birkas belägenhet : en 1800-talsdebatt med sentida ekon

Birkas belägenhet : en 1800-talsdebatt med sentida ekonNicklasson, PåvelFornvännen 2009(104):4, s. [274]-287 : ill.http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2009_274Ingår i: samla.raa.se

Birka och dess belägenhet är ett gammalt ämne iarkeologisk och historisk forskning. Arbetet medplatsen började redan på 1600-talet och är fort-farande långt ifrån avslutat. De flesta äldre bi -dragen har summerats av Adolf Schück (1926)och Kjell Kumlien (1970). Forskningen om Bir-ka har gått fram längs krokiga vägar. Dessa ärofta intressanta att försöka följa. Längs demfinns spännande delar av arkeologins historia.

Man har in i modern tid velat lokalisera sta -den som Ansgar besökte till en mängd olikaplatser. Åland, Västergötland, Östergötland ochGotland har förts fram som kandidater. Numeraär dock de flesta forskare ense om att Birka äridentiskt med Björkö i Mälaren. Denna lokalföreslogs redan på 1600-talet av Johan Hadorph,som förmodligen företog de första arkeologiskaundersökningarna på ön. Men osäkerheten omvar Ansgars Birka legat var under de följandeseklerna fortsatt stor och många platser fördesfram som tänkbara kandidater. År 1738 lansera -de Jacob Wilde Sigtuna som Birkakandidat. Han

baserade detta på närläsning av de isländska sa -gorna. Under resten av 1700-talet och en bra bitin på 1800-talet var Wildes placering av Birka iSigtuna den som kanske oftast åberopades (Kum-lien 1970, s. 16 f).

Björkö fortsatte dock att tilldra sig uppmärk-samhet som en möjlig kandidat. Den engelskefornforskaren Alexander Seton genomförde på1820-talet arkeologiska undersökningar på ön.Resultaten blev aldrig publicerade och Setonsfynd är i stor oordning (Selling 1945). I och medHjalmar Stolpes stort anlagda undersökningarpå 1870-talet stod det dock klart vilken excep-tionell plats Björkö är. Först då fanns det starkaarkeologiska argument för att placera AnsgarsBirka där. Tidigare byggde forskningen nästanuteslutande på tolkning av medeltida skriftligakällor som omtalar Birka. Stolpes utgrävningarinnebar ett genombrott i Birkaforskningen efter-som man nu kunde ägna sig åt att analysera plat-sens karaktär i stället för att undra var den legat.

Ämnet för denna uppsats är inte var Birka

Fornvännen 104 (2009)

Nicklasson, P., 2009. Birkas belägenhet. En 1800-talsdebatt med sentida ekon.(The location of Birka. A 19th century debate with recent echoes.) Fornvännen 104.Stockholm.

Birka is perennial focal point in Swedish historical and archaeological research.This paper relates a debate about Birka's location that raged in Sweden around1850. A central participant was Johan Haquin Wallman (1792–1853). Wallmanreacted to writings by Peter Wieselgren and Gustav Volmar Sylvander, who wish edto place Birka at Birkenäs outside Kalmar. In fact this was Wallman’s own ideathat he had proposed some thirty years before. Since then he had done everythingpossible to withdraw his rash hypothesis, as he had reached the conclusion thatBirka must have been in the Lake Mälaren area.

Påvel Nicklasson, Silvergården 7B, SE-261 43 [email protected]

Birkas belägenhet En 1800-talsdebatt med sentida ekon

Av Påvel Nicklasson

Art. Nicklasson Birkas bela?genhet 274-287:Layout 1 09-11-13 09.06 Sida 274

kan ha legat. Jag är i stället intresserad av denforskningsprocess som ledde fram till att Birkanumera av de allra flesta placeras i Mälardalen.Jag försöker skildra framsteg och bakslag i forsk -ningen om Birka i mitten av 1800-talet. Dettagör jag genom att fokusera på dåtidens främsteBirkaexpert, Johan Haquin Wallman (1792–1853).Wallman nämns, trots sitt dåtida goda anseen -de, varken i Schücks eller Kumliens översikter.Som vi ska se var hans forskning om Birka bety-dande och innehåller resonemang som spökarän idag.

Då man ägnar sig åt arkeologihistorisk forsk -ning inser man snart hur mycket arbete som lig-ger bakom våra etablerade sanningar. Det har fun -nits många stickspår och återvändsgränder inomforskningen. Ofta tenderar vi att blunda för dessaför att i stället fokusera på det vi anser vara frukt-bara frågor. En stor del av de tankar som fort-farande styr vår syn på världen och arkeologinformades redan på 1800-talet. Det är därför extrasynd av vi så ofta vänder 1800-talet ryggen. På såsätt förlorar vi en väg till självförståelse.

Johan Haquin WallmanWallman var från Östergötland och bodde näs-tan hela sitt liv i Linköpingstrakten. Han genom-förde en osannolik mängd antikvariska resor.Dessa finansierades framför allt av Wallmansvän baron Jacob Adlerbeth. Denne var Götiskaförbundets starke man och själv en skicklig forn-forskare. Wallman var den som hade bäst greppom landets fornlämningar under 1800-talet. Var-ken Wallmans eller Adlerbeths stora insatser förarkeologin har uppmärksammats i den omfat-tning de förtjänar.

Wallman blev efter alla år som resande an -tikvarie svårt sjuk. Han övergav efter hand sinakringflackande studier. I stället satsade han på enämbetsmannakarriär. Han blev lektor vid gym -nasiet i Linköping. 1836 blev han prästvigd. 1841tog han säte i Vitterhetsakademien. 1844 blev hanriksdagsman för prästeståndet. 1851 fick hanNordstjärneorden. 1853 avled han efter en långtids sjukdom.

Wallman kom efter ett livslångt forskandefram till den moderna ståndpunkten att Birkalegat i Mälardalen. Detta framgår av ett föredraghan höll 1847 i Vitterhetsakademien.

»Herr Wallman uppläste en afhandling,innehållande grundade anmärkningar motProsten, Dr. Wieselgrens antagande, att detBirca, som af missionären Ansgarius besök-tes, varit beläget på Berkenäs udde norr omCalmar. Med förkastande af denna meningansåg Hr. Wallman sannolikare, att Bircasläge borde sökas vid Mälarens utlopp i Salt-sjön.» (KVHAA protokoll §100 tisd. d. 30nov. 1847)

Detta ska ses som Wallmans sista ord i fråganom Birka. Han hade tidigare framfört tankar omandra platser för Birkas läge, bland annat justBirkenäs eller Björkenäs utanför Kalmar. Dennatidiga hypotes hade nu fallit honom i ryggengenom att den hade tagits över av Peter Wiesel-gren. Jag ska försöka kartlägga Wallmans vägfram till ett Birka i Mälardalen och den spännan -de debatt som åren runt 1850 fördes om Birka.Man ska ha i minnet att frågan om Birkas lägesågs som mycket svår. De flesta fornforskarevågade inte ge något säkert svar på var denvikingatida staden kunde ha legat.

