Download - Institutet för språk och folkminnen Artikel ur boken …...år 1944 gav ut band 17, häfte 172/176 (Markis– Mjugg), fanns inget av dessa ord med, och ett ord som miljöpåverkan

Institutet för språk och folkminnen Artikel ur boken "Naturen för mig. Nutida röster och kulturella perspektiv"

”Jag fick ångest då jag såg vad människan gjorde med naturen”

Katarina Saltzman

Många människor känner idag en djup oro för hur det egentligen står till med naturen. Luftföroreningar och skogsskövling, utfiskning och övergödning, oljeutsläpp och kli matförändring; miljöfrågorna blir allt fler och har sedan decennier en given plats i dis kussionen om människans relation till naturen. Detta kommer också tydligt till uttryck i svaren på frågelistan ”Naturen för mig”.

Det är med förtvivlan man betraktar hur vi människor idkar rovdrift på vår vackra jord, det enda hem vi har i universum. Hur tänker de som skövlar? Tänker de över huvud taget? Hur ser framtiden ut? Har vi över huvud taget någon framtid? En enda liten tröst är att mil-jömedvetandet på senare år har ökat påtagligt. Vi har dragit i bromsen, men är det för sent?

Miljöproblemen har blivit en del av vår vardag. Att källsortera sina sopor, handla miljövänliga varor, köra miljöbil och spara energi har för många blivit ett sätt att i den egna vardagen försöka bidra till en lösning av dessa stora och komplexa problem. En meddelare som är bosatt i ett mindre samhälle i norra Skåne sitter vid sitt fönster och tittar ut; han bor vid en av huvudgatorna i sitt bostadsområde och funderar över det han ser utanför fönstret:

Vart är vi på väg? Frågorna kring den moderna män niskans relationer till naturen är många.

Foto: Magnus Gustavsson.

– 113 –


[S]ärskilt måndagar och fredagar då vår återvin-ningsstation är öppen, då är där för det mesta en strid ström av bilar med släp som skall dit och det man ”kan” lasta på ett personbilssläp och som det är ”möjligt” att dra iväg med sin bil det kommer förbi här. […] Men då jag sit-ter här på ”min” plats och ser ut över denna till synes aldrig sinande ström av bilar av alla de slag så tänker jag ju också på den veritabla för-störing av luften som av nödvändighet måste ske – detta med bilar och all annan teknik, hur länge kan detta fortgå, denna enorma konsum-tion av energi, hur mycket energi går åt för att tillverka en enda bil om man skulle räkna detta i kilowatt, från den obrutna malmen i berget till den färdiga bilen som är till salu med alla transporter inräknade? Ingen har ännu svarat på denna min fråga.

Meddelarna bakom dessa två inledande citat är inte ensamma om att bära på obesvarade frågor när det gäller vårt samhälles sätt att hantera natur och miljö. Många ställer sig liknande frågor, som förefaller sakna svar. Det handlar om sopor och utsläpp, mat och energi, och ytterst om hur det kan komma sig att vi människor inte tar ansvar för vår egen långsiktiga överlevnad:

Kärnkraften MÅSTE vi ha om vi inte ska förstöra naturen, sägs det. Jo det såg vi när Tjernobyl havererade och det radioaktiva stof-tet föll ner över Norrland, så bär, svamp och vilt blev oätligt. Går det inte att spara på strömmen istället? Hur blir det med avfallet? Kommer det att finnas någon som kan ta hand om det?

Det är ledsamt att tillhöra den generation som måste lämna så mycket elände efter sig.

Miljöfrågornas roll i människors vardag kan idag betraktas i ett historiskt perspektiv. Även om miljöhistoriker visat att olika typer av miljöproblem uppstått i historiska sammanhang även långt tillbaka i tiden, är det under andra halvan av 1900talet som problemen accelererat och fått en plats i det allmänna medvetandet. Det är också under denna tid som ord som miljö hot, miljömedvetande, miljöpolitik och miljöförstö-

ring uppstått. När Svenska Akademiens Ordbok år 1944 gav ut band 17, häfte 172/176 (Markis–Mjugg), fanns inget av dessa ord med, och ett ord som miljöpåverkan (där stavat miljö påvärkan) avsåg då ännu ”miljöns påvärkan på någon eller något”, snarare än att som idag tvärtom avse mänsklig påverkan på miljön.

