Masteruppsats i statsvetenskap

Höstterminen 2014

Nämndemannasystemet en studie om nämndemän och lagfarna domares uppfattningar

om det svenska nämndemannasystemet

                       

Författare: Elin Cronholm

Handledare: Helena Wockelberg

  2  

Den här uppsatsen t i l lägnar jag min älskade far far Gösta Cronholm

som s jä lv a ldr ig f i ck möj l ighet at t uppfy l la s in s tora dröm – at t få s tudera.

  3  

Abstract

I Sverige finns en mer än 800 år lång tradition av att lekmän – det vill säga personer utan

juridisk utbildning – dömer tillsammans med juristutbildade domare i svenska domstolar.

Lekmännen som i Sverige kallas nämndemän dömer i allt från brottmål till skattemål och

deras röst väger lika tungt som den lagfarna – det vill säga, juristutbildade – domarens

röst. Den här studien har med hjälp av en enkät undersökt svenska nämndemän och

lagfarna domares upplevelser av det svenska nämndemannasystemet. Undersökningen

har funnit att svenska nämndemän generellt är mer positivt inställda till

nämndemannasystemet än lagfarna domare. Nämndemännen upplever exempelvis att de

är mer aktiva, förstår bevisning bättre och har ett större inflytande över beslutsfattandet

än vad lagfarna domare anser att nämndemännen har. Undersökningen visar dock även

att såväl nämndemän som lagfarna domare upplever samarbetet dem emellan som

mycket bra och att båda grupperna anser att nämndemännen för in bredare perspektiv

och livserfarenheter i landets domstolar. Många av studiens resultat går igen från tidigare

empiriska studier på andra nämndemannasystem i Europa, vilket indikerar att

nämndemän och lagfarna domare i olika rättssystem verkar ha liknande syn på

nämndemännens funktion och prestation.

  4  

1. Introduktion  ......................................................................................................................  5  

2. Syfte och frågeställning  ...................................................................................................  6  2.1. Avgränsningar och definitioner  ..........................................................................................  7  2.2. Generaliserbarhet  ..................................................................................................................  8  

3. Lekmän i domstolar: jury- och nämndemannasystem  .............................................  9  3.1. Olika former av nämndemannasystem i Europa  ..........................................................  10  3.2. Kan det svenska nämndemannasystemet jämföras med andra?  ................................  11  

4. Det svenska nämndemannasystemet  ........................................................................  12  4.1. Historisk tillbakablick  ........................................................................................................  12  4.2. Dagens nämndemannasystem  ..........................................................................................  13  

4.2.1. Vilka är nämndemännen och de lagfarna domarna?  ............................................................  14  4.2.2 Nämndemän i allmän domstol  ...................................................................................................  16  4.2.3. Nämndemän i allmän förvaltningsdomstol  ............................................................................  18  4.2.4 Går det gemensamt studera nämndemän i de olika domstolstyperna?  ............................  19  

5. Tidigare forskning och studiens operationalisering  ..............................................  20  5.1. Nämndemännens funktion i rättssystemet  ....................................................................  21  

5.1.1. Hypoteser: forskningsfråga nummer ett  .................................................................................  25  5.2. Nämndemännens agerande under rättegång  ................................................................  26  

5.2.1. Hypoteser: forskningsfråga nummer två  .................................................................................  28  5.3. Nämndemännens agerande under överläggning  .........................................................  29  

5.3.1 Hypoteser: forskningsfråga nummer tre  ..................................................................................  33  

6. Studiens genomförande  ...............................................................................................  34  6.1. Enkätens utformning  ..........................................................................................................  34  6.2. Spridningen av enkäten  ......................................................................................................  36  

6.2.1. Enkät till lagfarna domare  ...........................................................................................................  37  6.2.2. Enkät till nämndemän  ..................................................................................................................  39  

6.3. Vilka har deltagit i undersökningen?  ..............................................................................  41  

7. Resultat  ...........................................................................................................................  43  7.1. Nämndemännens funktion i det svenska rättssystemet  ..............................................  43  

7.1.1. Svar på forskningsfråga nummer ett  ........................................................................................  47  7.2. Nämndemännens aktivitet under rättegången  .............................................................  48  

7.2.1. Svar på forskningsfråga nummer två  .......................................................................................  51  7.3. Nämndemännens agerande under överläggningen  .....................................................  52  

7.3.1. Svar på forskningsfråga nummer tre  ........................................................................................  54  

8. Slutsatser och förslag på framtida forskning  ...........................................................  56  

9. Källhänvisningar  ...........................................................................................................  59  9.1 Tryckta källor  .........................................................................................................................  59  9.2 Internetbaserade källor  ........................................................................................................  61  

Appendix 1. Enkät till nämndemän: frågeformulär med svarsfördelning.  ............  63  

Appendix 2. Enkät till lagfarna domare: frågeformulär med svarsfördelning.  .....  72  

  5  

1. Introduktion

Lekmän – det vill säga personer utan juridisk utbildning – har dömt i domstolar världen

över under flera hundra år. Idag använder sig omkring femtiofem länder världen över av

någon form av lekmän i sina respektive rättssystem (Park 2010:526). Medan kritiker

menar att lekmännen i och med vår tids allt mer komplicerade rättsfall har spelat ut sin

roll, menar andra att lekmännen nu behövs mer än någonsin för att förhindra att

dömandet endast utövas av en välutbildad elit av jurister och experter. Lekmännen

förväntas göra rättssystemet mer legitimt genom att föra in samhälleliga värderingar i

rättssalen och fungera som en kontrollfunktion mot statligt maktmissbruk. Kort brukar

sägas att folket ska dömas av sina likar. Det är bland annat lekmännens förväntade

legitimerande funktion som gjort att den månghundraåriga traditionen av att involvera

lekmän i dömande verksamhet på senare tid har spridit sig till nya platser världen över.

Vitt skilda länder såsom Argentina, Ryssland, Venezuela, Kina, Sydkorea och Japan har

alla infört någon form av lekmannadeltagande under de senaste tjugo åren (Hans

2008:276). Det har medfört att lekmännen fått större uppmärksamhet inom internationell

forskning och att såväl lekmännens teoretiska som praktiska funktion kommit att

studeras.

I Sverige har nämndemän dömt tillsammans med lagfarna domare utan avbrott sedan

1200-talet, vilket gör Sverige till ett av de länder i världen som använt lekmannadomare

under längst tid. Till skillnad från exempelvis det amerikanska jurysystemet – där juryn är

reserverad till särskilt grova brott – dömer svenska nämndemän i allt från brottmål till

vårdnadstvister, skatte- och migrationsmål. Nämndemännens röst väger lika tungt som

de juridikutbildade domarnas röst och i tingsrätt och förvaltningsrätt där nämndemännen

är i majoritet, kan de tillsammans få igenom ett beslut utan att ha lagfaren domare med

sig. Trots deras breda och starka inflytande i det svenska rättssystemet utgör

nämndemännen en relativt outforskad del av den svenska statsapparaten.

Nämndemannasystemet är däremot ett återkommande ämne för samhällelig debatt i

Sverige, där systemet såväl risas som rosas. Medan somliga debattörer menar att det

svenska nämndemannasystemet bör avvecklas (se exempelvis Aftonbladet 2014-09-12,

Dagens Nyheter 2011-03-19) menar andra att nämndemännen fyller en viktig funktion i

det svenska rättssystemet vilken inte bör hotas (Dagens Juridik 2014-11-17, Göteborgs

Posten 2012-02-15). Den här uppsatsen kan ses som ett vetenskapligt inlägg i en debatt

som tidigare främst förts i debattartiklar och insändare.

  6  

Att undersöka nämndemännens funktion gör man troligen bäst genom att studera

uppfattningar hos de som är ytterst involverade i systemet: det vill säga, nämndemän och

lagfarna domare. Det har också gjorts i tidigare studier från exempelvis Tyskland

(Machura 2001, Machura 2007), Danmark (Malsch 2009), Finland (Klami och

Hämäläinen 1992) och Kroatien (Ivkovic 2003, Ivkovic 2007) där nämndemän och

lagfarna domares åsikter om nämndemannasystemet har varit i centrum. Allmänheten,

politiker och journalister har nämligen endast en begränsad tillgång till vad som pågår

innanför dörrarna i landets domstolar. När nämndemän och lagfarna domare diskuterar

sig fram till och fattar ett beslut har generellt inga utomstående tillträde. Att studera det

svenska nämndemannasystemet gör man således kanske bäst inifrån. I den här uppsatsen

kommer svenska nämndemän och lagfarna domares uppfattningar om

nämndemannasystemet att studeras, vad gäller såväl nämndemännens funktion i

rättssystemet som prestation i rättssalen.

2. Syfte och frågeställning

Syftet med studien är att undersöka svenska nämndemän och lagfarna domares syn på

det svenska nämndemannasystemet. Det är en beskrivande studie där inga försök görs till

att förklara varför nämndemän och lagfarna domare ser på det svenska

nämndemannasystemet på ett visst sätt, utan snarare hur de ser på det. Studien har heller

ingen ambition att göra en reell beskrivning av nämndemannasystemet, utan är en

beskrivning av svenska nämndemän och lagfarna domares upplevelser av systemet. Studien

syftar dels till att undersöka hur respondenterna ser på nämndemännens funktion i det

svenska rättssystemet: exempelvis vilka för- och nackdelar som finns med systemet och

huruvida man är positivt eller negativt inställd till att involvera nämndemän i dömande

verksamhet. Ytterligare ett syfte med studien är undersöka hur respondenterna ser på

nämndemännens faktiska prestation i rättssalen: hur aktiva är de? Vilket inflytande har de

över det slutliga beslutsfattandet? Hur duktiga är de på att förstå juridiska sakfrågor?

Studien kan således sägas bestå av två abstraktionsnivåer: dels nämndemännens funktion

i rättssystemet generellt, samt deras faktiska prestation i rättssalen. En tidigare studie av

Pomorski (1975:202) visade exempelvis att respondenterna stödde idéen med att

involvera lekmän i dömande verksamhet, men att de var kritiska mot implementeringen

av systemet. I en annan studie gör Klami och Hämäläinen (1992:51) skillnad på

nämndemännens idealiska och realistiska funktion. Det finns därför anledning att göra

uppdelningen mellan nämndemännens generella funktion och faktiska agerande. De tre

  7  

huvudsakliga frågeställningar studien syftar att besvara är därför:

1. Vilken och hur viktig funktion menar svenska nämndemän och lagfarna

domare att nämndemän fyller i det svenska rättssystemet?

2. Hur upplever svenska nämndemän och lagfarna domare nämndemännens

prestation och agerande under rättegång?

3. Hur upplever svenska nämndemän och lagfarna domare nämndemännens

prestation och agerande under överläggning?

Ytterligare ett syfte med studien är att se huruvida svenska nämndemän och lagfarna

domares syn på nämndemännen skiljer sig från vad man funnit i tidigare empiriska

studier från andra nämndemannasystem runt om i Europa. Studien syftar även till att

undersöka huruvida svenska nämndemän och lagfarna domare skiljer sig åt i sin syn på

nämndemännen eller inte.

2.1. Avgränsningar och definitioner

Studien syftar till att studera det svenska nämndemannasystemet, inte lekmän verksamma

i dömande verksamhet generellt. I Sverige används lekmannadomare även vid

tryckfrihetsbrott, men då i form av en jury. Skillnaden är att nämndemän överlägger och

beslutar tillsammans med professionella domare, medan lekmän i jurysystem fattar beslut i

skuldfrågan utan inblandning av professionell domare. Vidare är studien endast inriktad

på professionella domare anställda vid domstolar där även nämndemän verkar, då

respondenternas upplevelser av nämndemännens agerande är en viktig del av

undersökningen. Det innebär att lagfarna domare vid högsta domstolen, högsta

förvaltningsdomstolen, migrationsöverdomstolen samt olika specialdomstolar såsom

mark- och miljödomstolen inte inkluderats i undersökningen, då nämndemän inte är

verksamma där.

Inför den fortsatta läsningen behöver några begrepp förtydligas. I arbetet och enkäten

definieras rättegång i det svenska fallet som huvudförhandling i allmän domstol eller

muntlig förhandling i allmän förvaltningsdomstol. Det finns indikationer på att ordvalet

  8  

har kommit att förvirra somliga respondenter, vilket diskuteras vidare under avsnitt 6.1.

Då ordet förhandling används i arbetet, refererar det till såväl huvudförhandling som

muntlig- och skriftlig förhandling. Under överläggningen träffas rätten – det vill säga

lagfaren domare och nämndemän i de mål de sitter med – och diskuterar inför ett

avgörande av mål. I det här arbetet relaterar begreppet allmän domstol till tingsrätt och

hovrätt. Högsta domstolen hör också till samma kategori men omfattas inte av det här

arbetet på grund av att nämndemän inte är verksamma där. På samma sätt relaterar

begreppet allmän förvaltningsdomstol till förvaltningsrätt och kammarrätt. Högsta

förvaltningsdomstolen inkluderas inte då inga nämndemän verkar där.

2.2. Generaliserbarhet

Att göra jämförelser mellan olika rättssystem är en svår uppgift. Sanningen är att det inte

finns två länder i världen med identiska rättssystem, vilket gör det svårt att dra säkra

slutsatser om fall A genom att studera fall B. Trots att studien främst är beskrivande i sin

natur, kommer Sverige ses som ett fall av ett europeiskt nämndemannasystem. Det

innebär bland annat att den här studien främst kommer att kopplas till och jämföras med

fynd från tidigare studier på europeiska nämndemannasystem, mer specifikt länder som

använder German Collaborative Court-modellen (vilken presenteras i avsnitt 3.1). Som

nämndes inledningsvis har exempelvis Japan och Sydkorea under 2000-talet infört

nämndemannasystem. På grund av bland annat de ländernas olika rättstradition och

erfarenhet av nämndemän i dömande verksamhet skiljer de sig väsentligt från det

svenska systemet. Den här studien kommer inte göra någon ansats till att generalisera till

studier på utomeuropeiska nämndemannasystem. Då det svenska nämndemannasystemet

– precis som exempelvis det polska, finska, kroatiska och danska – har rötter i det tyska

nämndemannasystemet, kommer de ses som olika grenar på samma träd. Det innebär

dels att studien kommer att inspireras av tidigare forskning på europeiska

nämndemannasystem av den sorten, men också att den här studien kan tänkas säga

någonting om andra, liknande nämndemannasystem. På grund av ländernas särart och

många juridiska och strukturella skillnader – vilket bland annat diskuteras under avsnitt

3.2. – är det dock inte möjligt att med säkerhet generalisera undersökningens resultat till

andra europeiska rättssystem. Snarare kan tidigare forskning från sådana

nämndemannasystem indikera vilka upplevelser och åsikter som möjligen kan hittas i det

svenska nämndemannasystemet – och vice versa. För att få en bättre förståelse för hur

  9  

lekmän i olika system kan se ut och verka, presenteras nedan en kort internationell

översikt över olika former av lekmannadeltagande i domstolar.

3. Lekmän i domstolar: jury- och nämndemannasystem

Lekmän i domstolar har en lång historia. Medborgares direkta inflytande i

domstolsärenden introducerades redan i det antika Grekland (Ma 1998:75). Den athenska

demokratiformen förespråkade folkets direkta inblandning såväl politiskt som juridiskt,

och under rättegångar skulle folket leda processen, bedöma bevisen samt fria eller fälla.

Lekmannadeltagandet kom sedan att utvecklas parallellt i olika delar av världen, mycket

beroende på rättstradition. I länder med common law användes främst jurysystem medan

man i länder med civil law istället använde nämndemän (Goldbach och Hans 2014:1,

Ivkovic 2007:434). Civil law är den rättstradition som är äldst och mest spridd över

världen. Den återfinns i exempelvis Europa, Latinamerika samt Afrika och Asien.

Common law spreds från Storbritannien till länder såsom USA, Kanada, Australien, Nya

Zealand. I common law-traditionen är muntliga vittnesförhör det bevismaterial som främst

värderas varför juryn är en passiv beslutsfattare. Inom civil law-traditionen finns istället ett

fokus på dokumentation, vilket förespråkar ifrågasättande, aktiva beslutsfattare såsom

nämndemän (Hans 2008:278, Ivkovic 2007:435). Den mest fundamentala skillnaden

mellan jury- och nämndemannasystem är att lekmannadomarna i det första systemet

överlägger utan inblandning av professionell domare, medan de i det senare systemet

överlägger gemensamt med professionell domare. Juryn sitter passiv under rättegången

medan nämndemännen ses som en del av rätten och sitter tillsammans med ordföranden

längst fram i rättssalen. Ytterligare en skillnad är att juryn endast bedömer huruvida den

tilltalade är skyldig eller inte, medan nämndemän tillsammans med lagfaren domare

bedömer såväl skuld som eventuell påföljd. Jury- och nämndemannasystemen är på

många sätt närbesläktade och den teoretiska grundtanken med att involvera lekmän är i

mångt och mycket densamma. Den har dock implementerats på olika sätt. I det här

arbetet är det endast nämndemannasystemen som är av intresse, varför vi framöver

endast ägnar oss åt dem.

Det finns ingen heltäckande, komparativ forskning på världens nämndemannasystem

vilket exempelvis Hans (2008:292) ser som mycket önskvärt för att driva forskningen

framåt. Den klassificering som fått mest inflytande är Jackson och Kovalevs (2006)

  10  

uppdelning mellan German Collaborative Court, French Collaborative Court Model och Expert

Assessor Collaborative Court Model. Studien kommer främst relatera till German Collaborative

Court-modellen. Även de andra nämndemannasystemen presenteras kort i avsnittet

nedanför för att ge läsaren en ökad kunskap om vilka olika former av

nämndemannasystem som används i europeiska domstolar.

3.1. Olika former av nämndemannasystem i Europa

Jackson och Kovalev (2006) fann tre olika former av nämndemannasystem i de då 46

medlemsländerna i Europarådet: German Collaborative Court, French Collaborative Court samt

Expert Assessor Collaborative Court Model. Den förstnämnda är den vanligaste men även den

typ som mest liknar vårt svenska nämndemannasystem. Den tyska modellen består oftast

av en professionell domare och två nämndemän även om det – som med nästan allt –

finns skillnader mellan länderna. Generellt sett överträder antalet nämndemän i olika

former av German Collaborative Court inte antalet domare med mer än en, även om

exempelvis Sverige och Finland med i regel tre nämndemän och en professionell domare

är ett undantag från den regeln. Det tyska nämndemannasystemet används generellt i de

flesta måltyper men i somliga länder – såsom Ungern och Ukraina – används

nämndemännen endast vid mer allvarliga brott. Skillnaden mellan den tyska modellen

och the French Collaborative Court Model är att den senare även har inslag av jurysystem. I

franska domstolar används lekmannadomare endast i åtal där den tilltalade riskerar minst

tio års fängelse. Tre professionella domare dömer tillsammans med nio lekmän. Den

stora skillnaden i antal nämndemän är en av Jackson och Kovalevs (2006) anledningar till

att särskilja den tyska och den franska modellen, men främst beror uppdelningen på att

urvalsprocessen för nämndemännen skiljer sig avsevärt i de två systemen. I den franska

modellen utses nämndemännen slumpmässigt från allmänheten och ses som

medborgerliga representanter och inte som medlemmar av domarkåren, varför de sitter

avskilt från de professionella domarna. I den tyska modellen blir nämndemännen istället

utsedda till sitt uppdrag för en viss mandatperiod och blir därför medlemmar av

domarkåren och representanter för domstolen. Ytterligare en skillnad är att i det tyska

systemet räcker det generellt med enkel majoritet för en fällande dom, medan det krävs

minst två tredjedels majoritet i den franska modellen (Jackson och Kovalev 2006:96-98).

En tredje form av de blandade rätterna är Expert Assessor Collaborative Court Model.

Modellen refererar till länder där man i särskilda mål använder nämndemän som har

  11  

någon typ av expertkunskap, exempelvis inom pedagogik eller medicin. Två eller tre

sådana specialister beslutar då tillsammans med åtminstone en professionell domare.

Systemet återfinns i länder som Frankrike, Tyskland, Island och Norge (Jackson och

Kovalev 2006:98). Även Kroatien använder ett sådant system. Där måste nämndemän

som dömer i ungdomsbrottsmål exempelvis vara lärare, professorer eller andra med

kunskap om ungdomars utbildning (Ivkovic 2007:439).

3.2. Kan det svenska nämndemannasystemet jämföras med andra?

Att kategorisera olika former av lekmannadeltagande har visat sig svårt. Förutom att det

inte finns två exakt likadana rättssystem använder somliga länder flera olika former av

lekmannadeltagande. I exempelvis Kroatien och Tyskland används främst German

Collaborative Court-modellen men i somliga måltyper också Expert Assessor Collaborative

Court. Norge använder förutom den tyska- och franska modellen även jury i somliga mål.

