Bongo

Fredrik Gladh

INGÅNG

MONSUNVINDARNAS FOLK

Waswahili - kustfolket

Fiskare, språk och myter

Havets folk - handel och integration

Araber, mellanhänder och städer

Portugiser, konflikt och identitet

Sultaner, slavhandel och identitet

Européer, krig, kristendom och västerlandet

Självständighet, nationalisering och globalisering

LIVSLINJEN

Barnen

Unga faror

När 2 ska bli 1

De som fick varandra

Pensionärerna

Döden

ANDARNAS Ö

Kampen

Det bruna guldet

Algerna

Krafterna

Söndags picknick

Den heliga ön

KRISERNA

Den ekonomiska krisen

Den politiska krisen

Den sociala krisen

Möjligheterna

BONGOLAND

Tiden

Smältdegeln

Magin

Vatten

Kijiweni

Dealen

Bongoland

Informationen

Kläderna

På vägen

Julen

De utsatta

Turisterna

Krigarna

På bar i Dar

UTGÅNG

Ingång

Det prasslar i palmbladen. Svettdropparna blandas ut med stänk från repet som kommer upp

från havet när de unga männen drar in fiskenätet. Ett barn hjular ner för strandkanten medan de

väntar på att se vad som ska komma upp. Dragen koordineras och nätet kommer upp. Det

glimmar till från små fiskar som dyker upp med lite mellanrum. En hink med småfisk och två

större fiskar som heter ’red snapper’ blir dagens fångst. Att dela på. De kan säljas för att köpa lite

majsmjöl och få över till den där pennan som sonen behöver i skolan. Eller ätas upp. För att för

en gång skull bli mätta. Besluten. Varje dag dyker de upp. Här dominerar inte valet av

telefonbolag. Här dominerar valet om man ska gå och ta det där malariatestet och köpa medicin

eller om man ska betala för en skoluniform? Är det inte bättre att köpa lite extra mat, så blir man

säkert friskare också? Du har inget och måste välja vad du ska göra med det inget du har.

Indiska oceanen sträcker ut sig. Tidvattnet drar med sig det gamla och för med sig nytt liv. Havet

är oändligt av möjligheter, men korallrevets slut blir en stoppsignal. Där väntar bråddjupets

sugande kraft, som utmanar drömmarna om förändring. Stranden är det kända, men bortom

horisonten finns det vi söker. Något. Det där obefintliga lugnet av att veta vad dagen ska bjuda

på. Där finns ett liv där maten är en självklarhet och utbildning ett yrkesval. Horisonten är det

ouppnåeliga. Många tanzanier skräms av havet. Är det vissheten om att det som finns där borta är

begränsat och inte inkluderar en själv? Indierna sitter i sina bilar, som ställs upp på rader längs

strandvägen. De tittar ut mot den öppna vidden. Drömmer om ett hemland de aldrig sett. Sina

förfäders hemland. Det mytiska landet Indien. Drömmer under 30 minuter varje söndag när de

äter sin masaladoftande risrätt. Sedan återgår de till hemmet och vilar inför veckans affärsliv.

På restaurangen sitter en vit man i övre medelåldern. Den stinna ölmagen putar ut under t-

shirten. Havsvinden blåser upp håret som han försökt att gömma flinten under. Han tittar på sin

bordspartner. En ung flicka. Hon sitter där nysminkad med flätat hår som faller ner över axlarna

och med en cigarett i munnen. De försöker byta några ord med varandra, men ingen talar särskilt

bra engelska så de förstår inte. Tystnad. Och hon drömmer. Kanske är det dags för henne denna

gång. Att få flyga. Ta sig bortom havet och njuta av det som gömmer sig bortom horisonten. Det

är där hon tror att hon kan uppfylla sin längtan. För honom är havet en mur. Det skyddar mot

insyn i hans själ. Bortom horisonten finns vardagens liv. Där skulle denna stund inte få plats.

Nuet är här och tiden står stilla. I morgon har denna stund inte inträffat för honom. Hon

reduceras till ett semesterminne som inte fick plats i fotoalbumet. Här finns han inte. Havet

brusar till och slänger sig upp över stranden.

MONSUNVINDARNAS

FOLK

Waswahili - kustfolket

Äventyret i trädgården

I Guds namn, börjar min historia,

låt mig berätta vad jag vill säga,

låt mig följa mitt hjärta

låt lyssnaren bli glad

Jag gick ut i trädgården

och såg en ung kokospalm

och vakterna som vaktade den

Var där under baobab trädet

Jag sade till dem som vaktade trädet

”Ge mig en av trädets frukter.”

De sade: “Betala vårt pris!”

och jag sade, “Jag ska inte ge er vad ni begär.”

Ett barn kom förbi,

klättrade upp för att ta ett

pris åt mig, och kom tillbaka och sade,

Jag har plockat en frukt, ögats äpple.”

Varför har denna frukt inte ätits av?"

Det finns som denna i vildmarken.

Och jag följde snigelns stig

Jag kände ingen oro, ingen sorg

Där i mörkret skalade jag det, och spred ut den

Och mitt hjärta sa mig att fortsätta

Jag gled ner för kullen jag besteg

Och kom till mitt hem.

Liyongo Fumos berättelser.

Poesi har alltid varit swahilikulturens kärna. Genom berättelser, sånger, dikter och brev har

kunskaper förmedlats mellan generationer. Liyongo Fumo är den stora hjälten. Han berättade om

de sin heroism och moraliska storhet i dikter oh sånger. När levde han? Ingen vet. Några forskare

tror runt 1100-talet, andra tror att det var senare. Hans dikter fördes muntligen vidare och skrevs

inte ner förrän på 1800-talet, så vi kan räkna med att historierna har ändrat sig efter de rådande

omständigheterna. Fast än idag är hans berättelser livskraftiga. Inte ett bröllop, som vill göra

anspråk på swahilitradition, sker idag utan minst en av den halvt mytologiska Liyongo Fumos

sånger.

Litteraturen och det skrivna ordet är kulturförmedlaren. Diktaren har alltid fått stor respekt i

swahilikulturen och det äldsta bevarandet skrivna eposet på swahili, Hamziya, från 1652 är en

bekräftelse på en mer än tusen år gammal kultur. Redan innan Jesus födelse var Östafrikas kust

en del av ett internationellt handelssystem som sträckte sig från Sydasien, ja till och med från

Kina, till Mellanöstern och ner längs Afrikas kust. Det som styrde handeln och utvecklingen var

möjligheten att segla med monsunvindarna. Vilka var då det folk som vi kallar waswahili? Låt oss

resa tillbaks genom historien för att förstå hur deras identitet har skapats och förändrats genom

tiden.

Det är alltid svårt att definiera ett folk, att säga att de är på ett visst sätt och därmed dra gränser.

Istället behöver man ha en mer flexibel hållning till identitet. För visst är det så att jag själv är

europé när jag är i Afrika, svensk i Europa och stockholmare i Göteborg. Identiteten kommer

alltså av var jag är och vem jag agerar mot. Ett exempel är folkgrupperna Hutu och Tutsi i

Rwanda. I grunden är skillnaden bestämd av stundens relation. Hutu och Tutsi talar samma språk

och delar myter. Men Tutsi är en social titel på den som styr och en Hutu en titel på den som

befinner sig i en beroendeposition. Och om du är Hutu i förhållande till presidenten kan du

samtidigt vara Tutsi i förhållande med dina egna underlydande. Sedan har politiska intressen,

både kolonialmakter och i grupper i landet, genom historien försökt att cementera maktpositioner

genom att göra sociala skillnader till etniska skillnader.

För att förstå vilka swahilifolket är måste vi veta vilka de själva har haft att definiera sig emot och

agerat med. Ett folks identitet kan därför ses som summan av historiens sociala relationer.

Fiskare, språk och myter

Låt oss ta ett steg tillbaka till de stora folkvandringarna i Afrika. Flera tusen år f.Kr. flyttade folk

mot östra delen av Afrika. De kom bland annat från norra Centralafrika och från södra delarna

runt Zambezifloden. De flesta av dessa var Bantufolk. Om de flyttade på grund av ökat

befolkningstryck, krig, klimatförändringar eller enbart äventyrslystnad vet man inte, men man vet

att några togs sig med båtar på Zambezifloden till kusten. Det gav dem stora fördelar för att

kunna hantera ett liv vid kusten. I de norra delarna av Östra Afrika fanns boskapsuppfödare och i

de södra levde jordbrukare och fiskare. När de kom till havet sökte de alla utveckla bra metoder

för att fiska. Byarna var relativt isolerade vid den tidpunkten. Men fiskstimmen vandrar längs

kusten och då som nu följer fiskarna efter fiskens rörelser. På vissa fiskrika platser som

Zanzibarkanalen kan man anta att olika grupper stötte på varandra. Och när människor möts vill

de också kommunicera. Därför uppstod förmodligen gemensamma ord mellan dessa människor,

som ännu talade olika språk. Det kan ses som början till utvecklingen av kiswahili, kustens språk i

Östafrika.

Myter och folktro har alltid spelat en stor roll för fiskare. När nu människorna träffades på vissa

platser växte också en gemensam känsla för folktro. Kanske de alla blev varse om farliga

undervattensstäder eller öar där man slås ner av spöken om man äter där mitt på dagen. Det blev

början till en kulturell gemenskap. Även om de fortfarande var åtskilda i vardagslivet kunde nu

man utveckla sina skickligheter i sjöfart och fiske. Genom flera kontakter kunde folket längs

kusten skapa förutsättningar för att få ekonomisk utveckling och större kunskap om havet.

Havets folk- handel och integration

Några århundraden f.Kr. kom perserna tillsammans med indier till Östafrikas kust. Persien var en

högt utvecklad handelsnation som sökte efter nya platser för sin expanderande handel. När de

träffade befolkningen längs kusten såg de möjligheter i elfenbens- och kryddhandel. Folket längs

kusten välkomnade perserna att bosätta sig eftersom de också insåg fördelarna med en handel

och att de dessutom skulle kunna vidareutveckla sina sjöfartskunskaper. Nu blev Östafrika en del

av Indiska oceanens omfattande handelssystem.

Kustbefolkningens kontakter med folk i inlandet ökade eftersom de nu sökte efter bland annat

elfenben. Därför kom också inlandet att bli en del av en språklig integration, men samtidigt blev

den relationen ett sätt för kustfolken att se sig som handelsmän och därmed särskilja sig från

inlandets befolkning som kustfolken alltmer betraktade som vildar. En känsla av gemenskap

skapades också då handelsmännen vid de isolerade byarna träffades genom handeln med

perserna. De kunde nu finna en gemenskap i sin position som mellanhänder i det internationella

handelssystemet.