Som framgår i andra delar av den här boken utgörs en stor del av svaren på frågelistan ”Naturen för mig” av ljusa, positiva och idylliska naturbeskrivningar. Men även betydligt mörkare bilder tecknas, och detta inte minst när meddelarna beskriver sina egna iakttagelser av olika typer av miljöförstöring, och sina känslor inför detta. Här ett exempel på en målande beskrivning, insänd av en kvinna i 80årsåldern:

Jag kommer fram till en liten vik där vågorna sköljt upp det människor kastat i havet, kanske i tron att det skulle falla till botten och aldrig visa sig igen. Plastflaskor av olika slag, brödbackar, fisklådor och nät, stora plastsjok, tång natur-ligtvis, en glödlampa till och med och allra värst

– 114 –


– överst ligger en död sjöfågel – helt indränkt i svart olja. Då kommer tårarna – jag översköljs av den djupaste förtvivlan.

Flera meddelare ger uttryck för liknande känslor, och reflekterar över vad man uppfattar kan vara på väg att gå förlorat. En man i 80årsåldern sammanfattar sin oro över bland annat ”det sanslösa slöseriet med liv, materiel, jordens resurser och för alltid förstörd natur. Jag är djupt oroad över mina barns framtid. Må de och deras efterkommande få uppleva björnmossans skönhet i en varm skogsglänta!”

I ett livshistoriskt perspektiv

Eftersom en stor andel av meddelarna som svarat på frågelistan tillhör den äldre generationen kan de betrakta miljöfrågorna mot bakgrund av sin egen livshistoria. De har sett hur synen på naturen har förändrats under sin livstid, och kan blicka tillbaka på hur miljöproblemen tilltagit och uppmärksammats. En kvinna vittnar exempelvis om hur synen på gifter av olika slag kom att förändras under senare delen av 1900talet, då dessa började betraktas som ett hot mot miljön. Hennes morföräldrar bedrev lantbruk och själv kom hon att arbeta på apotek:

1962 kom väckarklockan, Rachel Carsons bok ”Tyst vår”. Man hade en övertro på alla bekämpningsmedel. Jag minns väl alla gifter som användes både hemma, i jordbruket och på apoteket. De gula kletiga flugfångarna hängde över järnspisen fulla med flugor från ladugår-den. Yllekläderna och filtar som lades ner i stora

kistan för sommarförvaring sprutades med Malettasprutan, med bekämpningsmedel spru-tades på minsta lilla mal och så lades naftalin-kulorna också i kistan. ”Hemkem” var Vanolen. Säden betades med kvicksilver, man sprutade med DDT och Hormoslyr. På apoteket gjorde vi kvicksilversalvor både till människor och djur och ögondropparna konserverades med kvick-silver. Jag minns inte när användningen slu-tade men på 1960-talet har jag använt gifterna. Kråkorna avlivades med fosformos och till råt-tor la man ut Wafarin så de förblödde.

En man som i sin ungdom arbetade som sjöman minns känslan av att befinna sig på havet; ”alltid lika fascinerande att hänga vid relingen på frivakten och spana ut över detta oändliga hav, man befinner sig i en stor cirkel, alltid i mitten”. Men när han nu tänker tillbaka reflekterar han också över allt som havet på den tiden förväntades kunna ta hand om:

När jag nu så här femtio år efteråt tänker på de stora mängder avfall som tippades i havet, i detta avfall ingick då stora mängder oljespill, man trodde ju att havet kunde sluka allt, även oss sjömän när det bar till. Vi hade ingen respekt för havet, respekt för havets raseri hade vi, men inte när det gällde att tippa avfall.

Detta är exempel på att många i den äldre generationen har upplevt att samhällets såväl som enskilda människors förhållningssätt till naturen har genomgått stora förändringar. En kvinna som under en del av sin barndom bodde

– 115 –


utanför gruvorten Malmberget, berättar om hur hon och kamraterna där ofta lekte på en gråstenstipp:

Sommaren 1952 fick vi se hur man dödar natur, flygplan flög intill vårt bostadsområde, spru-tade vitt ner mot björkskogen, som skulle bort. Långt senare fick vi veta att de sprutade hor-moslyr.