Den tyska modellen av nämndemannasystem är dock den mest vanligt förekommande av

de typer Jackson och Kovalev (2006) finner. Nitton av de fyrtiosex undersökta länderna

praktiserar systemet, däribland förutom Sverige och Tyskland även Österrike, Bulgarien,

Kroatien, Finland, Estland, Ungern, Danmark, Lettland, Makedonien, Norge, Polen,

Serbien, Slovakien, Slovenien, Ukraina och Schweiz. Vad som vidare framkommer från

Jackson och Kovalevs kategorisering är att det svenska nämndemannasystemet är en

relativt renodlad form av German Collaborative Court, förutom i tryckfrihetsbrott då jury

används. Den här studien kommer därför främst knyta an till tidigare empirisk forskning

från andra länder som använder German Collaborative Court-modellen. Mycket av

forskningen är centrerad till länder som ligger nära Sverige såväl geografiskt som

kulturellt såsom Tyskland, Danmark och Finland, men också det kroatiska-, ungerska-

och polska nämndemannasystemet är i viss mån utforskat. Den här studien kommer att

bedrivas nära tidigare empirisk forskning från länder som också använder den tyska

modellen. Det är dock viktigt att återigen poängtera att det finns väsentliga skillnader. En

sådan kan sägas vara att svenska nämndemän i tingsrätt och förvaltningsrätt i regel är tre

till antalet tillsammans med en professionell domare, medan antalet nämndemän i den

tyska modellen generellt endast är två. Det skulle exempelvis kunna göra att svenska

respondenter upplever nämndemännens inflytande som större, jämfört med andra

system som har den tyska modellen då nämndemännen i Sverige är fler till antalet. Dock

används i den tyska modellen generellt enkel majoritet för att fatta beslut, vilket gör att

  12  

nämndemän också i andra system med den tyska modellen kan enas om ett beslut utan

att ha lagfaren domare med sig. Nedan kommer en mer utförlig beskrivning av det

svenska nämndemannasystemet.

4. Det svenska nämndemannasystemet

För att ge läsaren en ökad förståelse inför den stundande undersökningen, följer här ett

avsnitt om det svenska nämndemannasystemet. Innan skillnaden mellan nämndemän och

lagfarna domare samt skillnaden mellan allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol

beskrivs, inleds avsnittet med en kort historisk tillbakablick på Sveriges långa tradition av

nämndemän.

4.1. Historisk tillbakablick

Före 1200-talet sköttes rättskipningen i Sverige främst direkt av de inblandade familjerna.

Om de var oförmögna att komma överens så kallades ett ting av alla myndiga män i

bygden samman för att gemensamt lösa tvisten. Under den här tiden sköttes således

rättskipningen genom ett direktdemokratiskt förfaringssätt, där nämndemän inte

användes. I vissa typer av tvister är det dock troligt att man använde sig av en

frändestämma, dit enskilda familjer skickade en representant för att föra familjens talan

(Diesen 1996:107). Dessa skulle kunna ses som en tidig variant av dagens nämndemän.

Under landskapslagarnas tid på 1200-talet – då man för första gången hade skrivna lagar

att förhålla sig till – leddes förhandlingen vid tinget av en häradshövding.

Häradshövdingen hade till uppgift att förklara lagrum medan skuldfrågan kunde avgöras

på olika sätt, vanligtvis genom vittnesmål. En annan variant att fastställa skuld var genom

nämndsmål, där vanligtvis 12 utvalda ledamöter bedömde skuldfrågan. Det är från dessa

nämndsmål som dagens svenska nämndemannasystem har sitt ursprung, vilket innebär

att systemet är mer än 800 år gammalt (Diesen 1996:108). Nämnden var under denna tid

främst en form av bevismedel som kallades in när andra bevisformer inte ansågs

tillräckligt starka (SOU2013:49:102). Mellan 1550-talet och 1650-talet fick dock

nämndemännen en större betydelse. Nämndemännens ökade inflytande berodde på att

de häradshövdingar som skulle leda förhandlingen ofta tillhörde adeln och sällan var

intresserade av det praktiska arbetet i tinget. Häradshövdingarna utsedde ofta lagläsare i

  13  

sitt ställe som i regel var dåligt skolade. Det medförde att nämndemännen var de som i

praktiken skapade ordning och bidrog med kunskap och därmed utövade

rättsskipningen. Nämndemännen kom under denna tid att utses på livstid och fick själva

vara med och bestämma – tillsammans med häradshövdingen – när nya nämndemän

skulle rekryteras (Diesen 1996:112). Mot slutet av 1600-talet blev nämndemannens roll

alltmer försvagad, vilket bland annat berodde på att häradshövdingarna i större

utsträckning nu var juridisk skolade och därmed oftare tog plats vid förhandlingarna

(SOU2013:49:102). Nämndemännen började gradvis reduceras till lokala rådgivare utan

reellt inflytande och år 1734 reducerade deras inflytande ytterligare då det bestämdes att

endast en enig nämnd med full konsensus bland alla 12 ledamöter kunde överrösta

häradshövdingen (Diesen 1996:115). Nämndemännen kom därefter att ha kvar sin

kollektiva rösträtt i ett par hundra år framöver.

I samband med arbetet med de nya grundlagarna i början på 1800-talet diskuterades

huruvida Sverige skulle införa jurysystem. Det infördes dock endast i tryckfrihetsmål, där

det används än idag. Ytterligare en förändring kom år 1823 då medborgarna fick

möjlighet att utse och själva bli valda till nämnden via sockenstämman. Från år 1925

kunde även kvinnor väljas in i nämnden och sedan år 1969 utses nämndemännen av

kommunfullmäktige (Diesen 1996:117). Från 1970-talet och framåt skedde sedan flera

stora förändringar i det svenska nämndemannasystemet. År 1971 minskades antalet

ledamöter i nämnden från nio till fem, och sedan ner till tre ledamöter år 1983. Under

1970-talet tog nämndemännen även plats i motsvarande förvaltningsrätt, hovrätt och

kammarrätt. Under hela denna tid var nämndemännen som namnet antyder, del av en

nämnd med kollegial rösträtt. År 1971 började detta dock luckras upp då nämndemännen

fick individuell reservationsrätt innan de slutligen fick individuell rösträtt i början på

1980-talet. Vid samma reform minskades även antalet nämndemän i tingsrättsmål från

fem till dagens tre – även om man vid grövre brottsmål var fem nämndemän fram till år

1997. Lagfarna domare fick också utökade möjligheter att döma utan nämndemän i vissa

typer av brottmål (SOU2013:49:102-104).

4.2. Dagens nämndemannasystem

Avsnittet ovan var en kort sammanfattning av en rättstradition som alltså är mer än 800

år gammal. Mer intressant för den här undersökningen är kanske hur dagens

nämndemannasystem ser ut. Då undersökningen omfattar såväl allmän domstol som

  14  

allmän förvaltningsdomstol är det viktigt att vara medveten om att de två

domstolstyperna skiljer sig väsentligt åt, vilket presenteras nedan i två separata avsnitt.

Först en beskrivning av arbetets huvudpersoner: nämndemännen och de lagfarna

domarna.

4.2.1. Vilka är nämndemännen och de lagfarna domarna?

I 4 kap. 1 § rättegångsbalken står att ”lagfaren domare skall vara svensk medborgare och

hava avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov”. Något förenklat

finns formella krav på att lagfaren domare ska ha avlagt juristexamen och vara svensk

medborgare. Lagfarna domare kan också kallas juristutbildade- eller professionella

domare för att särskilja dem från nämndemän. Det finns dock olika typer av lagfarna

domare. En vanlig uppdelning i svensk domstol är mellan ordinarie och icke ordinarie

domare. Till den tidigare kategorin hör lagmän, rådmän och chefsrådmän samt president

vid hovrätt och kammarrätt. Icke ordinarie är bland annat beredningsjurister,

tingsnotarier, assessorer och fiskaler. Tingsnotarie är jurist som genomgår en tvåårig

utbildning vid tingsrätt. Efter att ha genomfört en del av sin utbildning kan tingsnotarien

döma som lagfaren domare. Beredningsjurist är en juristutbildad tjänsteman som

exempelvis förbereder mål och agerar protokollförare men som också kan döma i egna

mål. Fiskal är domare under utbildning, medan asssessor är en färdigutbildad domare

som ännu inte har någon ordinarie tjänst (domstol.se C). Beredningsjurister,

tingsnotarier, fiskaler och assessorer kan således kallas icke ordinarie domare, men de är i

likhet med de ordinarie domarna också lagfarna domare.

Nu till undersökningens andra huvudpersoner: nämndemännen. Vem som får bli

nämndeman i tingsrätt och hovrätt står beskrivet i 4 kap. 6 § rättegångsbalken: ”valbar till

nämndeman är varje svensk medborgare som inte är underårig, är i konkurstillstånd eller

har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. För att vara valbar till nämndeman i en

tingsrätt krävs vidare att han eller hon är folkbokförd i kommunen eller den del av

kommunen som hör till tingsrätten och i en hovrätt att han eller hon är folkbokförd i

länet eller den del av länet som hör till hovrätten. Den som är lagfaren domare, anställd

vid domstol, åklagare, polisman eller advokat eller någon annan som har till yrke att föra

andras talan inför domstol får inte vara nämndeman. Ingen får samtidigt vara

nämndeman i en hovrätt och i en tingsrätt. Till nämndeman får endast den utses som

  15  

med hänsyn till omdömesförmåga, självständighet, laglydnad och övriga omständigheter

är lämplig för uppdraget. Den som har fyllt sextio år eller uppger något giltigt hinder är

inte skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman

är inte skyldig att ta emot nytt uppdrag förrän efter fyra år. Domstolen ska kontrollera

behörigheten och, i fråga om laglydnad, lämpligheten hos den som har utsetts till

nämndeman”. Det finns således krav på att nämndemän i svenska tingsrätter och

hovrätter ska vara svenska medborgare och folkbokförda i domstolens närområde.

Ytterligare en intressant aspekt är att det i det närmaste ställs krav på att nämndemännen

ska vara just lekmän. I lagtexten omnämns flera yrken – exempelvis lagfarna domare –

vilka inte får tjänstgöra som nämndemän.

Vem som kan utses till nämndeman i förvaltningsrätt och kammarrätt regleras i lag om

allmänna förvaltningsdomstolar. Generellt ställs samma krav på nämndemän i allmän

förvaltningsdomstol som på nämndemän i allmän domsol. I lagtexten står dock mer

specificerat att personer anställda vid somliga statliga myndigheter inte får bli

nämndemän, vilket beror på att man inom förvaltningsrätt och kammarrätt prövar olika

typer av myndighetsbeslut. För valbarhet till nämndeman inom förvaltningsrätt och

kammarrätt står i 20 § i lag om allmänna förvaltningsdomstolar att “valbar till

nämndeman är varje svensk medborgare som är folkbokförd i det län eller den del av

länet som hör till kammarrättens eller förvaltningsrättens domkrets och som inte är

underårig, är i konkurstillstånd eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. Den

som är anställd vid en domstol, Skatteverket, en länsstyrelse, Försäkringskassan,

Migrationsverket eller Transportstyrelsen får inte vara nämndeman. Detsamma gäller en

lagfaren domare, åklagare, polisman och advokat eller någon annan som har till yrke att

föra andras talan inför domstol samt en ledamot av en skattenämnd. Ingen får samtidigt

vara nämndeman i en kammarrätt och i en förvaltningsrätt. Till nämndeman får endast

den utses som med hänsyn till omdömesförmåga, självständighet, laglydnad och övriga

omständigheter är lämplig för uppdraget. Den som har fyllt sextio år eller uppger något

giltigt hinder är inte skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman. Den som har avgått

som nämndeman är inte skyldig att ta emot nytt uppdrag förrän efter fyra år. Domstolen

ska kontrollera behörigheten och, i fråga om laglydnad, lämpligheten hos den som har

utsetts till nämndeman”.

  16  

Således finns liknande krav på nämndemän i allmän domstol och allmän

förvaltningsdomstol. En ny lag ställer även krav på att såväl de allmänna domstolarna

som förvaltningsdomstolarna ska kontrollera nämndemännens behörighet samt

laglydnad och lämplighet (lag 2014:904). Det står även beskrivet i lagen att

nämndemannakåren ska ha en allsidig sammansättning med hänsyn till etnisk bakgrund,

ålder och yrke, vilket regleras av lag 2006:850 för allmän domstol och lag 2014:905 för

allmän förvaltningsdomstol. Hur nämndemännen utses skiljer sig dock något åt mellan

de två domstolstyperna. Nämndemän i tingsrätt väljs genom val i kommunfullmäktige

och nämndeman i hovrätt utses av landstingsfullmäktige enligt 4 kap. 7 §

rättegångsbalken. Nämndemän i förvaltningsrätt och kammarrätt utses genom val i

landstingsfullmäktige enligt 19 § i lag om allmänna förvaltningsdomstolar.

 

4.2.2 Nämndemän i allmän domstol

Sammanlagt tjänstgör omkring 5200 nämndemän i Sveriges tingsrätter, vilka är 48 till

antalet. I landets sex hovrätter är omkring 600 nämndemän verksamma (domstol.se A).

Vanliga mål i tingsrätt är exempelvis brottmål, familje- och äktenskapsmål. Hovrätten är

en överinstans där tingsrätternas avgöranden kan överklagas. Hovrätten måste dock i

somliga fall bevilja prövningstillstånd innan ett ärende kan tas upp av hovrätten. Under

förhandling i hovrätt är huvudregeln att inga nya förhör hålls, utan inspelade förhör från

tingsrätten spelas upp. Om det finns särskilda skäl kan dock vittnen eller part höras även

under förhandling i hovrätt (domstol.se A). En viktig skillnad jämfört med allmänna

förvaltningsdomstolar, är att man i allmän domstol dömer efter muntlighetsprincipen.

Enligt 43 kap. 5 § rättegångsbalken ska rättegång i allmän domstol vara muntlig. I

enlighet med omedelbarhetsprincipen måste dom baseras på vad som framkommit under

rättegången, vilket för brottmål regleras i 30 kap. 2 § rättegångsbalken och för tvistemål

regleras i 17 kap. 2 § rättegångsbalken.

I tingsrätt dömer i regel tre nämndemän tillsammans med en lagfaren domare. Det kan

dock skilja sig beroende på måltyp. Enligt 1 kap. 3b § rättegångsbalken ska “tingsrätten

vid huvudförhandling i brottmål bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Om

en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten

domför med en lagfaren domare och två nämndemän. Vid huvudförhandling i mål om

brott vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader är

tingsrätten domför utan nämndemän, om det inte finns anledning att döma till annan

  17  

påföljd och det i målet inte är fråga om företagsbot”. Vanligen är nämndemännen således

tre till antalet i brottmål, även om rätten är domför även om en av dem uteblir. Vid

brottmål på den lägre straffskalan kan ensam lagfaren domare döma. Även om

huvudregeln är att endast en lagfaren domare dömer i brottmål, finns det enligt 1 kap. 3b

§ rättegångsbalken möjlighet till två lagfarna domare vid brottmål: ”om det finns skäl för

det, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första

stycket”. Även vid andra mål i tingsrätten är nämndemännen tre till antalet, tillsammans

med en lagfaren domare. Det gäller exempelvis äktenskapsmål enligt 14 kap. 17 §

äktenskapsbalken, mål om vårdnad, faderskap eller föräldraskap enligt 1 kap. 9 §

föräldrabalken samt mål angående vårdnad, boende, umgänge eller underhåll enligt 14

kap. 7 § äktenskapsbalken. Vid tvistemål ska rätten dock bestå av tre lagfarna domare,

om inget annat är föreskrivet enligt 1 kap. 3a § rättegångsbalken. I hovrätten dömer två

nämndemän tillsammans med tre lagfarna domare vid brottmål enligt 2 kap. 4 §

rättegångsbalken. Medan nämndemännen är i majoritet i tingsrätt, är de således i

minoritet i förhållande till lagfarna domare i hovrätten.

 

Vilka och hur många rätten består av är således olika vid olika typer av mål och

omständigheter. I de mål som nämndemän finns med, är de dock en del av rätten.

Nämndemännen och lagfaren domares uppgift vid förhandling skiljer sig dock något åt,

vilket också står beskrivet i lagtexten. Exempelvis står i 5 kap. 9 § rättegångsbalken att

”det ankommer på rättens ordförande att upprätthålla ordningen vid rättens

sammanträden och att meddela de ordningsregler som behövs”. Att ansvara för

ordningen i rättssalen är således en uppgift för den lagfarna domaren, medan det

ankommer på rätten – det vill säga, såväl nämndemän som lagfaren domare – att

exempelvis besluta om en åhörare inte får vara närvarande vid ett vittnesförhör enligt 36

kap. 18 § i rättegångsbalken. Vidare har rätten gemensam rätt att ställa frågor under

rättegången, vilket kommer att diskuteras senare i det här arbetet. I 36 kap. 17 §

rättegångsbalken står att: “ett vittnesförhör skall inledas av den part som åberopat

förhöret, om inte rätten bestämmer annat. Vid förhöret skall vittnet först beredas tillfälle

att på egen hand eller, om det behövs, med stöd av frågor avge sin berättelse i ett

sammanhang. Motparten skall sedan få tillfälle att höra vittnet … Därefter får rätten och

parterna ställa ytterligare frågor till vittnet”. Vidare står i 43 kap. 4 § rättegångsbalken att:

  18  

“genom frågor och påpekanden skall rätten försöka avhjälpa otydligheter och

ofullständigheter i de uttalanden som görs”.

När det gäller överläggning inför dom eller beslut ska den "hållas inom stängda dörrar,

om rätten inte finner att det kan ske offentligt” enligt 4 kap. 5 § rättegångsbalken. Innan

dom beslutas ska överläggning hållas enligt 17 kap. 9 § rättegångsbalken. Av 16 kap. 1 §

rättegångsbalken framgår vidare ”yppas vid överläggning till dom eller beslut skiljaktiga

meningar, skall omröstning ske... Envar angive de skäl, varpå han grundar sin mening”.

Såväl nämndemän som lagfaren domare ska således motivera sina synpunkter, och om

det råder olika uppfattningar ska votering hållas. I 16 kap. 3 § rättegångsbalken slås fast

att enkel majoritet räcker för att fatta beslut i tingsrätten. ”Om någon mening har erhållit

hälften av rösterna och ordförandens röst är bland dem, skall dock den meningen gälla”.

Om det i ett mål blir två röster emot två, väger således den lagfarna domarens röst

tyngre. Vid skiljaktig mening har dock alla ledamöter i rätten rätt att få sin skiljaktiga

mening antecknad enligt 6 kap. 2 § rättegångsbalken. Skiljaktig mening kommer i det här

arbetet beskrivas som reservation eller dissens.

 

4.2.3. Nämndemän i allmän förvaltningsdomstol

I de allmänna förvaltningsdomstolarna handläggs mål som rör konflikter mellan enskild

och det allmänna, vanligen olika former av myndighetsbeslut. I förvaltningsrätt

förekommer mer än 500 olika måltyper, men vanliga mål som förvaltningsrätterna

handlägger är exempelvis skattemål eller mål enligt socialtjänstlagen (domstol.se B).

Förvaltningsrättens beslut kan överklagas till kammarrätten. Det finns omkring 2150

nämndemän verksamma vid Sveriges tolv förvaltningsrätter, medan omkring 300

nämndemän är knutna till landets fyra kammarrätter (domstol.se A). I de fall nämndemän

deltar i förvaltningsrätten är de tre till antalet, tillsammans med en lagfaren domare om

inget annat är föreskrivet enligt 17 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. I de mål

nämndemän deltar i kammarrätten är de istället två till antalet, tillsammans med tre

lagfarna domare enligt 12 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Således är

nämndemännen i majoritet i förhållandet till med lagfaren domare i förvaltningsrätten,

men i minoritet i kammarrätt.

 

Handläggningen i allmän förvaltningsdomstol skiljer sig från handläggning i allmän

  19  

domstol. Förfarandet i allmän förvaltningsdomstol är skriftligt enligt 9 §

förvaltningsprocesslagen. I samma paragraf står att ”i handläggningen får ingå muntlig

förhandling beträffande viss fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller

främja ett snabbt avgörande av målet. I kammarrätt och förvaltningsrätt skall muntlig

förhandling hållas, om enskild som för talan i målet begär det samt förhandlingen ej är

obehövlig och ej heller särskilda skäl talar mot det”. I 8 § förvaltningsprocesslagen står

vidare att ”rätten ska se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Genom

frågor och påpekanden ska rätten verka för att parterna avhjälper otydligheter och

ofullständigheter i sina framställningar”. Till skillnad från allmän domstol, har rätten i

allmän förvaltningsdomstol således ett krav att se till att ett mål blir så utrett som möjligt.

I enlighet med allmän domstol har dock lagfaren domare ett större ansvar under muntlig

förhandling jämfört med nämndemännen, exempelvis att rättens ordförande ansvarar för

ordningen vid förhandlingen enligt 16 § förvaltningsprocesslagen vilken hänvisar tillbaka

till 5 kap. 9 § rättegångsbalken.

Till skillnad från allmän domstol behöver dom eller beslut i allmän förvaltningsdomstol

inte enbart fattas på vad som framkommit under muntlig förhandling. I 30 §

förvaltningsprocesslagen står att ”rättens avgörande av mål skall grundas på vad

handlingarna innehåller och vad i övrigt förekommit i målet”. Även i allmän

förvaltningsdomstol räcker det med enkel majoritet för att fatta beslut och lagfaren

domares röst väger tyngst om två röster står emot två enligt 26 § lagen om allmänna

förvaltningsdomstolar, vilken hänvisar tillbaka till 16 kap. rättegångsbalken. Även i

allmän förvaltningsdomstol ska också skiljaktig mening noteras enligt 31 §

förvaltningsprocesslagen.

4.2.4 Går det gemensamt studera nämndemän i de olika domstolstyperna?

De två ovanstående avsnitten har illustrerat att nämndemännens uppgift i allmänna

domstolar och allmänna förvaltningsdomstolar på många sätt skiljer sig åt. Den kanske

största skillnaden består i att nämndemän i förvaltningsrätt och kammarrätt har en

utredande skyldighet, vilket medför att de också har rätt att ta del av material innan

förhandlingen. De arvoderas också för dessa förberedelser. Nämndemän i tingsrätt och

hovrätt har en mer passiv roll under förhandlingen, där beslut enbart får fattas mot

bakgrund av som framkommit under förhandlingen i enlighet med muntlighet- och

omedelbarhetsprinciperna.

