Musikhögskolan  Ingesund  671  91  Arvika  Tfn  0570-­‐385  00  Fax  0570-­‐  804  38  Info@imh.kau.se  www.imh.kau.se  

 

Lina Fridblom

Att leva hela livet

Om livskvalitet och Funktionsinriktad musikterapi

inom äldreomsorgen

Examensarbete 15 hp

Utbildningen i

Funktionsinriktad Musikterapi (FMT)

Datum: 10-05-20 Handledare: Lena Haglund Andrén

  2  

Sammandrag

I Sverige flyttar de flesta av oss till ett ”boende” när vi blir gamla och behöver mer hjälp

och vård. Där spenderar man sedan sin sista tid i livet och ses inte alltid som en person

med förmåga att utvecklas. FMT – Funktionsinriktad musikterapi, kan användas för att ge

personer med olika funktionsnedsättningar förutsättningar för att utvecklas. I detta

examensarbete beskriver jag mitt arbete med en person med demenssjukdom och en person

som lever med sviterna efter en stor stroke. De har båda förlorat sin verbala förmåga och

har även stora fysiska funktionsnedsättningar. Syftet är att undersöka hur FMT kan bidra

till ökad livskvalitet för dessa personer. Jag har funnit att FMT-metoden kan bidra till ökad

livskvalitet genom sin tydliga struktur, sin ickeverbala kravlöshet och betoning på det egna

initiativet och den egna lusten.

Nyckelord: Funktionsinriktad musikterapi, demens, livskvalitet, stroke, FMT-metoden

  3  

Innehållsförteckning

1 Inledning................................................................................................................... 4 1.1 Syfte och frågeställning ................................................................................................. 5 1.2 Arbetets uppläggning/disposition ................................................................................. 5

2 Bakgrund.................................................................................................................. 6

2.1 Musikterapins historia................................................................................................... 6 2.1.1 Musikterapi idag ....................................................................................................... 7

2.2 Funktionsinriktad Musikterapi .................................................................................... 8 2.2.1 Hur det hela startade ................................................................................................. 8 2.2.2 Grundtankar och målbeskrivning ........................................................................... 10 2.2.3 Teoretiker................................................................................................................ 11 2.2.4 Instrument - attribut ................................................................................................ 12 2.2.5 Kodsystemet ........................................................................................................... 13 2.2.6 Observationspunkter............................................................................................... 14 2.2.7 MUISK ................................................................................................................... 17

2.3 En neuromuskulär terapiform.................................................................................... 18 2.3.1 Övergripande om hjärnans uppbyggnad................................................................. 18 2.3.2 Nya vägar................................................................................................................ 19

2.4 Livskvalitet ................................................................................................................... 20

 3 Fallbeskrivningar .................................................................................................. 22

3.1 Demens .......................................................................................................................... 22 3.1.1 Svårigheter i vardagen ............................................................................................ 23 3.1.2 Minnet..................................................................................................................... 23 3.1.3 Depression och initiativlöshet ................................................................................ 24

3.2 Stroke ............................................................................................................................ 25 3.2.1 Olika typer av afasi ................................................................................................. 26

3.2.2 Afasirelaterade symptom och kommunikationsstöd............................................... 27 3.3 Adept A; Elsa................................................................................................................ 28 3.4 Arbetet med Elsa.......................................................................................................... 29 3.5 Adept B; Henning ........................................................................................................ 32 3.6 Arbetet med Henning .................................................................................................. 34 3.7 Resultat av arbetet med Elsa och Henning................................................................ 36

4 Resultatsammanfattning och diskussion ............................................................. 39 5 Slutsats.................................................................................................................... 42 Källförteckning .......................................................................................................... 44

 

  4  

1 Inledning

Min väg till FMT har varit krokig och kantad av stickspår åt alla tänkbara håll. Jag började

med att intressera mig för människors olika sätt att kommunicera, och skaffade mig därför

en examen i svenska språket. Där fick jag läsa om kroppens språk, språkinlärning, män och

kvinnors språk, grammatik och alla ”dolda” tonfall och ironier som de flesta lär sig att

förstå. Jag tyckte sedan att de kunskaper om språket som jag hade fått inte riktigt räckte

till. Det var flera mänskliga pusselbitar som fattades. Jag började läsa socialantropologi för

att förstå hur olika kulturer formar sina individer. Studier i svenska och socialantropologi

gav mig viss förståelse för människans inre, men människan beskrevs alltid som en grupp

och nästan uteslutande som en tänkande varelse, inte som en ”görande”.

Jag tror att det var viljan att möta EN person och se helheten; rörelsemönster, språk,

självbild, socialt samspel och allt vad vi nu är, som ledde mig till FMT. Någon har sagt att

man kan se hela mänsklighetens utveckling i en enda människa, det tycker jag är en fin

tanke.

Jag har alltid arbetat med människor; inom äldreomsorgen, skolan, och omsorgen. Inom

äldreomsorgen har jag arbetat med personer med demens och ganska ofta sett små

incidenter i samband med musik. Jag minns en dam som jag brukade ta promenader med.

Hon hade en demenssjukdom och var stundtals aggressiv. När jag kom till hennes hem,

gick hon nästan alltid av och an och mumlade obegripliga haranger. Hon kände aldrig igen

mig. Under promenaderna blev hon oftast arg och ledsen om jag försökte prata. Hon kunde

inte få ihop orden till meningar och hon kom inte ihåg min fråga när hon väl skulle svara

på den. Det enda hon trivdes med var att sjunga ”var nöjd med allt som livet ger” ur

Djungelboken. Så det gjorde vi, varje promenaddag och hon sken som en sol och kunde

hela texten. Jag tänker att om man inte kan förstå eller använda konventionellt tal, måste

man hitta andra sätt att kommunicera på. Musiken var för den här damen ett sätt att umgås

på.

Vi har alla våra egna sätt att uppfatta vår omvärld och att förhålla oss till den för att leva

våra liv. För mig är arbetet inom äldreomsorgen ett detektivarbete. Det gäller att hitta vad

som är friskt i varje enskild människa jag möter. Alla dessa delar ledde mig till FMT-

  5  

utbildningen vid Musikhögskolan Ingesund i Arvika. I mitt examensarbete frågar jag

precis som många andra i vårt moderna samhälle, vad livskvalitet innebär och vad som är

meningsfullt egentligen.

1.1 Syfte och frågeställning

Mitt syfte med detta arbete är att få en djupare kunskap om FMT-metoden, om demens och

stroke samt de funktionsnedsättningar som dessa diagnoser för med sig.

Frågeställningen kring mitt arbete är: Hur kan FMT-metoden bidra till ökad livskvalitet för

personer, som på grund av demens/stroke inte har möjlighet att och uttrycka sig verbalt.

1.2 Arbetets uppläggning/disposition

När jag talar om livskvalitet i detta arbete kommer jag att utgå från några för syftet utvalda

definitioner och förklaringar. Even Ruud, internationell auktoritet inom musikterapi,

skriver att det inte finns någon entydig eller officiell definition av det vi kallar livskvalitet.

Livskvalitet handlar istället om den enskilda människans upplevelse av vilket slags liv hon

lever (Ruud 2001, s. 40).

Jag börjar med att berätta övergripande om musikterapins historia och hur det terapeutiska

användandet av musik har utvecklats i Sverige och övriga världen. Sedan kommer jag att

beskriva FMT-metoden mer ingående. Därefter presenteras de personer som jag har haft

FMT med (adepter). Båda adepterna bor på ett äldreboende och jag fick innan mitt

praktikarbetes början, tillstånd från berörda att läsa adepternas journaler. Jag träffade mina

adepter en gång i veckan under min praktikperiod (oktober 2008 till mars 2009) och jag

kommer att beskriva mitt arbete med dem och deras funktionsnedsättningar. Jag redovisar

sedan vad jag har observerat, och diskuterar olika aspekter av resultaten.

  6  

2 Bakgrund

Musikterapi har många olika definitioner. En övergripande och bred förklaring står World

Federation of Music Therapy (WFMT) för. WFMT är en världsomspännande organisation

för alla inriktningar av musikterapeuter.

”Musikterapi innebär att en utbildad musikterapeut använder sig av musik och/eller

musikaliska element (ljud, rytm, melodi, harmoni) i en process avsedd att möjliggöra och

främja kommunikation, relaterande, inlärning, mobilisering, uttryck och andra relevanta

terapeutiska mål med syfte att tillgodose fysiska, emotionella, mentala, sociala och

kognitiva behov. Musikterapi har som mål att ge individen möjlighet att utveckla resurser

och/eller återerövra funktioner så att han eller hon kan uppnå bättre intra- och

interpersonell integrering och förbättrad livskvalitet.” (Förbundet för musikterapi i

Sverige)

2.1 Musikterapins historia

Redan under antiken användes musik som ett läkande, terapeutisk medel. Erling Dyreborg

skriver i inledningen till sin bok om musikterapi att man historiskt kan tala om tre

huvudformer. I den Magiska terapin användes musiken kortfattat för att driva ut onda

andar. I den Religiösa terapin användes musiken för att blidka och rådfråga gudarna,

särskilt Apollon som både var läkekonstens och musikens gud. Musiken användes då för

att göra det behagligt för guden och för att kunna övertala honom att dra sin sjukdom ifrån

den drabbade. Till sist den Rationella terapin. Sjukdom uppfattades som en obalans i själ

eller kropp. Därför kunde musiken, som innehöll harmoni och ordning ha en helande

verkan och även framkalla känslor och på så sätt ha en renande effekt av själen. Även

musikens svängningar ansågs sunda då de kunde få kroppens sjuka celler att vibrera och på

så sätt få nytt liv (Dyreborg 1975, kap. 1).

Längre fram, under medeltiden ingick studier om musikens helande kraft i läkarnas

utbildning. Man utgick från teorin om att den harmoniska musik som produceras när

planeterna rör sig runt jorden, reproduceras av människorna via egen instrumental och

  7  

vokal aktivitet. Genom att sjunga och spela skulle alltså människan nå inre harmoni och en

balanserad kropp (Ruud 2001, s. 21).

Under 1600-talet och barocken var filosofen Descartes teorier de ledande. Han ansåg att

små eller stora intervall kunde dra samman eller utvidga människokroppens spiritus

animale; människans livsluft som strömmade genom kroppen. Krymptes luften ihop, blev

vi deprimerade (Ruud 2001, s. 23).

Florence Nightingale, en av grundarna till sjuksköterskeyrket, fann 1890 att musiken

påverkade många patienter positivt. I modern tid fram till andra världskriget användes

musik mestadels för avslappning eller som ett stimulerande medel. Det var inte förrän mot

slutet av kriget som musik började användas i terapeutiskt syfte. Sjukhusen var fyllda av

krigsveteraner och soldater, många med posttraumatiska reaktioner och man fann att musik

hade en positiv inverkan. En musikterapiutbildning startade i USA 1946. Nordiskt förbund

för pedagogisk musikterapi bildades 1968 och idag finns musikterapeuter runtom i världen

inom bland annat psykiatrin, intensivvården, äldreomsorgen, rehabilitering och habilitering

(Englund 2004, s. 96–97).

2.1.1 Musikterapi idag

Svenska förbundet för musikterapi grundades 1973. 1981 startade första kursen i

musikterapi vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Inom den svenska musikterapin

kan man urskilja olika huvudinriktningar; den pedagogiska musikterapin där musiken är

målet och den kliniska musikterapin där musiken är medlet. Man har även gjort en

distinktion mellan ”musik i terapi” och ”musik som terapi”. Musikterapi kan övergripande

användas för att utveckla sensoriska, motoriska och intellektuella funktioner, stimulera

emotionell utveckling och sociala funktioner (Englund 2004, s 97–98).

I Sverige har vi idag två olika akademiska utbildningar inom musikterapi. Vid Kungliga

Musikhögskolan i Stockholm kan man studera musikterapi med ett psykodynamiskt

perspektiv. Musik används här för att påverka känslor, frigöra psykiska blockeringar och

vända negativa psykiska tillstånd. Musikupplevelsen och det musikaliska skapandet

används för att stärka den egna identiteten. Arbetssättet anpassas och målen ställs

individuellt efter behov (Förbundet för musikterapi i Sverige).

  8  

FMT - Funktionsinriktad MusikTerapi grundades av Lasse Hjelm som 1987 bildade

Musikterapiinstitutet i Uppsala. Samma år startade också den första FMT-utbildningen

med en treårig kurs på halvfart. Året efter, 1988, godkändes kursmaterialet av

linjenämnden vid Musikhögskolan Ingesund och samma år påbörjades utbildningen även

där. Utbildningen vid Musikhögskolan Ingesund hör till en av Karlstads universitets

fakulteter. Kurserna innefattar bland annat neurologi, praktisk metodik, praktik,

utvecklingsteori, inlärningsteori med mera (FMT-metoden). Här används musiken som ett

verktyg för att stödja en individs fysiska, psykiska och sociala utveckling. I FMT utgår

man från en helhetssyn på människan och målsättningen är att höja funktionsnivån hos den

enskilda individen (Englund 2004, s. 111, 217).

