civilsamhället · 2015-05-18 · avsåg aristoteles med termen politike koinonia en politisk...

Civilsamhället

CivilsamhälletNågra forskningsfrågor

Erik Amnå (red.)

RIKSBANKENS JUBILEUMSFOND i samarbete med

GIDLUNDS FÖRLAG

Innehåll

Förord ...................................................................................................................... 7Mats Rolén

1. Scenöppning, scenvridning, scenförändring. En introduktion ............. 9Erik Amnå

2. Ett nästintill odefinierbart forskningsområde ........................................... 37Bengt Göransson

3. Det civila samhället och välfärden – ideologiska önskedrömmar och sociala realiteter ..................................... 45Lars Svedberg

4. Några aspekter av entreprenörskap i det civila samhället.Processer nära människor där även det långväga kan vara nära ............... 65Malin Gawell

5. Mening & Mångfald. Ledning och organisering av idéburen verksamhet ..................................... 74Filip Wijkström & Marianne af Malmborg

6. Socialt kapital och tillväxt i kunskapsekonomin.Ett regionalpolitiskt perspektiv på civilsamhället ......................................... 101Hans Westlund

7. Globalt socialt ansvar och kollektiva nyttigheter:Vad kan civilsamhället göra? .............................................................................. 111Christina Garsten

8. Anti-apartheid och framväxten av ett globalt civilsamhälle .................. 123Håkan Thörn

9. Globaliseringen, demokratin och det civila samhället ............................ 141Kristina Persson

7

Förord

Begreppet ’civilsamhället’ har sedan början av 990-talet fått en allt ökande användning. Användningen är ofta reflekterande och problematiserande, men inte sällan framstår den närmast som en diffus besvärjelse. Man tar till begreppet när man vill fånga individers och sammanslutningars kreativa förmåga; hur och varför vi kan initiera och genomföra ”projekt” i vardagen, t.ex. av social eller ekonomisk natur. Exempelvis när det gäller att hitta al-ternativ bortom eller vid sidan av den traditionella välfärdsstaten/offentli-ga sektorn och marknaden. Som framgår av Erik Amnås artikel nedan har begreppet – med början från marknadsliberalt håll – gradvis mer och mer inlemmats i den politiska retoriken även på vänsterkanten. Traditionella folkrörelser, frivilligorganisationer och nya idéburna sammanslutningar – de senare ofta i hög grad med internet som möteslokal – har särskilt inom samhällsvetenskaperna börjat diskuteras utifrån teoribildningar med civil-samhället som övergripande benämning. Hur ska vi förstå de sammanslut-ningsformer som idag uppstår i våra samhällen, men som inte syns på vår ”traditionella karta”? Och vad menas egentligen med ’tredje sektorn’? Som historiker med ett antal alster som nära anknyter till 970- och 980-talens folkrörelseforskning, kan jag ibland fundera över vad jag skulle se, om jag nu, drygt femton år senare, skulle studera samma geografiska områden som då, men toge på mig ”civilsamhällesglasögon”?

Hos Riksbankens Jubileumsfond – som har ett specifikt ansvar att fi-nansiera humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning – har projektför-slag med ’civilsamhällsprofil’ blivit allt vanligare bland ansökningarna. Den ökade fokuseringen på civilsamhället påträffas även i RJ:s internationella forskningssamarbete, såväl bland stiftelserna som hos andra aktörer.

Vid sidan av sin roll som ”reaktiv” finansiär, arbetar stiftelsen sedan drygt tjugotalet år tillbaka med att särskilt bearbeta eftersatta eller problema-tiska forskningsområden. RJ inrättar därför områdesgrupper, bestående av forskare och praktiker. RJ inrättade sålunda i slutet av 2003 en områdes-

FÖRORD

8

grupp med uppdraget att kartlägga, analysera och problematisera – och vid behov – initiera ny teoretisk och empirisk forskning kring civilsamhället. I gruppen ingår Erik Amnå, docent i statsvetenskap, CEFOS, Göteborgs universitet, Christina Garsten, docent i socialantropologi, SCORE och so-cialantropologiska institutionen, Stockholms universitet, Bengt Göransson, folkbildare och f.d. utbildningsminister, Marianne af Malmborg, ordföran-de i IDEELL ARENA och f.d. generalsekreterare i Cancerfonden, Kristi-na Persson, f.d. landshövding, vice riksbankschef, Lars Svedberg, professor i socialt arbete, Ersta Sköndal Högskola, Håkan Thörn, docent i sociolo-gi, sociologiska institutionen, Göteborgs universitet, Hans Westlund, do-cent i regional planering, KTH, institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS), Östersund och Filip Wijkström, docent i företagsekonomi, Handelshög-skolan i Stockholm. Områdesgruppens sekreterare är Malin Gawell, B.Sc., doktorand vid Företagsekonomiska institutionen, Stockholms universitet. Ordförande är undertecknad Mats Rolén, docent i historia och forsknings-direktör vid RJ.

Områdesgruppen har sedan sin tillkomst genomfört ett antal arbetsse-minarier med inbjudna internationella och svenska forskare samt gjort stu-diebesök hos forskargrupper. Medlemmarna har fört intensiva diskussio-ner kring frågor om allt från hur globaliseringen återverkar i vårt samhälle, formerna för det offentliga samtalet och demokratins uttrycksformer, till enskilda individers engagemang i såväl globala som lokala samhällsfrågor. Hösten 2004 fann ledamöterna tiden mogen att presentera en idébok, där var och en utifrån sin bakgrund och profession, tar upp grundläggande frågor kring ’civilsamhället’ och samtidigt ger förslag eller redovisar forsk-ningsresultat med anknytning härtill. Bidragen omspänner såväl stort som smått, globalt som lokalt. Erik Amnå har varit vänlig att åta sig redaktörska-pet för volymen, vilket han gjort på ett högst förtjänstfullt sätt. Ett stort tack till Erik! Jag vill även tacka områdesgruppens ledamöter, som vid sidan av andra verksamheter, avsatt tid och tankemöda och författat artiklarna i an-tologin! Det är min och gruppens förhoppning att de olika bidragen ska sti-mulera till fördjupad forskning, kritik och debatt.

Stockholm 4 augusti 2005Mats Rolén, Ordförande

Riksbankens Jubileumsfonds områdesgruppför forskning om civilsamhället

9

1.Scenöppning, scenvridning, scenförändring

En introduktion

Erik Amnå

Nog finns det skäl att förhålla sig skeptisk till ett begrepp som blivit så om-huldat och som kommit att rymma så olika empiriska företeelser och så skilda ideologiska projekt. Många är de som vill göra begreppet till sitt. Folkrörelser, flyktinggömmare, försäkringsbolag, folkpartister och frimärks-klubbar. Alla tycks vilja låna dess fjäderskrud och på det sättet själva få ett tilläggsvärde. Alla vill de bli något mer än de dittills förefallit vara.

Genomslaget för begreppet civilsamhället måste betecknas som enormt. På policyområde efter policyområde, i nationalstat efter nationalstat, i Euro-peiska Unionen, i Världshandelsorganisationen, i Förenta Nationerna, i Världsbanken, ja snart sagt överallt där samhällsutveckling diskuteras tycks begreppet ha vunnit anklang och politiskt genomslag. Inom den interna-tionella utvecklingspolitiken förknippas det intimt med åtråvärda effekter i form av demokrati, välfärd och tillväxt. Där ger identiteten ”Non-govern-mental” en kvalitetssäkring och tillgång till internationella toppmöten och biståndsmedel. I demokratiexperiment i svenska kommuner kontrakteras föreningslivet för att skapa socialt kapital i segregerade bostadsområden. Privata företag söker allianser med sociala rörelser i hopp om att ge varu-märket en etisk attraktionskraft.

Också forskare blir ystra inför begreppet. Det ger namn åt något somliga av dem velat studera men inte kunnat sätta ord på eller saknat ett teoretiskt sammanhang för tidigare. Andra utmanas plötsligt av fenomen som dittills framstått som skäligen harmlösa eller rentav ointressanta.

Men, måste man fråga, kan verkligen ”civilsamhället” inrymma så myck-et, och endast, gott? I den nyutkomna vittomfattande idéhistoriska och idé-analytiska antologin om detta omtvistade begrepp, förskräcks redaktörerna John A. Hall och Frank Trentmann av begreppets makalösa triumftåg över världen de senaste åren. De frågar sig om det rör sig om:

SCENÖPPNING, SCENVRIDNING, SCENFÖRÄNDRING

10

… ett återuptäckt tankeredskap, ett emancipatoriskt universalmedel eller ett nytt slags imperialism? Ett baskoncept för medborgarbildning för elever, fors-kare och politiker, eller är allt förvirrat, en språkförbistring som man gör bäst i att hålla utanför ’seriös’ samhällsteori och offentlig politik? (Hall och Trent-mann 2005b, s. , min övers.)

Liten begreppshistorik

Vad kan egentligen vara rimligt att lägga in i begreppet det civila samhäl-let? En hastig tillbakablick på hur det använts idéhistoriskt kan kanske ge svar på den frågan och samtidigt förklara dess renässans (Dahlkvist 995; Ehrenberg 999; Hall och Trentmann 2005a; Kaldor 2004). Under antiken avsåg Aristoteles med termen politike koinonia en politisk gemenskap eller sammanslutning – till skillnad från andra gemenskaper. I romersk tradition återfinns uttrycket societas civilis hos Cicero. Då täcker det en institutionell ordning för den gemensamma styrelsen. Men det rymmer också de andra samhällssfärerna i vad som Thomas ab Aquino senare benämner commu-nitas civilis sive politica, vilket närmast är liktydigt med det civila eller det politiska samhället. Även Thomas Hobbes begreppsbruk ligger nära Ci-ceros och Aquinos, dvs. hela samhället omfattas. I John Lockes politiska teori är motsatsparet framför andra den rättfärdiga (rättsstatliga) politiska sammanslutningen versus naturtillståndet. Civiliteten kopplas till respekt för individuell autonomi och mellanmänskligt förtroende, dvs. motsatsen till envåldshärskarnas monarkier. Lockes användning uppvisar ett starkt släktskap med Jean Jacques Rousseaus men även med John Stuart Mills be-greppsbestämning. Liberala politiska teoretiker ser alltså generellt knap-past civilsamhället som något som står i kontrast mot en politisk sfär. Det är det civiliserade samhället som avses. Civilsamhälle blir en normativ be-teckning av kvaliteterna på samhällets rättfärdiga rättsskipning, offentliga samtal, medborgaranda och ansvarskänsla för det gemensamma bästa både på marknaden och inom den offentliga sektorn.

Egentligen är det framför allt Georg Wilhelm Friedrich Hegel som fram-står som den som separerar civilsamhället från staten på det sätt som vi känner igen från samtida diskussioner i politik och forskning, även om hans ”bürgerlige Gesellschaft” inkluderar marknaden (Dahlkvist 995). Den in-delningen associerar vi vanligen till Karl Marx och Friedrich Engels, fastän de till skillnad från Hegel ser staten som underordnad civilsamhället, som


11

ett instrument i de härskande klassernas tjänst. Anton Gramsci däremot är mindre deterministisk och lägger tonvikten på de ideologiska och kulturella motsättningarna. Det var i föreställningarna mer än i de faktiska ekonomis-ka förhållandena som det civila samhället gjorde sig gällande.

Ännu längre från att inkludera specifika ekonomiska elementet i civil-samhället står den idag kanske mest inflytelserika samhällstänkaren, Jürgen Habermas. Han knyter det mycket nära till sitt eget begrepp livsvärlden, som ju inte heller består av någon direkt självständig uppsättning institu-tioner. Men civilsamhällets institutionella kärna är för honom dock vad vi vanligen associerar begreppet till:

… de icke-statliga och icke-ekonomiska förbindelser och frivilliga samman-slutningar som förankrar den offentliga sfärens kommunikationsstruktur i livsvärlden. Civilsamhället består av dessa mer eller mindre spontant fram-vuxna sammanslutningar, organisationer och rörelser som tar upp, konden-serar och på ett förstärkande sätt vidarebefordrar den genklang som sam-hälleliga problem vinner i privatlivets sfärer till den politiska offentligheten. Civilsamhällets kärna består av ett nätverk av sammanslutningar som institu-tionaliserar problemlösande diskurser kring frågor av allmänt intresse inom en ram av organiserade offentligheter. Dessa ’diskursiva arenor’ har en egali-tär, öppen organisationsform som speglar grundläggande drag hos de kom-munikationssätt runt vilka de utkristalliseras och åt vilka de skänker konti-nuitet och beständighet. (Habermas 996, s. 366)

En liknande, fastän ännu mer institutionell men också mer ostensiv defi-nition av civilsamhället ger de ofta åberopade forskarna Jean Cohen och Andrew Arato:

… en sfär av social interaktion mellan ekonomi och stat, bestående av framför allt intimsfären (speciellt familjen), associationssfären (speciellt frivilligorga-nisationer), sociala rörelser, och kommunikationsformer (Cohen och Arato 992, s. ix)

Denna lilla utblick i civilsamhällets idéhistoria visar på två innebörder. Från början och helt dominerande inom den liberala traditionen betonas civilise-ringen som ett kvalitetskriterium på allehanda sociala system. Men framför allt från och med Hegel får begreppet civilt samhälle också det drag av icke-statlig, sektoriell avgränsning som är så typisk för nutida begreppsanvänd-ning och som också utmärkte dess svenska introduktion i början av 990-talet.


12

En femtonårig idépolitisk kontrovers

Genom förliga vindar kom begreppet civilsamhället in i svensk debatt om-kring år 990. Ett försök till lansering tio år tidigare (Arvidsson och Bernt-son 980) hade varit mindre lycksosamt (Dahlkvist 995). Kanske berodde det på att de förde in det som ett vänsterbegrepp. Nu var debattklimatet i väsentliga stycken förändrat. Först och främst hade den internationella politiska utvecklingen bidragit till att det återupptäcktes. I diskussionerna kring särskilt Östeuropas politiska utveckling hade begreppet fått en både klarläggande och vägledande funktion. Det blev ett samlingsnamn för bä-rarna av den statskritiska demokratiseringen av de korrupta kommunis-tiska systemen. Även vänsterintellektuella i väst-Europa och USA kom att utnyttja dess potentialer för sitt kritiskt-konstruktiva perspektiv på demo-kratin, inte sällan i kombination med en positiv nyfikenhet på nya sociala rörelser (Hall och Trentmann 2005b).

Det svenska debattklimatet var nu också ett annat. Systemskiftesdebat-ten hade skakat om det politiska landskapet rejält. När privatiseringsvågor-na gått som högst hade det funnits en folklig majoritet för att bryta upp de offentliga monopolen inom skola och omsorg, till och med bland vänster-partiets sympatisörer (Nilsson 999). Den statsfinansiella krisen liksom väl-färdsstatens fortsatta omstrukturering öppnade också upp för nya perspek-tiv på välfärdssamhället. En fortgående destabilisering av de partipolitiska lojaliteterna skapade generellt sett en större rörlighet och osäkerhet ifråga om politiska attityder och beteenden (Holmberg och Oscarsson 2004). I denna omprövning ingick också en revidering av synen på svensk demo-krati och den offentliga sektorn, både historiskt och i samtiden. Det sked-de inte sällan med belägg ur Maktutredningen. Den hade ju dels framställt välfärdsstaten i paternalistisk och förmyndaraktig dager, dels lanserat den enkla dualismen mellan den lilla och den stora demokratin samt dels fak-tiskt visat att den offentliga sektorn inte levde upp till sina löften om öppen-het och inflytande ur den enskildes synvinkel (Maktutredningen 990).

En synnerligen god jordmån för talet om ett civilt samhälle skapade också den stora och snabba spridningen av resultaten från ett amerikanskt forsk-ningsprojekt om en italiensk regionreform. I en anda som starkt erinrade om Alexis de Tocquevilles berömda analys av Amerika, betonade Robert Putnam både politik- och marknadsvärdet av de sociala mikromekanismer som bildar en fundamental samhällsväv av tillit och mellanmänskligt för-


13

troende (Putnam, Leonardi och Nanetti 992). Folkrörelse-Sverige fröjdade sig storligen över Harvardforskarnas kvitto på deras samhällsnytta. Men att svenskt föreningsliv skulle vara en så kostbar nationalklenod för demokrati och tillväxt väckte på sina håll också starka tvivel, som kunde underbyggas med kritik mot de amerikanska forskarna för tvivelaktiga metodval och be-greppsbestämningar (För en sammanfattning, se Norén Bretzer 2005).

På ömse håll i den politiska debatten fanns det emellertid en hunger efter ett nytt livgivande politiskt begrepp som kunde fylla igen hålen efter såväl de ”fonder” och ”det starka samhället” som ”den enda vägen” och de ”mark-nadslösningar” som länge hade dominerat och stigmatiserat den partipo-litiska debatten:

Fördelningen av ansvar i välfärdsfrågor mellan staten och civilsamhället och marknaden kan följa vissa välgrundade principer, men är i praktiken aldrig definitiv. Vad vi med säkerhet kan säga är att det var hybris av 960- och 970-talens starka-samhället-anhängare att tro att stat och löntagarfonder kunde sköta allt. Det var likaså hybris av 980-talets nyliberaler att tro att markna-den löser alla välfärdsproblem. […] I går kunde vi svenskar i vår offentliga debatt inte se annat än stat och marknad. I dag kanske vi kan erkänna att det civila samhället finns och har en nödvändig roll i både demokratin och välfärden. (Zetterberg 995, s. 92)

I lätt återhållen triumf summerar sociologen Hans L. Zetterberg scenvrid-ningen i svensk samhällsdebatt. Året är nu 995. I fem års tid har han då själv varit en av de främsta banérförarna av begreppet. Först i egenskap av partiprogramutvecklare för moderaterna, senare som forskningsledare på det privata forskningsinstitutet City Universitetet i Stockholm. Hans ci-vilsamhällesbegrepp var förvisso inte utan kritik också mot marknaden. Men framför allt tecknade han ett civilsamhälle med udden riktad mot den välfärdsstat som sades ödelägga de goda villkoren för både marknadens behovstillfredsställande mekanismer och de små gemenskapernas dygde-utveckling (Arvidsson, Berntson och Dencik 994; Zetterberg 994; Zet-terberg 999).

Begreppet kom oftast att innehålla inte bara en beskrivning av en sam-hällssfär utan en ideologisk kritik av för det första den stat och tillhörande destruktiva krafter som fått den att erodera. Talet om civilsamhället impli-cerade ofta, som i Maktutredningen, ”[e]n förstärkning av det civila samhäl-let, som en motvikt mot den offentliga sektorns institutioner” (Maktutred-


14

ningen 990, s. 95). Diskussionen kring civilsamhället var först och främst en kritik mot tendenser i den svenska välfärdsstaten att kolonisera civilsam-hället, för att låna ett centralt uttryck från Habermas (Habermas 996).

Begreppet civilsamhället problematiserade med andra ord i första rum-met den svenska staten och det svenska sociala kontraktet. Det ifrågasatte socialdemokratins dubbla anspråk att samtidigt vara ” ’folkrörelser under-ifrån’ och ett ’statsbärande’ parti ovanifrån: SAP som både Kung och All-moge” (Trägårdh 999, s. 44). Annorlunda uttryckt: vad Gustav Möller på tjugutalet hade kallat ”det starka samhället” och som hos Tage Erlander mer definitivt blivit liktydigt med staten, den offentliga sektorn och de socialde-mokratin närstående folkrörelserna (Qvarsell 985). Det var just detta so-cialdemokratins anspråk på att vara både stat och civilsamhälle som pro-vocerade mest.

Forskarna kunde tidigt nyansera den här debatten på några punkter. De kunde exempelvis visa att det faktiskt inte förelåg något självklart samband mellan en välutbyggd välfärdspolitik och ett försvagat svenskt civilsamhäl-le (Rothstein 995; Svedberg 993). De varnade också för en tendens att överdriva betydelsen av det ideologiska momentet när den historiska för-skjutningen mellan samhällssfärerna skulle beskrivas. Ofta hade den varit resultatet av en utpräglad konsensuspolitik. Inte minst från mitten av 960-talet och fram till 980-talet ville mittenpartierna på nationell nivå faktiskt skynda på välfärdsbygget ännu mer (Premfors 99). Efter läsningen av Bo Gustafssons studie av hur det gick till när en lokal välfärdskommun expan-derade under efterkrigstiden (Gustafsson 988), kunde inte ens Hans Zet-terberg påstå annat än att kommunens övertagande av civilsamhällesinitia-tiven överlag framstod som skäligen ”pragmatiskt och ganska oideologiskt” (Zetterberg 995, s. 82).

Men det var ändå med en betydande ideologisk intonation som begrep-pet kom till Sverige. I ljuset av den begreppshistoriska utvecklingen kom debatten, i varje fall till att börja med, att följa de gängse blockgränserna. Den kom framför allt att fokusera (den socialdemokratiska) välfärdsstaten och socialpolitiken. Dokumentationen av den tvådagarskonferens som ar-rangerades av CEFOS på Göteborgs universitet i februari 994 bekräftar det intrycket. Redan rubriceringen av konferensen klargjorde vad samtalet skulle komma att handla om; ”Civilt samhälle kontra offentlig sektor” (Trä-gårdh 995). En offensiv höger mötte en vänster på defensiven.

Inom kort fanns begreppet på mångas läppar. Mellan sommaren 992


15

och våren 993 fördes en omfattande debatt i Aftonbladet och Dagens Ny-heter (Trägårdh 999). Inte så att alla dyrkade civilsamhället lika triumfa-toriskt som en nyfrälst. Många tvangs snarare ganska motvilligt att förhålla sig till den främmande bokstavskombinationen. En del av debattörerna skå-pade raskt ut det som ett förrädiskt, förföriskt perspektiv som bara skul-le leda in i en återvändsgränd. En svaghet med begreppet var exempelvis att det skymde den roll som arbetarrörelsen haft i kontraktet mellan stat och arbetsgivare och som varit en förutsättning för den maktspridning och jämlikhet som skapats i Sverige. Så menade bland andra Peter Antman och Göran Greider att begreppet hotade att romantisera den lokala självstyrel-sen och även folkrörelserna. I själva verket luktade det statarsamhälle och överklassfilantropi, menade de. I den sistnämndes kritik framstod civilsam-hället rentav som ”en mardröm för de svaga” (Citerat efter Trägårdh 999, s. 20). Dessa debattörer ville avmystifiera begreppet och blottlägga dess för-ledande förmenta karaktär av en oförarglig beskrivning av svenska folkrö-relser. Inte utan skäl befarade de att begreppet var del i ett mycket större normativt, ideologiskt projekt där det egentligen var något mer och något annat än en ny benämning på svenskt föreningsliv.

Men begreppet gav även näring åt en vänsterkritik mot bekymmersam-ma utvecklingsdrag i staten och partierna såväl som i de svenska ideella organisationerna och folkrörelserna; hade inte rörelserna i praktiken låtit sig smälta samman med staten och förlorat sin autonoma, kritiska roll som civilsamhälle? Forskningen hade ju bland annat visat att svenska folkrörel-ser kännetecknades av byråkratisering och professionalisering samt av en tämligen prestationsorienterad organisering kring individualistiska intres-sen (Engberg 986). Temat var besläktat med den kritik som i en mycket mer principiell och radikal form utvecklats av dissidenter i Östeuropa. Ett framstående exempel är tjecken Václav Havels argumentation för ett obe-roende samhällsliv där medborgarattityder och en social självorganisering formar en alternativ struktur till den parlamentariska demokratin (Havel och Vladislav 986).

Flera vänsterdebattörer såg med andra ord begreppet som uppfordrande för en välfärdskritik som i bästa fall kunde förnya socialdemokratin (Bengts-son 999a). Det är inte särskilt svårt att hitta exempel på liknande, skarpa po-litiska motsättningar mellan civilsamhälleslinjen och statsexpansionismen tidigare i socialdemokratins efterkrigshistoria, till exempel när det gällde den ”planhushållning med reservationsrätt” som hade utmärkt efterkrigsti-


16

dens bostadspolitik (Strömberg 988, citat s. 58). Begreppet civilsamhället knöt också på flera punkter an till den kritik mot statssocialismen som bland annat hade utmärkt debatten inom SSU på 970-talet och som fick ett aukto-ritativt gensvar i den första stora utredningen om kommunal demokrati som arbetade i början av 970-talet (Kommunal demokrati 975). Bakgrunden var att många ansett att länken mellan vardagspolitik och kommunpolitik höll på att brista. Det inre partilivet riskerade förtvina när de nya kommu-nala organisationerna skulle inrangeras i den nationella välfärdsstaten. Detta bedömdes hota både självständigheten och legitimiteten i den svenska arbe-tarrörelsen. Folkhemsbyggets folkliga förankring stod i fara (Lindholm 983; Åberg 990). Temat hade senare återkommit i egenmaktdiskussion inom SSU på 990-talet, då som en efterfrågan på fler möjligheter till inflytande och politisk kommunikation (Bengtsson 999b). För alla dessa kritiska his-torier erbjöd begreppet civilsamhälle en välljudande resonansbotten. Om socialdemokratin som ett civilsamhälle som försvann och, ännu värre, om ”medborgaren som försvann” (Rosenberg 993).

På en mer undanskymd debattplats beklagade en del feminister den köns-blindhet som utmärkte debatten om civilsamhället (Hultman 999; Stark och Hamrén 2000). En del av dem varnade för jämställdhetseffekterna av att rulla tillbaka staten för att ge större plats åt civilsamhället. Andra ville dock ifrågasätta den historiska bilden där männen varit välfärdsbyggare medan överklasskvinnorna idkat välgörenhet i ideella organisationer. Man menade att detta var en mycket problematisk bild, som exempelvis dolde det faktum att gifta arbetar- och jordbrukarhustrurs ideella arbete var ett sätt att lösa ogifta arbetar- och jordbrukarhustrurs problem med att både lönearbeta och sköta barnen (Nyberg 985). Den osynliggjorde också att kvinnors ideella arbete kunde utgöra delar i emancipatoriska projekt som förebådade stora politiska innovationer (Skocpol 992; Åberg 988).

På svenska var ”civilsamhället” sammanfattningsvis ett platssökande be-grepp. I bästa mening var det ett oordningsskapande och komplicerande begrepp, som sprängde gränserna för det allt överskuggande tvåblockstän-kande som dominerat den ideologiskt mättade inrikespolitiska systemskif-tesdebatten i svallvågorna efter Reaganism och Thatcherism (Antman, Gre-ider och Lappalainen 993). Att översätta ”civilsamhället” till den svenska välfärdsstaten visade sig inte vara alldeles enkelt.

Debatten om civilsamhället skapade en kamp om det politiska ägarska-pet till begreppet på svenska. Aldrig tidigare hade väl högerdebattörerna så


17

nyfiket och så ivrigt brytt sig om förutsättningarna för några aktörer utan-för familjer och företag. Fram ur skuggan av de socialdemokratin närståen-de folkrörelserna klev plötsligt andra ideella organisationer, föreningar och stiftelser fram. Organisationer som tidigare närmast betraktats som kvasi-myndigheter framstod nu snarare som kvasi-företag – i vissa avseenden överlägsna företagen (Uddhammar 999). Det spreds ett ideologiskt skim-mer över svenskt föreningsliv.

Kanske det mest intressanta när det gäller reaktionerna på begreppet är just detta, att det inte lät sig förstås inom ramen för endimensionell vänster höger-motsättning. Inom båda blocken skapade det reaktioner som åter-uppväckte interna spänningar som länge existerat mellan marknadslibera-ler och socialkonservativa respektive mellan statssocialister och folkrörel-sesocialister (Dahlkvist 999; Trägårdh 999). När det gäller det sistnämnda spänningsfältet kan Demokratiutredningens arbete tjäna som ett samtida exempel. Det gav stor plats åt civilsamhället demokratiteoretiskt såväl som i sina empiriska beskrivningar och praktiska slutsatser (Amnå 999; Demo-kratiutredningen 2000). Det lanserade ett statskritiskt demokratiperspek-tiv som tog sin utgångspunkt i medborgarsammanslutningarna. Det kon-trasterade starkt mot den representativa demokrati som kan bli sig själv nog och där folkrörelser och föreningar visserligen har betydelse men bara av indirekt natur, vilket också var den bild som dominerat de senaste årti-ondenas offentliga utredningar (Jacobsson 999). I stället för att förstå och värdera civilsamhället genom den partidemokratiska välfärdsstatens pris-ma, försökte kommittén att granska det från en deliberativ, deltagardemo-kratisk synpunkt. Det ledde bland annat till att den uppmärksammade civil olydnad för flyktingar och aktioner för djurens rätt (Hebert och Jacobsson 999). Den argumenterade också för att den civila olydnaden bör ses som ”ett naturligt inslag i en mogen demokrati” (Demokratiutredningen 2000, s. 206). Till betydande delar kan man förstå utredningens perspektiv i ljuset av en block- och partigränsöverskridande motsättning i synen på just rela-tionerna mellan välfärdsstaten och civilsamhället (Amnå 2006b).

Begreppet civilsamhället lyckades sammanfattningsvis bryta loss svens-ka folkrörelser och föreningar ur dess statsförankring. De kunde också vara viktiga just som självständiga forum tack vare sin socialiserande och kri-tiska relation till den representativa demokratin (Amnå 2006b). De kunde rentav ha ett värde för sin egen skull.


18

Forskningspolitiska effekter

Märkbart sällan framträdde de idépolitiska dispyterna på ytan i svensk inri-kespolitik. Men de saknade inte helt återverkningar i dagspolitiken.

Inom ramen för den borgerliga regeringen tillsatte kristdemokraten Inger Davidsson i september 993 Beredningen för främjande av den ideella sek-torn. Den skulle ge den ideella sektorn ökade möjligheter att ta ansvar för olika verksamheter där det allmännyttiga intresset och människors egna behov kunde förenas (Budgetpropositionen 992/93). Metoden var att ana-lysera och utarbeta förslag om hur den ideella sektorn skulle kunna ges ett större ansvar när det gäller att komplettera verksamheter som bedrivs i of-fentlig regi. Den hade också till syfte att tydliggöra hinder och skapa bättre förutsättningar för ideella organisationer att utvecklas.

Vad som hann komma ut från den ideella beredningens arbete, innan den avvecklades av den nya socialdemokratiska civilministern, var bland annat ett program för en mångvetenskaplig forskning kring den ideella verksamhetens förutsättningar, organisering och betydelse (Amnå 995a; Amnå 995b). Idén var att utlysa ett anslag inom ramen för dåvarande Hu-manistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet. Programmet tog fasta på erfarenheterna från tidigare försök att stimulera forskning inom fältet. Det gällde först sjuttiotalets delegation för folkrörelseforskning inom Forsk-ningsrådsnämnden. Trots att denna lyckats utveckla kvalitetskriterier och ta egna initiativ, menade den vetenskapliga utvärderaren att den likafullt brottades med besvärande balansproblem att både forska om och forska för (och i nära samarbete med) folkrörelserna. Det hade bland annat fått till följd en harmonisk och oproblematiserad syn på rörelserna såväl internt som externt. Därför bedömdes rapporterna vara halvfabrikat utan särskilt högt förädlingsvärde och av ett begränsat vetenskapligt intresse.

På åttiotalet hade Folkrörelseutredningen lanserat en idé om betydande forskningsinsatser för att öka kunskapen om förenings- och organisations-liv genom en ny centrumbildning. Man övervägde också något liknande för fritidsforskning. Trots att remissinstanserna delade kommitténs be-dömning av behoven, fanns det dock ingen uppslutning bakom den typen av forskningsorganisering. Det gällde också en del andra arrangemang av liknande karaktär, där statsmakterna och folkrörelserna hade försökt att transponera ett slags flerpartskontroll av verksstyrelsemodell till forsk-ningsfältet. I samma stund som beställarna klargjorde sitt intresse av en


19

nyttoinriktad forskning om sina organisationer, falnade de allra flesta fors-karnas intresse.

Det fanns dock andra utvecklingstendenser som gjorde att programför-slaget ändå kunde skrivas i viss optimism. Under den första halvan av nit-tiotalet hade forskarna tagit några särskilt intressanta initiativ. Flera av de 56 projekt som rapporterades vara på gång 995 skilde sig fördelaktigt från sina företrädare inte minst genom en ämnesmässig pluralism; dominansen av historia var bruten sedan det stora Folkrörelseprojektet i Uppsala avrap-porterats (Lundkvist 977). Dessutom fanns det nu en högre både teoriut-vecklande och mångvetenskaplig ambition än vad som utmärkt den tidi-gare forskningen om ideella rörelser och organisationer.

Det förslag som lades fram preciserade fem generella kvalitetskriterier som riktmärken för kommande forskningssatsningar: mångvetenskaplig-het, internationalisering, demokratisering, genusperspektiv och forsknings-kommunikation. Vidare föreslogs att fortsättningsvis inte bara uppmärk-samma organisationerna. Fokus borde vidgas så att det också gavs utrymme för vetenskapliga studier av den ideella verksamheten och dess förutsätt-ningar, organisering och betydelse i hela sitt spektrum. Förslaget mottogs av den nya civilministern men ansvaret fördelades vidare till HSFR, dock utan någon anslagsförstärkning. Inte något av 995 års förslag kom heller att genomföras.

Sju år senare tog regeringen ett nytt initiativ. Den gav ett uppdrag åt Ve-tenskapsrådet att kartlägga forskningen om demokrati, offentlig förvaltning och folkrörelser. I rådets rapport över den forskning om folkrörelser och om det civila samhället som publicerats mellan åren 990 och 2003 upp-märksammades huvudsakligen arbetarrörelsen, väckelserörelsen och nyk-terhetsrörelsen, folkbildningsrörelsen, idrottsrörelsen och kooperationen, dvs. ”…de ursprungliga folkrörelserna, som bär ett historiskt arv som är för-knippat med folkhemsbygget” (Vetenskapsrådet 2003, s. 68). Men intres-sant nog kunde rådet inte stanna därvid:

… eftersom forskningen under senare år påtagligt ändrat inriktning mot att avse sociala rörelser i allmänhet, liksom det kommit att ske en betydande för-nyelse och tyngdpunktsförskjutning inom denna, är det relevant att även in-kludera forskning om det civila samhället och den ideella sektorn med dess frivilliga arbete. Denna forskning redovisas därför i särskild ordning och som ett eget forskningsområde under en egen rubrik i framställningen. (Vetenskaps-rådet 2003, s. 68 f.)


20

En av Vetenskapsrådets viktigaste slutsatser var alltså att det på senare år etablerats en forskning om sociala rörelser och det civila samhället som riktats mot deras samhällsbetydelse. Där behandlades frågeställningar som berörde andra, samtida utvecklingsdrag inom svensk demokrati liksom inom svenskt arbets- och samhällsliv. Forskarna hade ägnat sig åt feno-men som tidigare varit undanskymda i Sverige. De hade dessutom gjort det på ett sätt som delvis ”… kommit att utmana den traditionella forskningen om folkrörelser” (Vetenskapsrådet 2003, s. 68). Exempelvis hade begrep-pet folkrörelser upplösts och fått ge plats åt vad som i internationell forsk-ning benämns sociala rörelser.

Det sammanfattande intrycket från den vetenskapliga styrgruppens in-ventering och diskussioner i forskarkretsar blev därför att det här forsk-ningsområdet har betydande och viktiga potentialer:

Forskningen om det civila samhällets ideella sektor och om sociala rörelser och social ekonomi framhålls också som ett i Sverige nytt och angeläget forsk-ningsområde. Med en starkare finansiell bas och infrastruktur kan möjlighe-terna till forskning inom området tas till vara som en potential när det gäl-ler förnyelse av svensk humaniora och samhällsforskning. (Vetenskapsrådet 2003, s. 4 f.)

Mot den bakgrunden föreslog Vetenskapsrådet att det själv skulle få an-svaret för ett strategiskt grundforskningsprogram. Det skulle bestå av ett mindre antal starka miljöer, vars forskning skulle riktas in mot såväl ”fun-damentala principer och mekanismer men som samtidigt fokuseras mot ett strategiskt valt, brett område” (Vetenskapsrådet 2003, s. 8).

I sin forskningspolitiska proposition återgav regeringen nyligen Veten-skapsrådets bedömning:

Det är framför allt forskningen om det civila samhället, såsom den ideella sek-torn och frivilligorganisationer som kommit att utmärka sig som nydanande. (Regeringen 2005, s. 86)

Men för egen del lät man det vara med detta och hänvisade istället frågan till en aviserad översyn av den statliga folkrörelsepolitiken där även forsk-ningsaspekter ska beaktas.

Vetenskapsrådets karakteristik är inte minst intressant i retrospektivt ljus. För tio år sedan hade begreppet karakteriserats som ett närmast obrukbart begrepp i vetenskapliga sammanhang (Lidskog 995). Ett knappt årtionde


21

senare hade det i hög grad blivit en akademisk fråga som vetenskapssamhäl-let bedömde redan ha genererat intressanta perspektiv på svenskt samhälls-liv och dessutom innehålla betydande vetenskapliga potentialer.

Även från forskningssynpunkt hade begreppet civilsamhället samman-fattningsvis lyckats bryta loss svenska folkrörelser och föreningar ur dess statsförankring. Nu framstod de som något mer och delvis något annat än ”komplement till folkstyrelsen i den mån de påverkar eller verkar genom partierna” (Birgersson och Westerståhl 989, s. 84), som det hette i åttiota-lets statsvetenskapliga lärobok. De kunde också vara viktiga för demokra-tin, företagsamheten och det sociala kapitalet just som självständiga forum. Inte så att diskussionen kring begreppet präglas av konsensus. Flera kontro-verser pågår. De gäller både begreppet som sådant och exempelvis vad som är orsak och verkan i det komplicerade sambandet mellan tillitsfulla civila samhällen och rättvisa offentliga institutioner (Trägårdh 2006).

På en punkt framstår emellertid den svenska debatten som anmärk-ningsvärt svensk. Nästan undantagslöst, från såväl höger- som vänsterhåll, fördes den utifrån en kommunitär respektive kollektivistiskt social sam-hällsförståelse. Frånvaron av ett mer renodlat liberalt, individualistiskt per-spektiv var närmast total. Kanske var Trägårdh med sitt ”empowerment”-perspektiv det främsta undantaget (Trägårdh 2000). Eljest rymdes det nya svenska civilsamhället inom ramen för den särpräglade skandinaviska po-litiska kulturen (jämför Strandberg 2006).

Några forskningsfrågor

I den här skriften ställer ledamöter i Riksbankens Jubileumsfonds områdes-grupp för forskning om civilsamhället ett antal forskningsfrågor. Först ut-vecklar den förre utbildningsministern och demokratiutredaren Bengt Gö-ransson sin tvekan inför statsmakternas iver att styra forskningen och styra den utifrån en internationell konkurrenssituation (kapitel 2). För egen del förespråkar han en grundforskning, som söker sig mot områden där vår kunskap brister och där en självständig forskning skulle kunna ge resultat av betydelse också för dem som befinner sig utanför föreningsliv och frivil-lig sektor. Djupt förtrogen med folkrörelsers inre liv, lyfter han bland annat fram den betydelse som en egen byggnad har för att kunna agera självstän-digt som kommunikativ arena (jämför Freeman 979). Värnet om den typen av autonomi gör honom kritisk mot de tendenser till underkastelse och för-


22

mynderi som han ser breda ut sig inom de folkrörelser han levat i såväl som inom den socialdemokratiska välfärdsstat han tjänat.

Som Göranssons kapitel på sitt sätt visar, är det är oundvikligt men också alldeles nödvändigt att studier av svenskt civilsamhälle både direkt och in-direkt inkluderar analyser av svensk socialdemokrati. I långa stycken hand-lar det om att förstå den socialdemokratiska hegemonin. Den har utövat sin ”dominans vad gäller värderingar och kultur” men den har haft en särskild verkningskraft genom att den dessutom förmått ”penetrera och omforma” motståndarnas tänkande (Tilton 988, s. 388 f.). Den så kallade servicede-mokratin kan tjäna som exempel. Den utgjorde den speciella kommunala överideologi som med tiden både socialdemokratin och oppositionen om-fattade. Den gav företräde åt effektivitets- och likhetsvärden men tonade ned gemenskaps- och medborgarvärden (Strandberg 998). Välfärdsleve-ransernas kvalitet och fördelning blev på så vis den svenska demokratins mest betydande legitimitetskälla.

Det svenska civilsamhället utvecklades i hägnet av denna välfärdsstats-demokrati. Av Kjell Östbergs analys av den svenska sexiotalsradikalisering-en kan man utläsa ett annorlunda uttryck för samma välfärdsstatshegemo-ni. Då var svensk socialdemokrati föremål för en skarp välfärdsstatskritik (Östberg 2002). Den socialdemokratiska välfärdsstaten kom därmed även att prägla de nya proteströrelser som den kritiken resulterade i.

Omfattade den socialdemokratiska hegemonin även forskningen om folkrörelser och föreningsliv? Zetterberg var en av dem som hävdade det. Han menade att forskarna med tiden fått ett förvridet perspektiv på sam-hällslivet. Precis som folkrörelserna kommit att syssla allt mindre med att själva lösa problem och istället övergått till att förvänta sig att politikerna skulle göra det, handlade exempelvis forskarnas intervjufrågor om medbor-garnas kapacitet att påverka statsmakterna – inte deras kapacitet att lösa sina problem, hävdade han (Zetterberg 995). I liknande anda hade också Micheletti kritiserat de kolleger som studerat svenska medborgarassocia-tioner för att de:

… försvarat korporatismen och det socialdemokratiska styret utan närmare eftertanke […] den allmänna tendensen bland forskare har varit att bidra till den historiska glömskan genom att stänga sina sinnen – och därigenom våra – för utvecklingstendenser motsatta deras egna förutfattade meningar. De har romantiserat medborgarsammanslutningarna. (Micheletti 994, s. 230)


23

För att få perspektiv på hegemonin bör forskningen om det svenska civil-samhället ske i jämförande studier inom Norden och internationellt (för ett exempel, se Trägårdh 2006). På så sätt kan klarläggas om det finns några specifika, nationella institutionella förtöjningar som utformar villkoren för det svenska civilsamhällets sätt att fungera (Amnå 2006a; Fourcade och Schofer 2004; Rothstein och Stolle 2003).

Att svensk samhällsforskning faktiskt har varit djupt indragen i den soci-aldemokratiska hegemonin, ger också Lars Svedberg belägg för i sin analys (kapitel 3). Den tidigare skildrade ideologiska striden om civilsamhället har till och med gjort det svårt för att offentligt ens benämna och beskriva de omfattande, stabila och växande frivilliga sociala insatserna i det svenska samhället. Från borgerligt håll har man velat måla dem i sina bestämda fär-ger och från socialdemokratiskt håll har man snarast velat måla över dem när man utrett den svenska välfärden. Svedberg visar att dess tjänstepro-duktion är betydande. Vad civilsamhället de facto producerar i form av väl-färdstjänster i Sverige är synnerligen omfattande.

Det kan finnas många motiv för att engagera sig i ett ideellt arbete (Se t.ex. Jeppsson-Grassman 997). En bevekelsegrund kan vara att en med-borgare därigenom kan få en chans att gestalta en identitet som dittills inte varit offentligt erkänd. Nykterhets-, frikyrko- och kvinnorörelsen vimlar av berättelser på precis det här temat. Det kan vara ett sätt att komma ut och leva ut antingen sin egen särart eller offentligt påkalla uppmärksamhet kring de människor man bistår, till exempel de hemlösa eller barnsoldater (Tilly 2002).

Malin Gawell, doktorand i företagsekonomi, visar hur sådana identiteter i lokalsamhället också utvecklas som reflexer till generella globala föränd-ringsprocesser (kapitel 4). Hon intresserar sig särskilt för hur det går till när människor, kanske uppbragta över oförrätter, möts och gemensamt skapar organisationer för att åstadkomma en social förändring men därmed också former för att härbärgera sina delvis nya identiteter.

Vad Gawell kallar de entreprenöriella processerna, äger inte rum i någon nationell avskildhet. Det svenska civilsamhället har alltid varit rik på inter-nationella influenser. När Thörnbergs klassiska verk om de svenska folkrö-relserna skrevs, gavs ett betydande utrymme åt vad vi idag generöst skulle kalla just globala entreprenöriella processer. Han behandlade bland annat den vitala idéimport som folkrörelsens pionjärer sysslade med och som framför allt handlade om England och USA. Internationella sammanslut-


24

ningar etablerades också ganska tidigt, bilaterala stödverksamheter mellan kontinenterna likaså (Thörnberg 943).

Hur det går till att organisera och leda sådana idéburna verksamheter är föremålet för bidraget från Filip Wijkström, företagsekonom och Marian-ne af Malmborg, som har erfarenhet av att vara såväl förtroendevald ledare som anställd i ideella rörelser, dels som Rikslottachef, dels generalsekrete-rare för Cancerfonden (kapitel 6). De är dubbelt kritiska till det sätt på vil-ket den idéburna verksamheten betraktas i det offentliga rummet. För det första menar de att samtalen lider av den dikotoma uppdelningen mellan näringsliv och offentlig sektor. Det får bland annat till effekt att det sällan är verksamheten i sig som uppmärksammas utan mer dess instrumentella värden för de båda huvudsektorerna. Engagemang, kunskap och professio-nalism tillhör aspekter som därmed marginaliseras. För det andra har de kritiskt observerat det offentliga talets tendens att av en stor mångfald i as-sociationsformernas mål och former likrikta allt genom att röra ihop till en enda romantiserad ”folkrörelsemarinad”. Idag ser de också en rörelse bland många organisationers ledare att okritiskt hämta idéer för organisering och ledning från näringslivet. På samma sätt som tidigare, när man lånade in sina tekniker från den offentliga sektorn, befarar de att särarterna i den idé-burna verksamheten därigenom inte kommer att kunna tas till vara eller utvecklas i något kritiskt samspel med sin omgivning.

Just samspelet med andra sektorer är också centralt för ekonom-histori-kern Hans Westlund (kapitel 6). På mer än ett sätt försöker han vrida loss civilsamhället ur dess lika förmodade som kritiserade förförståelse som en stabiliserande, kollektiv och homogen samhällskraft. Han argumenterar i stället för att civilsamhället kan vara ett analytiskt verktyg för att förstå den kreativa dynamik som olikheter, alternativa värderingar och normer utgör och som kan vara avgörande för en regions ekonomiska utveckling. I den andan presenterar han några frågor av intresse för jämförande forskning. Leder med nödvändighet kunskapsekonomiernas tillväxtlogik till polarise-ring och genuina konflikter eller har olika civilsamhällen olika möjligheter att överbrygga klyftorna? Finns det exempelvis i den nordiska traditionen här en bevarad och kostbar särart?

En slutsats man kan dra av Westlunds kapitel är att begreppet civilsam-hället kastar ett nytt ljus över marknaden men också över de gränser som traditionellt dras upp mellan politik och marknad. Ibland skapas symbios mellan marknadens aktörer och det civila samhället. Med distinkt olika


25

strategier förhandlar ideella organisationer och privata företag sig fram till olika slag av samarbete, som ska gynna dem båda genom att ge de förra inflytande och pengar, de senare ett slags moralisk goodwill (Cedstrand 2005). Civilsamhällets organisationer blir på det sättet viktiga aktörer på marknaden. Det påminner om såväl konsument- som producentkoopera-tionens ursprungliga strategier och idéer. Idag utgör dock varken Konsum eller LRF några särskilt heta forskningsobjekt.

Däremot är gränsöverskridande mellan politik och marknad ett framträ-dande tema i forskningen om politiskt deltagande. Även den enskilde med-borgaren försöker – inte sällan via civilsamhällets organisationer – att an-vända sin köpkraft för att vinna politiskt inflytande längs sina värderingar. Medborgarna utvecklar konsumtionen som en del i sin politiska identitet. Inte sällan sker det med hjälp av Internet. Ofta äger det rum i någon av de sociala rörelser som kommit att kanalisera mycket av kampvilja och visio-ner när det gäller inte minst global rättvisa (Bennett 2003; Stolle, Hooghe och Micheletti 2005; van den Donk et al. 2004).

Vad kan då civilsamhället tänkas tillföra när det gäller globalt socialt ansvar och kollektiva myndigheter? Det är en fråga socialantropologen Christina Garsten söker svar på (kapitel 7). Är NGOs, INGOs, GONGOs, QUANCOs och DONGOs trovärdiga i sina anspråk att lösa motsättningen mellan en marknadsbaserad, kortsiktig logik och en mer långsiktig, sam-hällsbaserad logik? Hennes egen ståndpunkt är att nya politiska områden, som exempelvis globalt ansvar, bygger på mycket optimistiska förväntning-ar på samarbetet mellan aktörer från olika samhällssfärer. Förvisso ser hon en stor förändring av samhällets organisatoriska landskap som äger rum i till synes mjuka regleringsformer. Men hon menar samtidigt att viktiga vär-den som transparens, ansvarsutkrävande och utvecklandet av särarterna står på spel. Det finns därför anledning till kritiska studier.

