B O T A N I S K A N O T I S E R ITGIFNE AF ^f*Wf

A L . B D . L I N D B L O M .

M 3 . l iund den £ Mar*. 1840.^ •

1. Strödda anmärkningar öfver vägra Svenska

växter, af E. Fries.

1. /joliiun arvtmsc Fr. No v. — J.ol. arvensc Engl. Bot, I. 1125 kan omöjligen cileras Lill vår art; den föreställer L. temulentum a. och icke ens dess var. mutica s. L. ro-bustnm Reich. — Äfven från Tyskarnes beskrifningar afvi-ker värt genom vid basen greniga strån, som redan i Fl. Hall. blifvit anmärkt.

2. Helt nyligen skilde man en stor mängd arter frän Ffstuca ovina; scdnast har man återfört dessa samllige till denna ena. Det är ett så vanligt förhållande alt del knapt saknar undantag, alt. då man en lid gått tor långt i skiljan­de, kastar man sig till den andra ytterligheten och forenar allt någorlunda likt. och jemfor man endast torkade exem­plar, sä finner man så mänga offergångar man behagar. Alt alla till denna flock hörande arter hafva en forma icnnifoHa, en f. rrassifolia, foliis saepe cnrvulis: en forma virrns, en forma glaiica . en f arixtata, en/, submnlica, en spicidis glabris, en spiculis riltosis o. s. v. ar ingen tvifvel, och då man vanligen deraf hämtat skiljemärken, så förklarar ock detta lalt, hvarfore man till F. ovina hanfört af\en de se­dan lång tid tillbaka erkände F. glaiica och F. duriuscula. Vår uppfattning af dessa arter grundar sig likval ingalunda på någon af de anförde olikheterna; vi ega tverlom hvaran-dra motsvarande former af dessa samllige, äfven som af F. rubra (någon borsllos form af/'1, glaiica känna vi dock icke),

u Vi älskilje F. (jlauca (hvars forma tenuifolia lemnats i Hcrb. Norm.; den vanligare f. crassifoUa ahiker vida mer lil ut­seendet och liknar F. duriuscula caesia) genom dess -oli­ka vftxesält, alldeles likt Seirpi caespilosi; hvarje slrå-och blad-fascikel omklades af bladlosa fjäll; något hvartill intet spar finnes hos de öfrige. — Vår Festuca durimcula är fullkomligcn (ifverensslämmande med Smiths! Ffookers och säkerligen ufven Linnés; Tyskarnes åter är en grofvarc /*'. o-rina. Vill man förena den med någon annan måste det blil-va med F. rubra, ty ehuru den bildar tufvor liksom F. ovi­na, och ofta har pä torra stallen kortare fullkomligt raka strån, blir den på skuggiga stallen flera fot hög, med lutan­de blomvippa; dess 2-3 fot långa rolskotlsblad, ofta af strå­ets höjd, gifva den ett eget utseende. All F. heteroplnjlla hör till en sådan form anse vi utom allt tvifvel. Ehuru ro­ten bildar täta tufvor som Festuca ovina, blir den icke e-genlligen krypande som på /'. rubra (F. rubra v. arenaria har rot lik Trit. repens, med ensamme strån) utan den tala tufvan bildas mest af de tat slående (condenserade) upprätta rolskotlen; fullkomligt som på G/i/ceria maritima. Den fin­nes i största mängd på veslia kuslerne, och alt den slår i samband med kuslklimatet bestyrker analogien med Gh/ceria marilima, Armeria maritima o. s. v.

3. Af Bromus pratensis finnas tvenne former, hvaraf en med mycket gren ig vippa, lik B. secalinus, på torra stallen och i åkrar. Denna ar den äkta Br. comnintalus Schrad. (Meyer i Chl. Hanov. anmärker afven att Bromus pratensis E. bör förenas med B. commutatus, ej med B. ra-cemosus). Br. secalinus har älven i mellersta Sverige en smalare enkel form, \a.\ande på fuktiga ängar, som alls icke får förblandas metl Br. pratensis. Säkert är del efter denna, som Prof. Wahlcnberg förenat Br. pratensis med Br. seca­linus.

4. Poa caesia Engl. Bot. t. 1719 ar alldeles omisskän-neligen Poa aspera eller Poa Gaudini Fl. Svec.

35

5. Alopecurus agrestis L., forgäfves sökt i Upsala trak­ter sen Ehrharts tid, har sistlidne år blif\it alcrfunnen vid Holque af Hr Hoffman Bänt/.

