FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING.

BESKRIFNING

TILL

KARTBLADET P26

E N S K Ä R

A F

Ä. F. T I G E R S T E D T .

- •• • - 1 ' , •

' 1 . i

•

.

'.---.,-•• • - ~ '-• - - . - ' t .

FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING.

BESKRIFNING

TILL

KARTBLADET W 26

ENSKÄR

AF

A. F. TIGERSTEDT.

ö. w. KUOPIO,

B A C K M A N S B O K T R Y C K E R I . 1894.

Kartbladet N:o £6', Enskär, kartlades redan under vårsommaren 1890, ehuru tillföljd af mellankomna orsaker kartbladets utgifvande fördröjts ända tills nu.

Dä området består endast af några holmar i Bottniska viken, i lwilka bärggrunden är ytterst enformig och i de flesta hänseenden lik motsvarande delar af det närmast österut liggande kartbladet, som förut noggrant bcskrifvits af Hj. Gylling, så torde en kortfattad och så att säga summarisk beskrifning här vara tillfyllest.

Helsingfors den 1 Januari 1804.

A. F. Tigerstedt.

_

D e t geologiska kartbladet N:o 26, Enskär, omfat tar delar af följande Kartbladets socknar : Pyhämaa, Nykyrka och Nystad samt slutligen äfven ett litet geografiska hörn af Gustafs socken, inom hvilket Enskärs fyr är belägen. omfattning.

Detta område utgöres helt och hållet af skärgård, omfat tande Områdets några större holmar samt ett stort antal mindre. Endast de större a l l m ä n n a

öarna hafva några lösa bildningar att uppvisa, medan alla de k a r a k t ä r -öfriga bestå nästan alltigenom af naken bärggrund, i hvars skref-vor emellertid ofta nog träd och buskar fattat rot. Endast de min-sta holmarna äro fullständigt vegetationslösa. Till och med den långt ute i hafvet belägna, enstaka holmen Wäkkar i prydes af en visserligen något gles och tvinande, men dock icke så alldeles obetydlig tallskog.

Hvad som utmärker denna skärgård f ramför den längre söderut och längs F inska vikens kust förekommande, är bärggrundens flacka konfiguration. Endast sällan resa sig holmarna med höga och branta s t ränder ur hafvet ; vanligtvis äro hällarna låga och flacka.

Detta har gifvit upphof åt en mängd egendomliga förhållanden samt påtrycker denna skärgård en alldeles säregen prägel. Såsom kändt stiger ju den finsk-skandinaviska vallen långsamt men säkert upp ur hafvets sköte. I stället för att nu såsom i den öfriga skär-gården vanligen är fallet, de högsta topparne af den under hafvet lig-gande bärggrunden till först blifva synliga såsom enstaka skär, van-ligtvis omgifna af relativt d jupt vatten, uppenbarar sig här den flacka bärggrunden i form af jemförelsevis vidsträckta, låga grund, hvil-kas utsträckning ofta uppgår till en eller annan kilometer. Vid lågt vattenstånd bilda de stundom betydliga landmassor, vid högt vatten-stånd däremot försvinna de h. o. b. Sådana flacka och låga holmar med otaliga g runda vattensamlingar i sitt inre samt höljda af ett tjockt lager hafstång äro synnerligen karakterist iska för området .

ß

Men äfven de allaredan högt öfver vattennivån liggande hol-marna och »landen« erbjuda af enahanda orsaker ett säreget utse-ende. De bilda sällan sammanhängande massor, utan äro vanligen i yttersta grad sönderskurna genom vikar, sund, sjöar och al lehanda smärre vattensamlingar. Många af dem bilda därför en labyrint, för hvars genomströfvande en noggrann lokalkännedom erfordras . Läg-ges härtill att vegetationen vid de instängda, skyddade vikarna och sunden mångenstädes täcker hällarna ända ned till vattenbrynet, sä kan man lätt göra sig en föreställning om denna på naturskönhet r ika trakts egendomliga skaplvnne.

Befolkning Trakten är relativt taget tätt befolkad, och pä de större hol-och näringar, marna finnas till och med byar med ett flertal gårdar. Att likväl

något synnerligt jordbruk här ej kan komma i fråga, inses lätt. Fisket utgör hufvudnäringen och är synnerligen gifvande. En ej ringa förtjenst bereder fogel- och sälskyttet. På dessa d ju r synes nämligen trakten vara synnerligen rik och afviker äfven därigenom skarpt f rån skärgården längs Finlands sydkust. Orsaken härtill torde väl till en del vara den rikedom på föda, som de stora, tångbeklädda grunden erbjuda, delvis torde den dock böra sökas äfven uti det större skydd, som djurvär lden här åtnjuter från befolkningens sida.