Mötena mellan aktörer från civilsamhället, staten och företagen väcker också många andra frågor. Hur ser de på världen – vad får dem att handla enskilt och gemensamt? Med vilken tolkning kommunicerar de sina vär-den? Mer specifikt; var och hur möter det svenska civilsamhällets organisa-tioner världen utanför utifrån sina invanda beteendenormer, konventioner och uppförandekoder (jämför North 990; Ostrom 998; Rothstein 2000)? Hur kopplar man ihop sig med stater och företag? Och återigen måste man fråga sig om lojaliteten, kontrakten och partnerskapet har något pris i ter-mer av demokrati, autonomi och idéprofilering. Hur organiserar de sig inåt


26

som medlemsorganisationer för att motverka organisationernas vertika-la delning? Vad gör civilsamhällena med globaliseringen och vad gör den med dem?

Svaren på sådana frågor kan ge oss väsentlig kunskap om den neokorpo-rativa samtid där statsförvaltningen hotar löva av partierna politiken, civil-samhället låter sig tämjas till förvaltningsorgan och demokratin elitiseras i brist på en trovärdig institutionalisering av politiska konflikter (Etzioni-Halevy 993; Ibarra 2003). Ett exempel på denna nya typ av byråkratisering av politiken är när civilsamhällets opinionsbildning tas över av ideologise-rande statsförvaltning (Rothstein 2005). Om alla involverats och blivit sam-stämmiga, kanske bara en stor tystnad uppstår. Demokratin lever av samtal kring offentligt tydliggjorda motsättningar – inte av konsensus. Ett av civil-samhällets demokrativärden handlar just om att tillföra debatten alternativ information (Dahl 998).

Vad Garsten beskriver är alltså en mycket djuplodande förändring av den övergripande politiska styrningen och styrningsfilosofin. Bang har karak-teriserat den i termer av ”culture governance” (Bang 2003). Den utmanar själva föreställningen om civilsamhället som alla goda gåvors bärare. Det är en styrform som upphäver gränsen mellan civilsamhälle och stat. Genom politiska åtgärder ska individerna i civilsamhället bemäktigas för att bli mer aktiva i det politiska styret av det sociala livet. Denna nya politiska, kon-sensus- och legitimitetsorienterade stil tycks försöka återupprätta en kol-lektiv kontroll i en värld som i tilltagande utsträckning blivit komplex och oöverskådlig med flera olika maktcentra i vidsträckta flernivårelationer. Där ”måste” alla hjälpas åt och kommunicera med varandra för att gemensamt kompensera vars och ens försvagade styrkapacitet, makt och legitimitet (Bang 2003). Den nya Leviathan tycks vara den som söker att exploatera den goda viljan – inte med de enskilda människornas bästa för ögonen utan för att rädda organisationerna genom att exploatera våra identiteter. I prak-tiken kan det handla om mycket konfliktfyllda relationer som långt ifrån automatiskt infriar förhoppningar om till exempel demokrati och förtro-ende (Ahrne och Papakostas 2002; Johansson 2005; Lindberg 2005).

För att förstå denna förändring på en delvis annan nivå har Ulrich Beck utvecklat ett perspektiv med stor betydelse. Han utgår från den så kallade andra modernitet som inträder mot slutet av förra seklet. Den kan ses som en radikalisering av den första moderniteten, vilken begreppsligt var fjätt-rad vid territoriet, närmare bestämt nationalstaten, som samhällsbas, och


27

vid kollektiva kategorier, närmare bestämt klass, som identitetsbas. På en metateoretisk nivå fångar han de stora samhällsförändringarna in med be-greppen globalitet och individualisering. Medan det förra refererar till hur vi alltmer dras in i mer eller mindre ytliga globala förhållanden som gör na-tionalstatsgränserna obsoleta, avser det senare hur vi som individer med alla våra val skapar identiteter som rycker loss oss ur våra tidigare förtöj-ningar i kollektiva klass- och hushållskategorier (Beck 992; Beck och Beck-Gernsheim 2002).

Det är processer som får återverkningar i politiska system som i så hög grad byggt på representativitet i kollektiva termer, de må gälla idéer och åsikter eller sociala grupper (Bennich-Björkman 999; Sörbom 2002). Le-darna i den representativa demokratins institutioner får därmed problem att hantera den kritiska reflexivitet som demokratin i hög grad själv varit med om att utveckla. Inte heller det civila samhällets ledare torde vara im-muna mot dessa utmaningar.

Att förändrade övergripande förutsättningar kan öppna upp för initia-tiv och aktioner från olika konstellationer i civilsamhället har inspirerat många forskare att försöka förstå den nya transnationalismen. I en färsk värdering av de olika teoretiska angreppssätt som utvecklats, lyfter Tarrow och della Porta tre huvudfåror (della Porta och Tarrow 2005). Inom forsk-ningsgrenen internationella relationer, där de så kallade internationella re-gimerna och epistemiska samhällena studeras, upptäcktes icke-statliga ak-törer under åttio- och nittiotalen medan NGOs uppmärksammades först mot slutet av nittiotalet. De som gjorde det, med en konstruktivistisk an-sats, förde tillbaka fokus på normer och värden som centrala för förståelsen av globala politiska konflikter (Risse, Ropp och Sikkink 999). Mot slutet av åttiotalet utvecklades en annan forskningstradition, som gällde det globala civilsamhället och det transnationella medborgarskapet. Där blandades en makroanalytisk teori med fallstudier av olika organisationer. Fastän begrep-pet globala sociala rörelser egentligen aldrig preciserades utgjorde det ändå en central beståndsdel i föreställningen om det globala civilsamhället. Man begränsade sig dock till studier av olika ”goda” rörelser – miljörörelsen, MR och solidaritetsrörelser. Men, menar della Porta och Tarrow, forskarna nådde inte särskilt långt när det gällde att specificera förhållandena mellan å ena sidan stater, internationella regimer och institutioner och, å andra sidan, det globala civilsamhälle man såg som nära förestående. Det fanns dock forskare som komplicerade utopierna kring det globala civilsamhället


28

genom att bland annat synliggöra dess mångfacetterade förankring i och beroende av inrikespolitiken i olika länder. De gjorde det dock utan att för-neka att transnationella sociala rörelser får en växande betydelse genom att beröra frågor som blir alltmer internationella. Den kan också erbjuda större möjligheter för aktivism kring de internationella organ som på samma gång utgör objekt och arena för deras politiska kampanjer (Rucht 999).

Det är med detta globala perspektiv som sociologen Håkan Thörn analyse-rar civilsamhället (kapitel 8). Han behandlar den synnerligen framgångsrika svenska anti-apartheidrörelsen och dess förhållande till den bredare trans-nationella kampen. Tiden är rasåtskillnadspolitikens sista årtionden. Thörns teoretiska intresse kretsar framför allt kring en förståelse av globalt framväx-ande och politiskt innovativa sociala rörelser i ett jämförande perspektiv. Sta-tens stöd till sådana rörelser jämförs också med andra former av demokrati-stöd som numera ingår som en central del i svensk utvecklingspolitik.

Till sist är det värt att notera att de som forskar om civilsamhället ofta själva går in med ideologiska förtecken. Det tycks vara ett drag som inte en-bart gällde svenska folkrörelseforskare i det förra seklet. Det är som om ci-vilsamhällesforskarna vill kompensera den brist på utopier som partier och de representativa strukturerna påstås lida av. De utvecklar själva närmast politiska utkast för ett civilsamhälle.

Det är naturligtvis inte oproblematiskt om rollerna inte hålls isär så att man inte längre vet när civilsamhället är ett teoretiskt analysbegrepp och när det används normativt i politiskt-ideologiskt avseende. I jämförelse med den inrikespolitiska kontroversen i Sverige för tio år sedan då skillnaderna och särarternas betydelse för att utveckla värden i det svenska samhället fo-kuserades, står numera de olika sektorernas gemensamma uppgifter och ef-fektiviteten i ett samlat globalt agerande oftast i blickpunkten.

Bokens sista kapitel visar på civilsamhällets vitalitet i just denna sist-nämnda mening. Civilekonomen Kristina Persson, vice riksbankschef och grundare av Stiftelsen Frejas fond, närmar sig globaliseringsdebatten med fokus på demokrati och civilsamhälle (kapitel 9). Hon påvisar både tröghe-ter och förändringspotentialer i de existerande politiska organisationerna, företagen och finansiella institutionerna. Hon lyfter fram till synes genui-na konflikter mellan aktörernas tids- och platsbegrepp. Hennes slutsatser handlar om hur individerna i den andra moderniteten ändå kan skapa nya möjligheter för politiskt deltagande men också vad som krävs ifråga om en strukturell institutionell anpassning.


29

Några uppslag för en flervetenskaplig grund-forskning om det svenska civilsamhället

Kan vi då förstå samtiden bättre med civilsamhället som begreppsligt pris-ma? Trots sin idéhistoriska dubbeltydighet och sin tveeggade idépolitis-ka attraktivitet förefaller begreppet civilsamhället ha en sådan intellektuell kraft att utmana samhällsforskningen. Kritiskt använt framstår det särskilt fruktbart för processer som skär över gamla gränser – mellan stat och mark-nad, lokalt och nationellt, nationellt och globalt – och som därför gör att de gamla begreppen och teorierna åtminstone behöver utmanas och komplet-teras. Möjligen har begreppet civilsamhället alldeles särskilda förutsättning-ar att fånga några av samtidens gränsöverskridanden, just därför att det själv varit så bemängt med och utsatt för gränstvister.

Författarna till den här boken argumenterar ur olika synvinklar för det fruktbara i att ta civilsamhället som utgångspunkt för flervetenskaplig grundforskning. Vi menar att det skulle kunna resultera i värdefulla bi-drag till kunskapsbildningen om bortglömda eller undanskymda aspekter av djupgående sociala, ekonomiska, organisatoriska, politiska och kulturella förändringar i samtiden. Det skulle också kunna utveckla kultur- och sam-hällsvetenskaplig teori och metod i allmänhet men också begreppen och teorierna kring civilsamhället.

Förhoppningen är att forskare från skilda ämnesområden inspireras till både historiskt och nationellt jämförande studier av civilsamhällets betydel-se för och reaktioner på utvecklingen inom välfärdsstaten, flernivådemokra-tin och den globala ekonomin. Dynamiken och spänningarna i såväl civil-samhällets externa uttryck som dess inre förändringar bör analyseras.

I bokens olika kapitel ges många exempel på konkreta forskningsfrågor. Låt mig särskilt få lyfta fram följande:

• Historiska studier· Retrospektiva folkrörelseanalyser med ett civilsamhällesperspektiv.

• Demokratianalyser· Nordiska jämförelser utifrån en frågeställning om vad civilsamhället

spelar för roll i den delvis olikartade demokratiutvecklingen. Vad ska-par det numera för demokrativärden – och vad är det i så fall mer exakt som utgör de åtråvärda mekanismerna? Har civilsamhället en stabilise-rande eller försvagande funktion utifrån olika demokratiideal?


30

· Medför den institutionaliserade formen för samverkan mellan stat och civilsamhälle lokalt, nationellt liksom inom EU och FN inom olika sam-hällssektorer några risker för den representativa demokratins jämlik-hetsvärden och möjligheten att utkräva politiskt ansvar?

· På vilket sätt erbjuder civilsamhället en meningsfull form för samhälls-engagemang exempelvis via Internet (kampanjer, politiska bloggar…)?

• Civilsamhället under välfärdsstatens och de politiska styrformernas för-ändring· I tät samverkan mellan stat, civilsamhälle och näringsliv i lokal, natio-

nell och global politik sker opinionsbildning, lagstiftning, servicepro-duktion etcetera. Vad betyder detta för å ena sidan civilsamhällets au-tonomi och möjligheter att bidra till kritisk offentlighet och pluralism, å andra sidan för den generella välfärdspolitiken?

· Hur utvecklas konkurrens och samverkan mellan politiska eliter, poli-tiska partier, massmedierna, företag och civilsamhällets organisationer?

• Individuella och gruppvisa identiteter· Vad betyder civilsamhället för att bearbeta och kanalisera motsättning-

ar mellan medborgargrupper, regioner, intressen och värden i svenskt samhällsliv? Skapas därigenom mellanmänsklig tillit och socialt kapi-tal? Hur ser rekryteringen och sammansättningen av olika delar av ci-vilsamhället ut?

· Vad spelar aktivitet, medlemskap och ledaruppdrag i olika delar av civil-samhället för roll för identitetsutvecklingen hos olika medborgargrup-per i förhållande till klass, kön, etnicitet etcetera? Hur ser en medborga-res aktiviteter i olika delar av civilsamhället ut under ett helt livslopp?

· Utvecklas en livspolitisk konformitet vad avser mat, musik och kon-sumtion som delvis strider mot den andra modernitetens individuali-tetsideal?

• Inre utvecklingsprocesser· Professionaliseras och standardiseras civilsamhället till en sammanhål-

len, självständig tredje sektor eller betyder inlånen av ledarskaps- och styrmodeller och olika finansieringsstrategier att särarterna gentemot myndigheter och företag suddas ut? Är den utvecklingen i så fall gene-rell eller gäller olika villkor för olika typer av organisationer?

· Hur utvecklas konkurrens- och alliansförhållanden mellan äldre delar av civilsamhället, till exempel folkrörelserna och nya delar, till exempel globala sociala rörelser?


31

· Kan civilsamhället genom sina nya arbetsformer generera vinster ifråga om politisk effektivitet utan att samtidigt skapa förluster ifråga om del-tagande, delaktighet och ansvar?

· Vad har det svenska civilsamhällets opinionsbildning för relationer till transnationella sociala rörelsers kampanjer?

· Ger det svenska civilsamhällets internationella närvaro några sprid-ningseffekter ifråga om politisk medvetenhet, ställningstaganden och aktioner i svensk inrikes- och lokalpolitik? Vilka konflikter uppstår och vilket lärande sker i mötet mellan svenska, utländska och internationel-la samhällen?

· Civilsamhällets estetik – hur utvecklas mötesordningar, fysiska rum, hemsidor, sånger, flygblad, klädstil, konsumtionsvanor etcetera under nya teknologiska villkor?

REFERENSER

Ahrne Göran och Apostolis Papakostas. 2002. Organisationer, samhälle och globalise-ring. Lund: Studentlitteratur.

Amnå, Erik. 995a. Det mångtydiga mellanrummet. Några utländska forskningsimpul-ser. I Medmänsklighet att hyra? Åtta forskare om ideell verksamhet, red. E. Amnå. Örebro: Libris.

Amnå, Erik. 995b. Ideell verksamhet: förutsättningar, organisering och betydelse: hand-lingsprogram för forskning. Ds: departementsserien, 995: 30. Stockholm: Fritzes.

Amnå, Erik, red. 999. Civilsamhället. Stockholm: Demokratiutredningens forskarvo-lym VIII, SOU 999: 84.

Amnå, Erik. 2006a. Associational Life and the Future of Democracy in Sweden. An Analysis of Social Capital Formation and Political Capital among Swedish Youth in the 990s. I Comparative Studies in Civil Society and Its Social Implication, red. L. Trägårdh. New York and Oxford: Berghahn Books.

Amnå, Erik. 2006b. Playing with fire? A Swedish mobilisation for deliberative demo-cracy. Journal of European Public Policy 3 ().

Antman, Peter, Göran Greider och Tomas Lappalainen. 993. Systemskifte: fyra folk-hemsdebatter. Stockholm: Carlsson.

Arvidsson, Håkan och Lennart Berntson. 980. Makten, socialismen och demokratin: om det förstatligade samhället. Lund: Zenit.

Arvidsson, Håkan, Lennart Berntson och Lars Dencik. 994. Modernisering och välfärd: [om stat, individ och civilt samhälle i Sverige]. Socialstatsprojektet, 994: . Stockholm: City Univ. Press.

Bang, Henrik P. 2003. A new ruler meeting a new citizen: culture governance and eve-ryday making. I Governance as social and political communication, red. H. P. Bang. Manchester: Manchester University Press.


32

Beck, Ulrich. 992. Risk society: towards a new modernity. Theory, culture & society (Lon-don). London: Sage.

Beck, Ulrich och Elisabeth Beck-Gernsheim. 2002. Individualization: institutionalized individualism and its social and political consequences. Theory, culture & society. London: Sage.

Bengtsson, Håkan A. 999a. Demokratins ideal och det civila samhället. I Civilsam-hället som demokratins arena. Stockholm: Demokratiutrednings skrift nr 29, SOU 999: 2.

Bengtsson, Jesper. 999b. Att öppna kanaler till nya rörelser. I Civilsamhället som demo-kratins arena. Stockholm: Demokratiutredningens skrift nr 29, SOU 999: 2.

Bennett, W. Lance. 2003. Communicating Global Activism. Strengths and Vulnerabili-ties of Networked Politics. Information, Communication & Society 6 (2): 43–68.

Bennich-Björkman, Li. 999. Känslomakaren. Populärkulturens makt och medborgar-rollens förändring. I Civilsamhället, red. E. Amnå. Stockholm: Demokratiutredning-ens forskarvolym VIII, SOU 999: 84.

Birgersson, Bengt Owe och Jörgen Westerståhl. 989. Den svenska folkstyrelsen. Stock-holm: Publica.

Budgetpropositionen. 992/93. Budgetproposition.Cedstrand, Sofie. 2005. Idealism till salu? om ideella organisationers strategival och dess

demokratiska betydelse. Förvaltningshögskolans rapporter / Göteborgs universitet, 68. Göteborg: Förvaltningshögskolan.

Cohen, Jean L. och Andrew Arato. 992. Civil society and political theory. Cambridge, Mass.: MIT Press.

Dahl, Robert. 998. On democracy. New Haven: Yale University Press.Dahlkvist, Mats. 995. ”Det civila samhället” i samhällsteori och samhällsdebatt. En kri-

tisk analys. I Civilt samhälle kontra offentlig sektor, red. L. Trägårdh. Stockholm: SNS (i samarbete med CEFOS).

Dahlkvist, Mats. 999. Den instängda demokratin. Rörelsesocialism och statssocialism i svensk arbetarrörelse. I Civilsamhället som demokratins arena. Stockholm: Demo-kratiutredningens skrift nr 29, SOU 999: 2.

della Porta, Donatella och Sidney Tarrow. 2005. Transnational Processes and Social Activism: An Introduction. I Transnational Processes and Social Activism. People, Passions, and Power, red. D. della Porta och S. Tarrow. Lanham: Rowman & Little-field Publishers.

Demokratiutredningen. 2000. En uthållig demokrati? Politik för folkstyrelse på 2000-talet. Stockholm: Statens offentliga utredningar, SOU 2000: .

Ehrenberg, John. 999. Civil society: the critical history of an idea. New York: New York University Press.

Engberg, Jan. 986. Folkrörelserna i välfärdssamhället: Umeå: statsvetenskapliga insti-tutionen, Umeå universitet.

Etzioni-Halevy, Eva. 993. The elite connection: problems and potential of Western de-mocracy. Cambridge, MA: Polity Press.

Fourcade, Marion och Evan Schofer. 2004. The Multifaceted Nature of Civic Engage-


33

ment: Forms of Political Activity in Comparative Perspective. In Annual Conference of the Social Science History Association. Chicago.

Freeman, Jo. 979. Resource Mobilisation and Strategy: A Model for Analyzing Social Movement Organisation Actions. I The Dynamics of Social Movements – Resour-ce Mobilization, Social Control, and Tactics, red. N. Zald, N. Mayer och John D. McCarthy. Cambridge, Mass.: Wintrop Publishers.

Gustafsson, Bo. 988. Den tysta revolutionen: det lokala välfärdssamhällets framväxt: exemplet Örebro 945–982. Hedemora: Gidlund.

Habermas, Jürgen. 996. Between facts and norms: contributions to a discourse theory of law and democracy. London: Polity.

Hall, John A. och Frank Trentmann. 2005a. Civil society: a reader in history, theory and global politics. New York, N.Y.: Palgrave Macmillan.

Hall, John A. och Frank Trentmann. 2005b. Contests over Civil Society: Introductory Perspectives. I Civil Society. A Reader in History, Theory and Global Politics, red. J. A. Hall och F. Trentmann. Hampshire: Palgrave Macmillan.

Havel, Václav och Jan Vladislav. 986. Václav Havel or Living in truth: twenty-two es-says published on the occasion of the award of the Erasmus Prize to Václav Havel. London: Faber.

Hebert, Niels och Kerstin Jacobsson. 999. Olydiga medborgare? Om flyktinggömmare och djurrättsaktivister. Stockholm: Demokratiutredningens skrift nr 27, SOU 999: 0.

Holmberg, Sören och Henrik Oscarsson. 2004. Väljare: svenskt väljarbeteende under 50 år. Valundersökningar, 2. Stockholm: Norstedts juridik.

Hultman, Kristina. 999. Perspektivet som kom bort – om kvinnorörelsen och feminis-men som demokratisk kraft. I Civilsamhället som demokratins arena. Stockholm: Demokratiutredningens skrift nr 29, SOU 999: 2.

Ibarra, Pedro, red. 2003. Social Movements and Democracy. New York: Palgrave Mac-millan.

Jacobsson, Kerstin. 999. Den offentliga demokratisynen. I Demokrati och medborgarskap, red. E. Amnå. Stockholm: Demokratiutredningens forskarvolym II, SOU 999:77.

Jeppsson Grassman, Eva. 997. För andra och för mig – Det frivilliga arbetets innebörder. Stockholm: Sköndalsinstitutets skriftserie nr 8.

Johansson, Staffan. 2005. Ideella mål med offentliga medel. Stockholm: Sober.Kaldor, Mary. 2004. Det globala civilsamhället: ett svar på krig. Göteborg: Daidalos.Kommunal demokrati. Stockholm: SOU 975: 4.Lidskog, Rolf. 995. Sociologins objekt eller politikens begrepp? Reflektioner kring be-

greppet civilt samhälle. Sociologisk forskning (): 3–54.Lindberg, Elisabet. 2005. Vad kan medborgarna göra? fyra fallstudier av samarbetsfor-

mer för frivilliga insatser i äldreomsorg och väghållning. Stockholm studies in socio-logy, N. S., 24. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.

Lindholm, Berndt. 983. Rörelsen och folkhemmet: välfärdsstaten, den kommunala de-mokratin och medborgarmedverkan. Tema nova. Stockholm: Rabén & Sjögren.

Lundkvist, Sven. 977. Folkrörelserna i det svenska samhället 850–920. Uppsala: Alm-qvist & Wiksell international.


34

Maktutredningen. 990. Demokrati och makt i Sverige. Stockholm: Maktutredningens huvudrapport, SOU 990: 44.

Micheletti, Michele. 994. Det civila samhället och staten: medborgarsammanslutning-arnas roll i svensk politik. Publica. Stockholm: Fritze.

Nilsson, Lennart. 999. Åtstramningen och folkviljan. I Demokratin i den offentliga sek-torns förändring. Stockholm: Demokratiutredningens småskrift nr 9, SOU 999: 40.

Norén Bretzer, Ylva. 2005. Att förklara politiskt förtroende. Betydelsen av socialt kapi-tal och rättvisa procedurer. Göteborg: Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

North, Douglas. 990. Institutions, Institutional Change and Economic Preformance. New York: Cambridge University Press.

Nyberg, Anita. 985. Barnomsorgen. Ett kvinnligt nollsummespel eller? I Medmänsklig-het att hyra? Åtta forskare om ideellt arbete, red. E. Amnå. Örebro: Libris.

Ostrom, Elinor. 998. A behavioral Approach to the Rational-Choice Theory of Collec-tive Action. American Political Science Review 92 (): –22.

Premfors, Rune. 99. The ‘Swedish Model’ and Public Sector Reform. West European Politics 4 (3): 83–95.

Putnam, Robert D., Robert Leonardi och Raffaella Y. Nanetti. 992. Making democracy work: civic traditions in modern Italy. Princeton, N.J.: Princeton University Press.

Qvarsell, Roger. 985. Mellan familj, arbetsgivare och stat. En idéhistorisk essä om det sociala ansvarets organisering under två århundraden. I Medmänsklighet att hyra? Åtta forskare om ideell verksamhet, red. E. Amnå. Örebro: Libris.

Regeringen. 2005. Forskning för ett bättre liv, proposition 2004/2005: 80.Risse, Thomas, Steve C. Ropp och Kathryn Sikkink. 999. The power of human rights:

international norms and domestic change. Cambridge studies in international rela-tions, 66. Cambridge: Cambridge University Press.

Rosenberg, Göran. 993. Medborgaren som försvann: om politikens kris och möjligheter. Stockholm: Bromberg.

Rothstein, Bo. 995. Svensk välfärdspolitik och det civila samhället. I Civilt samhälle kon-tra offentlig sektor, red. L. Trägårdh. Stockholm: SNS (i samarbete med CEFOS).

Rothstein, Bo. 2000. Trust, Social Dilemmas and Collective Memories. Journal of Theo-retical Politics 2 (4): 477–50.

Rothstein, Bo. 2005. Från ämbetsverk till ideologiska statsapparater. I Bortom den starka statens politik, red. B. Rothstein och L. Vahlne Westerhäll. Stockholm: SNS.

Rothstein, Bo och Dietlind Stolle. 2003. Social capital in Scandinavia: An introduction to a special issue of Scandinavian Political Studies. Scandinavian Political Studies 26 (): –26.

Rucht, Dieter. 999. The Transnationalization of Social Movements. I Social Movements in a Globalizing World, red. D. della Porta, H. Kriesi och D. Rucht. London: Macmillan.

Skocpol, Theda. 992. Protecting Soldiers and Mothers: The political Origin of Social Po-licy in the United States. Cambridge: Harvard University Press.

Stark, Agneta och Robert Hamrén. 2000. Frivilligarbetets kön: kvinnor, män och frivil-ligt arbete: en översikt. Àjour, 5. Stockholm: Svenska kommunförb.


35

Stolle, Dietlind, Marc Hooghe och Michele Micheletti. 2005. Politics in the Supermar-ket: Political Consumerism as a Form of Political Participation. International Politi-cal Science Review/ Revue internationale de science politique 26: 245–269.

Strandberg, Urban. 998. Debatten om den kommunala självstyrelsen 962–994. Göte-borg studies in politics, 5. Hedemora: Gidlund.

Strandberg, Urban. 2006. Introduction: Historical and theoretical perspectives on Scan-dinavian political systems. Journal of European Public Policy 3 ().

Strömberg, Thord. 988. Historien om bostadsmarknadens politisering. Socialdemokra-tin och bostadsfrågan. I Socialdemokratins samhälle. SAP och Sverige under 00 år, red. K. Misgeld, K. Molin och K. Åmark. Stockholm: Tiden.

Svedberg, Lars. 993. Socialt inriktade frivilligorganisationer – några grundläggande ka-rakteristika. SOU 993: 82.

Sörbom, Adrienne. 2002. Vart tar politiken vägen? om individualisering, reflexivitet och görbarhet i det politiska engagemanget. Stockholm studies in sociology, N. S., 4. Stock-holm: Almqvist & Wiksell International.

Thörnberg, E. H. 943. Folkrörelser och samhällsliv i Sverige. Orientering i aktuella ämnen. Stockholm: Bonnier.

Tilly, Charles. 2002. Stories, Identities, and Political Change. Lanham: Rowman & Litt-lefield Publishers.

Tilton, Tom. 988. Ideologins roll i socialdemokratisk politik. I Socialdemokratins sam-hälle. SAP och Sverige under 00 år, red. K. Misgeld, K. Molin och K. Åmark. Stock-holm: Tiden.

Trägårdh, Lars, red. 995. Civilt samhälle kontra offentlig sektor. Stockholm: SNS (in co-operation with Center for Public Sector Research at Göteborg University).

Trägårdh, Lars. 999. Det civila samhället som analytiskt begrepp och politisk slogan. I Civilsamhället, red. E. Amnå. Stockholm: Demokratiutredningens forskarvolym VIII, SOU 999: 84.

Trägårdh, Lars. 2000. Empowerment och egenmakt. Stockholm: Timbro.Trägårdh, Lars, red. 2006. Comparative Studies in Civil Society and Its Social Implica-

tion. New York and Oxford: Berghahn Books.Uddhammar, Emil. 999. Om civilsamhällets roll för demokrati och välfärd. I Civilsam-

hället, red. E. Amnå. Stockholm: Demokratiutredningens forskarvolym VIII.van den Donk, Wim, Brian D Loader, Paul G Nixon och Dieter Rucht. 2004. Cyberpro-

test: new media, citizens and social movements. London: Routledge.Vetenskapsrådet. 2003. Svensk forskning om demokrati, offentlig förvaltning och folkrö-

relser – en kartläggning av forskningen under perioden 990–2003 utförd av Veten-skapsrådet på regeringens uppdrag. Stockholm: Vetenskapsrådet.

Zetterberg, Hans. 994. Samhällssfärerna i historiens ljus. Sociologisk forskning (2): 63–85.

Zetterberg, Hans L. 995. Civila samhället, demokratin och välfärdsstaten. I Civilt sam-hälle kontra offentlig sektor, red. L. Trägårdh. Stockholm: SNS.

Zetterberg, Hans L. 999. Etik och demokratisk statskonst. Stockholm: Demokratiutred-ningens småskrift nr 5, SOU 999: 3.


36

Åberg, Ingrid. 988. Revivalism, Philantropy and Emancipation. Women’s Liberation and Organisation in the Early Nineteenth Century. Scandinavian Journal of History 3 (): 399–420.

Åberg, Rune. 990. Industrisamhälle i omvandling: människor, arbete och socialt liv i en svensk industristad från femtiotal till åttiotal. Maktutredningens publikationer. Stockholm: Carlsson.

Östberg, Kjell. 2002. 968 – När allting var i rörelse. Sextiotalsradikaliseringen och de sociala rörelserna. Stockholm: Prisma.

37

2.Ett nästintill odefinierbart forskningsområde

Bengt Göransson

Tecknaren Robert Nyberg låter i en av sina teckningar den lille pojken fråga ”Hur är man när man är flexibel, pappa” och få svaret ”Man ser glad ut när dom jävlas med en”. Förnyelse och förändringsbenägenhet är idag centrala värdeord, och medan den kritiskt ifrågasättande i regel hänvisas till jubi-leumsfirandenas retoriska uppvisningar, får den som utan protest fogar sig inte sällan ta emot beröm för sin förmåga till anpassning. Det är ingen till-fällighet att effektiviteten samtidigt har blivit ett av de viktigaste målen för de flesta verksamheter: effektivitetens värsta fiende är som bekant nyfiken-heten (Gör som du blir tillsagd, fråga inte så mycket! är ju vad den effektive alltid skriar till den nyfikne.)

Det är inte utan skäl som jag väljer denna ingång i ett resonemang om forskning kring det som kallas den tredje sektorn eller civilsamhället. Denna sektor diskuteras nästan aldrig annat än i relation till den första eller andra sektorn, till marknad eller till samhällsapparat. Inte minst blir detta tydligt när det gäller forskning kring denna tredje sektor. Begreppen tredje sek-tor och civilsamhälle är inte särskilt väl avgränsade, civilsamhälle används omväxlande med folkrörelsesamhälle, trots att det senare är smalare än det förra (alla föreningar är inte folkrörelser, och i civilsamhället finns förete-elser som saknar organiserad struktur, inte minst när det gäller ekonomisk verksamhet, bärplockning t.ex.). Ett begrepp som social ekonomi inkorpo-reras inte sällan i civilsamhällets familjegemenskap, trots att inte det heller är glasklart.

Många problem är förknippade med att begreppet civilsamhälle är opre-cist. Som många opregnanta uttryck och begrepp som är förknippade med i grunden positiva värderingar riskerar det nämligen att missbrukas. Det sker inte sällan med begreppet civilsamhälle som har kommit att användas som besvärjelse inför politiska tillkortakommanden.

Jag drar av mitt så här långt förda resonemang slutsatsen att vi behöver

ETT NÄSTINTILL ODEFINIERBART FORSKNINGSOMRÅDE

38

uppmuntra ett slags civilsamhällets grundforskning. Utifrån ett grundläg-gande studium av organisationers skilda karaktärer skulle det vara möjligt att skapa en hanterlig begreppsapparat, och följande fem exempel pekar på frågor som en sådan grundforskning skulle kunna omfatta.

Det första: Hur skapas och utvecklas gemenskap och gemenskaper mel-lan medborgare? Singularformen gemenskap betecknar ett grundläggan-de värde, pluralformen gemenskaper dettas mer eller mindre formalise-rade uttryck. Per Olov Enquist berättar i sin stora roman om Lewi Pethrus (Lewis resa 200) om Brödraförsamlingens kyrka i Christiansfeld, ”det jät-telika tvärställda bönhuset”. ”Kyrkan bestod av en enda stor sal, med talar-stolen på ena långsidan, mitt på, och bänkarna i tio rader, längs med lång-skeppet. Fribärande tak. Inga pelare. Inga dekorationer, allting helt vitt och i trä, och med köket i ett rum bakom ena kortsidan. Det var klart att det skulle finnas ett kök. Frikyrkornas bönhus och hyddor skiljer sig från stats-kyrkans helgedomar genom att där finns kök. Varför alltid kök? Det betyd-de att där kunde man laga mat till de troende. Väckelserörelsen hade kök. Kyrkan icke. Det var det naturliga”.

Kan frikyrkans närhet till de sina förklaras av köket snarare än av för-kunnelsen, medan statskyrkans avsaknad av kök förklarar dess relativa dis-tans? Frågan utvecklad och överflyttad till profana rörelser – kan det tänkas att den fysiska närhet som kokandet av kaffet och kaffedrickandet innebär också skapar förutsättningar för en förtrolighet som underlättar utveck-landet av gemensamma idéer? Lite förenklat och tillspetsat – har kaffet i folkrörelserna varit gemenskapsgrundande? Att vinna kunskap om gemen-skapens personliga behov och villkor borde fördenskull vara något mycket angeläget för den som vill utveckla det demokratiska samhället. Inte minst gäller detta i en tid då framgången för det som kallas nya rörelser anses ligga i frånvaron av den sortens kollektiva sysselsättningar som kännetecknade gamla folkrörelser; att de är effektivare i marknadsförandet av sina idéer och krav genom att avstå från den fysiska samvaro som exempelvis gemen-sam kaffekokning innebär. Medför detta slags sidospår och omvägar i idéar-betet alltid reella förseningar? Eftersom flertalet frivilligorganisationer idag i större eller mindre omfattning är mottagare av ekonomiska bidrag från samhället, skulle det också vara av värde att studera i vad mån organisa-tionernas självständighet ökar med förekomsten av gemenskapsrelationer som omfattar också annat än de gemensamma idéerna.

Intressant att djupare studera är vidare effekterna för samhällsgemenska-


39

pen av den nyliberala föreställningen att medborgaren bör ses som kund hos samhället, eller i varje fall hos samhällsapparaten. Vissa konsekvenser är uppenbara. En kund har som bekant bara en skyldighet, nämligen att betala. Den missnöjde kunden reagerar genom att överge butiken. Med-borgaren som ser sig som kund upphör att vara medborgare. Vi har i vinter påmints om Kennedys berömda uppmaning till de amerikanska väljarna: Fråga inte vad ditt land kan göra för dig. Fråga vad du kan göra för ditt land i stället! I kundsamhället skulle motsvarande uppmaning lyda: Fråga inte vad din handlare kan göra för dig utan vad du kan göra för din handlare! Att de-finiera medborgarskapets karaktär i den enskilde medborgarens perspektiv borde därför vara en central forskningsuppgift för den som vill förstå mer av den tredje sektorn/civilsamhället.

Det andra: Det finns i vårt land en stark folkbildningstradition. Den bru-kar i regel beskrivas som framvuxen underifrån, i opposition mot överord-nade och överordnades bildningsideal. Akademisk utbildning och forsk-ning har ställts mot den vad man menar vara genuina folkbildningen. Och fullt så enkelt är det inte. Folkbildningen har i själva verket starka band till akademiernas bildningssyn, inte bara därigenom att många av de tidiga folkbildarna var sprungna därur och ville ge också underklassen det den varit utestängd från. Att folkbildning och universitet i kunskaps- och bild-ningssyn stått och står nära varandra – det fria sökandet är ett karakteris-tiskt ledord – visar sig inte minst i våra dagar där det snarast är skolan som övergivit äldre bildningsmål och kommit att få alltmer av ”avnämarstyr-ning”. Skolan är i vår tid oftast både definierad och utformad utifrån.

Att forska om folkbildningssyn och akademiernas förhållande till kun-skap och fri forskning i ett parallellperspektiv torde fördenskull vara en an-gelägen uppgift.

Det tredje: Folkrörelser och media är något som ofta diskuteras men som bara undantagsvis blivit föremål för en grundläggande och jämförande ana-lys, dvs. en analys som syftat till att studera dem parallellt, inte som kon-kurrerande företeelser. Den enda artikel som jag har läst och som antyder en sådan publicerades 973 i skriften Inflytande på en tråd. Den hade Gun-nar Nelker, direktör för Försäkringsbolaget Ansvar, som författare. Skrif-ten gavs ut inom ramen för en av de få djupgående framtidsstudierna som har genomförts i svenskt folkrörelseliv, ett projekt som bar namnet Idé på sikt och som pågick från sent 960-tal till 975 då slutrapporten (med ti-teln 995 är nära) publicerades. Hudvudmän för projektet var frikyrka och


40

nykterhetsrörelse i samarbete med Ansvar som svarade för kostnaderna. Ansvar betydde dock mer än så, Nelker var en av de ytterst få i svenskt folkrörelseliv som förmådde förena en vardaglig kommersiell verksamhet med principiellt tänkande och kritisk analys. Så här skriver han om förhål-landet mellan folkrörelser och media inför den nya mediasituation som då kunde förutses, där kabelteve och video dramatiskt förväntades föränd-ra samhällsarbetet. Han resonerar om de klassiska folkrörelsernas relation till media under åren och noterar hur först tidningarna, sedan radion och teven givit folkrörelsearbetet nya villkor; de har förlorat en av sina tidiga och betydelsefulla funktioner, den att också vara massmedium.

Att dessa nya medier i själva verket var alternativ till dem själva [folkrörelser-na] i kontakten mellan människorna och staten har de ännu i denna dag inte velat acceptera. Folkrörelserna har inte identifierat sig själva som massmedier; de har trott sig konkurrera på ett annat plan.

Nog skulle väl en studie om folkliga rörelsers beroende av och än mer av deras anpassning till media kunna underlätta vår förståelse av det som sker i dag, också utanför landets gränser.

Det fjärde: jag har framför mig ett nyhetsbrev från Socialstyrelsen som rap-porterar om det arbete som sekretariatet för frivilligt socialt arbete och or-ganisationsbidrag bedriver. SoFriNytt heter nyhetsbrevet och det som fångar mitt intresse är vinjettens slogan: ”…alltid steget före” står det. Tydligare kan knappast det som demokratiutredningens Erik Amnå kallade statens ockupa-tion av folkrörelserna uttryckas. Ett statligt sekretariat ligger steget före rörel-sefolket som därigenom reduceras till ett slags frivilligkår åt staten. Vad är det som gör att medlemsmässigt stora organisationer som ovedersägligen utför ett omfattande och mycket värdefullt arbete exempelvis på det sociala områ-det ändå framstår som svaga och beroende? Är det bara det förhållandet att de tar emot anslag? Organisationer utan anslag tycks sällan vara starkare, så det kan knappast vara det. Ligger förklaringen i folkrörelsers och andra fri-villigorganisationers inre liv, att de har svårt att värva nya medlemmar och brister i kontinuitet? Nelker och Idé på sikt-skriften Inflytande på en tråd kan ge uppslag på också denna punkt. Jag citerar:

Trots det negativa i de svenska folkrörelsernas utveckling är det anmärk-ningsvärt hur mycket bättre än sina motsvarigheter utomlands de har stått emot påfrestningarna. Särskilt gäller detta nykterhetsrörelsen.


41

Förklaringen är inte alldeles given. Att den hänger samman med mass-mediefunktionen är dock sannolikt, och att denna funktion har haft sin prak-tiska förankring i de tusentals profana ordenshusen runt om i landet är också troligt. Andra länders nykterhetsrörelser har varit sekundära i förhållande till andra organisationer, t. ex. till kristna samfund. Det helt egna liv som nyk-terhetsrörelsen fört i Sverige med egna hus och lokaler har man inte motsva-righet till utomlands. Ordenshuset mitt byn med ljus i fönstren under mörka vinterkvällar står som symbolen för det praktiska vittnesbördet om samlande roll för en mängd kommunikativa uppgifter i ett Sverige utan television. […] Var det egentligen ordenshusen mer än själva rörelserna som gav karaktär åt vårt tidigaste demokratiska genombrott? Mycket tyder på det.

På vilket sätt ger lokalinnehavet kontinuitet? Är det helt enkelt så att den som tror på en idé som inte visar sig fruktbar eller lockande kan dra sig till-baka, medan den som därtill har en lokal tvingas ta ansvar för denna? En studie om frivilligrörelser och lokalinnehav skulle kunna ge lärdomar till nytta för all samhällsplanering, fysisk i form av stadsplanering och ekono-misk genom att ge grunder för offentliga bidrag. Ökar vidare lokalinnehavet organisationernas autonomi?

I detta sammanhang skulle man också kunna belysa de effekter som arki-tekturen har för frivilligorganisationers framgångar och tillkortakomman-den. På samma sätt som exempelvis nyskapande teaterföreställningar ofta skapas i rumsmiljöer som bjuder motstånd och estetisk utmaning, torde det som brukar kallas föreningslivets brist på förnyelse kunna sökas i det faktum att möteslokaler nästan undantagslöst utformas efter bekvämlig-hetskrav, inte efter önskemål eller strävanden att utveckla eller förändra arbetsformerna, inte ens efter ambitionen att möjliggöra det arbete som mötet innebär. Tror någon att konferensresorna över Ålands hav någonsin planeras utifrån konferensens behov av resultat? Frågan för arrangören är sannolikt oftast hur man ska kunna ordna en konferens när man ändå är på resa.

Det femte: Med stor tillfredsställelse brukar vi notera att dagens medbor-gare, inte minst de unga, har ett icke-auktoritärt förhållningssätt till över-heten. Att detta inte uppskattas av alla påpekade jag inledningsvis, och jag förvånas över att nyliberalismens företrädare i regel intar starkt auktoritära attityder. ”Den enda vägens politik” är ett sätt att uttrycka denna. En gene-rell antiauktoritär attityd hos medborgarna har jag därför sett som något


42

löftesrikt. Men hur är det egentligen? Under senare tid har jag kunnat se tecken på att inte minst ungdomar låter sig attraheras av starkt auktoritära strömningar och rörelser. Man har kunnat läsa om en ny pastorsroll i delar av frikyrkligheten, något som kallas ”en apostolisk pastorsroll”. Pastorn har sitt uppdrag direkt av Gud, utan mellanhänder. Deras församlingar saknar med andra ord en inre demokrati men ser sig inte odemokratiska, eftersom medlemmarna har full valfrihet att vara med eller att avstå. Är du med oss eller mot oss? Antingen eller, valet är ditt. När detta förhållningssätt som här förenas med religion blir omvärlden förfärad. Alla ser och reagerar mot det starkt auktoritära styret. Nog är det märkligt att exakt samma form för verksamheten av många ses som ny och välkomnas på grund av sin effekti-vitet när den tillämpas av det som kallas nya rörelser. Är denna nyauktori-tära tendens karakteristisk för nya rörelser och är den i så fall ett resultat av en önskan att sätta effektiviteten som främsta kriterium för måluppfyllelse? En studie av nya rörelsers auktoritära drag skulle kunna ge underlag för en nyanserad och fördjupad demokratidebatt i vårt samhälle. I vilken typ av rörelser hittar man idag de mest auktoritära ledarna? Tänk om det är så att de ledare – inom politiken såväl som i företagsvärlden – som idag utmanar genom att ha tillskansat sig ledarskapets alla privilegier i själva verket sak-nar auktoritet. Nog framstår många av dem oftare som narraktiga än auk-toritära, och deras makt är inte sällan skenbar. När omvärlden konfronteras med resultaten av deras maktutövning kan det vara bra att ställa testfrågan Var det så här de ville att det skulle bli?

Några avslutande och konkluderande resonemang. Forskningen om ci-vilsamhället möter per definition en svårighet som orsakas av att begreppet civilsamhälle knappast låter sig bestämmas annat än negerande, dvs. civil-samhälle är det som inte är offentlig sektor, näringsliv eller privatliv. Såväl ABB som den lilla kioskrörelsen kan hjälpligt pressas in i samma närings-livssektor, därför att de bedriver en ekonomisk verksamhet som oavsett volym har ett slags gemensam bas. Civilsamhället har inte någon sådan ge-mensam bas eller verksamhetsinriktning. Forskaren lockas därför att fors-ka om det som man kan forska om, analyserar kampanjrörelser, trossam-fund och intresseorganisationer som om de skulle verka under liknande omständigheter. Skattebetalarnas Förenings verksamhet existerar i kraft av det tvång som skattebetalaren utsätts för, Jehovavittnet däremot genom det inre tvång som övertygelsen om jordens undergång skapar. Och det för-hållandet att det inte finns något entydigt civilsamhälle innebär också att


43

forskningens nytta inte blir så alldeles enkel att definiera. En idérörelse kan aldrig mekaniskt tillämpa erfarenheter och kunskaper från det kommersi-ella fältet, eftersom nykterhetsföreningen (dvs. dess medlemmar) knappast kan förutsättas förändra sin grundläggande idé för att vinna nya anhäng-are. Frikyrkosamfundet kan för sin överlevnad inte överge gudstron, även om en omvärldsanalys skulle ge vid handen att dess rekryteringsbas skulle vidgas därigenom.

Forskningens problem med att definiera området leder till att dess resul-tat blir svåra att nyttiggöra. Motsvarande problem återfinns i det politiska systemet. Vad är egentligen begreppet ”folkrörelsepolitik” annat än en flos-kel? Det skulle i så fall vara uttryck för ett oblygt försök från den politiska maktens sida att skaffa sig kontroll över frivilligrörelserna.

Jag drar två slutsatser av detta resonemang. Den första gäller definitio-nen. Om man i stället för de abstrakta begreppen privatliv, civilsamhälle, näringsliv och offentlig sektor väljer de konkreta familj, förening, företag och förvaltning blir avgränsningarna enklare och bestämmande av forsknings-områden enklare.

Den andra slutsatsen är att den forskning som rör det vi kallar civilsam-hälle/förening måste vara fri från yttre styrning, anvisa möjliga forsknings-fält och objekt men inte söka avgränsa forskningsområden. Jag använder begreppet fält för något som forskaren och forskningens intressenter själva söker upp, forskningsområde för det som anslagsgivaren definierar.

För egen del har jag under större delen av mitt liv verkat i det som jag brukat kalla folkrörelsesektorn av samhället, i nykterhets-, arbetar- och bildningsrörelse för att nämna de viktigaste av de sektorer jag ägnat min tid. Jag är därför part i målet, jag har en bestämd uppfattning, jag pläderar och stöder mig på värderingar som jag inbillar mig är välgrundade. När jag redovisar fem förslag till forskningsuppgifter är det emellertid inte i syfte att få dessa mina uppfattningar bekräftade utan för att kunna utsätta dem för en granskning som möjliggör komplikation. Dagens debatter rör sig oftast mellan tro och otro, mellan ja och nej. Det som i själva verket ger den bästa grunden för kloka beslut och meningsfulla åtgärder är tvivlet, det välgrun-dade tvivlet. Utan en fördjupad forskning blir det svårt att i mediasamhäl-let synliggöra detta tvivel, eftersom ett sådant med nödvändighet kompli-cerar och försenar.

Det kan också finnas skäl att i detta sammanhang reflektera något över den nyligen lämnade forskningspropositionen. Den är nämligen intressant


44

inte bara därför att den belyser vilka forskningsområden som regeringen prioriterar utan också – och inte minst – därför att den så markant hävdar vikten av att framtida forskning inriktas på områden där vi i vårt land är starka och i kraft av vår styrka kan hävda oss i internationell konkurrens. Att satsa på det vi är bra på synes genomgående viktigare än att satsa på de områden där våra kunskaper brister. Risken med detta synsätt är att sam-hälle och medborgare kommer att okritiskt prioritera varje målstyrd forsk-ning framför den fritt sökande utan att inse att problemet med en forsk-ning vars mål är att vara bäst inte behöver vara bra för att uppnå målet. En från yttre styrning fri forskning om samhälle och tredje/frivillig sektor kan fördenskull tillföra värden också utanför den sektor som är föremål för dess arbete.

45

3.Det civila samhället och välfärden –

ideologiska önskedrömmar och sociala realiteter

Lars Svedberg

Avsikten med denna uppsats är att uppmärksamma det civila samhällets roll och position i det svenska välfärdsbygget. Ett föga diskuterat och ideo-logiskt minerat fält i svensk samhälls(social)vetenskaplig forskning.¹ Speci-ellt uppmärksammas kunskapens ställning och politikens roll i detta sam-manhang.

