12 • Fjällbacka-Bladet • December 2000 • Nr 89 •

Idag bor jag i Fjällbacka och i juni 1998 de-buterade jag som författare med en bok omjust Väderöarna utgiven av Bohusläns mu-seums förlag. På min fars sida har lotsyrketgått i arv i minst 10 generationer ochunder hundratals år har de bott ocharbetat här i trakten. Från början påSlottet söder om Hamburgsund, sedanpå Hamburgö och Jakobsö, och efterdet på Väderöarna. I skärgården lycka-des de överleva tack vare sina kunska-per om naturen och dess villkor. Debodde på de vackra nästan kala öarutanför Fjällbacka och Hamburgsundsom för inte så länge sedan i allmän-het betraktades som fula, odugliga ochillaluktande, i enkla och dåligt isole-rade hus som idag betingar höga vär-den. Med hjälp av små båtar hämtadede sin försörjning från havet; genomledsagning, fiske och transporter avgods och folk. De odlade små tegarbland bergen, samlade hö bland skre-vorna och höll en ko, några får, getteroch höns.

Inspiration från havetDetta var människor som varkänslosamma och råbarkade, roman-tiska och inskränkta, religiösa ochhädiska, tystlåtna mot främlingar ochtalträngda i trygghet. Hårt arbete ochnyttighet var en ledstjärna liksom den in-tuitiva kunskapen att stress var livsfarligt ochenbart av ondo. Mina tidigaste barndoms-minnen och känslor smakar och doftar avhav och grå berg. Liksom mina förfäder häm-tar jag inspiration från ljuset över havet ochden obrutna horisonten, från ljudet av långdyning som bryter mot de yttersta skärenoch från samtalen mellan människor, frånberättelserna. Men nu har jag kommit nå-got förbi ämnet i överskriften, varför jag tarmig förbi Väderöarnas stormpiskade vattenoch mina poetiska utläggningar, in till Fjäll-backaskärgården, en övärld som av så många,bland andra Evert Taube, anses som en avde vackraste skärgårdarna i världen: Mäng-der av öar i röd granit med en rad av små

Jag växte upp på Väderöarna, den mest isolerade ögruppen på västkusten,där min pappa var lots i fjärde generationen. Att ha fått tillbringa min barn-dom på en sådan plats är en stor ynnest, och jag hävdar bestämt att Väder-öarna är jordens centrum.

samhällen bakom ryggen: Hamburgsund,Fjällbacka, Kämpersvik och Grebbestad. Tät-orter som består mestadels av vita trähus medröda tegeltak som klänger likt kubbongar på

bergen. De är alla till lands förbundna avden krokiga, smala kustvägen.

Segel och sillFjällbacka skärgård är en mil djup i öst-väst-lig riktning. Djupt vatten intill öarna. Lättatt lägga till, och alltid lä någonstans. Destörre öarna med odlingsbar mark blev förstbefolkade. Det var här vrakning under enlång period var det enklaste sättet att tjänasitt levebröd. Under segelepoken gick mångafartyg i kvav under höstarnas stormar ochskärgårdsbefolkningen tog av dessa gåvorsom drev i land. Men vrak var av förståeligaskäl inte något man kunde räkna med somen tillförlitlig och jämn inkomst, varför ar-modet och svälten alltid var en nära granne.

Sillfisket var också en ojämn näring: Perio-der med ungefär åttio års intervall när sillengick till och översvämmade kustvattnen avorsaker som var obegripliga och magiska.Folk kunde bli rika över en natt. När sillensedan gåtfullt försvann, på samma sällsammasätt som den kom, fanns armodet och sväl-ten där. Lätt att skylla eländet på det okända.På tattare eller idioter, på oljud eller dåliglukt, på synd, häxor, trollkarlar eller vad somhelst. Överflöd och misär, rikedom och svält,svart eller vitt. Ingen beredskap fanns införslutet på en sillperiod, och bara några fålyckades bygga upp en bestående välfärd.Mycket har tidvis stått och fallit med till-

gången på sill och makrill, men trotsallt har vrak, fisk, sjöfart och odlings-bar jord ändå varit grunden och detman gick tillbaka till mellan topparoch bottnar.

