behandling av hjärtsvikt och asymtomatisk vänsterkammardysfunktion

Hjärtsvikt och asymtomatisk vänsterkammardysfunktion

1

Behandling avhjärtsvikt

och asymtomatisk vänsterkammardysfunktion

Rekommendation från workshop oktober -99


2

Inledning

Hjärtsvikt är ett kliniskt syndrom med varierande sjukdomsbild.

Sjukdomsbilden påverkas av:

– graden och typen av funktionsnedsättning i hjärtat

– de kompensatoriska mekanismer som aktiveras för att upprätthålla genomblödningen i viktiga organ


3

Inledning

• Med hjärtsvikt menas här vänsterkammarsvikt om inte annat anges.

• Prognosen är dålig utan adekvat behandling.

• Prognosen kan påtagligt förbättras med läkemedelsbehandling.

• En del orsaker till hjärtsvikt kan motverkas eller åtgärdas med invasiv eller kirurgisk behandling.


4

Inledning

• Vänsterkammardysfunktion utan symtom eller andra tecken på hjärtsvikt kräver särskilda diagnostiska och terapeutiska överväganden.

• Tillståndet utvecklar sig ofta till klinisk hjärtsvikt.


5

Diagnostiska kriterier

Hjärtsvikt

Tre kriterier - varav de två första skall vara uppfyllda

– Symtom på hjärtsvikt (i vila eller under arbete).

– Objektiva tecken på hjärtdysfunktion (i vila).

– Klinisk förbättring efter behandling mot hjärtsvikt (i de fall diagnosen är osäker).


6

Typer av hjärtsvikt

• Hjärtsvikt kan orsakas av systolisk och/eller diastolisk dysfunktion.

• Vid diastolisk dysfunktion kan patienterna ha typiska symtom och/eller kliniska tecken på hjärtsvikt trots normal systolisk funktion.


7

Asymtomatisk vänsterkammardysfunktion

Påvisad störning av vänsterkammares systoliska funktion genom:

– Ekodoppler

– Isotopstudier

– Kontrastventrikulografi

– MR tomografi


8

Etiologi

• Vanligaste orsakerna är ischemisk hjärtsjukdom och hypertoni.

• Hjärtsvikt kan utvecklas långsamt eller debutera plötsligt.

• Primär- och sekundärpreventiva åtgärder mot kardiovaskulära sjukdomar och tillstånd som predisponerar för hjärtsvikt är viktiga.

• Klaffel: en relativt liten, men viktig orsak till hjärtsvikt. Möjligheten till kirurgisk behandling är ofta god.


9

Etiologi

• Klarlägg om hjärtsvikten är sekundärt till eller utlöst av andra sjukdomar. Då kan man ofta ge specifik behandling.

• Tillstånd som kan utlösa latent hjärtsvikt och förvärra overt hjärtsvikt är:

– Anemi

– Infektion

– Tyreoidearubbningar

– Diabetes mellitus

– Alkohol

– Arytmi

– NSAID-behandling


10

Prognos

• Hjärtsvikt: prognosen kan vara sämre än för vanliga cancersjukdomar.

• Dödlighet (utan behandling):

Mild hjärtsvikt cirka 5-10% per år.

Allvarlig hjärtsvikt minst 40-50% per år.

• Asymtomatisk vänsterkammardysfunktion utvecklas ofta till hjärtsvikt.


11

Prognos

• Mortaliteten och morbiditeten vid kronisk hjärtsvikt minskar vid behandling med ACE-hämmare, betablockerare och spironolakton.

• ACE-hämmare förbättrar prognosen vid asymtomatisk vänsterkammardysfunktion.

• Tidig och korrekt diagnostik, optimal behandling och god omsorg är viktiga för att förbättra prognosen.


12

Symtom och kliniska fynd

• Inget enskilt symtom eller fynd är patognomont för hjärtsvikt.

• Vanligaste symtomen vid hjärtsvikt:

– Andfåddhet

– Ansträngningsintolerans

– Trötthet

– Ortopné

– Nattlig hosta

– Paroxysmal nattlig dyspné

– Nykturi

– Mindre specifika symtom (aptitlöshet, viktnedgång, illamående, diarré, förstoppning, yrsel, ostadighetskänsla)


13

Symtom och kliniska fynd

Vanligaste kliniska fynden vid hjärtsvikt:

– Rassel över lungorna– Perifera ödem– Takykardi– Halsvensstas– Hepatomegali– Takypné– Tredje eller fjärde hjärtton (”galopprytm”)– Kalla händer och fötter– Perifer cyanos– Pleuravätska– Ascites


14

Hjärtsvikt - funktionsbedömning

Hjärtsvikt kan indelas i fyra grader enligt New York Heart Association (NYHA):

NYHA I Hjärtsjukdom utan symtom

NYHA II Symtom vid mer än måttlig ansträngning

NYHA III Symtom vid lätt till måttlig ansträngning (frångång i lätt uppförsbacke till av- och påklädning)

NYHA IV Symtom i vila. Ökande symtom vid minstaaktivitet.