Rubriken innehåller två laddade begrepp. Välfärd kan vi förväntas ha en någorlunda gemensam förståelse av, även om detta begrepp kan (och bör) problematiseras.² Civilt samhälle är mer omtvistat. Dock har begrep-pet alltefter hand kommit att få en mer neutral ställning. Jag använder det för att ringa in frivilliga/ideella organisationer och de insatser som görs där liksom olika slag av informella insatser som anhöriga, grannar, vänner och arbetskamrater utför för andra än dem man bor med. Hit räknas också de informella nätverk som människor deltar i.³ Här kommer betoningen att ligga på direkta insatser⁴ men låt oss inte glömma den avgörande betydel-se som civilsamhällets aktörer, både på organisations- och individnivå, har som opinionsbildare och företrädare.

Det blir svårt att diskutera uppsatsens tema utan att peka på några vikti-ga betingelser och faktorer som haft betydelse för vår syn på och våra upp-fattningar om dessa frågor. Låt mig därför i denna korta text först antyda hur det såg ut i slutet på 980-talet, därefter presentera några avgörande forskningsresultat från senare år, för att till sist diskutera några tänkbara utvecklingslinjer.

En sfär för ideologiska investeringar

Med ett statsdominerat välfärdssystem som det svenska var det länge lätt att förbise de insatser som gjordes utanför detta system. Vid beskrivningar

DET CIVILA SAMHÄLLET OCH VÄLFÄRDEN

46

av och forskning om de nordiska välfärdsstaterna förbigick man helt en-kelt de insatser som gjordes i den ideella eller frivilliga sektorn. Det hade bland annat med en specifik nordisk välfärdsforskningstradition att göra men också med underliggande – men mycket sällan redovisade – ideo-logiska ställningstaganden.⁵ Under den svenska välfärdsstatens guldålder fick vi också historiska beskrivningar av den socialt inriktade frivilligheten och dess traditioner, som starkt och ensidigt betonade de paternalistiska och filantropiska dragen.⁶ I ett historiskt skede med en närmast oreserve-rad tilltro till alla slags människovårdande professioner sågs dessutom de flesta frivilliginsatser som en rest från en svunnen tid som snarast borde ersättas med professionellt arbete. Till detta kom att den ideella sektorn själv under en lång tid hade intagit en påfallande låg för att inte säga när-mast osynlig profil,⁷ liksom att det faktiskt inte fanns någon mer bestämd kunskap att tillgå.

Sett i ett helhetsperspektiv hade (och har) också de insatser som här skall diskuteras en inte sällan oklar mellanställning med en ofta begränsad men framförallt oviss räckvidd. Det innebär också att de lätt faller utanför den traditionella svenska välfärdspolitikens förståelsehorisont.

Sammantaget hade dessa betingelser skymt sikten för både mängden och mångfalden, men också för alla de uppenbara begränsningar som fanns (och finns) i de aktiviteter som, nota bene, hela tiden pågått. Det här inne-bar i sin tur att de socialt inriktade frivilligorganisationerna och de insatser som gjordes där tillsammans med alla informella insatser som människor ständigt utförde lätt kunde bli tummelplats för en ideologiproduktion utan kunskapsbas.

Något nytt inträffade dock i debatten mot slutet av 980-talet. Det nya var ett intresse för det civila samhället i stort men framförallt för det som här skall diskuteras: socialt inriktade frivilligorganisationers verksamheter och människors ideella och informella insatser. En av utgångspunkterna var att så väl utbyggda välfärdsstater som de skandinaviska tenderade att förkväva vad man nu hade börjat kalla det civila samhället.⁸ Utgångspunk-ten för såväl denna specifika argumentation som för det mesta av engage-manget och diskussionerna var dock att det varken fanns några särskilt väl grundade och genomtänkta ställningstaganden eller någon egentlig kun-skapsproduktion om området att luta sig mot.⁹ Debatten hade i huvud-sak ideologiska/politiska men också ekonomiska utgångspunkter. Låt mig bara antydningsvis påpeka att efter en lång era av ständig expansion av of-


47

fentliga välfärdssatsningar, både inom redan etablerade områden och nya, uppkom svårigheter att möta ständigt ökade anspråk med stagnerande re-surser. Detta följdes av en tid av vissa nedskärningar i de sociala välfärds-systemen.¹⁰

De debattörer som klev fram kunde så småningom karaktäriseras i en ”tillskyndarlinje”, en ”motståndarlinje” och en den ”tredje ståndpunktens linje”. Avsaknaden av faktisk kunskap gjorde det å ena sidan möjligt för de nyliberala delarna av tillskyndarlinjen att tillskriva och tilltro den sociala frivilligheten potentialer och möjligheter som det inte fanns faktisk mate-riell grund eller stämningar bland medborgarna för. Å andra sidan kunde motståndarlinjen snabbt frammana föreställningar om helt andra och oön-skade samhällsbetingelser. Detta kunde göras utan att man låtsades om de i grunden annorlunda betingelser som var för handen, i jämförelse med ti-digare generationers villkor. Inte minst slog detta an hos en grupp medelål-ders och äldre svenskar med egna eller förmedlade minnen och erfarenhe-ter av ett Sverige präglat av större klassklyftor och mångas utsatthet. I detta Fattigsverige hade paternalistisk välgörenhet utgjort ett ofrånkomligt men oönskat och till och med avskytt inslag i mångas liv.¹¹ Det var också lätt att frammana risken för en ”kvinnofälla”.¹² Med detta sagt är det samtidigt viktigt att understryka att motsättningarna i den offentliga debatten inte i första hand gällde det ömsesidiga stöd som förekommer i så stor utsträck-ning i Sverige, utan snarare insatser som mer entydigt görs för andra.

Vidare gjordes, från delar av tillskyndarlinjen, ett starkt ideologiskt präg-lat försök att skapa en grundläggande motsättning mellan den offentliga välfärden och de slag av verksamheter och insatser som här diskuteras.¹³ Efter att inledningsvis ha nått vissa framgångar med ett sådant slags argu-mentation, framstod den så småningom inte som särskilt trovärdig. Skä-len till detta var flera. Låt oss bara nämna de svenska medborgarnas starka tilltro till grundläggande drag i den svenska modellen.¹⁴ Till detta kom en stark och utbredd tilltro till den frivilliga sektorns egenvärde och synen på densamma som något som i första hand inte borde relateras till andra sam-hällssektorer och insatser som sker där. Det här var de relativt entydiga slut-satser som forskarna kunde dra från de första empiriska pionjärstudierna som genomfördes i början och mitten av 990-talet.¹⁵


48

Nya forskningsrön

Forskarna kunde vidare för en lätt förvånad nationell och internationell pu-blik visa att en stor ideell sektor med ett omfattande folkligt engagemang väl gick ihop med en stark och välorganiserad välfärdsstat. Vad som särskil-jer Sverige är att huvuddelen av alla insatser görs av ideellt verksamma och inte av professionella och att tyngdpunkten inte, som i en del andra länder, ligger på att göra professionella insatser inom välfärdsstatens kärnområden, utan först och främst inom idrott och friluftsliv, i religiösa sammanhang samt inom kultur och boende.¹⁶ Några faktorer som syntes bidra till att för-klara dessa förhållanden och sektorns utformning är: stabila demokratiska traditioner, en långvarig historia av folkligt engagemang och ansvarstagan-de, folkrörelsetraditionens betydelse för organisationernas och verksamhe-ternas utformning och förekomsten av en väl utbyggd offentlig sektor inom välfärdsstatens kärnområden. Ytterligare en viktig förklaringsfaktor för just Sverige är den statsvänliga traditionen.¹⁷

Allt detta blev resultat som kom att spela viss roll i opinionsbildningen. Slutligen bidrog frivilligorganisationernas egna relativt entydiga avstånds-taganden från att vilja ersätta den offentliga sektorn till en mer balanserad syn på samspelet mellan offentligt och frivilligt baserat välfärdsarbete.¹⁸

Man kan konstatera att en hel del ensidigt ideologibaserade ställnings-taganden både bland tillskyndare och bland motståndare till det socialt in-riktade frivilligarbetet, saknade empiriskt stöd. Det tycks inte heller vara så att det var det frivilliga arbetet i sig eller de informella insatserna som ut-gjorde drivkraften för intresset. Ibland verkar istället dessa insatser ha an-vänts som ett av flera ideologiska verktyg i kampen om välfärdspolitikens framtida inriktning.¹⁹

Låt mig här betona det motsägelsefulla faktum att den allra största di-rekta sociala insatsen i det civila samhället – de informella insatser som görs utanför det egna hemmet – diskuterades i än mindre utsträckning än de frivilliga, eller snarare knappast alls under den här perioden. Precis som när det gällde frivilliga insatser betraktades länge de som utförde informella insatser närmast som ett hinder för de professionella och för välfärdssta-tens expansion.²⁰ Om vi åter riktar blicken mot den svenska och nordiska välfärdsforskningen kan vi än en gång konstatera att inte heller dessa slags insatser i det civila samhället uppmärksammats, mer än i mycket begrän-sad utsträckning.²¹ En relativt omfattande kritik som växte fram mot slutet


49

av 990-talet, inte minst från nordiska genusforskare, visade att denna slags forskning endast avsåg vad som kallas socialförsäkringsstater och inte ”so-ciala servicestater”. En effekt av detta hade blivit att man knappast alls hade uppmärksammat insatser, av vilket slag de vara månde.²² Och när man ändå uppmärksammade detta så blir intrycket att det som gjordes av och för oss svenskar så gott som uteslutande var betalda insatser i offentlig sektor.

De sociala insatserna i det civila samhället

Låt mig nu något mer ingående beskriva vad det är som verkar komma till stånd i form av insatser och aktiviteter i det civila samhället. Från den forskning som genomfördes under 990-talet kan man dra ytterligare några övergripande slutsatser, utöver de som antytts i det ovanstående.

De socialt inriktade verksamheterna inom ideell sektor har en större bredd och ibland en mer avgörande betydelse, speciellt för vissa utsatta gruppers ”välfärd”, än vad många hade föreställt sig eller velat föreställa sig. Det gäller både direkta insatser och opinionsbildande samt förebyggande verksamhet. Det är värt att betona att till exempel kvinnojourerna och en del humanitära organisationer – vid sidan av att vara utförare av insatser – fyller en central roll som ombud och företrädare. Samtidigt måste det un-derstrykas att ur ett vidare europeiskt jämförande perspektiv framstår ändå det svenska socialt inriktade frivilligarbetet – i snäv och serviceinriktad be-märkelse – som begränsat.

I forskningen har man dragit slutsatsen att det socialt inriktade frivil-ligarbetets största betydelse istället återfinns i det mer lösligt eller inte alls strukturerade sociala frivilligarbete som uppstår spontant inom förenings-livets ramar. Låt oss då inte glömma att årligen gör mer än tre miljoner svenskar insatser i detta föreningsliv totalt sett. Det sociala stödet eller den ömsesidiga hjälpen verkar vara mer eller mindre integrerad i övriga verk-samheter och består nästan uteslutande av icke-professionella aktiviteter. Dessa insatser har i forskningen karaktäriserats som ett folkrörelsebaserat socialt arbete som ibland kan sägas fylla komplementära och alternativa funktioner gentemot familj och offentlig verksamhet men som kanske bäst skall förstås i sin egen rätt²³. Låt mig konstatera att detta sociala frivilligar-bete i än mindre utsträckning än annat ideellt/frivilligt arbete fångas upp i de paradigm och med de förståelseramar som karaktäriserar svensk väl-färdsforskning av idag.


50

I vilka slags organisationer utformas då dessa sociala insatser? Inom forsk-ningen²⁴ har en typologi presenterats där den vanligaste organisationsfor-men givits beteckningen: En skandinavisk icke-professionell och demokra-tiskt styrd organisation. De grundläggande betingelserna samt inriktningen och utformningen kan beskrivas med följande stickord: egenorganisering/intresseorganisering, folkrörelseinriktning/demokratiska beslutsstrukturer, ideologisk medvetenhet, självhjälpsinriktning samt att arbetet huvudsakli-gen baseras på ideella/obetalda insatser. Aktiviteterna är primärt utåtriktade och ideologin är förändringsinriktad. En annan grundläggande typ av orga-nisering är: En frivilligorganisation av anglo-saxisk typ där den grundläg-gande inriktningen och utformningen ser ut som följer: idéburen men inte i en folkrörelsetradition/inga demokratiska beslutsstrukturer, i huvudsak görs insatser för andra med professionella utförare och med få/inga ideellt verk-samma. Aktiviteterna är entydigt utåtriktade och ideologin i huvudsak icke-förändringsinriktad. En tredje typ har givits beteckningen: En kvasiideell verksamhet inom ramen för en offentlig organisation där de grundläggande betingelserna och inriktningen är: att man ofta tar utgångspunkt i social-lagstiftning, att verksamheten är idébaserad och snävt uppgiftsorienterad i avsikt att göra insatser för andra men med professionellt ansvariga och ide-ellt verksamma utförare. Aktiviteten är entydigt utåtriktad och ideologin är icke-förändringsinriktad.

Summa summarum kan man säga att den forskning som finns pekar mot att det med utgångspunkt i frivilliga organisationer görs viktiga insatser inom specifika nischområden i välfärdsbygget, inte sällan med anställda, och att det finns vissa unika inslag i en del ideella organisationers verksam-heter som knappast låter sig ersättas med något annat. Ett exempel är det erfarenhetsbaserade ömsesidiga stöd som utvecklas²⁵. Vad som också tycks skilja ut en del verksamheter från mycket av det offentligas är kontinuiteten, att människor finns på plats när hjälp efterfrågas och att tid ställs till förfo-gande.²⁶ I linje med vad jag påpekat i det ovanstående har den gängse väl-färdsforskningen också försummat att uppmärksamma sådana här princi-piellt viktiga betingelser för byggandet av framförallt de allra fattigaste och mest utsattas ”välfärd”.

Till denna grundläggande kunskap om de ideella/frivilliga verksamhe-ternas utformning och omfattning måste tilläggas att de informella insat-ser som utförs är av avgörande betydelse för att skapa och upprätthålla välfärden för äldre människor i Sverige, men de är också viktiga för andra


51

grupper, till exempel funktionshindrade och sjuka. Kring detta har det fun-nits anmärkningsvärt få kvalificerade studier. Under 990-talet presentera-des en del grundläggande fakta som visade att de informella insatserna var mycket stora.²⁷ Forskningen under de allra senaste åren har också visat att detta svåröverskådliga och svårfångade myller av informella insatser upp-står i en annan sfär och i en delvis annan rationalitet samt under andra be-tingelser än professionella insatser i offentlig eller annan regi.²⁸ Låt mig där-för understryka att sådana här slags insatser inte på något enkelt sätt verkar vara utbytbara mot professionella. Med utgångspunkt i de begränsade stu-dier som utförts finns det inte heller anledning att i första hand betrakta re-lationen mellan informella insatser och till exempel den offentliga sektorns välfärdsinsatser som kommunicerande kärl.²⁹ Istället kan vi konstatera att andelen informella insatser i en mycket välutvecklad välfärdsstat som den svenska verkar vara anmärkningsvärt hög och dessutom i växande, samt minst lika hög som i andra jämförbara länder.³⁰

När det till sist gäller människors tillhörighet till informella nätverk och deras betydelse som välfärdsskapande faktorer vet vi ännu mindre än för de andra områdena (familjerelationer och enskilda vänskapsrelationer inbe-grips inte här). Vad vi däremot vet är att de som redan är engagerade med-borgare i högre utsträckning än andra också verkar ha tillgång till sådana här band av olika slag samt att det verkar finnas ett allmänt samband mel-lan välfärd och tillgång till informella nätverk.

Stabilitet, förändringar och politisk stagnation

Låt oss nu för all del inte tro det fanns någon rak koppling mellan det ökade vetande som växte fram, de ställningstaganden som gjordes och den po-litik (eller snarare icke-politik) som kom att utformas. Lite tillspetsat kan man visserligen säga att en tillnyktring skedde när det gällde både tillskriv-na faror och tillskrivna förhoppningar. Men den kanske viktigaste förkla-ringsfaktorn till den fortsatta utvecklingen var att de ovan nämnda tillskyn-darna och motståndarna till frivilliga verksamheter och informella insatser starkt hade underskattat stabiliteten i de offentligt eller på offentligt upp-drag bedrivna verksamheterna. Detta skapade en respit som i sin tur gav ett andrum år motståndarlinjen och som fick de mer nyliberalt sinnade tillskyndarna att överge fältet. Den sammantagna effekten av detta blev att debatten snart tystnade och allt efterhand kunde de som ville återvända till


52

ruta ett, gräva ner sig i gamla skyttegravspositioner och slippa konfronteras med nya eller med andras argument. I ljuset av det ovanstående och mot bakgrund av den relativt starka kunskapstillväxt som skett under senare år vill jag återigen understryka att ökad kunskap inte nödvändigtvis kommer att spela någon särskilt viktig roll eller kanske inte ens bli efterfrågad. Synen på det frivilliga/ideella arbetets ställning beskrevs av två av oss på följande sätt vid 990-talets slut:

I detta sammanhang kan vi konstatera att det statsbärande partiet – SAP – under 990-talet inte förmått, eller inte velat, utveckla någon egen samman-hållen syn på eller anlägga någon slags offensiv strategi i förhållande till den ideella eller frivilliga sektorn. Man desarmerade snabbt och beslutsamt de lite valhänta borgerliga initiativ som tagits i början av 990-talet men ersatte dem inte med något självständigt långsiktigt program. Inte heller har man satsat några resurser på forskning och kunskapsutveckling, trots att man presen-terade en utredning som föreslog en sådan inriktning (Amnå, 995). Detta skiljer det svenska socialdemokratiska partiets agerande från till exempel de danska och norska systerpartiernas men är kanske framförallt uttryck för en svensk diskurs, som också omfattas av de borgerliga partierna och där det frivilliga arbetet knappast ens erövrat en plats på den politiska dagordningen eller i det massmediala samtalet mot slutet av 990-talet.³¹

Tystnaden kring det vi här diskuterar har fortsatt att lägra sig, samtidigt som förändringar av grundläggande betingelser sker i högt tempo. Den vik-tigaste är naturligtvis stagnerande resurser med ökande allmänna anspråk från medborgarna men också förväntningar på att kunna välja mellan olika alternativ, samt i vissa fall ökande behov.³² Låt mig samtidigt betona att det skett en viss förändring när det gäller synen på och förhållningssättet till in-formella insatser – här handlar det framförallt om anhörigas insatser i men också utanför det egna hemmet. Med start i slutet av 990-talet har en del politiska satsningar gjorts där man uppmärksammat och strävat efter att stödja och i viss mån underlätta de anhörigas ansvarstagande. Här kan man möjligen tala om ett trendbrott, i alla fall tillfälligt. Fortsatt är det dock så att de nationella målen för till exempel äldrepolitiken sägs vara; att det är det offentligas uppgift att tillgodose de äldres behov av vård och omsorg, liksom att de informella insatserna är frivilliga och skall ses som komple-ment till det offentligas insatser. I praktiken är det dock inte på detta sätt. Skall man överhuvudtaget använda termen komplement är det snarast så


53

att även om vi räknar ihop alla de anställda som gör insatser inom alla de olika delarna av äldreomsorgen och hos alla olika typer av arbetsgivare blir de ändå inget annat än ett komplement till de informella insatserna.³³

Samtidigt som en ideologisk och/eller kunskapsbaserad diskussion värd namnet har fortsatt att lysa med sin frånvaro, inte minst i SAP men också bland huvuddelen av de borgerliga partierna, sker förändringar i ett slags smygande praktisk verkställd politik gentemot det civila samhällets olika grupperingar. En hel del görs med hänvisning till en förment överordnad välfärdsnytta.³⁴ De avsevärda skillnaderna mellan de rudimentärt formule-rade idealen om att frivilligorganisationernas verksamheter samt de infor-mella insatserna skall ses som komplement på sina egna villkor och de so-ciala realiteterna bidrar till att skapa en trovärdighetsklyfta, inte minst på nationell nivå.

Några utvecklingslinjer och slutsatser

Jag har i denna text visat att det civila samhället spelar en roll i och för väl-färdsbygget. Därför är det hög tid att de här slagen av insatser i första hand blir synliggjorda och i andra hand får legitimitet, eller snarare den legiti-mitet de förtjänar. Ingen är betjänt av att de idealiseras, allra minst en sva-gare mottagande part. Framförallt finns det ingen anledning att tillskriva de ideella/frivilliga insatserna eller de informella ett antal för sant hållna, och i sig goda, egenskaper som ställs i motsättning till avsaknaden av just dessa karaktäristika hos till exempel det offentligas professionella insatser. Hur det verkligen förhåller sig bör istället bli till empiriska frågor för både forskning och politik.³⁵

När det gäller en eventuellt ökad efterfrågan på sådana här slags insatser vill jag peka på några viktiga betingelser som forskningen pekar mot. De insatser och det engagemang som diskuterats är specifikt och inte på något enkelt sätt överflyttningsbart eller manipulerbart. Att förändra de slags obe-talda ideella och informella insatser som här beskrivits mot ensartade nyt-toinsatser låter sig knappast göras. Det är inte självklart vilka möjligheterna överhuvudtaget är att styra medborgarnas engagemang. Vidare är det an-tagligen den relativt sett begränsade insats som görs av de flesta som också utgör det grundläggande villkoret för åtagandet.

Hur ser då potentialen ut för att vi skall fortsätta att engagera oss? Med stor sannolikhet kommer de väletablerade medborgarna i alla samhälls-


54

skikt att fortsätta att göra omfattande ideella obetalda insatser. Beroende på arbetslivets och familjelivets utformning i det senmoderna kommer vi möjligen att få se en utveckling mot att fler insatser kommer att göras av äldre och yngre människor medan grupperna däremellan antagligen kom-mer att göra något mindre. Det finns heller ingen anledning att tro att in-tresset för att göra insatser inom det sociala området drastiskt skulle för-ändras. De enskilda individerna kommer dock i viss utsträckning att söka sig till nya områden och engagemanget kommer att ta sig delvis nya ut-tryck. Ett karaktäristiskt drag i det senmoderna är den starkt ökande indi-vidualiseringen. I linje med detta pekar forskningsdata mot att ett tidsbe-gränsat engagemang med en specifik uppgift i fokus kommer att utgöra ett slags prototyp.

Jag vill också understryka att det fåtal uppgifter som finns pekar mot att medborgarna ser ett självklart och grundläggande värde både med infor-mella och ideellt obetalda insatser samtidigt som de verkar vilja ha alter-nativa professionella utförare av vård, omsorg och service.³⁶ Mot bakgrund av den utveckling som här bara antytts kommer vi sannolikt och i långsam takt att få alltfler anställda inom vissa typer av lite större socialt inriktade frivilligorganisationer, inkluderat så kallade non-profitorganisationer inom vård och omsorg. Dessa nya grupper av professionella kommer att ha lätt att kommunicera med och skapa samhörighet med andra professionella, inte minst i offentliga organisationer, men riskerar att förlora de grundläg-gande målen ur sikte, att komma allt längre bort från de ordinarie med-lemmarna och att tappa bort de lågutbildade, de utan nätverk och de minst välartikulerade. Precis som inom offentlig sektor riskerar vi också att få en utveckling där professionsintressen tenderar att ta en allt större plats, lik-som allmänna byråkratiseringsfenomen.

Forskningen pekar trots ovanstående beskrivning på att de socialt in-riktade delarna av frivilligsektorn är förvånansvärt stabila till sin grund-läggande inriktning och utformning. Det verkar gälla både organisationer, verksamheter och människors ideella obetalda engagemang. Till yttermera visso tycks folkrörelsetraditionen inte bara historiskt ha spelat en avgöran-de roll, utan fortsätter att göra det. Denna tradition kommer sannolikt att få betydelse för både sektorns framtida struktur och form, i mindre grad dock för verksamheternas mer specifika utformning och insatsernas inne-håll. Det här blir till något av ett memento för den samhällsvetenskapliga forskning – också inom detta fält – som intresserar sig väldigt mycket för


55

det nya och lätt undervärderar eller till och med förbiser det gamla, det vill säga de sega strukturernas fortsatt stora betydelse.³⁷

Med detta sagt verkar det samtidigt ske viktiga förändringar i hägnet av folkrörelsetraditionen. När det gäller företrädar- och påverkansrollen inom till exempel handikapporganisationerna tycks arbetet å ena sidan vara framgångsrikt, inte minst genom kraften i både det sociala och det in-dividuella rättighetsperspektivet. Handikapp- pensionärs- och barnavårds-organisationer har under de senaste årtiondena starkt bidragit till att få till stånd viktiga förändringar i både lagstiftning och praxis. Å andra sidan pekar forskningen mot att de insatser som tidigare togs om hand av de för-troendevalda tenderar att tas över av anställda/professionella (med undan-tag för pensionärsorganisationerna).

Det finns skäl att påminna om att en del av den svenska och nordiska frivilligsektorns signum är att samtidigt som man varit ”röst” för dem som riskerar att marginaliseras och utestängas så har dessa grupper deltagit som medlemmar och aktivister. Det här har skiljt ut svensk frivilligsektor från stora delar av det övriga Europas.³⁸ Detta breda klassöverskridande och massmobiliserande engagemang där det funnits plats och insatser att göra för alla står under starkt tryck. För det första från frivilligorganisationer-nas egna inre utvecklingsarbeten där det allt oftare verkar krävas särskild kompetens för att utföra frivilliga obetalda uppdrag. Denna anpassning till allmänna professionaliseringsprocesser – inte minst den professionella vård- och behandlingsmarknadens betingelser – tillsammans med den av forskarna uppmärksammade tendensen till allmän ”meritokratisering” och ”marknadisering” av föreningsväsendet får nu ett relativt snabbt genomslag i Sverige. För det andra förstärks denna tendens av den inbyggda motsätt-ning som redan finns i frivilligorganisationerna mellan olika gruppers pro-fessionaliseringssträvanden och alla de slag av ideella och informella insat-ser som präglas av ”amatörism”.³⁹

Den frivilliga sektorn utgör ingen fredad zon från de köns- och klasstruk-turer som styr samhället i övrigt. Här kan vi möjligen räkna med två dia-metralt motsatta utvecklingstendenser. När det gäller klass riskerar vi som antytts ovan att förlora de unika drag av jämlikhet som länge var ett signum för viktiga delar av den frivilliga sektorn (speciellt de klassiska folkrörel-serna). På detta sätt riskerar vi också att få likartade exkluderingsprocesser inom det civila samhället som vi redan återfinner på andra samhällsare-nor.⁴⁰ När det gäller kön har vi å andra sidan anledning att tro att sektorn


56

med viss målmedvetenhet kommer att försöka rätta till de uppenbara bris-ter som finns avseende kvinnors makt och inflytande, på de sätt som nu sker inom till exempel idrotten.⁴¹

Data pekar vidare mot att nya kommunikationsmönster i accelereran-de hastighet kommer att slå igenom på många olika sätt. Det kommer i allt högre utsträckning påverka stöd-, rådgivnings- och kontaktarbete, be-handlingsverksamheter av alla slag men kanske allra mest brukar-, patient-, klient- och medborgarrollen. Inför det som kommit att kallas risksamhäl-let kommer vi också med stor sannolikhet att se en organisering där den socialt inriktade frivilligheten kommer att fylla en självklar, om än något oviss, roll.

Till sist; internationaliserings- och globaliseringstendenserna i det sen-moderna kommer knappast att innebära några drastiska skillnader för orga-nisationerna i civilsamhället. Till skillnad mot de starkt inåtvända offentliga välfärdsinstitutionerna så har socialt inriktade föreningar och organisatio-ner redan från början stått i ett ständigt internationellt utbyte, både när det gäller idéer och insatser. Låt oss inte heller glömma att de flesta organisatio-ner såväl inom den frivilliga sektorn i sin helhet som inom det sociala fältet har sitt idémässiga ursprung i andra länder och i andra kulturer.

Och slutligen; sett i ett specifikt svenskt välfärdsstatshistoriskt perspektiv blir det skeende och den utveckling som beskrivits någorlunda begriplig. Låt mig här bara antyda några ytterligare förklaringsfaktorer än de redan ovan nämnda. I den elaborerade folkhemsvisionen om allas lika rätt till gott stöd och till likvärdiga insatser framstod insatser genom frivilliga organi-sationer som något av en anomali. En hel del av de organisationer som här betecknats som anglo-saxiska hade inte heller det folkliga förtroende som behövdes. I en stark svensk tradition av att satsa på centralstyrda, stora, en-hetliga och heltäckande lösningar så passade inte de frivilliga organisatio-nerna med sina mångtydiga, oöverskådliga och värdemättade inriktningar in på något smidigt sätt. De skulle helt enkelt inte kunna leverera ett ”värde-neutralt” och likvärdigt stöd till alla. På något smidigt sätt passade inte hel-ler medborgarnas mångfacetterade och närmast oplanerbara informella in-satser in. Ytterligare en viktig faktor var naturligtvis svårstyrbarheten, inte bara rent praktiskt utan kanske framförallt ideologiskt/politiskt.

Som jag visat fortsatte (och fortsätter) dock insatser av olika slag att hela tiden göras i det civila samhällets hägn. I denna text har jag försökt att ange något om hur dessa insatser kommer till uttryck samt något om omfatt-


57

ning, möjligheter och uppenbara begränsningar. Mot bakgrund av den be-gränsade kunskapsproduktionen inom området blir det angeläget med en betydligt mer omfattande och mer teoretiskt förankrad forskning. Den kan med fördel knyta an till de bästa delarna av den kritiskt socialvetenskapliga forskningstraditionen med dess ovilja att bli alltför mycket av apologet eller socialpolitiskt ombud, för vare sig den ena eller andra specifika utformning-en av välfärdsbygget, utan som snarare försöker värna medborgarnas – inte minst de mest utsatta medborgarnas – intressen.

NOTER

¹ Avseende den begränsade uppmärksamhet som området har fått bland forskare se t.ex. Vetenskapsrådets genomgång ”Svensk forskning om demokrati, offentlig förvalt-ning och folkrörelser” från 2003 samt Forskningsrådet för arbetsliv och socialveten-skap och Högskoleverkets gemensamma granskning ”Socialt arbete – En nationell genomlysning av ämnet” från 2003. Den ideologiska dynamiten eller kanske snarare den programmatiska oviljan att överhuvudtaget ge detta fenomen en plats får en när-mast övertydlig illustration i såväl Kommittén Välfärdsboksluts första delbetänkande (SOU 2000: 3) som i dess slutbetänkande (SOU 200: 79).

² Man brukar avse de individuella resurser med vilka samhällsmedlemmarna kan kon-trollera och medvetet styra sina livsvillkor (se t.ex. slutbetänkandet från Kommittén Välfärdsbokslut (SOU 200: 79).

³ Se t.ex Meeuwisse (999), Trägårdh (999), Jeppsson Grassman och Svedberg (2005) samt inte minst Lindberg (2005) för diskussion under senare år om termen/begreppet i en svensk kontext. En oenighet finns bland forskarna om hur man ska se på familjen. Bland en del räknas familjen in i civilsamhället (se t.ex. Cohen och Arato (995) samt Giddens (2000), bland andra inte. Här har jag inte räknat in kärnfamiljen och de in-satser som görs i det egna hemmet, däremot andra anhöriginsatser. Denna avgräns-ning kan naturligtvis ifrågasättas.

⁴ Mer specifikt uppmärksammas de delar av välfärdsbygget som avser direkta insatser för äldre, handikappade, utsatta barn samt andra grupper med bekymmer och prob-lem av olika slag.

⁵ Se t.ex. den framstående och internationellt erkände Esping-Andersen (990 och 996). I senare arbeten (se t.ex. 999 och 2002) börjar frivilligorganisationer – apropå den dis-kussion som här förs – nämnas som en aktör i välfärdsbygget, men intressant nog en-dast i fotnoter.

⁶ Detta har Qvarsell (993) klargjort med all tydlighet.⁷ Nord och Pettersson (994) är några av de få som påpekat detta.⁸ Se t.ex. Zetterberg (995) samt Zetterberg och Ljungberg (997). Bland andra dessa

hade med en tydlig politisk och ideologisk koppling till begreppet civilt samhälle redan från början färgat in vår specifikt svenska förståelsehorisont utifrån mycket


58

bestämda utgångspunkter och därmed gjort det svårt att använda begreppet som en mer neutral karaktäristik av en samhällssfär. Det sistnämnda var mer i linje med den internationella forskningsdiskussionen.

⁹ Se Svedberg (996) för en granskning av argument och ställningstaganden.¹⁰ Se Kommittén Välfärdsboksluts delbetänkande ”Välfärd vid vägskäl, utvecklingen

under 990-talet (SOU 2000: 3) där en rekapitulation görs av detta skede.¹¹ Se återigen Svedberg (996) samt Antman (red. 993) för genomgångar av olika ut-

gångspunkter och av skiljelinjer. Dock bör å ena sidan Greider (se t.ex. 992, 994 och 2003) nämnas som en debattör hos vilken vi kan hitta i stort sett alla de ovan nämnda invändningarna. Men han är också en av de få som med trovärdighet försökt knyta ihop dagsdebatten med grundläggande historiska erfarenheter, liksom att han på ett mer sofistikerat sätt än så gott som alla andra diskuterat maktfrågor och frågor om över- och underordning i dessa sammanhang. Å andra sidan bör Zetterberg (se t.ex. 995) nämnas som en ivrig men abstrakt förespråkare för det civila samhällets poten-tial.

¹² Specifikt för ”kvinnofälla” se t.ex. Stark och Hamréns (2000) pionjärarbete när det gäller bl.a. genusaspekter. Tyvärr är studien empiriskt inte särskilt väl belagd. En in-gående diskussion i ämnet förs också hos Blennberger, Habermann och Jeppsson Grassman (2004).

¹³ Inledningsvis blev delar av denna diskussion lätt förvirrad, eftersom argumentatio-nen från vissa håll utgick från att man kunde ersätta den förkättrade offentliga väl-färdsstatens professionella insatser med obetalda insatser i det civila samhället (se t.ex. Ljungberg, 992), medan andra argumenterade för att ersätta offentlig sektors professionella insatser med t.ex. Svenska kyrkans diakonala (professionella) insatser (se t.ex. Zetterberg, 995).

¹⁴ Se t.ex. Svallfors (996 och 999). Denna starka tilltro verkar dock inte i samma höga grad gälla de politiska exekutörerna av denna modell, liksom inte de praktiska verk-ställarna.

¹⁵ Se Jeppsson Grassman och Svedberg (993, 995 och 996).¹⁶ Se framförallt Lundström och Wijkström (997) samt Jeppsson Grassman och Sved-

berg (996).¹⁷ Se t.ex. Lundström och Svedberg (2003). Det nära samspelet mellan stat och frivillig

sektor inbegriper naturligtvis också komplikationer av olika slag, t.ex. de avsevärda riskerna för organisationerna att bli koopterade. I den klassiska svenska forskningen inom fältet lyser sådana slags kritiska ansatser nästan helt med sin frånvaro. Se dock Meeuwisse och Sunesson (998) för en diskussion. Temat har också under senare år tagits upp av t.ex. Olsson (999 och 2000), Johansson (2005) samt Pestoff (2005).

¹⁸ Väl belagt genom t.ex. Forum för frivilligt socialt arbetes agerande från början av 990-talet. En mer systematisk presentation gjordes bland annat 2003.

¹⁹ Kring detta knappa 0-åriga skeende finns med några undantag ingenting skrivet (se dock Trägårdh, under utgivning). Det synes mig mycket angeläget att ett sådant ar-bete kommer till stånd, inte minst med komparativa (nordiska) anslag.

²⁰ Se Johansson (2003). Två viktiga undantag i denna kompakta tystnad från såväl so-


59

cialvetenskap som välfärdsforskning utgjordes av Sekretariatet för framtidsstudiers studie från 982 samt Johansson (99). Se också Svedberg (980).

²¹ Inte minst gäller detta den tidigare nämnda forskningen från t.ex. Esping-Andersen (990 och 999) som inte alls beaktar sådana här slags insatsers betydelse för välfär-den i de nordiska länderna.

²² Se Anttonen och Sipilä (996) och Anttonen (998) för nordiska förhållanden och t.ex Huber och Stephens (200) för en vidare internationell ansats.

²³ Se Jeppsson Grassman och Svedberg (995, 996 och 2005) samt Svedberg och Jepps-son Grassman (200).

²⁴ Se Svedberg (2000) samt Lundström och Svedberg (2003).²⁵ Se t.ex. Helmersson Bergmark (995) och Karlsson (2000). Det sistnämnda är en

stötesten för många men inte minst för professionsintressena i vård och omsorg.²⁶ Men ovanstående presentation antyder samtidigt uppenbara tillkortakommanden i

den ideella/frivilliga sektorn när det gäller andra slags insatser.²⁷ Se t.ex. Jeppsson Grassman (993), Busch Zetterberg (996), Johansson (99 och 2003),

Sundström (994), Jeppsson Grassman och Svedberg (999) samt Svedberg (200).²⁸ Se t.ex. Forssell (2004); Whitaker (2004) och Jeppsson Grassman och Svedberg (999).²⁹ Se t.ex. Lingsom (998) samt Dahlberg (2004). Det finns med t.ex. Szebehely (999)

och Johansson (2003) ändå anledning att tro att när klyftan mellan anspråk och behov å ena sidan och de skattefinansierade resurserna å den andra blir större kommer detta att påverka t.ex. anhöriginsatserna. Vi har anledning anta att så numera är fallet.

³⁰ Låt mig också påminna om att detta kan röra sig om mycket olika saker; från till ex-empel snöskottning och att sköta räkningar till tunga omvårdnadsinsatser och ibland sjukvårdsliknande hjälp. Jeppsson Grassman (200 och 2003) har ingående diskute-rat de vitt skilda betingelserna som gäller för sådana här insatser.

³¹ Lundström och Svedberg (998). Värt att notera i detta sammanhang är den fortsatt envetna bristen på intresse för att satsa på forskning om det civila samhället/den ide-ella sektorn/folkrörelserna från regeringens sida. I den forskningsproposition som lagts fram under 2005 tillmötesgick man Vetenskapsrådets utredningsförslag (se VR, 2003) om satsning på forskning om offentlig sektor och demokratiområdet men man negligerade helt samma utrednings entydiga förslag om satsning på forskning om det civila samhället/den ideella sektorn/folkrörelserna.

³² Se t.ex. Långtidsutredningens prognoser (SOU 2004: 9).³³ Detta visas bland annat av Socialstyrelsen i den stora översikten ”Socialtjänsten i Sve-

rige” från 2003 (Socialstyrelsen 2003). Undertecknad visade dessutom i en rapport till det ovan nämnda så kallade Välfärdsbokslutet att de informella insatserna – inklu-derat de som görs av anhöriga i det egna hemmet – med rätt stor säkerhet var större än de professionella inom äldreomsorgen totalt sett (se Svedberg 200).

³⁴ Se t.ex. SOU 998: 38.³⁵ Man kan konstatera att det finns mycket lite forskning kring dessa frågor vad avser

professionell verksamhet och offentlig sektor och nästan ingen alls när det gäller ide-ellt baserade eller informella insatser. Se dock t.ex. Jess (998 och 200).

³⁶ Se Svedberg (200) för en genomgång av detta.


60

³⁷ Att teoretiskt och empiriskt fortsätta att utveckla studier om folkrörelsetraditionen i det senmoderna synes därför angeläget. Dock är det än angelägnare att helt göra upp med den inåtvända och inte sällan nationellt självtillräckliga inriktning som under lång tid präglat den svenska folkrörelseforskningen.

³⁸ Kritiska studier av dessa utvecklingstendenser mot en allt starkare professionalise-ring och utträngningstendenser av medlemmar saknas anmärkningsvärt nog nästan helt, både inom t.ex. handikappforskningen och annan social/samhällsvetenskaplig forskning.

³⁹ Det här är naturligtvis något av ett eldorado för både organisations- och professions-forskare och ett område där det finns en del forskning. Se t.ex. Papakostas (2003), Ahrne, Boström och Forssell (2004) samt Hammare (2004).

⁴⁰ Här finns det som jag ser det ett stort behov av att kombinera teoribildning och rön från civilsamhällesforskningen med den socialvetenskapliga traditionen och med specifikt fokus på forskning om marginaliserings- och exkluderingsprocesser.

⁴¹ Inom idrotten pågår ett långsiktigt jämställdhetsarbete sedan ett par decennier. Se t.ex. Riksidrottsförbundets skrift ”Idrott, kön och genus” från 2003.

REFERENSER

Ahrne, Göran, Boström, Magnus, & Forssell, Anders. (2004) Meningen med förening-en: vad är frivilligt med frivilligorganisationer? I M. Boström m.fl. (red.) Den organi-serade frivilligheten. Malmö:Liber.

Antman, Peter. (red.) (993) Systemskifte. Fyra folkhemsdebatter. Stockholm: Carlsson bokförlag.

Anttonen, Anneli. (998) Den sociala servicestaten som feministiskt kampbegrepp. I R. Eliasson-Lappalainen (red.) Vad förgår och vad består? Lund: Arkiv förlag.

Anttonen, Anneli & Sipilä, Jorma. (996) European Social Care Services: Is It Possible to Identify Models? I Journal of European Social Policy, 6, 87–00.

Blennberger, Erik, Habermann, Ulla & Jeppsson Grassman, Eva. (2004) Genus och civilt samhälle. Sköndalsinstitutets skriftserie nr 23, Ersta Sköndal högskola.

Busch Zetterberg, Karin. (996) Det civila samhället i socialstaten. Inkomstkällor, pri-vata transfereringar, omsorgsvård. Stockholm: City University Press.

Cohen, Jean & Arato, Andrew. (995) Det civila samhället och den politiska teorin. Göte-borg: Bokförlaget Daidalos AB.

Dahlberg, Lena. (2004) Welfare relationships. Voluntary organisations and local autho-rities in supporting relatives of older people in Sweden. Diss. Statsvetenskapliga insti-tutionen, Stockholms universitet.

Esping-Andersen, Gösta. (990) The Three Worlds of Welfare Capitalism. Cambridge: The Polity Press.

Esping-Andersen, Gösta. (red.) (996) Welfare States in Transition. National Adapta-tions in Global Economies. London: Sage.


61

Esping-Andersen, Gösta. (999) Social Foundations of Postindustrial Economies. Ox-ford: Oxford University Press.

Esping-Andersen, Gösta. (2002) Towards the Good Society, Once Again. I G. Esping-Andersen m.fl. (red.) Why we Need a New Welfare State. Oxford: Oxford Univer-sity Press.

Forssell, Emilia. (2004) Skyddandets förnuft. En studie av anhöriga till hjälpbehövande äldre som invandrat sent i livet. Diss. Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet.

Forum för frivilligt socialt arbete. (2003) Vem har? Vem tar? Socialt ansvarstagande för individ, organisation och stat. Sundbyberg: Forum för frivilligt socialt arbete.

Giddens, Anthony. (2000) Tredje vägen. Om socialdemokratins förnyelse. Stockholm: Atlas förlag.

Greider, Göran. (992) Moralisk elit vädrar morgonluft. Dagens Nyheter 24/2 992.Greider, Göran. (994) Det levande löftet. Stockholm: Bonniers.Greider, Göran. (2003) Kritik av en utopi. Det frivilliga arbetet bekämpar bara symp-

tomen – inte krisen i sig. I Jubileumstidskrift 2003, Forum för frivilligt socialt arbete. Stockholm: Forum för frivilligt socialt arbete.

Hammare, Ulf. (2004) Kompetens i de sociala professionerna – en pilotstudie. Social-styrelsen.

Helmersson Bergmark, Karin. (995) Anonyma alkoholister i Sverige. Diss. Sociologiska institutionen, Stockholms universitet.

Huber, Evelyn & Stephens, John. (200) Development and Crisis of the Welfare State Parties and Policies in Global Markets. Chicago: Chicago University Press.

Högskoleverket/Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. (2003) Socialt arbete – En nationell genomlysning av ämnet. Stockholm: Högskoleverket.

Jeppsson Grassman, Eva. (993) Frivilliga insatser i Sverige. En befolkningsstudie. I SOU 993: 82 Frivilligt socialt arbete. Kartläggning och kunskapsöversikt.

Jeppsson Grassman, Eva. (200) Medmänniska och anhörig. En studie av informella hjälpinsatser. Sköndalsinstitutets skriftserie nr 7, Ersta Sköndal högskola.

Jeppsson Grassman, Eva. (red.) (2003) Anhörigskapets uttrycksformer. Lund: Student-litteratur.

Jeppsson Grassman, Eva & Svedberg, Lars. (993) Frivillig verksamhet på fältet – en närstudie av sju organisationer. I SOU 993: 82 Frivilligt socialt arbete. Kartläggning och kunskapsöversikt.

Jeppsson Grassman, Eva & Svedberg, Lars. (995) Frivilligt socialt arbete i Sverige – både mer och mindre. I E. Amnå (red) Medmänsklighet att hyra? Åtta forskare om ideell verksamhet. Örebro: Libris.

Jeppsson Grassman, Eva & Svedberg, Lars. (996) Voluntary Action in a Scandinavian Social Welfare Context: The Case of Sweden I Nonprofit and Voluntary Sector Quar-terly, 25, 45–427.

Jeppsson Grassman, Eva & Svedberg, Lars. (999) Medborgarskapets gestaltningar. I SOU 999: 84 Civilsamhället. Demokratiutredningens forskarvolym 8.


62

Jeppsson Grassman, Eva & Svedberg, Lars. (2005) Civic Participation in the Welfare State: Patterns in Latemodern Sweden. I L. Trägårdh (red.) The Swedish Model Recon-sidered. The Civil Society Perspective. New York: Berghahn Books (under utgivning).

Jess, Kari. (998) Kvalitet för brukare – frivilligt socialt arbete ur ett brukarperspektiv. Sköndalsinstitutets arbetsrapportserie nr 8, Sköndalsinstitutet, Ersta Sköndal hög-skola.

Jess, Kari. (200) Effektivitet, brukarmedverkan och kommunala bidrag. En utvärdering av mål, resurser, insatser och brukarkommunikation inom sociala frivilligorganisa-tioner i Stockholm. Sköndalsinstitutets arbetsrapportserie nr 20, Sköndalsinstitutet, Ersta Sköndal högskola.

Johansson, Lennarth. (99) Caring for the next of kin. Diss. Socialmedicinska institu-tionen, Uppsala universitet.

Johansson, Lennarth. (2003). Vård och ansvar i Sverige. I Socialtjänsten i Sverige. En översikt 2003.

Johansson, Staffan. (2005) Ideella mål med offentliga medel. Stockholm: Sober förlag.Karlsson, Magnus. (2000) Delade erfarenheter – om självhjälpsgrupper i Sverige. Skön-

dalsinstitutets skriftserie nr 4, Ersta Sköndal högskola.Lindberg, Elisabet. (2005) Vad kan medborgarna göra. Fyra fallstudier av samarbetsfor-

mer för frivilliga insatser i äldreomsorg och väghållning. Diss. Sociologiska institutio-nen, Stockholms universitet.

Lingsom, Susanne. (998) The Substitution Issue. Care Policies and Their Consequenses for Family Care. Diss. Oslo: NOVA.

Ljungberg, Carl Johan. (992) Ny syn på frivilliga insatser. Uppsala Nya Tidning 24/2 992.Lundström, Tommy & Svedberg, Lars. (998) Svensk frivillighet i internationell belys-

ning – en inledning. I Socialvetenskaplig tidskrift, 5, 06–27.Lundström, Tommy & Svedberg, Lars. (2003) The Voluntary Sector in a Social Demo-

cratic Welfare State – The Case of Sweden. I Journal of Social Policy, 32, 27–238.Lundström, Tommy & Wijkström, Filip. (997). The Nonprofit Sector in Sweden. Man-

chester: Manchester University Press.Meeuwisse, Anna. (999) Debatten om välfärdssamhället och det civila samhället. Skön-

dalsinstitutets arbetsrapportserie nr , Sköndalsinstitutet, Ersta Sköndal högskola.Meeuwisse, Anna & Sunesson, Sune. (998) Frivilliga organisationer, socialt arbete och

expertis. I Socialvetenskaplig tidskrift, 5, 72–93.Nord, Sture & Pettersson, Lars. (994) Den ideella sektorn. Hot eller möjlighet? Stock-

holm: Röda korset.Olsson, Lars-Erik. (999) Från idé till handling. En sociologisk studie av frivilliga organi-

sationers uppkomst och fallstudier av Noaks Ark, 5i2-rörelsen samt Farsor och Mor-sor på Stan. Diss. Sociologiska institutionen, Stockholms universitet.

Olsson Lars-Erik. (2000) På olika villkor – samverkan mellan kommun och frivillig-organisation. Sköndalsinstitutets arbetsrapportserie nr 2, Sköndalsinstitutet, Ersta Sköndal högskola.