I USA finns musikterapi i många olika former. En inriktning är expressiv musikterapi där

klienten spelar och uttrycker sig med hjälp av instrument och rösten. Musikpsykodrama

kan vara en del av denna terapeutiska inriktning. Individen använder här instrument och

rösten för att ”bli” en annan person. Utifrån detta arbetar man sedan med en vardaglig

situation eller för att återuppleva viktiga händelser samt att se dessa från ett nytt

perspektiv. I receptiv musikterapi står musiklyssnandet i fokus. Minnen och känslor som

väcks med hjälp av musiken bearbetas sedan i reflekterande samtal. Guided Imagery and

Music (GIM) är en form av receptiv musikterapi där man även använder sig av bilder

(Grönlund, Alm, Hammarlund 1999, s. 99–101, 109). I analytisk musikterapi–

Priestleymodellen arbetar man både receptivt och expressivt. Metoden är psykodynamiskt

inriktad och man använder sig av vokal och instrumental improvisation följt av samtal

(Grönlund, Alm, Hammarlund 1999, s. 101, 104). En svensk metod är Ronnie Gardiners

metod som har vuxit sig starkare sedan den grundades 1993. Man leker här med rytm,

musik och rörelse för att främja det naturliga rörelsemönstret i människans kropp och

sinnen. RGRM utövas i grupp (RGRM, 2010).

  9  

2.2 Funktionsinriktad Musikterapi

Jag kommer nu att beskriva vilka teorier som ligger bakom FMT-metoden, hur metoden

växte fram och vad som kännetecknar den.

2.2.1 Hur det hela startade

Det var under Lasse Hjelms femton år långa verksamhet (1975–1989) som musiklärare på

Folke Berndottehemmet i Uppsala, ett habiliteringscenter för barn och ungdomar med

medfödda eller förvärvade hjärnskador, som FMT-metoden kom till (Englund 2004, s.

112). Till en början arbetade Hjelm mestadels med barn och ungdomar med CP-skador. Så

småningom omfattade hans arbete även personer med bland annat ryggmärgsskador, Down

syndrom, Rett syndrom och autism. Hjelm fokuserade till skillnad från sina föregångare på

att spela med barnen, inte för dem (Hjelm 2005, s. 39). Med enkla melodier och tystnad

istället för instruktioner och uppmaningar, lockade han barnen att delta. Ett andetag, en

blinkning eller en liten rörelse var reaktioner som Hjelm tog till vara på och använde för att

främja samspel.

I samarbete med läkare, sjukgymnaster och arbetsterapeuter växte metoden sakta fram

(Hjelm 2005, s. 62). Efterhand sökte sig personer med vitt skilda funktionsnedsättningar

till Lasse Hjelm och han arbetade så småningom både inom särskolan, grundskolan och

med vuxna och självvald terapi. 1976 döpte han sin metod till Funktionsinriktad

Musikterapi. Metoden beskrivs kortfattat som:

”En behandlingsmetod där man med musikens hjälp stödjer en individs fysiska, psykiska

och sociala utveckling utifrån en helhetssyn på människan. Arbetet hjälper individen att

utveckla bl.a. varseblivning, rörelsemönster, kroppskontroll, andning, grov- och finmotorik

och koncentrationsförmåga.” (Englund 2004, s. 111).

FMT används idag mestadels inom habilitering och rehabilitering, omsorg och skolan.

2005 fanns det cirka 200 diplomerade FMT-terapeuter som bedrev professionellt

förebyggande och behandlande arbete huvudsakligen i Sverige och Finland (Hjelm 2005, s.

13).

  10  

2.2.2 Grundtankar och målbeskrivning

Lasse Hjelm talar om människans utveckling och menar att vi människor föds långt ifrån

”färdiga”. Vi måste uppleva, undersöka och skaffa oss kunskaper för att bli ”hela”.

Kunskaper skaffar vi genom konkreta handlingar, och konkreta handlingar gör vi med

kroppen (Hjelm 2004, B. 2 s. 1–2). Våra intryck samordnar vi till helhetsintryck av

omgivningen, även vår kropp måste vi uppleva som en helhet. Har vi en svag kroppsbild

kan vi också få svårigheter med rumsuppfattningen och motoriken (Hjelm 2004, B. 2 s. 3).

Vårt spontana kroppsspråk är även en stor del av mänsklig samvaro och en kontakt som

ligger utanför det verbala, logiska språket. Att skapa en starkare kroppslig medvetenhet,

kan därför ses som ett verktyg för att åstadkomma en positiv förändring i en människas liv

(Hjelm 2004, B. 5 s. 1).

Enligt Hjelm kan man inte dela upp människan i dels en tänkande varelse, och dels en

görande. Hjelm uttrycker det som att ”Kropp och själ är ett i människan” (Hjelm 2004, B.

1 s. 11). Vilka vi är speglas i vad vi gör, och vad vi gör påverkar vilka vi är. Till skillnad

från den psykodynamiska musikterapin tänker man här alltså ”från kroppen till hjärnan”

och samtalet får lämna plats för agerande (Hjelm 2004, B. 1, s. 3).

Vi människor har en inneboende vilja att reagera på det som händer omkring oss och

uttrycka vad vi känner. Hjelm menar att det i musik finns stora möjligheter att uttrycka

behov och känslor. Att uttrycka sig utifrån sina egna förutsättningar är det viktiga, och att

frigöra och bygga på de resurser som finns tillgängliga i varje människa. Hjelm betonar

vikten av att ”utnyttja varje inneboende möjlighet till utveckling” (Hjelm 2004, B. 1 s. 6).

Hjelm anger fem punkter i FMT-metodens målbeskrivning.

”Att med musik locka fram spontana uttryck och rörelser, som senare kan organiseras till

förmån för individen i syfte att skapa och bibehålla en relevant självbild.”

”Att med musik befrämja en fördjupad koncentration kontra avspänning.”

”Att genom återkommande musikstrukturer utnyttja och stärka associations- och

minnesfunktioner i syfte att strukturera individens beteendemönster och

begreppsfunktioner.”

  11  

”Att med musik skapa situationer som kan befrämja en utveckling mot att aktivt kunna ge

uttryck för känslor och upplevelser. ”

”Att genomgående servera våra musikstrukturer och modeller på en så anpassad nivå, att

musik i likhet med det talade språket kan bli en egendom för människan i utveckling.”

(Hjelm 2005, s. 193–195).

2.2.3 Teoretiker

Nedan nämnda personers teorier ligger till grund för utformningen av FMT-metoden.

Den schweiziske biologen och psykologen Jean Piaget (1896–1980) var en av de mest

inflytelserika teoretikerna inom pedagogik och kunskapsteori när han levde. Hans tankar

om barns olika utvecklingsfaser ligger till grund för många skolsystem världen över och

hör även till FMT-metodens hörnstenar. Piagets utvecklingsteori beskriver den

intellektuella utvecklingen från barnets sensomotoriska aktiviteter där sinnena och

motoriken är centrala, till den vuxnes abstrakta tänkande. Denna utveckling sker stegvis

och övergången från ett stadium till ett annat, är resultatet av barnets umgänge med

omgivningen. En av Piagets huvudtankar kan sägas vara att aktivt handlande är en

förutsättning för intelligens och utveckling. Piaget talade också mycket om att de olika

stadiernas ordningsföljd i utvecklingsprocessen alltid är densamma, och att varje nytt steg i

utvecklingen är beroende av det förra. Däremot ville inte Piaget knyta utvecklingsfaserna

till någon bestämd ålder (Piaget 2006, s. 1–6).

Docent Gunnar Kylén (1929–1994) var forskare inom området ”utvecklingsstörning” och

byggde sina teorier utifrån Piaget. Kylén menade att vi måste ordna våra sinnesintryck för

att skapa en verklighetsuppfattning. Enligt Kylén ordnas ett sinnesintryck i fem kategorier;

rum, tid, kvalitet, kvantitet och orsak. Han menade vidare att den funktionella

begåvningsnivån är beroende av vilken abstraktionsnivå man befinner sig på.

Abstraktionsnivån är ett resultat av våra erfarenheter och vår mognad. Kylén stod även för

ett indelningssystem av den kognitiva utvecklingen, något som blivit vedertaget inom stora

delar av omsorgen i Sverige. Kylén delade in begåvningsutvecklingen i fyra stadier A-, B-,

C- och D-stadiet, där varje stadie har sin egen definition (Hjelm 2004, B. 4).

  12  

Britta Holle, dansk sjukgymnast och gymnastiklärare, arbetade under många år med

utvecklingsförsenade barn. Holle menar precis som Piaget att varje utvecklingsfas är

beroende av den tidigare fasen. Stadierna förekommer i samma ordningsföljd men för

barnet med en utvecklingsförsening tar det längre tid och utvecklingen når inte lika långt.

Holle förespråkar en helhetssyn på människan. Hon skapade ett mycket ingående schema

över barns motoriska utveckling, något som har blivit ett hjälpmedel i arbetet med barn

med funktionsnedsättningar (Holle 1994, s. 12–13).

Till sist bör även Jean Ayres (1920–1989) teorier om sinnesintegrering föras fram. Hon

talade om att alla sinnesintryck från kroppen till hjärnan måste organiseras för att en

individ ska kunna utvecklas. Kan man inte organisera, diskriminera och integrera sina

sinnesintryck på ett adekvat sätt, kan det ha en negativ inverkan inom många områden hos

en individ. Ayres var i grunden arbetsterapeut och utvecklade den så kallade SI-terapin

(Sensorisk Integration). Med sensorisk integration menas förmågan hos centrala

nervsystemet att organisera två eller flera sinnesintryck så att informationen kan användas

på ett meningsfullt sätt perceptuellt, motoriskt, inlärnings och beteendemässigt (Svenska

föreningen för sensorisk integration, 2008).

2.2.4 Instrument - attribut

Terapeuten använder sig av ett piano, helst ett akustiskt. Vibrationerna från ett akustiskt

piano eller ett elpiano av god kvalité är viktiga element inom FMT (Hjelm 2005, s. 129).

Adepten (den vi arbetar med) spelar på slagverksinstrument och blåsinstrument.

Slagverksinstrumenten som används är ramtrummor, virveltrummor och cymbaler i olika

storlekar på justerbara stativ. En viktig anledning till att använda sig av dessa instrument är

att trummor och cymbaler inte är bundna till varken ton eller ackord. De binds heller inte

upp till melodi eller harmoni. Därför behöver inte adepten var insatt i några musikaliska

termer eller teorier (Hjelm 2005, s. 129). Adepten kan aldrig spela ”fel”.

Trummorna och cymbalerna är höj- och sänkbara och kan även vinklas så att vinkeln och

höjden lockar handen och kroppen till en ställning som blir fördelaktigt för adepten. I FMT

är användandet av händerna en av flera viktiga aspekter. Hjelm menar att: ”Örat leder

  13  

ögat-ögat leder handen” (Hjelm 2004, B. 4 s. 9). Trumstockar i olika material, med olika

tjocklek, tyngd och form används därför för att bland annat stimulera handens utveckling.

Blåsinstrumenten som används är så kallade ACME-instrument och blockflöjter. ACME-

instrument är tonbestämda flöjter som imiterar gök, duva, kråka, tågvissla med mera.

Blåsinstrumenten är av olika storlekar och med olika munstycken. Instrumenten används

för att på ett lustfyllt sätt stimulera adeptens munmotorik och andning (Hjelm 2005, s.

128–130). Instrumenten och trumstockarna kallas attribut.

2.2.5 Kodsystemet

All kommunikation sker genom musiken. Terapeuten säger ingenting under terapin. Hjelm

beskriver FMT som ”en ljudets oas där toner, klanger och tystnad skapar en unik

atmosfär- en ordfri atmosfär- som upplevs helt kravlös” (Hjelm 2004, B. 1, s. 3).

Terapeutens arbetsredskap är musiken, som består av ett tjugotal korta, enkla,

specialkomponerade melodier. Varje melodi tillsammans med sin specifika uppställning av

instrument, kallas för kod. Tack vare att varje kod har ”sitt eget utseende” i de uppställda

instrumenten, ett utseende som alltid är det samma, kan minnet och våra associativa

funktioner bearbetas.

Koderna med sina olika instrumentuppställningar och tystnaden är de verktyg terapeuten

har i terapirummet. Vid den första sessionen fokuserar terapeuten på att få kontakt med

adepten och nå en samverkan. Terapeuten bekräftar via pianot adeptens handlingar och

rörelser, hur små de än är. Koderna blir på så sätt ett gemensamt språk mellan adepten och

terapeuten. Terapeuten följer adeptens sätt att spela. När en samverkan har uppstått kan

terapeuten så småningom börja utveckla denna samverkan och till exempel använda sig av

koder där adept och terapeut ska spela växelvis. Att använda sig av dessa koder istället för

av talat språk och instruktioner gör bland annat att adepten spelar utifrån sin egen bild av

hur det ska låta och utifrån sin egen nivå. Adepten kan inte på något sätt misslyckas

eftersom det inte finns något rätt eller fel. Inget är heller för svårt eller för lätt (Hjelm

2004, B. 1 s. 3). Even Ruud talar om hur viktig denna bekräftelse är i terapeutiska

sammanhang.