Kontakten med Mellanöstern och Indien medförde också en ökad språklig likhet. Flera persiska

ord blev vanliga längs kusten och kustborna tog till sig bantuord som de senare spred vidare längs

kusten. En annan sak som bidrog till swahilikulturens framväxt var den persiska och indiska

arkitekturen som gav vissa estetiska likheter mellan folken längs kusten. De persiska rötterna är

viktiga för de människor som än idag identifierar sig som shirazi. När de ser sig som shirazier

används det idag som ett sätt att särskilja sig både från dem som kallar sig Bantu och de som

påpekar sitt arv från de senare anlända araberna.

Vi vet att när Alexander den stores rike delades upp i tre delar efter hans död år 323 f.Kr. ökade

elfenbenshandeln i världen. Det indiska elfenbenet hade pålagts högre avgifter, därmed ökade

Östafrika i betydelse. Nu var området en viktig del i ett expanderande handelssystem med

Mellanöstern som centrum, med handelsvägar över havet som styrdes av handelsströmmarna. En

grekisk sjöfarare berättade 100 e.Kr. om ett land i östra Afrika:

"Två dagars segling efter ön ligger den sista handelsstaden i Azania, som kallas Rhapta, ett namn kommet från den lilla

sydda båten folket använder. Här finns mycket elfenben och sköldpaddsskal. Där lever de bäst välbyggda män, vilka är

pirater, efter kusten och har på varje plats valt hövdingar.”

“Erithreanska havets loggbok”

(Flera forskare tror idag att Rhapta låg på den plats där Dar es

Salaam idag ligger)

Kustfolket och perserna kunde utnyttja varandras kunskaper. De såg till att skapa goda relationer

med varandra och det sägs att när sultanen av Shiraz i Persien kom till staden Kilwa i södra

Tanzania, fick han tillstånd att bosätta sig där och hans son fick gifta sig med dottern till den

lokala ledaren på ön. Släktskapet gav nära allianser och relationerna fortsatte att vara goda. När

araberna senare kom välkomnades även de av kustfolken då det sågs som en ny möjlighet till

utveckling.

Araber, mellanhänder och städer

När araberna kom till Östafrika med islams ankomst, var kustbefolkningen tvungen att identifiera

sig i förhållande till de nytillkomna. Detta gjorde att folket fick en bättre uppfattning om de

gemensamma delar som nu börjat växa fram i språk och kultur längs de handelscentrum som

skapats från nuvarande Somalia i norr till Kilwa i söder. Kontakten med araberna fortsatte

handelstraditionen längs kusten och utökade sjöfartskunskaperna. Både Östafrikas folk och

araberna sökte en långsiktig strategi för sina relationer. Perserna hade blivit svagare och araberna,

inte bara genom handel utan även genom att den nya religionen islam hade fått en starkare

ställning i det internationella systemet.

När araberna hade utmanövrerat perserna såg många längs kusten det som en fördel att alliera sig

med de starka istället för att slänga ut dem. Giftermål mellan araber och kustfolket blev den

vanligaste strategin för att skapa nya ekonomiska relationer och att genom släktskap kontrollera

sin familjs ekonomiska makt. När dessa giftermål blev alltfler skapades också nya traditioner och

kulturella mönster. Araberna kom med sina seder och tro. Språket utvecklades ytterligare då flera

nya arabiska ord behövde användas för att alla skulle förstå varandra. Samtidigt blev likheterna

mellan de olika språken längs kusten alltmer lika. De olika handelscentren kommunicerade

alltmer med varandra och swahili skapades nu i sin ursprungsform, även om arabiskan skulle

behålla en stark ställning som Indiska oceanens litterära språk fram till mitten av 1800-talet.

Under tidsepoken kring 1100-talet växte rikedomen hos de familjer som kontrollerade handeln.

Byarna blev städer byggda i sten. Städerna blev bevis för välfärd och ett sätt att särskilja sig från

andra grupper. I städerna fick endast vissa rika släkter bo. Utanför bodde de mindre bemedlade

som arbetade inom handeln, men inte styrde den. Stadssystemet krävde en starkare social

organisation och en tydligare känsla av gemensamma ideal och mål. Därför behövde man också

identifiera sig själv och vilka som hörde hemma i gruppen. Eftersom makten låg hos

handelsfamiljerna i städerna sökte de sig bort från det som betraktades som inlandets vilda folk.

Det persisk-arabiska och muslimska lyftes fram som de eftersträvansvärda kulturella attributen.

I städerna skapades en ny hierarki där religionen fick en allt större plats. Moskén blev centrum i

staden och hjärtat i samhällsgemenskapen. Där fanns också shejken, den religiösa ledaren, som

skulle sprida den gemensamma moralen som krävdes för att få in folk i den samhälleliga

strukturen. I moskén undervisades också invånarna i att läsa och skriva för att förstå och kunna

förmedla koranen. Skrivandets konst blev en statussymbol och många barn från de rika

familjerna utbildades i de religiösa ledarnas skolor.

Islam spreds på arabiska och därför tog många längs kusten till sig flera ord från arabiskan.

Samtidigt byggdes alltfler moskéer även i de mindre städer där man var varu- och

matproducenter. Precis som i de större städerna spreds sig islam dit, men då man inte i lika stor

utsträckning gick i religiös skola så blandades seder och bruk i större utsträckning. Kustfolken tog

även här till sig många ord från arabiskan genom religionen och handeln. Den här processen gav

kustfolken vissa gemensamma kulturella drag.

Den muslimska expansionen gjorde att vid början på 1200-talet var alla öar längs kusten och de

större handelsstäderna helt muslimska. Nu behövde man vara muslim för att vara en del av

gemenskapen och få möjlighet att göra ekonomisk och social karriär. Islam gav en gemensam

kunskap till folket, både i fråga om moral men också om skrivkonsten. Kustfolket var nu

muslimer. Denna identitet skulle stärkas ytterligare när nästa nykomlingar kom till kusten.

Portugiser, konflikt och identitet

Portugiserna hade den europeiska handelstraditionen, som bygger på kristna kalvinistiska ideal,

där rikedom är ett bevis på att vara utvald av Gud. Portugiserna var inte intresserade av att bygga

upp nya relationer med kustfolket. Istället angrep de militärt för att övervinna det lokala

motståndet och därmed få en befästning för sin handel vid Indiska Oceanen. Portugisernas

ekonomiska system passade inte heller in på kustfolkens socioekonomiska system där handel och

familjerelationer var intimt förknippade med varandra och en bas för ekonomisk strategi.

Eftersom portugiserna såg sig själva som överlägsna och inte skapade möjligheter för

handelsutbyte så uppfattade kustfolket dem som invaderare. Därför skapades inga sociala

relationer och inga giften med nykomlingarna från Europa. Istället blev motståndet allt starkare.

Motståndet förstärkte den sociala organisation som byggts upp längs kusten och det skapade en

starkare gemensam identitet - waswahili.

Denna tid styrdes av konflikter. Olika allianser bildades. En del städer fick snabbt ge efter för

portugisernas militära styrka medan andra, som staden Lamu, kunde hålla emot desto längre.

Folket i inlandet allierade sig med portugiserna för att få gå emot swahilifolket, som de ansåg

förtryckte dem. Men i början av 1700-talet tappade portugiserna sitt herravälde över Östafrika.

Kustbefolkningen hade stärkt sitt motstånd och araber från Oman hade tagit strid mot

portugiserna då deras handel var hotad. Omans militära och politiska ingripande i regionen

skapade ett nytt kapitel i Östafrikas historia.

Sultaner, slavhandel och identitet

Vid det här laget hade talspråket swahili vuxit i status. Nu användes det även som skriftspråk i

flera sammanhang. Det blev det gemensamma språket som användes i ekonomiska och

diplomatiska relationer. Folket hade en stark känsla för sin historia och den gemensamma

kunskap de förvaltade.

Handeln var betydande, men hotbilden var större efter att portugiserna nu visat att Europa ville

expandera i området. Oman ville ha en starkare politisk kontroll över området. Sultanen av

Oman etablerade sig först på öarna längs kusten med Zanzibar som centrum. På fastlandet gjorde

flera städer motstånd mot den omanska kontrollen över handeln. Deras position som

självständiga handelsmän som ansågs jämlika med nykomlingar från arabvärlden var hotad. Även

om ens släkt hade klara led till adligt blod i Oman ansågs de vara mindre värda av de nyanlända

från Oman. De starkare handelsfamiljerna kunde dock fortsätta med handeln och stärka sina

positioner genom slavhandeln. Den stora skillnaden nu var att den politiska kontrollen över

ekonomin hade gått över i sultanens hand.

Under 1700-talet ökade efterfrågan på kryddor och andra jordbruksvaror. Plantager etablerades

på öar som Zanzibar, Seychellerna, Madagaskar och Komorerna. Där behövdes nu arbetskraft.

Handelsfamiljerna skickade nu karavaner till inlandet för att få slavar. Slavkaravanerna skapade

nya relationer med inlandet. De starkare folkgrupperna i inlandet kunde inte forceras över då

deras militära styrka var stor. Där skapade man istället allianser, som kunde ta slavar till

karavanerna från kusten. Dessa allianser bidrog till en spridning av både språk och seder från

swahilifolket till inlandet. Ledarna för slavhandeln sökte statusattribut som islam, muslimska

seder och men även swahili. En av de mest kända karavanrutterna gick upp till Ujiji vid

Tanganyikasjön.

Med slavhandeln kunde swahilikulturen spridas, men också konsolideras. Trycket ökade på

städerna. Alltfler människor sökte sig dit för att finna utkomster. Släktförhållanden och kulturella

attribut blev allt viktigare för att påvisa en skillnad mot folk som kom från inlandet och samtidigt

också för att stärka sitt arabiska släktskap för att lättare få en bättre position gentemot Oman. De

familjer som inte kunde få en starkare position under sultanerna kan idag kanske vara de som

hellre framhäver sitt persiska släktskap och kallat sig själva shirazer. Samtidigt blev swahilifolkets

position och identitet som mellanhänder i ett internationellt handelssystem bekräftat och stärkt.

När kryddnejlikan introducerades på Zanzibar 1818 exploderade ekonomin. Nu var

kryddplantagerna och slavekonomin så stora att sultanen Seyyid Said av Oman till slut beslöt sig

för att bosätta sig på Zanzibar för att lättare kontrollera ekonomin och politiken.