Papakostas, Apostolis. (2003) Mer organisation med färre människor och många orga-nisationer med få frågor. Stockholm: SCORE.


63

Pestoff, Victor. (2005) Democratizing the Welfare State – Revisiting the Third Sector and State in Democratic and Welfare Theory (under utarbetande).

Qvarsell, Roger. (993) Välgörenhet, filantropi och frivilligt socialt arbete – en historisk översikt. I SOU 993: 82 Frivilligt socialt arbete. Kartläggning och kunskapsöversikt.

Riksidrottsförbundet (2003) Idrott, kön och genus. En kunskapsöversikt. Stockholm: Riks-idrottsförbundet.

Sekretariatet för framtidsstudier (982) Tid för omsorg: Slutrapport från projektet: ”Om-sorgen i samhället”. Stockholm: Liber förlag.

Socialstyrelsen (2003) Socialtjänsten i Sverige. En översikt 2003.SOU 993: 82 Frivilligt socialt arbete. Kartläggning och kunskapsöversikt. Rapport av So-

cialtjänstkommittén.SOU 998: 38. Vad får vi för pengarna? – Resultatstyrning av statsbidrag till vissa orga-

nisationer inom det sociala området.SOU 2000: 3. Välfärd vid vägskäl. Utvecklingen under 990-talet. Delbetänkande av

Kommittén Välfärdsbokslut.SOU 200: 79. Välfärdsbokslut för 990-talet. Slutbetänkande från Kommittén Välfärds-

bokslut.SOU 2004: 9. Långtidsutredning 2003/04.Stark, Agneta & Hamrén, Robert. (2000) Frivilligarbetets kön. En översikt. Àjour nr 5,

Svenska Kommunförbundet.Sundström, Gerdt. (994) Care by families: An Overview of Trends. I Caring for Frail

Elderly People, Social Policy Studies No 4, OECD.Svallfors, Stefan. (996) Välfärdsstatens moraliska ekonomi. Välfärdsopinionen i 90-

talets Sverige. Umeå: Boréa Bokförlag.Svallfors, Stefan. (999) Mellan risk och tilltro. Umeå Studies in Sociology No 4. So-

ciologiska institutionen, Umeå universitet.Svedberg, Lars. (980) Släkt, arbetskamrater, grannar, vänner – vart tar de vägen? I Att

se och bli sedd. Stockholm: Liber förlag.Svedberg Lars. (993). Socialt inriktade frivilligorganisationer. I SOU 993: 82 Frivilligt

socialt arbete. Kartläggning och kunskapsöversikt.Svedberg, Lars. (996) Frivillighet som ideologiskt slagträ och faktisk verksamhet. I

Ojämlikhet från vaggan till graven, på väg in i 2/3-samhället. Stockholm: FKF Fakta.Svedberg, Lars. (2000) A Scandinavian Voluntary Tradition in Transformation – The

Case of Sweden. I E. Amnå, T. Lundström & L. Svedberg Three Essays on Voluntee-rism and Voluntary Organisations. Sköndalsinstitutets arbetsrapportserie nr 9, Ersta Sköndal högskola.

Svedberg, Lars. (200) Spelar ideella och informella insatser någon roll för svensk väl-färd? I M. Szebehely (red.) SOU 200: 52. Välfärdstjänster i omvandling. Forskaranto-logi från Kommittén Välfärdsbokslut.

Svedberg, Lars & Jeppsson Grassman, Eva. (200) Frivilliga insatser i svensk välfärd – med utblickar mot de nordiska grannländerna. I B. Ibsen & L. S. Henriksen (red.) Antologi om frivilligt arbejde. Odense: Odense universitetsforlag.


64

Szebehely, Marta. (999) Omsorgsarbetets olika former. Nya klasskillnader och gamla könsmönster i äldreomsorgen. I Sociologisk forskning, , 7–32.

Trägårdh, Lars. (999) Det civila samhället som analytiskt begrepp och politisk slogan. I SOU 999: 84 Civilsamhället. Demokratiutredningens forskarvolym 8.

Trägårdh, Lars. (2005) Från SSU:s folkrörelser till Timbros civilsamhälle: vänsterns för-lorade decennium. (under utarbetande).

Vetenskapsrådet. (2003) Svensk forskning om demokrati, offentlig förvaltning och folk-rörelser. En kartläggning av forskningen under perioden 990–2003 utförd av Veten-skapsrådet på regeringens uppdrag. Stockholm: Vetenskapsrådet.

Whitaker, Anna. (2004) Livets sista boning – Anhörigskap, åldrande och död på sjuk-hem. Diss. Institutionen för socialt arbete. Stockholms universitet.

Zetterberg, Hans. (995) Civila samhället, demokratin och välfärdsstaten. I L. Trägårdh (red.) Civilt samhälle kontra offentlig sektor. Stockholm: SNS förlag

Zetterberg, Hans & Ljungberg, Carl Johan. (997) Vårt land – den svenska socialstaten. Stockholm: City University Press.

65

4.Några aspekter av entreprenörskap

i det civila samhället. Processer nära människor där även det långväga kan vara nära

Malin Gawell

Vi står just nu i Sverige år 2005. Vi relaterar i denna skrift till folkrörelseor-ganisationer i ett välfärdssamhälle. Vi intresserar oss för bland annat idé-burna organisationer, social verksamhet, frivillighet och demokrati. Såväl läsare som författare till denna skrift är nog alla överens om att det inte är någon statisk värld vi diskuterar. I det här avsnittet vill jag belysa några as-pekter av dynamiken i vår värld sett främst, men inte endast, ur ett gräs-rotsperspektiv. Detta görs genom en fokusering på processen där männi-skor tillsammans skapar en ny verksamhet som i huvudsak syftar till en social förändring, eller i andra ordalag entreprenöriella processer för social förändring. Det konkreta som vi i denna text utgår ifrån är skapandet av en ny organisation. Men det är inte ’bara’ nya organisationer som skapas i en entreprenöriell process. Det handlar också om människor, skapande nya sätt att se på saker och ting, samt skapandet av nya idéer. Det återkommer vi till senare i texten när några aspekter av organisationsdynamiken bely-ses och kopplas till såväl tidigare utvecklade modeller för organisering som samtida utmaningar för det etablerade civila samhället.

Låt mig börja med en illustration av en entreprenöriell process som i hu-vudsak syftade till att ändra något i vårt samhälle. Jag använder mig här av bildandet av den välkända organisationen Röda Korset som en illustration. 859 bevittnade schweizaren Henry Dunant ett slag i Solferino i det som idag är norra Italien. Han blev upprörd och organiserade omhändertagande för sårade soldater oavsett vilken sida de slagits på. Han gjorde detta genom att mobilisera frivilliga i de omkringliggande byarna. Men han nöjde sig inte med denna insats. I boken Minnen från Solferino, som publicerades på franska första gången 862, beskrev han sina upplevelser och vädjade om

NÅGRA ASPEKTER AV ENTREPRENÖRSKAP I DET CIVILA SAMHÄLLET

66

stöd till en organisation som i fredstid kunde bygga upp en beredskap för att hjälpa skadade i krig. Röda Korset bildades 863 och är idag en organi-sation med ca 05 miljoner frivilliga och ca 300 000 anställda i 78 länder. De ger hjälp till ca 233 miljoner människor varje år. (Källa; Internationella rödakors- och rödahalvmånefederationen. www.ifrc.org) Det är inte bara ett exempel på hur en idag multinationell organisation i det civila samhäl-let bildats. Nära sammanlänkat med denna process var utvecklingen och undertecknandet av den första Genèvekonventionen 864 som lagt grun-den till den internationella humanitära rätten och som idag är en del av vår värld och vårt sätt att se på skadade i krig, även om nog alla skulle önska att den överhuvudtaget inte behövdes efter alla dessa år. Allt detta hände för länge sen, men berättelsen lever kvar inom organisationen och dess med-lemmar. Vi behöver inte här gå in på ytterligare detaljer utan vi kan helt en-kelt låta använda det som något gemensamt att associera till som ett exem-pel på en entreprenöriell process.

I begreppet entreprenörskap läggs ofta många olika aspekter såväl inom forskning som inom andra sammanhang. Företagsstarter, kommersialise-ring av innovation och tillväxt inom näringslivet är några exempel. Ska-pande av nya organisationer och organisationsdynamik inom olika bran-scher är andra exempel. En del tänker på entreprenörer som en speciell sorts människor. Under sent 80-tal slog man inom entreprenörskapsforsk-ningen fast att man inte kunde finna några signifikanta personlighetsdrag. De som är delaktiga i det vi kallar entreprenörskap är som människor är mest. Entreprenörer ses helt enkelt som de som är med i att skapa nya or-ganisationer (Gartner 988). Däremot finns det många gånger en typifie-rad bild av ’vem’ det är som framstår som ’entreprenör’. Den typifierade bilden visar på en egensinnig heroisk man. Denna typifiering är dock ifrå-gasatt därför att det många gånger är betydligt fler människor inblandade oavsett om de finns med som formell firmatecknare för den nya organisa-tionen eller inte (Holmquist 2003; Pettersson 2002). Under årens lopp har bilderna av entreprenörskap och entreprenörer associerats till i såväl posi-tiva som negativa ordalag. Av vissa grupper och under vissa perioder har entreprenörskap associerats till girighet för egen vinning. Men under 980- och 90-talen i Sverige har bilden förändrats och vi har sett ett ökat intres-se för entreprenörskap i vårt samhälle bland forskare, politiker och media. Det har inte minst berott på en tilltro till att entreprenörskapet bidrar till sysselsättning, tillväxt och en innovativ utveckling. Det ökade intresset har


67

inneburit en utveckling och en mer nyanserad diskussion av det vi kallar entreprenörskap.

I den här texten ansluter jag mig till ett processinriktat angreppssätt med fokus på sociala processer där människor tillsammans skapar en ny verk-samhet och en organisation kring denna verksamhet. Jag kallar detta för en entreprenöriell process. Vi är flera inom entreprenörskapsforskningen som inte begränsar entreprenörskap till att gälla enbart näringslivet och ekono-misk teori utan ser entreprenörskap som ett bredare samhälleligt fenomen som innefattar olika sektorer. Den kanske mest kända referensen inom om-rådet, Joseph Schumpeter menade t.ex. att all social phenomenon such as art and politics could be conceptualized as entrepreneurship i de fall det handlade om kreativa och innovativa aktiviteter till skillnad från mer rutin-mässigt handlande (Schumpeter 934). Forskarna Hjorth, Johannisson och Steyaert argumenterar också för att se entreprenörskap som ett samhälle-ligt fenomen som tilldrar sig på livets alla scener där innovativa och orga-nisatoriska förmågor appliceras i tillfälliga strukturer (Hjorth, Johannisson and Steyaert 2003). I det här avsnittet är organisationsskapandet en viktig nyckel till den entreprenöriella processen och kontexten är det civila sam-hället. Det civila samhället är, enligt mitt sätt att se, en sfär där dessa inno-vativa entreprenöriella processer finns. Det är en del av vårt samhälle. Det rör oss människor och våra liv.

Inom forskningen om frivilligorganisationer och det civila samhället har många gånger organisationernas roll i samhället och samhällsutvecklingen lyfts fram av t.ex. Amnå eller Wijkström och Lundström (Amnå 995; Wijk-ström och Lundström 2002). Dessa organisationer skapas många gånger uttryckligen för att förändra något i vårt samhälle (Hisrich, Freeman, Stan-dely, Yankey and Young 997). Genom att kontextualisera begreppet entre-prenörskap inom det civila samhället, syftar den entreprenöriella proces-sen snarare till en social förändring. Det kan handla om att ta hand om och förbättra villkoren för och bland utsatta människor. Det kan handla om att angripa vad man ser som problematiskt i sina liv och sin miljö på nära håll och/eller på långt håll. Det kan handla om att finna mening i sitt egna liv. Orsakerna kan variera och hur dessa orsaker uttrycks kan också variera från person till person, från organisation till organisation, från tid till tid. Folkrörelseorganisationernas roll som medskapare av samhället under se-nare delen av 800-talet och under stor del av 900-talet refererar vi ofta till i ett svenskt sammanhang. Organisationerna inom det civila samhället


68

är en del av dagens samhälle. Dessa organisationer utgör en del av dagens organisatoriska landskap för att låna Ahrne och Papakostas uttryck (Ahrne och Papakostas 2002). De entreprenöriella processerna bidrar med nyska-pande inom detta landskap vilket är det jag menar gör entreprenörskapet intressant. Att skapa en ny organisation innebär ofta större utrymme för nya idéer då idén ännu inte formulerats, då verksamhet och praktik ännu inte strukturerats. Detta trots det ’extra’ arbete som krävs för att forma idéer och verksamhet. Det finns inom organisationsteorin argument för att det i etablerade organisationer finns större motstånd mot förändringar (se t.ex. Stinchcombe 965 eller Aldrich 999). I praktiken hänvisar vi många gånger till ’att det sitter i väggarna’. Därmed så kan man se skapandet av nya organisationer som en extra möjlighet för förnyelse även om det också finns svårigheter för det nya att formas och etableras. Förnyelseprocesser där in-vanda mönster bryts tenderar att komma i svärmar (Hjorth och Steyaert 2000). Vi talar till exempel om tiden då många av våra folkrörelser och stora företag bildades under andra halvan av 800-talet som en entreprenöriell period då modeller för att organisera verksamhet utarbetades. Under 900-talet talades snarare om det stora folkhemsprojektet, Saltsjöbadsandan och om samförstånd. Samhället förändras på olika sätt i olika tider. Därför är det också av intresse att studera dynamiken kring nya frågor, problem och sätt att hantera dessa för att förstå dagens samhälle. Dynamik och entreprenör-skap är idag positivt laddat. Jag håller med om att det finns många positiva aspekter såsom nyskapande, utveckling av det som kan vara hållbart på sikt och så vidare. Däremot måste vi också ha en förståelse för att entreprenör-skapet, då som nu, utmanar strukturer och etablerade organisationer. Och bara för att det är entreprenöriellt är det inte säkert att det är bästa lösning-en eller att alla aspekter som vi vill se i vårt samhälle tas hänsyn till.

Framväxten av nya organisationer och människorna som är delaktiga i denna process påverkas av omgivningarna och av olika rörelser i samhället. Samhället i det här fallet ser jag helt enkelt som de personer och gruppe-ringar som man har kontakt med lokalt, nationellt och globalt. Kontakter som man har personligen, inom grupper eller via media. Då en ny verk-samhet skapas bildas ytterligare en gruppering där sociala processer inom gruppen också påverkar hur dessa personer ser på vissa frågor genom att kunskap artikuleras i ord och handling. Den framväxande organisationen utvecklas därmed också till att bli en aktör i de sociala rörelserna. Den gruppsociala processen människor emellan, blir därmed sammanflätad


69

med rörelser i samhället både genom att vara en del i rörelsen, men också genom att bli en aktör med en röst i den sociala rörelsen. I en studie ge-nomförd under åren 200–2005 inom ramen för mitt avhandlingsarbete av entreprenöriella processer för social förändring framkommer att under ti-diga skeden av skapandet av organisationen Attac i Sverige skiljer inte män-niskor på sitt engagemang i den alternativa globaliseringsrörelsen och en-gagemang inom Attac. Senare uttrycks engagemanget inom Attac som ett verktyg eller som en kanal för sitt engagemang i rörelsens frågor. Även om det delvis kvarstår när processen fortskrider så ges ett större uttryck för en-gagemang i just organisationen Attac. Därmed har Attac utvecklats till att bli en organisation och aktör i den sociala rörelsen. Enligt socialpsykologen Weick är detta en del av organiseringsprocessen där den sociala processen människor emellan utvecklar en grupptillhörighet som i sin tur påverkar de inblandades målsättningar med sitt engagemang (Weick 979).

Olika ’strömningar’ påverkar människors praktiska handlande och de so-ciala processerna som människor ger sig in i påverkar de inblandade och omgivningen. Vårt sätt att uppfatta och leva i vår värld präglas av vårt sätt att se på livet och samhället. Våra berättelser om dagens samhälle som ut-trycks i många olika former har sina historiska rötter. Och i berättelserna om dagens samhälle ser vi morgondagens historia, även om den inte är skriven ännu. Detta är, menar jag, vad utveckling handlar om. Ofta kopp-lar vi begreppet utveckling till ett normativt positivt skede utifrån mer eller mindre väl uttalade normativa värderingar och målsättningar. Oavsett vilka normativa målsättningar man sätter upp så kvarstår delar av historien som dominant, medan andra förändras. Sociala processer människor emellan påverkar hur berättelserna om vår samtid och framtid artikuleras. Skapan-de av nya verksamheter, är en sådan social process där människor tillsam-mans artikulerar hur man kan se på saker och ting, hur man kan gå till väga och hur man kan organisera sina liv och samhällen i stort och smått. Civil-samhället är en del av vårt samhälle där dessa processer finns och som på-verkar utvecklingen både lokalt och globalt.

Hur människor handlar i praktiken beror på flera saker. Vem ’jag är’ och vilka ’vi är’ blir då viktigt. Och hur vi ser på ’jag’ och ’vi’ beror i sin tur på utvecklingen av vår identitet. Inom organisationsforskningen uppges vår delaktighet i organisationer påverka vår identitet. Ahrne och Papakostas argumenterar till exempel för att människor kan ses som organisatoriska kentaurer, till hälften bestående av delaktigheten i organisationen och till


70

hälften den enskilda människan. Vid studier av framväxande organisatio-ner är detta lite problematiskt eftersom liknelsen förutsätter att det finns en organisation. Den organisationsrelaterade identiteten får istället, argumen-terar jag, växa fram i den sociala processen som skapandet av en ny orga-nisation innebär. Inom forskning om sociala rörelser lyfts också vikten av den kollektiva identiteten inom sociala rörelser fram av bland andra Thörn (Thörn 997). Jag menar på att identitetsutvecklingen sker relaterat till flera olika nätverk och grupperingar samtidigt. Till såväl ’vida’ sociala rörelser som ’nära’ processer. Om framväxten av de organisationer vi kallar folkrö-relser var nära knutna till utvecklingen av folkhemmets Sverige, i alla fall så som historien har skrivits, med liknande tankar om det ’goda’ folkhemmet, statens roll etc., hur ser då identitetsutvecklingen och ’vi-utvecklingen’ ut i dagens samhälle för de människor som är delaktiga och/eller kan tänkas bli delaktiga i dagens entreprenöriella processer i vårt civila samhälle?

Vi har idag till exempel ett Sverige där 5 % är födda i utlandet eller i Sve-rige av föräldrar som är födda utomlands (källa SCB och Integrationsverket, statistik för 2003). Nästan var fjärde människa i Stockholms län är född ut-omlands eller har föräldrar som är födda utomlands. Själv bor jag i ett för-ortsområde där en tredjedel av befolkningen har utländsk bakgrund (källa Stockholm stad). Utan att här gå in på definitioner och i vilken utsträckning dessa siffror är jämförbara eller bästa tänkbara vill jag ge några exempel på vad det kan innebära. När jag möter en ny kompis till mina barn och nyfiket undrar varifrån han kommer, han är svart och från Västafrika gissar jag på, och eftersom jag själv har bott och jobbat i området, undrar om jag kan till-tala honom på Krio. Jag frågar. Han tittar lite oförstående på mig och svarar ’jag kommer från Skarpnäck’, dvs. det område vi bor i. Jag biter mig själv i tungan och skrattar åt min egen oförståelse. Det är ju klart att det här är lika mycket hemma som det är för mina barn om han inte har flyttat under de senaste åren. Sedan visar det sig att han utöver svenska också pratar Man-dinka och Fullah eftersom hans föräldrar kommer från Västafrika ett stycke ifrån där jag själv bott. Den här pojken skiljer mellan de olika språken. Han ser också att en del saker gör man hemma men inte i skolan, eller tvärt om. Det gör ju mina barn också. Men han bär på berättelser från flera olika kul-turer. Det som för en del av hans kompisar ses som något långväga, kan han se som något nära – det är ju som hemma.

Eller som när en väninna till mig, som kommer från en annan del av Af-rika, berättar om hur hon inom en kulturell förening här i Sverige arran-


71

gerar konferenser om och mobiliserar stöd till kvinnor som är utsatta och drabbade av det pågående kriget i hennes tidigare hemland. Det handlar då inte om kvinnor långt bort i världen som utsatts för våldtäkter och nöd. De som är utsatta är hennes mamma, systrar, nära vänner eller döttrar. Jag tänker då på mina egna erfarenheter av att vara en länk när jag efter arbe-tet utomlands för Röda Korset besökte några äldre damer inom kretsverk-samheten i Sverige. De sydde babykläder som skickades ut i världen. Deras uppskattning över att få höra mina berättelser om hur just babypaket hade tagits emot var stor. Avståndet mellan damerna i kretsen och den värld som jag något tidigare befunnit mig i kändes avlägset om än dock sammanlänkat via omtanke och hjälp. När jag pratar med min väninna som engagerar sig för utsatta kvinnor i sitt tidigare hemland, så är avståndet däremot mycket kort. Det handlar om det allra närmaste även om det geografiska avståndet är långt och för många andra i vårt samhälle ter det sig mycket avlägset. Självklart bär vi på olika berättelser och ser på världen på olika sätt. Sam-tidigt handlar våra berättelser om i stort sett samma saker. De handlar om livet, att leva med barn, familjen, nära och kära. Det handlar också om hur vi organiserar det vi gör, om vårt nära samhälle och omvärlden. Det hand-lar om vad vi gör och vill uträtta. När vi gör något tillsammans samman-för vi dessa berättelser. Inte så att vi nödvändigtvis lägger pussel, eller gör djupa analyser, ibland bär vi dem helt enkelt med oss i våra handlingar. Ofta sker det smärtfritt och smidigt, vi är båda ganska vana vid delar av varan-dras kulturer. Många gånger uppstår komiska och kreativa situationer. Men ibland blir det svårt och konfliktfyllt. I dag finns allt fler människor som rört sig och rör sig över olika världsdelar, mellan olika kulturer. De bär med sig berättelser som på olika sätt möts och sätts samman till nya, eller nygamla, idéer och berättelser. I dessa möten sker också ett ifrågasättande av det som av andra ses som självklara ’sanningar’ vilket åter igen påminner om att dy-namiken innebär såväl hotande utmaningar som möjligheter.

Jag tar upp dessa exempel för att påminna oss om att förhållningssättet till vad vi kan kalla en föreningskultur à la den svenska folkrörelsemodel-len inte är självklar. I vissa fall kan till och med den dominerande kulturen i etablerade organisationer upplevas som ett hinder för att delta eller för att utveckla nya idéer och arbetsformer. Mötet mellan det etablerade och det ’nya’ är inte alltid smärtfritt. Det kan upplevas såväl kaotiskt som kreativt. Oavsett i vilken utsträckning man värnar om till exempel folkrörelsemo-dellens ideal, utmanas de etablerade organisationerna till viss del av de en-


72

treprenöriella processerna. I studien av den entreprenöriella processen av skapandet av Attac i Sverige som tidigare hänvisats till, framkommer detta många gånger ömsesidiga ifrågasättandet tydligt. I viss mån har utmaning-en emottagits av etablerade organisationer som vitaliserande. I viss mån har mottagandet snarare karaktäriserats som ett hot. De entreprenöriella processerna är, menar jag, en del av dynamiken i det civila samhället och därmed vårt samhälle. De entreprenöriella processerna är sociala processer nära människor, men där det långväga kan vara nära.

Vi behöver, anser jag, en nyanserad forskning och policydiskussion som underlag för förståelsen av dynamiken inom det civila samhället av idag. Vi måste, menar jag, lära av historien och vår samtid för att förstå hur vårt samhälle skapas. Studier av organiseringsprocesser som materialise-ras i formella organisationer och organiseringsprocesser som sker utan att formaliseras i vanliga organisationstermer, kan bidra till förståelsen av vår värld. Vilka är det som deltar och vilka deltar inte? I vilka processer deltar människor? Ibland finner vi de entreprenöriella processerna ’nära’ etablerad verksamhet. Ibland finner vi dem kanske inte där vi vanligtvis letar. I dessa processer är det inte heller självklart vilka får sina röster hörda och vilka som inte får sina röster hörda. På så sätt inkluderas frågor om inflytande och makt in i sociala processer där gräsrötterna växer och förhoppningsvis frodas. Att bedriva forskning inom detta fält är en utmaning inte bara för enskilda forskare inom enskilda discipliner utan det krävs insatser i nätverk där man ges möjlighet att sammanföra olika forskningsfronter. Därigenom kan vi kritiskt ifrågasätta varandras berättelser samt bidra till en nyanserad och mångfacetterad förståelse för det nära, och det långväga, civila samhäl-let. Detta kräver energiskt och hårt arbete, tid och tålamod!

REFERENSER

Ahrne, G. och Papakostas, A. 2002 Organisationer, samhälle och globalisering Lund: Studentlitteratur

Aldrich, H. 999 Organizations Evolving London: Sage Publications LtdAmnå, E. 995 Ideell verksamhet – förutsättningar, organisering och dess betydelse Ds

995: 30, Stockholm: FritzesGartner, W. 988 Who is an Entrepreneur? Is the Wrong Question American Journal of

Small Business, p. –32Hisrich, Freeman, Standely, Yankey and Young 997 Entrepreneurship in the Not-for-


73

Profit Sector: The State of the Art, in Sexton, D. & Smilor, R. eds. 997 Entrepreneur-ship 2000, Chicago: Upstart Publishing Company

Hjorth, Johannisson and Steyaert 2003 Entrepreneurship as Discourse and Life Style, in Czarniawska, B. & Sevón, G. (eds.) The Northern Lights. Organization Theory in Scandinavia Malmö: Liber AB

Hjorth, D. och Steyaert, C. 2000 Kreativa svärmar och patologiska zoner i Holmberg, I. (ed.) Ledmotiv, Stockholm: Centre for Advanced Studies in Leadership

Holmquist, C. 2003 Is the Medium Really the Message? Moving Perspective from the En-trepreneurial Actor to the Entrepreneurial Action, in Steyaert, C. & Hjorth, D. (eds.) New Movements in Entrepreneurship Cheltenham: Edward Elgar

Integrationsverket, Statistikdatabasen, ämnesområde Demografi, år 2003, www.inte-grationsverket.se

Pettersson, K. 2002 Företagande män och osynliggjorda kvinnor Uppsala: Uppsala Uni-versity

SCB, Statistiska Centralbyrån, Statistikdatabasen, ämnesområde Befolkning, år 2003, www.scb.se

Schumpeter, J. 934 The Theory of Economic Development Cambridge, MA: Harvard University Press

Steyaert, C. 2004 The Prosaics of Entrepreneurship i Hjorth, D. & Steyaert, C. Narrati-ve and Discursive Approaches in Entrepreneurship, Cheltenham: Edward Elgar Pub-lishing Ltd.

Stinchcombe, A. 965 Social Structure and Organizations. In March, J. (ed.) Handbook of Organizations, Chicago, Rand McNally

Stockholm stad, Utrednings- och statistikkontoret, Områdesfakta, www.stockholm.seThörn, H. 997 Modernitet, sociologi och sociala rörelser Göteborg: Göteborgs univer-

sitetWeick, K. 979 (First published in 969) The Social Psychology of Organizing New York:

McGraw-Hill Inc.Wijkström, F. och Lundström, T. 2002 Den ideella sektorn. Organisationerna i det civila

samhället Stockholm: Sober Förlagwww.ifrc.org International Federation of Red Cross and Red Crescent Societies

74

5.Mening & mångfald

Ledning och organisering av idéburen verksamhet

Filip Wijkström & Marianne af Malmborg

”Ledare i ideella organisationer är beroende av både entusi-asm och kunskap. Entusiasm får vi i kontakt med medlemmar och andra aktiva. När det gäller kunskap får vi den sällan på samma sätt som i andra yrken. Men kunskap och professiona-lism är lika avgörande för ledare i ideella organisationer som i andra uppdrag.”Marianne af Malmborg, från boken ”Den ideella sektorn”(Sober Förlag, 2002)

En sfär för samhällets utveckling

I våra idéburna organisationer föds, utvecklas och traderas både idéer och visioner. Dessa kommer – på olika sätt – att utmana eller ligga till grund för nästa generation samhällsbyggare. Vi vet inte idag exakt vilka idéerna är eller på vilket sätt visionerna framöver kommer att gestalta sig. Men vi vet att det är det civila samhällets rörelser och organisationer som bär på, och bärs fram av, såväl nya som gamla idéer och visioner. Detta är en grundläggande utgångspunkt för oss och vi använder här omväxlande be-stämningarna ideell och idéburen för att fånga den i vår mening viktigaste egenskapen och rollen för dessa organisationer. I kapitlet samlar vi ihop och kombinerar våra respektive kunskaper och erfarenheter och texten avslu-tas med några reflektioner om det fortsatta behovet av forskning och ut-bildning.

Det handlar om frikyrkorna, idrotten och nykterhetsrörelsen. Visioner och idéer bärs fram av veganerna och kvinnojourerna, men också av orga-nisationer som Föreningen för Välgörenhetens Ordnande (FVO), Linkö-pings Stadsmission och Lutherhjälpen. Den ideella sektorn rymmer miljö-

MENING & MÅNGFALD

75

rörelsens, arbetarrörelsens och invandrarnas organisationer, men där finner vi också konfessionella friskolor, klosterordnar och nätverken som gömmer flyktingar. Hundratusentals olika stiftelser och föreningar som formeras, or-ganiseras och leds och som i detta arbete och på varierande sätt bärs framåt av sina idéer. Hur detta går till samt förutsättningarna för deras organisering och ledning är här vårt primära intresse.

Under första halvan av 990-talet höjdes röster i Sverige, men även ut-omlands, för att andra aktörer än stat och näringsliv borde få större upp-märksamhet. I vissa fall har man även argumenterat för mer utrymme för sådan verksamhet.¹ Uppmärksamheten och intresset har sedan dess suc-cessivt ökat. Främst har det handlat om ideella organisationer verksamma inom vård, skola och omsorg, även om det civila samhället är så mycket mer än så.

Här några axplock. Statsminister Göran Persson talar vid Kommunals kongress 200 om att den socialdemokratiska regeringen utreder möjlighe-ten att stimulera en speciell sorts organisationer inom vård och omsorg och utbildning. Göran Persson fortsätter: ”Dessa företag är s.k. non-profit, dvs. icke-vinstutdelande, företag. […] På så sätt får vi ett alternativ, ett privat al-ternativ. Man får mångfald men det är inte vinsten som är drivkraften.” I ett idébetänkande från 2002 från en utredning om vårdens ägarformer, intro-ducerar utredaren Pär Axel Sahlberg förkortningen OUV – ”organisationer utan vinstintresse”. Det handlar om ”organisationer som vid sidan av offent-liga organ privat men utan vinstsyfte driver verksamhet inom bl.a. vård- och omsorgssektorerna och social verksamhet.” Under paraplyet ”Allians för Sverige” samlas de borgerliga partierna inför riksdagsvalet 2006. I ett förslag från en gemensam arbetsgrupp för välfärdsfrågor skriver man: ”In-satser från frivilliga och ideellt arbetande organisationer spelar en avgöran-de roll för viktiga delar inom vård och social omsorg.” Med arbetsgruppens förslag vill man ”ge den ideella sektorn goda förutsättningar så att de insat-ser som den sociala ekonomin kan bidra med verkligen kan tillvaratas.”²

Trots ett ökande intresse faller dock fortfarande förståelsen av ideell verksamhet ofta utanför en traditionell tankemässig tudelning av samhäl-let i två sfärer: den privata och den offentliga. Eller så är organisationerna i alla fall tvingade att underordna sig denna dikotomi för att beskriva, för-klara och positionera sin egen verksamhet. Ibland används också bestäm-ningar som marknad och stat för att beteckna sfärerna. Vid andra tillfällen kallas de för näringsliv respektive offentlig sektor. Denna analytiska tudel-

MENING & MÅNGFALD

76

ning av samhället innebär ett problem för vår förståelse av organisationer-na och deras betydelse. Det handlar om organisationer som varken primärt syftar till att generera ekonomiskt överskott – som ett företag – eller i första hand upprätthåller statliga eller kommunala angelägenheter. Idéburna or-ganisationer passar svårligen in i en enkelt tudelad förståelse av samhället och längre fram presenterar vi en annan modell.³

I de fall organisationerna i det civila samhället ändå syns på den svenska analytiska radarskärmen är det ett par centrala element som i många fall är för-givet-tagna i samtalet. Det kan vara värt att lyfta fram dessa.

Särart och mervärdeFör det första är det inte sällan fokus i samtalet ligger utanför organisatio-nerna och deras verksamhet. De diskuteras istället alltsomoftast i termer av sitt bidrag till exempel till välfärdsproduktionen, som arenor för med-borgarnas frivilliga insatser eller som verktyg för social integration. Organi-sationerna uppmärksammas ibland också som organisatörer av kultur och fritid, utifrån deras betydelse och inflytande i det politiska livet eller som ”demokratiskolor”.⁴

I linje med ett sådant synsätt kan mycket av verksamheten i ett samhäl-le – grovt förenklat – förstås i termer av (a) reglering, (b) finansiering och (c) produktion. Ideella organisationer deltar på alla dessa nivåer. Organisa-tionerna bidrar till samhällets reglering genom ”röst”, till exempel i handi-kapporganisationernas eller fackföreningarnas arbete. ”Resurser” skjuts till genom det ideella arbetet i många föreningar eller insamlade medel i ex-empelvis Cancerfonden. Och ”service” produceras i den ideella sektorn av idrottsföreningar där medlemmarna och andra kan utöva sin sport eller på ett äldreboende som drivs av Svenska kyrkan. Men allt detta kan ju i prin-cip ”levereras av vem som helst” – exempelvis en statlig myndighet eller ett företag.

Det människorna i alla våra rörelser och organisationer gör är i många fall och i olika utsträckning allt detta men också så mycket mer. Vi kan, uti-från en tolkningsram som istället utgår ifrån organisationernas idégrunder, förstå det som att man i dessa engagerar sig och arbetar utifrån en av två grundläggande drivkrafter. Antingen vill människor med organisationens verksamhet medverka till en förändring till det bättre. Eller så vill man för-hindra en försämring.

En viktig utgångspunkt för oss är att om man i organisationerna – konse-

MENING & MÅNGFALD

77

kvent och över tid – verkligen ska kunna bidra med någonting ”annat” (låt oss här använda begreppet ”mervärde”) än aktörerna i någon av samhäl-lets andra sfärer, så måste detta utgå ifrån någon form av stabila skillnader (”särart”). Det kan till exempel handla om det sätt utifrån vilket man inom organisationen eller rörelsen betraktar världen, de metoder man använder sig av i sin verksamhet eller hur man väljer att organisera sig. Detta är vårt perspektiv samtidigt som det är ett strängt krav att lägga på idéburen verk-samhet, men låt oss återkomma till detta mot slutet av texten.

”Folkrörelsemarinaden”För det andra befinner sig det svenska samtalet om idéburen verksam-het ännu i ett slags romantiserad ”folkrörelsemarinad”. Det är, som vi ser det, en marinad som fortfarande klibbar fast vid många utsagor och tanke-strukturer i dagens Sverige.⁵ Denna marinad kan, i vår mening, bäst kan-ske förstås som en funktion av det faktum att det är ”segrarna som skri-ver historia”. Framväxten och utformningen av den svenska välfärdsstaten under 900-talet är i mångt och mycket ett resultat av att nya grupper av medborgare kom till makten i samhället. Detta skedde i Sverige i och med de massrörelser som växte fram från slutet av 800-talet – folkrörelserna. I samband med detta maktskifte tycks det som om man också tog med sig den nya formen för organisering in i maktens korridorer.

Det handlar om alla de tusentals små ideella föreningar som är orga-niserade kring varierande idéer eller intressen. Denna form för organise-ring av idéburen verksamhet har i och med detta maktskifte närmast helt kommit att dominera det svenska civilsamhällslandskapet. Mycket ofta är (primär)föreningarna sammanslutna i någon form av federativa strukturer (förbund, riksorganisationer, etc.), uppbyggda utifrån en geografisk logik. Idag och i Sverige kallar vi ofta dessa strukturer för ”folkrörelser”. Folkrö-relsemodellen har under större delen av 900-talet i många fall ersatt andra modeller för att organisera ideell eller idéburen verksamhet och länge varit den naturliga organisatoriska lösningen. Andra former förekommer givet-vis, exempel på sådana är associationen (sällskapet) eller stiftelsen (fonden), men vi kan beskriva det som att dessa idag existerar i marginalen av ma-rinaden.⁶

MENING & MÅNGFALD

78

Mångfald och komplexitet⁷

Såväl verksamheterna som idéerna och formerna för organisationerna i den ideella sektorn uppvisar en imponerande mångfald och komplexitet. Men civilsamhället och den ideella sektorn omgärdas inte sällan av för-givet-tagna ”goda” eller positiva associationer. De ideella organisationerna har dock – i sina portalparagrafer och stadgar – alla sina varierande uppdrag att försöka hålla i centrum för verksamheten.

Från tid till annan försöker utomstående betraktare i stat eller näringsliv etikettera och samla ihop de ideella organisationerna i några få, enkla grup-per för att underlätta den egna verksamheten. Ett enkelt exempel på detta är tillkomsten av ideella eller etiska fonder där det ofta görs begränsningar av hur kapitalet i fonderna får placeras. Sådana begränsningar handlar om att förvaltaren undviker att investera i företag som producerar eller tillhan-dahåller till exempel tobak, vapen eller alkohol. Detta kopplas sedan ibland till olika ideella organisationers behov att förvalta sina ekonomiska resurser i linje med sin ideologi eller verksamhet.

Inom till exempel nykterhetsrörelsen har man uppfattningen att alkohol är ett hinder för att människor ska kunna leva ett värdigt liv. Därför bör till exempel bryggeriaktier omfattas av dessa begränsningar när en organi-sation som IOGT-NTO ska förvalta sina ekonomiska tillgångar. Men det innebär förstås inte att man per automatik har samma inställning till vapen inom nykterhetsrörelsen. Detta trots att kanske den ”professionella” förval-taren tycker att det är praktiskt att bunta ihop och undvika alla ”onda saker” i en och samma tjänst. På samma sätt är det märkligt om Cancerfonden ska ta ställning mot vapen eller alkohol vid sina placeringar, när det är tobaken och rökningen som är den stora boven när det gäller cancerfrågan.

I samtal om det civila samhällets organisationer klumpas dessa alltså allt som oftast ihop, och inte sällan ges dessa organisationer också en närmast positiv grundton. Som om all verksamhet i dessa i sig vore detsamma och dessutom någonting givet gott.⁸ Vi väljer här istället att förstå bestämning-arna civilsamhälle respektive ideella och idéburna organisationer mer som analytiska verktyg. Organisationerna och deras verksamhet behöver inte vara ”god” eller ”nyttig” i någon särskild mening. Vi försöker oss inte hel-ler på att definiera någon form av generaliserad allmännytta. Sådana för-sök till bestämningar tenderar att vara bundna i såväl tid som rum. För att illustrera vad vi menar, men också provocera tanken, använder vi en enkel

MENING & MÅNGFALD

79

Tankemodell för civilsamhället

MÅL

MEDEL

Acceptabla

Oacceptabla

Acceptabla OacceptablaSocialekologiskSituation StockholmAktion (SEA)

IOGT-NTO

Folkhögskola

GreenpeacePlogbillsrörelsen

DjurrättsaktionerRädda Golf-Barnen förbundet (civil olydnad)

NRP VAM(Nordiskt Riksparti) (Vitt Ariskt Motstånd)

Hells Angels

Ku Klux Klan

Rasistiskachatgrupper

typologi för att sortera ideella och idéburna organisationer utifrån deras mål och medel.

Idén är att en majoritet i det aktuella samhället – ”kvinnan eller man-nen på gatan” – uppfattar organisationens mål (strävanden) och medel (ar-betsmetoder) som antingen acceptabla eller oacceptabla. Vi kan tänka oss att huvuddelen av befolkningen i ett specifikt land vid en specifik tidpunkt upplever en organisations mål som ”acceptabla”. I ett nutida västerländskt sammanhang gäller detta för till exempel freds- och miljösträvanden. Eller så uppfattas målen som ”oacceptabla” – exempelvis ett samhälle segregerat till följd av människors hudfärg eller etnicitet.

På samma sätt kan vi förstå också de metoder som används som ”accep-tabla” för en majoritet. I den svenska ”folkrörelsemarinaden” kan det handla om till exempel demokratisk organisering eller att svara på remisser. Eller så kan de verktyg som används uppfattas som ”oacceptabla” – som att bära rånarluva vid demonstrationer eller bryta sig in och släppa ut försöksdjur från laboratorier. På detta sätt får vi en enkel typologi för organisationer (Figur ).⁹

Figur . En tankemodell för civilsamhället

Källa: Wijkström (998b, s. 275–277; 200a, s. 39–4)

MENING & MÅNGFALD

80

Låt oss ge ett par exempel på vad vi menar med att föreställningar om all-männytta ofta är bundna i tid och rum. En organisation som Ku Klux Klan (KKK) hade i mitten av 990-talet inte mer än några tusentals medlemmar i USA. Vi skulle i Sverige idag med all sannolikhet sortera in KKK i katego-rin längst ned till höger i figuren. Organisationens mål och vissa av de me-toder man använder sig av är oacceptabla för en majoritet av den svenska befolkningen. Under 920-talet fanns det i USA i storleksordningen fyra till fem miljoner KKK-medlemmar. Klanen organiserade marscher med ti-otusentals deltagare och det fanns både senatorer och kongressmän bland medlemmarna. Enbart i Ohio fanns det 400 000 medlemmar. I svensk ter-minologi var således Ku Klux Klan en stor och väletablerad folkrörelse. I delar av USA uppfattades dessa strävanden för cirka 80 år sedan som både legitima och ”allmännyttiga” hos stora delar av befolkningen.¹⁰

Ur svensk historia är det lätt att hämta exempel från arbetarrörelsen. I bör-jan hade de flesta svenska arbetare varken röst- eller strejkrätt och innan So-cialdemokratiska Arbetarepartiet bildades 889 hade man inget formellt po-litiskt inflytande varken i stat eller kommun. I arbetarrörelsen var man i detta skede per definition tvungna att arbeta utomparlamentariskt. I vissa fall även utanför då gällande lagstiftning och i konflikt med rådande normsystem, till exempel när det gällde rätten att strejka. I början uppfattades inte heller frå-gan om utökad makt för arbetare som legitim i särskilt stora grupper i sam-hället. De tidiga organisationerna inom arbetarrörelsen befann sig i samma ruta som den i vilken vi idag skulle placera in Ku Klux Klan. Under 900-talet har så den svenska arbetarrörelsens organisationer förflyttats upp till den övre vänstra rutan i figuren. Såväl dess strävanden som metoder uppfattas idag som legitima och acceptabla av stora delar av befolkningen i Sverige.

Att leda och organisera i civilsamhällets mångfald

Att organisera och leda idéburen verksamhet i det civila samhället är i vår mening bland de allra svåraste uppdrag som existerar i vårt samhälle. Detta gäller oavsett om arbetet utförs av heltidsanställda tjänstemän eller förtro-endevalda styrelseledamöter. Eller om det bärs upp av de hundratusentals ideellt engagerade medlemmar och andra aktiva som varje vecka, år ut och år in, samlas för sitt engagemang. Detta vårt påstående – att det skulle vara svårare att organisera och leda idéburen verksamhet än att leda ett företag eller försöka styra en kommun – kan utmana tanken.

MENING & MÅNGFALD

81

Utan att här gå in på några detaljer kan vi dock konstatera att det ofta är oklart vad målet med själva verksamheten är. Förutom att de flesta anhäng-arna är eniga om att världen skulle bli bättre, människorna lyckligare och livet vackrare om organisationen bara lyckas med sin verksamhet. Vidare är det inte sällan svårt att fastställa om verksamheten verkligen bidrar till att världen blir bättre, människorna lyckligare och livet vackrare.

Fokus i vår text ligger på organisering och ledning. Frågor som rör verk-samhetens syfte, effekterna av organisationens olika program eller insatser, respektive olika sätt att mäta dessa effekter är därmed centrala. Utan analy-tiska verktyg för att hantera denna typ av frågeställningar är det svårt att leda arbetet med att koordinera och prioritera mellan organisationens olika verk-samheter. Målsättningen – och tron – är ju att man genom att aktivt organi-sera, koordinera eller prioritera verksamhet och resurser från ledningens sida kan åstadkomma förbättringar av ”resultatet” av organisationens arbete. Eller åtminstone undvika försämringar. En annan viktig anledning till att ta fram olika former av resultatmått eller visa på effekterna av organisationens verk-samhet har att göra med externa intressenter. Inte sällan behövs denna typ av information för att kunna kommunicera med olika typer av finansiärer, sam-arbetspartners eller de motståndare man vill påverka. Det krävs helt enkelt att man skaffar sig en uppfattning om hur det går för organisationen. Dess-utom måste man på något sätt kunna kommunicera och gestalta detta såväl internt som externt, för att leda organisationen i linje med sitt uppdrag.

Men hur visar man att det är just Cancerfonden som bidrar till att lösa cancerfrågan? Att djurrättsrörelsen skapar ett bättre samhälle? Att det po-litiska arbetet i IOGT-NTO leder till att fler människor lever värdiga liv? Eller att just arbetet med flyktingar eller konfirmander inom Svenska kyr-kan gör vårt samhälle mer mänskligt utifrån kristna värderingar? Och hur mäter man resultat? Även om man i enskilda organisationer lyckas ta fram utvärderingsformer och måttstockar som fungerar för just dem tycks det vara svårt att föra över dessa till andra idéburna organisationer.

Det ökade intresset för civilsamhällets förmåga att komplettera eller till och med ersätta aktiviteter i andra delar av samhället gör att vi kan förvänta oss en tillväxt av ideella organisationer. Det handlar om en expansion inom områden där vi normalt kanske inte tänker oss föreningar och stiftelser, eller åtminstone inte i någon större omfattning. På samma gång förändras även förutsättningarna för organisationer av mer traditionellt ”folkrörel-sesnitt”. Vi ser bland annat kraftiga omstruktureringar såväl som fusioner.

MENING & MÅNGFALD

82

Omfattande organisationsförändringar och kraftig expansion är krävande också för ideella organisationer, inte minst när det gäller arbetet med att behålla och föra över den egna idébasen för verksamheten. Låt oss exem-plifiera med ett par hypotetiska situationer.

Antroposoferna driver idag ett sjukhus, Vidarkliniken, i Järna söder om Stockholm. Inom ramen för Svenska Röda Korset drivs ett annat sjukhus. Låt oss nu leka med tanken att dessa två sjukhus ska fördubbla sin verksam-het. Men hur vet vi att det kommer att vara organisationernas egna värde-ringar och metoder som genomsyrar verksamheterna vid en expansion? Hur snabbt kan exempelvis dessa två sjukhus utöka eller knoppa av sig, med de grundläggande principer och centrala värderingar som ligger i respek-tive moderorganisation intakta eller förstärkta? Tar det ett år, fem år eller tio år att fördubbla verksamheterna? Hur lång tid tar det att utbilda och ut-veckla de människor som ska verka i och leda också den nya verksamheten utefter Rudolf Steiners läkepedagogiska teorier eller Röda Korsets grund-läggande principer? Detta är bara en enkel tankeövning. Vi kan ersätta för-ändringarna inom sjukvården som exempel med verksamhet inom grund-skola, biståndsverksamhet, folkbildning, idrott eller fackligt arbete.

Att kunna ta vara på och skapa utrymme för det engagemang som finns i ideell verksamhet är ett kapitel för sig. Det inledande citatet i vår text pekar på att även tillgången till ny kunskap är viktig för att kunna leda idéburen verksamhet. Här väljer vi därför att fokusera på analytiska modeller för att ta sig an några av de strategiska frågeställningar som tycks möta många organisationer.

Organisationens uppdrag i fokus¹¹

Civilsamhällets organisationer ges i olika sammanhang olika namn. De ter-mer som används betonar olika aspekter eller kvaliteter hos organisationen vilket skärper och fördjupar vår förståelse i just denna aspekt. På samma gång begränsas dock en bredare förståelse av organisationen utifrån andra dimen-sioner. Tidigare fokuserade ofta beskrivningarna av organisationerna på den internationella arenan var dessa inte hörde hemma – de beskrevs antingen som icke-statliga (NGOs, non-governmental organisations) eller så var de icke-vinstdrivande (NPOs, non-profit organisations). Sedan dess har organi-sationernas bestämning så sakteliga börjat svänga. Allt oftare talar man nu i den engelskspråkiga världen, men även i Sverige, om organisationerna som delar av ett civilt samhälle.