6. Till Potamogaton sparga?ufolius hör P. fluitans

Liljcbl. Sv. Fl. som synonym 7. Den som dubiös anmärkta Polamogeton A. Fries NOT.

p. 41 ar den verkliga Polamogeton lauceo/atns Smith — Engl. Bot. t. 1985, hvilken först bliftit bestämbar efter den fullständigare begränsning WiUon af den samma giftet. De ilytande längskaftade hinnaktige bladen, de smala jemnljocka blomskaften, de korta axen utmärka denna art bland P. he-lerophyllos. Med P. coloratus har den utmärkt likhet, men dess alla blad äro skaftade.

8. Att Potamogeton Inccns, äfven om den ej egde /b-lia natantia, måste föras till samma naturliga grupp med P. grammens och P. enrvifolius af hvar och en som lägger hufvudsakliga vigfen på naturliga förvandtskapen, synes vara klart. Då den är i detta afseende vida skild från P. perfo-Ualus et aff., står den så nära de forstnämde, att skarpsyn-le Botanister förenat dem som varieteter. Att minP. Imens heterophythis likval verkligen hör till P. lucens kan jag o-mojligen tveka, och Engl. Bot. t. 376 framställer arten äf­ven med det öfre bladet flytande.

y. Alisma Ranunculoides b. zosterifolium, foliis lon-gissimis lincaribus natantibus (från Öland Sjöstrand!), är en markvärdig med Al. Plantago graminifolium analog form.

10. Under min Öländska resa 1818 urskilde jag der tvenne förut i Sverige okände arter af Alm (Vlmus) neml. V. suberosa och V. effusa. Som blommande exemplar sak­nades forblef i synnerhet den forras förhållande till de ofrige dubiost. Att korkbildningen icke var tillräckelig for grun­dande af egen art utvisade Acer campestre m. fl. (ienom talrika för Herb. JSormale insamlade exemplar och genom jemförelse med de Engelske arterne är det mig nu klart, att

»

30

\i i Svcrge af detla slagte cga trcnnc skilda arter, livaraf båda de första variera med och ulan korkartigl vingad buk. neml.:

1. U/mus ramjjcslris, 5—fi — andra, fruclibus sessilibus nudis apice integris late obsoleleque cmarginalis.

a. ramis leretibns. U. montana E. Bot. t. 1887 opiimc!

b. ramis suberoso-alatis.U. major Engl.Bot.t. 2548. (En-dast odlade

2. U. suberosa, sublclrandra, (ructibus sessilibus nudis, apice profunde incisis, sinn intcriori cordalo subclauso.

a. ramis lerelibus. Ulmus campcstris E. Bot. t. 1880 oplime.

b. ramis suberoso—alalis. U. suberosa Engl. Bot. t. 2701.

Denna ar en sydligare art, som, enligt Engelske forfal-larnes egen uppgift, endast förekommer i S. England, då C montana ar der den nordligare och ensamt i Skottland före­kommande.

3. U.effusa, suboctandra, fruclibus peduneulatis ciliatis.

Alla dessa arter finnas på Öland ocb äro lätta att efter sitt olika växesält och utseende åtskilja. Växande tillsammans hafva de olika blomningstid. Ulmus campeslris bar de stör­ste blomgyllringarne och blommar tidigasl; sedan följer Ul­mus effusa, sist blommar Ulm. suberosa.

11. Den i nyaste Engelske Flororne anförde Bwnex a-quaticus ar den i kärr växande R. donipsticus ; onekligen passar ock Linnés beskrilning bast på denna, ty från tleii Ulan vanligen vill kalla så afviker Linnés genom spetsiga rotblad. Måtte man dock en gång upphora, all vilja hänföra Linnés R. aquaticus till någon bestämd art, då han derundcr up­penbarligen och bevis/igen sammanfattar fyra.

12. Sedan de myckel naturliga slaglena laccinium och Pyrola blifvil upphöjde till egna familjer, kan det visst

SM

synas consequentast dela dessa i flera slaglen. Emedlcrtid hafva livarken Oxijcoccos eller Chimaphila blifvit allmänna­re antagne, som oss synes på den goda grund, att ingende­ra blifvit naturenlitjt begränsad. Skall OXIJCOCCOS skiljas frän Vaceinium (de blå-fruklige måste nödvändigt enligt Romerska språkbruket behålla namnet Vaceinium: "Vuccinia uiijrtC är ett bekant Romerskt epithet fur dessa), så måste man till delta slagtc hänföra äfven V. vitis idcea. Genom sin Corolla 4-partitu, limbo potente reflexove, filamenta hirsu-ta, antheree subimUicce (jemf. Fl. Scan.~) står Oxijcoccos Vitis idcea närmare O. palustris, än någon Vaceinium, hvilkas corolla är urceolala, ore constricto dentato, filamenta glubra, antherm eximie bicomes o. s. v. Än tydligare blir detta om man rättvist afser hela vegetations-systemet. Vaccinierne ä-ro upprätta verkliga buskar med platta affallande löf, verk­liga knoppar. Oxijcoccos Vitis idtea har långa under jor­den krypande refviga stjelkar, ingen egentlig buskstam, in­gen knoppbildning, laderartade perenna i kanten lillbakarul-lade blad, röda syrliga frukter, alldeles som Oxijcoccos.