Det rena arabiska fick en allt starkare betydelse på Zanzibar. Släkterna såg alltmer till att

konsolidera sin rikedom genom arrangerade giftermål, vilka numera sällan sökte sig långt utanför

de redan etablerade relationerna. Sultanens flytt till Zanzibar var början till slutet för de forna

viktiga städernas plats i det ekonomiska systemet och därmed också för swahilikulturens

storhetstid i de norra delarna av kusten.

Zanzibar blev centrum för krydd- och slavhandeln. Sultanen slöt handelsavtal med

handelsföretag från både USA och Europa. Diplomatiska förbindelser byggdes upp. Östafrika

blev nu även ett viktigt inslag på den internationella politiska scenen.

Européer, krig, kristendom och västerlandet

I slutet på 1800-talet var jakten på kontroll över Afrika och viktiga handelspositioner i full gång.

Tyskarna utropade att Tanganyika skulle vara under deras kontroll och lade ut styret på

entreprenad till det Tyska Östafrikanska kompaniet. Tyskarna koncentrerade sig på

bomullsodling och deras styre var brutalt. Ledarna i städerna och i de kungariken som fanns i

inlandet gjorde motstånd men slogs ner av tyskarna. 1902 startade ’Maji maji’ upproret, som

hittills skulle bli det största kriget i Tanganyikas historia. Ett uppror i söder spred sig till flera

grupper i inlandet och när en medicinman utgav sig för att kunna göra krigarna odödliga genom

att stänka ett magiskt vatten på dem ökade stridsviljan. De lyckades komma långt mot Dar es

Salaam innan den tyska militära styrkan blev för stark. Då hade redan tiotusentals människor dött

i kriget och tyskarna brände nu byar och åkrar som hämnd. Man tror att upp till 250 000

människor dog i svält de följande åren på grund av bränderna. Under denna tid var folket i

städerna och inlandet lika underställda tyskarna. Alla ville göra motstånd och få tyskarna ut ur

Tanganyika. Detta skapade allt starkare band och spred swahilikulturen in i landet och gav ett

gemensamt språk och moralisk grund för en aktion.

Samtidigt ville inte britterna ge tyskarna fördelar och utropade Zanzibar som deras protektorat,

men lät sultanen styra ganska självständigt. Efter första världskriget fick Britterna kontroll över

hela Östafrika, men Zanzibar hade en särställning där sultanen fortfarande styrde under brittiskt

överinseende.

Den europeiska kolonialismen medförde en ny situation för swahilifolket. Deras position som

handelsmän började försvinna. Under sultanens styre hade också indier börjat etablera sig alltmer

som entreprenörer och affärsidkare. När britterna nu tog över kunde indierna få en allt starkare

position som handelsmän och statstjänstemän i området, eftersom de tidigt lärt sig tala engelska

och anammat en del av den brittiska kulturen. Indierna blev därför drivande i utvecklingen av

penningekonomin och etablerandet av små industrier. Dessutom var indierna noga med att

bibehålla sin kulturella identitet. Det har influerat bland annat matkulturen i området.

Britterna byggde upp ett utbildningssystem och en administration där engelskan var det

gemensamma språket. För att få hög status i den nya sociala strukturen var det inte längre

kiswahili och hög muslimsk bildning som räknades. Nu var det engelska och en kristen

västerländsk utbildning som var ett tecken på framgång och status i Östafrika. För många längs

Östafrikas kust var detta en skam då man värderade swahilikulturen högt, men andra såg

möjligheten att få ett bra liv genom att ta till sig de nya värderingarna. På så sätt integrerades delar

av den brittiska kolonialkulturen i swahilifolket.

Men fortfarande ville man ha självständighet. 1961 utropades Tanganyika till en självständig stat

och tre år senare skedde en kupp på Zanzibar som avskaffade sultanatet. Det arabiska och

europeiska styret var borta och återigen skulle Östafrikas kust styras av de människor som levt

och utvecklas tillsammans. Den nya presidenten Julius Nyerere såg att det gemensamma måste

lyftas fram. Detta skiljde sig från det tidigare brittiska styret som man gjort sig av med. Han såg

swahilikulturen och swahilispråket som den nya gemensamma kraften.

Självständighet, nationalisering och globalisering

Tanganyikas president Julius Nyerere stod inför utmaningen att skapa en nation efter

självständigheten. Han såg språket som den viktigaste gemensamma faktorn som skulle kunna

ena de över 120 olika etniska grupperna som fanns i området. Därför bestämdes det att swahili

skulle vara språket som används i grundskolan. Staten blev motorn i nationaliseringsprojektet.

Genom att statliga anställda inte fick arbeta inom sin egen folkgrupps område flyttades det runt i

landet. Det ingick många äktenskap mellan partners från olika folkgrupper. Det var i synnerhet

muslimer som såg bortom folkgrupperna. För muslimerna är religion överordnad den etniska

identiteten. För de kristna har den etniska tillhörigheten varit mycket viktigare så för ett flertal

folkgrupper har det varit mer sällsynt med äktenskap utanför den egna folkgruppen.

Den ökade blandningen av folkgrupper, fram för allt inom den muslimska sfären, har ökat

känslan av att vara tanzanier med swahili som en viktig del av identiteten. I Kenya däremot behöll

man engelskan som språk och de etniska skiljelinjerna är alltjämt starka. Kiswahilin är ett

nationellt språk, men är mer bundet till kustregionen där flera har det som modersmål.

Den anglosaxiska kulturen har dock varit mycket inflytelserik i området. En god engelska och

mer västerländska ideal blev högsta status. Kristendomen har blivit jämnstark med islam, som

numera främst dominerar kustområdena och städerna. Att bli kallad mswahili, en av

swahilifolket, är för många idag ett skällsord och innebär att man därmed är lat, lögnaktig och full

av intriger. Många muslimska grupper försöker dock att lyfta fram att det finns en lång historia

för ett swahilifolk, waswahili. Självständighetens nationalism gjorde språket till den viktigaste

bäraren av kulturell identitet och därför menade man att den som talar swahili också är en

mswahili.

Det finns inga tydliga gränsdragningar för vem som tillhör gruppen. Det finns ingen gemensam

etnisk identitet, men det finns en gemensam historia i området. Relationen till historien och till

ens släkts relationer från förr är det som avgör hur varje människa idag identifierar sig och

förhåller sig till varandra.

Idag är Östafrika en del i ett internationellt system, som domineras av stora multinationella

företag. Globaliseringen har på nytt öppnat swahilikulturen mot omvärlden. En ny generation

ska anpassa sig och utvecklas genom sina egna historiska traditioner och nya intryck. Den

västerländska kulturen sprider sig in i området genom satellit TVs musikkanaler. Men ännu

skymtar Östafrikas stora förmåga att integrera nya kulturer till sin egen omgivning. Musikstilarna

från USA börjar sjungas på swahili och relaterar till en för Östafrika relevant miljö. Sångerna slår

stort i både Kenya, Tanzania och Uganda. Där de tidigare fanns korta program med musik på

swahili har man nu korta program för västerländsk musik som ett avbrott från de lokala

förmågorna.

Kanske är globaliseringen inte det hot mot swahilikulturen som många tror utan bara ännu en

förändring och utveckling som sker genom nya relationer. För en av swahilikulturens allra

främsta egenskaper genom historien är öppenhet, anpassning och agerande utifrån situationens

rådande sociala och ekonomiska förutsättningar. Nu som tidigare står människorna inför en

socioekonomisk förändring och därför påverkas relationer och agerande utifrån det. Det är

dagens vardag för swahilifolket och kommer att bli till en ny pusselbit i deras framtida identitet.

Livslinjen

Barnen

Barnet skriker av förvåning. Det är fött. Nu börjar det. En resa att växa i. Just denna flicka råkade

bli född i en säng med ljusblå lakan. Det ljumma vattnet värmer upp henne och stillar chocken.

Allt har gått bra. Nu väntar utmaningarna. Flickans mormor har kommit från hembyn. Hon

måste vara med när hennes dotter föder. Under några dagar ska generationers erfarenhet om

barnafödande och småbarns behov förmedlas. En del råd accepteras andra läggs på hyllorna av

högutbildade nyblivna mödrar. Mormor sitter med barnet i sin famn. Nu sak mamman få vila.

Det knackar på ständigt på dörren. Nya besökare. Nya lyckönskningar. Barnet ligger från famn till

famn. Emellanåt får mamman hålla sin flicka, men det dröjer inte länge förrän en ny släkting

kommer och vill komma nära barnet. Ett nyfött barn är även släktens glädje.

Familjen skrattar åt TV-reklamen för det nya impregneringsmedlet mot malariamygg. Den

animerade myggan går till attack och dör när den kommer mot myggnätet. Barnet sover tryggt

vidare. Denna gång lurade det döden, men myggorna surrar inte i Tanzania. De är tysta. Sluga.

Betten känns inte förrän parasiterna har fyllt blodet och febern börjar rasa. Tick tack. Låt 30

sekunder gå och ett barn har dött av malaria i Afrika. 30 sekunder igen och ett barn till har dött.

År ut och år in. Den tysta bomben som underminerar framtiden. Billiga och subventionerade

myggnät åt folket. Små tabletter med myggmedel att tvätta näten i. Dödsfallen har det senaste

året sjunkit i Tanzania och statens metoder börjar få genomslag även om den ännu inte satsar

stora pengar på det. Tanzania ska slå tillbaka. Tick tack. Tick tack.

Barnet hänger på mammans rygg fastbunden i khangan. Dagens inkomst från hennes

affärsverksamhet ligger gömt i plaggets knut. 10 kronor. 6 personer i familjen. Ska hon lägga

undan lite till myggmedel så att hon inte ska bli sjuk eller ska hon köpa lite mjölk? Mammans val.

Imorgon kanske hon säljer några fler chapati. Då ska hon skaffa den där antimyggtabletten de

talar om, hoppas hon. Idag måste vi äta. Imorgon….

Dammet ryker kring fötterna på barnen när de jagar varandra. Flickorna klappar i händerna och

sjunger. De står i ring och hoppar mot varandra. Den sena eftermiddagen har fört med sig svalare

luft. Mamman har fått hjälp med det hon behöver. Hon sitter med en granne utanför huset och

pratar om vad de gjort, vad grannen har gjort och vad de tänker göra. De ser på flickornas lek.

Ropar åt dem att springa lite längre bort så inte dammet kommer in i huset. Det nystädade huset.

Alltid perfekt tillrättalagt. Alltid redo för en gäst att komma förbi.