15

Hjärtsvikt - funktionsbedömning

• Det finns ett antal olika objektiva mätmetoder för att bedöma hjärtats systoliska och diastoliska funktion. Ekokardiografi är den mest användbara i klinisk praxis.

– Ekodoppler

– Isotopstudier

– Kontrastventrikulografi

– MR tomografi

– Maximalt syrebehov


16

Referensområden för ekokardiografi

Ejektionsfraktion Normalt >50%

Volym: Diastole <200-210 cm3

(100-105 cm3/m2)

Systole <100-105 cm3

(50-53 cm3/m2)


17

Diastolisk dysfunktion

Diastolisk dysfunktion: samlingsbegrepp för flera olikartade tillstånd.

– Isolerad förlängd relaxation med normal systolisk funktion och sträckbarhet (compliance)

– Isolerad reducerad sträckbarhet med normal systolisk funktion och relaxationshastighet

– Kombinationer av ovanstående


18

Epidemiologi

• Prevalens hjärtsvikt respektive asymtomatisk vänsterkammardysfunktion: ca 2-3%.

• 10 % av personer över 80 år har symtomgivande hjärtsvikt.

• 80 % av hjärtsviktspatienterna är över 75 år.

• 20 % av alla inläggningar och 30% av vårddagarna på invärtesmedicinska avdelningar beror på hjärtsvikt.


19

Utredning av hjärtsvikt

• Symtom som liknar hjärtsvikt kan förekomma vid många sjukdomstillstånd.

• Viktiga differentialdiagnoser:

– lungsjukdomar

– övervikt

– myokardischemi utan angina pectoris

– lungemboli

• Sviktdiagnos, grad och typ av funktionsnedsättning samt etiologi bör noggrant värderas innan behandling påbörjas.


20


• Noggrann anamnes, klinisk undersökning och laboratorieundersökningar är essentiellt.

• Laboratorieundersökningar bör omfatta: Hb, LPK, CRP, elektrolyter, lever-njur- och tyreoideafunktion samt blodsocker.

• Vilo-EKG, röntgen thorax och ekokardiografi bör ingå i utredningen av patienter med misstänkt hjärtsvikt.

• Särskild vikt läggs på tidigare hjärt-kärlsjukdom, lungsjukdom och diabetes mellitus.


21


• Ekokardiografi kan påvisa klaffel och störningar i hjärtmuskelfunktionen (diastolisk/systolisk dysfunktion).

• Dopplerundersökning kan användas för att bedöma förändringar i fyllnadstryck, klaffunktion samt graden av pulmonell hypertension.


22


• Vänsterkammar funktionen har betydelse för prognosen och för valet av farmakologisk behandling.

• Vid misstanke om ischemisk hjärtsjukdom bör arbets-EKG utföras.

• Normal ekokardiografisk undersökning tillsammans med normalt arbetsprov utesluter i praktiken diagnosen hjärtsvikt.


23

Screening: asymtomatisk vänsterkammardysfunktion

• Efter akut hjärtinfarkt bör alla patienter genomgå ekokardiografi (om ej särskilda skäl förligger att låta bli).

• Detta för att identifiera patienter med asymtomatisk vänsterkammardysfunktion


24

Omhändertagandenivå

• Hjärtsvikt är ett växande problem.

• En stor del av patienterna bör skötas av primärvården.

• Det är sannolikt en fördel om man kan inrätta särskilda mottagningar för hjärtsviktspatienter på vårdcentralerna.

• Man bör i vissa fall överväga remiss till kardiologisk specialistvård.

• Många patienter bör efter kardiologbedömning kunna återremitteras till sin primärvårdsläkare.