  14  

”Ledord i kultur- och hälsosammanhang handlar om att bekräfta andra människor, om att

visa inlevelse i och erkännande av andras uttrycksförsök. Empati är viktigare än egen

briljans, vad som räknas är att låta den andre träda fram som subjekt. Målet är processen,

de ”varma ögonblick” som ger upplevelse av gemenskap, av att bli mött och förstådd, så

att man törs öppna sig för världen.” (Ruud 2001, s. 110).

Kodsystemet börjar med koder som är kontaktskapande mellan terapeut och adept. Senare

utvecklas koderna och adepten lockas att använda sin kropp på olika sätt utifrån sina egna

förutsättningar. Terapeuten skapar med hjälp av koderna förutsättningar för att adepten i ett

samspel med terapeuten ska kunna utveckla och upptäcka, eller som i mina adepters fall

återupptäcka, sina funktioner och förmågor.

Rummet där terapin äger rum ska helst se likadant ut från gång till gång. Vissa adepter kan

reagera starkt på små förändringar. Att kunna känna igen sig är för de allra flesta

människor mycket viktigt. Vi vill vistas i miljöer där vi känner oss hemma och trygga. När

vi känner oss trygga och inte behöver vara ”på vår vakt” kan vi också lättare fokusera på

vad vi ska göra. I det här fallet kan alltså adepten lägga sin energi på att använda sin kropp

för att spela istället för att vara orolig (Hjelm 2004, B. 4).

2.2.6 Observationspunkter

Inledningsvis gör terapeuten en noggrann observation/analys. På så sätt kan terapeuten

möta varje adept på dennes nivå (Hjelm 2005, s. 215). Om videofilmning tillåts är det en

stor hjälp vid dokumentering och utvärdering av terapin. De huvudsakliga områden som

terapeuten observerar kallas observationspunkter.

Stabilitet: Hur sitter adepten, ser det vingligt ut? Måste adepten hålla i sig i stolen när

vissa rörelser ska utföras? Hur står adepten? Måste hon/han kanske luta sig mot en vägg

eller hålla i sig i stolsryggen för att inte tappa balansen? Stabilitet och KFU hör ihop.

Hjelm använder sig av uttrycket KFU som står för Känsla För Underlaget. KFU bygger på

att vi bör ha en stadig kontakt med golvet, både när vi sitter och står. Muskulaturen i bålen

måste kunna hålla oss upprätta. Förutom att bålen håller vår kropp upprätt är den även

centrum för alla våra rörelser. Bålen länkar samman kraften från armar och ben.

  15  

Andningen bör komma från diafragman, långt ner i magen (Björkander 2008, s. 5–10).

Hjelm menar att: ”stabilitet kan ses som en till synes enkel, men grundläggande funktion

för ett välbefinnande. Därför är KFU en av människans viktigaste grundfunktioner. En

balanserad kropp” (Hjelm 2005, s. 204–205).

Sidoskillnad: I de flesta fall har vi människor en dominant sida av kroppen. När vi till

exempel använder båda våra händer är den ena handen oftast mer aktiv än den andra. En

hand blir den ledande medan den andra stabiliserar eller underlättar (Rösblad 2002, s. 50).

Om skillnaden mellan höger och vänster sida blir för stor, kan man få svårare att samordna

sina rörelser. Hjelm menar att för stora sidoskillnader kan ge personen ifråga en osäkerhet.

Vissa rörelser blir svåra och förutsättningarna för att avläsa omvärlden blir ojämna (Hjelm

2005, s. 205).

Separata sidorörelser: I vardagen är det vanligast att våra händer utför olika uppgifter.

Det kan vara att den ena handen håller i väskan medan den andra tar upp plånboken ur

fickan. En separat sidorörelse kan även vara att vinka med den ena handen och hålla den

andra stilla i knäet. Har en person stor sidoskillnad kan det påverka förmågan att utföra

separata sidorörelser. Handen som ligger stilla i knäet från början, kan då ryckas med en

aning i vinkningen i en så kallad spegelrörelse (Rösblad 2002, s. 55).

Bålrotation: Hjelm delar in kroppen i två funktionella system. Den nedre delen; fötter, ben

och bäcken och den övre delen; bröstkorg, skuldror, hals, huvud och armar. Helst ska dessa

system kunna samarbeta. För att gå behöver man till exempel kunna röra bäckenet

samtidigt som man svänger på armarna. Dessa system bör även kunna fungera separat,

oberoende av varandra. En fungerande bålrotation där den nedre delen av kroppen står för

stabilitet medan den övre är mer flexibel menar Hjelm är mycket viktigt för en fungerande

totalperception (Hjelm 2005, s. 206–207).

Korsrörelse: Med korsrörelse menas rörelser som korsar kroppens tänkta mittlinje

(medianlinjen). De flesta av våra funktioner organiseras av båda våra hjärnhalvor i ett

samarbete. Till exempel når synintrycken från vår högra sida hjärnans vänstra synbark och

vice versa. Skulle inte samarbetet fungera, skulle vi uppleva ett avbrott mellan den vänstra

och den högra sidans synintryck. Tack vare samarbetet mellan de båda hjärnhalvorna kan

vi, som i detta exempel, uppfatta synintrycken som helt sammanhängande (Eriksson 2001,

  16  

s. 94). Enkelt beskrivet kontrollerar alltså den vänstra hjärnhalvan den högra delen av

kroppen och vice versa. En korsrörelse är alltså beroende av en god kommunikation mellan

hjärnhalvorna eftersom ordergivningen här växlar mellan höger och vänster hjärnhalva

(Hjelm 2005, s. 207–208).

Handfunktion höger/vänster: Med vilken hand tar adepten emot trumstockarna? Hur

håller adepten? Hur hårt håller adepten? Dessa är några frågor som terapeuten ställer sig

under en session. Hjelm menar att handen kan avslöja mycket vad gäller en människas

utveckling (Hjelm, 2005, s 208). Detta är ett något förenklat påstående eftersom handens

funktionalitet kan vara påverkad av många olika saker. Hur spända/avslappnade våra

muskler är eller eventuella smärtor är ett par exempel på faktorer som kan påverka hur vi

använder våra händer. Svårighetsgraden på en uppgift kan även påverka vårt

rörelsemönster och då alltså även hur vi använder våra händer. När små barn ska färglägga

bestämda figurer ändrar de ofta greppet runt pennan till ett mer primitivt grepp än de har

när de ritar fritt (Rösblad 2002, s. 51).

Handledsfunktion höger/vänster: Är handlederna stela eller passiva? Handledens roll i

preciserade rörelser är mycket stor. Handledernas rörlighet påverkar även händernas

möjlighet att göra det vi vill att de ska göra. Genom observation och nivåanpassning från

terapeutens sida kan man stimulera utvecklingen av handledsfunktionen (Hjelm 2005, s.

209).

Modell/Logik: Associerar adepten melodierna i koderna till ett särskilt sätt att spela på

trummorna och cymbalerna, ett särskilt rörelsemönster? Tappar adepten ofta ”bort sig” i

spelandet? Här analyseras och bearbetas bland annat adeptens problemlösningsförmåga.

Varje kod har sin speciella struktur i instrumenten, sin modell. Adepten får under

sessionerna helt utan instruktioner eller anvisningar hitta strukturen när hon/han spelar på

de uppställda instrumenten. Att tänka logiskt, använda sin kreativitet, ta initiativ och

planera sina handlingar är centrala delar under denna observationspunkt (Hjelm, 2005 s.

209).

Helhetskoordination/samverkan: Här analyseras adeptens förmåga till samordning av

sina rörelser och sin andning, något som är nödvändigt för att fungera. För att utföra en

rörelse måste först tanken samordnas med rörelsen. Kroppen måste alltså anpassas till det

  17  

adepten vill göra. Sedan bör adepten kunna utnyttja sin balans och gravitationskänsla för

att rikta sin energi mot den aktuella rörelsen. Viktigt är också samverkan mellan adept och

terapeut. Terapeuten observerar förmågan att samverka genom musiken och attributen

(Hjelm 2005, s. 211).

Perception: Här menas den totala perceptionen, innefattande auditiv (hörseln), visuell

(synen) och taktil (känseln). Perception är förmågan att uppfatta, urskilja, lokalisera,

diskriminera och tolka de stimuli som omger oss. Som barn har vi en mycket snäv

perceptionsvidd, vi behöver information i fokus, rakt framifrån för att kunna tolka den.

Successivt skall perceptionen breddas för att samverkan med omgivningen skall fungera.

Har vi svårt med perceptionen kan omgivningen bli svår att tolka. Att en person uppfattar

ett ofarligt föremål som skrämmande kan till exempel bero på en perceptuell brist (Jagtøien

et al. 2002, s. 67). Kanske uppfattar personen i fråga att föremålet rör sig emot

henne/honom fast det egentligen står stilla, eller att ljudet som egentligen kommer från en

borrmaskin i rummet bredvid hör till detta föremål.

Alla dessa observationspunkter skall alltså fungera för att vi ska ha de bästa

förutsättningarna att vara de vi är fullt ut. Hjelm menar att små avvikelser kan ställa till

svåra problem. En bristande stabilitet kan göra oss klumpiga och osäkra och i det långa

loppet leda till dåligt självförtroende. En svag handledsfunktion kan göra att vi får svårt att

skriva eller måla. Problem med perceptionen kan medföra att vi blir rädda för ljud för att vi

inte kan lokalisera dem, att vi får svårt att vistas i folksamlingar för att vi inte kan bedöma

avståndet till de andra människorna. Människan är en helhet med en ofantlig mängd

delfunktioner som måste samordnas om vi ska kunna uttrycka oss som vi vill (Hjelm 2005,

s. 210).

2.2.7 MUISK

MUISK står för Musik Inför SKolan. Ett av syftena med MUISK är:

”genom rörelseaktiviteter åstadkomma en funktionsförbättring, d v s en förhöjd

kroppskontroll och kroppstrygghet och som en följd av detta en förbättrad totalperception

och en förbättrad uthållighet= en förhöjd totalfunktion.” (Hjelm 2004, kursbeskrivning).

  18  

MUISK bedrivs i grupp till skillnad från FMT som alltid är individuell. Terapeuten pratar

så lite som möjligt och låter istället barnen själva läsa av situationen. Musikstunden som

hålls en gång i veckan i cirka 14 veckor består av sånger och rörelser. Varje tillfälle inleds

och avslutas på samma sätt för att skapa en trygg och igenkännande miljö för barnen.

Rörelserna utvecklas efter hand och allt sker utifrån deltagarnas förutsättningar. Grunden i

MUISK är gruppen, gruppdynamik är en viktig del av MUISK. Andning, kreativitet,

minne, identitet, fin- och grovmotorik är andra viktiga beståndsdelar. Givetvis bygger

MUISK precis som FMT på individens egna, inneboende motivation, allt för att stärka

känslan av att lyckas utifrån sina egna förutsättningar och sin egen idé om hur det ska låta

och se ut. MUISK ger möjlighet att inför skolstarten delvis upptäcka och fånga upp de barn

som har svårigheter med sina grundfunktioner och delvis att stimulera och stärka alla

deltagare (Hjelm 2005, s. 141–146).

2.3 En neuromuskulär terapiform

FMT-metoden är en neuromuskulär terapiform. Neurologi förklaras i svensk ordbok som

”läran om nervsystemet och dess sjukdomar” (svensk ordbok 2009, s. 2104). Det centrala

nervsystemet (CNS) innefattas av hjärnan och ryggmärgen. Ryggmärgen är de nerver som

löper genom ryggraden upp till hjärnan. Alla kroppens nerver sammanstrålar till CNS, en

del nerver leder sensoriska impulser till CNS (afferent) och andra leder impulser från CNS

till övriga delar av kroppen (efferent) (Eriksson 2001, s. 30). Ordet muskulär i

neuromuskulär syftar på kroppens muskler. En neuromuskulär terapiform innebär således

att impulser tillförs hjärnan via muskler och nerver. Jag tänkte i följande avsnitt försöka ge

en mycket övergripande bild av några av hjärnans funktioner, som kan vara till hjälp för att

förstå FMT-metoden.

2.3.1 Övergripande om hjärnans uppbyggnad

Hjärnan består av celler, varje nervcell har ett utskott som kallas axon som den kopplar till

andra nervceller. Genom överföring av kemiska substanser kommunicerar hjärnans celler

  19  

med varandra. Antalet förbindelser mellan våra miljarder nervceller är mycket stort. Hur

nervcellerna förbinds med varandra bestäms till viss del av våra gener och till viss del av

våra levnadsvillkor. ”Med andra ord, det specifika sätt på vilket våra nervceller länkas

samman beror på vad som händer just oss i livet” (Solms & Turnbull 2005, s. 31).