MENING & MÅNGFALD

83

uppfyller möjliggör

Uppdraget Aktiviteter Resurser

omsätts i genererar

I Sverige används även begreppet ideell sektor för att ringa in organisa-tionerna. På så sätt särskiljer vi organisationerna utifrån deras särart från den offentliga sektorns aktörer respektive företagen i näringslivet. Vi väl-jer med bestämningarna ideell respektive idéburen att fokusera just idédi-mensionen som det centrala för att förstå dessa organisationer och deras betydelse i samhället.

Utifrån de idéer som bär organisationerna menar vi att man idealtypiskt och mycket förenklat kan förstå det som att en ideell organisation har gi-vits ett ”Uppdrag” av typen ”rädda världen”. Det handlar inte om det enkla, grundläggande uppdraget i näringslivet om att – på kort eller lång sikt, uti-från en väl vald affärsidé och givet de begränsningar som omgivande sam-hälle ställer upp – generera ett så stort ekonomiskt överskott åt ägarna som möjligt. Inte heller handlar det om det primära uppdraget som en myndig-het eller ett verk har som verktyg för att verkställa den lokala eller centrala statsapparatens beslut (Figur 2).

Figur 2. En enkel modell av en ideell organisation

Källa: Wijkström (999, s. 2)

Den ideella organisationens uppdrag omsätts sedan i någon form av ”Ak-tiviteter”. Det kan handla om allt från att anordna studiecirklar och läsa förböner, till att spela fotboll eller kasta sten, i förhoppningen att dessa ak-tiviteter uppfyller uppdraget (dvs. räddar världen). Dessa olika aktiviteter tagna tillsammans genererar i sin tur olika former av ”Resurser” från om-

MENING & MÅNGFALD

84

givningen som möjliggör nya aktiviteter. Det kan vara nya medlemmar som strömmar till med mer medlemsavgifter och nytt ideellt arbete. Eller så får man sponsring från ett lokalt företag eller en kommun som skjuter till någon form av bidrag eller bidrar med tjänstemännens kompetens.

När det fungerar som det är tänkt kan man se det som att organisationer-na snurrar runt i en loop: ”Uppdrag” – ”Aktivitet” – ”Resurser” (se Figur 2). Och tanken är att världen stadigt blir bättre år från år. Så är i alla fall tanken. Ibland verkar det dock som om de idéburna organisationerna kan fångas i en av två grundläggande ”fällor”.

Den första fällan kan vi beskriva som att organisationen ”blir vad den gör”. Istället för att i organisationen koncentrera sig på uppdraget glider fokus alltmer över till ”aktivitetsboxen”. Man fastnar i att upprepa den ti-digare aktiviteten utan att denna längre nödvändigtvis utvärderas mot det ursprungliga uppdraget. Man driver sin folkhögskola, stickar sina strumpor eller genomför den årliga aktiviteten – och i organisationen har man ska-pat tjänsterna, de organisatoriska strukturerna och mötena för detta. Men situationen kan ha ändrats och kopplingen till uppdraget är inte längre där, eller åtminstone är den inte längre lika tydlig.

Om den första fällan är en ”aktivitetsfälla” så kan vi kalla den andra fällan för en ”resursfälla”. Denna finns i två varianter. Organisationen blir helt en-kelt antingen sina egna resurser eller det man får betalt för. I det första fal-let kan man ha samlat på sig så mycket egna resurser och ha byggt upp en förvaltning för att ta hand om alla de hus man har köpt på sig att man inte ser uppdraget när ungdomsorganisationen kommer och ber om två miljo-ner för att ”rädda världen”:

– ”Men vi har ju inte några pengar!” – ”Jo, vi ser i balansräkningen att …” – ”Är ni inte kloka!? Sälja en av fastigheterna!?”

I det andra fallet är det istället någon annans resurser organisationen är be-roende av. Det kan till exempel vara kommunens. Och när villkoren eller inriktningen på dessa bidrag eller entreprenader förändras för att tillgodose kommunens behov finns det en risk att den ideella organisationen släpas med av dessa behov. Detta utan att man hinner eller orkar stämma av den nya verksamheten eller villkoren mot det egna uppdraget. Organisationen riskerar i detta fall att bli en sorts pseudo-kommunal underleverantör som

MENING & MÅNGFALD

85

snällt hoppar vidare till nya uppgifter när man i kommunen stampar med foten.¹²

En modell av samhället¹³

Redan inledningsvis i kapitlet konstaterade vi att en förståelse av samhället som utgår ifrån att det endast finns antingen privata vinstdrivande företag eller allmännyttiga offentligrättsligt reglerade myndigheter eller verk inte räcker till för att förstå och analysera idéburen verksamhet.¹⁴

För att ge diskussionen om det civila samhället och dess organisationer en i vår mening bättre inramning finns på annat håll en analytisk modell av samhället presenterad. Det civila samhället betraktas här istället som en av fyra domäner eller sfärer i samhället (Figur 3). Mer formaliserade organisa-tioner (föreningar, stiftelser) i denna sfär behandlas där sammantaget som en ideell sektor. I en egen domän utanför civilsamhällessfären placeras nä-ringslivet och dess vinstdrivande företag. Inte heller är familjeliv eller sam-liv och hushållen del av civilsamhället, vilket skiljer modellen från en del andra sätt att strukturera förståelsen av samhället. I tanken byggs alltså en egen sektor i samhället upp speciellt för ideella och idéburna organisationer på ett liknande sätt som många sammanfattar sin förståelse av statens och kommunernas organisationer med tankefiguren offentlig sektor.

Naturligtvis finner vi många olika organisationer även inom dessa sek-torer. Ett regemente ligger, precis som ett kommunalt drivet daghem, i den offentliga sektorn medan såväl ABB och Ericsson som korvkiosken på hör-net tankemässigt återfinns i företagssektorn. I den ideella sektorn skiljer sig katolska kyrkans församlingar eller verksamheten på Fotbollsförbundets kansli från vad som görs i en stiftelse som WWF där man arbetar med miljö-arbete eller på en nybildad förening som driver friskola.

Varken samhällssfärerna eller gränserna mellan sektorerna är särskilt skarpa annat än som idealtypiska tankekonstruktioner. Vi ser hela tiden att aktörer temporärt överskrider gränserna samt kombinerar de olika sfärer-nas logiker och vi kan även se mer långsiktiga rörelser mellan sektorerna. Under nästan 500 år var exempelvis Svenska kyrkan en del av den svenska staten. I och med den formella separationen från staten vid millennieskiftet har Svenska kyrkan kommit att närma sig den ideella sektorn med vårt sätt att betrakta och förstå samhället. Detta även om många både inom och utom organisationen fortfarande tycks betrakta Svenska kyrkan som en offentlig-

MENING & MÅNGFALD

86

Civilsamhälles-sfären

Familje- ellersamlivssfären

Den statligasfären

Näringslivs-sfären

AKTIVIST

MEDLEM

KUND

AKTIEÄGARE

ARBETS-KRAFT

VÄN

ÄLSKARE

VÄLJARE

SKATTE-BETALARE

Utopier &Ideologier Vänskap

Kärlek

Skatte-system

Riksdags-val

Produktions-system

Civilolydnad

Affärs-avtal

IDEELLSEKTOR

FÖRETAGS-SEKTOR

OFFENTLIGSEKTOR

HUSHÅLLS-SEKTOR

rättslig angelägenhet. Kooperativa Förbundet (KF) var i början av 900-talet en del av ett framväxande Folkrörelsesverige. Idag, i början av 2000-talet, upplever många snarare KF som ett livsmedelsföretag vilket som helst.

Figur 3. En modell av samhället

Källa: Wijkström och Lundström (2002, s. 7)

I denna tankemodell av samhället omfattar alltså sfären någonting mer än själva organisationerna i respektive sektor. I den statliga sfären ligger till exempel såväl skattesystemet som riksdagsvalet, i vilka vi ibland ingår i vår roll som skattebetalare respektive väljare. I näringslivet finns både affärs-avtal och produktionssystem som går utöver eller mellan enskilda företag. Medan vi människor på ett övergripande plan förhåller oss till nationalsta-ten i vår roll som medborgare är vi i relationen till näringslivet ofta kunder eller möjligen aktieägare. Hushållssektorn ligger i den sfär som vi kan be-nämna familje- eller samlivet, i vilken också exempelvis kärlek och vänskap ingår. Som människor bär vi i denna sfär på olika relationer som kan ut-tryckas i begrepp som mamma, livspartner, väninna eller älskare.

MENING & MÅNGFALD

87

I det civila samhället finner vi, förutom de ideella och idéburna organi-sationerna i den ideella sektorn, även processer som sociala rörelser som visserligen omfattar vissa av organisationerna men också går mellan och utöver dessa. Här finns till exempel sammanhållna system av värdering-ar och visioner som löper mellan de olika organisationerna samt fenomen som civil olydnad och ideellt arbete. I våra roller som exempelvis medlem-mar, förtroendevalda, aktivister eller givare av pengar och prylar relaterar vi i vår tur som människor på olika sätt till det civila samhället och till den ideella sektorns organisationer.

Här finns och utvecklas de grundläggande visioner som håller ihop, men också bryter isär, våra samhällen. Men också de idéer som skapar utrymme och sammanhang för människor att existera och verka såväl utanför nä-ringslivets rum som vid sidan av offentliga myndigheter och förvaltningar. Denna sfär i samhället blir då också ett rum där alla möjliga ideologier och utopier – en uppsjö av idéer och visioner – görs synliga. De tolkas, ifråga-sätts, omformuleras, utmanas, utvecklas eller bekräftas här. Vi ser det civila samhället och dess organisationer som sociala sammanhang vid sidan av de sammanhang som existerar inom stat såväl som näringsliv. Håkan Thörn försöker definiera föreställningen om ett globalt civilt samhälle. Han menar att detta begrepp måste ”förstås som en beteckning för interagerande poli-tiska kulturer som delar av ett (framväxande) globalt politiskt rum”.¹⁵ På ett liknande sätt vill vi också föreslå att man förstår det civila samhället även på nationell nivå som en scen eller ett rum för ett antal grundläggande kon-flikter i samhället.

Modeller är förenklingar. Det ena eller det andra sättet är inte per se mer eller mindre rätt eller fel för att strukturera vår förståelse. I andra modeller av samhället sorteras människor, organisationer, processer och fenomen på andra sätt. Det är helt enkelt olika sätt att ge sig i kast med att analysera och förstå samhället. Det som bör avgöra en modells relevans är dess använd-barhet för att bättre kunna rama in och förstå det som sker.¹⁶

Relationerna till omvärlden

De ideella organisationerna existerar inte i ett vakuum utan interagerar tvärtom ofta med andra organisationer, företag eller myndigheter. Detta sker ibland i samverkan och ibland i konflikt. Många ideella organisationer har ekonomiskt stöd från svenska staten som säkerställer delar av deras

MENING & MÅNGFALD

88

verksamhet, medan andra är mer beroende av medlemmarnas avgifter eller resursströmmar från näringslivet. Självklart påverkar organisationens eko-nomiska förutsättningar utrymmet för ledarskap och organisering. Där det ekonomiska stödet är mindre omfattande eller mer temporärt kan själv-ständigheten gentemot andra aktörer kanske vara lättare att markera och upprätthålla. Därmed kan organisationen också lättare vara tydlig gent-emot sitt uppdrag. Samtidigt kan organisationen då vara tvungen att be-gränsa sin verksamhet eller tveka inför längre åtaganden i linje med sitt uppdrag. Störst är självständigheten för den organisation som har intäkter från flera olika källor och inte är beroende av någon enskild finansiär. Några illustrativa exempel från Cancerfonden kan vara inlägg i diskussionen om hur långt självständigheten och kaxigheten kan drivas.

När Cancerfonden bildas 95 sker det för att uppmärksamma beho-vet av ytterligare forskning om cancer. De som drabbades av dessa sjuk-domar hade ofta liten eller ingen möjlighet att överleva och mer forsk-ning sågs som det viktigaste verktyget i kampen mot cancern. Initiativet togs av en grupp privatpersoner som utnyttjade sina respektive kontaktnät för bildandet av organisationen. Redan från början valdes en modell med ett antal huvudmannaorganisationer där organisationer som LO och SAF (Svenska Arbetsgivareföreningen, numera Svenskt Näringsliv) stod i spet-sen. Tre andra organisationer – Kvinnogillesförbundet, Lottarörelsen och Röda Korset – fick tidigt centrala positioner i kraft av de stora insamlingar av pengar som dessa drog igång för ändamålet. Möjlighet till individuellt medlemskap fanns också.

Syftet med Cancerfonden var i första hand att ge röst åt det faktum att det fanns en allvarlig sjukdom som drabbade människor och som läkarve-tenskapen visste relativt litet om. Ett sätt att förbättra situationen var givet-vis att förse forskningen med mer resurser för att därmed fler cancerpatien-ter skulle kunna botas. Redan från början fanns dock ett tydligt uppdrag i fondens stadgar som innebar att man också skulle informera om cancer-sjukdomarna och deras behandling. Fokus på patienterna fanns alltså både tydligt och tidigt med som en viktig del i organisationens syfte. I detta låg också att påverka utvecklingen mot bättre behandlingsmetoder, liksom att arbeta preventivt, till exempel med kampanjer mot rökning. Detta kom dock först senare att bli en huvudfråga.

Genom stora och riksomfattande insamlingar – den stora Röda Fjädern-kampanjen var den första – har fonden idag kommit att bli den helt domi-

MENING & MÅNGFALD

89

nerande finansiären av cancerforskningsprojekt i landet. Cancerfonden fi-nansierar 75 % av alla projekt, vilka i rikstäckande konkurrens bedöms av vetenskaplig expertis. Även andra fristående finansiärer bidrar med en vä-sentlig andel av finansieringen, vilket har inneburit att statens bidrag till forskningsprojekten med tiden har kommit att bli mycket blygsamt. En vik-tig del av debatten om ideella organisationer hittills har kretsat runt tan-ken att svenska organisationer i huvudsak ägnar sig åt ”röst” eller ”service”. Här ser vi dock en organisation som i sitt huvuduppdrag varken har haft en renodlad röst- eller servicefunktion, även om sådana inslag också förekom-mer. Arbetet i Cancerfonden handlar istället om ”resurser”. Huvuduppdra-get för organisationen är att finansiera forskning om cancersjukdomarna och deras behandling.

I konflikt med statenCancerfondens kampanjer har i vissa fall med olika stor grad av uppkäftig-het visat på det något skeva förhållandet mellan fonden och staten när det gäller finansieringen. Hur långt kan en sådan uppkäftighet gå? Under våren 2003 lanserades en kampanj med rubriken ”När staten lägger sig reser sig folket”. Ett tidningsuppslag visade en vid marken fjättrad Gulliver. Repre-sentanter för allmänheten, alla i miniatyrformat, begrundade det faktum att cancerforskningen i så hög grad byggde på Cancerfondens insatser och att statens andel i denna finansiering var så liten. Den fjättrade Gulliver hade antagit skepnaden av statminister Göran Persson. Kampanjen var förank-rad i Cancerfondens styrelse innan den lanserades och skickades också över till Rosenbad innan den publicerades.

Om detta tilltag tyckte man inte! Socialdemokraternas partisekreterare hörde av sig och ville ha ändringar i texten och fondens ordförande kontak-tades av statsministern själv. Rättning mittåt skulle man kunna säga! Kam-panjer mot staten gillas inte, men kampanjen fick mycket höga uppmärk-samhetssiffror.

I samarbete med stat och näringslivIbland har också staten medvetet stött verksamheter som haft till ända-mål att i sin tur stödja något annat. Exempel på detta är Cancerfondens allemansfond som inrättades 988 i samarbete med SE-banken. En likartad allemansfond fanns för Världsnaturfonden. Allemansfonderna fungerade som aktiefonder med speciella villkor. De kom till för att uppmuntra all-

MENING & MÅNGFALD

90

mänheten att spara och innebar vissa skattelättnader. Av förmögenheten avsattes 2 % direkt till Cancerfonden för att främja cancerforskningen. Skat-telättnaderna avskaffades 996 och för Cancerfondens del fortsatte sparan-det i en vanlig aktiefond fortfarande med regeln att 2 % av kapitalet avsattes till forskning. Vid det laget förvaltades fonden av Carlson Investment Man-agement. Vid en senare fusion överfördes aktiefonden till Skandia. Sam-manlagt har detta samarbete hittills givit ett bidrag till cancerforskningen på 60 Mkr.

I ett senare samarbete med SEB skapades ytterligare en sparmöjlighet till förmån för cancerforskningen genom SEB Cancerfond. Motsvarande pro-cent av spararnas förmögenhet går till fonden samtidigt som företaget SEB bidrar med lika mycket. Fonden är en så kallad ideell fond med begräns-ningen att inte placera i tobaksbranschen eller i företag som har betydande intressen i denna. Hittills har på detta sätt 4 Mkr tillförts Cancerfonden, varav alltså hälften har kommit från SEB.

Just detta samarbete mellan SEB och Cancerfonden är intressant även i ett annat avseende. Först efter långa och ganska segslitna diskussioner kunde man från Cancerfondens sida få företrädarna för SEB att förstå att pla-ceringsbegränsningarna för Cancerfondens förvaltade medel enbart skul-le gälla tobak. Bankens tjänstemän verkade ha svårt att förstå varför Can-cerfonden inte skulle ta ställning gentemot bruket av vapen och alkohol bara för att det inte ingick i dess intressesfär.

I konflikt med näringslivet – tobaksindustri & mediaDe stora tobaksbolagen världen över har under de senaste 0–5 åren ut-satts för ett allt kraftigare ifrågasättande av sina produkter och skadeverk-ningarna av dessa. Den internationella kritiken från det civila samhällets organisationer har successivt också ökat. Tillsammans med andra organisa-tioner med intresse för tobaksprevention såsom En Rökfri Generation och Yrkesföreningar mot tobak har Cancerfonden drivit ett i vissa sammanhang tufft motståndsarbete mot rökning och tobaksintressena. Så länge företaget Swedish Match fortfarande hade kvar sin tobaksdivision lanserades bland annat kampanjer mot detta företag i samband med bolagsstämmorna. I slutet av 990-talet producerades sålunda en fingerad alternativ årsredo-visning för företaget där frågor rörande rökningens skadeverkningar lyftes fram snarare än det finansiella resultatet.

Västvärldens invånare har under en följd av år också radikalt minskat sitt

MENING & MÅNGFALD

91

tobaksbruk och gör så fortfarande. Detta har underlättats inte minst av den allt tydligare och mer begränsande lagstiftning som drivits fram inom olika områden. Nu senast har till exempel rökning inomhus på restauranger för-bjudits på flera håll i Europa. Detta har i sin tur bland annat lett till att to-baksbolagen istället riktar sina reklaminsatser till människor i utvecklings-länderna, inklusive de forna sovjetstaterna i Östeuropa. En tydligare och alltmer riktad marknadsföring av tobak och tobaksprodukter genomförs också mot framförallt kvinnor i dessa länder.

För att lyfta upp det oetiska i denna marknadsföring planerade och ut-vecklade man på Cancerfonden en särskild kampanj. Grundbudskapet var: ”Hjälp barnen i öst att börja röka – Köp aktier i Swedish Match!” Kampanj och text utformades förstås medvetet provocerande och det förekom också ett något omstöpt varumärke för Swedish Match. Längst ner fanns avsän-daren tydligt angiven med texten ”Detta är en annons från Cancerfonden”. Väl medvetna om problematiken kring det omstöpta varumärket i kampan-jen vände sig Cancerfonden också till juristerna på Sveriges Marknadsför-bund innan den skulle genomföras. Detta för att bland annat få en bedöm-ning av rättsläget vid ett eventuellt varumärkesintrång.

Genom betalda helsidesannonser i fyra stora tidningar, däribland Svens-ka Dagbladet (SvD) och Dagens Industri, hade avtal träffats om lansering av kampanjen i anslutning till bolagsstämman i Swedish Match. Dagen innan meddelade dock samtliga tidningar att de inte avsåg att ta in annonserna. Först ut var Svenska Dagbladet och Dagens Industri, och därefter kom så Aftonbladet och Dagens Nyheter i strömhopp. I en TV-soffa morgonen därpå undvek också chefredaktören vid SvD att svara på den direkta frå-gan om varför annonsen inte kunde tas in i tidningen. Vilka krafter som låg bakom denna plötsliga omsvängning och samstämmighet kan man endast spekulera i. De som under många år arbetat mot tobaksbruket vet dock av erfarenhet att tobakslobbyn är mycket stark.

Konflikt eller samverkan – Raptors or AngelsOvan har vi beskrivit de ideella organisationernas relationer till myndighe-ter eller företag i termer av antingen konflikt eller samverkan. Detta är gi-vetvis en förenklad bild, men även om det kan finnas många andra former för interaktion mellan aktörer i de båda sfärerna ger oss denna bild ändå en grund att stå på. I en intressant betraktelse av relationerna mellan närings-liv och ideella organisationer använder sig Glenn Peters från konsult- och

MENING & MÅNGFALD

92

revisionsföretaget PriceWaterhouseCoopers av begreppet raptors. Han be-skriver hur vissa organisationer – likt de små, intelligenta tvåbenta ödlor-na som i flock jagar de större dinosaurierna i filmen Jurassic Park – kan ge sig på de riktigt stora multinationella företagen. Han fokuserar i sin bok på den skada detta kan innebära för ett företags rykte och varumärke och ex-emplifierar bland annat med effekterna av den attack som Greenpeace och Friends of the Earth (Jordens Vänner) genomförde på oljebolaget BP under 990-talet.¹⁷

Det engelska ordet raptors går alltså att använda för att beskriva organi-sationer i konflikt med till exempel ett företag, utifrån det angripna företa-gets perspektiv. För organisationer som istället väljer att samverka med ett företag, exempelvis i ett sponsorsamarbete, kanske begreppet angels pas-sar bättre. Dessa organisationer använder då istället sitt goda namn för att – i utbyte mot till exempel pengar eller pro bono-arbete – sprida sitt ”äng-ladamm” över det sponsrande företaget och dess verksamhet. Förhopp-ningen från företagets sida är då att detta ska stärka företagets image och varumärke(n), i relation till exempelvis konsumenter eller beslutsfattare.

Om risken för ”dubbel dikeskörning”¹⁸

Ovan har vi diskuterat ideella organisationers relationer till företag och näringsliv. Generellt tycks dock många svenska organisationer historiskt ha hämtat mycket av sina resurser men även tankemodeller från stat och kommun. Trots detta förs samtalet om förändring och utveckling i många svenska organisationer idag ofta i en marknadens språkdräkt och utifrån modeller hämtade från näringslivet. Det sker genom inlån av språk och tänkande från företagens värld. Inlånet administreras – ofta omedvetet och ibland närmast osynligt – till exempel av konsulter eller genom näringslivs-chefer som tar plats i organisationernas styrelser. Det bärs ibland också in i organisationerna av professionella och högskoleutbildade anställda, ofta med någon form av ekonomisk grundutbildning.

Också i statens och kommunernas organisationer har man under några decennier nu försökt lära sig näringslivets språk och tänkande. Man har till exempel infört olika former av marknadsliknande ”köp-säljsystem” inom landstingens sjukvård och skapat ”interna marknader”. I ett nästa steg med-verkar nu statliga och kommunala tjänstemän, med hjälp av de nya tankein-strumenten, även till att ”marknadsanpassa” också våra idéburna organisa-

MENING & MÅNGFALD

93

tioner. Tidigare samarbeten mellan kommuner och organisationer kläs nu inte sällan i mer affärsmässiga termer som ”entreprenader”, ”kontrakt” eller ”leveransavtal”. Och i flera av de ideella organisationerna arbetar man hårt för att anpassa sig till det nya språket och tänkandet.

Flera av de svenska organisationerna har ”vuxit upp” tillsammans med den moderna välfärdsstaten. De har därmed också ofta tidigare kommit att anamma synsätt och språk som utvecklats i kommun och statsapparat. ”Folkrörelserna” och det svenska ”Folkhemmet” är i många fall mer eller mindre sammanvävda. Lite provokativt kan vi dock fråga oss om vi idag inte kan se en utveckling som skulle kunna beskrivas som en rörelse ”från nationalstat till näringsliv”. Det gäller till exempel varifrån man i organi-sationerna hämtar in sina nya tankemodeller och mentala konstruktioner av hur världen är beskaffad, hur man framgångsrikt ska kunna navigera i denna. Näringsliv och företagsekonomiskt tänkande står idag som modell för mycket av den nya inspiration, kraft och energi som man i organisa-tionerna hämtar in för att utveckla sin verksamhet. Och i många fall tycks detta ske utan särskilt mycket eftertanke utan mer på reflex.

Den starka ”folkrörelsemarinad” som det svenska civilsamhället så länge har legat i har alltså fått några nya exotiska essenser. Men vad händer i idé-buren verksamhet vid import av detta speciella tänkande – näringslivets jar-gong och dess mentala kartor? Kan de nya företagskryddorna enkelt integre-ras eller riskerar mixen att skära sig? Det handlar om ett starkt språk för att organisera och leda verksamhet som har utvecklats för vinstdrivande företag i ett marknadskapitalistiskt system. Hur klarar sig de ideella organisationer-nas idéer och visioner klädda i den världsbild och människosyn som ligger lagrad i ett sådant näringslivets språk? Det är frågor som man på allvar måste ställa sig i organisationerna och hos de aktörer man samverkar med.

Samtidigt som det ligger en fara i att utan reflektion anamma näringslivets språk och tänkande finns det mycket att hämta i en mer genomtänkt inter-aktion med företag. Det handlar om att kunna dra på den höga kompetens och de nya resurser som finns i företagen, men utan att för den skull fångas av förpackningen. Att lirka ut godbitarna men inte nödvändigtvis ta med sig hela det ideologiska paketet. Och här står nya dörrar på glänt på ett sätt som vi inte har sett tidigare. Också i svenska företag har man nu – om än något yrvaket – allt oftare börjat tala om ett företagens samhällsansvar (Corporate Social Responsibility, CSR). Riktigt vad det är och hur det ska gå till är inte klart, men en växande grupp entusiaster kavlar upp ärmarna. Delvis tycks

MENING & MÅNGFALD

94

det handla om att man från företagens sida väljer att sortera tidigare relatio-ner till organisationer i nya lådor försedda med nya etiketter. Delvis nytt ver-kar dock vara att de egna anställda är en viktig målgrupp i detta arbete.¹⁹

Kretsen av tänkbara organisationer att samverka med tycks också ha ex-panderat. Ett nytt begrepp som social sponsring pekar på att inte bara idrott och kultur utan även humanitära och sociala organisationer är intressanta. Intressanta som lekkamrater i en strävan efter mening utanför själva före-tagandet för de anställda. Men det handlar också om en jakt på extra legi-timitet i relationen till kunderna. Eller så handlar det om ökad trovärdighet inför lagstiftare och andra former av regleringsorgan – inte minst olika or-ganisationer inom det civila samhället.

Här finns potential för de organisationer som orkar och har kapacitet och resurser att gå in. Genom samarbete med företag som Sandvik, Ericsson, ICA eller SEB når man andra grupper av människor. Man når dem också i andra sammanhang och kan driva frågor på andra sätt än genom mer tradi-tionell samverkan med Kulturdepartementet, Socialstyrelsen eller en kom-mun. Det finns också helt andra nätverk i näringslivet, och andra resurser och kompetenser, att bygga upp samarbeten kring. Men också andra dag-ordningar. Många företag har utvecklat ett koncernspecifikt CSR-tänkan-de som passar in i en övergripande företagsstrategi. Inte minst gäller detta amerikanska företag som IBM, McDonald’s och Coca-Cola. Här gäller det för organisationerna att – precis som i relationen till staten – orka med ba-lansgången. Det handlar om att balansera nyttan av nya resurser mot be-hovet av att i andra sammanhang kunna tygla företagens växande makt och kontroll över utvecklingen och de ändliga resurserna.

I samband med att frågan om närmare interaktion med näringslivet ak-tualiseras i flera organisationer omprövas samtidigt relationerna till natio-nalstat och kommuner. I denna utveckling tycks flera organisationer hamna i en situation som närmast kan beskrivas som ”dubbel dikeskörning”. Efter att i många decennier bekvämt ha legat nedbäddade långt ned i det breda ”nationalstatsdiket” tycks nu en hel del etablerade folkrörelser och andra organisationer vara på väg upp. I vår mening är detta i sig ingenting nega-tivt. Faran är dock att organisationerna inte orkar stanna kvar uppe på den egna vägen när man väl är uppe. De riskerar istället att blixtsnabbt rasa ned i ”näringslivsdiket” på andra sidan. Nationalstatens medborgarkoncept byts ut mot ett näringslivets kund- och marknadstänkande. Ut far reglerings-brev och förordningar. In träder istället upphandlingar, entreprenader och

MENING & MÅNGFALD

95

marknadsföringskonsulter. Man pratar i organisationerna om ”insamlings-marknader”, registrerar sina ”varumärken”, upprättar ”marknadsavdelning-ar” och anställer kanske en ”verkställande direktör” istället för den tidigare generalsekreteraren eller direktorn.

I en del organisationer tycks man alltså stegvis vara på väg att ersätta na-tionalstaten med näringslivet som referensram och tankefigur för delar av verksamheten. I många fall kanske man från organisationernas sida behö-ver ta en vända till i analysen och fundera över om och på vilket sätt detta gynnar organisationens grunduppdrag och verksamheten. Flera organisa-tioner har sedan tidigare ett väl utvecklat språk för att organisera och leda verksamheten i linje och samklang med idén. Terminologin kan behöva frä-schas upp, men inte sällan bär organisationens eget språk viktiga delar av dess vision och idé, och vice versa.

Om behovet av relevant forskning och utbildning

Arbetet med att leda och organisera idéburna organisationer, som vi har diskuterat i denna text, kräver kompetens och analysförmåga hos de perso-ner som har uppdrag på styrelse- och ledningsnivå. En viktig del av detta ar-bete handlar om att kunna tydliggöra – men även om att utveckla och om-pröva – relationerna till såväl offentlig sektor som näringsliv. Det handlar också om att kunna arbeta med verktyg för att utvärdera verksamheten uti-från organisationens egna uppdrag och förutsättningar. Utan sådana verk-tyg i bagaget är det svårt att orka axla det ansvar och förtroende det innebär att leda en organisation som har det idéburna uppdraget som ledstjärna.

En viktig del av denna kunskap traderas traditionellt internt i våra orga-nisationer. Annan kunskap är mer formaliserad i utbildningar och studie-cirklar framtagna vid organisationernas egna folkhögskolor och studieför-bund.²⁰ Här ligger huvuddelen av ansvaret för att utveckla och bedriva dessa utbildningar på organisationerna själva. En allt viktigare, och dessutom väx-ande, källa till kunskap är dock någon form av akademisk utbildning. Det gäller för personer i mer operativa ledande befattningar i organisationerna, men även för dem som innehar olika former av förtroendeuppdrag.

För såväl näringslivet som inom den statliga eller kommunala sfären finns det idag en uppsjö av relevanta utbildningar och kurser på universitetsnivå. Det är utbildningar som riktar sig just till de personer som ska organisera och leda verksamheter inom stat och näringsliv. Det svenska universitets-

MENING & MÅNGFALD

96

och högskoleväsendet av idag omfattar universitetsämnen som nationale-konomi och företagsekonomi samt discipliner som statsvetenskap och för-valtningsekonomi. Här bedrivs omfattande forskning och grundläggande kunskap förmedlas till studenterna, men det handlar om studier och kur-ser där företaget respektive den offentliga förvaltningen står i förgrunden. Den offentliga sektorn och statligt eller kommunalt drivna verksamheter är dessutom den naturliga inramningen också för studenter vid lärarutbild-ningarna och socionomprogrammen vid de statliga högskolorna. Detsam-ma gäller för merparten av utbildningar för läkare och sjuksköterskor. Ofta är det personer ur dessa professioner som sedan får någon form av ledande befattning inom de olika verksamheterna. Ibland efter en eller annan ledar-skapsutbildning, inte sällan modellerad efter det privata näringslivet och dess modeller och tänkande.

Vi har nu en utveckling där man inom allt fler områden i samhället för det första allt tydligare verkar vilja lyfta in de ideella organisationerna i sam-talet. För det andra tycks man förvänta sig att alltmer verksamhet i fram-tiden ska bedrivas utanför såväl stat som näringsliv. Denna utveckling är också mycket tydlig i siffror och volymer när vi följer upp den svenska ide-ella sektorns utveckling och expansion mellan 992 och 2002. Vi kan där visa att sektorn som helhet expanderar i absoluta tal men också relativt andra delar av samhället, såväl när det gäller antalet anställda som ekono-misk omsättning.²¹

Organisationerna i den ideella sektorn har alltså redan större omfattning, bedriver mer verksamhet och kommer därmed troligen även få ökande be-tydelse i samhället. De två frågor vi ställer oss är var någonstans respektive utifrån vilka grundläggande tankemodeller som nästa generations ledare i dessa organisationer kommer att skolas in. Vi ställer oss frågorna utifrån ett lednings- och organiseringsperspektiv som i första hand berör organisatio-nerna själva. Men frågorna är väsentliga även utifrån ett samhällsperspek-tiv. I mångas föreställningar förväntas man inom dessa ideella organisatio-ner bedriva denna verksamhet på något annat sätt och med andra resultat än vad som kan eller kommer att ske i offentlig eller vinstdrivande regi.

För att bedriva verksamhet på något annat sätt och med andra resultat (mervärde) måste det finnas någon form av särart. Här kopplar vi alltså till-baka till vårt tidigare antagande om att ett mervärde måste bygga på någon form av särart. Särarten kan till exempel ligga i sättet att organisera sig eller uppstå genom den form av resurser som organisationen har tillgång till.

MENING & MÅNGFALD

97

Den kan också vara ett resultat av den tro, ideologi eller världsåskådning man aktivt arbetar utifrån och påverkar då till exempel metoder och språk som används i organisationen. Det finns intressanta exempel på olika for-mer av särart. Frälsningsarméns sätt att organisera sig som ”en Guds armé” i arbetet med de mest utsatta är ett sådant. Form och innehåll i de verk-samheter inom vård, skola och omsorg som bedrivs utifrån Rudolf Steiners tänkande i antroposofiskt inspirerad regi, ofta i stiftelseform, är ett annat exempel.

Huruvida dessa – eller andra idéburna – organisationer sedan också till-för samhället någonting annorlunda (ett mervärde) genom sin verksam-het, är troligt men alls inte säkert. Om så sker – och hur detta går till – är därmed ett par av de mest väsentliga frågorna att ta sig an och systemati-sera framöver för den svenska forskningen inom organisationsfältet. Om detta ”annorlundaskap” sedan uppfattas som bättre eller sämre än vad som sker i annan verksamhet är i många fall en värderingsfråga, och svårare att komma åt via regelrätta studier.

Intressant att notera är dock att i båda de exempel som nämns ovan har man i organisationerna bedömt att det behövs egna utbildningar för att kunna leda och koordinera arbetet. Inom många andra idéburna organi-sationer tycks man göra en annan bedömning. Man litar på att det räcker med de utbildningar som finns för näringsliv (inom till exempel företags-ekonomi) eller offentlig sektor (exempelvis statsvetenskap) som grundläg-gande akademisk bas för många personer i nästa generation ledare och för-troendevalda.

NOTER

¹ Se t.ex. Amnå (995); Busch-Zetterberg (996); Lundström och Wijkström (995); Mi-cheletti (994); Trägårdh (995); SOU 993: 82; Zetterberg (995)

² Persson (200); SOU 2002: 3 (s. 77); Allians för Sverige (2005).³ Se även Wijkström och Lundström (2002, s. 6–7)⁴ För ett par mycket intressanta och aktuella bidrag som avviker från detta mönster att

så att säga ”se förbi” de ideella organisationerna själva, se Boström et al (2004) samt Johansson (2005).

⁵ Marinadbegreppet har vi lånat av Lars-Erik Olsson vid Ersta Sköndal högskola som första gången använde det vid en föreläsning i början av 2000-talet.

⁶ Se t.ex. Hansson och Wijkström (200); Hvenmark och Wijkström (2004); Wijkström och Einarsson (2004); Wijkström, Einarsson och Larsson (2004).

MENING & MÅNGFALD

98

⁷ Huvuddelen i detta stycke är hämtad ur Wijkström och Lundström (2002, s. 9–2) och bygger vidare på resonemang i Wijkström (998b, 200).

⁸ Wijkström (998a; 200)⁹ Kategorierna i figuren är idealtyper. Speciella drag eller attribut är renodlade och

överdrivna. För att illustrera har vi valt ut några existerande organisationer. Det är viktigt att hålla i minnet att det är just som empiriska illustrationer på annars relativt

abstrakta idealtyper som organisationerna används. All verksamhet inom exempel-vis plogbillsrörelsen bygger inte på metoder som en majoritet anser är ”oacceptabla”. Men tillräckligt många av oss gör det för att vi till exempel ska acceptera att dess medlemmar dömdes och sattes i fängelse när de 993 olagligt trängde sig in på Saab i Linköping och symboliskt ”nedrustade” ett stridsflygplan.

¹⁰ Sims (996)¹¹ Detta avsnitt bygger vidare på Wijkström (999).¹² Se Johansson (2005) för intressanta analyser och utmärkta illustrationer av denna risk

när det gäller just ideella organisationers relationer till svenska kommuner.¹³ Detta stycke är hämtat ur Wijkström och Lundström (2002, s. 6–7).¹⁴ Se även Göran Ahrne (994), Sven-Erik Sjöstrand (995) och Hans Zetterberg (995)

för några svenska forskare hos vilka vi har hämtat delar av vår inspiration. För en ut-märkt text av en amerikansk forskare på ett liknande tema, se Van Til (988).

¹⁵ Thörn (2002, s. 56)¹⁶ Det kan vara värt att notera att detta sätt att analytiskt dela upp samhället inte särskil-

jer någon speciell domän för de organisationer som ibland betraktas som tillhörande konsten, de fria akademierna eller pressen. Inte heller är fält som idrott eller bistånd egna sfärer. Dagens Nyheter och Kinnevik är båda företag i näringslivet medan såväl Malmö Stadsteater som Göteborgs universitet och Sveriges Radio ligger i den of-fentliga sektorn. En frikyrkokör eller amatörteatergrupp befinner sig – precis som en idrottsförening eller en humanitär hjälporganisation – i den ideella sektorn.

¹⁷ Peters (999)¹⁸ Följande text är hämtad ur Wijkström (2004, s. 3)¹⁹ Se till exempel Magnusson (2003)²⁰ Wijkström och Åkerblom (2004)²¹ Wijkström och Einarsson (under arbete)

LITTERATUR OCH REFERENSER

Ahrne, Göran, 994. Social organizations. Interaction inside, outside and between orga-niszations. London: Sage.

Allians för Sverige, 2005. Ideella sektorn stärker välfärden. Förslag från Alliansens Väl-färdsgrupp, 4 maj, 2005, Internet: www.maktskifte.se

Amnå, Erik, red. 995. Medmänsklighet att hyra? Åtta forskare om ideell verksamhet. Örebro: Libris

Boström, Magnus, Anders Forsell, Kerstin Jacobsson och Kristina Tamm Hallström, red. 2004. Den organiserade frivilligheten. Malmö: Liber.

MENING & MÅNGFALD

99

Busch-Zetterberg, Karin, 996. Det civila samhället i socialstaten. Inkomstkällor, privata transfereringar, omsorgsvård. Stockholm: City University Press.

Hansson, Jan-Håkan och Filip Wijkström, 200. Civilt samhälle, social ekonomi eller nonprofit? Fallet Basta Arbetskooperativ. Stockholm: Sköndalsinstitutet, Ersta Skön-dal högskola.

Hvenmark, Johan och Filip Wijkström, 2004. The Popular Movement Marinade. SSE/EFI Working Paper Series in Business Administration (www.hhs.se/efi). Stockholm: EFI, Ekonomiska Forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm.

Johansson, Staffan, 2005. Ideella mål med offentliga medel, Stockholm: Sober Förlag.Lundström, Tommy och Filip Wijkström, 995. Från röst till service? Den svenska ideella

sektorn i förändring, Stockholm: Sköndalsinstitutet, Ersta Sköndal högskola.Magnusson, Åke, red. 2003. Det globala ansvaret. Sjutton röster om internationellt före-

tagande och etik. Stockholm: Ekerlids.Micheletti, Michele, 994. Det civila samhället och staten. Stockholm: Fritzes.Persson, Göran, 200. Tal av statsminister Göran Persson vid Kommunalarbetareför-

bundets kongress, 28 maj 200. Stockholm: Regeringskansliet.Peters, Glenn, 999. Waltzing with the Raptors, New York: John Wiley & Sons.Sims, Patsy, 996. The Klan, Lexington: The University Press of Kentucky.Sjöstrand, Sven-Erik, 995. Om organisering av ideell verksamhet, i E. Amnå, red. Med-

mänsklighet att hyra? Åtta forskare om ideell verksamhet. Örebro: Libris.SOU 993: 82 Frivilligt socialt arbete. Kartläggning och kunskapsöversikt. Rapport av so-

cialtjänstkommittén. Stockholm: Fritzes/Regeringskansliet.SOU 2002: 3 Vinst för vården. Idébetänkande från utredningen vården ägarformer –

vinst och demokrati. Stockholm: Fritzes/Regeringskansliet.Thörn, Håkan, 2002. Globaliseringens dimensioner. Stockholm: Atlas.Trägårdh, Lars, red. 995. Civilt samhälle kontra offentlig sektor, Stockholm: SNS Förlag.Van Til, Jon, 988. Mapping The Third Sector, New York: The Foundation Center.Wijkström, Filip, 998a. Different Faces of Civil Society, Stockholm: EFI, Ekonomiska

Forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm.Wijkström, Filip, 998b. Svarta änglar och vita dygder. i P. Aspers och E. Uddhammar,

red. Framtidens dygder. Stockholm: City University Press.Wijkström, Filip, 999. Strategisk ledning av ideell verksamhet. i L. Elbe (red) Möten

med mening. Tankar om ideellt arbete bland unga, Stockholm: Stiftelsen Konung Gustaf V:s 90-årsfond.

Wijkström, Filip, 200. Socialt kapital och civilt samhälle i Norden. i L. S. Henriksen och B. Ibsen, red. Frivillighedens utfordringar. Odense: Odense universitetsforlag.

Wijkström, Filip, 2004. Ett starkt civilsamhälle för mångfald och förnyelse. i Öhrlings PricewaterhouseCoopers, Ideella föreningar – regler, redovisning och skatter, 2 uppl. Stockholm: Öhrlings PricewaterhouseCoopers.

Wijkström, Filip och Stefan Einarsson, 2004. Foundations in Sweden. Their Scope, Roles and Visions. Stockholm: EFI, Ekonomiska Forskningsinstitutet vid Handelshögsko-lan i Stockholm.

MENING & MÅNGFALD

100

Wijkström, Filip, Stefan Einarsson och Ola Larsson, 2004. Staten och det civila sam-hället. Idétraditioner och tankemodeller i den statliga bidragsgivningen. Stockholm: Socialstyrelsen.

Wijkström, Filip och Torbjörn Einarsson, under arbete. Den ideella sektorns utveckling 992–2002. Stockholm: EFI, Ekonomiska Forskningsinstitutet vid Handelshögsko-lan i Stockholm.

Wijkström, Filip och Tommy Lundström, 2002. Den ideella sektorn. Organisationerna i det civila samhället. Stockholm: Sober Förlag.

Wijkström, Filip och Cecilia Åkerblom, 2004. Dolda arenor för (re)produktion av ett al-ternativt ledarskap? SSE/EFI Working Paper Series in Business Administration (www.hhs.se/efi). Stockholm: EFI, Ekonomiska Forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm.

Zetterberg, Hans, 995. Civila samhället, demokratin och välfärdsstaten i L. Trägårdh, red. Civilt samhälle kontra offentlig sektor. Stockholm: SNS Förlag.

101

6.Socialt kapital och tillväxt i kunskapsekonomin

Ett regionalekonomiskt perspektiv på civilsamhället

Hans Westlund

Alltsedan 970-talet har de klassiska svenska industriorterna och deras stör-re motsvarigheter i Europa och Nordamerika kännetecknats av kriser, ned-läggningar, rationaliseringar och allvarligast: brist på nya växande näringar. Den kraftiga tillväxten i bl.a. informations- och kommunikationsteknolo-gisk industri, finansiella näringar och media har ägt rum i andra regioner än industrisamhällets centra. Varför det? Varför har inte Sveriges en gång fjärde stad, Norrköping, blivit ett centrum för de nya näringarna? Varför har den ekonomiska tillväxten gått Ruhr, Midlands och det amerikanska ”rost-bältet” förbi, trots deras stora folkmängd och marknadspotential? Kan det ha något med deras civilsamhällen och deras sociala kapital att göra?

Civilsamhället brukar ofta definieras och mätas i kvantitativa termer, t.ex. antal Non-Governmental Organizations (i Sverige talar vi oftast om folkrörelser) och deras medlemstal. Denna artikel fokuserar dock på civil-samhällets kvalitativa sida: medborgarnas normer, värderingar och attity-der, vilka ibland tar sig uttryck i och formuleras av formella organisationer, men som kanske oftast skapas och utbyts genom medborgarnas informella relationer på arbetet och fritiden.

Ett försök att besvara frågan om civilsamhällets betydelse för regioners tillväxt och omvandling kan utgå från klassisk ekonomisk teori. Alltsedan Adam Smiths dagar utgör begreppet specialisering en grundläggande för-klaring till ekonomisk tillväxt. I An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations förklarade Smith (776) produktivitetsfördelarna med att dela upp tillverkningen av knappnålar i olika moment istället för att samma arbetare gör knappnålen från början till slut. Specialisering och arbetsdel-ning, genom löpande bandet, tids- och metodstudier mm, har varit en hu-vudmetod i industriproduktionens organisering och effektivisering.

Också i rummet, på lokal och regional nivå har motsvarande specialise-

SOCIALT KAPITAL OCH TILLVÄXT I KUNSKAPSEKONOMIN

102

ring av produktionen kunnat konstateras genom historien. I många fall har rumslig specialisering grundats på specifika naturtillgångar, men redan Al-fred Marshall (880/920) betonade den specifika kunskap som tycks finnas ”i luften” i specialiserade industridistrikt och som bidrar till att höja pro-duktiviteten och konkurrensförmågan. Paul Krugman (t.ex. 99) är den ekonom som på senare år mest kraftfullt utvecklat teorier kring regional specialisering och som därmed, vid sidan av Michael Porter (t.ex. 990) bi-dragit till den nu så populära klusterpolitiken.

Rumslig specialisering är inte bara något som omfattar samhällets eko-nomiska sfär. De lokala och regionala civila samhällena har formats i sam-spel med produktionsmiljöerna. I den under en period typiska svenska mo-dellen, brukssamhället, formades ett homogent civilt samhälle med stabila relationer och ansvarsförhållanden och en samsyn kring brukets/fabrikens och lokalsamhällets gemensamma intressen. I de mer storindustriella di-strikten på den europeiska kontinenten och i Storbritannien var samsynen mellan arbete och kapital ofta mindre utbredd men de civila samhällen som formades präglades även där i hög grad av industrimiljön: ett ”manligt” ci-vilsamhälle med stark sammanhållning, starka arbetarorganisationer och där fotbollslaget var en viktig symbol för orten/regionen.

Tesen om specialisering som nyckeln bakom ekonomisk tillväxt baseras på ett antal grundläggande antaganden om hur jämvikt uppstår på olika marknader. Ekonomisk teori har visat sig vara mycket framgångsrik i att för-klara sådana jämviktsprocesser. Betydligt mindre uppmärksamhet har äg-nats åt de processer som rubbar den ekonomiska och rumsliga jämvikten. Den förste store teoretikern på detta område, Joseph Schumpeter, betonade entreprenören som den som rubbar jämvikten genom att kombinera pro-duktionsfaktorer på nya sätt. ”Utan entreprenörer avstannar tillväxten”, kan Schumpeters budskap förenklat sammanfattas. Entreprenören var dock en-ligt Schumpeter inte bara den som skapade ny tillväxt utan också den som raserade förutsättningarna för den gamla produktionen. Entreprenören ska-pade inte bara nya, effektivare företag utan skapade även arbetslöshet och andra problem när de gamla företagen inte kunde fortleva. Denna dubbla roll hos entreprenören gör det möjligt att förstå varför entreprenörskap ofta möter motstånd.

Sedan industrikrisen drabbade västvärlden på 970-talet har Schum-peters tankar fått en renässans och entreprenörskap är idag ett modeord. Andra begrepp som är starkt kopplade till entreprenörskap är kreativitet


103

och innovationer. Det tycks vara en allmän uppfattning att det är egenska-per som dessa som utgör förutsättningarna för ekonomisk tillväxt. Frågan är då vad det är för faktorer i ett samhälle som främjar dessa nu så hett ef-tertraktade egenskaper? Kan det vara så att kreativitet, entreprenörskap och innovationer till viss del är beroende av normer, attityder och värde-ringar i civilsamhället?

