2020-01-16 06:30 CET

Ballad om en gammal knarkare

Bosse Pettersson har varit i Helsingborg tidigare, redan på den tiden när hanbodde i Norrköping med fru och tre små flickor. Han har som många andraturat.Men bortsett från ett par besök så är Helsingborg obekant mark förhonom den här sommardagen i skarven mellan 90-tal och 00-tal. Och den härgången är det inte färjan som är målet. Bosse Pettersson har kommit tillHelsingborg för att dö.

Han har cancer i urinblåsan och har förskjutit tankarna på att någonsin träffasina barn igen. Han har sin hund med sig, en dobermann som heter Zack. Hanhar en väska med lite kläder och några få tillhörigheter. Annars ingenting,inte nu längre. Bosse har bestämt sig för att skita i allt, inte ens 50 år fyllda.

Det är ska bli hans första natt som hemlös. Det är ett medvetet val att blihemlös. Han har lämnat anställningarna bakom sig, sagt upp sig som bådefrisör och lärare. För bara några dagar sedan bodde han i Kristianstad. Planenhar varit att ta sig till Karlskrona, en stad han aldrig varit i, för att dö snyggtoch ensam, utan blickar på sig. Men det visar sig att tågbiljetten tillHelsingborg är hundra kronor billigare, så han hamnar på västkusten istället.

Han vandrar planlöst bort från Knutpunkten och hamnar på ett ställe som hansenare ska lära sig heter Parapeten. Bosse hittar en undanskymd plats för sig,hunden och väskan, lutar sig mot en vägg och öppnar en öl. När han vaknar igryningsljuset är det fortfarande sommarvarmt, behagligt och vackert, medett stilla Öresund som fondvägg i det nya vardagsrummet. Han tar direktännu en öl och känner en enorm frihet.

– Det är många känslor från de där åren som jag har förträngt men denkänslan minns jag. Jag hade hamnat på botten, så långt ner man kundekomma. Och mitt i det kände jag ett enormt välbefinnande. Nu kunde det intebli värre. Nu var jag fri, här kunde ingen se mig.

20 år senare är Bosse Pettersson tidig till det avtalade mötet på Hbg Works.Han står utanför Apoteket på Drottninggatan och väntar, tänder en cigg ochbidar sina minuter. Det är en av de där fina höstdagarna när det mest bara ärfint att stå på en gata i city och vänta en stund. Ett bekant ansikte dyker upp.Mannen är några och 50 och det syns att han levt ett hårt liv. De snackar enstund och Bosse ställer de vanliga frågorna:

– Har du nånstans att bo? Vad behöver du hjälp med?

När det ärrade ansiktet kryssar vidare mot Sundstorget har han ett löfte medsig från Bosse. Någon från socialförvaltningen kommer att knacka honom påryggen en dag det närmaste och berätta om hur det går att få hjälp. Det ärsällan en hemlös på eget bevåg knallar in på socialförvaltningen och ber omhjälp. Det behövs en länk, någon som förstår båda sidor. Bosse är den länken.Boendestödjare, kallas det.

– Jag vet en kille i Köpenhamn som började med heroin som 9-åring. När hanvar elva kunde inte föräldrarna klara av hans skulder längre, så han blevutkastad på gatan. Nu är detta en ytterlighet men ändå – en sån människahar inte koll på mycket, hur skulle han kunna ha det? Om du levt som hemlösett tag så vet du inte hur samhället fungerar, vilka rättigheter och

skyldigheter du har, på vilka sätt du kan få hjälp. Du misstror samhället. Menen gammal knarkare som jag vågar du prata med. Det behövs en bro. Killen iKöpenhamn är för övrigt ren idag och jobbar som guide. Jag får gåshud närjag tänker på det.