Hjärnstammen är ryggmärgens direkta fortsättning in i skallen, hjärnstammens nedersta del

kallas förlängda märgen, härifrån styrs olika basfunktioner som hjärtfrekvens och andning.

Storhjärnan består av två hjärnhalvor (storhjärnshemisfärerna). Hjärnbalken (corpus

callosum) binder samman de båda halvorna med varandra och gör att alla hjärnans delar

kan ha kontakt med varandra. Vardera hjärnhalva består av fyra lober; nackloben,

hjässloben, tinningloben och pannloben. Beroende på var i hjärnan en skada sitter blir

symptomen olika. Till exempel kan skador i den högra hjärnhalvan medföra såkallad

”neglekt” då patienten beter sig som om vänster kroppshalva och/eller vänster sida av

rummet inte finns (Eriksson 2001, s. 227).

2.3.2 Nya vägar

Hur cellerna kommunicerar med varandra förändras hela tiden. När en rörelse upprepas

förstärks kopplingarna mellan de celler som gör rörelsen möjlig. Samma sak gäller

intellektet- vad vi tänker. Om en person ständigt tänker att spindlar är en akut fara blir

detta tankemönster hela tiden förstärkt. En kroppsdel som aldrig används förlorar efter

hand sin representation i hjärnan. En cell som inte har några förbindelser med andra celler

och inte får några kemiska budskap om att hållas vid liv självdör efterhand (Eriksson 2001,

s. 24–25). Tydligt blir här att hjärnan har ett stort behov av stimulans och att våra tankar

och våra rörelser bestämmer hur hjärnans fortsatta utveckling ska se ut.

Varje cell i hjärnan är unik och specialiserad till form och funktion. Vid en skada kan man

genom rehabilitering ”omskola” oskadda kretsar av celler att ta på sig nya roller, som till

exempel att kontrollera musklerna för att höja en hand. Nya ”ledningar” mellan olika celler

(neuron) dras då i bästa fall omkring det skadade området (Greenfield 1997, s. 64). De

senaste årens forskning har visat att det bildas nya nervceller under hela vårt liv. Man har

sett att miljön har stor betydelse för detta nybildande. En stimulerande miljö, motion och

  20  

rätt nivå av yttre stimuli ökar markant nybildningen av nervceller i hjärnan. Långvarig

stress kan däremot få bildandet av nya celler att helt stanna av (UR 2005).

2.4 Livskvalitet

Detta examensarbete handlar om FMT kopplat till livskvalitet. Det finns ingen entydig

eller officiell definition av det vi kallar livskvalitet. Livskvalitet handlar istället om den

enskilda människans upplevelse av vilket slags liv hon lever (Ruud 2001, s. 40). Därför

tänker jag rikta in mig på vad som kan vara viktigt för livskvaliteten för just mina adepter

som på grund av demens och stroke har mött stora svårigheter i livet. Eftersom begreppet

är ytterst personligt är jag medveten om att mina tolkningar inte nödvändigtvis behöver

stämma överens med mina adepters. Jag har förutom mina egna tolkningar och genom att

använda mig av FMT-metodens kriterier, valt att fråga mina adepter vad de själva tyckte

om FMT. Eftersom ingen av mina adepter har tillgång till det talade språket har jag använt

mig av en skala från 0–10 och en bild av tre ansikten med olika ansiktsuttryck som stöd i

kommunikationen.

I antologin ”Om demens” finns en text som handlar om vikten av att känna helhet och

mening med sitt liv.

”Den sjuke måste få känna tillit till sig själv och sin omgivning. Han/hon måste få

möjlighet till självbestämmande och få känslan av att ha lyckats med sina uppgifter och på

så sätt få stöd för en positiv självbild. Med hjälp av samspelet och en god relation kan man

som vårdgivare skapa en förnimmelse av närhet och glädje, stödja den sjukes känsla av att

själv kunna klara av något och vara betydelsefull för någon samt också kunna använda sin

möjlighet att skapa något” (Armanius Björlin 2004, s. 163).

  21  

Längre fram i samma bok finns kapitlet ”Glädje för stunden, individualitet och

meningsfullhet”, som handlar om livskvalitet och vikten av att vara en aktiv människa.

”Människan är en varelse som har en naturlig drivkraft att vara aktiv, att utforska världen

och uttrycka sig själv genom sina handlingar. Om man utgår från detta antagande så kan

man förstå att även personer som drabbas av en demenssjukdom fortfarande kan ha en

djupt rotad drivkraft att använda sin förmåga i handlingar och aktiviteter, även om

förmågan inte är densamma som före sjukdomen.” (Armanius Björlin 2004, s. 231).

Den israeliska medicinska sociologen, Aaron Antonovsky (1923–1994) grundade det så

kallade salutogena synsättet. Han strävade efter att förstå och beskriva de faktorer som gör

att vi håller oss friska, fysiskt och psykiskt (Ruud 2001, s. 39). Enligt Antonovsky klarar vi

människor motgångar och påfrestningar bättre om vi har en känsla av sammanhang

(KASAM). Vi behöver uppleva vår tillvaro som meningsfull, begriplig och hanterbar för

att klara dessa motgångar och kanske till och med växa av dem. För att kunna uppleva sin

tillvaro som begriplig behöver vi uppleva inre och yttre stimuli som ordnad,

sammanhängande, strukturerad och tydlig (Antonovsky 2000, s. 39). Förutsättningen för

detta är att vi kan tolka våra sinnesintryck, vi behöver kunna förstå vad det är vi ser, hör,

känner och luktar. För att kunna uppfatta våra liv som hanterbara krävs enligt Antonovsky

att vi har möjlighet att möta de krav som den yttre och inre stimulin ställer på oss. Till sist

behöver vi uppfatta vår vardag som meningsfull, vi behöver känna att de krav och stimuli

som möter oss är utmaningar, värda engagemang, vi behöver helt enkelt ha roligt.

Dessa tankar och definitioner kommer jag att utgå ifrån när jag i examensarbetet beskriver

och utvärderar mitt arbete inom äldreomsorgen.

  22  

3 Fallbeskrivningar

Jag ska nu övergripande förklara vad demens kan innebära och vad som händer vid en

stroke. Sedan kommer jag att presentera mina adepter och vårt arbete tillsammans.

3.1 Demens

Demens är en beteckning på en rad symptom som beror på att hjärnans funktion är skadad.

Det finns fler än 100 orsaker till demenstillstånd. Till exempel kan våld mot huvudet

orsaka en form av demens, så kallad posttraumatisk demens. Infektioner som

hjärnhinneinflammation eller HIV, syrebrist, vitaminbrist är andra exempel på orsaker till

demens (Eriksson 2001, s. 265). Vissa demenstillstånd kan ”botas”. Har patienten brist på

vitamin B12 och detta uppmärksammas innan hjärnskadorna har blivit allt för utbredda,

kan ett vitamintillskott göra att patienten nästan fullständigt kan återgå till det normala.

Den vanligaste orsaken till demenstillstånd är Alzheimers sjukdom som utgör mer än

hälften av alla demenser. Den näst vanligaste är störningar i blodcirkulationen i hjärnan, så

kallad vaskulär demens (Melin, Bang Olsen 2004, s. 68). Den störda blodtillförseln kan

orsakas av en blödning eller en propp, eller många proppar (multiinfarktdemens). Vilka

symptom patienten får är helt beroende av vart i hjärnan skadan sitter. Vaskulär demens

kan likna Alzheimers på många olika sätt; Initiativlöshet, förlamningar, synfältsbortfall,

personlighetsförändring och minnes- och problemlösningssvårigheter är några symptom

som dessa två demenssjukdomar kan ge (Beck-Friis 2000, s. 17).

En tredje stor grupp av demens är Fronto-temporal demens (frontallobsdemens) som utgör

ungefär tio procent av samtliga demensfall (Eriksson 2001, s. 298). Den här typen av

demens börjar i regel tidigt (40-års ålder, även fall så tidigt som i 20-års ålder har

dokumenterats) och kännetecknas av att den sjuke i ett sent skede saknar omdöme och inte

förstår konsekvenserna av sitt handlande. Minnet behöver inte ta skada inledningsvis utan

insiktslösheten och bortfallet av naturliga hämningar är större problem (Eriksson 2001, s.

300–305). Gemensamt för alla dessa typer av demens verkar vara depression, ängslan, oro

och initiativlöshet. Enligt vårdguidens information om demens påverkas i slutstadiet även

  23  

musklerna och kroppens hållning så att den demente har svårt att röra sig och behöver

hjälp i de flesta praktiska situationer (Gullberg 2008).

3.1.1 Svårigheter i vardagen

En person med demens har svårare att hantera stress än andra. En panikartad reaktion, en

katastrofreaktion kan utlösas av sådant som andra uppfattar som bagateller. Att

omgivningen uppfattas som otydlig och sinnesintrycken är svåra att tolka är några orsaker

till vad som kan öka stressen. Instruktioner är för många personer med demens svåra att

förstå och det är vanligt med reaktioner av ångest och oro vid stress och överkrav. Om

miljön uppfattas som obegriplig och otydlig, blir många personer med demens snabbt

väldigt förvirrade (Melin, Bang Olsen 2004 s. 180). International Classifications of

Diseases (ICD-10) är ett internationellt klassifikationssystem för sjukdomar. För att

ytterligare definiera vad demens innebär har jag gjort en sammanställning av Melin och

Bang Olsens (2004, s. 42) lista som de i sin tur hämtat från ICD.

A. Försämrad minnesförmåga och nedsättning av kognitiva funktioner innebär att

abstraktionsförmåga, omdömesförmåga, tankeförmåga och planeringsförmåga påverkas.

Symptomen skall vara så kraftiga att de påverkar normala dagliga aktiviteter.

B. Förändringar av personlighet och beteende vilket kan innebära känslomässig labilitet,

irritabilitet, apati och förgrovning av socialt beteende. Minst ett av dessa fyra symptom

skall finnas.

C. Bibehållen medvetandegrad

D. Symptomen skall ha funnits i mer än 6 månader (Melin, Bang Olsen 2004, s. 42).

3.1.2 Minnet

Minnet är en mycket komplicerad funktion som finns ”överallt och ingenstans” i vår

hjärna. Vi har ett korttidsminne som gör att vi kan minnas sådant som hänt för en minut

sedan. Personer med demens har ofta svårt att minnas just sådant som hänt nyligen. Detta

innebär att de får en lucka mellan det som händer just nu och det som hänt tidigare. För att

  24  

slippa leva i en så splittrad värld flyr då många bakåt i sin historia till en tid de har

sammanhängande minnen ifrån (Norberg et al. 1994, s. 16).

”Jag tänker på något men medan jag tänker glömmer jag vad jag tänker på. Mina tankar

blir splittrade. Jag lyssnar på någon som talar till mig. Men innan jag hör sista delen av

meningen har jag glömt den första delen. Min förståelse av samtalet blir splittrad. Jag ser

mig om i rummet. Men innan jag sett hela rummet har jag glömt det första intrycket. Min

uppfattning av rummet blir splittrad.” (Norberg et al. 1994, s. 17)

Vi har vidare ett långtidsminne där vissa minnen hamnar för att stanna. När vi blir äldre får

vi svårare att plocka upp information ur långtidsminnet och behöver då olika knep för att

komma ihåg saker och ting. Att få känna doften av nyklippt gräs, lyssna till en kär melodi

eller en gammal ramsa, kan bli som en snitslad bana till minnets långtidslager (Beck-Friis

2000, s. 39). Långtidsminnet brukar delas in i fyra underdelningar; procedurminne,

semantiskt minne, episodiskt minne och perceptuellt representationssystem (Armanius

Björlin 2004, s. 122). Procedurminnet är minnet för olika färdigheter och handlingar som

vi förvärvat under livet. Till exempel att kunna cykla och spela piano. Det semantiska

minnet kan beskrivas som ett ”faktabibliotek” av kunskap vi har tillgodosett oss genom

böcker, media och i exempelvis skolan. Sådant vi har ”pluggat” in kort sagt (Ingvar 2001,

s. 37–38). Det episodiska minnet däremot rör händelser vi deltagit i själva, självupplevda

minnen. Perceptuellt representationssystem kan förklaras som de minnen vi tar fram för att

kunna känna igen ett föremål utan att behöva titta på alla detaljer. Vi använder det även när

vi ska identifiera ord i språkliga uttryck (Dahlgren 2010).

3.1.3 Depression och initiativlöshet

Traditionellt har depression indelats i två huvudkategorier. En depression kan dels vara en

reaktion på yttre händelse, en närståendes bortgång, eller andra plågsamma händelser. De

kan dels vara endogena (egentliga) det vill säga att de beror på en skadad hjärnfunktion

(Eriksson 2001, s. 338). Depression är väldigt vanligt hos patienter med demenssjukdom.

