ja.

*+"#173#,) 0"-:Ja. Men alla de där husen byggdes väl när det fortfarande var folkhemsmodellen. Men nu så har det blivit väldigt mycket invandrarfamiljer som bor där.

8'(-2 /+,--":Mm.

*+"#173#,) 0"-:Undrar hur det skulle vara om det bara bodde svenskar där?

8'(-2 /+,--":Ja.

*+"#173#,) 0"-:Då skulle det vara fräscht.(Skratt)

8'(-2 /+,--":Ja.

$"):Skulle ni kunna tänka er att bo i Tensta?

*+"#173#,) 0"-:Nej.

8'(-2 /+,--":Inte så att jag skulle ha jättemycket emot det, men jag skulle inte flytta dit först och främst liksom.

$"):Varför inte?

8'(-2 /+,--":Det är ganska långt bort har jag för mig. Rädslan för att det skulle vara stökigare, att det skulle vara mer ungdoms … så-hära våld och sånt.

*+"#173#,) 0"-:Jag tror snarare att det är så hemskt att man … man är så inrutad med sitt eget sociala mönster att man … Det är utan-för, det är förort, det är inte jag. Jag är här. Jag är innerstad. Ja, vi pluggar båda två på Konstfack.

8'(-2 /+,--":Ja visst.

*+"#173#,) 0"-:Man känner inte igen sig bara. Så är det. Det är inte ens … ja, men som en kod. Det var konstigt sagt.

8'(-2 /+,--":Men så är det.

*+"#173#,) 0"-:En klassgrej tror jag. Ja, men det är ju bara sådär.

VÄLKOMMEN TILL FÖRORTEN | 45

Välkommen till förortenNär Pontus Herins bok I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra kom 2008, blev jag först glad. En mans livsresa från Djursholm till Tensta, det lät spännande.

Men varför hyllades författaren som en hjälte? Från mitt perspektiv var det svårt att förstå det översvallande motta-gandet. Enligt flera kulturjournalister var det något stort som hade hänt. En man från Djursholm hade besökt Tensta. Och inte bara för att skaka hand med svarta barn inför fotoblixtar, som ministrar och kungligheter har för vana, utan för att bo där i ett år och skriva en hel bok om sig själv i Tensta. Det be-traktades som en bragd.

Den stora uppmärksamheten gjorde boken mycket omtalad och det sägs att lärare använder den som undervisningsmate-rial i skolorna.

Recensenterna ville gärna passa på att beskriva sin egen relation till Tensta, hur det gick till första gången de kom dit eller hur det var när de själva bodde där i sin ungdom. Åsa Linderborg hade aldrig varit i Tensta och hennes första besök fick bli en del av bokrecensionen.

Jag har lust att stanna längre, men kan inte. En lägenhetsvis-ning på Södermalm väntar. Jag försöker betala för läsken, men får inte.

Jag vill göra rätt för mig, säger jag och får kyparens vänliga leende som svar:

Hahaha! Kul!



46 | FÖRORTSHAT

– Det vill vi alla här i Tensta.Tunnelbanetåget dunkar in mot Mariatorget. Varför köper

jag inte en lägenhet i förorten i stället? Mitt ansikte reflekteras i tunnelbanevagnens fönster, jag söker min egen blick och blir lättad när dagsljuset slår igenom så jag slipper se mig själv i ögonen. Boken bultar i väskan, men jag försöker att inte låtsas om den. Än är inte tid för självuppgörelse.

Så avslutas Åsa Linderborgs recension. Hon letade bostad och tyckte vid sitt besök att Tensta inte var så dumt. Ändå kunde hon inte tänka sig att bo där. Och det gav henne dåligt sam-vete. Kanske var det just recensenternas dåliga samvete för att de själva valt vita, segregerade bostadsorter framför mångfär-gade som gjorde att de blev så imponerade av Herins initiativ. Tänk att bosätta sig i Tensta i hela ett och ett halvt år, trots att man är uppvuxen i Djursholm och arbetar som journalist på Veckans A!ärer. Det var storsint gjort av Pontus Herin.

Hur mycket familjen Herin än trivs i Tensta bestämmer de sig för att flytta till ett homogent radhusområde med halvsta-tus där alla är som de själva. Efter ett och ett halvt år når det sociala experimentet sitt slut och nederlaget – det är så Herin beskriver det – ter sig logiskt. Hela projektet och erfarenheten vilade trots allt mot den trygga förvissningen att de kunde flytta när de ville. (Det visste även Jack London när han slog sig ner i East End, på samma sätt som Göran Palms säkerhetsventil var att han kunde sluta på LM Ericsson när som helst.)

Åsa Linderborg förstår så väl att familjen Herin inte kunde bo kvar i Tensta trots att de trivdes där. Om man kan flytta ifrån Tensta så gör man det, oavsett om man trivs eller inte. Det är logiskt, menar Linderborg och det är just den sortens logik som recensenterna verkar gilla med Herins bok. Den där lo-giken som grundar sig i att solsidan och skuggsidan måste se-pareras. En logik som gör tanken på att traditionella svenskar frivilligt skulle dela vardag med invandrare absurd. En logik


som på ett ögonblick förvandlar Tensta till en svårgenom-tränglig kannibaldjungel och en medelklassjournalist till en oförvägen upptäcktsresande.

Pontus Herin hade aldrig varit i Tensta när han bestämde sig för att flytta dit. Han ville utmana sin bakgrund och sin omgivning genom att frivilligt flytta till ett ökänt miljonpro-gram. Släkt och vänner antog utmaningen och blev allesam-mans mycket upprörda. Herin tvekade ett tag om Tensta. Kanske var det värre i Fittja?

Jag när en längtan efter det äkta och känner ett uppdämt behov av att tränga mig in i människor utanför den snäva krets som jag är van vid, med min egen bakgrund och som jag alltid har mött privat och i arbetet. I Tensta ska jag få »kött och blod« så att det räcker och blir över hoppas jag.

Likt de gamla kolonialherrarna som ville stilla sin hunger ef-ter guld och ädla stenar genom att tränga in i mörkrets hjärta, vill journalisten Herin penetrera människorna i Tensta i jakt på deras »kött och blod«.

Hans fru är inte lika intresserad. Visserligen har hon va-rit medlem i Amnesty, men till Tensta flyttar hon bara för att hennes make så gärna vill. Hon vill hellre bo »på en liten lugn gata i en ’vanlig’ förort där husen ligger tätt och där det finns många barn«.

I fru Herins ögon är Tensta ingen »vanlig« förort och därför spelar det ingen roll att alla de andra preferenserna stämmer.

I ett kapitel som heter »Koll på si!ror« försöker Herin ska!a sig en bild av om Tensta verkligen är värst eller om det »gått och blivit för trevligt«. I så fall är det ju ingen idé att flytta dit. Han upptäcker då att 86 procent av invånarna i Tensta är in-vandrare och att 25 procent av dem får socialbidrag och jäm-för det med hela Stockholm, där motsvarande si!ra ligger på 6 procent.

Var Herin fått si!ran 25 procent socialbidragstagare ifrån

Ja du

48 | FÖRORTSHAT

vet jag inte, men enligt Stockholms stads utrednings- och statistikkontor var det 20,1 procent av den arbetsföra befolk-ningen i Tensta som fick socialbidrag (ekonomiskt bistånd) 2009. Stockholms stads si!ror visar också att andelen Ten-stabor som befunnit sig i landet kortare än fyra år är cirka 19 procent. Med det i minnet blir si!ran 20,1 procent socialbi-dragstagare inte särskilt anmärkningsvärd. Det kan ibland ta ett par år för nyanlända att lära sig svenska och hitta ett arbete som ger stabil inkomst.

Ett avsnitt av boken ägnas åt att undersöka om det kanske kan vara farligt för Herin och hans familj att bo i Tensta, men istället för att kolla upp brottsstatistiken letar Pontus Herin på annat håll. Han intervjuar både en rasistisk polis, en icke-rasistisk polis och Tenstabon Nalin Pekgul, dåvarande soci-aldemokratisk politiker, utan att få något besked om Tenstas eventuella farlighet. Svaret tycker han sig hitta en dag när det supertraditionella svenska sommarpratet i radio med allsköns Evert Taube tystnar och Ekot går igång.

Nyhetsförmedlaren berättar att en okänd man i Tensta på-står att han har en bomb runt midjan. Mannen har ett krimi-nellt förflutet och bomben är ditsatt av kriminella bekanta i syfte att tvinga mannen att betala tillbaka en skuld.

Efter denna nyhet hittar Herin ideligen nya artiklar om brott som begåtts i Tensta. Han skriver att »en gnagande känsla av oro tar över inför vår flytt«.

Herin verkar totalt ha glömt bort det där med »koll på si!-ror«. Vad en journalist normalt gör när han tycker sig se en tendens som oroar honom är att undersöka om den överens-stämmer med verkligheten. I det här fallet gör den inte det.

Varken Herin eller hans fru skulle ha behövt vara oroliga för kriminaliteten i Tensta. Iallafall inte om de kände sig tryg-ga på Medborgarplatsen, Stureplan eller vid Mariatorget i Stockholm.

Eh... din son, som rånades? Kollade ni brottsstatistik innan ni flyttade?

Langhorst tar heder och ära av Pontus Herin. En kolonialherre. Har förläggaren inte haft några synpunkter på hennes frontalangrepp här?


FIGUR 3. Antalet brott per 100 000 invånare i Stockholm. Botkyrka är en kommun med stort antal invandrare och många miljonprogram. Här, liksom i miljonprojektet Skärholmen samt i Spånga-Tensta, där det finns både ett miljonprogramsområde och villabebyggelse, än antalet an-mälda brott mycket lägre än på Södermalm och Norrmalm i Stockholms innerstad. Jag har även tagit med Farstas siffror för att visa att det inte är någon extrem skillnad mellan miljonprogrammens förorter och andra förorter med många hyresrätter.

Källa: Brottsförebyggande rådet, www.bra.se/statistik.

Om man bortser från brottsligheten och si!rorna kan Pontus Herin inte få nog av jämförelser. Sida upp och sida ner jämför han Tensta med »vanliga« förorter och Tensta förlorar hela tiden.

ANMÄLDA BROTT I STOCKHOLM 2008–2010 PER 100 000 INVÅNARE

År 2008 2009 2010

BOTKYRKA KOMMUN Totalt antal brott 14 212 14 280 13 664Våldsbrott 1 561 1 567 1 418

STOCKHOLMS KOMMUN Totalt antal brott 22 545 22 678 21 035Våldsbrott 2 024 1 997 2 006

STOCKHOLMS KOMMUNFARSTA STADSDEL Totalt antal brott 22 078 21 709 19 600Våldsbrott 1 625 1 565 1 448

STOCKHOLMS KOMMUNNORRMALM STADSDEL Totalt antal brott 50 381 48 886 47 297Våldsbrott 5 080 4 555 4 707

STOCKHOLMS KOMMUNSKÄRHOLMEN STADSDEL Totalt antal brott 20 057 21 453 19 758Våldsbrott 2 016 2 402 2 377

STOCKHOLMS KOMMUNSPÅNGA – TENSTA STADSDEL Totalt antal brott 16 374 16 612 15 315Våldsbrott 1 969 1 802 1 810

STOCKHOLMS KOMMUNSÖDERMALM STADSDEL Totalt antal brott 24 837 25 438 25 291Våldsbrott 2 605 2 605 2 684

50 | FÖRORTSHAT

Jag undrar vad som är en »vanlig« förort för Herin. Har han varit i Hässelby Gård, Sundbyberg, Högdalen, Rågsved, Bagarmossen eller Farsta i Stockholm? Arbetarförorter med större blandning av svenskar och invandrare och tydligare missbruksproblematik än i Tensta.

Jämför man Tensta med dessa förorter är den enda skillna-den att Tensta har färre svenskar, färre missbrukare och fler socialbidragstagare på grund av sina många nyanlända. Men Herin jämför hellre Tensta med rika villaförorter som Dande-ryd och Djursholm. Och Danderyd och Djursholm vinner vad man än jämför med.

Recensenterna menar att Herins bok är en spännande skildring av klass, men på vems bekostnad görs denna spän-nande skildring av klass? Om igen får Tenstaborna stå utmå-lade som »de andra« och representera det extrema. Recen-senterna är så förblindade av sina egna fördomar att de inte märker när Pontus Herin radar upp klyschor om betongens monotoni, förtryckta kvinnor och stökiga ungdomar. Han skriver om hur våldsamma vardagsgräl uppfattas som »var-dagsmat« av Tenstaborna och att a!ären är en vanlig plats för »incidenter« i form av bråk.

Under mina sjutton år i Tensta var det helt klart jag själv som stod för både de våldsamma vardagsgrälen och de bråk i mata!ären som skedde i min närhet. Och jag upplevde ald-rig att någon annan uppfattade gräl och bråk som vardagsmat, tvärtom. Vår granne ringde på och frågade om jag blev miss-handlad efter ett av mina och Daniels högljudda gräl och folk som blivit undanträngda i kassakön på mata!ären skämdes ögonen ur sig när jag ställde till en scen för deras skull.

Men Herin förvånas även över att allt inte är så jävligt som han trott i Tensta, att hans son älskar sitt dagis och att hela familjen börjar trivas. Den beskrivningen räcker för recen-senterna som en garanti för att han inte är fördomsfull. En traditionellt svensk medelklassman som säger att han trivs i Tensta kan per definition inte vara fördomsfull.

Fakta som nyanserar


För hundra år sedan var Södermalm fortfarande en förstad till Stockholm och beskrevs då som smutsig och farlig. Där froda-des ligistfasoner, förvildade ungdomar och en befolkning som talade en obegriplig rotvälska. Då skulle det ha varit dit Herin hade flyttat i ett och ett halvt år för att skriva sin bok. Nu blev det till Tensta, trots att Södermalm fortfarande ligger i topp i brottsstatistiken. Men vem bryr sig om sanningen när lögnen är mer exotisk?

Det är lite mer kriminalitet i en förort, det vet ju allaPLATS: Medborgarplatsen i centrala Stockholm

$"):Vad tänker ni när jag säger Tensta?

1(-3#*5',9/" 0%2 *+"#1 73#:Jag har kompisar där. Jag vet inte. Det kanske är lite mer kriminalitet där?

1(-3#*&($/% 0%2 8#4-1 73#:Jag tycker ungefär det är lika i Solna.

1(-3#*5',9/" 0%2 *+"#1 73#:Men det är ju mycket ungdomar där.

1(-3#*&($/% 0%2 '$4*8#4-1 73#:Jag tänker Tensta är såhär lite förortsaktigt.

1(-3#*5',9/" 0%2 *+"#1 73#:För att det ligger nära Rinkeby. Men det är inget fel på Ten-sta. Jag har vart där och det är inget direkt farligt där. Det är inget farligt.

$"):Skulle du kunna tänka dig att bo i Tensta?

Har Herin fått läsa manus i förväg med tanke på att han utmålas som lögnare?

Intressant med perspektivet om hög/låg brottslighet, men polisen talar om "exporterad" och "importerad" brottslighet. Det är knappast de boende vid Stureplan som begår brotten där. Därför missvisande statistik.

52 | FÖRORTSHAT

8'(-2 1(-3#*&($/%:Ööööö, jag vet inte.

1(-3#*&($/% 0%2 8#4-1 73#:Säg sanningen!

8'(-2 1(-3#*&($/%:Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte.

$"):Vad tycker ni om arkitekturen där?

1(-3#*&($/% 0%2 8#4-1 73#:Lite stela hus.

8'(-2 1(-3#*&($/%:Jag håller med.

1(-3#*&($/% 0%2 '$4*8#4-1 73#:Det är så här förortshus.

1(-3#*&($/% 0%2 8#4-1 73#:Det är många hus som ser likadana ut. Paraboler på varenda balkong.

8'(-2 1(-3#*&($/%:Men det gör väl inget, det får dom väl ha om dom vill.

1(-3#*5',9/" 0%2 *+"#1 73#: Det är inte så bra lägenheter där. Jag tror inte dom bryr sig så mycket om dom lägenheterna.

1(-3#*&($/% 0%2 '$4*8#4-1 73#:Jag tror att dom bryr sig men jag tror att dom prioriterar kanske mat och andra grejer före hur dom bor.


1(-3#*5',9/" 0%2 *+"#1 73#: Jag menar staten. Staten.

1(-3#*&($/% 0%2 8#4-1 73#:Det kanske är billigt att bo där.

1(-3#*5',9/" 0%2 8#4-1 73#:

Så fort det kommer typ invandrare hit så flyttar dom ju till Rinkeby eller Tensta och jag vet inte varför det är så.

1(-3#*&($/% 0%2 8#4-1 73#:Alla samlas där och det är lite tråkigt.

$"):Varför tror du att det är så då?

1(-3#*5',9/" 0%2 8#4-1 73# .Därför att det var så från början. Det finns ju redan rätt mycket invandrare där så att jag tror att dom som kommer utomlands ifrån väljer att flytta dit istället för nåt annat ställe.

$"):Men varför tror du att inte svenskar vill bo där då?

1(-3#*5',9/" 0%2 8#4-1 73#:Jag tror dom är rädda. Jag tror dom är rädda för att folk som kommer från andra länder ska tycka att vad gör du här, eller att dom inte hör dit.


1(-3#*5',9/" 0%2 8#4-1 73#:Nej. Det är för långt från stan. Men jag bor ju i Solna.

54 | FÖRORTSHAT

1(-3#*&($/% 0%2 '$4*8#4-1 73#:Jag skulle kunna tänka mig att bo i Tensta, ja. Jag tycker så här, om jag hade haft familj och tjänat rätt okej då hade jag nog inte bott i Tensta. Men om jag hade varit arton, nitton år och arbetslös, då hade jag gärna bott i Tensta.

$"):Varför är det så då, att du bara vill bo där då?

1(-3#*&($/% 0%2 '$4*8#4-1 73#:Det är billigt och bra. Alltså Tensta ändå, det är ju ändå en förort och alla förorter är ju inte lika hälsosamma eller, allt-så, det är lite mer kriminalitet i en förort, det vet ju alla.

1(-3#*&($/% 0%2 8#4-1 73#:Men man vet ju också att Söder är …

1(-3#*&($/% 0%2 '$4*8#4-1 73#:Knivsöder som vi alltid brukar säga, vi som bor här … nej, jag bara skoja. Nej, men det är lite mer kriminalitet och så i en förort.

*

I mitt kök står radion nästan alltid på. Jag gillar att läsa tid-ningen och lyssna på radion, tycker om att få kunniga report-rars och experters beskrivningar av verkligheten, även om jag inser att ingen kan veta allt.

Efter att jag flyttat till Tensta märkte jag ibland att tidnings-artiklarna eller programledaren på radio fick mig att känna mig som en annan sort. Det skedde nästan varje gång de rap-porterade om ett miljonprogram. Deras ordval och tonläget i rösterna avslöjade att de fann bostadsområden som mitt lika främmande som en stenöken eller en djuphavsgrav.

Den o!entliga diskussionen om de kriminella ungdomsgäng-en i förorten har låtit på ungefär samma sätt de senaste tjugo

Avståndet, mentalt och kulturellt


åren. Under alla de år jag har lagat mat och diskat i mitt kök har radion skrällt ut mängder av samtal på temat. Man intervjuar polisen, en socialarbetare, en stadsdelspolitiker och det kaxi-gaste grabbgänget som reportern kan hitta på plats, eller några utvalda dömda ungdomsbrottslingar med invandrarbakgrund.

Av alla de dagstidningsartiklar jag läst om kriminella invand-rargäng och segregation genom åren, av alla de rapporter om problemen i miljonprogrammen som diskuterats i min köksra-dio, har jag bara hört några enstaka reportage där en forskare eller en makthavare frågats ut om vad det är som pågår.

Det verkar nästan vara tabu att intervjua personer med verk-lig kunskap om samhällsförhållandena eller att ställa dem som bär ansvar för samhällsutvecklingen till svars. Istället väljer man att intervjua poliser och fritidspolitiker som varken har övergripande kunskaper eller ansvar. Resultatet blir en journa-listik som sprider fördomar snarare än undersöker de verkliga förhållandena i samhället.

År 2000 skedde en uppmärksammad gruppvåldtäkt i Stock-holmsförorten Rissne, där förövarna var unga pojkar från Rinkeby och Tensta. Ett fördjupande nyhetsprogram i P1 följde upp med en närapå timslång sändning. Gäst var en po-lis som arbetade med kriminella ungdomar i Tensta-Rinkeby. Jag hörde inslaget på radion där hemma och kom att tänka på en annan gruppvåldtäkt som nyligen blivit medialt upp-märksammad. Brottet begicks året innan, på ett hotellrum på Cypern. Både förövare och o!er var unga, men den gången var förövarna enligt Aftonbladets beskrivning »vanliga ung-domar« från »välsituerade familjer«. Tre av pojkarna var norrmän och två svenskar. Ingen diskussion om förövarnas ursprung eller kulturella bakgrund förekom i medierna.

I Expressen skrev Per Svensson:

Vad hände egentligen i hotellrummet? Något fruktansvärt? Nå-got som förekommer i oräkneliga föräldrafria rum på charter-orter och i svenska radhus, och inte blir mindre fel för det, men

56 | FÖRORTSHAT

kanske inte är brottsligt i juridisk mening? Varken de svenska pojkarna eller deras föräldrar ville tala med oss efter rättegång-en, men det yttrades en del upprörda ord i stil med »häxjakt«. Den reaktionen är, måste man erkänna, begriplig.

Svenssons budskap är outtalat, men det lyser tydligt fram mellan raderna. Blonda gossar kanske har bra övertalnings-förmåga, men de är inga våldtäktsmän. Några sådana ursäkter från elitens män får inte svarthåriga grabbar. När de döms för övergrepp blir det inget snack om häxjakt.

Jag hade även i färskt minne en ännu grövre, tortyrliknan-de gruppvåldtäkt som genomförts av några unga pojkar på en campingplats i Piteå. De hade kört upp en trasig flaska i flick-ans underliv och lämnat henne att förblöda. Inte heller denna gång blev det någon debatt om killarnas bakgrund, tråkigt nog. Jag hade gärna velat höra en polis berätta något om hur de kriminella, norrländska ungdomsgängen fungerade.

Istället fick jag höra samma historia som jag redan hört så många gånger och som jag skulle få höra så många gånger igen. Historien om gängen i miljonprogrammen. Såhär lät den i min köksradio i Tensta år 2000.

&(',*%-:Man utsätts för ett hårt grupptryck när man är med i ett sådant här gäng. Det är inte säkert att alla ville göra det här, utan de kanske gjorde det för att de kanske kände sig pres-sade av de andra och ville inte bli någon bangare eller svi-kare.

&#()#"0'%2"#%-:Alla som du har kontakt med, alla de här killarna har rötter i något annat land, är det en slump?

Oj. Förlåt, men jag måste stoppa här. Det hade jag ingen möjlig-het att göra då, när programmet sändes, men nu, så här många år senare är det faktiskt möjligt att bryta och tänka efter.


Här ställer programledaren nämligen en mycket märklig frå-ga. Man har letat upp en polis som arbetar med kriminella in-vandrarungdomar och bjudit in honom till programmet. Själv-klart är det då ingen slump att de kriminella ungdomar just han har kontakt med har invandrarbakgrund. Men programledaren låtsas inte om polisens uppdrag utan gör en allmän koppling mellan killar som har rötter i ett annat land och kriminella.

&(',*%-:Nej, det är väl ingen slump i det här området. Det området som jag jobbar i har ungefär 90 procent rötter i utlandet.

Stopp igen. Om 90 procent av befolkningen är invandrare i ett område är det ju inte så märkligt att brotten där begås av in-vandrare. Men istället för att avdramatisera områdets befolk-ning och dess påstådda brottslighet ger polisens svar motsatt e!ekt. Han säger att det inte är någon slump att det sker brott i området, eftersom 90 procent av befolkningen har utländsk bakgrund.

Polisens svar bekräftar journalistens ologiska samman-koppling mellan brott och befolkningsgrupp och lägger dess-utom till bostadsområdet som en betydelsefull komponent.

&#()#"0'%2"#%-:Ska man tala högt om det här? Att det är invandrarkillar? Eller befrämjar det rasism och invandrarfientlighet?

&(',*%-:Nej, i så fall tror jag att det befrämjar rasism och invandrar-fientlighet om man försöker dölja någonting. Sedan är det frågan om det alltid är relevant att en person har rötter i utlandet när de begått ett brott. Men jag tycker inte att man ska försöka dölja någonting.

Här antyder programledaren med sin fråga att det skulle fin-nas någon slags självcensur i vårt samhälle. En välvillig attityd

Det säger han väl inte? Han säger att det är ingen slump att just dom här killarna har invbakr. 90 procent har det i det området.

58 | FÖRORTSHAT

mot andra folkslag som förhindrar de godtrogna svenskarna att tala öppet om alla de brott som begås av invandrarna. Po-lisens svar ger stöd till den tanken. Trots att han ifrågasätter etnicitetens betydelse i sammanhanget poängterar han två gånger att det inte är bra att »dölja någonting«.

&#()#"0'%2"#%-:Hur ser de här killarna på Sverige?

&(',*%-:Det tråkiga är att de inte ser Sverige som sitt land. Och där tror jag vi har ett stort problem därför att så länge man inte känner sig delaktig så kommer man inte att bidra med nå-gonting, därför att man känner sig utanför hela tiden. Så där måste man åstadkomma någon form av förändring. In-vandrare är en stor del av vår befolkning, därför måste man också få dem att bli delaktiga.

Det är vid det här laget mycket oklart vem det egentligen är man talar om. Är det invandrare generellt, alla som kommer från Rinkeby och Tensta, eller den lilla klick kriminella ung-domar som polisen arbetar med?

&#()#"0'%2"#%-:Hur gör man det då? Pratar med dem?

&(',*%-:Ställer man inga krav på människor så tror ingen att man bryr sig om dem. Så jag tror att man måste ställa krav. Man kan inte bara säga ja visst ni får komma hit och sedan släng-er man in dem någonstans och sedan bryr man sig inte om dem. Utan man får ställa krav på dem, att de ska studera, arbeta och så vidare för att de ska komma in i det svenska samhället, för att de ska få svenska vänner, för att de ska lära sig det svenska språket och så där.


Det är om igen svårt att veta om man här syftar på invand-rare generellt eller kriminella ungdomar. Men det lutar åt att det handlar om invandrare generellt. På det här sättet görs invandrarna som grupp ansvariga både för gruppvåldtäkten i Rissne och för kriminella ungdomsgäng i allmänhet. Dess-utom görs invandrarna ensamt ansvariga för segregationen i landet när man svepande påstår att invandrare i allmänhet inte kommer in i det svenska samhället och inte får några svenska vänner om man inte »ställer krav« på dem. Att majo-ritetssvenskarna skulle kunna ha någon del i segregationen är uteslutet. Vem vill vara kompis med en våldtäktsman?

&#()#"0'%2"#%-:De här killarna, de rånar och de slåss och de har sig. Har du varit rädd för dem någon gång?

&(',*%-:Rädd är väl fel uttryck. Men det är aldrig roligt när man blir hotad. Förtäckta hot får man väl säga. Inga klart uttalade. Men jag kan inte säga att jag varit rädd.

&#()#"0'%2"#%-:Du har känt dig hotad och obehag men inte rädd alltså.

&(',*%-:Nej. Nej, jag tycker inte det faktiskt.

&#()#"0'%2"#%-:Är det någon som har gett sig på dig rent fysiskt?

&(',*%-:Nej, inte av de här ungdomarna. Men som polis får man ju räkna med att man blir attackerad rent fysiskt. Men det hän-der nog oftast vid fotbollsmatcher och sådana där saker. Eller berusade människor vid fel tillfälle. Men de här ungdomar-na, det har faktiskt aldrig hänt att de har gett sig på mig.

60 | FÖRORTSHAT

Programledaren anstränger sig för att skapa större dramatik än vad verkligheten kan erbjuda. Två gånger försöker hon få polisen att säga att han upplevt rädsla i sitt arbete med krimi-nella unga i miljonprogrammen. När det misslyckas försöker hon få honom att berätta något som åtminstone ska få lyssna-ren att känna sig skrämd, nu när polisen verkar så hårdhudad. I sitt svar på frågan om han blivit fysiskt attackerad ger poli-sen då en tydlig bild av hur både han och programledaren ser på skillnaden mellan traditionell svensk brottslighet och den brottslighet som begås av invandrare.

Att bli attackerad av svenska fotbollshuliganer och fyllbul-tar beskrivs som normalt polisarbete. Att bli utsatt för våld av kriminella förortsungdomar beskrivs däremot som något ex-ceptionellt, trots att det inte ens skett.

&#()#"0'%2"#%-:Kan du se någon enkel förklaring till att så många killar från det att de är elva, tolv år börjar ägna sig åt brottslighet? Jag förstår att det skulle ta timmar att förklara allt, men du som jobbar med dem, vad är det som saknas?

Den här frågan bygger på tre ogrundade påståenden.1. Att ovanligt många mellanstadiepojkar i Rinkeby och

Tensta är kriminella.2. Att intervjupersonen har gjort de studier som krävs för

att förklara ett sådant socialt fenomen.3. Att det är något speciellt som just kriminella tolvåringar

från förorten saknar, något som skiljer dem från kriminella tolvåringar på andra orter.

&(',*%-:Jag tror att det absolut viktigaste som saknas är positiva förebilder. Jag tror att de till stor del är produkter av en destruktiv förort, som en stor del av de här invandrartäta förorterna är. Det finns ganska mycket arbetslöshet, stora sociala problem. Det gör ju att de här ungdomarna kom-


mer i kontakt med kriminalitet väldigt tidigt. Jag tror att de flesta nästan på grundskolan vet vart man ska gå om man vill köpa hasch eller stöldgods. Det gör att de i en sådan här förort kommer väldigt tidigt i kontakt med de här grejerna och det gör väl att de påverkas såklart.

&#()#"0'%2"#%-:Och så kanske de inte har så mycket annat att se fram emot.

&(',*%-:Nej, kanske inte. Om man inte har några framtidsdrömmar då har man inget att se fram emot. Då kanske man tror, lik-som, att det är drömmen att bli gangster.

Här sätter man ett tydligt likhetstecken mellan de kriminella ungdomsgäng som polisen arbetar med och befolkningen i alla miljonprogram i hela Sverige. Polisen beskriver förorten som destruktiv, säger att barn som växer upp i miljonpro-grammen kommer i kontakt med kriminalitet redan i grund-skolan och att det påverkar barnen. Resonemanget slutar i att alla barn från förorten drömmer om att bli gangsters.

Jag undrar hur den här intervjun skulle låtit om den utgått från gruppvåldtäkten i Piteå istället. Om polisen arbetat med kriminella ungdomar från glesbygdens Fattigsverige istället för miljonprogrammen, skulle han då ha beskrivit dem som produkter av en destruktiv småstadsmiljö?

Jag tänker på min egen uppväxt i Råsunda i Solna norr om Stockholm. En förort där de flesta var majoritetssvenskar och där det fanns både höghus och villor, men inget miljonpro-gram. Nog höll vi reda på vilka som sålde hasch och vilka som begått brott, även i min grundskola. En skola är sällan större än att de kriminella elementen är kända för alla. Och finns där inga uppenbart laglösa elever alls, kan man vara säker på att ha hamnat i en extremt klassegregerad skola.

Helt utan belägg skapar programledaren och polisen ge-mensamt en bild av en samhällsfientlig och hotfull förort, ett

62 | FÖRORTSHAT

växthus för framodling av kriminella individer. Utan en enda si!ra som underlag, utan en enda jämförande studie, påstår man att just i Tensta och Rinkeby finns det extra mycket kri-minalitet. I verkligheten har både Norrmalm och Södermalm mycket större problem med våld och annan brottslighet. Ändå ger man sken av att avslöja något som annars brukar tystas ner. Ett falskt avslöjande som görs om och om igen i svenska medier.

*

Under den tid jag bodde i Tensta, mellan 1992 och 2009, hade vi aldrig något kodlås på vår port. Den var öppen mellan klockan sex på morgonen och nio på kvällen, sedan gick tidlå-set på och man fick öppna med nyckel. Vi låste sällan våra cyk-lar eller vår ytterdörr. Ett par gånger hörde vi talas om inbrott i källare och lägenheter. Då låste vi noggrant under några må-nader, men när ingenting mer hände så glömde vi snart bort att låsa igen.

Statistiken visar att det begås fler brott per innevånare i in-nerstaden än i miljonprogrammen. Det är inte underligt med tanke på den genomströmning av människor som innerstaden har.

Det underliga är att människor i allmänhet tycks tro att det är farligare i Tensta, Hammarkullen och Rosengård än i centrala Stockholm, Göteborg och Malmö. Folk tror att det är större risk för att bli rånad eller misshandlad i Tensta än vid Slussen. Få vet att det är städernas kärnor som med rätta borde pekas ut som farliga. Att det är Stureplan på Östermalm och Medborgarplatsen på Söder i centrala Stockholm som en-ligt Stockholmspolisen tävlar om titeln »Sveriges farligaste plats«.

Vid en jämförelse med många andra förorter ligger ändå miljonprogrammen högt placerade i brottsstatistiken. Det är inte konstigt med tanke på den sociala utsatthet som finns i dessa områden. Låg social och ekonomisk status har alltid, i


alla samhällen, inneburit högre risk för kriminalitet. Det finns även fler unga människor i miljonprogrammen än på många andra orter och statistiskt sett begår unga oftare brott än äld-re, oavsett bakgrund. Tar man med dessa förutsättningar i be-räkningarna är det jämförelsevis låg kriminalitet i de svenska miljonprogrammen.

Medborgarplatsen och Stureplan i centrala Stockholm be-traktas som så farliga att det inte räcker med hög polisiär när-varo. Den kraftiga överrepresentationen av brott i områdena är så stor att hela gator stängs av från biltrafik på helgnätter, som en rutinåtgärd. Det går alltså inte att åka bil förbi Med-borgarplatsen eller Stureplan nattetid på fredagar och lörda-gar, på grund av den höga brottsligheten. Trots de genomgri-pande åtgärderna med polisuppbåd och totalstopp i trafiken varenda helg har situationen vid de här platserna aldrig upp-märksammats i medierna.

Det alkoholrelaterade våldet i Sverige får överhuvudta-get väldigt lite uppmärksamhet. Det betraktas som normalt att folk slår ner varandra efter ett krogbesök, att kvinnor blir misshandlade av packade herrbekanta, eller att män våldtar berusade kvinnor. Inte har medierna någon specialbevak-ning av fyllevåldet och inte arbetar Rikspolisstyrelsen för att synliggöra den alkoholrelaterade brottsligheten, trots att alla känner till att det är ett enormt problem. Hedersvåldet däremot beskrivs både av medier och polis som exceptionellt farligt och samhällshotande, något som ständigt måste disku-teras, trots att antalet brott av den sorten är försvinnande litet i jämförelse med fyllevåldet, och trots att konsekvenserna av våld är desamma för o!ren oavsett orsaken.

Våld och hot om våld är ett ständigt pågående vardags-förtryck i svenska hem, vare sig det är flaskan, hedern eller bara mansrollen i största allmänhet som ligger bakom. Blir du ihjälslagen är du död. Mördarens motiv är i det läget ganska betydelselöst för o!ret.

Det är svårt att tänka sig en alkoholens Fadime. Skulle en av

Säger vem?

Perpektivbrott

64 | FÖRORTSHAT

alla de traditionellt svenska kvinnor som mördats av sin be-rusade partner någonsin kunna bli symbol för alla dem som lever i skräck för att maken ska bli full och elak igen?

Det är mycket märkligt att somliga grova våldsbrott be-traktas som normala och begripliga. I själva verket är väl alla våldsbrott fruktansvärda övergrepp som borde tas på största allvar av både media och rättsväsende.

*

När vår dotter var drygt ett halvår gammal började vår trea på Dyvingegränd kännas trång. Både jag och Daniel jobbade hemma, pojkarna var inte alltid överens och Zelda höll på att lära sig gå. För varje dag kändes det som om lägenheten krympte.

Jag började leta efter en större lägenhet i Tensta, kollade bostadskooperativets internkö, satte upp lappar och annon-serade om byte. I Tensta vill ingen ha en mindre lägenhet. Alla vill ha större. Antalet trerummare i Tensta är enormt. Områ-det planerades för svenska medelklassfamiljer på sjuttiotalet då snittet låg på 1,7 barn per familj – precis lagom mycket barn för en trerummare med andra ord. Moderna svenska familjer har betydligt fler barn än så.

Vi fick ändå napp. Det var en somalisk kvinna som hörde av sig, representerad av sina äldsta söner. De berättade att de bott på Dyvingegränd tidigare och att mamman längtade tillbaka dit. Hon bodde nu i en stor femma på andra sidan centrum, men flera av barnen hade flyttat hemifrån och hon behövde inte längre någon jättelägenhet. Vi gick dit och tit-tade. Jag hade varit i området tidigare och kände en familj som bodde där så jag visste att det var ganska nedgånget, men i vilken grad hade jag inte förstått tidigare. Nu när jag själv funderade på att flytta dit blev det plötsligt glasklart.

Det var egentligen inget fel på husen, några längor med sju-våningshus och stora trädgårdar med lekanläggningar emel-lan. Fullt med barn på gårdarna och av bilvägar syntes som


vanligt inte ett spår, de låg vid sidan av området och parkering fanns antagligen under husen.

Entréns väggar gav mig barndomsminnen. De hade exakt samma sorts fläckiga mönster som jag mindes från grannpor-ten på Vårvägen i Solna, där jag bodde 1976. Väggarna var ett klottermuseum med allt från nya taggar och nittiotalsgra:ti till »Kilroy was here« och »Lena är kåt på Peter«.

Trappuppgången hade uppenbarligen inte målats om se-dan huset byggdes. Maskinerna i tvättstugan kände jag också igen från barndomen. Hälften av dem verkade faktiskt fung-era fortfarande, men golvet hade inte hållit. Det hade rivits ut utan att ersättas med nytt, istället stod man direkt på rå be-tong med stora sprickor i. Inne i lägenheten var det inte myck-et bättre. Tapeterna var gamla och sönderrivna på sina ställen. Båda badrummen luktade mögel.

Och hade de inte väldigt lite möbler och leksaker, med tanke på alla de barn och ungdomar som rörde sig där? På golvet låg några madrasser, det var allt. Ändå var det på nå-got sätt trivsamt därinne och från köket strömmade under-bara dofter. Jag tittade in. Där stod mamman och pratade med en väninna och rörde i ett par kastruller. De såg vänligt men inte inbjudande på mig. Jag försökte säga något men då ropade kvinnan på sina äldsta söner. Det var tydligen de som hade fått både språket och uppgiften att ordna lägenhetsaf-färerna.

En tanke slog mig. Detta skulle kunna vara samma familj som bott granne med oss när Leslie var liten, syskonen som lät honom ta bollen mitt i matchen. De sa ju att de hade bott på Dyvingegränd tidigare. Kvinnans äldsta söner, som nu var i tjugoårsåldern, var inte intresserade av att reda ut om det kunde vara så, så samtalsämnet föll. De sa bara att vi skulle bestämma oss för om vi ville byta lägenhet och sedan ringa om vi var intresserade. Det var något med deras blickar. De tit-tade hela tiden åt sidan och verkade överdrivet nonchalanta, även när de sa saker som »Mamma vill verkligen tillbaka till Dyvingegränd. Hon trivdes bättre där.«

66 | FÖRORTSHAT

Det var som om de försökte dölja bristen på tapeter och möbler genom att inte se sig runt i sitt eget hem. De skämdes.

Jag mindes ett reportage jag hört på radion för länge se-dan, där en polis från Tensta berättade hårresande historier om hur vissa ungdomar hade det hemma. »Det är en annan värld«, sa polisen. »En del har bara nakna glödlampor i taket och madrasser på golvet hemma. Man tror inte att folk kan leva på det här viset i Sverige.«

Nej, tänkte jag, för i Sverige sätter även missbrukarna upp gardiner. En stor del av den svenska normaliteten sitter i hem-mets inredning. Sverigedemokraterna tycker att man måste ha bonader på väggarna för att få kalla sig svensk. Men är man uppväxt i en miljö där barnen tillverkar sina egna leksaker av återvinningsmaterial så kanske man bryr sig mindre om tape-ter och bonader och nöjer sig med god mat på bordet.

Jag frågade mina bekanta som bodde i området hur det var att vara hyresgäst där och de avrådde oss bestämt från att flytta dit. »Hyran går upp hela tiden, men vi får inte våra fuktskador åtgärdade. Vi har klagat i flera år, det hjälper inte. Hyresgäst-föreningen har varit här, men de har bara godkänt högre hyra, fast ingen renovering alls har skett sedan husen byggdes.«

Hyran för femman på Risingeplan var faktiskt mycket hö-gre än hyran på Dyvingegränd, räknat per kvadratmeter. Jag undrade vad det kunde vara för värd som betedde sig så skam-löst. Det visade sig vara ett norskt företag som ägde husen. Företaget hade bara varit ägare i ett par år och det hade visst företaget dessförinnan också varit.

Något år senare upptäckte jag att fastigheterna sålts igen, nu till ett svenskt bolag som på sin hemsida skröt med per-sonligt anpassade boendemiljöer i nybyggda lyxlägenheter i Nacka.

Det här bostadsområdet i Tensta användes tydligen som investeringsobjekt för företag som ville visa framfötterna för den övre medelklassen. Man köpte och sålde fastigheter i miljonprogrammen utan att göra någon av de nödvändiga

Företag köper upp fastigheter utan att ta ansvar för husen


investeringarna, utan att åtgärda några brister, eftersom man kunde tjäna enorma summor enbart på värdeökningen av fastigheter överlag. Några år efter inköpet kunde man sälja igen, håva in storkovan och satsa pengarna på dyrbara, ny-byggda lägenheter för den kräsna svenska bourgeoisien. Och vad hade Tenstaborna fått ut av detta? Höjda hyror.

Vi fick tag på en fyra via vårt bostadskooperativs internkö istället. En underbar lägenhet på Föllingebacken, precis vid vattentornet. Vi var saliga. Men de unga männen i lägenheten vid Risingeplan spökade i mitt huvud. Deras mamma verkade så fullkomligt nöjd och belåten i sitt doftande, kala kök.

Inte de. De verkade inte det minsta belåtna.Jag kom att tänka på en annan somalisk kvinna som jag träf-

fat i parkleken. Våra barn lekte tåg i sandlådan och vi började prata. Hon var tjugosju år och hade sju barn mellan noll och sju år och verkade så obegripligt, strålande lycklig.

Jag fick veta allt om hur fint hon och hennes man bodde, i en lägenhet med tre rum och kök – med rinnande vatten. I källaren fanns en tvättstuga där man fick använda maskiner-na gratis så fort det var ledigt. Visst förstod hon att detta var standard här i Sverige, men det var ändå viktigt för henne att poängtera betydelsen av dessa finesser. Själv hade hon vuxit upp i en by där brunnen låg några kilometer bort.

Hon hade många anledningar att vara glad. Hennes man var snäll och hjälpte till hemma och hon hade lärt sig läsa på egen hand, via text-TV. Hon hade faktiskt allt hon kunde önska sig, utom sina systrar. När hon nämnde dem lyste sorgen i hennes ansikte. Jag frågade om det inte var väldigt mycket jobb med så många barn, men då sken hon upp och skrattade igen. De tar hand om varandra, sa hon.

Barnen ja. Är barnen tacksamma för tre rum och kök? Tycker barnen att rinnande vatten och tvättstuga är något att hänga i julgranen?

Barnen, som växer upp i ett helt annat samhälle, där det är viktigare vems hink som är vems än att ta hand om varandra.

68 | FÖRORTSHAT

*

Jag minns en pojke vars berättelse om sin första tid i Sverige brände sig fast i mig. Han beskrev sin situation med så få ord, så enkelt att det gjorde ont. Hur ensam han hade varit. Hur han börjat högstadiet utan att kunna språket men ändå genast förstått att han hade fel kläder, fel skor, fel ryggsäck.

Man måste ha rätt kläder i skolan annars får man inga vän-ner, sa pojken.

Han var ingen tjuv, ingen rånare. Han var bara en pojke med en bitter erfarenhet som jag tror han delar med de flesta i vårt västerländska samhälle. Alla som en gång varit skolbarn har säkert någon gång känt av det där otäcka trycket – fel väska och du riskerar utstötning.

De ekonomiska skillnaderna mellan barn med svensk respek-tive utländsk bakgrund är markant och gapet har ökat. Nästan vart tredje barn med utländsk bakgrund, 31 procent, lever i fattigdom, jämfört med 6 procent av barn till föräldrar som är födda i Sverige.

*

När vi just flyttat in i vår fantastiska fyra med utsikt över parkleken och fotbollsplanen, ringde jag på dörren hos gran-nen på nedre botten för att fråga om något. En man i fyrtioårs-åldern öppnade. Han presenterade sig hastigt som Imad och frågade om vi var nyinflyttade. Sedan gick han in i lägenhe-ten och vinkade åt mig att jag skulle följa med. Jag tog några försiktiga steg in i hans hem. Där var skinande rent och väl-städat. Imad fortsatte in i lägenheten. Han vände sig mot mig och vinkade igen. Tveksamt gick jag efter. På väggarna hängde studiofoton av två skrattande unga pojkar och i vardagsrum-met stod en stor läderso!a, ett so!bord av glas och en enorm TV. Golvet var täckt av en tjock, vävd matta. Imad lockade mig genom rummet och ut på balkongen.

Relevant fakta igen

Varför tveksamt? Så ovan att bli inbjuden i nåns hem?

»Röker du«, frågade han när jag kom ut genom balkongdör-ren.

»Ibland«, sa jag.»Fimpa inte här«, sa Imad och pekade ner på gräsmattan

utanför balkongen.Jag skakade på huvudet och förklarade att vi brukade an-

vända askfat.»Lova att inte fimpa här. Jag städar, det ska vara fint på går-

den«, sa Imad och spände ögonen i mig.»Jag lovar«, sa jag.Imad höll fram ett cigarettpaket och medan vi stod där och

rökte berättade han att han var kallskänka och muslim och muslimer måste ta hand om sina grannar för det står i Kora-nen. Han sa att vi skulle säga till om vad som helst. Han ville gärna hjälpa till. Jag tackade och sa »detsamma« och gick hem igen.

Vad det var jag skulle fråga om hade jag glömt.

Sommaren därpå tog vi med Imads och Samiras tonårssöner till vårt nyköpta landställe i Östergötland. De hängde med Leslie och Enzo, och Zelda var överlycklig över att ha fått två extra storebrorsor att terra. Haidar och Amir badade till en början motvilligt i svenska sjöar med kallt och grumligt vat-ten och förundrades över att vi inte hade varmvatten i huset utan duschade kallt i en spartansk källardusch på semestern. Vi undvek att laga griskött, men de sa att det inte gjorde något om vi skulle bjuda på det. Daniel retade dem varje dag och sa att de skulle få bacon till mat. Och i Tensta gick Imad och vatt-nade våra blommor.

70 | FÖRORTSHAT

De trettio individernaLeslie minns. Men han var tyst länge. Det var inget att tala om, tyckte han, rånarna var ju inte ens beväpnade. Han trodde att det skulle gå över om han låtsades som om ingenting hade hänt, han trodde att han skulle kunna glömma och så skul-le allt bli som vanligt igen. Men det blev inte så. Istället blev rädslan starkare. Den där bultande, svidande, förnedrande rädslan för att promenera den sista lilla biten hem från tun-nelbanan.

Nu kan Leslie prata om det som hände. Nu, när år har pas-serat och vi sedan länge har flyttat från Tensta.

»Jag gick från tunnelbanan och så följde de efter mig. En kom bakifrån och låste fast mina armar medan den andra muddrade mig. De tog kontanter och mobil och …

De hade huvor och jag kunde inte se deras ansikten. Andra gången var det en snubbe som jag såg på tunnelbanan. Han spanade in min mobil när jag bytte låt tror jag fast jag tänkte inte på det då. Sedan gick han efter mig från tunnelbanan och jag började springa för jag kände igen honom. Jag tror att det var en av dem som hade rånat mig innan.«

Leslies isblå ögon borrar sig in i mig. Jag kan inte låta bli att undra hur det hade varit om hans ögon varit bruna och dragen inte så utpräglat nordiska. Hade han blivit rånad två gånger då? Fördomen om att blonda svenskar är rika och svarthåriga är fattiga kan säkert hittas hos alla svenskar, nya som gamla, ljusa som mörka. Och kanske är det traditionellt svenska utseendet i sig en resurs som skulle kunna värderas i pengar?

»Han sprang efter mig och då började jag springa. Och sedan,



DE TRETTIO INDIVIDERNA | 71

av någon anledning så slutade jag springa när jag kom till en vuxen människa för att jag kände att det här var liksom ’pass’ eller vad man ska säga. Då sprang killen fram till mig och drog mobilen ur fickan. Och den vuxna trodde inte på att jag inte kände honom och att jag hade blivit rånad. Och så stack killen.«

Efter rånen blev Leslie uppmärksam på gänget som bruka-de hänga runt tunnelbanan. Det oroade honom att det nästan alltid stod någon där och kollade in honom när han var på väg hem. En kort tid efter rånen blev Leslie och hans kompis för-följda av en kille som ville sälja hasch. Leslie ljög och sa att han skulle möta sin pappa längs vägen och killen försvann.

»Det kändes inte bra. Och det hade varit värre om jag hade varit ensam. Då hade han nog… Jag var nästan helt säker på att han skulle råna oss. Sedan rushade vi värsta omvägen hem för att villa bort honom. Efter det tog jag pendeltåget till Spånga och buss hem istället.«

Leslie säger att det inte handlade om pengarna han förlorat. Det svåra var den ständiga känslan av att behöva vända sig om och kolla bakom ryggen. Osäkerheten och maktlösheten. Att inte kunna gå den vanliga vägen hem utan att riskera att bli hotad, jagad och överfallen.

»Jag kände att jag orkar liksom inte. Jag orkade inte göra någonting, jag blev bara ledsen.«

Leslie saknar Tensta. Speciellt fotbollsplanen utanför vårt hus.

»Man kollade ut genom fönstret om det var någon där på planen. Det var aldrig så att man kände ’å nej, någon annan spelar, då kan inte vi spela’. Om det var någon där blev man glad och gick ut och spelade med dem. För då var man flera och då blev det roligare. Och så saknar jag kompisarna jag hade där. Grannarna.«

*

Våra sjutton trygga år i Tensta hade plötsligt tagit slut. Prome-naden hem från tunnelbanan till vår fyra på Föllingebacken var

Brott o otrygghet

72 | FÖRORTSHAT

inte längre densamma. Vägen som gick förbi pilarna vid Tensta Gymnasium, via servicehuset och de japanska körsbärsträden vid lusthuset, parkleken med sina ekar och kastanjer, fotbolls-planen mellan de gula och roströda trevåningshusen, förbi vat-tentornet på sin kulle bland stolta furor och in mellan husläng-orna, över gården med grillplatsen och lekhagen där det alltid var barn och familjer som grillade eller lekte om vädret tillät. Och så in genom den olåsta porten på Föllingebacken 37, tre trappor upp till höger, rakt ovanför Imad och Samira och deras pojkar. Den vägen vågade vår äldsta son inte gå mer.

Det fanns ett gäng i Tensta. Stökiga killar, några år äldre än Leslie. I flera år hängde de i centrum utanför tunnelbanan. När killarna blev äldre blev de svarta rubrikerna om Ten-sta fler. Ett tag hölls tunnelbaneentrén som vette åt vårt håll stängd, eftersom det varit bråk med vakter där. Leslie råkade ut för gängets trakasserier redan som tolvåring, då i form av knu!ar och hot. Vi ringde fältassistenterna vid ett par tillfäl-len och talade med flera olika personer. Det enda vi fick ut av dessa samtal var en känsla av att fältarna helst inte ville tala med varandra och vi gav upp.

Den här gången gick det inte att ge upp. Leslie hade blivit rånad två gånger i rad på hemmaplan och det skulle få ordent-liga konsekvenser. Vi skulle bli tvungna att flytta från allt vi älskat, från allt vi byggt upp under sjutton års tid.

Men det var något som skavde i mig, något mer än sorgen över att lämna och oron för att vi inte skulle lyckas hitta någon likvärdig bostad utanför Tensta. Jag stod inte ut med att bara kasta allt överbord och lämna skeppet som en skräckslagen råtta. Det var under min värdighet. Visst måste vi flytta, för Leslies skull. Oavsett om det verkligen skulle vara tryggare någon annanstans eller inte så skulle han inte behöva möta sitt trauma varje dag på vägen hem.

Men jag behövde ta reda på varför vi måste fly.Hur blev det så här i Tensta? Och gjorde man något åt sa-

ken, förutom att måla svarta rubriker?


Jag kände att jag måste undersöka detta och jag började min undersökning på samma sätt som de traditionella svens-ka medierna: med att söka upp polisen.

*

Närpolischefen Johnny Lindhs arbetsrum på polishuset i Rinkeby var så stort att det fick plats bekväma stolar vid ett ka!ebord intill skrivbordet. Johnny och jag fikade och han berättade att han börjat som polis i Västerort 1976. Han hade arbetat både som uniformerad polis, narkotikapolis och brottsförebyggande polis och år 2004 blev han närpolischef i Rinkeby-Tensta. Nu var det november 2008.

I några få meningar berättade jag för Johnny om min kär-lek till Tensta, om det som hänt Leslie, om gänget i centrum och vad jag tänkte om synen på miljonprogrammen. Johnny Lindh nickade långsamt och började tala om hur man såg på polisarbete under sjuttiotalet. På den tiden fanns det en slo-gan som sa att polisen är samhällets skyddsombud, att polisen skulle hjälpa och ställa tillrätta.

»Och så är det väl fortfarande. När ingen annan räcker till, då är det vi som får träda in, dygnet runt, året runt. Tyvärr så upplever jag att det är färre och färre som hjälper till. Att den enskilde får ta större och större ansvar. Och en stor grupp av människor klarar inte det. De sociala banden till samhället är ju ganska svaga här i Rinkeby-Tensta och den sociala kontrol-len är liten.«

Lindh berättade att Tensta och Rinkeby hade byggts för helt andra samhällsgrupper i bostadsbristens Stockholm på sextio- och sjuttiotalet. De som först flyttade in i miljonpro-grammen var sjuksköterskor, poliser och lärare, yrkesgrupper som fick förtur för att de behövdes i Stockholm.

»Senare kom arbetskraftsinvandringen och flyktingin-vandringen och de nyanlända placerades då ofta i miljon-programsområdena. Efter några år var en majoritet från an-dra länder.«

Helt andra än vad? Först resurserna, sen belastningarna? Socialdemokratin

74 | FÖRORTSHAT

Jag undrade hur det kom sig att den sociala kontrollen fungerade sämre i Tensta och Rinkeby än i andra stadsdelar, och Johnny Lindh förklarade det med att många av de män-niskor som kommer till Sverige har flytt från krig och hamnar här helt utan kontakter och ekonomiska resurser.

