bo bättre och billigare (1946)
DESCRIPTION
Författare: Gösta Kempe Utgiven:1946 Sidor: 26TRANSCRIPT
Bostadens sociala och kulturella betydelse
På grund av det klimatiska läget, långa, kalla höstar
och v in t ra r och endast någ ra få sommarmånader kräver
bostaden i vår t land en högre s tandard än i många andra
länder. Vad na turen nekat oss måste bostaden ersä t ta .
Därför h a r en god bostad så stor betydelse för oss.
De s tora folksjukdomarna är tuberkulos och reuma
tism. Dessa hör in t imt samman med och ha r oftast s i t t
upphov i den dåliga bostaden. Hur mycket pengar som
skulle ha kunna t sparas åt samhället och enskilda och hur
mycket sorger och bekymmer som skulle besparats dem
som drabbats av s jukdomarna ä r inte lätt a t t räkna ut.
Penningförlusten går säkerligen på miljoner kronor, sor
ger och bekymmer får folket som påbröd. Trots det ta
visas alltför mycket passivitet och tålamod då det gäller
kampen för bä t t r e bostäder. Man undervärderar bety
delsen av hälsobostaden.
Bostadens betydelse ligger också på det kulturella
området. I hemmet skall barnen hämta impulser och
intryck som blir bestående för hela deras liv. E n rymlig
och god bostad under lä t ta r hela livsföringen för både
gammal och ung. Barnen få r u t rymme för lekar och
ostörd sömn och för ungdomen ges möjlighet a t t inom
hemmets väggar få t rä f fa sina kamrater och jämnår iga .
Nu ä r det oftast gatan eller landsvägen som blir samlingsplatsen, då bostaden är för t rång .
E n modern, rymlig och prisbillig bostad! Vilken i dag ouppnåelig dröm för hundratusenden husmödrar som under nuvarande svåra förhållanden söker skapa och vidmakthålla e t t hem. Det ä r något av et t underverk dessa kvinnor dagligen utför, ej sällan på bekostnad av sin hälsa. Ty så mycket kostar det dem at t i t r ånga , mörka och illa planerade bostäder skapa trivsel och hemkänsla. De ä r tusenkonstnärer i sin uppfinningsrikedom at t göra det drägl igare för familjen och av den anledningen kräver bostadsläget a t t också kvinnorna i s törre omfat tning aktivt deltager för a t t lösa bostadsfrågan i samklang med de hygieniska och kulturella krav som ställes av de breda folkrörelserna.
Då bostadsfrågan är synnerligen aktuell inom varje borgerl ig kommun kan man utgå ifrån a t t respektive myndigheter ägnar frågan en viss uppmärksamhet . Men om kommunerna skall lösa bostadsproblemet ut i f rån sina ekonomiska resurser och även med utnytt jande av statsmedel, kan befaras en s tandardsänkning av bostaden och a t t hänsyn icke tages till vissa kulturella krav, som folket anno 1946 har r ä t t a t t ställa på e t t modernt demokratiskt samhälle. Av den anledningen, men också av andra skäl, ä r det nödvändigt med en generalplan för bostadsbyggandet i vå r t land. Planen bör med utgångspunkt från läget på bostadsmarknaden syfta till a t t bostadsproduktionen får en sådan omfattning a t t man inom loppet av några år skall kunna häva den värs ta bostadsbristen. Det räcker inte med a t t enbar t producera bostäder, man måste också se till, a t t s tandarden blir god, så a t t den täcker begreppet hälsobostad. Hänsyn bör också tagas till behovet av fri t idscentra, parker, lekplatser och vad som i övrigt kan vara behövligt för a t t tillfredsställa folkets kulturella, politiska och idrottsliga behov. En byggnadsverksamhet av sådan omfattning och med en dylik inr iktning kommer at t vara av största betydelse för den samhälleliga utvecklingen.
Bostadsnöd karaktäriserar läget Bostadsbrist , t rångboddhet och låg bostadsstandard
karaktär i serar läget på bostadsmarknaden i vå r t land, Ändå har bostadsproduktionen under den senaste femårsperioden haft en verklig högkonjunktur. Eftersläpningen orsakas icke minst av den kapitalflykt från bostadsproduktionen till mera lukrat iva företag, då f rämst krigsindustrin, som skedde vid kr igsutbrot te t . Även statens räntepolitik bidrog i viss u ts t räckning till en nedgång i bostadsproduktionen.
Det bekräf tas i s tat l iga u t redningar a t t en fjärdedel av bostäderna är överbefolkade och en tredjedel saknar vat ten och avlopp. Det rör sig således om miljoner av vårt lands befolkning som ännu icke kommit i å tnjutande av det mest elementära i människornas behov av vat ten och luft inomhus. Vetenskap och teknik gör oupphörligt nya rön men dessa kommer mest industr in och storkapitalet till godo. Stora grupper av befolkningen har samma bostadsstandard nu som vid seklets början. Indus t r ins rationalisering med skiftarbete som följd ha r yt ter l igare försämrat bostadsläget.
Den stora bostadsbristen är så pass allvarlig a t t den hindrar familjebildningen samtidigt som undermåliga lägenheter, vilka av hälsovårdsmyndigheterna utdömts, fortfarande användes. De höga hyrorna i de nya lägenheterna ä r vid sidan om bostadsnöden e t t allvarligt och bekymmersamt problem för den bostadsbehövande allmänheten. Många medborgare som var i t i den lyckliga omständigheten a t t få flytta in i en modern lägenhet har å andra sidan få t t göra stora ekonomiska uppoffringar. I de flesta fall hade de i den gamla bostaden en hyresutgif t på högst 10 procent av inkomsten under det a t t hyresut-giften för en modern lägenhet går upp till 30 å 40 procent av inkomsten. Fö r a t t kunna klara ekonomin måste man hyra ut e t t av rummen och så ä r man lika t rångbodd igen.