Under 1960, 70 och 80talen spred sig en allt starkare medvetenhet om miljöproblem som de som berörs i dessa exempel. Alltfler människor kom också att engagera sig i frågor med rubriker som atomsopor, surt regn, ozonhålet och utrotning av växt och djurarter. En medelålders kvinna berättar om hur iakttagelser av förändringar i naturen under 1980talet väckte hennes eget engagemang i miljöfrågor:

Efter en biltur till Göteborg såg jag försurning-ens verkningar. Träden gulnade och tappade alla sina löv mitt i sommaren. Jag fick ångest då jag såg vad människan gjorde med naturen.

Försurningsdebatten är ett exempel på en miljöfråga som under en period var mycket het och engagerande. Forskare hade uppmärksammat att utsläpp av försurande kväve och svavelföreningar orsakade långtgående skador på skog i Centraleuropa och många befarade att ”skogsdöden” skulle breda ut sig. Men sedan dess har bilden förändrats; idag anses träden på de flesta håll må bättre och försurningsdebatten har i stort sett fallit i glömska. En orsak är att utsläp

pen av försurande ämnen från industri och trafik har begränsats sedan 1970 och 80talen, en annan är att nya vetenskapliga tolkningar av försurningsprocesserna har resulterat i en mer komplicerad bild av dess orsaker och effekter.

I den enskilda livshistorien kan dock fortfarande försurningen vara betydelsefull. Bilturen till Göteborg blev en utlösande faktor som väckte ett långvarigt engagemang i miljöfrågor för vår meddelare. Efter den händelsen gick hon bland annat med i Miljöpartiet, engagerade sig i kommunpolitiken, och blev medlem i Greenpeace och Naturskyddsföreningen. Till en början innebar det att kämpa i motvind:

Det fanns mycket liten förståelse från om giv-ningen – människor kallade oss för världsfrån-varande och flummiga. Jag försökte lära mina barn att vara rädda om naturen. Jag kämpade med tygblöjor och startade försäljning av mil-jövänligt papper i ladan. Min man startade en butik i före detta skolan, där han sålde bland annat giftfritt odlade rotfrukter. Det känns där-för konstigt att nu för tiden alla människor plötsligt talar om ekoprodukter och att agera miljövänligt. Varför gjorde de ingenting tidi-gare, då det kanske hade gått att vända skutan?

Från att ha varit ett lite ”flummigt” intresse som engagerade ett antal eldsjälar har medvetenheten om miljöproblemen under de senaste decennierna kommit att omfatta stora delar av befolkningen. Miljöpolitik betraktas inte längre som ett särintresse, alla företag och myndigheter med självaktning har numera en miljöpolicy

– 116 –


och skolan undervisar uppväxande generationer i miljökunskap. En kvinna född på 1970talet återberättar ”ett roligt minne om ett allvarligt ämne” som har koppling till skolans miljöundervisning:

[J]ag satt hemma på kvällen och skulle förbe-reda redovisningen av miljötemat i gymnasiets biologikurs. På min lott föll DDT och jag ritade anrikningskedjor för fullt. Ett antal skisser slängdes, eftersom jag inte var nöjd. För att jag lättare skulle komma ihåg vad jag skulle säga på redovisningen dagen efter gick jag igenom allt genom att prata högt. Vad jag inte märkte var att min 5-åriga syster stod och lyssnade och hade nappat åt sig en kasserad anrikningskedja. Dagen efter hade hon berättat för hela dagis under samlingen varför man inte ska använda DDT. Visst, det sägs ju att det ska börjas i tid, men jag tror det var både en och två dagisfrök-nar som fick lite kul den dagen.

Idag är miljöfrågor av olika slag något som vi allt som oftast påminns om. Samtidigt som dessa frågor på ett plan kan te sig stora och svårgripbara, pockar de också på uppmärksamhet och manar till handling i många olika vardagliga situationer. Att fatta miljömedvetna beslut i vardagen kan vara ett sätt att hantera oron för hur det står till med miljön.

Jag försöker dra mitt lilla strå till stacken genom att källsortera, cykla i stället för att använda bilen, när det går, spara på vatten vid duschning, disk, tvätt osv. Jag förstår att mina insatser inte

Återvinningsstationen är en plats där barn och vuxna

skolas i att ta ansvar för miljön. Foto: Lina Midholm.