13. Antager man Oxijcoccos, så lodrar consequeneen alt afven skilja Chimaphila,men skall Pyrola då bringas till ett naturligt slägte (_ty ett större nalurligt f. c. Linnés Ce-ranium kan upplösas i mindre äfven naturlige), måste det inskränkas till de arter, som hafva klaslik blomning, nedböjd frukt (en bland Ericimae högst väsentlig characler, som an­tagils bestämma hogrc seelioner), syllika slåndarslraugar fa­stade vid kronbladens bas, tvåknöliga standarknappar, frö­husets foguingar genom ludd förenade. Chimaphilae cha-ractcr blir: enbloiiiiniga blomskaft, uppratt frukt, pä midten utvidgade ståndar-slrangar fria från kronbladen, tvahornade standarknappar. fruhusfogningarne utan ludd. lifter denna begränsning får Chimaphila 2 arter: Ch. umbellata och CL uni/lora.

14. Rubus conjlifolius litoralis Fr. har jag förr fian-tört till R. conjlifolius i vidstraktare mening, men de röda

;»8

kronbladen ni. 111. utvisa att den, efter Doc. Arr/ienii när­mare bestämning, hör till R. Wafäberaii.

15. Fullständiga blommande exemplar af Saxifrmjn hjp-twides hafva från Osttinmarken af Prof. Hornematen blifvit mig meddelade.

16. Det är ett uppenbart misstag hos alla Tyska Flori-ster, alt citera Arenaria rubra§. Linn. till Alsine marina mi­nor. Den hör uppenbart och bestämdl till A. marina obesior Mert. et Koch, For öfrigt står den förstnämnde, i min ofver-tygelse, närmare Alsine ntbra, såsom Prof. Wahlenberg för längesedan antagit.

17. Evodium pimpinellifolium (E. cicularium E-ngl. Bot, t. 176S!) har stamma fertilia basi bidentata, sonn anförde figur väl utvisar, och tydlig moschuslukt, hvilket dcrslådcs anmärkes i texten. Den är i min tanka snarast en magrare mer inskuren form af E. mpschalum, alls icke af E. cicu-tarium,.

18. Lrosera hmijifolia E, Bot. t. 868 foreställer icke Dr. intermedia, utan Dr. obovala!

19. Cardamine hirsuta E. Bot. t. 492 föreställer var. silvatica. Denna torde vara artens typiska form; varr. cam-pestris och ehmdéstina stå på hvar sin olika, sida skilide från den. Högst oriktigt förenas derfore varr. campesiris och clandestina, då C. silvatica skiljes frän de båda förenämnde. Vi kunna icke gilla artskillnaden emellan C. lärsuta o"Ch sil­vatica; an mindre föreningen (se Ilooker) af C parv/ftora.

II. Ny (eori om vextemas befrukt/iingsorga.wr.

Alltifrån Linnés tid har man betraktat antherer och pol­len såsom utgörande de fanerogama vextemas han-organer, och stigma såsom honorganet; först i sednaste area har man

gg

i Tyskland framkommit med en alldeles molsatl asigt. Det ar isynnerhet EndlicMW, som i en liten afhandling (Grund-zwge einer neuen Theorie der Fflanzcn/eugung, Wien 1838: 8:vo) utvecklat denna teori: och ehuru Ulg. ännu ej varit i tillfälle studera denna afhandling, Imlkcn han allenast känner ar den korta redogörelse for dess innehall, som meddelas i Linnea 13 Band. I:s Heft, sa har han dock trott sig här bö­ra meddela en kort notis om denna teori.