25

Indikationer för remittering

• Unga patienter

• Osäker diagnos

• Allvarlig/instabil hjärtsvikt

• Terapirefraktära tillstånd

• Allvarliga arytmier

• Klaffel

• Ischemisk hjärtsjukdom där operation kan bli aktuell

• Allvarligt nedsatt njurfunktion

• Symtomatisk hypotension

• Annan komplicerande sjukdom


26

Hjärtsviktsmottagning

• En hjärtsviktsmottagning bör bemannas av:

– läkare med kompetens inom hjärtsviktsområdet

– specialutbildade hjärtsviktssjuksköterskor

• Bättre motiverade och välutbildade patienter leder till:

– förbättrad compliance

– minskat behov av sjukhusvård

– förbättrad livskvalitet


27

Hjärtsviktsmottagning

Lämpliga uppgifter

• verifiera diagnos

• optimera och utvärdera medicinsk behandling

• initiera: vårdprogram i samarbete med alla vårdgivareregelbunden utbildningkvalitetsuppföljning

• utgöra kompetens- och forskningscentrum

• vara remiss/rådgivningsinstans för primär och sluten vård


28

Hjärtsviktssjuksköterska

Lämpliga uppgifter:

• informera patienter och anhöriga om:livsstilsråd, salt och vätskeretention, anpassad fysisk aktivitet, egenkontroll t ex viktökning, flexibel diuretikabehandling

• titrera behandlingen med ACE-hämmare, betablockare, diuretika i samråd med ansvarig läkare

• tidig uppföljning

• tät uppföljning av patienter med svår hjärtsvikt

• tillgänglighet för t ex telefonrådgivning

• utbildning av andra personalkategorier


29

Hälsoekonomi

• Den största kostnaden vid behandling av hjärtsvikt utgörs av sjukhusvård (cirka 70%).

• Farmakoekonomiska värderingar av hjärtsviktsbehandling tyder på att behandlingen är kostnadsbesparande.

• Kostnadseffektiviteten vid hjärtsviktsmottagningar är acceptabel.


30

Aktuella begrepp

Preload: hjärtkammarnas fyllnadsgrad i diastole (volym och tryck).

Afterload: motstånd mot hjärtats arbete, representeras av perifert kärlmotstånd och tensionen i hjärtväggen.

Neuroendokrin aktivering: omfattar renin-angiotensin systemet (RAAS), det sympatiska nervsystemet (inklusive binjurarna) samt en rad andra hormoner och cytokiner.


31

Systolisk dysfunktion

• Förbättra pumpfunktionen: digitalis, andra inotropa läkemedel

• Utsättning av medel som kan minska pumpfunktionen:icke-selektiva kalciumantagonister, klass I antiarytmika

• Minska preload: diuretika, nitrater, ACE-hämmare, Angiotensin II-receptorantagonister.

• Minska afterload: ACE-hämmare, Angiotensin II-receptorantagonister

• Utsättning av medel som kan ge ökad pre- och afterload: NSAID


32

Diastolisk dysfunktion

• Motverka ischemi: betablockerare, nitrater och eventuellt kalciumantagonister.

• Motverka vätskeretention: diuretika

• Frekvensreglering: betablockerare, eventuellt verapamil


33

Neuroendokrin aktivering

• Motverka aktivering: ACE-hämmare, Angiotensin II- receptorantagonister, betablockare och spironolakton.

• Aktiveringen ökar av: höga doser diuretika och kärldilaterande medel.


34

Salt- och vätskeretention

• Motverka: diuretika, spironolakton samt ACE-hämmare.


35

Hjärtrytmrubbningar

• Frekvensreglering av förmaksflimmer: betablockerare, digitalis, amiodaron.

• Konvertering av förmaksflimmer och supraventrikulär takykardi: elkonvertering.

• Konvertering av allvarliga kammararytmier: i första hand amiodaron eller implanterbar defibrillator.

• Frekvensökning vid symtomgivande bradykardi: pacemaker.


36

ACE-hämmare

• Har visats minska morbiditeten och mortaliteten vid nedsatt vänster kammarfunktion efter hjärtinfarkt samt vid symtomgivande vänster kammarsvikt av annan orsak.

• Basbehandling vid nedsatt systolisk funktion med eller utan symtom.

• Vid allvarlig hjärtsvikt, hyponatremi, hyperkalemi eller nedsatt njurfunktion hänvisas till sjukhus/ hjärtsviktsmottagning för inledande av behandlingen.


37

ACE-hämmare

• ACE-hämmare är riskfyllt vid signifikant aorta- och mitralstenos, blodtryck < 80 mm Hg eller nedsatt njurfunktion.