Bosse Pettersson växer upp i Finspång, en liten håla i den norra delen avÖstergötland. Han har kvar tydliga stråk av östgötska i dialekten, även omFinspång är länge sedan nu. Den gamla bruksorten erbjuder en bra uppväxt.Samhället är tryggt, servicen välfungerande, landsbygden lever i hela Sverigei mitten av 60-talet. Bosse har det bra, men han har också bus i sig, som hanuttrycker det. De flesta 13-åringar har det, men Bosse nöjer sig inte med attpalla äpplen, snusa och smaka öl. Han provar även att röka hasch. I skolan gårdet sådär och hans pappa tycker att han ska skaffa sig en yrkesutbildning närdet blir dags för de åren. Något med händerna, inte för mycket teori. Bosselyssnar och blir frisör.

Han är stolt när han får sin studentmössa. Livet breder ut sig framför honom.Han gör lumpen, startar eget, träffar en tjej och bildar familj. Och han är brapå det han gör, går in för det med liv och lust. Han är med och anordnarshower, visningar och galor och gör sig ett namn som frisör. Samtidigt är hanrätt glad för att festa. Han reser en hel del och hamnar ofta i Stockholm, därhan för första gången kommer i kontakt med kokain. Kokainet ses som enpartydrog, en kul grej för livsglada. Men det är dyrt och Bosse testar iställetamfetamin, som är bra mycket billigare.

– Jag skötte hela tiden jobbet, jag märkte inte hur drogerna smög sig in. Jagutbildade mig på lärarhögskolan och började jobba som yrkeslärare. Plötsligthade jag två jobb, ett som frisör och ett som lärare. På kort tid blev detdubbelt så mycket öl. Jag använde alkoholen för att komma ner i varv när detvar jobbigt. Det blev skilsmässa och mer festande. Jag var ungkarl och kändeatt livet lekte när jag festade.

På skolan i Norrköping där han jobbar börjar man ana oråd. Bosse kommeraldrig bakfull eller påtänd till jobbet, men det händer att han stannar hemmamed magont. Han konfronteras och erbjuds rehabilitering, men ingen skakomma här och slå Bosse Pettersson på fingrarna. Han har inga problem alls,om du frågar honom själv. Han går till Arbetsförmedlingen och söker efterlediga frisörjobb över hela landet. Hittar en salong i Löddeköpinge, en platshan aldrig tidigare ens hört namnet på. Men han åker ner för att kika påsalongen och återvänder aldrig hem. Salongerna och skolorna hemma i

Östergötland förpassas till minnets korridorer, Bosse ska starta om på skånskmark. Men han har ett beteende med sig och när färden går vidare tillKristianstad händer samma sak igen: Nytt lärarjobb, mera festande, en nyskolledning som anar oråd. En ny uppsägning.

Och det är nu det går åt helvete på riktigt.

– Hela världen rasade när de hittade cancer i magen på mig. Jag fick veta attjag hade en kronisk elakartad tumör. Jag opererades tre gånger och läkarna saatt vi skulle höras ganska ofta de kommande åren, men just den delen gickinte in i huvudet på mig. Jag var övertygad om att jag skulle dö och att jaginte hade lång tid kvar. Det var då jag gjorde mig själv till hemlös.

I Helsingborg försvinner snart den där första känslan av frihet och oberoende.Spiralen leder nedåt. Dagarna blir skitigare och stökigare. Han träffar enbekant från ett kortare fängelsestraff och blir visad till Hela Människan Ria påSöder. Ria har en gång i tiden startats av olika kyrkor som en gemensamarena för att erbjuda rådgivning i alkoholfrågor. Nu är det en organisationsom tar ett större grepp och ägnar sig åt socialt arbete, som lyssnar på ”domsom stör”. Det är den enda platsen där Bosse känna någon form av trygghet.Men avgrunden har öppnat sig och han har många år av hemlöstmissbrukande framför sig. Vändningen är långt bort. Han blir en turnerande iknark. Hamnar i Köpenhamn, Lund och Malmö. Tar allt han kommer över,inklusive heroin. Entreprenören inom honom finns kvar. Han köper mer änhan behöver och säljer resten vidare för större pengar, för att finansiera sitteget missbruk.