Densamma val imellertid af andra vextfysiologer förbe­redd och till en del iifven förut framstald for allmänheten. Redan 1833 observerade Rob. Brown hos Ovclädem och Asclepiadea att den sträng, som utgår frän hvarje pollen-korn, icke blott genom stigma nedtränger till ovulum och fäster sig dervid, så alt en sådan sträng blir liksom häftad till hvarje särskild! o\ulum: utan ock\crkligen intränger sig uti detsamma, h\ ilket derefter undergår en märkbar förändring, i del all nucleus i detsamma begynner visa sig (jfr. Hob. Rrowns Verm. Schriften 5. p, 150 följ, samt Meyens I.iteralurberich-le i Wiegmanns Archiv fur Naturgescliichto 4.r Jahrg. 4.s Heft. p. 117 följ.) — Hvad sålunda hos dessa vexter observerats, har dereflcr Scliloidcn (i en afhandling. Kinigc Blicke auf die Enlwickelungsgeschichle des vcgetabilischen Organismus in den PhaiiCTogamen; införd i Wiegmanns Archiv 3:r Jahrg. is Heft p. 289—31» *) sökt göra gällande för alla faneroga-mcr, hvarvid han sökt ådagalägga, alt sjelfva embryo eller nucleus bildas genom pollenslrangen, sedan den eller rättare dess innehåll blifvit bcfrukladt af ovulum eller embryosäc-ken. Resultatet af hans åsigt innehålles i följande: "Aus die-sen lleobachlungen ncht die wichlige Folgc hervor, dass man die bciden Gesclilechler bei den Pflanzen geradezu falsch

*) Som delta häfte af Wiegmanns Archiv ej laier finnas liar i Limit, har Utg. roraiulc Sehlcidens äsigt måst åtnoja sig med defl ' Mey­ens l.ileratuibenihle derof\oi lemnado redogörelse.

i l l

bcnannt liat, indem jedes Pollenkorn der Kern eines neuen Individuums ist, und dagegen der Embryosack, als das mann-liche Prinzip zu belrachten wäre, welcher nur dynamisch d;e Organisation der materieilen Grundlage bcslimml'' (se Wie«-manns Arcbiv l:r Jalirg. 4.s Heft. l.ileralurber. p. 149). — Denna äsigt har Endlicher i åfvan anförda afhandling om­fattat och vidare utvecklat, hvarvid han åfven åberopat den ofverensstaminelse, som Mohl sökt ådagalägga mellan do högre kryptogamernas sporangier och fa ne ro gam ernås antite­ser. Endlicher afviker dock deri från Schleiden, att han an­ser befruktningen åstadkommas medelst den på stigma varan­de fuktigheten. Gängen af hans framställning, äfvensom det resultat, hvartill han kommer, inhämtas bast genom följande i Linnsa meddelade korta resumé: "Der Vert bespricht nan, ins Einzelne gehend, die Lage des Embryo in dem 0-vulum, und zeigt, wie es sich als ein vonAussen Eingcdrun-genes, in entgcgengeselztcr Kichtung mit der Muttcrpflanze Gebildetes und Ausbildendes deullicli zu erkcnnen gebe; er verfolgt ferner die Entwickclung des Pollens in der Anllicre, welche ganz gleich ist mit der dur Sporen im Sporangium, woraus er schliesst, dass sie dasselbe Organ sind-, er verfolgt ferner die weitere Ausbildung der Pollenkörner durch die Einwirkung der ISarbenfeuchtigkeit, wodurch sie bis in die Eyhiillen cindringeii, um hier den Grund zu einem neuen Keim zu legen; er deutet ferner darauf bin, wie bey 3Ioo-sen und Lebcrmuosen, ausser den Sporangmn, auchnoch an-dere Organe vorkommen, welche wahre männliche Organe sind, und glaubl. nun den Schluss ziehen zu mössen, dassahn-liche mannlifliu Einwirkung auch bui den Phanorogamcn Statt linden musse, und dass diesc in den Narben oderimleitcnden Zellgevvebe ihren SKzhabe. Nach Ycrgleichiing mit dem Bau und der Einrichtung bei den Thieren, wurde daher bei den Pllanzen das Sporangium und die Anthere gleich sein dem thierischen Eyerslocke (ovarium), das Gcwebe des GrilFcls gleich dem Eyleitcr (oviductus), das Pollenkorn und die Spo-

i l

re glcicli dem Ey(ovulum), und die Keimhullcn der Phane-rogamen cndlicli gleich dem thierisolien Fruditbehälter (ute-rus)'' — (Se Linnsa 13 Band. 1 Heft. Literalurberichte p 46-47.)