»Ungdomar i tolv- trettonårsåldern som aldrig gått i sko-lan ska in i en svensk skola, lära sig ett nytt språk och klara av en undervisning på sin åldersnivå fast de kanske inte ens kan läsa. De har två, tre år på sig, sedan ska de in på gymnasiet. Det säger sig själv att det är en jätteutmaning. Några klarar det men inte alla.«

Johnny Lindh påpekade att svenska barns livsvillkor är mycket ojämlika. I miljonprogrammen bor man ofta trångt, en familj på sju personer kan bo i en trerumslägenhet.

»På andra sidan järnvägen, i Spånga, bor familjer med två barn i stora villor, barnen har egna rum, får stöd hemifrån och allt de behöver. Förutsättningarna är olika«, sa han och me-nade att tilliten till att polis och rättsväsende ska kunna lösa de här problemen är för stor.

»Det kommer vi aldrig göra. Grundproblematiken ligger någon annanstans.«

Han menade att skolan behöver mycket större resurser för att stödja de elever som inte får godkänt betyg när de går ut grundskolan.

»Men även föräldrarna behöver stöd. Jag har många kon-takter med somaliska kvinnor som själva säger att de inte vet hur det fungerar här. Och barnen, precis som vilka barn som helst, utnyttjar föräldrarna eller skolan gentemot föräldrarna och så vidare.«

Jag tänkte på hur min son ständigt hänvisat till skolans reg-ler i våra diskussioner om TV-spel och om han skulle vara ute en stund och leka på rasten istället för att vara inne och spela. Om skolans regler sa att man fick vara inne och spela TV-spel på rasten, så spelade det ingen roll vad vi tyckte. Jag förstod precis vad Johnny talade om. Barn vill en massa saker som inte föräldrarna vill, och ju äldre barnen blir desto fler knep

En insiktsfull och vettig polis.

Vad är det?

Barns olika villkor


hittar de på för att driva igenom sin agenda istället för att rätta sig efter föräldrarnas.

Vi började prata om problemen med ungdomsbråken i Ten-sta och Johnny Lindh berättade hur kollektiva färdmedel, po-lis och brandkår utsatts för angrepp av ungdomsgäng.

»Men det är ju inte alla ungdomar. Det är ett fåtal av alla unga som bor i Tensta. Runt trettio stycken kanske. Och så är det frågan om det ens är ungdomar, för vi pratar ju om unga vuxna. De är ju i tjugo–tjugofemårsåldern, sysslolösa, och be-ter sig som tonåringar. De är kvar i tonårstiden och kastar sten och gapar och skriker. De är som en flock vilda hundar och det blir som det blir. De planerar inte. Har man inget att göra så får man se till att det händer något.«

Han förklarade att bråken bakom rubrikerna orsakades av ett begränsat antal individer som var kända sedan skoltiden. Personer som hade passerat igenom socialförvaltningen, några var omhändertagna och placerade i hemmet (det har visat sig vara en billigare och bättre metod att övervaka unga brottsling-ar i deras eget hem, än att placera dem på ungdomsanstalt) och några var dömda till fri vård. Alla var kända av samhället sedan flera år tillbaka, men hade hamnat i ett slags ingenmansland när de fyllt arton och blivit för gamla för många typer av åtgär-der. De hade stra!at ut sig från skolan och fick nu varken jobb eller någon annan vettig sysselsättning.

»Visst känns det tröstlöst ibland att se unga människor som begår ganska många och grova brott, utan att få hjälp av sam-hället. När man kan se att det går raka vägen in till kriminal-vården eller psykvården om det fortsätter så här. Det här har jag ju sett nu under trettio års tid. Man tycker att samhället borde ha förbättrat sig, men tyvärr så är det på samma sätt idag som för tio, tjugo år sedan.«

De senaste åren hade det ställts nya krav på att polisen skul-le kunna mäta sin verksamhet, berättade Lindh.

»Det som går att mäta är inte alltid det viktigaste arbetet. Man har valt ut saker som går lätt att läsa i si!ror och statistik. Det har fått för mycket fokus.«

En gammal svensk tradition av maktlöshet inför social problematik hos ungdomar.

76 | FÖRORTSHAT

Han menade att det är mycket svårt att med si!ror visa på hur e!ektivt ett förebyggande arbete varit. Hur ska man kun-na bevisa att man förhindrat brott när man inte gjort några gripanden? Kravet på att visa mätbara resultat har försvårat arbetet för polisen, tyckte han.

»Framför allt i ett sådant här område där vi måste jobba långsiktigt. Det tar tid att bygga upp relationer och upprätt-hålla dem.«

Vi talade om miljonprogrammens samhällsstatus och Johnny Lindh beskrev det som att Tensta och Rinkeby, liksom Rosengård och Hammarkullen har fått ett »varumärke« som media utnyttjar.

»När det är oro, brottslighet eller annat elände här vet man att folk är intresserade. Allting har en fram- och baksida, men tittar man bara på baksidan så blir det framsidan till slut.«

När jag frågade vad Johnny själv tyckte var Tensta-Rinke-bys framsida, sa han att det var människorna.

»Den kraft och dynamik som finns i området, den finner du ingen annanstans. Att jobba i ett så kallat svenskt område, det är ju dött alltså. Så känns det. Här finns det en värme, en öp-penhet …«

Hans röst skälvde till och jag såg en tår glimma i hans ögon-vrå. Jag kände igen känslan. Hur kärleken kan börja vibrera okontrollerat i hela kroppen när den ifrågasätts utifrån. Jag frågade om han blev ledsen av att prata om detta, men han svarade att det var tvärtom. Att han blev rörd för att det finns en sådan värme hos människorna här.

»Det finns många välutbildade människor som är tvungna att leva på bidrag, många som skulle vilja jobba men inte får.« Han exemplifierade med Minnesota i USA, där den somaliska gruppen är självförsörjande.

»Politiker vill gärna prata om det som är bra här, men själva bor de i andra områden och sätter sina barn i andra skolor. Det finns en väldigt tydlig gräns mellan Tensta-Rinkeby och Bromsten. Många säger ’vi går aldrig till Rinkeby’, fast det ligger tvåhundra meter bort. Det blir ingen genomströmning

Viktigt!

Tensta kan aldrig bli svenskt. Det bara är inte Sverige. Sorgligt.

Att bli rörd.


av människor. Det behövs folk från andra håll som kommer hit för att jobba eller handla. Man har pratat om integration i många år. Men var är integrationen? Segregationen bara väx-er. Man pratar om integration men gör motsatsen.«

*

Jag tog adjö av Johnny Lindh med ett handslag och prome-nerade norrut från polishuset i Rinkeby med huvudet fullt av funderingar. Bestämde mig för att inte ta bussen hem. Det är bra att gå när man behöver tänka.

Mellan Rinkeby och Tensta finns ett fält där folk brukar grilla, ha picknick och spela fotboll och cricket. Där traskade jag i senhöstens moddiga gräs. Bilarna på E 18 hördes långt borta som ett havsbrus.

Jag tänkte på alla de skäl som fanns för Tenstas unga att känna sig missnöjda. Unga med föräldrar som kör taxi och städar åt svenska läkare och arkitekter, trots att de själva har samma utbildning. Unga med namn som svenska arbetsgivare gallrar bort genast och som därför inte ens blir kallade till in-tervju. Unga som inte blir insläppta på krogarna i stan för att de har fel hudfärg.

Jag tänkte på alla de unga i Tensta som aldrig gjort en fluga förnär och ändå betraktas som andra klassens medborgare, el-ler ännu värre, som kriminella.

Plötsligt slutade mina fötter att röra sig. Jag blev stående där, mitt på Rinkebyfältet. Något höll på att formulera sig i mitt huvud och jag kände att jag måste vänta för att förstå vad det var jag egentligen tänkte.

En stor kråka och några skator satt i ett träd och tittade tys-ta på mig.

Vad var det egentligen Johnny Lindh hade sagt? Visst sa han att det var ett gäng på trettio individer som låg bakom i stort sett alla oroligheter i Tensta? Att det handlade om en mindre grupp killar, kända av polisen sedan lång tid tillbaka.

Men alla de andra då? Alla unga Tenstabor som skötte sig

Dåligt exempel. Läkare slussas in på arbetsmark-naden synnerligen effektivt i Sverige.

Att vi kan ungdomar växa upp såhär

78 | FÖRORTSHAT

fint, men ändå pekades ut som kriminella bråkmakare? Tan-ken sved innanför pannbenet. Resten av vägen hem kunde jag inte tänka på något annat.

*

Det var alltså trettio individer som skapat de svarta rubriker-na om Tensta på senare år. En skolklass. Stockholmsförorten Tensta har större invånarantal än många svenska kommuner, 18 000 människor bor där, ändå hade trettio personer tillåtits terrorisera sina tusentals grannar under flera års tid. Och po-lisen visste precis vilka bråkstakarna var. Jag häpnade.

Det måste ju vara hett nyhetssto!. De bråk som i medierna beskrivits som upplopp och jämförts med de franska och brit-tiska förorternas ungdomsprotester, var orsakade av ett litet asocialt grabbgäng.

Så många nyhetsredaktioner som gång på gång basunerat ut nyheter om de så kallade kravallerna i Tensta, och inte en enda hade brytt sig om att göra en granskande uppföljning.

Det där stökiga gänget som hängt i centrum de senaste åren hade hunnit bli mellan tjugo och tjugofem år gamla nu. De som genom åren hade skjutit med luftgevär mot bussar, satt eld på bilar, kastat sten mot brandkår och polis och slagits med tunnelbanans vakter. De trettio individerna.

De var ännu småkriminella i ordets rätta bemärkelse. Skul-le aldrig hota eller råna någon vuxen, men andra unga var lov-ligt byte. Sådana gäng kan uppstå i alla stadsdelar som har gott om ungdomar. En tredjedel av befolkningen i Tensta är under tjugo år, så det kanske inte är så konstigt att ett sådant gäng uppstår just här.

Men i nyhetsrapporteringen framkom det inte att det var samma personer som låg bakom alltihop. Och ingen reporter hade heller undersökt varför man inte lyckades sätta stopp för en så liten grupp med bråkstakar. Istället använde man deras tilltag för att skapa nya rubriker.

Är det alltså ett medieproblem?

De 30


*

Det var juldagsmorgon 2008 i Tensta. Några veckor hade gått sedan mitt möte med närpolischefen Johnny Lindh och min aha-upplevelse på Rinkebyfältet.

Ingen annan i familjen hade vaknat, allt var stilla. Radion spelade julpsalmer, jag kokade risgrynsgröt. Jag satt ensam i köket med tända ljus och åt när nyheterna gick igång. Jag höll på att sätta julgröten i halsen. De trettio individerna toppade Ekots nyheter.

*142,(0"--%-:Det har varit oroligt i natt i Tensta i västra Stockholm. Stora ungdomsgäng har kastat sten, brandbomber och skjutit ra-keter på poliser, ordningsvakter och brandkår. De har ock-så satt eld på parkerade bilar. Tidigt i morse hindrades en ambulans från att hjälpa en ung man som skadats i ett bråk mellan två ungdomsgäng.

0"#,%-'(4,*% -,'**(-, stationsbefäl vid Västerortspoli-sen, på telefon:

Då var det ett större gäng vid Björingeplan som hade brå-kat med varandra och enligt uppgift skulle någon ha blivit knivskuren. Det visade sig vara en mindre skada men am-bulansen hade svårt att komma fram, man blev hindrad av det här ungdomsgänget.

#%&(#1%#-:Vad hände sedan då?

0"#,%-'(4,*% -,'**(-, stationsbefäl vid Västerortspolisen:Vi kom dit och kunde konstatera att den här personen be-hövde ingen ambulans och de kunde åka från platsen.

#%&(#1%#-:Hur är läget i Tensta just nu då?

Mytbildning. Vad är lockelsen? Varför behövs den berättelsen?

80 | FÖRORTSHAT

0"#,%-'(4,*% -,'**(-, stationsbefäl vid Västerortspolisen:Just nu är det lugnt.

Ekot toppade sin nyhetssändning med bråk i Tensta. Ändå hade ingen blivit skadad och ingen gripen. Så kom nästa rub-rik.

*142,(0"--%-:Tre personer skadades vid skottlossning i natt utanför Casi-no Cosmopol i centrala Stockholm. Enligt en ordningsvakt var det en man som nekats inträde på kasinot som började skjuta.

En rapport om tre skadade efter skottlossning på öppen gata mitt i Stockholms city, kom först på andra plats, efter nyheten om ungdomsbråk i Tensta.

Utanför köksfönstret föll snön i tunga vita flingor och göm-de allt under sitt mjuka kalla täcke.

*

Jag bestämde mig för att gå ut och kolla läget på annandags-natten, jag ville med egna ögon se och höra vad som pågick i Tensta och om det kunde vara värt förstaplatsen på Ekonyhe-terna. Jag ringde Gregor Wroblewski, före detta konsthalls-chef och fältassistent i Tensta och frågade om han ville följa med. Jag ville inte vandra runt ensam med min dyra band-spelare, och Gregor hade säkert mycket att säga om Tenstas bråkstakar.

Vi tog en kall promenad i decembernatten och Gregor vi-sade mig den trasiga, halvt uppbrända entrén på ungdomsgår-den Blå Huset, där någon kört rakt in i lokalen med en bil och sedan tuttat på. Vi gick en lång sväng förbi de platser där det rapporterats om bråk tidigare, men det var tomt och tyst över-allt. Röken stod som kvastar ur munnen på oss. När vi inte hittade något gäng började Gregor berätta om hur ungdoms-


verksamheten fungerat de senaste åren och hur det påverkat ungdomsgängets framfart.

»De trakasserar förbigående, slår sönder fönsterrutor och förstör fester. Jag har själv sett att de förstört fester på sam-lingslokalen i Tensta Trä!. Att de får hålla på sådär handlar väl om att till exempel polisen alltid kommer försent.«

Jag frågade om det inte fanns ett poliskontor i Tensta, jag hade ett minne av att det gjorts ett stort nummer av att Tensta skulle få sin egen polisstation.

»Jo då, visst har Tensta ett eget poliskontor«, sa Gregor. »Som är bemannat två timmar i veckan. Resten av tiden håller fältassistenterna till i de lokalerna.«

Han berättade att det hade varit en väldig ruljangs på fältas-sistenter. De hade kommit och gått av olika skäl. Under många år hade det funnits inre motsättningar i fältgruppen som bara bestod av fyra personer.

Gregor Wroblewski menade att oroligheterna och bråken som uppmärksammats under julhelgen var en konsekvens av den dåligt fungerande fältverksamheten. Men fältverksamhe-ten var inte det enda som brustit. Ungdomsgården hade inte heller fungerat bra. År 2005 portförbjöds ett stort gäng killar från ungdomsgården Blå Huset. Tanken var att det skulle ta två år innan de fick komma tillbaka.

»Det var en sådan där horribel bestra!ning som man hade där då. De var kanske tjugo stycken som blev portförbjudna på det sättet och tre av dem kom till mig då och började be-rätta att de hade blivit slagna av personalen. Och då var jag ju till slut tvungen att skriva en rapport om det där, för att det var inte bara en engångsföreteelse utan det pågick.«

Men Gregors rapport behandlades aldrig enligt den all-männa anmälningsplikten som socialtjänstlagen föreskri-ver. Istället hanterades den som ett internt personalprob-lem.

»Blå Huset har varit känt för att ha en hård atmosfär och det är ohälsosamt«, sa Gregor Wroblewski och berättade att den tu!a stämningen på Blå Huset beskrivits och kritise-

82 | FÖRORTSHAT

rats även av Tenstas unga i Stockholms stads egen folder om Spånga-Tenstas ungdomsverksamheter.

»Det är inte bra när personalen på en ungdomsgård går ut och säger: Det är vi som kan arbeta med kriminella ungdomar, vi är uppvuxna här i Tensta och vi har varit kriminella själva.«

»Homeboyattityd« kallade Gregor det där sättet som perso-nalen på Blå Huset bemötte Tenstas unga med. En attityd som skrämde bort många från verksamheterna där.

»Ja, det blir ju lite konstigt om man på fritidsgården utgår ifrån att alla ungdomar ska vara kriminella«, sa jag och snörv-lade iskall vinterluft. Gregor stannade till.

»Här var det där bråket i förrgår som de rapporterade om på nyheterna.«

Han slog ut med armen och förevisade den tomma gångvä-gen.

Än så länge hade vi inte stött på något gäng, denna frostiga annandagsnatt. Men vi gav inte upp. Vi knallade vidare, tillba-ka mot centrum, och Gregor berättade hur karriären för fält-assistenter förändrats de senaste åren. Tidigare kunde man bli fältassistent efter det att man varit chef på en fritidsgård, först då ansågs man tillräckligt erfaren. Nu hade man vänt på ordningen och fritidsledarna på Blå Huset hade högre löner än fältassistenterna och man anställde stökiga ungdomar i pa-trulleringsgrupper som alternativ till fältassistenter.

»Det har i flera år funnits en sådan grupp här som heter TAC, Tensta Against Crime. De får speciella pengar för det där, det är en patrulleringsgrupp med svarta jackor som det står TAC på.« Ingen av oss hade någonsin sett till dessa patrul-lerande ungdomsgrupper och jag var inte så säker på att jag var ledsen för det.

Nu hade vi gått varvet runt och kommit tillbaka till cen-trum. Där stötte vi på ett stort gäng grabbar som sköt raketer och skränade. En av dem hade en jacka som det stod TAC på. Jag gick fram och pratade med två killar som verkade känna snubben med jackan.

»Ursäkta, den där jackan som han har, vad är det för något?«


Den ena killen sa att det var en Tensta Against Crime-jacka. Den andra skrek att han inte gav några intervjuer. Jag frågade om de var ute tillsammans och jobbade ikväll.

»Nej, alltså den där jackan … Han jobbar inte just nu. Han har den bara.«

»Brukar han jobba med det annars?« undrade jag.»Ja, det var förut. Inte längre«, sa killen. Hans kompis skrek

igen att han inte gav några intervjuer och krävde att jag skulle stoppa undan mikrofonen.

»Jag vet att du är från media, inga intervjuer!«Gregor och jag hade nu blivit omringade av ett tiotal hög-

ljudda unga män. De verkade ganska berusade och en av dem ryckte i min mikrofon.

»Inga intervjuer!«»Du, lyssna, jag bor här«, sa jag och försökte få ögonkon-

takt med killen som hela tiden skrek. Han glodde på mig och sänkte rösten.

»Du spelar in vad vi snackar om eller hur?«»Ja.« Jag höll fram mikrofonen mot en kille som stod intill den

ilskna skrikhalsen. »Vill du säga något?«Han flinade. Den arga snubben skrek »nej, nej, nej«, men

micken var inte riktad mot honom utan mot hans kompis, vars leende blev allt bredare.

»Ja, om jag får ditt nummer.« Alla skrattade. Grabben smajlade och fler hakade på.»Är du singel?«»Nej.«»Kan jag få ditt nummer?«Men jag höll kvar mikrofonen mot den första killens mun

och frågade igen om han ville säga något. Då började en annan kille prata.

»Lämnar polisen stället, då blir det inga problem.« Jag frågade om han tyckte att det var polisens fel att det

blev bråk, men då sa han att han bara skojade och ingenting

84 | FÖRORTSHAT

visste. Jag kände att jag ville få lite grepp om vilka de här kil-larna var. Var det samma snubbar som brukade stå och hänga runt tunnelbanan?

»Brukar ni hänga här i det här hörnet?«»Yes.«»Nej nej nej!« skrek den ilskna.En kille som stod längre bort hade fått syn på ett par poliser

med illgula västar som kom gående mot oss.»Hörni poliser! Knulla era mammor!« ropade han.Skrattet ekade mellan byggnaderna. Det stod DIALOGPO-

LIS på de illgula västarna.»Är det bra att föra dialog med dialogpolisen«, undrade jag

och en ny stjärna i gänget svarade.»Näe. Jaaaa, jag vet inte. Det är ganska många som inte

vill prata med dem. För det står POLIS på deras rygg. Det är många som hatar polisen här. Speciellt den här killen. Han ha-tar poliser.« Han grep tag i en av sina kompisar som stod och fylleflinade. Jag undrade varför man måste hata poliser.

»Det kan vara för att någon har gjort något mot någon.«»Att polisen har gjort något mot någon eller att någon har

gjort något mot polisen?«»Nej, polisen har gjort något mot någon.«»Jag fattar.«»Du fattar. Bra. Skit i det.« Killen hade lite svårt att stå rak, men han verkade på gott

humör och hade visst något att säga för nu lutade han sig fram mot mikrofonen.

»Här har vi … Han här hjälpte mig mot några korrupta med-arbetare här i Tensta, okej?«

Killen gjorde en gest mot Gregor och tackade honom med äkta beundran och värme i rösten för den hjälp han fått.

»Därför vill jag bara säga tack, George! För allt du har gjort …«

»Han heter Gregor! Och jag heter Ali«, hojtade en kille som stod bredvid.

»Är han en hjälte för dig?« frågade jag.


»Han är en hjälte. Han är vår förebild, den här, han är min förebild.«

Han vände sig mot Gregor.»Hur känns det att vara hjälte? Inga kommentarer, eller?«»Intervju?« frågade Gregor med ett smil och killen hakade

genast på.»Ja! Hur känns det att vara en hjälte? Du hjälpte ett Tensta-

barn, hur känns det?«»Känns bra.«»Känns bra, va? Åh, du är en hjälte alltså. Du borde vara

med i tidningen.«Gregor skrattade generat.»Bra, bra.«Jag undrade när det här hade hänt och killen hade lite svårt

att komma ihåg det. Han hoppades att Gregor kunde hjälpa till att minnas.

»När var det? För två år sedan, eller? Det var för tre år se-dan. Det var någon medarbetare här i Tensta som hjälper till att ha det bra och sådant. Det var han som behandla oss fel, lite missbehandlade oss.«

Killen såg på Gregor för att få bekräftelse och han nickade.»Men varför vände du dig till Gregor då?« undrade jag.Killen var full och i några ögonblick verkade han nästan

glömma bort vad det var vi pratade om.»Gregor. Gregor … Jag fick tips av en kompis att Gregor

kunde hjälpa mig. Så jag gick fram till han och han var väldigt öppen och så. Hjälpte oss riktigt bra. Det var det som hände bara.«

Det var tydligt att killen tyckte att historien tog slut där, men jag var inte alls nöjd ännu. Jag ville veta mer.

»Kan du berätta vad som hade hänt med dig? Vad hade de gjort?«

Killen tvekade.»Nej, det vill jag inte berätta. Nej, tyvärr. Det kan jag inte

berätta.«»Men är det inte anmält och utrett?«

86 | FÖRORTSHAT

»Nej det är inte anmält.«»Tycker du att det borde ha anmälts?«»Nej. Jag tar tillbaka allt det där för vi har redan rett ut det.

Nu är allt bra igen. Allt är bra. Allt är …« Killen tystnade. Han svajade berusat.»Är ni kompisar igen?«»Ja, vi är kompisar nu igen. Så nu är det bara bra. Allt var

bara en…«Samtalet avbröts när några i gänget blev provocerade av att

poliserna tittade åt vårt håll.»Jävla snutar! Fucking grisar!«

Lite längre bort stod några av grabbarna och ryckte i dörren till Tenstas samlingslokal Tensta Trä!, där det pågick en pri-vat julfest. Jag gick dit för att dokumentera det som pågick.

»Öppna dörren! Öppna dörren!« skrek en av killarna med-an en annan sparkade på den låsta porten.

När jag höll fram min mikrofon för att spela in ljudet, dök den arga killen som inte ville bli intervjuad upp mitt framför mig.

»Seriöst, ska jag förstöra din mikrofon?«»Du vill inte att jag spelar in, eller?«»Nej.«En annan kille slöt upp vid hans sida.»Har du spelat in allt vi har sagt?«»Hon har spelat in, lyssna, hon är fucking media, mannen!

Gå!«Den ilskna killen sträckte ut armen och pekade, för att visa

åt vilket håll han tyckte att jag skulle sticka. När jag inte lydde, spände hans kompis ögonen i mig och krävde att jag skulle radera allt och det snabbt. Men Gregor kom till min hjälp.

»Du är inte rätt person att säga sådana saker.«»Jo, jag är rätt person. Gå!« Skrikhalsen fortsatte peka åt det håll han tyckte vi skulle

försvinna, men Gregor sa nej. Då sänkte killen rösten och ta-lade långsammare.


»Jag säger det inte för min skull. För hennes skull och din skull, gå.«

»Man får inte hota sådär.«»Nej, det är sant, man får inte hota. Men jag säger det inte

för min skull.«Han hade fått något otäckt i blicken. Den andra snubben

ryckte och slet i min mikrofon. Fler ur gänget närmade sig. Stämningen var inte trevlig längre och jag kände rädslan kry-pa upp ur magen. Gregor var kvar men poliserna hade gått. Vad kunde Gregor och jag göra om ett helt gäng fick för sig att plocka oss?

»Det är sent så jag tänkte ändå gå nu«, sa jag för att på något sätt förändra den alltmer hotfulla stämningen. Det funkade.

»Hon ska ändå gå hem så det är inga problem«, sa den arga killen och lät inte alls hotfull längre, bara trött. Den obehag-liga glimten i hans ögon var försvunnen. Han verkade lika lät-tad som jag över att slippa ur situationen.

»Det lugnar sig om ni inte spelar in.«Men kompisen kunde inte ge upp så lätt. Alla som stod runt-

omkring oss hade hört honom kräva att jag skulle radera inspel-ningen. För att inte förlora ansiktet måste han stå fast vid det.

»Vi frågar snällt alltså, ska du radera eller?«»Vad exakt är det du vill att jag ska radera?«»Alla röster.«Den ilskna tände till igen.»Vi är inte dumma. Allt handlar om pengar och det du gör

nu, det är pengar.«Killarna gav sig inte. De försökte ta tillbaka kommandot. I

allt hotfullare tonläge krävde de att jag skulle radera mina in-spelningar. De ville se mig göra det. Nu, framför deras ögon. Men Gregor och jag hade redan förstått att de egentligen inte ville bråka. Just nu spelade de bara tu!a inför sina kompisar. Rädslan hade krupit ner i sin mörka håla igen och istället blev jag arg.

»Jag får spela in vad jag vill.«»Va?«

88 | FÖRORTSHAT

»Jag får spela in vad jag vill.«»Vi var trevliga mot dig men du kan inte komma och säga så

här, vad du vill.«»Jag blir förbannad när ni säger att jag måste radera allting.

Jag kommer inte spela upp någonting som kommer att drabba er på något sätt.«

Ett stort gäng var samlat runt omkring oss. Det var samma killar som vi pratat med tidigare. En av dem fäste sin simmiga blick på mig och han kände visst igen mig, för han piggnade till en smula och frågade:

»Är du singel?« Alla skrattade och de båda bittra unga männen kunde dra

sig tillbaka utan att någon märkte att de förlorat striden.Gregor följde mig hem genom snöflingorna och tackade nej

till en kopp varmt te. Han behövde hem och sova.

*

Vid två tillfällen har jag blivit riktigt rädd i Tensta. Den första gången var jag på väg hem från tunnelbanan mitt i natten. Jag tog genvägen som gick längs gatan och under en gångbro, där trottoaren bara är en liten remsa, körde en bil fram och stan-nade intill mig.

Jag var inklämd mellan bilen och betongväggen under bron och fick panik. Jag hade sett på amerikanska dramadokumen-tärer hur de gör. De drar in en i bilen och slår igen dörren och sedan är det kört. Jag kände hur hela jag stelnade. Framrutan vevades ner.

»Vet du hur jag kommer till Hyppingeplan?«»Nej ... Jag tror det är åt vänster.«Bilen körde vidare. Min kropp blev alldeles mjuk igen och

jag promenerade hem längs bilvägarna. Efter en stund bör-jade jag vissla.

Den andra gången var jag rädd under en längre period. Vi hade just flyttat till Föllingebacken och jag kände mig ännu

inte riktigt trygg i mitt nya hem. Varje kväll låste jag dörren och om Daniel inte var hemma kollade jag att det var låst fle-ra gånger. Ändå kunde jag vakna på natten och tro att något främmande rörde sig i lägenheten. Jag hörde mystiska ljud. Efter ett tag blev jag säker på att någon var där, och jag låtsa-des ligga still och sova för att de inte skulle mörda mig. I tim-mar kunde jag ligga iskall och lyssna.

Våra grannar mittemot hade ett namn med ändelsen -ic och Anna Lindh hade nyligen blivit ihjälstucken av en Mijailovic. De nya grannarna hade två söner i tjugoårsåldern som fort-farande bodde hemma och de verkade alltid buttra när man mötte dem i trappuppgången. Snart knöt jag ihop min natt-skräck med de nya grannarna. Jag fick för mig att sönerna var krigsskadade medicinmissbrukare och livsfarliga. En natt skulle någon av dem få en psykos, bryta sig in och knivmörda oss allihop.

Jag sa inget om mina fantasier till någon, jag förstod vem som skulle framstå som psykotisk. Ändå var jag så rädd.

Så en dag berättade Daniel att han hade pratat med grannen om något. Det tog ett tag innan jag fick ihop det men till slut stod det klart att Daniel hade haft en kul konversation med en av sönerna mitt emot. Jag stod som ett frågetecken. De brukade ju inte ens hälsa. Daniel sa att han kände dem sedan förut. De hade bott på Dyvingegränd samtidigt som oss när de var små, de brukade ringa på dörren och fråga om Daniel ville komma ut och spela fotboll i början på nittiotalet. Långsamt förstod jag. Pojkarna som brukat leka på gården på Dyvinge-gränd. Det var samma killar. De hade vuxit upp nu. Våra gran-nar var inte alls farliga. De var inte psykotiska, bara blyga. Jag kände dem till och med, utan att veta om det. Efter det var jag aldrig mer rädd i Tensta.

Wow

90 | FÖRORTSHAT

Värstingar och tjänstemänJul och nyår var över. Det var 2009 nu. Fortfarande inget napp på bytesannonsen.

Jag låg i sängen med feber och tänkte. Tänkte på mina kon-takter med tjänstemännen i Tensta och Rinkeby. Jag tänkte på fältarbetarna som inte velat prata med varandra när jag ring-de om gänget de första gångerna, flera år tidigare. Jag tänkte på det barn- och ungdomsprojekt som jag slitit så för under samma period.

Alltihop hade startat i vårt kök. Vi satt där och drack öl med några vänner från Rinkeby som var på dåligt humör. Deras trumgrupp hade i tio års tid bedrivit gratis ungdomsverksam-het i Rinkeby Folkets Hus, och nu när det äntligen fanns peng-ar att söka hade de fått blankt nej från den tjänsteman som kallades »Uppsökare«.

Uppsökaren var anställd för att leta upp lokala förmågor som skulle kunna göra något bra av det extra stadsbidrag som tilldelats stadsdelen. Under tre år var det möjligt att få del av dessa pengar för att driva ett lokalt projekt, men ett år hade redan gått när våra vänner fick veta att de fanns och sökte upp Uppsökaren. Trumgruppen hade gjort sig ett namn och var kända både i Stockholm och runt om i landet, de hade kon-takt med professionella teatermaskkonstnärer och skådespe-lare och tillsammans ville de ge Rinkebys unga en trum- och maskverkstad. Men Uppsökaren hade sagt nej innan de ens hunnit tala till punkt.



VÄRSTINGAR OCH TJÄNSTEMÄN | 91

Jag var arbetslös för tillfället och ville gärna vara med och driva barnkulturprojekt i Rinkeby. Jag erbjöd mig att söka upp Uppsökaren igen, men hon var inte så lätt att hitta. Hon ringde inte tillbaka när jag lämnade meddelanden och när jag äntligen fick tag på henne verkade hon lätt debil. Hon hade mycket svårt att förstå vitsen med en kulturverkstad för unga i Rinkeby. Vår plan var att erbjuda barnen att bygga sina egna trummor, lära sig spela tillsammans och att göra karneval-masker ihop med maskkonstnärer. Mitt bidrag skulle vara att hjälpa barnen att göra egna radioprogram. Barnens alla an-strängningar skulle sedan manifesteras i det o!entliga rum-met i hemorten. Det skulle bli en stor karneval där barnen kunde spela på sina trummor och bära sina masker och de-ras radioalster skulle kunna höras av alla i en specialutrustad lyssningsfåtölj på biblioteket.

Men våra idéer föll inte i god jord. När jag sa att barn och unga behöver få möjlighet att uttrycka sig konstnärligt i sitt eget bostadsområde frågade Uppsökaren varför. När jag sa att konsten var viktig för demokratin frågade hon vad konst och demokrati hade med varandra att göra.

Det kändes opassande att ge en kommunal tjänsteman med titeln »Uppsökare« en lektion i yttrandefrihet och kulturens betydelse i en demokrati, så jag lät bli det. När jag sa att unga behövde en vettig fritidssysselsättning däremot, verkade nå-gonting långsamt snurra igång i hennes tröga skalle. Det var väl det att hon kände igen ordet »fritidssysselsättning«.

Efter fem långa samtal på medelklassvenska (som mina vänner i Rinkeby inte behärskade lika bra som jag) hade jag lyckats övertyga Uppsökaren om att vi kunde göra något bra med vår kulturverkstad. Hon bjöd då in Rinkebys skolor till ett möte för att se om det fanns något intresse för vår verk-samhet. Jag vet inte vem på skolorna hon talat med eller hur hon lagt fram saken, men till mötet kom bara en enda liten bit-ter kurator som inte tyckte att kultur var något för eleverna på hennes skola i alla fall. Så det fick bli fritidsverksamhet.

Det var en spännande tid. Vi döpte projektet till Rabarber,

Kulturprojekt

92 | FÖRORTSHAT

eftersom Rinkebykidsen hade för vana att knycka rabarber i kolonilotterna och eftersom vi tyckte att växtens egenskaper stämde in både på oss och på Rinkebys unga: rabarber växte vilt och var gott men inte alls insmickrande. Vi hade högtfly-gande planer, kanske kunde projektet utvecklas och leva vi-dare, kanske kunde vi skapa ett kulturhus i Rinkeby.

I månader jagade vi Uppsökaren (som förresten bar namnet Majlis fastän hon säkert inte var mer än trettiotvå år), vi gick på möte efter möte med Uppsökaren Majlis och hennes kolle-gor, vi smörade för över- och underchefer och hälsade vänligt på en lång rad andra människor som också hade förslag till projekt eller redan drev projekt och så vidare och så vidare. Efter ett halvår bestämde sig Uppsökaren Majlis slutligen för att vi kunde få tillstånd att presentera vår idé för medborgare och politiker på det »Öppna möte« där förslagen till stads-delsförnyelsen skulle röstas fram i demokratisk anda. Att man först var tvungen att bearbeta en Uppsökare i månader ingick tydligen också i den demokratiska processen.

Vi gick på mötet och presenterade vår budget trummandes, klädda i karnevalskläder och masker och blev genast framrös-tade.

Eftersom det tagit så lång tid att övertyga Uppsökaren Majlis om att få lägga fram förslaget hade vi nu bara ett och ett halvt år på oss att genomföra vår idé, sedan skulle projektpengarna frysa inne. Det första som hände var att hon sånär lurade oss allihop på vår framtida möjlighet att få a-kassa. Majlis hade nämligen tröttnat på att arbeta på Rinkeby Stadsdelsförvalt-ning och ville istället börja jobba hos en förening som hjälpte folk att starta ekonomiska föreningar. För att visa framfötter-na för denna förening för föreningar bjöd hon in oss och led-ningen för föreningsföreningen till ett möte. Hon skröt och skrävlade om vårt projekt som om det var hon som drivit ige-nom det istället för att ha förhalat det i ett halvår. Förenings-föreningen var mycket imponerad av projektet men framför allt av Majlis, som tydligen låg bakom hela idén. Både Majlis


och föreningsföreningens styrelse tyckte absolut att vi skulle ta stöd av dem för att bilda en ekonomisk förening och räk-nade upp alla fördelar med detta.

I sista stund insåg jag att vi skulle bli egna företagare i en ekonomisk förening och att det betydde att vi inte skulle kun-na få någon arbetslöshetsersättning när projektet tog slut. Jag var redan egenföretagare, men jag visste att ingen av mina vänner i gruppen hade fast jobb och att de i perioder levde på a-kassa.

Uppsökaren Majlis var mycket missnöjd med oss när vi inte ville starta en ekonomisk förening men hon fick jobbet på föreningen för föreningar och försvann fortare än kvickt från Rinkeby Stadsdelsförvaltning. Hennes nya chef på fören-ingsföreningen sa till mig att han tyckte att Uppsökaren Maj-lis hade gjort ett fantastiskt jobb som hittat oss. Synd bara att vi inte behövde hjälp med att starta en ekonomisk förening.

Vi väntade i ytterligare ett halvår på att få svar från alla de suckande tjänstemän som var inblandade i uthyrning av loka-ler i Folkets Hus och när vi äntligen kunde börja jobba åter-stod bara ett år av stadsdelsförnyelsens projekttid. Den första terminen fick vi värdelösa lokaler, men den andra kändes det riktigt bra.

I slutet på vår andra termin ordnade vi karneval. Barnen, vi själva och många föräldrar hade jobbat som slavar för att få ihop masker, dräkter och de stora karnevalsdjur av papier maché som skulle glädja Rinkebys befolkning på den stora dagen. Ett fyrtiotal ungar spelade för brinnande livet, andra barn och människor anslöt sig och det pulserande karnevals-tåget blev långt och färggrant. Lyssningsfåtöljen var på plats i biblioteket och barnen trängdes för att få lyssna på sina egna och andras alster. Terminen var nästan slut och barnen i Rin-keby var fulla av tillförsikt inför framtiden. De hade stora pla-ner och massor av konkreta idéer för nästa termin. Då var det ju lite tråkigt att projektet var slut och att stadsdelen inte var intresserad av någon fortsättning.

94 | FÖRORTSHAT

Jag vet inte om vårt projekt gjorde mer nytta än skada. Att först väcka och sedan grusa förhoppningar kan skapa svår-läkta sår.

När jag försökte presentera samma idé i Tensta gick det inte alls. Tjänstemannen jag talade med tyckte att vårt förslag var för långt. Det skulle rymmas på två A4, sa hon. Jag minns inte om hon också kallades för Uppsökare.

*

Tjänstemännen i Tensta och i många andra miljonprogram har mycket makt. De är fast anställda och har heltidslön, till skillnad från fritidspolitikerna som får en mindre ekonomisk ersättning för sina uppdrag och som riskerar att bytas ut vid varje val.

Det är inte politikerna utan tjänstemännen som har kon-troll över förvaltningsarbetet och som ska göra verklighet av politikernas förslag.

Polischefen jag talat med hade uttryckt att polisen inte kan göra så mycket åt stökiga ungdomsgäng, inte förrän de börjat begå grovt kriminella handlingar. Och då har det redan gått för långt. Ansvaret för våra unga ligger främst på andra myn-digheter, när föräldrarna fallerar. Till exempel på kommunen och socialtjänsten.

Robert Weintraub var enhetschef för ungdomsgården Blå Hu-set i Tensta och hade arbetat med unga i Tensta sedan 1990. Jag bestämde möte med honom och Evis Leander som jobbat med förebyggandefrågor i Tensta sedan 2003. När vi möttes 2010 var Evis Leander chef för fältarbetarna i Tensta och an-svarig för samverkan mellan skola, socialtjänst och polis.

Vi hade bestämt trä! på Medborgarkontoret i Tensta, där polisen hade öppet två timmar i veckan och där fältassisten-terna höll till. Stämningen var spänd. De två tjänstemännen var artiga, men log inte. De visste att jag ställde mig frågande

Tjänstemän


till hur de skött sina arbeten de senaste tio åren, samma pe-riod som Tenstas ungdomsgäng växt fram. Jag bet ihop, men inuti mig kokade ilskan. Om dessa människor hade gjort sitt jobb kanske min son inte skulle blivit rånad. Då hade vi kun-nat bo kvar i vårt älskade hem.

Vi satte oss vid ett bord och jag slog på bandaren. Jag hade bestämt mig för att gå rakt på sak.

»Stämmer det att personal på Blå Huset blev rapporterade för att de hade slagit ungdomarna som gick där?« frågade jag.

Robert Weintraub bekräftade att det fanns två formella an-klagelser mot ungdomsgårdens personal som kom från två olika fältassistenter. Han sa att den ena hade utretts av stads-delen och att personen i fråga, en fritidsledare, hade fått en muntlig varning.

»Men den andra ledde inte till någon utredning?« undrade jag.

»Inte den andra, nej.« Han berättade att Blå Husets verksamhet hade varit ifrå-

gasatt många gånger och sa att han upplevde det som att ifrå-gasättandena inte byggde på reell kunskap, utan på inbillad kunskap om vad det var som försiggick.

»Vad det har handlat om är en arbetsmetod som vi kallade för utvisning. Det har uppfattats som ett väldigt hårt regel-verk och det är det som varit ifrågasatt. Att vi är väldigt hårda mot ungdomarna. Men för oss har det alltid handlat om, och handlar fortfarande om gränssättning. Vi har en idé om hur ett ömsesidigt, respektfullt umgänge ska se ut och hur det ska fungera och det är därför vi har haft det här systemet. Och det finns fortfarande kvar, fast i lite mildare form kanske.«

»Men varför ledde inte den andra anklagelsen till någon ut-redning?«

»Därför att stadsdelsledningen bedömde att det inte fanns någon anledning att göra någon utredning. Man konstaterade att anklagelserna inte var sanna. Stämde inte med verklighe-ten.«

När jag frågade hur man kommit fram till den slutsatsen

96 | FÖRORTSHAT

svarade Weintraub att man hade intervjuat dem som varit in-volverade, bland andra honom själv och den anklagade.

Det var uppenbart att det som Gregor berättat var sant. Det hade funnits en anmälan om misshandel som inte hade be-handlats som en sådan och det hade funnits en mycket hård attityd med våldsinslag gentemot pojkgänget från persona-lens sida. Hur den sortens auktoritära dubbelmoral kan ha påverkat Tenstas mest gränslösa och övergivna unga pojkar, kan man bara fantisera om.

Min nästa fråga riktades till Evis Leander. Jag ville veta om det var sant att det hade funnits samarbetssvårigheter och stor personalomsättning i fältgruppen. Men det ville hon inte svara på.

»Som chef för fältenheten så sitter inte jag här och pratar om de arbetsproblem vi har. Det tycker inte jag är en sak att prata med dig om eller att prata utåt om.«

»Men om det har varit stor personalomsättning och kon-flikter i en personalgrupp, tror du inte att det påverkar kvali-teten på arbetet?«

»Självklart. Det är jag alldeles säker på att det gör. Men fält-assistenterna är bara fyra personer. De unga är femtontusen. Så vad skulle fyra personer kunna göra åt femtontusen?«

Enligt Stockholms stads egen statistik bor det drygt ettusen unga mellan 16 och 19 år i Tensta. Jag hade inte de si!rorna i huvudet och lät felaktigheten passera utan kommentar. Jag ville veta varför de fyra fältarna inte tagit itu med gänget.

»Fast det här gänget som ställer till så mycket bråk, det är ju bara trettio individer«, sa jag.

»Ja.«»Och fyra personer kan väl göra ganska mycket åt trettio

individer?«Det trodde Evis Leander också att de kunde. Men hon sa

att huvuduppdraget för fältarna var att få in ungdomarna i en meningsfull och strukturerad fritid, och just det där gänget skulle behövt någonting mer. Och då hamnade ju ansvaret på någon annan avdelning.

Hemmet???


»Vem skulle göra den andra avdelningen uppmärksam på detta i så fall?«

»Ja, det är väl ett sådant här gemensamt samtal.«»Hade ni några sådana?«»I alla fall sedan 2008 så tycker jag att det har gått framåt

väldigt mycket.«2008 var året då Leslie blev rånad och de trettio individer-

na blev Ekots huvudnyhet på juldagen. Men redan 2004 kom de första rubrikerna om stenkastning mot bussar i Tensta. De följdes genom åren av månadslånga stängningar av tunnelba-neuppgångar, hot mot polis och utryckningspersonal, vanda-lisering och slagsmål med ordningsvakter. Jag påpekade detta för Evis Leander, som under hela den här tiden varit ansva-rig för ungdomsverksamheten och det förebyggande arbetet mot brottslighet i Tensta, och frågade varför det dröjt så länge innan de tagit tag i problemen.

»Nu företräder vi en del av stadsdelsförvaltningen. Jag vet inte om man kan belasta fritidsavdelningen för vad som ska tas tag i. Är det polisen som ska ta tag eller är det socialtjäns-ten eller rent ut sagt föräldrarna? Nu företräder ju vi fritiden i just det här fallet.«

»Men du är även ansvarig för fältarbete och samarbetet mellan socialtjänst, polis och skola.«

»Ja, men samarbete ligger ju inte bara på en part.«Jag frågade Evis Leander om hon upplevde att hon mot-

arbetats av de andra avdelningarna, men det tyckte hon inte. Hon sa att »när man börjar samtala så kan man hitta vita fläck-ar där ingen gör något«. Och så la hon till att ett förbättrings-arbete sker inte på ett år eller så utan man får se det som en lång process.

Längre än så kom vi inte. Evis Leander hade bekräftat alla mina misstankar. Under hennes tid som ansvarig hade det inte funnits något fungerande arbete med att förebygga ung-domskriminalitet i Tensta.

Nu hade jag bara en fråga till som jag ville ha svar på.»Var bor ni själva någonstans?«

Vad har den tillvaron inneburit för pojkarna i gänget?

Ansvar vs administration

98 | FÖRORTSHAT

»Jag bor vid Gläntan i Spånga«, sa Evis Leander.»Åkersberga«, sa Robert Weintraub.

*

Robert Weintraub jobbar inte på Blå Huset längre. Sedan fe-bruari 2011 drivs Blå Huset av Stadsmissionen, men förvalt-ningen har inte varit nöjd med hur uppdraget skötts. Stads-missionen har anställt personal utan utbildning, ledningen har inte varit på plats och ungdomsgården har tidvis varit stängd utan att man meddelat förvaltningen. Det har kom-mit fram att skadegörelse och misshandel inte polisanmälts. Stadsmissionen vill inte längre driva ungdomsgården Blå Huset, trots att förvaltningen menar att bristerna åtgärdats och att man har fortsatt förtroende för dem. Stadsmissionen kommer ändå att ansvara för Blå Huset fram till dess en ny upphandling gjorts och en ny ledning tillsatts, vid årsskiftet 2012/2013.

Sommaren 2011 sommarjobbade sexton Tenstaungdomar för stadsdelen utan avtal och utan att få någon lön. Chefen för Medborgarkontoret, Michael Frejd, erkände i lokaltidning-en Norra Sidan att han inte haft koll på vilka som hade job-bat. Elva till tolv ungdomar fick lön senare, men sedan satte Michael Frejd och Medborgarkontoret stopp. Man vägrade betala ut löner till de sista fyra ungdomarna som hört av sig med löneanspråk. I augusti 2011 kördes ytterligare en brin-nande bil in i Blå Husets entré. I november 2011 brändes först Medborgarkontoret i centrum ner, och sedan parkleken i Erikslund. Ryktet säger att bränderna är gängets hämnd för att unga behandlats illa av Medborgarkontoret.

Mitt hjärta hoppade över ett par slag när jag såg bilderna av vår älskade parklek i ruiner. Tårarna ville inte sluta rinna. På parkleken i Erikslund har mina barn tillbringat sina första viktiga barndomsår. Där har jag picknickat, åkt skridskor, ätit pinnbröd, lekt och umgåtts med mina barn, andra barn och


deras föräldrar och blivit kompis med personalen. Stora de-lar av mitt liv har utspelat sig på Erikslunds parklek. Branden gjorde ett hål i bröstet på mig.

Några månader efter branden sökte jag upp Anna, som är arbetsledare på Erikslund och som jag är bekant med sedan gammalt. För tillfället huserar parkleken i baracker med be-gränsade möjligheter.

»Det värsta med branden var barnens reaktioner. Det var en tu! period. Vi var chockade allihop. Allt som fanns i huset, minnen som samlats sedan parkleken öppnade för fyrtio år sedan, allt var bara borta.«

Anna räknar upp allt det där som man vanligtvis tar för gi-vet, arbetsmallarna, fotografierna, leksakerna och barnens egna verk.

»Barnen blev oroliga och rädda. Jag känner mig fortfarande rädd varje gång jag hittar cigarettfimpar i parken på morgo-nen. Vilka är det som varit här? tänker jag. Men vi ger inte upp. Vi finns här och vi fortsätter jobba. Stenhårt.«

*

Gänget i Tensta har nu blivit vuxna och ingen myndighet har längre formellt ansvar för dem, men stadsdelen är ändå skyl-dig att göra något åt situationen, som stadigt förvärrats.

Västerortspolisen rapporterar i februari 2012 om en våg av inbrott och meddelar att man söker efter förövarna bland unga, kända brottslingar från miljonprogramsområdena i Västerort, Tensta, Rinkeby och Husby. Tjuvarna sägs vara i tjugoårsåldern och sysslar enligt polisen även med narkotika-brott, rån och utpressning. I september 2012 slutar ett gäng-bråk i Tensta med skottlossning. Bråkstakarna som blev små-kriminella är numera beväpnade yrkesbrottslingar.

Stadsdelsförvaltningens Michael Frejd är inte längre chef för Medborgarkontoret i Tensta. Han är nu bas för det brotts-förebyggande arbetet i Spånga-Tensta. Evis Leander sitter kvar som gruppchef för Spånga-Tenstas fältassistenter. Hon

Fy fan

100 | FÖRORTSHAT

har 44 000 kronor i månadslön och utsågs i april 2011, till-sammans med Michael Frejd, till månadens stockholmare av Stockholms stad.

Motiveringen löd: »Eva-Britt Leander och Michael Frejd har utsetts till månadens stockholmare för att de gör Spånga-Tensta till en tryggare stadsdel, helt enligt Stockholms stads vision.«

*

Jag minns de stökiga åren i mitten på åttiotalet, då när ut-trycket »värsting« myntades. Uttråkade och övergivna unga, så kallade »värstingar«, samlades i Kungsträdgården och lev-de rövare. När de stora bankkontoren i city fick sina fönster sönderslagna förstod makthavarna att något måste göras. En lång rad ungdomsverksamheter, till exempel Fryshuset, star-tades för att hindra bråken.

Några år senare var det dags igen. Ett par gäng i Rinkeby och Tensta ställde till med bråk och problem. Då bodde jag i Jakobsberg och åkte samma nattbuss som Tenstaborna, den som brukade ge upp halvvägs. Åtgärder vidtogs, polis och so-ciala myndigheter och en del andra institutioner samarbetade för att få de unga bråkmakarna på rätt köl igen och situationen förändrades. En av mina bästa vänner, en Rinkebykille som varit ordentligt på glid, fick praktik på Sveriges Radio under den perioden. Han jobbar där fortfarande.

Ett antal år senare upprepades historien än en gång. Nu var det unga fotbollshuliganer som ville visa sig dugliga på andra platser i Stockholm. Nya projekt och samarbeten drogs igång. I innerstaden blir dessa projekt ofta permanenta, men inte i förorterna.

Varför de styrande i Stockholms stad aldrig beslutat sig för att införa ett institutionaliserat, kvalitativt arbete med stökiga unga i hela staden är en gåta. Det kan inte handla om prislap-pen, för dyrare än det är nu kan det inte bli. Förutom kost-

Ja varför?


naderna för utryckningar, skadegörelse och bränder i Tensta under de tio år som gänget där har varit aktivt, måste alla kort-variga stadsdelsprojekt i området ha kostat enorma summor. En oändlig flod av tidsbegränsade projekt som dragits igång och lagts ner igen under tio års tid, och som uppenbarligen alla har misslyckats. Några kvalificerade utvärderingar av hur projekten fungerat har inte genomförts.

Nu är Tenstas bråkmakare i tjugofemårsåldern och forsk-ning visar att den identitet man etablerat i tjugoårsåldern är mycket svår att ändra senare i livet.

*

Raymond Peroti arbetar med ledarskapsutveckling, bland an-nat med gänget i Tensta – i ytterligare ett tidsbegränsat pro-jekt. Han säger att han trots allt är hoppfull om att killarna med rätt stöd ska kunna förändra sina liv. Men han är kritisk till hur man hanterar problem av den här typen i förorterna.

»De satsningar man gör är enbart krishantering, man pla-nerar inte framåt. Alla tonåringar har inte en mamma eller pappa som har tid eller möjlighet att hålla koll. Somliga av dem som saknar vuxenstöd börjar hänga i centrum. Ett stort problem är att man inte arbetar på lång sikt med de här ung-domarna. Man driver enstaka projekt som pågår i två, tre år, det leder ingenstans.«

Raymond Peroti menar att det är långsiktiga satsningar på kultur, idrott och förebyggande arbete med unga som krävs. Han jämför det förebyggande arbetet med att amortera på ett lån.

»Antingen betalar du nu eller så får du göra det sedan, med ränta. Resultatet av förebyggande arbete märks inte genast, det syns först tio år senare. Gör du inget nu kommer det att brinna om tio år. Det är då det blir riktigt dyrt«, säger han.

*

102 | FÖRORTSHAT

På ett födelsedagskalas kom jag att tala med en nyutexami-nerad polis. Hon arbetade i Solna som utryckningspolis och Tensta låg därför i hennes område. Jag fyllde på våra ka!e-koppar och berättade om det som hänt Leslie. Jag beklagade att polisen inte arbetade mer förebyggande. Jag sa att jag trod-de att långsiktigt arbete för att bygga upp ett förtroende mel-lan ungdomar och polis skulle vara det enda sättet för polisen att få reda på vem som rånat vem.

Hon sa att hon och hennes kollegor inte brukade kliva ur po-lisbilen i Tensta. De nöjde sig med att sitta därinne och titta ut.

»Man vill ju inte gärna få en sten i huvudet«, sa hon.

*

Nordea valde att flytta från Tensta i februari 2012 och sedan dess finns det inte längre något bankkontor i området. Sys-tembolaget har också slagit igen. Flera av lokalerna i Tensta Centrum står tomma. Bankomaterna utsätts ständigt för in-brott och inbrottsförsök.

Under våren 2012 startades nya gatubråk i Tensta. De fort-satte långt in på sommaren. Vakter råkade illa ut och femton till tjugo personer kastade sten mot polisen och förstörde fle-ra polisbilar. Polisen säger att det är några få individer som ligger bakom bråken. Inte helt överraskande.

*

Min mormor är från Tornedalen, hennes modersmål var meän kieli och det förbjöds hon att tala när hon som åttaåring placerades på arbetsstuga. Hon kunde inget annat språk så det blev till att vara tyst tills hon lärt sig svenska.