Schumpeter skulle med stor sannolikhet svarat ja på denna fråga:

In the breast of one who wishes to do something new, the forces of habit rise up and bear witness against the embryonic project… [Then there is] the reac-tion of the social environment against one who wishes to do something new… any deviating conduct by a member of a social group is condemned, though in greatly varying degrees according as the social group is used to such con-duct or not… This opposition is stronger in primitive stages of culture than in others, but it is never absent. Even mere astonishment at the deviation, even merely noticing it, exercises a pressure on the individual. The manifestation of condemnation may even come to social ostracism and finally to physical pre-vention or to direct attack… Surmounting this opposition is always a special kind of task which does not exist in the customary course of life, a task which also requires a special kind of conduct. (Schumpeter, 934, s. 86–87).

Mången svensk läsare associerar säkert det traditionella nordiska civilsam-hällets jantelag till Schumpeters beskrivning. En entreprenör i Schumpeters mening hotar inte bara de ekonomiska konkurrenterna utan också den rela-tiva trygghet som ett stabilt lokalsamhälle innebär, vare sig det är en by, ett brukssamhälle eller förvaltningsstad. Det är således knappast förvånande om civilsamhällets normer, såväl i bondesamhället som i industrisamhället, bromsat entreprenörskap.¹

I civilsamhället inryms olika gruppers och individers skilda värdering-ar, liksom organiserade uttryck för dessa. Gamla och nya idéer och intres-sen konfronteras med varandra, men normalt finns det under en period vissa värderingar som är dominerande i civilsamhället.² I allmänhet torde det vara rimligt att anta någon slags växelverkan mellan de ekonomiska strukturerna och civilsamhällets dominerande värderingar. Ofta bromsar civilsamhällets förhärskande normer och värderingar inledningsvis nyhe-ter, men om dessa efterhand slår igenom anpassar sig civilsamhället. Där-igenom går det att förklara varför civilsamhällets värderingar först mot-satt sig innovationer, men sedan de väl slagit igenom understött rådande


104

specialisering och bromsat entreprenörskap i konkurrerande näringar och andra potentiella förändringar. På samma sätt som detta dragit ner på för-ändringstakten under omvandlingsperioderna, har det under industrisam-hällets stabila tillväxtfaser varit till fördel för tillväxten.

När industrisamhället väl var etablerat och hjulen rullade på var det ”more of the same” och inget nytt entreprenörskap som bäst gynnade till-växten. Den idag så förkättrade bruksandan i den svenska industrins kärn-regioner, var en gång ett av fundamenten för den svenska ekonomiska till-växten. När 970-talets industrikris kom, stod industriregionerna däremot där med ett näringsliv som blivit omodernt och med ett civilsamhälle utan den kreativitet, entreprenörskap och förmåga till innovationer som skulle kunna bidra till strukturell förnyelse.

Den tillväxt som ägt rum i västvärlden efter 970-talet har ägt rum i re-gioner som aldrig dominerades av någon bruksanda, främst storstadsre-gioner med universitet och en varierad näringsstruktur samt en del med-elstora universitetsstäder. Den gängse förklaringen till deras tillväxt är att de växande näringarna varit mer kunskapsintensiva och därmed lättare ut-vecklats i regioner med stort utbud av högutbildade samt att storstädernas större arbetsmarknader i sig fungerat som en magnet, eftersom de gör det lättare för folk att byta jobb utan att behöva flytta. Det är ingen tvekan om att dessa förklaringar har stor giltighet.

Samtidigt finns det skäl att diskutera en kompletterande förklaring till dessa regioners tillväxt, nämligen deras – i vid mening – civila samhällen. Jag snuddade vid den förklaringen då jag i en intervju för några år sedan påpekade att populärkulturen alltmer avspeglar storstadens normer och att ungdomars inflyttning till storstäderna i växande utsträckning tycks bero på att de söker en annan miljö med bl.a. brett kultur- och fritidsutbud och en mångfald av livsstilar. (Dessvärre omformade reportern detta till påstå-endet att ”TV-såporna avfolkar glesbygden” och sedan var en seriös dis-kussion om detta inte möjlig att föra.) Det finns med andra ord många tecken på att de regionala civilsamhällena inom ett land skiljer sig åt, både ifråga om vilka värderingar som är rådande och mångfalden av värdering-ar. Bruksorterna och storstäderna skiljer sig väsentligt åt i båda dessa av-seenden.

Huvuddelen av det som skrivits om sambandet mellan civilt samhälle, dess uttryck i form av kultur, fritidsaktiviteter, livsstilar, värderingar, etc. och regional tillväxt har anekdotisk karaktär, dvs. det handlar om enskilda


105

exempel. Ett ofta anfört exempel är den lilla staden Holstebro på Jylland, vars satsningar på modern kultur ofta har framhållits som lyckade – även om det finns de som hävdar att Holstebro främst är ett exempel på skicklig marknadsföring.

Den mest omfattande studien kring dessa frågor är den amerikanske re-gionalforskaren Richard Floridas bestseller The Rise of the Creative Class (2002).³ Floridas huvudtes är att drivkraften i kunskapsekonomin är den ”kreativa klassen” omfattande drygt 30 procent av USA:s befolkning. Det är var medlemmarna i denna klass väljer att bosätta sig som avgör var re-gional tillväxt äger rum. Han lyfter fram ett antal faktorer som tycks vara betydelsefulla för ”de kreativas” val av region, nämligen:

• En stor, förtätad arbetsmarknad som möjliggör jobbyten• En livsstil med brett nöjesutbud• Caféer och andra mötesplatser för social interaktion• Diversifiering och tolerans av olikheter i idéer, livsstilar och etnicitet• Regionens/platsens autenticitet i form av egen kultur• Regionens/platsens identitet, som ökat i betydelse när andra former av

identitet minskat

Med hjälp av regionala index över kreativitet och olika livsstilsvariabler på-visar Florida tydliga samvariationer mellan tillväxt, kreativitet och livsstilar. Floridas resultat understöds bl.a. av en studie av Ottaviano & Peri (2004) som i en studie av amerikanska städer drar slutsatsen att etnisk-kulturell diversifiering ökar den regionala produktiviteten.

Med undantag av arbetsmarknaden kan det hävdas att Floridas fakto-rer avspeglar olika aspekter av civilsamhället, även om han inte använder det begreppet. Men om vi jämför med det civic community som Robert Putnam (993) beskrivit som grunden för demokrati och tillväxt, är det framgångsrika civilsamhälle Florida lyfter fram något helt annat. Istället för Putnams samhälle med starka sociala nätverk och homogena normer och värderingar, betonar Florida snarast motsatsen: ett diversifierat sam-hälle med många, lösliga nätverk där olika livsstilar tolereras. Medan Put-nam beskriver ett kollektivt civilsamhälle skildrar Florida ett individualise-rat, heterogent sådant.

Skillnaderna mellan Putnam och Florida kan också kopplas till en dis-kussion bland amerikanska sociologer. Medan Putnam hämtar sina teo-


106

retiska utgångspunkter från Colemans (998) synsätt att avgränsning eller slutenhet är en källa till socialt kapital, har Burt (992) lanserat begreppet ”strukturella hål” mellan olika grupper/nätverk som en utgångspunkt för uppkomsten av nytt socialt kapital i och med att en ”mäklare” kan skapa länkar över dessa hål och skapa utbyte mellan de åtskilda grupperna/nät-verken.⁴ Woolcock (998) har klassificerat de två typer av länkar som Cole-man respektive Burt bygger sina resonemang på som bonding (bindande) och bridging (överbryggande), en uppdelning med klar relevans till Put-nams och Floridas skilda perspektiv.⁵ Såväl Burt som Woolcock har häm-tat inspiration från Granovetters (973) distinktion mellan starka och svaga länkar.

Det ligger nära till hands att anta att Putnam beskriver det relativt sta-bila civilsamhälle som (sedan det väl hade etablerats) anpassat sig till in-dustriepokens produktions- och beslutsmiljöer, medan Florida tar fasta på centrala karakteristika hos den framväxande kunskapsekonomins expan-siva regioner. Om så är fallet uppkommer en ny fråga: kommer kunskaps-ekonomin även i fortsättningen att kännetecknas av de krav på flexibilitet, just-in-time, korta ledtider och nya innovationer som vi idag upplever, eller kommer den, liksom industriepoken, så småningom att gå in i stabila till-växtfaser som kännetecknas av more of the same? Det finns idag inte myck-et som pekar mot det senare.

Om kunskapsekonomin fortsätter utvecklas efter de nuvarande utveck-lingstendenserna betyder det således fortsatt behov av snabb kunskaps-produktion och kunskapsinhämtning för kontinuerliga produkt- och pro-cessinnovationer. Kort sagt: ett allt mer föränderligt och allt mindre stabilt produktionslandskap där kreativitet och entreprenörskap är nödvändiga ingredienser. I enlighet med resonemanget ovan kommer därmed också de expanderande regionernas civilsamhällen att fortsätta förändras mot allt-mer individualism, diversifierade livsstilar och lösliga nätverk och rörelser där globala impulser snabbt integreras.

Jag inledde med att diskutera vilken betydelse ekonomisk och rumslig specialisering haft i den industriella tillväxten och formandet av civilsam-hället. I många avseenden kommer specialisering säkert även i framtiden att vara en huvudmetod i teknisk-vetenskaplig utveckling och produktiva tillämpningar av denna – även om det s.k. Mode 2-paradigmet framhål-ler tendenser till mer multidisciplinär och användaranpassad kunskapspro-duktion (se t.ex. Gibbons et.al. 994). Bland vissa multinationella företag


107

finns dock en växande insikt om att ”mångfald ger pengar”. I motsats till den gängse bilden av industrisamhället är varken medarbetarna eller mark-naden längre begränsade till västvärldens män. Volvo personvagnars (från USA ”importerade”) mångfaldsråd med uppgift att bredda rekryteringen och motverka diskriminering och IKEA:s anställningspolicy att medarbe-tarnas etniska sammansättning ska avspegla den i varuhusets närmarknad, är några exempel på detta med svensk anknytning. Samtidigt bör det kon-stateras att detta synsätt inte gäller alla områden av dessa företags verk-samhet och definitivt inte har slagit igenom i huvuddelen av det svenska näringslivet.

Mest intressant i detta sammanhang är dock Floridas och andras ökade betoning av diversifiering, mångfald och tolerans i det civila samhället och dessa egenskapers koppling till regioners ekonomiska tillväxt. Om deras resultat är generellt giltiga kan det betyda att civilsamhällets utveckling är viktigare för ekonomin än någonsin tidigare.

Ekonomisk tillväxt applåderas idag av de flesta. Tillväxt är dock aldrig jämnt fördelad utan förknippad med klyftor mellan de som ”är med” och de som är utanför. Det civilsamhälle som idag växer fram i tillväxtekono-mins centra tycks i huvudsak formas av ”den kreativa klassen”, dvs. de som ”är med”. Historiskt sett är det knappast något nytt att uppåtstigande grup-per och skikt omformar samhällets värderingar. Vad som däremot kanske är nytt, är värderingarna: de ideal av individualistiskt självförverkligande, som tidigare var förbehållna bohemiska konstnärskretsar, och den relativa frånvaron av kollektivistiska värderingar som jantelag och bruksanda.

Frågan är dock vad som händer med dem som står utanför ”den kreativa klassen”, om dessa har sin plats i det nya civilsamhället eller om diversifie-ringen istället blir segregation? I det perspektiv som bl.a. Sassen (99) pre-senterat driver kunskapsekonomin också fram en lågbetald tjänstesektor. Följden blir enligt henne en växande polarisering, också i rumsligt avseen-de, mellan rika och fattiga, mellan infödda och invandrare. Ett traditionellt sätt att se på detta problem vore att befara ett ”dualt” civilsamhälle baserat på nya eller gamla klassklyftor. Frågan är dock om vi inte snarare redan nu kan se tecken på ett civilsamhälle med ett allt större antal alternativa värde-ringar och normer. I bästa fall befrämjar det den dynamik som Florida ob-serverat. I värsta fall tenderar det till ett allas krig mot alla. De ekonomiska konsekvenserna av de båda alternativen är uppenbara. I vilken utsträckning grundläggande värderingar förblir gemensamma och vilken grad av ömse-


108

sidig tolerans som kan etableras blir sannolikt avgörande för det mångkul-turella, multietniska civilsamhällets framtid.

Forskningsimplikationerna av detta är minst sagt vida. För det första måste fler studier av det knappast okomplicerade sambandet mellan diver-sifiering, mångfald, tolerans och tillväxt komma till stånd. Mångfald mätt i kvantitativa termer kan i många avseenden enkelt plockas fram ur offici-ell statistik. Men det som är helt avgörande – människors inställning och förmåga att hantera mångfalden, deras tolerans, etc. – finns det inte lika mycket uppgifter kring, särskilt inte om mer rigorösa ekonometriska ana-lyser ska kunna göras med regioner som bas. Även om tillgängliga uppgif-ter kan användas för inledande analyser kräver fördjupade studier således ny, förbättrad statistik.

För det andra: om detta samband kan beläggas och det ser ut att vara di-versifieringen/mångfalden/toleransen i civilsamhället som bidrar till till-växten (och inte tvärtom) reser sig viktiga forskningsfrågor av policykarak-tär. Här är några exempel:

• Vilka förutsättningar finns för diversifiering, mångfald och tolerans i olika regiontypers civilsamhällen och vad innebär det för tillväxtpoliti-ken? Medan den svenska diskussionen idag kretsar kring koncentration av resurser till ett fåtal tillväxtcentra (med Stockholm i spetsen) innebär Floridas amerikanska resultat ett hopp även för mindre regioner – om de förmår utveckla strategier för ökad öppenhet och attraktivitet. Hur skiljer sig de svenska förutsättningarna från de amerikanska?

• Vilka faktorer främjar respektive motverkar de önskvärda regionala egenskaperna? På vilket sätt bidrar – och förhindrar – olika aktörer på olika nivåer till diversifiering, mångfald och tolerans? Förmår regioner av egen kraft vända en negativ utveckling genom att förändra sina atti-tyder och sina nätverk? Hur kan politiken påverka civilsamhället i detta avseende?

• Är den polarisering som Sassen varnar för en oundviklig följd av kun-skapsekonomins tillväxt? Eller har de svenska och nordiska civilsam-hällena andra möjligheter att överbrygga klyftorna än vad fallet är i USA?

• Är dagens närings-, tillväxt-, innovations- och folkrörelsepolitik över-huvudtaget kopplad till dessa frågor? Eller bygger den fortfarande på industrisamhällets traditionella synsätt?


109

En stor del av diskussionen om civilsamhället har i Putnams anda fokuse-rat på kvantitativa, mätbara faktorer som antalet organisationer och dessas medlemsantal. Denna artikel har istället inriktats på civilsamhällets kvalita-tiva sida: de informella normer, värderingar och attityder som avgör om re-lationer och nätverk etableras eller inte, om organisationer attraherar med-lemmar eller inte och om innovationer uppkommer och exploateras eller inte. Min slutsats är att Putnams tes om civilsamhällets betydelse för eko-nomisk tillväxt i hög grad kan vara aktuell, om än i ett helt annat avseende än det Putnam avsett. I kunskapssamhället kan således civilsamhällets soci-ala kapital vara det som avgör om en region utvecklas eller stagnerar. Blotta tanken att civilsamhället verkligen skulle vara så betydelsefullt för tillväxten borde vara ett tillräckligt argument för att börja nysta i denna hypotes!

NOTER

¹ En entreprenörs problem med dominerande intressen och värderingar kan exempli-fieras med John Ericssons ångdrivna brandspruta, som när den framgångsrikt demon-strerades i London 829 orsakade sådan oro hos den dåvarande skråliknande brand-kåren, att man lyckades stoppa inköp av brandsprutan (Goldkuhl 96).

² Hegels begrepp tidsandan (der Zeitgeist) kan ses som en benämning på dessa domi-nerande värderingar – åtminstone i vår moderna användning av begreppet.

³ Florida har nyligen kommit ut med uppföljaren The Flight of the Creative Class (2005).⁴ Burts resonemang har i ett nätverksperspektiv stora beröringspunkter med Anders-

son & Strömquists (988) diskussion om ”kritiska länkar” i den historiska utbyggnaden av transportinfrastrukturen.

⁵ Putnam (2000) använder också begreppen bonding respektive bridging socialt kapital. Westlund & Bolton (2003) har dock framhållit att distinktionen mellan bindande och överbryggande länkar inte är så glasklar som den i förstone kan synas, eftersom över-bryggande länkar på en nivå samtidigt kan utgöra bindande länkar ur ett överordnat perspektiv. De överbryggande sociala länkar som kopplar samman olika grupper i en stad utgör samtidigt det bindande sociala kitt som håller samman staden gentemot omvärlden, etc.

REFERENSER

Andersson, Åke E. & Ulf Strömquist (988) K-Samhällets Framtid, Stockholm: Prisma.Burt, Ronald S. (992) Structural Holes. The Social Structure of Competition, Cambridge,

MA: Harvard University Press.Coleman, James S. (988) ’Social Capital in the Creation of Human Capital’, American

Journal of Sociology (Supplement) Vol. 94, pp. 95–20.


110

Florida, Richard (2002) The Rise of the Creative Class: and how it’s transforming work, leisure, community and everyday life, New York: Basic Books.

Florida, Richard (2005) The Flight of the Creative Class: The Global Competition for Ta-lent, HarperBusiness.

Gibbons, Michael, C. Limoges, H. Nowotny, S. Schwartzman, P. Scott, & M. Trow (994) The New Production of Knowledge: The Dynamics of Science and Research in Contem-porary Societies. London: Sage.

Goldkuhl, Carola (96) John Ericsson, Mannen och uppfinnaren. Stockholm: Bonniers.Granovetter, Mark, (973) ’The Strength of Weak Ties,’ American Journal of Sociology,

Vol. 78 (6), pp. 360–80.Krugman, Paul (99) Increasing Returns and Economic Geography, Journal of Political

Economy, Vol. 99, pp. 483–99.Marshall, Alfred (880/920) Principles of Economics: An introductory volume. London:

Macmillan.Ottaviano, Gianmarco I.P. & Giovanni Peri (2004) Cities and Cultures. FEEM Working

Paper No. 92, 2004. http://ssrn.com/abstract=556243Porter, Michael (990) The Competitive Advantage of Nations. Basingstoke: Macmil-

lan.Putnam, Robert D. (993) Making Democracy Work: Civic Traditions in Modern Italy,

Princeton, NJ: Princeton University Press.Putnam, Robert D. (2000) Bowling Alone: The Collapse and Revival of American Com-

munity, New York: Simon & Schuster.Sassen, Saskia (99) The Global City. New York, London, Tokyo, Princeton: Princeton

University PressSchumpeter Joseph A. (934) The Theory of Economic Development. Cambridge, MA:

Harvard University Press.Smith, Adam (776) An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations. Lon-

don: Printed for W. Strahan and T. Cadell.Westlund, Hans & Roger Bolton (2003) ’Local Social Capital and Entrepreneurship’,

Small Business Economics, Vol. 2, pp. 77–3.Woolcock, Michael (998) ’Social Capital and Economic Development: Towards a The-

oretical Synthesis and Policy Framework’, Theory and Society. Vol. 27 (2), pp. 5–208.

111

7.Globalt socialt ansvar och kollektiva

nyttigheter: Vad kan civilsamhället göra?

Christina Garsten

I takt med den globala ekonomins framfart lär vi oss en ny vokabulär. So-cialt ansvar, hållbar utveckling, kollektiva nyttigheter, partnerskap, frivillig-het och transparens är nu väsentliga ingredienser i ”vad varje människa bör veta”. Under senare år har dessa termer kommit att få en global dimensi-on: vi har gemensamma intressen som varken kan uppfyllas av marknaden eller enskilda stater, eller ens flera stater i samverkan. Marknader är egent-ligen inte särskilt väl beskaffade att utkräva ansvar eller att tillhandahålla kollektiva nyttigheter. Marknaders kortsiktiga aktieägar-logik bidrar inte heller till att utveckla långsiktigt hållbara modeller för global utveckling. Och företagens framgångar bygger till stora delar på en väl avvägd balans mellan öppenhet och hemlighetsmakeri, där transparens inte alltid gagnar vinstintresset (se t.ex. Garsten och Lindh de Montoya, 2006). Häri ligger en av förklaringarna till varför vi överhuvudtaget behöver en stat som kan förse oss med det som den osynliga handens politik inte förmår. Av den nya vokabulärens terminologi är det egentligen bara partnerskap och frivillig-het som attraherar marknadens aktörer: partnerskap genom associationer till jämbördiga och frivilligt ingångna relationer (ofta även med romantis-ka övertoner) mellan olika typer av organisationer (Murphy and Coleman, 2000: 208–209), och frivillighet genom den öppna form av samordning och det alternativ till hård styrning som det associerar till (Jacobsson m.fl. 2004: kap. 8, se också Garsten 2004). Kanske också genom att tanken om frivil-lighet när det gäller arbete öppnar för just frivilliga och ”gratis” tjänster, huvudsakligen genom kvinnlig arbetskraft. Sammantaget stakar den nya vokabulären ut riktningar som i olika grad attraherar eller repellerar sam-hällets aktörer.

Gatukravaller i Göteborg, protester i Seattle, rapporter om oetiskt hand-lande i företag. Senare års händelser ger vid handen att frågor om globalt

GLOBALT SOCIALT ANSVAR OCH KOLLEKTIVA NYTTIGHETER

112

socialt ansvar och kollektiva nyttigheter är centrala för att förstå relationen mellan marknad och samhälle. Den klassiska uppfattningen att marknads-system styrs av en uppförandekod som applåderar vinst, tävling och seg-rar och en etik som ser samhällsansvar som frivilliga dygder utmanas nu av krav på en ”human kapitalism”. Den osynliga handens politik har i många fall visat sig otillräcklig för att säkerställa ett socialt ansvarstagande. Soci-alt ansvar, hållbar utveckling och kollektiva nyttigheter är speciella sorters varor: alla vill ha dem men ingen vill egentligen betala för dem. Ofta for-muleras målsättningarna istället i negativa termer: det gäller att undvika de kollektiva skadligheter som följer på den globala ekonomins och de trans-nationella företagens framfart: brott mot mänskliga rättigheter, omänskliga arbetsvillkor, barnarbete, miljöförstöring, osv. Marknaders globala utbred-ning bär med sig en mängd frågeställningar och utmaningar som rör hur marknadskrafterna bäst kan styras och övervakas, vem eller vilka som ska göra detta, och på vilka sätt. Vilka aktörer ska ta ansvar för marknadskraf-ternas effekter på människors livsvillkor, mänskliga rättigheter och arbets-miljöfrågor, och hur ska information och kunskap om företags beslut och handlingar göras tillgängliga för allmänhetens insyn?

Den ekonomiska globaliseringen har åtföljts av en växande debatt kring dess fördelningseffekter och kring företagens roll, deras ansvar och etik. Krav på ett utvidgat ansvarstagande från näringslivets sida har förts fram vid en rad internationella möten och demonstrationer och från en rad olika aktörer. Inte minst har frågan debatterats i press och på elektroniska hemsi-dor. Särskild uppmärksamhet har ägnats situationer där ett ”legalt vakuum” råder, som t.ex. regeringars ofta bristande kapacitet att säkerställa efterlev-naden av grundläggande nationella och internationella regelverk avseende mänskliga rättigheter, arbetsvillkor, miljöhänsyn och korruption (Horn av Rantzien 2003: ).

Svårigheterna att hitta en balans mellan strävan efter ekonomisk vinning och socialt ansvarstagande har ytterst sin grund i en konflikt mellan en marknadsbaserad, kortsiktig logik och en mer långsiktig samhällsbaserad logik (Lindblom 2003). Konflikten handlar om makten över det politiska handlingsutrymmet och frågan om hur sociala rättvisefrågor ska lösas. Hur ska de sociala kostnader som följer i globaliseringens spår fördelas mellan stater, företag, civilsamhälle och internationella organisationer och vem ska ta ansvaret för dessa? Sådana frågor har också aktualiserats genom Amartya Sens arbeten (995, 999) kring ekonomi, etik och utveckling. I Sens per-


113

spektiv är ekonomisk utveckling inte något mål i sig, utan bör värderas mot de friheter som den skapar för människor – politisk, civil, och social frihet – och de kapaciteter att påverka sitt eget liv och att förändra världen till det bättre som utvecklingen stödjer.

Vi har, å ena sidan, att göra med ett gigantiskt misslyckande å markna-dens vägnar. Det framstår med kristallisk tydlighet att marknadskrafterna inte kommer att ta ansvar för en rättvis fördelning av världens resurser och friheter. Men, å andra sidan sidan har vi också ett misslyckande att tillskri-va staten. Statens kapacitet att samordna vårt samhälle till medborgarnas bästa visar sig inte alltid räcka till. Dess politiska auktoritet har blivit alltmer fragmenterad. Vi har heller ingen ”världsregering” att luta oss mot. Många samhälleliga insatser ombesörjs idag, liksom tidigare i historien, av vad vi kallar civilsamhället. Ett sätt att se på civilsamhället är att låta det beteck-na samordnande kollektiv vid sidan av offentliga organisationer och före-tag (Lindblom 2003). En stor del av dessa kollektiv går under beteckningen NGOs (non-governmental organizations) eller liknande bokstavskombina-tioner. Också här har en rik flora av termer vuxit fram: utöver NGOs har vi t.ex. INGOs (international non-governmental organizations), GONG-Os (government-organized non-governmental organizations) QUANCOs (quasi-non-governmental organizations) och DONGOs (donor-organized NGOs) (se Duner 2002: 92–93, Weiss och Gordenker 996: 20 ff.).

En väsentlig och ökande del av samordningen i samhället utförs idag av civilsamhället och dess organisationer. Genom dessa formas och omformas värden, politiska agendor, handlingsutrymmen och samarbetsformer. Men, civilsamhällets olika organisationer varierar starkt med avseende på struktur och ändamål och kan inte heller bara karaktäriseras som icke-statliga eller icke-vinstdrivande organisationer. Till civilsamhället hör också samordnan-de kollektiv som politiska partier, lobbygrupper, välgörenhetsorganisationer och olika sorters klubbar (Lindblom 2003: 06). Samhällslivet låter sig svår-ligen indelas i olika territorier; civilsamhällets organisationer använder ofta marknadssystemet för att skaffa arbetskraft, för att mobilisera intresse, eller få tillgång till finansiella resurser. Inte sällan använder sig vinstdrivande fö-retag av civilsamhällets språkbruk eller låter dess sociala engagemang inte-greras i lönsamhetskalkyler. Samhällslivets topografi blir på så sätt präglat av en växande skara ”hybridorganisationer”. Ett exempel på detta är den ameri-kanska organisationen Business for Social Responsibility (BSR), som enligt uppgift fungerar både som ett företag och som en NGO. Att röra sig mel-


114

lan det icke-statliga, det statliga och det privata kan i själva verket sägas ha blivit en del av dessa organisationers strategiska handlande. Civilsamhällets olika organisationer ägnar sig ibland åt vad man skulle kunna kalla ett slags ”akronympolitik”, där deras flexibla organisationsform relativt lätt låter sig lånas till olika och situationsberoende intressen och insatser.

Civilsamhällets organisationer har också kommit att spela en viktig roll, inte bara för det lokala samhället, utan som en integrerad del av globalise-ringen, och som kritiker av densamma. Eller snarare, som kritiker av den globala marknaden. Civila påtryckargrupper och aktivistnätverk har med hjälp av gränslös mediateknologi kommit att bli starka pådrivare av glo-baliseringen för mänskliga rättigheter och miljöhänsyn, eller för beskatt-ning av finansiella transaktioner över nationella gränser, som Human Rights Watch, Greenpeace och Attac. Medlemmar i organisationer som kritiserar den ekonomiska globaliseringens framfart har ibland, ofta felaktigt, kallats för anti-globalister. Flertalet av dem kämpar inte mot globalisering i sig, utan för mer vitala demokratier, lokalt, nationellt och internationellt, och emot den variant av kapitalism som utarmar mänskliga fri- och rättighe-ter. Kluvenheten till globaliseringen står att finna i att dessa organisationer ofta är barn av intensifierade transnationella flöden av idéer, människor, och varor, och att de själva hämtar sin näring just genom gränsöverskridande kontakter och möten.

Genom ökad transnationell aktivism har också civilsamhället, genom bl.a. NGOs och INGOs, kommit att bli en nagel i ögat på många storföre-tag. Inom det policy-område som kommit att kallas ”företagens sociala an-svar” hittar vi en rik flora av organisationer, alla med sina speciella intressen och målsättningar: Amnesty Business Group, Business in the Communi-ty, Clean Clothes Campaign, AccountAbility, Global Witness, m.fl. Många av dessa har vunnit legitimitet genom avslöjande rapporter om missför-hållanden hos transnationella företags underleverantörer och genom att kräva hårdare former av styrning och reglering. Många av dem samarbetar och söker allianser med andra typer av organisationer: med företag, statliga myndigheter, internationella organisationer och fackförbund. Här har FNs initiativ Global Compact kommit att bli en plattform för ömsesidigt lärande och alliansskapande. Global Compact är också något av ett laboratorium för olika former av etiska koder, sociala standarder och andra frivilliga reg-leringsformer. Delvis genom FNs försorg har civilsamhällets organisationer härigenom kommit att spela centrala roller på områden som skapandet av


115

etiska regler, genomlysning av företags arbetsvillkor i tredje världen, och of-fentliggörande av korruption.

Som en konsekvens av uppmärksamheten på företags agerande över na-tionella gränser och svårigheterna att övervaka dem, har en mängd orga-nisationer, utan egentligt politiskt mandat att styra företags agerande, tagit plats som reglerare på den globala arenan. Ett sådant exempel är ISO (Inter-national Organization for Standardization), en INGO med säte i Genève, som nu inte enbart sätter standarder och krav när det gäller eluttag och skruvar, utan också blivit en central aktör i utformandet av en framtida standard för företags och andra organisationers sociala ansvar. Ett annat exempel är Social Accountability International, en USA-baserad NGO som utarbetat en ofta använd standard för företags sociala ansvar med tillhö-rande uppföljnings- och kontrollsystem. Stater kan, i någon mån, sägas ha fått konkurrens i styrningen av det globala samfundet. Medan traditionella sätt att styra marknadsaktörers handlingsutrymme tidigare har dominerats av statens inflytande i form av hierarki, monopol och demokratisk legitimi-tet, utmärks dessa nya styrformer mer av nätverk, konkurrens och kunskap som legitimeringskälla. Istället för en hierarkisk ordning med staten högst upp, får vi en multicentrisk ordning med konkurrens och samarbete mellan olika typer av organisationer. Stater blir alltmer invävda i komplexa organi-satoriska konstellationer, där standarder med normativ innebörd utfärda-de av andra än stater vinner auktoritet och kommer att fungera reglerande (Ahrne, Brunsson och Garsten 2000, Tamm Hallström 2000).

Medan företrädare för det civila samhällets organisationer ofta ser dessa frivilliga regleringsformer som ett led i arbetet i riktning mot ökad statlig intervention och bindande regler, förespråkar näringslivets representanter en mer flexibel linje och efterlevnad av redan existerande regelverk. Nä-ringslivets aktörer anser oftast att marknaden själv, genom frivilliga över-enskommelser och mjuka samordningsformer, har förmåga att lösa de problem som uppstår i globaliseringens kölvatten. Inom den politiska sfä-ren har röster höjts för en mer aktivt reglerande politik, där staters infly-tande över de multinationella företagen ska stärkas genom ökad insyn och kontroll av existerande lagar, eller genom att multilaterala avtal och regler ska upprättas mellan stater, internationella organisationer och företag i al-lians. Ett relativt färskt uttryck för detta är Förtroendekommissionen, som tillsattes av den svenska regeringen under hösten 2002, och vars ordföran-de Erik Åsbrink anfört att systemet med företagens självreglering har allt-


116

för stora brister och riskerar att skapa besvärande jävsituationer. Samtidigt, enligt Åsbrink, är självreglering mer flexibel än lagstiftning och kan ställa högre krav på företagen (Dagens Nyheter, 6 maj 2003).¹

Men här möter vi en politisk myrmark, ett delvis oreglerat område med en rad inneboende motsättningar och utmaningar. Försöken att balansera socialt ansvar mot ekonomiska prioriteringar genom så kallad mjuk norm-givning och multilateralt partnerskap skapar både lösningar och problem (Abbott och Snidal 2000, Shelton et al 2002). De erbjuder en form av styr-ning som kan underlätta en frivillig samordning globalt och som framstår som ett flexibelt och attraktivt alternativ till den hårda tummens politik. Frivilliga regleringar är svåra att motstå genom att de framstår som ”goda” och som uttryck för aktörernas vilja till att bidra till en bättre värld. De får ofta representera ”good governance”. Samtidigt är frivilliga styrformer problematiska från legitimitets- och ansvarssynpunkt. T.ex. har de organi-sationer som utfärdar frivilliga uppförandekoder inte den legitimitet som tillkommer demokratiska statsledningar. Och trots att de kan ha stor be-tydelse för företags agerande är det svårt att utkräva ansvar. Gränserna för hur långt ett företags ansvar sträcker sig och var andra organisationer tar vid är ofta oklara. De regelverk som är avsedda att styra företags inverkan på sociala förhållanden över nationsgränserna är sällan juridiskt bindande. Kritiker hävdar att frivilliga standarder i praktiken fungerar som fikonlöv, vilka oansvariga företagsledare kan iklä sig och samtidigt dölja sina oegent-liga förehavanden för allmänheten (Florini 2003: 07). På så sätt kan anam-mandet av frivilliga regelsystem beskugga andra aktiviteter och ge en falsk legitimitet åt verksamheten. De organisationer som får i uppdrag att följa upp hur företag efterlever reglerna är heller inte alltid överens om kriteri-erna för utvärdering eller formerna för dem. Möjligheterna att sanktionera regelbrott är också små. Andra sanktionsmöjligheter än negativ press, så kallad ”naming and shaming”, saknas ofta.

Frivilliga regler för företags sociala ansvar och värnandet om kollektiva nyttigheter kan alltså ur många aspekter framstå som svaga verktyg. Men frivillighetens organisering rymmer också en dubbelhet; frivilliga initiativ kan få tvingande effekter. Frivilliga regler kan också vara en form av mot-makt som tillvaratar nya möjligheter för deltagande i ett globalt samhäl-le (Boström m.fl., 2004: 208–209). Även om civilsamhällets organisationer inte har mandat att agera som reglerande aktörer, spelar deras åtgärder icke desto mindre en reglerande roll (Hirst och Thompson 999: 276–277). När


117

det gäller företagens sociala ansvar har det t.ex. blivit närmast nödvändigt för varje företag att skapa en policy för ansvarstagande och etiska övervä-ganden i form av en code of conduct. Det betraktas snarast som ett hygien-krav att varje enskilt företag artikulerar sitt ställningstagande på detta sätt. Likaså har anammandet av standarder för socialt ansvar kommit att fung-era som en typ av självsanering inom företagsvärlden, där frivilligheten i så-dana regler framstår som betydligt mer attraktiv än införandet av tvingande statliga regelverk, utöver dem som redan existerar på området. Ytterligare en faktor som bidrar till att frivilligheten övergår i något mera tvingande är att mellan- eller överstatliga organisationer (t.ex. EU, FN) med olika medel arbetar för att företagen ska följa reglerna. Standarderna blir ”standard” i de industriella nätverken; de blir det som gäller (Tamm Hallström 2004: kap. 5). Inte minst genom de maktmedel som civilsamhällets organisationer förfogar över i form av opinionsbildning, kunskapsspridning, lobbying, och medborgerlig mobilisering kan standarder få en tvingande karaktär, utan man fördenskull slipper frångå frivillighet som organisationsform.

Betyder det att staten helt spelat ut sin roll? Säkert inte. Staten är fort-farande den viktigaste samordnaren för marknadssystemet och överskug-gar företagens inflytande genom det tvång den kan utöva. Många forskare och debattörer ser en delvis annorlunda och betydelsefull roll för staten växa fram. Hirst och Thompson menar t o m att nationalstaten kommer att tillmätas en allt större betydelse i en internationell ekonomi. National-stater har en förmåga som andra aktörer på den globala arenan saknar; ”their ability to make bargains stick: upwards because they are representa-tive of territories, and downwards because they are constitutionally legiti-mate powers” (999: 277). Globaliseringen ger staten en förstärkt roll som relä mellan internationellt organiserade styrsystem och civilsamhällets ar-tikulerade intressen. Ytterst ansvariga för efterlevnaden av gemensamma internationella regler när det gäller mänskliga rättigheter, arbetsrätt, kor-ruptionsbekämpning och liknande är de nationella regeringarna. De avtal, konventioner och deklarationer som ligger till grund för de krav på socialt ansvar som nu ställs på företag har förhandlats fram och undertecknats av regeringar, som därmed också har ett huvudansvar för implementering och kontroll (Horn af Ranzien 2003: 7).

Den ekonomiska globaliseringen har emellertid haft ett ojämnt inflytan-de över nationella policy-områden i olika länder. Riktningen och styrkan av dessa effekter beror i hög grad på välfärdsstaternas varierande institu-


118

tionella strukturer (Pierson 200, Garrett 998, Rodrik 998, Katzenstein 985, Swank 2002, Berger och Compston 2002, Leibfried och Pierson 995, Scharpf och Schmidt 2000). Den svenska välfärdsstaten har till exempel visat sig vara relativt motståndskraftig mot förändring utifrån och dess in-stitutioner har skapat möjligheter för en aktiv välfärdspolitik i en europe-isk eller global ekonomi (Svallfors 997, Rothstein 2003). I studier av starka välfärsstater utvecklar forskare nu innebörderna av statens ökade inbädd-ning i andra multilaterala processer, där civilsamhällets aktörer har en mer framträdande roll som pådrivare och samarbetspartners, snarare än dess tillbakagång. Dessa insikter ger oss möjlighet att se hur man från svenskt håll integrerar idéer om samhälleligt ansvar med krav på ökat spelrum för marknaden. Här är det svenska regeringsinitiativet Globalt Ansvar ett ex-empel på statlig aktivitet för att främja svenska företags sociala ansvar när det gäller mänskliga rättigheter, grundläggande arbetsvillkor, bekämpning av korruption, en bättre miljö och övriga punkter i OECDs riktlinjer. Glo-balt Ansvar har tre övergripande målsättningar: att bidra till förverkligandet av mänskliga rättigheter och hållbar utveckling, att stärka svenska företags konkurrenskraft, och att öka kunskapen om de multilaterala regelverken. Detta ska primärt ske genom ett konstruktivt samarbete mellan näringsliv, fackliga organisationer, NGOs, Regeringskansliet och statliga verk (http://www.regeringen.se/sb/d/2657/a/4557).

Svårare är det för statens armar att nå utöver det egna territoriets grän-ser. Kanske får vi sätta vårt hopp till civilsamhället och dess aktörer i vär-nandet om de mänskliga fri- och rättigheter som en hållbar social och eko-nomisk utveckling kan bära med sig? Civilsamhällets aktörer har viktiga uppgifter att fylla, genom att identifiera nya områden som kräver reglering, att driva frågor om socialt ansvar och kollektiva nyttigheter på den interna-tionella, såväl som den nationella, politikens agenda, att samla in och sprida information och kunskap kring dessa frågor, och att arbeta praktiskt i hjälp-arbete och med preventionsåtgärder, lokalt och globalt. Frågan är hur långt frivillighet som medel räcker? Är frivilliga samordningsformer och regle-ringar tillräckligt attraktiva för att locka de viktigaste marknadsaktörerna? Räcker frivillighet för att säkerställa ett gemensamt och globalt socialt an-svar? När måste frivillighet övergå i tvång, och styrningen därmed övertas av stater? Och hur stark är staters kapacitet att ensamma handla på dessa områden? FNs generalsekreterare Kofi Annan har gett uttryck för behovet av samverkan och partnerskap mellan olika typer av organisationer:


119

Det är inte bortom den politiska viljans makt att vrida utvecklingen mot fred och säkerhet, större ekonomisk välfärd, social rättvisa och hållbarhet. Men varken ett enskilt land eller världsmarknaden kan uppnå dessa kollektiva nyt-tigheter på egen hand (citerat i Ordfront 2002, 2: 54).

De förhoppningar om samverkan, allianser, och partnerskap mellan stater, företag och det civila samhällets organisationer som framskymtar i citatet ovan har vunnit stort gehör under senare år. I vår tids versioner av Thomas More’s Utopia (930 [56]) framstår sådana gränsöverskridande allianser som receptet på ”good global governance”.

Det lokala civilsamhället har ofta setts som en kritisk länk mellan stat och medborgare, mellan stat och marknad. Det transnationella civilsamhället arbetar under andra förutsättningar – där finns varken ett globalt medbor-garskap eller en global stat att medla mellan. Detta till trots har det hävdats att civilsamhället, så som det representeras genom NGOs, framstår som mer trovärdiga transnationella aktörer än vad företag eller andra transna-tionella organisationer kan göra. Det anses lättare att skapa ett slags kosmo-politisk handlingskraft för gemensamma värden som mänskliga rättigheter eller miljöfrågor än det är att bygga en rotlös och gränsöverskridande före-tagskultur eller en världsstat (se t.ex. Hirst och Thompson 999: 276–277). Civilsamhällets organisationer kan i denna anda och i Naomi Kleins ter-mer (2002), erbjuda ”öppningar” i det globala landskapet, genom att fung-era som plattformar för mänskliga rättigheter och ett motståndets praktik. De kan föra allmänhetens talan och erbjuda ett slags ”competition for pu-blic conscience” (Florini 2003: 40) som tillser att politiker och företagsle-dare breddar sina perspektiv och agerar långsiktigt och etiskt. De kan sätta standarder för agerande och på så sätt skapa en plattform för ett slags glo-bal politisk kultur, med kraft att fästa uppmärksamhet på frågor av global karaktär.

Många förhoppningar och drömmar tillskrivs förvisso det civila samhäl-let. Inte minst gäller det kanske idag, när ett globalt civilsamhälle framstår som ett viktigt korrektiv till ett system av fragmenterad politisk auktoritet och marknadsstyrning. Nicholas Deakin påpekar i sin bok In Search of Civil Society (200) att det civila samhället i sig själv kan karaktäriseras som en form av Utopia – som bärare av många förhoppningar men också som mål-tavla för en aldrig sinande kritik. En människas utopi är en annan männis-kas dystopi, och på liknande sätt förhåller det sig med civilsamhällets orga-


120

nisationer. Många är förvisso gottgörare, med såväl pragmatiska syften som visionära målsättningar i siktet. Andra organisationer har mer tvivelaktiga, och ibland rent ondskefulla avsikter och planer. Civilsamhällets topografi avspeglar en rikt varierande terräng.

I den skönmålande bilden av det transnationella civilsamhället finns na-turligtvis en del fallgropar att se upp för. Ann Florini påpekar att det också kan finnas nackdelar med att överlämna en global styrning av marknaden i händerna på fanatiska aktivister som inte är demokratiskt valda. Inte alla kampanjer motiveras av strävanden efter sanning, rättvisa och jämlikhet. Och här står sig nationalstaten lika slätt inför de regelbrott som begås av ak-tivister som av företagsrepresentanter. Inte heller har transnationella akti-vister visat sig öppna för granskning och mottagliga för de krav på transpa-rens som de själva ställer på företag och regeringar. Om denna ”immunitet” inte återkallas kan det transnationella civilsamhället i själva verket förvärra det demokratiska underskottet i världen, menar Florini (2003: 4).

I bästa fall kan civilsamhället och dess organisationer ha en central roll i att medverka till att den nya vokabulär vi lärt oss – om socialt ansvar, hållbar utveckling, kollektiva nyttigheter, partnerskap, frivillighet och trans-parens – omsätts i praktiken. NGOs och andra frivilliga organisationer kan medverka aktivt i den mjuka regleringens samordning och ta plats i de reglerande nätverk som formas i sådana processer. I sammanhanget är det viktigt att granska den nya terminologins innebörder och effekter. Vad står kraven på transparens för och vilka förfäktar en ökad genomsiktlighet? Vilka samhälleliga problem och utmaningar skymtar bakom olika gruppers och organisationers rop på ansvar och ansvarsutkrävande av politiker, före-tagsledare eller byråkrater? Vilka öppningar och vilka låsningar skapas när organisationer ingår partnerskap med varandra? I forskning om civilsam-hället ställs föreställningar om samhällets organisering och styrning under lupp, liksom själva föreställningen om ”samhället” som sådant och hur vi vill beskriva det. Forskningen bidrar här till kunskap om hur samhällets organisatoriska landskap förändras över tid och rum och hur relationerna mellan olika typer av organisationer ändrar form och innehåll – lokalt och translokalt. Inte minst hjälper oss forskningen att förstå vilka drivkrafter som ligger bakom människors engagemang i formandet av skilda samhälls-former, och hur villkoren för detta varierar världen över.


121

NOTER

¹ Förtroendekommissionen överlämnade under våren 2004 sina betänkanden Svensk kod för bolagsstyrning (SOU 2004: 46) och Näringslivet och förtroendet med bilaga (SOU 2004: 47) till Finansdepartementet. Utredningens arbete är nu slutfört och kom-missionen upplöst.

REFERENSER

Ahrne, G., N. Brunsson och C. Garsten. 2000. ”Standardizing through organization”. I A World of Standards. Brunsson, N., B. Jacobsson och medarbetare. Oxford: Oxford University Press.

Abbott, K. och D. Snidal. 2000. ”Hard and soft law in international governance”. Inter-national Organization, 54: 3, s. 42–456.

Berger S. och H. Compston (red.). 2002. Policy Concertation and Social Partnership in Western Europe. Lessons for the 2st Century. New York: Berghahn Books.

Boström, M., A. Forssell, K. Jacobsson och K. Tamm Hallström (red.). 2004. Den orga-niserade frivilligheten. Malmö: Liber.

Dagens Nyheter, 2003-05-06. ”Etikkommissionen vill skrota företagens självreglering”, av Pia Gripenberg.

Deakin, N. 200. In Search of Civil Society. Basingstoke: Palgrave.Dunér, B. 2002. The Global Human Rights Regime. Lund: Studentlitteratur.Florini, A. 2003. The Coming Democracy: New Rules for Running a New World. Washing-

ton, D.C.: Island Press.Garrett, G. 998. Partisan Politics in the Global Economy. Cambridge: Cambridge Uni-

versity Press.Garsten, C. 2004. ”Market missions: negotiating bottom line and social responsibility”.

I Market Matters: Exploring Cultural Processes in the Global Marketplace. Garsten, C. och M. Lindh de Montoya (red.). Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Garsten, C. och M. Lindh de Montoya (red.). 2006. The Politics of Transparency: Un-veiling Organizational Visions for a New Global Order. London: Edward Elgar Pu-blishing.

Hirst, P. och G. Thompson. 999 [996]. Globalization in Question. Cambridge: Polity Press.

Horn av Rantzien. M. 2003. ”Företagens sociala ansvar – den internationella utveckling-en i ett svenskt perspektiv”. Artikel publicerad på Globalt Ansvars hemsida, http://www.regeringen.se/sb/d/2657/a/4557, besökt 2005-07-25.

http://www.regeringen.se/sb/d/2657/a/4557, Globalt Ansvars hemsida, besökt 2005-07-25.

Jacobsson, K., U. Mörth och K. Sahlin-Andersson. 2004. ”Den frivilliga styrningens att-raktionskraft”. I Den organiserade frivilligheten. Boström M., A. Forssell, K. Jacobsson och K. Tamm Hallström, red. Malmö: Liber.


122

Katzenstein, P. 985. Small States in World Markets. Ithaca: Cornell University.Klein, N. 2002. Stängsel och öppningar. Rapporter från globaliseringens frontlinjer. Stock-

holm: Ordfront.Leibfried, S. och P. Pierson. 995 (red). European Social Policy. Between Fragmentation

and Integration. Washington D.C: The Brooking Institution.Lindblom. C. 2003. Marknad och samhälle. Stockholm: SNS Förlag.More, T. 930 [56]. Utopia. Om en välordnad stat. Stockholm: Federativ Förlag.Murphy, D. F. och G. Coleman. 2000. ”Thinking partners: business, NGOs and the part-

nership concept”. I Terms for Endearment: Business, NGOs and Sustainable Develop-ment. Bendell, J., red. Sheffield: Greenleaf Publishing, s. 207–25.