Annonsspalterna i dagspressen ta lar också s i t t klara språk om bostadsläget. Allt efter möjlighet a t t skaffa
pengar bjuder man hundra, tvåhundra, t r ehundra kronor och ännu mer till dem som kan skaffa bostad å t förtvivlade människor. Fäl te t har också blivit f r i t t för allsköns skumraskaffärer med bostäder. Ti t t och t ä t t läser man i annonsspalterna a t t bostad erhålles om möbler övertages, vilket betyder a t t bostadsbehövande får betala s tora summor för den enklaste pinnsoffa.
Det ä r i få ord en bild av dagsläget på bostadsmarknaden.
Hyresnivån i Sverge den högsta i världen
Det är många samverkande orsaker som i vå r t land skapat de högsta hyrorna i världen. F r ä m s t a orsaken är a t t söka i det förhållandet a t t det pr ivata kapitalet i huvudsak svara t för bostadsförsörjningen. Invester ing av kapital i hyresfast igheter var särskilt före kr iget en lukra t iv affär . Hyresregleringen kom sedan hyrespr iserna nå t t kulmen. Fast ighetsvärdena pressades i höjden och anpassades därefter. I Stockholm var exempelvis hyresnivån så hög år 1939, a t t t ro t s byggnadskostnadernas stegr ing med över 40 procent under krigsåren, har pr ivata byggmästare liksom andra byggnadsföretag kunnat producera bostäder till 1939 års hyrespriser utan til läggslån. Det bevisar a t t hyrorna var uppskruvade till en högst onormal nivå redan före kriget . S ta tsmakterna ha r med hänsyn till fast ighetskapitalet anpassat bostadspolitiken till den höga hyresnivån, med resultat a t t vi nu kan tala om stockholmshyror även i landsorten.
Det s tora problemet då det gäller bostadspolitiken är f rågan om a t t åstadkomma balans mellan hyror och inkomster. U tgå r man ifrån at t över 50 procent av befolkningen deklarerar en årsinkomst som underst iger 3.000 kronor, då s tå r det också klart , a t t majori teten av vå r t
folk inom icke överskådlig tid med bibehållen hyresnivå kan få tillfälle a t t flytta in i en modern lägenhet.
Bostadssociala utredningen framhåller i s i t t betänkande bl. a.: »En hyresprocent på 20 procent brukar vid nuvarande allmänna föru tsä t tn ingar räknas som rimlig, när det gäller lägenhet med helmodern u t rus tn ing och fredsvärme inkluderas.»
Enba r t för a t t förverkliga målsät tningen av 20 procent av en ord inär indust r iarbetares inkomst till hyra för en tvårumslägenhet kräves enligt utredningen en inkomststegring av 25 procent vid oförändrat hyresläge eller en hyressänkning av 20 procent vid oförändrat inkomstläge. Även om man kan utgå ifrån en reallönestegring för indus t r ia rbe ta rna under de närmaste fem åren måste man jämsides med denna vidtaga å tgärder för a t t radikalt sänka den höga hyresnivån. Ur såväl befolkningspolitiska som bostadshygieniska synpunkter är detta inte minst nödvändigt. Det hjälper föga at t bygga 40.000 bostäder per år om icke hyresnivån i dessa nybyggda bostäder anpassas till folkmajoritetens inkomster. De gamla och i många fall av hälsovårdsmyndigheterna utdömda lägenheterna kommer eljest a t t tas i anspråk även om det kommer a t t f innas t i l lgång till moderna bostäder.
En modern tvårumslägenhet bet ingar e t t pris som var ierar mellan 1.300 och 1.600 kronor per år. Om man skall kunna avstå 20 procent av inkomsten till hyra fordras det en årsinkomst mellan 6.000 å 8.000 kronor. Den genomsnittl iga årsinkomsten för indust r iarbetarna var år 1944 4.115 kronor. Av dessa siffror f ramgår a t t icke ens indus t r ia rbe tarna i allmänhet har en inkomst som ger dem möjlighet a t t hyra en modern bostad. Under kr igsåren har många i br i s t på billiga bostäder tv ingats a t t hyra en modern lägenhet, t ro ts a t t ekonomin inte tilllåtit detta. I dylika fall har visserligen bostadsstandarden höjts, men det har skett på bekostnad av levnadsstandarden i övrigt.
Regeringen, Byggnadslånebyrån och nu senast Bostads-sociala utredningen synes vara något reserverade då det
gäller a t t vidtaga å tgärder för a t t sänka den nuvarande hyresnivån. Utredningen ut ta lar i betänkandet följande:
»Å andra sidan är det med hänsyn till fastighetsmarknadens stabilitet icke önskvärt med en deflations-artad, snabbt förlöpande stark och allmän sänkning av hyresnivån, eftersom en sådan skapar risken av en fastighetskris med oöverskådliga följder för fastighetskreditväsendet och överhuvud för förtroendet till ut-utvecklingen icke minst hos de kommuner och allmännyttiga företag som under krigsåren ingått stora ekonomiska engagemang i bostadsförsörjningens tjänst. Mest utsatta för krisrisker äro otvivelaktigt de under krigsåren byggda fastigheterna, eftersom för dem marginalen räknats snävt.»
Vi bestr ider icke a t t läget på bostadsmarknaden är mycket komplicerat och at t en sänkning av den allmänna hyresnivån kan medföra vissa konsekvenser för fastighetskapitalet , men är man intresserad av a t t utforma en bostadspolitik i de breda folklagrens intressen då är det nödvändigt a t t ta upp kampen med fast ighetskapitalet oavsett om det framkallar en fast ighetskris . De onormalt uppskruvade fast ighetsvärdena måste br ingas i nivå med det verkliga realvärdet. Det kan ske bland annat genom en hyrespolitik som berövar fastighetskapitalet dess oskäliga profit . En generell hyressänkning pressar ned fastighetsvärdena och med hänsyn till en bostadspolitisk målsät tning som har till syfte a t t i samhällets ägo överföra de s törre hyresfast igheterna, bör det vara e t t samhällsintresse a t t fast ighetsvärdena reduceras till vad som kan anses va ra normalt . I den mån en sådan politik medför svårigheter för allmännyttiga företag och egnahemsbyggare måste staten enligt vår mening självklart t räda mellan.