I andra ändan av byn sitter en kvinna och torkar saliven av sin treåriga son Rashid. Hans framtid

är utlämnad till andra då han föddes med cerebral pares. Han skulle vara en gåva från Gud. Ett

framtidslöfte. Han blev en börda. Han kan inte hjälpa till på åkern och ta över familjens

försörjning när han blir vuxen. Han kommer alltid vara beroende av andras hjälp och därför

anses han inte vara en fullvärdig människa. När Rashids pappa insåg att hans förstfödde son hade

sjukdomen skyllde han på sin fru och lämnade henne. Han bor i närheten, men hjälper inte till

med det extra som behövs. Rashid skulle behöva träning varje dag, sa läkarna till mamman. Men

biljetten är för dyr, så Rashid blir kvar. Sittandes. Mest inomhus för att dölja skammen. Sophia

Mavinga jobbade med att undersöka handikappade barns situation i byarna utanför Morogoro.

Hon fick reda på att de fanns i byn, men hon såg dem aldrig. Stängda dörrar där handikappet ska

gömmas inom ett slutet rum. Barnen hölls inlåsta medan föräldrarna gick iväg på fältet och

arbetade. Rashid sover i mammas knä. Hon ler mot honom. Hon vet att hans möjligheter till

utbildning är små. Hon får ge honom vad hon har och det kan ingen fattigdom i världen ta bort-

kärleken mellan mor och son.

Längs huvudvägen i byn bor Lega, 10 år. Hon vaknade en natt med en svår malaria och när den

sedan försvann fanns sviterna kvar. Hon blev svagt förståndshandikappad, men mamman insåg

att detta inte skulle hindra henne från att gå till skolan. Men skolan kunde inte hantera hennes

koncentrationssvårigheter. Kamraterna retades. Det slutade med att hon bara skrattade och lekte

resten av dagen. Men Legas mamma ser andra vägar.

– Om jag skulle få kapital att starta en liten enkel affär. Då kunde jag ha den tillsammans med

min dotter. Jag kunde lära henne att sköta den och när jag blir gammal kunde Lega driva den helt

själv. Och visst klarar hon av det. Jag vet att det är en smart flicka.

Pojkarna springer utför backen. Deras pappa har just tillverkat en ny leksak åt dem. Den tomma

mineralvattenflaskan i plast har blivit en bil med hjälp av några pinnar och lite gammal ståltråd

som han tagit från en säng som gått sönder. De springer ikapp och ser på varandra i farten. Den

längre pojken vinner jakten och hoppar upp med ena handen höjd i luften. Förloraren kommer

strax efter och ropar att de måste göra det igen för nu ska han vinna. De vänder sig om och

börjar skrattandes springa tillbaka. Tiden försvann.

Vid baren i ett hörn av Dar es Salaam sitter de europeiska biståndsarbetarna. Några pojkar i

åttaårsåldern går mellan stolarna med korgar fulla av jordnötspåsar. De gör ett visslande läte för

att få uppmärksamhet. Rösterna runt ölen och whiskeyn fortsätter högljutt.

– Ska inte ni göra läxorna, undrar jag.

– Vi har skollov och måste hjälpa mamma. Hon är hemma, svarar en av pojkarna.

– Vadå lov? Alla andra barn är ju i skolan. Varför är ni inte där då?

– Vi ska gå till skolan, säger den ena pojken och tittar rakt in i mina ögon i ett försök att finna

något. Vi ska sälja det här först, säger han och så går de vidare längs bordet.

En man ser barnen och betalar tio kronor för alla jordnötspåsar som är kvar. Barnen hänger runt

en stolpe ett lite tag efteråt och tittar på dem som dricker. Sen ger de sig av. Varje gång jag

passerar baren i hörnet vid skymningen finns barnen där.

”Only english” står det på ett handskrivet plakat vid ingången till skolgården. Barnen klättrar i

lekställningarna och jagar varandra runt husen. Här pratar man bara engelska på skolan. De flesta

lärare kommer från Kenya där de har all undervisning på engelska och därför anses vara bättre i

språket än de Tanzaniska lärarna. Barnen springer förbi mig tills en flicka hejdar sig och ställer sig

med rak rygg

– Good morning sir! How are you?

– I am fine. How are you?

– I am fine, svarar hon och tittar på de andra som fnissar och springer vidare.

Imorgon ska de som kunnat betala åka iväg på en tredagars skolutflykt till Ngorongorokratern

och se på vilda djur.

I en annan skola inte långt därifrån ställer sig barnen upp med raka ryggar när läraren kommer in i

klassrummet. Det höga sorl som ekat i klassrummet stoppades tvärt. Eleverna hälsar på läraren i

kör och sätter sig ner. Några barn ställer sig längst bak, medan andra sitter ner framför den

främsta bänkraden. På träbänkarna tränger barnen ihop sig. Läraren har skrivit upp några

meningar på engelska som barnen ska lära sig. Läraren läser högt och de 100 eleverna säger efter

och skriver senare ner meningarna i sin anteckningsbok. Sedan plingar rektorn i klockan och

barnen springer ut på rast. Pojkarna slänger sig snabbt ut på fotbollsplan och börjar en match.

Några flickor spelar korgboll, en form av basket och andra börjar leka sång och danslekar. Efter

en halvtimme kommer de tillbaka in. Många av de kritvita, välstrukna skoluniformerna är nu

svettiga och jordiga. De kommer skrattandes och hoppandes in till klassrummet. Några bråkar

med varandra om en tackling i fotbollsmatchen, men när magistern kommer in tystnar alla snabbt

och koncentrerar sig på att lära sig något nytt.

Unga krafter och Unga Faror

”Ja, va´ ska jag göra nu? Ja, den tanken fångar mig nu. Ja fattar inte varför och ???? det slutar inte att oroa mig!

Det slutar inte att oroa mig.

Tro inte att jag bara klagar, att du tror att jag gillar att ha problem. I gruppen av fattiga räknas jag in, du ska veta

att att problemen har kommit till mig. Pengar är själens tvål och de slåss mot kvävning….. jag vet inte när jag ska

ha tur när jag tänker på det rinner tårarna. Jag funderar om jag ska lyckas om jag hugger mig fram, vad som ska

hända i framtiden försvinner framöver, så länge jag stöter på lite ugali”.

Daz Nundaz. Nitafanya nini?

Några gymnasister sitter vid snickarverkstaden i närheten av det stora mangoträdet i stadsdelen

Kinondoni i Dar es Salaam. De har samlats efter skoldagen. Unga mäns vardagssamtal om fotboll

och tjejer. Skratten är tysta. Ungdomarna vilar. Hemma är det fullt av folk och händelser. Det här

är deras plats. Det är deras gemenskap och här äger de tankarna och orden.

Under mangoträdet möts två personer. De närmar sig varandra och samtalar tyst. Den ena har

rena kläder. Skjortan är knäppt upp i halsen. Den andra har dragit ner baseballkepsen i pannan så

att blickarna endast kan riktas neråt. T-shirten är smutsig och hänger sladdrigt över ryggen. Ett

handslag och de stoppar ner något i fickan. Sedan skiljs de åt.

Mötet är bara ett av många i Dar es Salaam idag. Här söker många en flykt från de krav som

fattigdomen kräver. Drogen. Mjuka drömmar, som förleder ner i apati. Flykten. Efter att vandrat

en dag utan att sälja sina varor. Den blir ett bedövningsmedel, som tar bort drömmarna som

förde till staden. Det man trodde på. Drogen tar bort framtiden. Det ger styrka. Den hungriga

kroppen ska jobba och jobba. Timmarna går och rasten uteblir. Hur ska han klara detta?

– Jag kan inte arbeta utan marijuana, sa en man. Jag blir alldeles seg när jag inte har rökt, men när

jag tagit den kan arbetar jag jättemycket och kan lyfta många säckar under en dag.

Ungdomarna ser omgivningen och hopplösheten som växer. De har fortfarande kraft. De

berättar för mig hur det hänger ihop. De ger mig en bild av deras verklighet i området. För några

månader sedan var mannen i de fina kläderna en av dem i kvarteret. En ung man med drömmar

och begär. En av dem som inte hade något. Han satt med gymnasisterna. Pratade om livet. Nu

kommer han och hälsar ibland. Visar upp sig. Han har byggt hus. Hur gick det till? Han tog

genvägen. Den lockande genvägen att sälja droger.

Fotbollen stiger upp mot himlen. Den dalande solen bländar spelarna som står förstenade utan

att kunna möta bollen då den faller neråt. Den studsar ner på en grästuva och far iväg åt sidan.

Publiken tar fatt bollen. Åskådarna utgör sidlinjerna i frånvaron av kalkade linjer. På spelarna

pärlar sig svettdropparna på kroppen och bildar rännilar av hopp om framtiden. I svettdropparna

försvinner frustrationen. Runt planen samlas spelarnas skolkamrater. Hejarop. Flickors blickar

som följer sin hemliga förälskelse. De sitter i grupp och fnissar tillsammans innan de brister ut i

skratt över en missad frispark för att snabbt heja på sitt lag innan de övergår till sin egen

diskussion igen. Framtidshopp.

En välklädd man åker iväg i sin nyimporterade bil. Nya pengar i en bunt. Var kommer de ifrån?

Idag finns inga löner som kan göra någon rik, men många unga män äger den senaste bilen,

mobiltelefonen och TV: n. Plånboken är tjock. Han hämtar några kompisar och drar till en bar.

Ringer ett samtal och berättar var han är. Först kommer en kompis, sedan en till och till slut är

gruppen stor och pengarna inte slut. Han lutar sig tillbaka i plaststolen. Bordet är fullt av flaskor.

De hojtar högljutt. Han klappar i händerna och servitrisen kommer. Hans hand läggs på hennes

lår. En blick och snart sitter hon vid ordet med en egen öl. De går därifrån tillsammans efter att

beställt in mer öl åt kompisarna som är kvar.

Nästa morgon kommer hon att vakna ensam. Hon ska gå till marknaden. Kommer hon att

försöka glömma och förtränga vad livet har gett henne? Finns det bara en fortsättning som att

vara för evigt stämplad av sig själv och sin omgivning. Hos henne lever drömmen som hos alla

om att någon ska älska henne. Hon vill bort från denna vardag och äga sin stolthet. Hon torkar

av bordet och delar ut några öl. Ännu en dag på jobbet.

På nattklubben ställer sig en man i baren. Blicken arbetar sig igenom lokalen snabbt. Sedan

återvänder den långsammare när kartläggningen är klar. Nu har han kontroll. Han vet vilka som

är här. Någon går in på toaletten. Han följer efter. Några minuter senare kommer de ut nöjda.