  20  

Trots att det är stora skillnader mellan de olika domstolstyperna är nämndemännens

funktion ändå den samma: att representera allmänheten i svenska domstolar. Det är

vidare främst under förhandling som nämndemännens roll skiljer sig mellan de olika

domstolstyperna. Under överläggning – där de faktiska besluten fattas – skiljer sig

nämndemännens roll i allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol inte märkbart åt.

I den här studien kommer upplevelser från nämndemän och lagfarna domare i såväl

allmän domstol som allmän förvaltningsdomstol studeras för att få en så bred bild av

nämndemäns funktion och prestation i det svenska rättssystemet som möjligt. Det är

dock viktigt för läsaren att vara uppmärksam på att nämndemännens uppgifter och

rättigheter inte är identiska i de respektive domstolstyperna, där ovanstående avsnitt har

behandlat de största skillnaderna.

5. Tidigare forskning och studiens operationalisering

Följande avsnitt tar upp tidigare europeisk forskning på såväl nämndemännens funktion i

rättssystemet som prestation i rättssalen. Mycket av den tidigare forskningen har utgått

från just nämndemän och lagfarna domares uppfattningar vilket även gäller den studie

som presenteras i det här arbetet. Avsnittet inleds med en kort presentation av hur

forskningen på nämndemän i domstolar har utvecklats över tid. Sedan följs ett avsnitt

om tidigare forskning om nämndemännens generella funktion, vilken är relaterat till

frågeställning nummer ett. Därefter följer två avsnitt om tidigare forskning på

nämndemännens agerande under rättegång och överläggning, vilket relaterar till arbetets

andra respektive tredje forskningsfråga. Syftet med att redogöra för tidigare forskning är

dels att förse läsaren med en ökad förståelse för kunskapsläget, samt att med hjälp av

tidigare forskning göra kvalificerade gissningar på hur svenska nämndemän och lagfarna

domare kan tänkas se på nämndemännens funktion och agerande. Först, en historisk

återblick på den empiriska forskningen på nämndemannasystemen runt om i Europa.

Under 1970-talet växte fallstudier på olika nämndemannasystem i Europa sakta fram (se

exempelvis Casper och Zeisel 1972, Klausa 1972 i Ivkovic 2003 och Pomorski 1975).

Studierna var inspirerade av Kalven and Zeisels pionjerande bok ’The American Jury’

från år 1966, vilken kan ses som den första stora studien på den amerikanska juryns

kompetens och inflytande vilken blev stort internationellt uppmärksammad. De tidiga

  21  

studierna av nämndemannasystemen var främst centrerade till det tyska

nämndemannasystemet (Casper och Zeisel 1972, Klausa 1972 i Ivkovic 2003) men även

exempelvis nämndemannasystemet i Polen (Pomorski 1975) och forna Jugoslavien

(Kamhi och Calija 1974 i Ivkovic 2003) studerades. Studierna var generellt fallstudier

skrivna på respektive hemlandsspråk. De tidiga studierna behandlade frågor som

fortfarande är aktuella i dagens forskning: exempelvis för- och nackdelar med

nämndemannasystemet, nämndemännens påverkan på besluten och deras aktivitet under

rättegången. Studierna var ofta konstruerade efter nämndemännen och de lagfarna

domarnas egna upplevelser. Den empiriska forskningen på nämndemannasystemen avtog

under 1980-talet. År 1999 organiserade professor Stephen Thaman en konferens på

Syrakusa i Italien vilken blåste liv i mer internationell forskning på lekmän i domstolar.

Från att mycket av den internationella forskningen på lekmän i domstolar fram till dess

främst varit koncentrerad till det amerikanska jurysystemet blev nämndemannasystemen

världen över mer uppmärksammade. Det uppblossande intresset för nämndemännen

genererade ett antal mer moderna studier på nämndemännens funktion och agerande i

olika rättssystem som till stor del dessutom kom att skrivas på engelska (se exempelvis

Machura 2001, Diesen 2001 Ivkovic 2001, Ivkovic 2007, Malsch 2009). Både yngre som

äldre studier har berört såväl frågor om nämndemännens generella funktion som deras

reella agerande. En möjlig förklaringsfaktor till att forskare under 2000-talet arbetar med

samma frågor som forskare under 1970-talet gjorde, är att forskningen på nämndemän i

domstolar är mycket begränsad. Bristen på empirisk forskning har uttryckts av flera

aktiva forskare på ämnet, exempelvis Hans (2008:289) och Ivkovic (2001:101). Vilka

luckor kan då den här studien fylla och på vilket sätt? I nedanstående avsnitt varvas

tidigare forskning med en beskrivning av den här studiens operationalisering, för att göra

en så tydlig koppling till tidigare forskning som möjligt. Då många empiriska data om

nämndemän och lagfarna domares attityder till nämndemännens funktion samt

prestation och agerande är över 40 år gamla, är det av stor inomvetenskaplig relevans att

adressera gamla frågeställningar på nytt. Det första avsnittet berör forskning relaterad till

forskningsfråga nummer ett.

5.1. Nämndemännens funktion i rättssystemet

Nämndemän och lagfarna domares syn på nämndemännens funktion i rättssystemet har i

tidigare forskning främst undersökts på två sätt. Dels vilken inställning nämndemän och

  22  

lagfarna domare har till nämndemannasystemet: menar man att nämndemännen

överhuvudtaget fyller en funktion i rättssystemet, eller kanske rentav att

nämndemannasystemet helt bör avskaffas? Tidigare forskare har ofta försökt svara på

den här typen av frågor genom att studera respondenternas generella inställning till

nämndemannasystemet. De har också försökt ringa in vilken funktion nämndemännen

har i rättssystemet genom att undersöka vilka för- och nackdelar nämndemän och

lagfarna domare ser med att involvera nämndemän i dömande verksamhet. Nedan

beskrivs den tidigare forskning som inspirerat till den här studiens första forskningsfråga:

vilken och hur viktig funktion menar svenska nämndemän och lagfarna domare att

nämndemän fyller i det svenska rättssystemet? De enkätfrågor den tidigare forskningen

inspirerat till presenteras också.

Flera av studierna har funnit att nämndemännen tenderar att ha en mer positiv inställning

till nämndemannasystemet än sina lagfarna kollegor (exempelvis Kamhi och Calija 1974 i

Ivkovic 2003, Ivkovic 2001, Klami och Hämäläinen 1992, Malsch 2009:148). I en studie

från nuvarande Bosnien Herzegovina fann författarna att nio av tio nämndemän hade en

positiv inställning till nämndemannasystemet medan fyra av tio professionella domare var

negativt inställda (Kamhi och Calija 1974 i Ivkovic 2003:103). Även studier av Görlitz

(1970 i Ivkovic:102) och Klami och Hämäläinen (1992:55) har uppvisat liknande resultat,

det vill säga att nämndemännen är mer positivt inställda till nämndemannasystemet än de

lagfarna domarna. Även mer nutida studier har funnit en liknande bild. I en kroatisk

studie var majoriteten av såväl nämndemännen som de lagfarna domarna positivt

inställda till nämndemannasystemet, men stödet var dock märkbart större bland

nämndemännen. Medan drygt 85% av nämndemännen uppgav sig vara positivt inställda

till nämndemannasystemet var motsvarande siffra för de lagfarna domarna endast 50.6%

(Ivkovic 2003:109). Tidigare studier har således visat att lagfarna domare i regel inte är

negativt inställda till nämndemannasystemet, men inte heller lika positiva som

nämndemännen. Respondenternas inställning till det svenska nämndemannasystemet

kommer i den här studien att operationaliseras genom frågan: Generellt, vad är din inställning

till det svenska nämndemannasystemet?1. En positiv inställning kan visa på att respondenterna

anser att nämndemännen har en viktig funktion i det svenska rättssystemet, medan en

mer negativ inställning kan indikera en mer återhållsam syn på nämndemännens                                                                                                                1  Se appendix 1 fråga 7 samt appendix 2 fråga 6.

  23  

funktion. Ytterst kan frågan om hur viktig funktion nämndemännen fyller i rättssystemet

operationaliseras genom att respondenterna får ta ställning till huruvida

nämndemannasystemet alls bör finnas kvar. I den här studien får respondenterna ta

ställning till påståendet ”det svenska nämndemannasystemet bör helt avvecklas”2. Tidigare studier

har visat att nämndemännen är mer positiva till att behålla nämndemannasystemet än

lagfarna domare. På sin studie av det polska nämndemannasystemet fann exempelvis

Zawadzki att nio av tio nämndemän ville behålla nämndemannasystemet, medan

motsvarande siffra bland lagfarna domare var sju av tio (1970 i Ivkovic 2003:102). I en

dansk djupintervjustudie uppgav nästan hälften av de intervjuade lagfarna domarna att de

inte skulle ha något emot om nämndemannasystemet avskaffades, medan samtliga

nämndemännen ville behålla det (Malsch 2009:128). Även i kroatisk studie var merparten

av de lagfarna domarna villiga att kraftigt förändra eller helt avskaffa

nämndemannasystemet, medan en majoritet av nämndemännen endast ville göra små

eller inga förändringar (Ivkovic 2001:77). Vad gäller frågan om huruvida

nämndemannasystemet bör avskaffas eller inte finns även tidigare svensk forskning.

Diesen fann i en undersökning från år 1994 att endast sex procent av de tillfrågade

lagfarna domarna ville avskaffa nämndemännen helt (Diesen 1996:223).

Vilken funktion fyller då nämndemännen? Forskningen har traditionellt försökt ringa in

det genom att undersöka vilka för- och nackdelar respondenterna ser med

nämndemannasystemet. Fördelar som lyfts är exempelvis att nämndemännen bidrar till

en mer demokratisk rättsprocess genom lokal förankring och bredare perspektiv och livserfarenheter,

och att deras blotta närvaro är ett skydd mot teknokrati och statligt maktmissbruk (se

exempelvis Diesen 1996:20-48, Diesen 2001, Hans 2003:83-86, Ivkovic 2001:75-76).

Ytterligare ett vanligt argument för olika former av lekmanandeltagande är folkbildande då

medborgarnas skolas i demokratiska processer och rättigheter. Exempelvis skrev den

franska 1800-talsfilosofen Alexis de Tocqueville att använda lekmän i domstolar är ”the

most energetic means of making the people reign and the most efficacious means of

teaching them to reign” (i Jackson och Kovalev 2006:90). Men även nackdelar med

nämndemannasystemet framhålls. De kanske vanligaste argumenten emot

nämndemännen är de har bristande juridiska kunskaper och fattar beslut på subjektiva grunder,

vilket då skulle göra rättssystemet mindre rättssäkert. De som menar att nämndemännen                                                                                                                2  Se appendix 1 fråga 37 samt appendix 2 fråga 36.

  24  

har undermåliga juridiska kunskaper framhåller även att detta leder till mer tidskrävande

rättsprocesser som gör systemet mer kostsamt (se exempelvis Diesen 1996:20-48, Diesen

2001, Hans 2003:83-86, Ivkovic 2001:75-76). Vilka funktioner med

nämndemannasystemet har då tidigare studier på nämndemän och lagfarna domare lyft

fram?

Tidigare forskning har visat att nämndemän och lagfarna domare i viss mån tenderar att

se olika funktioner med att involvera nämndemän i dömande verksamhet. Generellt kan

sägas att nämndemän tenderar att se till demokratiska fördelar – såsom att

nämndemännen representerar olika sociala grupper (Malsch 2009:142), att

beslutsfattandet sker kollektivt (Klami och Hämäläinen 1992:55), att nämndemännen gör

rättsprocessen mer demokratisk (Ivkovic 2001:75, Klami och Hämäläinen 1992:55) samt

att nämndemannasystemet utbildar medborgarna (Malsch 2009:125, Malsch 2009:142).

Även lagfarna domare har enligt tidigare undersökningar pekat ut demokratiska

funktioner såsom att nämndemännen ger bredare perspektiv (Malsch 2009:125, Klami

och Hämäläinen 1992:55) samt för in allmänna värderingar i rättssalen (Ljubanovic 1983 i

Ivkovic 2003, Ivkovic 2001:76). En av de huvudsakliga funktioner som nämndemän

enligt lagfarna domare bidrar med är att de tvingar de lagfarna domarna att förklara hur

de resonerar (Klami och Hämäläinen 1992:55, Malsch:142) vilket kan ses som en

proceduriell funktion snarare än en demokratisk. De nackdelar som såväl nämndemän

som lagfarna domare tenderar att lyfta upp är av mer praktisk natur: främst

nämndemännens bristande juridiska kunskaper (Malsch 2009:143) samt att

nämndemännen har sämre förmåga att värdera bevisning och juridiska sakfrågor (Ivkovic

2001:76) och att de är mer subjektiva i sitt beslutsfattande (Ivkovic 2001:76, Malsch

2009:143, Klami och Hämäläinen 1992:55). Lagfarna domare tenderar att lyfta fram fler

nackdelar med nämndemannasystemet än nämndemännen (Klami och Hämäläinen

1992:55-58, Malsch 2009:142-143).

Nämndemännens upplevda funktion i det svenska rättssystemet undersöks i den här

undersökningen genom frågorna: ”vad är de enligt dig största fördelarna med att involvera

nämndemän i dömande verksamhet?”3 och ”vad är de enligt dig största nackdelarna med att involvera

                                                                                                               3  Appendix 1 fråga 8. Appendix 2 fråga 7.  

  25  

nämndemän i dömande verksamhet?”4. Respondenterna kommer i studien att tillåtas kryssa i

flera alternativ, och även fylla i egna för- och nackdelar. De färdigformulerade för- och

nackdelar respondenterna får ta ställning till i den här undersökningen är främst

inspirerade av Diesen (2001:362), Hans (2003:83-86) och Ivkovic (2001:75-76). Några av

för- och nackdelarna kontrollerades även i form av ett antal påståenden, bland annat

”nämndemän bidrar till ett starkare förtroende för rättssystemet”5.

5.1.1. Hypoteser: forskningsfråga nummer ett

De tidigare studierna skiljer sig i såväl tid som rum, vilket kan göra det svårt att dra

generaliserbara slutsatser från dem till vår svenska undersökning. Men trots att studierna

är utförda i vitt skilda rättssystem och trots att de är relativt få till antalet så uppvisar de

ett slående uniformt resultat: nämndemän verkar mer positivt inställda till

nämndemannasystemet än lagfarna domare och de vill behålla nämndemannasystemet i

högre grad. Även en majoritet av de lagfarna domarna har dock generellt en positiv

inställning till nämndemannasystemet. Tidigare forskning indikerar också att nämndemän

tenderar att se främst till nämndemännens demokratiska funktion medan lagfarna

domare även tenderar att värdera nämndemännens insyn högt. Det svenska

nämndemannasystemet särskiljer sig i huvudsak inte mycket från övriga

nämndemannasystem, vilket diskuterades under avsnitt 3.2. Därför kan studien som

presenteras i det här arbetet förväntas uppvisa liknande resultat. Det vill säga, det finns

en viss förväntning på att det kommer att finnas skillnader mellan nämndemän och

lagfarna domares uppfattning om det svenska nämndemannasystemet, där

nämndemännen generellt förväntas vara mer positivt inställda.

• Nämndemännen förväntas se nämndemannasystemet som en viktigare funktion

än lagfarna domare (mer positiv inställning och färre som vill avskaffa systemet).

Det finns få svenska data kring nämndemän och lagfarna domares syn på hur stor

funktion nämndemännen fyller i det svenska nämndemannasystemet, men Diesen

(1996:223) fann att mycket få lagfarna domare helt ville avskaffa nämndemannasystemet.

I enlighet med tidigare forskning förväntas det endast vara en minoritet av de lagfarna

                                                                                                               4  Appendix 1 fråga 9. Appendix 2 fråga 8.  5  Appendix 1 fråga 27. Appendix 2 fråga 26.  

  26  

domarna som vill avskaffa nämndemannasystemet men att de ändå kan tänkas vara en

större andel jämfört med nämndemännen. Tidigare forskning indikerar också att

nämndemän och lagfarna domare kommer att se främst demokratiska funktioner med att

involvera nämndemän i dömande verksamhet. Det finns dock en viss förväntan att

lagfarna domare kommer ange fler nackdelar med nämndemannasystemet i enlighet med

tidigare forskning (Klami och Hämäläinen 1992:55-58, Malsch 2009:142-143).

• Nämndemännen och lagfarna domare förväntas främst se att nämndemännen

fyller en demokratisk funktion. Det finns en viss förväntan att lagfarna domare

kommer att se förre fördelar med nämndemannasystemet än nämndemännen.

Ovanstående avsnitt berörde tidigare forskning på inställningen till och synen på

nämndemän i dömande verksamhet generellt. Tidigare forskare har också varit

intresserade av att studera nämndemännens faktiska agerande och prestation, vilket

kommer redogöras för i de två nästkommande avsnitten.

5.2. Nämndemännens agerande under rättegång

Vi rör oss från studiens första forskningsfråga till den andra: Hur upplever svenska

nämndemän och lagfarna domare nämndemännens prestation och agerande under

rättegång? I det här avsnittet redogörs likt tidigare för vilka frågor i enkäten som

inspirerats av vilken forskning, samt avslutningsvis vilka förväntningar tidigare forskning

gett på den här studien.

Nämndemännen har kommit att kallas ”bodyguards of the judge” i Ryssland, ”ears of the

deaf – like furniture or decoration” i Kina och ”two heads of cabbage behind which is

hidden the professional judge” i Kroatien (Ivkovic 2007:429-430). Denna syn på

nämndemän bland folk i allmänhet är troligtvis baserat på nämndemännens agerande

under rättegången då hur nämndemännen agerar vid överläggningen inte kan observeras

av gemene man då den generellt sker bakom stängda dörrar. Flera studier har visat att

nämndemännen sällan ställer frågor under rättegången (Kubicki och Zawadski 1970 i

Ivkovic 2007:440-441, Ivkovic 2007, Malsch 2009). I Machuras (2001:459) tyska studie

ansåg en majoritet av nämndemännen att de gavs möjlighet att ställa frågor under

  27  

rättegången, men få utnyttjade möjligheten. I Kroatien ansåg en majoritet av lagfarna

domare, åklagare och försvarsadvokater att nämndemännen sällan eller aldrig ställde

frågor under rättegången medan nämndemännen själva ansåg att de gjorde det mer ofta

(Ivkovic 2007:441). Det finns även forskning som funnit en mer aktiv roll hos

nämndemännen under rättegången. Exempelvis fann Casper och Zeisel (1972) att tyska

nämndemän ställde frågor vid ungefär hälften av alla rättegångar som studerades och i en

tysk intervjustudie av Malsch (2009:145) uppgav en majoritet av nämndemännen att de

brukade ställa frågor vid rättegången. Dock har samma studier även visat att i de fall

nämndemännen faktiskt ställer frågor, anser lagfarna domare ofta att frågorna inte är

särskilt viktiga (Ivkovic 2001:71, Casper & Zeisl 1972:149-150, Malsch 2009:145). Frågor

som kommer att ställas till respondenterna för att undersöka situationen i svenska

rättssalar är: ”Hur ofta ställer du frågor vid rättegången?”6 samt ”generellt sett, hur aktiv anser du

att du är under rättegången?”7. Då att ställa frågor endast är en form av aktivt deltagande

ställs även den senare frågan för att fånga andra former av aktivitet såsom att aktivt

lyssna eller ta anteckningar. En tidigare svensk studie fann exempelvis att 97% av de

lagfarna domarna ansåg att nämndemännen inte deltog i rättens arbete under

huvudförhandlingen (Diesen 1996:222).

Att flertalet studier funnit att nämndemännen tenderar att sitta tysta under rättegången

kan ha att göra med att de lagfarna domarna ogärna ser att nämndemännen ställer direkta

frågor under rättegången. Vi vet från en tidigare svensk studie att en övervägande

majoritet av de lagfarna domarna – 90% – ansåg att nämndemännen inte bör ställa frågor

under rättegången (Diesen 1996:222). Från andra nämndemannasystem finns

indikationer på att nämndemännen blir ombedda att skriva frågan på en lapp och lämna

till ordföranden, istället för att själva ställa den (Machura 2001, Malsch 2009:128). Enligt

Machura (2001:459) kan detta bero på att det bland lagfarna domare finns en rädsla av att

nämndemännen ska ställa opassande eller ledande frågor. I den här undersökningen ställs

frågan: ”hur ofta upplever du att lagfaren domare uppmuntrar dig att ställa frågor under

rättegången?” 8 . De lagfarna domarnas uppmuntran kan tänkas påverka hur ofta

nämndemännen yttrar sig under rättegången. Ytterligare en faktor som kan påverka hur

                                                                                                               6  Appendix 1 fråga 10. Appendix 2 fråga 9.  7  Appendix 1 fråga 14. Appendix 2 fråga 13.  8  Appendix 1 fråga 22. Appendix 2 fråga 21.

  28  

ofta nämndemännens ställer frågor vid rättegången är hur länge de har tjänstgjort som

nämndemän. Några danska nämndemän i Malsch studie upplevde att de blivit mer aktiva

när de fått mer erfarenhet (2009:129). Även lagfarna domare menade att ju mer

erfarenhet nämndemännen fick, desto mer började de likna de professionella domarna i

sitt agerande (Malsch 2009:146). Även en tidigare svensk studie av Diesen (1996:222)

fann att 63% av lagfarna domare ansåg att erfarna nämndemän var mer aktiva. Att

erfarenhet hör samman med hur ofta nämndemännen exempelvis ställer frågor under

rättegången är en intressant hypotes som kommer att testas i den här studien.