– När det blev kallt fick man bryta upp någon källardörr och sova där. Stoddet pantflaskor tog jag med mig dem. Fanns där annat tog jag med mig detockså. Det som var löst var mitt. Jag blev aldrig någon förhärdad brottsling.Polisen jagade inte mig. De visste att jag hörde till de snälla av de elaka. Mendet är klart att jag var kriminell. Man sugs in i det när man missbrukar ochlever som hemlös.

En dag sitter Bosse med sin kopp och sin rock och tigger pengar påRådhustorget. Han har skylt sig så mycket han bara kan med rocken. För atthan skäms. För att han inser att människor är rädda för honom. Det är barabarn och vissa gamla som inte är rädda. Han får syn på en gammal tant medrullator, hon tar sig fram på en upphöjning. Men höjdskillnaden på endecimeter ner till gatan är för mycket för den gamla kvinnan, som faller

handlöst ned i backen. Bosse ser direkt att det inte gått bra. Benet ligger i enhelt omöjlig vinkel. Han baxar upp kvinnan och låter henne vila mot sinkropp i väntan på ambulansen. Det tar 20 minuter. När den kommer och honblir omhändertagen säger hon till Bosse: Du stal inget av mig va?

– Det är den bilden folk har av hemlösa. Till viss del är förstås rädslorna ochavskyn befogad. Det är de stökigaste som syns och formar bilden. Men ävenbland hemlösa finns det olika sorters människor. Precis som det finns överallti samhället. Du anar inte vilken sorts människor jag kunde sälja knark till närjag var hemlös och missbrukade, du skulle helt enkelt inte tro mig. Knarkfinns överallt i samhället.

– Varje människa har sin egen historia, det är det jag utgår ifrån somboendestödjare eller kontaktperson. En av kvinnorna jag umgicks med somhemlös hade varit rektor tidigare. Nästan alla har haft andra liv tidigare, medfamiljer och barnbarn. Man får ta det från ruta ett och gå bredvid just denmänniskan man har att göra med, utifrån hennes unika förutsättningar. Ingafärdiga svar, inga pekpinnar. Tillfrisknande bygger på relationer, ochrelationer kan du bara skapa genom att mötas och träffas. Jag ingår i ett teamdär det finns både läkare och psykologer och personal från kyrkan, men rollensom kontaktperson är viktig för vi är slussen in.

– Vi brukare kan inte dra lasset själva. Jag identifierar mig fortfarande medbrukarna. Dels för att det är en del av livet och jag kan inte sudda ut den jagvarit, men också för att jag behöver vara nära dem i mitt jobb. Grejen är attakademikerna inte kan dra lasset själva de heller. Det är tillsammans som viblir starka.

Bosse fortsätter att besöka Hela Människan Ria under åren som hemlös. Endag blir han intervjuad tillsammans med tre kamrater. De kallas för ettbrukarråd. De får höra talas om att Helsingborg funderar på att börja vändapå begreppen i ett projekt som kallas Bostad först. De hemlösa ska få en egenbostad, utan krav på nykterhet, utan några krav alls. Bosse blir förbluffad.Vadå, ska ingen alls lägga sig i? Han tror inte på idén till att börja med, intealls. Men han kan lätt tänka sig att få en bostad igen. Det får han 2011, han ären av de första som får hjälp av projektet. Det är den första egna bostadenhan haft på tio år och den ska komma att betyda precis allting. Men faktum äratt så dags har det redan skett en vändning. Den kommer när han besökerurologen på Helsingborgs lasarett.

– Jag gick dit och berättade min historia. Jag fick göra ett helt gäng medundersökningar och det visade sig att de inte kunde hitta ett enda spår avmin cancer. Ingen kan förklara det där än idag, den var ju kronisk? Medcancern borta hade jag inte längre något försvar för att hålla på så som jaggjort. Där fick den gamle Bosse plats i hjärnan för första gången på länge, ochsuccessivt fick han mer och mer utrymme.