Många legendariska öarI Fjällbackaskärgården finns legenda-riska och mytomspunna öar somFlorö, Dyngö, Fläskö, Kalvö, Korsö,Valö, Hästvam och Hjärterö. Längebodde ett fåtal fiskare och tullare, sjö-män och lotsar ute på de öarna. Devar säkerligen fiskebönder med ex-traknäck. Fruarna och barnen sköttegård och hushåll när mannen varborta på sjön. Så hade det varit se-dan tidernas början. Men på 1800-talet började invånarantalet öka, ochvid sekelskiftet vimlade det plötsligtav folk, och till slut var de så mångaatt alla inte klarade sin försörjning.Under andra hälften av seklet stegbefolkningsmängden dramatiskt ochmånga sökte sig till USA och Norge,där de flesta blev kvar, medan andrakom tillbaka med eller utan bespa-ringar. (Är det inte märkligt att alladessa människor inte utgjorde någothot mot miljön i skärgården? Ingaföroreningar eller hemska byggnader

har de lämnat efter sig. Idag verkar det varanästan tvärtom: att helårsboende i skärgår-den oftast ses som ett hot och inte en möj-lighet. Ett sällsamt faktum som onekligenstämmer till eftertanke.)

Dåtidens transporterMånga tycker att 1900-talet varit vårt mestbetydelsefulla och omvälvande århundrade,men jag säger att 1800-talet var dess moderoch det som fick allt att hända. Låt oss där-för gå tillbaka drygt hundra år och se hurdåtidens transportvägar fungerade: Innan bi-len och riktiga vägar fanns forslades som be-kant det mesta per båt och havet var det somband människor samman. Skutor seglade ikustfart och distribuerade varor och män-

Illustration: KAN

Bland sillpatroneroch schartauaner iFjällbackaskärgården

Del 1

• Fjällbacka-Bladet • December 2000 • Nr 89• 13

niskor mellan de olika hamnarna längs kus-ten. Större fartyg seglade över större hav ochmellan kontinenter. De fartyg som kom sö-derifrån kom över de värsta farvattnen påvästkusten, Soten, och seglade in mellanHästvam och Florö. Vidare mellan Fläsköoch Dyngö gick farleden in till Fjällbacka.En trygg trafikled för dåtiden segelfartyg, därde ofta tog sig fram i dagsetapper med siktepå goda hamnar. Ön Hästvam blev tidigttullpostering tack vare att den låg strategisktmed tanke på sillfisket, stenexporten ochhavresändningar till England, som Fjällbackavar centrum för. Även på grund av de mångaförlisningarna, som tullen var ansvarig attta hand om och bevaka i den här delen avskärgården, var Hästvam en idealisk plats.Där kom under många år tullare och fiskareatt bo sida vid sida.

Florö krogPå Florö fanns krog vilken fungerade somett havets gästgiveri. Florökrögaren hadeskjutsplikt för dem som gick av båtar ochskulle vidare lokalt. Florö låg som en sistaanhalt innan Soten, eller som rastplats eftervedermödorna på Soten. Ön ligger också iden största skärgården i Norra Bohuslän medalla sina hemman, med handelssamhälletFjällbacka, fiskelägena längs Hamburgsunds-

kanalen och hela Kvillebygden i inlandet.Vid Florö låg man och lossade och lastadesill. Fiskare sålde till uppköpare med skutoroch till krögaren som hade eget sillsalteri,ett stort magasin med många anställda. TillFlorö skaffade sig många skärgårdsborärende, då krogen var dåtidens systembolag.Brännvin behövs ju som alla vet till allt möj-ligt; om det är kallt, för att bjuda på vidaffärsuppgörelser, som medicin och desin-fektion, och som tröst och glädje. Vid storm-dagar blev Florö en samlingsplats för fiskareoch uppköpare av fisk. Innan passlig väder-lek eller rätt ljusförhållanden tog sig gärnafiskare ”väntetårar” på Florö, vilka iblandblev så kraftiga att fisket kom av sig. På insi-dan Florö lär stundtals ha legat armador medsmåbåtar från Fjällbacka och Hamburgsund,vilkas besättningar fyllde på sina brännvins-dunkar, kaggar, eller krukor vid krogens ut-minutering. Ett exempel på detta var en av-lägsen släkting till mig, en kvinna vid namnKatrina som bodde på Slottet söder omHamburgsund. Hon kallades klok gummaoch ansågs trollkunnig. Katrina levde delvisav att ta upp beställningar på brännvin hosbönderna i trakten och sedan ro till Floröoch köpa sprit vilken hon sedan gick runt i

Forts på sid 31

• Fjällbacka-Bladet • December 2000 • Nr 89• 31

gårdarna och levererade. I samband medavlämnandet brukade hon även få allmosori form av mat. Till krogen på Florö köptesår 1881 alkohol för 20 000 kr, vilket skullekunna motsvara 29 411 liter konjak eller75 757 liter dubbelrenat brännvin med da-gens penningvärde. Med andra ord såldesoch konsumerades otroliga mängder spritunder den sista sillperioden. Man kan undravilka ställen i Sverige som sålde mer sprit änFlorökrogen under slutet av 1800-talet.