Den fasta bärggrumlciis beskaffenhet.

Såsom redan nämnts, är den fasta bärggrundens beskaffenhet ytterst enformig, i det densamma uteslutande sammansät tes af gneis, granit och pegmatitgranit. I form af en smal gång förekommer äfven diabas inom området.

Gneis. Gneisen förekommer i tre olika varieteter, dels såsom ljusgrå

glimmergneis eller mörkgrå till svart hornblendegneis, dels äfven så ' som röd finkornig gneis. Fyndorterna för denna bärgart äro föl jande:

Södra ändan af Wäkkar i består af grå hornblendegneis. Mid ten af » » » röd gneis.

Norra ändan af » » » grå glimmergneis

med något hornblendegneis närmas t den röda gneisen, sedermera pegma-titgranit med gneisbrottstycken. Strykningen är i medeltal N 50— 70° VV, stupningen lodrät till 65° S.

På Sinniskär förekommer grå glimmer- och hornblendegneis med pyroxen- och epidotrika konkretioner. Skikten äro ställvis mycket hop-skrynklade; annars är medelstrykningen N 50—75° W eller O—Wlig, stupningen vertikal eller brant sydlig.

På Rönnskär förekommer såväl röd som grå gneis. Hvardera äro utmärkt tydligt lagrade och mycket finskiffriga samt klyfva sig lätt i tunna, regelbundna plattor. En teknisk bearbetning skulle där-för kunna ifrågasättas, om icke holmen vore så låg, att brytningen redan f rån första början skulle befinna sig nära nog i nivå med hafsytan. Strykningen är N 30—70° W, stupningen 30—45° från horisonten åt NO. Liksom vid Wäkkar i synes äfven här den grå gneisen öfverlagra den röda, ehuru naturligtvis detta ingalunda be-höfver vara afgörande för den verkliga geologiska åldersföljden.

Vid Puttsaaris norra ända bilda glimmer och hornblendegneis-skikten en halfcirkelformig båge, med en stupning af 25—70° f rån horisonten in mot cirkelns medelpunkt.

Uti vida större mängd än gneisen förekommer graniten inom Granit, kartbladet och utgör i själfva verket den förhärskande bärgarten där-städes. Färgen är öfveralt grå med något växlande nyanser, hvaraf specielt en svag dragning i rödt på flere ställen kan iakttagas. Pa-rallelstrukturen är tydligt utvecklad och beror på de svarta biotit-bladens parallela anordning. Öfriga konsti tuerande mineral ä r o : färglös eller l jusgrå kvarts, mera sällan med en dragning i blått samt h vit eller grå ortoklas och lika färgad oligoklas. Stundom sälla sig till biotiten här och hvar sparsamma fjäll af muskovit. På gränserna mot gneisen utsänder graniten ådror och gångar i denna, hvilka stun-dom äro mycket intimt inblandade i gneisen. Graniten innehåller äfven själf rätt talrika gneisbrottstycken. Uti de inre delarna är den deremot anmärkningsvärdt fri f rån sådana. Denna granit u tmärker sig på många ställen genom synnerlig jämnhet och frihet f rån sprin-gor, hvarför den påtagligen skulle för t jäna att a l lmännare uppmärk-

8

sammas såsom råmaterial för stenindustrin. Hvad förklyftningsrikt-ningarna beträffar, så har icke någon lagbundenhet kunnat upptäckas. På en del holmar äro de tvenne huvudr ik tn inga rna stälda rätvink-ligt mot hvarandra , på andra bilda de en mer eller mindre spetsig vinkel. På vissa ställen förekommer dessutom en tredje förklyftnings-riktning i form af horisontala s. k. »bottenklåf«.

Pegmatit- Af den på det geologiska kartbladet med röd färg betecknade granit, »graniten« utgöres en del af mycket typisk pegmatitgranit, bestående