Den andra mannen drar fingret under näsan, medan mannen i den knäppta skjortan håller

handen i fickan. Han ställer sig i baren och tar upp en sedelbunt. Bjuder en ung kvinna på en öl.

Hon stirrar rakt fram i bardiskens spegel med likgiltiga ögon. Cigaretten lyser blå i neonljuset. De

går iväg och dansar lite och han drar sina händer över hennes kropp. Hon ler snällt mot honom.

De samtalar inte. Sedan åker de iväg.

Fotbollspelarna har samlats hemma hos en av spelarna. Läsken börjar bli avslagen. De drar ut på

drickandet. Skratt och musik. Den tanzaniska hiphopmusiken rullar ut från en bandspelare vars

bastoner spricker. Professor Jay. Han rappar ironiskt om politikern som lovar att ge alla allt om

han vinner. Alla skrattar. Det är en spegel av verkligheten. Politikernas svek mot de fattiga. Hur

de stjäl framtiden från de unga med att korrumpera statens pengar. Politikerna lovar genomföra

ouppnåbara drömmar. Lögnerna. Kraften i musiken. Vi måste ut, säger dem. Vi måste ta över. Vi

är framtiden och topparna bygger murar. Vi kan. Vi har pluggat. Vi vet. Nu är det vår tur. Vi kan

ge landet en framtid.

Nattklubbsbesökarna återvänder hem i Kinondoni, stadsdelen som aldrig sover om nätterna.

Barer, knark och prostitution lever som en del av livet. De strävsamma fortsätter och försöker att

undvika farorna. Det gäller att vandra vidare med sina saker på axeln. Att aldrig sluta gå. När du

tröttnar faller du igenom och kommer aldrig upp igen.

Yahaya Abdallah har sett dem som inte orkat vandra. De som faller och faller tills de inte vaknar

mer en morgon, men han har också sett dörröppnarna. De som vandrade, men tog en genväg.

– Jag har sett flera av mina gamla grannar försvinna bort härifrån. Nu kommer de bara hit för att

sälja sina droger. De har fin bil. De har byggt sitt stora hus med höga murar runt. De kommer

och lämnar drogerna till andra som säljer på gatan. De ser ju hur rika de andra kan bli. De kan

inte låta bli att sälja.

Genvägen som en ny dröm. Yahaya suckar. Han vill något annat. Han vill att hans kamrater ska

inse att vägen är lång och svår, att det inte finns några korta stigar att gå. Han jobbar mot

drogerna i området. Under fotbollsmatchen har folk samlats. Här finns hans möjlighet att nå ut.

Han sätter sig ner med en grupp killar.

– Vad vill ni med livet? Droger hjälper dig inte. De för dig bara neråt. Du kommer få AIDS och

dö ung. Jag tror inte du vill dö innerst inne. Du måste kämpa. Stå emot trycket från dina vänner

som vill att du ska pröva.

Han samtalar vidare. Om vi reagerar och agerar kan något ske. Där finns möjligheter. Vi måste

bara bryta droganvändningen först, säger Yahaya och tystnar innan han avslutar.

– Jag vill att vi ska nå humanitetens topp.

Det är lördag och fotbollsmatch i byn Kisarawe några mil utanför Dar es Salaam. Det är besök

från Kenya. Någon som också drömmer om att rädda en generation och vill dela med sig. En av

de unga som ska föra Afrika framåt. Besökaren ställer sig med blicken riktad mot alla spelare.

Pratar först lite tyst, men sedan accelererar orden fram.

– Om du sitter och super så tänker du att du ändå aldrig kan bli något, men där ute på planen

finns drömmarna. Eran plan har inte gräs, det är inte som på TV. Men när ni kommer ut på plan

så kommer hoppet. Där kan du börja tro att du en dag kan bli som din idol du sett på TV. Det

ger självförtroende och ett hopp om framtiden.

När 2 ska bli 1

Hon svänger mjukt ut när hon går över gatan. Killens blick följer hennes höfter. Han slänger

några ord efter henne utan att förlora blickens fäste. Skämt. Hon vänder sig för att ge honom en

blick. Kan det vara klartecknet? Hon går vidare medan de fortsätter att slänga några smålustiga

försmädelser mot varandra, som blir alltmer högljudda ju längre bort hon kommer. Han tystnar

och tittar. Kanske kan han få henne? Han vill vara man. Längtan av att vara två för en stund och

inget kan hindra honom. Det kan få tiden att gå om man är två. Världen är öppen och känslan av

odödlighet överskrider alla gränser.

På kiosken är reklamen uppsatt. Salaama kondomer. Det finns därute. Överallt. Gömt. Viruset

som lamslagit Afrikas framtid och tagit med sig hoppet. Hiv smyger upp och stryper framtiden.

Kan du inte stoppa din längtan? Se till att rädda livet på dig och skydda dig, uppmanas

ungdomarna. Alla vet. Ingen pratar. Inte om en själv. Skammen över det hemlighetsfulla. Det

finns där. Aids. Alla har någon i sin krets som dött i aids, men ingen säger något. Tystnad.

Sjukdomar som ständigt ökar i intensitet. Turbekulos, malaria och lunginflammation. Dödar när

de egentligen inte skulle döda. På sjukhusen ligger folk på golvet. 70 procent av alla inlagda är

hivsmittade. Hotet mot framtiden. Griper tag i livet själv. Och där sitter han när hon går iväg.

Drömmen om en partner för att visa sina vänner att han är man eller för att glömma livet en

stund.

Tv-reklamen går åter och åter igen. Avbryter nyheter och de populäraste såporna. Kvinnan sätter

sig ner i bussen. Ser på honom. Han ser på henne. De vill ha varandra. Inte kan väl han ha …

inte kan väl hon ha…Men vi blir tillsagda att man kan inte upptäcka vem som har hiv med att

bara titta. Vi ska bli övertygade om att tänka efter före. Vi har tre båtar att välja mellan.

Avhållsamhet, trohet eller kondomanvändning. Många tar den fjärde vägen: Om Gud vill.

I Temeke ryker dammet efter barnen som springer på gatorna. Cocacola skyltarna lyser upp

affärernas färger som flagnar. Här är livet en utmaning. William och Salum sitter utanför sitt lilla

kontor för sin förening ’Fattigdomsbekämparna’, där de samlas på eftermiddagar och helger för

att arbeta mot de sociala problem som fattigdomen för med sig. De ser hur deras område kokar

av rastlöshet. Alla de som vill så mycket, men som det tagit stopp för. Droger, aids och hunger.

Det gäller att skapa ett hopp för kärleken.

– Vem kan gifta sig om man är arbetslös? Och föräldrarna till flickan vill ha hemgifte, säger

William och påpekar unga mäns frustration över sin sociala position.

Idag finns bara väntan. I morgon kanske pengarna ska komma in. Snart kanske mannen har ett

kapital till hemgift och husbyggnad så att han kan få leva ihop med en kvinna. Och flickorna

måste gifta sig allt yngre för att få ett stöd i vardagen efter att ha slutat grundskolan. Om man inte

har möjlighet att läsa vidare krävs en man för försörjningen. Familjen vill ha en mun mindre i

hemmet.

Flickan med utbildning kan vänta. Hon ska studera och söka en karriär. Hon hoppas på ett

stipendium till ett universitet utomlands. Pojkarna är bara en trevlig bekantskap. Inga bindningar

för framtiden. Flickan i Temeke drömmer om att vinna en skönhetstävling och därmed få

stolthet, lite pengar och kanske till och med ett jobb.

Pojken och flickan gömmer sig från sina föräldrar. De sitter på en servering på en bakgata i

Tandika. Han har bjudit ut henne på en tallrik chips och grillad kyckling. Visst har han lovat att

de ska gifta sig med varandra, men han är ju bara 17 år. Och om han inte lovat det så skulle hon

ju inte gå med på att följa med till det lokala vandrarhemmet en stund. Hon måste uppvaktas och

smörjas. Det är hans uppgift och idag har han lyckas få lite pengar. Flickan vill tro. Hon är 14 år

och slutade skolan förra året. I hjärtat inser hon att hon spelar med i ett spel. Och hon vet inte

vad hon vill. Kanske kommer den dagen då han ber henne följa med in på det där lilla

vandrarhemmet i närheten. Han vill kanske boka för ett korttids besök. De flesta små

vandringshem som finns i förortens gränder har entimmes avgift. Om han föreslår något måste

hon veta vad hon vill, tänker hon. Den unga mannen är arbetslös. Han går runt i området tidigt

på morgonen. Går till marknaden för att se om det finns något han kan göra. Han letar efter ett

bygge han kan arbeta som handräckare på. Nu sitter han där med kvinnans hand i sin och ber

henne följa med in i ett rum som finns i anslutning till baren. Hon tittar ner i bordet och verkar

söka efter orden.

I en annan del av staden står en kvinna i en affär. Det här är citykärnan. Husen byggs allt högre

och dess glasfasader blänker och gnistrar av hopp och drömmar. Modebutikerna skyltar med

erbjudande på det senaste från London. Den unga kvinna vandrar med blicken över kläderna

som hänger i affären. Expediten tar ner plagg efter plagg och rådgör med sin kund om vad det

senaste modet innebär. Kvinnan tittar inte på prislappen. Hon prövar tre plagg och väljer sedan

två som snabbt ges till en skräddare för att klänningen ska få perfekt passform. Utanför står en

man. Hon ber honom komma in och han går fram till kassan och betalar från en tjock bunt av

sedlar. De åker iväg i hans nya Toyota Rav 4. Hon arbetar som sekreterare och han är ekonom på

företaget. Det har gått två månader sedan de träffades första gången. Han var den rätta. Pengarna

tycktes aldrig sina. Snart skulle han presentera henne för sina föräldrar hade han lovat henne. De

kysser varandra farväl. Nästa dag träffade hon honom inte. Efter en månad såg hon honom med

en annan kvinna.

Livet går vidare. Mannen slänger orden efter flickan igen. Samma blick. Samma leenden. Kanske

en dag ska de bli en. Tiden går. Scenen utspelar sig varje morgon, men möjligheterna till en

framtid ihop är små. De unga männen vet det, men de vill ha någon. De vill se att deras

manlighet håller. Ett kortvarigt förhållande. Idag hon och i morgon en annan. Ett dagsverke på

bygget kan räcka till att bjuda på en läsk till en flicka du flörtat med förut och en liten present

kanske. Och tjejerna tar emot, säger Salum.

– De kan ha 2-3 pojkvänner. Många tjejer här är fattiga. Om de har en pojkvän och har sex så får

de inte bara en stund borta från arbetet i hemmet, de får också gåvor; en parfym, lite kläder, en

dricka. Deras liv blir lite lättare.