Skolpolitiken användes som ett tveeggat svärd av den svenska staten under den första hälften av nittonhundratalet, man försvenskade finnmarken samtidigt som man hjälpte fat-tiga bönder att föda sina små.

Min mormor hade tretton syskon och alla hjälpte till med


gården men det räckte inte. Mormor var åtta år och hennes yngre syster sju när de flyttade till arbetsstugan. Där fick de bo under skolterminerna tills de slutade folkskolan vid fjor-ton. På arbetsstugan kombinerades hårt arbete med undervis-ning. Tanken var att de finsktalande barnen skulle fostras till goda svenska arbetare och det enda tillåtna språket var därför svenska. Min mormor utvecklade en depressiv läggning och sjukpensionerades tidigt. Hennes syster blev schizofren och dog innan hon fyllt femtio. Både depression och schizofreni kan kopplas till traumatiska separationer i barndomen.

Min mormor kallas svensk, men är hon det? Blev hon det när den svenska staten stal hennes språk?

Det syns inte på mig att min mormor tillhör en minoritet. Jag ser ut som en traditionell svensk. Min klassbakgrund är dif-fus, men jag brukar kalla mig medelklass. Mina föräldrar hade det inte väl förspänt men de studerade på högskola. De hade kunskap. Jag plöjde deras böcker, lyssnade till deras tanke-gångar och vi förde intellektuella resonemang om vår tillvaro. Jag tänkte mycket och älskade att spela teater. Efter högstadiet var jag skoltrött och sökte mig till Södra Latins Teaterlinje för att överhuvudtaget stå ut med att gå gymnasiet. Utan att förstå det hamnade jag mitt i den framtida kultureliten. Att jag sedan hoppade av gymnasiet var betydelselöst i sammanhanget, jag hade redan knutit kontakter som jag skulle kunna dra nytta av resten av livet. Just då hade jag ingen tanke på att mina nya kompisar skulle bli så viktiga för min framtid. Jag gjorde inga maktanalyser av det slaget på den tiden.

Min tankevärld och mina vänner var det kapital som jag hade med mig när jag bildade familj. Jag hade inget annat och an-såg mig inte behöva mer än så. Jag litade på att samhället skulle skydda mig från misär och de första åren var det också så.

Det var tidigt nittiotal och Sverige var i djup kris. Jag hade arbetat ett år inom vården men inte fattat att man måste anmäla inkomst till Försäkringskassan för att kunna få inkomstbaserad föräldrapenning. Vi levde på Daniels frilansjobb som musiker och under perioder på hans A-kassa. Garantibeloppet i föräldra-

104 | FÖRORTSHAT

penningen låg på sextio kronor om dagen och räckte knappt till mat. När barnen blev äldre jobbade jag inom vården och plug-gade. Daniel spelade covers på krogen för några hundralappar svart per kväll. Ibland fick han välbetalda, vita jobb som varade under längre perioder men det var inget vi kunde räkna med. Vi fick bostadsbidrag och barnbidrag och mellan varven utgjorde bidragen en större del av vår sammanlagda inkomst.

När jag började på Dramatiska Institutets Radiolinje 1998 hamnade jag i en ny maktposition. Jag blev o:ciellt medlem av landets kulturelit. Nu trodde plötsligt alla att jag bodde på Söder. När andra DI-elever fick veta att jag hade två barn och bodde i Tensta blev de bokstavligen förstummade.

En efter en köpte mina klasskamrater lägenheter på Söder-malm. Om natten drömde jag att jag svalt ett piller som gjorde att jag kunde flyga. När jag stigit till väders insåg jag att jag inte visste hur jag skulle ta mig ner igen. Medan jag svävade omkring däruppe, högt över hustaken, insåg jag plötsligt vad som skulle hända när pillret slutade verka. Då skulle jag falla handlöst och krossas mot marken.

Jag drömde att jag uttryckte min glädje och lycka över att ha hittat en bra lägenhet till ett överkomligt pris vid Medborgar-platsen. Först vid inflyttningen såg jag ut genom fönstret och förstod vad jag hade gjort. Jag greps av en fruktansvärd ångest-känsla, men det var försent att ändra sig. Jag hade redan flyttat in.

Jag var rädd på Dramatiska Institutet. Rädd att förlora min identitet, mina rötter, mina fötters kontakt med jorden, allas vårt ursprung. Rädd att förlora min identitet som människa och ersätta den med min nya roll som makthavare.

Nu i efterhand kan jag se att min skräck var befogad. Det är lätt att byta verklighet när man byter samhällsstatus. Lätt att glömma var man kommer ifrån.

När man nått en efterlängtad maktposition vill man gärna manifestera den, ruva den, och kanske fokusera mer på vems hink som är vems än på att vara tillsammans. Så är det för alla människor. Makt korrumperar och vi är alla svaga.

En jakt på borgerliga värderingar som är fula och skamliga.


*

Stadsdelspolitikerna bor ofta där de verkar och brinner starkt för sin ort, men deras maktposition i samhället är svag och de har mycket få möjligheter att verkligen åstadkomma något om de inte får stöd från högre ort. I Stockholm är det kommu-nalpolitiker, landstingspolitiker, rikspolitiker och näringsliv som sitter på pengarna och därmed den verkliga makten. An-dra verkliga makthavare är tjänstemännen.

Av sextioen chefer i Tensta stadsdelsförvaltning bodde en i Tensta 2009. Av sjuttio socialsekreterare bodde ingen där. De ansvariga tjänstemännen i Tensta stadsdelsförvaltning bor inte där de arbetar. De och deras barn har aldrig behövt möta Tenstas »trettio individer« eller de problem gänget skapat på hemmaplan. Behöver det nämnas att inget av Stockholms borgarråd bor i ett miljonprogram?

Det är svårt att föreställa sig att man skulle låta ett trettiotal individer kontrollera en hel stadsdel någon annanstans än i ett miljonprogramsområde. Men i Tensta sitter makthavarna säkra hur dåligt jobb de än gör. Få Tenstabor röstar och de boende har sällan de resurser som krävs för att få gehör för några protester. Många vuxna Tenstabor kommer ifrån sam-hällen där myndigheterna själva är farligare än vilket ung-domsgäng som helst.

Varken rikspolitikerna, kommunalpolitikerna eller tjäns-temännen behöver alltså anstränga sig för att åtgärda några problem i miljonprogrammen. De riskerar varken sina makt-positioner eller att de själva, deras barn eller någon granne ska drabbas. Sannolikt känner de inte ens någon som bor där och behöver aldrig ta emot några besvärliga påpekanden från vänner och bekanta som upplevt bristerna.

De enda som skulle kunna avslöja missförhållanden och maktmissbruk av det här slaget är journalisterna. Tyvärr visar undersökningar att inte heller journalisterna bor i miljonpro-grammen. De bor på Södermalm i Stockholm. På Söder har man inte problem med trettio individer. Dit åker folk från

Jfr Spiltaligan!

!

HÄR BOR JOURNALISTERNA

hela stan för att supa, slåss och råna. Brottsstatistiken ligger skyhögt över miljonprogrammen. Ändå beskrivs inte Söder som farligt och otryggt i medierna. Då kunde ju bostadsrätts-priserna sjunka. Medierna beskriver inte heller landsortens problem med arbetslöshet och social misär. Där har journalis-terna sina landställen och sina släktingar, inte vill man svart-måla dem. Att däremot beskriva betongförorterna som farliga är lockande. Journalisterna bor inte där, känner ingen som bor där och riskerar inte att sänka bostadspriserna för någon av sina vänner. Att undersöka varför det brinner i förorten, att gräva och avslöja en dåligt skött ungdomsverksamhet är tids-krävande och kostsamt. Att förenkla och skriva målande om den farliga, invandrade underklassen är mer lönande.

STADSDEL PÅ SÖDERMALM Journalister Antal per 1000 hushåll

Västra (väster om Ringvägen) 371 27,5Östra (öster om Götgatan) 453 19,4Mellersta (mellan Ringvägen och Götgatan) 435 18,7Hela Södermalm 1 259 20,9

STADSDEL I VÄSTERORT Journalister Antal per 1000 hushåll

Bromma, Alvik, Blackeberg, Ulvsunda 245 11,2Vällingby 47 3,7Spånga, Rinkeby 63 3,4 Hässelby 35 2,3Kista 30 2,2Hela Västerort 420 5,2

FIGUR 4. Antal journalister per 1000 hushåll i olika stadsdelar i Stock-holm.

Källa: Här bor journalisterna, Kerstin Ekberg 2007.

Den höga andelen journalister i stadsdelarna på Söder jäm-fört med andra delar av Stockholm visar tydligt hur journa-listkåren väljer att inte integreras med andra samhällsgrup-per. Journalisterna föredrar att bo grannar med varandra.

Konspiratoriskt!

Journalistiken

»PROBLEMEN MED INVANDRINGEN MÖRKAS« | 107

»Problemen med invandringen mörkas«Inte så sällan hörs oroliga röster i den svenska o!entligheten, vid våra middagsbord och på ka!erasten på jobbet. Man kla-gar över att vi inte vågar tala öppet om problemen med in-vandringen. Man menar att det är ett ämne som ingen vågar ta i av rädsla för att anklagas för rasism. Men hur ser egentligen den o!entliga diskussionen ut?

De så kallade upploppen i Tensta 2008, de som toppade Ekots nyheter på juldagen, skedde i direkt anslutning till de bråk i Rosengård som hade fått ett enormt genomslag i medi-erna några dagar före jul.

Efter den första stökiga natten i Rosengård meddelade Malmöpolisen att många av dem som deltog i bråken inte själva bodde på platsen, att där fanns fotbollshuliganer och autonoma grupper utifrån. Dagarna därefter hävdade polisen att de flesta som medverkat i Rosengårdskravallerna i själva verket varit ditresta.

Enligt både polis och experter är det inte Rosengårdsbor som primärt står för våldsamheterna. Istället talas det om »turne-rande bråkstakar«, och huliganer som polisen känner igen från helt andra områden och sammanhang.

– Det är de tillresta som vi har mest problem med. De verkar inte ha något annat mål än att förstöra, säger Charley Nilsson, presstalesman vid Malmöpolisen.



108 | FÖRORTSHAT

Så stod det i Svenska Dagbladet den 19 december 2008. Men polisens information dränktes i den övriga rapporteringen. Läste man vidare i SvD:s artikel fick man istället veta att or-saken till upploppen var en konflikt mellan en islamsk för-ening och en hyresvärd som ville köra ut föreningen från sin lokal, en beskrivning som repeterades i så gott som samtliga medier.

Helhetsbilden som medierna presenterade var att kraval-lerna i Rosengård orsakats av unga, våldsamma islamister. Det framkom aldrig av rapporteringen att den utpekade islamiska föreningen och sju andra Rosengårdsbaserade föreningar i ett pressmeddelande omedelbart tagit avstånd från kravallerna. Istället publicerades intervjuer med Rosengårdsbor som häv-dade att upploppen var politiska protester, och opinionsbil-dare i flera medier jämförde Rosengårdskravallerna med upp-loppen i Paris förorter 2005 och 2007.

Nyhetsrapporteringen följde samma spår som de rasistiska, islamofobiska och främlingsfientliga internetsajterna, där Ro-sengårdskravallerna beskrevs som ett steg på vägen i det mus-limska maktövertagandet av Sverige.

Några månader efter Rosengård och Tensta stod ett nytt mil-jonprogramsområde på tur för att bli känt för sina ungdoms-kravaller. I medierna kunde man följa händelseförloppet i Gottsunda utanför Uppsala genom att läsa och lyssna till en mängd intervjuer med bekymrade poliser, rädda brandmän och arga invandrarkillar.

Vad ingen journalist brydde sig om att berätta var att be-folkningen i Gottsunda består av 15 000 individer och av dessa var det enligt polisens presstalesperson tio till femton perso-ner som bråkat.

I P1:s samhällsmagasin Studio Ett kunde man höra bråk-stakarna från Gottsunda berätta om sitt polishat och sina bil-bränder. De aggressiva killarna i reportaget känns igen. Redan 1986, i ungdomsfilmen Stockholmsnatt, lärde vi känna den se-dermera folkkäre invandrarkillen Paolo Roberto, alias »Kung-

Igen


en av Kungsan«. Där och då sattes standarden för hur unga invandrarkillar från förorten skulle beskrivas. Paulo Roberto blev rikskänd för sin roll som den aggressiva, våldsamma, kriminella och övergivna grabben från förorten. En skildring som omedelbart blev en schablon.

I berättelsen om ungdomsbråken i förorterna de senaste åren har medierna fortsatt återskapa klichén om förortskil-len. Man gör det med förment välvilja och påstår sig till och med föra fram »en fördjupad bild« genom att gång på gång hala upp ridån för samma pjäs om de hopplösa förorterna och deras kriminella unga. Man delar ut priser till de journalister som ger den snyggaste inramningen till berättartraditionen om de förlorade förortskidsen. Man får det att verka svårt och komplicerat att rapportera om »verkligheten i förorterna«. Men det är fel.

En journalist behöver aldrig leta länge för att hitta den lilla grupp med frispråkiga värstingar som hänger i förorternas centrum och gärna pratar vitt och brett om hur farliga och kriminella de är. Bordet är serverat. Sedan ringer man bara upp några helsvenska poliser och tjänstemän, låter dem tala sitt myndighetsspråk och beklaga situationen – voilà, så har man ett »brännande reportage« där man enligt mediernas självberöm »ger röst åt dem som annars inte hörs«. I själva verket är det enbart dessa röster som får höras.

Myten om förortens unga som en skara hopplösa bråkma-kare har under snart trettio år gång på gång ristats in i oss. Po-sitiva motbilder syns sällan i de traditionella medierna, men på nätet kan man hitta dem, gömda mellan rasistiska forum och hatbloggar.

Såhär diktar Sunny om Rosengård på sajten »Mitt område.nu Rosengård«:

Halvt frusen och halvt vaken vrider jag persiennen för fulla se-gel, jag möts av det vackraste skimmer jag någonsin stött på, ett skimmer som ser rakt igenom mig, rakt igenom dig, ett skimmer som lärt sig att ta sig an så mycket skit, så mycket fördomar. Ett

Bra!

110 | FÖRORTSHAT

skimmer som trots alla motgångar och föraktelser ändå lyser lika klart, ett skimmer som lyser för oss.

Jag ser löven falla, jag ser hur grenar spretar nakna, hur dom fryser men ändå inte, dom känner sig trygga. Jag bländas av so-len när den når glasen på höghuset mittemot, som en spegelbild på vattenytan. Det är vackert på sitt eget sätt, de må vara gamla gråa fastigheter, med slitna fasader.

En bloggare kallad »Bloggturken« har lagt upp ett klipp där ytterligare en prisbelönt reporter, Janne Josefsson, i TV in-tervjuar barn i fjortonårsåldern som tycker att en känd maf-fiaboss är cool. Barnen påstår att de flesta i deras miljonpro-gramsområde Bergsjön är kriminella. Janne Josefsson säger emot. Josefsson framstår som klok och rättvis, barnen som korkade och skurkaktiga.

Bloggturkens kommenterar:

Okej de flesta som bor i Bergsjön är blattar som många tror är kriminella. De flesta som bor i Askim är svenskar och är pun-dare = Det är helt klart fördomar. Det handlar inte om svenskar eller blattar. Det handlar om fördomar och hjärntvättning av median.

De små storkäftade förortsborna i Janne Josefssons reportage har kunnat ses på snart sagt vartenda rasistiskt och främlings-fientligt internetforum.

Tänk om Josefsson inte hade nöjt sig med att tala med någ-ra högljudda fjortisar utan letat vidare. Då kanske han hade stött på Bloggturken, eller ännu hellre en forskare som kunde berätta om hur mediernas beskrivning av den kriminelle för-ortskillen reproduceras på alla nivåer i samhället och själv-klart även blir en del av självbilden hos dem som växer upp i de utpekade områdena.

Egentligen är det otroligt att så många förortsbor klarar av att hålla mediebilden av sig själva och sin ort på avstånd.


Såhär skriver bloggaren Rebelsoul, en tjugosjuårig tvåbarns-mamma, om livet i Gottsunda:

Jag har skrivit mycket om det som kan kopplas till Gottsunda, och ni har varit med och diskuterat i många olika ämnen. Efter många långa diskussioner i ämnet tycker jag nästan att vi kan slå fast att Gottsunda är ett fantastiskt ställe.

Vi älskar Gottsundas mångkulturella blandning och öppna och tillåtande atmosfär, vi älskar naturområdena och den rena luften, vi uppskattar Gottsunda Centrum med dess a!ärer, bib-liotek, simhall, gym och vårdcentral med mera och vi gillar tu-sen andra små personliga saker med Gottsunda.

Vi som bor här i Gottsunda är mestadels överens om att Gottsunda är en bra plats att bo på, somligt här är knas, men ingen kan komma på en enda bebodd plats i hela världen där det inte finns ett eller annat att klaga på.

Listan med förorter som fått mycket uppmärksamhet på grund av sina »ungdomskravaller« kan göras lång. Fornhöj-den i Södertälje har också beskrivits med svarta rubriker. Om-rådet har fyratusen innevånare. Tjugo ungdomar har vid ett antal tillfällen ställt till bråk. Etthundrafemtio personer del-tog i kommunens medborgarmöte om trygghet i Fornhöjden torsdagen den 4 februari 2009 och enligt kommunens hem-sida resulterade mötet i många bra förslag på hur tryggheten i bostadsområdet kan ökas. Varken mötet eller dess engagerade besökare väckte någon uppmärksamhet i medierna.

I miljonprogrammet Hovsjö i Södertälje har femton till tju-go personer ställt till bråk och skapat rubriker, speciellt runt nyår, flera år i rad. Någon gång har bråkmakarna varit uppe-mot femtio stycken, enligt mediernas rapportering. Hovsjö har mellan femtusen och sextusen innevånare.

Rinkeby har också förekommit i rapporteringen om för-ortskravaller. Även här skriver man att ett femtiotal ungdo-mar har varit inblandade. Rinkeby har totalt sextontusen innevånare.

112 | FÖRORTSHAT

När liknande bus uppstår på andra orter blir rubrikerna inte rikstäckande. De toppar inte ens de lokala nyheterna, trots att antalet skadade och gripna ofta är fler än de varit under de bråk i miljonprogramsområdena som resulterat i krigsrubri-ker. Mediernas språkbruk blir också ett annat vid ungdoms-bråk på andra orter, man beskriver inte händelserna som upp-lopp, kravaller eller gängbråk utan använder hellre begrepp som »slagsmål«, »bråk« eller »en ovanligt stökig natt«.

Några exempel ur tidningsnotiser och korta artiklar med pytterubriker:

Tre ungdomar skadade i Nacka– De slogs med golfklubbor och basebollträn, uppger polisen.

Två ungdomsgäng brakade i kväll samman i ett stort slags-mål vid Ektorps centrum och Skuru skola i Nacka, öster om Stockholm.

Enligt polisen var mellan 20 och 30 ungdomar inblandade. Många var beväpnade med olika typer av tillhyggen, bland an-nat järnrör. Minst tre personer har skadats.

Ytterligare ett slagsmål inträ!ade vid 20-tiden på Slussen på Södermalm. Enligt polisen var det ett stort antal ungdomar i 13–15-årsåldern som var inblandade.

Aftonbladet 18 januari 2008

Jättebråk mellan ungdomsgäng i BräckeEtt 40-tal ungdomar slogs inne i centrala Bräcke på torsdags-kvällen. Tidigt på torsdagskvällen bröt ett stort bråk ut mellan två olika ungdomsgrupperingar inne i centrala Bräcke.

– Vad bråket gällde är för tidigt att uttala sig om. Men det finns uppgifter om att två personer är skadade och sedan ska det göras en anmälan, säger vakthavande befäl Mikael Abra-hamsson.

Länstidningen 1 mars 2012

Ungdomar slogs med golfklubbor Ett 15–tal ungdomar slogs med golfklubbor på Hagagatan i cen-

Riksnyheter


trala Stockholm. En person greps av polisen, misstänkt för för-sök till grov misshandel.

Svenska Dagbladet 27 oktober 2007

Gäng attackerade polisenDet var i samband med att polisen skulle omhänderta flera per-soner vid restaurangstråket i city som det uppstod tumult. Ett stort gäng gav sig på polisen.

– Polisen fick använda både pepparspray och batonger för att freda sig, säger Göran Ludvigsson.

En yngling greps, men det ändrades sedan till ett omhän-dertagande för fylleri. Han hördes på fredagsförmiddagen och släpptes sedan.

Norrköpings Tidningar 23 mars 2012

20–30 ungdomar deltog i bråkEtt slagsmål med 20–30 ungdomar från två grupperingar ut-bröt på lördagskvällen vid Slussen i Stockholm. En ung man för-des till sjukhus i ambulans.

Svenska Dagbladet 10 september 2011

Ytterligare bråk i natt bland ungdomarÄven natten till onsdagen gick i våldets tecken i Östersund. Re-dan tidigt under kvällen samlades ett stort antal ungdomar i Österängsparken nedanför Stora kyrkan i Östersund.

Strax efter klockan 01.00 kallades polisen till platsen då ett större bråk uppstått där cirka 20 ungdomar var inblandade.

Östersundsposten 2 juni 2010

Pojkliga misshandlade 13-åringarI torsdags misshandlades och rånades tre 13-åringar på Söder-malm av ett pojkgäng.

– Det blir allt vanligare, säger Peter Wittboldt vid citypolisen.De tre trettonåringarna misshandlades och rånades mitt på

Södermalm vid 17-tiden i torsdags. Några timmar senare iden-tifierade polisen gärningsmännen när de strök omkring på stan:

114 | FÖRORTSHAT

sex ungdomar varav fem av dem var i åldrarna 12–13 år. Den sjätte var 15 år gammal.

Metro Stockholm 24 september 2012

Hundratals ungdomar vandaliserade i FrölundaFlera hundra ungdomar samlades i går i Fiskebäck och vanda-liserade. Troligen var målet från början Missionskyrkan, men i stället var det bilar, bussar och hållplatser som blev vandali-serade, mestadels genom äggkastning. Tre personer greps för brott mot knivlagen.

Polisen beslagtog vapen och flera personer omhändertogs.Lokala Nyheter P4 Göteborg 30 oktober 2005

100-tal huliganer drabbade sammanEtt hundratal fotbollshuliganer från AIK och Djurgården drab-bade samman i ett stort slagsmål i Fatbursparken på söndags-kvällen. När polisen kom vände de sig mot polismännen och kastade sten och flaskor.

Det var vid 21.30 tiden som ett stort antal huliganer från AIK och Djurgården gav sig på varandra i området kring Medbor-garplatsen, Mariatorget och Fatbursparken. När polisen kom till platsen för att skingra dem började stenar och flaskor att kastas mot dem.

Flera poliser fick lättare skador men polisstyrkan lyckades förpassa sex av våldsverkarna från platsen. Ett antal män hade slagits blodiga men togs från platsen av sina kamrater.

Dagens Nyheter Stockholm 16 september 2012

*

En vacker sommardag ger vi oss ut för att plocka svamp. Det är semestertid och vi befinner oss mitt på bondvischan. Vi parke-rar intill ett utbränt bilvrak och skakar menande på huvudena. Ungdomarna på landsbygden har visst haft tråkigt nu igen.

På otaliga platser runt om på Sveriges landsbygd finns lik-nande lämningar. I de mest pastorala omgivningar kan man


hitta förkolnade rester av en bilstöld, en vansinnesfärd och ett actionbetonat helgnöje efter en långtråkig vecka i landsorten – en bilbrand.

Dessa bränder hamnar aldrig på tidningarnas förstasidor. De fastnar inte ens på bild. Av någon anledning är bilbränder inte lika mediala när det inte finns höghus i bakgrunden.

Kriminell förortPLATS: Medborgarplatsen på Södermalm i centrala Stockholm


1+3 *+"#173#,)" 1(-3#*&($/"#:Invandrare.Kriminell förort.

$"):Vad är det som är kriminellt där?

1+3 *+"#173#,)" 1(-3#*&($/"#:Jag tror att dom håller på ganska mycket med kriminalitet och sånt där. Bilbränder och sånt.

$"):Vad har ni hört det nånstans?

1+3 *+"#173#,)" 1(-3#*&($/"#:På nyheterna. I tidningen.

$"):Har ni varit där nångång?

116 | FÖRORTSHAT

1+3 *+"#173#,)" 1(-3#*&($/"#:Nej.Ja. En gång när jag var liten.

$"):Skulle ni kunna tänka er att bo där?

1+3 *+"#173#,)" 1(-3#*&($/"#:Ja.

$"):Trots kriminaliteten? Tror ni inte att den skulle drabba er?

1+3 *+"#173#,)" 1(-3#*&($/"#:Nej. Man är inte en av dom.

$"):Tror ni att dom mest håller på för sig själva och att det inte drabbar dom som bor där?

1+3 *+"#173#,)" 1(-3#*&($/"#:Ja.Exakt.

$"):Var bor ni då?

1+3 *+"#173#,)" 1(-3#*&($/"#Jag bor i Liljeholmen.Jag bor i Fittja.

$"):Fittja är ju också ett miljonprogram. Vad tycker du om miljon-programmen?


*+"#173#,) 1(-3#*&($/%:Bra. Det finns mycket ungdomsverksamhet där.

$"):Har du fått ta del av det?

*+"#173#,) 1(-3#*&($/%:Jag har inte behövt det.

$"):Är ungdomsverksamheten bara för de kriminella?

*+"#173#,) 1(-3#*&($/%:Jag tror det. För att hålla dom borta från sånt.

$"):När ni flyttar hemifrån, skulle ni kunna tänka er att bo i Fittja eller Tensta eller nåt sånt?

*+"#173#,) 1(-3#*&($/%:Ja. Det skulle funka.Ja, jag skulle kunna tänka mig det.

*

Ett par månader efter Ekots rapportering om »upplopp i Ten-sta« tog jag med mig några typiska Tensta-reportage och be-sökte ett högstadium i närheten av mitt hem. Jag ville höra vad vanliga, ickekriminella Tenstaungdomar tänkte om det som pågick i deras bostadsområde och hur det skildrades i media. När jag gick över skolgården med mikrofonen i han-den kom ett gäng småkillar emot mig och ville bli intervjuade. »Vi är gangsters«, skrek de och ryckte i mikrofonen.

»Det är jättefarligt här! Akta dig!«»Fråga mig, jag är gangster!«»Är du?«

118 | FÖRORTSHAT

Jag lät nog skeptisk, för pojken svor på sin mammas död för att övertyga mig.

»Det tror jag inte«, sa jag och försökte skaka dem av mig. Pojkarna flaxade, runt, runt som hönor och kacklade oavbru-tet.

»Han ljuger, han ljuger, fråga mig, fråga mig.«»Vi ljuger inte, jag svär vi är gangster. Kom igen, intervjua

mig.«Men jag gick vidare in i skolan, in i det klassrum där jag

skulle träffa Hjulstaskolans niondeklassare. Vårterminen närmade sig sitt slut och eleverna hade mycket att göra inför ansökan till gymnasiet, men deras lärare tyckte att det var viktigt att de ickekriminella Tenstaungdomarna för en gångs skull fick lite uppmärksamhet.

Jag började med att spela upp ett reportage som handlade om deltagarna i de så kallade upploppen i Tensta runt jul 2008. Reportern intervjuade några kriminella killar på Blå Huset som fick berätta om varför de ställer till bråk och varför de brukar råna andra unga. Efteråt diskuterade vi det vi hade hört och en av eleverna, Raima, var upprörd.

»På reportaget sa de att de hade förstört Blå Huset. Det tycker jag var oförskämt. Blå Huset är ju för dem. De visar ingen tacksamhet.«

»De vill känna sig starka«, sa Aida.»De vill bara känna sig kriminella, fast de är inte det«, sa

Shima och tjejerna skrattade.Aida trodde att killarna ville spela tu!a inför sina kompisar,

att det var därför de bråkade med polisen. Jag frågade vad de tyckte att man skulle göra åt sådana killar.

»De borde få lära sig«, sa Heba allvarligt som en sträng gammal lärarinna.

Jag undrade om de tyckte att det var bra att medierna be-skrev problemen i Tensta och Sara, en mörkhyad flicka med sjal och glasögon, tog ordet.

»Det är inte bra för allt kan inte vara sant.«


»Tensta får dåligt rykte«, tyckte Raima. »Många tror att det är dåligt i Tensta«, fyllde Mehdi i, »men

det är mycket bra här.«Aida förklarade att i reportaget lät det som om alla som bor

i Tensta håller på med våld och så, men att det faktiskt finns både bra människor och kanske lite mindre bra människor i ett samhälle, vart man än går.

Heba hade lockigt svart hår och långa ögonfransar. Hon tyckte att det oftare stod negativa än positiva saker i tidning-en. Hon sa att hon hade bott på andra ställen, men att hon tyckte att Tensta var bra.

»Jag trivs här. Skolorna är bra här, de har bra lärare. Det är mycket som är bra.«

Jag funderade över om de här ungdomarna kanske var överdrivet positiva till Tensta, som en reaktion på mediernas svartmålning, och frågade om man behöver försvara att man bor i Tensta och att man trivs där. Sara såg förnärmad ut.

»Alltså, vi säger sanningen, att vi trivs här. Vi försvarar inte och säger att vi trivs här.«

»Men behöver man försvara sig för att man trivs i Tensta?«»Jag säger bara att jag trivs här när jag gör det.«Heba berättade att många är rädda för att komma till Ten-

sta. Hon hade kompisar från andra orter som var oroliga för att någon skulle sno deras jacka eller dyrbarheter om de skul-le åka till Tensta.

»Har det hänt dig någonting här?« undrade jag.»Nej, jag bor i Tensta och jag trivs, men jag har vänner ut-

anför som blir rädda när de kommer hit. Egentligen borde de inte vara rädda. Men om man har läst i tidningarna om all kri-minalitet så blir det ju så.«

»Har du sett till den här kriminaliteten?«»Nej. Det finns väl några pojkar som håller på och springer

runt och busar. Men några stora saker har jag inte sett med egna ögon.«

»Vad tänker du om de här bråkiga killarna då?« undrade jag.»Jag tänker att de är dumma i huvudet. För de förstör de-

120 | FÖRORTSHAT

ras egen förort som de själva bor i. De verkar ju helt pucka-de.«

Tjejerna skrattade igen. Det var uppenbart att de tyckte att tu!a gängets machostil var löjlig. Jag ville veta om de hade lagt märke till gänget, om de visste vilka killarna var.

»En vet jag. Han gick i den här skolan«, sa Amir.»Hur vet du att han var en av dem?«»Jag vet inte att han var det, men jag visste att han var på

Blå Huset. Han brukade vara där.«Det var tydligt att den påkostade ungdomsgården var in-

timt förknippad med kriminalitet. Jag frågade Amir om han hade några tankar om varför det här gänget ställde till med så mycket bråk.

»Jag tror att de har misslyckats med allt de har gjort. Och sedan har de inget annat att göra än bara förstöra. Det är vad jag tror.«

»Har ni sett dem stå och hänga?« frågade jag. Amir nickade.»Ja, många gånger. De ser ut som lu!are, jag svär.«»Jag går bara förbi«, sa Adam som var blond och blåögd.»Det är bara att undvika dem. Hålla sig borta«, sa Shima.I reportaget som vi hade lyssnat på tillsammans berättade

reportern att killarna suttit i häkte flera gånger. Man fick höra killarna säga att om man ser ett Tenstabarn med Fjällräven-jacka så vet man att den är snodd. Jag frågade vad ungdo-marna föreställde sig att en lyssnare från en annan plats skulle tänka om Tensta när de hörde detta.

»De tror att det är ma:a och kriminella«, sa Dilan, en flicka med krusigt mörkbrunt hår.

Amir tyckte att folk borde komma och fråga dem som bor i Tensta istället för att lyssna på fördomar i radio. Han lät arg och jag frågade om han tyckte att reportaget spred för-domar.

»Du hör ju hur de snackar. De säger ’man vet att Fjällräven-jackan är baxad om den är från Tensta’, det är inte så. Folk har råd att köpa om de bor i Tensta. Det är inte att de är fattiga.«

»Alla är inte fattiga?«


»Nej, de snackar för sig själva. De kan snacka för sig själva, men inte för oss.«

Jag frågade hur de själva skulle beskriva Tensta och Amir berättade att han flyttat ifrån Tensta för att det inte gick att hitta en större lägenhet där.

»Det var fullt. Så nu bor jag i Hässelby. Jag gillar Tensta, därför fortsätter jag i den här skolan ändå. Det är ett roligt område när man är barn. För mig, alltså för ungdomar också. Det finns mycket fotbollsaktiviteter och läxhjälp.«

»Men är det bara trevligt här?« undrar jag. Amir sa nej. Han sa att det inte finns någon stad eller ort

som är helt felfri. Sara menade att de som bor på Södermalm antagligen tror

att Tensta är den sämsta platsen.»Tror du att de tror det?«»Ja. För de läser så mycket om det i tidningarna så det är

klart att de får ett dåligt intryck.«Heba trodde att man la mer tid på att skriva om problemen

i Tensta, Hjulsta och Rinkeby än i de andra stadsdelarna. Hon undrade över varför medierna hela tiden var på när det hände något i Tensta, men sällan rapporterade om andra orter.

»Min lärare har berättat att det finns mycket bråk i Söder-malm, men jag har aldrig sett att det står i tidningen: Södermalm, Södermalm. Även om det är knas där och det händer saker där, ändå skriver de hela tiden om Tensta. Då blir man lite irriterad, jag vet inte om det kanske ... det låter lite rasistiskt faktiskt.«

Josef berättade att hans brors vänner inte vågade komma och hälsa på eftersom de trodde att Tensta var så farligt.

»Vad tänkte din bror då?« undrade jag.»Jag vet inte.«»Vad skulle du tänkt?«»Idioter.«»Men skulle du inte skämmas?« undrade Lorraine.Josef svarade nej, han skulle inte skämmas. Men i Lorraines

fråga låg ett påstående. Jag frågade henne om det var så att man kunde skämmas för att man bor i Tensta.

122 | FÖRORTSHAT

»Ja, det kan man visst det«, svarade hon. »Ibland så står det såhär i nyheterna att det finns kriminella människor i Tensta, Hjulsta. Då skäms man för att, alltså man är själv inte krimi-nell och man gör inte de här sakerna, men fortfarande blir man inräknad. Förstår du? Då är det klart man skäms.«

*

Varför blir vissa bostadsområden utpekade som sämre än an-dra? Det kan ta ett halvt sekel för en ort att tvätta bort dålig-hetsstämpeln. Har den väl fäst är den svår att bli av med.

När jag var barn var Söder ökänt för sin fulhet och sitt bus. Sedan dess har Söder i folkmun bytt namn till Södermalm och på något underligt sätt blivit tjusigt, trots att det är samma bus och samma mörka, trånga gator och lägenheter nu som då. Det är egentligen bara priset som förändrats, höjts till det tiodubbla.

Föreställningen om Farsta som fult och farligt var också stark under sjuttio- och åttiotalet. Nu har den bilden bleknat. Även där står samma hus kvar och området är varken lugnare eller särskilt mycket rikare nu än förut.

I Bredäng och Skärholmen är det närmast omöjligt att få tag i hyreslägenheter och bostadrättspriserna är höga, ändå släpar dessa förorter fortfarande på sitt dåliga rykte. De är ju bevars miljonprogram ändå.

Det finns sällan några verkliga orsaker till varför vissa om-råden får dåligt rykte.

Ibland tänker jag att Tensta är som horan på skolgården. Den där tjejen som alla vet allt om, just för att de inte vet nå-gonting. Allt som berättas om henne har en viss doft, en viss klang. En underton av »du vet hon«.

I ett hierarkiskt samhälle måste du skilja ut dig och mar-kera status. För att komma upp dig måste du ha någon under dig. Du måste tala om vad som är skillnaden mellan dig och dem. På vilket sätt du är bättre än dem. Kan du inte definiera skillnaden mellan dig själv och dem som står under, riskerar du själv att hamna underst.

Aspudden som gick från att vara okänt fattigt till populärt och välbärgat


Att bo i Tensta är att ständigt beskrivas, men aldrig känna igen sig i beskrivningarna. Det är för att beskrivningarna görs av dem som behöver någon annan att definiera sig mot. Någon att kliva på i hierarkin. För att demonstrera skillnad måste Tensta bli till något annat. Till en annan värld. Berättelserna om Tensta vill alltid framhäva det extrema. Även den grå vardagen blir något exotiskt. Till och med normaliteten beskrivs som onormal.

Det är inte smärtfritt att vara »den andre«, den som sam-hällets »vi« definierar sig emot istället för identifierar sig med. Stigmatisering kallas det. Stigma betyder »stick« eller »brännmärke« och det gör ont.

*

Av 150 artiklar om Tensta som publicerades mellan 2008 och 2009 hade 70 procent ett negativt tema som kriminalitet, våld och andra problem, det visar en studie som presenterades vid Stockholms universitets journalistutbildning 2010. Bara 17 procent av artiklarna om Tensta hade ett tydligt positivt tema. Beskrivningen av Tensta är långt mörkare än den som presen-teras av den genomsnittliga Stockholmsförorten.

FIGUR 5: Så skildras Tensta i medierna – 70 % av artiklarna om Ten-sta hade ett tydligt negativt tema, så som kriminalitet, våld och andra problem. Till analysen användes 150 artiklar om Tensta, publicerade i tidningarna Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Expressen under 2008–2009. Artiklarna valdes genom en sökning i databasen Mediearkivet, där sökordet »Tensta« förekom i rubriken och/eller ingressen.

Källa: Den farliga förorten, Clara Guibourg, JMK, Stockholms universitet, 2010.

Neutral

Positiv

Negativ

MEDIERNAS SKILDRING AV TENSTA

Viktigt!

Bra med konkret

124 | FÖRORTSHAT

I Gunnar Nygrens avhandling Skilda Medievärldar från 2005 hade 33 procent av mediebevakningen från ytterstaden ett po-sitivt tema. Innerstaden fick ännu mer positiv uppmärksam-het: 36 procent av mediernas bevakning av innerstaden hade en positiv vinkel, enligt Nygrens avhandling. Han skriver: »I bevakningen av innerstaden är det berättelser om ’det goda samhället’ som dominerar. Det handlar om såväl skridsko-åkning i Kungsan, nya litterära skyltar som placeras ut som 30-årsjubileet för ett innecentrum på Östermalm, som får fem minuter i ABC. Men innerstaden är också farlig, till exempel övergångsställen där Expressen kör en kampanj efter att en gammal kvinna blivit överkörd.«

Mediernas bild av miljonprogrammen däremot är både mer sparsam och har ett annat fokus, enligt Gunnar Nygrens forsk-ning: »Nyheter från dessa förorter följer samma mönster som forskningen funnit tidigare – utgångspunkten i så gott som alla dessa nyheter är kriminalitet och sociala problem. Som i nyheterna från södra Järvafältet (Rinkeby, Tensta och Hjul-sta) där rubrikerna handlar om barns dåliga hälsa, narkotika och om terrormisstänkta somalier. /…/ Förortsbevakningen under tre slumpvis utvalda veckor faller väl in i de mönster som forskningen tidigare kunnat konstatera i mediernas kon-struktion av bilden av miljonprogrammets förorter.«

Det mest anmärkningsvärda är att så stor uppmärksamhet ges åt kriminaliteten i Tensta. Studien från 2008–2009 visar att nära hälften av de artiklar som skrivs om Tensta handlar om brott, trots att problemen med kriminalitet i verkligheten är så mycket större i Stockholms innerstad.

Ska man tro medierna råder det solförmörkelse i Tensta medan resten av Stockholm har vackert väder.

*

En undersökning om innevånarna i miljonprogramsområ-dena Rinkeby, Rosengård och Hjällbo visade att nära hälften ansåg att deras förorter skildrades på ett negativt sätt i media.

I innerstaden lever man det normala goda livet, i förorterna händer hemska saker

!


De boende kände inte igen den bild som spreds och tyckte att medierna även gav negativa bilder av orternas innevånare, särskilt av invandrarungdomarna. Man menade att killar från förorten ofta beskrevs som farliga och kriminella och tjejerna som förtryckta. Undersökningen visade att de boende ansåg att bilden som media skapar direkt och indirekt påverkade deras chanser ute i arbetslivet och i övriga samhället på ett negativt sätt.

All svensk forskning jag kan hitta om hur media skildrar förorterna visar samma sak: Den är överdrivet negativ.

*

Motstånd mot den ensidiga beskrivningen av förorten finns. Rouzbeh Djalaie tröttnade på den usla mediebevakningen av hans förort och startade lokaltidningen Södra Sidan i Stock-holm 2006. Jag kontaktade honom och vi bestämde trä! på ett kafé i solen mitt i stan och Rouzbeh började berätta.

»Alltihop började när jag och min fru bytte vår lägenhet i ett fyrtiotalshus i Aspudden i Stockholm mot en i miljonpro-grammet Bredäng. Vi möttes av mycket starka reaktioner från människor runt omkring oss. Så gör man bara inte.«

Rouzbeh berättar att lägenheten i Aspudden var trång och hade små fönster, dessutom fanns det en missbrukande gran-ne som levde rövare i huset.

»Mitt i natten stod folk och skrek och bankade på hans dörr och ett tag hade han ingen ytterdörr alls till sin lägenhet. Lä-genheten i Bredäng var ljus och hade utsikt över Mälaren. Ändå tyckte folk att vi hade gjort ett nerköp. Då började jag fundera.«

Några år senare flyttade Rouzbeh och hans fru till Vårberg som ligger ännu längre ut i förorten, och när de sedan fick barn började de tänka över sin situation.

»Många tänker att i förorten kan man bo tills man har fått barn, sedan ska man flytta. Hade vi gjort rätt val? Jag började kolla, hur mår min hemtrakt? Finns det bra skolor i Vårberg?

Omg

126 | FÖRORTSHAT

Ju mer jag läste, desto mindre fattade jag, för det stod ju ing-enting om platsen där jag bodde.«

Rouzbeh beskriver hur lokaltidningen verkade få alla sina nyhetsuppslag från polisrapporter och att de längre reporta-gen och intervjuerna jämt handlade om någon från Liljehol-men eller något helt annat ställe i stan.

»Det kändes som att man var osynlig. Mitt grannskap och alla de frågor som var viktiga för oss var osynliga.«

Rouzbeh hade just blivit arbetslös och bestämde sig för att försöka starta en bra lokaltidning. Han var utbildad IT-kon-sult och hade aldrig skrivit journalistiskt men kom i kontakt med en journalist som hade gjort samma analys av lokalbe-vakningen, Petter Beckman. Tillsammans startade Rouzbeh och Petter Södra Sidan, en annonsfinansierad lokaltidning. Den kommer i brevlådan i Stockholms sydvästra förorter och finns på nätet.

År 2011 bestämde sig Rouzbeh för att starta en tidning på norra sidan också. Den går inte lika bra. Stockholms nor-ra förorter är fattigare än de södra. Kista Galleria, det enda stora framgångsrika köpcentret som skulle kunna finansiera tidningen, har bestämt sig för att bara köpa reklam i TV. De enorma företagen i Kista Science City – Sveriges Silicon Val-ley – som ligger inom bevakningsområdet, är inte heller in-tresserade av att bidra till utvecklingen av sitt närområde.

Ungefär 30 000 människor åker varje morgon till Kista Sci-ence City för att jobba. De 27 000 som bor i Kista åker åt andra hållet, till mindre välbetalda jobb, eller stannar kvar hemma, arbetslösa. Rouzbeh Djalaie försöker inte dölja sin bitterhet när han berättar om mångmiljardföretagens bristande intres-se för områdets befolkning.

»Man kunde tro att de åtminstone hade en målsättning att någon gång i framtiden anställa personer från närområdet, men de bryr sig inte alls. Varför skulle de då vilja satsa på en lokaltidning? Inte ens Stockholms stads eget bolag Kista Sci-ence AB har velat bidra. De är visserligen medvetna om pro-blematiken men de har valt att satsa sina pengar i Järvalyftet


istället, på projekt som verkar roliga men som i praktiken inte lett någonstans.«

Utan stabila reklamintäkter står lokaltidningen Norra Sidan nu på randen till konkurs, trots att den är mycket uppskattad av både ungdomarna i Husby, Stockholms borgarråd och Kista-gallerian, eftersom tidningen synliggör alla och skapar en känsla av samhörighet i området. Alla gillar Norra Sidan, men ingen vill betala. Rouzbeh Djalaie säger att han inte har gett upp än, att han försöker hitta lösningar.

»Men utan Norra Sidan har vi ett demokratiskt problem. Ska vissa områden i Sverige inte ha någon fungerande medial bevakning?«

83 000 personer bor inom Norra Sidans område. Det är tio procent av hela Stockholms stads befolkning och ungefär lika många som bor i Karlstad eller i Kristianstad.

*

Drygt 20 procent av stockholmarna är födda i ett icke väs-terländskt land eller har föräldrar som båda är det. Antalet personer med icke västerländsk bakgrund som citeras i inri-kes- och ekonominyheterna i Stockholmstidningarna Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet är betydligt färre.

År 2008 såg si!rorna ut så här (enligt Quick Responses un-dersökning av Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets ny-hets- och ekonomidelar från den första onsdagen i månaden under maj, juni och juli 2008):

DN inrikesnyheter: 9 %DN Ekonomi: 7 %SvD inrikesnyheter: 9,5 %SvD Näringsliv: 4,5 %

Trots att båda tidningarna arbetade aktivt för att bli mer re-presentativa i sitt urval under den undersökta perioden är re-sultatet nedslående.

Södra och norra sidan exempel på journalistikens demokratiska uppgift!!!!

Helt rätt fråga

128 | FÖRORTSHAT

*

Ett påstående som ofta återkommer när det gäller rapporte-ringen om förorterna är att journalisterna är rädda för att säga sanningen om de problem som finns där. Att vi har en politiskt korrekt journalistkår som är rädd för att utpekas som rasistisk och därför undviker att belysa »problemen i förorten«.

Trots all forskning som visar att medierna tvärtom mer än gärna problematiserar förorten, har den här myten bitit sig fast stenhårt och verkar vara omöjlig att bli av med. En av orsakerna till att en sådan grov felaktighet ständigt återkom-mer är att annars trovärdiga medier och mediepersonligheter själva sprider den.

Janne Josefsson har arbetat länge på SVT:s granskande ma-gasin Uppdrag Granskning och är en av Sveriges mest er-kända journalister. Han är mångfaldigt prisbelönt, 2002 fick han Stora journalistpriset och senast 2010 fick han motta Per Wendels pris på 75 000 kronor för god nyhetsjournalistik.

Janne Josefsson har gjort flera program och inslag från mil-jonprogrammen. Några av dem är mycket populära på rasis-tiska och främlingsfientliga nätforum. Han har också gjort en mängd uttalanden om hur den svenska journalistkåren i åra-tal dolt det faktum att det finns problem i förorten, citat som även de flitigt används i rasistiska bloggar.

Jag stämde trä! med Janne Josefsson i Göteborgs botaniska trädgård för att försöka förstå vad han egentligen menar. Han pratade fort och mycket. Jag fick sällan en chans att komma emellan med en följdfråga.

$"): Du har uttryckt att du tycker att journalister är fega i frågan om miljonprogrammen.

$"--% $(*%5**(-:Vi journalister bor ju inte därute. Och som så många andra

Nyckelfråga


så skiter man i hur det är därute, man lever inte där, har man ihjäl varandra därute eller skjuter på varandra, så skit-samma. Det är ju när det kommer in på deras egen gård, där de har sina egna barn, det är då de reagerar.

När jag kliver ut i de här områdena är jag naturligtvis gäst i verkligheten. Jag måste vara trogen den historia jag ser framför mig, det är ju mina intryck, jag gör ju en massa val och sorteringar och så där ... En människa som bor där ute kan ju reagera väldigt starkt mot det, det är ju ett sätt att svärta ner dem och sådär.

Jag tror att de heller aldrig kan riktigt beskriva hur det är. Bor man i ett sådant här område så måste man också över-leva och det gör att de inte kan riktigt vara sanningsenliga, det är min absoluta uppfattning. Det gäller mig också, jag tar risker som gäst i verkligheten, men det är absolut nödvändigt att inte bo i det området man beskriver.

Först påstår Josefsson att de problem som finns i miljonpro-grammen tigs ihjäl och att det beror på att där inte bor några journalister. I nästa andetag hävdar han att de som bor i mil-jonprogrammen inte själva kan ge en rättvis beskrivning av sin tillvaro.

Innan jag hinner sticka emellan med en fråga fortsätter han.

$"--% $(*%5**(-:Det värsta är ju att stora delar av ungdomarna i de här om-rådena, de områden man kallar för ... ja, vad är det man kal-lar dem ... sossarna har ju benämnt dem med en massa olika förskönande omskrivningar ... Många utav ungdomarna har ju sagt upp samhällskontraktet och det är ett farligt till-stånd. Och det är farligare idag än vad det har varit i mo-dern tid. Jag läste i DN förra veckan att 40 procent av ung-domarna mellan arton och tjugofyra år varken har arbete eller går i skolan. 40 procent! Och så kan vi räkna med att

Överleva?

130 | FÖRORTSHAT

arbetslösheten bland ungdomar kanske kan stiga ordentligt om något år, jag menar då är vi uppe i 60, 70 procent, kom igen! Vad kommer att hända? Den kriminella arbetsmark-naden är öppen tjugofyra timmar om dygnet. Det kommer att bli obehagligt inte bara för dem som bor i de här områ-dena utan även för dem som tror sig leva i en skyddad miljö.

Josefsson hävdar att »många av ungdomarna har sagt upp samhällskontraktet«, han talar om en stor fara, han pratar om en undersökning om ungdomsarbetslöshet, han nämner si!-ran 70 procent och avslutar med »den kriminella arbetsmark-naden«. Det är en skräckinjagande bild han målar upp, men underlaget är mycket skralt.

Undersökningen om ungdomsarbetslöshet som Josefsson hänvisar till är en rapport från Ungdomsstyrelsen från 2008 som visar att mer än var tredje ungdom varken arbetade el-ler studerade i flera förorter och att den förort med störst problem var Husby, där 38 procent av ungdomarna stod ut-anför både studier och arbetsmarknad. Men att därifrån dra slutsatsen att de om något år skulle uppgå till 70 procent och att stora delar av ungdomarna i miljonprogrammen sagt upp samhällskontraktet och står till den kriminella arbetsmarkna-dens förfogande, det är att fabulera. Att vara arbetslös är inte detsamma som att bli kriminell.

Josefsson pratar på och jag har inte en chans.

$"--% $(*%5**(-:Man frågade ju aldrig svensk arbetarklass vad de tyckte om invandrings- och flyktingpolitiken. Hade man gjort det så kanske man inte hade fått ett rungande ja. Och det var ju de som fick bära hela den ekonomiska krisen på sina axlar, de fick också bära hela flyktingpolitiken. De fick se hela sin trappuppgång förvandlas, kanske på ett par år. Och att se sin trappuppgång förvandlas det är ju en riktig, rejäl om-ställning. Det är ju där du ska gå ut med soporna, det är där du har tvättstugan. Det var ingen abstraktion som det var


för väldigt många andra som satt och sa att man skulle ta emot folk från hela världen som sökte skydd hit.

Det här har Josefsson sagt förut, jag har sett flera Youtube-klipp och läst intervjuer där han har sagt precis samma sak. Den här gången hinner jag med.

$"):Men när du säger att trappuppgångarna förvandlas, då kan man ju tolka det som att det kommer en massa svartskallar in i trappuppgången och att det är det som är problemet.

$"--% $(*%5**(-:Alltså problemet är ju att de etablerade demokratiska parti-erna inte har erkänt de här problemen. Att det är problem. Svenskarna har ju flytt, de som har kunnat. Och då gäller det att röna ut vad beror det på och låta saker och ting kom-ma fram. I och med detta så blir det ju till slut att de trycks in i rasistiska fållor och de kanske röstar på partier som är direkt främlingsfientliga och sådant där. Den risken tror jag är uppenbar.

De etablerade partierna har inget svar på de här frågor-na. Det är ett svek, tycker jag. Mot alla som bor i de områ-dena. Jag har heller inte trä!at några invandrar- och flyk-tingfamiljer som har sagt att de vill bo kvar i de här gettona. De vill ju inte längre ... De vill ju integreras. De flesta. Den absoluta majoriteten, tror jag.

De svenska arbetarklassrasisterna kan enligt Janne Josefsson inte hjälpa att de är rasister. Allt är politikernas fel, eftersom de inte erkänner att det finns problem. Att Josefsson ser en koppling mellan samhällsproblem och invandring är uppen-bart. Men på vilket sätt han menar att invandringen orsakat problem är inte lika tydligt.

Och så kommer visan igen om att ingen vill bo i miljonpro-grammet egentligen, med en liten knorr den här gången. Jo-

JJ skyller på politikerna, JT på journalisterna

I den sv arbklassen har ingått många med invbakgr

Inte erkänt problemen. Så talar många idag. Dabrowski: vi måste tala om problemen med inv. Säger det istället för att säga vad man anser är problemet.

132 | FÖRORTSHAT

sefsson tolkar nämligen denna påstådda ovilja att bo i miljon-programmen som en vilja att integreras.

$"):Men tror du att problemen i miljonprogrammen är klassre-laterade eller hänger de specifikt ihop med invandringen?

$"--% $(*%5**(-:Per-Albins folkhem, det var ju ett vitt folkhem. Jag vet inte hur gammal jag var första gången jag såg en svart människa. Nu kommer det hit analfabeter. Jag är ju för ett mångkultu-rellt samhälle, men jag tillhör ju en yrkesgrupp som har för-skönat det riktigt ordentligt, skulle jag vilja säga. Och hållit inne med och dolt väldigt mycket. Det tycker jag är ett av de värsta sveken vi journalister har gjort oss skyldiga till under de åren jag har jobbat i alla fall.

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att vi ... Nästan som journalister i totalitära stater, har vi vidarebefordrat det som makten vill att vi ska vidarebefordra. Bara folk är tysta och glada och går på bidrag och lever i de här områ-dena och vi slipper ha med dem att göra, då ska alla vara nöjda.

När jag var i Rosengård kunde man se poliser som verk-ligen var rädda. Och det är ju de som får göra jobbet. Sikta med skarpladdade skjutvapen mot barn. Tolv–tretton-åringar som kastar sten mot dem. Men just den här förskö-ningen.

$"):Men hur ska man föra den här diskussionen då?

$"--% $(*%5**(-:För den öppet. Det ruggiga är väl att nu när man ständigt beskriver hur det brinner i området, människorna där tyck-er ju många gånger att bilden av området är värre att leva med än att leva under de omständigheter man gör i områ-


det. Jag vet inte hur man kan lösa det. Det är klart att män-niskor kan också vara oerhört lyckliga i de här områdena. De kan vara glada. Min fru är från Filippinerna, hon kan ju berätta om påvra miljöer i Filippinerna där de är mycket lyckligare än vad vi är här i Sverige. Men det betyder väl inte att den ojämlikheten ska bestå.