Man kan inte endast av hänsyn till det i bostadsproduktionen investerade kapitalet upprätthålla en hög hyresnivå. Samhället tvingas förr eller senare a t t bryta med de höga hyrornas politik. Läget blir inte bä t t r e genom at t uppskjuta avgörandet. År 1935 framförde kommuniste rna i Stockholms stadsfullmäktige en motion om kommunal bostadsproduktion. Fullmäktiges socialdemokratis-
ka och borgerliga ledamöter avslog motionen med bl. a. samma motivering som Bostadssociala utredningen nu anför, nämligen a t t en sänkning av hyrorna, som blivit följden om motionen bifallits, hade orsakat en krasch på fast ighetsmarknaden. Tio år senare var samma stadsfullmäktigemajori tet mogen a t t acceptera principen om kommunal bostadsproduktion. H u r många miljoner kronor hade man icke kunnat beröva byggnads- och fast ighetskapitalet till förmån för medborgarna i Stockholm om kommunisternas förslag år 1935 bifallits? En dylik bostadspolitik hade påverkat den allmänna bostadsmarknaden och hämmat den privatkapital ist iska rovdriften inom byggnadsindustr in .
Bostadssociala utredningen, som i huvudsak är överens om en politik som skall likvidera spekulations- och vinstintresset i bostadsbyggandet och bostadsförvaljtningen, förbigår de väsentliga orsakerna till den höga hyresnivån och inskränker sig i stället till a t t föreslå subventionsåtgärder, som endast delvis nedbringar hyrorna för vissa skikt.
Ny giv i bostadspolitiken Efter t re t ton års arbete framlades vid årsskif tet
1945—46 bostadssociala utredningens slutbetänkande, som omfat tar allmänna riktl injer för den framtida bostadspolitiken. Vi hade vänta t a t t regeringen skulle get t 1946 års r iksdag tillfälle a t t ta ställning till denna nya giv i sin helhet, men så blev inte fallet. Riksdagen fick endast ta ställning till förslag om ändrad låne- och räntepolitik. En höjning av lånegränsen till 100 procent av fast ighetsvärdet och en sänkning av rän tan på ter t iär lånen till 3 procent för kommuner och allmännyttiga företag beslutades av r iksdagsmajori teten mot planhushållningsmots tåndarnas röster. Riksdagen beslutade samtidigt a t t för nästa budgetår investera över 400 miljoner kronor i olika
fonder för bostadsbyggandet. Den t id igare övre belåningsgränsen för hyreshus i kommunal regi var 95 procent av anskaffningskostnaderna och i enskild regi 90 procent. Räntan på ter t iär lån var ända tills i fjol 4.5 procent, men sänktes då till 4 procent. Sedan ter t iär låne-rän tan i å r fastställ ts till 3 procent exis terar t r e olika räntelägen för dessa statl iga lån. En fjärde räntesa ts tillkommer, nämligen räntan på ter t iär lån till enfamiljshus (egnahem), vilken är 3.6 procent.
Årets riksdagsbeslut i bostadsfrågan innebär en vändpunkt, även om det hade var i t både önskvärt och nödvändigt a t t man sträckt sig betydligt längre. At t kommunerna nu får lån till 100 procent av anskaffningskostnaderna öppnar nya möjligheter för dessa a t t i betydligt ökad omfat tning bygga bostäder i egen regi och hyra ut till självkostnadspris. Systemet med insatslägenheter försvinner i samma utsträckning som allmännytt iga företag svara r för bostadsproduktionen.
Kommunis terna som under öbecen;nier ensamma f å t t kämpa för a t t samhället skall svara för medborgarnas bostadsförsörjning regis t rerar självklart med tillfredsställelse de steg i principiell inr iktning som nu tagi ts . De beslutade å tgärderna innebär visserligen ingen »revolution» på hyrespolitikens område, men e t t f ramsteg.
I fas t igheter som beviljas lån efter den 1 juli 1946 beräknas en hyressänkning av cirka fem procent. Det äldre bostadsbeståndet som uppförts med statl iga lån före denna t idpunkt har lämnats utanför ramen för räntesänkningen. Av denna anledning väckte kommunisterna en motion till åre ts r iksdag med förslag om at t t e r t iä r lån beviljade före den 1 juli 1946 även skola komma i å tnjutande av räntesänkningen till 3 procent som framdeles kommer bostadsproduktionen till del. Motionen avslogs mot kommunisternas röster, men vi lovar återkomma, då förslaget ur rät tvisesynpunkt icke kan sakligt ti l lbakavisas. Man frågar sig varför det äldre bostadsbeståndet skall komma i en avgjort sämre ställning vad räntan på te r t iä r låne t bet rä f fa r än fast igheter som uppföres efter 1 juli 1946.
Särskilt då alla är medvetna om at t såväl hyresgäster som bostadsrät ts innehavare kämpar en hård kamp med de höga hyrorna för a t t kunna bo kvar i de dyra lägenheterna. Under sådana förhållanden hade det var i t s t a rk t motiverat a t t s ta t smakterna tagi t e t t ini t iat iv för a t t i någon mån minska hyreskostnaderna.
Landsbygdens bostadsfråga Under det a t t man beräknar a t t bostadsbristen i tät
or terna skall likvideras på en tid av 3 till 5 år, kommer
det a t t ta en tid av 15 år a t t höja landsbygdens bostads
standard till t ä to r te rnas nivå. Bostadsläget inom en del
samhällen är i dag icke bä t t r e än då Ludvig Nordström
skrev sin bekanta bok »Lort-Sverige». De stat l iga lånen
till arbetarsmåbruk, förbät t r ingslån och förbät t r ingsbi
drag, liksom egnahemslånen har visserligen skapat e t t
antal bostäder med högre s tandard, men i förhållande till
det stora behovet har det i många fall var i t som en drop
pe i havet. Vi e r in ra r om en småbrukare i Värmland som
för några år sedan fick et t småbrukarlån. Pengarna räck
te dock icke till a t t låta dra in vatten och avlopp. Avstån
det till närmaste vattenpost ä r 250 meter. Familjen består
av fem personer och har t r e kor. Vat tenförbrukningen
per dag är minst 200 liter. E n b a r t vat tenbäringen ä r e t t
litet dagsverke. Mannen arbetar i skogen och sköter jord
bruket på fritiden. Familjen får föra en hård kamp för
tillvaron. Småbrukaren har sökt förbät t r ingsbidrag, men
fåt t avslag med motivering, a t t han har a rbe tarsmåbru-
karlån. Det ä r endast e t t exempel av de tusenden och tio-
tusenden.