af groft utbildad, tämligen väl urskiljd hvit eller ljusröd fältspat, färglös eller hvit kvarts samt flagor och knippen af muskovit och biotit. Bärgartens färg är dels hvit, dels visar den en större eller mindre dragning i rödt. Pegmatiten uppträder hä r ej allenast såsom gångar i andra bärgarter , utan äfven rent af bärgbildande. Stora holmar, såsom t. ex. flere af Lökö holmarne, Sammoluoto, Leto grund, Kivi-kari m. fl. bestå helt och hållet af denna bärgart , om man ej tager i betraktande de visserligen stundom rätt talrika brottstycken af and ra bärgarter , som förekomma i pegmatiten. Af alla pegmatitens mineral är fältspaten det bäst utbildade. Stundom hafva till och med väl utbildade kristaller anträffats. De enskilda mineralens storlek varierar vanligen f rån 0.5—1 kubikdecimeter, men enstaka ställen finnas, där fältspaten samt äfven kvartsen kunna bilda ända till flere kvadratdecimeter stora ytor på bärghällarna. Skriftgranitlika varie-teter äro mycket al lmänna. Till följd af denna bärgarts stora ut-bredning skulle man hafva skäl att vänta sig att någonstädes anträffa fältspaten och kvartsen så pass väl urskiljda, att en teknisk använd-ning af dessa mineral kunde i f rågakomma. Tyvärr hafva sådana ställen dock ej anträffats; fältspaten är dessutom i al lmänhet ymnigt uppblandad med kvarts i skriftgranitisk sammanväxning, hvarför ej heller utsikterna i detta afseende förefalla synnerligen lofvande.

Diabas. Såsom allaredan i förbigående omnämndes, förekommer äfven

diabas inom det undersökta området, ehuru endast såsom en smal gång, genomkorsande den sydligaste holmen vid Lökö båk. Gången stryker i N 15—20° O-lig riktning med något buktande förlopp, men

9

med fullkomligt raka och släta, lodräta väggar. Dess bredd är sö-derut c. 0.3 meter, norrut nä rmare två meter.

Några andra tekniskt användbara mineral eller bärgarter finnas Tekniskt an icke än den al laredan omnämnda gråa graniten. Denna förekom mer vändbara mi-emellertid på vissa ställen så pass homogen, lätt bruten och väl be- n e r a l o c h

lägen, att den med alt skäl skulle för t jäna att. uppmärksammas af b a r g a r t e r ' tekniker. Till sockelsten vore den utom alt tvifvel synnerligen lämp-lig, till gatsten däremot antagligen icke. Huruvida den skulle lämpa sig såsom råmaterial för slipade och polerade varor är ännu något osäkert, innan försök med densamma blifvit g jorda. Smärre skiftnin-gar uti färgnyansen förekomma hos de olika varieteterna af denna granit, och det skulle då i f rämsta rummet gälla att bland dem anträffa en sådan, som efter slipning skulle motsvara kundernas smak. Bland fyndorterna för homogen och lättbruten sten må här endast nämnas holmarna : Peta-Tevaluoto,' Nurmine, Tevaluoto, Wit-saari , norra delen af Lotskär, vissa ställen af Ramsöholm m. 0.

De lösa bildningarna samt märken efter istiden.

På lösa bildningar är såsom närnndt kartbladet synnerligen fat-De lösa bild-tigt. Ett tunt krossgruslager, som täcker den fasta hällen på de ningarna. större holmarna, samt ett ännu obetydligare täcke af sandblandad lera, som uppträder i några bredare dalgångar, t. ex. på Puttsaari , är nästan alt som i den vägen är att omnämnas. Härtill bör dock ännu läggas några förekomster af svallgrus, som på några af hol-marna uppträder i form af väl utbildade terasser, städse på holmar-nas läsida. Så t. ex. förekommer på Lökö holmar 3 å 5 vallar af tämligen rensköljda rul lstenar af olika storlek ända upp till toppen af holmarna eller till c. 8 meters höjd. På Wäkkar i finnas fyra vallar, likaså ända upp till toppen af holmen eller till c. 10 meters höjd öfver hafvet.

På märken efter istiden är det undersökta området, egendom- Märken efter ligt nog, synnerligen fattigt. Tydliga rundhäl lar förekomma nästan istiden.

2

10

alls icke och äfven refflor anträffas relativt sällan. Af reffelobserva-tioner anföras hä r föl jande: *)

Lökö holmar N 35° W. Riskenkari N 50° W. Wäkka r i N 85° W (kombinerade med tydliga rundhällar) .

Linniskär N 40° W. Santakari N 37° W.

Pohjakar i N 37° W.

Rönnskär N 35° W .

!) Missvisningen är antagen vara 5° W.

"

-

--

. .

-

FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING. Kartverkets ståndpunkt vid utgifvandet af detta häfte.

P lievreüials liife. trnkeii i MsmgiDES

FRAMSIDATITELSIDADet geologiska kartbladet N:o 26, Enskär,Kartbladets geografiska omfattningOmrådets allmänna karakterBefolkning och näringar

Den fasta bärggrundens beskaffenhet.Gneis.GranitPegmatitgranitDiabas.Tekniskt användbara mineral och bärgarter

De lösa bildningarna samt märken efter istiden.De lösa bildningarnaMärken efter istiden

BAKRE PÄRM