Tidigare forskning har även undersökt nämndemännens kvalitet under rättegången

genom att studera hur väl nämndemännen förstår bevisning och juridiska sakfrågor.

Exempelvis fann Klausa att tyska lagfarna domare ansåg att nämndemännen förstod

bevisning bättre än de förstod juridik (1972 i Klami och Hämäläinen 1992:57). Ivkovic

fann att lagfarna domare som hade en negativ inställning till nämndemän ofta uppgav att

nämndemän hade svårt att förstå juridiska sakfrågor och bevisning (Ivkovic 2001:74-75).

Svenska nämndemän kommer i undersökningen få svara på frågorna: ”Hur väl upplever du

att du kan förstå den bevisning som presenteras under rättegången?”9 och ”Hur väl upplever du att du

kan förstå och tolka juridiska sakfrågor?”10. Tidigare svensk forskning har visat att svenska

lagfarna domare anser att nämndemän inte har samma förutsättningar att värdera bevis

som lagfarna domare (Diesen 1996:215).

5.2.1. Hypoteser: forskningsfråga nummer två

Vilka svar kan våra svenska respondenter tänkas ge angående nämndemännens aktivitet

under rättegången? Medan några tidigare studier har funnit att nämndemän inte tenderar

att ställa frågor under rättegången (Kubicki och Zawadski 1970 i Ivkovic 2007:440-441,

Ivkovic 2007, Machura 2001:459), har andra funnit att nämndemännen brukar ställa

frågor (Casper och Zeisel 1972, Malsch 2009). Tidigare svenska data har dock funnit att

den stora merparten av svenska lagfarna domare inte anser att nämndemännen bör ställa

frågor under rättegången (Diesen 1996:222). Studier har också visat att lagfarna domare

tar ”kontroll över” nämndemännens frågande och agerar mellanhand för att kontrollera

att nämndemännen inte ställer jäviga frågor (Machura 2001, Malsch 2009). Sedan till

                                                                                                               9  Appendix 1 fråga 11. Appendix 2 fråga 10. 10  Appendix 1 fråga 12. Appendix 2 fråga 11.

  29  

frågan om respondenterna upplever att de svenska nämndemännen förstår bevisning och

juridiska sakfrågor väl eller inte. Det finns mycket lite tidigare forskning på ämnet vilket

gör det svårt att göra någon kvalificerad gissning. Tidigare forskning har dock visat att

lagfarna domare är skeptiska till nämndemännens förmåga att bedöma juridiska sakfrågor

och bevisning (Ivkovic 2001:74-75, Malsch 2009:143) och att de lagfarna domarna är mer

skeptiska till nämndemännens förmågor att bedöma bevisning än vad nämndemännen

själva är (Diesen 1996:215). En studie av Klausa (1972 i Klami och Hämäläinen 1992:57)

fann vidare att lagfarna domare anser att nämndemännen förstår bevisning bättre än

juridiska sakfrågor. Mot bakgrund av den tidigare forskningen finns det därför en viss

förväntan på att de lagfarna domarna i den här studien kommer uppleva

nämndemännens förmåga att bedöma juridiska sakfrågor och bevisning som sämre än

nämndemännen själva. Det finns också en viss förväntan att respondenterna anser att

nämndemännen är bättre på att bedöma bevisning, jämfört med juridiska sakfrågor.

Hypoteser till forskningsfråga nummer två är som följer:

• Oklart huruvida nämndemän ofta ställer frågor under rättegång eller inte –

tidigare forskning har visat olika resultat

• Svenska nämndemän uppmuntras inte av lagfaren domare att ställa frågor under

rättegången

• Erfarna nämndemän är mer aktiva under rättegången

• Nämndemännen är mer positiva till sin förmåga att bedöma bevisning och juridik

än vad lagfaren domare är.

• Lagfarna domare är mer skeptiska till nämndemännens förmåga att förstå juridik

än deras förmåga att förstå bevisning.

I det nästa och avslutande avsnittet presenteras tidigare forskning på nämndemännens

agerande under överläggningen, vilket har visats skilja sig från nämndemännens agerande

under rättegången.

5.3. Nämndemännens agerande under överläggning

Nu till studiens tredje forskningsfråga: Hur upplever svenska nämndemän och lagfarna

domare nämndemännens prestation och agerande under överläggning? Överläggningen

har varit av särskilt intresse för många forskare då den i de flesta rättssystem sker bakom

  30  

stängda dörrar (Ivkovic 2001:70, Machura 2003:461). Det enda sättet att studera hur

nämndemän agerar under överläggning är därför att undersöka hur de själva samt deras

lagfarna kollegor upplever nämndemännens agerande. Den aspekt av överläggningen

som kanske studerats mest i tidigare forskning är nämndemännens inflytande över det

slutgiltiga beslutsfattandet, men också exempelvis hur ofta de uttrycker en åsikt som

skiljer sig från lagfaren domare. Överläggningen kan således sägas bestå i en formell och

informell del. Den informella delen består i att ärendet diskuteras och att nämndemän

och lagfarna domare lägger fram sina åsikter. Överläggningen avslutas sedan med vad

som kan ses som en formell del, där det slutliga beslutet fattas och eventuella

reservationer mot beslutet noteras. Av pedagogiska skäl summeras först tidigare

forskning kring nämndemännens aktivitet och prestation vid den informella delen av

överläggningen.

Tidigare studier har visat att nämndemännen ofta anser att de är aktiva under

överläggningen, men att lagfarna domare ibland ser dem som mindre aktiva. I en

kroatisk studie ansåg 55% av de professionella domarna att nämndemännen bara ibland

eller aldrig aktivt deltog i överläggningen, medan en majoritet av nämndemännen själva

ansåg att de ofta deltog aktivt (Ivkovic 2003:117). Även tidigare data från Sverige har

visat att nämndemännen tenderar att se sig själva som mer aktiva under överläggningen

än vad lagfaren domare gör (Diesen 1996:225). Andra studier har också funnit att en

majoritet av nämndemännen anser sig vara aktiva under överläggningen (Malsch

2009:128, Machura 2001:462, Machura 2007). I den här studien kommer svenska

nämndemäns aktivitet under överläggningen studeras genom frågan: ”generellt sett, hur

aktiv anser du att du är under överläggningen?” 11 . Tidigare forskning har visat att

nämndemännen uppger att de deltar mer under överläggningen om de uppmuntras till

det av lagfaren domare (Machura 2007:348, Ivkovic 2003:117). Således verkar lagfaren

domares uppmuntran ha betydelse för nämndemännens deltagande i överläggningen,

vilket i enkäten operationaliseras genom frågan: ”hur ofta upplever du att lagfaren domare

uppmuntrar dig att bidra med synpunkter under efterföljande överläggning?” 12 . Hur väl

nämndemännen upplever att de blir behandlade av lagfaren domare påverkar enligt

tidigare forskning deras sannolikhet att komma med egna synpunkter (Machura

                                                                                                               11  Appendix 1 fråga 15. Appendix 2 fråga 14. 12  Appendix 1 fråga 23. Appendix 2 fråga 22.

  31  

2007:351, Ivkovic 2001:72). I den här studien undersöks samarbetsklimatet mellan

lagfarna domare och nämndemän genom frågan: ”hur upplever du ditt samarbete med lagfarna

domare?”13. Tidigare studier har visat att nämndemän och lagfarna domare tenderar att

uppleva sitt samarbete som bra (Machura 2003:470, Malsch 2009:127,144). En tidigare

svensk studie av Diesen fann att mer än nio av tio nämndemän uppgav att deras

samarbete med lagfarna domare fungerade bra (1996:225). Tidigare forskning har dock

visat att nämndemännen sällan uttrycker en annan åsikt än lagfarna domare. Endast 13%

av nämndemännen i en tysk studie angav att de väldigt eller ganska ofta uttryckte en åsikt

som skiljde sig från lagfaren domare (Machura 2007:347). I Ivkovic studie fann man att

såväl nämndemän som lagfarna domare ansåg att de tyckte olika bara sällan eller aldrig

(2001:72). Även Klami och Hämäläinen (1992:64) och Machura (2001:462) menar att

nämndemän sällan uttrycker en annan åsikt än lagfaren domare. Hur ofta svenska

nämndemännen under överläggningen framför en annan åsikt än domarens undersöks

med hjälp av frågan: ”hur ofta under överläggning framför du en åsikt som skiljer sig från lagfarna

domares?”14.

Vi rör oss från nämndemännens informella inflytande under överläggningen till deras

formella inflytande. Tidigare studier har funnit att det finns stor konsensus vid

beslutsfattande i nämndemannasystem världen över. Exempelvis fann Casper och Zeisel

(1972:153) att tyska nämndemän och lagfarna domare var helt överens – det vill säga

utan reservation eller dissens – i 94% av fallen. I flera svenska studier har man funnit att

nämndemän och lagfarna domare är överens i över 97% av fallen (Von Porath Berge

1994 i Diesen 1996:204, Berggren och Bruun 1994 i Diesen 1996:203, Sjöström 2011).

Trots att flera svenska och internationella studier visat att nämndemän och lagfarna är

formellt överens i hög grad, undersöks det här återigen genom frågan: ”hur många gånger

har du reserverat dig mot ett beslut som fattats vid överläggningen?”15. En samlad bedömning av

olika studier på jurysystem – där lekmännen överlägger och fattar beslut utan

professionell domares inblandning – är att lekmän och lagfaren domare då är överens i

64%-80% av fallen (Hans 2008:289). Den högre graden av konsensus i

nämndemannasystem menar forskare beror på att lagfarna domare i och med sin

                                                                                                               13  Appendix 1 fråga 21. Appendix 2 fråga 20. 14  Appendix 1 fråga 16. Appendix 2 fråga 15. 15  Appendix 1 fråga 18. Appendix 2 fråga 17.

  32  

profession har ett stort inflytande över sina lekmannakollegor (Hans 2008:279).

Ytterligare en förklaringsfaktor kan vara att man under överläggningen diskuterar fram

konsensus trots att man kanske inledningsvis haft olika uppfattningar. Machura fann i sin

studie av nämndemän i tyska domstolar att det under överläggningarna är ett stort fokus

på att diskutera sig fram till konsensus: ”…the presiding judge tries to persuade and in

case of stable divergent opinions prefers to compromise rather than being formally

outvoted by the lay assessors” (2001:463). Huruvida svenska nämndemän och lagfarna

domare i hög grad eftersträvar konsensus undersöks genom påståendet: ”vid överläggningen

diskuterar man tills alla är överens” 16 . I en tidigare svensk studie uppgav 88% av

nämndemännen att det förekommer få skiljaktiga meningar i svenska domar just på

grund av att man fortsätter att diskutera tills man uppnått enighet (Diesen 1996:225).

Tidigare forskning visar således att nämndemän och lagfarna domare tenderar att vara

överens såväl informellt som formellt. Hur framgångsrika är då nämndemännen att föra

fram sin egen åsikt när den faktiskt skiljer sig från lagfaren domares? Då nämndemän och

lagfarna domare inte var överens fann Casper och Zeisel (1972:186) att man valde att gå

på den lagfarna domarens linje i 75% av fallen. I Machuras studie sade sig en majoritet av

nämndemännen aldrig eller sällan få igenom sin ståndpunkt när den skiljde sig från

lagfaren domares (2007:347). I en studie av Renning (2001) fann man att 64% av

nämndemännen misslyckades med att övertala de andra domarna att byta ståndpunkt,

jämfört med bara 13% bland de professionella domarna. Det indikerar att lagfarna

domare tenderar att få igenom sina åsikter när nämndemän och lagfarna domare har

olika uppfattningar. Angående detta skriver Renning: ”a lay assessor in the minority will

rather be convinced by the majority than be convincing himself” (2001:488). Tidigare

forskning målar således upp en bild av att lagfarna domare och nämndemän för det

mesta är överens men när meningarna skiljer sig åt får de lagfarna domarnas åsikter ett

större genomslag på beslutsfattandet än vad nämndemännens åsikter får. Ändå upplever

nämndemän enligt flera studier att de har ett betydande inflytande över beslutsfattandet

(Pomorski 1975:202, Ivkovic 2007:444). Vilken inflytande har då nämndemännen i det

svenska rättssystemet på beslutsfattandet? Det undersöks genom frågan: ”hur stort

                                                                                                               16  Appendix 1 fråga 34. Appendix 2 fråga 33.

  33  

inflytande anser du att dina synpunkter har över beslutsfattandet?”17.

5.3.1 Hypoteser: forskningsfråga nummer tre

Tidigare forskning har uniformt visat att nämndemännen ser sig själva som aktiva under

överläggningen, medan lagfarna domare tenderar att se nämndemännen som mindre

aktiva (Ivkovic 2003, Malsch 2009, Machura 2001, Machura 2007). Mot bakgrund av

tidigare forskning förväntas svenska nämndemän därför anse sig vara aktiva under

överläggningen, medan lagfarna domare möjligen kommer att se dem som något mindre

aktiva. En tidigare svensk studie av Diesen (1996:222) fann att 97% av de lagfarna

domarna ansåg att nämndemännen inte var aktiva under rättegången, vilket kan jämföras

med att 25% hade samma uppfattning vad gäller överläggningen. Det finns därför en viss

förväntan på att lagfaren domare ska se nämndemännen som mer aktiva under

överläggningen än under rättegången. Enligt flera studier anser nämndemännen själva att

de har ett stort inflytande över den slutliga domen (Pomorski 1975:202, Ivkovic

2007:444), varför det finns en viss förväntan att svenska nämndemän också ska uppleva

att de har det. Vad gäller hur ofta respondenterna uppger att de har reserverat sig mot ett

beslut så torde det inte vara så många, mot bakgrund av de många studier som visat att

man särskilt i det svenska fallet uppnår full konsensus i merparten av fallen (Von Porath

Berge 1994 i Diesen 1996, Berggren och Bruun 1994 i Diesen 1996, Sjöström 2011). Mot

bakgrund av den höga nivån av konsensus samt tidigare studier som visat att

nämndemän sällan har åsikter som skiljer sig från lagfaren domare (Machura 2007,

Ivkovic 2001, Machura 2001) finns en viss förväntan att svenska nämndemän inte

framhåller en annan åsikt än lagfarna domare särskilt ofta. Huruvida den höga graden av

konsensus som uppmäts i tidigare studier är ”konstgjord” på så sätt att man diskuterat

fram tills alla är överens är mycket intressant. Enligt Machura (2001:463) finns ett sådant

konsensusskapande i det tyska nämndemannasystemet, och även svenska nämndemän

har i en tidigare studie uppgett att man ofta diskuterar sig fram till konsensus (Diesen

1996:225). Det kommer dock återigen testas i den här studien.

• Nämndemännen anser sig som mer aktiva under överläggningen än vad lagfaren

domare anser att de är.

• Lagfaren domare ser nämndemännen som mer aktiva under överläggningen,

jämfört med under rättegången.

                                                                                                               17  Appendix 1 fråga 17. Appendix 2 fråga 16.

  34  

• Nämndemännen anser att de har ett stort inflytande över beslutsfattandet.

• Varken nämndemän eller lagfaren domare reserverar sig ofta mot beslut.

• Att många beslut fattas utan reservation beror på att man under överläggningen

diskuterar sig fram till konsensus.

Innan studiens resultat presenteras och vi får reda på huruvida hypoteserna till de tre

forskningsfrågorna stämmer eller inte, kommer en beskrivning om hur studien har

genomförts.

6. Studiens genomförande

Studien har försökt finna svar på hur svenska nämndemän och lagfarna domare ser på

nämndemännens funktion och prestation i det svenska rättssystemet genom en

enkätundersökning. Enkäten var utformad som en webbenkät och spreds till såväl

nämndemän som lagfarna domare vid svenska tingsrätter, hovrätter, förvaltningsrätter

och kammarrätter. Materialet samlades in mellan den 4 november 2014 till den 25

november 2014 med hjälp av ett enkätverktyg från Surveygizmo. Resultaten har analyserats

i statistikprogrammet SPSS. Nedan följer ett avsnitt om enkätens utformning följt av en

beskrivning om hur enkäten spreds till lagfarna domare och nämndemän. Avsnittet

avslutas med en kort beskrivning av respondenternas karakteristika.

6.1. Enkätens utformning

Enkäten har varit influerad av tidigare empirisk forskning på nämndemän och lagfarna

domares syn på nämndemännen vad gäller såväl funktion som prestation. Att låta

enkäten vara inspirerad av tidigare forskning kan sägas vinna två fördelar: frågorna är

redan granskade och omdiskuterade i forskarsamhället, samt att resultaten från

undersökningen i ett senare skede kan komma att jämföras med tidigare forskning

(Esaiasson et al. 2012:241). Att jämföra och relatera studien till tidigare forskning kan

sägas vara särskilt viktigt i forskningen kring nämndemannasystem, då den empiriska

forskningen är synnerligen begränsad. Exempelvis skriver Hans: ”to move research in

this area to the next level, scholars should develop a common set of questions that can

be asked across a range of countries and different systems” (2008:284). Den här studien

kan ses som ett försök till att syntetisera tidigare forskning på nämndemän och lagfarna

domares uppfattningar om såväl nämndemännens funktion som agerande samtidigt som

  35  

ny kunskap i form av empirisk data samlas in.

Enkäten till såväl nämndemän som lagfarna domare finns att studera i appendix 1 och 2.

Kort kan nämnas att enkäten var uppdelad i tre skilda block som rörde

nämndemannasystemet generellt, nämndemännens agerande samt nämndemännen och

de lagfarna domarnas samarbete. Respondenterna kontrollerades även för ett antal

kontrollvariabler samt fick ta ställning till några blandade påståenden om

nämndemannasystem. Avslutningsvis hade de även möjlighet att lämna övriga

kommentarer. Såväl nämndemännen som de lagfarna domarna fick i princip identiska

enkäter med skillnaden att frågorna var ”spegelvända” för att anpassas till respektive

respondentgrupp. Det vill säga, medan de lagfarna domarna fick frågor om hur de

uppfattar nämndemännens funktion och agerande fick nämndemännen svara på hur de

uppfattade sin egen funktion och prestation. Forskning har visat att respondenter

tenderar att övervärdera sin egen insats när de ombeds svara på frågor om sig själva. Det

vill säga att de svarande tenderar att värdera sin egen insats som bättre än gemene mans

vad gäller till exempel bilkörning (se exempelvis Svensson 1981). Samtidigt förväntas

respondenterna bättre kunna svara på hur de själva agerar än att dra generella slutsatser

om hur deras nämndemannakollegor gör, varför frågorna ändå är formulerade i ”du”-

form.

Frågorna och svarsalternativen har utformats i vad som kan anses som vaga ordalag. Ord

som ”generellt sett”, ”ofta” och ”sällan” har används återkommande. Sådana

formuleringar kan vara problematiska, då orden kan uppfattas olika av olika personer

(Esaiasson et al 2012:245). Svarsalternativ som dessa har dock ändå använts i enkäten i

enlighet med tidigare forskning18. Även om svarsalternativens formulering kan skapa viss

begreppsförvirring bland respondenterna, gör uppsatsen ingen ansats till att beskriva hur

ofta nämndemännen de facto gör si eller så. Undersökningen är endast centrerad till att

undersöka nämndemän och lagfarna domares upplevelser. Att någon ser sig som mycket

passiv under överläggningen medan en annan ser sig som passiv – trots att de egentligen

deltar lika mycket – är således inget ”fel” då respondenternas upplevelser står i centrum,                                                                                                                18  Machura (2003) använder exempelvis följande svarsalternativ: ”very”, ”quite”, ”somewhat”, ”hardly” eller ”not at all” medan Ivkovic (2003:116) exempelvis använder svarsalternativ såsom ”in a few deliberations” eller ”never”. Machura (2007) använder svarsalternativ från ”agree fully” till ”do not agree at all”, vilket efterliknats i enkätens avslutande avsnitt bestående av påståenden.

  36  

inte deras faktiska agerande. I enkäten har inga vet ej-svarsalternativ erbjudits. Forskning

har visat att en uteslutning av vet ej-alternativ inte påverkar frågornas reliabilitet och

validitet negativt (Krosnick 1999 i Esaiasson et al 2012:247). Att inget vet ej-svar har

erbjudits har motiverats av att respondenterna har förutsatts kunna uppskatta exempelvis

hur ofta de uttrycker en åsikt som skiljer sig från den lagfarna domarens eller hur väl de

upplever att de förstår juridiska sakfrågor, då frågorna utgår från dem och deras

upplevelser. Det har dock funnits möjlighet att lämna frågor obesvarade, vilket har

används i viss utsträckning (se kolumnen ”obesvarad” i appendix 1 och 2).

Likt beskrevs under avsnitt 4.2.2. och 4.3.2, skiljer sig förfarandet i allmän domstol

avsevärt från förfarandet i allmän förvaltningsdomstol. I de respektive domstolarna

används olika uttryck och begrepp. Exempelvis heter rättegång i allmän domstol

huvudförhandling, medan man i förvaltningsdomstol antingen kan ha en skriftlig eller

muntlig förhandling. I enkäten – som riktar sig till både allmän domstol och allmän

förvaltningsdomstol – användes begreppet ”rättegång” 19. Tanken var att begreppet skulle

vara applicerbart på de båda domstolstyperna. Viktigt att notera inför den fortsatta

läsningen är att det finns indikationer på att ordet dock har förvirrat somliga

respondenter, särskilt personer verksamma i förvaltningsrättsliga domstolar. De har haft

svårt att avgöra huruvida begreppet innefattar såväl muntlig som skriftlig förhandling,

eller om frågan enbart varit riktad mot respondenter verksamma vid allmänna domstolar.