Egnahemsverksamheten spekulations-fri bostadsproduktion
Utan a t t idealisera egnahemsbebyggelsen kan man inte undgå konstatera a t t egnahemsbyggarna i allmänhet får offra både tid och pengar för a t t kult ivera jorden och göra bostaden och omgivningen tr ivsam. Egnahemsbyggarna har fyllt en samhällelig uppgift av s tora må t t och utfört en kul turgärn ing som hela samhället h a r anledning a t t uppskatta. Vi har här a t t göra med en spekula-tionsfri bostadsproduktion. Då landskommunerna i mindre omfat tning kan utnyt t ja de s tat l iga lånen till flerfamiljshus, men ändock får bära sin procentuella del av utgifterna till en förbät t r ing av bostäderna i s täder och tä tor ter , motionerade kommunisterna i r iksdagen a t t lånen till enfamiljshus (egnahem) skall utgå efter samma normer som till flerfamiljshus, d. v. s. lån till 100 procent och till 3 procents ränta , samt a t t rän tan på t id igare erhållna ter t iär lån, vilken nu är 3.6 procent, sänkes till 3 procent. Riksdagen avslog även denna framställan. Egnahemsbyggarna har nu anledning a t t själva t r äda fram och säga sin mening. De kan i detta som i andra fall räkna med kommunisternas aktiva stöd. En ny framstöt bör göras för a t t sänka räntan på egnahemslånen.
Insatslägenheterna en krisföreteelse Under kr ige t har man vid bostadsbyggandet praktise
r a t en form med insatslägenheter som få t t r ä t t allmän utbredning. Insatslägenheterna har i första hand »tillfredställt behovet» hos det hyresklientel som haft god ekonomi och i andra hand tvingat mindre inkomsttagare som saknat bostad at t mot stora ekonomiska uppoffringar skaffa s ig en lägenhet. I många fall har insatskapitalet , som för en tvårumslägenhet uppgåt t till omkring 1.200 å 1.500 kronor, upplånats i bank. Denna upplåning vid si-
dan om högre årsavgif ter ha r medfört en stor belastning på familjens ekonomi.
Bostadssociala utredningen befarar , a t t den onaturl iga tillväxten av insatslägenheter kommer a t t medföra vissa allvarliga r isker i framtiden för såväl s taten som kommunerna, för a t t inte tala om de enskilda bostadsrät ts innehavarna. 'Vissa kristecken kan redan konstateras , och man måste räkna med a t t dessa kommer a t t bli y t ter l igare markerade i samma grad som bostadsbristen minskar och hyresnivån sänkes.
Emellertid kan man inte förbigå det förhållandet, a t t de flesta medborgare, som under perioden 1940—46 av omständigheternas makt tv ingats skaffa sig en insatslägenhet för a t t få tak över huvudet, emotser den närmaste framtiden med stor oro. Allmänt ä r man bekymrad över at t den kontanta insatsen skall förloras och dessutom över den höga hyresnivån. Många önskar sälja sin bostadsrät tsandel, men marknaden börjar bli mät tad och för övrigt s t randar det på svårigheten a t t skaffa en hyreslägenhet i stället.
Inför e t t perspektiv av rikligare til lgång på bostäder och en sänkning av hyresnivån, kommer flykten från insatslägenheterna a t t bli av stor omfat tning. En sådan utveckling medför allvarliga följder för såväl samhället som för de bostadsrät ts innehavare som s tannar kvar i fastigheterna. Vem skall under sådana förhållanden bära hyres-utgiften för de lediga lägenheterna? Finansier ingsplanen för fas t igheterna ä r uppgjord på grundval av hyresintäkter för samtl iga lägenheter. Den inkomstminskning som blir följden skall fördelas på de bostadsrät ts innehavare som s tannar kvar, vilket kan betyda en avsevärd ökning av månadsavgiften. Den merutgif ten kan bostadsrä t ts innehavaren icke bära, varför samhället i en sådan situation måste ingripa. En dylik kr isar tad utveckling anser vi det nödvändigt förebygga.
Staten ha r investerat ända upp till 95 procent av kapitalet i dessa fast igheter . Varför skulle den då inte överta hela äganderä t ten till fas t igheterna? Det förefaller som
om tiden ä r mogen för a t t ta e t t första steg till överförande i samhällets ägo av de större hyres- och bostadsrät tsföreningsfast igheterna. Tar staten detta enligt vår mening förnuftiga steg, förebygges den kris , som eljest utan tvekan kommer. Det är bä t t re a t t dämma i bäcken än i ån. Det ligger för övrigt i linje med arbetarrörelsens ef terkr igsprogram och hyresgäströrelsens bostadspolitiska ef terkr igsprogram.
Statens inlösen av bostadsrät ts innehavarnas personliga kontant insats skall givetvis vara av frivillig ka rak tä r . De flesta kommer at t hälsa en sådan inlösen med största tillfredsställelse, ty därmed befrias de från risken a t t förlora sin kontant insats och får samtidigt större frihet vid behov av a t t byta lägenhet. Vi anser det som självklart a t t varje bostadsrät ts innehavare, som sålt sin andel till staten, skall ha förs tahandsrät t till a t t bo i lägenheten så länge vederbörande fullgör sina skyldigheter som hyresgäst.
F r ågan är sedan vem som lokalt skall svara för förvaltningen av de fastigheter, som överförts i samhällets ägo. Vi anser a t t kommunen bör bli förvaltningsorganet. Inom kommunen upprät tas e t t speciellt organ, s. k. bostadsnämnd, vilken får till uppgift, förutom at t vara förvaltningsorgan för samhällsägda fastigheter, a t t svara för bostadsförsörjningen inom kommunen. Speciella instruktioner bör utformas för dessa bostadsnämnder.