Peter WieselgrenSom framgår av citatet ovan var Wallmans pre -sentation i Akademien en reaktion på ett arbeteav Peter Wieselgren, närmare bestämt dennesminst sagt fantasifulla Ny Smålands beskrifning(Wieselgren 1844–45). Här placerade WieselgrenBirka vid Kalmarsund. På 1830-talet hade fleramilstolpar i den arkeologiska forskningen kom-mit ut, som till exempel Christian JürgensenThomsens Ledetraad (1836), Sven Nilssons Skan -dinaviska nordens ur-invånare (1838) och Wall-mans egen oförtjänt bortglömda Öfversigt afSvenska fornlemningar (1838). Wieselgrens skriftsaknade dessas förtjänster. Men den blev 1840-talets mest omdebatterade antikvariska arbete.Man kan nästan karakterisera den som en sensa-tionsskrift eller antikvarisk skandalskrift. Wie -selgrens arbete fick genom hans populära tilltaloch fantasifulla berättande stort genomslag. NySmålands beskrifning fick den i förtid åldrade ochsjuklige Wallman att tända på alla cylindrar ochägna sina sista år åt forskning om Birka.

Smålänningen Peter Wieselgren levde mel-lan 1800 och 1877. Han är numera nog mest

275Birkas belägenhet



ihågkommen som nykterhetsrörelsens grunda -re. Han blev liksom Wallman präst, och till-trädde 1833 en tjänst i Västerstad församling iSkåne. Efter att därefter ha varit präst i Helsing-borg blev han 1857 domprost i Göteborg. Wie -selgren var en mångsysslare som skrev inlägg imånga olika ämnen. Under hela sitt liv hade hanett brinnande intresse för forntiden. Han sågsemellertid som väl fantasifull och opålitlig avsina samtida kollegor. Wallman och han hadevarit vänner från 1820-talet och det finns flerabrev bevarade mellan dem.

Wieselgrens arbete består av fyra böcker.Sammanlagt rör det sig om ett par tusen trycksi-dor. Hans storstilade historiska spekulationer äri huvudsak samlade i den första bokens närmare600 sidor. I de följande volymerna tar han uppandra ämnen, men återvänder i sina sockenbe -skrivningar då och då till fantasifulla skild ringarav fornlämningar. Om man kort ska för söka sam -manfatta hans massiva arbete är det en sanslössamling tankar och spekulationer om att det iSmåland skulle ha funnits ett förhistoriskt rikedär det mesta av forntidens historia ut spelades.

Enligt Wieselgren var Småland under forn-tiden inte bara den centrala delen av Sverige ochSkandinavien, utan även ett centralområde urett europeiskt perspektiv. Wieselgren menadeatt det finns belägg för flera utländska kolonier i Småland. Sålunda hade överlevare från Troja,fenicier, caledonier och ligurer slagit sig ner iSmåland. Detta är en del av förklaringen till deninternationella roll Småland spelade under forn-tiden. Med våra (och Wieselgrens samtids) måttär hans bevisföring minst sagt svag. Det främstabelägget för en ligurisk invandring till Smålandär sålunda en viss likhet mellan folknamnet ochflodnamnet Lagan. Arbetet förtjänar dock i vis-sa avseenden en djupare analys. Eftersom detfick stort genomslag påverkade en del av Wie -selgrens idéer den mera seriösa forskningen.Man kan till exempel nämna Sven Nilssons(1875) skarpt kritiserade teori om en feniciskkolonisation av Sydskandinavien under brons -åldern. Nilsson hade förespråkat idén tidigt ochhöll envist fast vid den. På gamla dar hämtadehan säkert inspiration från Wieselgren.

Om jag kort skulle våga karakterisera Wie -selgrens arbete är det romantisk fornforskning

på nedgång. Han var för ung för att ha upplevtde världsomskakande idéer som den tyske filo -sofen Friedrich Schelling fört fram. Dessa hadevarit som starkast i Uppsala på 1810-talet ochväglett äldre forskare som Wallman och Adler-beth. Wieselgrens forskning bygger därför intepå någon världshistorisk vision om alltings ur -sprungliga enhet. Han saknar även visionen omett framtida återvändande till en svunnen guld -ålder. Hans arbete kan bäst förstås som sanslöstöverdriven och småskuren lokalpatriotism avhelt annan karaktär än hur Wallman hade be -handlat samma sagor, sägner och forntida källorrunt 1820. Denne hade i sin ungdom skrivit enstor översikt över Värends fornlämningar (Wall-man 1823). Den kom tyvärr aldrig att tryckas.Jag tror att Wallmans skarpa reaktion på Wie -selgrens bok står att finna i deras skiljaktiga his-toriefilosofiska uppfattningar.

Om man försöker urskilja vad Wieselgrenhar att säga om Birkafrågan, så slår han redan iinledningskapitlet fast att Birka legat på Birke -näs eller Björkenäs utanför Kalmar. Argumen -ten följer två huvudlinjer. De allra flesta består iatt Wieselgren tolkar alla skriftliga belägg somfinns om Birka och Skandinaviens äldre historiatill att staden låg vid Kalmarsund. Han bearbetarförst och främst Ansgarsvitan och Adam av Bre-men, men finner stöd för sin uppfattning även iisländska sagor och hos arabiska krönikörer.

Wieselgren framför också mer arkeologisktinriktade argument då han försöker tolka forn-lämningsmiljön runt Kalmar och särskilt då vis-sa lämningar vid Birkenäs. Där fanns nämligenett stort område med husgrunder och andra spårefter ett skeppsvarv från 1500-talet och framåt(Raä Kläckeberga 36; Ekman 1934; Knutsson1998).

»Från Birke-stadens ruiner, jemte Birkenäsgoda hamn, ligger Kalmar 1/2 mil. Och Bir -kestaden befinnes ega ansenliga lemningaraf murar, källrar, grundwalar efter hus ocheldstäder, men efter ringmurar synes intettecken […]» (Wieselgren 1844–45, s. 27)

Som stöd för tolkningen av lämningarna vid Bir -kenäs som Birka anför Wieselgren Nils Isak Löf-grens arbete Kalmar och dess stift (1828–30). Här

276 Påvel Nicklasson



diskuterar Löfgren lämningarna vid Birke näs.Wieselgren kritiserar dock Löfgren för att den -ne inte drar den uppenbara slutsatsen att det ärAnsgars Birka som döljer sig bland ruinerna.Som vi ska se var Löfgren i själva verket direktavvisande till tanken om Birka vid Kalmarsund.