Att enkäten varit utformad med en mer lekmannamässig terminologi kan i detta avseende

ha påverkat utfallet på enkäten negativt, då respondenterna blivit osäkra på vad som

avses.

6.2. Spridningen av enkäten

Arbetets frågeställning har operationaliserats genom en webbenkät. Det främsta skälet till

att använda en webbenkät var att få så stor spridning som möjligt såväl geografiskt som

gällande antal respondenter. Enkäten riktade sig till nämndemän och lagfarna domare i

tingsrätt, hovrätt, förvaltningsrätt och kammarrätt. Undersökningen är således begränsad

till de domstolar där lagfarna domare och nämndemän överlägger tillsammans. Då

                                                                                                               19  Ordet ”rättegång” används kanske mest i enklare beskrivningar av domstolsväsendet. Se exempelvis ’Det svenska rättsväsendet – en kort introduktion’ utgett av Justitiedepartementet (2012) i källförteckningen. Där finns rubrikerna ”rättegången i allmän domstol” och ”rättegången i allmän förvaltningsdomstol” på sida 15 och 16.

  37  

tillvägagångssättet vad gäller spridningen av enkäten skiljer sig mellan de två

respondentgrupperna, behandlas de i nedanstående stycken separat.

6.2.1. Enkät till lagfarna domare

Enkäten till de lagfarna domarna har spridits till samtliga tingsrätter, hovrätter,

förvaltningsrätter och kammarrätter i Sverige utom en. Domstolarna är fördelade enligt

tabell 1 längre ner. Respektive domstol kontaktades via deras allmänna mejladress som

stod att finna via Domstolsverkets hemsida. I mejlet ombads domstolen att skicka en

mejllista över samtliga lagfarna domare. Lagfarna domare specificerades till rådmän,

fiskaler, assessorer, beredningsjurister samt notarier som kommit så långt i sin utbildning

att de dömer tillsammans med nämndemän. De flesta domstolar återkom med svar inom

några dagar. I de fall svar inte erhållits efter ett par veckor, skickades påminnelse per mejl

och somliga domstolar kontaktades även per telefon. Domstolarna kontaktades ett antal

veckor innan länken till webbenkäten började spridas. Syftet med det var att effektivisera

insamlingen av enkäten när den väl påbörjats.

I det ursprungliga mejlet efterfrågades likt nämnt ovan en mejllista över samtliga lagfarna

domare anställda vid respektive domstol. Trots den specifika efterfrågan av en mejllista

var det flera domstolar som på eget bevåg bad om att få sprida länken till enkäten internt.

Det vill säga, information om undersökningen samt länken till enkäten skickades till en

kontaktperson som sedan vidarebefordrade det till sina lagfarna kollegor. Skälen som

uppgavs i samband med förslaget var dels att man var restriktiv och inte ville lämna ut

mejladresser till domare ”i onödan” samt av effektivitetsskäl då det av somliga ansågs

snabbare att förmedla det internt än att sammanställa en mejllista. Domarkåren är på

grund av dess arbete en utsatt grupp och den oro som flera domstolar uttryckte med

anledning av att sprida de lagfarna domarnas mejladresser är med största sannolikhet

befogad. Hjälpen med att sprida länken internt hade även tidseffektiva fördelar då

mindre tid behövdes läggas på rent administrativa uppgifter. Varför ombads då inte alla

domstolar att sprida länken internt? Domstolarna har inte någon skyldighet att hjälpa till

med sådana utskick – i motsats till domarnas adresser vilka har rätt att begäras ut – varför

en sådan förfrågan hade kunnat resultera i ett antal negativa svar med hänvisning till

exempelvis hög arbetsbelastning. Det kan dock finnas en viss problematik i att somliga

respondenter – omkring fyra av tio – fått inbjudan att delta i enkäten direkt från

uppsatsförfattaren medan resterande fått information och inbjudan från en kollega.

  38  

Exempelvis skulle respondenterna kunna vara mer misstänksamma mot ett mejl från en

utomstående person. En lagfaren domare ringde exempelvis för att informera om att hon

fått länken till enkäten via mejl från uppsatsförfattaren men att hon inte kunde delta på

grund av att interna, datatekniska riktlinjer förhindrade henne att klicka på länken. Det

går inte att utesluta att fler lagfarna domare resonerat på samma sätt. Samtliga lagfarna

domare har dock – oavsett om de fått mejl från uppsatsförfattaren direkt eller via en

kontaktperson – fått samma instruktioner och samma information om syftet med

undersökningen.

Samtliga domstolar fick den 4 november 2014 ett mejl innehållandes länken till enkäten,

information om undersökningen samt instruktioner till vilka undersökningen riktade sig

till. Även de lagfarna domare som fick mejl direkt från uppsatsförfattaren kontaktades

den 4 november. I utskicket var sista svarsdagen tydligt utmärkt. Trots att de domstolar

som förmedlade länken internt hade kontaktats på förhand om när enkätundersökningen

skulle börja, varierade det när domstolarna internt skickade ut mejlet. Minst tid fick

lagfarna domare vid Kammarrätten i Göteborg, som endast fick en dag på sig att svara.

Tabel l 1. Kontaktade domstolar e f t er förmedl ingssät t .

Tingsrätt Hovrätt Förvaltningsrätt Kammarrätt

Skickat mejllista 29 st 2 st 6 st 0 st

Procent 62% 33% 50% 0%

Skickat internt 18 4 st 6 st 4 st

Procent 38% 66% 50% 100%

Antal 47 st 6 st 12 st 4 st

Majoriteten av tingsrätterna har valt att skicka mejllistor. En förklarande orsak kan vara

att tretton av tingsrätterna som valt att skicka mejllista endast haft tio eller färre anställda

lagfarna domare, varför man möjligen resonerat att det går snabbare att skriva ihop en

lista än att förmedla internt. Vid hovrätt och kammarrätt har dock den interna

förmedlingen dominerat. Anmärkningsvärt är att samtliga kammarrätter valde att sprida

länken internt. Förvaltningsrätterna var den domstolstyp som hade mest jämn fördelning

mellan mejllistor och internutskick.

  39  

Det antal som enligt uppgift fick länken till enkäten var 2084 lagfarna domare. Det ska

dock tilläggas att underlaget för att beräkna hur många lagfarna domare som fått mejl

med länken till enkäten – och därmed ses som potentiella respondenter – inte är fullt

pålitligt. Detta bland annat då somliga domstolar inte hade färdiga förteckningar över

vilka tingsnotarier som hade behörighet att döma, varför inbjudan i somliga fall även

skickats till personer som inte var aktuella att delta i undersökningen. Exakt hur många

som i realiteten fick mejlet med länken till enkäten är således svårt att uttala sig om med

full säkerhet. Sammanlagt vet vi dock att 604 lagfarna domare deltog i enkäten. 31

enkätsvar togs bort då respondenterna inte svarat på någon fråga och därför inte kan

sägas ha deltagit i undersökningen. Troligen har personerna granskat frågorna för att se

om de vill delta i undersökningen, eller för att kontrollera innehållet innan enkäten

förmedlades vidare internt.

Diagram 1. Möj l iga & faktiska respondenter e f t er domsto ls typ, lag farna domare .  

 

Generellt har den fördelningen av respondenter en jämn spridning mot bakgrund av hur

många som enligt uppgift fick tillgång till enkäten. Lagfarna domare i tingsrätt och i viss

mån även kammarrätt tenderar dock att ha svarat på enkäten i högre utsträckning.

6.2.2. Enkät till nämndemän

Den ursprungliga idén var att sprida enkäten till nämndemännen med hjälp av

tingsrätterna, hovrätterna, förvaltningsrätterna och kammarrätternas register över

verksamma nämndemän vid respektive domstol. Det visade sig dock att

Tingsrätt 54%

Hovrätt 11%

Förvaltningsrätt 27%

Kammarrätt 8%

Fördelning faktiska respondenter, n=604

Tingsrätt 49%

Hovrätt 15%

Förvaltningsrätt 30%

Kammarrätt 6%

Fördelning möjliga respondenter, n=2084

  40  

nämndemännens personuppgifter – däribland mejladresser – är sekretessbelagda och

därför omöjliga att begära ut. Detta då nämndemännen inte kan betraktas som statliga

tjänstemän utan snarare privatpersoner med ett samhälleligt uppdrag. De har därför inte

heller någon mejladress kopplad till sitt arbete som nämndeman. Enkäten till

nämndemännen kom därför att spridas i samarbete med Nämndemännens Riksförbund.

Efter samråd med förbundsordföranden Lars Lassinantti kontaktades respektive lokal

nämndemannaförening separat för hjälp med spridning av enkäten. Uppsatsförfattaren

fick inte själv tillgång till de potentiella respondenternas e-postadresser utan länken till

enkäten förmedlades genom en kontaktperson vid respektive nämndemannaförening. Ett

undantag fanns dock. I Vänersborgs Nämndemannaförening hade endast tio av 73

medlemmar uppgett sin mejladress. Till dessa tio medlemmar skickade uppsatsförfattaren

länken till direkt utan mellanhand, efter samråd med föreningens kontaktperson.

Samtliga nämndemannaföreningar kontaktades några veckor innan spridningen av

enkäten för att effektivisera insamlingen av data. Att få tag på kontaktpersoner vid alla

5220 nämndemannaföreningar visade sig vara ett mödosamt arbete, och många mejl och

telefonsamtal ringdes innan kontaktuppgifterna var insamlade. Endast en

nämndemannaförening valde att inte delta i undersökningen. Övriga

nämndemannaföreningar fick den 4 november ett mejl innehållandes länken till enkäten

samt instruktioner till mottagarna. Det framgick tydligt av mejlet när sista svarsdag för

enkäten var. Därefter ombads kontaktpersonen vid respektive nämndemannaförening

återkomma med hur många nämndemän han eller hon vidareförmedlat länken till. Även

om de flesta svarade omgående, tog vissa föreningar längre tid på sig. Faktum är att fem

nämndemannaföreningar – trots löfte om att delta samt flera påminnelser per mejl och

telefonsamtal – aldrig återkom med om eller till hur många de skickat enkäten till. Den

säkerhetsställda siffran över antalet nämndemannaföreningar som deltog i enkäten är

därför 46 stycken.

                                                                                                               20  Lista över samtliga nämndemannaföreningar finns på nrfm.se, se källförteckning. Observera att Borlänge, Falun och Ludvika Nämndemannaförening anslutit sig till Nämndemannaföreningen vid Falu Tingsrätt, och således kontaktats därigenom. Arvika Nämndemannaförening har anslutits sig till Värmlands Nämndemannaförening, och kontaktades därför inte heller separat. Det sammanlagda antalet nämndemannaföreningar enligt nmrf.se är 56, men i realiteten är de – på grund av sammanslagningar – endast 52 till antalet.

  41  

Somliga lokala nämndemannaföreningar spred på eget bevåg länken till fler nämndemän

än vad som var medlemmar i föreningen, exempelvis nämndemän verksamma i den

domstol som fanns i föreningens närområde. Enkäten spreds alltså med hjälp av de

lokala nämndemannaföreningarna, men det finns indikationer på att även andra

nämndemän än de som är medlemmar fick ta del av länken till enkäten. Att gå via de

lokala nämndemannaföreningarna var snarare ett praktiskt än forskningsmotiverat

tillvägagångssätt, och att andra nämndemän än de som är medlemmar i en

nämndemannaförening fick möjlighet att delta i enkäten utgör inget fel. Tvärtom kan det

istället vara ett metodproblem att gå via nämndemannaföreningarna som kan tänkas

samla en viss typ av nämndemän, exempelvis de mest engagerade. Undersökningen kan

därför inte sägas utgå från en totalpopulation. Vidare har undersökningen – likt de flesta

enkäter – ett generellt problem med självselektion där det inte går att utesluta att en viss

typ av nämndemän och lagfarna deltagit, exempelvis de mest negativa eller de mest

positiva. Att omkring en tredjedel av alla Sveriges nämndemän – 3037 stycken – i

slutändan nåddes av enkäten måste ändå ses som ett fullgott resultat mot bakgrund av de

formella hinder som fanns mot att begära ut nämndemännens kontaktuppgifter. Då

länken till enkäten förmedlats via mellanhand är det dock svårt att veta exakt hur många

som getts möjlighet att delta i enkäten. Vad vi de facto vet är däremot att 1443

nämndemän tog sig tid att delta i enkätundersökningen, efter att 99 enkätsvar tagits bort

då ingen fråga hade besvarats.

6.3. Vilka har deltagit i undersökningen?

Totalt deltog 1443 nämndemän och 604 lagfarna domare i enkätundersökningen.

Enkäten skickades ut till vad som beräknats till 3037 nämndemän och 2084 lagfarna

domare. Nästan hälften av de tillfrågade nämndemännen deltog i enkäten, vilket innebär

en svarsfrekvens på 48%. Vad gäller lagfarna domare deltog mer än var fjärde tillfrågad

då svarsfrekvensen hamnade på 29%. Svarsfrekvensen är således relativt låg, vilket gör att

endast försiktiga slutsatser kan dras av studien. Antalet respondenter är dock betydligt

fler jämfört med tidigare empiriska studier21. Vilka var det då som faktiskt deltog i

enkäten?

                                                                                                               21  Machuras studie omfattar exempelvis 568 nämndemän (2001:456), Ivkovic 229 nämndemän (2003:109), Klami och Hämäläinen 352 nämndemän och lagfarna domare (1992:53). Malsch har intervjuat sex lagfarna domare och sex nämndemän i den danska studien (2009:117) samt tre lagfarna domare och nio nämndemän i den tyska (2009:136).

  42  

En majoritet av nämndemännen som deltog i undersökningen är verksamma inom de

allmänna domstolarna. Det är viktigt att ha i åtanke inför det nedanstående

resultatavsnittet, då slutsatser för nämndemän i förvaltningsrätt och kammarrätt

följaktligen är mer osäkra på grund av det mindre underlaget. Hälften av nämndemännen

är över 65 år och uppger att de är ålderspensionärer, vilket ger en tyngdvikt åt äldre

nämndemän. Omkring 30% av nämndemännen är anställda medan 10% driver eget

företag. I undersökningen finns en viss tyngdpunkt åt välutbildade nämndemän, där

omkring 45% av de svarande uppger att de har examen från högskola eller universitet.

Omkring 10% av de svarande har grundskola som högsta utbildningsnivå. En dryg

tredjedel av nämndemännen har varit nämndeman i fyra år eller mindre, medan var fjärde

tjänstgjort mellan fem och åtta år. Nämndemännen är jämnt fördelade vad gäller kön, där

52% är kvinnor och resten män.

Diagram 2. Domstols typ och er farenhet e f t er respondentgrupp.  

Även de lagfarna domarna är jämnt fördelade mellan könen: 52% av de svarande var

män och resten kvinnor. Knappt hälften av respondenterna hade tjänstgjort som lagfaren

i fyra år eller mindre medan drygt var femte lagfaren domare hade tjänstgjort i mer än 16

år. Även bland de lagfarna domare finns en tyngdpunkt mot tingsrätt och hovrätt då

knappt 70% av respondenterna är verksamma inom de allmänna domstolarna. En

majoritet av respondenterna hade befattningen rådman eller lagman, omkring 16% var

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                             Diesens svenska studie bestod av 100 nämndemän och lika många lagfarna domare (1996:208).

0%  10%  20%  30%  40%  50%  

Erfarenhet

Nämndemän  

Lagfarna  domare    

0%  20%  40%  60%  80%  100%  

Domstolstyp

Nämdemän  

Lagfarna  domare  

  43  

tingsnotarier och 12% fiskaler. På diagram 2 på ovanstående sida illustreras att

nämndemännen i högre grad tjänstgjorde i tingsrätt, medan lagfarna domare generellt sett

hade kortare erfarenhet av sitt uppdrag jämfört med nämndemännen.

7. Resultat

Nedanför redogörs för studiens huvudsakliga resultat, redovisade i kronologisk ordning

utefter forskningsfråga. I respektive avsnitt presenteras först de huvudsakliga fynden,

vilka sedan används för att svara på respektive forskningsfråga med tillhörande hypoteser

i ett avslutande stycke. En överskådlig svarsfördelning för alla frågor finns att beskåda i

appendix 1 och 2. Där presenteras endast svaren uppdelade efter nämndemännen och de

lagfarna domarna, alltså inte utefter några av de andra kontrollvariablerna.

7.1. Nämndemännens funktion i det svenska rättssystemet

Respondenternas syn på nämndemännens funktion i det svenska rättssystemet relaterar

till studiens första forskningsfråga: vilken och hur viktig funktion menar svenska

nämndemän och lagfarna domare att nämndemän fyller i det svenska rättssystemet?

Frågan har bland annat undersökts genom respondenternas generella syn på

nämndemannasystemet samt vilka för- och nackdelar de ser med systemet. För en mer

överskådlig presentation av resultaten har frågan delats in i två delar; vilken samt hur viktig

funktion nämndemännen har i det svenska rättssystemet. Först av allt är intressant att se

huruvida respondenterna alls ser nämndemännen som en viktig funktion eller inte.

Resultatet presenteras nedan.

En kraftig majoritet av nämndemännen uttryckte en positiv inställning till det svenska

nämndemannasystemet. Omkring 90% av nämndemännen uppgav att de har en positiv

eller mycket positiv inställning till nämndemannasystemet. De lagfarna domarna

uppvisade en inte fullt lika positiv inställning men en majoritet av dem uppger att de är

neutralt eller positivt inställda till det svenska nämndemannasystemet. Omkring 40% av

de lagfarna domarna svarade dock att de är mycket negativt eller negativt inställda till

systemet, vilket är en klart större andel jämfört med nämndemännen. Bland de icke

ordinarie domarna – det vill säga beredningsjurister, tingsnotarier, fiskaler och assessorer

– uppgav en majoritet på 55% att de har en negativ eller mycket negativ inställning till

  44  

det svenska nämndemannasystemet. Ordinarie domare – det vill säga rådmän och lagmän

– har generellt en mer positiv inställning: endast 35% av dem uppger att de har en

negativ eller mycket negativ inställning till nämndemän. Studien visar också att lagfarna

domare är mer positivt inställda till att avskaffa nämndemannasystemet än vad

nämndemännen är. Var tredje lagfaren domare instämmer helt eller i hög grad i

påståendet att det svenska nämndemannasystemet bör avskaffas, i jämförelse med knappt

0,5% av nämndemännen. Mot bakgrund av det verkar det som att svenska lagfarna

domare ser nämndemännen som en mindre viktig funktion i rättssystemet, jämfört med

svenska nämndemän.

Somliga respondenter valde att utveckla sin syn på det svenska nämndemannasystemet

under enkätens fria ord. En lagfaren domare skrev att ”med nämndemannasystemet är

det som med demokrati; det är inte något bra system, men så länge ingen kommer på ett

bättre, så får vi nöja oss med det”. Även flera nämndemän uttryckte en liknande åsikt,

exempelvis skrev en av dem: ”det är inte ett supersystem men jag har inte sett något

förslag som är bättre än det vi nu har – än”. Undersökningen visade också att ordinarie

domare har en mer positiv inställning till nämndemannasystemet än icke ordinarie

domare. En lagfaren domare skrev på ämnet att ”de yngre domarna har en något mindre

acceptans av nämndemän. Jag tror de ändrar sig med tiden”. En nämndeman skrev att

”yngre jurister är mer negativa till nämndemännen än de äldre” medan ytterligare en

nämndeman skrev att ”de mer erfarna tar större hänsyn till nämndemännen än de

orutinerade”. Ett oväntat men intressant fynd är alltså att mer erfarna domare tenderar

att värdera nämndemännens funktion högre än yngre jurister.

På frågan vilka främsta för- respektive nackdelar som finns med det svenska

nämndemannasystemet hade respondenterna möjlighet att välja flera alternativ. Generellt

kan sägas att de lagfarna domarna var mer generösa med att fylla i nackdelar medan

nämndemännen var mer generösa med att fylla i fördelar. I genomsnitt angav varje

nämndeman 2,65 fördelar medan lagfarna domare i genomsnitt bara angav 1,4 fördelar.

Samtidigt kryssade nämndemännen i genomsnitt endast i 0,8 nackdelar medan lagfarna

domare i genomsnitt kryssade i 2,9 nackdelar. De fem viktigaste för- och nackdelarna

bland såväl nämndemän som lagfarna domare presenteras nedan.

  45  

Tabel l 2. Vanligaste för - och nackdelarna med nämndemannasystemet e f t er respondentgrupp.