Josefsson jämställer nu miljonprogramsområdena med slum-men i tredje världen. Det blir en liten paus och jag passar på att ställa en av mina viktigaste frågor.

$"):Vad tänker du om att främlingsfientliga bloggare citerar dig?

$"--% $(*%5**(-:Vad är det jag har sagt då?

$"):Det här om trappuppgångar som förvandlas till exempel.

$"--% $(*%5**(-:Jo men alltså, om de är de enda som ...

Det är klart att de kommer att utnyttja det. Men jag vet med mig själv att jag är inte invandrarfientlig, jag är inte främlingsfientlig, jag är inte rasist. So what’s the problem? Det är väl värre att sitta och förneka allting.

Journalistik är ju att ta fram och försöka förklara, var-för sker detta? Har det någonting med klass, kulturell bak-grund, samhällsställning eller vad fan det än handlar om så ska det väl upp på bordet. Sedan om det är tabubelagda frå-gor framför allt bland journalister så ...

$"):Men är det verkligen tabubelagt? Jag tycker att man jämt läser om allt hemskt som händer i förorten och alla brott som begås av invandrare.

134 | FÖRORTSHAT

$"--% $(*%5**(-:Man tassar runt. En hel rad kulturpersonligheter förneka-de hedersvåld ett tag. Jag begriper ingenting, det är klart att det finns hedersvåldskultur och då ska man väl försöka ringa in, var kommer den ifrån och vad beror den på?

$"):Men det är lättare att belysa det som kommer nytt, medan det som är gammalt, att man slår ihjäl varann på fyllan, det är sådant som livet är, det är inget kulturellt förfall.

$"--% $(*%5**(-:Man måste väl för fan kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt?

$"):Men man skriver ju aldrig »Fyllevåldets o!er – Ytterligare en berusad man misshandlade sin fru till döds.«

$"--% $(*%5**(-:Svenska ungdomar på fyllan i Grekland ... Kvinnovåld ... Det ska väl också fram.

$"):Men då belyser man inte att det har med svensk kultur att göra.

$"--% $(*%5**(-:Kan man absolut göra.

$"):Ja, man kan det, men det gör man väldigt sällan.

$"--% $(*%5**(-:Nä, men då gör man inte det. Men jag har jättesvårt för ett sådant program som Efterlyst. Invandrarkillar är ju över-


representerade när det gäller vissa våldsbrott, men när man bara visar sådana hela tiden så slår ju det sönder skallen på folk. Man tror ju till slut att alla invandrare är så, och man tror att det bara är invandrare som gör de här brotten. Man förklarar aldrig heller varför i så fall.

$"):Förklaringen är att invandrare är överrepresenterade i den socialgrupp som begår den sortens brott, men det får man inte veta.

$"--% $(*%5**(-:Ja, det är ju din förklaring.

$"):Men så ser ju statistiken ut. Invandrare är fattigare än svenskar. Kopplingarna går mellan den typen av brottslig-het och fattigdom. Det är inte etniciteten som avgör om man blir kriminell eller ej.

$"--% $(*%5**(-:Absolut, absolut. Jo, jag har också sett att de här invandrar-fientliga grupperna citerar mig ... jag tror att det första cita-tet är hämtat ur någon TV-debatt från nittioett när jag säger just det, att vi journalister har dolt och tryckt ner saker och ting i någon slags välvillighet, och inte berättar vad vi vet.

$"):Men försöker inte du också dölja någonting när du säger att folk inte vill vara rasister men tvingas till det?

$"--% $(*%5**(-:Det har jag absolut inte sagt. Men min uppfattning är att många utav dem inte i grunden är rasister utan man tvingar in dem i det till slut eftersom inga andra tillåter dem att ta upp de här problemen som har varit.

I all oändlighet säga att det finns problem, utan att säga vad man menar.

136 | FÖRORTSHAT

Man får o:ciellt inte tycka någonting om det här, får inte öppna munnen utan att riskera att blir stämplad som rasist, och det gör ju att de kanske går hårdare fram. Men det finns absolut rasism inom arbetarklassen också, som i alla sam-hällsklasser. Även i de mest fina salonger kan det dyka upp.

Men jag tror inte svenskarna i allmänhet är rasister, men jag tror inte de ställer upp på det samhälle vi har fått här idag. Det tror jag inte.

*

70 procent av journalisterna har aldrig försökt mörka »san-ningen« om invandringen, eller dolt uppgifter som skulle kunna ge en negativ bild av invandrare. Det visar tidningen Journalisten och Quick Responses webbenkät, som fylldes i av 1 655 journalister år 2008. Däremot har 80 procent av journa-listerna någon gång mött främlingsfientliga åsikter i sitt ar-bete, åsikter som de inte följt upp och redovisat journalistiskt. Det verkar alltså snarare vara så att journalister mörkar den dolda främlingsfientligheten än problemen med invandring-en.

Skeendena under hösten 2012 pekar åt det hållet. Den 21 oktober ville SVT:s flaggskepp Agenda tala öppet om »pro-blemen kring invandringen« och ställde den retoriska frågan »Hur mycket invandring tål Sverige?« i rubriken för partile-dardebatten. Knappt en månad senare avslöjades de två SD-topparnas våldsamt rasistiska beteende i en film som de själva spelat in och som Expressen publicerade. Borde inte svenska medier ha kunnat avslöja Sverigedemokraternas hyckleri mycket tidigare? Istället har man okritiskt agerat megafon åt rasister som inte tvekar att beväpna sig med järnrör.

Sverigedemokraterna är ett intressant fenomen i vårt hy-permoderna och hyperliberala land, ett land som definierar sig som klart antirasistiskt. Precis som invandrarna beskrivs Sverigedemokraterna och deras sympatisörer ömsom som of-fer och ömsom som förövare. Ibland är de onda rasister som

Irriterande intervju för den saknar vissa väsentliga följdfrågor

?


ingen vill befatta sig med och ibland bara förvirrad svensk un-derklass som har det svårt och inte vet bättre.

Att Sverigedemokraterna skulle kunna ge uttryck för en allmän svensk rasism förnekas kategoriskt. Ändå använder svenska medier och politiker från flera andra partier Sveri-gedemokraternas grepp när de ska debattera invandringspoli-tiken och segregationen. Man talar då, precis som Sverigede-mokraterna, om »problemen kring invandringen«.

Sällan hör vi debatter om »problemen med fiskerinäring-en« eller »problemen med sjukvården«. Istället förs diskus-sioner om problemen med utfiskning, patienter som tvingas ligga i korridoren, eller underbemanningen på svenska sjuk-hus. En fungerande debatt kräver nämligen att det finns kon-kreta problem att diskutera.

Men när det gäller »problemen kring invandringen« be-höver medierna inga konkreta definitioner. I diskussionen som uppstod efter Agendas tema »Hur mycket invandring tål Sverige?« hävdade SVT att just den här diskussionen skulle föras i allmänna ordalag. Men »invandringen« består inte av luft. Det handlar om människor. Och när man talar om »in-vandringen« i Sverige idag så syftar man inte på invandrare från västerländska länder, man menar mörka människor från Afrika, Asien och Latinamerika.

Om vi provar att byta ut ordet »invandringen« mot »judar-na« så blir det solklart vad det handlar om: »Man måste kunna belysa problemen med judarna utan att kallas rasist.«

Agendas rubrik på trettiotalet skulle ha kunnat vara »Hur mycket judar tål Sverige?«

När SVT vill debattera »problemen kring invandringen« utan närmare definition, förknippar SVT invandringen i största allmänhet med problem i största allmänhet. Och när Janne Josefsson knyter ihop invandring med diverse sociala problem är det ett sätt att etnifiera och främmandegöra ge-mensamma samhällsproblem. Just det sättet att tala om in-vandring använder rasister och Sverigedemokrater.

Men Janne Josefsson och Sverigedemokraterna har en po-

138 | FÖRORTSHAT

äng när de påstår att de är de enda som vill prata om »pro-blemen kring invandringen«. Vi har skapat en ny underklass i Sverige och den har till stor del sina rötter i andra länder. Inga etablerade politiker från de stora partierna vill ta debatten om varför det ser ut såhär och vad detta gör med oss.

Vad är det egentligen som händer när vi lyfter på fötterna för städaren? En städare som nästan aldrig är blond. Hur på-verkar det oss att vita svenskar sällan känner några svarta svenskar, eftersom vita och svarta svenskar bor åtskilt, arbe-tar åtskilt och har sina barn i olika skolor? Vad gör det med vårt samhälle, med hur vi ser på varandra och oss själva?

Varför väljer större delen av de resursstarka, ljusa svensk-arna att inte integreras med de mörka? Vad är skillnaden mel-lan en medvetet skapad apartheid och den sortens apartheid som vi lever i?

*

Jag arbetade med att sätta ihop mina inspelningar från Tensta till en lång radiodokumentär som skulle sändas i Sveriges Ra-dio och tänkte att nyhetsredaktionerna borde vara intresserade av ett kortare reportage som skulle avslöja den egentliga anled-ningen till »ungdomskravallerna« i Tensta. Ett avslöjande som skulle visa att det aldrig rört sig om några upplopp, utan att hela problemet uppstått på grund av att polis, fältassistenter och stadsdelstjänstemän inte lyckats stoppa en liten skock småkri-minella busar som ställt till problem en längre tid.

Jag kontaktade alla nyhetsredaktioner på P1, kanalen där min dokumentär skulle sändas, men jag fick nej. Man tyckte att nyheten var för lokal. För personlig. Vissa redaktioner gav mig en liten beskäftig lektion i hur de ville att ett reportage skulle låta, men inga kommentarer om innehållet överhuvud-taget.

Jag blev stum. Kollegor brukade ofta förklara den urusla mediebevak-

ningen av förorterna med att:

Hemsk fråga


1. Vi bor ju inte där.2. Vi har ju inga kontakter där. Nu sa de istället att eftersom jag bodde där och hade kon-

takter där, så ville de inte publicera reportaget. När reportrar som bor på Södermalm åker till miljonprogrammen och gör oinsatta och okunniga reportage om våldsbrott är det där emot varken för personligt eller för lokalt, trots att det begås många fler sådana brott i deras egen stadsdel. Den sortens reportage ses inte som ett sätt för Södermalmsbor att dölja problemen i sin egen bostadsort på bekostnad av andra. Varenda större nyhetsredaktion runt om i landet har gjort ett antal sådana inslag om sina miljonprogramsområden.

Av någon anledning är »den invandrade ungdomsbrotts-lingen« viktig att ha med i både tidningar, TV och radio. Att traditionellt svenska ungdomsbrottslingar självklart är i ma-joritet, eftersom de tillhör majoritetsbefolkningen, märks inte i nyhetsrapporteringen. Ingen reporter har sökt upp det rasistiska ungdomsgäng som terroriserade somalier i Forse-rum. Ingen vet hur de ser ut eller låter. Sällan eller aldrig får vi höra en ljushyllt fotbollshuligan, folkrace-slugger eller söderbuse berätta varför han slåss och bråkar. Men Tenstas trettio individer har fått oerhört mycket medieutrymme, trots att deras brott är oansenliga ur både samhälls- och medieperspektiv. Hade man verkligen tagit deras brott på allvar skulle man ha granskat dem ordentligt och de skyldiga skulle inte ha tillåtits bre ut sig så som de gjort i medierna.

Vanligtvis sätter nyhetsmedia en ära i att vara åtminstone någorlunda sanningsenliga. Inte när det gäller miljonpro-grammen. Här gäller inte de vanliga journalistiska reglerna om att en händelse blir en nyhet om den har stor betydelse för allmänheten. Här gäller inte ens den traditionella medie-dramaturgin som brukar innebära att ju våldsammare och ovanligare ett brott är desto större nyhet blir det. Det enda som medierapporteringen runt betongförorterna går ut på är att skapa skarpa kontraster mellan miljonprogrammen och resten av landet.

Så bra

Jag hade aldrig upplevt det starkare än nu, när min nyhet om de så kallade »upploppen i Tensta« hamnade i papperskorgen.

*

Jag hade krävt ett svar på frågan om varför vi måste fly från Tensta och jag hade fått besked.

Det berodde på att Stockholms borgarråd och Sveriges re-gering inte brytt sig och fortfarande inte bryr sig ett skvatt om hur miljonprogrammen sköts, att polisen inte arbetar före-byggande och att Tenstas egentliga makthavare, tjänstemän-nen, under många års tid smitit från sina jobb och låtit bli att ta itu med de förhållandevis små problem som funnits att lösa: Ett trettiotal pojkar som hängde i gäng, sköt med luftpistol, tände eld på saker och ting och trakasserade yngre förbipas-serande. Pojkar som skulle gjort vad som helst för att få vux-enkontakt. Pojkar som det skulle varit lätt att ta tag i om man bara gjort det i tid.

I Tensta hade man inte gjort det alls. Istället för att se till att det fanns fungerande fritidsverksam-

het, fältarbete och förebyggande polisarbete hade pojkarna misshandlats, tystats och portats av personalen på ungdoms-gården, mött fältare med så svåra samarbetsproblem att de överhuvudtaget inte kommunicerade med varandra och sett poliser som var så rädda att de inte vågade kliva ur polisbilen.

Istället för att ta tag i killarna medan de var i tonåren hade stadsdelens tjänstemän rullat tummarna tills det lilla proble-met vuxit upp och blivit ett stort problem. Ett problem som av medierna genast tolkats som utbredd ungdomskriminalitet, ett krigsliknande allmäntillstånd med risk för groende extremism.

Har man bott sjutton år i Tensta vet man att man inte kan lita på medierna. Dessutom arbetade jag själv som journalist och hade god kunskap om de lögner som kunde produceras på redaktionerna. Ändå kändes det märkligt. Så komplett ge-nomfört över hela linjen.

Lagen om förortshat verkade med full kraft.

Föräldrarna och civilsamhället då?

Andra delen»Riv i miljonprogrammen för integrationens skull.«

Integrationsminister Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag 2009

142 | FÖRORTSHAT

Det ständiga drevet mot förortenDet var inte lätt att byta en fyra i Tensta mot något likvärdigt eller bättre på en annan ort.

När våren kom och körsbärsträden blommade hade vi fortfarande inte fått ett enda svar på vår bytesannons. Svär-far erbjöd oss att bo i hans egnahemvilla i Bromma igen, själv tänkte han flytta tillbaka till hemlandet Uruguay på gamla dar. Det var ett svårslaget erbjudande och vi hade så när bör-jat packa när vi insåg hur svårt det skulle bli för oss att leva vårt liv i en Brommavilla. Det skulle bli trångt, instängt och dyrt.

Villan var ett antal kvadratmeter mindre än vår lägenhet, Zelda skulle inte få gå utanför dörren själv på grund av bil-vägarna och vad huset kunde kosta att värma upp på vintern vågade vi inte tänka på. Vi tackade nej.

Jag har ofta tänkt tillbaka på det beslutet. Varje gång för-undras jag över alla de människor som betalar hutlösa sum-mor för att få tränga ihop sig i pyttesmå Brommavillor. Män-niskor som aldrig skulle sätta sin fot i Tensta frivilligt.

*

Min och Daniels allra första gemensamma bostad var en andra-handstvåa i Hässelby Gård, som ligger norr om Stockholm och är en femtiotalsförort med tunnelbana. Där bodde vi när Leslie föddes och det var en förskräcklig tid. Det tog fyrtio minuter att



DET STÄNDIGA DREVET MOT FÖRORTEN | 143

åka tunnelbana in till stan och vi hade inga vänner i området. Daniel spelade musik på sjukhus om dagarna medan jag

satt hemma och stirrade på vår baby. Leslie föddes i januari och han och jag blev helt isolerade i vår förort, av kylan och den långa vägen till vänner och bekanta. Vår närmsta granne var gravt alkoholiserad och hans kompisar som var i samma skick brukade stå och banka i timtal på hans dörr. »Erik! Öpp-na dörren Erik, vi har köpt pizza för fan Erik!«

När jag skulle slänga soporna var jag ofta tvungen att gå en trappa upp. Vi bodde på nedre botten och sopnedkastet kunde vara fullt ända upp till första eller andra våningen.

Längs promenaden hem från tunnelbanan hände det att tandlösa trettiofemåringar med rullator och glansig blick kom utrullande ur buskagen. Jag minns speciellt en man som plötsligt sköt ut rullatorn på gångvägen mitt framför mig och min ärvda åttiotalsbarnvagn. Han stannade till, glodde stelt på mig och sa »Ist das möglich?«

Hässelby Gård var en femtiotalsförort med långa fyrkantiga huslängor och höga punkthus där det bodde massor av omöjliga människor. En hel by full av Quasimodos, minns jag att jag tänkte ibland när jag var på väg till Konsum för att handla. Utanför Sys-tembolaget var kön lång redan klockan nio på vardagsmorgnar. Där stod alkisarna i klungor med sina nummerlappar och rökte hela dagen lång. I Tensta var det aldrig kö på Systembolaget, inte ens på fredagkvällarna. Muslimer dricker sällan alkohol.

Det är inte helt lätt att förstå varför den fyrkantiga femtio-talsarkitekturen skulle vara att föredra framför den fyrkantiga sextio- och sjuttiotalsarkitekturen. Lika svårt var det för mig som nyinflyttad Tenstabo att förstå varför Tensta var rikskänt som ett problemområde, men inte Hässelby Gård.

*

Mediedrevet mot förorten har pågått i snart femtio år. Redan 1964 anklagades de nybyggda modernistiska förorterna för att isolera hemmafruarna. Där fanns ju inga kaféer att slinka

Jämförelsen med H G

144 | FÖRORTSHAT

in på. Som om ett kafébesök skulle göra någon större skillnad för en understimulerad, ekonomiskt beroende hemmafru. De gemensamma uteplatserna, lekparkerna, biblioteken och an-dra mötesplatser som fanns i de nya förorterna nämndes inte i debatten. Bostadsområden som inte prioriterade kommersi-ell verksamhet som kaféer och butiker provocerade redan då.

När miljonprogrammen började byggas i slutet på sextiotalet var det framför allt miljön i förorten som hamnade i skottglug-gen. En av Tenstas arkitekter, Igor Dergalin, medverkade själv i den allra första skandalartikeln om Tensta. Jag ringde upp ho-nom för att få veta hur det gått till, och han berättade gärna.

När Dergalin ritade Tensta, tillsammans med en arkitekt-grupp vid Stockholms stadsbyggnadskontor, så var tanken att det skulle se ut ungefär som det gör idag med trafikseparering, promenadstråk, lekplatser och mycket träd och grönområden.

Men politikerna hade bråttom när miljonprogrammen skulle byggas. Sveriges städer expanderade kraftigt på sextio-talet, mängder av svenska landsortsbor fick jobb i staden och hade ingenstans att bo. Igor Dergalin, själv invandrad till Sve-rige från Grekland, hade inte heller något boende utan hyrde i andra hand. Hundratusen köade för bostad i Stockholm. Mil-jonprogrammen hade blivit en valfråga och när valet var vun-net och beslutet var fattat måste de nya bostäderna bli verklig-het så fort som möjligt, helst före nästa val.

En stor del av Järvafältets naturmiljö, som arkitekterna haft med i sina planer för Tensta, röjdes undan för att man skulle kunna arbeta snabbare. Mellan åren 1966 och 1971 byggdes bostäder i Tensta för sextontusen människor, men hur såg det egentligen ut där de skulle bo? Hela området hade blivit en enda stor gyttjepöl efter maskinernas jäktade framfart.

De nyinflyttade Tenstaborna var inte sena att använda till-gängliga kanaler för att föra fram sina klagomål. Inflyttarna var till största delen medelklass, vana att göra sina röster hörda i samhället. Kritiken nådde snabbt fram till arkitek-terna och när Igor Dergalin såg lervällingen mellan betong-husen blev han ledsen. När han sedan förstod att man varken


hunnit bygga tunnelbana eller fungerande gångvägar och att busshållplatserna hela tiden flyttades runt för att byggba-racker och fordon skulle kunna komma fram, blev han riktigt upprörd. Men hans invändningar avfärdades på Stockholms stadsbyggnadskontor som »arkitektsnack«.

I sin frustration vände sig då arkitekten Igor Dergalin till en reporter på kvällstidningen Expressen. Tillsammans åkte de ut till Tensta en kulen vinterkväll och dagen efter publi-cerade Expressen den första skandalartikeln om Tensta. Inte i sin vildaste fantasi hade Igor Dergalin kunnat föreställa sig att detta var inledningen på en hatkampanj som skulle pågå i mer än fyrtio år.

Så jävla ful och tråkigPLATS: Odenplan i centrala Stockholm


8'(-2 0"- , 1#%11,(5%03#*3'2%#-:Där är jag född.(Skratt)

$"):Hur länge bodde du kvar där?

8'(-2 0"- , 1#%11,(5%03#*3'2%#-:Några månader tror jag. Det var inte länge.

$"):Hur kom det sig att ni flyttade?

8'(-2 0"- , 1#%11,(5%03#*3'2%#-:Vet inte. Vi flyttade till Norrtälje bara. Där mina släktingar bodde.

All kritik mot den arkitekturen är inte hatkampanj

146 | FÖRORTSHAT

$"):Vad har ni för känslor inför miljonprogrammen? Vad får ni för bilder?

8'(-2 0"- , 1#%11,(5%03#*3'2%#-:Jag har aldrig tänkt på att sätta mig på tunnelbanan och åka ut till Tensta. Jag har inga kompisar som bor där heller och sådär. Jag har haft det förut när jag jobbat på arbetsplatser med låg status och sådär. I dom kretsar jag rör mig idag så är det ingen som bor i Tensta överhuvudtaget.


8'(-2 0"- , 1#%11,(5%03#*3'2%#-:Jag har aldrig tänkt tanken. Nej, jag tror inte det.

$"):Varför?

8'(-2 0"- , 1#%11,(5%03#*3'2%#-:Ja det var en bra fråga. Jag har hört om gängbråk och sådär. Det kanske är mer i Kungsan i och för sig.

$"):Och du då?

0;#/ 0"- , *"00" 3'2%#:Visst, har jag inget tak över huvudet då bor jag var som helst, men det är absolut inte mitt första val. Delvis därför att jag tycker arkitekturen där är fruktansvärd, den är så jävla ful och tråkig. Sen har det ju varit lite mer stök där än på andra ställen.

*


Om en fastighet – eller en hel stadsdel, för den delen – är hem-vist åt brottslighet, otrygghet, oro, äktenskapsproblem, en typ av fysiskt och mentalt lidande som man inte ser i mer traditio-nellt utformade områden där samvaron är starkare – då finns det ingenting i världen som försvarar att kåken inte jämnas med marken och något nytt byggs istället.

Så uttrycker sig frilansskribenten Mark Isitt i Göteborgs-Pos-ten 2011.

Hand i hand med farbror polisen har den modiga Isitt gett sig ut i förorten för att i tre artiklar klargöra hur kriminali-tet och arkitektur hänger ihop. Han börjar med att beskriva Hammarkullen som en förfallen och smutsig stadsdel där langarna kan göra sitt jobb helt öppet mitt på torget.

Mark Isitt frågar inte polisen han har med sig hur det kom-mer sig att langarna får arbeta ostört mitt i samhället och han intresserar sig inte för vem som bär ansvar för att miljön är så nedgången. Mark Isitt vill istället hitta ett samband mel-lan den ringaktade arkitekturen i miljonprogrammen och den mytomspunna kriminaliteten i områdena.

»Mark Isitt besöker en av våldsbrott hårt prövad stadsdel – Bi-skopsgården.« Så lyder ingressen till en av artiklarna. En tung mening som sätter stämningen och ger en bild av den ansvars-tyngda reportern som plikttroget tar sig ut i den hårda verklig-heten för att beskriva den. Artikeln är bildsatt med en teckning som föreställer en pistol och fyra ammunitionsmagasin i form av höghus.

Mark Isitt beskriver hur han efter idogt googlande hittat flera stycken brutala våldsbrott som begåtts i Biskopsgården. Han beskriver dem ingående.

Därefter skildrar han Biskopsgården som en »muskulös tra-fikspagetti« nästan helt förskonad från bilar och jämför med slummen i fem världsdelar. Exakt vad misären i miljön består i förklarar han inte, men han nämner att där finns frusna blom-mor (det är vinter), revolutionär gra:ti och en gångtunnel.

148 | FÖRORTSHAT

»Gångtunnlar är alltid utsatta«, säger sociologen som också får vara med och analysera kriminaliteten och arkitekturen.

Nu finns det ju en hel del gångtunnlar även i villaförorter och innerstan. Men just i förorten blir de extra problematiska eftersom Mark Isitt vill underbygga sin tes om att arkitektu-ren i förorten orsakar kriminalitet.

»Om du kan bygga dig otrygg, då måste det betyda att du också kan bygga dig trygg«, skriver han.

I så fall kanske hela Göteborg borde byggas om. Eller ial-lafall centrum, Frölunda och de östra delarna av staden. Där begås nämligen många fler våldsbrott än i miljonprogrammet Biskopsgården (figur 6).

FIGUR 6. Precis som i Stockholm är andelen anmälda våldsbrott långt högre i Göteborgs innerstad än i förorterna.

Källa: Brottsförebyggande rådet, www.bra.se/statistik.

ANMÄLDA BROTT 2007–2008

År 2007 2008

Antal brott/100 000 inv Antal brott/100 000 inv

GÖTEBORGS KOMMUN Våldsbrott 7 025 1 429 6 919 1 393

GÖTEBORGS KOMMUN Centrum stadsdel Våldsbrott 2 041 3 784 2 066 3 788

GÖTEBORGS KOMMUNÖstra Gbg stadsdel Våldsbrott 759 1 784 789 1 822

GÖTEBORGS KOMMUNBiskopsgården stadsdel (upphörde 2011-01-01) Våldsbrott 334 1 312 318 1 250

GÖTEBORGS KOMMUNFrölunda stadsdel (upphörde 2011-01-01) Våldsbrott 259 2 008 226 1 743


Mark Isitt är en vit medelålders man, uppvuxen på Marstrand. Han bor i radhus i Enskede i Stockholm, en förort där de upp-levda problemen med skadegörelse i bostadsområdet är stora jämfört med andra stadsdelar. Kan det bero på arkitekturen?

Så här stora är de upplevda problemen med skadegörelse i några bostadsområden i Stockholm 2008 (enligt trygghets-mätningarna Trygg i Enskede-Årsta-Vantör?, Trygg i Tensta? och Trygg i Södermalm?):

Stockholm 60%Gamla Enskede 72%Spånga-Tensta 67%Södermalm 68%

ANMÄLDA BROTT 2009–2010

År 2009 2010

Antal brott/100 000 inv Antal brott/100 000 inv

GÖTEBORGS KOMMUN Våldsbrott 7 415 1 472 7 447 1 459

GÖTEBORGS KOMMUN Centrum stadsdel Våldsbrott 2 661 4 030 2 151 3 769

GÖTEBORGS KOMMUNÖstra Gbg stadsdel Våldsbrott 760 1 720 780 1 753

GÖTEBORGS KOMMUNBiskopsgården stadsdel (upphörde 2011-01-01) Våldsbrott 379 1 476 439 1 677

GÖTEBORGS KOMMUNFrölunda stadsdel (upphörde 2011-01-01) Våldsbrott 307 2 355 264 2 010

150 | FÖRORTSHAT

Enformiga radhuskaserner i Gamla Enskede, där problemen med skade-görelse i bostadsområdet upplevs som större än på många andra orter. Är rivning enda lösningen?

*

Jag tog en öl med några vänner. En av dem hade just flyttat och vi pratade om vad som är viktigt för att man ska trivas med sitt boende. En tjej hävdade bestämt att vissa områden är omänsk-liga, att ingen kan bo där och må bra. Hon exemplifierade med miljonprogrammet Fittja, söder om Stockholm. Vi började tjafsa, båda vägrade ge sig. Hon menade att människor behövde grönområden. Jag sa att det är grönt i Fittja, mycket grönare än på de flesta andra ställen där folk bor. Att jag och min familj trivts bra i Tensta i sjutton år. Men hon gav sig inte. Hon kände starkt att betongförorter inte var anpassade efter mänskliga be-hov. Hon menade att hennes åsikter var obekväma och att det är svårt att tala öppet om detta. Då insåg jag att hon var oemot-taglig för alla rationella argument och gav upp.

Tensta beskrivs i rasistiska kommentarer på internet som »ett öppet rövhål«, »Sveriges fulaste område« och »sunk-orten Tensta«. Rasisternas omdömen ligger mycket nära den övriga befolkningens. De rasistiska kommentarerna ligger inte heller långt ifrån de tankar som uttrycks av högt uppsatta opinionsbildare och politiker på debattsidor i stora dagstid-ningar, i seriös litteratur, på kultursidor, fackbloggar och i an-dra så kallade trovärdiga medier.

!!!

Finns en irrationell aversion. Vad är det??


Av någon anledning är det populärt att peka ut hundratusentals människors hembygd och uppväxtort som något vedervärdigt. Det är nästan lite käckt och vågat att säga det rakt ut. Det möter sällan motstånd, men låter på något vis som en dold sanning. En illa dold sanning. Man har ju sett bilderna. Enorma grå byggna-der som breder ut sig och aldrig verkar ta slut. Betongväggar och bränder. Asfalt, skräp och oidentifierbara kvinnor med slöja.

Fotografierna av förorten är alltid komponerade på ett spe-ciellt sätt. Man ser ofta en del av ett hus i närbild ur grodper-spektiv, fotograferat med vidvinkelobjektiv, huset verkar bre ut sig åt alla håll och bilderna är beskurna så att man inte ser var det tar slut. Byggnaderna tycks fortsätta uppåt och åt si-dorna i all oändlighet. All grönska är bortklippt. Människor får bara vara med i bild om de är bortvända eller bär slöja. Bränder, spår av brand och skotthål i glas är också populära teman på förortsbilder. Färgskalan går från brunt till blått. Bilderna av miljonprogrammen går i samma stil som texterna. De skildras som fula, farliga och hopplösa.

I Tensta bor det 18 000 människor, lika många som i hela Skara. De flesta svenska kommuner har färre invånare än stadsdelen Tensta. 25 procent av Sveriges samlade bostadsbe-byggelse räknas som miljonprogram. Det innebär att det är en mycket stor del av den svenska befolkningens uppväxtmiljöer och bostadsorter som underkänns av allmänheten, medierna och våra makthavare.

Jag försöker föreställa mig vad som skulle hända om någon föreslog att man skulle riva bostäder på någon annan plats än just i miljonprogrammen. Tänk om en minister skulle skriva på DN Debatt att vi borde riva lite på Kungsholmen eller i Stocksund eftersom det är så segregerat, det bor ju bara vita majoritetssvenskar där.

Det är en orimlig tanke. Men när det gäller miljonprogram-men verkar det vettigt. Att ett sådant förslag skulle kunna kränka dem som bor där är uppenbarligen betydelselöst.

Varför är det så?

!!

152 | FÖRORTSHAT

Såhär tycker Tenstaborna om sin egen ort:

FIGUR 7. 65 procent av Tensta-Hjulstas befolkning trivdes bra eller ganska bra, enligt Svenska bostäders undersökning 2006.

Källa: Trygghet och socialt liv i Tensta/Hjulsta, Svenska Bostäder, 2006.

FIGUR 8. 80 procent av Tensta-Hjulstas befolkning var mycket nöjda eller ganska nöjda med livet, enligt Svenska bostäders undersökning från 2006.

Källa: Trygghet och socialt liv i Tensta/Hjulsta, Svenska Bostäder, 2006.

BRA ATT BO I TENSTA/HJULSTA (PROCENT)

60

50

40

30

20

10

0Mycket bra Ganska bra

16

49

27

9

Inte särskilt bra Inte alls bra

Procent

Mycket nöjd Ganska nöjd Inte särskilt nöjd Inte alls nöjd

60

50

40

30

20

10

0

24

56

17

4

NÖJD MED LIVET (PROCENT)

Paradoxalt. Varför "hatar" medelklassmedia förorten?


*

Vår granne Imad älskar Tensta. Han säger att han älskar Sve-rige för att det finns demokrati här. Och fred. I hans hemland Irak är det inte tryggt, flera familjemedlemmar har dött i kri-get. På gården på Föllingebacken bor många av Imads och Samiras släktingar. Bröder, systrar och kusiner lever nära varandra och hjälper varandra med det mesta. Ibland fylls fotbollsplanen utanför vårt köksfönster av alla släktens män och pojkar.

När vi lämnar Tensta flyttar Samiras systerdotter och hen-nes familj in i vår lägenhet. De ska snart få sitt tredje barn och är glada över att ha lyckats få tag på en så stor och fin lägenhet.

I Tensta finns det massor av kärlek till området. Utanför ser det annorlunda ut. Ända upp på regeringsnivå märks ett starkt och öppet förortshat. Hatet har också ett starkt fäste hos kultureliten i Sverige. Miljonprogrammen nämns sällan i dagspress eller finlitteratur annat än som exempel på den so-ciala ingenjörskonstens katastrofala misslyckande.

Vad det egentligen är som är så misslyckat med miljonpro-grammen behöver man inte förklara.

*

Betong är bra eller dåligt beroende på var man hittar den. När den vita borgarklassen får för sig att gjuta sina egna betong-krukor kallar de sig själva »betongälskare«. De bloggar om betongen som »ett vackert naturmaterial av sten, cement, vat-ten och luft«, och beskriver arkitektritade villor i stål, glas och betong som »drömhus«.

Betongen är då trendig och miljövänlig. När samma mate-rial dyker upp i förorten förvandlas det och blir plötsligt »fult och deprimerande«. Bourgeoisien växlar då från betongäls-kare till betonghatare. Man kan inte med tillräckligt många ord beskriva hur ryslig betongen genast blir när man hittar den i förorten. Samma material som beskrivs som elegant och

154 | FÖRORTSHAT

klimatsmart i bloggosfären och livsstilsmagasinen, orsakar i miljonprogrammen kriminalitet.

*

Det är förvånansvärt många medelålders vita män som tagit sig tid att beskriva förorten. Jerker Söderlind är en av dem. Han är arkitekt och skribent, och han har skrivit föraktfullt om miljonprogrammen sedan mer än tio år tillbaka.

År 2000 kom hans bok Stockholms satelliter: rekordåren 1960–1979. I den beskriver han miljonprogramsområdena med uttryck som »tjotahejtiprincipen förverkligad«, »be-byggelsebombmattor«, »dötråkiga funktionsområden«, »en slinga med byggnadsproduktionsresultat utslängda«, »unge-fär som med Titanic, det var inget fel på inredningen«.

2010 skriver han en artikel i Sydsvenskan under rubriken »Sluta dalta med Rosengård«. Han skriver att segregationen beror på svenska stadsplanerares misslyckande.

Sluta dalta med Rosengårdsborna. Behandla dem som vuxna människor. Låt dem få bestämma själva. Gör en ny stadsplan för Rosengård. Dra gator kors och tvärs mellan husen – det fungerar ju bra i Malmös centrum. Fyll igen planskilda kors-ningar och ersätt rondeller med gatukorsningar. Gör om Ami-ralsgatan till en normal stadsgata med byggrätter för nya hus på båda sidor.

Jerker Söderlind tycker att Rosengård borde bli mer »nor-malt«. Det borde likna Malmös centrum mer. Det är bara det att Rosengård är en idyll jämfört med Malmös centrum, där man har stora problem med gängkriminalitet, skottlossningar och mord på öppen gata.

Rosengård är heller inte den enda segregerade stadsdelen i Malmö. Välbärgade Limhamn är minst lika segregerat. Kan-ske skulle det hjälpa att dra gator kors och tvärs där också?

Jerker Söderlind är en medelålders vit man som förutom

Återkommande. Var ligger problemet? Vem definierar problemet?


arkitekt och skribent även är forskare och lärare på Kungliga Tekniska Högskolan. Han bor i en blå, ganska ful villa i ett ex-tremt segregerat bostadsområde i Stockholmsförorten Nacka.

När Jerker Söderlind och Mark Isitt gör sina analyser av mil-jonprogrammen lutar de sig mot den allmänna uppfattningen att ingen kan trivas i miljonprogrammen. Den uppfattningen bygger på en myt.

När Ungdomsstyrelsen gjorde en »analys av ungas utanför-skap« 2008, fick man veta att de flesta unga i »utanförskaps-områdena« trivdes bra där. Ungdomarna beskrev visserligen sociala problem och trångboddhet som negativa inslag, men framhöll att detta vägdes upp av bra gemenskap, trivsamma gårdar, goda möjligheter till lek och spontanidrott och trygg-heten i att känna sina grannar och att vara igenkänd av de fles-ta. Några korta citat ur intervjumaterialet:

Jag gillar Husby. Helst vill jag inte flytta till ett svenskt ställe. De har inte sån humor som vi har, speciellt på sommaren då vi är på gården. Då umgås vi på gården och gör en massa saker, alla samlas och har det så bra. Svenskarna har inte sån humor. Jag vill verkligen inte flytta från Husby.

Tjej, 14 år, Husby

En trist villa i segregerade Ekängen i Nacka.

...alltså har han ingen rätt att yttra sig i frågan om stadsplanering?!

Men varför hatar Jerker Söderlind och den vita medelklassen förorten? Är det klasshat?

156 | FÖRORTSHAT

Jag tycker att det är helt ok att bo i Rosengård, det är klart att det kan vara bråkigt här, men det är det på andra ställen också. Jag tycker att folk visar mig stor respekt här och jag trivs verk-ligen i Rosengård, men det är tråkigt att det har så dåligt rykte. I det området i Rosengård där jag bor är det jättehärligt just för att det är så blandat, där bor både svenskar och utlänningar och jag tycker om när det är blandat, det blir mycket roligare då, när det är både och.

Tjej, 16 år, Rosengård

Om jag hellre skulle vilja bo i ett villaområde? Nej jag bor hellre här i Hjällbo, jag bor hellre med folk som är livliga än där det inte finns någon att prata med. På ett villaområde är det oftast tyst, det tycker jag är tråkigt. Där jag bor är det ganska livligt och alla barn kommer fram till en och säger hej, det är jättekul.

Tjej, 17 år, Hjällbo

Så beskrivs alltså »utanförskapsområdena« av dem som bor där. Något som bekymrade ungdomarna var hemortens dåliga rykte. Så här beskrivs det i rapporten:

Ryktesspridning tas upp i många av intervjuerna. De unga har svårt att hantera omvärldens bild av området, de känner inte igen mediernas negativa beskrivning av sitt område där det be-skrivs som farligt och avvikande från det omgivande samhället. Inte minst upplever unga det som oerhört orättvist att bostads-områdets dåliga rykte också smittar av sig på lokala verksam-heter som skolor, fritidsgårdar och idrottsklubbar och att alla boende i området dras över en kam och får en negativ stämpel. Många säger att det är ett fåtal individer som står för de nega-tiva sakerna medan alla andra sköter sig bra.

Frågan är om Ungdomsstyrelsens egen benämning på dessa ungdomars hembygd kommer att förbättra det dåliga ryktet? Vem vill bo på en plats som av myndigheterna utpekats som ett utanförskapsområde?

*

Det finns flera undersökningar som visar på stora skillnader i uppfattningen om miljonprogrammen mellan dem som bor där och de som inte gör det. En av undersökningarna utfördes i Bergsjön i Göteborg. De som bodde utanför beskrev orten med begrepp som »stökigt«, »problemområde«, »gäng«, »kri-minalitet« och »getto«. Man trodde inte heller att där fanns människor som man skulle vilja umgås med.

Bergsjöborna själva och företagen som var etablerade där hade en helt annan uppfattning om sin ort. Enligt dem kän-netecknades Bergsjön av en god gemenskap, trygghet och fin natur. Det dåliga ryktet upplevdes dock även här som ett pro-blem.

Det är mycket svårt för miljonprogramsborna att göra sina röster hörda både när det gäller omdömet om de egna bo-stadsområdena och hur de ska skötas. Jag minns med fasa när man beslutade att ta bort alla törnrosbuskar i Tensta för att »öka tryggheten«. Man menade att befolkningen i Tensta lev-de i tron att just buskar var perfekta tillhåll för ogärningsmän. Alla våra underbara tvåmeters rosensnår revs upp och ersat-tes med grov singel och makadam. Man la grus i rabatterna för att hindra återväxt och sedan dess har inget nytt planterats där. Så förlorade försommaren i Tensta sin rosendoft på grund av myndigheternas föreställning om att Tensta inte upplevdes som tillräckligt säkert.

158 | FÖRORTSHAT

Den onämnbara rasismenPLATS: Medborgarplatsen i centrala Stockholm

$"):Vad tänker ni på när jag säger Tensta?

4-) /,''% 0%2 *+"#1 73#:Adam.

"--"- 4-) /,''% 0%2 *+"#1 73#:Kusiner.

$"):Har du kusiner i Tensta?

4-) /,''% 0%2 *+"#1 73#:Ja.

$"):Är ni där ofta?

4-) /,''% 0%2 *+"#1 73#:Typ en gång om året.

"--"- 4-) /,''% 0%2 *+"#1 73#:Eller när man hälsar på nån.

Dessa "synkar" kanske funkar i radio, men i en reportagebok blir det banalt, poänglöst och liksom tendentiöst.

DEN ONÄMNBARA RASISMEN | 159

$"):Vad tycker ni om Tensta då?

4-) /,''% 0%2 *+"#1 73#:Schysst ställe.

"--"- 4-) /,''% 0%2 *+"#1 73#:Trevligt.

$"):Arkitekturen där, vad tänker ni om den?

4-) /,''% 0%2 *+"#1 73#:Jag tycker det är fint med loftgångshusen och det. Med små radhus i mitten. Och kyrkan och allt sånt där.

"--"- 4-) /,''% 0%2 *+"#1 73#:Trevligt ställe liksom.

$"):Var bor ni själva?

1+3 4-)" /,''"# 0%2 *+"#1 73#:Haninge.

$"):Bor ni i ett liknande område som Tensta?

4-) /,''% 0%2 *+"#1 73#:Det är inga miljonprogramshus eller så, vi bor mitt i Han-den.

$"):Vad är det som är bra med Tensta då?

4-) /,''% 0%2 *+"#1 73#:

160 | FÖRORTSHAT

Samma sak som alla miljonprogram, det är bilfritt i mitten, det är såhär, alla bilar åker runt istället för mitt i.

"--"- 4-) /,''% 0%2 *+"#1 73#:Det är normalt. Det är inget konstigt ställe direkt.

$"):Vad tänker ni om medias beskrivning av att det finns mycket kriminalitet där?

4-) /,''% 0%2 *+"#1 73#:Det finns det överallt. Det är bara att dom lägger märke till Tensta eftersom det är invandrare. Där vi bor är det mer svenskar som pajar alla busskurer, men det är ändå vi som får skit för det.

"--"- 4-) /,''% 0%2 *+"#1 73#Ja det är faktiskt sant.

$"):Är det så?

4-) /,''% 0%2 *+"#1 73#:Ja, hockeykillar som pajar rutor typ. I slutändan är det ändå invandrare som får skit.

$"):Har ni varit i andra miljonprogramsområden?

4-) /,''% 0%2 *+"#1 73#:Brandbergen.

"--"- 4-) /,''% 0%2 *+"#1 73#:Rinkeby och sånt där. Det är bara trevligt. Alltså vi kommer ju från den kulturen. All släkt vi har bor i Rinkeby. Det är bara vi som inte bor i Rinkeby.


$"):Varför bor det så få svenskar i miljonprogram?

4-) /,''% 0%2 *+"#1 73#:Dom kanske inte känner sig hemma där.

"--"- 4-) /,''% 0%2 *+"#1 73#:Husen stod väl tomma. Dom behövde folk som flyttade in. Det var fint från början att bo i miljonprogram. Det var fi-nare än att bo i stan. Sen byttes det.

$"):Kan det vara att svenskar inte vill bo där invandrare bor?

4-) /,''% 0%2 *+"#1 73#:Nej, absolut inte.

"--"- 4-) /,''% 0%2 *+"#1 73#:Det finns såna svenskar.

4-) /,''% 0%2 *+"#1 73#:Det kan inte vara det att svenskar inte vill bo nära invand-rare. Om man tänker såhär invandrare flyttar någonstans, så vill dom ha sin familj nära. Så lägger dom ett gott ord för hyresvärden.

*

Vissa föreställningar är djupt rotade. Svenskar är inte rasis-ter. Svenskar demonstrerar inte sin överlägsenhet genom att peka ut andra folkgrupper som mindre värda. Så ser inte vår självbild ut.

Det måste finnas andra förklaringar till varför inga traditio-nella svenskar bor i miljonprogrammen. Måste. Men tänk om det inte gör det?

Miljonprogrammens innevånare bor där av en massa an-

162 | FÖRORTSHAT

ledningar. Det är lätt och billigt att få lägenhet där jämfört med andra stadsdelar. Det är vanligt att flyktingar vill bo nära landsmän och släktingar för att känna trygghet i det nya lan-det. Forskning visar att flyktingars eget val av boende nära sina släktingar på sikt ger dem större möjligheter till jobb, bra inkomst och ett eget hem, eftersom de då får ett kontaktnät som de annars saknar. Många bor sedan kvar i området för att de trivs och har rotat sig där.

Allt detta vet vi, det har sagts om och om igen, det har stude-rats och dokumenterats. Men vi vet inte varför svenskarna inte vill bo i miljonprogrammen. Det har aldrig någon frågat efter.

*

Rasism som sker i andra länder är lätt att identifiera för en svensk. Vi är mycket vana vid att beskäftigt påpeka andra na-tioners rasistiska övertramp. Men den svenska rasismen ser vi inte. Vi förnekar den kategoriskt.

Inte ens när den klassiskt kolonialistiska bilden av »ne-gern«, »niggern«, »hottentotten« eller »svarte Sambo« utan ironi reproduceras i svensk barnkultur är det rasism, utan yttrandefrihet. Det menade flera välkända författare, intel-lektuella och högt uppsatta chefer i tidnings- och teatervärl-den, i debatten om rasistiska nidbilder i barnkulturen under hösten 2012.

Hur kan det komma sig att inte den svenska intelligentian känner igen rasism när den visar sitt fula ansikte mitt framför dem?

I Sverige förnekar vi rasismen hellre än tar itu med den. Vi hävdar att yttrandefriheten ger oss rätt att använda rasistiska uttryck, men att gränsen för yttrandefriheten har passerats när rasismen pekas ut och benämns som sådan. Att påstå att vissa uttryck är rasistiska ses som ett hot mot yttrandefrihe-ten. För om vi börjar kalla folk för »rasist« när de uttrycker sig rasistiskt kan vi få en självcensur av rasistiska uttryck i Sverige och det vore ett hot mot vår frihet att uttrycka oss rasistiskt.

Stämmer inte!

Gör vi?

Varför plac dom inte sina barn i skolor i Tensta?


När rasismen manifesterar sig i svenska ord och svenska bilder, när svenska flyktingförläggningar bränns och somalis-ka flyktingar jagas ur sina hem med stenkastning, då ses detta inte självklart som tecken på svensk rasism. En diskussion uppstår vid varje tillfälle och alltid finns det några högt upp-satta personer som med stor auktoritet hävdar att det i just detta fall inte handlar rasism. Framför allt ser man inga som helst samband mellan de rasistiska uttrycken i ord och bild och det rasistiska våldet, diskrimineringen och segregationen i vårt land.

*

Jag går sällan på konstutställningar. Jag var aldrig på Tensta konsthall heller, trots att den låg i mitt bostadsområde och hade gott rykte. Hallen grundades 1998 av Gregor Wroblew-ski och blev snabbt internationellt erkänd. Kultureliten vall-färdade till Tensta och jag kände mig stolt. Nu hade vi något att erbjuda en samhällsgrupp med viss makt, människor som aldrig annars skulle satt sin fot i Tensta. Men konsthallens styrelse var missnöjd. De tyckte att det var för få Tenstabor bland besökarna. Skolbarnen kom förstås, men det räckte inte för styrelsen som ville få fler vuxna Tenstabor att komma dit. Att Tenstaborna sällan besöker konstutställningar överhu-vudtaget brydde man sig inte om. Medan andra konsthallars styrelser drömmer om att producera utställningar som lockar konstintresserade från hela världen, har styrelsen för Tensta Konsthall en helt annan målsättning – att dra till sig lokalbe-folkningen.

För att lyckas med detta sparkade man konsthallschefen. Han var för bra för Tenstaborna.

Fenomenet känns igen. Så fort kulturen ska ut i förorten ska den underklassanpassas. Varför just där och just då? In-nerstadens konstinstitutioner skulle troligen behöva fundera ett slag över varför man har så få besökare från förorten, men Tensta blir knappast mer integrerat av att man förvandlar en

164 | FÖRORTSHAT

konstinstitution med världsrykte till en lokal kulturverksam-het. Hade Tensta haft en befolkning som bestod av segregerad ljus överklass, skulle ingen ha klagat på att där fanns en bra konsthall. Men i Tensta består den segregerade befolkningen av mörk underklass, därför passade inte en kulturinstitution med världsrykte in. Man skulle kunna kalla det kulturpolitisk apartheid.

Trots att jag själv inte besökte konsthallen påverkades jag av att den fanns där, så länge den var internationellt känd. Jag såg det som ett konstprojekt i sig att kultureliten tvingades ut i förortsdjungeln. Skillnaden mellan de blonda besökarna innanför hallens glasväggar och de mörka som rörde sig där utanför var slående. Konsthallen blev ett akvarium där Ten-staborna kunde beskåda en annan samhällsklass. Det var inte lätt att avgöra om det var konsten eller kultureliten som ställ-des ut på Tensta Konsthall.

Provocerande? Javisst. Segregationens ljushyllta, vanligtvis oproblematiserade deltagare hamnade ju i blickfånget.

Så länge Tensta Konsthall drog till sig kultureliten och borgarklassen kunde inget tjusigt kultursnack om »allas lika värde« dölja att vissa var jämlikare än andra. Skillnaden mel-lan konsthallens besökare och Tenstaborna synliggjorde att vi lever i en segregerad kultur där i stort sett alla välavlönade yrken och maktpositioner i samhället innehas av ljushyllta och blonda personer, medan de mörka får ta skitjobben med skitlöner och förbli maktlösa.

De ljusa akvariemänniskorna innanför konsthallens glas framstod plötsligt som ignoranta, omedvetna rasister och frå-gan är: Kan man vara något annat än rasist i ett rassegregerat samhälle?

Frågan som Tensta Konsthall ställde – genom sin blotta ex-istens – var allt annat än bekväm och den belyste segregatio-nen från ett nytt håll. Det tåldes inte. En sådan strålkastare måste släckas, den kastade skuggor så långa att de nådde ända upp till toppen.

Langhorst ser inte människor, hon ser medlemmar i en klass eller folkgrupp. Hon ser inte åsikter och fördomar, hon ser strukturer.

I ilska beskriva människor så?


Samma e!ekt fick Makode Lindes verk år 2012, när Kul-tursveriges främsta representanter lurades att skära sönder underlivet på en svart kvinna i form av en tårta. Denna gång var inte strålkastaren lika lätt att släcka.

Tårtan såg ut som en typisk Tintin-negerkvinna, sådär som mörkhyade afrikaner brukade framställas i Europa och USA vid förra sekelskiftet. En parodi på en mörkhyad människa, som representerar hela den grymma och blodiga kolonialti-den i sitt uttryck. Det var jubileum på Moderna Museet och åskådarna runt tårtan var extremt rassegregerade – på bil-derna som publicerades efteråt syns inte en enda svarthårig person.

När kulturministern leende skar sönder tårtans underliv och slevade upp en stor blodig bit på sin tallrik, då skrattade den blonda elitpubliken som stod omkring tårtan och väntade på sin tur att hugga in. Men tårtan skrattade inte. Den utstötte ett dödsskri. Tårtans huvud visade sig vara konstnärens hårt sminkade ansikte och han skrek som om hans underliv just skurits upp av en kulturminister.

Det finns ett stort antal svenskar med ett utseende som skil-jer sig radikalt från det traditionellt svenska. Hur kommer det sig att ingen av dem befann sig i samma lokal som den där tår-tan, utom konstnären själv?

Det bor förmodligen hundratals könsstympade kvinnor med afrikanskt ursprung i Stockholmsområdet, men ingen av dem var inbjuden till Moderna Museets tårtkalas. Jag slår vad om att de som skrattade medan tårtan skrek inte känner nå-gon av dessa kvinnor, inte bor granne med någon av dem eller har sina barn på samma skola.

Hade de skrattat då? Självklart blev tårtskandalen mer uppmärksammad och

omdebatterad utomlands än i Sverige. Här vet vi ju att svensk-ar i allmänhet inte är rasister. Speciellt inte den genomgoda, vänstervridna, svenska kultureliten. Frågan som väckts ställ-des därför inte den här gången heller. Kan man vara något an-nat än rasist i en rassegregerad kultur?

En enkel poäng. Skrattade de av rasism?

Behöver citattkn

166 | FÖRORTSHAT

I Sverige har vi aldrig gjort upp med vår rasistiska historia, aldrig gjort o!entlig avbön för det rasbiologiska institut som grundades här som det första i världen på 1920-talet. I den svenska skolan lär man inte ut hur romer, judar, samer och finnar har utsatts för diskriminering och förföljelse i Sverige under 1900-talet och fram till idag. Det står ingenting i skol-böckerna om hur mängder av tornedalsfinska och samiska barn togs ur sina hem och placerades på arbetsstugor eller om hur de förbjöds att tala det enda språk de kunde. Det står ing-enting i historieböckerna om hur de svenska romerna fram till 1970-talet hade svårt att få tillstånd att bo i samma kommun i mer än tre veckor, eller hur de romska barnen på grund av detta inte kunde få någon skolgång.

Svenskarna har aldrig velat gå till botten med sin rasistiska historia och det blir därför mycket svårt att föra ett samtal om hur rasismen fungerar här och nu.

Något år innan tårtskandalen hade filmen Play premiär. Fil-men är ytterligare en variant av sägnen om den kriminelle ungdomsbrottslingen med invandrarbakgrund. Filmens re-gissör använde ett verkligt brott som förlaga, men han har inte plockat ett ur högen på måfå utan noggrant valt ut ett brott som tillåter honom att föra den rasistiska berättartraditionen om kriminella invandrarungdomar från förorten vidare.

Lena Andersson skrev på DN:s ledarsida att filmen Play väckte debatt för att vi i Sverige inte tål att se svarta som för-övare. Hur kommer det sig i så fall att alla svenskar vet exakt hur en kriminell ungdomsbrottsling från betongförorten ser ut och låter? Hur en blond bråkstake tar sig ut finns det där-emot inga färdiga mallar för, trots att de traditionellt svenska ungdomsbrottslingarna är i majoritet. Om det nu är så att vi i Sverige inte tål att se svarta som förövare, hur kommer det sig att vi alla har bilden av en svartmuskig värsting inetsad i vårt undermedvetna?