Wieselgrens tolkning om Birka vid Kalmar-sund leder till att det mesta i de isländska sagornagår att förlägga till Småland. Oden kom då hanvandrade till Sverige till Småland och inte tillUppland. De flesta av dem som vi trott var Upp-salakungar hade i själva verket sitt säte i Småland.Där fick de trängas bland ligurer, fenicier och tro-janer.

Wallmans väg till BirkaWallman begick tidiga misstag i forskningen omBirkas läge som han fick ångra livet ut. I självaverket var det Wallman som var ursprunget tillWieselgrens färgstarka teori om Birka vid Kal -marsund.

Wallmans intresse för Birka hade börjat ti -digt. Delar av processen beskrivs av Allan Ra -nius (1993, s. 68 f). Enligt denne förlade Wall-man Birka i tur och ordning till Stockholm,Söderköping, Björkenäs och Sigtuna. Ranius byg -ger sina uppgifter delvis på andrahandskälloroch brev som andra forskare skrivit till Wallmanför att dryfta sina teorier om Birka. Placeringenav Birka är i dessa fall inte Wallmans. I Wall-mans egna anteckningar och brev kan man följahans forskning. Av dessa framgår att han i hu -vudsak följde några huvudspår vid bestämman-det av Birkas läge.

I ett brev till Adlerbeth från den 5 maj 1821räknar Wallman upp de uppsatser som hanarbetar på och som han vill publicera i Götiskaförbundets tidskrift Iduna. Wallman skriver omBirka:

»Om staden Birca hos Rimbertus. Fram-ställer i anledning af minnesmärken vid Cal-mar efter Biörn på Björnhofda, Björnö,eriks-Öre [etc], samt Adamus, en förmodan,att flera städer funnits i Skandinavien med(appellativ-)namnet Birca, och att hos Ada -mus något missförstånd skett.» (Br5a 1eWallman till Adlerbeth 5 maj 1821)

Adamus är krönikören Adam av Bremen. Wall-man förknippar Birka med Birkenäs. Wallmanverkar dock mer vara ute efter att diskutera Bir-ka-namnet än placeringen av Ansgars Birka. Hansiakttagelse om att det kan ha funnits många plat -ser med birka-namn är korrekt.

I Nordiska Museets arkiv finns en odateradkort uppsats på fyra sidor av Wallman, Om Birkafordna stad. Kanske är det ett utkast till den upp-sats han lovade Adlerbeth. Liksom så många avWallmans tidiga arbeten bygger uppsatsen på mereller mindre halsbrytande etymologier. Wallmantar upp vissa tveksamheter hos Adam av Bremensom kan ifrågasätta en identifikation av Birkamed Björkö i Mälaren. Sedan föreslår han Birke-Näs eller Björkenäs norr om Kalmar som entroligare plats. Som stöd för detta anför hanantika källor som Strabon, som talar om Byrka-nis och Plinius som nämner Burchara. Namnenhar likhet med Birkenäs. Detta, i kombinationmed romerska mynt som påträffats på Öland,visar på kontakter med romarriket, kanske tilloch med romersk närvaro på Öland. Uppsatsenslutar, »Detta hindrar icke, att Björkö i Mälarenäfvenledes varit stad, såsom Schröder af forn-lemningar och traditioner visat; Norden har ifordna tider icke varit så fattig på städer, somallmännt förmodas». Johan Henrik Schröder(1791–1857) var en skicklig antikvarie och för-bundsbroder i Götiska förbundet. 1830 blev hanprofessor i litteraturhistoria och arkeologi vidUppsala universitet. Om man översätter Wall-mans »städer» till det moderna »centralplat -ser» så får man perspektiv på Wallmans vision.Den är inte alls olik idéer som många av nuti-dens arkeologer omfattar.

Från åren runt 1820 finns det andra hand -lingar som pekar på att Wallman ansåg att Ans-gars Birka skulle lokaliseras till Kalmarsund.Den mest graverande källan är ett brev till Abra-ham Ahlqvist. Wallman säger i ett supplementatt han hört berättelser om att det ska ha funnitsen gammal stad vid Birkenäs. Han nämner plat-sen som en möjlig Birkaplats, förmodligen dendit Ansgar kom. Han förbinder Birkenäs medfornlämningar och ortnamn runt Kalmarsundsom han menar går att identifiera med platsersom nämns i Ansgarslegenden. Samtidigt är haninne på att det måste ha funnits flera Birka -




platser, varav en har legat i Mälardalen. Wall-man är försiktig i brevet. Han säger att Birkasläge är omdebatterat och osäkert. Egentligenfinns det inte mycket i det som han behöverskämmas för (UUB S85 Abraham Ahlquist Sam-lingar II Öland).

Wallman var således upphovsman till hypo -tesen om Birka vid Kalmarsund. Efter bara ettpar år omprövade han dock hypotesen och togavstånd från den. I ett brev från 1828 till god s -ägaren och fornforskaren Leonard Fredrik Rääfkommenterar han Löfgrens handskrivna arbeteKalmar och Södra Delen af dess län. Wallman harskrivit kommentarer i marginalen på Löfgrenstext. Där Birka-Birkenäs nämns och hans tidi-gare teori diskuteras av Löfgren, skriver hankort och gott »Återkallad» (UUB Wallman tillRääf 1828 odat. 4475b).

Wallman och Löfgren brevväxlade flitigt isamband med att den senare 1827 färdigställdesin beskrivning om Kalmar stift. Wallman de -lade generöst med sig av sina insamlade upp -gifter om fornlämningar och folkkultur. En sakpåpekar Wallman gång på gång: han vill inte attLöfgren ska använda sig av hans Birkenästeori.

»Deremot vittnar hypothesen om Birkenäsoch Birka endast om uphovsmannen d.v[dåvarande] obekantskap med de Författare,som omnämnt Birka och förtjenar såledesintet afseende.» (ATA Wallman till Löfgren2 augusti 1827)

»Särskildt önskar jag också, att min i bref tillAhlquist meddelade, orimliga hypothes ombirka, som var en frugt af de första omognalärospånen, icke med något ord omnämnes, eme -dan jag icke nu kan erkänna en sats, som sak-nar alt stöd inför kritiker.» (ATA Wallmantill Löfgren 16 december 1827. Kursiv stilunderstruken i originalet)

I ett svarsbrev från Löfgren till Wallman 1827framgår det att Löfgren accepterat att Wallmantagit tillbaka sin hypotes:

»Jag har aldrig Af någon hypothes blifvitmer frapperad än af den om Chazarernesminnen vid Emån och om Björkenäs med

sitt Birca, ehuru Hr. Magistern nu återtagitdenna sista.» (B151:6 Löfgren till Wallman30 juli 1827).