Ordfront. 2002: 2. ”Världens bästa vara”. Av Kenneth Hermele.Pierson, P. 200 (red). The New Politics of the Welfare State. Oxford: Oxford Univer-

sity Press.Rodrik, D. 998. ”Why do more open economies have bigger governments?” Journal of

Political Economy, 06: 5.Rothstein, B. 2003. Social Traps and the Problem of Trust. Stockholm: SNS.Sen, A. 995. Etik och ekonomi. Stockholm: SNS Förlag.Sen, A. 999. Development as Freedom. Oxford: Oxford University Press.Scharpf, F. och V. Schmidt (red.). 2000. Welfare and Work in the Open Economy. Ox-

ford: Oxford University Press.Shelton, D. (red). 2002. Commitment and Compliance – The Role of Non-Binding Norms

in the International Legal System. Oxford: Oxford University Press.SOU (Statens offentliga utredningar) 2004: 46. Svensk kod för bolagsstyrning. Stockholm:

Allmänna förlaget.SOU (Statens offentliga utredningar) 2004: 47. Näringslivet och förtroendet med bilaga.

Stockholm: Allmänna förlaget.Svallfors, S. 997. ”Worlds of welfare and attitudes to redistribution: a comparison of

eight western nations”. European Sociological Review 3, s. 283–304.Swank, D. 2002. Global Capital, Political Institutions, and Policy Change in Developed

Welfare States. Cambridge: Cambridge University Press.Tamm Hallström, K. 2000. Kampen för auktoritet. Standardiseringsorganisationer i ar-

bete. Stockholm: Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm. (EFI)

Tamm Hallström, K. 2004. ”Frivillighet för de starka”. I Den organiserade frivilligheten. Boström M., A. Forssell, K. Jacobsson och K. Tamm Hallström. Malmö: Liber.

Weiss, T. G., och L. Gordenker. 996. NGOs, the UN and Global Governance. Boulder och London: Lynne Rienner Publishers.

123

8.Anti-apartheid och framväxten av ett globalt civilsamhälle

Håkan Thörn

En rörelse av rörelser

Anti-apartheidrörelsen spelade en central roll i framväxten av ett globalt civilt samhälle under efterkrigstiden. Anti-apartheidorganisationer fanns i en mängd länder, bland dem Japan, Holland, Indien, Guyana, Storbritan-nien, Ghana, Jamaica, Kuba, Nya Zeeland, Sverige och USA. Från det sena 950-talet och framåt deltog miljontals människor i olika typer av manifes-tationer mot apartheid: demonstrationer, bojkotter och aktioner. De flesta av dessa människor hade aldrig ens varit i närheten av Sydafrika. Deras stöd var en handling som i anti-apartheidrörelsen definierades med hjälp av ett begrepp som idag ofta anses utslitet: ”solidaritet”. Hur var detta möjligt? Och vore något liknande möjligt idag?

Det breda stödet för anti-apartheidrörelsen skulle kunna förklaras med att det var relativt okontroversiellt att vara emot apartheid. Vid de tillfällen då media kablade ut bilder som visade apartheidregimens brutala svar på inhemska protester, som i Sharpeville 960 eller Soweto 976, var det också lätt för anti-apartheidaktivister att göra sig hörda. Men under långa peri-oder var det allt annat än enkelt att få uppmärksamhet och stöd. Ett vik-tigt skäl till detta kan sökas i efterkrigstidens politiska logik. Denna inne-bar att alla politiska fält av betydelse, internationella likväl som nationella, klövs i enlighet med kalla krigets stilleståndslinje. I enlighet med denna logik kunde de dominerande staterna i väst definiera Sydafrika som en al-lierad och blockera varje försök att i FN:s säkerhetsråd införa sanktioner mot landet. Enligt samma logik kunde ANC utmålas som del av ett politiskt block som utgjorde ett hot mot världens fred och säkerhet, eftersom man inte bara tog emot stöd från Väst, utan också från Öst. Innan genombrot-tet under det sena 980-talet utgjorde den transnationella anti-apartheid-rörelsen därför under långa perioder ett slags ”tredje rum” (Bhabha 994). Med kulturteoretikern Homi Bhabhas terminologi innebär detta en inter-

ANTI-APARTHEID OCH FRAMVÄXTEN AV ETT GLOBALT CIVILSAMHÄLLE

124

vention i en situation som har blivit extremt polariserad. Det tredje rummet betecknar inte neutralitet – snarare utgör det ett tillstånd där konflikter-na, motsägelserna och ambivalenserna hos en politisk ordning erfars som starkast. En sådan erfarenhet artikuleras ofta i intervjuer jag har genomfört med människor som i Sverige, Sydafrika, England och USA under flera de-cennier varit aktiva mot apartheid.

Många menar att det var det kalla krigets slut, då ”kommunisthotet” för-svann, som till slut fällde den sydafrikanska apartheidregimen. Men utan trycket från de sanktioner som den transnationella anti-apartheidrörelsen drev fram hade processen säkerligen blivit mer utdragen. Och utan upp-byggnaden av en politisk rörelse, i exil och inne i landet, som var mogen att axla regeringsansvar i en demokratisk stat, hade kanske Sydafrika kastats in i det politiska och sociala kaos som ofta följer på diktaturers fall.

Mobiliseringen mot apartheid pågick parallellt i olika nationella civilsam-hällen – samtidigt som rörelsen spelade en viktig roll för framväxten och konsolideringen av ett globalt civilsamhälle under efterkrigstiden.¹ Anti-apartheidrörelsen kan bäst beskrivas som ”en rörelse av rörelser”, eller en regnbågskoalition, som inbegrep en heterogen mångfald av nya och gamla rörelseorganisationer och nätverk: befrielserörelser i syd, fackföreningar, so-lidaritetsrörelser, kvinnoorganisationer, ungdomsorganisationer (inklusive politiska ungdomsförbund från liberaler till kommunister). En rad stater tog också ställning mot apartheid och bidrog med betydelsefullt ekonomiskt stöd till anti-apartheidrörelsen. Här intog Sverige, tillsammans med bland andra Indien, en särskild ställning. ANC erhöll av SIDA, från 972 till 994, totalt 896 miljoner kronor, vilket utgjorde merparten av dess civila budget (Sellström 2002: 899). Den svenska regeringen lagstiftade också, med bred parlamentarisk uppslutning, 979 om förbud mot nyinvesteringar i Sydaf-rika och 987 om ett förbud mot handel med varor och tjänster.

På de följande sidorna kommer jag att använda anti-apartheid som ut-gångspunkt för en diskussion av förändringsprocesser och ”rörelsevågor” i det civila samhället under efterkrigstiden. I fokus står här den svenska rö-relsen och staten och deras förhållande till den transnationella anti-apar-theidrörelsen. Anti-apartheidrörelsen är väl lämpad för en diskussion av sådana förändringar – sedd i ett globalt perspektiv var den en av de bre-daste och mest inflytelserika sociala rörelserna under efterkrigstiden. Som en transnationell rörelse verkade den under nära fyra decennier – från sent 950-tal fram till 994. Rörelsen kan förvisso betraktas som exceptionell i


125

det avseendet att dess bredd var unik – men just för att den i Sverige och många andra länder rymde och förenade en stor spännvidd av civilsamhäl-lets organisationsformer, ideologier och handlingsstrategier utgjorde den ett slags mikrokosmos av civilsamhället i stort. Detta gäller också i allra högsta grad på den globala nivån.

Jag menar också att fallet anti-apartheid inte bara är av historiskt intresse – det kan fördjupa vår förståelse av skeenden i dagens civilsamhällen, na-tionellt likväl som globalt, och öppna för en kritisk granskning av aktuella globala politiska skeenden och strategier. Därför kommer också arvet efter anti-apartheid att diskuteras. Som ett inlägg i diskussionen om statens roll i förhållande till den samtida globaliseringen jämförs å ena sidan den svenska statens stöd till anti-apartheid (och andra befrielserörelser i södra Afrika) med å andra sidan den strategi för statligt stöd till internationella demo-kratiseringsprocesser som förordades av Kommittén om Sveriges politik för global utveckling (den så kallade ”Globkomutredningen”).

Civilsamhället och de sociala rörelsernas roll(er)

En analys av anti-apartheidrörelsens organisations- och handlingsformer synliggör en rad missuppfattningar som ofta har präglat bilden av nya so-ciala rörelser – deras historiska rötter, deras förhållande till gamla sociala rörelser och till staten. Ofta har ”det nya” överbetonats till förmån för den historiska kontinuiteten. Nya rörelser har ofta ansetts vara svar på fram-växten av ett postindustriellt informationsamhälle (Melucci 996; Castells 2000). Eftersom nya rörelser därmed har betraktats som ett fenomen som uteslutande hör till så kallade ”avancerade kapitalistiska samhällen” har dis-kussioner om dessa rörelser ofta präglats av ett US/eurocentriskt perspek-tiv. Det har bland annat inneburit att man förbisett att sociala rörelser i syd har spelat en viktig roll för framväxten av Europas och USA:s ”nya sociala rörelser” och deras politiska handlingsformer.

De handlings- och organisationsformer som brukar associeras med nya sociala rörelser – det gäller t.ex. ”en-fråge-strategin”, den civila olydnaden och konsumentbojkotterna – präglade tidigt anti-apartheidrörelsen. Då anti-atomvapenrörelsen och anti-apartheidrörelsen i England under det sena 950- och tidiga 960-talet började använda sig av dessa aktionsfor-mer skedde det under starkt inflytande från rörelser i syd, vilka länge an-vänt dem. Det gällde framför allt den indiska anti-koloniala rörelsen och


126

den sydafrikanska anti-apartheidrörelsen. Den första internationella kon-sumentbojkotten av sydafrikanska varor skedde som ett direkt svar på en uppmaning från en koalition av sydafrikanska rörelseorganisationer i sam-band med All African People’s Conference i Accra 958. Inte desto mindre skapades vid denna tid i England uttrycket ”new politics” som en beteck-ning för politiska handlingsformer som vid denna tidpunkt adopterades av anti-apartheidrörelsen i Europa. I Sverige gav denna ”nya politik”, i samband med att LO ställde sig bakom Sydafrikabojkotten, upphov till en häftig de-batt, som också delade arbetarrörelsen i två läger. De socialdemokratiska tidningarna Aftonbladet och Arbetarbladet (2/2 960) kritiserade av prin-cipiella skäl konsumentbojkotten som en form av politisk handling. I denna strid framfördes argument som sedan gång på gång upprepats i debatter om de nya sociala rörelsernas utomparlamentariska agerande. Medan kritiker-na av konsumentbojkotten menade att en sådan politisk handlingsform var problematisk ur demokratisypunkt, eftersom den innebar att medborgare utan mandat bedrev utrikespolitik, hävdade förespråkarna att sådana hand-lingar kan anses legitima, och t o m kunde bidra till att fördjupa demokratin – när de är relaterade till politiska krav som har ett brett folkligt stöd men negligeras av de politiska eliterna.

Om man således redan under tidigt 960-tal kan skönja en konfliktlinje mellan (vad som i ett efterkrigstida europeiskt perspektiv framstod som) ”ny” och ”gammal” form för politisk aktivitet i det civila samhället, så har denna motsättning inte desto mindre tenderat att överbetonas på bekost-nad av kontinuiteten. I samband med ”68-generationens” inträde i anti-apartheidrörelsen skedde förvisso en skärpning av denna motsättning, som då också fick karaktären av en politisk generationskonflikt. Runt om i värl-den manifesterade sig en ny politisk generation genom uppseendeväckande utomparlamentariska handlingar i det offentliga rummet. I anti-apartheid-rörelsen handlade det ofta om aktioner mot idrottsevenemang där Sydaf-rika deltog. I Båstad stoppades en tennismatch mot Rhodesia i maj 968 och i England gjordes en rad aktioner mot det sydafrikanska rugbylagets turné 969.

Mot denna bakgrund har 968 betraktats som en vattendelare, en ge-nombrottstid för ”ny politik” och ”nya rörelser” (se t.ex. Bjereld & Demker 2005) – återigen ur ett eurocentriskt perspektiv. Ur ett sådant perspektiv framstår emellertid inte bara ”68”, utan efterkrigstidens nya rörelser över-huvudtaget, som relativt historiskt isolerade ögonblick av intensifierad poli-


127

tisk aktivitet – politiska dagsländor. Jag menar att detta synsätt överbetonar rörelsernas manifesta nivå, synligheten i det offentliga rummet (läs media), och därmed också underbetonar dess latenta nivå – och därmed den his-toriska kontinuiteten.

Om den manifesta nivån av en social rörelse utgör dess yta, dess synlig-het i samband med demonstrationer, aktioner eller debattinlägg, så repre-senterar den latenta nivån djupstrukturen av rörelsers aktivitet (Melucci 99). På denna grundläggande nivå bedriver rörelser ett i hög grad ”osyn-ligt” och ”långsamt” vardagsarbete, som bl.a. innebär rekrytering av nya medlemmar eller anhängare, genomförande av studiecirklar, debatter, nät-verkande, dialog med – eller påtryckningar på – etablerade institutioner, samt en rad olika former av opinionsbildning.

I Sverige är sådant arbete inte uteslutande förknippat med de gamla folk-rörelsernas organisationer – de utgör också en grund för merparten av de ofta spektakulära aktioner och informella nätverkskoalitioner som känne-tecknar nya sociala rörelser (Thörn 2003). De båda nivåerna förutsätter varandra. Det är framför allt i samband manifestationerna i det offentliga rummet som rörelsen och dess politiska dagordning blir känd för politiska beslutsfattare och en bredare allmänhet. Men kraften i dessa manifestatio-ner är oftast relaterad till styrkan på den latenta nivån.

RörelsevågorI den moderna politiska historien, från de amerikanska och franska revo-lutionerna och framåt, har vi sett återkommande korta perioder av inten-sifierad manifest rörelseaktivitet. De har haft en viktig bas i det nationella rummet, men har ofta haft en transnationell spridning, som har tenderat att intensifieras med kommunikationsteknologiernas utveckling och ut-bredning. Exempelvis har årtal som 848 eller 968 fått symbolisera två av dessa vågor. Om sådana årtal i den historiska forskningen också har fått re-presentera övergången till, eller förebådandet av, nya faser i politiska mo-derniseringsprocesser världen över, så har dessa processer framför allt kon-soliderats under de längre perioder av latent vardagsarbete som avlöst den intensifierade manifesta aktiviteten. Inom rörelseforskning har man försökt fånga dynamiken i sådana processer med hjälp av begrepp som ”protest-cykler” (Tarrow 998) eller, i svensk forskning, ”rörelsevågor”.

Det finns ingen historisk nödvändighet i dessa processer. Men empirisk rörelseforskning utförd i en rad länder har visat att om perioder av inten-


128

sifierad rörelseaktivitet i det civila samhället ofta bärs fram av nya politis-ka generationer, och vid en ytlig betraktelse kan framstå som oförutsedd, så springer de inte fram ur ett vakuum, utan har snarare föregående rörel-sers latenta nätverk, deras ”osynliga vardagsaktivism” som en viktig förut-sättning. Det spontana inslaget i rörelsevågor, kopplat till tillströmningen av tidigare icke politiskt aktiva, ofta ungdomliga, grupper samspelar med den organisatoriska och politiska erfarenhet som finns lagrad i de latenta nätverken. Mindre grupper av ”rörelseveteraner”, som kan ha verkat i den politiska offentlighetens skugga under långa perioder, kan därför spela en central roll för hur aktiviteterna i en ny rörelsevåg organiseras och hur dess dagordning artikuleras. Dessa vågor av ökad politisk aktivitet kan å andra sidan i sin tur generera mer eller mindre radikal förnyelse i – och/eller ut-vidga – de latenta nätverken. Samtidigt är dessa rörelsevågor inte sällan för-enade med spänningar och konflikter mellan äldre och yngre generationer av aktivister, vilket inte minst är tydligt om vi betraktar anti-apartheidrö-relsens historia.

I den mån vi talar om demokratiska rörelser, så är det på den latenta nivån som de demokratiska läroprocesserna i en social rörelse kan äga rum. Den moderna demokratin har två sidor, där den ena utgörs av en uppsätt-ning väl etablerade politiska institutioner, medan den andra utgörs av olika former av medborgerlig aktivitet i det civila samhället. Här pågår de demo-kratiska läroprocesser som understödjer och fördjupar demokratins parla-mentariska sida. Med läroprocess avser jag här erfarenhetsbaserade proces-ser, där människor genom att delta i kollektiv handling involverar sig både i sociala konflikter och i ett konsensusinriktat byggande av politiska identite-ter. En central dimension i dessa processer är också ansträngningar att med knappa resurser söka vägar till ökad kunskap om samhällsförhållanden och strukturer, vilken kan lägga grunden för ett ökat medborgerligt inflytande över samhälleliga beslutsprocesser.

Långt ifrån alla moderna sociala rörelser har varit demokratiska i sina intentioner eller konsekvenser, men samtidigt existerar det i den moderna historien knappast någon djupgående demokratiseringsprocess som inte burits fram av sociala rörelser. Som numera klassisk folkrörelseforskning har visat var folkrörelserna betydelsefulla för den moderna svenska demo-kratiseringsprocessen inte bara för att de verkade för allmän rösträtt och frambringade en väljarbas för ett antal politiska partier. Den lokala nykter-hetsföreningen och fackklubben, rörelsepressen och förlagen, ingick i byg-


129

gandet av en alternativ rörelsekultur, som var bärare av demokratiska läro-processer vilka under tidigt 900-tal involverade betydande delar av den svenska befolkningen (se t.ex. Lundkvist 977, Ambjörnsson 988). Denna rörelsekultur lade grunden för det sena 900-talets relativt stabila svens-ka demokratiska samhälle, då den ”alternativa” rörelsekulturen successivt också institutionaliserades och kom att ingå i en etablerad och staten när-stående politisk konsensuskultur.

Anti-apartheid och det svenska civilsamhälletLåt oss mot bakgrund av resonemanget om rörelsevågor i civilsamhället betrakta efterkrigstidens svenska anti-apartheidrörelse och dess samspel med det globala civilsamhälle som etablerades vid denna tidpunkt. Under denna period är det möjligt att urskilja åtminstone fem sådana vågor, där varje period av intensifierad rörelseaktivitet är tydligt länkad till tidigare rö-relser genom perioder av latenta processer.

Genombrottet för den svenska anti-apartheidrörelsen har ofta setts som ett svar på Sharpeville-massakern i mars 960. Den stora mediala upp-märksamheten och de många offentliga manifestationerna av djup indig-nation som massakern gav upphov till måste emellertid ses mot bakgrund av att anti-apartheidrörelsen redan hade bidragit till att föra upp apartheid på den globala politiska agendan genom uppmaningen till en internationell bojkott av sydafrikanska varor. I Sverige ägde en omfattande debatt om boj-kotten rum i svensk press månaderna före Sharpeville. Genombrottet för anti-apartheidrörelsen var en del av efterkrigstidens första transnationella rörelsevåg, som framför allt bars fram av de anti-koloniala befrielserörel-serna i syd (men också av den tidiga anti-atomvapenrörelsen, som i England samlade mer än 00 000 människor till sina marscher till kärnvapenbasen i Aldermaston). Dessa besvarades i Europa med gryende, men än så länge relativt marginella, solidaritetsrörelser, av vilka anti-apartheidrörelsen var den mest framträdande. Den lockade många unga människor till demon-strationståg ibland annat London och Stockholm.

Denna första rörelsevåg inbegrep en ökad internationalisering av politis-ka aktiviteter i det svenska civilsamhället. Medlemmar ur de politiska ung-domsförbunden åkte på internationella konferenser, där aktivister från de framväxande och framåtblickande anti-koloniala befrielserörelserna i syd ofta spelade en framträdande roll. Här initierades diskussioner och vän-skapsband mellan personer som under de kommande decennierna skulle


130

bli nyckelpersoner i å ena sidan södra Afrikas befrielserörelser och å andra sidan Sveriges politiska etablissemang (särskilt socialdemokrater och folk-partister). Därmed lades i denna rörelsekontext en viktig grund för det om-fattande svenska statliga stödet till befrielserörelserna i södra Afrika, vilket med en bred parlamentarisk uppslutning etablerades ett decennium se-nare.

Också verksamheten i det tidiga 960-talets första svenska anti-apartheid-organisationer, Sydafrikakommittéerna, hade ofta en internationell oriente-ring. Exempelvis hade unga aktivister i Jönköpings Sydafrikakommitté tidigt kontakter med den internationellt ledande brittiska solidaritetsorganisatio-nen Anti-Apartheid Movement och FN:s anti-apartheidkommitté i New York. Samtidigt spelade aktivister och organisationer som tillhörde gamla rörelser, framför allt fackföreningar och kyrkliga nätverk, i Sverige och glo-balt, en drivande roll i anti-apartheidrörelsen vad gällde organiserandet av bojkotter och bildandet av solidaritetsorganisationer och nätverk.

Också den andra, bredare och mer inflytelserika rörelsevågen i Sverige under eftekrigstiden, som är förknippad med proteståret 968, var länkad till befrielserörelser i syd. Om Vietnamfrågan och FNL-rörelsen dominera-de i den framväxande unga politiska kulturen, så förstärktes och förnyades också anti-apartheidrörelsen av studentgenerationen. Bland nyckelaktivis-terna i Sverige liksom i England fanns också sydafrikanska studenter. I Sve-rige finansierades deras utlandsvistelse genom ett stödprogram till studen-ter från södra Afrika som initierats under det tidiga 960-talets rörelsevåg. 68-generationens anti-apartheidaktivister hade också starka kopplingar till de lokala Sydafrikakommittéer som bildades under tidigt 960-tal – exem-pelvis var Lunds Sydafrikakommitté en drivande kraft i Båstadsaktionen 968. Samtidigt gav de unga aktivisternas förkärlek för direkta aktioner och dragning till en marxistisk analys upphov till spänningar i förhållande till den föregående vågens aktivister, som till väsentliga delar hade sökt profi-lera sig som en respektabel påtryckningsgrupp.

Ur Sydafrikakommitéerna växte Afrikagrupperna, som blev en riksorga-nisation 975 (Afrikagrupperna i Sverige – AGIS) och som länge kom att do-mineras av studentgenerationen. De inledde ett oglamoröst och mödosamt vardagsarbete som i väsentliga drag påminde om de gamla folkrörelsernas. Många ledande aktivister hade också en familjebakgrund med anknytning till någon av de gamla folkrörelserna. Under första halvan av 970-talet stod Afrikagrupperna inte fria från de tendenser till politisk sekterism som då


131

delvis präglade den unga vänsterpolitiska kulturen. 978 gjordes emellertid en ”avbön” i Afrikabulletinen (nr 43) i samband med att man i ett öppet brev vände sig till arbetarrörelsen, särskilt fackföreningarna, med en inbjudan till samarbete kring södra Afrika. Några år senare, 979, initierade Afrikagrup-perna ISAK (Isolera Sydafrikakommittén), som samlade ett brett spektrum av folkrörelseorganisationer, inklusive samtliga av riksdagspartiernas poli-tiska ungdomsförbund med undantag för moderaternas.

Bildandet av ISAK sammanföll med det tidiga 980-talets transnatio-nella rörelsevåg. Här spelade framför allt freds-, miljö- och kvinnorörel-sen en framträdande roll. I den hittills största politiska demonstrationen i svensk historia marscherade den 5:e maj 982 ca 00 000 människor för fred i Göteborg, i England belägrades kärnvapenbasen i Greenham Com-mon under en längre tid av 30 000 kvinnor. Miljöorganisationen Green-peace lyckades på bara några få år, med hjälp av en serie mediainrikta-de spektakulära aktioner, rekrytera 3 miljoner medlemmar (Thörn 997). Breddningen av anti-apartheidrörelsen i Sverige och internationellt utgjor-de också en viktig del av denna rörelsevåg. Vid 980-talets slut hade ISAK, som också kombinerade traditionellt folkrörelsearbete med mer spektaku-lära kampanjer och organisationer, 66 medlemsorganisationer, som repre-senterade närmare 800 000 medlemmar.

Åren kring 990 ägde en mindre rörelsevåg rum i Europa, då framväx-ten av nynazistiska grupperingar och främlingsfientliga strömningar väckte en anti-rasistisk mobilisering. I Sverige var den relaterad till anlagda brän-der vid flyktinganläggningar, Ny Demokratis framgångar med en främlings-fientlig retorik och den s.k. ”Lasermannens” beskjutning av invandrare. In-vandrarorganisationer kallade till en landsomfattande punktstrejk 992 och anti-rasistiska demonstrationer hölls över hela Sverige. I utkanten av denna anti-rasistiska rörelse fanns också en ung militant gruppering, de s.k. ”Au-tonoma”, som valde att på gatorna möta nazisternas våld med våld. Trots att anti-rasismen utgjorde anti-apartheidrörelsens ideologiska fundament skedde inget mer omfattande samarbete med den anti-rasistiska rörelsen, varken i Sverige eller i övriga Europa, framför allt på grund av den förras strikta tillämpning av politisk minimalism (dvs. ”en-fråge-strategin”). ISAK skakades emellertid av inre motsättningar i samband med att Autonoma aktivister genomförde en serie sprängattentat mot bensinstationer knut-na till oljebolaget Shell, som var föremål för en kampanj lanserad av den transnationella anti-apartheidrörelsen, eftersom företaget vägrade att hör-


132

samma de växande internationella kraven på företagsbojkott av Sydafrika. På motsvarande sätt som var fallet med organisationen ATTAC efter ”Gö-teborgskravallerna” ett decennium senare, tvingades ISAK av De Autono-mas aktioner att diskutera och göra ställningstaganden relaterade till vilka typer av utomparlamentariskt agerande man ansåg vara förenligt med en demokratisk organisation med ambitioner att adressera så många medbor-gare som möjligt. ISAK tog tydligt offentligt avstånd mot sprängattenta-ten, men Folkpartiets ungdomsförbund lämnade ändå organisationen 989 p.g.a. kontroversen.

Under sina dryga tre decennier hade den svenska anti-apartheidrörelsen i samband med nya rörelsevågor flera gånger fått tillskott av unga aktivister som adopterade handlingsformer eller politiska ideologier vilka bröt med spelreglerna och den grundläggande världsbilden hos den politiska konsen-suskultur som hade etablerats med folkhemmets uppbyggnad. En ny rörel-sekultur, där de nya rörelserna hade en framträdande roll, växte fram och detta skapade tidvis spänningar i förhållande till gamla folkrörelseorganisa-tioner. Likväl integrerades de nya generationerna ända fram till 990-talet i rörelsen, som därmed kom att präglas av den relativt fredliga samexisten-sen mellan två rörelsekulturer.

Om den nya rörelsekultur som växte fram från 960-talet och framåt var en transnationell företeelse, var den emellertid i sin svenska del i hög grad präglad av folkrörelsernas historiska arv. I jämförelse med England och en rad andra länder i Europa har de nya rörelserna i Sverige också haft svårare att skapa en tydlig kollektiv identitet och en bred förankring på grund av att de gamla folkrörelsernas dominans begränsade utrymmet för nya initiativ i det civila samhället. Inte minst viktigt i detta sammanhang var att folk-hemmets civilsamhälle under efterkrigstiden stod i ett internationellt sett exceptionellt nära förhållande till den svenska staten.

Detta är särskilt tydligt i fallet anti-apartheidrörelsen. Där exempelvis den brittiska anti-apartheidrörelsen hade den brittiska staten som en tydlig opponent, och inte tog emot några statliga bidrag, är det inte helt lätt att dra skarpa gränser mellan den svenska anti-apartheidrörelsens och den svenska statens stöd till den sydafrikanska anti-apartheidrörelsen. Redan 964 in-rättade SIDA den s.k. Humanberedningen, som blev central för slussandet av ekonomiskt stöd till anti-apartheid, ett stöd av vilket merparten kom att gå till ANC, men som också inkluderade bidrag till solidaritetsorganisa-tioner i Sverige och England.² I kommittén deltog, förutom representanter


133

för samtliga riksdagspartier utom SKP/VPK, också representanter för det svenska civilsamhället. Även om personer från Afrikagrupperna och ISAK aldrig bjöds in, fick de betydande ekonomiskt stöd från SIDA via Human-beredningen. SIDA rekryterade också anti-apartheidaktivister som tjänste-män, exempelvis var en av Humanberedningens sekreterare en före detta nyckelaktivist i AGIS. Dessa nära relationer mellan civilt samhälle och stat är relativt unikt vid en internationell jämförelse av anti-apartheid.

Närheten mellan den svenska anti-apartheidrörelsen och staten kan för-visso inte enbart tillskrivas den politiska konsensuskulturens dominans. Betydelsefullt var givetvis också den svenska statens tidiga beslut om ett kraftigt stöd till anti-apartheid. Mot denna bakgrund är det naturligtvis re-levant att fråga vad som är hönan och vad som är ägget i det svenska stödet till anti-apartheidrörelsen i Sydafrika. Var det breda folkliga engagemanget i anti-apartheid på 980-talet en konsekvens av den svenska statens tydligt uttalade hållning under ett par decennier, dvs. kan den folkliga solidariteten förstås som ”den lydiga medborgarens frivillighet”? Eller bör den svenska statens politik ses om ett resultat av ett ”tryck underifrån”, dvs. av de med-borgerliga initiativ som tidigt togs och sedan stadigt breddades? Just på grund av den svenska närheten i relationen mellan civilt samhälle och stat kan dessa frågor inte besvaras på något enkelt eller entydigt sätt. Min slut-sats är att det handlar om ett komplext samspel. Den svenska statens ihål-lande stöd till ANC måste delvis förstås mot bakgrund av de tidiga och nära kontakter med sydafrikanska politiska aktivister som medlemmar i svens-ka politiska ungdomsförbund knöt i samband med det sena 950- och ti-diga 960-talets transnationella rörelsevåg, framburen av de anti-koloniala befrielserörelserna. Samtidigt inleddes i det svenska civilsamhället myck-et tidigt ett opinionsarbete som fick stort genomslag. Rörelsen och dess över decennierna stadigt expanderande opinionsarbete fortsatte att sätta ett starkt tryck på riksdagspartierna och regeringen – det statliga stödet hindrade inte AGIS och ISAK att utsätta den svenska staten för en ihärdig och frän kritik för vad man ansåg vara en alltför bristfällig sanktionspolitik gentemot Sydafrika.


134

Arvet efter anti-apartheid

Den transnationella anti-apartheidrörelsen upphörde 994, i samband med Sydafrikas första demokratiska val. När en ny global rörelsevåg ägde rum vid millennieskiftet spelade dock många av dess organisationer (ibland i omvandlade skepnader), nätverk och nyckelaktivister en framträdande roll. Då jag intervjuade två före detta nyckelaktivister i AGIS och ISAK (båda med bakgrund i de kyrkliga nätverken) i Stockholm i oktober 999 var de fullt upptagna med att via internet kommunicera kring protestappellen i samband med WTO-mötet i Seattle i december. ”The battle in Seattle” blev ett medialt genombrott för den s.k. globala rättviserörelsen (som också har kallats ”anti-globaliseringsrörelsen” eller ”den globaliseringskritiska rörel-sen”), en rörelse av rörelser som inkluderar fackföreningar, bondeorgani-sationer, solidaritets-, miljö-, kvinno-, hälso- och fredsorganisationer med bas både i nord och syd (Della Porta & Tarrow eds. 2005). I Sverige är denna rörelsevåg framför allt förknippad med bildandet av ATTAC och de-monstrationerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg 200, då också George W. Bush besökte staden.

Rörelsen initierade år 200 World Social Forum (WSF), som en replik till de globala ekonomiska och politiska eliternas årliga toppmöte World Economic Forum i Davos (bl.a. har det förts en dialog med Davos på video-skärm). Tiotusentals representanter från NGOs (non-governmental orga-nizations) i hela världen har rest för att under en vecka diskutera globala problem i Porto Alegre i Brasilien (200–2003 och 2005) och Mumbai i In-dien (2004), där ytterligare tiotusentals lokala aktivister har mött upp. Till sin karaktär är WSF en fortsättning på de alternativa FN-konferenser (t.ex. den globala kvinnokonferensen i Beijing 995) som samlat tusentals NGOs, men i sin omfattning och bredd är WSF en historiskt unik företeelse – 2005 samlades 55 000 registrerade deltagare från 5 länder – medan totalt ca en halv miljon människor besökte forumområdet (www.forumsocialmundial.org).

Liksom studentprotesten 968, och många andra rörelsevågor, framstod millennieskiftets manifestationer av en global rättviserörelse som plötslig och oväntad. Dess stora bredd och snabba mobilisering har bland annat tillskrivits genombrottet för internet som en ny kommunikationsteknologi med global spridning. Men i linje med det rörelsemönster jag försökt visa på i denna text, hade den kopplingar både till tidigare rörelsevågor och


135

till en längre period av latent nätverksmobilisering. Detta bekräftas bland annat av närvaron av före detta anti-apartheidorganisationer och nätverk, vilka emellertid bara utgör en liten del av en transnationell rörelsekultur, som inkluderar tiotusentals NGOs och en rad alternativa institutioner (re-laterade till bland annat media, kommunikation och utbildning), som utgör grundstrukturen i det globala civilsamhälle som successivt etablerats under efterkrigstiden.

Ur det perspektiv på det globala och det svenska civilsamhället som skis-serats här, framträder också, som en bland många och motstridiga tenden-ser, en kontinuerlig process av politisk aktivitet i en mångfald av former, där de olika rörelsevågorna synliggör det successiva etablerandet av nya poli-tiska handlingsmönster och den långsamma framväxten av en ny och i till-tagande grad globaliserad rörelsekultur. Tendensen till successiv civilsam-hällelig globalisering – och därmed till social och geografisk breddning av dessa aktiviteter – under hela 900-talet är otvetydig. Medan det år 909 fanns 76 NGOs som arbetade internationellt, finns det idag närmare 30 000 – merparten av denna ökning har skett under de senaste decennierna (Thörn 2002). I samband med en manifestation av det globala civilsamhäl-let den 5:e februari 2003 deltog ca tretton miljoner människor i mer än sexhundra städer i en koordinerad protest mot förberedelserna av kriget i Irak – den största politiska demonstrationen i mänsklighetens historia (Wennerhag 2003).

Mängden människor som på något sätt, och mer eller mindre kontinu-erligt, involverar sig i denna typ av politisk aktivitet på den latenta nivån är inte lika lätt att fastställa som under den epok då sådan aktivitet var starkare knuten till medlemskap i en organisation. Men om antalet organisationer och individer som deltar i rörelsevågornas manifestationer ger en finger-visning också om det latenta arbetets förankring finns det en del som tyder på att det över tid inte bara i ett globalt perspektiv, utan också i Sverige, har skett en långsam tillväxt. Bakom de fredliga demonstrationerna under EU-toppmötet i Göteborg stod ett nätverk som inbegrep mer än dubbelt så många organisationer som exempelvis ingick i ISAK under 980-talet. Den största demonstrationen i Göteborg samlade ca 50 000 deltagare – inte lika många som under fredsdemonstrationen 982, men betydligt fler än någon av de demonstrationer som hölls i anslutning till det mytomspunna proteståret 968.


136

Staten och globaliseringenSå hur svarar då den svenska staten på de globala utmaningar som diskute-ras av ett brokigt globalt civilsamhälle i samband med World Social Forum? Finns möjligheterna och den politiska viljan att på ett liknande sätt som i fallet med kampen mot apartheid kunna ge ett betydelsefullt stöd till demo-kratiseringsrörelser i syd? Ett viktigt underlag för att förstå hur den svenska staten förhåller sig till dessa frågor finns i den statliga utredningen om Sve-riges politik för global utveckling, En rättvisare värld utan fattigdom, (SOU 200: 96, ofta kallad ”Globkomutredningen”), som publicerades samma år som det första WSF hölls i Porto Alegre. Utredningen föranleddes enligt direktiven av att globaliseringen under de senaste 0–5 åren ”förändrat för-utsättningarna för staters inflytande” (s. 358) och ställt politiken inför nya utmaningar.

Utredningen är ett utomordentligt viktigt dokument – och i en svensk politisk kontext framstår dess innehåll vid en första anblick som närmast sensationellt. Det gäller både anslaget i utredningens direktiv och de över-gripande slutsatserna i betänkandet. I direktiven står det att utredningen ”utifrån en vision om solidaritet i globaliseringens tid, skall föreslå åtgärder för att vidareutveckla en sammanhållen politik för att främja en global, eko-nomisk, social och ekologisk utveckling och avskaffa fattigdomen” (s. 36). Betänkandet svarar på detta med lika radikala formuleringar när man fö-reslår att den svenska politiken för global utveckling bland annat skall ta utgångspunkt i ett rättighetsperspektiv, som utgår från konventionerna om mänskliga rättigheter, och starkt betonar vikten av demokratiska processer. Men trots att utredningen i långa stycken delar en analys av dagens världs-samhälle som pekar på behovet av nya politiska initiativ framför allt på en global och en (g)lokal nivå (nätverken av civilsamhällen), handlar dess vikti-gaste konkreta förslag om ett begränsat bilateralt bistånd. De praktiska po-litiska förslagen präglas därmed av ett nationalstatsperspektiv – och impli-cerar också att ”utveckling” i hög grad förstås i eurocentriska termer.

”Demokrati” betyder i texten parlamentarisk demokrati modell Sverige och ”demokratisk utveckling” innebär att implementera denna modell i syd. Utredningen kunde istället valt att ta utgångspunkt i den förnyade demo-kratidiskussion som väckts i anslutning till debatten om den samtida glo-baliseringens politiska konsekvenser. Den handlar i hög grad om att finna former för att fördjupa och vidga demokratin som begrepp och praktik. Här diskuteras former för att, i förhållande till den nationalstatliga politi-


137

ken, göra demokratin både mer lokal och global. Denna diskussion är inte enbart teoretisk. En viktig referenspunkt är den civilsamhälleliga organise-ring kring globala frågor som sker både nationellt och transnationellt. Om demokratin har någon framtid i globaliseringens värld utvecklas den i dessa pågående praktiska och teoretiska läroprocesser, där de västerländska län-derna inte med självklarhet kan bära magisterhatt. Ett institutionaliserat Folkörelsesverige kan exempelvis ha något att lära av erfarenheter av de-mokratiskt inflytande och civilsamhällelig mobilisering som gjorts i Kerala i Indien eller i Porto Alegre i Brasilien.

Rent praktiskt förordas ett bilateralt bistånd (med en långsiktig strategi som syftar till en successiv övergång till direkt budgetstöd) till ett begränsat antal länder (ett 20-tal nämns). Dessa skall väljas genom ett antal stränga kriterier. Exempelvis utesluts bistånd till sådana länder (dvs. stater) som inte aktivt driver en process mot demokrati och jämställdhet, eller vilkas strävan att förverkliga de mänskliga rättigheterna inte är trovärdig. Detta innebär inte bara stopp för stöd till totalitära regimer – p.g.a. inriktningen på bilateralt bistånd utesluts också stöd till de eventuella grupper i det civila samhället som verkar för demokrati och jämställdhet i dessa stater.

Det historiskt sett mest framgångsrika svenska statliga bidraget till att avskaffa förtryck och skapa demokrati och utveckling – stödet till anti-apartheidkampen i Sydafrika – vilade på två ben: ett i förhållandet till do-minerande stater som England och USA kontroversiellt utrikespolitiskt ställningstagande för isolering av Sydafrika och ett konkret ekonomiskt stöd till rörelser och organisationer i det civila samhället, från ANC till UDF. Ett sådant stöd vore alltså inte möjligt om den svenska staten fortsätter på en inslagen väg och följer Globkomutredningens förslag.

Politikens globalisering och forskningen om civilsamhället

Anti-apartheid genomfördes genom en kombination av nationella och transnationella politiska strategier – nationell opinionsbildning och på-tryckning på regeringar att införa sanktioner, transnationella nätverk, kam-panjer och konsumentbojkotter, samt ”oheliga allianser” mellan stater och transnationella rörelser. Sedan dess har mycket förändrats. Vi har upplevt slutet på det kalla kriget, som försvårade motståndet mot apartheid, men paradoxalt nog också möjliggjorde den sorts allianser mellan nord och syd som anti-apartheidrörelsen inte var det enda exemplet på under efterkrigs-


138

tiden. Nationalstatens betydelse har förändrats och förskjutits. Somliga sta-ter, som de afrikanska, har försvagats medan andra, som USA och Israel, har stärkts.

Ändå ser kanske villkoren för att bedriva global solidaritetspolitik inte så annorlunda ut. Vi ser en ny bipolär politisk världsordning växa fram med ”kriget mot terrorismen”, som återigen medför krav på rättning i leden en-ligt devisen ”den som inte är med oss är emot oss”. I de nya stridslinjernas gränsland har vi sett en vildvuxen ”rörelse av rörelse” manifestera sig, som i många avseenden formerar ett nytt tredje rum. Denna rörelse är, trots in-ternet, inte så ”ny” som den ofta framställs. I själva verket bygger den vidare på organisationsformer, nätverk och strategier som byggdes av efterkrigs-tidens solidaritetsrörelser. Skillnaden kanske mest handlar om en förskjut-ning. Anti-apartheidorganisationerna arbetade transnationellt, men lade ändå störst tonvikt vid att genom nationell mobilisering ställa sina respek-tive stater inför krav på sanktioner. Dagens globala rättviserörelse lägger större vikt vid att genom transnationell mobilisering adressera överstatliga organisationer som WTO och Världsbanken.

Politikens globalisering medför en utmaning av forskningen om civilsam-hället, som till väsentliga delar har präglats av vad Ulrich Beck (998) har kallat ”metodologisk nationalism” – dvs. av att nationalstaten har utgjort den självklara utgångspunkten och avgränsningen för såväl teori som em-piri. Nationella civilsamhällen har inte upphört att existera, men de är i till-tagande grad indragna i transnationella nätverk – och blir därmed på olika sätt länkade till det globala civilsamhället. I den nationella kontexten har civilsamhället avgränsats i förhållande till staten – och ofta även i förhål-lande till den ekonomiska sektorn. På den globala nivån existerar ingen stat. Transnationella nätverk kännetecknas idag också av en social komplexitet, som i många sammanhang gör det svårt att skilja ut ideella organisationer från ekonomiska aktörer, som i svallvågorna av varumärkesbojkotter har blivit alltmer angelägna om att i samarbete med NGOs utarbeta ”etiska riktlinjer” för sin verksamhet. Dessutom är den i sammanhanget centrala termen ”NGO” en problematisk kategori. Den förutsätts ofta beteckna en ideell verksamhet som bidrar till att demokratisera civilsamhället. I själva verket rymmer den en mängd olika aktiviteter i det globala civilsamhället. Vilken funktion en NGO har är en empirisk fråga. I vissa fall kan NGOs fungera som staters förlängda arm, i andra fall som lobbyorganisationer för multinationella företag. Dessutom har vi i det globala civilsamhället under


139

det senaste decenniet sett ett ökande antal privata stiftelser, som opererar i gränslandet mellan den ideella och den ekonomiska sektorn.

Inte minst ur en demokratiaspekt finns det därmed en mängd frågeställ-ningar som är i högsta grad relevanta för framtidens forskning om civil-samhället: Är global demokrati möjlig? Är det möjligt att urskilja tendenser till demokratisering av det globala civilsamhället på motsvarande sätt som har skett i nationella civilsamhällen över hela världen under de senaste 200 åren? Vilka drivkrafter och motkrafter existerar i så fall? Vilken roll spelar NGOs, privata stiftelser och transnationella företag i detta sammanhang? Vilka statliga strategier utarbetas för att möta den politiska globaliseringen, som inte bara inbegriper framväxten av ett globalt civilsamhälle, utan också ett växande antal överstatliga institutioner?

Utforskandet av det globala civilsamhället har bara börjat.

Denna artikel bygger på ett forskningsprojekt om den transnationella anti-apartheid-rörelsen, med specifikt fokus på solidaritetsrörelserna i England och Sverige, vilket genomförts på sociologiska institutionen i Göteborg, med stöd från bl.a. HSFR och Riksbankens Jubileumsfond. Det empiriska materialet består av arkivmaterial och nyck-elintervjuer med ett 50-tal aktivister i fyra länder (England, Sverige, Sydafrika och USA). Slutsatserna redovisas i Thörn (2005, kommande).

NOTER

¹ Om den historiska framväxten av ett globalt civilsamhälle, se t.ex. Kaldor (2004).² Totalt bidrog den svenska staten med ,7 miljarder till befrielserörelsernas organisa-

tioner, av vilka ANC var den organisation som fick mest bidrag – drygt hälften (Sell-ström 2002: 900).

REFERENSER

Aftonbladet 2/2 960Arbetarbladet 2/2 960Ambjörnsson, R. (988): Den skötsamme arbetaren: idéer och ideal i ett norrländskt såg-

verksamhälle 880–930. Stockholm: Carlssons.Afrikabulletinen, nr 43Beck, U. (998): Vad är globalisering? Missuppfattningar och möjliga politiska svar. Göte-

borg: Daidalos.


140

Bhabha, H. K. (994): The Location of Culture, London & New York: Routledge.Bjereld, U. & Demker, M. (2005): I Vattumannens tid: en bok om 968 års uppror och

dess betydelse idag. Stockholm: Hjalmarsson & Högberg.Castells, M. (2000): Identitetens makt. Göteborg: Daidalos.Della Porta, D. & Tarrow, S. (2005): Transnational Protest and Global Activism: People,

Passions and Power, Oxford: Rowman & Littlefield.Kaldor, M. (2004): Det globala civilsamhället. Göteborg: DaidalosLundkvist, S. (977): Folkrörelserna i det svenska samhället 850–920. Stockholm: Alm-

qvist & Wiksell.Melucci, Alberto (99): Nomader i nuet: Sociala rörelser och individuella behov i dagens

samhälle. Göteborg: Daidalos.Melucci, A. (996): Challenging Codes: Collective Action in the Information Age, Cam-

bridge: Cambridge U.P.Sellström, T. (999) Sweden and National Liberation in Southern Africa, vol. : Forma-

tion of a popular opinion 950–970, Uppsala: Nordiska Afrikainstitutet.Sellström, T. (2002): Sweden and National Liberation in Southern Africa, vol. 2: Solida-

rity and Assistance 970–994, Uppsala: Nordiska Afrikainstitutet.SOU 200: 96: En rättvisare värld utan fattigdom. Betänkande av den parlamentariska

kommittén om Sveriges politik för global utveckling. Stockholm: Fritzes.Tarrow, S. (998): Power in Movement: Social Movements and Contentious Politics, Cam-

bridge: Cambridge U.P.Thörn, H. (997): Rörelser i det moderna. Politik, modernitet och kollektiv identitet i Eu-

ropa 789–989, Stockholm: Rabén & Prisma.Thörn, H. (2002): Globaliseringens Dimensioner: nationalstat, världssamhälle, demo-

krati och sociala rörelser, Stockholm: Atlas.Thörn, H. (2003): ”EU-toppmötet och rättviserörelsen”, i Löfgren, M. & Vatakhah, M.

(red.) Vad hände med Sverige i Göteborg? Stockholm: Ordfront.Thörn, H. (2005, kommande): Solidarity Across Borders: The Anti-Apartheid Movement,

the Media and the Emergence of a Global Civil Society. New York & Basingstoke: Pal-grave Macmillan.

Wennerhag, Magnus (2003): ”Globaliseringsrörelsen – ny social rörelse eller en klassisk konfliktdimension i ett nytt sammanhang?”, i Sociologisk Forskning, nr 3.

141

9.Globaliseringen, demokratin och det civila samhället

Kristina Persson

Kan civilsamhället erbjuda svar på några av de politiska utmaningar som globaliseringen för med sig?

Jag inleder med att kort beskriva globaliseringens drivkrafter och inne-börd samt diskuterar avslutningsvis på vilket sätt civilsamhället kan bidra till en mer ”kosmopolitisk demokrati” (Beck 2004) och därmed bättre ba-lans i den klassiska motsättningen politik – marknad. Den relevanta frågan idag är enligt min uppfattning inte marknad eller politik utan vilken mark-nad respektive vilken politik som skapar väl fungerande samhällen. Det är samspelet mellan dessa och med det s.k. civila samhället som kan försvara viktiga mänskliga och samhälleliga värden.

Jag kommer främst att uppehålla mig kring den ekonomiska globalise-ringen och dess konsekvenser för ett land som Sverige. Även om globali-seringen rymmer så mycket mer än ekonomi är det naturligt att ställa eko-nomin i centrum. Utan ekonomins globalisering skulle sannolikt inte idéer, kultur och kunskap ha blivit globala i den utsträckning som är fallet.

Ekonomins globalisering

Globaliseringen eller med ett annat utryck, den ekonomiska integrationen på global nivå, har pågått under lång tid. Det faktum att det är först nu som begreppet har vunnit stark spridning speglar att något har hänt. Så sent som för tio år sedan var det ord som användes i den allmänna debatten ”in-ternationalisering”. Min tolkning är att det nya begreppet speglar en väsent-lig kvalitativ förändring: En allt starkare och allt mer utbredd ekonomisk integration innebär inte bara mer av samma sak utan för också med sig be-tydelsefulla kvalitativa förändringar av ekonomisk och social innebörd.