• Kaliumsparande diuretika och kaliumsubstitution bör sättas ut när man sätter in ACE-hämmare.

• Inled med små doser följt av individuell dostitrering.

• S-kreatinin och s-elektrolyter bör kontrolleras.


38

Behandling med ACE-hämmare

• Dosen dubbleras varje till varannan vecka under kontroll av S-kreatinin och S-kalium.

Initialdos Måldos

Kaptopril 6,25 mg 50 mg x 2-3

Enalapril 2,5-5 mg 10 mg x 2

Lisinopril 2,5-5 mg 20 mg x 1

Ramipril 1,25 mg 5 mg x 2

Trandolapril 0,5 mg 4 mg x 1


39

Angiotensin II (A II) -receptorantagonister

• I en stor studie med mortalitet som effektmått hade losartan inte likvärdig effekt med kaptopril.

• Losartan bör liksom ACE-hämmare insättas med initial lågdos som titreras upp till måldosen.

• A II-receptorantagonister används med försiktighet hos dehydrerade och kraftigt diuretikabehandlade patienter.


40

Diuretika

• Diuretika ger god symtomlindring.

• Ofta fördelaktigt om patienten lär sig variera dosen utifrån graden av andfåddhet, ödem och kroppsvikt.

• Patienter som besväras av kortvarig intensiv diures av bumetanid eller furosemid kan ha nytta av furosemid i depåform eller torasemid.

• Vid symtomatisk svikt bör loopdiuretika användas.

• Vid allvarlig svikt kan behandling inledas med loopdiuretikum intravenöst.


41

Diuretika

• Upprepade små doser eller kontinuerlig intravenös infusion föredras framför få stora och höga doser.

• S-kalium och s-kreatinin kontrolleras före behandlingen samt efter två till fyra veckor. Behovet av ytterligare kontroller avgörs individuellt.

• Additiv diuretisk effekt kan fås med tillägg av tiazider och metolazon.

• Vid problem med hypokalemi bör man i första hand lägga till spironolakton eller amilorid om medicinska skäl talar mot spironolakton.


42

Diuretika

• Vid nedsatt njurfunktion skall kaliumsparande diuretika användas med stort försiktighet.

• Bestående elektrolytrubbningar specialistremiss.

• NSAID bör undvikas hos patienter med hjärtsvikt. De låga doserna av acetylsalisylsyra (75 mg) som används vid ischemisk hjärtsjukdom påverkar njurfunktionen endast i sällsynta fall.


43

Betablockerare

• Betablockerarna bisoprolol, karvedilol och metoprolol som tilläggsbehandling till ACE-hämmare minskar morbiditeten och mortaliteten hos patienter med hjärtsvikt, NYHA II-III.

• Skall inledas med små doser och följas av långsam individuellt anpassad dostitrering.

• Kontraindikationer: bradyarytmier och hypotension. För karvedilol desutom obstruktiv lungsjukdom.


44

Digoxin och digitoxin

• Vid kronisk hjärtsvikt minskar digoxin morbiditeten och behovet av sjukhusvård. Digoxin påverkar inte mortaliteten.

• Motsvarande dokumentation saknas för digitoxin.

• Digoxin används vid kvarstående symtom trots behandling med ACE-hämmare, diuretika och betablockerare.

• Digoxin används även för frekvensreglering vid förmaksflimmer.


45

Aldosteronantagonister

• Spironolakton 25 mg dagligen har visats minska morbiditeten och mortaliteten vid hjärtsvikt, NYHA III-IV som tillägg till ACE-hämmare.

– Kombinationsbehandlingen ledde till en obetydlig ökning av s-kalium.

– Gynekomasti eller smärta i brösten uppkom hos cirka 10% av

männen.


46

Andra kärldilaterande medel

• Kombinationen hydralazin och isosorbiddinitrat har knappast någon plats vid behandling av hjärtsvikt.

• Vid kvarstående symtom trots ACE-hämmare eller AII-receptorantagonister, betablockerare, diuretika, spironolakton och digoxin kan som tillägg prövas långverkande nitrater.

• Vid samtidig hjärtsvikt och angina pectoris bör långverkande nitrater vara första tilläggsbehandling.

• Vid okontrollerade anginasymtom kan man lägga till en kärlselektiv kalciumantagonist.


47

Andra positiva inotropa läkemedel

• Inotropa läkemedel kan ha akuta positiva effekter på hemodynamik, arbetsförmåga, funktionsklass och livskvalitet.