Det är inte tillräckligt med enbar t e t t kommunalt organ för a t t kontrollera och övervaka skötseln av samhällets fast igheter . Om övervakningen skall bli effektiv, måste hyresgäs terna dras in i detta arbete. Därför är det nödvändigt, a t t hyresgästerna i varje fast ighet sammanslutas i en bostadsförening. Denna förening skall vara kommunens hjälporgan men med rä t t vi t tgående uppgifter, så a t t hyresgästerna i dylika fast igheter får utöva inflytande på den ekonomiska driften av fastigheten. För a t t hyresgästerna skall känna samma ansvar för fastigheten, som om de själva rådde om den, måste de erhålla r ä t t stora befogenheter. Hyressät tningen bör vara förbunden
med hyresgästernas direkta inflytande på administrat ionen av fastigheten, så a t t minskade bränsleutgif ter liksom reparat ionskostnader å terverkar gynnsamt på hyresnivån.
Med stöd av denna motivering har kommunisterna i riksdagen föreslagit a t t staten, för de bostadsrät ts innehavare som så önskar, inlöser deras andelar i fast igheter vilka uppförts med stöd av stat l iga lån.
Bryt monopolväldet inom byggnadsindustrin
Det finns knappast någon när ingsgren där monopolen, kartellerna och t rus te rna har en sådan dominerande ställning som inom byggnadsindustr in . Den stat l iga priskontrollen är icke tillräckligt effektiv för a t t kunna komma till r ä t t a med monopolens prispolitik. Men så inhöstar också byggnadsämnes- och byggnadsmaterialproducenterna stora profiter. Någ ra bokslut från en del bolag kan belysa detta påstående. Skånska Cement redovisar försäljningsvinster på de olika grenarna vilka ökade från 3.543.000 kr. år 1938 till 7.114.000 kr. år 1944, en ökning av 100 procent. Avskrivningarna under samma tid ökade med respektive 1.503.000 kr. och 3.109.000 kr., även här en fördubbling. Iföverken, som är e t t dotterbolag till Skånska Cement, ökade inkomsterna på rörelsen från 2.174.000 kr. år 1938 till 3.711.000 kr. å r 1944. Avskrivningarna under samma tid ökade från 366.000 kr. till 804.000 kr. Nettovinsten ökade från 964.000 kr. till 1.437.000 kr. Höganäs-Billesholm ökade brut tovinsten från 3.084.000 kr. år 1938 till 7.074.000 kr. år 1944, en ökning med mer än det dubbla. Nettovinsten under samma tid ökade från 2.549.000 kr. till 3.240.000 kr. och utdelningen till aktieägarna från 7 till 9 procent. Aug. Stenman, e t t företag som bl. a. t i l lverkar skruvar, har haft en utdelning på 20
procent på et t aktiekapital, som till två femtedelar tillkommit genom gratisemissioner.
Dessa siffror från några företags bokslut inom byggnadsmaterialproduktionen säger givetvis inte allt om de verkliga vinsterna. De säger dock så mycket a t t byggnadsmater ia lpr iserna är oskäligt höga och a t t det finns marginal för en väsentlig sänkning av prisnivån, som direkt kunde nedbringa byggnadskostnaderna och därmed hyrorna.
176 procent prisstegring på rör Fantas t i ska pr iss tegr ingar på rör- och rördelar har
skett under och efter kriget. E t t rör som före kr iget bet ingade e t t pris av 5 kronor ä r nu uppe i 13.80 kr. vilket innebär en pr iss tegr ing på 176 procent. Motsvarande pr iss tegr ing på normal- och avloppsdelar ä r 134 procent.
En ombudsman inom Byggnadst räarbetarförbundet gav vid en bostadskonferens i Uddevalla e t t talande exempel på t rus te rnas inflytande på prisbildningen. Han nämnde därvid som exempel parket t läggnings t rus ten . Före kr iget kostade det, sade han, 8—9 kronor pr kvm. a t t lägga in äkta parket ts tav och då uppgick själva arbetskostnaderna för inläggningen till cirka 3.70 kr. pr kvm. Nu har man bildat en t rus t och genom rat ionalisering förenklat staven, så a t t den består av en furuplanka med ett t un t fanérlager ovanpå. Denna parket t kostar i dag inlagd 18—19 kronor pr kvm., och ändå har arbetskostnaden för golvläggningen avsevärt sänkts . Kommentarer överflödiga.
Pr ise t på armeringsjärn h a r ökat från 22 öre kg. till 45 öre = 100 procent. Formvirke från 75 öre per kubikfot till 1.75 kr . = 133 procent. Takpapp från 3.60 kr. per rulle till 12.50 kr. = 350 procent.
Det är några exempel som bevisar pr iss tegringen. En
verklig insyn skulle säkerligen ge flera och mera skrämmande exempel på var orsaken till de höga byggnadskostnaderna ä r a t t finna.
Den fria företagsamheten avskaffar den fria konkurrensen
Från borgerl igt håll framhålles alltid i de ekonomiska debatterna den fria konkurrensen såsom den enda naturliga drivkraften för utvecklingen. Inom byggnadsindustr in är den fria konkurrensen prakt iskt taget likviderad. Monopolen, t r u s t e rna och priskartel lerna har avskaffat konkurrensen mellan företagen, icke enbar t inom byggnadsmaterialproduktionen, utan även då det gäller installe-ring av vat ten och avlopp samt sanitets- och elektriska installationer. I s täder och tä to r te r har installationsfirmorna sammanslut i t sig i en organisation, vilken fördelar arbetsobjekten f i rmorna emellan. Offerterna som inlämnas vid anfordran till olika byggen är endast camou-flage. Priskartel len har i förväg avgjort vilken f i rma som skall ha arbetet i fråga, därmed kan de också diktera pr iset för arbetet . Den fria företagsamheten har således själv avskaffat den fria konkurrensen.