Kazarer längs Emån var alltså sannolikare än attBirka legat vid Birkenäs. Att Wallman tagit till-baka sina tidigare uppfattningar om var Birkakan ha legat framgår också indirekt av protokol-let från ett möte i Linköpings domkapitel 1831vid vilket Wallman var närvarande. Ämnet varatt ordna kollekt för en minnesvård över Ansgari samband med 1000-årsminnet av hans an -komst till Sverige. I protokollet förläggs Birkatill Björkö i Mälaren. Wallman, som var stiftetsfrämste fornforskare, verkar inte ha opponeratsig (Ranius 1993, s. 68 f).

Wallmans hypotes om Birka vid Kalmarsundsatte, trots att han snabbt tog tillbaka den, spår idåtidens forskning. Först ut var AbrahamAhlqvist (1794–1844) som utnyttjade informa-tionen i brevet från Wallman 1820 i sin bokÖlands historia och beskrifning (Ahlqvist 1979(1822), s. 32 f). Ahlqvist för i en fotnot ett längreresonemang om Birkas läge. I noten säger han:

»Birka bör således sökas wid Sweriges dåvarande gräns. Norr om Calmar i Kläckeber-ga Socken wid hafwet, har enligt tradition enstad Birca fordom warit i flor, och synesännu lemningar efter gator, tomtningarefter hus och flera andra andra minnes-märken.»

Ahlqvist berättar även att det på Erik XIV:s tidanlades ett skeppsvarv på platsen. Han gör ingetstort nummer av Wallmans hypotes. Att hannämner den i en fotnot där han summerar denkniviga frågan om Birkas läge visar förmodligenatt han ansåg hypotesen som osäker.

Nils Isak Löfgren (1797–1881) uppmärk sam-made i första delen av sitt arbete Kalmar och dessstift frågan om Birkas läge och Birkenäs (Löf-gren 1828–30). Han lydde således inte fullt utWallmans uppmaning att låta saken bero. Docknämner han inte Wallman i sammanhanget. Löf-gren anför flera argument för att Birkenäs skulleha varit Birka. Bland annat hänvisar han till enromersk flottexpedition som ska ha kommit tillen plats vid namn Byrkanis (Löfgren 1828–30, s.




27 f). Argumentet har han, som vi sett, fått frånWallman. Till saken hör att Ahlquist, Löfgrenoch Wallman var i stort sett jämnåriga. Då Wall-man på någon av sina många antikvariska resorpasserade Kalmar eller Öland brukade Ahlqvistoch Löfgren ansluta för att de gemensamt skullekunna utforska landsdelens fornlämningar.

Trots de goda indicierna avvisar Löfgren där -efter teorin om Birka vid Kalmarsund.

»Men – då hypotheser, äfwen med den störs -ta skicklighet uppkastade och beledsagademed alt sken af sanning, ändå i hufwudsakeningen ting bewisa, och då man saknar altstöd af den säkra historien, att Bjrkenäs waritdet fordna Birka, nödgas man lemna be -mälte sats i sitt wärde, som icke alldeles med -gifwer, att den får räknas till de lösa giss-ningar, hwarmed hwarje Författare, somegnar sig åt fabeltidens historia, någon gångemot sin wilja kommer att liksom rida steck-enpferd.» (Löfgren 1828–30, s. 28)

Löfgren går igenom de skriftliga källor som be -rättar om Birka. Han drar slutsatsen att Birkamåste ha legat i Mälardalen i närheten av Upp-sala, Sigtuna och Södertälje. Han säger att detfunnits många platser i Sverige med sammanamn: »Ordet Birka torde wara en allmän be -teckning och betyda: Stad eller Köping.» (Löf-gren 1828–30, s. 29). Arkeologiskt mest intres-sant är att Löfgren tagit lämningarna vid Birke -näs under skärskådande. Hans slutsats är: »Menatt ställets ålder skulle öfwergå Kalmars, kanåtminstone icke slutas af de der nu synliga forn-lemningar, som onekligen äro i en sednare stil.»(Löfgren 1828–30, s. 29). Argumenten Löfgrenanvänder är mycket snarlika dem som Wallmankom att använda 1850. Säkert har Löfgren fåttsina argument genom den täta brevväxlingenmed Wallman och samtal på tumanhand.

Wallmans hypotes om Birka vid Kalmarsundhade sålunda blivit granskad. Han själv och Löf-gren avvisade den. Det är inte helt klart hurAhlqvist såg på den. Att han nämner den kort ien fotnot kan tyda på att inte heller han varövertygad. En hypotes hade lagts fram av en ungentusiastisk forskare. Den hade prövats av hon-om och själv och av kollegor. Hypotesen hade

därvid inte hållit måttet utan förkastats. Birkavid Kalmarsund kunde därefter ha varit ett av -slutat kapitel.

I och med Wieselgrens bok blev frågan omBirkas läge vid Kalmarsund under andra halvanav 1840-talet högaktuell. Det kan inte ha varitlätt för Wallman när hans brev till Ahlqvist från1820 på detta sätt förföljde honom!

Gustaf Volmar SylvanderWieselgrens skrift fick stort genomslag. En av hanslärjungar var prästen Gustaf Volmar Sylvander(1816–82). Denne ville genom arkeologiska un -dersökningar bevisa Wieselgrens hypo teser omBirka. Att frågan om Birkas läge ansågs vara vik-tig framgår av att han 1848 fick i uppdrag av Vit-terhetsakademien att genomföra arkeologiskaundersökningar och uppmätningar av ruinernavid Birkenäs (Schück 1926, s. 359). Det rörde sigsom sagt om tidigmoderna varvslämningar (RaäKläckeberga 36). Men Sylvander hade fått Vit-terhetsakademiens uppdrag att arkeologiskt redaut om Ansgars Birka legat där. Man kan tyckaatt resultaten av undersökningen blev magraoch att man vid 1800-talets mitt inte klarade avatt genomföra en arkeologisk undersökning påett korrekt sätt. Ändå visar Akademiens uppdragatt man börjat arbeta med nya metoder. I ställetför att enbart tolka och omtolka de skriftligakällorna sökte man nu genom riktade arkeolo-giska undersökningar få svar på centrala frågorom forntiden. Uppdraget visar vilket uppsvingdet arkeologiska tänkandet hade fått vid 1800-talets mitt.

Sylvander hade sannolikt varit i kontakt medden högt respekterade Wallman för att höra hansåsikt om Birka. I Nordiska museets arkiv finnsett odaterat fragmentariskt brev utan avsändareställt till Wallman. Handstilen torde emellertidkunna identifieras som Sylvanders. I brevet läggsargument fram för att Birkenäs skulle vara Bir-ka. Bland annat har brevskrivaren gjort en ob -servation om murarnas »rent hedniska karak-tär». Detta skulle borga för en hög ålder. Vi vetinte om Wallman svarade på brevet.