• Flera inotropa läkemedel har vistats ha negativ effekt på överlevnaden vid långtidsbehandling.

• Används endast av specialist för kortidsbehandling vid akuta tillstånd samt i avvaktan på hjärttransplantation.


48

Akut hjärtsvikt

• Definition: snabbt uppkommen måttlig eller allvarlig svikt eller snabb försämring av kronisk svikt.

• Symtomen vid akut vänster kammarsvikt är dyspné, hosta, trötthet och ångest samt eventuellt cerebral påverkan.

• Vanliga fynd är:– taky- och ortopné– rassel över lungorna, ibland bronkospasm– galopprytm (tredje hjärtton) – mitralinsufficiens– takykardi– kalla extremiteter samt kallsvett – i allvarliga fall lungödem


49

Akut hjärtsvikt

• Kardiogen chock karaktäriseras av hypotension, oliguri och påverkat sensorium.

• I sällsynta fall dominerar akut högersvikt.

• Då ses halsvensstas, trikuspidalinsufficiens, hypotension och påverkat sensorium.

• EKG: tecken till affektion av höger kammare.

• I början ofta perifer värme trots lågt blodtryck. Långsam puls och normal andningsfrekvens.

• Tidig diagnostik med bl a ekokardiografi är viktig.


50

Etiologi

• Klarlägg etiologin vid akut hjärtsvikt för optimal behandling.

• Utlösande faktorer:

– myokardischemi, infarkt, ruptur av kammarseptum, papillarmuskeldysfunktion, mitralisinsufficiens, aortastenos, tamponad, rytmrubbning eller akut volymbelastning.

• Infektion eller anemi kan framkalla akut dekompensation.

• Läkemedel kan ge vätskeretention eller ha negativt inotropa effekter och därigenom framkalla eller förvärra hjärtsvikt.


51

Första hjälp vid akut lungödem

• Behandling med en eller flera åtgärder ges så tidigt som möjligt. Bedömning av utlösande orsak bör ske.

– sittande kroppsställning

– syretillförsel

– nitroglycerin, sublingualt eller via spray prehospitalt, som infusion på sjukhus

– morfin intravenöst

– loopdiuretika intravenöst

– CPAP (continuous positive airway pressure)

– respirator


52

Åtgärder mot ökat fyllnadstryck

• Det dominerande symtomet vid akut lungödem är andnöd som till stor del beror på ökat fyllnadstryck.

• Behandling:

– morfin intravenöst

– nitroglycerininfusion, nitroprussidinfusion

– loopdiuretika intravenöst


53

Låg minutvolym och/eller hypotension

• Vid misstanke om låg minutvolym: minska det perifera motståndet samtidigt som inotrop behandling insätts.

• Uppmärksamma fyllnadsgraden av vänster kammare.

• Vid misstanke på låga fyllnadstryck av vänster kammare ges vätska intravenöst.

• Behandling i övrigt:

– dobutamin och/eller dopamin (alternativ i Sverige dopexamine)

– ev fosfodiesterashämmare (amrinon, milrinon)

– digitalis vid sinustakykardi/andra supraventrikulära takykardier.


54

Åtgärder vid kardiogen chock

• Kardiogen chock - mycket dålig prognos med inadekvat vävnadsperfusion och ofta acidos som bör korrigeras.

• Överväg vid bristande effekt:

– revaskularisering

– trombolys

– ev primär PTCA vid akut hjärtinfarkt

– IABP (intraaortic baloon pump, aorta ballongpump)


55

Åtgärder vid rytmrubbningar

• Rytmrubbning bör åtgärdas omgående.

– supraventrikulär takykardi (digitalis, amiodaron, adenosin, elkonvertering)

– ventrikeltakykardi (elkonvertering, lidokain, amiodaron)

– bradykardi (atropin, pacing, isoprenalin).


56

Kronisk hjärtsvikt

• Inrikta behandlingen mot möjliga tänkbara orsaker.

– operation av klaffel eller revaskularisering vid koronarsjukdom.

– andra sjukdomar/tillstånd skall behandlas eller åtgärdas såsom hypertoni, diabetes mellitus, infektioner, anemi, arytmier, tyreoideasjukdom och alkoholmissbruk.

• Mål med behandlingen: förbättra såväl symtom som prognos.

• Rekommendationerna avser både kvinnor och män.


57

Icke-farmakologisk behandling

• Patient och anhöriga bör få grundlig information om förhållandena kring sjukdomen innefattande råd om kost och livsföring samt psykosocialt stöd.