Den nya lagen om konkurrensbegränsning kommer icke at t spela någon väsentlig roll i kampen mot monopolen, då den endast skall reg is t re ra överenskommelser som träffas. Byggnadslånebyrån och Socialstyrelsen r ik ta r uppmärksamheten på de monopolistiska företeelserna inom byggnadsmaterialmarknaden. Däremot ha r Bostadssociala utredningen förbigåt t detta viktiga problem. Den synes i det avseendet vara allt för bunden vid den bostadspolitik som orsakat de höga hyrorna och går därför minsta motståndets väg genom a t t föreslå en påbyggnad av bos tadsrabat t - och subventionssystemet i stället för a t t torpedera de kraf ter i samhället, som är den y t te rs ta orsaken
till den höga hyresnivån. Vill man allvarligt åstadkomma en balans mellan hyror och inkomster då är det nödvändigt a t t angr ipa orsaken till de höga byggnadskostnaderna. Den är inte som de borgerliga pås tår byggnadslönerna, tvär tom måste man räkna med en ökning av dessa om byggnadsarbetarna skall kunna flytta in i de bostäder de själva bygger. Med den utveckling som skett inom byggnadsindustr in ä r det faktiskt motiverat a t t i verkligheten omsät ta de anvisningar som återfinnes i Arbetar rörelsens ef terkr igsprogram, däri det f ramhålles:
»att byggnadsmaterialproduktionen bör befrias från monopolprisbildning genom att monopolistisk produktion övertages av statliga eller allmännyttiga företag.»
Den f r ia företagsamheten har fyllt sin historiska uppgift. Sedan den nu avskaffat den fria konkurrensen hämmar den en sund ekonomisk utveckling. Tidpunkten är inne för a t t likvidera det pr ivata spekulations- och vinstintresset inom hela byggnadsindustr in.
Dualism i den statliga bostadspolitiken
Sta tsmakterna rekommenderar samhällelig bostadspro
duktion. Kapital investeras nu i al lmännyttig produktion
av bostäder upp till 100 procent av fast ighetskostnaderna,
men samtidigt låter man byggnadsmonopolen vara ostör
da och inhösta stora profiter på det byggnadsmaterial
som levereras till den samhälleliga bostadsproduktionen.
Denna dualism i den statliga politiken borde upphöra,
särskilt sedan riksdagen år 1944 beslutat efter motion av
den nuvarande kommunikationsministern a t t hemställa
till regeringen om utredning för a t t överföra byggnads
materialproduktionen i al lmännytt ig ägo. Som det nu
är göder s taten dessa kapitalist iska monopol. Det ä r et t orä t t färdig t tillstånd, a t t enskilda bolag och kapi ta lägare skall kunna t i l lägna sig ex t ra profit på produktion av byggnadsmaterial , som levereras till producerandet av lägenheter, till vilka staten i huvudsak satsar kapitalet.
Tomtjobberiet florerar Prise t på tomtmark spelar en icke oväsentlig roll då det
gäller byggnadskostnaderna. Under decennier har markägarna spekulerat i s tegrade tomtpriser . Saneringen av den gamla bebyggelsen i s täder och tä tor te r har s tagnera t på grund av de spekulationsintressen i ökade tomtpriser som s ta rk t gjort sig gällande.
Otaliga exempel kan anföras på hur tomtjobberiet florerar . Morgontidningen å tergav för någon tid sedan et t tomtköp i Flen, som är karakter is t iskt . Det var en herre som köpte två tomter till e t t pr is av 4.000 kronor. Han sålde dem senare för 56.000 kronor. En avans på över 50.000 kronor. Det beräknas a t t det ökade tomtpriset fördyrar varje lägenhet med 83 kronor per år. Hyresgäströrelsens t idning »Vår Bostad» å terger e t t annat exempel. Det är från Sundbyberg, där en byggnadstomt för 48 eldstäder såldes år 1937 för 7.500 kronor, i j anuar i 1943 såldes den på nyt t för 25.000 kronor och i december samma år för 51.000 kronor. Denna form av lurendrejeri tillåter ännu så länge vår t demokratiska samhälle. P . H. M. har ingen anledning a t t klaga. De har alldeles för stor rörelsefrihet.
Vid 1945 års r iksdag bifölls motioner från socialdemokraterna och kommunisterna om utredning angående tomtmarkens användning och planering. I dagarna har just i t ieministern tillkallat sakkunniga vilka under landshövding Jakobssons ordförandeskap skall u t reda frågan om en effektiv samhällelig markdisposition. I direktiven för utredningen ingår a t t expropriat ionsrät ten skall vidgas och markägarna hindras göra oskäliga vinster. För vår del
väntar vi av utredningen djärva förslag som gör slut på tomtjobberiet, sänker markpriset och ger samhället förfoganderätt över all tomtmark i städer och tä tor ter , vilken mark sedan endast upplåtes mot tomträ t t . Detta gäller då i första hand städer och tä tor ter . Bolagsjorden, som pressar svetten ur arrendatorerna, bör bli föremål för särskild uppmärksamhet.
Byggprofiten en stor del av byggnadskostnaderna
Bostadsproduktionen är ännu planlös, t ro ts s tatens stora investering och inflytande på utformningen av densamma. Orsaken till a t t det ibland gränsar till rena anarkien beror till stor del på at t den pr ivata produktionssektorn svarar för 70 procent av bostadsbyggandet. I Stockholm ä r det flera hundra byggmästare och även i landsortsstäderna är antalet stort . Det händer, a t t inom ett enda bostadskvarter , det kan finnas ända upp till e t t tiotal olika byggnadsfirmor. Varje firma t ranspor te ra r dit sin cementblandare och övrigt byggnadsmaterial . Var och en slår upp sin materialbod etc. Är inte detta orationellt och i högsta grad oekonomiskt? Endas t P . H. M.-arna kan njuta av en sådan oordning och ekonomiskt slöseri. När sedan fast igheterna är färdiga och hyresgäste rna f lyt tar in, skall fastighetsskötare och vice värdar t i l lsät tas i varje sådan fastighet. Om byggnadsverksamheten central iserats och gemensamma värmecentraler upprä t ta t s hade såväl byggkostnader, bränsle- och adminis t ra t ionsutgif ter i avsevärd grad förbilligats.