De mer välbeställda lever ett friare liv. Utbildade. Uppfostrade till självständighet. De sluter inte

upp i de kulturella leden och låter föräldrarna styra över deras val. Både kvinnor och män prövar

sig fram med olika partners. Någon kanske ska bli den rätta. Karriären är viktig för medelklassens

unga män och kvinnor. Kärleken är en lek tills man är etablerad. De unga kvinnorna lyser av

självförtroende. Det är deras århundrade. De ska ta över. Men för några är det för sent. Leken

gick fel. Det som var livets njutning begravs i en kista. De rikas murar runt husen skyddar dem

inte mot verkligheten. De har samma val. Avhållsamhet, trohet eller kondom.

Mannen älskade henne. Hon älskade honom och de längtade efter varandra. Föräldrarna sa nej.

De hade hittat en annan man. En rikare man åt henne som hade hemgiftet klart i plånboken. Idag

är den unga kvinnan på flykt från sina föräldrars beslut. Hon åkte till en släkting. Blev utslängd.

Åkte till en kompis blev funnen, men hann fly. Försvunnen i Dar es Salaam. Hennes älskade

väntar och letar, men hoppet sinar bort. Han skakar på huvudet när han pratar.

– Var ska hon gömma sig? Inte hos släktingar. Inte hos tjejkompisar. Hon måste vara hos en

annan man nu. Det är den enda möjligheten. Och där kommer det att ta slut så hon måste hitta

en ny.

Tankarna har samlats sig hos honom. Han vet vad som väntar där ute för henne. Han söker stöd

hos vänner istället för att falla neråt. Han vill berätta för att förändra den värld som stjälpt hans

drömmar. Fattigdom utesluter inte kärlek. Men de utkämpar ett krig mot varandra.

Både rika och fattiga deltar i förändringen. Samlivet är idag allt mer privatiserat till att handla om

de två partnerna som vill ha varandra. Föräldrar och släkt kämpar många gånger om att behålla

makten över tvåsamheten. Många äldre minns de dagar då äktenskapet bestod i att knyta band

mellan släkter och att skapa goda relationer. Andra förstår att det var en svunnen tid och lägger

sig inte i. Landet befinner sig i en brytningspunkt mellan samhällets makt över individen och

individualitetens makt över samhället.

Och de unga står ensamma i sina funderingar över relationerna. Kompisarna är de enda att fråga.

I skolan är det tyst. Läraren vågar inte ta upp sexualiteten med eleverna. Föräldrarna kan bli arga

för att deras barn lär sig saker de inte ska veta. Under tystnad gömmer sig de vuxna medan

barnen försöker lära sig själva. De har hört något. De har sett. De går in på ett Internetcafé och

tittar på pornografi. Någon har hört att kondomer sprider hivvirus. Det fanns ju inget hiv innan

kondomerna började säljas, lyder resonemanget. Ett rykte som kan slå sönder allt

informationsarbete. Ungdomarna vill veta. Många har ju ändå prövat att ha sex. Hälften av alla

16- åringar har haft sex. Vart ska de vända sig? De skriver till tidningarnas relationsspalter och

frågar.

”Kära Anti. Jag är en ung man på 20 år. Jag har träffat en flicka som jag älskar, men jag vågar inte

prata med henne. Jag älskar henne så mycket och jag längtar efter att ha sex med henne, men jag skäms för

att jag aldrig gjort det förut. Hur ska jag göra för att kunna få ha sex med henne, har någon skrivit till

relationsspalten i tidningen.”

Svaret blir hätskt från rådgivaren

”Att du inte skäms att skriva så till en kvinna och be om råd hur de ska förstöra mina systrar. Det

förvånar mig att du tror att kärlek bara är sex. Tänk dig själv om någon vill ha dig bara för sex? Idag

finns det aids. Du kanske inte haft sex, men hon har haft det och fått det där lilla viruset. ”

Anti Dinna, som svarar i spalten, vill få alla ungdomar att vänta och om man inte kan vänta måste

man vara trogen livet igenom. Flertalet är flickor som undrar hur de ska avstyra sin pojkvän från

att tvinga dem att ha sex. De vill inte, men vill ändå ha honom kvar. Svaret är enkelt. Om han

insisterar får han först gå till föräldrarna och be om hennes hand. Om han inte gör det är han inte

seriös och kan dumpas. Men om han kan vänta med sex så kan de vänta lite med att gå till

föräldrarna också.

Ungdomarna prövar sig fram i tvåsamhetens alla delar. Trial and error. Och när det går fel så

slutar det ofta i en kista några år senare. De vuxna tittar på och begraver sina söner och döttrar.

De som fick varandra

Plötsligt hade de två funnit varandra. De stod i affären och drack en dricka. Han bad om en träff

och kom i sällskap med en vän. Han gjorde efterforskningar om hennes släkt. Vilka var de? Vilka

vanor hade hon? Var hon lämplig som hustru?

Hon kollade honom. Frågade hans vänner vad han var för person. Kollade vad han jobbade med.

Kanske hade han ljugit för henne? Men nu visste hon. Han var den rätta.

Hon kan få välja sin kärlek, men måste ändå ta sig över de hinder som föräldrar och släkt kan

sätta upp. Föräldrarna måste godkänna sin dotters blivande make. Idag ska det knacka på dörren

hemma hos henne. Någon som representerar friaren och presenterar honom för föräldrarna.

Mellanhanden. Han gör klart med friarens intentioner och planer och föräldrarna ges möjligheten

att acceptera honom som den tilltänkte. I rummet sitter alla runt bordet. Mamman kommer in

och undrar vilka de är. Jaså, det är därför ni kommit. Men vi förstår inte riktigt. Vilken dotter då?

Nä, här finns ingen dotter. Du måste ha kommit fel. Vi känner ingen som heter så. Föräldrarna

försöker avvisa mellanhanden, men han står på sig och försöker bevisa att han vet att hon finns.

De har gjort efterforskningar. De känner hennes familj. Det visar att de lagt ner tid och energi på

att veta att hon är den rätta. Att det inte bara är frågan om lust. Mellanhanden lämnar över några

gåvor till mamman. Flickan och pojken är nu förlovade.

Hemgiftet planeras och ska betalas av mannen. Här kan storleken variera. Flickans föräldrar

måste tänka. Det är deras möjlighet. Vill de inte längre att hon gifter sig med honom så sätter de

upp priset. De kan avstyra deras kärlek, men han verkade vara en god man. De vill bara ha några

kor, ett par får och lite annat som måste levereras till mostrar och morbröder. Och korna

behöver inte nödvändigtvis vara riktiga. Vi kan väl säga att en ko är värd 200 kronor. Javisst.

Egentligen får man ju knappt ett koben för de pengarna, men gamla traditioner kräver gamla

penningvärden. Så kan man lösa saker smidigt. Alla ska bli nöjda.

Summorna kan vara högre beroende på folkgrupp. Och utan hemgift skulle giftermålet inte vara

värt något. Det visar på intentionerna från mannen. Det visar att han är villig att för evigt vara ett

med sin fru och också hennes familj. Och de flesta familjer går med på delbetalningar idag. Första

avbetalningen är gjord och bröllopet stundar.

Barens bakgård är fylld med stolar riktade mot ett bord. Ordföranden för bröllopskommittén

tittar ut över de tomma stolarna och ber de som kommit att tålmodigt vänta. Tiden är inne för

mötet för bröllopsplaneringen, men fortfarande förväntas släktingar komma in. En timme

försenat börjar mötet.

En kommitté har bildats av släkt och vänner från brudgummens sida. Om ett par månader ska

det bli bröllop och det är viktigt att allt ska fungera. Protokollet från förra mötet läses upp. Och

så till den viktigaste punkten. Insamling av pengar.

– Vi, som föräldrar, lägger ut 3000 kronor för bröllopet, säger den äldre mannen som är

ordförande för planeringen. Finns det några bidrag från delegaterna?

– Jag är vän till brudgummen sedan lång tid tillbaka och därför vill jag ge 900 kronor.

Tre taktfasta handklappningar hörs från rummet och kvinnorna gör ett glädjerop, vigelegele. En

efter en ställer sig mötesdelegaterna upp och nämner den tänkta summan de ska bidra med för

bröllopskostnaderna. Möjligheterna till ett stort bröllop ligger i bidragens storlek och dina

vänners och släkts ekonomiska status. Men det är också ett tillfälle för att skapa balans i

relationerna inom släkten. Om en faster lägger ut 500 kronor så gäller det att en annan faster inte

lägger ut mycket mer eller mindre. Bidragen är ett socialt spel som visar på band och bekräftar

relationerna inom släkten. Den personliga finansiella ställningen är inte alltid det första att

prioritera när någon bestämmer sitt bidrag. Kanske någon känner att den har blivit illa behandlad

av de som sköter bröllopet. Kanske har de inte bidragit på det sätt som förväntades. Du väljer då

att ge ett större belopp än vad många trodde. Allt för att visa sin välvilja och därmed få den andra

personen att känna illa vid sig. En bättre relation kan återupptas. Det är en del av det sociala

livets diplomati.

Mötesdeltagaren får bidragskort att dela ut till släkt och vänner. Kanske någon ger 20-30 kronor

andra ger mer. Den som ger ett bidrag på över 120 kronor får ett inbjudningskort till

bröllopsfesten. Det är ett stadsbröllop. På landsbygden sker insamlingen oftast genom varor. Det

kan vara ris, en get att slakta, en säck majsmjöl eller en dunk med majsöl. Alla som vill kommer

på festen och om man delar ut inbjudningskort skulle det vara en förolämpning mot gästerna och

ett sätt att visa att man inte vill vara en del av gemenskapen. Dörrarna är öppna och man får

räkna med att hela byn sluter upp i festen. I staden rinner kostnaderna iväg för lokal, transport

och dyrare drycker. Det moderna medel- och överklass Dar es Salaam har slutit upp i en tävling i

bröllopsfester. Under 25 000 kronor duger inte om man vill befästa en status som framgångsrik

person. Kanske en liten summa för en fest med 200 personer med svenska mått mätt, men det

motsvarar, enligt Tanzanias medelinkomst, nästan 10 årsinkomster.

Planeringen fortsätter varje fredag. Olika grupper bildas. Några ska sköta planeringen av mat och

dryck, andra transportfrågan, andra utsmyckningen. Uppdrag delas ut och representanterna blir

godkända av deltagarna. Snart ska bröllopet stånda.