Fördelar Nackdelar

Nämndemän Lagfarna domare Nämndemän Lagfarna domare

1. Bredare perspektiv &

livserfarenheter (76%)

1. Bredare perspektiv &

livserfarenheter (54%)

1. Brist på juridisk kunskap (24%).

1. Subjektivt beslutsfattande

(73%)

2. Mer demokratiskt (58%)

2. Skydd mot teknokrati (23%)

2. Subjektivt beslutsfattande

(15%)

2. Brist på juridisk kunskap (58%)

3. Mer rättssäkert (56%)

3. Mer demokratiskt (23%)

3. Politiskt färgat (14%)

3. Mindre rättssäkert (46%)

4. Skydd mot teknokrati (30%)

4. Bättre lokal förankring (17%)

4. Mer tidskrävande (14%)

4. Mer tidskrävande (42%)

5. Bättre lokal förankring (21%)

5. Folkbildande (14%)

5. Mer kostsamt (12%)

5. Politiskt färgat (35%)

Intressant är att medan en majoritet av nämndemännen uppgav att en fördel med

nämndemannasystemet är att det är mer rättssäkert, så uppgav nästan lika många lagfarna

domare att en nackdel med nämndemannasystemet är att det är mindre rättssäkert. Båda

respondentgrupperna värderar nämndemännens demokratiska funktion högt, exempelvis

att nämndemännen tillför bredare perspektiv och livserfarenheter och ett mer

demokratiskt rättsväsende. De lagfarna domarna värderade som grupp skydd mot

teknokrati något högre än nämndemännen, även om en större andel nämndemän

kryssade i det alternativet. I de fria kommentarerna framhöll flertalet lagfarna domare att

den främsta funktionen med nämndemän är deras insyn samt att de fungerar som

”bollplank” och tvingar de lagfarna domarna att motivera sina beslut. En lagfaren

domare skrev att ”fördelen med nämndemän är att man tvingas berätta vad man tycker

och hur man tänker och därmed inte kan gå upp på kontoret och tycka och tänka utan

andras insyn”. En annan var av liknande åsikt och uttryckte det som att ”även om nyttan

med lekmannadomare överdrivs kraftigt finns det en poäng med lekmän i domstolar.

Detta dels för insynens skull, men framför allt för att lagfarna domare under

överläggningen ska kunna bolla tankar och pröva om det juridiska resonemang som

ligger till grund för domarens bedömning kan förklaras för en lekman på ett begripligt

sätt. Att många av domarna är positiva till nämndemännen tror jag beror på just detta”.

  46  

Denna främst proceduriella funktion har även pekats ut av lagfarna domare i tidigare

undersökningar (Klami och Hämäläinen 1992, Malsch:142). Under de fria orden

tenderade nämndemän att framhålla mer demokratiska funktioner med att involvera

nämndemän i dömande verksamhet. En nämndeman skrev exempelvis att   ”en av våra

viktigaste uppgifter är att sprida kunskap i samhället om vårt rättssystem” medan många

framhöll att nämndemännens viktigaste funktion är att ”folket döms av sina likar”.

Medan tre av fyra nämndemän helt eller i hög grad instämmer i påståendet att

nämndemän bidrar till ett starkare förtroende för rättssystemet, instämde en majoritet av

de lagfarna domarna endast i låg grad eller inte alls i samma påstående.

Noterbart är att relativt få av respondenterna ansåg att en fördel med det svenska

nämndemannasystemet är att nämndemännen har en bra lokal förankring. Omkring var

femte nämndeman och lagfaren domare ansåg att en av fördelarna med

nämndemannasystemet var just bättre lokal förankring. Fyra av tio nämndemän i hög

grad eller helt instämde med påståendet att nämndemän bättre representerar

lokalsamhället än lagfarna domare. Samma siffra bland lagfarna domare var dock knappt

sex procent, vilket troligen beror på att de inte anser sig vara sämre representanter för

lokalsamhället än nämndemännen. Angående detta skrev en lagfaren domare: ”Till det

kommer argumentet om folkförankring. Och det hade kanske varit sant om

nämndemännen speglade folket. Det gör de inte: de speglar de folkvalda, vilka är lika lite

representativa för folkflertalet som vi jurister”. Även om den tredje största nackdelen

med nämndemannasystemet enligt nämndemännen är att systemet är politiskt färgat,

dementerade många respondenter att nämndemän ger uttryck för politiska åsikter i

samband med sitt nämndemannauppdrag. En nämndeman uppgav att ”jag har nästan

aldrig kunnat förutse uppfattningar med utgångspunkt ifrån nämndemännens politiska

hemvist, om jag ens vet vilken den är” medan en lagfaren domare skrev: ”ser egentligen

inga problem med att nämndemännen tillsätts politiskt, då jag aldrig noterat att den

politiska hemvisten fått genomslag i dömandet”. Flera lagfarna domare – och till viss del

även nämndemän – uttryckte under de fria orden att rekrytering via politiska partier inte

är optimal på grund av grund av bristande representativitet. Medan en majoritet av de

lagfarna domarna instämde helt eller i hög grad med påståendet att det är bra att

nämndemännen inte längre ska väljas i samband med de politiska valen22, sade sig dock

                                                                                                               22  Appendix 1 fråga 33. Appendix 2 fråga 32.

  47  

en knapp majoritet av nämndemännen endast instämma i låg grad eller inte alls med

samma påstående.

7.1.1. Svar på forskningsfråga nummer ett

Vilken och hur viktig funktion menar då svenska nämndemän och lagfarna domare att

nämndemän fyller i det svenska rättssystemet? En tolkning av studiens resultat är att

svenska nämndemän värderar nämndemännens funktion i rättssystemet som mer viktig

än de lagfarna domarna. Nämndemännen som grupp har en klart mer positiv inställning

till systemet och nästan en obefintlig andel vill avskaffa systemet. Bland de lagfarna

domarna var istället en tredjedel positivt inställda till att avskaffa systemet. Resultatet kan

ses som förvånande mot bakgrund av Diesens (1996) svenska studie som fann att endast

sex procent av de lagfarna domarna ville avskaffa nämndemannasystemet. Dessutom

anser var tionde lagfaren domare att nämndemännen stärker förtroendet för

nämndemännen, vilket ytterligare spär på bilden att de inte ser nämndemännen som en

lika viktig funktion i det svenska rättssystemet som nämndemännen gör. Mot bakgrund

av det kan en av de förväntade hypoteserna sägas vara uppfyllda:

ü Nämndemännen förväntas se nämndemannasystemet som en viktigare funktion

än lagfarna domare (mer positiv inställning och färre som vill avskaffa systemet).

Vilken funktion fyller då nämndemännen i rättsystemet enligt respondenterna? Ett kort

svar på frågan är att såväl nämndemän som lagfarna domare anser att nämndemännen

främst har en demokratisk funktion genom att föra in bredare perspektiv och

livserfarenheter samt göra den dömande verksamheten mer demokratisk. De lagfarna

domare tenderade i enlighet med tidigare forskning (Klami och Hämäläinen 1992:55,

Malsch:142) se att nämndemännen fyller en viktig funktion som skydd mot teknokrati

och genom insyn och ”bollplank”. De lagfarna domarna uppgav dock mer än tre gånger

så många nackdelar med nämndemannasystemet än nämndemännen. Nämndemännen

uppgav i sin tur knappt dubbelt så många fördelar med det svenska

nämndemannasystemet som de lagfarna domarna, vilket gör att även den första

forskningsfrågans andra hypotes kan sägas vara uppfylld.

ü Nämndemännen och lagfarna domare förväntas främst se att nämndemännen

fyller en demokratisk funktion. Det finns en viss förväntan att lagfarna domare

kommer att se förre fördelar med nämndemannasystemet än nämndemännen.

  48  

Vad som oväntat framkom – under såväl enkätsvaren som till viss del under de fria

orden – var att ordinarie domare verkar vara mer positivt inställda till nämndemännen.

7.2. Nämndemännens aktivitet under rättegången

Nämndemännens aktivitet under rättegången har i den här undersökningen studerats för

att försöka svara på arbetets andra forskningsfråga: hur upplever svenska nämndemän

och lagfarna domare nämndemännens prestation och agerande under rättegång? Frågan

har – i enlighet med tidigare forskning – mycket kommit att behandla nämndemännens

frågevanor under rättegången. Även andra aspekter – exempelvis hur skickliga

respondenterna upplever att nämndemännen är på att bedöma bevisning och förstå

juridik – har också studerats. Då nämndemännens frågevanor under rättegången dock

har visat sig få många respondenter att reagera, börjar vi där.

Det finns indikationer på att många respondenter har upplevt frågan om

nämndemännens frågevanor under rättegången som verklighetsfrånvänd. Flera

nämndemän beskriver att de enligt praxis inte får yttra sig under rättegången, och att de

bara kan ställa en fråga genom att skriva den på en lapp och ge till den lagfarna domaren.

Somliga nämndemän uppgav att de inte trodde sig få ställa frågor överhuvudtaget: ”vi

nämndemän får inte ställa frågor under själva rättegången!”, ”under själva rättegången får

nämndemän inte blanda sig i” och ”det har ju uttryckligen sagts att det får man inte göra.

På sin höjd skriva en lapp med fråga”. Flera nämndemän beskriver att de aldrig varit med

om att någon nämndeman ställt en fråga under rättegången, utan att man antingen kan

skriva en lapp eller under pausen be lagfaren domare ställa en viss fråga. Likt vad som

diskuterades under avsnitt 4.2.2 och 4.2.3, finns dock inget formellt hinder för svenska

nämndemän att ställa frågor under rättegång. Inför den fortsatta läsningen kan det dock

ändå vara bra för läsaren att vara informerad om att många nämndemän inte är medvetna

om att de har rätt att ställa frågor under rättegången, vilket givetvis kan ha påverkat

utfallet. Resultatet från undersökningen visar också mycket riktigt att nämndemännen är

splittrade i frågan.

Runt en tredjedel av nämndemännen uppger att de ställer frågor aldrig eller sällan, medan

lika stor andel uppger att de ställer frågor ofta eller alltid. De lagfarna domarna har en

  49  

mer enad syn på nämndemännens frågevanor: drygt sju av tio uppger att nämndemän

aldrig eller sällan ställer frågor under rättegången. Att nämndemännen skulle ställa frågor

under rättegången är inte heller något som uppmuntras av svenska domare: drygt 60%

uppger att de aldrig uppmuntrar nämndemän att ställa frågor under rättegången. Omkring

13% av nämndemännen upplever att de ofta eller alltid uppmuntras till att ställa frågor

under rättegången. Resultatet av både frågorna och de fria orden målar upp en bild av det

svenska nämndemannasystemet där likheter mellan tyska (Machura 2001) och danska

(Malsch 2009) nämndemannasystemet finns: att lagfarna domare tenderar att fungera

som en ”mellanhand” om nämndemännen vill ställa frågor. Några nämndemän uttryckte

ett visst missnöje med det tillvägagångssättet: ”har problem med att det inte går att få

förtydligat vissa saker under förhandlingen” skrev en nämndeman medan en annan

tyckte att ”ordföranden borde samla in fler frågor från nämndemännen vid tex. pauser

och ställa dessa under rättegången. Domare bör använda nämndemännen tydligare”.

Ytterligare en nämndeman skrev: ”har aldrig varit med om att jag som nämndeman har

fått lov att ställa en fråga under förhandlingen, det systemet har vi inte hos oss. Men jag

har ibland haft frågor som jag hade velat ställa”. Få lagfarna domare kommenterade

nämndemännens frågevanor under de fria orden, men två lagfarna domare beskrev deras

förhållande till nämndemännens frågor under rättegången såhär: ”jag vill ha kontroll över

vilka frågor som ställs för att inte nämndemännen ska ställa frågor som kan te sig som

’fällande’ (helt på åklagarens sida)” medan den andra skrev att ”kulturen i förvaltningsrätt

är sådan att vi inte uppmuntrar direkta frågor. Hellre bör frågorna förmedlas till

ordföranden så att hen kan ställa dem. En nämndeman kan riskera att jäva ut sig genom

att ställa fråga rakt ut eftersom de inte har samma juridiska tänk som de lagfarna

domarna”. I motsats mot vad just den lagfarna domaren uttryckte, visar dock

undersökningen att nämndemän i förvaltningsrätt upplever att de ställer frågor oftare än

nämndemän i allmän domstol: 13% av de svarande nämndemännen i

förvaltningsdomstol och kammarrätt uppger att de sällan eller aldrig ställer frågor under

rättegången, jämfört med 38% bland nämndemän i allmän domstol. Lagfarna domare

bekräftar detta genom att en större andel domare i de allmänna domstolarna uppger att

nämndemännen sällan eller aldrig ställer frågor jämfört med domare i de allmänna

förvaltningsrätterna. Det har troligtvis att göra med nämndemännens olika roller i de

respektive domstolarna som går att läsa mer om under avsnitt 4.2. I förvaltningsrättslig

domstol har nämndemännen exempelvis på förhand läst in sig på ärende och bevisning

vilket möjligen gör dem mer förberedda och därför mer trygga att ställa frågor. Det går

  50  

heller inte utesluta att begreppsförvirringen med ordet ”rättegång” – vilket diskuterades i

avsnitt 6.1. – har påverkat resultatet.

Bortsett från nämndemännens frågor under rättegången, verkar nämndemännen och de

lagfarna domarna ha mycket olika uppfattningar om huruvida nämndemännen är aktiva

under rättegången eller inte. Samtidigt som sex av tio nämndemän anser att de är aktiva

eller mycket aktiva under rättegången, menar en ännu större andel av de lagfarna

domarna att nämndemännen tvärtom är passiva eller mycket passiva. Om

nämndemännen nu inte tenderar att ställa frågor under rättegången – och det ska

tilläggas, inte heller uppmuntras till det – kan det således vara svårt för lagfaren domare

att bedöma hur aktiva nämndemännen faktiskt är under rättegången. Å andra sidan får de

troligen en uppfattning om det under överläggningen då ärendet diskuteras, varför frågan

ändå är relevant. Det verkar dock som att mer erfarna domare – i enlighet med den

hypotes som utformades efter tidigare forskning – är något mer aktiva under rättegången:

av de nämndemän tjänstgjort i 9 år eller mer uppger omkring fyra av tio av de svarande

att de ställer frågor ofta eller alltid under rättegången, jämfört med tre av tio av de

nämndemän som tjänstgjort i upp till fyra år. Dock uppger endast knappt var sjätte av de

svarande nämndemännen i åldern 18-44 år att de ställer frågor under rättegången ofta

eller alltid, jämfört med över en tredjedel av de äldre nämndemännen. Det verkar alltså

som om att livserfarenhet – snarare än erfarenhet av dömande verksamhet – påverkar

hur mycket nämndemännen ställer frågor under rättegången. Vi rör oss osökt in på hur

väl nämndemännen förstår bevisning och juridiska frågor.

Nästintill samtliga nämndemän – 98% – upplever att de kan förstå och tolka den

bevisning som presenteras under rättegången bra eller mycket bra. Bland lagfarna domare

ansåg nästan 40% att nämndemännen förstår bevisningen bra eller mycket bra.

Nämndemännen är även positiva vad gäller deras möjlighet att förstå och tolka juridiska

sakfrågor: mer än åtta av tio nämndemän upplever att de kan förstå och tolka de juridiska

frågor bra eller mycket bra. De lagfarna domarna är till synes mer skeptiska mot

nämndemännens juridiska sakkunskaper då 50% av de lagfarna domarna upplever att

nämndemännen förstår och tolkar juridiska sakfrågor mycket dåligt eller dåligt. Endast

0,5% av de lagfarna domarna upplevde att nämndemännen förstår och tolkar juridiska

sakfrågor mycket bra. Flera lagfarna domare utvecklade sin syn på nämndemännens

kunskaper i bevisvärdering respektive juridiska sakfrågor under de fria orden, där flera

  51  

ansåg att nämndemännen har en större funktion att fylla vad gäller bevisbedömning:

”nämndemän kan ofta bidra med viktiga synpunkter vid bevisvärderingen. Det är också

’skönt’ att vara flera som tar ansvar för de jobbiga bedömningarna som man måste göra”

skrev en lagfaren domare. En annan skrev att ”nämndemän fyller sin funktion vid

bevisvärderingen där kan de vara bra med fler huvuden än ett och där är en jurist inte

nödvändigtvis bättre lämpad än andra”. Däremot menade flera lagfarna domare att

nämndemännen inte har mycket att bidra med vad gäller juridiska sakfrågor: ”man måste

skilja mellan bedömningen av bevisfrågor, där nämndemännen har mycket kloka

synpunkter, och rättsfrågor, där de har mindre att bidra med” menade en lagfaren

domare, medan en annan skrev att ”nämndemän utgör ofta ett positivt stöd i mål där det

är fråga om tveksamma bevis-, lämplighets-, eller rimlighetsbedömningar. De är däremot

mer en belastning i de mål som i princip uteslutande handlar om mer ’teknisk’ juridik”.

Lagfarna domare tenderar således att vara mer skeptiska till nämndemännens förmåga att

bedöma juridiska sakfrågor än bevisning. När man tittar på nämndemännens

svarsfördelning syns att också de tenderar att vara mer säkra på sin förmåga att bedöma

bevisning: drygt 50% av nämndemännen uppger att de förstår och tolkar bevisning

mycket bra, medan drygt 20% anser att de förstår juridiska sakfrågor i lika hög grad.

7.2.1. Svar på forskningsfråga nummer två

Hur upplever då svenska nämndemän och lagfarna domare att nämndemännen agerar

under rättegången? Generellt kan sägas att studien indikerar att svenska lagfarna domare

inte ser nämndemännen som särskilt aktiva och de uppmuntrar dem inte heller till att

vara det. Nämndemännen menar dock att de i hög grad är aktiva, samt att de förstår

bevisning och juridiska sakfrågor mycket bra. Huruvida nämndemännen ställer frågor

eller inte under rättegången är dock oklart. Lika stor andel av nämndemän menar att de

inte brukar ställa frågor under rättegången, som menar att de brukar göra det. Angående

svenska nämndemäns frågevanor fanns ingen direkt hypotes eller förväntan då tidigare

forskning visat mycket olika resultat. Tyvärr verkar inte heller den här studien kunna

bidra med några entydiga resultat.

– Oklart huruvida nämndemän ofta ställer frågor under rättegång eller inte –

tidigare forskning har visat olika resultat.

Några hypoteser som dock stämde var följande:

  52  

ü Svenska nämndemän uppmuntras inte av lagfaren domare att ställa frågor under

rättegången.

ü Erfarna nämndemän är mer aktiva under rättegången – även om sambandet inte

var alltför starkt.

ü Nämndemännen är mer positiva till sin förmåga att bedöma bevisning och juridik

än vad lagfaren domare är.

ü Lagfarna domare är mer skeptiska till nämndemännens förmåga att förstå juridik

än deras förmåga att förstå bevisning.

Vad gäller den sista hypotesen, framkom under de fria orden att många lagfarna domare

främst ser att nämndemännen kan bidra med att bedöma bevisning – vilket kanske inte

är konstigt med tanke på att lagfaren domare är juristutbildad medan nämndemännen

generellt inte är det. Enligt många lagfarna domare fyller dock nämndemännen en

mycket viktig roll vid bevisvärderingsfrågor. Studiens visar att svenska nämndemän och

lagfarna domares upplevelser av nämndemännens aktivitet under rättegången på många

sätt ligger i linje med tidigare forskning och de förväntningar som presenterades under

avsnitt 5.2.1. Ett något oväntat med intressant fynd är att det verkar finnas en mycket

vidspridd praxis i svenska domstolar om att nämndemännen inte bör ställa egna frågor

under rättegång, utan att dessa ska gå via lagfaren domare. Sådana indikationer har

funnits även från tidigare studier men framkom på ett mycket konkret sätt i den här

undersökningen då många respondenter ringde eller mejlade uppsatsförfattaren för att

påpeka att detta inte tillhör vanligheterna i svensk domstol.

7.3. Nämndemännens agerande under överläggningen

Nämndemännens aktivitet och prestation under överläggningen delades under avsnittet

om tidigare forskning och operationalisering upp efter en informell och en formell fas,

där nämndemännens agerande under överläggningen relaterar till den första fasen och

deras inflytande över det slutgiltiga beslutet hör samman med den senare. Av

pedagogiska skäl görs samma uppdelning i resultatavsnittet.

90% av nämndemännen anser att de är mycket aktiva eller aktiva under överläggningen.

Det innebär att de anser sig vara mer aktiva under överläggningen än under rättegången

där bara drygt 60% såg sig som mycket aktiva eller aktiva. Det bekräftas även av lagfarna

domare då omkring 40% av dem anser att nämndemännen är mycket aktiva eller aktiva

  53  

under överläggningen, vilket kan jämföras med drygt 5% under rättegången. Till skillnad

från rättegången, uppmuntras nämndemännen även i högre grad att delta under

överläggningen: 40% av de lagfarna domarna uppger att de alltid uppmuntrar

nämndemännen att bidra med synpunkter under efterföljande överläggning och nästan

30% uppger att de ofta gör det. Också merparten av nämndemännen anser att lagfaren

domare alltid eller ofta uppmuntrar dem till att delta under överläggningen. En

övertygande majoritet av såväl nämndemän som lagfarna domare upplever att samarbetet

dem emellan fungerar bra eller mycket bra. Studien visar också att nämndemän och

lagfarna domare generellt sett verkar vara överens under överläggningen. Omkring 12%

av nämndemännen uppger att de ofta eller alltid framför en åsikt som skiljer sig från den

lagfarna domarens åsikt under överläggningen. Samma siffra bland lagfarna domare är

18%. Det indikerar att svenska nämndemän och lagfarna domare i hög grad är överens

under överläggningen. Omkring var femte nämndeman och lagfaren domare uppger

också att han eller hon aldrig reserverat sig mot ett beslut som fattats vid överläggningen.

Lika många av de lagfarna domarna uppger dock att de gjort det fler än åtta gånger, vilket

endast 10% av nämndemännen uppger att de har. Frågeställningen kan dock ge en något

missvisande bild om man inte tar hänsyn till hur länge respondenterna tjänstgjort i

domstolsväsendet. Är det då så som tidigare studier – och även en svensk studie (Diesen

1996) – indikerat, att rätten diskuterar och kompromissar fram konsensus hellre än att

formellt reservera sig mot ett beslut? Omkring 40% av nämndemännen instämmer helt

eller i hög grad med påståendet. De lagfarna domarna är dock av en annan uppfattning:

över 40% säger sig inte alls eller endast i låg grad instämma i påståendet att man vid

överläggningen diskuterar tills alla är överens.