Till Vitterhetsakademien ankom i början avår 1850 ett digert manuskript från Sylvander. Avhandläggningen framgår att det rörde sig omdennes grävrapport och vidare forskning om




Birka. Vad jag har kunnat finna är dock inte skrif -ten i sig bevarad, bara en del ritningar, blandannat planen (fig. 1). Sylvander bifogade en för-frågan om Akademien kunde tänka sig att stödjautgivningen av manuset.

»Af Collega Scholare i Calmar Magr. G. V.Sylvander hade blifvit insänt en utförlig Be -rättelse om den undersökning han, på Aka -demiens uppdrag, anställt på Björkenäs iKläckeberga socken nära Calmar» (KVHAAProtokoll §7 onsd. 2 jan. 1850).

Akademiledamöterna Wallman och Henric Reu -terdahl utsågs till sakkunniga för att granskaskriften. Inom Akademien sågs Wallman eftersina många års forskningar i frågan, och med sinstora förtrogenhet med antika och forntida käl-lor av alla de slag, som den ledande experten påBirka. Även Reuterdahl hade forskat om ämnet.I sin bok Svenska kyrkans historia från 1838 hadehan refererat det rådande ganska förvirradeforskningsläget. Själv anslöt sig Reuterdahl tillden tolkning Jacob Langebek fört fram då hangav ut Vita Ansgarii 1772. Enligt denne var Forn-



Fig. 1. Gustav Volmar Sylvanders uppmätning av de omdebatterade bebyggelselämningarna Raä Kläckeberga 36 på udden Björkenäs norr om Kalmar. Huvudsakligen rörde det sig om varvslämningar från1500-talet och framåt. Idag är området till stora delar överbyggt med exklusiva bostäder. Fastän Vitterhets -akademien inte gav ut Sylvanders bok om Birka så behöll man hans ritningar. Dessa förvaras i ATA.—Drawing by Gustaf Volmar Sylvander of the controversial ruins at Birkenäs outside of Kalmar. Largely obliterated today by later construction, they were most likely remains of an Early Modern shipyard. Although the Royal Swedish Academy of Letters chose not to publish Sylvander’s book on Birka, it kept hisplans which are curated at the ATA archives.


sigtuna och Birka samma plats och stod att finnai nuvarande Sigtuna. Reuterdahl var förutom attha, en viss kompetens som fornforskare högtuppsatt inom svenska kyrkan. Han blev 1852ecklesia stikminister och från 1856 ärkebiskop.Reuterdahl hade skrivit om Birka, men valet avhonom som granskare berodde förmodligen merapå ämnets betydelse för Svenska kyrkan. Fråganom Birkas läge måste begrundas både från arkeo-logisk och teologisk synvinkel. Att man val detvå så högt kvalificerade granskare visar på vil -ken vikt Akademien fäste vid frågan.

Wallman författade ett långt utlåtande omSylvanders skrift. Reuterdahl nöjde sig med attinstämma med Wallman. Utlåtandet är på mångasätt inte särskilt starkt. Förmågan att genomföraoch tolka komplexa arkeologiska utgrävningarvar vid mitten av 1800-talet inte välutvecklad.Wallman var i första hand fornminnesinventer-are och inte grävande arkeolog. Utlåtandet hjäl -per oss dock att rekonstruera hans sena Birka -forskning.

Att Wallman prioriterade ämnet framgår avhur snabbt han skrev sitt långa utlåtande. Hanblev utsedd till sakkunnig den 2 januari 1850.Den 23 april hade hans utlåtande kommit Aka -demien tillhanda. Med avdrag för postgång hadeWallman på tre månader läst igenom ett tjocktmanus och en ansenlig utgrävningsrapport samtförfattat ett utlåtande som är att likna vid enlängre uppsats. Det är synd att Sylvanders ma -nuskript inte är bevarat. Vi kan nu bara nå inne -hållet via Wallmans högst fientliga utlåtande.

Wallmans utlåtande upptar 16 mycket tättskrivna sidor. Det återfinns som en bilaga i Vit -terhetsakademiens protokoll från 1850 (KVHAAProtokoll § 95 23 april 1850). Wallman formli-gen kör över den stackars Sylvander. Hans kritikskjuter in sig på tre mål. Han underkänner fördet första undersökningsmetodiken och redo -visningen. För det andra underkänner han dearkeologiska paralleller som Sylvander åberopardå han tolkar sina fynd. För det tredje under-känner Wallman analysen av de historiska käl-lorna som strävat att lokalisera Ansgars Birkatill Birkenäs. Wallman börjar visserligen sin kri-tik med att ge beröm för Sylvanders utgrävning:

»I förra afseendet har förf. efter min öfver-tygelse på ett berömvärt sätt sökt fullgöraKongl. Akademiens uppdrag samt dervid åda-galagt en mer än vanlig uppmärksamhet ochskicklighet.»

Sedan tar berömmet slut. Sylvander har slarvatmed inmätningar och naturvetenskapliga iakt-tagelser som till exempel att notera höjden överhavet. Wallman underkänner kort och gott denarkeologiska undersökningen.

Wallman menar att Sylvander varit alltförokritisk vad det gäller insamling av ortnamn ochtraditioner. »Det är mycket vanskligt att slutatill byggnadsruiners höga ålder af jordfynd, ort-namn och traditioner.» Kyrkor och herrgårdarrivs och byggs upp igen, traditioner lever vidare.»Traditioner äro af stor vigt för Historien, mendet fordras mÿcken erfarenhet och urskillningför att rätt kunna begagna dem. Det finnas nem-ligen genuina och eftergjorda fornsägner, liksomäkta och falska antiqviteter.» Denna kritik hadelika väl kunnat riktas mot Wallmans egen tidigaforskning som ofta var väl okritisk. Hans käll -kritik blev dock bättre med åren.

Wallman vidgår att han själv 30 år tidigaresedan lagt fram teorin att Birkenäs skulle varaBirka. Denna teori passar han nu än en gång påatt ta avstånd från. Nu lägger han fram tankenatt Birkenäs skulle ha varit en station för sjömäninnan Karlskrona byggdes. Han menar att läm -ningarna där är sena, medeltida eller efterme -deltida. Wallman framför, efter att ha gått igen -om alla skriftliga källor, tanken att Birka måsteha legat i Svealand, nära Sigtuna, Södertälje ochUppsala.

Det är den stackars Sylvander som får taemot Wallmans skoningslösa kritik. I själva ver-ket är det minst lika mycket Peter Wieselgrensom är måltavlan. Det var på grund av Wiesel-grens bok som Sylvander hade fått möjlighet tillutgrävningarna vid Birkenäs.