H. S. B. och Riksbyggen skulle med f ramgång kunna konkurrera med de privata byggnadsföretagen om hyrespr iserna då de kan driva sin byggnadsverksamhet mera planmässigt. At t skillnaden nu är obetydlig beror väl på den stat l iga hyrespolitiken som byggnadslånebyrån str ikt
omsätter i praktiken, vilken icke tillåter en spl i t t rad hyresnivå då det gäller bostäder av samma s tandard. I det fallet är byggnadslånebyrån bunden vid de höga hyrornas politik. Med den senaste räntesänkningen måste i de nybyggda lägenheterna följa en hyressänkning, då uppstår ovillkorligen en spl i t t r ing av hyresnivån. Hur skall man bemästra den si tuat ionen? Om de al lmännytt iga företagen icke får sänka hyran bör de utnytt ja den vinst som uppstår till en höjning av utrymmes- och utrustningsstandarden.
År 1943 redovisade 14 byggnadsföretag i Stockholm en sammanlagd beskat tningsbar inkomst till kommunen av 2.488.938 kronor och till s taten av 2.947.910 kronor. Det var den offentliga redovisningen, vad de t jänade i verkligheten vet de endast själva. Det ä r också lönsamt a t t vara direktör eller chef för byggnadsfirmor. Här följer några exempel: Direktör Åhlén i Byggmästareföreningen deklarerade för samma år 40.810 kr. i årsinkomst, Max Gumpel 157.170 kr., H. J. Krogh 46.840 kr., B. Delin 42.520 kr., P. Toll 127.100 kr., L. E. Hellstedt 61.920 kr., C. Zet terberg 56.390 kr. och E. Wohlin 31.340 kr. Dessa å t ta direktörer har haft en genomsnittsinkomst på ett år av 70.000 kronor. Nog finns det marginal för hyressänkning.
Spekulationsfri byggnadsverksamhet rekommenderas
Är det då möjligt a t t bygga goda bostäder till en rimlig hyresnivå? Vi svarar obetingat ja på den f rågan! Likviderar man vinst intresset inom hela bostadsproduktionen från råvaran till den färdiga bostaden, då ä r det möjligt a t t framställa bostäder till överkomliga priser. Det räcker inte a t t begränsa samhällsinflytandet till bostadsbyggandet, det måste omfatta såväl byggnadsmaterialproduktionen som tomtmarken.
Vi bör s t räva efter e t t tillstånd där samhället har ansvaret för medborgarnas bostadsförsörjning. Det anses numera na tur l ig t a t t samhället svarar för landsvägar och gator, j a även järnvägar , och i städer och tä to r te r vattenförsörjningen. Det bör bli lika natur l ig t a t t samhället också skall svara för medborgarnas bostäder.
Det går inte a t t helt mekaniskt överföra denna bostadspolitiska linje till alla platser i vår t land. På många orter har man inte behov av flerfamiljshus, där passar det bättre med egnahemsbyggen. Det avgörande i nuvarande moment ä r inte heller vem som bygger, utan at t det bygges bostäder med hög standard utan spekulation. I t ä to r te rna bör man redan nu skapa speciella bostadsorgan som successivt övertager ansvaret för bostadsbeståndet och bostadsförsörjningen.
En planmässig bostadsproduktion kan icke genomföras utan a t t det pr ivata spekulations- och vinst intresset helt avskaffas. Bostads- och byggnadsmaterialproduktionen bör vara de grenar inom näringslivet som först överföres i al lmännytt ig regi . Våra u tmärk ta byggmästare , ingenjörer, arki tekter och tekniker får under nuvarande monopolkapitalistiska förhållanden icke tillfälle a t t u tnyt t ja allt s i t t kunnande, då de alltid måste ta hänsyn till respektive företags profit intressen. P. H. M.-arna, som fant iserar om den fria konkurrensen och drömmer om profi t intresset som den enda saliggörande drivkraften i den ekonomiska utvecklingen, kan naturl igtvis inte tänka sig människorna som det värdefullaste kapitalet. De represent e ra r e t t system som sett sina bästa dagar och nu står på avskrivning. Men de kämpar energiskt mot undergången i stället för a t t anpassa sig till det nya, som växer fram. De som kämpar för en ny demokratisk ordning, där högsta drivkraften blir a t t tillgodose folkets behov av bostäder, u tgå r ifrån at t våra ingenjörer, arki tekter e t c , kommer a t t utveckla en strålande energi och arbetsglädje när de fria från profi t intressets hämsko får bygga hälso-bostäder åt folket.
Hyressänkning en absolut nödvändighet
Om hela folkets bostadsfråga skall lösas ut ifrån sociala-befolkningspolitiska och bostadshygieniska synpunkter måste hyresnivån anpassas till de breda folklagrens inkomster. Kan detta då ske utan bostadsrabat ter och subventioner? Ja , om man likviderar allt spekulations- och vinstintresse som opererar inom såväl bostads- som byggnadsmaterialproduktionen och i f råga om tomtpolitiken. Detta kan inte ske i en handvändning. Under övergångstiden kan det således vara nödvändigt med subventionsåtgärder.
Hyrestrycket kan redan nu lät tas om regeringen och riksdagsmajoriteten så önskar. Byggnadsmater ia lpr iserna kan pressas ned i nivå med produktionskostnaderna, räntesänkning genomföras på de äldre ter t iär lånen och vaksamheten mot tomtspekulanterna skärpas. Föru tom a t t man vidtager dessa stat l iga å tgärder kan byggmästarvin-sterna skäras ned eller helt bort tagas , om kommunerna i s tort övertager bostadsproduktionen. En bostadspolitik omsatt i verkligheten efter dessa linjer leder till en väsentlig hyressänkning. En kamp för högre lön åt det arbetande folket skapar dessutom ökad köpkraft. Med tillvaralagande av dessa två vitala intressen skall det vara möjligt a t t lösa bostadsfrågan för hela folket.
Vi har helt enkelt inte råd a t t bo i ruckel!