– 117 –


gör någon större skillnad, men tänker att om många gör lite, måste det vara bättre än inget alls.

Natur mot kultur

Bilden av miljöproblemen har dock under de senaste decennierna blivit alltmer komplex och det är inte lätt att som privatperson avgöra vad som är ”bra för miljön”. Är det verkligen miljövänligt att tanka etanol? Hur ”ren” är den miljömärkta elen från vindkraft om man räknar in

den materialanvändning och energi som går åt vid tillverkning och underhåll av vindkraftverken? Är det mer miljövänligt att handla KRAVmärkta äpplen från Argentina eller konventionellt odlade svenska äpplen? Långväga transporter är en av de frågor som alltmer hamnat i fokus i miljödebatten, och i människors medvetande:

Bara all mat, som transporteras över hela värl-den hit och dit. Hörde häromdagen att får-tarmar skickas obehandlade till Thailand och

Många vill handla miljövänligt, men det är inte alltid lätt att veta vad som i praktiken är bättre eller sämre för

miljön. Foto: Katarina Saltzman.

– 118 –


tillbaka hit för att användas till prinskorv. Man undrar hur det kan bli god ekonomi av detta och hur tänker vi miljömässigt?! Därtill slänger vi så mycket mat. Jag förstår det bara inte.

Trots att det nutida samhället på många sätt förefaller ha distanserat sig från naturen är vi fortfarande beroende av naturen, i form av bland annat naturresurser och alla de olika sätt på vilka samhället drar nytta av naturliga funktioner och processer. I vissa sammanhang beskrivs dessa funktioner idag som ”ekosystemtjänster”. Det faktum att vi på olika sätt är beroende av naturen kommenteras av flera meddelare, som här av en kvinna i Västerbotten:

Jag förstår att grusåsarna måste släppa till mate-rial till våra vägar, skogarna sitt timmer. Forsarna måste omvandlas till el, malmen måste tas till-vara – för inhemskt bruk och för export. Men det blir hemska sår i naturen efter kalhyggen, torvtäkter och gruvor. […] Ute i världen är för-hållandena sju resor värre. Man blir gråtfärdig inför människornas hänsynslösa framfart, gäller såväl växter som djur. De stora regnskogs arealer som multinationella företag skövlar varje dag kan aldrig ersättas. Ökenutbredningen, som orsakas av för hårt betande samt bränsleletande i vissa trakter av Afrika är också förödande. Vad hjälper det att den lilla människan då och då låter plantera lite VI-skog?

De flesta meddelarna besvarade frågelistan under våren och sommaren 2010, och några av dem kommenterar ett par miljörelaterade hän

delser som var aktuella just då. Den ena var den svåra oljekatastrof som drabbade Mexikanska golfen till följd av en explosion i en djuphavsborrande oljeplattform. Den andra var askmolnet från den isländska vulkanen Eyjafjallajökull som under flera dagars tid stoppade flygtrafiken i stora delar av Europa. Båda dessa händelser föranledde kommentarer om människans motsägelsefulla relationer till naturen.

När flygtrafiken stod stilla i april i år och vi var i England, blev det också tydligt, att det är naturen som bestämmer. Vi i vår generation har invag-gats i tron att allt är möjligt. Åka till månen, flyga vart vi vill på semester. Att vår bekvämlig-het är självklar, som att åka bil till gymmet eller gnälla när tågtrafiken hindras av snöoväder.

Att tala om att naturen ”bestämmer” blir ett sätt att måla upp samhället och naturen som varandras motståndare. Detta är i det moderna, västerländska samhället ett vanligt sätt att beskriva och förstå relationen mellan människa och natur. Att se natur och kultur som varandras motsatser är en grundläggande tankefigur i den västerländska kultur som idag har stort inflytande i alla delar av världen. Vi skiljer på sådant som vi uppfattar som i någon mening format eller påverkat av mänsklig verksamhet – det vi kallar kultur – från sådant som vi uppfattar som opåverkat av mänsklig verksamhet – alltså det vi kallar natur. Vi tar i allmänhet denna uppdelning för given trots att vi själva och det mesta i vår omgivning ständigt överskrider gränsen mellan natur och kultur. Synen på natur och kultur som varan

– 119 –


dras motståndare kommer till uttryck i flera av frågelistsvaren:

Jag hyser ett stilla hopp om att miljöförstö-ringen skall stoppas, runt vår jord. Att för-nuftet slutligen ska råda. Att vi ska rädda vår planet nu och för framtiden. Gör vi inte det tar naturen över, det visar övergivna platser inne i syd amerikanska djungler och annorstädes. Naturen är starkare än vi. Eller som forskaren sa i radio för ett tag sedan: Jorden klarar sig all-tid. Det har den gjort i miljontals år. Frågan är om människan klarar sig.