Villkoren för hur samhällen konstitueras förändras radikalt. Det är inte längre (bara) nationerna som kan och bör vara utgångspunkten när den po-

GLOBALISERINGEN, DEMOKRATIN OCH DET CIVILA SAMHÄLLET

142

litiska dagordningen formuleras utan det lokala, regionala och globala – allt beroende på frågans geografiska räckvidd. Och i s.k. internationella frågor räcker det inte längre med mellanstatlighet för att uppnå hållbara system, strukturer och lösningar. För förmågan att fatta bindande beslut krävs in-slag av överstatlighet.

Bakom det växande intresset för globaliseringen ligger givetvis också upplevelsen av hot; Ju snabbare förändringar, desto större påfrestningar på de gamla strukturerna – i synnerhet om människorna inte upplever att för-ändringarna är till det bättre. Under det gångna seklets ekonomiska ”glo-balisering” hörde Sverige och svenskarna till vinnarna. De närmaste 20–30 åren kommer det att vara Asiens fattiga bönder som tar ett ännu snabbare ekonomiskt språng än det som gjorde Sverige till ett välfärdsland.

Förklaringen till den accelererande globaliseringen kan sökas i främst tre förhållanden: a) marknadsekonomin har utvidgats till att omfatta nya om-råden till följd av en rad avregleringar. Allra mest påtaglig är globaliseringen av de finansiella marknaderna, b) befolkningsrika länder som Kina och In-dien har inlemmats i den globala marknadsekonomin och c) ny teknologi, inte minst informationsteknologin har revolutionerat förutsättningarna för kommunikation, vilket i sin tur möjliggjort stora kapitalflöden, spridning av risker i hanteringen av valutaflöden och skapat förutsättningar för att or-ganisera produktionen av varor och tjänster på ett nytt sätt. Ett nytt slags, global nätverksekonomi håller på att växa fram. Ett uttryck för detta är den snabba uppgången av utländska direktinvesteringar de senaste 0–5 åren, vilket också har varit vad som främst drivit på tillväxten i Kina.

Globaliseringen och den ökande konkurrensen leder till högre global ekonomisk tillväxt genom en mer effektiv arbetsfördelning, ökad produkti-vitet och bättre tillvaratagande av resurserna i hela världen. Tillväxten glo-balt var åren 985–2004 i genomsnitt ca 3,5 %. År 2004 uppgick den globalt till 5,0 %, i Kina till ca 9 %. (OECD 2005)

Detta är givetvis den stora positiva ekonomiska effekten av globalise-ringen – den skapar mer resurser vilka kan förbättra människors livsvillkor. Globaliseringen har bidragit till att andelen människor som lever i extrem fattigdom – med en dagsinkomst på mindre än USD – har halverats, från 40 procent av jordens befolkning 98 till 2 procent 200. En stor del av denna förbättring beror på den snabba tillväxten i Kina och Indien. Även antalet personer som lever i absolut fattigdom har minskat, om än inte lika mycket.


143

Men tillväxten har varit långtifrån jämn, i Afrika omfattas de flesta av länderna inte av globaliseringens fördelar och där har det inte heller skett någon förbättring av inkomsten per capita. Världsbanken har beräknat att det finns en potential för välfärdsvinster på mellan 400 och 900 miljarder dollar om nuvarande handelshinder, som de rika ländernas jordbrukssub-ventioner togs bort. Hälften av dessa miljarder skulle tillfalla de allra fatti-gaste länderna. Det är med andra ord inte för mycket globalisering som är Afrikas problem utan snarare för litet.

Globaliseringen skapar förutsättningar för en fortsatt snabb tillväxt. Genom konkurrensen driver den på omvandlingen av näringslivet mot allt mer rationella, effektiva och globala lösningar. Men för att en enskild region eller ett land ska bli vinnare i denna process måste den ”kreativa förstörel-se” (Schumpeter) som strukturomvandlingen rymmer leda till att nya ar-betstillfällen skapas i minst samma takt som de gamla försvinner. Nya verk-samheter och tjänster måste efterfråga den arbetskraft som tagits över av maskiner eller som utförs av andra länders arbetskraft. Om så inte sker ris-kerar kostnaderna för arbetslösheten att uppväga fördelarna av den ökade globala tillväxten. Helst ska de nya jobben betinga ett högre värde i det in-ternationella varu- och tjänsteutbytet än de gamla gjorde. Eller – annor-lunda uttryckt – globaliseringen ska kunna frigöra kreativa krafter som är minst lika starka som de destruktiva och skapa ett ökat förädlingsvärde i produktionen.

Avregleringarna och nya tekniska förutsättningar har lett till att världs-handeln sedan 985 har ökat dubbelt så snabbt som globala BNP. Direkt-investeringarna har ökat tre gånger snabbare än BNP och valutarörelserna tjugo gånger snabbare de senaste 20 åren. Handeln med varor och tjänster uppgår idag till 5 % av de totala valutaströmmarna över gränserna. En del av dessa valutaströmmar är finansiering av direktinvesteringar, dvs. uppköp av företag eller utbyggnad av företag i andra länder, andra är valutasäkringar som skyddar värden i bl.a. varuhandeln och åter andra är portföljinveste-ringar, dvs. köp av aktier och andra värdepapper över gränserna.


144

Källa: OECD Science, Technology and Industry ScoreboardIndex 1985=100

1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999

0

200

400

600

800

1000

1200

1400

1600

1800

Handel med varorHandel med tjänsterInkomster av investeringarÖvriga investeringarPortföljinvesteringarDirektinvesteringar

Internationella transaktioner inom OECDDiagram . Internationella transaktioner inom OECD.

Från Jan Edlings Alla behövs 2005.

Direktinvesteringarna är led i utveckling av företagsnätverk där olika delar av förädlingskedjan från produktidé till konsument hanteras på olika stäl-len i världen beroende på var förutsättningarna är de bästa. Internet gör att många tjänster kan utföras på långt avstånd från kunden. American Express har sitt kundcenter i Indien, hemtjänsten i Sverige får telefonpassning i Est-land och utrop vid flygplatsen Tegel i Berlin görs i Kalifornien. Med engel-ska som gemensamt språk kommer allt fler tjänster kunna utföras långt från kunderna. Redan står IT-exporten för nästen 40 % av Indiens totala export-intäkter. Med stigande utbildningsnivå i utvecklingsländerna kommer allt mer av varu- och tjänsteproduktionen att kunna lokaliseras till områden som idag har mycket låga löner.

Några följder för Sverige

Under 950–70-talen ledde strukturomvandlingen i Sverige till hög pro-duktivitet och till att stora grupper inom näringslivet förlorade jobbet. Räddningen för sysselsättningen blev att många nya, främst tjänstemanna-jobb skapades inom industrin och att den offentliga sektorn växte så snabbt att både friställda och nytillkommande (kvinnorna) på arbetsmarknaden fick jobb.


145

Den senare lösningen står inte längre till buds på samma sätt. Orsaken är att den globala konkurrensen sätter gränser för vilka skatteuttag som före-tagen kan klara. Om företagen slås ut minskar både jobben och skattebasen. Dessutom är skatterna – som ju är en förutsättning för offentlig sektors fi-nansiering – redan bland de högsta i världen. Förmågan att bestämma över ett givet territorium/nationen och beskatta dess s.k. skattebaser har försva-gats av globaliseringen. De ekonomiska aktörerna kan ”rösta med fötterna” och välja ett annat territorium för ekonomisk aktivitet om villkoren inte är tillräckligt gynnsamma.

Rörligheten gäller både företagare och anställda. Visserligen finns nära nog oändliga behov inom de tjänsteområden som idag domineras av den offentliga sektorn men finansieringen är beroende av att företag och män-niskor kan tåla ett ökande skatteuttag. Det kan också vara så att när skat-terna nått en viss nivå uppstår negativa effekter på viljan att arbeta som är skadligare än den positiva effekten av utbyggd offentlig sektor. Därmed blir den fulla sysselsättningen beroende av att marknadsekonomin fungerar till-räckligt dynamiskt och inkluderande.

Globaliseringen kommer att fortsätta, de svackor som kan komma att uppträda av olika skäl (krig, terror, protektionism, miljöproblem m.m.) blir sannolikt bara mer eller mindre långa parenteser, på samma sätt som första världskriget satte stopp för den våg av globalisering som svepte över värl-den för 00 år sedan. Det finns inte någon väg tillbaka till de förhållanden som rådde under 950–70-talen, då Sverige präglades av starka nationella företagsbildningar och en fortgående utbyggnad av offentlig sektor.

Finns det någon anledning att tro att Sverige i framtiden inte kommer att dra fördel av den fortsatta ekonomiska globaliseringen? Det beror på hur dynamiskt näringsliv respektive politik/samhälle i Sverige reagerar på de ständigt förändrade villkoren. På kort – medellång sikt kan det bli prob-lem att klara omställningen så att jobbtillväxten sker lika snabbt som jobb-förstörelsen.

Ett uttryck för detta på senare tid i Sverige kan vara den förhållandevis långsamma tillväxten av sysselsättningen. Produktiviteten under senare år har överraskat med att vara högre än under liknande konjunkturcykler ti-digare och sysselsättningen har i motsvarande mån varit lägre. Under 2004 var tillväxten en av de högsta på 30 år samtidigt som sysselsättningen mins-kade. En stor andel av arbetskraften står idag av olika skäl utanför arbets-marknaden. Inflationen har överraskat med att bli lägre än förväntat p.g.a.


146

den högre produktiviteten och tillströmningen av nya arbeten har inte vägt upp förlusten av arbetstillfällen.

Snabbheten i förändringarna är i sig en stor utmaning som ställer stora krav på omställningsförmåga: Mellan 960 och 990 växte Sydkoreas per capita BNP varje årtionde med lika mycket som Storbritanniens växte under hela 900-talet. Det som nu händer i Kina och Indien innebär en ännu snabbare acceleration av tillväxt och globalisering än Sydkoreas.

Från Jan Edlings Alla behövs.

Flödena av kapital och kompetens är resultatet av miljontals ”mikrohand-lingar” som avgör om en stat eller region ska ha framgång med sin politik eller inte. Fria flöden leder till ökad tillväxt men ökar nationernas sårbarhet. Svagt förtroende eller sämre attraktionskraft kan leda till ohållbara situatio-ner som tvingar en stat att lägga om sin politik för att skapa större förtro-ende bland placerare och investerare. Lika snabbt och lätt som pengar kan söka sig till ett område som kännetecknas av goda tillväxtförutsättningar, lika snabbt kan de dra sig ur om det inte längre framstår som attraktivt. Ibland räcker det med rykten, ”osäkerhet” för att strömmarna ska föränd-ras och påverka räntor och växelkurser negativt.

Diagram 2. Årlig tillväxt i några länder 980–90 respektive 990–2002.

Källa: World Bank 2004 World Development Indicators

Procent

Kina

Malaysia

Indien

Korea

Polen

Slovenien

Slovakien

Ungern

Tjeckien

Estland

USA

Sverige

Europa EMU

Japan

0 2 4 6 8 10 12

1990-20021980-1990

Årlig tillväxt 1980-90 resp 1990-2002


147

Konkurrensen om jobben utvidgas till att avse allt fler branscher och ka-tegorier av löntagare. Omflyttningen av produktion i världen accelererar. Den kraftiga tillväxten skapar visserligen efterfrågan på kvalificerade varor och tjänster som kan utföras i de rika länderna. Men många arbetstillfäl-len, särskilt de som är arbetsintensiva kommer att förläggas till länder som har väsentligt lägre arbetskostnader än Sverige. I dagsläget kostar en arbets-timme i Sverige och Tyskland ca 28 euro medan kostnaden i de nya EU-län-derna är 3–4 euro och i Kina 0,7 euro. Skillnaderna kommer så småningom att jämnas ut men det kan ta lång tid; Reservarmén av fattig landsbygdsbe-folkning i t.ex. Kina är mycket stor.

Exakt hur olika branscher och regioner i Sverige kommer att klara av den hårdnande globala konkurrensen går inte att förutse. Den ökade globala tillväxten skapar en mängd nya jobb, inte bara i de s.k. tillväxtländerna. Den snabba tillväxten i Asien på senare år har inneburit en ökad efterfrågan på varor och tjänster som produceras i de gamla industriländerna. Det finns amerikansk forskning som visar att det är det land från vilket den s.k. out-sourcingen sker som vinner mest i ekonomiska termer, inte det mottagande landet. Största vinnarna på globaliseringen är de länder/platser som har en stor andel av produktionen långt fram i förädlingskedjan.

Out-sourcing anses framförallt minska efterfrågan på anställda med lägre löner i de gamla industriländerna men kan samtidigt öka efterfrågan på de jobb som betingar högre löner. Resultatet kan antas bli växande inkomst-klyftor i de rika länderna. Men även andra förhållanden kan bidra till en alltmer skev inkomstfördelning. Framför allt i USA, men även i Europa kan man se att den har blivit allt mer ojämn de senaste 20 åren.

Den stora omfördelningen av jobb sker inte främst genom utflyttning av existerande jobb utan genom att nya investeringar i växande grad sker på andra håll i världen. En förutsättning för att ”alla” ska bli vinnare är att den ökade produktiviteten och inkomsterna genererar nya jobb i de gamla in-dustriländerna som kommer alla till del. Om så inte sker kommer ”alliansen mellan marknadsekonomi, välfärdsstat och demokrati som hittills integrerat och legitimerat den västerländska modellen att brytas upp.” (Beck 998, s. 2) Den stora fattigdoms- och ojämlikhetsskapande kraften är arbetslöshet.

Många av de nya jobben i de rika länderna kommer att finnas inom tjäns-tesektorn. Vinsterna och de ökade inkomsterna från globaliseringen ska en-ligt ekonomisk teori omvandlas till nya arbetstillfällen inom de sektorer där det finns en efterfrågan. Det gäller inte minst tjänster som har med välbe-


148

finnande, rekreation, vård, utbildning och nöjen att göra, dvs. tjänster som efterfrågas allt mer med ökande inkomster. Att hävda att jobben skulle ”ta slut” saknar mening; Tillgången på arbetstillfällen är ett organisatoriskt eller fördelningspolitiskt problem.

När den strukturella omvandlingen är mycket snabb uppstår risk för att en växande s.k. strukturell arbetslöshet kan bita sig fast på höga nivåer. Det kan ta lång tid innan löner, utbildningar, boendemönster m.m anpassar sig till de nya förutsättningarna, i synnerhet som de hela tiden förändras. Där-för är det viktigt att de hinder som finns för att människor ska utbilda sig, söka nya arbeten och starta företag verkligen undanröjs. Ett växande nyfö-retagande är sannolikt helt nödvändigt för att det ska bli möjligt att skapa nya jobb i takt med att de gamla försvinner.

I ett glesbefolkat land som Sverige blir dessutom matchningen på arbets-marknaden extra problematisk. Det hänger samman med att många av de nya jobben kommer att finnas inom privat tjänstesektor, t.ex. inom handel, hushållstjänster och personlig service som är beroende av geografisk närhet till befolkningscentra för att vara lönsamma. Utbyggnaden av den offentliga sektorn – som ju inte är beroende av lönsamhet – spelade en stor roll för den regionala balansen i Sverige under 900-talet.

I glesbygd tycks nedskärningarna i den offentliga sektorn ha skapat ett tomrum som stimulerat initiativ och ansvarstagande från medborgarnas sida. När varken offentliga eller enskilda företag anser det lönsamt att fort-sättta bedriva verksamhet blir lösningen gemensamma, kooperativa initia-tiv för att till exempel rädda kvar skolan eller hålla igång affären. De sociala entreprenörer, som en försvagad välfärdsstat i växande grad kan komma att behöva finns därmed redan i till exempel den norrländska glesbygden.

Ett uttryck för strukturell arbetslöshet hänger samman med balansen mellan den globala efterfrågan och utbudet. Världsekonomin kan bli före-mål för ett slags utbudschock om utbudet av billiga varor kraftigt ökar utan att efterfrågan hinner växa i motsvarande mån. Den fasta växelkursen i Kina innebär till exempel att den inhemska köpkraften i Kina hålls tillbaka till förmån för exportproduktion som tillgodoser omvärldens efterfrågan på billiga varor. Konsekvensen kan bli att tillväxten av sysselsättning i de gamla industriländerna blir för svag. Ökad arbetslöshet kan i sin tur bidra till att den sammanlagda efterfrågan i världsekonomin inte håller jämna steg med det globala utbudet under den tid som det tar innan priser, löner och andra strukturella förhållanden har anpassat sig i såväl de nya som de gamla in-


149

dustriländerna. Detta är ett skäl till att frågan om ökad flexibilitet i så hög grad står på dagordningen i de gamla industriländerna.

Förmågan att hantera strukturomvandlingen i de rika länderna på ett lyckosamt sätt är en förutsättning för att man ska kunna slå vakt om jobb, välfärd och goda inkomster för medborgarna. Om man inte lyckas kan kon-sekvenserna för välfärd och levnadsstandard bli förödande.

Nationalstatsdemokratin utmanas

Globaliseringen påverkar enskilda människors liv, inkomster och upplevel-ser av människovärde på ett handfast och mycket konkret sätt. Det mest negativa är förmodligen när möjligheten att försörja sig rycks undan för en människa. Den teknikintensiva, globala kapitalismen klarar sig med allt mindre mänsklig arbetskraft, och den arbetskraft som efterfrågas ska be-sitta allt mer kompetens och goda personliga egenskaper. Därmed förskjuts fokus från kollektivet till individen och organisationernas (arbetarpartiers och fackföreningars) förhandlingsstyrka och samhälleliga inflytande mins-kar. Samtidigt växer antalet personer som riskerar att bli utestängda från ar-betsmarknaden. Enligt Beck blir följden inte bara att ojämlikheten ökar, utan också att de sociala ojämlikheternas kvalitet förändras dramatiskt genom att allt större delar av befolkningen riskerar att bli utestängda. Hårdnande kon-kurrens kan också – förutom nedskärningar i välfärdssystemen – innebära krav på långsammare löneökningar för vissa löntagare.

Arbetslösheten har redan som det tycks, bitit sig fast på höga nivåer i Eu-ropa. Sverige är inget undantag även om den öppna arbetslösheten är rela-tivt låg. Inkomstskillnaderna har ökat och klyftan mellan elit/de styrande och folk/vanliga väljare tycks växa. I en SIFO-undersökning (november 04) kan vi läsa att medborgarna i Sverige har ett lågt förtroende för politikerna (3 %), för bankdirektörerna (6 %) och för industriledarna (9 %). 86 % av de tillfrågade ansåg att politiker och näringslivsföreträdare inte förtjänar sina goda löner och pensionsförmåner. Liknande undersökningar i andra euro-peiska länder ger ungefär samma resultat.

Den stora krisen i Europa är inte ekonomisk utan politisk. Det kraftfulla nejet till den nya konstitutionen i Frankrike och Holland visar att fransmän och holländare inte är nöjda med de svar som de fått på hur det ska bli med jobben, välfärden och demokratin i det nya, öppna och utvidgade Europa.

Globaliseringen krymper utrymmet för nationell politik; Den offentliga


150

sektorns framväxt begränsas och därmed också politikens förmåga att le-verera resultat till väljarna: Politiken har varit beroende av en territoriell suveränitet som gett den rätt och möjlighet att stifta lagar och bygga upp verksamheter inom ett visst geografiskt område samt av att där har funnits individer och företag som kunnat bära ökande skatter. Globaliseringen rub-bar på dessa grundläggande förhållanden. Men behovet av politik har inte blivit mindre; Den globala marknadsekonomin levererar inte av sig själv en uthållig ekologisk och social utveckling eller bygger samhällen på en hu-manitär grund. Slutsatsen måste bli att fler nivåer än den nationalstatliga måste vara aktiv i de processer som skapar politik.

En grundläggande fråga är hur en långsiktigt hållbar ekonomisk strategi ser ut som inkluderar ”alla” i ett arbetsliv. Eller annorlunda uttryckt, hur ser en ekonomiskt framgångsrik strategi ut som också är socialt tilltalande? En strategi som levererar jobb och goda inkomster bör förstås rendera stöd från väljarna, vilket bl.a. New Labours i Storbritannien erfarenheter visar. Dilemmat är att det i politiken kan finnas en eftersläpning så att resultaten kommer först i efterhand.

Om en förändring är nödvändig på lång sikt men impopulär på kort och medellång sikt krävs inte bara idéer och visioner utan också en god peda-gogisk förmåga och ett starkt politiskt ledarskap för att vinna väljarnas stöd. Risken för populistiska grepp är överhängande. Dålig ekonomisk utveck-ling och bristande förtroende för politikerna kan utlösa kriser och leda till framväxt av populistiska partier som ytterligare försvårar för det politiska systemet att leverera hållbara resultat.

Det finns en konflikt mellan marknadsperspektivet och den långsikti-ga analys och helhetssyn som samhällsbeslut måste bygga på. De beslut som tas på olika marknader, inte minst de globala finansiella marknaderna är ofta kortsiktiga och snabbföränderliga. Samhällsintresset ställer krav på helt andra grunder för beslut. Men ytterst är det förstås samhällets ekono-miska styrka som sätter gränser för hur långt ett offentligt ansvarstagande kan gå: Budgetunderskott, motstånd mot skattehöjningar och konkurren-sen om nya, privata investeringar gör det svårt att bedriva en offensiv sam-hällspolitik i samma former som tidigare. Resurserna måste koncentreras till de funktioner som inte kan vara ett enskilt ansvar. Var den gränsen går är fortfarande en politisk skiljelinje. Sannolikt kommer samspelet mellan näringsliv – offentlighet – civilsamhälle få en allt viktigare roll för att defi-niera uppgifterna och lösa dem i samverkan.


151

En avgörande förändring för demokratin rör maktrelationen mellan po-litik och näringsliv. När offentlig sektor inte längre växer förlorar den i in-flytande. Det var inte bara genom lagar och förordningar utan också i rol-len som köpare av varor och tjänster som politiken kunde formulera villkor och ställa krav. Nu har politiken/offentlig sektor mer blivit en ”villkorsta-gare”; Näringslivet ställer villkor för att fortsätta att producera här och inte någon annanstans. Samhället är starkt beroende av den sysselsättning som skapas i näringslivet; den ger inte bara arbete och inkomster för invånarna utan utgör också den ekonomiska basen för offentlig sektor. Politikernas bästa val blir att vara konstruktiva partners till företagen, dvs. att i en anda av ömsesidig förståelse skapa de villkor som gör att företagen stannar kvar på orten eller i landet. Man får ett gemensamt uppdrag att med samlade krafter satsa på t.ex. forskning och utveckling samt underlätta företagens expansion genom väl avvägda regelverk.

Ett färskt och närapå övertydligt exempel på detta var den svenska re-geringens paket med stora satsningar på forskning och infrastruktur hösten 2004 riktade direkt till Trollhättan och Saab för att förmå GM att satsa på fabriken där i stället för den i Rüsselheim, Tyskland.

Denna maktförskjutning kan upplevas som ett slags kapitulation, att poli-tiken ger upp inför kapitalets makt. I själva verket är det inte någon ny förete-else; I företag, kommuner och län har detta förhållningssätt länge varit regel. Metall- och SIF-klubbar har i förhandlade lösningar bidragit till företagens expansion och kommuner, länsstyrelser och länsarbetsnämnder har gjort sitt allra bästa för att företagen ska expandera på den egna orten/regionen.

Men det finns mycket som kommuner och regioner inte rår över. Det är regering och riksdag som ansvarar för regelsystem, skatter m.m. och det är statens budget som möjliggör de stora investeringarna i utbildning, forsk-ning och utveckling samt en infrastruktur som skapar konkurrensfördelar. Attraktiviteten i dessa avseenden – inte bara kostnaderna för arbetskraften – bestämmer var i världen jobben ska hamna; Om avancerad och angelägen produktion, som har den största lönebetalningsförmågan i tillräcklig om-fattning förläggs till vårt hörn av världen ökar chansen att vi blir vinnare i den globala strukturomvandlingen.

Konkurrensen om jobben kan bli destruktiv om den leder till en överdri-ven anpassning neråt av lönerna för stora befolkningsgrupper. Förutom en alltför svag efterfrågan riskerar en sådan utveckling att skapa social oro och instabilitet, vilket kan betyda höga mänskliga uppoffringar och betydande


152

samhällsekonomiska kostnader. Social utslagning kan hota betydande de-mokratiska värden. Hur mycket fattigdom tål demokratin? För att undvika ett ”race to the bottom” krävs sannolikt ett kraftfullt lyft inte bara för sam-arbetet mellan nationalstaterna utan också ett fackligt samarbete över na-tionsgränserna.

EU är givetvis en självklar första instans för Sverige som nation. EU är, trots alla brister det enda allvarliga försöket att på demokratisk väg försö-ka hantera konsekvenserna av ekonomiernas globalisering. Men EU till-låts ännu inte att vara det politiska svar som globaliseringen skulle behöva. Inte nog med att ett politiskt EU inte existerar annat än som en ansats, allra mest oroande är att de som har skapat och förvaltar detta EU – nationalsta-terna – inte verkar uppleva bristen på politisk styrka som ett problem.

Förmågan att handla i paritet med de faror som hotar världssamfundet har inte uppnåtts, varken för FN eller EU. Inte heller åtnjuter nationernas företrädare stöd bland sina befolkningar för det samarbete som de bedriver. Demonstrationer i samband med internationella toppmöten och EU-om-röstningarna är färska exempel.

Problemet kan sammanfattas som en kris för det globala ledarskapet och demokratin.

Hur ska demokratins former se ut när nationalstaten inte längre räcker till som bas för samhällsbesluten? Nya starkare globala strukturer är svaret på en del av frågorna men även de beslut som hör hemma på lägre, mer nä-raliggande nivåer påverkas av globaliseringen. En konsekvens är att likhet allt mindre kan vara en grund för sammanhållningen när samhällena allt-mer kommer att kännetecknas av mångfald och kulturell heterogenitet. En annan konsekvens är att förbindelsen mellan plats och samhällsgemenskap, som har varit en grund för all politik upplöses alltmer. Idag väljer fler och fler var man hör hemma och klass bestämmer inte vem man är utan ”kul-tur”. Många bor på flera ställen, t.o.m. i olika länder och väljer var de betalar skatt, får sjukvård etc. Individualism, ”tribalism” och brist på stabilitet blir kännetecknen i detta samhälle. Det är ekonomi utan politik, individ utan kollektiv och grupper utan samhälle/sammanhållning som i förlängningen framstår som sannolikt.

Var finns kittet i detta samhälle, det som skapar sammanhållning mel-lan människorna och möjliggör ett gemensamt ansvarstagande? Solidaritet, sammanhållning är demokratins själ.

Beck skriver att under globaliseringens era måste den stora frågan om


153

social rättvisa teoretiskt omprövas och politiskt omförhandlas. Han fort-sätter:

Företagsledare i multinationella koncerner flyttar företagsadministrationen till Sydindien men skickar sina barn till offentligt finansierade europeiska elit-universitet. De har inte en tanke på att själva flytta dit där de skapar arbets-tillfällen och betalar låg skatt. För egen del gör de anspråk på de dyra poli-tiska, sociala och medborgerliga rättigheter vilkas finansiering de torpederar. Då går på teater; de njuter av en för stora summor vårdad natur; de rör sig i Europas metropoler som ännu är relativt fria från våld och kriminalitet. Men genom sin profitstyrda företagspolicy bidrar de i hög grad till denna europe-iska livsforms sönderfall. Var ska de och deras barn leva när stat och demo-krati inte längre går att finansiera i Europa? (Beck 998, s. 9)

Globaliseringens konsekvenser för demokratin är givetvis inte okända av politikerna. Ändå pågår debatten än så länge främst på de stora tidning-arnas kultursidor, i smala debattböcker och inom den s.k. anti-globalise-ringsrörelsen. I de sammanhang där de borde ha högsta aktualitet, dvs. inom politiken – partier, regering och riksdag – där människors uppdrag ju är att hantera och förebygga samhällsproblem, där verkar det som om konsekvenserna av globaliseringen nästan inte alls diskuteras. Den offent-liga hållningen tycks vara att inget har hänt, att det bara är i stort sett att fortsätta som vanligt.

Det finns oändligt mycket som nationalstaten kan göra, även om resur-serna inte längre medger kvantitativa svar på utmaningarna. Att ge upp den egna suveräniteten till förmån för ett gemensamt beslutsfattande för att på så sätt kunna hantera hoten mot en god och uthållig utveckling är givet-vis det viktigaste. Men det behövs också sociala innovationer för att kunna skapa nya jobb och anpassa välfärdens organisation och finansiering till för-ändrade villkor. Här går riktningen inte mot mer globalisering utan snarare mot lägre nivåer, till kollektiv som är mindre än nationen och till individen. Om alla har jobb behöver inte dessa nya former innebära sämre välfärd. Den viktigaste inrikespolitiska frågan är därför hur nya jobb ska skapas på marknadsekonomins grund utan att de bygger på att det finns stora in-komstskillnader och otrygga arbets- och levnadsförhållanden.

En parallell kan dras till övergången från jordbrukssamhälle till industri-samhälle i Sverige där den ekonomiska utvecklingen fick ett starkt stöd från den offentliga sektorn genom allmän utbildning, utbyggda trygghetssys-


154

tem och offentliga investeringar/efterfrågan (bostäder, försvar, infrastruk-tur m.m.). Men de institutioner som byggdes upp som svar på den tidens behov spjärnar idag emot och blir därmed snarare en del av problemet än en del av lösningen. De nya institutioner som på politisk väg skulle kunna hantera gränsöverskridande behov av styrning/reglering, är än så länge an-tingen för svaga eller obefintliga.

Vilka kan idag axla rollen som samhällsförändrare och driva fram den nya tidens reformer? En viktig skillnad mellan då och nu är att då handlade det om angelägna här- och nu-behov för de människor som organiserade sig medan det nu är fråga om mer långsiktiga nödvändigheter som sällan är personligt upplevda och därför måste förstås på intellektuell grund.

Den politiska sektorns förutsättningar för att tidigt svara på ett föränd-ringstryck är också annorlunda än de som gäller i privat sektor. För politiken är det de demokratiska processerna som ska korrigera en felaktig inriktning, inom marknadsekonomin kan framgång resp. misslyckande direkt utläsas i form av försäljningsutveckling, vinst och förlust och utlösa omedelbara kon-sekvenser i form av byten på chefsposter, förändrad strategi m.m.

Det är här som marknadsekonomin har sin avgörande styrka, i förmå-gan att snabbt reagera på förändringar. De som ifrågasätter ledarskapet i offentliga sammanhang tar ofta en stor personlig risk. Därför kan negativa spiraler med dåliga ledare som förhindrar förändring leva mycket längre i offentliga eller idéstyrda organisationer än i privata. Ledarskapet i politi-ken är en nyckelfråga för institutionernas anpassning och därmed för den ekonomiska styrkan på längre sikt. Ett sätt att stötta förnyelsen är maximal öppenhet och insyn.

Svaren på globaliseringens utmaningar är således politiska. Det är inte de ekonomiska skeendena i sig som är det stora problemet utan samhällets förmåga att möta dem. Motståndet mot att bryta upp från industrisamhäl-lets eller nationalstatens institutioner är utbrett och tycks ha en stark folklig förankring samtidigt som globaliseringen inte kan väljas bort. Men mark-nadsekonomin kan inte hantera (alla) sociala krav eller värna om en hållbar utveckling i ekologisk mening. Än mindre kan den garantera säkra och ef-fektiva lösningar för finansiella system, infrastruktur eller skydda mot ter-rorism. I takt med att marknadskrafterna stärks måste också politiken bli starkare; Det råder inget noll-summespel mellan den ena respektive andra kraften, det är båda som måste bli effektivare och få ett bättre innehåll.


155

Vad som krävs är• en politik som inte är territoriellt begränsad• en politik som förnyar institutionerna och löser samhällsproblem på

nya sätt• en politik som bygger på att samhället präglas av mångfald• ett offentligt ledarskap som frigör samhällenas och människornas krea-

tivitet

Kan det civila samhället ge några svar på globaliseringens utmaningar?

Det finns många skäl till att förtroendet för de demokratiska institutionerna sviktar. Ett kan ha att göra med den brist på vitalitet som hänger samman med svårigheterna att förändra dem inifrån. Inom politik och förvaltning kan det vara inte bara svårt utan också förknippat med personliga risker att söka svaren på de stora och svåra framtidsfrågorna. Politiken och institu-tionerna har nationalstaten som utgångspunkt och om denna nivå är fel för allt fler uppgifter betyder frågorna och svaren att den egna organisationen och positionen ifrågasätts. Dessutom framstår den politiska vägen inte all-tid som den mest effektiva för att förverkliga egna eller samhälleliga visio-ner. Den nivå som i dagens svenska samhälle verkar besitta den största de-mokratiska vitaliteten är en nivå som inte längre ens finns i formell mening: församlingar och byar runt om i landet, alltså aktiviteter som närmast får anses höra till det civila samhället. Det visar vilken betydelse platsen fortfa-rande har när förutsättningarna för lokalt ansvarstagande är goda.

Egentligen är det väl något av en självklarhet att det blir det lösliga be-greppet ”civilsamhället” som förväntningarna riktas mot: I en tid av över-gång och omvandling av institutioner, vilka andra än enskilda individer i organiserad och oorganiserad samverkan finns det som kan rikta krav, for-mulera alternativ och ”göra revolution”? Det nya är att man under tidigare skeenden förväntade sig att det skulle vara den fria marknaden eller den of-fentliga sektorn som stod för lösningarna.

Den uppsplittring och mångfald som följer med globaliseringen försva-gar platsens betydelse för det politiska tänkandet. Men hur ser det nya ut? Även nya former kräver struktur, ordning och representativitet – att det kan fattas bindande beslut som avser alla. Hur ska en demokrati utan terri-toriell avgränsning kunna växa fram? Eller kräver demokrati både kulturell


156

gemenskap och geografisk begränsning? Egentligen är frågan meningslös, det är inte om utan hur som står på dagordningen: En transnationell eko-nomi kräver framväxten av ett transnationellt samarbete för att kompen-sera förlusten av nationell politisk suveränitet.

Min vision är att nationerna – som ju är folkens enda legitima föresprå-kare i gemensamma angelägenheter – på allvar ska börja samarbeta för det gemensamma bästa. Det sker redan men det måste bli mycket effektivare och kraftfullare för att hoten mot miljön, säkerheten och en god ekonomisk utveckling ska avvärjas. I förlängningen kan mer överstatliga, demokratiska lösningar växa fram. Nationalstaterna kan inte tänkas bort, samtidigt som det inte går att inom deras gränser återupprätta den demokrati som har gått förlorad genom globaliseringen.

Gemensamt ansvarstagande och ett beslutsfattande i demokratiska for-mer kräver förändrade maktstrukturer. Dagens multilaterala organisatio-ner lever inte upp till de krav på ”konstruktiv ansträngning” (EUs portal-paragraf ända sedan Kol och stålunionen) som dagens utmaningar utgör. Pågående internationellt samarbete inom t.ex. FN, EU eller IMF rymmer oändliga exempel på hur medlemsstaterna i stället för att försöka utveckla nya effektiva strukturer fokuserar nationella intressen och bevarandet av en (föreställd) nationell suveränitet. Resultatet blir ofta det rakt motsatta: Allas makt minska när förmågan att handla uteblir.

De flesta av dagens internationella organisationer skapades efter andra världskriget. Måste nya katastrofer inträffa för att det kollektiva förnuftet och handlingskraften på nytt ska kunna segra? Hur skulle en rimlig och ef-fektiv struktur för ett gemensamt globalt ansvarstagande kunna se ut?

I hela världen finns embryon till, eller väl utvecklade regionala samver-kansorgan, såsom EU. Om globala organisationer som FN, IMF och Världs-banken i stället för att bygga på nationalstaterna som medlemmar, hade re-gioner som medlemmar, kanske sammanlagt 8–0 stycken som samverkade genom valda representanter, skulle ett stort antal fördelar kunna uppnås.

Europa, som är den mest utvecklade regionala organisationen borde ta ledningen i att driva en reform av detta slag. Reformarbetet kommer att ta lång tid, och under tiden kan kriser komma att uppträda som ger proces-sen en skjuts framåt, så som har skett tidigare i historien. Det är en fördel om forskning, diskussion och en demokratisk dialog kan pågå på bred front om dessa frågor innan de stora stegen tas. Därför vore det bra att börja nu, när någorlunda stabila förhållanden råder.


157

Det transnationella samarbetet kommer sannolikt att anta många olika former av nätverk och sammanslutningar över gränserna, mellan stater, företag, organisationer och individer. Det panorama som breder ut sig är heterogent, brokigt och sannolikt svårstyrt. Det enda säkra är att det inte finns några svar på globaliseringen som kan formuleras i termer av enskilda stater. Inte ens USA skulle kunna agera i isolationism, även om anspråk på detta förekommer. Men för att en politiker ska verka för att ge upp natio-nell suveränitet till förmån för global handlingskraft måste han/hon hysa uppfattningen att resultatet är viktigare än makten. Återigen, det är ledar-skapets kvalitet som är nyckeln till förändring. Bara genom att ge upp su-veränitet kan den återskapas.

Nationella/lokala perspektiv måste kompletteras med globala samtidigt som det knappt finns några arenor för en ”global” debatt och dialog som medborgarna är anslutna till eller kan identifiera sig med. En komplikation är att folkbildning och samtal om komplexa ekonomiska sammanhang och utmaningar ska tävla med ett häftigt utbud av kommersiell underhållning eller tid för personliga nöjen. Utan insikt och en bred förståelse för beho-ven av förändringar finns risk för att såväl höger- som vänsterpopulism får stimulans och grogrund. Vilket i sin tur ytterligare försvårar en ansvarsfull politik. Demokratin hotas när den behövs allra mest.

Bara ett långsiktigt, strategiskt handlande kan rymma den demokratiska dialog som krävs om de förändringar som inte svarar på upplevda behov idag ska accepteras av medborgarna.

Politiken har ett pedagogiskt ansvar som ofta försummas. Ledarskap inne-bär att gå före, upplysa, undervisa och samtala – inte bara att lyssna och spegla opinioner. Det var enklare förr: Under ”den första modernitetens tid” upplevde medborgarna att nationalstaten levererade ständiga förbättringar för i stort sett alla. I vår tid kan kraven på förändringar upplevas som ökad osäkerhet och hot om försämringar.

De styrande måste därför engagera sig i ett pedagogiskt upplysningsar-bete och i en levande dialog med medborgarna. De kan också på olika sätt stödja de nya eller gamla civila strukturer som har ambitionen och förmå-gan att nå tvärsöver nationsgränserna. ”Det som är av nöden är inget annat än en andra upplysning genom vilken vår förståelse, våra ögon och institu-tioner skulle öppnas för den första industriella civilisationens självförvål-lade omyndighet och dess hot mot sig själv.” (Beck 998, s. 32)

Fram tills nu har tolkningen och förståelsen av samhället varit förankrade


158

i rumsliga tillhörigheter. Industrisamhället verkade i the Space of Places, det nya livet kommer att gestalta sig i the Space of Flows som Manuel Castells har uttryckt det. Det är en socialt och ekonomiskt mycket mindre stabil värld än den gamla, präglad av tillfälliga gemenskaper, olikhet och växlande grupptillhörigheter. Otryggt för många: ”Vi behöver en ny upplysning, för att sprida det självförtroende som krävs för att leva med frihetens osäker-het.” (Dahrendorf 2004)

I det tomrum som de politiska partierna lämnar efter sig utvecklas en mångfald av individuella förhållningssätt, en uppsplittring av samhället är i full gång. Det civila samhället, fria och fritt tänkande individer i NGOs, på universitet, inom politik och företag kommer att kunna driva på för föränd-ring i samverkan med de reformvänner som redan finns inom existerande maktstrukturer och därmed bereda vägen för en ”andra modernitet”. Men det finns också krafter i civilsamhället som kommer att bromsa förnyelsen, där inslaget av traditionalism och motstånd mot förändringar är väl spritt. Dessutom kommer det civila samhället inte alltid att verka för goda, hu-manistiska värderingar. Konflikterna mellan grupper som företräder olika tolkningar av verkligheten och olika värderingar kan bli stora.

Kan man tänka sig att antiglobaliseringsrörelsen börjar formulera alter-nativ som skulle kunna rymma svar på globaliseringens utmaningar? Den rymmer ju både omvärldsengagemang och idealism och borde därför ha en potential för perspektivskifte i riktning mot kosmopolitism. Det mest tro-liga är kanske att nya globaliseringsrörelser växer fram som gör andra tolk-ningar av hur verkligheten är beskaffad och av hur goda samhällen byggs.

För att sammanfatta: Det finns som jag ser det tre olika kategorier av ak-törer som skulle kunna frigöra den transnationella eller kosmopolitiska de-mokratin och därmed bidra till svaren på globaliseringens utmaningar:

• Det civila samhället genom dess många olika nätverk och sammanslut-ningar

• Ett insiktsfullt ledarskap inom nationalstaternas ramar, inklusive EU• Individer inom företagen/näringslivet, som ju redan i stor omfattning

agerar globalt

Om dessa inte förmår att ta initiativ och driva förändringar kan det ta lång tid innan en reaktiv politik ersätts av en pro-aktiv. Vad som behövs är kon-struktiva allianser mellan de tre olika kategorierna. Till deras hjälp finns


159

numera ett synnerligen potent verktyg för globalt agerande, Internet. In-formationsteknologin som ju bidragit till den accelererande globaliseringen bär därmed också på en del av lösningarna; Det är när det civila samhället ”goes global” på allvar som det kan börja hända saker. Men nätet är värde-ringsneutralt, både humanistiska och anti-humanistiska krafter kommer att kunna vinna i styrka.

En annan möjlighet kan EU erbjuda. En transnationell statsbildning av EUs storlek skulle kunna återupprätta politikens företräde. Ett starkt, de-mokratiskt EU kan satsa hela sin tyngd som världens största handelsmakt för att uppnå verkliga reformer, både inom EU och utanför. EU kan gå i brä-schen för både reformer av den globala styrningen och för en ökad global rättvisa, bl.a. genom att skrota subventionerna till jordbruket som försvårar många fattiga länders utveckling. EU – ”värderingsunionen” – kan stärka humanistiska och rättvisesträvande krafter i världen och öka sin förmåga att bekämpa de kriminella eller inhumana krafterna. EU kan arbeta genom både de mellanstatliga och de överstatliga kanalerna samtidigt som det kan stötta det civila samhället. Begränsningen sätts av vad nationalstaternas le-dare vill och vad de förmår sina väljare att acceptera.

Näringslivet har resurserna – och i växande grad intresset: Bilden av den grundläggande spänningen mellan politik/demokrati och marknad är bara delvis sann. Politik kan initieras och genomföras också av marknadens ak-törer. Stora företag med världsomspännande aktiviteter engagerar sig i s.k. social corporate responsibility, utvecklar etiska koder och engagerar sig i sociala projekt eller projekt för att rädda miljön.

Företagen, särskilt märkesföretag som säljer direkt till konsument är starkt beroende av hur attraktiva de är i konsumenternas ögon. Alla är be-roende av hur tilltalande de verkar vara för att satsa pengar i eller arbeta för. NGOs över hela världen bevakar miljöpåverkan och sociala villkor och riktar krav på företagen oavsett var varorna produceras.

Det finns många exempel på hur multinationella företag har ändrat sin personalpolitik, miljöpolicy, arbetsmiljö m.m. inför risken för bojkott eller negativ publicitet. (Brio, Shell, HM, Nike är några exempel) Världsnatur-fonden granskar om träet till våra möbler skördas på ett hållbart sätt.

Det går inte heller att påstå att globaliseringen leder till att länderna bju-der under varandra, socialt eller miljömässigt. Tvärtom erbjuder utländska företag ofta bättre löner och övriga villkor än de lokala producenterna och använder ny teknologi som är anpassad till hemlandets.


160

Demokratins vitalitet är beroende av att det finns många aktiva, insikts-fulla individer. Alltfler kommer att dela den kosmopolitiska blick som ett globalt ansvar kräver. Människor som har sin hemvist i vitt skilda struktu-rer som nationalstater, frivilliga organisationer, företag, folkrörelser och en-skilda kan fylla det politiska tomrummet genom att engagera sig i opinions-bildning, folkbildning och samtal om globaliseringen, dess innebörd och möjliga politiska svar. Sådana globala nätverk finns och kommer att växa i betydelse, hävdar Greffrath:

När världen omstruktureras, när de stora systemen upplöses eller stagnerar, söker sig människor andra vägar. Först individuella, krokiga, halvlegala. Och för ett tag är det mindre viktigt vad förvaltarna av det gamla gör än hur många enskilda som nyorienterar sig. (Citerad i Beck 998, s. 203)

Det gemensamma kittet, det som har förmågan att förena när det inte längre kan vara likhet, hemvist, religion eller kultur som gör det, måste bli (bland annat) gemensamma värderingar. Värderingar som engagerar, som till sin karaktär är universella, som kan binda samman tvärsöver alla geo-grafiska och mänskliga gränser och som vägleder individer och grupper i hur de ska förhålla sig till varandra. FN-stadgans trettio paragrafer om de mänskliga rättigheterna är en god utgångspunkt för en sådan ekumenisk ”världsreligion”.

Några forskningsidéer

Det behövs kunskap för att bygga fungerande samhällen i en tid som är så komplex och snabbföränderlig som vår. I min text finns många frågor och hypoteser som enligt min mening förtjänar forskningsinsatser med anknyt-ning till begreppet civilsamhälle. Jag föreslår följande fält för forskning och kunskapsutveckling:

. Hur ser de processer för förändring ut som kan förnya institutionerna på demokratisk väg? Vilken roll kan det civila samhället spela? När inte (läng-re) hotet om revolution är ett användbart argument, vad är det då som kan tvinga eliten att ge upp sina privilegier och förändra institutionerna i tid?

Hur ska engagemang, samhällsansvar och viljan att driva konstruktiva förändringsprocesser spridas bland medborgarna och vinna i styrka? Alla bör ha rätt att verka för något som är större än en själv, men vill männi-


161

skorna det? Omvänt, vad är svaret på altruismens gåta, vad kännetecknar de människor och de situationer där människor väljer att arbeta för det ge-mensamma bästa snarare än för sig själva?

2. Vad skulle en etisk globalisering kunna stå för? Vilka är de gemensam-ma värderingar som kan tjäna som ankare i en alltmer globaliserad värld? Kan det sägas så mycket bättre än i de 30 paragraferna i FNs deklaration om mänskliga rättigheter? Men hur ska de kunna slå rot, spridas och fung-era integrerande globalt? Behövs en andlig dimension, eller kanske en kol-lektiv dröm/ ”berättelse” för att skapa sammanhang och mening i civilisa-tionsbyggandet? Vilken roll kan civilsamhället spela för att utveckla dessa värderingar? ”You must be the change if you want to change the world”, sa Gandhi. Vad skulle det kunna innebära? Exempel: En internationell freds-kår skulle kunna byggas upp som ”levde” förändringarna, dokumenterade och spred de goda exemplen. Civila rörelser för medborgarutbildning och –mobilisering kan växa fram.

3. Vad skulle nya former av gemensamt ansvar stat-näringsliv-civilsamhälle kunna betyda för den demokratiska legitimiteten och transparensen? Kan företagen förväntas ta ansvar för att skapa uthållig utveckling och social rättvisa? Kan marknadsekonomin fungera etiskt? Hur?

4. Vad betyder globaliseringen för människors identitet? Vilka identiteter bärs upp av olika slags civilsamhällen under ett sådant omvandlingstryck? Människor är lokalt förankrade men problemen är globala. Hur ska man kunna skapa ett vi som omfattar alla, som kan ge en varaktig social stabi-litet i en tid som präglas av uppsplittring, tillfälliga intressegemenskaper, snabb förändring, hot mot jobben etc. Försvagade nationalstater innebär ett bortvittrande medborgarskap. Eller gäller frågan snarare att skapa med-borgarskap i nya former? Vad ska man ha rötterna till om man inte kan ta dem med sig? (Gertrude Stein)

5. Är den regionala principen svaret på behovet av global styrning och an-svar? Hur kan EU driva på för att stötta framväxten av ett FN, IMF etc. som styrs enligt den regionala principen? Hur ska de risker som är förknippade med starka regioner och gemensam, global makt kunna undvikas? Vad spe-lar i så fall civilsamhället för roll – vilka processer förstärks genom dem?


162

REFERENSER

Beck, Ulrich. 998. Vad innebär globaliseringen? Missuppfattningar och möjliga politiska svar. Göteborg: Daidalos.

Beck, Ulrich. 2004. Der kosmopolitische Blick oder: Krieg ist Frieden. Frankfurt a.M.: Suhrkamp.

Dahlendorf, Rolf. 2004. Krönika. Dagens Nyheter 26 april.Edling, Jan. 200. Alla behövs! Blott arbetsmarknadspolitik skapar inga nya jobb. Stock-

holm: LO.OECD. 2005. Economic Outlook 77, June 2005. Paris: Organisation for Economic Co-

operation and Development.

civilsamhället · 2015-05-18 · avsåg aristoteles med termen politike koinonia en politisk...

Documents