Den bostadspolitiska målsät tningen får inte begränsas till l ikviderandet av bostadsbristen, utan samtidigt är det nödvändigt a t t höja bostadsstandarden. Utredningen har med hänsyn till produktionsbehov, hyresbetalnings-
förmåga och subventionsbehov s tannat vid två rum och kök som normalbostad för 2-barnsfamiijer. Talet om två rum och kök är bestickande, men säger inte mycket om själva utrymmesstandarden. I Stockholm och på många andra platser bygges alltför många tvårumslägenheter under 50 kvm. Dylika bostäder motsvarar icke t idens krav på en familjebostad. Snäva profi t intressen fäller utslaget då det gäller s tandarden. Om fem, tio å r kommer dessa bostäder a t t anses omoderna. Vi kan förstå nä r pr ivata spekulationsbyggare bygger bås i stället för ordentligt t i l l tagna rum, men a t t al lmännytt iga företag följer i deras spår ä r oförståeligt.
Den bostadsbehövande allmänheten har ofta små pretentioner. Den avstår gärna från moderni teter i en nybyggd lägenhet, blott den kan få en sådan till r imligt pris . Vi förs tår den, men anpassa bostadsstandarden därefter skulle vara felaktigt. Ökad utrymmes- och u t rus tn ingsstandard medför icke en motsvarande procentuell utgif tsökning. E n byggmästare har med kalla siffror bevisat, at t slopande av kylskåp exempelvis betyder i hyressänk-ning endast kronor 17.50 per år, och för sopnedkast 1.50. Eadrummets bort tagande betyder en utgif tsminskning av 25 kronor om året . I längden måste det vara oekonomiskt a t t bygga bostäder med låg standard. Vi h a r anledning a t t i det fallet följa anvisningarna i arbetarrörelsens e i te rkr igsprogram, som sträcker sig betydligt längre i f råga om utrymmesstandarden än Bostadssociala utredningen föreslagit .
Ha r vi råd a t t låta folk bo i ruckel ? N e j ! Det ä r en nationalekonomisk förlust och det försämrar folkhälsan. Därför ä r det nödvändigt a t t i skyndsamt tempo u t ro ta bostadsbristen och höja bostadsstandarden.
S A M M A N F A T T N I N G
K O M M U N I S T E R N A VILL:
att bostadsbristen och trångboddheten likvideras i skyndsamt tempo genom massproduktion av bostäder med hög utrymmes- och utrustningsstandard;
a t t kommunerna där så är möjligt i egen regi med ekonomiskt stöd från staten bygger tillräckligt antal bostäder, vilka uthyres till självkostnadspris;
att övrig spekulationsfri bostadsproduktion, såsom egnahemsbebyggelsen, aktivt understöd jes;
att statsmakterna omedelbart ingriper för att sänka byggnadsmaterialpriserna;
a t t monopolkapitalismens välde inom byggnadsmaterialproduktionen brytes och att denna produktion överföres i statlig eller allmännyttig ägo;
att tomtmark kommunaliseras och upplåtes mot tomträtt och att varje form av tomtspekulation förhindras;
a t t hyresnivån sänkes så att balans mellan hyror och inkomster uppnås;
att en räntesänkning till 3 procent på alla tertiärlån till såväl flerfamiljshus som egnahem omedelbart genomföres, vi lken räntesänkning utnyttjas för en motsvarande hyressänkning;
att staten inlöser insatslägenheterna i bostadsrättsföreningshus där andelsägarna så önskar och att fas-
tigheterna i dylika fall överföras i samhällets ägo med kommunerna som förvaltningsorgan;
att i lag fastställes kommunernas skyldighet att upprätta kommunal bostadsförmedling;
att en höjning av anslag och bidrag till bostadsförbättring på landsbygden genomföres;
att byggnadslånebyråns verksamhet decentraliseras genom upprättandet av länsorgan, vilka i intim kontakt med kommunerna hjälper dessa att utreda bostadsbeståndet och bostadsbehovet, uppgöra bostadsförsörjningsplaner, samt giva råd och anvisningar angående spekulationsfri bostadsproduktion.
VILL D U
skapa hälsobostäder åt hela vårt folk, då bör D u aktivt medverka till att genomföra den bostadspolitik kommunisterna utformat, vi lken i dag vunnit den bredaste anslutning och som särskilt starkt kommer till uttryck i arbetarrörelsens efterkrigsprogram. F o l k e t i v a l har avgörandet i sin hand! Känn ditt ansvar och säkra en sund bostadspolitisk utveckling genom att
K O S T A M E D K O M M U N I S T E R N A !
Tr.-a.-b. Västermalm. Sthlm 1946
I serien
DAGSPOLITIK finns följande häften att tillgå:
N:r 1. Sven Linderot: Huvudfrågor i svensk politik N:r 3. LÖ:s nya program N:r 5. E. Lancet: Index och löner N:r 6. Karl Wirén: Svensk nazism utan mask N:r 7. Erik Åström: Arbetare och småbönder N:r 9. E. Lancet: Krigsvinster och löner N:r 10. Hilding Hagberg: Lönestopp, prisstopp,
inflation ? N:r 11. Sven Linderot: Bönder och arbetare N:r 12. Helge Eriksson: Vem bär ansvaret N:r 13. Hilding Hagberg: Friheten—Demokratin—
Socialismen N:r 14. Arbetarnas enhet vägen till seger N:r 16. Fritjof Lager: Norden och nordismen N:r 18. Lancet: Förmögenheter, inkomster, profiter
och löner N:r 20. Socialdemokratiska sifferkonster N:r 21. Bräsch i lönestoppet N:r 22. Set Persson: Vad läget kräver av Sverges
arbetare N:r 23. Knut Tell: Fakta om metallstrejken N:r 24. Linderot—Hagberg: Samling kring efter-
krigsprogrammet. N:r 25. Lancet: Vilka sVall bestämma — arbetare
eller kapitalistei ? N:r 26. Margit Lindström: Kvinnornas problem N:r 27. Nils Holmberg: Porträtt av storfinansen
ARBETARKULTURS FÖRLAG Kungsgatan 84, Stockholm
Pris 25 öre