Uti en afhandling rörande fortplantningen hos Il/ccia glauca, införd i Linnxa 13 B. l:s Heft., har Ung er åfven vidrört ifrågavarande ämne och dervid framställ den meningen, alt pollenkornen aro befruktade förrän de komma på stigma. Hans resonemang i detta hanseende år följande: "Herr End-licher, sowohl als Herr Sclileiden, die in dem Pollenkornc die Anlage des kunlligen Embryo sehen, nehmen zwar an, dass eine Befruclitung desselben nothwendig sei, differiren aber in ihren Ansichten darin, dass sie nicht einem und demselben Organe diese Function zuschreiben, indem letzterer geneigt ist, im Embryosacke des Nucleus eine solche Ein-wirkung zu suchen, vtahrend Endlicher in der Narbenfeuch-tigkeit eine, dem Sperma ålmliche Secretion linden will. — Untersuchungen, welche ich auf Yeranlassung meines Frcun-des Endlicher uber die Narbe kurzlich anstellle, haben, wenn sie gleich nicht als entscheidend zu betrachten sind, dennoch Resultale geliefert, welche nichts weniger, als zu Gunsten dieser Theorie sprechen, sondern gezeigl, dass die Secrete der INarbe sehr mannigfalliger Beschalfenheit sind, dass sie zwar auf die Enlwickelung der PoIIcnsdilauche einigen Eiu-fluss haben, der aber doch nicht mit solchcn Wirkungen zu vergleiclien ist, welche wir wenigstens bei Thicren nach der lielruchtung wahrnehmen. — Micht mehr Grunde sprechen, dafiir, im Embryosacke das mannliche anregeniie Princip zur suchen, der, falls das Pollenkom wirklich die Anlage zum. Embryo enthalt, also wahre Ey ist, mehr wie der Frucht-halter selbst auf ihn einzuwirken scheint. — Halten wir uns indessen an die Betrachtungsweise uber die Natur des Pol­lenkorns, wie sie mir beidu obgenannte Mänuer wahrschein-lich machen, — geben wir ferner zu, dass nicht nur allein

42

in den Moosen und Lebermoosen eine Duplicität der Gc-schlechtsorgane \orhanden ist, sondern diese nolhwendig auch bei den Phanerogamen postulirt werden miisse, so lässt sich mit Beziehungauf die oben auseinandergesetzten Untersuchnn-gen der Riccia der Sache noch eine andere, und, wenn ich nicht irre, eine der Natur des Gegenslandes viel zusagende-re Wendung geben. — Was könnte man wohl gcgen die Behauplung, dass die Pollenkbrner, sobald sie aufdieNap-be kommen, schon befruchtet seten, Erheblichcs einwenden? Spridit nicht die Analogie dafur, dass schon ihre Bildung ein Werk der Befruchtuny ist. Offenbar isl das Austreibe der Schläuohe nicht ans physischen Einwirkungcn zu crklä-ren, sondern als eine Art Keimung zu betrachten, die doch nur in lebensfähigen bcfruchteten Keimen vor sich gehen känn. — Somit wäre denn eher in den Antheren, öder die-sen zunächsl gelegenen Orten das männliche Geschlechl der Pflanzen zu suchen, und wir möchten daher, um uber diesen Punkt ins Keine zu kommen, statt der Untersuchung des Nu-cleus öder der Narbe, eine mögiichsl genaue Krforschung der Anthere in ihrer ersten Bildungsperiode cmpfehlen." (se Linnea 1. c. p 16-17).

/ / / En ny Zarmicltellia,

beskrifven af Joh. Wallman.

Vid Södra Gothlands kuster förekommerfifl Zanmchellia, h\ liken jag icke funnit beskrifven hos Botaniska författare. Den ofvercnsslämmer i nägra fall med Z. repens Bönnigh. (Reichenb. Flor. Excurs s. 6), men utmärker sig iiran alla kända arter af delta slägte genom en aldeles egen habitus och väsentliga charakterer, hvilka icke gerua kunnat und­falla en sä uppmärksam Botanist, som Reichenbach. Jag antager således, alt den ar okänd och har benämnt den ef-

i;t

ter ./. P.Rosén, en flitig och förljcnl Botanist, hvilken efter Linné och Wahlenberg mer än någon annan bidragit till kännedom om Gothlands interessanta, på en gång Alpin­ska och Syd-Germaniska vegetation, och till hvilken nitiske arbetare Svenska Kloran dessutom har många förbindelser, Hans lott i lifvet, der fattigdom och nöd voro hans första och sista följeslagare, var obemärkt: det är åt en anspråkslös blomma jag anförtror hans minne.

Zannichcllia Roseiiii: caule longe lateque replantc, radicanie, ad genicula stolones fruetiferos cxserente; foliis ob-solele trinerviis, planis, obtiisinsculis; umbella brevissimc sli-pilata, nuculis sessilibus, lunulatis, compressiusculis, utrin-que cristatis, laleiibus tuberculosis.