Demens- och depressionssjukdom hänger i mångt och mycket ihop, förekomsten av

depression ökar vid alla hjärnskador såsom demens och själva insikten om sjukdomen kan

  25  

även leda till en depression (Eriksson 2001, s. 339). Den depressiva sjukdomsbilden tar sig

uttryck i dåligt självförtroende, reducerad förmåga att känna glädje och lust. Vid svåra

former av depression kan apatin och nedgången i kognitiv kapacitet anta sådana

dimensioner att sjukdomsbilden liknar demenstillstånd. Koncentrationsproblem och brist

på känslomässigt engagemang är andra vanliga symptom.

Initiativlöshet är en klassisk del av en depression men den kan även ha andra orsaker. Hur

den demenssjuke blir bemött av personal och anhöriga är av stor betydelse. Får personen

ofta höra att de initiativ hon/han tagit anses som olämpliga eller felaktiga, påverkar det

självfallet viljan att ta nya initiativ (Armanius Björlin 2004, s. 199).

”Den kvardröjande känslan av rädsla för ett nytt misslyckande kan då göra att man får en

behagligare och mindre smärtsam tillvaro om man undviker att ta initiativ.” (Armanius

Björlin 2004, s. 199).

3.2 Stroke

Stroke är ett samlingsnamn för blodpropp i hjärnan (hjärninfarkt) och hjärnblödning.

Blodpropparna bildas antingen i hjärnan eller i de blodkärl som leder dit. Proppen kan

också komma från hjärtat och följa med blodströmmen upp till hjärnan. När en propp når

hjärnan täpps det aktuella blodkärlet till varvid nervcellerna inom det blockerade området

dör och det uppstår en hjärninfarkt (Signäs 2009).

Förbindelserna mellan kroppen och hjärnan korsar varandra; vänster hjärnhalva

kontrollerar höger kroppshalva och vice versa (Ladberg 2006, s. 30). Vid en stroke i

vänster hjärnhalva blir därför höger kropps- och ansiktshalva påverkad. Förlamning och

minskad känsel är vanligt. I ett tidigt skede brukar förlamningen vara slapp men senare

brukar de förlamade musklerna bli rigida och spastiska, det vill säga spända. Utan fysisk

aktivitet finns det stor risk att lederna blir fixerade i fel ställning (Borenstein 1988, s. 76–

77). Bortfall av båda ögonens högra synfält, störning av språkförmågan (afasi), och

svårigheter att använda kroppen trots att den inte är förlamad (apraxi) är andra vanliga

symptom.

  26  

3.2.1 Olika typer av afasi

Afasi är ett omdiskuterat begrepp. Afasi betyder ursprungligen ”utan tal” vilket kan vara

missvisande eftersom det är väldigt ovanligt att en människa blir totalt stum eller helt

förlorar sin språkförmåga. Många väljer att istället använda termen dysfasi som betyder

”stört tal”. Afasi har dock blivit den vanligaste benämningen för neuropsykiatriska

språkstörningar i allmänhet varför jag kommer att använda mig av den termen.

Afasi orsakas nästan alltid av en skada i vänster hjärnhalva som är den språkligt dominanta

(Eriksson 2001, s. 194). Den vanligaste orsaken till afasi är stroke men även hjärntumör,

demenssjukdomar eller skallskador kan orsaka afasi. Man kan beskriva afasi som

svårigheter att använda sin språkförmåga trots att den språkliga kunskapen finns kvar.

Expressiv afasi syftar på en svårighet att uttrycka sig med tal medan impressiv afasi står

för svårigheter att förstå tal. Dessa två funktioner är dock så nära sammanflätade att de

sällan förekommer var och en för sig (Eriksson 2001, s. 198).

De vanligaste afasityperna man brukar tala om är Brocas afasi och Wernickes afasi

(Eriksson 2001, s. 200, 206). Vid Brocas afasi har patienten en skada i vänster frontallob

där Brocas område sitter. Typiskt här är att patienten får anstränga sig för att få fram orden.

Talet är ”telegram-artat” med ett- eller tvåordssatser. Patienten brukar kunna uppfatta vad

andra säger och kunna svara på ja-/nejfrågor men i värsta fall är patienten helt stum. Även

skriv- och läsförmågan är påverkad i Brocas afasi (Eriksson 2001, s. 199, 201).

Wernickes afasi uppkommer då patienten har en skada i den bakre delen av vänster

hjärnhalva, där det så kallade Wernickes område finns. Talet flyter då helt utan

ansträngning men orden är utbytta mot ”fel” ord eller ord som inte existerar. Patienten

märker sällan de fel hon/han gör (Eriksson 2001, s. 207). Språk- och läsförståelsen är i

regel nedsatt och skrivsvårigheter förekommer ofta. Man talar också om global afasi som

är en total förlust av såväl förmågan att uttrycka sig språkligt som att förstå språk (Eriksson

2001, s. 349). Eftersom ordet afasi betyder ”utan tal” kan man tycka att global afasi, ”totalt

utan tal” är ett något onödigt begrepp.

  27  

3.2.2 Afasirelaterade symptom och kommunikationsstöd

Den vänstra hjärnhalvan är även ledande vid viljemässig icke språklig motorik. Därför

förekommer oftast apraxi tillsammans med afasi. Apraxi definieras som ”en förvärvad

störning i förmågan att viljemässigt eller på kommando utföra rörelser eller handlingar-

trots intakt rörlighet, känsel och förståelse.” (Eriksson 2001, s. 216). Är skadan lokerad

till områden i tinningloben, kan även agnosi föreligga. Agnosi innebär att förmågan att

känna igen, identifiera och förstå blir nedsatt eller helt försvinner. Detta trots att synen,

hörseln, känseln och lukten fortfarande fungerar som de skall (Eriksson 2001, s. 310). Vid

visuell agnosi kan personen i fråga fortfarande se men känner inte igen det den ser. Vid

auditiv agnosi är själva hörseln intakt men personen i fråga känner inte igen det den hör.

Taktil agnosi innebär svårigheter att förstå vad man rör vid trots att känslen fungerar. Som

jag tidigare nämnt hör de olika typerna av afasi ofta ihop med lässvårigheter (dyslexi),

skrivsvårigheter (dysgrafi) och nedsatt förmåga att räkna (dyskalkyli) (Eriksson 2001, s.

212–214).

När en person drabbas av afasi genom till exempel en hjärnblödning eller infarkt är den

första reaktionen oftast en chock. Detta chocktillstånd övergår i många fall till ett

förnekande av sjukdomssymptomen, den drabbade personen vill inte veta av att hon/han är

sjuk. Efter den första rehabiliteringen och de första framstegen planar de flesta ut, det är då

vanligt att patienten utvecklar en depression, blir initiativlös och nedstämd (Borenstein

1988, s. 71). Psykiska symptom, som även många andra hjärnskador för med sig är

trötthet, minnessvårigheter och koncentrationssvårigheter (Borenstein 1988, kap 4).

Vid rehabilitering av patienter med afasi, liksom vid all neurologisk rehabilitering, är det

viktigt att träningsprogrammet byggs på allteftersom patientens prestationsförmåga ökar.

Patienten måste samtidigt skyddas från att uppleva att hon/han misslyckas. Detta ställer

stora krav på individuell anpassning av träningsprogrammet. Det får aldrig överstiga

patientens krafter och uthållighet (Eriksson 2001, s. 16). När man pratar med personer med

afasi är det viktigt att personen inte känner sig stressad av frågorna och sin oförmåga att

svara verbalt.

Talking mats är ett hjälpmedel man kan använda sig av när man kommunicerar med

personer som har svårt att uttrycka sig verbalt. Detta hjälpmedel bygger på att en tydlig

  28  

struktur med bilder och symboler är lättare än det talade språket för personer med dysfasi

(Talking mats (a), 2010). Ett videoklipp från Talking mats hemsida visar tydligt hur

hjälpmedlet kan fungera som ett stöd i en konversation (Talking mats (b) 2010). Den

senaste forskningen inom området har visat att bilder och symboler även är ett stöd när

man pratar med personer med demens. Det har visat sig att Talking mats hjälper personer

med demens att uttrycka sina åsikter på ett tydligt sätt (Talking mats (c), 2010).

Ett annat hjälpmedel vid kommunikation är den så kallade VAS-skalan. VAS står för

”Visuell Analog Skala” och har traditionellt använts inom sjukvården för att patienter ska

kunna precisera hur stark smärta de upplever. Hjälpmedelsinstitutet i samarbete med

Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, har nyligen designat en VAS skala som ska

kunna användas inom äldreomsorgen. Det har framkommit att VAS-skalan kan vara ett

hjälpmedel när personal och anhöriga ska kartlägga de äldres intressen och önskemål och

utvärdera förändringsarbeten. VAS-skalan går från 1–10 (Hjälpmedelsinstitutet 2008).

3.3 Adept A; Elsa

Elsa är född 1919 och har bott på äldreboendet sedan mars 2002. Hon har två barn och

kontakt med ett av dem. Elsa har arbetat på bokbinderi och är änka sedan 1988. Tidigare

har Elsa spelat piano. I sin lägenhet har hon ett piano som hon i och för sig inte spelar på,

dock tycker hon fortfarande mycket om att sjunga.

Enligt journalen vill inte Elsa delta i samtal eller aktiviteter sedan hon fick en stroke i

december 2003. Hon vill bara ligga hemma i sängen. Hon tittar på TV ibland. Efter stroken

drabbades Elsa av afasi- en typ av språkstörning. I samband med stroken gjordes en

datortomografi (tredimensionell röntgen av hjärnan). Då kunde det konstateras att Elsa har

en åldersbetingad atrofi, att cellerna i hjärnan har börjat förtvina. Konsekvenserna av

atrofin är att Elsa enligt journalen inte längre är orienterad till varken tid, rum, person eller

situation. Någon vidare demensutredning har inte ansetts nödvändig på grund av att Elsas

afasi anses vara hennes huvudsakliga funktionsnedsättning. På grund av afasin har en

utredning också försvårats eftersom Elsa sällan kan ge relevanta svar på frågor etc.

  29  

Jag har pratat med Elsas kontaktperson. Enligt henne är det möjligt att Elsa lider av en

depression. Elsa sover mest hela dagarna och tar sällan initiativ. Hon är ofta sur, argsint

och svarar på frågor genom att bråka. När personal är hos Elsa försöker hon oftast vifta

bort dem. Det är svårt att säga något om Elsas minne eftersom hennes afasi är så pass

allvarlig. Skulle hon lämnas någonstans på äldreboendet skulle hon förmodligen inte hitta

till sin egen lägenhet igen. Elsa har på grund av sin afasi blivit relativt isolerad. Hon umgås

inte med någon och den enda aktiviteten hon deltar i är en liten sångstund en gång i

veckan.

Elsa sitter i rullstol men kan stödja lite på benen och förflytta sig från rullstolen till en stol

med lite hjälp. Hon har hjälp med allt i sin vardag, som till exempel att sätta på sig kläder,

äta och gå på toaletten. Hon hör även väldigt dåligt vilket också försvårar umgänget med

andra. Det är svårt att veta så mycket om Elsa som person eftersom hon inte alltid förstår,

inte hör och inte pratar sammanhängande. På grund av detta är det problematiskt att hitta

meningsfulla aktiviteter till Elsa och det är även svårt att ta reda på hur hon mår och vad

hon vill. Hennes något argsinta humör gör det också svårare för personal att motivera

henne att följa med på saker.

3.4 Arbetet med Elsa

Första FMT-tillfället för Elsa var i oktober 2008, här följer en beskrivning av vårt arbete

under cirka sex månader tillsammans, fram till mars 2009. Vi träffades sammanlagt 18

gånger.

Vid vår första FMT-session kom en personal med Elsa i rullstol. Hjulen på rullstolar

dämpar vibrationerna från pianot och slagverksinstrumenten och hindrar dem från att nå

adepten. Därför hjälpte vi Elsa att flytta över till en vanlig stol med karmar. Elsas balans

var inte tillräcklig för att sitta på en karmlös stol. Elsa fick även en kilkudde att sitta på för

att hon skulle kunna använda svanken och på så sätt få en bättre sittställning. Elsa verkade

orolig inför vad som komma skulle, hon upprepade otydliga meningar som jag tolkade som

”vad ska jag göra?”, ”vad är det för någonting?”. Elsa var inte alls inställd på att samverka

utan sjöng sina egna sånger och spelade snabbt och ryckigt med höger och vänster hand

  30  

om vartannat på virveltrumman som jag ställt fram. Elsa sökte aldrig ögonkontakt, som

alltid måste vara på initiativ av adepten, utan tittade istället runt omkring sig i rummet, upp

i taket och på golvet när hon inte fokuserade på det hon spelade på.