• Bl a finns interaktiva dataprogram som kan rekvireras från några läkemedelsföretag.


58


• Normalkost, undvikande av stora måltider samt kalorireduktion vid övervikt.

• Adekvat vätskeintag_vätskerestriktion kan övervägas, regelbunden viktkontroll och begränsat saltintag.

• Rökstopp är viktigt.

• Undvik större engångsintag av alkohol.


59


• Regelbunden daglig fysisk aktivitet rekommenderas

• Sexuell aktivitet: individuellt anpassad rådgivning

• Kortare flygresor föredras framför andra resesätt.

• Pneumocockvaccin samt årlig vaccination mot influensa rekommenderas.


60

Farmakologisk behandling: NYHA I

Utan känd infarkt...

...med påvisad nedsatt vänsterkammar funktion (EF<40% eller nedsatt rörelseindex): ACE-hämmare.

Efter infarkt

AkutfasASA- och betablockerare så snart som möjligt. Behandling med ACE-hämmare påbörjas i stabilt skede.

UppföljningsfasBehandling som påbörjats enligt ovan fortsättes. Statiner ges vid kolesterolvärden över 5,0 mmol/l.


61

Farmakologisk behandling: NYHA II

• Vid nedsatt systolisk funktion (EF <40%) av vänster kammare med lätta sviktsymtom ges ACE-hämmare.

• AII-receptorantagonisten losartan kan prövas på patienter som inte tolererar ACE-hämmare.

• Vid symtom på vätskeretention ges även loopdiuretika. Efter symtomförbättring bör diuretikadosen minskas.

• Efter stabilisering påbörjas behandling med betablockerare.


62

Farmakologisk behandling: NYHA III-IV

• NYHA III - standardbehandling: ACE-hämmare, diuretika och betablockerare.

• NYHA IV: Vid mer uttalade symtom bör ev betablockad initieras av specialist.

• Vid kvarstående symtom motsvarande NYHA III-IV bör spironolakton i låg dos under noggrann kontroll av s-kalium och s-kreatinin övervägas som tilläggsbehandling.


63

Farmakologisk behandling: NYHA III-IV

• Digoxin kan prövas hos patienter med uttalade symtom.

• Vid uttalad dyspné kan behandling med långtidsverkande nitrater prövas.

• Kombinationsbehandling kan föranleda specialistbedömning. Specialistbedömning bör också övervägas om det föreligger svårigheter att komma upp i rekommenderad dos av ACE-hämmare eller betablockare.


64

Antiarytmisk behandling: kronisk hjärtsvikt

Förmaksflimmer

• Återupprätta sinusrytm alternativt eftersträva effektiv frekvensreglering under arbete och vila.

• Förstahandsbehandling är digitalis, ev kombinerat med betablockare (vid symtomatisk takykardi under arbete).

• Hänvisa till specialist om effektiv frekvensreglering ej uppnås.


65

Antiarytmisk behandling: kronisk hjärtsvikt

Kammararytmier

• Ventrikulära arytmier är vanliga i samband med hjärtsvikt.

• Ingen indikation föreligger för rutinmässig behandling med specifika antiarytmika.

• Behandlingskrävande ventrikelarytmier i samband med hjärtsvikt skall därför bedömas av specialist.


66

Äldre över 80 år

• Effektdokumentationen av farmakologisk behandling vid hjärtsvikt hos äldre patienter är begränsad.

• Noggrann utvärdering av behandlingen är särskilt angelägen p g a:

– ev nedsatt njurfunktion

– ofta förekommande komplicerande annan sjuklighet

– polyfarmaci.


67

Diastolisk dysfunktion + bibehållen systolisk funktion

• Dokumentationen avseende diagnostik och behandling av diastolisk dysfunktion är begränsad.

• Symtomatisk lindring av vätskeretention: försiktig diuretikabehandling.

• Vid dålig relaxation är tillräckligt långt diastole nödvändigt. God frekvenskontroll är av betydelse.

• Konvertering av takyarytmier (betablockad, verapamil) och reduktion av ansträngningsrelaterad frekvensökning (betablockad) är första behandlingsalternativ.


68

Terminal omvårdnad

• De flesta patienter med hjärtsvikt dör p g a progressiv hjärtsvikt eller arytmi.

• Vid avancerad hjärtsvikt bör sedvanliga riktlinjer för symtomlindrande behandling tillämpas.

behandling av hjärtsvikt och asymtomatisk vänsterkammardysfunktion

Documents