Växer vid Södra Gothlands kuster flerstädes, såsom vid Gröltlingeboudde (Stenhamm. herbar,); vid Närsudde och Bursvik (Östgolha Naturhist. Sallsk. herb.) Rosén.

Hela växten har något högst eget succulent och fucoi-diskt, som genast ådrager den uppmärksamhet och vid första ögnakast skiljer den ifrån alla andra former af detta slagte. Sljelken är krypande och slår rötter med korta mellanstånd; vid dessa knän eller leder utgå små bladiga och fruktbäran­de stoloncr. De flesta ofriga arterna hafva fructiiicalionen o-medelbart utgående ifrån stjelkens leder på ett bart gemen­samt fruktskaft (pedunculns l. stipes), hvilket är längre el­ler kortare hos särskilta former, Hos denna, hvilken äfseu har ett ganska kort, nästan omärkligt, gemensamt fruktskaft, är fructiiication aldrig placerad vid hufvudstjelkens knän, u-tan på egna stoloner, hvilka jag icke funnit krypande, och som skulle kunna anses för gemensamma fruktskaft, om de icke vore' bladiga och i flera afsatser fruktbärande; nötterna aro större, an de ofrigas, med undanlag af Z. major; och hafva mogna en ljust notbrun och nitid färg, olika andra ar­ters. De äro 2—3 samsittande, utan markbara småskaft (pe-dicelli), till formen halfmånlika, något sammantryckta, i båda

«I kanterna kolade, med vingad och knöligl-tandad costal (co-sta I. carina dorsalis). Liksom de flesta formerna ha de en sidonerv på hvardera sidan, men mer an vanligt eleve­rad. Såväl costalen, som sidonerverna och flatsidan emedan de senare och costalen, äro besatta med mycket upphöjda, ore­gelbundna, stundom hinnaktiga luberklcr.hvaraf sjelfva nöten nästan får utseende af att vara i ryggkantcn trekolad (trica-rinata I. tricristata). Stiftet mast rakt ungefiir dubbelt kor­tare än noten. Bladen vanligen 3-.ne tillsammans, platta, mer eller mindre tydligt 3-nerviga, med kort spets, niistan trubbi­ga. Hela växtens färg är brun och den saknar det veka och glasartade, som mer eller mindre tillhör de andra arterna. Ja" har icke haft tillfälle att granska växten i sin blomiiing. Med Z. major, hvilken jag genom Baron v. Duben fatt ifrån Landskrona, ofverensslämmer denna art i storlek och något i färgen, men är for öfrigt så skild, att de icke af någon, som sett båda, böra kunna förblandas. Kock forenar alla

'AamdcIwlUer och påstår, att de på grundt vatten blifva kry­pande, hvilket äfven skall vara förhällandet mei Z. major vid Halmstad. Jag vill icke bestrida en sa noggrann förfat­tares ofvertygelse, men for mig har det ännu icke lyckats alt vid Calmar läns och Östergollilands kuster, ibland ett gan­ska stort antal, finna en enda med verkligt rolslaende sljelk, och de specimina jag ifrån Halmstad erhållit under namn af *Z palnstrh var. repens" äro sterila former af ttuppia mari­tima. I alla fall kan den nya art, jag besknfvit icke med /j. major förväxlas.

l'ä Öland vid Boda hamn växer tillsammans med Z.pe-OmculOta och pedicellala Fr. en art, som har caulis radi-cans, men denna skiljer sig ifrån sina grannar äfven genom fruktens; form. Jag anser denna senare för Tyskarnes Z. re-jfeu,ia*ida något med visshet kan, ulan tillgång till original­exemplar, i delta fall bestämmas *).