Överlag var Elsa en person som inte gärna gjorde rörelser ut från kroppen. Hon hade

armarna tätt intill sig, använde mycket små rörelser och försökte inte ens nå instrument

som inte stod i hennes omedelbara närhet. Hennes bålrotation var nästintill obefintlig och

hon vred på huvudet ytterst lite. Jag märkte att Elsa verkade känna obehag vid tryck mot

handflatorna. Trumstockarna med lösa kulor på skaftet som företrädesvis ska vara i handen

vände hon direkt på och tog bort kulorna. Även blåsinstrumenten höll hon på ett sätt där

hon undvek kontakt med handflatorna.

När vi under de inledande sessionerna försökte spela på just blåsinstrumenten blev Elsa arg

och irriterad. Hon undrade hela tiden vad hon skulle göra. Hon förde dem aldrig till

munnen och glömde efter en liten stunds undran bort att hon hade någonting i handen. Jag

fokuserade den första tiden nästan uteslutande på att försöka nå Elsa och hitta en

samverkan. Vad jag märkte under denna period, som även gick ut på att få en bild av

hennes styrkor och svagheter, var att hon nästan aldrig spelade på instrument som stod på

hennes vänstra sida. Jag ställde först upp en cymbal på hennes högra sida tillsammans med

en virveltrumma i fokus, hon tog emot trumstocken med höger hand utan problem och slog

på båda attributen. När jag försökte upprepa samma sak till vänster flyttade hon över

trumstocken till höger hand och spelade enbart på virveltrumman i fokus. Elsa hade väldigt

små rörelser och använde enbart handleden för att spela på instrumenten, armarna var inte

med i rörelserna. Hon lutade gärna underarmarna mot armstödet för att slippa använda hela

armen.

Något som var tydligt i arbetet med Elsa var hennes reaktioner av upplevd press.

Inledningsvis, varje gång ett nytt instrument introducerades blev hon arg och undrade vad

hon skulle göra. Hon började sedan sjunga på sina egna sånger och spela utifrån dem. Att

samverka i musiken var inte aktuellt för Elsa. Denna skepsis från Elsas sida, som jag

upplevde det som, uppvägdes dock av hennes reaktion när första sessionen var över.

Rullstolen rullades fram och Elsa sa med darr på rösten och handen över munnen ”ska vi

åka nu? Ska vi åka nu?”.

  31  

Jag fortsatte att ge Elsa olika blåsinstrument och på så sätt ge henne möjligheten att själv

välja när hon ville spela på dem. Efter fyra sessioner fick hon ton. Hennes andning märkte

jag då var lika staccatoartad och orytmisk som hennes spel. De korta, ryckiga tonerna hon

fick fram i blåsinstrumenten, påminde även mycket om hennes tal som ofta ”hakade upp

sig” i stereotypiska meningar som ”klokloklo”, ”mememe”.

När jag efter ca fem sessioner spelade inledningsmelodin för Elsa utbrast hon ”inga

nyheter”, vilket man kan tolka som att hon faktiskt kände igen melodin. Vid den här tiden

började Elsa även både ta emot och ge ifrån sig attribut utan oro och frågor. Även

avslutningen av varje kod började Elsa känna igen. När en kod avslutas gör terapeuten ett

avslut i form av ett glissando. Elsa var till en början lika förvånad varje gång jag böjde mig

fram för att få tillbaka det hon spelat med. Många gånger fortsatte hon även att spela själv,

fast jag hade slutat för länge sedan. Den femte gången vi träffades markerade Elsa

glissandot på cymbalerna och vi slutade sedan spela exakt samtidigt, något som inte skulle

ha varit tänkbart fram till dess. Detta nya mönster fortsatte hon sedan med, med vissa

undantag. Även här var hennes egen reaktion väldigt stark. Hon tittade upp leende och

utbrast vid ett tillfälle ”vilken musik!”. Elsa började även associera mina inledningstoner

till att hon snart skulle få spela. Elsa började skoja och gnugga händerna när jag spelade

dessa toner och förväntningen syntes i hela hennes kropp.

Under vintern, efter cirka 10 sessioner började Elsa så smått använda sin vänstra hand. Jag

såg hur mycket koncentration detta krävde av henne och hon hade medrörelser i höger

hand/arm i form av ryckningar. Hennes högra hand drog sig även uppåt som för att

stabilisera upp den osäkerhet som den vänstra sidan medförde. Att Elsa började uppfatta

och intressera sig för det som fanns på hennes vänstra sida innebar att vi kunde börja

arbeta med bålrotationen. Vi kunde arbeta från den ena sidan till den andra. Trots att Elsa

inte kunde uppfatta fler än tre instrument i taget (som då stod väldigt nära henne och

varandra) så märktes ändå små rörelser i bålen. När Elsa spelade på tre olika instrument

verkade hon tycka det var enklare om hon samtidigt räknade 1-2-3, något som förvånade

hennes kontaktperson, eftersom Elsa enligt personalen inte kunde räkna längre.

Elsas sätt att spela på blåsinstrumenten förändrades så småningom. Efter 10 sessioner

började Elsa få till längre toner på blockflöjterna och jag kunde se att hennes mage rörde

  32  

sig för varje andetag. Vid de tillfällena förbättrades även hennes hållning avsevärt och hon

orkade hålla koncentrationen uppe något längre perioder.

För att kunna spela med båda händerna samtidigt ut från kroppen, krävs att adepten kan

göra samtidiga slag. Eftersom Elsa när hon spelade med båda händerna, spelade väldigt

ryckigt och växelvis använde jag mig av en trumstock som man håller i med båda

händerna. Efter en tid övergick jag till separata trumstockar och under våren, efter 12

sessioner kunde Elsa spela samtidiga slag med båda händerna på en trumma. Hennes

reaktion på detta var omedelbar. Hon lyste upp och skrattade. Denna utveckling till att

spela med båda händerna, gjorde att vi kunde gå vidare till koder med fler instrument och

bearbeta en vidgad perception. Elsa började sträcka armarna ut ifrån kroppen och även

framåt, vilket medförde att handlederna blev mer rörliga och svanken inte lika statisk.

Elsas förmåga i avseendet modell/logik var mycket begränsad. Hon kunde efter tolv

sessioner spela en kod där hon sträckte armarna snett framåt. Men efter ca 15 sekunder, 8–

9 takter tappade hon bort sig och började med sitt typiska ryckiga, snabba spel på enbart ett

av instrumenten. För att försöka bearbeta detta korta ”minne”, avslutade jag alltid en kod

efter en kort stund för att gå vidare till nästa och sedan gå tillbaka till samma efter en tid.

Längden på koderna utökade jag sedan gradvis när jag märkte att hon var redo för att

försöka stimulera minnet av rörelsen.

Eftersom jag själv inte träffat Elsa dagligen, var jag inte fullt insatt i hennes språkliga

problem. När Elsas kontaktperson kom för att hämta henne efter en avslutad session,

tittade Elsa på henne och frågade klart och tydligt ”är det slut nu?”, något som jag själv

inte regerade nämnvärt på. Kontaktpersonen däremot såg mycket förvånad ut och berättade

att det var mycket ovanligt att Elsa kunde uttrycka sig så klart och korrekt.

3.5 Adept B; Henning

Henning är född 1941. Han är frånskild utan barn och har länge haft ett glest socialt

nätverk. Henning beskrivs av personalen som en riktig gammal gangster. Han har varit till

sjöss och arbetat med många olika saker, rest runt halva jorden och skaffat sig

  33  

sjömanstatueringar. 1997 blev Henning sjukskriven på grund av spinal stenos (svåra

ryggproblem), han fick även infektioner i vänster knä. Henning fick 2005 en stroke när han

var hemma. En granne hittade honom efter en tid. Stroken lokaliserades på sjukhuset till

vänster hjärnhalva med bland annat högersidig svaghet och expressiv afasi som följd.

Expressiv afasi innebär som jag tidigare nämnt att personen i fråga förstår vad som sägs

men kan inte själv uttrycka det hon/han vill. Strax efter stroken flyttade Henning till

äldreboendet. Han var då en ganska argsint person, mycket på grund av den frustration

som uppkommer av att förstå men inte bli förstådd. Intensiv rehabilitering följde och

Henning kunde efter en tid, med stor ansträngning, höja höger hand nästan ända till

munnen. Vid den här tidpunkten kunde han, när han mådde som bäst tala

sammanhängande i 3–4 ord.

Enligt journalen från 2006, året efter stroken, kunde Henning då inte använda sin högra

arm alls, inte heller knyta sin högra hand. Han kunde däremot lyfta höger ben lite och stå

med hjälp av stöd. Henning lider mycket av att inte kunna tala och upplever att han blir

betraktad som mindre vetande. Han kommunicerar numera nästan uteslutande via ja/nej

frågor. Personal som känner Henning väl kan förstå vad han menar när han uttrycker sig,

mycket med hjälp av att peka, använda gester med mera.

Enligt den personal jag har pratat med använder inte Henning sin högra hand

överhuvudtaget. Han kan böja fingrarna lite och lyfta högerfoten litegrann. Han kan hålla i

bestick med vänster hand, men använder inte den högra alls när han ska äta eller göra

något annat som kräver handaktivitet. I lägenheten har Henning hjälp med nästan allting,

han kan stå upp korta stunder medan personal byter stol bakom honom eller drar upp

byxorna men det har hänt att han har ramlat.

Henning använder sig av en permobil för att ta sig fram. När han skymtas i korridoren

ställer sig både personal och andra boende längs väggarna för här går det fort! Hennings

humör är ökänt på boendet. Jag fick innan jag började ha FMT med honom höra att jag

skulle vara försiktig och att jag skulle vara beredd på att få både en och annan trumstock i

huvudet.

Henning medverkar idag trots allt i en rad olika aktiviteter, till exempel tipsrundor, bingo,

sjukgymnastik med mera, men på grund av en tumör i levern har nu orken börjat sina.

  34  

3.6 Arbetet med Henning

Här följer en beskrivning av mitt och Hennings arbete från oktober 2008 till mars 2009. Vi

träffades sammanlagt 18 gånger. Med viss nervositet väntade jag på Henning och vår

första session. Han kom i sin permobil på exakt avtalad tid och jag fick hjälp av personal

att flytta över honom till en stol med armstöd. Hennings högra hand hade en stödskena

som jag tog av, likaså tofflorna tog jag av för att han skulle få så mycket kontakt med

golvet som möjligt. Henning spelade väldigt ryckigt på trumman som jag hade ställt fram

och det verkade som att han höll andan när han spelade. Henning hade även en väldigt stel

kroppshållning och verkade ha svag muskulatur i ryggen, förmodligen på grund av spinal

stenos. Han undvek bålrotation och vred på huvudet minimalt. Henning ”kastade” ut sin

vänstra hand åt sidorna när han skulle spela på cymbaler uppställda med stort avstånd

mellan sig. Det verkade helt enkelt som att det var så jobbigt att vrida på

huvudet/överkroppen att han hellre tittade rakt fram och chansade. Hans högra hand låg

orörlig i knäet under hela första sessionen och han verkade vara väldigt ”rädd” om den.

Han tyckte inte om när jag rörde vid den för att ta av stödskenan. Samma sak gällde

Hennings högra fot som tungt föll ner till golvet efter att jag hade tagit av tofflorna.

Henning spelade väldigt ”rörigt” på de uppställda instrumenten, höll sig inte till någon

modell utan verkade mer spela slumpmässigt. Även Hennings vänstra sida som var den

han använde i dagliga livet, var mycket svag. Mot alla förväntningar märkte jag ingen ilska

eller frustration från Hennings sida. Han tog emot alla attribut jag gav honom och verkade

mycket engagerad och intresserad.

De inledande gångerna ville jag inte aktivera hans högra sida för mycket eftersom jag

visste att han lätt blir arg och ger upp när det inte blir som han vill. Jag lät honom ha olika

bollar och andra föremål med varierande ytor, tyngd och storlek i den högra handen medan

den fick vila på ramtrumman och ta del av vibrationer från pianot och andra trummor.

Även Hennings högra fot fick en trumma under sig.

Efter fyra sessioner gav jag Henning en trumstock som företrädesvis går att hålla med båda

händerna. Han kilade då in den i sin knutna högra hand och använde den vänstra som

”draghjälp” för att få till rörelserna. Efter en stund halkade den högra handen ur, men detta

  35  

hände alltmer sällan med tiden och Henning kunde själv få in trumstocken i den högra

handen igen, med hjälp av den vänstra.

Bastrumman placerade jag vid den sjunde sessionen framför Hennings högra fot och med

hjälp av vänsterhanden på högerknäet, kunde han få hela benet att röra sig och på så sätt få

trumman att låta. Detta förstod jag var väldigt utmanande för Henning. Hans vänstra

ben/fot rörde sig samtidigt och han hade även medrörelser i vänster sida av ansiktet.

Henning höll även andan. Gången efter gav jag Henning en blockflöjt i hans högra hand

och med hjälp av den vänstra kunde han föra upp den mot munnen för att sedan lirka ut

den ur handen och ge tillbaka den till mig. Detta fortsatte vi med ända tills Henning vid

den nionde sessionen slutade hjälpa till med den vänstra handen och långsamt fick upp den

högra handen själv.