Fläskö och DyngöPå nästa ö vid farleden, Fläskö, bodde fis-kare och lotsar, samt storredaren Leon Lars-son. Han byggde upp ett imperium av far-tyg som trafikerade all jordens hamnar. Fel-satsning på segel istället för ånga gjorde dockbrutalt slut på de affärerna. Fläskö lägger sinbredsida mot väster, vilket ger skydd åt ettvackert långt och smalt sund som bildas motsjälva hjärtat i skärgården, Dyngö, med sinnedlagda lotsplats och tullstation. 1665 be-boddes enligt jordeboken Dyngö av lotsaroch fiskare, och 1703 tillsattes den förstekronolotsen. Den lilla utkiken uppe på det48 meter höga kraftiga berget – ett sådantberg kallas ”dygn” på norska, därav namnetDyngö – syns vida i skärgården. Däruppehar man storslagen utsikt över hela den säll-samma labyrinten av öar, över Getryggenmed Vita fruns grav, och långt ut till Sotens

Bland sillpatroner och schartauaner... forts från sid 12

och Väderöarnas fruktade stormsvepta far-vatten, över det lilla fiskeläget på västsidanön med den trygga Dyngöhamnen, vilkenvarit välkänd nödhamn för sjöfarten i år-hundraden. När lots- och tullstationerna la-des ner på trettio och fyrtiotalet försvannaffär och skola på Dyngö. Idag bor här min-dre än tio personer året runt och livet ärbetydligt lugnare vintertid än för sjuttio årsedan när befolkningen var bortemot hundrapersoner. Från Dyngö kunde man när detgick som hetast till, se massor av skutor liggaförtöjda sida vid sida och höra skrålet frånkrogen på Florö. Den bedrövliga synden somsillperioderna förde med sig slog över i fana-tisk renlevnad: schartauanism. En religionsom idag anses stå för färglöst, glädjelöst ochlivsfientligt. Livet skulle bestå av arbete ochåter arbete. Supandet, horeriet och slösan-det, dvs synden skulle tas i kragen och slängasut. Hårda levnadsregler och enkelhet. Dess-utom uppmanades man diskret att sköta detdär med sex och känslor i tystnad.

Karl-Allan Nordblom

Detta var den första av två delar i Karl-Allanskärleksfulla beskrivning av Fjällbackaskär-gårdens människor och deras levnadsvillkor ien svunnen tid. I sommarnumret fortsätterKarl-Allan berätta och då handlar det omschartauanismens betydelse för kust- ochskärgårdsbefolkningen.

Det blir anledning att återkomma till huseni fortsättningen. Jag skall inte trötta läsarnamed en fullständig uppräkning av de följandebouppteckningarna jag sett igenom. Framtill ca 1845 har jag hittat ett 50-tal där fä-hus nämns bland byggnaderna. Därefter för-svinner fähusen i bouppteckningarna.Standardhuset tycks vara ”manbyggningmed 2ne rum och loft öfver” eller ”man-byggning med stuga, kiök samt loft”.

Taktäckningen varierar mellan tegel, bräder,torv och tång. Det var ett betydligt enklareFjällbacka, där en del rikemanshus stack uppbland de låga grå husen. Man får användafantasin och tänka bort dagens välhållnahusbestånd och tänka sig många hus gråa,förfallna och ganska ruffiga, utan alla be-kvämligheter förstås. Tänk också att det luk-tade gödsel av alla djuren som fanns ifähusen. Alla ljuden av råmande kor, gnägg-ande hästar, kacklande höns och gäss. Ochallt avfall som slängdes i sjön. I slutet av1700-talet får vi räkna med lukten fråntrankokerierna, där den överflödiga sillenkokades och sedan slängdes igrumsedammarna. Men det var liv och fulltav folk i alla stugor och fullt med barn. Flerakonstnärer har ju fångat en del av miljönfrån slutet av 1800-talet. Tavlor som vi harkunnat se avbildade som omslag på våraBlad. Det ser pittoreskt ut men det är svårtatt helt leva sig in i den verklighet som gällde.

Inger Rudberg

Ett annat Fjällbacka... forts från sid 21