Någonting har väckts i Bosse Pettersson från Finspång. Men han propparfortfarande sin kropp full med droger. Han vandrar påtänd Järnvägsgatanfram och ser inte bilen som sakta kommer rullande, vet inte hur det går tillmen ramlar över motorhuven och slår sig illa. Bosse drabbas av enstrokeliknande historia där en propp tursamt går förbi hjärnan. Inlagd påsjukhuset kommer han slutligen till en insikt.

– Det slog mig att jag inte var död än. Jag hade haft cancern och olyckan ochalla skitiga år med tunga droger. Överdoser. Det var många som försvannlängs vägen. Hela tiden. Men här var jag – och jag levde fortfarande. Dåkände jag starkt att nu fick det vara färdigdrucket och färdigknarkat. Jag harinte tagit en öl sedan dess, inte haft ett enda återfall.

– När jag låg på sjukhuset smugglade en kompis in en öl till mig. Han tyckteatt där kunde jag väl inte ligga utan att ha en endaste öl. Jag hade ett helveteatt gömma den. Jag smugglade ut den efter tolv dagar, när jag fick lämnasjukhussängen. Klick, och sedan hällde jag ut den. Den stunden är självasymbolen för mitt tillfrisknande.

När han vandrar lasarettsbacken ner den här dagen för tio år sedan har hanfått ett korttidsboende. Ett enkelt rum på 16 kvadrat. Men det är hans och detär där han ska bli frisk med en stabil grund att sätta sina fötter på. Det är dithan är på väg med sina nyktraste steg på evigheter när telefonen ringer.

– Det var min yngsta dotter. Vi hade inte bytt ett enda ord på tolv långa åroch så ringer hon just den dagen och säger att hon kommer ner på lördag. Jagvet fortfarande inte hur hon hade fått tag på mitt nummer. Jag mötte hennepå Knutpunkten och vi stod bara och grät floder i en evighet. Det var såstarkt. Jag har två tvillingsöner också som jag dessvärre inte har någonkontakt med. Det är vad mitt liv har orsakat och det är en tagg i hjärtat förtrots att vi inte har någon kontakt så älskar jag dem, de är ju mina barn. Menjag har jättebra kontakt med mina döttrar, och det är en glädje varje dag.

20 år efter den dramatiska kedja av händelser som tar Bosse Pettersson tillHelsingborg för att leva sina sista dagar i undanskymdhet, 10 år efter att hanhamnar på sjukhus och bestämmer sig för att bli ren, fortsätter han att jobbasom boendestödjare. Han har nyss fyllt 67 och reglerna förbjuder honom attha en fast tjänst inom Socialförvaltningen som projektmedarbetare. Men somtimanställd kan han fortsätta.

– Jag fick mitt jobb på Bostad först på grund av mina kvalifikationer och minaspeciella erfarenheter. Jag hade ingen titel och ingen examen, jag var intesocialpedagog eller behandlingsassistent eller något annat. Jag ville intesluta, men jag vill fortsätta på det sätt jag kan. Jag fick en gång i tiden såmycket stöd av Ria och från andra håll. Det här är mitt sätt att ge tillbaka. Viföredettingar har en roll, vi har varit där. Det är en drivkraft att vara behövd.Jag kan visa vägen. Kan jag så kan du.

Text: David Lindman

För mer information

Albanë Dushku, kommunikatör: 070-257 07 02

Helsingborg är livskvalitet och engagemang. Här finns förutsättningar förmänniskor att utveckla och utvecklas. Helsingborg är platsen för dig som villnågot. Möt oss på helsingborg.se.

Kontaktpersoner

Maria PlobergPresskontaktPressansvarig H22maria.ploberg@helsingborg.se0738-22 43 67

Cecilia EklundPresskontaktPresschefcecilia.eklund@helsingborg.se0734-221995