Henning satt väldigt snett och krokigt, mycket på grund av hans ryggproblem. Jag försökte

därför variera hans sittunderlag. Han fick bland annat sitta på en luftkudde för att använda

sig av de balanserande, stabiliserande musklerna i ryggen. Oftast satt han på en kilkudde

som verkade bidra till att han sträckte på sig något. Han fick även ha olika föremål av

varierande höjd under fötterna för att bli medveten om underlaget.

Vad gäller modellen/logiken, alltså att komma ihåg och associera de uppställda

instrumenten till ett visst sätt att spela på dem, verkade Henning inte hitta någon struktur.

Trots att jag gick mycket, mycket långsamt framåt, tappade han väldigt fort ”bort sig” och

började ”picka” försiktigt med trumstockarnas spets på trumskinnet. Samverkan mellan oss

fungerade inte alltid heller, trots att det verkade etablerat till en början. Henning gick ofta

”in i sig själv” vad det verkade som, och kom inte tillbaka förrän jag gjorde det avslutande

glissandot på pianot. Trots detta, och min känsla av att han blev besviken på sig själv och

sin högra sida, fortsatte Henning att varje tisdag prick kl 15 sitta och vänta utanför

terapirummet. Något som personal sa att han aldrig skulle göra om han själv inte var

väldigt motiverad.

Som jag nämnde tidigare, verkade Henning mest chansa när instrumenten framför honom

inte stod rakt fram i fokus. Hans visuella perception verkade vara mycket snäv eftersom

han ofta inte heller noterade att det fanns instrument längre ut på sidorna. Vi arbetade med

förhållandet mellan två ting, två cymbaler och jag breddade sakta avståndet mellan

  36  

cymbalerna. Till sist, under vår tolfte session kunde Henning uppfatta och spela på

cymbalerna som då var uppställda snett framåt, utåt från kroppen. Hans bålrotation

förbättrades även då och hållningen blev lite bättre.

Det staccatoartade sättet som Henning spelade på, både med händerna och på

blåsinstrumenten utvecklades efter hand till något lugnare, längre slag/andetag. I och med

att jag kunde vidga uppställningarna och flytta instrumenten längre ifrån varandra, blev det

mer naturligt att bara slå ett slag på varje instrument. Detta fortsatte att hålla i sig även när

jag flyttade ihop instrumenten närmare varandra.

Jag använde mig ofta av blåskoderna för att stimulera Hennings andning eftersom han hade

tendenser att hålla andan när han koncentrerade sig. Att motivera till enbart ett andetag i

varje blåinstrument, gjorde även det att andningen blev lugnare och varje andetag längre

och djupare. Jag ville medvetandegöra Hennings andning och att han höll andan då han

spelade. Därför gav jag honom vid några tillfällen ett ACME- instrument att blåsa i,

samtidigt som han fick spela med handen. Både andningen och slagen med händerna

verkade bli lugnare av detta.

Alla 18 gånger vi träffades lät jag Henning hålla olika föremål med den högra handen

samtidigt som den fick ligga på ramtrumman. Vid ett tillfälle i slutet av vår tid

tillsammans, hade Henning kvar ett maraccas-ägg i höger hand på trumman när jag spelade

den avslutande melodin på pianot. Han började då att röra sin hand runt på trumman i

långsamma cirklar, ett initiativ som jag aldrig hade sett tidigare. Vid detta tillfälle hade jag

för att få maximalt med vibrationer i trummans skinn ställt trumman direkt mot pianot.

3.7 Resultat av arbetet med Elsa och Henning

Elsa var i början av vår tid tillsammans väldigt orolig och undrade hela tiden vad hon

skulle göra, vart hon var osv. Efter hand avtog detta beteende och Elsa tog utan oro emot

attribut och spelade nya koder. Elsa var även relativt avskärmande mot mig och sökte inte

samverkan. Även detta ändrades så småningom och Elsa var med på när koden tog slut och

när en ny skulle börja. Personalen kring Elsa framförde innan FMT:s början, misstankar

om att Elsa var deprimerad. Den Elsa som jag mötte i FMT-rummet var långt ifrån en

  37  

deprimerad, apatisk dam som ”bara vill ligga i sängen och titta på TV”. Det jag såg efter en

orolig inledning var en person som skojade och sjöng och tog egna initiativ. Elsas

kontaktperson bekräftade även detta då hon sa att Elsa aldrig protesterar när hon ska till

mig, att hon är nöjd och glad på väg ifrån FMT:n ända tills personalen lämnar henne i

hennes lägenhet.

Även vad gäller Elsas minne har jag sett tydliga framsteg. Enligt Elsas journal är hon

varken orienterad till tid, rum eller person. Ändå kunde Elsa efter bara halva vår tid

tillsammans, associera en uppställning av instrument vi förankrat under en lång tid till ett

särskilt sätt att spela. Vi kunde gå vidare i kodsystemet och utveckla det hon redan kunde,

istället för att börja från noll vid varje tillfälle. Att Elsa vid ett tillfälle utbrast ”det är ju

hon” när hon rullades in i FMT-rummet är anmärkningsvärt både rent språkmässigt och

minnesmässigt, med tanke på hennes afasi och grava demens. Att Elsa även kunde räkna

till tre när tre trummor var uppställda, var även det uppseendeväckande.

Elsas visuella perception blev efter hand vidare och hon förstärkte speciellt sin vänstra

sida, där hon tidigare inte uppfattade vad som fanns. Hennes stela handleder blev efter

många olika varianter av trumstockar och olika vinklar och höjd på trummorna, lite mindre

stela vilket medförde att hela arm/axelpartiet slappnade av mer.

Vad gäller Elsas initiativtagande har jag sett effekter i direkt anslutning till FMT-

sessionerna. Efter en avslutad session gick vi tillsammans ut ur terapirummet. Elsa pekade

då på en gitarr som hängde på väggen, varpå hennes kontaktperson gav henne den. Elsa tog

med vana händer emot den och jag tyckte mig se några ackordsgrepp. Glad och stolt

spelade hon något valsliknande och hennes kontaktperson sa att Elsa är en helt annan

person när hon är hos mig. Elsa vill heller aldrig lämna terapirummet utan visar tydligt att

hon är ledsen att det är slut.

Med Henning var det inte lika lätt att se tydliga framsteg. Men att han alltid satt utanför

terapirummet och väntade vid avtalad tid, med ett undantag, säger i alla fall något om hans

egen uppfattning av terapin. Att känna motivation och glädje är i sig ett framsteg. Henning

har också blivit mindre ”rädd” om sin högra hand, han försöker använda den till olika

trumstockar och ryggar inte bakåt när jag tar av hans stödskena. Att han till sist kunde föra

en blockflöjt hela vägen upp till munnen utan hjälp av sin vänstra hand, är även något som

  38  

jag trodde var otänkbart i början då jag hade orden från hans journal i bakhuvudet. Där

stod att Henning inte kunde röra sin högra hand alls och inte krama runt ett föremål. I

avseendet modell/logik verkade dagsformen påverka Henning enormt mycket då det ena

sessionen fanns en viss struktur medan veckan efter kunde te sig kaosartad.

Tack vare att Hennings visuella perception förbättrades en del, kunde vi arbeta med

bålrotationen, eller så kan man säga att tack vare att bålrotationen utvecklades kunde vi

arbeta med den visuella perceptionen. Allt är ju nära sammanlänkat i dessa processer. Det

var mycket som hände den dagen då Henning började vrida på bålen. Han rätade upp sig

och vred även på huvudet för att titta åt sidorna.

Hennings sätt att spela blev en aning mindre staccatoartat även fast detta varierade något

enormt med dagsformen. Andningen påverkades mer tydligt och andetagen blev påtagligt

lugnare och djupare tack vare många byten mellan olika blåsinstrument och ett

förhoppningsvis medvetandegörande av andningen.

Henning visade ett stort intresse under de gånger vi träffades och han tog egna initiativ till

att använda sin högra hand på olika sätt. Han visade aldrig tendenser till att bli arg eller

irriterad. Efter vår sista session satte jag mig med Henning och tog fram mina egenhändigt

tillverkade kommunikationshjälpmedel, inspirerade av Talking mats (Talking mats (a)

2010) och VAS-skalan (Hjälpmedelsinstitutet 2008). Ett papper med skalan 1–10 och ett

papper med tre ”gubbar” . Jag frågade Henning om han tyckte om att komma till

musikterapin. Han pekade då på 8–9 på skalan. Jag frågade vidare hur han mår direkt efter

att han varit hos mig? Även här blev svaret 8–9. När jag frågade om han skulle vilja

fortsätta att komma till FMT:n blev svaret en nickning. Efter avslutad FMT med Elsa

gjorde jag samma sak. Jag frågade Elsa hur det hade varit att komma till mig? Elsa pekade

på den sura gubben och sa “nu är det slut”. Jag frågade även hur det känns i kroppen och

förväntade mig en pekning på en gubbe men istället svarade hon; “det händer någonting”.

  39  

4 Resultatsammanfattning och diskussion

Tiden jag har haft med Henning och Elsa har varit mycket lärorik. Att arbeta inom

äldreomsorgen innebär att man har ”tiden emot sig”. Adepterna kanske inte gör samma

framsteg som ett barn i utveckling gör. Min ena adept, Henning drabbades efter ungefär

halva vår tid tillsammans av cancer i levern, vilket påverkade hans allmäntillstånd enormt.

Hans utveckling i terapirummet avstannade och gick även bakåt i perioder. Som jag

beskrev i avsnitt 3.6 verkade Henning ibland ”gå in i sig själv”. Vår samverkan försvann

då och Henning var inte med på varken kodernas modell eller avslut. Jag tror att beskedet

om cancer kan ha bidragit till att Henning avskärmade sig och blev mindre utåtriktad.

Även Elsa var väldigt påverkad av dagsformen. Något vi hade förankrat många sessioner

tidigare kunde helt plötsligt vara som bortblåst. Med undantag för två tillfällen då Elsas

kontaktperson var sjuk, var det alltid samma personal som kom med Elsa. De gångerna det

var någon annan eller det blev missförstånd på olika sätt, märkte jag direkt att Elsa var

orolig. Att ha en väl fungerande personalstyrka kring adepten tror jag är mycket viktigt, att

alla är införstådda med vad som pågår.

Elsas kontaktperson som insåg vad musikterapin kom att betyda för Elsa, uttryckte att Elsa

var som en ”helt annan person” efter FMT:n. Elsa pratade ibland i hela meningar, skojade

och tog initiativ. Hon kom ihåg mig och blev i terapirummet en självklar ”samverkare”

som även mindes koderna. Innan jag började arbeta med mina adepter hade jag till viss del

uppfattningen att det var själva momenten med blåsinstrument som eventuellt kunde

utveckla talet. Under min praktik blev jag verkligen medveten om att alla kroppens

funktioner hänger ihop och stödjer varandra. Elsas sätt att spela med händerna var en exakt

kopia av hur hon talade och efter hand när spelet lugnade ner sig, började även andningen

och senare även talet att bli mer ”flytande”.

Osäkerheten och känsligheten för press och nya situationer tror jag har gjort att FMT-

metoden har varit särskilt bra för Elsa. Hon har vid varje session mötts av samma rum,

samma person och samma instrument. Mina adepter har haft många saker gemensamt, trots

deras skiljande diagnoser. Både Henning och Elsa har varit känsliga för stress och gett upp

  40  

väldigt fort, båda har haft ett eldigt humör och samtidigt varit relativt initiativlösa. Enligt

personalen har det varit svårt att hitta meningsfulla aktiviteter till Henning och Elsa.

Vid tillfället då Elsa bad att få spela gitarr, antydde hennes kontaktperson något som jag

tror är typiskt inom demensvården: ”varför vet man inte om sånt här?”. När en person som

i Elsas fall inte är orienterad till varken tid, rum eller person och inte kan göra sig förstådd

språkligt, är det väldigt svårt att få en bild av vad personen faktiskt har för funktioner,

förmågor och intressen. Jag tror att FMT-metoden kan locka fram dolda förmågor och ge

terapeuten en möjlighet att se var adepten befinner sig och vad man skulle kunna erbjuda

adepten i form av andra aktiviteter.

Om jag utgår från observationspunkterna kan jag se att båda mina adepters funktioner var

väldigt nedsatta när jag först träffade dem. Elsas bålrotation var nästintill obefintlig, hon

hade stor sidoskillnad med en svag vänstersida både perceptuellt och rent kraftmässigt.

Hon hade stora svårigheter vad gäller modell/logik och tappade bort sig i spelandet hela

tiden och mindes inte vad vi hade arbetat med föregående session. Elsas handleder var

väldigt stela precis som hennes handgrepp. Andningen var ryckig och hade inget ”flyt”.

Elsa hade svårt med stabiliteten och helhetskoordinationen, hon verkade vara rädd för att

ramla av stolen och kunde inte blåsa i ACME-instrument och spela med händerna

samtidigt. Kort sagt, Elsa hade det kämpigt med det mesta. När Elsa fick igång sin andning

ordentligt märkte jag en förbättring i hennes hållning och hon började röra på bålen.