Filmen Play belönades med Nordiska rådets filmpris 2012 för att den »klev rakt ner i verkligheten, rörde om, provocera-

Zaremba, Alcala, Tydén och Moberg har skrivit mycket om den svenska rasbiologin.

Sant.

de och skapade en debatt som sträckte sig långt utanför film-världens råmärken«. Att rasistiska skildringar provocerar är kanske inte så konstigt, men jag skulle vilja veta på vilket sätt en film »rör om« när den befäster en myt som varit etablerad i västerländsk kultur sedan 1800-talet, nämligen den att mörka och fattiga människor är kriminella.

Som det är just nu finns det i stort sett bara en enda berät-telse om mörka, fattiga unga killar från förorten, en enda be-rättelse som berättas och återberättas och som blivit så stark att den tros representera hela »verkligheten«.

Hur kommer det sig att intellektuella som vanligtvis håller en hög nivå på sin omvärldsanalys, plötsligt tappar orienteringen helt när det kommer till rasproblematik?

Nivån på de senaste årens debatter om rasism visar på en enorm okunnighet och ett slött ointresse hos den bildade klassen för hur rasismen fungerar, både i teorin och i den svenska vardagen.

Och återigen, den grundläggande frågan har fortfarande inte kommit upp till diskussion: Kan man vara något annat än rasist i ett rassegregerat samhälle?

*

Kanske skulle vi kunna tala mer öppet om vår rasism om vi sa »göra rasism« istället för att »vara rasist«? Rasism är ju något som sker mellan människor snarare än inuti oss var för sig. Och alla kan göra rasism. Svart som vit, rik som fattig. Det gäller att uppmärksamma när det händer, så att det inte upprepas.

Kanske skulle det gå lättare att prata om hur rasismen fung-erar om vi inte riskerade att få det onda klistrat på oss som en etikett?

168 | FÖRORTSHAT

HatarnaVarje gång jag har gjort radioprogram om förorten, jämställd-het eller våld mot kvinnor har jag mött dem. Hatarna. Antife-ministerna och rasisterna vars språkbruk mest påminner om fundamentalistiska terroristers. Män som helst skulle vilja utplåna invandrarna, flyktingarna, muslimerna och kvinnor-na från jordens yta. Män som känner sig kränkta när kvinnor och svarthåriga inte frivilligt underordnar sig. De mejlar och ringer hem till lägenheten med förtäckta hot. De vet var jag bor, säger de. De vet att jag har barn.

Kända feminister och antirasister lever ofta under dödshot från högerextrema, så ser det ut i västvärlden idag.

Men de flesta förortshatare är inga extremister. De står för samma version av sanningen som större delen av det övriga samhället. De följer med strömmen. De säger: I förorten bor bara misslyckade, mörkhåriga människor – alltså är förorten ful och dålig. Man menar att det är en objektiv slutsats. Förort = stadens skam.

Förortshatarna utgör majoriteten i samhället. Det finns en gemensam överenskommelse om att förorten bör föraktas, precis som det för drygt hundra år sedan rådde konsensus om att kvinnor var en sämre sort. En sort som varken skulle ha rösträtt, rätt att råda över sin egen kropp eller sin ekonomi. Precis som i fallet med kvinnohatet, handlar förortshatet na-turligtvis om makt. Hat är ett e!ektivt medel för att erövra eller bibehålla makten. Förortsborna ska veta sin plats. Skräm dem till tystnad. Skäm dem till underordning.

Ingen vill ju bli utskämd eller hatad.



HATARNA | 169

Det fascinerar mig hur mycket energi människor kan lägga ner på att hata. De kan skriva hela böcker om sitt hat. Det har Ola Andersson och Per Svensson gjort. Båda är de privilegierade vita herrar med tolkningsföreträde i de stora dagstidningarna.

Vykort från Utopia heter Ola Anderssons 169 sidor långa förortshataressä från 2012.

Redan i förordet kan man läsa att förorten »skapat problem som segregation och skyhöga priser på bostäder och lokaler i innerstaden«. Vidare beskrivs förorten som en plats föga lämpad för »utbyte av kunskap över högstadienivå« och att utbytet av tankar och idéer där »inte kan bli annat än torftigt«. Idén att förorten är roten till det onda löper som en röd tråd genom boken.

Vykort från Utopia hyllades okritiskt av landets kritikerkår som en slags objektiv historisk stadsbyggnadsexposé. Den re-fereras ivrigt av opinionsbildare både från höger och vänster, presenteras på museer och kulturinstitutioner, säljs av den privata byggbranschens viktigaste informationsorgan Svensk Byggtjänst, och används som utgångspunkt för studiecirklar.

Alla tycker att det är skönt att slippa ta ansvar för stadens brister. Alla tycker att det är skönt att med stor auktoritet kun-na skylla allt på förorten.

Enligt Ola Andersson är segregationen i Stockholm föror-tens fel. Nästan komiskt blir det när han påstår att innersta-den är kosmopolitisk medan arkitekturen i förorten »förut-sätter konsensus och likriktning och inte tål konflikter över huvudtaget«. Man kan undra om han någonsin stuckit näsan utanför tullarna.

Att Sveriges miljonprogram skapar segregation slås ofta fast i den svenska debatten. Man menar att där är så fult att bara de som inte kan välja bor kvar. Samma sorts tankegångar ledde till att man sprängde Klarakvarteren i centrala Stock-holm. De boendes låga samhällsstatus hade smittat av sig på byggnaderna och det verkade för samtiden omöjligt att lyfta människorna utan att först riva deras hus. Men vad händer om man byter perspektiv och riktar blicken åt ett annat håll?

Here we go again!

Den stora myten om förorten: dom som bor där gör det ofrivilligt

Raljant

170 | FÖRORTSHAT

Medan innerstadens befolkning är extremt homogen och i det närmaste etniskt rensad, är ju Stockholms förorter fulla av just den levande kosmopolitiska blandning som Ola Anders-son säger sig gilla. I Farsta och Tensta är befolkningens färger och bakgrunder olika. Innerstaden är helvit.

Men den kosmopolitiska förorten räknas inte i Ola Anders-sons värld. Där får istället alla som bor i förorten exemplifiera samhällsproblem. Förortsborna i Vykort från Utopia bär vad postkoloniala teoretiker kallar »representationens börda«. De räknas inte som subjekt utan blir enbart o!er eller förövare. O!er som inte själva valt sin usla bostadsort, eller förövare som skapar problem i samma hopplösa boendemiljö.

Andersson använder det kolonialistiska herremaneret att själv ange ramarna för vad som kan beskrivas som civilisation och urbanitet. Han gör gränserna för urbaniteten så snäva att både villaområden och förorter faller utanför, men villaföror-terna pekas inte ut som torftiga problemalstrare. Den äran får bara den modernistiska förorten.

Förorternas arkitekter hade noggrant undersökt hur beho-ven såg ut innan de började planera byggandet. Ett av önske-målen hos befolkningen var att slippa ha bilvägar inpå knu-ten, därför försökte man i möjligaste mån separera bilvägarna från bostäderna i den modernistiska stadsplaneringen. Det sättet att bygga gynnar inte handeln som behöver bilvägar i anslutning till sina butiker. Här står intressena mot varandra.

Frågan är om förorterna ska anpassas efter de kommersiella behoven eller efter de mänskliga? Tyvärr går det inte att göra både och. Miljonprogrammen har stora barnkullar, en fjärde-del av Tenstas befolkning är under 16 år. Barn och bilar går inte ihop, deras intressen strider mot varandra och det är sällan bar-nen som vinner. Modernisterna tog den striden för barnen.

Ola Andersson beskriver stadsgatan som en omistlig »all-män plats« – en plats där folket kan samlas och uttrycka sig. Utan gator – ingen demokrati, skriver Andersson, trots att gatans grundläggande funktion idag är biltrafik och inte till-gänglighet för folket.

HATARNA | 171

När Andersson hittar en »allmän plats« i förorten kallar han den »ingenmansland« istället.

Boken Vykort från Utopia är proppfull med data och his-torik, men jag hittar inga fakta som underbygger Anderssons påståenden om att förorten skulle skapa problem. Ändå är det en av bokens utgångspunkter.

Segregationen i vårt land beror inte på den modernistiska stadsplaneringen. Förorten erbjuder inte en sämre boende-miljö än villaförorter eller innerstad. Segregation handlar om hudfärg, hårfärg och samhällsstatus, i Sverige liksom i andra länder.

Precis som i USA sjunker statusen på en svensk innekrog eller ett bostadsområde när mörkhyade människor börjar komma dit. Då flyr de vita. Det kallas för »white flight« och är ett begrepp som använts sedan 1920-talet.

Att staden delas upp mellan ljusa och mörka är inget svenskt fenomen som uppstod i samband med modernismen. Segregation har alltid förekommit i större städer, det är först i modern tid man börjat definiera det som ett problem. Ett av de mest berömda historiska exemplen är New Yorks Manhat-tan och Harlem. Storstädernas storstad förmådde inte heller att undvika segregationen, trots alla sina stadsgator och sin traditionella stadsplanering.

Segregationen i vårt land har flera orsaker. Den största konkreta anledningen är att den vita, resursstarka delen av befolkningen föredrar att leva åtskilt från den mörka, fat-tiga. Det är klarlagt att de ökande klasskillnaderna i Sverige förstärker segregationen. Ombildningen från hyresrätter till bostadsrätter har också bidragit. Följande citat är hämtat ur undersökningen Socioekonomiska och demografiska kon-sekvenser av ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter i Stockholms stad 1995–2004, en studie av ombildningens kon-sekvenser i Stockholms innerstad:

Under ombildningen och åren därefter har omflyttningen varit socioekonomiskt och etniskt selektiv. Mer inkomstsvaga hus-

172 | FÖRORTSHAT

håll bor inte kvar i samma utsträckning och de nytillkommande är utbildnings- och inkomstmässigt mer resursstarka. Andel utlandsfödda var redan före ombildningen låg och denna profil har snarare förstärkts i takt med att Stockholm i övrigt erhållit en successivt större andel utlandsfödda.

Ola Andersson pekar istället ut den modernistiska stadspla-neringen som boven i dramat. Han menar att den funktiona-listiska arkitekturens impopularitet orsakat höga priser på boende och lokaler i innerstaden. Men lokalhyran kan vara minst lika hög i modernistiska Farsta Centrum som i en bu-tikslokal i Gamla Stan. Och det ligger ett antal modernistiska miljonprogramsområden i stadskärnan med lägenheter på samma prisnivå som den övriga innerstaden. De dras nämli-gen inte med dåligt rykte.

Bor du i innerstaden räknas du som lyckad oavsett om ditt hus är byggt vid sekelskiftet eller på sjuttiotalet. Skillnaderna i pris mellan bostäderna i förorten och innerstaden har att göra med status, inte med den modernistiska stadsarkitektu-ren. Stockholms innerstadsområden behöver inte ens ha bra kollektivtrafikförbindelser för att vara svindyra. Det går ofta snabbare att komma in till stan från förorten än att ta sig från en stadsdel till en annan i stadskärnan, ändå är det dyrare att bo innanför tullarna.

I ett hierarkiskt konsumtionssamhälle kommer vissa plat-ser att generera högre priser, liksom vissa kläder eller matva-ror. Det betyder inte nödvändigtvis att dessa platser, kläder, matvaror är bättre än andra. Det räcker med att de är dyra för att konsumentens status ska stiga och hög status är något som många är beredda att betala mycket för.

Påståendena om att det är de modernistiska stadsdelarnas fel att vi har höga priser eller segregation i städerna är tagna ur luften och Ola Andersson gör heller inga ansträngningar för att belägga sina teser. Varför skulle han?

Att det är förorten som alstrar våra samhällsproblem är ett felslut som blivit en sanning i det o!entliga Sverige. Det ställs

Innerstadens 70-talshus inte lika föraktade

HATARNA | 173

inga krav på att man ska underbygga ett sådant påstående med fakta, det är knappt man ens behöver påstå det. Bevis behövs inte, lagen om förortshat gör oss överens ändå.

T-Centralens tunnelbaneperrong mot Akalla och Hjulsta lig-ger mitt i Stockholms City, ändå känner storstadsbon Ola An-dersson inte igen sig. »Plötsligt befinner vi oss i en annan stad, befolkad av andra folkslag som talar andra språk«, skriver han.

Det är tydligt att han inte inkluderar alla stockholmare i sin stad och sitt vi.

FIGUR 9: Nära 30 procent av Stockholms stads befolkning har utländsk bakgrund. I Tensta har 86,7 procent av innevånarna utländsk bakgrund. Tensta ligger i Stockholms stad, ändå definierar Ola Anderson inte dessa personer som stockholmare, utan beskriver dem som innevånare i »en annan stad«.

Källa: Sweco/Stockholms stads utrednings- och statistikkontor.

Ola Andersson använder inte det laddade ordet segregation när han talar om den vita ägarklassens frivilliga isolering. Istället skriver han att »de välbeställda drar sig undan i etniskt och so-cialt enhetliga områden«. Förorterna på Järvafältet där emot, dem kallar han »de hårdast segregerade enklaverna«.

Så kan man med sitt språk sprida idén om att en viss sorts bostadsområden med en viss sorts befolkning orsakat alla

ANTAL PERSONER MED UTLÄNDSK BAKGRUND I STOCKHOLM 2011

INNERSTADEN 59 819 (varav 21 368 med ursprung i Asien, Afrika, Sydamerika)

JÄRVAFÄLTET58 470 (varav 46 631 med ursprung i Asien, Afrika och Sydamerika)

HELA STOCKHOLMS STAD 257 693 (varav 149 313 med ursprung i Asien, Afrika och Sydamerika)

ANDEL AV BEFOLKNINGEN MED UTLÄNDSK BAKGRUND 2011Innerstaden 18,6Tensta 86,7Rinkeby 90,1Hela staden 29,8

!!

174 | FÖRORTSHAT

våra gemensamma misslyckanden. När det samlade etablis-semanget sedan hyllar den sortens retorik, kan Sverigedemo-kraterna lugnt luta sig tillbaka och invänta nästa val. Andra gör jobbet åt dem.

*

Per Svenssons bok Storstugan eller När förorten kom till byn kom redan 1996. Författaren växte upp i ett nybyggt förorts-område i Täby utanför Stockholm och han är mycket öppen med sitt personliga agg mot förorten. Han skriver att han inte ens själv förstår varifrån det starka hatet kommer. I sin bok frågar han sig gång på gång varför han hatar förorten. Sva-ren blir många och motstridiga och grundar sig inte sällan i barndomsbesvikelser. En gång bröt han armen och kunde inte bada på hela sommarlovet. Han fastnade med foten i leran mellan de nybyggda husen och fick en utskällning av pappa. Någon blev nästan skjuten av Pers föräldrars förortsgranne. Potatisen i skolbespisningen var sönderkokt.

Han hatar framför allt förorten för att hans föräldrar ville bo där hellre än i deras ursprungsby, hans älskade sommar-lovsland i Kalmar.

Per Svensson hatar förorten för att folk vill bo där och för att de inte vill det, för att den inte är landsbygd och för att den inte är innerstad, för att den har så dåligt rykte och för att den har alltför gott rykte, för att den är falsk och för att den är sko-ningslöst uppriktig … Och så vidare. Förorten är betongkaser-ner, folksilos, höghusgetton, slum förpackad i betong, trång och instängd men samtidigt tom och gles.

Per Svensson lyckas till och med degradera förorten på grund av närheten till naturen. »Vitsen med en stad kan ju inte vara att man så snabbt som möjligt ska kunna lämna den och fly till enebacken?« skriver han upprört. Ännu mer upprörd är han över att de flesta av hans gamla skolkamrater valt att bo kvar i den förhatliga uppväxtmiljön i förorten. Till det har han ingen förklaring alls.

Kul men inte särskilt seriöst att vantolka på det sättet.

HATARNA | 175

Var kommer dessa mäns hat ifrån? Varför har de sådant enormt behov av att peka på andra människors hemorter och fördöma dem, hata hela deras fysionomi, sida upp och sida ner?

Ola Anderssons bok kom ut sexton år efter Per Svenssons, men analysen är densamma och överensstämmer med den o:ciella versionen av historieskrivningen: När förorterna byggdes skapades grogrunden för en lång rad samhällspro-blem, problem som inte skulle ha funnits om inte förorten kommit och förstört våra fina städer.

Å ena sidan hyllar Per och Ola storstadens konfrontativa otrygghet och anklagar förorten för att vara en tillrättalagd miljö. Å andra sidan pekar de ut förorterna som dåliga just på grund av att där finns konfrontation och otrygghet. Stor-stadens urbana anonymitet, farlighet och rotlöshet hyllas när den återfinns i innerstäderna, men beskrivs som ett politiskt fiasko i förorten.

Per och Ola förfasar sig över att dåtidens politiker och arki-tekter tog sig rätten att undersöka vad befolkningen behövde och sedan bygga det som efterfrågades. Moderna, ljusa bostä-der i bilfria och naturnära områden. Vilken fräckhet!

Per och Ola är arga över att förorterna är byggda med en tydlig tanke och utgångspunkt. Enligt dem är det mycket bätt-re att låta städerna växa naturligt. Men städer är inte mossa. Ingen stad växer naturligt, alla städer planeras och byggs av människor för människor. De modernistiska förorterna bygg-des för mammorna och barnen, där skulle ungarna kunna gå till skolan utan att behöva korsa några gator och kvinnorna skulle slippa andas avgaser när de gick till mata!ären. Där fick lekplatsen och förskolan de bästa platserna, inte a!ärsverk-samheten. Där skulle de som inte hade villa eller sommarstäl-le kunna leva ett gott liv ändå.

I inledningen av sin bok tackar Ola Andersson sin far för att han lärt honom att inte lita på den o:ciella versionen. Ändå upprepar han närmast ordagrant just våra o!entliga inrätt-ningars och myndigheters formuleringar i sin bok.

Men är Söderlind, Svensson och Andersson verkligen represent- ativa för forskningen?

176 | FÖRORTSHAT

Forskaren Moa Tunström har studerat myndigheters och o!entliga institutioners förhållningssätt till olika typer av stadsdelar och hittat ett tydligt stråk av förortshat.

»Den goda staden« är i de o!entliga institutionernas be-skrivning synonymt med »stadskärnan«, »stenstaden«, »kvar-tersstaden« eller »den täta blandstaden« som den också kal-las. De svenska stadsbyggnadsorganen försöker inte dölja att de favoriserar den fördemokratiska innerstaden, den som byggdes innan kvinnorna och arbetarna fick rösträtt. För-orten däremot, som myndigheterna ofta kallar »den moder-nistiska staden« eller »ytterstaden«, gillas inte alls. Förorten beskrivs med negativt laddade ord som ensidig, anonym, stor-skalig, enformig. En sämre sorts stad som orsakar problem, till exempel segregation.

Några exempel:

En stad måste mogna, innan den blir en riktig stad. Men en mo-dernistisk stad blir aldrig en stad om den så blir 1000 år gammal.

Stadsmiljörådet 1995a: 32

… de anonyma och ensidiga bostadsområden som byggts och byggs utanför städerna under de tre senaste decennierna …

Stadsmiljörådet 1997: 125

Ytterområdena kännetecknas av flerfiliga trafikleder och be-byggda öar eller kvarter med storskalig bebyggelse. Mellan dessa finns ett obebyggt eller svårdefinierat ingenmansland där det är svårt att orientera sig. Släktskapet med den ursprungliga staden har gått förlorat i dessa delar.

Boverket 2002b: 194

Sovstäder brukar de kallas, bostadsområdena som växte som svampar ur marken på sextio- och sjuttiotalen. Ett enformigt bostadsområde kunde bli lika stort som en vanlig svensk små-stadsidyll.


HATARNA | 177

Alla är ju överens. Hus vid gator är trevligare än bostäder på gärden.

Stadsmiljörådets publikation Tyckomstaden 2003

Innerstaden kännetecknas av blandning av händelser, byggna-der, torg och parker, människor och verksamheter. Det beror på att innerstaden är tätare och mer koncentrerad än förorter och mindre samhällen. Mångfalden, komplexiteten och vitaliteten blir möjlig i innerstaden också genom att den är finmaskig. Stor-skaliga förorter och mindre samhällen har inte denna täthet, komplexitet och vitalitet …


Den täta blandstaden minskar segregationen och ökar förståel-sen människor emellan.


Innerstaden beskrivs av svenska myndigheter som en met-ropol, en kosmopolitisk idyll; i stenstaden möter man främ-lingar med tolerans och intresse, där finns integration och öppenhet. Vad myndigheterna då glömmer är att de gamla fördemokratiska stadsdelarna är lika hårt segregerade som de rika villaförorterna och att det är just i innerstäderna man bygger murar och sätter upp grindar för att skydda dem som äger från de andra. Den livfulla, komplexa, vitala mångfalden och blandningen av människor som de talar om finns inte i in-nerstäderna idag, utan i förorten.

*

Täthet förs ständigt fram som en viktig ingrediens i den samti-da stadsplaneringen. Med täthet som argument vill stadsbyg-garetablissemanget ersätta grönskan och promenadstråken i förorterna med shoppingkvarter och bilvägar. Men faktum är att det grönskande Tensta är tätare befolkat är deras grå, trånga stadsgator. Och i de rika förorterna måste det rivas en

178 | FÖRORTSHAT

hel del villor, om de entusiastiska förespråkarna för förtät-ningen av Stockholm verkligen står för sitt ord.

BEFOLKNINGSTÄTHET (FOLKMÄNGD PER HEKTAR LAND):

Tensta 92Inre staden 90Gamla Enskede 36Äppelviken 25Hela staden 46

FIGUR 10. Enligt de siffror jag funnit är Tensta i själva verket tätare befol-kat än innerstaden.

Källa: Sweco/Stockholms stads utrednings- och statistikkontor och Statistiska centralbyrån, 2011.

Men det är inte i de rika villaområdena man vill bygga tätt och det spelar ingen roll att Tensta redan är både tätare befolkat och mer blandat än innerstaden.

Fakta är ingenting mot ett brinnande hat.Det öppet redovisade förortshatet hos myndigheter, politi-

ker och etablissemang får dagliga och synliga konsekvenser i levande människors liv. Två konkreta och närapå övertydliga exempel på detta är Järvalyftet och Förbifart Stockholm.

»Förbifart Stockholm« är ett passande namn på det enorma motorvägsbygge som klyver Järvafältet, naturområdet mellan Tensta och Akalla. Att motorvägen verkar isolerande på Ten-sta, Rinkeby, Husby och Akalla är uppenbart, det hörs ju till och med på namnet. Biltrafiken ska fara förbi förorten, precis som det övriga samhället gör.

Alla vet att en enorm motorväg fungerar precis på samma sätt som en mur. Politiker och stadsplanerare brukar ofta tjata om att miljonprogrammen behöver fler kontaktytor och vä-gar som ska knyta ihop dem med den övriga staden, men när beslutet om den nya motorvägsförbindelsen skulle fattas blev det plötsligt väldigt tyst om detta. Med ens var de flesta parti-erna helt överens om att man skulle bygga en femfilig motor-väg mellan stadsdelarna istället för förbindelselänkar.

Vill man inte diversifiera både arkitektur och socioekonomi?

HATARNA | 179

När det byggdes nya trafiklänkar genom de mer välbärgade områdena söder om Stockholm la man dem under jord, för att inte skära av förbindelserna mellan stadsdelarna, förfula och skapa en bullrig miljö för de boende. I Järva tycker man sig inte ha råd med sådan lyx.

Man tänker inte till och från, inte genom och aldrig stanna. Bara förbi.

Järvalyftet har pågått i fem år. Stockholms stad har avsatt tio miljarder för projektet. Det är troligen Sveriges största inte-grationssatsning någonsin. Kännetecknande för det kostsam-ma projektet är att de boende inte får vara med och bestämma vad som ska göras.

En granskning av projektets första fem år som dagstidning-en Svenska Dagbladet gjorde i april 2012 visade att det dittills satsats minst 44 miljoner kronor i projekt som inte fullföljts. En gymnasieutbildning för skoltrötta flyttade med alla sina resurser från Tensta till Södermalm, ett antal konst- och ar-kitektprojekt hade fått mängder med pengar men inget hände och av en rad utbildnings- och aktivitetssatsningar som fått generösa bidrag bidde ingenting alls.

Det har förekommit många märkliga turer där de som be-slutat om bidrag suttit med i styrgrupper för flera av de pro-jekt som tilldelats pengar. Något formellt ansökningsförfa-rande för att få del av Järvalyftets pengar finns inte.

Det har funnits kritik mot brist på insyn, mot att tjänste-männen haft för mycket makt och mot att politisk styrning saknas. Många politiker klagar på att det har varit dålig upp-slutning på mötena.

»Det har irriterat mig lite. Någon gång var det bara jag och Ann-Margarethe Livh«, sa Erik Slottner (KD) till Svenska Dagbladet 2012.

»Den politiska styrningen är så gott som obefintlig«, tyckte Tomas Rudin (S).

Någon referensgrupp har inte funnits.

Ett tecken på hat?

Langhorst avfärdar det största svenska integrationsprojektet någonsin i ett par stycken och lyfter enbart fram negativa exempel.

180 | FÖRORTSHAT

Många politiker och stadsplanerare med makt menar att pro-blemet med miljonprogrammen står att finna i arkitekturen. Som en del av Järvalyftet planerar man därför att riva den uppskattade trafiksepareringen i Husby.

När de modernistiska bostadsområdena byggdes placera-des bilvägarna ofta vid sidan av i stället för intill husen, för att de boende skulle slippa höra och se biltrafiken och för att barnen skulle kunna leka fritt. Den lösningen har visat sig fungera fint i ett stort antal förorter, radhusområden och även innerstadsområden.

Alla undersökningar visar att trafiksepareringen är om-tyckt av Husbyborna, men makthavarna är av en annan åsikt. Att bilvägar och bostadsområden skilts åt ses som en styggel-se. Istället vill man nu skapa »möten mellan människor och bilar« i Husby, genom att dra in bilvägarna mellan husen. Att på det sättet radikalt förändra stadsplanen kostar förstås ast-ronomiska summor.

Innan beslutet om att bygga bort trafiksepareringen fatta-des, hade politikerna »fört dialog« med de boende i Husby i flera år. Många boende engagerade sig för att få vara med och påverka utvecklingen av sitt bostadsområde. Husbyborna ut-tryckte tydligt att det man behövde var en renovering av hu-sen och en ordentlig satsning på god samhällsservice, socialt arbete, bra lokaler till viktiga lokala föreningar och tillgång till vård och skola, inte bilvägar utanför bostadshusen. Gång på gång har Husbyborna gjort klart för politiker och stads-planerare att trafiksepareringen är en uppskattad lösning på ett reellt problem. Barn är mjuka, bilar är hårda. Hittills har makthavarna valt att inte lyssna.

Under tiden har vårdcentraler och skolor sålts ut och för-svunnit, myndigheter och banker har lagt ner sina kontor och lokalt betydelsefulla föreningar har tvingats flytta till mindre och sämre lokaler.

De styrande säger att man vill göra en bestående föränd-ring, en som syns och kommer att synas om tio, tjugo, trettio år. Husbybornas levnadsvillkor är uppenbarligen osynliga för

stadsplanerarna. De vill sätta sitt fotavtryck i Husby och bryr sig inte om vem de trampar på.

Man kan lätt föreställa sig reaktionerna om en genomgripan-de ombyggnation av samma slag skulle ske mot de boendes vilja i någon av Stockholms villaförorter eller i innerstaden. Minns mediestormarna 2011, när man ville hugga ner en rut-ten ek på Östermalm och renovera Slussen. Då tog det fart or-dentligt. Radio, TV, varenda tidning och kulturpersonlighet värd namnet ville vara med och säga sitt. Då diskuterades för-ändringar som trots allt måste ske för att undvika allmän fara. Några liknande tvingande skäl finns inte när det gäller att riva upp trafiksepareringen i miljonprogrammen. Ändå blir det inga stormar i medierna om Järvalyftet. Där märks knappt en vindpust.

»Megafonen« kallar sig en gräsrotsrörelse i Husby som kämpar mot makthavarnas ovilja att lyssna. Tyvärr når Mega-fonens budskap inte långt när mediernas egen megafon befin-ner sig i helt andra händer.

Vissa röster är uppenbarligen betydelselösa för både medi-er och politiker. Somliga medborgare kan man välja att helt stänga ute. Kanske borde vi sluta tala om »utanförskapet« i vissa grupper och istället börja diskutera hur andra grupper använder sig av »utestängning«?

Den nådde till DN Debatt!

Bra term!

Tragikomiskt

182 | FÖRORTSHAT

Social ingenjörskonstPLATS: Odenplan, centrala Stockholm


0;#/76"2 0"- , *%<1,(3#*3'2%#-:Där har jag bott på sextiotalet. Det var underbart. Det var inget fel. Och det är fortfarande nu tycker jag, blandat med olika nationalitet, kultur och religion. Det är positivt för mig.

$"):Tänker du på samma sätt om andra miljonprogram?

0;#/76"2 0"- , *%<1,(3#*3'2%#-:Jag har bott på många ställen, Rågsved, Svedmyra, Lappkärrs-berget.

$"):Är det någon skillnad på dom här ställena?

0;#/76"2 0"- , *%<1,(3#*3'2%#-:Nej, det var blandat alltihop. Invandrare, svenskar. Det var inga problem. Det är bra om det är blandat med svenskar, då kan man lära sig bättre svenska och svenska kulturen.

$"):Vad tänker du om arkitekturen i Tensta?



SOCIAL INGENJÖRSKONST | 183

0;#/76"2 0"- , *%<1,(3#*3'2%#-:En kompis mamma bor i Tensta och vi åkte dit. Då tänkte jag att det skulle finnas något speciellt som markerar att det är Tensta. Någon symbol så att man vet att man är i Tensta. Jag tycker att man skulle fräscha upp trädgården och bän-karna, fontänerna. En fin galleria och sånt.

*

Just det som jag gillar allra bäst med förorten är det som re-tar Per och Ola och våra myndigheter mest av allt: de otydliga gränserna mellan det o!entliga och det privata.

I förorten vet man inte alltid om en bänk eller en lekpark är privatägd eller kommunal. Trädgårdarna utanför lägenhe-terna på bottenplanet kan ibland vara utan staket och tycks smälta samman med allmänningen därutanför. Är bänkarna på förortstorget tillgängliga för alla, eller bara för cafégäs-terna? Gränserna är suddiga och det tycker inte Per och Ola om. De menar att detta skapar osäkerhet och hotar ordningen. Mig ger det istället en förnimmelse av frihet, en känsla av att vi är här tillsammans och det är möjligt att dela med sig och samsas.

Lars Raattamaa är arkitekt och poet och jag bestämde trä! med honom på en pizzeria i Gubbängen i Stockholm. Jag vet att han funderat mycket över skillnaden mellan privat och o!entligt, en diskussion med mycket lång historia. Redan i det antika Aten ville man gärna skilja det o!entliga och det privata rummet åt. Idén med denna åtskillnad är att vi i of-fentligheten ska kunna agera gemensamt och fatta politiska beslut, men att hemmet och våra ägodelar ska skyddas från den o!entliga kontrollen. Vi drack ka!e och Lars redde ut be-greppen.

»Staden har genom historien ofta beskrivits som en plats med två olika slags rum, ett privat och ett o!entligt. Man talar om att gatan är o!entlig och husväggen är privat, men man

184 | FÖRORTSHAT

skulle också kunna säga att alltihop handlar om lagar och pengar«, säger han.

Han beskriver hur städernas gaturum i hög grad styrs av den o!entliga makten och de privata, a!ärsmässiga behoven, alltså av juridiken och ekonomin. I många gamla stadskärnor är alla platser reglerade, men utanför stadskärnan finns det gott om platser som faller utanför regelsystemen.

Att ordna en picknick eller en utomhuskonsert på en gata eller ett torg i stan utan att först söka tillstånd går inte. Då rullar juridiken genast igång och man blir bortkörd av polisen. Så är det inte på de allmänna platserna i förorten.

Raattamaa kallar de platserna frihetszoner och säger att de skyddats av den moderna stadsplaneringen under nitton-hundratalet. Istället för inhägnade parker med regler och för-ordningar, skapade man öppna ängar och skogsdungar, träd-gårdar och lekplatser som inte avgränsades med grindar och murar eller stängdes in mellan paragrafer och husväggar.

»I det modernistiska stadsplanerandet ägnade man sig åt att lösa upp gränserna mellan det allmänna, oreglerade rum-met och de reglerade o!entliga och privata rummen. Man vil-le skapa många allmänna, odefinierade platser som var möj-liga att använda av fler, på fler sätt«, säger han och förklarar att allmänningen kan vara både vacker och komponerad, men den är allas och ingens mark. »Ingenmansland« kallar man den för om man blir nervös inför den, »allmänning« om man tycker att den är intressant.

Raattamaa tycker att det är lika viktigt för människor att ha tillgång till allmänna platser som till luft, vatten och språk – några av våra allra mest betydelsefulla allmänningar.

»Man talar ibland om ’allmänningens tragedi’, om att det som ingen äger tar ingen hand om, och det är en viktig fråga ur miljöaspekt. Men nobelpristagaren i ekonomi, Emelie Ost-rom, har beskrivit samhällen som hittat sätt att göra allmän-ningen till en produktiv gemensam resurs.«

Jag ber Lars förklara varför han, liksom jag, gillar förortens vaga gränser mellan det allmänna, det o!entliga och det pri-

Den naiva borgerligheten – om vi bara privatiserar så löser sig ansvarsfrågan och effektiviteten.


vata. Han svarar att han överhuvudtaget inte gillar när grän-ser är skarpa.

»Jag tror inte att människor är så skarpt avgränsade. Jag tror många tycker om att bli påverkade och influerade. Rent konstnärligt vore det trist om alla stadsdelar var formade utifrån samma mall. Som det är nu finns det en dogmatisk hållning i stadsplaneringen, där gatorna alltid måste ligga klistrade intill husen. I den modernistiska stadsplaneringen i förorten har man tänkt friare och vågat experimentera, ofta med lyckat resultat för de boende. Där har man också varit öp-pen för att lösa upp gränserna mellan stad och land.«

Raattamaa säger att feministerna länge har kritiserat åtskil-jandet mellan det privata och det o!entliga. Med den uppdel-ningen har nämligen politik och arbete placerats i det o!ent-liga rummet och vård och omsorg i det privata. Feministerna menar att vård och omsorg också är arbete, även om det inte alltid är betalt.

En stor del av det politiska arbete som ledde fram till de-mokratiseringen i västvärlden skedde i människors privata hem. På den fördemokratiska tiden var det förbjudet att ord-na politiska sammankomster på o!entlig plats, istället hade man hemliga möten hemma hos folk. Det privata hemmet var också ofta den enda plats där kvinnor kunde mötas och arbeta politiskt. Ur feministisk synvinkel bör inte heller det privata hemmet stå utanför från det o!entliga samhällets kontroll och lagar, eftersom våld och övergrepp mot kvinnor och barn är vanligare där än på andra platser i samhället.

Lars Raattamaa menar att gränserna mellan det o!entliga och det privata fortfarande är flytande och bör så vara. Privat-livet, var vi bor, hur vi bor och med vem eller vilka, regleras till stor del av ekonomin – både den privata och o!entliga. Vi ar-betar både i hemmet och utanför, betalar skatt till det o!ent-liga och får föräldrapenning och sjukpenning av det o!entliga för privat bruk. Barnen har inte några o!entliga samhällspo-sitioner, men tillbringar en stor del av sitt privatliv i o!entliga inrättningar. Våra lagar styr hur vi får bete oss mot varandra

Kan man inte se aversionen mot förortens stadsplan som en reaktion mot modernismens krig mot den småborgerliga innerstaden? Jfr Klarakvarteren Hagalund, Södra station.

186 | FÖRORTSHAT

både inom och utanför våra privata väggar. En strikt uppdel-ning mellan det o!entliga och det privata är inte möjlig och inte heller önskvärd i vårt samhälle.

»Ett sunt samhälle har inga skarpa gränser mellan det of-fentliga och det privata«, säger han och tar en slurk ka!e.

Ideologerna bakom miljonprogrammen anklagas ofta för att vilja kontrollera människors sätt att leva. Det retar Lars Raattamaa, som tycker att dagens icke-ideologiska förhåll-ningssätt är mycket lömskare.

»Jag saknar diskussionen om samhällsbyggandet. På tret-tiotalet fanns det ett levande och mångfacetterat pågående politiskt samtal om samhällsbyggande, där personer som Alva Myrdal, arkitekten och stadsplanedirektören Sven Markelius, poeten Gunnar Ekelöf och författaren Karin Boye deltog.«

Just Alva Myrdal är en samhällsbyggare som Raattamaa gärna tar i försvar.

»Alva Myrdal kritiseras ofta för att hon ville lägga livet till-rätta, men det är väl klart att hon ville göra saker bättre. Hon ville till exempel skapa möjligheter för kvinnor att arbeta. Kan man vilja något annat än att lägga livet till rätta som poli-tiker?« undrar han och tillägger att man naturligtvis kan vara mer eller mindre totalitär och att det nog är lätt att dras med av sin egen välvilja.

»Det är helt klart viktigt med en stor dos självkritik. Men att kasta utopierna och hela samhällsbyggnadsambitionen över ända verkar bara dumt.«

När jag frågar Lars Raattamaa vad han tänker på när jag sä-ger »Tensta«, svarar han:

»Schyssta hus och en stadsplan i världsklass. En fullkomligt briljant stadsplan.«

På Arkitekthögskolan var hans världsbild inte giltig. »Mina barndomsupplevelser i förorten, mina erfarenheter

av flerbostadshus, hyreshusgårdar, höghus, loftgångar, trapp-uppgångar och gräsområden vid motorvägar, det var ingen-ting som var intressant på Arkitekthögskolan.«

Lars Raattamaa beskriver hur hans erfarenheter möjligtvis

Jag med!

Jaha!


kunde bli föremål för medlidande, men aldrig en källa till fan-tasi och nya idéer. Han tror att ointresset för de klassrelatera-de erfarenheterna på Arkitekthögskolan har att göra med att politik inte längre diskuteras i samband med arkitektur och stadsplanering.

Samhället byggs hela tiden, påpekar han, och någon eller några bestämmer alltid hur det ska byggas, oavsett om det finns en öppen politisk diskussion och drivkraft eller inte.

»Vårt samhälle är så komplext att den sociala ingenjörs-konsten alltid finns med i samhällsbygget, vare sig vi låtsas om den eller ej«, säger Raattamaa, som menar att den sociala ingenjörskonsten idag inte längre handlar om boendekvalitet utan om att tjäna så mycket pengar som möjligt.

»Vi har fått en social ingenjörskonst utan sociala ambitio-ner och det gynnar inte någon annan än spekulanter.«

Han jämför dagens byggande med miljonprogramsbygge-na och säger att det byggs mer nu än någonsin tidigare, både enskilda fastigheter och stora infrastrukturprojekt, men idag sker samhällsbyggandet oftast helt utan politisk diskussion. Varken opinionsbildare, politiker, intellektuella eller medbor-gare finns med och påverkar samhällsbygget.

»Hur ska det då kunna bli som vi vill ha det?« undrar Lars Raattamaa.

Ka!et är urdrucket och vi skiljs åt på gatan utanför kaféet. På vägen därifrån funderar jag över hur det gick till när politiken och arkitekturen skildes åt och hur det kunde hända. De är ju så intimt sammanflätade. Utan arkitektur – inget samhälle.

*

På nittiotalet hade vi inte alltid råd att åka bort på semester sommartid, men det led vi inte särskilt mycket av. Miljön var ändå grönare, öppnare, lekfullare och naturen mer tillgänglig hemma i Tensta än på många semesterorter.

Det vi saknade var en badplats. I Tensta fanns det plask-

188 | FÖRORTSHAT

dammar för barnen, men ingenstans för oss vuxna att doppa oss heta sommardagar. Då gick vi ner i den svala tunnelbanan, åkte till Kungsholmen och promenerade till Smedsuddsbadet.

Det tar en kvart att åka mellan Tensta och tunnelbanesta-tionen Fridhemsplan på Kungsholmen och tågen går var ti-onde minut. Nej, vi led ingen skada under våra semesterlösa somrar i Tensta.

Innan förorterna byggdes bodde de fattigaste familjerna i mörka, trånga ky!en i innerstäderna utan tillgång ens till en liten gräsplätt. Där var arbetarnas barn tvingade att vistas året runt. Hade de tur fick de bli sommarbarn på någon bondgård eller åka till en barnkoloni någonstans ute i landet.

På ett sätt är det bra att just de barnvänliga miljonprogram-men är så impopulära bland de rika. Annars skulle de fattiga familjerna i vårt land inte ha råd att bo där. Nu får åtminstone en del av de fattigaste barnen en fin sommar, trots att de blir hemma hela lovet och trots att kolloverksamheten blivit så dyr på senare år.

Jag skulle vilja tacka den utbuade och förhånade modernis-tiska sociala ingenjörskonsten för somrarna i Tensta.

*

Skribenten och författaren Per Svensson har ingen erfarenhet av semester i stan och hans intresse för den sortens erfaren-heter är lika litet som på Arkitekthögskolan.

Så här skriver han i en minnesvärd sammanfattning av för-ortshatet i sin bok Storstugan eller När förorten kom till byn, som nominerades till Augustpriset 1997:

… när jag på väg från innerstadslägenheten till 1800-talslängan vid havet genom soldiset ser 60- och 70-talsreptilerna, väldiga, fjälliga betongödlor med kalla ögon, dåsa på slätten utanför Malmö känner jag samma avsmak och skräck som inför hugg-ormen som plötsligt dyker upp på skogsstigen. Jag struntar i om

Hahaha!


den är ekologiskt värdefull, jag bryr mig inte om att den egent-ligen är harmlös. Jag avskyr den. Den borde inte få finnas. Slå ihjäl ormen! Spräng betongkasernerna!

Avskyn för serietillverkade betongkomplex är minst lika spridd som ormfobi. Det kanske är något genetiskt, något i ryggmärgen, som gör att så många människor känner sig så arga, lurade, svårmodiga, hatiska, deprimerade och äcklade när de påminns om containerkolosserna på gärdet. Hus ska inte se ut på det sättet. Samhällen ska inte se ut på det sättet. Det är ingenting som behöver motiveras och diskuteras. Alla tycker illa om massmodernismen.

*

Ibland blir hatet mot förorten så starkt att jag inte kan värja mig. Det flyttar in i min kropp och blir gallproblem och stopp i magen, strupen snörs åt och jag kan inte andas. Jag vaknar mitt i natten, torr i halsen, torr i ögonen.

Hur försvarar man sig mot hat? Ingen vill bo där du bor, trumpetar de. Om du bara kunde

välja skulle du bo någon annanstans, men du kan inte välja för du är fattig och misslyckad, precis som din förort, och du skapar problem. Du är ett samhällsproblem, säger de, om och om igen.

De fyller hela böcker med text för att ge en illusion av att hatet bygger på fakta och vetenskap. Men egentligen för de bara samma sorts resonemang som artonhundratalets privi-legierade gjorde när de påstod att samhällets onda hade sina rötter i de fattigas bostadsområden och att grogrunden till allt ifrån kriminalitet till moraliskt förfall stod att finna där.

I Strindbergs roman Röda rummet besöker societetsdamerna förstaden på Söder för att sprida ljus över samhällets mörka botten. De kliver in i de fattigas hem och förfäras över oupp-fostrade barn och dålig lukt.

– Är här någon som törstar efter frälsning och nåd? skrek fru Homan under det fru Falk blåste i rafräschissören över barnen, vilka började skrika av svedan i ögonen.

– Bjuder fruntimret på frälsning? frågade snickaren som gjorde ett uppehåll i arbetet. Var har fruntimret fått den ifrån? Kanske det finns välgörenhet också, och förödmjukelse, och högfärd? Va! (...) Men öva den på barnen för all del, de kan inte försvara sig, men kom inte till oss! Ge oss arbete, om ni behagar, och lär er att betala arbetet, så behöver ni inte ränna omkring på det där sättet!

Vi är med raska steg på väg tillbaka till ett klassamhälle där de besuttna skyller samhällets misslyckanden på de fattiga och beklagar sig över hur svårt det är att hitta bra tjänstefolk. Klasshat som riktas nerifrån och upp har på senare tid disku-terats, ifrågasatts och målats ut som hotfullt och farligt, men det klasshat som riktas uppifrån och ner känns inte ens igen.

Förortshatet är ett av dess uttryck.

Förortshat som klasshat

Tredje delenMinnena kommer så ofta till mejnu är allt borta jag fattar det ej.Borta är huset där murgrönan klängde,borta är grinden där vi stod och hängde.

Lyckliga gata du som varje daghörde vårt glam,en gång fanns rosor här där nu en stadfort växer fram.

Refräng:Lyckliga gatan du finns inte merdu har försvunnit med hela kvarter.Tystnat har leken, tystnat har sången,högt över marken svävar betongen.När jag kom åter var allt så förändrattrampat och skövlat, fördärvat och skändat,Skall mellan dessa höga hus en dagstiga en sång,lika förunderlig och skön som denvi hört en gång?

Ja, allt är borta, det är bara såändå så vill jag inte förståatt min idyll, som alla vill glömmanu är en dröm som jag en gång fått drömma.Allting är borta, huset och lindenoch mina vänner skingrats för vinden.

Lyckliga gatan, det är tiden somhär dragit fram,du fått ge vika nu för asfalt ochför makadam.

/Refräng/

Ur »Lyckliga Gatan« med Anna-Lena Löfgren från 1967

TILL FARSTA | 193

Till FarstaSå en dag kom det första och enda svaret på vår bytesannons. Jag ringde upp omedelbart. Det var en svensk-grekisk tjej som ville byta sitt barndomshem i Farsta mot en lägenhet i Tensta. Hennes föräldrar behövde en mindre lägenhet, nu när barnen blivit vuxna och flyttat hemifrån. Båda barnen bodde norr om stan och det blev långa resor fram och tillbaka till Farsta för att hjälpa de gamla. Om föräldrarna kunde byta sin lägenhet mot vår, så skulle de bo närmare varandra.

Vi åkte och tittade på grekernas lya och den var underbar. En etagevåning högst upp i ett fyrkantigt punkthus från 1959, ritat av de världsberömda arkitekterna bakom Vällingby Cen-trum. Men det fanns en hake: vi hade ingen hiss i vårt hus i Tensta och vi bodde högst upp. De gamla grekerna skulle inte orka med trapporna.

Efter några månaders krångel och många tvära kast, som det brukar bli vid lägenhetsbyten, lyckades jag sy ihop ett tri-angelbyte. Vår fyra byttes mot en trea på nedre botten i Tensta och så kunde vi flytta in i femman i Farsta.

Det var en oerhörd lättnad. Att lyckas byta en Tenstalägen-het mot något större på annan ort är en bragd.

»Hoppas det blir lugnare i Farsta«, sa min mamma. Jag visste att det inte var lugnare i Farsta, men för Leslie

spelade det ingen roll om Tensta så var den fridfullaste plat-sen på jorden. Han var traumatiserad och skulle ändå inte våga gå hem från tunnelbanan. Hela våren hade han legat i sin säng som en våt fläck. Nu skulle han förhoppningsvis få livet tillbaka.

What?



194 | FÖRORTSHAT

Mitt i sommaren gick flyttlasset. Flyttgubben Janne hade växt upp i Tensta och berättade hur gängen mötts och gjort upp med basebollträn på Järvafältet i början på åttiotalet.

»Det var tur att ingen dog«, sa han.Flytten tog hela dagen. På kvällen bjöd vi flyttgubbarna på

pizza och bestämde att Leslie skulle få det finaste rummet.

*

Farsta var en konstig plats. Bussar och lastbilar mullrade förbi utanför, vrålande som urtidsmonster. Gator och bilar korsade ens väg när man ville ut. Jag hörde inga fåglar. Ingen ekorre hälsade på på balkongen. Ingen hackspett satt i tallen. Det fanns inte ens en tall.

Vi badade varje dag för att trösta oss. I Farsta hade vi två bad på gångavstånd. Det var lyxigt. Vi pratade mycket om hur lyxigt det var.

När vi skulle åka till landet sprang katten bort. Hon hop-pade ut ur bilen och försvann längs parkeringen. Vi letade och ropade, men hon dök aldrig upp igen.

Vi tänkte att hon kanske längtade tillbaka till Tensta.

*

I ett halvår hade vi bott någon annanstans. Ändå kändes det precis som vanligt nu när Zelda och jag var tillbaka i Tensta igen och sparkade med fötterna bland höstlöven. Det var var-dagligt. Hemma. Med den skillnaden att där inte längre fanns något hem för oss att gå till. Då och då kom jag att tänka på det. Den tanken var som en avgrund som öppnade sig en bit längre bort. Det gav mig svindel men det var ingenting jag vil-le fundera över. Jag lät tankarna gå andra vägar.

Zelda ville helst promenera raka vägen till dagis och hälsa på men jag ville först titta in i Elicias kiosk.

Mannen bakom disken tittade upp och hälsade som om det var igår vi sågs sist.

TILL FARSTA | 195

»Hur står det till?« sa jag.»Bra. Med dig då? Jobbar och sliter?«Kioskägaren packade upp ett paket samtidigt som han pra-

tade med mig. Han frågade hur min man mådde och sa att det var länge sedan han såg honom sist. Det var en skön känsla att allt var som vanligt igen. Jag vilade i den. Vi konverserade en stund till innan jag kände mig tvungen att tala om att vi hade flyttat.

»Vart har ni flyttat någonstans?«»Till Farsta.«»Är Farsta bättre än Tensta?« Jag hann inte svara att Tensta förstås var bäst på hela jord-

klotet, för mannen i kiosken bad om ursäkt och vände sig mot en äldre kvinna som ville köpa telefonkort. En liten kö hade bil-dats och jag och Zelda måste lämna plats för kioskens kunder.

Vi gick vidare mot dagis och hela vägen guidade Zelda mig ge-nom Tensta. Hon sprang hit och dit, visade och berättade var de gått på sina dagisutflykter, statyerna de tittat på, lekarna de lekt och sångerna de sjungit.

Hon talade om sommaren. Hon sjöng för mig.Trädens svarta, kala grenar mot en ljusrosa skymningshim-

mel. Marken täckt av gula och röda löv. På dagisets tomma gård stannade Zelda till och prövade de olika leksakerna. Hon beskrev noggrant hur de lekt med dem förra sommaren.

»Men nu är det höst«, sa hon och öppnade den tunga yt-terdörren.

Det blev ett varmt välkomnande.»Vem kommer?« ropade dagisfröken Sovvi med en ton som

om det vore kungen själv som trätt in genom porten. »Vad roligt att se dig«, sa hon och hjälpte Zelda att hänga

upp ytterkläderna på en krok. I Sovvis famn fick Zelda berätta om hur hon mådde, hur

hon rest hela den långa vägen från Farsta och hur roligt det kändes att vara tillbaka igen.

196 | FÖRORTSHAT

»Vad härligt«, sa Sovvi. »Vi har längtat och längtat och läng-tat.«

»Och äntligen kom jag.«»Äntligen kom du.«Zelda slingrade sig ur Sovvis kram och gick in i lekrum-

met där hon genast blev överfallen av gamla och nya vänner. Barnen lekte i en dryg timme, sedan tog vi adjö och gick för att besöka parkleken som låg strax intill förskolan. Där brann lönnarna och ekarna strödde marken med ollon. I den här parken hade både jag och mina tre barn växt upp, tillsammans med oräkneliga andra unga föräldrar och barn. Jag tänkte på alla de språk och kulturer som mötts här och funderade över varför Tensta så ofta beskrivs som segregerat, när det i själva verket är blandat.

Det gröna gamla huset i Erikslunds parklek hade ännu inte bränts ner utan stod fortfarande stolt mellan träd och bergs-knallar. Vi gick in för att hälsa på Ali och de andra. Ali stod i dörröppningen och upptäckte oss omedelbart.

»Hej Zelda! Känner du igen mig?«»Ja.«»Vad heter jag?«»Ali.«Ali välkomnade Zelda tillbaka till parkleken och Zelda

tackade och kramade om honom.Den här novembereftermiddagen stöpte man ljus. Jul-

sånger på alla möjliga språk strömmade ut ur cd-spelaren och i rummet där pingisbordet brukade stå fanns istället en jät-tekastrull med hett stearin. Ali bjöd på pepparkakor och saft och berättade att de stöper ljus varje år på parkleken för att lära barnen hur den svenska kulturen fungerar.

Parklekens besökare verkade gilla den svenska kulturen. Där var massor av ungar som tålmodigt stod i kö och stöpte och stöpte hela eftermiddagen. Mellan doppen spelade de Uno och åt pepparkakor.

Mitt i alltihop kände jag mig ledsen. Jag ville inte vara här på besök, jag ville att allt skulle vara som vanligt och att jag

TILL FARSTA | 197

och Zelda snart skulle knalla hem till Föllingebacken och laga mat. Att vi skulle vakna i Tensta imorgon och alla andra dagar också.

Ali förstod så väl vad det var jag saknade. Han trivdes så bra i Tensta att han hade tackat nej när han blev erbjuden en fem-rummare vid Odenplan i centrala Stockholm.

»Tensta är ett väldigt bra ställe. Jag har bott här ganska länge och jag trivs jättemycket. Folk känner varandra, folk har väldigt bra relation till varandra.«

Ali sa att han är uppväxt i en varm kultur där folk hälsar på varandra och bjuder varandra på saker och ting. Han sa att om det skulle saknas några kronor när han är och handlar är det alltid någon i kön som lägger till och att han själv gör likadant. Folk som bor i Tensta har samma hjärta, samma känsla, sa Ali.

»Vi har problem med vissa ungdomar men sådana problem finns överallt. Det är fint här ändå. Vi stödjer gärna varandra om det blir problem.«

Ali berättade om en man som kom till parkleken och frå-gade om de kunde hjälpa till att se efter hans barn på efter-middagarna. Hans fru var sjuk och de kunde inte klara sig en-samma.

»De fick vara här, vi passade dem varje dag under en viss tid. Nu är de stora och brukar komma hit fortfarande.«

Ali bjöd mig på en kopp ka!e på kontoret. Jag hade aldrig varit därinne förut. På det runda fikabordet i furu brann ett tiotal värmeljus i färgglada glasburkar. I fönstret hängde en julstjärna. Ali tog fram dagens Metrotidning. På framsidan stod det tryckt med stora svarta bokstäver:

3 MILJONER FÖR 22 KVADRATMETER.»Titta här«, sa Ali och bredde ut tidningen på bordet. »Tre

miljoner kronor för tjugotvå kvadratmeter, det är helt sjukt. Ja, vissa har det bra, de kanske har fått bonus från något före-tag. Det får inte vi som är vanliga löntagare med familj.«

Ali berättade att han var ensam försörjare för en familj på sex personer, men att de klarade sig gott och väl ändå.