Slutligen den kanske mest intressanta frågan av dem alla: hur stort inflytande upplever

respondenterna att nämndemännen har över beslut som fattas i svensk domstol? En

knapp majoritet av nämndemännen anser att de har ett stort eller mycket stort inflytande

över beslutsfattandet. Lagfarna domare upplever istället att nämndemännens synpunkter

endast har ett litet eller mycket litet inflytande över beslutsfattandet. Knappt en av åtta

lagfarna domare anser att nämndemännens synpunkter har ett stort inflytande över

beslutsfattandet och endast en halv procent av de svarande anser att nämndemän i

svensk domstol har ett mycket stort inflytande över beslutsfattandet. Nämndemännens

relativt splittrade syn på hur stort inflytande de har syntes i de fria orden. Somliga

upplevde att de hade ett stort inflytande och att deras synpunkter togs på allvar: ”jag

  54  

upplever att de lagfarna domarna idag är mycket intresserade av våra synpunkter. Under

överläggningarna frågar alltid domaren om allas synpunkter och väger in dessa i

påföljden” tyckte en nämndeman, och en annan skrev att ”jag känner ofta att det har stor

betydelse vad jag säger i en överläggning. Att mina åsikter har stor betydelse för dom”.

Andra nämndemän upplever att lagfaren domare inte tar hänsyn till deras åsikter: ”många

ordföranden ser nämndemännen som något dumt, onödigt och okunnigt i samband med

överläggningar, ibland känns det som ett rent ’översitteri’”. En annan nämndeman skrev

att ”vissa ordförande har oss nämndemän bara i salen för att de måste. Kör ’racet’ själv

även vid överläggning” medan ytterligare en skrev att ”ofta har domslut skrivits i förväg

och notarie och domare är överens. Då krävs ett stort mod för att säga sin åsikt. Alla

nämndemän har inte det modet. Så egentligen skulle nämndemän skolas i mod och

demokratiska principer”. Tydligt från några av de lagfarna domarna som skrev under de

fria orden var att det är de som sitter i förarsätet och i princip styr: ”generellt sett är

nämndemännen inget ’problem’ eftersom de ofta håller med ordföranden under

överläggningen. Men eftersom de oftast håller med gör de heller inte något större nytta”

skrev en lagfaren domare. En annan skrev att ”syftet med nämndemannasystemet är bra.

Tyvärr är dock systemet mest ett ’spel för galleriet’, eftersom ordföranden inte sällan ’kör

över’ nämndemännen”.

I de lägre instanserna – tingsrätt och hovrätt – anser dubbelt så stor andel av de lagfarna

domarna att nämndemännen har ett stort eller mycket stort inflytande jämfört med

lagfarna domare i hovrätt och kammarrätt. Skillnaden mellan över- och underrätt

återfinns dock inte vad gäller nämndemännen, de anser att de har lika stort inflytande i

båda instanserna. En av de mest frekvent återkommande kommentarerna från lagfarna

domare under de fria orden var att nämndemän bör avskaffas i överrätterna. Såhär

uttryckte en av de lagfarna domarna det: ”nämndemän kan vara befogat i vissa mål i

tingsrätten men i hovrätten bör det överhuvudtaget inte finnas några nämndemän. Detta

särskilt med beaktande av att målen i hovrätten tenderar att (bli) allt mer komplicerade

och nämndemännen har aldrig något att bidra med”. Många lagfarna domare framhöll

också under de fria orden att nämndemännen i tingsrätten bör minskas från tre till två.

7.3.1. Svar på forskningsfråga nummer tre

Vad har då undersökningen kommit fram till, hur upplever respondenterna att

  55  

nämndemännen presterar och agerar under överläggning? Inledningsvis kan nämnas att

såväl nämndemän som lagfarna domare menar att nämndemännen är mer aktiva under

överläggningen än under rättegången. En viktig skillnad är att nämndemännen här

uppmuntras av lagfaren domare att delta, vilket de enligt undersökningen inte

uppmuntras till under rättegången. Det stödjer tidigare forskning som visat att

nämndemännen uppger att de deltar mer under överläggningen om de uppmuntras till

det av lagfaren domare (Machura 2007:348, Ivkovic 2003:117). Två av de hypoteser som

formulerats efter tidigare empirisk data kan därför sägas vara uppfyllda.

ü Nämndemännen anser sig som mer aktiva under överläggningen än vad lagfaren

domare anser att de är.

ü Lagfaren domare ser nämndemännen som mer aktiva under överläggningen,

jämfört med under rättegången.

Såväl nämndemän som lagfarna domare upplever att samarbetet dem emellan fungerar

bra och att de relativt sällan uttrycker en annan åsikt än sina kollegor under

överläggningen. Den höga nivån av konsensus i tidigare svenska studier (Von Porath

Berge 1994 i Diesen 1996:204, Berggren och Bruun 1994 i Diesen 1996:203, Sjöström

2011) kan således ha naturliga förklaringar: nämndemän och lagfaren domare är generellt

överens. Omkring var femte nämndeman och lagfaren domare uppger att de aldrig har

reserverat sig mot ett beslut. Majoriteten av nämndemännen och de lagfarna domarna

har reserverat sig mot ett beslut en till fyra gånger, vilket kan ses som relativt mycket då

en majoritet av respondenterna har relativt liten erfarenhet av dömande verksamhet.

Hypotesen att respondenterna sällan reserverar sig mot ett beslut kan därför inte sägas

vara uppfylld.

– Varken nämndemän eller lagfaren domare reserverar sig ofta mot beslut.

Ytterligare en hypotes kan inte sägas vara uppfylld. Svenska nämndemän och lagfarna

domare har mycket olika bilder av huruvida man diskuterar sig fram till konsensus eller

inte: ja det gör man, enligt merparten av nämndemännen. Nej, det gör man inte enligt

merparten av de lagfarna domarna. Undersökningen visar således mycket skilda bilder

vilket gör att det inte med säkerhet går att uttala sig om endera alternativen.

– Att många beslut fattas utan reservation beror på att man under

överläggningen diskuterar sig fram till konsensus.

  56  

Den sista hypotesen som testades för i det här arbetet är kanske ett yttersta mått på

svenska nämndemäns prestation under överläggningen: hur stort inflytande de faktiskt

har över beslutsfattandet. En majoritet av de lagfarna domarna anser att nämndemännen

endast har ett litet inflytande över beslutsfattandet, medan en majoritet av

nämndemännen anser sig ha ett stort inflytande. Mot bakgrund av att nämndemännen

tidigare visat enhetligt starka svar med majoriteter – ibland över 90% – är en knapp

majoritet på omkring 51% i sammanhanget inte lika starkt.

ü Nämndemännen anser att de har ett stort inflytande över beslutsfattandet –

medan lagfarna domare anser att de inte har det.

Svenska nämndemän verkar således agera annorlunda under överläggningen jämfört med

vad man funnit i tidigare studier. Somliga resultat går igen, såsom att nämndemännen

anser sig vara mycket aktiva under rättegången, medan deras lagfarna kollegor ser dem

som något mindre aktiva. Respondenterna i den här studien verkar även vara av

uppfattningen att nämndemännen är mer aktiva under överläggningen jämfört med

rättegången. Däremot går inte av undersökningen att utläsa huruvida svenska

nämndemän och lagfarna domare tenderar att diskutera sig fram till konsensus då de

båda respondentgrupperna har mycket olika uppfattningar i frågan.

8. Slutsatser och förslag på framtida forskning

Studien har visat att svenska nämndemän värderar nämndemannasystemet mycket högt.

90% av nämndemännen har en positiv eller mycket positiv inställning till systemet och

endast 0,5% uppger att de anser att nämndemannasystemet bör avvecklas. Studien har

också visat att lagfarna domare har en mer splittrad bild av nämndemännens funktion i

det svenska rättssystemet: 40% av de lagfarna domarna uppger att de har en mycket

negativ eller negativ inställning till det svenska nämndemannasystemet, en tredjedel

uppger att de instämmer i påståendet att nämndemannasystemet helt bör avvecklas och

endast 10% instämmer helt eller i hög grad i påståendet att nämndemännen bidrar till ett

starkare förtroende för rättssystemet.

Vidare har undersökningen också visat att de svenska nämndemännens roll tenderar att

främst vara centrerad till överläggningen. Såväl nämndemän som lagfarna domare anser

att nämndemännen är mer aktiva under överläggningen än under rättegången.

Nämndemännen uppmuntras också i högre grad av de lagfarna domarna att vara aktiva

  57  

under överläggningen i jämförelse med under rättegången. Undersökningen har funnit att

det i svenska rättssalar vuxit fram en praxis om att nämndemännen inte bör ställa direkta

frågor under rättegången. Svenska nämndemän och lagfarna domare verkar även ha

mycket olika syn på huruvida man under överläggningen aktivt eftersträvar konsensus.

Medan drygt fyra av tio nämndemän instämmer helt eller i hög grad i påståendet att man

vid överläggningen diskuterar tills alla är överens, tar lika stor andel av de lagfarna

domarna avstånd till samma påstående. Varför man i svenska domstolar saknar dissens i

en överlägsen majoritet av besluten, verkar nämndemän och lagfarna domare således ha

olika uppfattningar om.

Men kanske är inte nämndemännens främsta funktion att ställa frågor, tolka juridiska

sakfrågor eller ens att ha inflytande över beslutsfattandet – vilket en majoritet av de

lagfarna domarna anser att nämndemännen inte har. Kanske ligger nämndemannens

främsta funktion i deras blotta närvaro. Att de – även utan att aktivt ställa frågor eller

komma med synpunkter – fungerar som allmänhetens öron och ögon i rättssystemet och

att det i sig påverkar rättsskipningen. Som en av de lagfarna domarna skrev: ”Jag

betraktar nämndemännen som ett nödvändigt ont. De tvingar mig som domare att tänka

igenom min argumentation”. Att studera nämndemännens faktiska agerande och

prestation är kanske därför inte det enda sättet att studera våra svenska nämndemän.

Ytterligare ett sätt skulle kunna vara att fokusera mer på hur de påverkar, i en bredare

kontext än huruvida de påverkar det faktiska beslutsfattandet eller inte. Det för oss in på

några avslutande ord om förslag på framtida forskning.

Det har troligen framkommit i all önskvärd tydlighet i det här arbetet, men det tål att

upprepas: den empiriska forskningen på nämndemannasystemen i Europa och Sverige är

mycket begränsad. Mer forskning behövs. Vad som är eftersträvansvärt för att öka

kunskapen om nämndemännen är mer komparativ forskning. Malschs (2009)

intervjustudier på nämndemän och lagfarna domare i Europa var ett mycket viktigt steg

på väg – även om ett större antal respondenter hade gjort studien mer tillförlitlig. Studien

som presenterats i det här arbetet har visat att många upplevelser bland såväl

nämndemän som lagfarna domare går igen i flera undersökningar – trots att studierna är

från olika rättssystem. Kanske kan den här studien ses som ett litet men ändå

betydelsefullt steg i rätt riktning mot att jämföra och dra slutsatser från olika

nämndemannasystem. Mer material än vad som kunde hanteras inom ramen för det här

  58  

arbetet samlades in, och förhoppningsvis kan de resultat som inte omnämndes i det här

arbetet komma till användning i senare forskning. Så några förslag på forskning i den

svenska kontexten. Den här undersökningen var mycket bred då den riktade sig mot

såväl allmänna domstolar som allmänna förvaltningsdomstolar. För att få mer tillförlitliga

resultat vore det intressant att genomföra en liknande studie i allmän domstol respektive

allmän förvaltningsdomstol för att kunna ta bättre hänsyn till respektive domstols

verksamhetsområde. Det vore även intressant att se intervjustudier för att få en djupare

inblick i nämndemännen och de lagfarna domarnas åsikter. Ytterligare en intressant

studie vore att testa en hypotes som framkommit under arbetet med den här studien: att

det kanske är nämndemännens närvaro – snarare än agerande och inflytande – som är

deras främsta funktion. En spännande studie skulle vara att genom experimentell design

undersöka om lagfarna domare fattar annorlunda beslut när de är ensamma, jämfört med

när de har möjlighet att diskutera sig fram till ett beslut tillsammans med andra – icke

juristutbildade – personer. Ytterligare en intressant aspekt vore att studera huruvida de

lagfarna domarnas proceduriella rättigheter – såsom att de agerar ordförande under

förhandling och att de skriver domsluten – möjligen bidrar till att de tenderar att hamna i

förarsätet och ha större inflytande än nämndemännen. Förhoppningsvis kan det här

arbetet inspirera någon att ta sig an stafettpinnen och fortsätta att empiriskt undersöka en

mycket intressant del av vår rättsapparat: det svenska nämndemannasystemet.

Antal ord: 19574 ord

  59  

9. Källhänvisningar

9.1 Tryckta källor

Casper, Gerhard och Zeisel, Hans. 1972. ‘Lay judges in the German Criminal Courts’. Journal of Legal Studies 1:135-191.

Diesen, Christian 1996. Lekmän som domare. Juristförlaget.

Diesen, Christian. 2001. ’The advantages and disadvantages of lay judges from a Swedish perspective’. Revue internationale de droit pénal 72:355-363.

Esaiasson, Peter, Gilljam, Mikael, Oscarsson, Henrik och Wängnerud, Lena. 2012. Metodpraktikan: konsten att studera samhälle, individ och marknad. Norstedts Juridik AB.

Goldbach, Toby S. och Hans, Valerie P. 2014. ‘Juries, Lay Judges, and Trials’. I Bruinsma, Gerben och Weisburd, David (eds). Encyclopedia of Criminology and Criminal Justice. NY: Springer Science och Business Media. Använd version tillgänglig online via: http://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=2298428 Hämtad 2014-05-23 kl. 10.17

Hans, Valerie P. 2003. ’Introduction: Lay Participation in Legal Decision Making’. Law & Policy. 25:2:83-92

Hans, Valerie P. 2008. ’Jury Systems Around the World’. Annual Review of Law and Social Science. 4:276-297

Ivkovic, Kutnjak Sanja. 2001. ‘Mixed Tribunals in Croatia’. Revenue international de droit penal. 72:57-85.

Ivkovic, Kutnjak Sanja. 2003. ’An Inside View: Professional Judges’ and Lay Judges’ Support for Mixed Tribunals’. Law and Policy 25:93-122.

  60  

Ivkovic, Kutnjak Sanja. 2007. ’Exploring Lay Participation in Legal Decision-Making: Lessons from Mixed Tribunals’. Cornell International Law Journal. 40:429-453

Jackson, John D. och Kovalev, Nikolay P. 2006. ’Lay adjudication and human rights in Europe’. Columbia Journal of European Law 13:83-123.

Kalven, Harry och Zeisl, Hans. 1966. The American Jury. Boston: Little, Brown and Company.

Klami, Tapani Hannu och Hämäläinen, Merva. 1992. Lawyers and laymen on the bench: a study of comparative legal sociology. Helsinki: Soumalainen Tiedeakatemia.

Ma, Yue. ‘Lay Participation in Criminal Trials: A Comparative Perspective’. International Criminal Justice Review. 8:74-94.

Machura, Stefan. 2001. ’Interaction Between Lay Assessors and Professional Judges in German Mixed Courts’. Revue internationale de droit pénal 72:451-479.

Machura, Stefan. 2007. ‘Lay Assessors of German Administrative Courts: Fairness, Power-Distance Orientation, and Deliberation Activity. Journal of Empirical Legal Studies. 4:2:331-363.

Malsch, Marijke. 2009. Democracy in the courts. Ashgate Publishing Limited.

Park, Ryan Y. 2010. ’The Globalizing Jury Trial: Lessons and Insights from Korea’. American Journal of Comparative Law. 58:3:525-582.

Pomorski, Stanislaw. 1975. ‘Comment: Lay Judges in the Polish Criminal Courts: A Legal and Empirical Description’. Case Western Reserve Journal of International Law 7:198-209.

Justitiedepartementet. 2012. ‘Det svenska rättsväsendet – en kort introduktion’. Davidssons tryckeri AB, Växjö.

  61  

Renning, Christoph. 2001. ‘Influence of Lay Assessors and Giving Reasons for the Judgement in German Mixed Courts’. Revenue international de droit penal. 72:481-494.

Sjöström, Robert. 2011. ‘Nämndeman i svensk tingsrätt. Ett uppdrag på åskådarplats?’. Enskilt arbete I rättsvetenskap avancerad nivå, hästterminen 2011. Örebro Universitet.

SOU2013:49. ’Nämndemannauppdraget – breddad rekrytering och kvalificerad

medverkan. Elanders Sverige AB.

Svensson, Ola. 1981. ‘Are We Less Risky and More Skillful than Our Fellow Drivers?’. Acta Psychologica 47:143-148.

9.2 Internetbaserade källor

Aftonbladet 2014-09-12:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/oisincantwell/article19521641.ab

Hämtad den 30 december 2014 kl. 09.07

Dagens Nyheter 2011-03-19: http://www.dn.se/debatt/namndemannen-urholkar-

fortroendet-for-domstolar/ Hämtad den 30 december 2014 kl. 09.33

Dagens Juridik 2014-11-17: http://www.dagensjuridik.se/2014/11/att-avskaffa-

namndemannen-att-valjarna-rostat-fel Hämtad den 30 december 2014 kl. 09.12

Domstol.se A: http://www.blinämndeman.se/Namndeman/Att-doma-i-domstol/Sa-

fungerar-domstolarna/ Hämtad den 23 december 2014 kl. 11.18.

Domstol.se B: http://www.domstol.se/Om-Sveriges-

Domstolar/Domstolarna/Forvaltningsratt/. Hämtad den 29 december 2014 kl. 10.03

Domstol.se C: http://www.domstol.se/Juridisk-ordlista/?pId=11791 Hämtad den 29

december 2014 kl. 20.31.

  62  

Göteborgs Posten 2012-02-15: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.860573-

namndeman-viktiga-for-rattvisan Hämtad den 30 december 2014 kl. 09.26

Nmrf.se: http://www.nmrf.se/Lokala-naemndemannafoereningar.html Hämtad den 29

december 2014 kl. 12.38.