Som ett svar från naturen själv började vulka-nen på Island spy ut lava, rök och aska över stora områden. Flygtrafiken måste ställas in, och hela vår känsliga civilisation fick sig en rejäl törn. Så sårbara är vi. En vulkan ryter till, och trafi-ken i luften lamslås. I vintras var det trafiken på landbacken som lamslogs, den gången av snö-mängder som vi hade glömt kunde drabba vårt nordliga land. Ett sånt samhälle har vi byggt upp som inte tål naturens krafter. Naturen ger igen. Ursäkta, men det känns nästan som ska-deglädje …

Flera meddelare beskriver alltså en djup motsättning mellan människa och natur, och tycks i sina reflektioner över detta ta naturens, snarare än människans, parti. Det kan framstå som paradoxalt att människor dels drar en sådan skarp skiljelinje, dels tar den ”andra sidans” parti. Detta visar tydligt hur full av motsägelser relationen mellan människa och natur är.

Forskare som David Harvey och Bruno Latour har från olika perspektiv kritiserat och ifrågasatt den i vårt samhälle vedertagna uppfattningen att världen och verkligheten kan förstås som indelad i två separata sfärer, natur och kultur. De menar att en sådan indelning både är missvisande och får problematiska konsekvenser. Genom att betrakta naturen som något som ligger utanför eller vid sidan av samhället, blir naturen en angelägenhet för naturvetare och inte för samhällsvetare, menar dessa forskare. Därmed frånhänder sig samhället det kollektiva ansvaret för de delar av verkligheten som vi i vårt västerländska samhälle har lärt oss att betrakta som ”natur”.

I den enskilda människans vardag är emellertid gränsen mellan natur och kultur sällan särskilt väsentlig, även om vi alla har fått lära oss att skilja på dessa begrepp. Upplevelser av växter och djur, av den egna kroppen, liksom av miljöer i förändring överskrider ofta kategorier som natur och kultur. I den meningen kan människor i sina vardagliga erfarenheter ofta hantera miljöns komplexitet på ett mer gränsöverskridande sätt än vetenskapen. Och mitt i ångesten över alla olösta miljöproblem kan iakttagelser av det vilda och odlade livet i ens närhet generera både tröst och hopp.

Påskliljor, vitsippor och scilla blommar utanför mitt köksfönster. Jag tröstar mig med dem så länge. Och jorden rullar vidare.

– 120 –


Referenser

Artikeln bygger på svar på frågelistan ”Naturen för mig”. Materialet finns vid Folklivsarkivet i Lund, Institutet för språk och folkminnen (Göteborg, Umeå, Uppsala) och Nordiska museet.

Boken Tyst vår av Rachel Carson som nämns i ett av citaten, är en publikation som kom att få mycket stort inflytande i den tidiga miljödebatten. I boken, som utgavs 1962 med originaltiteln Silent Spring, varnade författaren för effekterna av användningen av bekämpningsmedel som DDT.

Sedan 1970talet behandlas de historiska aspekterna av människans samspel med den yttre miljön inom ämnet miljöhistoria, där bland annat miljöproblemens och miljödebattens moderna historia kartläggs. En översiktlig presentation görs exempelvis i Jorden en ö. En global miljöhistoria (1998) av Sverker Sörlin och Anders Öckerman, en svensk lärobok i miljöhistoria.

Den kritiska diskussion kring begreppen natur och kultur som nämns i slutet av artikeln hänvisar till David Harveys bok Justice, Nature and the Geography of Difference (1996) och Bruno Latours Politics of Nature. How to Bring the Sciences into Democracy (2004).

– 121 –


Download - Institutet för språk och folkminnen Artikel ur boken …...år 1944 gav ut band 17, häfte 172/176 (Markis– Mjugg), fanns inget av dessa ord med, och ett ord som miljöpåverkan

Top Related