»Folk klagar fast de tillsammans kan tjäna trettiosextusen

198 | FÖRORTSHAT

kronor i månaden och så kanske de har två barn. De säger ’vi kan inte klara livet, allting är för dyrt och våra löner räcker inte’. Jag har vanlig lön, fjortontusenfemhundra i månaden efter skatt. Jag försörjer sex personer och klagar inte, jag är nöjd.«

Jag invände att om boendet kostade tre miljoner för tjugo-två kvadratmeter så var det väl inte så konstigt om man tyckte att det var dyrt att leva.

»När man vill betala tre miljoner för tjugotvå kvadratmeter tycker jag inte att man mår bra. Man kan köpa en lyxvilla för tre miljoner. För mig är tre miljoner mycket pengar. Men det är inte viktigt att ha mycket pengar. Skulle du betala tre miljo-ner för tjugotvå kvadratmeter, Johanna?«

Vi skrattade gott åt den tanken och jag reflekterade över hur hårt jag skulle behöva arbeta för att kunna få ett sådant lån. Men Ali trodde inte att de som betalade så mycket för tju-gotvå kvadratmeter jobbade hårt.

»Det är inga vanliga personer med vanliga jobb«, sa Ali.Jag höll inte med. »Nuförtiden så verkar ju folk tycka att det är normalt att be-

tala väldigt mycket för sitt boende«, sa jag. »Folk betalar två, tre miljoner för en vanlig trerummare i Stockholm. Och med ett så stort lån måste man betala minst fjortontusen i måna-den, bara för att bo.«

»Men priset går upp hela tiden så de förlorar ingenting på det«, tyckte Ali.

Jag sa att prisuppgången inte hade någon betydelse så länge man bodde kvar. Alla måste ju ha någonstans att bo. Ali nickade.

»Och nu är det bostadsbrist i Stockholm«, sa han. »Alla vill flytta hit för att få jobb. Vi kommer att betala sexton miljoner för tjugotvå kvadratmeter. Fast inte jag. Jag kommer aldrig göra det, även om jag blir världens rikaste person. Glöm det!«

Ali log åt tanken på alla dem som var villiga att betala så mycket för så lite, men så blev han allvarlig. Han sa att det finns många som är hungriga och som skulle vara tacksamma om de tjänade tio kronor per dag eller per timme.

Vanligt att folk i arbklassen inte vet hur djupa klyftorna är.

TILL FARSTA | 199

»Världen är orättvis«, sa han. »Ett föräldralöst barn i Asien eller Afrika kan klara både mat och utbildning på hundrafem-tio kronor i månaden. Och den här personen som betalar tre miljoner för tjugotvå kvadratmeter, hur mycket pengar spen-derar han per månad? Han klarar sig nog inte på hundrafem-tio kronor.«

Ali skakade på huvudet och vek ihop tidningen. Det var en timme kvar till stängningsdags, fritidsledarna måste börja städa undan.

Zelda och jag gick ut i parken en sväng medan hennes ljus hängde därinne och svalnade. Mörkret hade sänkt sig över Tensta och vi hörde en koltrast sjunga.

En vinterfågel.

Zelda ville gå och titta på vårt gamla hus, nu när vi ändå var tillbaka i Tensta. Det låg ju så nära parkleken. Kanske kunde vi överraska våra gamla grannar? Zelda var uppskruvad och lycklig. Hon snurrade runt, runt, trummade med en pinne på en tom plastmugg och sjöng segerrusigt hela vägen.

»Nu ska vi gå hem! Nu ska vi gå hem! Vi ska gå hem! Vi ska gå hem!«

»Men vi bor ju inte här längre«, sa jag.»Men vi ska ändå gå hem! Vi ska gå hem! Vi ska gå hem!«Så lugnade hon sig lite och blev eftertänksam. »Tänk om vi skulle bo kvar där vi bodde förut«, sa hon och

jag frågade hur hon trodde att det skulle vara. »Det skulle vara jätteskönt«, tyckte Zelda och tystnade i några ögonblick innan hon ställde mig till svars.

»Varför skulle vi flytta till Farsta?«Jag förklarade liksom jag gjort förut att Leslie hade blivit

rånad och inte vågade gå hem från tunnelbanan. Visst kom hon väl ihåg det? undrade jag retoriskt.

Det gjorde hon, men hon tyckte inte att det var anledning nog för att flytta. Jag försökte vända på tankegången och sa att vi bodde närmare vattnet nu, men det impade inte på Zelda.

»Ja ja ja.«

»Saknar du Tensta?«»Såklart jag gör. Vad ska jag annars göra? Klart jag vill vara

med min familj, fast jag vill också vara i Tensta. När jag blir stor ska jag flytta till Tensta.«

Imad och Samira blev minsann överraskade. Glada bjöd de in oss på läsk och kakor. Haidar och Amir var inte hemma, men släktingarna som flyttat in i vår gamla lägenhet kom ner och hälsade på och rummet blev fullt av liv och rörelse. Zelda fick hålla i deras lilla nyfödda baby. Den enorma TV:n stod på och visade modeshower och såpor om vartannat. Samira satte sig bredvid Zelda i TV-so!an. Zelda studerade babyn som låg på hennes arm.

»Hur gammal är hon?« undrade Zelda.»Tre månader«, sa Samira.»Tre månader gammal«, sa Zelda tankfullt.»Gammal?« Samira föll i skratt och vi skrattade med.

Vi måste snart gå igen, för att hinna hämta stearinljuset innan parkleken stängde. Ali hade slagit in det i ett fint paket och Zelda bestämde sig för att ge det i julklapp till mormor. Men nu var hon trött och det var dags att åka hem till Farsta.

Det kändes inte rätt att gå mot tunnelbanan för att komma hem. Vi borde gå åt andra hållet, tillbaka till Föllingebacken. Men allt var annorlunda nu och så konstigt. Så overkligt att vi bodde någon annanstans. Det var ju här som vi var hemma.

Zelda grät och skrek att hon ville bo i Tensta. Jag svalde och svalde, jag höll i hennes hand och fortsatte gå. Åt helt fel håll.

DEN SEGREGERADE STADEN | 201

Den segregerade stadenNär jag var liten var jag rädd för Tensta. Vi åkte förbi ibland med bilen och allt man såg var enorma fyrkantiga huskroppar som vände ryggen åt. Det var sjuttiotal och på radio spelades »Lyckliga Gatan«, en sång om ett gammalt trivsamt bostads-område som rivits för att ge plats åt steril betong och asfalt. Barnkulturen ifrågasatte också de nya bostadsområdena. I barnboken Nu blommar det i Blomlunda, av Bobby Andström från 1970, beskrivs förorten som en omänsklig plats där inga blommor blommar.

Förorten kallades Gråtrista, för att den var så trist. De som byggt husen hade alldeles glömt bort att det behövs parker och träd och sköna gräsmattor. Eller så hade de inte brytt sig om det.

Bilden av betongförorten som ett deprimerande misslyck-ande hade redan satt sig. Samtidigt som miljonprogrammen byggdes i slutet på sextiotalet, vände konjunkturen och mo-dernitetens framstegstro slocknade hastigt. Civilisations-kritik och postmodernism tog över det o!entliga samtalet. Sextioåttorna ifrågasatte allt och staten beskrevs inte längre som en gemensam trygghet utan mer som en ond makt som kontrollerade våra liv. Byråkratin förvandlades från något praktiskt och användbart till något hotfullt och okontroller-bart. Här passade bilderna av miljonprogrammen perfekt in i beskrivningen av de knastertorra samhällsplanerarnas stor-

Det fanns en vantrivsel med förorten innan den förknippades med invandrare. Det måste finnas nån giltighet i kritiken



202 | FÖRORTSHAT

hetsvansinne. De hade rusat på och byggt ett sterilt och grått land utan framtidsutsikter.

Medelklassens utflyttning började redan innan man hunnit bygga färdigt. Inte kan man bo kvar på ett ställe som ständigt beskrivs som ett gråtrist getto om man vill impa på bekanting-arna. Och efter medelklassen följde som alltid arbetarklassen, så gott den kunde. Mängder av lägenheter i miljonprogram-men stod tomma i energikrisens Sverige i slutet på sjuttiota-let, och på åttiotalet kom flyktingarna.

Visserligen hade gräset då hunnit bli saftigt grönt i miljon-programmen och träden hade vuxit sig stora, men de bilder som spreds därifrån föreställde höghus ur grodperspektiv och var beskurna så att inte ett grässtrå syntes.

Klasskillnaderna blev etnifierade i storstäderna. Redan på nittiotalet hade både arbetarklassen och arbetslöshetsklassen ofta rötter i utlandet och i det o!entliga samtalet gjordes mil-jonprogrammen och dess innevånare nu även ansvariga för de sociala problem som underklassen alltid lider av.

Sedan dess har Sverige blivit alltmer segregerat både et-niskt och ekonomiskt. Staden är inte längre en mötesplats, det är en plats där samhällsgrupperna hålls åtskilda. Det märks i alla bostadsområden men miljonprogrammen får symbolisera alltsammans. De har fått skulden för det mesta som gått snett i Sverige ända sedan de byggdes. På så vis slip-per övriga medborgare känna sig delaktiga i de problem vårt samhälle skapar. Segregation, arbetslöshet och klasskillna-der påstås uppstå i vissa bostadsområden och deras innevå-nare pekas ut som bärare av hela problematiken. Resten av Sverige går fritt.

*

I perioder hade både jag och Daniel dåligt med jobb och för att vi inte skulle trilla ner i en ekonomisk ravin började jag jobba inom vården igen 2007, något år före rånen och flyttplanerna.

Bättre när hon visar istället för att påstå


Jag har alltid trivts bra i vårdsektorn och tänkte att det borde gå fint att kombinera frilansjobb med ett nattarbete som jour-biträde på ett korttidshem för funktionshindrade barn.

Två kvällar i veckan åkte jag dit och matade, bytte blöjor, lekte fingerlekar och nattade. Jag sov sex timmar i ett jour-rum, gick upp och fortsatte klä av och på, mata, tvätta kläder och packa skolväskor i ett par timmar innan mitt arbete var slut för dagen. Det var ett slitsamt men meningsfullt arbete. De här barnens föräldrar behövde vila ibland och då var jag där och hjälpte till.

Vid åttatiden på morgonen brukade jag promenera hem ge-nom förorterna. Korttidshemmet låg i Nockeby i Bromma och jag gick genom villakvarteren med siktet inställt på miljon-programmet där jag bodde.

Att miljonprogrammen inte är de enda hårt segregerade bostadsområdena i landet blev extremt tydligt för mig under mina promenader genom Stockholms västra förorter.

Oändliga rader med snarlika egnahemsvillor löpte längs med bilvägarna, husen såg så små och oansenliga ut, men jag visste vad de kostade och utanför varje litet hus stod en enorm bil, mycket mer än så fick inte plats på de minimala tomterna.

Jag visste att dessa områden betraktades som idylliska men för mig, där i den tysta morgonsolen, kändes husraderna döda och obegripligt trista.

Varje hus var omgärdat av staket och bilvägar. Det fanns inga gemensamma ytor för barn och vuxna att röra sig på. På vissa ställen fanns det knappt ens några trottoarer. På brevlå-dorna stod enbart svenska efternamn. Jag kunde inte för mitt liv begripa hur dessa stereotypa villaområden kunde vara så populära. Men det var de uppenbarligen. Precis som vanliga lägenheter i vanliga flerbostadshus i Stockholms innerstad var så eftertraktade att folk gladeligen betalade mångmiljon-belopp för att få äran att bo omgivna av betong, grå gator och höga hus i den segregerade stadskärnan.

Lite längre österut från Nockeby, vid Äppelviken, låg de un-

204 | FÖRORTSHAT

derbara jättevillorna. Där var det lättare att förstå varför man ville bo, nära vattnet med skogstomt. Eller i de små charmiga kvarteren som påminde om Tant brun, Tant Grön och Tant Gredelins gata, där sekelskifteshusens storlek lätt besegrade stadsjeeparna. Hade det inte varit för de där bilarna skulle Pet-ter och Lotta lekt med tunnband och pallat äpplen på vägarna mellan husen tills de blev åthutade av Farbror Blå. Nu tillhörde gatan istället de rika husägarna och deras dyra fordon.

I Brommas villaområden tjänar de arbetsföra i snitt runt fem-tiotusen kronor i månaden på arbete och kapital, enligt Sta-tistiska centralbyrån. I Tensta tjänar de som har jobb inte ens hälften så mycket.

En Brommabo jag känner säger att hon trivs i Bromma för där mår alla bra. Folk hälsar på varandra och ingen mår dåligt. I Enskedes villaområde, där hon bodde tidigare, kunde man se knarkare och några av dem hade bosatt sig i hennes gran-nars källare. Min bekanta Brommabo kände sig aldrig trygg där, i Enskede, men i Bromma är det tryggt, säger hon. Där mår ju alla bra. Jag frågar henne om det inte känns som att bo i en teaterdekor. Hon vet ju lika väl som jag att i vårt sam-hälle mår inte alla bra. Då svarar hon att det finns knarkare i Bromma också. Kokainmissbrukare.

Det allra flottaste området i Bromma heter Äppelviken. I Äppelviken flyttar det inte in knarkare i någons källare. I Äppelvikens källare bor redan hushållerskorna och byggar-betarna. Husägarna där betalar gärna ett tiotal miljoner för sina villor men för städ- och bygghjälpen behöver de inte be-tala så mycket. Om man inte anlitar svart arbetskraft, gör Rot och Rut arbetet skattefritt ändå. De utländska arbetarna slåss om jobben och priserna kan pressas ner till mellan tjugo och hundra kronor i timlön.

Rot och Rut har visserligen förändrat medborgarnas attity-der till svartarbete och höjt efterfrågan på vita tjänster, men ingenting tyder på att svartarbetet minskat för det. Företag kan nämligen sälja vita tjänster men fortsätta anställa svart.


Byggindustrin och städbranschen är branscher där arbets-kostnaden är mycket stor, företagen säljer kroppsarbete och de kostnaderna går inte att minska med rationaliseringar. Svarta anställningar blir då det enda sättet för företagen att kunna konkurrera med låga priser.

Svartarbete innebär inte bara att samhället går miste om skatteintäkter, det för framför allt med sig personligt lidande för dem som arbetar. En svartanställd utländsk medborgare utan uppehållstillstånd har inga rättigheter till föräldraledig-het, pension eller sjukvård i Sverige. Hen kan inte sjukskriva sig och har ingen anställningstrygghet. Blir lönen inte utbe-tald finns det ingenstans att klaga. Kommer hen i kontakt med polisen sker utvisning omedelbart. Råkar hen ut för en arbetsplatsolycka eller en arbetsskada får hen betala kostna-derna för sin egen sjukvård för att sedan utvisas, kanske med ett livslångt handikapp. Inga försäkringar täcker svartarbete.

Oredovisade inkomster och svart arbete utgör hälften av Sveriges uteblivna skatteintäkter enligt Skatteverket. För att stoppa svartarbetet utför Skatteverket en stor granskning av svartjobb och organiserad brottslighet. Granskningen sker främst inom byggindustrin och uthyrnings- och företagsser-vice, där städföretag ingår, eftersom dessa näringar bedöms som dominerande i den svarta sektorn.

Såhär ser resultatet ut hittills, enligt Skatteverket:

84 procent av Skatteverkets revisioner har lett till ändrad be-skattning.64 procent av granskningarna har lett till brottsanmälan.Höjd skatt: cirka 2,3 miljarder kronor.

*

Tänk att få ombyggt både snabbt och billigt. Polackerna vill ju hem till sina familjer så fort som möjligt och inga fackliga skyddsåtgärder fördröjer deras arbete. Och tänk att få slippa det där tråkiga, skitiga och tidskrävande hemarbetet. Tänk

206 | FÖRORTSHAT

att få lämna städningen, matlagningen, hämtningen och läm-ningen på dagis och skola till någon annan, någon som blir glad över att få ett arbete att utföra och lite pengar att leva för.

Det kan väl inte vara fel?

Ellinor Platzer har forskat om betalt hushållsarbete. Jag ring-er henne för att få veta mer om den lilla grupp familjer som använder hushållsnära tjänster.

»En av de viktigaste anledningarna till att man köper hus-hållstjänster är att komma undan konflikter i hemmet«, berät-tar hon.

Städning är något som det bråkas om, främst mellan man-nen och hustrun, men när barnen bli större blir de också in-dragna i bråken. Vem ska ta hand om det, vem ska göra vad och hur ska det göras? Hushållstjänsterna blir en konfliktlö-sare, menar hon.

»För att mamman i familjen ska slippa tjata på man och barn om städning hyr man in en städerska«, förklarar Ellinor Platzer.

Jag frågar hur de här familjerna resonerar om barnens upp-fostran, att de inte får lära sig städa.

»Många var bekymrade över det«, säger Ellinor Platzer. »De försökte prata med barnen om att det här med att någon kommer och hjälper till, det är inte någonting självklart. Man försöker göra barnen medvetna på olika sätt, de får ändå göra vissa saker.«

I Sveriges Radios samhällsmagasin Konflikt hör jag Randi Mossige-Norheims reportageserie om den globala arbetsmark-naden. Hon beskriver mångmiljonvillorna i Äppelviken, pratar med dem som bor där och de som städar där. Och så trä!ar hon barn som berättar om vem som städar hemma hos dem.

&($/%:Jag städar mitt rum själv om jag hinner och annars har vi städerska.


"--"- &($/%:Jag brukar helt enkelt städa upp det jag har stökat till och sedan har vi en städerska som kommer på måndagar.

#%&(#1%#-:Vad heter hon?

"--"- &($/%:Öööh, jag vet inte riktigt.

#%&(#1%#-:Var kommer hon ifrån?

"--"- &($/%:Polen tror jag.

5',9/":Vi har också en städerska som bor hos oss ... Mina föräldrar åker bort väldigt ofta så de kan inte laga mat jätteofta. Och vi har inte lärt oss det än, så då brukar ... Då har vi henne. Hon kommer från Afrika och hon städar också. Hon är som en medlem i familjen.

#%&(#1%#-:Så hon bor där hos er?

5',9/":Ja, hon bor i käll... Ja ... I källaren.

Äppelviksskolan i Bromma är en av landets mest segregerade skolor. Av 640 elever har 94 procent traditionellt svensk bak-grund. Men hemma är det invandrarna som utför grovjobbet. Det är en mycket speciell sorts integration som skapas på vissa platser i vårt land, med hjälp av Rot- och Rut-avdrag i kombi-nation med ökande inkomstskillnader eller »löneflexibilitet«, som det också kallas. Det hela påminner starkt om hur det såg

Globaliseringen

208 | FÖRORTSHAT

ut i USA och kolonialmakterna för knappt hundra år sedan, då de mörka människorna servade de ljushyllta för småslantar.

Min radiokollega Emma Janke intervjuade två städerskor 2011, när vi arbetade med programserien Smuts för Sveriges Radio. Kvinnorna hade arbetat i svenska hem, både svart och vitt, både som papperslösa och med arbetstillstånd. Rösterna är översatta från spanska och kvinnornas namn är utbytta för att skydda deras identitet.

9'"42,":Jag började städa när jag kom till Sverige 2006, mest i vil-lor. Det var svårt att hinna med att städa en villa med tre våningar på fem timmar. Det gick ju inte. Men det var bara att städa vidare. De sista timmarna utan lön. Jag behöver arbetet. Vi behöver pengarna.

0"#1,-":När jag kom hit fick jag städa en stor villa från sex på mor-gonen till tre på eftermiddagen utan att hinna äta lunch el-ler middag. Jag har ännu inte fått betalt för det.

Claudia är 53 år. Hon försörjer sin mamma, sin dotter och sitt barnbarn i Bolivia med sin städning. Martina är 40 år, har två tonårsbarn och en sjuk mamma i hemlandet. Dessutom för-sörjer hon sin syster och hennes tre barn. Martina har städat i flera år utan arbetstillstånd, lönen har varit svart och legat mellan 25 och 60 kronor i timmen. För papperslösa är den största konkurrenskraften låg lön och att ställa upp på sådant som andra inte skulle gå med på.

0"#1,-":Jag fick nycklarna till villorna som skulle städas under veckan. De kunde ligga på olika sidor om stan, man måste resa långt. Jag kunde resa tre timmar för tre timmars städ-ning, men jag fick bara betalt för de tre timmar jag jobbade.


Arbetsgivaren brydde sig inte om restiden. Jag kunde jobba från sex på kvällen till sex på morgonen. Hela natten.

En gång fick jag städa en lägenhet där en svensk man hade dött. Jag fick tvätta bort allt blod och all smuts som fanns där, för 25 kronor i timmen. Det tog hela natten. Det var hemskt och mycket svårt. Lukten var fruktansvärd. Men jag måste ju jobba.

9'"42,":En arbetsgivare gillade att komma på morgonen när vi job-bade. Han tyckte om att ta oss på skinkorna. Han klämde och sa, bra, bra.

0"#1,-":När jag inte ville gå på date med min arbetsgivare fick jag inte mer jobb. Jag var utan jobb och måste leta efter något annat. Sådant där händer hela tiden. Vi har kommit hit för att arbeta och inte för att bli trakasserade.

Somliga påstår att det är förnedrande för arbetarna att kalla vissa jobb för »skitjobb«. Men när man använder det uttrycket menar man inte att arbetsuppgiften i sig är värdelös. Man ta-lar om kontexten. Med anständiga arbetsvillkor är inget jobb ett »skitjobb«. Men när man utsätts för sexuella trakasserier och sliter ut sin kropp i förtid för att träla hemma hos folk som inte betalar skälig lön för det arbete man gör, då är det svårt att beskriva det som någon annat än »skitjobb«. Den som till-skriver stolthet åt människor som utför ett plågsamt och tungt arbete på ojusta villkor bidrar inte till någon förändring, utan försöker bara göra slaveriet mer uthärdligt.

All forskning visar att städning som yrke är farligt för krop-pen. Det finns ännu inga studier som beskriver skillnaden i arbetsskador mellan hemstädning och andra städjobb, men med tanke på att våra hem är mycket sämre anpassade för stä-darnas behov än vad våra arbetsplatser är, lär det inte dröja länge förrän hemstädningen börjar skörda sina o!er.

Jävla utsugare

210 | FÖRORTSHAT

Anna Gavanas har forskat på hushållsnära tjänster och städ-branschen. Hon har visat att risken för sexuella trakasserier i hemstädbranschen är stor. Hennes senaste rapport Bland Rolexklockor och smutsiga trosor från 2011 visar också att den svarta sektorn inte minskat med Rut. Efterfrågan på vita städtjänster har visserligen ökat, men inte viljan att betala för kalaset. Många hemstädföretag anlitar därför både svart och vit arbetskraft för att kunna tillfredsställa efterfrågan på bil-lig städhjälp. Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) använde bara 3,4 procent av de svenska hushållen skattereduktionen år 2009. SCB:s studier visar också att det är nästan tre gånger vanligare att sammanboende med barn använder Rut, än att ensamstående föräldrar gör det. 64 procent av Rutpengarna gick till den fjärdedel av hushållen som hade högst inkomster. Bland barnfamiljer var det tio gånger vanligare med Rut-av-drag i gruppen med en årsinkomst över 735 000, än i gruppen med de lägsta inkomsterna. Men trots användarnas höga in-komster, och trots att tjänsterna är avdragsgilla, vill uppen-barligen inte Rut-användarna betala en anständig lön till sin hemhjälp.

FIGUR 11: Bland barnfamiljer var det tio gånger vanligare med Rut-avdrag i gruppen med de 25 % högsta inkomsterna, än i gruppen med de lägsta inkomsterna.

Källa: Statistiska centralbyrån, Välfärd nr 1/2011.

ANDEL HUSHÅLL MED RUT-AVDRAG EFTER INKOMSTERNAS STORLEK

Hushållstyp25% lägsta inkomsterna

50% mittersta inkomsterna

25% högsta inkomsterna

Sammanboende med barn under 18 år

Sammanboende utan barn under 18 år

Ensamstående med barn under 18 år

Ensamstående utan barn under 18 år

1,6 3,8 15,8

2,9 3,9 8,7

0,6 1,5 5,4

1,2 2,3 3,7

De familjer som använder hemhjälp säger att de gör det för att få mer tid över för varandra. Men Ellinor Platzers forsk-ning visar att tiden som frigörs används för att jobba mer. Det är lätt att räkna ut vem som egentligen tjänar mest på Rut-avdraget. Inte är det städarna.

*

Vägen genom Stockholms nordvästra villasamhällen väckte många tankar i mitt trötta jourassistenthuvud och så små-ningom vandrade jag in i Spånga. På andra sidan järnvägen, bakom Solhöjdens mexitegelvillor, låg Tensta. I Spånga var villorna något mindre än i Äppelviken, men större än egna-hemshusen i Bromma.

Spånga-Tensta är en och samma stadsdel och ändå skilda världar, skilda centrum, skilda samhällsklasser. De som stä-dar och de som har råd med städhjälp. De vars barn slipper dammsuga sina rum och de som inte hinner trä!a sina barn för att de tjänar så lite att de måste jobba jämt.

Jag passerade över järnvägen, gick längs Tenstas fågeldam-mar och fält, förbi pulkabacken – den enda plats där Tensta-barnen och Spångabarnen möts – och så in i miljonprogram-met. Hemma.

212 | FÖRORTSHAT

ValfrihetenNär jag påbörjade min utbildning på Dramatiska Institutets Radiolinje 1998 hade jag förhoppningar om att vår ekonomi så småningom skulle bli bättre. Det blev den visserligen, men resultatet blev inte vad jag hade hoppats. Min dröm var att vår vardag skulle bli tryggare. Istället blev den mer bekym-mersam. Vi hade råd att köpa landställe, men oroade oss varje gång Riksbanken meddelade att räntan skulle justeras uppåt. Det var ändå värt det, tyckte vi och när vår nya hyreslägenhet i Farsta långt senare ombildades till bostadsrätt kunde vi ta ett lån och köpa den. Nu blir ni miljonärer, sa folk till oss. Men det var inte sant. Vi skulle ju bo i lägenheten och det blev man inte alls miljonär på. Istället blev vi låneslavar. För att slippa bli hyresgäster hos våra grannar blev vi istället hyresgäster hos Handelsbanken. Investeringen gjorde vår livssituation hot-full. Vi riskerar nu ständigt att förlora vårt hem, på grund av för låga inkomster och räntans oförutsägbara rörelser.

*

Sexårsverksamheten i Zeldas nya skola i Farsta fungerade inte bra. På rasterna och på vägen till och från matsalen och gymnastiksalen hände det alltid saker. Zelda var ofta ute och lekte på skolgården utan ytterkläder mitt i vintern.

Ibland försvann några av barnen på rasten och kom inte tillbaka till klassrummet. När de till slut hittades fick de sitta längst fram och ta emot en utskällning inför hela klassen. Det hände flera gånger och Zelda grät på kvällarna. Hon var så rädd för att bli utskälld igen. Det var tydligt att hon förstod samban-



VALFRIHETEN | 213

det mellan den lustfyllda rymningen och stra!et som följde, men hur man skulle kunna låta bli att rymma om det nu gick att rymma, det fick hon inte ihop. Sexåringar är frihetstörstande och spontana, något av småbarnsårens tonåringar. Självklart kommer de att rymma från en kaosartad skolsituation.

En dag berättade skolpersonalen i förbigående att några äldre pojkar tvingat Zelda att dra ner byxorna. Personalen sa att de hade »löst det« och att de hade pratat med pojkarna. Jag frågade om det här kanske var ett bra tillfälle att ta upp frågan på en högre nivå. Att prata med alla barnen om vad som är okej och inte okej att göra med varandra. Men de sa att de redan löst det.

Några veckor senare tog en av fröknarna mig åt sidan när jag kom för att hämta Zelda. Jag förstod på hennes blick och tonfall att något allvarligt hade hänt. Jag kände hur det knöt sig i magen och försökte förtvivlat få syn på om Zelda var där någonstans i lekrummet eller i korridoren. Tänk om hon för-svunnit på rasten och inte kommit tillbaka alls?

I viskande ton berättade fritidsledaren att Zelda och en poj-ke i klassen hade gömt sig i ett torkskåp för att pussas. När det väl var sagt höjde hon rösten igen och deklarerade högtidligt att skolans regler förbjöd barnen att stänga in sig tillsammans. Och att det inte på några villkor var tillåtet att pussas.

I flera månader efteråt klagade Zelda över att hon och hen-nes käresta inte fick pussas.

Jag mindes min egen tid som sexåring på sjuttiotalet. Ett enormt dagis med flera öppna leksalar att springa i, högt i tak, ribbstolar på väggarna och tjocka gymnastikmadrasser på golvet, piano, dockvrå, kuddhörna, mjuk so!a att läsa saga i, bord i barnstorlek att arbeta vid och en koja i taket där vi sexåringar kunde leka våra sexlekar i fred. Såvitt jag märkte begicks det inga övergrepp där.

Sveriges ekonomi har fördubblats sedan 1970 och vårt land placerar sig 2012 bland de tio rikaste i världen, men den ökade rikedomen har inte jag märkt av. Och inte min dotter heller.

214 | FÖRORTSHAT

Hon fick nöja sig med sexårsverksamhetens två trista skolsa-lar, pussförbud och sexuella trakasserier.

Både jag och Daniel ville vara med en skoldag för att se vad som egentligen pågick. Det visade sig att i stort sett hela verk-samheten gick ut på att få barnen att sitta stilla på en matta där inte alla fick plats.

Innan vi bytte skola hade jag flera långa samtal med skol-personal och rektor där jag ansträngde mig för att påtala pro-blemen på ett vänligt sätt och försiktigt föreslog möjliga lös-ningar. Jag möttes av stela blickar och artiga leenden, men såg ingen förändring.

Friskolorna i närheten hade långa köer och jag var miss-tänksam mot friskolor efter vårt äventyr med Waldorfsko-lan sex år tidigare. Snart hittade jag en kommunal skola i en närliggande villaförort där lärarna hade handledning och där man la stor vikt vid att barngrupperna fungerade. Där fanns det gott om plats för fler elever eftersom villaförorten låg lite avigt till, utan tunnelbanestation. Vi bestämde oss för att vår dotter skulle få börja där genast.

Det blev ett uppslitande skolbyte. Zelda grät och klasskam-raterna grät. Det kom fram att många andra föräldrar också var missnöjda med hur skolan fungerade. Flera av föräldrarna med traditionellt svensk bakgrund sa att deras barn som tur var redan stod i kö till friskolor i närheten. De invandrade för-äldrarna hade inte varit så förutseende. Flera av dem bekla-gade sig över att de inte kunde byta skola till sina barn också. Jag berättade att det fanns plats i Zeldas nya skola, men ingen av de invandrade föräldrarna jag talade med hade möjlighet att ta en omväg och hämta sina barn i en annan förort före klockan sex på kvällarna. Deras arbeten låg för långt bort och de hade för långa arbetsdagar.

*

»Valfrihet« har varit ett slagord de senaste tjugo åren. Flera politiska partier har rönt stora framgångar med hjälp av sam-

Langhorst är återigen en del av det majoritets-sammhälle som väljer bort minoriteten!

VALFRIHETEN | 215

hällsförändringar av det här slaget. Vissa samhällsgrupper har tjänat på omställningen, andra har förlorat.

I början var ökad integration ett argument för både friskole-reformen och ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter, men ganska snabbt kröp det fram att reformerna ökade seg-regationen istället för integrationen och just det argumentet lyftes försiktigt bort. Friskolorna och bostadsrätterna blev ju populära ändå. De gick så bra ihop med den nya livsstilstren-den, där boende, inredning, mat och barn började användas som statusmarkörer i det nymornade svenska klassamhället runt millennieskiftet. Och så var det ju så många som tjänade pengar på de nya reformerna.

Både de höger- och vänsterpartier som startat och drivit på utförsäljningen av hyresrätter och som är för friskolor påstår sig fortfarande arbeta mot segregation. Nu menar man istället att bidrag i form av Rot- och Rut-avdrag kan förstärka integra-tionen.

Frågan är hur länge det dröjer innan det blir statistiskt klar-lagt att Rot och Rut också ökat segregationen istället för inte-grationen? Eller kan man säga att ett samhälle är integrerat när alla rika vita har en brun städerska i källaren?

Går man på socialbidrag får man åtminstone inte ständig värk.

*

Svenskarnas liv och hälsa avgörs av var vi föds någonstans. En pojke som föds i miljonprogrammet Bergsjön i Göteborg dör i genomsnitt nio år före en pojke som fötts i en villa i grannför-orten Älvsborg.

Är han född i utlandet har han sämre tillgång till vård och det är större risk att han dör i en sjukdom som går att be-handla. Är han född utanför EU:s gränser och drabbas av en folksjukdom som hjärtinfarkt eller stroke, riskerar han att få omodern läkemedelsbehandling. Är han dessutom lågutbil-dad kan han komma att behandlas med farliga kombinationer

av läkemedel. Är han städare är risken för att han ska drabbas av lång sjukfrånvaro dubbelt så hög jämfört med genomsnit-tet. Arbetar han inom vården, med renhållning eller i bygg-sektorn, är faran för arbetsskador stor.

Att fattigdom och dålig hälsa hänger ihop har vi vetat länge, men ny forskning visar att segregationen i sig ökar hälsoris-kerna betydligt för de fattiga.

En amerikansk studie visar att fattiga som fått möjlighet att flytta till rika bostadsområden får bättre hälsa. Rika som flyt-tar till fattiga områden däremot, påverkas inte av flytten. Seg-regationens inverkan på de fattiga är större än klassklyftorna i sig. I USA är segregationen mellan samhällsklasserna extrem för att vara i västvärlden, och resultaten av den nya studien ger en tydlig bild av det Sverige vi är på väg mot.

När de resursstarka medborgarna väljer att isolera sig i vissa områden och utestänga de fattiga, utarmas de fattigas bostadsområden och det drabbar hela deras livssituation. Tillgången till bra skolor, hälsovård och all slags samhällsser-vice minskar och de fattigas möjligheter blir ännu mer kring-skurna än de skulle behöva vara.

Vi ser det ske just nu i Tensta, Rinkeby och Hjulsta, där bankomater, bankkontor och skolor försvinner. Vården och apoteken har privatiserats, men än har vi inte börjat se kon-sekvenserna av detta i de segregerade områdena i Sverige. I USA är skillnaden mellan den sjukvård och de mediciner som rika och fattiga har tillgång till mycket stor, men den nya stu-dien visar alltså att bostadsområdets status gör ännu större skillnad än inkomsten. Marknadsekonomins logik ger svar på varför: Vårdinrättningar och apotek i fattiga områden måste antingen sänka kvaliteten på sina varor och tjänster eller flyt-ta till ett mer lukrativt område, för att kunna gå med vinst.

Trots att ett antal projekt drivs för att motverka skillnader-na i hälsa och livslängd i vårt land, så minskar de inte. Skillna-derna ökar i samma takt som segregationen. De resursstarka majoritetssvenskarnas självvalda isolering drabbar de fattiga minoriteternas hälsa.

Intressant. Hänvisning?

POLITIKERN SOM BODDE KVAR | 217

Politikern som bodde kvarNalin Pekgul och några till brukade samlas i Tensta Centrum på torsdagseftermiddagarna för att protestera mot Alliansens Vårdval när det infördes i Stockholm 2008. Jag minns att jag ofta såg henne stå där bredvid fruktstånden och prata i en mikrofon om orättvisorna i vården.

Nu trä!as vi i en lägenhet med utsikt över Nydalsparken i Tensta. Nalin Pekgul var den första muslimen som kom in i Sveriges riksdag 1994.

Hon lämnade riksdagen 2002 men har haft flera andra tunga uppdrag för Socialdemokraterna fram till 2011. Nu har hon gått tillbaka till sitt gamla jobb som sjuksköterska och un-derstryker att det socialdemokratiska partiet inte ska förknip-pas med hennes privata åsikter.

Nalin berättar att hon har bott i Tensta i över trettio år. Vi njuter av den grönskande vyn utanför fönstret och pratar om Tensta nu och då.

»Jag var rätt stor när vi kom till Sverige, tretton år. Jag kommer ihåg allting. Vi kom till en lägenhet på Tensta Allé 43.«

Nalin berättar att hennes pappa flytt till Sverige ett halvår tidigare och blivit tilldelad lägenheten i Tensta. Hon talar om känslan av att komma till en plats där man var fri. Efter att ha levt så länge under förföljelse och förtryck kunde familjen plötsligt tala sitt språk öppet och lyssna på sin musik.

»Pappa hade till och med köpt sängöverkast i kurdiska fär-



218 | FÖRORTSHAT

ger, å vi tyckte det var helt underbart, det var en fantastisk känsla«, säger Nalin Pekgul och skrattar åt minnet.

»Min familj gjorde faktiskt en klassresa här i Tensta«, fort-sätter hon och beskriver hur familjen höjde sin boendestatus trots att de bodde kvar inom Tenstas gränser. Men i början av nittiotalet blev det tal om att flytta från Tensta.

»Den perioden var det många kurder som flyttade härifrån och pappa tyckte att vi också skulle göra det. Men då ville inte vi barn, framför allt inte jag. Jag var i tjugoårsåldern och hade inte flyttat hemifrån än och vi diskuterade länge om hur vi skulle göra, för Tensta hade börjat få riktigt dåligt rykte.«

Under barndomen i Kurdistan hade familjen ständigt varit på flykt och det hade satt djupa spår i Nalin.

»Jag var så trött på att ständigt flytta som liten att jag be-stämde mig redan då. Om jag skulle komma till ett ställe som jag inte behövde fly ifrån, så skulle jag aldrig flytta igen. Det beslutet stod jag fast vid.«

Till slut hittade familjen ett radhus nära kyrkan. Nalin minns så väl känslan när de flyttade in, säger hon. Hon säger att hon upplevde en större kulturskillnad vid flytten från lä-genheten på Risingeplan till radhuset nära Spånga Kyrka än vid flykten från Kurdistan till Sverige.

»Det var så tyst och stilla där i radhusområdet vid kyrkan.« Ett par år senare flyttade Nalin hemifrån.»Jag flyttade till en egen lägenhet här i Tensta, trots att jag

var ogift, och ändå var jag sams med mina föräldrar. Jag var nog den första bland kvinnliga kurder i Sverige som flyttade hemifrån ogift, utan att bryta med familjen.«

Nalin Pekgul berättar att hon ställde sina föräldrar inför ett ultimatum: Skulle hon kandidera till riksdagen eller bo kvar hemma? En svensk riksdagsledamot bor inte hemma hos sina föräldrar. Då gav de upp.

»Men det fick jag hålla tyst om. Pappa kunde inte ens säga till sin bror att jag hade flyttat. Det var först när jag själv berät-tade det i ett TV-program som alla fick veta.«

Nalin Pekgul säger att telefonen brukade gå varm hemma


hos föräldrarna varje gång hon var med på TV, men den gång-en ringde inte en enda.

»Alla var helt chockade.«

Vi talar om Vårdval Stockholm som infördes 2008 och Nalin Pekgul berättar att flera av hennes gamla vänner inom vården larmade om att vårdvalet kunde förvärra segregationen i vården.

»Jag ville väcka debatten och försökte först gå via det soci-aldemokratiska partiet, men de fattade inte vad det handlade om. Jag kontaktade landstingsrådet Filippa Reinfeldt för en öppen diskussion, men hon ville bara debattera i media och inte komma hit till Tensta.«

Både radio och TV var beredda att komma till Tensta och Nalin ville att debatten skulle ske där eftersom många Ten-stabor inte följer de svenska medierna, men Filippa Reinfeldt tackade nej. Hon ville inte komma.

Varje torsdag i nästan tre år stod Nalin Pekgul på torget i Tensta Centrum och höll protestmöte. Många var där, massor med Tenstabor och även kända personer som Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg. Men den ansvariga politikern, hälso- och sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt, kom aldrig till Tensta.

Pekguls torgmöten i Tensta fungerade i praktiken som en öppen debattscen och det var hon nöjd med. Mindre nöjd är hon med att e!ekterna av Vårdval Stockholm fortfarande är mycket oklara, trots att det har gått fyra år sedan de infördes. Orsaken är bristfällig uppföljning. Den granskning av vårdva-let som gjordes av Karolinska Institutets folkhälsoakademi 2010 gav extremt positiva resultat, men den var ofullständig. Undersökningen fokuserade enbart på tillgänglighet och ef-fektivitet, inte på de medicinska behandlingarnas resultat och kvalitet, inte heller på den förebyggande vården eller arbets-miljön på husläkarmottagningarna.

»Den ökade tillgängligheten beror troligen på att patienter som inte behöver vård kallas till läkare i onödan, det tjänar vård-centralerna på, för det blir korta besök«, säger Nalin Pekgul.

220 | FÖRORTSHAT

Men patienter som inte talar bra svenska, som inte kan läsa och skriva eller som är multisjuka, deras besök tar lång tid och den patientgruppen riskerar därför att bli en oönskad börda för vårdgivarna. Nalin Pekgul påpekar att just den sortens patien-ter är vanliga bland låginkomsttagarna i miljonprogrammen.

Flera läkare har i media slagit larm om att det förekommer onödiga kallelser till läkarbesök för att öka vinsterna på vård-centralerna och att vårdgarantin dessutom gör att nybesök prioriteras framför återbesök. Det kan skapa interna köer för återbesökarna på extra tungt belastade mottagningar, köer som kan få allvarliga konsekvenser för personer med kroniska eller långvariga sjukdomstillstånd och som är i behov av re-gelbundna läkarbesök. Läkare har gått ut och varnat för att multisjuka och andra tidskrävande patienter nu istället kan tvingas åka in akut.

Vårdvalet innebar också att man tog bort de speciella resur-ser som tidigare fanns på Tensta vårdcentral. Det oroar Nalin Pekgul.

»Framåt vårkanten dök det ofta upp svårdiagnosticerade flickor med magont på vårdcentralen i Tensta. Anledningen till magontet kunde då visa sig vara att flickan skulle skickas till hemlandet för att giftas bort under sommarlovet.«

Ett samarbete mellan primärvården och psykiatrin initie-rades vid millennieskiftet, så att flickor med svåra familjeför-hållanden kunde få stöd av en kurator eller en psykolog.

»Den möjligheten försvann med vårdvalet«, säger Nalin Pekgul, som är mycket kritisk till att man samtidigt har öpp-nat för etablering av religiöst och etniskt knutna vårdcent-raler.

»Man har nu gett de här familjerna möjlighet att skicka sina döttrar till en religiöst eller etniskt riktad vårdcentral. Där finns det knappast någon chans för flickor att få stöd om de har ont i magen för att de ska bli bortgifta.«

Hon ser ingen vits med att patientens ursprung ska påverka valet av vårdinrättning.

Stora samhällsfrågor kommer in: rut, nedmonteringen av välfärden, samhällsservice


»Det kan väl ändå inte vara en speciell diagnos att vara kris-ten eller muslim? Under alla de år som jag har bott i Tensta har jag aldrig trä!at en muslimsk kvinna som har haft behov av en muslimsk vårdcentral. Vad är nästa steg i resursfördel-ningssystemet? Att etniska svenskar ska starta egna vårdcen-traler?«

Nalin Pekgul har bott i Tensta sedan hon kom till Sverige. Hon hoppas att hon aldrig mer ska tvingas flytta från en plats hon gillar.

»Det är väl det där att jag tycker att om man trivs på ett stäl-le ... Att tvingas lämna, jag tycker inte om det. Jag vill göra det själv, om jag vill, inte bli tvingad av några yttre skäl. Det kan vara kriminalitet, religiös fundamentalism eller politiska skäl som gör att man tvingas flytta. Att inte bli accepterad för den man är.«

Jag frågar om de flyttplaner Nalin Pekgul hade 2005, pla-ner som skapade ett enormt medierabalder. »NALIN PEKGUL FLYTTAR FRÅN FÖRORTEN« löd rubrikerna. Nalin skrattar till och suckar djupt.

»Ja, det där är en löjlig historia. Du vet hur dina kolleger är.«

Hon skakar trött på huvudet och berättar hur det gick till när hon i medierna blev invandrarpolitikern som till slut gav upp och lämnade den våldsamma och extremistiska förorten.

»Alltihop började med att våra barn kände sig ifrågasatta på förskolan och i skolan. Det hände allt oftare att andra barn anklagade dem för att inte vara ’musli’, för att de inte hade sjal eller jag hade inte sjal och så vidare.«

Nalin säger att det var plågsamt för hennes man som är ateist och inte alls vill prata om religion med barnen att varje dag få frågorna: »Är vi musli, är vi kristi? Vad är vi?«

»Min man blev så trött på det där så han sa att nu flyttar vi härifrån.«

Samtidigt som Nalin Pekgul och hennes man funderade på om de skulle flytta, blev Nalin intervjuad om den nya föräld-

222 | FÖRORTSHAT

raförsäkringen som skulle införas. När intervjun var avslutad frågade journalisten om hon fortfarande bodde kvar i Tensta.

»Ja, sa jag, men det har förändrats mycket, ibland funderar vi på att flytta.«

Svaret gjorde journalisten nyfiken och han jagade Pekgul i flera veckor, tills hon ställde upp på en intervju.

»Sjuk och eländig var jag den där dagen. Jag beskrev våra bekymmer och hur vi funderade över att kanske flytta, men jag sa också att ingenting var bestämt och att jag kanske inte kunde hitta något annat ställe där jag skulle trivas. Ja, sedan kan du resten av historien. Herre Gud.«

Nalin Pekgul berättar att hon blev omskriven i tidningar runt om i hela västvärlden. Gazeta skrev två sidor i Polen, tyska tidningar, franska, holländska, amerikanska, alla skrev de. De utländska tidningarnas vinkel var att en högt uppsatt politiker bodde i ett »getto«. Nyheten låg i tiden eftersom kra-vallerna i Frankrike hade blossat upp bara några månader ti-digare. I Sverige handlade inslagen om att Nalin Pekgul valt att flytta från Tensta av rädsla för våld och muslimsk funda-mentalism.

»Men i allt ont så finns det något gott. När Tenstaborna läste i gratistidningen Metro om detta så blev jag plötsligt en viktig person här i Tensta. Varje dag kom det fram folk till mig och sa ’Jag vet vem du är, jag har sett dig i tidningen’. ’Tack för det’, sa jag. Efter femton år som o!entlig person så fick Ten-staborna veta vem jag var, via Metro.«

Andra muslimer som reagerat på fundamentalismen som spreds bland eleverna i den svenska skolan började höra av sig.

»Kvinnor berättade för mig att de bar sjal för att de tvinga-des till det av sina barn. Barnen ville inte att deras mamma skulle bli ifrågasatt av kompisarna i skolan«, säger Nalin Pekgul.

Jag kommer att tänka på ett föräldramöte i Leslies klass på Rinkebyskolan. Två mammor var arga för att deras söner bör-jat gapa om haram (synd) när de köpt hem fläskkött. De båda

Oh shit


kvinnorna var besvikna över att det spreds muslimsk funda-mentalism mellan eleverna i den svenska skolan.

»Jag är själv djupt troende muslim«, säger Nalin Pekgul, »men att tvinga någon att ha sjal eller att förbjuda dem att äta fläskkött, det är ren fundamentalism. Jag vill helst inte att mina barn äter fläskkött, men mina barns pappa har fyllt i nå-gon lapp om att de får.«

Hon berättar hur hennes son en dag kommit hem alldeles nedbruten från skolan. Han hade ätit fläskkött på lunchen och några andra barn hade då hotat honom med att nu skulle han minsann brinna i helvetet. En lång stund tröstade Nalin sin son och lovade honom att inget farligt kunde hända bara för att han ätit fläsk. Sonen lugnade sig till slut, sken upp och sa »Vad bra, då kan jag fortsätta äta prinskorv hos grannen!«

»Det var ju inte precis det jag hade tänkt mig«, säger Nalin och ler uppgivet.

Hon säger att hon tycker om Tensta och hon återkommer till att det skulle vara fruktansvärt sorgligt att flytta därifrån.

»Jag skulle aldrig flytta frivilligt. Jag flyttar definitivt inte för att tidningarna vill det. Men vi tittade på ett antal lägenhe-ter, det gjorde vi«, säger hon och lutar sig fram emot mig som om hon vill anförtro mig en hemlighet.

»Men vet du, det som vi tittade på var hemskt. Lägenheter-na kostade mellan fyra och fem miljoner, de låg nära stan i po-pulära områden med mycket svenskar, men nej. Man ska inte peka ut områden som fula, folk som bor där kan bli ledsna, men det vi såg var hemskt. I ett område låg husen runt, runt, tätt, tätt, vi kallade det för Ceausescu-komplexet. Så vi sa ald-rig i livet! Titta här vad fint vi har det. En vacker park utanför fönstret, Järvafältet så nära, helt fantastiskt.«

Nalin Pekgul säger att hon numera vet att det finns många muslimer i Tensta som är förbannade på fundamentalisterna och att det stärker henne i beslutet att bo kvar.

Hösten 2009 var det en demonstration utanför Pekguls då-varande arbetsplats på Socialdemokraternas förbundskansli.

224 | FÖRORTSHAT

Det var en liten grupp muslimer som kallade Nalin Pekgul för populist för att hon öppet kritiserat islamska fundamentalis-ter. De skanderade slagord och kallade Nalin Pekgul för islam-hatare.

Just den dagen hade Pekgul besök av en somalisk kvinna på kontoret. Tillsammans tittade de på demonstrationen utanför fönstret.

»Jag skrattade och sa, ’ja de kallar mig islamhatare och min svåger kallar mig taliban’. ’Vad menar du?’ undrade den soma-liska kvinnan. Jag sa att min svåger är från Holland och när han är här på besök så får han inte dricka alkohol hos oss. Då säger han till min man att han har gift sig med en taliban.«

Den somaliska kvinnan undrade varför svågern inte fick dricka alkohol när han var på besök och Nalin förklarade att hon var troende muslim. »Är du troende?« frågade kvinnan och tittade konstigt på Nalin som svarade ja. »Är du troende helt frivilligt?« undrade den somaliska kvinnan och bara stir-rade. Kvinnan pekade på sjalen som täckte hennes huvud och så sa hon:

»Den här sjalen, den är jag tvungen att ha. Jag hatar den. Jag är inte troende men det är enda sättet att bli accepterad av gruppen. Jag kan inte umgås med dem annars.«

Nalin Pekgul säger att det krävs att man är många som sam-arbetar mot fundamentalismen, annars blir man lätt isolerad. Hon säger att det är sorgligt när sådana stämningar sprider sig och att hon tycker det är fegt att bara helt passivt anpassa sig.

Jag funderar över släktskapet mellan den här sortens tradi-tioner och sådana som fortfarande hålls vid liv på den svenska landsbygden, där den sociala kontrollen också kan vara hård. På en mindre ort är det inte så lätt att vara kvinna med många sexpartners, då kan man få man dåligt rykte och förlora sina vänner. Öppet homosexuella flyttar ofta ifrån de svenska små-städerna för inte riskera att utsättas för trakasserier och våld, och är man mörkhyad så förväntar sig ofta landsbygdsborna att man ska tåla att kallas neger. Samma normsystem gör sig påmint dagligen på svenska högstadieskolor, även i de stora

Jävla kvinnohatare!!!


städerna. Kanske har våra olika kulturer och traditioner fler likheter än man först kan tro.

*

På Youtube har rasister lagt ut några filmer som har namn i stil med »Klappturken« och »Skillnaden mellan Nalin Pekgul och sälen«. Filmerna består till största delen av ett TV-klipp där Nalin Pekgul står bredvid Mona Sahlin och applåderar. Man ser även andra högt uppsatta socialdemokrater i bak-grunden som klappar i händerna. Mona Sahlin står framför en stor banderoll med Socialdemokraternas logga, hon håller en mikrofon i handen och det är uppenbart att hon just hållit ett tal. En del av filmerna kopplar ihop det Socialdemokratiska partiet med sovjetkommunismen, en lite udda association idag kanske, när sossarna inte suttit vid makten på sex år och Sverige är ett av de länder som gått längst i världen när det gäller avreglering och privatisering av o!entlig verksamhet. Både USA och Storbritannien har numera långt striktare reg-lering av den öppna marknaden än Sverige.

Filmerna är korta och ska vara roliga. Det kan vara svårt att förstå humorn i att en politiker applåderar sin partivän på ett politiskt möte. Kommentarerna på Youtube-sidan visar också att rasisterna som ska roas inte heller är så roade. De skriver mest om hur mycket de hatar Nalin Pekgul och hur äcklig Mona Sahlin är. De skriver att de stör sig på Nalin Pekguls klappande, att hon klappar frenetiskt, som en besatt. De skri-ver att hon är ett klappmongo, att hon är hårig, att hon är en äcklig turk och att Socialdemokraterna har utvecklats till en kärringma:a. De skriver att Nalin Pekgul är en ful jävla nig-ger och att Mona Sahlin är en jävla fitta som borde bli mördad.

År 2012 kallade den moderate toppolitikern Thomas Böhl-mark Nalin Pekgul för »klappturk« på Twitter. Uttrycket användes i ett svar till en moderat kollega som skrev att han inte ville se när Stefan Löfven höll sommartal i Vasaparken i Stockholm:

»Skulle aldrig gå dit och titta på de hemska applåderskorna – typ Pekgul. Tystnaden kan tittas på hemma.«

»Va? Utkommenderade ombudsmän och en ’klappturk’ är ju det bästa! LOL«, svarade moderaten Thomas Böhlmark, då politisk sekreterare och huvudansvarig för Moderaternas of-ficiella Twitterkonto med nära 12 000 följare.

»Fundamentalistiska muslimer tycker att kvinnor ska vara tysta och inte göra väsen av sig. Därför pratar jag högt och gär-na och klappar alltid extra starkt när jag applåderar. Jag vill visa alla muslimska kvinnor att vi också får höras.«

Nalin Pekgul tycker att det är lustigt att rasister och funda-mentalistiska muslimer reagerar på samma sätt mot kvinnor som tar mycket plats. Rasisterna och talibanerna har samma kvinnosyn, säger hon.

»Jag tycker mest att det är kul att man irriterar dem så mycket. I min släkt har vi alltid kämpat för kvinnors rättighe-ter mot de muslimska fundamentalisterna, så jag är van att ta striden. Men mina släktingar i Kurdistan trodde förstås aldrig att vi skulle möta motstånd här i Sverige«, säger hon.

Just det

DET RIKA OCH FATTIGA SVERIGE | 227

Det rika och fattiga Sverige»Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i li-vet så har vi mycket låg arbetslöshet.«

Så uttryckte sig statsminister Fredrik Reinfeldt i en in-tervju 2012, i ett försök att hävda att hög arbetslöshet bland svarthåriga svenskar och unga inte skulle räknas som mass-arbetslöshet. Reinfeldt valde att enbart räkna de medborgare med samma hudfärg och ålder som han själv och kom fram till att hans politik fungerat bra de senaste sex åren.