Allteftersom Elsa kunde associera till tidigare sessioner, kunde vi också gå vidare i

kodsystemet och arbeta ut från kroppen, något som gav en rejäl skjuts i många avseenden.

Elsas handleder blev mindre stela, hon använde svanken när hon spelade framåt och

sidoskillnaden märktes inte lika mycket längre.

Henning hjälpte oftast till med sin vänstra, starka hand när han skulle använda den högra.

Det ser jag absolut inte som något dåligt. Trots att den svaga sidan då inte arbetade

självständigt, fick den en mängd impulser och stimulans bara genom att vara i rörelse. Att

själv involvera sin svaga hand i det vardagliga livet, tror jag är en stor sak för Henning. Det

blir lätt så att den bara blir hängande/liggande. I FMT-rummet fick Henning ofta ha handen

liggande på en trumma och jag gav honom olika föremål att ha i den. Trots att han då inte

rörde på handen fick den en mängd stimuli från trumskinnet och vibrationerna från pianot.

  41  

Det blev tydligt att vibrationerna påverkade honom då jag hade ställt trumman i direkt

anslutning till pianot och Henning började röra handen i cirklar på trumskinnet. Det är

möjligt att de extra starka vibrationerna motiverade till rörelse. Trots att handgymnastik

och annan träning är mycket bra, tror jag att vibrationer och denna typ av rörelser utan

instruktioner var mycket värdefullt för Henning som så lätt kände sig dålig och stressad av

för höga krav.

Om jag skulle kunna börja om med mina adepter skulle jag be om ett mer avskilt rum. Det

rum jag hade tillgång till under min praktikperiod var i vanliga fall ett samlingsrum. Det

gjorde att det var svårt att hålla personal och andra boenden därifrån trots lappar på dörren

och muntlig information. Vid ett tillfälle störtade en dam in i rummet och skrek. Jag såg på

Henning att han, den store sjöbusen, fick något skamset i blicken när han satt med sin

blockflöjt i handen. Gången efter dök han inte upp. Detta såg jag som ett stort nederlag

eftersom Henning hittills hade varit så motiverad att komma. Jag tror att det var väldigt

viktigt för honom att ingen såg vad han ”presterade” när han var hos mig. Ingen skulle få

kommentera, berömma eller korrigera honom.

  42  

5 Slutsats

Syftet med detta arbete har varit att få en djupare kunskap kring demens, stroke och de

funktionsnedsättningar som dessa diagnoser för med sig. Jag har även haft som syfte att

förklara FMT-metoden. Min frågeställning har varit hur FMT-metoden kan bidra till ökad

livskvalitet för mina två adepter. Om jag utgår ifrån mina tidigare förklaringar av

begreppet livskvalitet och samtidigt tittar på hur en person med demens kan uppfatta sin

vardag, tycker jag att det framgår relativt tydligt vilken roll FMT kan spela inom

äldreomsorgen. En person med demens har svårare att hantera stress än andra. En person

med demens kan uppfatta omgivningen som otydlig och ha svårt att tolka sina

sinnesintryck. När miljön uppfattas som obegriplig och otydlig blir många personer med

demens snabbt väldigt förvirrade. Instruktioner är för många svåra att förstå, och många

reagerar med ångest och oro vid stress och överkrav.

Med detta som utgångspunkt tänker jag använda mig av Antonovskys begrepp (från avsnitt

2.4) för att förklara hur FMT kan bidra till ökad livskvalitet. Eftersom man alltid utgår

ifrån adeptens erfarenhetsnivå finns ingen stress och inga överkrav; vi erbjuder en

hanterbar situation. Eftersom vi utgår från en metod med mycket tydliga strukturer, kan

det upplevas som en ordnad och begriplig omgivning och eftersom rummet alltid skall vara

detsamma behöver inte adepten heller bli förvirrad pga. vistelse i obegriplig miljö; vi

erbjuder en begriplig miljö och situation. En annan aspekt är den demenssjukes svårighet

att förstå instruktioner. I FMT-metoden ges inga instruktioner. Allt sker utifrån adeptens

egna initiativ och eftersom metoden är ickeverbal för både adept och terapeut, behöver inte

adepten bli påmind om sin afasi. Adepten slipper utsättas för ett språk som hon/han ändå

inte kan hantera, det “sjuka” får mindre plats och det friska får utvecklas. Meningsfullhet;

vi behöver känna engagemang och det tror jag att adepten gör när hon/han lyckas och

klarar av en uppgift. I FMT-metoden finns inga misslyckanden.

Reaktionerna från mina adepter har nästan uteslutande varit positiva. Henning har inte

visat några tecken på att känna sig stressad eller pressad. Han har alltid dykt upp och tagit

egna initiativ till att använda sin svaga hand och fot. Elsa har skrattat, skojat och tagit egna

  43  

initiativ även utanför terapirummet. Hon har kommunicerat och samverkat och visat att

hon tycker det är tråkigt att lämna terapirummet. När jag frågade Elsa hur det hade varit att

komma till mig svarade Elsa med att peka på den sura gubben och säga “nu är det slut”.

Henning svarade 8–9 på den 10-gradiga skalan på samma fråga.

Jag tror personligen att olika terapier och rehabiliteringsätt tillsammans kan verka positivt

för en individ och jag tror inte att enbart FMT kan leda till några mirakel. Alla människor

kring en individ måste samarbeta för att skapa en meningsfull vardag. För de personer som

inte vill eller kan medverka i gruppaktiviteter, blir oroliga eller känner sig stressade, det

blir kravfyllt, för dem kan FMT-metoden vara ett mycket bra medel för att nå ökad

livskvalitet, om än bara för den korta tid de är hos mig i terapirummet.

  44  

Källförteckning

Antonovsky, Aaron (2000). Hälsans mysterium. Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur

Armanius Björlin, Gunilla (2004) Om demens. Stockholm: Liber Beck-Friis, Barbro (2000) Det blir lättare när det blir svårare: råd till personal och anhöriga som vårdar demenshandikappade. Stockholm: Gothia

Björkander, Annika (2008) Stabiliseringsträning Flowin Bålstabilitet [elektronisk] Högskolan i halmstad, sektionen för ekonomi och teknik (Uppsats I Biomedicin – inriktning fysisk träning15 hp). Tillgänglig: http://hdl.handle.net/2082/1632 [2010-05-18]

Borenstein, Peter (1988). Afasi, Diagnostik och rehabilitering. Stockholm: Norstedts Förlag AB

Dahlgren, Bertil (Artikel uppdaterad 2010-01-31) [elektronisk] Tillgänglig: http://www.helhetsdoktorn.nu/minnet.htm [2010-05-18] Kontakt: bertil@helhetsdoktorn.nu

Dyreborg, Erling (1975). Musikterapi. Stockholm: Natur och kultur Englund, Birgitta (red.) (2004). Skapande och kroppsbaserade komplementära terapier. Lund: Studentlitteratur Eriksson, Håkan (2001). Neuropsykologi. Normalfunktion, demenser och avgränsade hjärnskador. Stockholm: Liber AB FMT-metoden [elektronisk] Kontakt: Musikterapiinstitutet, Kungsgatan 46, 753 21 Uppsala, e-mail: webbansvarig@fmt-metoden.se Tillgänglig: http://www.fmt-metoden.se/ [2010-04-05] Förbundet för musikterapi i Sverige/Mer om musikterapi/Vad är musikterapi [elektronisk] Kontakt: Förbundet för musikterapi i Sverige, Box 812, 101 36 Stockholm, e-mail: info@musikterapi.se Tillgänglig: http://musikterapi.se/index.html [2010-05-18] Greenfield, Susan A (1997). Hjärnans mysterier: den levande maskinens ledningscentral. Stockholm: Det bästa Grönlund, Erna; Alm, Annika; Hammarlund, Ingrid (red.) (1999). Konstnärliga terapier: bild, dans och musik i den läkande processen. Stockholm: Natur och kultur

Gullberg, Anita (Artikeln uppdaterad: 2008-09-17) [elektronisk] Vårdguiden/Sjukdomar och råd/Hjärna och nervsystem/Demens Tillgänglig: www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Demens [2010-04-05] Stockholms läns landsting

  45  

Hjelm, Lasse (2004) Block 1–15. Kompendiematerial. Opublicerat manuskript. Musikterapiinstitutet-centrum för Funktionsinriktad Musikterapi, Uppsala

Hjelm, Lasse (2004) Kursbeskrivning. Opublicerat manuskript. Musikterapiinstitutet-centrum för Funktionsinriktad Musikterapi, Uppsala

Hjelm, Lasse (2005) Med musik som medel: FMT-metoden, som den blev till. Uppsala: Musikterapiinstitutet, Kungsgatan 46, 753 21 Uppsala

Hjälpmedelsinstitutet/Vi arbetar med/Utvecklingsmedel/HIs ekonomiska stöd/Beviljade stöd/2007/VAS-skala för utvärderingar inom äldreomsorgen (senast granskad: 2008-01-03) [elektronisk] Stockholm: Hjälpmedelsinstitutet. Faktaansvarig: Karlsson, Jessica Tillgänglig: http://www.hi.se/sv-se/Arbetsomraden/Utvecklingsmedel/Hjalpmedelsinstitutets-ekonomiska-stod-for-hjalpmedelsinriktad-utveckling/Beviljade-stod/Beviljade-stod-2007/VAS-skala-for-utvarderingar-inom-aldreomsorgen/ [2010-05-17] Holle, Britta (1994). Normala och utvecklingshämmade, Barns motoriska utveckling. Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur

Ingvar, David H (2001). Hjärnans futurum, cerebrala essäer om medvetande, minne, språk, musik, humor, vilja, drömmar, känslor och koma. Stockholm: Atlantis Jagtøien, Greta Langlo; Hansen, Kolbjørn; Annerstedt, Claes (2002) Motorik, lek och lärande. Göteborg: Multicare

Ladberg, Gunilla (2006). Den mänskliga hjärnan- en upptäcksfärd. Stockholm: Prisma Melin, Else; Bang Olsen, Rolf (2004). Handbok i demens. Stockholm: Kommentus Förlag

Norberg, Astrid; Zingmark, Karin; Nilsson, Lena (1994) Att vara dement: människa instängd i trasig hjärna. Stockholm: Bonnier utbildning

Piaget, Jean (2006). Barnets själsliga utveckling. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag

RGRM, /RGRM-metoden/Friskvård och rehabilitering i takt med människan. [elektronisk] Tillgänglig: http://www.rgrm.se/se.html [2010-04-05] Kontakt: Vätögränd 9, 194 51 Uppland Väsby

Ruud, Even (2001). Varma ögonblick, Om musik, hälsa och livskvalitet. Göteborg: Bo Ejeby Förlag

Rösblad, Birgit (red); Beckung, Eva; Brogren, Eva (2002). Sjukgymnastik för barn och ungdom. Teori och tillämpning. Lund: Studentlitteratur

Signäs, Gabriella (Artikeln uppdaterad: 2009-11-25) [elektronisk] Vårdguiden/sjukdomar och råd/Hjärna och nervsystem/Stroke (hjärninfarkt, hjärnblödning) Tillgänglig: http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Stroke-/ [2010-05-18] Stockholms läns landsting

  46  

Solms, Mark; Turnbull, Oliver (2005). Hjärnan och den inre världen, en introduktion till psykoanalysens neurovetenskapliga grunder. Stockholm: Natur och Kultur Svenska föreningen för sensorisk integration (Artikeln skapad: 2008-02-23) [elektronisk] Teorin bakom SI Tillgänglig: http://groups.google.com/group/ssia-sverige/web/teorin-bakom-si [2010-04-05] Förening, kontakt: ssia-sverige@googlegroups.com Svensk ordbok (2009), Allén, Sture. Stockholm: Norstedt förlag

Talking mats (a) (Senast uppdaterad 2010-05-14) Talking mats Research and Development Centre [elektronisk] Tillgänglig: http://www.talkingmats.com/index.htm [2010-04-06] Storbritannien, Skottland. University of Stirling Talking mats (b) (Senast uppdaterad 2010-05-14) video of talking mats being used with a gentleman with aphasia [elektronisk] Tillgänglig: http://www.talkingmats.com/iancut.wmv [2010-04-06] Storbritannien, Skottland. University of Stirling Talking mats (c) (Senast uppdaterad 2010-05-14) Talking mats/Packages/Talking mats and dementia [elektronisk] Tillgänglig: http://www.talkingmats.com/Package-Dementia.htm [2010-04-05] Storbritannien, Skottland. University of Stirling UR, samtal med Peter Eriksson (programmet sändes första gången i april 2005) [elektronisk] Tillgänglig: http://www3.ur.se/samtalmed/templates/ProgramPage.aspx?id=11218 [2010-05-18] Sveriges Utbildningsradio AB, Stockholm. Kontakt: kundtjanst@ur.se