 

  63  

Appendix 1. Enkät till nämndemän: frågeformulär med

svarsfördelning. 4

Personliga egenskaper 1. Kön Kvinna 750 52% Man 681 47,2% Obesvarad 12 0,8% _______________________________________________________ Totalt 1443 100% 2. Ålder 18-24 år 9 0,6% 25-44 år 119 8,2% 45-64 år 478 33,1% 65-79 år 810 56,1% 80+ 20 1,4% Obesvarad 7 0,5% _______________________________________________________ Totalt 1443 100% 3. Antal år som nämndeman 0-4 år 492 34,1% 5-8 år 381 26,4% 9-12 år 220 15,2% 13-16 år 122 8,5% Mer än 16 år 216 15% Obesvarad 12 0,8% _______________________________________________________ Totalt 1443 100% 4. Vilken typ av domstol är du nämndeman inom? Tingsrätt 1193 82,7% Hovrätt 134 9,3% Förvaltningsrätt 96 6,7% Kammarrätt 9 0,6% Obesvarad 11 0,8% _______________________________________________________ Totalt 1443 100%

  64  

5. Vad är din högsta utbildningsnivå? Grundskola 147 10,2% Gymnasium 307 21,3% Eftergymnasial utbildning 333 23,1% Examen från högskola/universitet 644 44,6% Obesvarad 12 0,8% _______________________________________________________ Totalt 1443 100% 6. Vad är din nuvarande huvudsakliga sysselsättning? Anställd 444 30,8% Egen företagare 149 10,3% Studerande 20 1,4% Hemma med barn 2 0,1% Ålderspensionär 713 49,4% Förtidspensionär 29 2% Långtidssjukskriven 2 0,1% Arbetslös 21 1,5% Annat:___ 57 4% Obesvarad 6 0,4% _______________________________________________________ Totalt 1443 100% Din uppfattning om nämndemannasystemet 7. Generellt, vad är din inställning till det svenska nämndemannasystemet? Mycket negativ 2 0,1% Negativ 14 1% Varken positiv eller negativ 51 3,5% Positiv 591 41% Mycket positiv 717 49,7% Obesvarad 68 4,7% _______________________________________________________ Totalt 1443 100% 8. Vad är de enligt dig största fördelarna med att involvera lekmän i dömande verksamhet? Den här frågan går att besvara med flera kryss. Mer demokratiskt 834 57,8% Folkbildande 226 15,7% Mer rättssäkert 806 55,9% Bättre lokal förankring 302 20,9% Bredare perspektiv & livserfarenheter 1090 75,5% Skydd mot teknokrati 439 30,4% Annat:___ 86 6% _______________________________________________________

  65  

Totalt Går ej att beräkna då frågan kunde besvaras med flera kryss 9. Vad är de enligt dig största nackdelarna med att involvera nämndemän i dömande verksamhet? Den här frågan går att besvara med flera kryss. Mer kostsamt 168 11,6% Mindre rättssäkert 35 2,4% Mer tidskrävande 201 13,9% Politiskt färgat 200 13,9% Brist på juridisk kunskap 348 24,1% Mer subjektivt beslutsfattande 209 14,5% Annat:___ 421 29,2% _______________________________________________________ Totalt Går ej att beräkna då frågan kunde besvaras med flera kryss Ditt agerande som nämndeman 10. Hur ofta ställer du frågor vid rättegången? Aldrig 243 16,8% Sällan 244 16,9% Ibland 385 26,7% Ofta 318 22% Alltid 151 10,5% Obesvarad 102 7,1% _______________________________________________________ Totalt 1443 100% 11. Hur väl upplever du att du kan förstå den bevisning som presenteras under rättegången? Mycket dåligt 1 0,1% Dåligt 1 0,1% Varken bra eller dåligt 26 1,8% Bra 602 41,7% Mycket bra 712 49,3% Obesvarad 101 7% _______________________________________________________ Totalt 1443 100% 12. Hur väl upplever du att du kan förstå och tolka juridiska sakfrågor? Mycket dåligt 1 0,1% Dåligt 10 0,7% Varken bra eller dåligt 150 10,4% Bra 887 61,5% Mycket bra 294 20,4% Obesvarad 101 7%

  66  

_______________________________________________________ Totalt 1443 100% 13. Hur säker känner du dig på hur du får agera i rättssalen? Mycket osäker 11 0,8% Osäker 26 1,8% Varken osäker eller säker 83 5,8% Säker 581 40,3% Mycket säker 640 44,4% Obesvarad 102 7,1% _______________________________________________________ Totalt 1443 100% 14. Generellt sett, hur aktiv anser du att du är under rättegången? Mycket passiv 33 2,3% Passiv 104 7,2% Varken passiv eller aktiv 296 20,5% Aktiv 591 41% Mycket aktiv 311 21,6% Obesvarad 108 7,5% _______________________________________________________ Totalt 1443 100% 15. Generellt sett, hur aktiv anser du att du är under överläggningen? Mycket passiv 3 0,2% Passiv 5 0,3% Varken passiv eller aktiv 44 3% Aktiv 609 42,2% Mycket aktiv 680 47,1% Obesvarad 102 7,1% 16. Hur ofta under överläggningen framför du en åsikt som skiljer sig från den lagfarna domarens åsikt? Aldrig 7 0,5% Sällan 180 12,5% Ibland 985 68,3% Ofta 149 10,3% Alltid 21 1,5% Obesvarad 101 7% _______________________________________________________ Totalt 1443 100%

  67  

17. Hur stort inflytande anser du att dina synpunkter har över beslutsfattandet? Mycket litet 15 1% Litet 86 6% Varken stort eller litet 491 34% Stort 671 46,5% Mycket stort 74 5,1% Obesvarad 106 7,3% _______________________________________________________ Totalt 1443 100% 18. Hur många gånger har du reserverat dig mot ett beslut som fattats vid överläggningen? Aldrig 274 19% 1-4 gånger 729 50,5% 5-8 gånger 201 13,9% Fler än 8 gånger 141 9,8% Obesvarad 98 6,8% _______________________________________________________ Totalt 1443 100% Samarbetet med lagfarna domare 19. Vilken är din inställning till lagfarna domare? Mycket negativ 1 0,1% Negativ 9 0,6% Varken positiv eller negativ 83 5,8% Positiv 724 50,2% Mycket positiv 510 35,3% Obesvarad 116 8% _______________________________________________________ Totalt 1443 100% 20. Vad tror du lagfarna domare generellt har för inställning till nämndemän? Mycket negativ 7 0,5% Negativ 133 9,2% Varken positiv eller negativ 379 26,3% Positiv 729 50,5% Mycket positiv 73 5,1% Obesvarad 122 8,5% _______________________________________________________ Totalt 1443 100% 21. Hur upplever du ditt samarbete med lagfarna domare? Mycket dåligt 0 0,0% Dåligt 8 0,6%

  68  

Varken bra eller dåligt 79 5,5% Bra 703 48,7% Mycket bra 537 37,2% Obesvarad 116 8% _______________________________________________________ Totalt 1443 100% 22. Hur ofta upplever du att lagfaren domare uppmuntrar dig att ställa frågor under rättegången? Aldrig 570 39,5% Sällan 335 23,2% Ibland 228 15,8% Ofta 147 10,2% Alltid 37 2,6% Obesvarad 126 8,7% _______________________________________________________ Totalt 1443 100% 23. Hur ofta upplever du att lagfaren domare uppmuntrar dig att bidra med synpunkter under efterföljande överläggning? Aldrig 9 0,6% Sällan 55 3,8% Ibland 200 13,9% Ofta 588 40,7% Alltid 476 33% Obesvarad 115 8% _______________________________________________________ Totalt 1443 100% 24. Hur upplever du att lagfarna domare värderar dina synpunkter? Mycket låg 7 0,5% Lågt 38 2,6% Varken lågt eller högt 446 30,9% Högt 753 52,2% Mycket högt 86 6% Obesvarad 113 7,8% _______________________________________________________ Totalt 1443 100% Påståenden 25. ”Nämndemän representerar lokalsamhället bättre än lagfarna domare”. Instämmer inte alls 65 4,5% Instämmer i låg grad 124 8,6%

  69  

Instämmer delvis 594 41,2% Instämmer i hög grad 399 27,7% Instämmer helt 126 8,7% Obesvarad 135 9,4% _______________________________________________________ Totalt 1443 100% 26. ”Nämndemän låter oftare känslor styra jämfört med lagfarna domare”. Instämmer inte alls 321 22,2% Instämmer i låg grad 435 30,1% Instämmer delvis 488 33,8% Instämmer i hög grad 59 4,1% Instämmer helt 4 0,3% Obesvarad 136 9,4% _______________________________________________________ Totalt 1443 100% 27. ”Nämndemän bidrar till ett starkare förtroende för rättssystemet”. Instämmer inte alls 12 0,8% Instämmer i låg grad 44 3% Instämmer delvis 313 21,7% Instämmer i hög grad 572 39,6% Instämmer helt 367 25,4% Obesvarad 135 9,4% _______________________________________________________ Totalt 1443 100% 28. ”Nämndemän yrkar oftare på strängare straff än lagfarna domare”. Instämmer inte alls 374 25,9% Instämmer i låg grad 328 22,7% Instämmer delvis 484 33,5% Instämmer i hög grad 96 6,7% Instämmer helt 18 1,2% Obesvarad 143 9,9% _______________________________________________________ Totalt 1443 100% 29. ”Nämndemän bör få mer utbildning innan de påbörjar sitt uppdrag”. Instämmer inte alls 17 1,2% Instämmer i låg grad 57 4% Instämmer delvis 379 26,3% Instämmer i hög grad 402 27,9% Instämmer helt 452 31,3% Obesvarad 136 9,4%

  70  

_______________________________________________________ Totalt 1443 100% 30. ”Lagfarna domare bör få döma utan nämndemän i fler fall än vad de får idag”. Instämmer inte alls 565 39,2% Instämmer i låg grad 303 21% Instämmer delvis 335 23,2% Instämmer i hög grad 60 4,2% Instämmer helt 41 2,8% Obesvarad 139 9,6% _______________________________________________________ Totalt 1443 100% 31. ”Vid överläggning är nämndemän mer aktiva i skuldfrågan än påföljdsfrågan”. Instämmer inte alls 259 17,9% Instämmer i låg grad 209 14,5% Instämmer delvis 507 35,1% Instämmer i hög grad 272 18,8% Instämmer helt 45 3,1% Obesvarad 151 10,5% _______________________________________________________ Totalt 1443 100% 32. ”Fler nämndemän bör närvara vid respektive rättegångstillfälle än vad de gör idag”. Instämmer inte alls 770 53,4% Instämmer i låg grad 242 16,8% Instämmer delvis 186 12,9% Instämmer i hög grad 61 4,2% Instämmer helt 35 2,4% Obesvarad 149 10,3% _______________________________________________________ Totalt 1443 100% 33. ”Det är bra att nämndemännen inte längre ska väljas i samband med de politiska valen”. Instämmer inte alls 352 24,4% Instämmer i låg grad 218 15,1% Instämmer delvis 359 24,9% Instämmer i hög grad 170 11,8% Instämmer helt 205 14,2% Obesvarad 139 9,6% _______________________________________________________

  71  

Totalt 1443 100% 34. ”Vid överläggningen diskuterar man tills alla är överens” Instämmer inte alls 193 13,4% Instämmer i låg grad 172 11,9% Instämmer delvis 344 23,8% Instämmer i hög grad 417 28,9% Instämmer helt 180 12,5% Obesvarad 137 9,5% _______________________________________________________ Totalt 1443 100% 35. ”Det svenska nämndemannasystemet bör ersättas av ett jurysystem”. Instämmer inte alls 1150 79,7% Instämmer i låg grad 89 6,2% Instämmer delvis 53 3,7% Instämmer i hög grad 4 0,3% Instämmer helt 6 0,4% Obesvarad 141 9,8% _______________________________________________________ Totalt 1443 100% 36. ”Att använda ’professionella’ nämndemän – exempelvis pedagoger vid ungdomsbrott eller ekonomer vid ekobrott – är en bra idé”. Instämmer inte alls 725 50,2% Instämmer i låg grad 248 17,2% Instämmer delvis 262 18,2% Instämmer i hög grad 57 4% Instämmer helt 12 0,8% Obesvarad 139 9,6% _______________________________________________________ Totalt 1443 100% 37. ”Det svenska nämndemannasystemet bör helt avvecklas”. Instämmer inte alls 1235 85,6% Instämmer i låg grad 43 3% Instämmer delvis 24 1,7% Instämmer i hög grad 4 0,3% Instämmer helt 2 0,1% Obesvarad 135 9,4% _______________________________________________________ Totalt 1443 100%

  72  

Appendix 2. Enkät till lagfarna domare: frågeformulär med

svarsfördelning.

4Personliga egenskaper 1. Kön Kvinna 287 47,5% Man 315 52,2% Obesvarad 2 0,3% _______________________________________________________ Totalt 604 100% 2. Ålder 18-24 år 2 0,3% 25-44 år 287 47,5% 45-64 år 286 47,4% 65-79 år 28 4,6% 80+ 0 0% Obesvarad 1 0,2% _______________________________________________________ Totalt 604 100% 3. Antal år som lagfaren domare 0-4 år 271 44,9% 5-8 år 94 15,6% 9-12 år 55 9,1% 13-16 år 43 7,1% Mer än 16 år 133 22% Obesvarad 8 1,3% _______________________________________________________ Totalt 604 100% 4. Inom vilken typ av domstol arbetar du? Tingsrätt 318 52,6% Hovrätt 66 10,9% Förvaltningsrätt 157 26% Kammarrätt 48 7,9% Obesvarad 15 2,5% _______________________________________________________ Totalt 604 100% 5. Vad är din nuvarande befattning?

  73  

Beredningsjurist 39 6,5% Tingsnotarie 95 15,7% Fiskal 75 12,4% Assessor 25 4,1% Rådman eller lagman 363 60,1% Obesvarad 7 1,2% _______________________________________________________ Totalt 604 100% Din uppfattning om nämndemannasystemet 6. Generellt, vad är din inställning till det svenska nämndemannasystemet? Mycket negativ 36 6% Negativ 208 34,4% Varken positiv eller negativ 182 30,1% Positiv 123 20,4% Mycket positiv 25 4,1% Obesvarad 30 5% _______________________________________________________ Totalt 604 100% 7. Vad är de enligt dig största fördelarna med att involvera lekmän i dömande verksamhet? Den här frågan går att besvara med flera kryss. Mer demokratiskt 137 22,7% Folkbildande 83 13,7% Mer rättssäkert 36 6% Bättre lokal förankring 105 17,4% Bredare perspektiv & livserfarenheter 323 53,5% Skydd mot teknokrati 138 22,8% Annat:___ 124 20,5% _______________________________________________________ Totalt Går ej att beräkna då frågan kunde besvaras med flera kryss 8. Vad är de enligt dig största nackdelarna med att involvera nämndemän i dömande verksamhet? Den här frågan går att besvara med flera kryss. Mer kostsamt 178 29,5% Mindre rättssäkert 278 46% Mer tidskrävande 256 42,4% Politiskt färgat 210 34,8% Brist på juridisk kunskap 353 58,4% Mer subjektivt beslutsfattande 438 72,5% Annat:___ 48 7,9% _______________________________________________________ Totalt Går ej att beräkna då frågan kunde besvaras med flera kryss

  74  

Nämndemännens agerande 9. Hur ofta upplever du att nämndemännen ställer frågor vid rättegången? Aldrig 204 33,8% Sällan 247 40,9% Ibland 93 15,4% Ofta 19 3,1% Alltid 0 0% Obesvarad 41 6,8% _______________________________________________________ Totalt 604 100% 10. Hur väl upplever du att nämndemännen kan förstå den bevisning som presenteras under rättegången? Mycket dåligt 20 3,3% Dåligt 110 18,2% Varken bra eller dåligt 210 34,8% Bra 208 34,4% Mycket bra 14 2,3% Obesvarad 42 7% _______________________________________________________ Totalt 604 100% 11. Hur väl upplever du att nämndemännen kan förstå och tolka juridiska sakfrågor? Mycket dåligt 86 14,2% Dåligt 216 35,8% Varken bra eller dåligt 177 29,3% Bra 76 12,6% Mycket bra 3 0,5% Obesvarad 46 7,6% _______________________________________________________ Totalt 604 100% 12. Hur säkra upplever du att nämndemännen är på hur de får agera i rättssalen? Mycket osäkra 6 1% Osäkra 112 18,5% Varken osäkra eller säkra 198 32,8% Säkra 227 37,6% Mycket säkra 14 2,3% Obesvarad 47 7,8% _______________________________________________________ Totalt 604 100%

  75  

13. Generellt sett, hur aktiva anser du att nämndemännen är under rättegången? Mycket passiva 147 24,3% Passiva 255 42,2% Varken passiva eller aktiva 123 20,4% Aktiva 29 4,8% Mycket aktiva 4 0,7% Obesvarad 46 7,6% _______________________________________________________ Totalt 604 100% 14. Hur aktiva anser du att nämndemännen generellt är under överläggningen? Mycket passiva 17 2,8% Passiva 125 20,7% Varken passiva eller aktiva 178 29,5% Aktiva 226 37,4% Mycket aktiva 13 2,2% Obesvarad 45 7,5% _______________________________________________________ Totalt 604 100% 15. Hur ofta under överläggningen framför du en åsikt som skiljer sig från nämndemännens åsikter? Aldrig 0 0% Sällan 148 24,5% Ibland 302 50% Ofta 105 17,4% Alltid 2 0,3% Obesvarad 47 7,8% _______________________________________________________ Totalt 604 100% 16. Hur stort inflytande anser du att nämndemännens synpunkter har över beslutsfattandet? Mycket litet 77 12,7% Litet 233 38,6% Varken stort eller litet 174 28,8% Stort 66 10,9% Mycket stort 3 0,5% Obesvarad 51 8,4% _______________________________________________________ Totalt 604 100%

  76  

17. Hur många gånger har du reserverat dig mot ett beslut som fattats vid överläggningen? Aldrig 119 19,7% 1-4 gånger 229 37,9% 5-8 gånger 93 15,4% Fler än 8 gånger 115 19% Obesvarad 48 7,9% _______________________________________________________ Totalt 604 100% Samarbetet med nämndemän 18. Vilken är din inställning till nämndemän? Mycket negativ 35 5,8% Negativ 150 24,8% Varken positiv eller negativ 188 31,1% Positiv 139 23% Mycket positiv 23 3,8% Obesvarad 69 11,4% _______________________________________________________ Totalt 604 100% 19. Vad tror du lagfarna domare generellt har för inställning till nämndemän? Mycket negativ 28 4,6% Negativ 294 48,7% Varken positiv eller negativ 171 28,3% Positiv 42 7% Mycket positiv 0 0% Obesvarad 69 11,4% _______________________________________________________ Totalt 604 100% 20. Hur upplever du ditt samarbete med nämndemän? Mycket dåligt 0 0% Dåligt 5 0,8% Varken bra eller dåligt 106 17,5% Bra 317 52,5% Mycket bra 108 17,9% Obesvarad 68 11,3% _______________________________________________________ Totalt 604 100% 21. Hur ofta uppmuntrar du nämndemännen att ställa frågor under rättegången?

  77  

Aldrig 376 62,3% Sällan 87 14,4% Ibland 41 6,8% Ofta 21 3,5% Alltid 7 1,2% Obesvarad 72 11,9% _______________________________________________________ Totalt 604 100% 22. Hur ofta uppmuntrar du nämndemännen att bidra med synpunkter under efterföljande överläggning? Aldrig 13 2,2% Sällan 28 4,6% Ibland 72 11,9% Ofta 169 28% Alltid 248 41,1% Obesvarad 74 12,3% _______________________________________________________ Totalt 604 100% 23. Hur högt värderar du nämndemännens synpunkter? Mycket låg 18 3% Lågt 87 14,4% Varken lågt eller högt 301 49,8% Högt 118 19,5% Mycket högt 10 1,7% Obesvarad 70 11,6% _______________________________________________________ Totalt 604 100% Påståenden 24. ”Nämndemän representerar lokalsamhället bättre än lagfarna domare”. Instämmer inte alls 201 33,3% Instämmer i låg grad 149 24,7% Instämmer delvis 141 23,3% Instämmer i hög grad 24 4% Instämmer helt 7 1,2% Obesvarad 82 13,6% _______________________________________________________ Totalt 604 100% 25. ”Nämndemän låter oftare känslor styra jämfört med lagfarna domare”.

  78  

Instämmer inte alls 6 1% Instämmer i låg grad 43 7,1% Instämmer delvis 148 24,5% Instämmer i hög grad 189 31,3% Instämmer helt 137 22,7% Obesvarad 81 13,4% _______________________________________________________ Totalt 604 100% 26. ”Nämndemän bidrar till ett starkare förtroende för rättssystemet”. Instämmer inte alls 142 23,5% Instämmer i låg grad 183 30,3% Instämmer delvis 137 22,7% Instämmer i hög grad 46 7,6% Instämmer helt 14 2,3% Obesvarad 82 13,6% _______________________________________________________ Totalt 604 100% 27. ”Nämndemän yrkar oftare på strängare straff än lagfarna domare”. Instämmer inte alls 100 16,6% Instämmer i låg grad 97 16,1% Instämmer delvis 195 32,3% Instämmer i hög grad 58 9,6% Instämmer helt 24 4% Obesvarad 130 21,5% _______________________________________________________ Totalt 604 100% 28. ”Nämndemän bör få mer utbildning innan de påbörjar sitt uppdrag”. Instämmer inte alls 31 5,1% Instämmer i låg grad 41 6,8% Instämmer delvis 149 24,7% Instämmer i hög grad 123 20,4% Instämmer helt 176 29,1% Obesvarad 84 13,9% _______________________________________________________ Totalt 604 100% 29. ”Lagfarna domare bör få döma utan nämndemän i fler fall än vad de får idag”. Instämmer inte alls 18 3% Instämmer i låg grad 19 3,1% Instämmer delvis 97 16,1%

  79  

Instämmer i hög grad 109 18% Instämmer helt 279 46,2% Obesvarad 82 13,6% _______________________________________________________ Totalt 604 100% 30. ”Vid överläggning är nämndemän mer aktiva i skuldfrågan än påföljdsfrågan”. Instämmer inte alls 111 18,4% Instämmer i låg grad 77 12,7% Instämmer delvis 164 27,2% Instämmer i hög grad 69 11,4% Instämmer helt 28 4,6% Obesvarad 155 25,7% _______________________________________________________ Totalt 604 100% 31. ”Fler nämndemän bör närvara vid respektive rättegångstillfälle än vad de gör idag”. Instämmer inte alls 460 76,2% Instämmer i låg grad 27 4,5% Instämmer delvis 17 2,8% Instämmer i hög grad 3 0,5% Instämmer helt 1 0,2% Obesvarad 96 15,9% _______________________________________________________ Totalt 604 100% 32. ”Det är bra att nämndemännen inte längre ska väljas i samband med de politiska valen”. Instämmer inte alls 25 4,1% Instämmer i låg grad 33 5,5% Instämmer delvis 148 24,5% Instämmer i hög grad 122 20,2% Instämmer helt 182 30,1% Obesvarad 94 15,6% _______________________________________________________ Totalt 604 100% 33. ”Vid överläggningen diskuterar man tills alla är överens” Instämmer inte alls 134 22,2% Instämmer i låg grad 123 20,4% Instämmer delvis 159 26,3% Instämmer i hög grad 91 15,1%

  80  

Instämmer helt 13 2,2% Obesvarad 84 13,9% 34. ”Det svenska nämndemannasystemet bör ersättas av ett jurysystem”. Instämmer inte alls 446 73,8% Instämmer i låg grad 34 5,6% Instämmer delvis 29 4,8% Instämmer i hög grad 6 1% Instämmer helt 5 0,8% Obesvarad 84 13,9% _______________________________________________________ Totalt 604 100% 35. ”Att använda ’professionella’ nämndemän – exempelvis pedagoger vid ungdomsbrott eller ekonomer vid ekobrott – är en bra idé”. Instämmer inte alls 207 34,3% Instämmer i låg grad 85 14,1% Instämmer delvis 147 24,3% Instämmer i hög grad 53 8,8% Instämmer helt 24 4% Obesvarad 88 14,6% _______________________________________________________ Totalt 604 100% 36. ”Det svenska nämndemannasystemet bör helt avvecklas”. Instämmer inte alls 117 19,4% Instämmer i låg grad 73 12,1% Instämmer delvis 138 22,8% Instämmer i hög grad 100 16,6% Instämmer helt 93 15,4% Obesvarad 83 13,7% _______________________________________________________ Totalt 604 100%