Nu blir det äntligen bröllopsfest efter månader av förberedelser och väntan. Varningslamporna

blinkar på bilarna i den långa kortegen. Längst fram åker en pickup med en blåsorkester på flaket.

De hyrda minibussarna är fyllda av folk som sjunger glädjesånger över det nygifta paret, som nyss

kom ut ur kyrkan. Det är lördag. Bröllopskortegerna avlöser varandra på vägen längs den indiska

oceanens strand. De möter varandra och trumpetarna på flaken försöker att överrösta varandra

med hyllningsmelodier. Var och en mot sin festlokal.

Kvällen har lagt sig och borden står dukade för de cirka 200 personer som förväntas komma. I

bakgrunden hörs havet slå emot stranden och det gnisslar från palmerna när vinden drar bladen

mot varandra. Brudparets stolar står ännu tomma framför poolen, som festsällskapet omsluter

med sina bord. En smokingklädd MC viskar i mikrofonen för att till sist med hög stämma

annonsera att brudparet är på ingång. Alla kvinnorna går till hotellfoajén för att eskortera dem till

deras plats med dans och glädjerop. Tystnad. Representanter för vardera släkten presenterar de

anhöriga. Väntan. Dryck delas ut. MC tar upp sången. Det är traditionella sånger från de berörda

folkgrupperna. Tystnad. Festen fortsätter med tal och champagne.

Tårtan, eller snarare många små tårtor, är upplagda på en ställning framför brudparet. Bruden och

brudgummen först. En varsin liten bit på en gaffel som de placerar framför sin respektives mun.

Ett tecken på kärlek att mata sin näste. Bruden skär upp flera bitar av tårtan och proceduren

fortsätter då hon matar sina föräldrar. Brudgummen gör likadant på sin sida. All har nu fått

välsignelse och tacksamhet för dagens bröllop.

Strandhotellets buffé står uppdukad med traditionell bröllopsmat. Pilau (kryddat ris), vanligt ris,

stekt potatis, banangryta, köttgryta, grillat kött och kyckling, olika sallader och så det lilla ovanliga

med grillad fisk. En stillhet sprider sig över poolområdet när maten tystar munnen på

festdeltagarna. Med fulla magar fortsätter sedan festen. Musik och spontan dans. Leden ringlar

efter poolens sida när festfolket nu dansar fram till brudparet för att gratulera och ge presenter.

Snart har natten tagit över. Brudparet öppnar dansen och folk får nu röra sig efter tre timmars

sittning. Några sånger och flera svettiga kroppar senare så ska brudparet ge sig av. De skrider ur

salen och ger sig iväg. Några dagar av glädje och vila på stranden väntar dem. Inte långt senare

spelas sista dansen och festsällskapen ger sig av hemåt.

Pensionären

Ålderdomen tar vid och kroppen tar slut. Visdom i livets mysterier, men nybörjare på att vara

pensionär. Ett liv i statlig tjänst och dagen kom då det sas hej då. Du får pengar i en

klumpsumma och det gäller att tänka på vad man ska göra.. Ska du avsluta ditt hus eller investera

i en affär för att få inkomster? Något att överleva på. Barnen förväntas hjälpa sina föräldrar med

att överleva. Kanske de till och med kan bo tillsammans, men idag går allting snabbare.

Individualiteten ökar och familjerna vill inte ha släkt boende hemma hos sig. De klarar inte det

vare sig socialt eller ekonomsikt. Och kanske inte barnen har jobb. Kanske de är borta. Dagens

pest har tagit med dem och de är lämnade med barnbarnen. Många äldre står ensamma mot nya

utmaningar. För den friska pensionären kan inte sluta leva. Bonden måste odla och arbetaren

måste försöka arbeta.

Skolan Nyamuyuya i Njombe är ingen vanlig skola. Det är en privat skola som drivs av

pensionerade lärare. De insåg att landet behövde fler lärare och bättre möjligheter till utbildning.

De behövde också få extra inkomster till den lilla pension som staten delade ut.

Morgonen är kylig. Dimman har precis lättat och kvar ligger lite frost där fukten har trängt in

som mest. Några barn, klädda i den gröna tröja som ingår i skoluniformen, kommer springande

till klassrummet där de andra redan satt sig ner i bänkarna. Bänkarna är långa nog för att räcka till

två elever. Längst fram i klassrummet står läraren vid den svarta tavlan. Det svaga morgonljuset

smyger in genom de öppna fönsterluckorna. En ny dag på skolan kan börja.

De vill samla upp barnen som inte läser. De vill ge en bra utbildning. Resultaten visar att pension

inte betyder okunskap. Eleverna är i hög klass på nationella prov. Lärarna är utbildade under den

brittiska kolonialtiden och kan lära ut en engelska som många andra skolor bara kan drömma om.

Och lärarna går dit varje dag och i slutet på månaden kommer det där extra som gör att man kan

överleva. Men inte alltid.

Målet var att få in 15000 shilling i månaden till varje lärare, men det är inte alltid lätt att få in

pengarna, säger Nathan Levi, lärare på skolan. Det är bara 25 procent av föräldrarna som betalar

skolavgiften. Hälften gör sitt bästa och resten betalar inte alls. Men vi slänger inte ut någon elev

för det. Vi vill att alla barn ska gå i skolan.

Och de fortsätter att arbeta.

– Vi får ju i all fall en god hälsa. Kroppen och intellektet fortsätter att arbeta.

En lärare idag har en minimipension på 120 kronor i månaden, men detta räcker inte mycket

längre. Kött eller fisk är lyxmat och smör på brödet kan man kanske tänka sig till söndagarna.

Och när ålderdomen kommer så infinner sig också diverse krämpor. Läkarbesöken blir kanske

tätare än förut. Allt kostar pengar.

Idag har en ny börda dykt upp för många av de äldre. Deras barn dör före dem själva. Aids tar

med sig en generation. Barnbarn som står ensamma. Någon måste ta hand om dem. Det gamla

sociala försäkringssystemet med att den yngre generationen tar om hand om den äldre finns inte

kvar. Kvar står föräldralösa barn, som många far- och morföräldrar måste försörja. Nu ska

Tanzanias äldre uppfostra och försörja ytterligare en generation av unga människor.

En stig leder oss genom åkrar där de bruna majsbladen ligger kvar efter årets skörd. Törnträdens

spretiga grenar ger en spräcklig skugga längs stigen. De fallande bladen ger ny näring till en sandig

jord, som är trött efter alla år av odling. Djupa fårar bryter stigen där regnet spolat bort jorden. I

en dunge av citronträd skymtar ett hus fram. Det har fyra byggnader som omsluter en innergård.

En gammal man, med ryggen krökt i en nästan rät vinkel, möter oss. Ur köksingången kommer

en kvinna ut med ett leende som sprider sig genom de täta rynkorna. Vi har kommit till familjen

Lwendos hemgård Shamombwe utanför Ilembula, en by i Njombe distriktet i södra Tanzania.

Levi Lwendo, 92 år, växte upp i Ilembula under den tyska kolonialtidens sista år. En ungdomstid

då landsbygden var isolerad, utan vägar med busstrafik som idag sträckts fram till dem. Om ett

brev behövdes levereras till distriktets tätort kunde Levi få gå 10 mil fram och tillbaka för att

lämna det. Jordbruket var då som nu kärnan för att få ett leverne. Hans åkermark är stor och den

räcker till för att odla tillräckligt med majs, bönor, jordnötter och solrosor för att få mat under

hela året. Deras boskap hade ängsmark att beta på och de drog plogen över åkrarna. Levi hade en

rikedom i sina åkrar och boskap. Idag orkar inte han och hans fru Asinati odla själva. De får

betala daglönare för arbetet på fältet om inte någon släkting kan hjälpa till, men det kostar mycket

pengar. För en areal som kan ge 3-5 säckar majs får de betala cirka 250 kronor. För femton år

sedan försvann det sista av en av deras viktigaste pensionsförsäkring – boskapen. De hade flera

kor och oxar som de använde för att ploga och odla. Men under en tid kom det boskapstjuvar

och stal kor och efter den sista stora tjuvraiden hade de inga kvar. Arbetet på åkern fick skötas

med hacka igen. De kunde inte få egen mjölk och de förlorade möjligheten till en inkomst vid

försäljning.

För 15 år sedan drog Levi vatten till sitt hus från huvudledningen. Han grävde själv ett dike de

300 meter som ledningen skulle läggas. Men nu står kranen där utanför huset. Vattnet kommer

för det mesta och deras kärl kan alltid hållas fulla. Förr fick de gå ner till floden och hämta vatten.

Där grävde de efter vattnet när floden torkat ut. Bar hela vägen hem. Att ha vatten till huset är

den stora lyxen när ålderdomen kommit.

Men vi drog inte in vatten i huset. Grannarna skulle bara komma och be om vatten och komma

in i huset hela tiden. Bättre de stannar där ute och tar vattnet där.

Vattenledningen har blivit synlig på flera ställen efter att de stora regnen i år drog med sig stora

mängder av den sandiga jorden. Några har tagit tillfället i akt att skära av slangen för att få

närmare till vatten. För det mesta sätter de ihop ledningen efter att de använt den, men inte alltid.

Asinati är piggare, men hon är bara 83 år. Hon arbetar med köksarbetet, även om de har en

hemhjälp som bor hos dem. Asinati försöker att göra så mycket som möjligt av sysslorna hemma.

– Det blir bäst så. Någon annan gör ju inte som jag vill ha det, säger hon och skrattar.

Levi lutar sig tillbaka mot väggen och ler med mungiporna, utan att visa den nästan tandlösa mun

som gjort att han inte kunnat äta kött på flera år. Han säger att visst får de hjälp med mycket,

men så skrockar han till lite och kommenterar dagens ungdom.

De bara bråkar. Ge mig det där, gör si gör så.

Viljan finns kvar. Kunskaperna har aldrig försvunnit. Barn och barnbarn kommer och försöker

säga hur saker och ting ska göras, men det är de äldre som ska veta och ge visdomen till sina

barn. De äldste har en speciell plats som en vis person enligt traditionerna. De har stått för

kontinuitet och stabilitet i samhälle. I storstadens vimmel och kamp för ett bättre liv börjar deras

roll att försvinna. Många av deras barn och barnbarn har flyttat till staden i sökandet efter

utbildning och ett bra jobb. Drömmarna har fört bort landsbygdens nya krafter.

På landsbygden finns de äldre kvar. Förhoppningsvis ihågkomna av dem som flyttade till staden.