För att sammanfatta Wallmans ilskna kritikkan man säga att argumenten baserade på his-toriska källor i huvudsak är starka. Wallman hargenom noggrann forskning lyckats lokalisera Bir -ka till Mälardalen, förmodligen Björkö. Hansarkeologiska argumentation är däremot svag ochvisar vilka stora brister det fanns i grävnings -




metodik och arkeologiskt kunnande vid 1800-talets mitt. Så vitt vi idag kan bedöma var hus-grunderna som Sylvander undersökte från sentid. Men han och Wallman jämför dem med hus-grunderna i Ismantorps fornborg på Öland. Dedateringar och jämförelser de för fram är heltuppåt väggarna och Wallman är inte stort bättreän Sylvander.

Sammantaget visar Wallman att han var duk-tig på att läsa och utvärdera historiska källor.Hans källkritik är mycket bättre nu än åren runt1820. Han påtalar svårigheterna med att använ-da ortnamn och traditioner. Han ger dock ingametodologiska anvisningar för hur man skallnyttja dem. Det visar att han till del börjat om -värdera det romantiska sättet att närma sig forn-tiden. Jag skulle vilja påstå att Wallman efter 30års erfarenhet som antikvarie insett att sakerinte är så enkla. Fornlämningar och arkeolo -giska fynd är mer komplexa än vad man kan tro.

Det gick illa för Sylvander och hans manus.Wallman och Reuterdahl avstyrkte att manusetskulle ges ut av Akademien. Akademien gick påde sakkunnigas linje och Sylvanders skrift blevinte utgiven.

»I öfverensstämmelse med hvad dessa Aka -demiens Ledamöter [Wallman och Reuter-dahl] föreslagit, fann Akademien, ehuru er -kännande det nit och den uppmärksamhet,hvarmed undersökningen blifvit gjord, Be -rät telsen icke kunna i Akademiens Hand -lingar intagas.» (KVHAA Protokoll §95, 23april 1850)

Sylvanders skrift om Birka och Birkenäs blevdärmed aldrig publicerad. Bäst finns hans teo -rier om Birka därför presenterade i en avhand -ling på latin om Birka vid Kalmarsund, De SituBircae oppida antiqui (Sylvander 1849). Sylvanderskrev den för att meritera sig till prästvigningen,innan utgrävningarna vid Birkenäs ägde rum. Vifår därför aldrig ta del av hans arkeologiska tolk -ningar.

Sylvanders avhandling har ett betydligt meraseriöst anslag än Wieselgrens vidlyftiga skrift.Sylvander går noggrant igenom de skriftliga käl-lor som nämner Birka och förhållandena i Sve -rige under vikingatiden. I detta material finner

han stöd för att Birka låg vid Kalmarsund ochinte i Mälardalen. Han ger även en resumé överden svenska Birkaforskningen och de tankarframförts om stadens läge från 1600-talet ochframåt. Skriften ger en god och sansad bild av deteorier som låg bakom Sylvanders forskning.Han anger Wallmans ståndpunkt att Birka låg iSvealand (Sylvander 1849, s. 3). Eftersom haninte hänvisar till något skrivet arbete får vi antaatt han och Wallman brevväxlat och att Sylvan-der därigenom fått veta Wallmans åsikt.

Sylvander kom i senare arbeten att fortsättapropagera nästan in absurdum för att Birka legatvid Kalmarsund. En stor del av första volymenav hans Kalmar slotts och stads historia ägnas åt attförsöka bevisa denna tes (Sylvander 1864–74).

Wallmans BirkaskriftGenom granskningen av Sylvanders arbete fårvi en insikt i Wallmans Birkaforskning. Wall-man arbetade under sina sista år med att få ut enbok i vilken han hade tänkt redovisa sin egenforskning om Birka och genom detta ge PeterWieselgren svar på tal. Han frågade om och ficki brevväxling med riksantikvarien Bror Emil Hil -debrand tillåtelse att ge ut boken utanför Vitter -hetsakademien. »men så tycks ej ha skett», skri -ver Louise Bachman (1969, s. 112). Ranius skri -ver om Wallman och hans Birkabok att »efterhans död påträffades endast en samling lösa lap-par» (Ranius 1993, s. 69). Att Wallmans Birka -uppsats skulle vara försvunnen är efter en delarkivfynd jag gjort inte helt med sanningenöverensstämmande.

Wallman brevväxlade under många år medbokförläggaren Lindh. Från 1830 hade han somextraknäck att översätta böcker åt denne fråntyska till svenska. Han sålde även läroböcker påkommission till sina elever vid Linköpings gym-nasium. Wallmans brev till Lindh förvaras påKungliga Biblioteket. Lindhs brev till Wallmanverkar däremot inte ha bevarats. Wallman skri -ver om sin Birkabok i två brev från 1850. Dessaär mycket viktiga källor till vad som sysselsatteWallman under hans sista år. I det första brevet,som ankom till Lindh den 11 februari, erbjuderWallman denne att ge ut boken.






Fig. 2. Första sidan av Wallmans försvunna Birkauppsats. Den återfinns som en bilaga iett brev till förläggare Lindh från 1850. Uppsatsen är skriven på tunt papper och texten på baksidan lyser igenom vilket gör den svårläst. Reproduktion KB. —The first page of Wallman’s lost treatise on Birka. It is found as a supplement in a letter to the editor Lindh. The paper is written on very thin paper. The text on the reverse is visible through. This makes it hard to read.


»Härjämte medföljer början till en införKongl. V. Hist. och Ant. Akademien föredra-gen afhandling om belägenheten af staden Birka,en granskning af Dr Wieselgrens hÿpothes.Skulle Herr Brukspatron vilja förlägga den,så öfverlämnar jag, efter att därtill hafva söktAkademiens tillåtelse, hvilken icke nekasmig, Skriften till Herr Brukspatrons disposi-tion, utan anspråk på något annat honorari-um, såvida ej det lilla arbetet skulle få någonmycket betydlig afsättning, […]Skriften kommer icke att upptaga mer, änungefärligen 8 à 9 sådana häften, som detmedsända. Mitt ringa namn är icke aldelesobekant inom Sveriges Historiska litteraturoch det är att vänta att de som äga Wiesel-grens skrift, äfven köpa Kritiken. Jag vågaräfven smickra mig med den tanken, att mån-ga af mina talrika disciplar, under 33 års tjänst- göring vid Scholverket, äfvensom en ellerannan af mina kamrater vid tvänne riksda-gar skall köpa skriften för författarens skull.Jag får upplÿsa, att jag icke bjudit dennaafhandling åt någon annan förläggare.» (KBWallman till Lindh 11 februari 1850, kursivstil understruken i originalet)

Brevet säger en del om Wallmans självuppfat-tning. Han har blivit riksdagsman, präst ochlärare. Han är därmed en samhällets stöttepe -lare. Han uppfattas av kollegor som en aukto -ritet inom historia och fornforskning. Till bre -vet bifogar Wallman fyra handskrivna sidor somutgör inledningen på hans Birkabok. Detta är avallt att döma det enda som finns bevarat av den.