*) Z. radicant, caulo rephmM. rad.canle, ad gemcula Iruclifero; fo-

45

Llnni- beskrifvcr i Golhlandsrcsan med sin vanliga nät­ta korlhet en 'A. pnlu.slris ifrån Grottlingobo. Det ar svårt all afgöra, om denna bor hänföras till den nu beskrifna, el­ler (ill Z. pcditnrvlata, som växer på samma slalle och nr allmän vid Go(biands kuster, der den har bredare och plal-lare blad, än vanligt. Synonymien eflcr växtslällon skall all­lid blif\a osaker i ett slägle, der /lera former eller arter of­tast växa tillsammans. Linnés benämning är dessutom både oljenlig och ledande till mångtydighet. Hans Z. paluslris är lånad ifrån Micbeli och är. säsom synonymien tillräckligt \ isar. ett collcctifspecles. Sjelf synes han icke lemnal myc­ken uppmärksamhet åt delta slägte; man kan endast deraf förklara anmärkningen i Flora Svecica om habilalionen "in fossis elfluviis1, hvilket kan aga sin rigtighet i Italien, men icke i Sverige, der alla hittils upptäckta former endast, med ett enda bekant undanlag, växa i saltvatten vid hafskuslcrna. Om namnet skall bibehållas, tillhor det Michclis art, hvilken ulmärkes genom "capsvlis ad castas barba/h'" och således svårligen kan vara identisk med Z. major Bonningh. som har "dor.si crhta contiffaa* Den senare, som i Södra Sverige lärer vara allmän, är i den öfriga delen af landet älminslo-ne mycket sällsynt. Vid Öslergöthlands och Galmarelans ku­ster, der. utom Z. prduncirfafa och prdicrllataYx., flera an­dra former äro allmanna, har jag aldrig sett den, lika litet som på Golhland. Det är således troligt, alt den af Linné var okänd.

Slägtet Zamucheltia förljenar uppmärksamhet och jag torde vid ett annat tillfälle ålerkomma till de Svenska former­na Med Professor Fries anser jag det ännu förtidigt att af-

lus anguslissimis, snlisctaceis; umbella subsessili, nucuiis breviter pedicellatis, utrmque subcrislatis, late lunulatis, st)lo duplo longio-* llllllS.

1. repens Bonningh.? Ad Boda Oclandia;.

göra om dessa böra anses såsom egna arter eller förän<erli-

ga foster af lokalförhållanden, förrän de blifvit under liera

utvecklingsperioder med noggrannhet observerade. Hvilkcl

öde vid en sådan revision än må foreslå slagtet, vågar jag för­

moda, att den art jag beskrifvit, skall bibehålla sin räft till

en egen plats i Svenska Floran.

IF. Fortegnelse över Phanerogame Vlanter og Bireg-

ner, bemwrkede i Smnmeren 1838 i Skietis^jor-

dens omgiveke, af M, N. Blytt.

(Korts.)

Polyg.ila uliginosa, alm. — vulgaris, alm.

Ononis spinosa, BlekebakKcn vert Brevig , Långö ved Langesund. — arvensis, Skien, 1'orsgrund ved Frierfjorden.

Anthvllis viilnerana, alm. Astragalus glvcyphvlltis, alm. Orolms vcrnus, alm.

— luberosus, alm. -1- niger, FJsrestränd, Skien, 1'orsgrund, Brevig, Langcsund.

Lalhvrus pratcnsis, alm. — silvestris, Frierflangene

ved Brevig. Vicla saliva, Poisgrund, Brevig

— sepium, alm — silvalica, alm — cracca, alm

Ervum tetraspcniiiim, Skien. — hirsutum, Skien, Poisgrund, Brevig

Melilolus officmalis, 1'orsgrund, Bre­

vig.

Trifolium repens, alm. — arv ense, Brevig". — medium, alm •— pratense, alm.

Lotus coriiiiiilata, alm. — f>. ulim-nosa, Brevig.

Meditago lupulma, alm. Ihpericum qiiadrangularc, alm.

— pcrforalum, alm. — montanum, nedenlor

Kjorholtaasen ved Brevig og ved l.angcsunil h o Ii

Tragopogon pralense, Skif*i>i Pois­grund, Brevig

Scorzonera humilis, SUtliclle \ed en gammal Ilave.

Bypochoeris maenfata, alm Apargia autiimnahs, alm Lcontodon Taraxacum, alm

— corniculatus, alm. PienanlliPS muralis, alm Sondius arvensis, alm.

— oleraccus, Brevig. Hieracium Pilosella, alm.

H

lljciiicium Aiiriculii, alm. — cymosum, Brevig. — p.

strigosum?, Langesond, — prxallum?, Brevig ved

llclleaasen; Lango ved Lange-sund. — Ny for Norges Flora.

— pncmorsuni, alm. paludosuin, Skien, Pors-

grund, Brevig, Langesund. — inurorum, alm. — (9. in-

cisum, Skien, 1'orsgrund. — viilgalum, alm. — umbellatum, alm.

Crepis tectornm, alm. Lapsana communis, alm. C.arlina vulgaris, Porsgrund, Brevig,

Langesund. Arcliiim Lappa, alm. Circium lanceolatum, alm.

— paluslre , alm. — arvenso, alm. — heteropliUlum, Skien, Pors-

grund, Brevig. Carduus nutans, .Brevig i Mängde.