Levi Lwendo har alltid varit jordbrukare. Hans familjs pensionsförsäkring är huset de äger, jorden

de brukar och så förstås barnen. Deras barn hjälper till med att odla och ge pengar för andra

förnödenheter. Men lämna gården för staden är otänkbart. Levi och Asinati föddes med jorden

som de brukar med en hacka i handen. De odlar och får sin mat. Som bonde finns ingen statlig

pension som trygghet, inga försäkringsbolag som knackar dörr och vill sälja trygghet för

ålderdomen.

I köket vilar en lergryta på tre stenar med glödande ved i mitten. Vattnet till majsgröten, ugali,

börjar bli varmt. Men trädens skuggor har smalnat och sträcker sig allt längre ut över fälten. Snart

faller mörkret över Shamombwe. Det är dags att gå hem.

Döden

Dar es Salaam. Budet kom om död. Folk samlas där den avlidne bodde. Männen ute på gården.

Kvinnorna samlas i ett rum. Männen sitter tysta eller viskar svagt till varandra. Några kvinnor

bryter ut i anfall av sorg. Andra lugnar stilla den sörjande. Gemenskapen i sorg är en självklarhet.

Ensamheten skulle göra allting oförståeligt. Som en dröm. Och den skulle kunna vara farlig.

Några av de närstående manliga släktingarna diskuterar hur begravningen ska gå till. Pengar

samlas in. Klagotjut från kvinnorna. En sångröst tar ton. De andra kvinnorna följer efter.

Psalmer som ger styrka. Som kan få sorgen att sjunka ner i kroppen och lindra de värsta

utbrotten av sorg. Mörkret slår ner över gården. Mattor har blivit utbredda för alla dem som

vakar. En gemenskap. Att sitta, gråta och sova tillsammans ger stöd. Förståelse att det har skett

något. En del av alla har försvunnit.

Hembyn. Föräldrarna tar emot en evig ström av folk som vill visa sitt deltagande. Viskningar

avbryter tystnaden. Hos kvinnorna växlas skrik, gråt och sång. Hysteriska utbrott. Om

ensamheten hade fått råda vet ingen vad ett sorgeutbrott kan leda till. Skada sig själv? Andra?

Saker? Kvinnorna är iklädda khanga, ett måste vid sorg. Männen sluter upp i sången. Sjungande

böner till Gud om barmhärtighet för den avlidne. Och timmarna går. När natten är som mörkast

dyker bilen med kistan upp och den sömn som tagit vid hos många försvinner snabbt. Kistan

bärs in till kvinnorna och skriken förtäljer om katastrofen som drabbat familjen. De mynnar snart

ut i förnyad sång. Vakan tar vid och i morgon är det begravning.

Kistan bärs fram. Den öppnas så att överkroppen syns. I en sista respekt för den avlidne skrider

alla fram på led. Tysta, smygande. Gråtande. En sista bild. Det är sant. Han är död. De slutna

ögonen. Den lystra mörka huden som har förvandlats till en grånande brun nyans. Kistan sluts.

Närmare 200 personer har samlats vid begravningsplatsen. Förrättaren talar ut sina ord av saknad

och lärdom. Släkten slänger ner tre nävar jord var. Och de unga männen tar vid med att fylla

graven med jord. Blommor läggs på. Nu blir det mat.

Aldrig lämnas någon ensam. Aldrig får ensamheten ta över gemenskapen. Under tre intensiva

dygn sörjer och begraver man den avlidne. Allt är klart. Den närmaste familjen tar sig upp till ett

normalt liv igen. Återvänder hem. Går till arbetet. Att glömma kan man inte göra. Men

utelämnandet i ensamheten under sorgen finns inte. Bakom varje människa står alltid hundra

bredvid för att stötta när livet har fyllts av död.

Andarnas Ö

Kampen

Det sägs att kryddnejlikorna blommar på Pemba. Är det som en japansk körsbärsträdgård? Eller

är det en svensk sommaräng? Kanske jag finner små grå blommor på taggiga träd.

Båten vaggar fram över Indiska Oceanen. Vi lämnar Zanzibar stad på ön Unguja och åker vidare

mot Pemba. Besättningen delar raskt ut plastpåsar.

– Kan användas om det skulle hända något, du vet…, säger han och skrattar.

På TV visar de en kickboxningsfilm. Hjälten vaknade upp från sin dvala och vann. En ung kvinna

böjer sig över sin plastpåse och döljer kräkningarna bakom sin hijab. Havets grönblå kulliga vågor

byts snart ut mot en vy av Pembas grönskande kullar.

Hamnstaden är tyst. Inga bilar. Några medelålders män kommer cyklande med något att sälja på

pakethållaren. Gammal asfalt är uppbruten till oigenkännlighet. Stenig väg med sand som

fortsätter att utsätta asfalten för erosion. Upp från hamnen sträcker sig en kulle upp och högst

finns grå höghus som klättrar över den gröna lummigheten och verkar vilja övertyga besökaren

om att ön är bebodd och utvecklad.

Kläder hänger på tork i trappuppgångar och på balkonger. Färgerna på tygstyckena lyser starkt

mot bakgrunden. De flesta affärerna är stängda under bönetiden. En ung man mekar med en

gammal Volkswagenbubbla längs vägen. Han tittar upp och hälsar mig välkommen till Pemba

och önskar mig en bra dag och tittar sedan ner i motorn. Bilen är rostig och har många år på

nacken. Kanske kan han lyckas med att få den att rulla igen.

På min högra sida finns en cykelreparatör. Jag frågar om staden tar slut där.

– Ja det är en liten stad. Här börjar åkrarna, svarar en äldre man som lagar sin cykel där.

När jag sätter mig ner för att vila hos reparatören börjar samtalet

– Det här är Pemba. En farlig plats. Vi har ingen frihet.

– Ingen frihet?

– Slaveri. Det är bara ett slaveri. De kommer från Unguja [den större ön ofta refererad till som

Zanzibar] och köper våra kryddnejlikor. Vi odlar åt dem. Får inga pengar för det. Men det finns

ju dem som…, säger den äldre mannen och blinkar under sina glasögon samtidigt som han gör

ett tecken med ena handen under den andra. Ett tecken för smuggling.

– Smugglarna säljer i Mombasa. Det är mer pengar där, men det är ju inte tillåtet. Bara staten får

köpa upp. Våra kryddnejlikor är starkare, mer bittra, säger han och går över vägen för att ta några

kryddnejlikor som är utbredda för att torkas i solen.

Jag tar en färsk kryddnejlika och lägger i munnen och tuggar. Först ingenting och sedan en

bitande fränhet som följs av en svalka och en ljum smak fyller upp munnen under en lång tid. På

Madagaskar är de mildare och de har bara tre pinnar som täcker knoppen i mitten. Här är det

fyra. Kryddnejlikorna ligger utbredda på flätade palmbladsmattor. De kantar gatan längs husen.

Vägen delas med en centrifug i mitten. På stenarna i mitten ligger kryddan utbredd på mattor.

Andra breder ut sin nyskördade krydda direkt på asfalten.

I januari 2001 drabbades Pemba av sorg. Oppositionspartiet Förenade medborgarfronten, CUF,

demonstrerade och krävde nyval då de påstod att regeringspartiet Det revolutionära partiet,

CCM, hade fuskat. Polisen inkallade extra styrkor. Premiärministern i Tanzania sade att alla

demonstrationer var olagliga och att de skulle slås ner med alla medel. Och

sammandrabbningarna kom. Dagen innan blev två personer skjutna av polisen när de kom ut

från moskén efter en bönestund. Ett misstag, sa polisen. Hatet och frustrationen växte hos

oppositionen. På morgonen började de demonstrera. I staden Wete sköt polisen in i

demonstrationen.

– De var klädda i Ninjaluvor, sa polisen. De ville döda oss och inta polisstationen. Därför sköt vi.

– Vi var fredliga, sa demonstranterna.

Hur många som dog sägs vara olika. Idag är den officiella siffran 27. Ryktena flödade under

dagarna som följde. Folk flydde till Shimoni i Kenya i sina båtar. Hade en helikopter bombat

båtar? Från Internetuppkopplingar fick Pembabor ut information. Var den sann? Efter några

dagar var allt lugnt. Flyktingarna var kvar i Kenya, men kunde efter politiska förhandlingar

återvända efter några månader. Några litade inte på avtalet och flydde till Somalia, där den

förvånade befolkningen i den oroliga staden Mogadishu försökte att ta hand om dem.

Idag är allt lugnt och partierna på Zanzibar har slutit fred och regeringspartiet har gjort eftergifter

till oppositionen. Folket har lugnat ner sig och hoppas, men de kommer aldrig att glömma.

Rädslan att tala börjar försvinna och hos cykelreparatören talar man öppet om de politiska

motsättningarna.

– När vi demonstrerade så var det fullt av poliser och militärer här. De är rädda för oss. Vi

respekterar våra ledare [CUF: s ledare]. De har sagt åt oss att ta det lugnt nu. Då gör vi det.

Annars hade vi kunnat börja att slåss, säger cykelreparatören medan han snurrar på ett hjul.

– Varför skulle ni slåss? Vad vill ni vinna på det?

– Vad ska vi göra utan frihet? Vi vill bestämma själva och kunna vara oss själva. Och se på

utvecklingen här på Pemba. Det händer ingenting. Vad tycker du själv?

De tittar på mig. De ler och skrattar tyst. En bil åker förbi.

– Vår förra parlamentsledamot, men han togs bort.

– Vi vill att de ska göra som i Burundi och Jugoslavien. Milosevic. De ska ställas inför rätta. Om

vi slåss kan världen få upp ögonen för vad som verkligen sker här. Det dog många. Inga här i

Mkoani, men i Wete. Många. Staten måste ställas inför rätta.

Jag sätter mig ner framför en stängd affär i staden Wete på norra Pemba.

– Saalam aleikum!

– Aleikum Salaam. Hälsningsfraser utbyts.

– Välkommen till Wete. Det här är Pemba. Vår ö. Det var här vi demonstrerade. Den unga

mannen pekar ut på huvudgatan.

– Just här. Vi ska göra det igen. Vi väntar på vår ledare bara.

En gammal man kommer förbi iklädd det manliga tygstycket kikoi som man sveper om sig. Det

är ett typiskt muslimskt klädesplagg som finns längs hela Indiska oceanen. Snabba hälsningar.

Han går vidare men vänder sig om och pekar på mig och säger:

– Vi demonstrerade. 70 dog. Borta.

En äldre man kommer gående. Han bär en trasig plastpåse i ena handen och i den andra en

käpp. Hans kläder är trasiga på flera ställen och har inte tvättas på länge.

– Dig hälsar vi inte på. Du är CCM, säger mannen med affären som