Annorlunda lät det inför valrörelsen 2006, när Fredrik Reinfeldt och Alliansen i debatten ständigt återkom till mass-arbetslösheten, utanförskapet och de åtgärder som behövde vidtas för att komma tillrätta med problemen. Alliansen har vunnit två val sedan dess, men arbetslösheten har snarare ökat än minskat, trots att det har varit goda tider för Sverige.

Vid den stora krisen i början på 1990-talet steg arbetslös-heten på några få år från drygt 2 procent till 12 procent. Sedan dess har arbetslösheten i vårt land legat på runt 7 procent.



228 | FÖRORTSHAT

FIGUR 12. Arbetslösheten i Sverige har legat runt 7 procent eller mer sedan början på 1990-talet.

Källa: Statistiska centralbyråns pressmeddelande 30/9 2011, »Arbetsmark-naden under 50 år – några karaktäristiska drag«. 1987 förändrade AKU en del definitioner och annat. Data dessförinnan kan därför inte jämföras fullt ut med tidsperioden 1987 och framåt. Mindre tidsseriebrott kan även finnas under perio-den fram till 1987.

7 procent av Sveriges arbetsföra befolkning har alltså inte ef-terfrågats på arbetsmarknaden de senaste 20 åren.

Det verkar pågå en tävling mellan våra största politiska par-tier om vem som kan ställa hårdast krav på arbetslösa, sjuka, socialbidragstagare och flyktingar. Politikerna talar ofta om att »skapa ökade incitament för människor att arbeta«.

När makthavare säger att de ska ställa krav på en viss grupp i samhället flyttas fokus från oss till dem. Problemet som ska lösas är inte längre vårt gemensamma utan deras, eller kan-ske till och med de själva. I samma veva har både höger- och vänsterpolitiker börjat använda ord som »anställningsbar«, uttryck som antyder att arbetslösheten beror på de enskilda individernas förmågor och inte på situationen på arbetsmark-naden.

Sverige räknas idag till ett av världens tio rikaste länder. Vårt land hade den snabbast växande och mest konkurrens-

14

12

10

8

6

4

2

0

196

1

196

6

197

1

1976

198

1

198

6

199

1

199

6

20

01

20

06

Män

Kvinnor

ARBETSLÖSHET I PROCENT FÖR BEFOLKNINGEN I ÅLDERN 16–64 ÅR


kraftiga ekonomin i Europeiska unionen under 2010, samti-digt som arbetslösheten låg runt 8 procent.

Den höga arbetslösheten beror inte på någon kris och den är inte en övergående fas. Den beror inte heller på att folk bli-vit latare sedan åttiotalet. Det är mer kännbart att vara utan jobb idag än det var på den tiden.

Den höga arbetslösheten är en e!ekt av vårt ekonomiska system. Samma system som har placerat oss bland jordens tio rikaste. Istället för att öka kraven på de arbetslösa borde de kanske hyllas som martyrer. De betalar ju priset för det finan-siella system som gynnar alla utom dem.

*

Begreppet »utanförskapsområden« används ofta av reger-ingen och betecknar områden med usel statistik. Begreppet tolkas av nätrasister som ett finare ord för »getto«.

De utpekade stadsdelarna har en befolkning på minst 4 000 personer, andelen arbetande ska vara under 52 procent, ande-len personer med långvarigt socialbidrag mer än 4,8 procent (med långvarigt menas längre än tio månader) och behörighet till gymnasieskolans nationella program lägre än 70 procent.

Men är det inte en si!ra som saknas i den här beskrivningen?Andelen nyanlända borde rimligtvis i hög grad påverka alla

de andra si!rorna. Som nyanländ har du inget jobb och du kan inte språket.

Nyanlända med flyktingstatus har rätt till introduktionser-sättning under ett och ett halvt år. Har de efter den tiden inte hunnit lära sig språket och fixat en stadig inkomst måste de söka socialbidrag eller ekonomiskt bistånd, som det heter numera. Nyanlända med familjeanknyting har ingen rätt till introduktionsersättning alls utan är hänvisade till att söka ekonomiskt bistånd under den tid de lär sig svenska och letar jobb. Du kvalificerar dig troligen inte som svensktalande ar-betskraft om du vistats mindre än tio månader i Sverige. Efter tio månader kvalar du in som »långvarigt bidragsberoende« i

För debatt-ig

230 | FÖRORTSHAT

statistiken, även om du arbetar hårt för att lära dig språket och för att så fort som möjligt hitta en försörjning.

Ett typiskt »utanförskapsområde« som Tensta har unge-fär 8,5 procent sjukskrivna, 10 procent vuxenstudenter, 9,5 procents arbetslöshet, 18 procent socialbidragstagare och 50 procent förvärvsarbetande. Dessa si!ror är lätta att hitta i sta-tistikdjungeln.

En si!ra som är betydligt svårare att finna är andelen nyan-lända i dessa områden.

ANDELEN UTLANDSFÖDDA (20 ÅR OCH ÄLDRE) MED VISTELSETID 0–4 ÅR I STOCKHOLM

Stadsdel Vistelsetid 0–4 år Tensta 19,5 % Rinkeby 21,6 % Bromma 4,1 % Kungsholmen 4,1 % Hela staden 5,3 %

FIGUR 13: Tensta har cirka fem gånger så många nyanlända flyktingar som stadsdelarna Bromma och Kungsholmen.

Källa: Sweco/Stockholms stads utrednings- och statistikkontor, 2011.

I Tensta och Rinkeby bor det alltså cirka fem gånger så många nyanlända som i de rika stadsdelarna Kungsholmen och Bromma. En undersökning som DN gjorde 2010 visade att Stockholms stad, Södertälje, Botkyrka och Huddinge tillsam-mans har tagit emot drygt 75 procent av Stockholms läns ny-anlända sedan 1994. Samtidigt har de tre medelstora, välbär-gade kommunerna Täby, Tyresö och Danderyd tagit emot två procent eller totalt 900 personer – tillsammans.

Nyanlända har ingen försörjning och det tar oftast längre tid än tio månader innan de kan språket och hittar ett jobb. Att sedan få en stadig inkomst kan också det ta några år, det vet alla som en gång börjat en yrkesbana.

De nyanlända invandrarnas ofrånkomliga svårigheter stämmer till punkt och pricka överens med de problem som regering och myndigheter utgår ifrån när de pekar ut sina


»utanförskapsområden«. De fattiga miljonprogrammen tar det största ansvaret för nyanlända invandrare och som tack för besväret pekas de ut som problemhärdar av makthavarna, just på grund av de svårigheter som nyanlända alltid har.

*

Ett samhällsproblem som det inte går att beskylla förorten för är bostadsbristen. I Stockholm är den skriande.

I ett experiment på Konstfack skapades en fiktiv lägenhet på sju kvadratmeter i högskolans lokaler. Lägenheten inred-des på loftet av ett förråd, hade tre väggar och sjuttio centime-ter i takhöjd. Möblerna var gjorda av kartong och på avstånd såg det faktiskt ganska trivsamt ut.

Lägenheten annonserades ut som möblerad andrahandsbo-stad i Midsommarkransen under rubriken »Mysig loftvåning med pentry – bra läge«. I annonsen framgick att det rörde sig om sju kvadratmeter och att dusch och toalett fanns, men inte i bostaden. Priset var satt till femtusen kronor i månadshyra.

På tre dagar kom det närmare trehundra svar. Svaren klistrades upp på väggarna runt den fiktiva lägen-

heten. Många av dem var mycket långa och utförliga; bostads-sökarna beskrev sina liv, sina intressen, anledningen till att de sökte bostad just nu och varför just de skulle vara den ulti-mata hyresgästen. I stort sett alla var ickerökare, ansvarsfulla och ordningssamma. Många var dessutom lugna, glada och positiva, hade ordnad ekonomi och goda referenser.

Ett stort antal sökande var i trettioårsåldern och hade fast arbete i Stockholm. Flera ville hyra som par eller som kompi-sar. En del hade barn som de lovade skulle vara tysta.

Hej vi är intresserade av lägenheten, vi är en arabiska par, har 1 barn 4 år, har vi lite tid i Sverige, men med fast arbete. Vi är ansvariga, hårt arbetande, icke-rökare, är vi försiktiga, inte bullrig och barn är mycket tyst. Vi talar inte svenska, men vi funderar på att lära sig.

232 | FÖRORTSHAT

Hejsan!Pernilla Wallman heter jag, 29 år gammal. Jag jobbar som handläggare i en vecka till, sen börjar jag som personalansva-rig på 100%, vid ett företag som heter PLT. Jag kommer från Skövde, har studerat till sociolog vid Uppsala universitet, sedan flyttade jag till Stockholm 2011.

Jag söker nu boende till i början av april (eller maj om det passar bättre), och gärna för tillsvidare då det är tråkigt att be-höva flytta så mycket. Jag söker nytt boende dels för att komma närmre kontoret, och dels för att boendet jag har nu är hos en vän, vilket var tänkt som ett korttidsboende.

Som person är jag lugn, glad och social. På fritiden så för-söker jag trä!a mina nyfunna vänner så mycket som möjligt, över en ka!e eller utgång då och då, och att lära känna stan. Jag tycker även att det är väldigt kul med oljemålning, och försöker måla så ofta jag kan. Är inneboende just nu i Hammarbyhöjden, och har tidigare bott i Vasastan.

Det finns referenser om ni vill ha det.Hoppas vi hörs!Vänligen,Pernilla

Hej,Mitt namn är Tor, 27 år från Skåne. Jag är mycket ordningssam, storstädar en gång i veckan, är vegetarian och gillar att springa och träna aerobics. Har cykel etc. Bor för tillfället i andra hand på Södermalm och får stanna fram till sista juni. Vill inte köpa lägenhet eftersom jag stått länge i bostadskön och inom ca 2 år kommer att kunna få ett hyreskontrakt. Ligger på 25–30 plats i de områden jag vill bo just nu. Så jag skulle gärna vilja hyra ca 1–2 år och se tiden an. Har lite egna möbler som jag skulle vilja ta med som säng, bokhylla och skrivbord. Bor just nu som inneboende i Kista och önskar så snart som möjligt hyra ett eget place att vara på. Ser att detta är en bostadsrätt, är det enbart 5000kr/månad eller förekommer det dispositionsavgift? Har


goda referenser från tidigare boende om så behövs. Min första fråga är: Har du hyrt ut 1:an ännu eller söker ni fortfarande ef-ter en lämplig kandidat?

Vänliga hälsningar,Tor

Vem är ansvarig för den avgrundsdjupa bristen på bostäder i storstäderna? De politiska initiativen till bostadsbyggande lyser med sin frånvaro. Man vill inte göra om »misstaget med miljonprogrammen«. Istället tvingas människor acceptera fullständigt ovärdiga villkor för sitt boende.

Studien Socioekonomiska och demografiska konsekvenser av ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter i Stockholms stad 1995–2004 från Uppsala universitet, visar hur Stockholm påverkats av den ombildning från hyresrätter till bostadsrät-ter som under den perioden framför allt skedde i innerstaden. Och konsekvenserna är tydliga:

Analysen ger ett tydligt besked: personer med högre inkomst (…) har högre kvarboendegrad än personer i lägre inkomstskikt.

De med hög inkomst kan bo kvar i sin bostad efter en ombild-ning från hyresrätt till bostadsrätt, andra tvingas att flytta. Ombildningen från hyresrätter till bostadsrätter har gjort somliga stenrika och andra hemlösa. De som inte har råd att köpa sin bostad måste köa i många år, men även hyresvärdar-na har höga krav på inkomst och fast anställning för att god-känna en ny hyresgäst.

Den bedrövliga bostadspolitiken är en stor orsak till segre-gationen, ändå lyser debatten om samhällsplaneringen med sin frånvaro. Istället förs en skendiskussion om »den miss-lyckade invandringspolitiken« och »problemen i förorten«.

Bostadspolitiken!

234 | FÖRORTSHAT

Förr i tiden kallades det barnrikehusPLATS: Medborgarplatsen, centrala Stockholm


'$4*76''1 .'2#% 2"0:Ja du, jag tänker nog tyvärr lite på invandrarort om jag sä-ger så. Jag har tyvärr aldrig varit där, jag har bara åkt ige-nom.

$"):Och vad tänker du om arkitekturen och miljön där?

'$4*76''1 .'2#% 2"0:Eftersom jag inte har varit där så kan jag inte riktigt svara på det, men jag tror säkert att miljön är fin. Det tror jag.

$"):Får du några bilder i huvudet?

'$4*76''1 .'2#% 2"0:Ja, lite höghus. Tensta, det är för mig lite för mycket höghus och lite invandrare ja. Fast jag har inget emot invandrare men det är liksom förknippat med det på nåt sätt.

$"):Vad kommer bilderna ifrån då?

'$4*76''1 .'2#% 2"0:Jag har ju inte bott i Stockholm i hela mitt liv, men så fort jag kom hit så började det byggas, det var ett sånt här mil-jonbygge som man kallade det. Förr i tiden kallades det barnrikehus. Det fyller nog sin funktion, men det kanske gick lite för fort att bygga det. Kanske då i samband med att det var mycket barnfamiljer så kom hela den här bilden


med att det är lite bråkigt och det är det kanske lite överallt, men eftersom dom är så många så gjorde det det.

*

Jag funderar över hur det egentligen går till när miljonpro-grammen och invandringen får klä skott för alla våra social-politiska fiaskon.

Barnfattigdomen är ett ämne som debatterats hetsigt de se-naste åren och i den diskussionen har det skett en intressant förskjutning i problembeskrivningen. Från början handlade debatten om huruvida vi överhuvudtaget har barnfattigdom i Sverige. Den frågan har blivit allt mindre ju fler och högre instanser som påpekat att så är fallet. I maj 2012 kritiserades Sveriges barnfattigdom av FN-organet Unicef. Samtidigt har problemet alltmer börjat förknippas med invandring och mil-jonprogram, till Sverigedemokraternas stora glädje. När Jim-mie Åkesson sitter i TV-so!an hos Hübinette i SVT och säger att det skapas parallella samhällen i förorten som ställer till det för hela riket, då är han långt ifrån först med att peka ut miljonprogrammen och dess innevånare som landets pro-blemhärdar.

När klasskillnader blir tydliga i Sverige förvandlas de först till miljonprogramsproblematik och sedan dröjer det inte länge förrän de etnifieras och görs om till invandrarproblem. Lika lite som majoritetssvenskarna känner igen sin egen ra-sism, lika lite kan man identifiera det klassamhälle som har återuppstått i vårt land. Att svenskarna skulle kunna bete sig rasistiskt är lika otänkbart som att vi skulle kunna leva i ett klassamhälle. I Sverige är vi jämlika. Punkt.

*

Professor Tapio Salonen har forskat i barnfattigdom och i sin forskning kunnat se att ekonomisk utsatthet i barndomen får återverkningar senare i livet när det gäller bland annat utbild-

Vem är så naiv?

236 | FÖRORTSHAT

ning och hälsa. Jag ringde upp honom och frågade vilka för-ändringar i samhället som ligger bakom den ökande barnfat-tigdomen.

»De klassiska familjepolitiska systemen kan inte längre lyf-ta de familjer med sämst ekonomi till en lägsta nivå«, blir hans svar. Tapio Salonen säger att de familjepolitiska åtgärderna har förlorat sin kraft. För tio år sedan bidrog socialförsäkring-arna och de andra barnfamiljsstöden till att sänka barnfattig-domen från 25 procent ner till 8–9 procent. Nu förmår sam-hällets stöd bara att minska barnfattigdomen till 15 procent. Salonen berättar att regelförändringar har gjort det svårare för familjer att få ekonomiskt stöd och att bidragen inte har höjts i takt med den övriga prisuppgången.

»Att barnfattigdomen och antalet socialbidragstagare ökar i Sverige har inte så mycket med finanskriser och arbetsmark-nad att göra, det beror på politiska beslut om förändringar i socialförsäkringssystemen. På sjuttio- och åttiotalet hade var fjärde öppet arbetslös inte rätt till a-kassa. Idag står varannan arbetslös helt utan skydd.«

Tapio Salonen påpekar att inkomstojämlikhet och fattigdom förstås hänger ihop. När vissa grupper inte kan konsumera på det sätt som betraktas som normalt, då blir dessa grupper ut-satta och får svårt att hävda sig i alla möjliga sammanhang. Hur klarar man konkurrensen om ett jobb om man inte haft råd att köpa trendiga kläder, gå till frisören eller köpa ett träningskort för att bli av med sin övervikt? Och bostadssegregationen gör livet svårare för samhällets fattigaste när samhällsservicen i de-ras bostadsområden utarmas. Bankerna, vårdcentralerna och skolorna tjänar ingenting på att finnas där de fattiga finns.

Efter kriget minskade den ekonomiska utsattheten hos svenska familjer, berättar Salonen. Allt fler människor fick ar-bete och kvinnorna inträdde på arbetsmarknaden.

»Vi skapade trygghetssystem som gällde alla. Men redan ti-digt på åttiotalet började skillnaderna mellan dem som hade det bättre och dem som hade det sämre att öka«, säger han och tillägger att det har blivit svårare att etablera sig på ar-


betsmarknaden, och är man inte etablerad där så kommer man inte in i trygghetssystemen.

Salonen menar att stor del av den ekonomiska utsattheten hänger ihop med att trygghetssystemen är anpassade efter full sysselsättning. Nu när arbetslösheten ligger på en kon-stant hög nivå, börjar välfärdsmaskineriet halta. De gamla so-ciala skyddsnäten håller inte i den nya verkligheten.

Jag frågar om det verkligen går att tala om fattigdom i Sve-rige idag, vi ser ju inte direkt flickan med svavelstickorna på gatan runt juletid.

»Argumentet att alla har fått det bättre och att det därför inte skulle spela någon roll att skillnaderna ökar, det håller inte. Idag bygger vi in hinder i vardagen för dem som har säm-re ekonomi, det gör att vissa barn stängs ute från den sam-hälleliga gemenskapen. Skolan förväntar sig till exempel att barnen ska ha vissa saker och att föräldrarna ska betala vissa utgifter«, säger Salonen.

Och visst är det så. Barn ska ha med sig idrottskläder och träningsskor, skridskor, extra regnkläder och gummistövlar till skolan. Föräldrar förväntas betala till klasskassan, skicka med barnen matsäck och köpa klassfotot som kostar skjortan. Fritidssysselsättningar och kulturutbud kostar pengar som inte alla har och idag umgås barn med varandra på nätet. Det betyder att de barn som inte har tillgång till dyra telefoner el-ler dator hemma blir exkluderade. När normen är att konsu-mera mycket och dyrt, blir det svårt för somliga att hänga med i svängarna.

Bostadssegregationen påverkar också barn och unga, säger Tapio Salonen. Han ser segregationen som en konsekvens av att den generella inkomstojämlikheten har ökat.

»Det är inga naturkrafter vi talar om. Det finns inget ödes-bestämt i detta. Det som måste till är en politisk och demokra-tisk utveckling.«

Han påpekar att det går bra för Sverige nu, att vårt land ald-rig varit starkare ekonomiskt, men att det finns fördelnings-politiska frågetecken:

Men globaliseringen då? De lågkvalificerade jobben försvinner...

238 | FÖRORTSHAT

»I en stad kan man leva nära varandra men ändå väldigt åt-skilda. Det skapar spänningar och vi-och-dom-föreställning-ar som blir problematiska. Hur ska vi göra för att inte bygga in skillnader mellan människor som hotar den sociala sam-manhållningen?«

BARN 0–17 ÅR I FAMILJER MED EKONOMISK UTSATTHET

1991 barn med svensk bakgrund 11,3 %2001 barn med svensk bakgrund 8,1 %2007 barn med svensk bakgrund 5,3 %2009 barn med svensk bakgrund 6,3 %

1991 barn med utländsk bakgrund 29,4 %2001 barn med utländsk bakgrund 34,0 %2007 barn med utländsk bakgrund 28,5 %2009 barn med utländsk bakgrund 31,9 %

FIGUR 14. Fattigdomen i Sverige är långt större bland barn med utländsk bakgrund än bland barn med svensk bakgrund.

Källa: Barnfattigdomen i Sverige, Rädda barnens årsrapport 2012.

I elva svenska stadsdelar låg barnfattigdomen över 30 procent år 2009. Det var i Tensta och Rinkeby i Stockholm, Lärjedalen, Bergsjön, Biskopsgården, Gunnared och Frölunda i Göteborg och Södra innerstaden, Hyllie, Fosie och Rosengård i Malmö.

*

Det som återkommer som ett mantra i mitt huvud efter sam-talet med Tapio Salonen är att ojämlikhet och fattigdom hänger ihop. I dagens Sverige äger en tiondel av befolkningen 71 procent av landets finansiella tillgångar, enligt Statistiska centralbyrån.

I västvärlden har klyftorna mellan fattiga och rika ökat de senaste trettio åren. Enligt OECD (höginkomstländernas glo-bala samarbetsorgan) har gapet mellan den rikaste tiondelen och den fattigaste ökat i alla medlemsländer utom fem, från år 1985 till år 2008. Mest ökade skillnaderna mellan de svenska hushållen.

Barn klass bakgrund


Trots detta har vi inte haft någon debatt alls om de ökande klasskillnaderna i Sverige. Diskussionen har istället kommit att handla om »problemen med invandringen« och de sociala problem som den påstås orsaka.

Berättelsen om invandringens hot mot det vita folkhemmet är stark, både i medierna och i politiken. Man formulerar det som en fråga om ekonomi. Hur mycket invandring tål Sverige innan kostnaderna sänker oss? Alla de inkomster som invand-ringen givit oss i form av billig arbetskraft, människor som inte behövt dagisplats och tolvårig skola innan de kunnat gå ut på arbetsmarknaden, och alla de skatteintäkter som deras arbete gett, det glöms bort i sammanhanget.

Den globala världsbild som annars präglar vår politik syns inte till i debatten om invandringen. Att vår nation säljer va-pen till diktaturer och att våra medborgare köper kläder, mat och möbler som producerats under fullkomligt vidriga förhållanden i andra länder, det beskrivs som en funktion av globaliseringen. Men icke invandringen. När man talar om in-vandringen förvandlas Sverige, som annars brukar beskrivas som en potent aktör på den globala marknaden, plötsligt till en liten enslig stuga som måste hålla dörren stängd för att inte släppa ut värmen.

I hela Europa har politiker från både höger och vänster länge undvikit att tala om de växande klyftorna. Istället har debatten kommit att handla om »problemen kring invand-ringen«. Islam, språkproblem och förortsbråk har varit i fo-kus, snarare än den stabila massarbetslösheten och konse-kvenserna av de ständigt ökande inkomstskillnaderna. På det sättet har de etablerade partierna, med god hjälp av medierna, skapat en finfin grogrund för fascismens återtåg i Europa.

Tänk att det kan gå så snabbt att glömma sin egen mörka historia och istället måla upp en bild av en förlorad idyll. Men Lyckliga gatan är en dröm och inget minne. Hur det svenska klassamhället egentligen såg ut innan välfärdssamhället och förorterna byggdes är inget vi vill minnas. Vi minns inte hus-hållerskorna och daglönarna. Vi minns inte portvaktsfruarna,

240 | FÖRORTSHAT

kuskarna, diversearbetarna, drängslagsmålen eller rotvälskan, de klassbundna dialekterna. Vi har glömt barnen som lekte i rännstenen, hur de sov skavfötters i köksso!an och vi har glömt dassen på innergårdarna som fanns kvar i Stockholms inner-stad ända in på sjuttiotalet. Ingen kommer längre ihåg att för-ortsbygget var en av de bärande idéerna i folkhemstanken, att avsikten var att alla skulle ha rätt till en anständig bostad.

Ändå är kärleken till folkhemmet stark, långt starkare än medvetenheten om att vi de senaste trettio åren, steg för steg, avvecklat de sociala reformer som utgjorde dess grund. Det svenska folkets kärlek till sitt folkhem är vacker men hopplös. För samtidigt som vi uttalar vår eviga trohet till folkhemsi-dealet, underminerar vi alla förutsättningar för ett jämlikt samhälle.

*

I den europeiska stadens hierarki hamnar ofta citykärnan högst upp. Där ligger det kungliga slottet och regeringsbygg-naderna och där är det allra dyrast att bo.

I vår svenska världsbild är New York alla städers huvudstad och Manhattan idealet bland stadskärnor. Vi svenskar känner oss hemma på Manhattan. Alla de otaliga TV-serier och Hol-lywoodfilmer vi sett som utspelar sig i New York har gjort att vi känner igen oss även om vi aldrig varit där. Trots att just USA är känt för nedgångna stadskärnor och blomstrande för-orter, är våra nutida västerländska ideal hårt knutna till stor-stadskulten av Manhattan. Om vi tidigare drömde om ett gott liv, är det nu stjärnors glans vi strävar efter och Manhattans skyskrapor når ända upp till himlen. Den nya svenska dröm-men är inspirerad av den amerikanska och enligt den är ditt och mitt högsta mål att få leva lyxliv i städernas stad … Eller varhelst du vill för den delen, varför inte en egen ögrupp full-proppad med betjänter som gör allt för att uppfylla din minsta önskan? Om du bara spelar dina kort väl och kämpar på så har du, som alla andra, möjlighet att nå dina drömmars mål.


Därför är det coolt att vara klassresenär. Ju mer under-dog desto bättre. Modeskribenten Ebba von Sydow är inte den enda som kallar sig arbetarklass med hänvisning till att föräldrarna »arbetat väldigt mycket«. Många fler än hon är klassresenärer med lånta fjädrar. Personer vars pappor haft chefsposition eller drivit egna företag kallar sig arbetarklass med hänvisning till att pappan arbetat inom industrin eller hantverksbranschen eller att deras mammor jobbat inom vår-den. Man hittar på vad som helst för att verka vara en klassre-senär, en som tagit sig upp ur skiten och slutligen landat vid sina drömmars mål.

Samtidigt gäller det för en klassresenär att anpassa sig. Un-derklassbakgrunden får absolut inte märkas. Vill du tillhöra borgarklassen gillar du inte fiskbullar, du skäms för att du handlar på Lidl, du använder inte kläder som ser billiga ut och du måste shoppa ofta, garderoben måste bytas ut regelbun-det. Du har »koll« och hänger med i inredningstrenderna, ena dagen vitt och fräscht och nästa shabby chic. Hem och kläd-stil måste uppgraderas lika ofta som datorn och vissa saker är tabu. Insydda pressveck går bort, mjukisbyxor är förstås lika illa. Är du mörk och talar bruten svenska, då riskerar du att få sneda blickar eller glåpord kastade efter dig, du kan bli ifråga-satt när du ska göra dina ärenden och på innekrogen släpps du garanterat inte in.

Ditt yrke visar om du är en lyckad klassresenär eller ej. Är du städare, taxicha:s eller vårdbiträde betyder det att du misslyckats med din klassresa. Förhoppningsvis går det bätt-re för dina barn.

Rättvisa betyder inte längre att alla, oavsett yrke och social status, ska ha rätt till en värdig livssituation. Nu innebär rätt-visa att alla ska få möjlighet att göra en klassresa. Vem som ska städa, köra soporna och sköta gamlingarna när alla gjort sin klassresa finns det inget svar på. Den amerikanska drömmen och vår gamla svenska folkhemsdröm har muterat och bildat en ny, fullkomligt omöjlig utopi, drömmen om att vi alla en dag ska kunna bo vid Central Park.

Nu blir det space out, flyter bort och förlorar fokus

Högern som vänstern trumpetar ut samma budskap: Alla har rätt att bli rika och ha hög samhällsstatus!

Men den drömmen är självklart omöjlig. Rik kan man bara vara i jämförelse med någon som har mindre. För att en per-son ska kunna få hög status, måste en annan ha låg.

Östermalm är en populär stadsdel i Stockholm där man nu planerar att bygga fler bostäder eftersom »alla vill bo på Öst-ermalm«. Men hur många bostäder man än bygger på Öster-malm så kommer alla som vill bo där inte att få plats. Ändå odlas och vattnas drömmen ömt varje dag av både hög och låg, och normen är tydlig: Den som inte vill bo vid Central Park blir en udda typ.

Den som tycker att det vore bättre med en mindre hierar-kisk värld beskrivs som en idealist utan verklighetsförankring och den som hävdar att hon är nöjd med det hon redan har avfärdas som lögnare.

För visst vill vi alla klättra? Visst skulle vi, om vi bara fick chansen?

Detta är obegripligt...

SYMBOLEN ROSENGÅRD | 243

Symbolen RosengårdRosengård är ett av Sveriges mest kända miljonprogram. Här har allt ifrån trångboddhet till kackerlacksinvasioner avslö-jats genom åren och även här har ungdomsgängen eldat bil-däck och slagits med polisen.

Jag åkte till Rosengård för att trä!a Margareta Popola och Per-Markku Ristilammi. Båda är forskare som studerat Ro-sengård i flera omgångar.

När vi möts skiner solen och barnen leker utanför husen. Det är rent och snyggt, gräset är välansat och rabatterna blommar. Vid första anblicken påminner Rosengård mest om en mönsterförort där ordning och reda råder. Det är svårt att föreställa sig att detta är den plats där brinnande bilvrak och stenkastning mot polis och brandkår orsakade mediestorm för inte så länge sedan.

Forskaren Per-Markku Ristilammi har själv växt upp i om-rådet. Han flyttade dit när han var nio år och det var allde-les nybyggt. Vi går en sväng och hamnar utanför hans barn-domshem, nära himlen i ett stort höghus. Jag har mikrofonen i handen och ett gäng ungar kommer fram för att fråga vad vi pratar om. Per-Markku pekar, räknar fönstren uppifrån och från sidan och visar vilka det var han en gång brukade titta ut igenom.

Ristilammis flyttade till Rosengård från ett nedslitet bo-stadsområde vid Möllevången i centrum av Malmö på sex-tiotalet. Det som lockade var badrum, varmvatten, tvättstu-ga och en större och ljusare lägenhet. Per-Markku sa att när miljonprogrammen färdigställdes, romantiserades de gamla miljöerna. Man spann myter om en förlorad gemenskap med



244 | FÖRORTSHAT

färgrikt gatuliv och olika sorters människor som bodde till-sammans.

»Det hade varit en stadig konjunkturökning som plötsligt tog slut där i skiftet sextio-sjuttiotal. I efterhand kan man se att miljonprogramsbygget sammanföll med slutet på indu-strialismen och övergången till ett annat samhälle började«, säger han. Själv kände han ingen sorg när han lämnade »lyck-liga gatan«.

»Jag tyckte att det var rätt spännande att flytta till något som var helt nytt. Men debatten startade ju redan innan mil-jonprogrammen var färdigbyggda.«

Ristilammi menar att de nya förorterna kopplades ihop med lågkonjunkturen och började användas för att diskutera generella problem i samhället, till exempel ungdomsarbets-löshet eller integrationsproblematik.

»Förorten utnyttjas som en kuliss för de här diskussioner-na. Reportage ska göras i TV, fotografier ska tas och så vida-re och då behöver man en bakgrund till detta. Både hus och människor. Diskuterar man problem, då är ofta illustrationen från förorten.«

Per-Markku Ristilammis forskning har visat att bilderna av förorten ofta ser ut på ett speciellt sätt. På sjuttiotalet var det ungdomar med mellanölskassar och kanske ensamståen-de mammor med kundvagn och papiljotter i håret. Nu är det istället kvinnor med slöja eller invandrarungdomar, kombine-rat med gångbroar och hus.

Jag undrar om Per-Markku själv upplevde debatten om om-rådet under sin uppväxt, och han säger att han märkte hur at-tityden mot Rosengård förändrades.

»Jag kände folk i andra delar av stan och det var där man började märka det här med att ’Jaha, Rosengård …’ Folk bör-jade rynka på näsan åt Rosengård. Naturligtvis har det att göra med ålder också, det är ju i en viss ålder man börjar lägga mär-ke till sådana saker.«

Han säger att det var när han kom in i tonåren som han bör-

Förorten som projektionsyta för olika saker


jade förstå hur omvärlden såg på Rosengård. Identiteten blev viktigare då och identitet har en stark koppling till boende, menar Ristilammi.

»Upplever man plötsligt att den kopplingen är problema-tisk, då är det klart man börjar fundera över det.«

Margareta Popola frågar om Per-Markku kunde känna den här stoltheten som ungdomar ofta beskriver, känslan att »Jag är en äkta Rosengårdsbo«.

»Naturligtvis kan det finnas en stolthet i det också. Om man nu ska prata i termer av att bli stämplad av den andra världen, att det är hårt och tu!t i Rosengård, det kan man ju ta till sig. Jag var inte hård och tu!, men jag kom från Rosengård och då kan man ju dra växlar på det. Det är ju en strategi att känna stolthet och samhörighet med andra som bor här.«

Vi vandrar sakta vidare genom Rosengårds grönska. Mar-gareta Popola och Per-Markku Ristilammi tar med mig till förortens fattigaste delar. Även här leker barnen i solen och det är svårt att skönja några tecken på misär. Men fattigdom kan ge sig tillkänna på olika sätt.

Margareta Popola menar att man inte studerar trångbodd-heten ordentligt. Hon säger att det görs ytliga täthetsunder-sökningar som inte säger något om hur det verkligen ser ut. Hon berättar om en studie som hon gjorde för tio år sedan och som visade att trångboddheten i Rosengård var på samma nivå som på sextiotalet, då det fortfarande var vanligt att fa-miljer med två barn bodde i en tvåa. I debatten som följde på avslöjandet diskuterades trångboddheten som om den var ett isolerat fenomen, ett Rosengårdsfenomen. Trångboddheten beskrevs som ett kulturellt problem.

»Men det finns ingenting kulturellt i detta«, säger Marga-reta Popola. »Det är ett socialt problem som har att göra med ekonomiska och praktiska omständigheter.«

Man hävdade att det var svårt för invandrare som hade tio barn att hitta tillräckligt stora lägenheter, men många hade inte fler än tre barn och bodde i en etta.

»Då blir man trångbodd ändå«, säger Popola.

Studera trångboddheten djupare. Samma problem som innan miljonprogrammen

!

246 | FÖRORTSHAT

Diskussionen om hur man skulle göra för att bättre anpassa bostäderna efter de behov som finns uteblev, istället lät det i debatten som om det var människors kultur som bestämde hur bostadsförhållandena såg ut.

»Man talar inte längre om bostadspolitik eller socialpoli-tik«, säger Margareta Popola. »Istället talar man om integra-tionsproblematik och så tar det stopp där.«

Per-Markku Ristilammi säger att man vill ändra på männis-korna istället för att anpassa byggnaderna. Margareta Popola drar paralleller till Alva och Gunnar Myrdals bok Kris i befolk-ningsfrågan på trettiotalet. Vissa skulle helst inte ska!a sig fler barn. Det skulle vara »de friska och starka« som förökade sig och inga andra. Och »de friska och starka« var detsamma som den blonda och blåögda, majoritetssvenska borgarklas-sen. På sin resa genom Lortsverige beskrev Lubbe Nordström samernas trångboddhet som ett kulturellt fenomen, trots att de själva menade att problemet berodde på fattigdom. Nu kul-turaliseras trångboddheten i miljonprogrammen på samma sätt.

Vi står framför Herrgården, den kanske fattigaste och mest ökända delen av Rosengård. Höghus, grönska och lekande barn dominerar bilden.

»Det är väldigt snyggt och prydligt«, säger Margareta Popo-la och berättar att området har genomgått många fastighets-ägarbyten genom åren. På nittiotalet byttes ägaren ut nästan vartannat år. Varje ny fastighetsägare lovade förbättringar, men innan man hann börja såldes fastigheten och allt började om från början.

Till vårfåglarnas sång i Rosengård får jag höra den långa och solkiga historien om Herrgården. I början av nittiotalet sålde Malmö Kommun fastigheterna för nio miljoner och i mitten på nollnolltalet köpte man tillbaka dem för hundrat-jugo miljoner. Renoveringen kostade ytterligare femtio miljo-ner, nedslitningen var total. Trots att inga renoveringar blivit av hade värdet på fastigheterna stigit på grund av den allmän-

Det finns ju ingen svensk bostadspolitik!

Kärnan

Bristen på bostadspolitiskt ansvar


na prishöjningen på fastighetsmarknaden. Det gjorde husen attraktiva som investeringsobjekt för bostadsföretagen, men pengarna som företagen tjänade gick till investeringar på annat håll eller till aktieägarna. Under en period vansköttes och tvångsförvaltades fastigheterna. Under de år då Herrgår-den var i privat ägo satsade kommunen och staten en hel del projektpengar på området för att höja boendestandarden. På olika sätt försökte man förbättra miljön genom att göra hy-resgästerna delaktiga: de skulle hjälpa till att måla, de skulle plocka skräp, bli miljömedvetna.

»Hyresgästerna skulle lära sig väldigt mycket. En stor upp-fostringskampanj kan man säga. Tyvärr hade man då glömt fastighetsägarna i sammanhanget, de var sällan med på kur-serna. De tog istället vinsten när hyresgästerna hjälpt till att snygga upp. Det enda som per automatik har skett är hyreshöj-ningar. Den delen har aldrig fallerat«, säger Margareta Popola.

Sedan berättar hon om kackerlacksskandalen 2009, när de misskötta fastigheterna i Rosengård plötsligt blev en riksnyhet.

»Alla här kände ju till att problemen fanns, men när det avslöjades i TV att här fanns kackerlackor, då var det plötsligt ingen som kände till det. Och allt detta var ju inget specifikt Rosengårdsproblem, det var ett resultat av en bristande bo-stadspolitik.«

Även idag, flera år efter avslöjandena om stora problem med skadedjur i de misskötta fastigheterna, finns kackerlackorna kvar i vissa av de privat ägda fastigheterna i Herrgården. I no-vember 2012 visade en hyresgäst upp sitt fuktskadade, illaluk-tande badrum för en reporter på Sveriges Radio. Reportern beskrev hur kackerlackor sprang över väggarna i badrum-met och hur de fastnat i Anticimex fällor under diskbänken. Den privata fastighetsägaren Bostads AB Gröningen hade fortfarande inte renoverat fastighetens nedgångna kök och badrum, utan bara målat om skåpluckorna. Fastighets ägaren skyller ohyran på de boende och påstår att de har fått med sig kackerlackorna från utlandet. Den sortens skuldbeläggande av miljonprogrammens hyresgäster har hittills fungerat väl

248 | FÖRORTSHAT

för de fastighetsägare, politiker och tjänstemän som vill slip-pa ansvar. Margareta Popola beskriver hur projektinsatserna i Herrgården ofta har utgått ifrån att det är människorna det är fel på.

»Det är inte bostadspolitiken, det är inte fastigheterna, det är inte kapitalinvesteringarna, det är inte ägarna, det är inte, inte, inte. Istället är det människorna som ska formas«, förkla-rar Popola som menar att man tappat bort politiken.

»Det blir ett slags allmänt synsätt till slut. Människorna ska förändras. På samma sätt sa man på trettio- och fyrtiotalet: Bara de lär sig att ska!a färre barn, hålla rent och lägga skrä-pet i papperskorgarna.« Popola berättar att en polischef nyli-gen påstått att om man bara kapade av höghusen i Herrgården så skulle allt bli bättre.

»Det sa man både på nittiotalet och tjugohundratalet: Klipp av husen eller riv området och bygg upp det igen så blir allt bra. Som om det var husens utseende som skapade proble-men.«

Per-Markku påpekar att inte mycket förändras om man inte förändrar de sociala villkoren och att arkitekturens status inte avgörs av husens utseende.

»Den här sortens arkitektur är inte alls kontroversiell i Mellanöstern till exempel«, säger han. »Där representerar den inte fattigdom och utsatthet utan betraktas som en bygg-stil bland andra.«

Jag tänker på alla de miljonprogramsbor jag mött som inte kan begripa hur folk frivilligt kan bosätta sig i Gamla Stans urgamla hus, med dålig isolering, ojämna trappsteg och skeva golv. De undrar varför man frivilligt väljer att tillbringa sin dyrbara semester i en fattig liten stuga där det inte ens finns rinnande vatten.

Efter några månader på ett kontor i Gamla Stan, där kon-torsstolen hela tiden ville rulla bort från skrivbordet, var jag faktiskt beredd att hålla med mina grannar i Tensta om att det finns nackdelar med gamla hus. Och visst är det egendomligt

att man i somliga kretsar i Sverige får högre status ju färre be-kvämligheter man har på sitt landställe.

Hur man ser på hus och bostadsområden har uppenbarli-gen mer med hierarkier och positionering att göra än med hur husen faktiskt ser ut och fungerar.

I England placeras bidragsberoende ofta i vad en svensk skulle beskriva som idylliska radhusområden. Dessa områ-den beskrivs i England på ungefär samma sätt som miljonpro-grammen.

»Det är samma ord«, säger Per-Markku Ristilammi. »Att man inte sköter om husen, att man inte bryr sig om miljön. Och de bostadsområdena symboliserar något helt annat där än radhus i Sverige gör. Man illustrerar någonting speciellt när man visar bilder på dem. Någonting deprimerande.«

Vi promenerar vidare och pratar om hur människors identi-tet kopplas till bostadsorten, både i självbilden och i andras blickar. Det är liv och rörelse i Rosengård och vi blir ideligen avbrutna av barn som undrar vilka vi är och varför vi går runt och spelar in med mikrofon i Rosengård. De vill veta om det är något som har hänt. Margareta Popola berättar att det är vanligt att reportrar gör sina inslag i Rosengård även om re-portaget handlar om något som hänt på en annan plats.

»För ett tag sedan härjade en krypskytt i Malmö. Han ver-kade ha riktat in sig på personer med utseende som kunde förknippas med utländsk härkomst. Journalister ringde då till mig som forskare för att ställa frågor om Rosengård. Jag sa till dem att skjutningarna inte har hänt på Rosengård. Titta där det har hänt istället, och så gav jag dem ett antal adresser, men det var ändå Rosengård som de var intresserade av.«

Kopplingen mellan de båda svenska lasermännen Peter Mangs, John Ausonius och miljonprogrammen är långt ifrån solklar. Snarare är den höljd i dunkel. Men att den finns där råder det inte minsta tvivel om.

250 | FÖRORTSHAT

TerrorÅr 2011 sprängdes en bilbomb av en muslimsk man i Stock-holms innerstad. Han var ute efter att utföra ett terrordåd, men misslyckades. Dagen efter sprängningen uttalade sig statsminister Reinfeldt. I ett kort tal deklarerade han att Sve-rige fått sitt första terrorattentat, det lät nästan som en gratu-lation. Han talade om hotet mot demokratin och vikten av att inte falla till föga för hot. Det var ett viktigt tal, trots att formu-leringarna var tafatta. Skräck är en farlig bundsförvant och i stunder av förvirring är lugnande auktoriteter viktiga. En statsministers ord i sådana stunder fastnar, kanske glöms de aldrig. Bilbomben däremot glömdes ganska snabbt och räds-lan för nya terrordåd har inte spritt sig i landet efter dådet.

Men jag minns en tid då jag var rädd. Hösten 1990 låg Leslie i min mage och sparkade. Daniel spelade på krogen till sent om nätterna och jag låg hemma i Hässelby och väntade. Kom han inte fick jag panik.

På den tiden var Stockholms gator inte säkra för sådana som Daniel. Hans pappa är från Uruguay och kallades för »Negro« som barn. Daniel har ärvt sin pappas mörka drag och någonstans i Stockholmsmörkret dolde sig en laserman.

Först såg man en röd prick på sina kläder, sedan kom skottet. Vi var många som var rädda.Jag minns hur invandrarminister Birgit Friggebo åkte till

Rinkeby. Hur konstigt jag tyckte det var att just hon åkte just dit. Vår demokrati hotades av terror, men statsministern sa ingenting, istället åkte invandrarministern till Rinkeby och sjöng »We shall overcome«.



TERROR | 251

Det var en stor lättnad när John Ausonius greps och erkän-de. I efterhand står det klart att hotet från Lasermannen på-verkade hela samhället, att det finns ett före och efter Laser-mannen. Det gör Friggebos resa till Rinkeby ännu märkligare nu än vad den var då.

När skotten började falla mot de mörka Malmöborna drygt femton år senare, utgick polisen ifrån att det handlade om gangsteruppgörelser. O!er för krypskytten korsförhördes i sjukhussängen. Redan i ambulansen kunde de uppmanas av ambulanspersonalen att »berätta allt de visste för polisen«. Först efter flera år började man se ett samband och förstå att det rörde sig om oskyldiga o!er.

När nyheten till slut kom ut 2010, att en okänd gärningsman sköt mot svarthåriga och mörkhyade i Malmö, spred sig pani-ken. När ingen greps och terrorn fortsatte, fick rikspolitikerna press på sig att säga något. O!ren för »den nya lasermannen« beräknades vara ett tiotal personer och någon slags uttalande ifrån högre ort förväntades. Men Sveriges regering var tyst.

*

Peter Mangs greps i november 2010. Här följer en förteckning över Malmöskyttens brott enligt tingsrättens dom 2012

1. Mord 13 juni 2003, Gånglåtsvägen 47. Kooros E!atian, 66, hittades död, skjuten i bröstet på sin so!a.

2. Mord 10 oktober 2009, Skrävlinge kyrkväg. Trez West Pers-son, 20, satt i passagerarsätet på en vit Renault när hon sköts till döds.

3. Mordförsök 10 oktober 2009, Skrävlinge kyrkväg. Bredvid Trez West Persson satt hennes vän Xhafer Dani, 22, som också trä!ades av skotten, bland annat i huvudet, bröstet och ena ar-men. Lyckades ta sig ur bilen och svårt skadad larma polis.

252 | FÖRORTSHAT

4. Grovt olaga hot, skadegörelse 23 oktober 2009, Hyacintga-tan. Flera skott avlossades mot en lägenhet.

5. Grovt olaga hot och skadegörelse 31 december 2009, Hyacintga-tan. Flera skott avlossades mot lägenheten, men ingen trä!ades.

6. Mordförsök 31 december 2009, moskén i Islamic Center på Jägersrovägen. En böneledare fick glassplitter i nacken och ska-dades lindrigt när gärningsmannen sköt genom en fönsterruta på moskén. 7. Grovt olaga hot och skadegörelse 12 mars 2010, Hårds väg. Skott avlossas mot lägenheten.

8. Grovt olaga hot och skadegörelse 14 mars 2010, polishuset vid Davidshallstorg. Flera skott avlossades mot polisstationen. Skotten var riktade mot ett upplyst fönster i ett arbetsrum, ing-en person trä!ades.

9. Mordförsök 16 mars 2010, Professorsgatan. Två män i en bil besköts. Ahmed al-Hamid skadades, hans kamrat fick en kula genom kepsen men klarade sig utan skador.

10. Försök till grov misshandel 19 juni 2010, Regementsgatan. Lang Conteh och två vänner besköts utanför badpalatset Aq-va-kul. En man brännskadades av en kula.

11. Mordförsök 24 augusti 2010, Köpenhamnsvägen. Younes Cheikhi såg en röd prick fladdra förbi fönstret i sitt gatukök. Se-kunderna senare krossades rutan av en kula som gick in genom en öppen dörr på baksidan.

12. Övergrepp i rättssak 30 oktober 2010. Mangs försökte ge-nom hot om våld hindra en person från att berätta för polisen vad han själv sagt angående mordet på Trez West Persson och mordförsöket på hennes vän Xhafer Dani.

TERROR | 253

13. Skadegörelse augusti 2010 till november 2010, Baltiska vägen. Skott genom en skylt vid Malmö stadion och genom en kommunteknikskylt vid Baltiska vägen i Malmö.

*

Europol, den europeiska polismyndigheten, använder sig av följande definition av terrorism:

Överlagda gärningar som, givet deras art eller sammanhang, allvarligt kan skada ett land eller en internationell organisation när de utförs med syfte att:• allvarligt skrämma en befolkning, eller;• orättmätigt tvinga en regering eller internationell organisa-

tion att utföra eller avstå från att utföra en handling, eller;• allvarligt destabilisera eller förstöra ett lands eller en inter-

nationell organisations fundamentala politiska, konstitutio-nella, ekonomiska eller sociala strukturer.

*

Inom loppet av ett år avlossade Peter Mangs sitt vapen mot nio människor, han utsatte viktiga samhällsinstitutioner, ett polishus och en moské, för attentat och han besköt även ett flertal privata bostadshus. Allt detta skedde mellan 2009 och 2010.

Åklagarna har beskrivit Mangs mord som rena avrättning-ar och pekat på tydliga rasistiska motiv bakom Mangs brott. Polisens utredning visar att gärningsmannen hade rasistiska åsikter, att han spårade sina o!er via främlingsfientliga blog-gar och att han troligen har skjutit och kanske dödat ännu fler.

Mangs har spritt antisemitiska konspirationsteorier på in-ternet och på den främlingsfientliga sajten Politiskt Inkorrekt skrev han sextiotre inlägg. En teori som Peter Mangs åter-kommer till är att det är judarna som ligger bakom mångkul-turen. Mangs skriver om en amerikansk lag, The Hart celler

254 | FÖRORTSHAT

act/Immigration and Nationality act från 1965, som han me-nar att judar drivit igenom. Den lagen är central i amerikan-ska högerextrema gruppers propaganda. Efter att Mangs be-sökt USA skriver han i en självbiografisk text att »Nu är jag förändrad såtillvida att jag har ett frihetssinne som en ameri-kansk revolutionär«.

I Mangs dator och mobiltelefon hittade polisen flera do-kument med rasideologiskt innehåll. Under titeln 14 koder av arisk etik listas ariska levnadsregler. Mangs läste även tid-ningen Nationell Idag, en högerextrem nationaldemokratisk nyhetstidning.

På rasistiska nätforum beskrivs Peter Mangs som en rätt-visans hämnare eftersom han bland annat efterforskat och förföljt invandrare som finns i stra!registret. Även judar, of-fentliga personer som uttalat sig i Mellanösternfrågan och ar-tister som Timbuktu fanns med i hans kartläggningar. Före gripandet sägs Mangs ha uttryckt beundran för Lasermannen. Gemensamt för Mangs o!er är att de har mörka drag och inte ser ut som traditionella svenskar.

Terrorn i Malmö var ett nationellt trauma. Under flera års tid hade oskyldiga människor skadats och minst två personer hade dödats. De sista månaderna före gripandet levde en stor del av Malmöborna i skräck. De vågade inte röra sig fritt ut-omhus. Många var rädda för att gå till sina arbeten, tvekade att skicka barnen till skolan och tordes inte besöka moskén som blivit beskjuten. Folk var inte ens säkra i sina hem, de sköts ner genom köksfönstret.

Befolkningen levde under hot, samhället led skada men rättsväsendet kunde inte finna några samband mellan Peter Mangs ideologi och hans gärningar. Av media och politiker behandlades Malmöskjutningarna som ett integrations-problem. Journalister skrev artiklar om utanförskapet och statsminister Reinfeldt höll aldrig något tal till nationen om terrorn och dess hot mot demokratin. Istället skickades mig-rationsminister Tobias Billström till Rosengård där han höll ett tal om integration.

Man såg inte på terrorn som terror utan som ett invand-rarproblem. På så vis lyfte man ansvaret för den hotfulla si-tuationen från gärningsmannens axlar och förlade problemet på exakt samma ställe som han placerat det. Hos invandrarna själva.

Inga skott hade fällts i Rosengård. Ändå var det där politi-ker och journalister såg roten till det onda. Lagen om förorts-hat visade tydligt sitt rasistiska ansikte.

Kanske är Peter Mangs den största terroristen och mass-mördaren i Sveriges historia. Ändå uteblir debatten. Tystna-den har sänkt sig över Malmöskjutningarna, men rädslan le-ver kvar. Många bara väntar på att det ska hända igen.

Mangs åtalades inte för terrorbrott och enligt Europol be-gicks inga högerextremistiska terrordåd i Sverige 2009 och inga i hela Europa 2010.

*

Lagen om förortshat

Paragraf åtta till tio§8. Det är förorten som skapar rasismen.§9. Förortsproblem är inte nationella problem.§10. Deras liv är inte våra liv.

Manga terror associerades med Rosengård. Skakande

256 | FÖRORTSHAT

Mångkulturalismens misslyckandeI diskussionen om förorten återkommer ofta påståendet att det mångkulturella samhället har misslyckats. Det har när-mast blivit en refräng i debatten. År 2010 hördes Tysklands förbundskansler Angela Merkel stämma in i omkvädet.

»... vårt försök att bygga ett mångkulturellt samhälle där vi kan leva tillsammans och uppskatta varandra, har misslyck-ats totalt«, sa hon med hänvisning till att många av Tysklands invandrare inte kan tala tyska. Ansvaret för situationen lade Merkel därmed på dem med minst makt.

Merkel gjorde ingen politisk analys av språkförbistringen bland invandrare och flyktingar i Tyskland, hon ställde inga frågor och hon funderade inte över hur man skulle kunna för-ändra situationen. Istället drog hon slutsatsen att försöket att bygga ett mångkulturellt samhälle har misslyckats totalt och med detta satte hon punkt för debatten.

Att hon använder ordet »försök« ger en känsla av att det samhälle vi lever i idag är något tillfälligt, ett test, och går det inte så går det inte. Frågan är vad Merkel tänker sig ska hända nu när det visat sig att försöket har misslyckats. Massdeporta-tion?

Det ligger nära till hands att tolka Merkels uttalande som att det är befolkningssammansättningen som är misslyckad. Att man inte kan blanda folk hur som helst.

På rasisternas forum på internet talas det ofta om »det mångkulturella experimentet«. Sverigedemokraterna kallar



MÅNGKULTURALISMENS MISSLYCKANDE | 257

sig »starka motståndare till mångkulturalismen som politisk idé och samhällssystem«. Sverigedemokraterna är också tyd-liga med att de vill ha en »uttalat överordnad majoritetskul-tur«.

Det är svårt att beskriva idén om det mångkulturella sam-hällets misslyckande som något annat än cynisk, för vad blir konsekvensen? Vi har ju det samhälle vi har, med de skiftande kulturerna som finns. Ska vissa kulturer underordnas andra? Ska vissa språk förbjudas, eller vissa trosuppfattningar, vissa klädesplagg? Hur tänker man sig att det ska gå till rent prak-tiskt att ge upp det mångkulturella samhället?

Det politiska språket är mycket betydelsefullt. Toppolitiker-nas tal färgar folkets tankar. Våldsamma hatkampanjer på nä-tet förändrar också det politiska klimatet. Man kan kalla en lång rad terrorister för ensamma galningar, men de ensamma galningarna känner sig sällan ensamma. Den terrordömde Anders Behring Breivik nämner mångkulturalismen närma-re 1200 gånger i sitt manifest. Han tog resonemanget om det mångkulturella samhällets misslyckande på allvar och drog det till sin spets när han mördade ett stort antal så kal lade »multikulturalister« i den norska regeringsbyggnaden och på Utöya.