— Ny for Norges Flora. — crispus, alm.

Bidens Iriparlila, Porsgrund, Bre­vig.

Centaurea jacea, alm. — scabiosa, alm.

Cyanus alm. Eii|>atorium cannabinum, Brevig Ii.

o. Ii. ved Frierfjord ved de brat-Ifi Klipper nedenfor Kjörholtaa-sen og ved Langesund i Klippe-rifterne ud imod Havet. — Ny for Norges Flora.

Tanacctum vulgäre, alm. Artemisia vulgaris, alm.

— campestris, alm.

Artemisia absinthium, alm. Gnaphalium silvaticum, Skien, Pors-

grund , Brevig. uliginosum, Porsgrund,

Brevig. — dioicuin, alm.

Filago arvensis, Fja>restrand, Pors-grund.

Arnica moutana, Skien, Porsgrand, Eidanger.

Tussilago Farfara, alm. — Pctasitcs, Skien.

Erigcron acris, alm. SCnecio Ynlgaris, alm.

— Jacobsa, Langesuni}. Solidago virgaurea, alm. Innia llclenium, Brevig i en gam-

mel llave, og omtient J mil fra Bycn i en Slenrös ved Vcjeu mellem Grava og Aas. — Ny for Norges Flora. — sallclna, alm.

Asler Tripolium, Brevig paa Sandö og Lovö; Langesund.

Acbillea plarmica, Skien,Porsgrund, Brevig. ^— millefofiuiii, alm.

Anlhemis arvensis, alm. Pyrethrum inodorum, alm.

— marilmiinn, Lantesund. Brevig.

Matricaria chamomilla, Skien. Chrysanthemum segetum, Skiea,

Eidanger, Brevig. — leucantheuiuin, alm.

Orchis mascula, alm. — lalifolia, Skien, Porsgrund, Langesund. — maculala, alm.

Platanthcra bifolia, alm.

•IS

Gymnadcma coiiopsea, alm. Habcnana v indis, Lanso sparsontl. Oplirys Myodes, llclleaasen op Fii-

erflangene ved Brevig; alminde-lig ved Langesond og paa Lanso.

Lislera ovala,Porsgrund ved Skruk-keröd os Öjenkasl; Brevig paa Helleaasen: Langesund og Lang».

Epipaclis latilulia, alm. Corallorhi/a innala, Skicn paa.Klip-

pene ved Börsocn. Cypripedium Calceolus, Helleaasen

ved Porsgruiid (Sörensen og Es-mark).

Zanmchellia pahiJtris, Porsgrund (Scliubler).

Callilnclie venia, Skien, Porsgruiid. Carex dioiea, alm.

— puhearis, Porsgruiid, Brevig. — pauciflora, Skien. — menrva, Porsgruiid ved El-\cn, Långö ved Langesund. — clordorln/a, Skien, Pors-grund. — arenaria, Lang». — lniermedia, Skien, Porsgruiid, Brevig Langesund. — paradoxa, Skien, Porsgruiid, Langesand i— teretiuscula, Skien, Pors-grund. .— murkala, Skicn, Porsgruiid, Langesund. .— virens, Skien, Porsgrund, Brevig. — leporina, alm. — raicrostacliya, Fjjcrestrand, Skien.

Carex clongnta, Skicn, Porsgrund. — stellulala alm. — loliacea, Skien. — caneseens, alm. — Gebhardi, Skien.

— Buxliaumii Porsgrund mel-Icm lollevsklev og FrietJjord. — maritima, Porsgrund, Brevig, Langesund» — salina, Porsgrund, lirovig, Langesund. — slricla, Skien. — acuta, Skien. — ra-spitosa, alm. — Hava, alm. — p. pygma;a, alm. — Oedcri, Porsgrund, Brevig, Langesund. — ful va, Porsgrund, Brevig, Langesund. — distans, Långö. — panicea. alm. — p. sparsi-llora, Skien, Porsgrund — limosa, Skien, Porsgrund. — p. irngua, Skien. — capillaris, alm. — pallescens, alm. — ampullacea, Sklen^Forsgrund. — vesicaria, Skicn, Porsgrund. — • fililormis, Skien, Porsgrund, Brevig paa Öerne i Endaiigcrljtird. — lin la, Skien, Porsgrund. Bre­vis, Langesund. — ilacca, Porsgrund, Brevig, Lango — praitox, Langesund. — ericelorum, alm.

(Forts. e. a. g.)

T i u r u l . tryckt uti B e rli ngska Boktryckeriet, ISUO.