I det andra brevet daterat den 27 april 1850fortsätter Wallman att informera Lindh om ar -betet med skriften:

»Med förra posten ifrån Riksantiquarienemottog jag akademiens tillåtelse för trÿckn-ing af min afhandling om Ansgarii Birka ochbör derom underrätta Herr Brukspatron. Aka -demiens benägna svar har af särskilta anled-ningar blifvit fördröjdt. Då tiden för ång -kommunikationen nu instundar och herrar-na vid Kongl. Bibliotheket med denna lägen-het lofvat nedsända den i Tÿskland utgifna

Kritiska upplagan af Vita Ansgarii, vita Rim-berti och Adamus Bremensis, de vigtiga käl-lorna för kännedomen om de första missio-nen till Norden, [?] mitt Manuscript ännunågon liten tid dröja på mitt arbetsbord,hvarigenom det, som jag hoppas icke skallförlora.« (KB Wallman till Lindh 27 April1850, kursiv stil understruken i originalet)

Här slutar spåret efter Wallmans Birkabok. Bre -vet från april 1850 verkar vara det sista Wallmanskrev till Lindh. Inga senare brev är bevarade.Birkauppsatsen har blivit liggande i väntan påatt Wallman skall få tillgång till nya utgåvor avkällskrifterna. Av allt att döma återvände hanaldrig till arbetet med boken. De sista årenssvåra ohälsa medförde att den aldrig blev färdig.Wallman var som så ofta alltför noggrann i sinastudier.

Vad kan då sägas om Wallmans Birkaskrift?Av det första brevet till Lindh kan vi dra slutsat-sen att hans bok bygger på föredraget i Vitter-hetsakademien 1847. Vad innehåller då de fyrabevarade sidorna för tankar om Birka utöver desom Wallman framförde i granskningsärendet1850? Dessvärre är de en liten besvikelse.

Jag vet inte om det var predikandet sompräst eller vegeterandet som riksdagsman sommedförde ett haveri för Wallmans tidigare såspänstiga skriftställarskap. Sidorna om Birka ären mässande och urtråkig programförklaringsom aldrig egentligen kommer till skott. Ut dra -get är visserligen bara inledningen på ett störrearbete. Wallmans avsikt kan ha varit att den rik-tiga forskningen skulle följa. Frågan är dock omden färdiga skriften, om Wallman skrivit den påsamma sätt, hade lockat särskilt många läsare.Den skulle när allt kom omkring konkurrera medWieselgrens mycket välformulerade och publik -tillvända skrift.

I inledningen klargör Wallman pompöst attskriften är riktad mot Peter Wieselgren ochhans arbete om Småland. Han klargör att hanbetraktar Wieselgren som en nybörjare och jäm-för hans arbete vad det gäller fantasterier medOlof Rudbecks sökande efter Atlantis. Likapompöst och mångordigt fortsätter Wallmandärefter att dissekera Wieselgrens teorier. Hanmenar att Wieselgren förlagt i stort sett alla




kända forntida händelser till Småland. Genomdetta koncentreras hela forntiden till ett endalitet område. Detta är enligt Wallman sammasätt att skriva historia på som Rudbecks. Denneförlade hela världens forntid till Uppland ochSverige. På de fyra sidorna hinner Wallman barabörja lägga fram sin huvudkritik, att Wiesel-grens historia saknar stöd i källmaterialet. Mankan dra slutsatsen att Wallmans skrift var tänktsom en bred kritik av Peter Wieselgrens foku -sering på Småland. Skriften var inte specifiktinriktad på Birkafrågan, även om det var ett vik-tigt moment.

Det är intressant att Wallman i sitt sista pla -nerade arbete om arkeologi jämställer Wiesel-grens fantasterier med Rudbecks. I sin ungdomhade Wallman 1816–18 tillbringat ett drygt årsom lärare och informator vid Adolf Fredriksskola i Stockholm. Under denna vistelse hadenågon, förmodligen Wallmans vän amanuensenvid Kungliga Biblioteket, Lorenzo Ham-marsköld, visat honom Rudbecks Atlantica. Detblev livsavgörande för Wallman. Boken invigdehonom i göticismens mera avancerade tankar.Den fick honom att kasta alla sin ungdomsintressen över bord och viga sitt liv åt forn-forskning. Nu hade han återvänt tillläromästaren, men på ett helt annat kritiskt sätt.Cirkeln var sluten.

Wallman 2007En slutknorr som visar att Birkaforskningen fort-farande är högst aktuell är att amatörforskarenoch lokalhistorikern Stig Enström år 2007 gavut den vackra boken Kalmar – Vikingatidens cent -rum. Här för Enström fram i stort sett sammaargument som Wieselgren och Sylvander an -vän de för att belägga att Birka låg vid Birkenäs.Han menar att det historiska och arkeologiskaetablissemanget inte tillräckligt uppmärksam-mat Kalmartraktens forntid. Det konspirations -teoretiska misstänkliggörandet av professionellahistoriker och arkeologer som gör allt för attdölja Sanningen känns igen från debatten omVästgötaskolan. Efter att ha skrivit om amatörerfrån 1800-talet har jag inte för avsikt att attacke -ra en amatör från 2000-talet. Jag vill dock göranågra påpekanden. Wallmans forskning tillhör -de det tidiga 1800-talets främsta insatser inom

fornforskning och arkeologi. Samma sak kaninte sägas om Enströms. Enström har för dåligakunskaper i arkeologi och historia för att hansbok ska kunna tillföra något väsentligt. Framförallt är det källkritiken och förmågan att tillgo -do göra sig arkeologiska resultat som brister. Ans -garsmotivets överskuggande religiösa och ideo -logiska betydelse leder till felaktiga begrepp omvad historiska och arkeologiska källor verkligenkan säga om forntiden.

Enströms bok är dåligt efterforskad. Han näm-ner visserligen Wallman som den som kom påidén om Birka vid Kalmarsund. Men han sägeringenting om att Wallman sedan drog tillbakasin hypotes och bekämpade den med all kraft.Om upphovsmannen till en hypotes efter nog-grann prövning drar tillbaka den bör detta beak-tas och ha konsekvenser för bedömningen av hy -potesens hållbarhet. Märkligt nog nämner En -ström inte, vad jag kan se, Peter Wieselgren.Wieselgren var den som yvigast lade ut textenom Birka vid Kalmarsund. Han var läromästaretill Sylvander som Enström flera gånger lutar sigmot. Enström hade kunnat få ytterligare spän-nande argument för sina teser från en av de fåforskare som verkligen trott på Birka vid Kal -marsund. Sammanfattningsvis innehåller En -ströms bok knappt ett enda nytt argument. Allahans teorier prövades och förkastades vid mittenav 1800-talet.