I Ungern har den nationalistiska regeringen infört en ny medielag som tvingar journalisterna att »sprida ungerska värderingar«. Samtidigt har romer hotats och dödats av lokala medborgargarden runt om i landet. Både regeringens och de paramilitära gardernas mål är att förvandla Ungern till en kul-turellt homogen nation.

När ska vi inse att den yttersta konsekvensen av att skylla samhällets politiska bakslag på mångkulturen är grym, blodig fascism?

258 | FÖRORTSHAT

MänniskosynPLATS: Medborgarplatsen i centrala Stockholm


0"- 0%2 7"11:Rinkeby. Under senaste dygnet har det framkommit att en ungdomsledare där värvade folk till ett krig i Somalia. Det var vad jag tänkte på. Det är både i TV och radio och i tidningarna.

$"):Vad tänker du om arkitekturen i Tensta?

0"- 0%2 7"11:Den är en del av miljonprogrammet, det är en ganska trå-kig människosyn kan man tycka. Jag har varit därute och jobbat en del och jag tycker det är ganska tråkiga områden. Framför allt präglade av den här tråkiga arkitekturen. Och att det är samma typ av befolkningsgrupp som bor där lik-som. En del av en misslyckad segregation på något sätt. Det är vad jag tänker.

$"):Har du varit där mycket?

0"- 0%2 7"11:Nej, inte mycket. Det är en ganska grund koppling till områ-det. En ytlig betraktelse.

$"):Skulle du kunna tänka dig att bo i Tensta eller ett miljon-program?

0"- 0%2 7"11:Nej, det skulle jag inte.

MÅNGKULTURALISMENS MISSLYCKANDE | 259

$"):Varför inte?

0"- 0%2 7"11:Därför att det inte känns som en trevlig … Det känns inte som en miljö där man kan tänka framåt. Känns inte som en särskilt kreativ miljö. Utan just präglad av att här ska ni vara. Och gärna så många av er som möjligt på samma plats, så att det går åt så lite pengar som möjligt till infrastruktur och allting annat som behövs. Det är i grunden en yttring av en människosyn kan jag tycka.

$"):Var bor du själv?

0"- 0%2 7"11:I Gröndal.

*

Ordet människosyn återkommer ofta i debatten om miljon-programmen. Det handlar då inte om den människosyn som uttrycks när man pekar ut vissa bostadsområden och dess innevånare som bärare av samhällets alla problem.

Nej, när man talar om människosynen och miljonprogram-men menar man istället att de som byggde områdena hade en dålig människosyn. Att man skapade omänskliga miljöer för att bli av med vissa samhällsgrupper och placera dem i ett ur-bant fängelse. Välfärdens koncentrationsläger.

Men miljonprogrammen byggdes inte för utsatta grupper. De byggdes för alla de poliser och den skol- och sjukhusper-sonal som behövdes när städerna blev större och välfärden byggdes ut under sextio- och sjuttiotalet. Den o!entliga sek-torn växte så det knakade, kvinnorna ville jobba, barnen be-hövde dagis och fritids, de gamla och handikappade behövde omsorg, den växande ekonomin krävde arbetskraft och ar-

betskraften flyttade från landsbygden och södra Europa till de svenska städerna som redan var trångbodda.

Innerstädernas lägenheter hade ofta mycket låg standard. I somliga fanns det bara kallvatten i kranen, badkaret eller du-schen var gemensam och placerad i källaren och i en del hus hade man fortfarande utedass på gården bakom huset. Tvätt-stuga var det inte tal om.

Lyckliga gatan var inte längre något värdigt alternativ.Förorter har planerats och byggts åtminstone sedan början

av 1900-talet, det var inget nytt fenomen. Och det var ingen dålig människosyn som orsakade de misstag som begicks när miljonprogrammen byggdes. Arkitekturen där har en viss tidsprägel, precis som alla andra bostadsområden. De flesta miljonprogramshus är väl byggda och har hög kvalitet. Att de behöver rustas upp beror på deras ålder, alla hus behöver renoveras vart fyrtionde år. De misstag som begicks när mil-jonprogrammen byggdes drabbar ingen idag. Träd och buskar har vuxit upp, gångvägar och kollektivtrafik har tillkommit och den »omänskliga arkitekturen« är enligt de boende triv-sam och välfungerande.

Det som drabbar miljonprogramsborna idag är den män-niskosyn som gör gällande att Tensta och alla andra miljon-program är »en annan stad« eller »en annan värld«, en depri-merande hopplös värld för »de andra«, de som bär med sig samhällets dålighet.

En människosyn som utesluter tanken på att den resurs-starka majoritetsbefolkningen skulle kunna tänka sig att fri-villigt bo granne med dessa »andra«. Det är den människosy-nen som borde diskuteras.

UTANFÖR VISS GEMENSKAP | 261

Utanför viss gemenskapI medierna är det populärt att peka ut landets eller regionens sämsta skolor. Skolorna ligger oftast i miljonprogramsområ-den, är i de flesta fall kommunala och har en stor övervikt ny-anlända och elever med invandrade föräldrar. Bedömningen av skolorna görs med hjälp av skolresultaten – sämst resultat – sämst skola.

Nihad Bunar forskar på integration och skola. Jag besöker honom i hans lilla arbetsrum på Stockholms universitet för att få höra hans syn på segregationen och vad som orsakar rasåt-skillnaden i den svenska skolan.

»Förortsfamiljer använder sig av valfriheten i skolsystemet för att försöka integreras bättre, men då försvinner de som man ska integreras med. Om en skola har trettio procent elever med invandrarbakgrund så riskerar skolan att stämplas som ’in-vandrarskola’ och förlorar de svenska medelklasseleverna.«

Nihad Bunar påpekar att segregation alltid innebär att man är segregerad ifrån någonting. De här områdena är segregera-de från storstaden. Hur kommer det sig? Det är inte självvalt, menar han och hänvisar till flera undersökningar som visar att många som bor i segregerade områden är kritiska till hur stat och kommuner har agerat, till att man har fått en situation där det finns skolor med upp till åttahundra elever där ingen har svenska som modersmål.

»I alla mina undersökningar har jag kunnat se att man i för-orten efterfrågar större blandning med majoritetsbefolkning-

Skolan, sorgligt o upprörande kapitel



262 | FÖRORTSHAT

en och att många har placerat sina barn i innerstadsskolor för att komma åt miljöer där svenskar är i majoritet.«

Nihad Bunar säger att svenska föräldrar då gärna plockar bort sina barn och skickar dem någon annanstans.

»Man vill inte ha blandningen«, menar han. Bunar förklarar också varför skolor med många invand-

rarbarn så ofta beskrivs som dåliga, både av Skolverket och av medierna. För nyanlända flyktingbarn tar det tid att lära sig språket och det nya arbetssättet i skolan, alla har inte ens gått i skola tidigare. Ju fler nyanlända, ju fler utan skolvana, desto lägre medelbetyg får skolan. Låga medelbetyg innebär att både myndigheter och medier drar slutsatsen att skolan misslyckats med sitt uppdrag. Mätmetoder som tar hänsyn till antalet nyanlända eller antal elever med bristande kunskaper använder man sig inte av.

Nihad Bunar berättar att vissa skolor vägrar att ta emot elev-er från förorten för att inte riskera sitt rykte och sin status. Man skyller på platsbrist eller på att man inte har möjlighet att ord-na hemspråksundervisning, och de skolorna är bara skyldiga att ta emot elever som är skrivna i skolans närområde.

Ett högt antal nyanlända blir då förortskolornas lott. Det sän-ker förstås genomsnittsbetygen och skolorna i förorten döms ut som usla.

När Skolverket och medierna presenterar medelbetygen som den enda måttstocken på skolors prestationer uppstår ett system där kommunala skolor i områden med många invand-rare metodiskt pekas ut som dåliga. Egentligen skulle dessa skolor vara pedagogiska underverk (likt Rinkebyskolan) om de lyckades uppnå samma resultat eller bättre resultat än sko-lor där en stor del av eleverna har en resursstark, traditionellt svensk medelklassbakgrund.

Nihad Bunar menar att medierna och politikerna drar för-enklade slutsatser om förorten och dess innevånare och an-vänder sig av dessa förenklingar på ett ohederligt sätt.

»Medierna berättar om dåliga resultat i skolorna, ung-domsgäng, organiserad brottslighet, islamsk fundamentalism

Som Langhorst själv!

Det här borde få oss att stanna upp. Fy fan vilket svek


och islamsk terrorism. Regeringen har sjösatt olika åtgärder mot detta och beskriver områdena som mycket problematis-ka, vilket leder till att redan utsatta områden får ännu större problem. Det är viktigt att titta på fakta innan man pekar ut problem. Vad finns det för bevis för att det gror muslimsk ter-rorism i miljonprogrammen?«

Jag frågar vad Nihad Bunar anser att man borde göra från politiskt håll för att skapa integration istället för segregation. Han svarar att miljonprogramsområdenas segregation är av ett praktiskt slag, de är ibland kringskurna av stora motorleder och har få vägar som leder till omkringliggande bostadsom-råden. Det behövs kontaktytor där innevånarna från de olika områdena kan mötas. Han poängterar att en del av husen i mil-jonprogrammen behöver rustas upp ordentligt, bostäderna måste vara i normalt skick, ingen vill ha kackerlackor spring-ande på väggarna. Sedan föreslår Bunar aktiviteter som knyter ihop verksamheter från hela stan. Kulturaktiviteter, skolor som samarbetar med varandra. Kanske kunde man låta barn gå i två skolor, några dagar i veckan i ena skolan och några i den andra. Han tycker att man borde placera stora myndigheter i föror-terna, då måste de som jobbar där äta någonstans och kanske handla på vägen hem. Om man sedan bygger bostadsrätter där så kanske de anställda flyttar dit så småningom.

»Men«, tillägger Nihad Bunar, »90 procent av Sveriges in-vandrare bor inte i de områden som beskrivs som invandrar-täta och socialt utsatta, så man kanske inte ska överdriva pro-blemet med segregationen heller.«

Jag lämnar Stockholms universitet med en känsla av illa-mående. Nihad Bunars förslag om integrering av skolelever påminner mig om de amerikanska försöken att bussa svarta skolbarn till vita områden. Insikten att Sverige är lika segre-gerat som USA gjorde mig sjösjuk.

Först när jag lyssnar igenom inspelningen hör jag vad Ni-had Bunar säger precis innan vi avslutar. Att 90 procent av in-vandrarna inte bor i miljonprogrammen.

264 | FÖRORTSHAT

*

90 procent av invandrarna bor alltså inte i så kallade »invand-rartäta stadsdelar«, utan på andra ställen. Men vad är det då vi bråkar om? Om bara tio procent av invandrarna bor i miljon-programmen, hur kan då segregationen där utmålas som ett av våra största samhällsproblem?

För att hitta svaret på detta måste vi backa tiden några år. Inför valet 2006 lanserade Alliansen ett nytt begrepp: Utan-förskapet. Med hjälp av det kunde man börja formulera för-ortsföraktet på ett nytt sätt. Begreppet utanförskap gjorde det möjligt att peka ut vissa skolor, vissa bostadsområden, vissa samhällsgrupper som problematiska utan att det lät hotfullt. Det var ju synd om dem som levde i utanförskap. Så skulle ingen behöva ha det. Man började föra speciell statistik över »utanförskapet« och valde ut en rad si!ror som påstods visa på utanförskap. Man gjorde en karta där röda prickar marke-rade de platser i Sverige som kallades Utanförskapsområden. Områden som främst kännetecknades av invandrartäthet och hög arbetslöshet. Begreppet »utanförskap« blev blixtsnabbt vedertaget och används sedan dess dagligen av myndigheter, medier, opinionsbildare och politiker i alla etablerade partier.

Enligt Nationalencyklopedin betyder utanförskap att »stå utanför viss gemenskap i hem, kulturliv eller samhällsliv«. Un-derförstått är att »viss gemenskap« inte är vilken gemenskap som helst. Man befinner sig inte i utanförskap om man står ut-anför den judiska, den assyrianska eller den somaliska gemen-skapen. Det är lätt att räkna ut att det är majoritetsbefolkning-ens gemenskap i hem, kulturliv och samhällsliv som avses.

Allt du behöver göra för att »hamna i utanförskap« är alltså att stå utanför majoritetsbefolkningens gemenskap, den tra-ditionella svenska gemenskapen. Men när man talar om »ut-anförskapet« menar man även arbetslöshet, fattigdom, dåliga skolresultat, brottslighet och extremism.

Med det nya begreppet »utanförskap« kunde man utan vi-dare koppla en lång rad skilda samhällsproblem till landets kul-


turella minoriteter. Alla de problem som tidigare förknippats med miljonprogrammen har i »utanförskapet« fått ett politiskt namn som låter helt opolitisk, men som bär på en tung ideologi med djupa rötter. Att sammankoppla stora samhällsproblem med vissa minoritetsgrupper är ett gammalt beprövat knep för att få majoritetsbefolkningen på bättre humör.

Begreppet uppfanns för att vinna ett val, men det blev be-tecknande för en ny idé om Sverige som genast fick ett starkt fäste. Ordet utanförskap är en blankslipad egg som skär ett djupt snitt genom vårt land. Samhället är inte längre ett, utan två. Innanför och utanför. Vi och dom.

Vid valet 2006 hade Sverigedemokraterna fortfarande en bit kvar till riksdagen. Vid nästa val kom de in. Vintern 2012 har Sverigedemokraterna blivit vårt tredje största parti, om man ska tro opinionsmätningarna. Före lanseringen av ordet »ut-anförskap« var Sverigedemokraterna ett enfrågeparti. Nu sit-ter de plötsligt med svaret på alla våra frågor.

*

Det är Tensta marknad 2012 och regnet öser ner. På radion i morse sa de att Arktis smälter och jag tänker att det är isbjör-narnas tårar som faller över oss. Att det är deras hem som blivit vårt oväder. Ändå är det full rulle i Tensta, mängder av blöta bord med pryttlar till försäljning, fullt med barn och vuxna som rör sig mellan stånden och underbara dofter från alla rykande grillar. Jag går in i gallerian för att värma mig lite. Både tyghandeln och möbela!ären har slagit igen och deras tomma lokaler gapar som mörka hål i centrumets väggar. Bankomaten är avstängd efter ett inbrott och när jag försöker ta ut pengar möts jag av texten:

Bankomaten är stängdCLOSED

Är du kund i Nordea?Du kan även ta ut kontanter hos våra ombud Ica och Coop.

266 | FÖRORTSHAT

Det är bara det att det varken finns Ica eller Coop i Tensta. Jag minns hur besviken jag blev när Konsum stängde i mitten på nittiotalet.

Jag fylls av hopplöshetskänslor och tumlar ut i regnet igen. Folklivet och kommersen som pågår tvättar snart bort käns-lan av sorg och besvikelse. Men jag har missat att ta med mig paraply och för att värma mig en smula utan att behöva stirra rakt in i segregationens nedbrytande e!ekter på Tensta Gal-leria, kliver jag in i Livstyckets lokaler.

Det ständigt nedläggningshotade Livstycket öppnade sam-ma år som jag flyttade till Tensta, och de firar tjugoårsjubi-leum 2012. Det är en kombinerad textilateljé, skola och social verksamhet som riktar sig till kvinnor i Tensta och Rinkeby.

Här på Livstycket undervisar man i svenska för invandrare och så tillverkas här högklassiga textilhantverk. Kvinnor från hela världen arbetar tillsammans och resultatet säljs eller hamnar på utställningar på prestigeföretag som Svenskt Tenn eller institutioner som Nordiska Museet.

När jag besöker Livstycket sitter en grupp kvinnor runt ett stort bord och broderar. Jag pratar mest med Khadija och Ami-neh. Khadija är från Somalia och Amineh från Irak, båda har sjal över håret, Khadija har dessutom ett heltäckande tygstycke över kroppen. De talar dålig svenska och vårt samtal blir omständligt men mycket underhållande. Vi måste använda kroppspråket och anstränga oss lite för att förstå och göra oss förstådda.

Det här är vad jag förstod:Det bästa med Tensta, enligt Amineh, är den billiga maten

och att flera av hennes vuxna barn bor här. Khadija älskar de flesta av sina grannar men hon skulle vilja flytta till Bromma. Hon tror att det är lugnare där och inte så mycket ungdoms-problem, men hon kan inte flytta för hon har inte stått i kö så länge. Dessutom måste man oftast ha fast anställning och gan-ska hög lön för att bli godkänd som hyresgäst av Stockholms hyresvärdar, även de kommunala bostadsbolagen.

Amineh säger att hennes dotter stått sex år i bostadskö men bara lyckats få tag i en tvåa i Tensta. Där bor hon nu med


man och två barn. Aminehs barn arbetar eller pluggar, en son bor hemma fortfarande. Själv går hon precis som Khadija till Livstycket om dagarna, syr och tränar svenska.

Khadija berättar att hennes tonårsdotter har sommarjob-bat och tjänat åttatusen, men alla pengarna gick till en semes-terresa till Turkiet.

»Innan sa hon att hon skulle hjälpa mig att köpa kläder till hennes bröder men sedan ville hon inte.« Khadija berättar att dottern istället låtit sin mamma betala både telefonräkning, gym och böter som hon fått för att hon tjuvåkt på tunnelba-nan.

»Hon försökte slingra sig ur böterna och ljuga, men hon ska lära sig att ljuga är synd, så gör man inte. ’Har man fått böter så ska man betala dem’, sa jag. ’Men mamma!’ sa hon. ’Nej’, sa jag. Hon fick ringa upp och be om en avbetalningsplan. Men det blir ju jag som får betala. Döttrar är bara problem«, suckar Khadija och skrattar.

Hon berättar att hennes tonårsson vill ha dyra märkesskor och kläder på Intersport nu när höstterminen börjar.

»Han tror visst att hans namn står på pengarna. Och så har han slarvat bort hemnyckeln igen.«

»Varför kan inte pojkar hålla reda på sina nycklar?« undrar Amineh. »Min son har också slarvat bort sin.«

Khadija pekar på en annan av kvinnorna runt bordet. »Badria har stora barn, de är gifta allihop, hon kan vara

lycklig och glad«, säger hon och ler vist. »Hon kan sova gott. Jag sover dåligt.«

Khadija tycker att det är svårt med tonåringar. Hennes son är femton år och kör moppe i centrum fast han inte får.

»I Afrika hade vi inte sådana problem. Där fanns det sys-kon och grannar överallt som hjälpte till att säga ’ajabaja’. Det finns inte här. Jag har inga släktingar här och barnen försvin-ner långt bort«, säger Khadija och berättar att hon brukar gå ut om nätterna för att leta upp sin son när han inte kommer hem. När hon hittar honom kramar hon honom, tittar noga på hans ögon och mun och luktar på honom.

Föräldrar föräldrar

268 | FÖRORTSHAT

Khadija visar hur hon luktar, skakar på huvudet och skrattar. »Mina barn säger att jag är som en polishund. Jag luktar

alltid på mina barn när de kommer hem. Jag kramar dem och så passar jag på att lukta. Jag är rädd att de ska röka hasch.«

Hon berättar att hennes barn går i olika skolor beroende på deras ålder. De som går i grundskolan går i Tensta, de andra har valt gymnasium i andra stadsdelar.

»Vi hade en bra rektor på Enbackaskolan här i Tensta. Hon var noga med regler och det var ordning och reda i skolan. Jag tycker om henne, hon är snäll. Alla gillar henne. Jag frågade henne om hon kommer från en polisfamilj för hon är så bra på ordning och reda.« Khadija ler och tillägger att så var det ju inte.

»Men hon tycker om barnen. Nu har hon slutat på Enbacka-skolan och börjat jobba på Hjulstaskolan på andra sidan Ten-sta. Det är bra för min äldre son som går där, men inte för min yngre som går på Enbackaskolan.«

Khadija tycker att Livstycket är bra. »Hit kan man gå och tänka på annat. Annars tänker jag bara

på min sjuka mamma i Somalia«, säger hon.

*

När man talar om integration talar man ofta om delaktighet. Ordet »delaktighet« har kommit att bli ett slags motpol till ordet »utanförskap«. För att förhindra »utanförskap« behövs »delaktighet«. Projekt efter projekt sjösätts och alla ska de verka för större »delaktighet«. Det är ett luddigt uttryck och ganska obegripligt egentligen.

Hur skulle man kunna leva i ett samhälle utan att vara del-aktig i det?

I ett segregerat och hierarkiskt samhälle har inte alla sam-ma möjlighet att påverka, men delaktig är varenda en likafullt, oavsett om man ligger på so=ocket eller står i talarstolen.

Arbetarrörelsen brukade tala om makt och möjligheter att förändra sin livssituation. Nu talar man istället om »ökad


delaktighet«. Har man bara ett jobb så är man »delaktig« och slipper »utanförskapet«. Att ha ett jobb är höjden av lycka oavsett om det är en otrygg anställningsform med en lön som inte går att leva på, ett jobb som innebär hälsorisker och ar-betstider som gör att man inte har någon möjlighet att välja skola åt sina barn, ja oavsett om arbetet är människovärdigt eller ej beskrivs det som ett krav för att man överhuvudtaget ska anses delaktig i sitt eget samhälle.

Ordet »delaktighet« förintar alla krav på maktfördelning. De som lever i »utanförskap« har ingen makt och ska inte hel-ler ha det. Istället ska de få »delaktighet«. På så vis utrotar man i tysthet jämlikhetstanken och ersätter den med stabili-tetstanken. Alla ska veta sin plats. Alla ska vara delaktiga. Men makten ska inte fördelas.

Med den här sortens nyspråk kan man på några sekunder förvandla demokrati till diktatur utan att någon ens märker vad som hänt.

*

I villaförorten Danderyd ligger medianvärdet för medborgar-nas finansiella tillgångar på 543 000 kronor enligt Statistiska centralbyrån. I miljonprogrammens Botkyrka ligger det på 12 000. Integrationspolitik och särskilda projekt i miljonpro-grammets förorter kan aldrig förändra det. Och skillnaderna ökar år från år.

Det finns inga bevis för att segregationen i vårt land har med kulturella skillnader eller betongförorternas arkitektur att göra. Däremot finns det en mängd handfasta fakta som pe-kar på att ojämlikhet och segregation går hand i hand.

De ekonomiska skillnaderna mellan olika grupper i vårt sam-hälle har ökat i snart fyrtio år, lika länge som skillnaderna mel-lan olika bostadsområden har växt, mätt i invånarnas livslängd.

»Getto« kallades de områden som utsetts till bostadsort för de förtryckta folkgrupperna i kolonialisternas rasistiska samhäl-

270 | FÖRORTSHAT

len. Nu används ordet oftast för att beskriva nedgångna, hårt segregerade stadsdelar i de forna kolonialstaterna i Europa och USA.

Tensta är inget getto. Varken den gamla eller nyare betydel-sen av ordet passar in på miljonprogrammen i Sverige. Inte än. Men om skillnaderna mellan rika och fattiga fortsätter att öka, om vi fortsätter att lägga skulden för de sociala proble-men på dem som är värst utsatta och om ojämlikheten cemen-teras med en valfrihet som bara gäller vissa, då kommer vi att få se miljonprogrammen förvandlas till moderna getton som påminner om dem i USA och tredje världen. I bästa fall.

I värsta fall skapar vi nya getton i ordets ursprungliga be-märkelse.

*

När jag letar si!ror och statistik om segregationen är det allra lättast att få tag i uppgifter om hur stor del av befolkningen som har invandrarbakgrund, hur många som har arbete och hur många som får bidrag. Det är svårare att få tag på statis-tik över invandrarnas boendesituation, utbildningsnivå och löne nivåer. Den största vetenskapliga undersökningen hittills om utrikes födda och deras livssituation i Sverige idag pre-senteras av Carl Le Grand vid Stockholms Universitets Lin-nécenter 2013. Si!rorna jag har är preliminära, men eftersom detta är en unik studie tycker jag ändå att det är värt att ha med dem. De visar att det är mycket dåligt ställt med integra-tionen av utrikes födda i Sverige.

Undersökningen slår hål på en del myter om invandring-en. Till exempel visar den att invandrare från Latinameri-ka, Asien och Afrika i snitt har högre utbildning än infödda svenskar och att inte finns någon större muslimsk invand-ring till Sverige.

Muslimerna är i minoritet, även bland invandrare från Afrika och Mellanöstern, och den muslimska religiositeten tycks dess-utom minska bland invandrarna ju längre de lever i Sverige.


Men 14 procent av de utrikes födda med muslimsk tro upplever att de blivit trakasserade för sin religion i Sverige, en anmärk-ningsvärt hög si!ra i ett land som påstår sig ha religionsfrihet.

Studien visar på extrema skillnader i boendesituationen mel-lan infödda svenskar och invandrade. Svenskar födda i Afrika och Asien har i snitt femton kvadratmeter mindre per individ att bo på än den infödda befolkningen, ändå betalar invandrar-na mellan sexhundra och niohundra kronor mer i månaden för sitt boende per hushåll. De latinamerikanska invandrarna har två till sju kvadratmeter mindre än de infödda och betalar även de över fyrahundra kronor mer i månaden. Orättvisor av det här slaget har att göra med bostadsdiskriminering i kombina-tion med att invandrare i större utsträckning bor i storstadsre-gionerna, eftersom det är lättare att få jobb där.

Majoriteten av invandrarna från Afrika, Asien och Latin-amerika har ett arbete, men ofta i yrken som de har för hög ut-bildning för, ett faktum som inte förändras med ökad vistelse-tid i Sverige. Sju av tio invandrare från Latinamerika och sex av tio från Afrika och Asien är överutbildade för sina yrken, även efter att ha varit i Sverige mellan fem och tio år.

De invandrare som tar sig bäst fram på den svenska arbets-marknaden kommer från övriga Norden och västvärlden, det-ta trots att de inte har högre utbildningsgrad än invandrare från Latinamerika, Mellanöstern och Afrika.

»Det kan bero på diskriminering«, säger Carl le Grand, pro-fessor i sociologi och en av forskarna bakom studien.

Det faktum att det finns stora löneskillnader mellan inri-kes födda och utlandsfödda män i Sverige stärker teorin om diskriminering. Utlandsfödda män tenderar att ha ungefär samma lönenivåer som kvinnor.

Si!rorna är intressanta. Undersökningen visar att gruppen vita män idag får positiv särbehandling på grund av kön och hudfärg. Antifeministerna och rasisterna har alltså helt rätt när de känner sig trängda av jämställdheten och mångkul-turalismen. De vita männen är den grupp som har mest att förlora på jämställdhet och integration, samhällsförändringar

Skamligt!

272 | FÖRORTSHAT

som verkligen hotar deras särställning på arbetsmarknaden. I ett jämställt och mångkulturellt samhälle ska ju ingen sär-behandlas på grund av sitt kön eller sin hudfärg. Så visst har de vita männen anledning att känna sig kränkta i dessa dagar.

*

Segregationen beskrivs nästan alltid som något negativt men faktum är att den ändå är oerhört populär. Den omtalas stän-digt, omhuldas och mystifieras dagligen, i riksdagen, i kom-munalpolitiken, på våra myndigheter, i kulturen, i lunchrum-men på arbetsplatserna, hemma runt middagsborden, på krogen och i medierna.

Ett mycket stort antal myndighetspersoner, projektledare och journalister har byggt sin karriär på segregationen. Po-litiker använder sig av segregationen varje gång de skyller konsekvenserna av ökande klassklyftor på kulturskillnader och förortens arkitektur, men segregationen kommer också väl till pass när makthavarna vill visa sig goda. Då talar de fint om integration och besöker miljonprogrammen för att le och krama svarthåriga barn framför TV-kamerorna.

Om alla de ljushyllta politiker, myndighetspersoner, jour-nalister och projektledare som använder förorten för att bygga sina karriärer skulle flytta dit istället, så skulle det inte existera någon segregation. Men vad skulle de då bygga sina karriärer på?

Segregationen är praktisk på många sätt. Den rasism som genereras på grund av den gör det lättare för majoritets-svenskar att få jobb och stiga i graderna. De välbetalda job-ben, de som invandrarna diskrimineras ifrån, går ju till vita svenskar. Invandrarna får ta de farliga, tunga och underbe-talda jobben, de som majoritetssvenskarna inte vill ha. De sänkta skatterna, avdragen och sjukvårdsresurserna– de går till friska, rika, ljusa istället för till sjuka, fattiga, mörka. Val-friheten ger de ljusa, resursstarka möjlighet att klättra, men låter de mörka och fattiga bli vid sin läst. Segregationen ser-


verar dessutom rubriker åt journalisterna och billiga tjänster åt borgarklassen.

Majoritetssamhället tjänar storkovan på segregationen, varför skulle man vilja ändra på det?

Det är inte vår smak liksomPlats: Odenplan i centrala Stockholm


1+3 0;#/73#,)" *6*1#"# , 1#%11,(3#*3'2%#- 0%2 8"#-+")-:

Förort.

$"):Och vad betyder förort för er?

2%- %-" *6*1%#-:Både positivt och negativt.

$"):Vad är det som är positivt?

2%- %-" *6*1%#-:Att det inte är stan, att det är nära naturen. Det finns jätte-fina förorter. Just Tensta tänker man kanske mer på miljon-program och höghus och …

2%- "-2#" *6*1%#-:Invandrartätt.

$"):Och vad är det negativa då?(Tystnad )

Skulle vinna på att ta ner tonen lite

274 | FÖRORTSHAT

2%- "-2#" *6*1%#-:Vad som är negativt med förorten?

2%- %-" *6*1%#-:Vi kommer ju från förorten, från Norrviken i Sollentuna. Så då tänker man ju positivt. Men det kan ju bli negativt om man kopplar det till sociala problem och sånt.(Norrviken är ett välbärgat villaområde i Sollentuna, norr om Stockholm.)

$"):Vad tänker ni om arkitekturen i Tensta då?

2%- "-2#" *6*1%#-:Inte alltid så vackert. Skulle kanske kunna gjorts lite finare ändå. Kanske planerats på ett bättre sätt.

2%- %-" *6*1%#-:Ja, man skulle vilja veta om dom som ritade det skulle velat bo där själva.

2%- "-2#" *6*1%#-:Ja.

$"):Tror du det?

2%- %-" *6*1%#-:(Skratt)Nej. Jag hoppas det. Kanske inte som det har blivit nu.

$"):Hur har det blivit nu då? Har du varit där?

2%- %-" *6*1%#-:Ja, jag har varit där många gånger. Men just med segrega-

tionen. Och så kanske man inte har sett efter husen jättebra. Miljonprogrammen börjar bli lite gamla nu.

$"):Vad tänker ni om renoveringen av miljonprogrammen?

2%- %-" *6*1%#-:Jag vet att dom pratat om att det vore mer lönsamt att riva och bygga nytt i vissa fall. Det beror ju på hur stort renove-ringsbehovet är.

$"):Skulle ni kunna tänka er att bo i Tensta?

832" *6*1#"#-":Nej. (Skratt)

$"):Varför inte?

2%- %-" *6*1%#-:Nej, dels är det för långt från stan och dels tilltalar inte såna hus mig. Jag vill inte bo i sånt hus.

$"):Är det bara husen eller området? Är det status eller trygg-het eller …

2%- "-2#" *6*1%#-:Det är väl både och såklart.

2%- %-" *6*1%#-:Ja. Sen bor vi här i stan nu. Jag bor i sekelskifte och min sys-ter bor i modernt, så det blir ju varken eller där. Det är inte vår smak liksom.

276 | FÖRORTSHAT

DrömmarGymnasieelever som tar studenten i Sverige idag väljer inte yrke efter begåvning utan efter betyg. Har du höga betyg så väljer du någon av de högskoleutbildningar som är svårast att komma in på, läkare, psykolog eller journalist. Man väljer det som ger högst status helt enkelt. Är det verkligen sådana lä-kare, psykologer och journalister vi vill ha?

På samma sätt väljer människor bostadsort och skola till sina barn för att markera sin samhällsstatus. Man belånar sig upp över öronen för att visa att man kan bo flott, ha ny bil, moderna möbler, äta trendig mat i ett nybyggt kök och resa utomlands på semester.

Jag drömmer om ett samhälle där folk bor där de vill bo, inte där de kan. Där varma och jämlika relationer till andra människor är viktigare än status.

Större delen av världens befolkning bor i förorter. Större delen av Sveriges befolkning bor i förorter. Är det inte dags att se fördelarna med det som varken kan kallas stad eller lands-bygd, de områden som de flesta människor bor i och trivs bra med?

Från mitt fönster i höghuset i Farsta, söder om Stockholm, kan jag se Kaknästornet på andra sidan stan. Men mellan mig och Kaknästornet syns bara några få hustak, annars är det träd hela vägen. Jag gillar träd. Jag gillar att barn kan röra sig fritt ute utan ständig övervakning. Jag gillar parker, sjöar och stora naturreservat. Jag gillar Farsta och Tensta mycket bättre än den tättbebyggda innerstan.

Malmarna i Stockholm har sin historia och visst kan det vara trevligt med trängsel och krogliv, men Farsta är nu min



DRÖMMAR | 277

plats på jorden och här trivs jag. Jag känner mig inte lika hem-ma som i Tensta ännu, men det kommer. Jag har hört koltras-ten utanför mitt fönster igen och jag längtar ingenstans.

I min utopi kan staden förtätas och glesas ut i rytmer som passar oss som bor här. Varför inte bygga fler nya förorter istället för att förtäta ytterstaden? Jag vill inte att träden mel-lan mig och Kaknästornet ska byggas bort bara för att Stock-holms befolkning ökar. Vi vet ju hur man ska göra för att bygga fina, miljö- och människovänliga förorter. Vi vet att många fö-redrar gångvägar och parker framför bilvägar och tät bebyg-gelse, vi vet att det är viktigt att bygga många bra vägar mellan orterna så att de inte blir isolerade, och vi vet att a!ärsstråk i anslutning till förorternas bilvägar kan vara en bra komplet-tering till förortscentrumen.

Vi vet att man måste bygga kollektivtrafik innan folk flyttar in i de nybyggda områdena och att man ska rulla ut färdiga gräsmattor så att det inte blir deppigt för dem som kommer dit när det är helt nytt.

Alla partier säger sig vilja motverka segregationen, men ingen tar de initiativ som är nödvändiga för en verklig förändring. Istället för man en politik som ökar klyftorna. De resurser som frigörs vid skattesänkningar och statligt subventione-rade städ- och byggtjänster gynnar de rika mest och pengarna som blir över går till statusprylar. Statuskonsumtionen skapar ett allt större avstånd mellan över- och underordnade grup-per i samhället. Man måste visa att man hänger med, att man inte är en loser med gammalt badrum, sunkiga byxor och bil-lig mobiltelefon. Du bygger inte om köket för att det gamla är uttjänt. Du gör det för att visa att du kan. Att du inte är en misslyckad typ med omodernt kök. Det är en slags högstadie-mentalitet som gör att du blir rädd att hamna utanför om du inte har rätt sorts jacka, rätt sorts boende, rätt sorts livsstil.

En gång trodde jag att vi var på väg mot Helga Henschens glada slagord om solidaritet och syskonskap i Tenstas tunnel-

278 | FÖRORTSHAT

bana. Jag trodde på pratet om integration, på viljan att föränd-ra. Nu inser jag att den viljan inte finns där. Att segregationen gynnar för många. Verklig integration kräver att majoritets-befolkningen vill dela med sig, av sin vardag såväl som av sina ekonomiska fördelar. Att traditionella svenskar kan tänka sig att dela trappuppgång med mörka. Att svarthåriga barn släpps in i samma skolor som blonda barn. Att de bästa jobben går till de mest lämpade, inte till någon som ser ut som du och har samma sorts livsstil. Att vita kan tänka sig att vara i minoritet i vissa sammanhang. Att de traditionella svenskarna låter de icketraditionella få bollen ibland. Att vi blir bättre på att sam-sas om och dela på de resurser vi har.

*

Valfrihet är inte detsamma som frihet. Om politikerna inbillar sig att demokrati och konsumentmakt är samma sak är demo-kratin snart ett minne blott. I ett demokratiskt samhälle har medborgarna makten, inte konsumenterna eller skattebeta-larna. I en sann demokrati ska du inte behöva ha en viss eko-nomisk standard för att kunna påverka din livssituation.

För att demokrati ska bli mer än ett ord måste samhället vara någorlunda jämlikt. Det ska inte vara nödvändigt att göra en klassresa för att förändra sina livsvillkor. Har inte alla möj-lighet att påverka sakernas tillstånd är det inte längre folket som styr, utan bara delar av folket. En härskarklass.

I ett samhälle med stora klasskillnader är härskarklassen hela tiden rädd att förlora sin position och jobbar därför hårt för att markera skillnaden på folk och folk. Ett ojämlikt sam-hälle blir snart ett hårt samhälle, när vissa delar av underklas-sen så småningom ger upp hoppet och blir tiggare eller krimi-nella, som överklassen och borgarklassen i sin tur vill skydda sig ifrån genom att bygga än högre murar kring sina hus och bostadsområden.

Ojämlikheten stänger inte bara ute de fattiga, den stänger in de rika. Om vi inte vill bli fångar i våra egna liv måste vi

DRÖMMAR | 279

sluta drömma om personlig rikedom och börja bygga samhäl-let igen.

Vill vi verkligen bryta segregationen kan vi inte fortsätta att satsa på att öka vissa gruppers privatkonsumtion, konsumtion som används till att markera status i förhållande till andra.

Vill vi ha integration måste vi lägga pengarna på samhälls-funktioner som stärker jämlikheten. Vi måste satsa våra re-surser på fungerande bostäder och en bra vård och skola för alla, istället för att sänka skatterna och subventionera lyx-tjänster för de rikaste. I Sverige är det de pensionerade män-nen som har mest på banken. Vill vi verkligen bygga ett sam-hälle för gamla gubbar?

Vill vi ha integration och jämlikhet måste vi börja disku-tera resursfördelning, bostadspolitik och socialpolitik igen. Vi måste ställa makthavarna och politikerna till svars för att utvecklingen går i motsatt riktning mot vad de säger sig vilja ha. I snart fyrtio år har klassklyftorna i vårt land ökat på grund av den politik som förts. Invandrarna riskerar att hamna i den nya svenska underklassen, eftersom våra system och beteen-den är exkluderande mot allt utanför den vita, manliga ma-joritetssvenska normen. Om vi verkligen vill ha integration måste även de resursstarka medborgarna börja fundera över sitt samhällsansvar, sina personliga val av politik, bostadsort och skola. Och vill vi verkligen ha integration så måste vi börja planera samhället igen, så att vi får det mer som vi vill ha det.

Nog har vi råd, Sverige har ju blivit så mycket rikare sedan sextiotalet. Om vi hade råd då så har vi det nu.

I have a dream, sa Martin Luther King 1963. Det var få vita som ifrågasatte den amerikanska segregationen innan han höll sitt berömda tal om afroamerikanernas livsvillkor. Mar-tin Luther King satte ord på ojämlikheten, men ännu viktigare var att han satte ord på sina drömmar.

Jag drömmer om ett samhälle med många centrum, en mångkärnig stad, där inte alla ständigt bevakar sin plats i hie-rarkin. Jag drömmer om ett samhälle där de ekonomiska skill-

280 | FÖRORTSHAT

naderna mellan människor är små. Där vi tar oss tid att städa våra egna hem tillsammans med våra barn. Ett samhälle där »vi« och »dom« utgörs av någorlunda jämbördiga politiska motståndare, inte av över- och underordnade samhällsgrup-per. Inte av majoritetskultur mot minoritetskultur. Inte av ljusa mot mörka.

Jag drömmer om en känsla av gemenskap. En gemenskap som grundar sig i ömsesidighet, mänsklig värdighet och ett gemensamt samhällsprojekt.

En riktig bild av TenstaPlats: Odenplan, centrala Stockholm

$"):Vad tänker du på när jag säger Tensta?

4-) 8'(-2 /+,--":Kullar. Och intressanta mata!ärer med konstiga kryddor som man kan lära sig laga ny mat med.


4-) 8'(-2 /+,--":Ja, om jag jobbade i närheten.

$"):Var bor du nu?

4-) 8'(-2 /+,--":Nära Hötorget.(Hötorget ligger på Norrmalm i centrala Stockholm.)

$"):Är det något med miljonprogrammen som är speciellt?

DRÖMMAR | 281

4-) 8'(-2 /+,--":Innan jag hade varit i Tensta så likvärderade jag med Alby, Rinkeby, bråk och lite sånt. Men sen så var jag där med min pojkvän som har bott där och då fick jag se alla härliga sidor istället. Då ska!ade jag mig en riktig bild av Tensta istäl-let för alla fördomar som jag hade innan. Det är ju det att man inte tar sig ut och kollar. Det är ju fin natur och trev-liga människor, alltså mycket trevligare människor än inne i stan. Fler skulle tjäna på att åka ut och kolla hur det ser ut.

$"):Skulle du kunna tänka dig att ha barn i Tensta och låta dom växa upp där?

4-) 8'(-2 /+,--":Ja, absolut. Det är nära till naturen och vad jag har förstått så är det mindre barngrupper på dagis.

*

Hur skyddar man sig mot hat?Jag måste försvara alla de späda grässtrån som värmts av

mina fotsulor när jag knatat ut med picknickkorgen bakom huset. Måste beskydda alla våra promenader från centrum och hem då barnen sprang fritt, för i Tensta är barnen vikti-gare än bilarna. Måste rättfärdiga husen, loftgångarna och betongen, för här är inte fulare än på andra ställen. Här finns både oskönt och vackert i alla färger, ängar, träd och fågelsång.

Måste värna solnedgångarna och de soldränkta husfasader som förgyller kvällarna här, liksom i hela staden.

Måste påstå att om inte allt hade byggts samtidigt och med en tanke så hade det inte blivit bilfria gångvägar och lekplat-ser mellan husen. Då hade trafiken och a!ärerna om igen fått huvudrollen i samhället. Här är det inte så.

Måste gardera mig mot de hårda angreppen på mina per-sonliga minnen, mina upplevelser, min vardag.

Måste minnas ekorren som besökte oss på vår balkong, hackspettarnas ekande trumvirvlar, tallarnas svärta mot den skära himlen, gångvägarnas vänliga mötesplatser vid fontä-ner och lusthus, fotbollsplanerna, barnen och familjerna som befolkade gräsmattor, bänkar och parker, trevåningshusen, radhusen, höghusen, rabatterna och buskarna, skogen och träddungarna.

Vi som ser Tensta som vår hembygd. Måste värja oss. För-svara oss. Förklara hur vi kan påstå oss trivas. Hur vi överhu-vudtaget kan stå ut.

I Sverige är vi inte öppet rasistiska. Det anses korkat att på-stå att människor med en viss hudfärg eller hårfärg är mindre värda än andra. Men att sammankoppla alla samhällets avig-sidor med vissa bostadsområden och dess innevånare, det är standard. Det är så våra högst uppsatta politiker talar och det är så vi förväntas beskriva verkligheten. Det kombinerade rashat och klasshat som döljs i den verklighetsbeskrivningen måste få ett namn för att kunna bekämpas.

Jag kallar det förortshat.

Komb rasism och klasshat

KÄLLOR | 283

Källor

FÖRSTA DELENPer Anders Fogelström: En bok om Söder, Albert Bonniers för-

lag 1953.

Förorten och den svenska självbildenAlva och Gunnar Myrdal: Kris i befolkningsfrågan, Bonniers

1934.Lubbe Nordströms radioreportage, ur Sveriges Radios arkiv. Statens Folkhälsoinstitut: Nationella folkhälsoenkäten, 2004. International Labour Organization: Synthesis Report: Discri-

mination against native Swedes of immigrant origin in access to employment. Research study on Stockholm, Malmo and Gothenburg, 2006.

Lena Schröder: TCO GRANSKAR: SAMMA VILLKOR FÖR ALLA AKADEMIKER? Samma villkor på svensk arbetsmark-nad för akademiker, oavsett var de är födda? 2009.

Diskrimineringsombudsmannen: Diskriminering på bostads-marknaden, LED 2009/268 2010-07-26, redovisning av reger-ingsuppdrag IJ2009/1834/DISK

Socialstyrelsen: Hälso- och sjukvårdsrapport 2009.FN/ Paul Hunt: HUMAN RIGHTS COUNCIL Distr. GENE-

RAL 28 February 2007. IMPLEMENTATION OF GENE-RAL ASSEMBLY RESOLUTION 60/251OF 15 MARCH 2006 ENTITLED »HUMAN RIGHTS COUNCIL« Report of the Special Rapporteur on the right of everyone to the enjoyment of the highest attainable standard of physical and mental health.

Carl Le Grand: Levnadsnivåundersökning bland utrikes födda, Stockholms Universitets Linnécenter 2013.

284 | FÖRORTSHAT

Välkommen till förortenPontus Herin: I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra,

Frank förlag 2008.Åsa Linderborg: »Så lika. Och så olika«, Aftonbladet, 3/4 2008.Brottsförebyggande rådet, http://www.bra.se/statistik Stockholms Stads Utrednings och Statistikkontor, http://www.

statistikomstockholm.se/Expressen 21/8 1999.Sveriges Radios samhällsmagasin Studio Ett 14/2 2000.

De trettio individerna Sveriges Radios Ekot, kl 8:00 25 januari 2008.

Värstingar och tjänstemänKerstin Ekberg: Här bor journalisterna, 2007.

»Problemen med invandringen mörkas«»Rosengård bävar för nya kravaller«, Svenska Dagbladet 19/12

2008.www.mittomrade.nu/vara-roster/poesi/text-av-sunnyBloggaren Rebelsoul: http://metrobloggen.se/gottsunda/»Tre ungdomar skadade i Nacka«, Aftonbladet 18/3 2008.»Jättebråk mellan ungdomsgäng i Bräcke«, Länstidningen 1/3

2012. »Ungdomar slogs med golfklubbor«, Svenska Dagbladet 27/10

2007.»Gäng attackerade polisen«, Norrköpings Tidningar

23/3 2012.»20–30 ungdomar deltog i bråk«, Svenska Dagbladet

10/9 2011.»Ytterligare bråk i natt bland ungdomar«, Östersundsposten 2/6

2010.»Pojkliga misshandlade 13-åringar«, Metro Stockholm 24/9

2012.»Hundratals ungdomar vandaliserade i Frölunda«, Lokala Ny-

heter P4 Göteborg 30/10 2005. »100-tal huliganer drabbade samman«, Dagens Nyheter Stock-

holm 16/9 2012.Intervju med klass 9 i Hjulstaskolan (ungdomarna är anonymi-

serade).

KÄLLOR | 285

Clara Guibourg: Den farliga förorten, JMK, Stockholms univer-sitet, 2010.

Gunnar Nygren: Skilda medievärldar – Lokal o!entlighet och lokala medier i Stockholm, Stockholms Universitet 2005, Brutus Östlings förlag Symposion. (I analysen ingår Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen, ABC, TV4 Stockholm, Radio Stockholm, tre veckor i november 2001 samt Stockholm City i tre veckor i oktober 2003. Notiser och telegram har inte bedömts. Positiv: Föredöme, någon som lyckats, seger, glädje, idyll, invigning. Negativ: Missförhål-lande, skandal, hot, nedskärningar, brottslighet.)

Mats Wingborg och Projektet Mediebild – Självbild (ett samar-bete mellan TCO, integrationsverket och Gringo): Bilden av förorten – så ser medborgare i Hjälbo, Rinkeby och Rosengård på förorten, invandrare och diskriminering, 2005.

Quick Responses undersökning av Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets nyhets- och ekonomidelar från den första onsda-gen i månaden under maj, juni och juli 2008.

Tidningen Journalisten och Quick Responses webbenkät, som fylldes i av 1 655 journalister år 2008. Enkäten gjordes mellan den 25 november och den 4 december 2008 tillgänglig för 6300 yrkesverksamma medlemmar av Journalistförbundet inom SRAO och svensk dagspress, via epost. Svarsfrekven-sen var 25 procent, 1655 personer, vilket anses normalt för den här typen av enkäter. Ursprungligen hade enkäten också frågan: Har det hänt att du i ditt journalistiska arbete behand-lat personer med utländsk bakgrund annorlunda än hur du behandlar etniska svenskar? Och följdfrågan: På vilket sätt? Dessa ströks, eftersom svaren var omöjliga att tolka.

ANDRA DELENRiv i miljonprogrammen för integrationens skull, citatet av dåva-

rande integrationsminister Nyamko Sabuni och nuvarande integrationsminister Erik Ullenhag i DN Debatt, Dagens Nyheter 20/3 2009.

Det ständiga drevet mot förorten»Att riva eller inte riva, det är frågan«, Mark Isitt i Göteborgs-

Posten, 23/3 2011.

286 | FÖRORTSHAT

»Hur ska förorten få tryggt stadsliv?« Mark Isitt i Göteborgs-Posten 25/3 2011.

Brottsförebyggande rådet, http://www.bra.se/statistik Trygghetsmätningarna Trygg i Enskede-Årsta-Vantör? 2008,

Trygg i Tensta? 2008 och Trygg i Södermalm? 2008.Trygghet och socialt liv i Tensta/Hjulsta, Svenska Bostäder

2006.Jerker Söderlind: Stockholms satelliter: rekordåren 1960–1979,

2000.»Sluta dalta med Rosengård«, Jerker Söderlind i Sydsvenskan

16/11, 2010. En analys av ungas utanförskap, Fokus08, Ungdomsstyrelsens

skrifter 2008:9.Bilden av Bergsjön, IMA Marknadsutveckling AB:s rapport på

uppdrag av Göteborgs Stad Bergsjön, 16/1, 2009.

Den onämnbara rasismen»Allmänmänsklig maktutövning«, Dagens Nyheter Kolumnen,

Lena Andersson, 3 december 2011.

HatarnaOla Andersson: Vykort från Utopia, Dokument press 2012.Lena Magnusson Turner och Roger Andersson: Socioekono-

miska och demografiska konsekvenser av ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter i Stockholms stad 1995–2004, In-stitutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet.

Stockholms Stads Utrednings och Statistikkontor, http://www.statistikomstockholm.se/.

Per Svensson: Storstugan eller När förorten kom till byn, 1996.Källor hämtade ur Moa Tunström: På spaning efter den goda sta-

den, Om konstruktioner av ideal och problem i svensk stads-byggnadsdiskussion, Örebro Studies in Human Geography 4, Stadsmiljörådet 1995a:32 2009.

Stadsmiljörådet 1997: 125Boverket 2002b: 194Stadsmiljörådet 2003: 18Stadsmiljörådets publikation Tyckomstaden 2003.Stadsmiljörådet 2002: 10Stadsmiljörådet 2003: 5

KÄLLOR | 287

Stockholms stad/Sweco och Statistiska Centralbyrån, http://www.scb.se/

»Förortsfiasko för flera miljoner«, Svenska Dagbladet 27/4 2012.

Social ingenjörskonstPer Svensson: Storstugan eller När förorten kom till byn, Bonnier

Alba 1996.August Strindberg: Röda rummet, Seligmann 1879.

TREDJE DELENLyckliga Gatan låg etta på svensktoppen 1967. Orginalmelodin

hette Il gagazzo della via gluck och sjöngs in i Italien av Adria-no Celentano 1966. Britt Lindeborg skrev den svenska texten till Lyckliga gatan och sjöngs av Anna-Lena Löfgren 1967.

Den segregerade stadenBobby Andström: Nu blommar det i Blomlunda, 1970.Skatteverkets granskningar: Skatteverkets granskning av orga-

niserad brottslighet och svart arbetskraft, 2009–2013, samt Uthyrning av arbetskraft, 2006–2008.

Sveriges Radios samhällsmagasin Konflikt: Resa i RUT-landet, Den globala arbetsmarknaden, 29/10 2011.

Sveriges Radios sommarserie Smuts, del 4: Skit och makt, 20/7 2011.Anna Gavanas och Alexander Darin Mattsson: Bland Rolex-

klockor och smutsiga trosor. Om skattereduktioner och segmentering på den svenska hushållstjänstemarknaden, Arbetsrapport/Institutet för framtidsstudier, 2011.

Statistiska centralbyråns tidskrift Välfärd nr 1/2011.Från folkhem till karriärhushåll: Den nya husliga arbetsdelning-

en, doktorsavhandling av Ellinor Platzer, Växjö Universitet, Arkiv förlag & tidskrift 2007.

ValfrihetenAfa Försäkring: Allvarliga arbetsskador och långvarig sjukfrån-

varo, 2011. /www.alltomstad.se/fakta-for-branschen/arbetsskador.aspxSocialstyrelsen: Hälso- och sjukvårdsrapport 2009.Arbetsmiljöverket: En första uppskattning av arbetsskadestatis-

tiken 2011.

Ludwig J. Et al. Neighborhood obesti, and diabetes – a randomi-zed social experiment. N ENGL J MED. 365 16, 2011.

Anna Gavanas och Alexander Darin Mattsson: Bland Rolex-klockor och smutsiga trosor. Om skattereduktioner och seg-mentering på den svenska hushållstjänstemarknaden, Arbets-rapport/Institutet för framtidsstudier, 2011.

Det rika och det fattiga SverigeCitatet av Fredrik Reinfeldt är hämtat ur artikeln »Reinfeldt:

Etniska svenskar har jobb«, DN.se Ekonomi 14/5 2012.Statistiska centralbyråns pressmeddelande 30/9 2011: Arbets-

kraftsundersökningarna (AKU) 50 år: Arbetsmarknaden under 50 år – några karaktäristiska drag, www.scb.se/Pages/PressRelease____321232.aspx

Stockholms Stads Utrednings och Statistikkontor, http://www.statistikomstockholm.se/

»Flyktingarna bor i södra länet«, DN Stockholm, 3/3 2010.Konstfack Ämneslärarprogrammet, studentarbete: installation

2012 (svaren är anonymiserade).Lena Magnusson Turner och Roger Andersson: Socioekono-

miska och demografiska konsekvenser av ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter i Stockholms stad 1995–2004, In-stitutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet.

Barnfattigdomen i Sverige, Rädda barnens årsrapport 2012.

Symbolen Rosengård»Kackerlackor i skandalområde trots upprustning«, Sveriges

Radio Ekot, onsdag 21 november 2012 kl 06:45.

TerrorTingsrätten Malmö dom Peter Mangs B 10425-10Europol: EU Terrorism Situation and Trend Report TE-SAT

2010.

Utanför viss gemenskapDe fattigaste och rikaste bor i storstadslänen, pressmeddelande

från SCB 3/4 2008, nummer 2008:096, förmögenhetsstatistik 2006: korrigerad 22/3 2010.

Carl Le Grand: Levnadsnivåundersökning bland utrikes födda, Stockholms Universitets Linnécenter 2013.

anteckningar i grönt av jonas malmborg lawen mohtadi · till anna, sara, lottis, bianca och...

Documents