Wallmans förhastade brev till Abraham Ahl -qvist från 1820 om Birka vid Kalmarsund spö -kar därmed än idag. Kanske är det därmed detenda i Wallmans stora forskargärning som ännuär aktuellt. Detta är djupt ironiskt eftersomWallman med alla medel försökte dra tillbakasin förhastade hypotes. Att han ägnade sig åtandra, mera givande ämnen har glömts bort.

Min sista reflektion är att det är synd att vi,samtidigt som vi gjort stora framsteg inomforskningen, har tappat kontakten med 1800-talet då en så stor del av vår värld formades. Jaghoppas med denna artikel kunna visa nyttan avatt då och då anlägga ett arkeologihistorisktbetraktelsesätt. Forskningen tar sällan raka vä -gar. Det har krävts mängder av stickspår och ur -spårningar för att nå dit vi tror vi nått. Minberättelse om Wallman, Wieselgren och Sylvan-der skildrar några sådana.




ReferenserOtryckta källorATA: KVHAA:s ProtokollBrevväxling mellan Johan Haquin Wallman och Nils

Isak LöfgrenGötiska Förbundets och Jacob Adlerbeths Arkiv.Wallman, J.H. 1823. Anteckningar öfver Gamla Fyl kes -

landet Verends Historia och Fornlemningar, samladeunder Resor igenom Provinsen, åren 1819, 1822. 1staHäftet, Landets Historia och Hedniska Fornlemningar.Concept - Utkast.

Linköpings Stiftsbibliotek: Brev från Johan HaquinWallman till Jacob Adlerbeth, Br 5a

Brev från Nils Isak Löfgren till Johan Haquin Wall-man

Nordiska Museets arkiv: Wallmans samlingKungliga Biblioteket: Lindhs arkivUppsala universitetsbibliotek: Rääfs brevsamling,

UUB S85 Abraham Ahlquist Samlingar II Öland.

LitteraturAhlqvist, A., 1979 (1822). Ölands Historia och Beskrif -

ning. Brombergs Faksimilserie. Första bandet.Upp sala.

Bachman, M.-L., 1969. Studier i Kungl. Vitterhets Histo-rie och Antikvitets Akademiens historia. KVHAA:sHandlingar, Historiska Serien 14. Stockholm.

Ekman, K., 1934. Sjöhistoriska undersökningar vidBjörkenäs. Koncentrat av föredrag i ämnet, hålletvid Christophergillets stämma den 22 nov. 1933.Sancte Christophers gilles chroenica 8. Kalmar.

Enström, S., 2007. Vikingatidens centrum. Kalmar.Knutsson, A., 1998. Björkenäs skeppsgård. Från dåva ran -

de användning till nuvarande exploatering. Stencil.Södertörns högskola.

Kumlien, K., 1970. Der Historiker und das Birkaprob-lem. Holmqvist, W. (red.) Early Medieval Studies 1.Antikvariskt Arkiv 38. KVHAA. Stockholm.

Langebek, J. (red.), 1772. Scriptores rerum Danicarummedii ævi 1. Köpenhamn.

Löfgren, N.I., 1828–30. Kalmar och dess stift i Småland.Kalmar.

Nilsson, S., 1838. Skandinaviska nordens ur-invånare.Ett försök i komparativa ethnografien och ett bidrag tillmenniskoslägtets utvecklingshistoria. Stockholm.

– 1875. Spår efter Feniciska kolonier i Skandinavien.Stockholm.

Ranius, A., 1993. Levin Christian Wiede. LinköpingsBiblioteks Handlingar, ny serie 14. Linköping.

Reuterdahl, H., 1838. Svenska kyrkans historia, band 1.Lund.

Schück, A., 1926. Det svenska stadsväsendets uppkomst ochäldsta utveckling. Stockholm.

Selling, D., 1945. Alexander Seton (1768–1828) som forn-forskare. KVHAA:s Handlingar 59:3. Stockholm.

Sylvander, G.V., 1849. De situ Bircae Oppidi antiqui.Kalmar.

– 1864–74. Kalmar slotts och stads historia I-III. Kal -mar.

Thomsen, C.J., 1836. Ledetraad til Nordisk Oldkyn-dighed. Det kongelige Nordiske Oldskrift-Selskab.Köpenhamn.

Wallman, J.H., 1838. Öfversigt af Svenska fornlemningar,med anvisning till deras kännedom och beskrifning.KVHAA:s Handlingar 14. Stockholm.

Wieselgren, P., 1844–45. Ny Smålands Beskrifning in -skränkt till Wexiö stift, del 1. Växjö.

Wilde, J., 1738. Fordom Sweriges Historiographii Friher-rens Samuelis von Pufendorff Inledning til SwenskaStatens Historie. Stockholm.




Summary

Birka is perennial focal point in Swedish histori-cal and archaeological research. At least sincethe 16th century there has been a multitude ofideas about where the famous Viking Age townwas located. Most were based on interpretationsof Medieval written sources. Since the 1870s, whenHjalmar Stolpe began excavating at Björkö inMälaren, archaeological evidence has placedAnsgar’s Birka quite firmly on the small islandof Björkö in Lake Mälaren.

Although most scholars today believe thatthis is the Birka of the Viking Period, the townhas previously been placed by scholars in Väs -tergötland, Östergötland, on Åland and in Små-land, near Kalmar. In this paper I relate an excit-ing debate about Birka that took place in Swe-den around 1850. Central to the debate was theskilled antiquarian Johan Haquin Wallman (1792–1853). He reacted to writings by Peter Wiesel-gren and Gustav Volmar Sylvander, who placedBirka at Birkenäs outside Kalmar. In fact this

was Wallman’s own idea that he had proposed some thirty years before. Subsequently he haddone everything possible to withdraw his rashsuggestion. He had in fact reached the conclu-sion that Birka must have been located in theLake Mälaren area. During his last years Wall-man worked on a book that would refute PeterWieselgren’s ideas. It has been presumed lost.Now, parts of Wallman’s work have surfaced inan archive.

The debate around 1850 is currently mostlyforgotten, although Kalmar as the location of Bir -ka has recently once more been promoted. Thesame arguments are used again and should berefuted by the same counter-arguments. Throughthe study of the history of archaeology we canlearn how much work and research lies behindour established knowledge. I also want to stressthat much of our modern view of the world andprehistory was formed in the 19th century, evenif we nowadays seem to have forgotten about it.




birkas belägenhet : en 1800-talsdebatt med sentida ekon

Documents