EN CHIMÄR AV ENDRÄKT Ideologiska dimensioner i kommunal kulturpolitik

David Karlsson

Akademisk avhandling för filosofie doktorsexamen Förvaltningshögskolan Göteborgs universitet De två tresidiga figurerna på omslaget har samma area, samma höjd och längd. De består av fyra komponenter som också har exakt samma proportioner. Komponenterna är emellertid placerade spegelvända och i en annan ordning i den högra jämfört med den vänstra figuren.

Men om båda figurerna har samma area och består av samma komponenter, varifrån kommer ”hålet” i figuren till höger? För den som inte ser svaret finns facit på avhandlingens sista sida.

© David Karlsson ISBN 91-628-5803-3 Printed in Sweden Kompendiet, Göteborg 2003

FÖRORD Offentlig förvaltning är en tämligen ung forskningsdisciplin i Sverige och de av-handlingar som skrivs i ämnet drar på sätt och vis ut gränslinjerna för vad ämnet kan innefatta. Denna avhandling är den åttonde från Förvaltningshög-skolan och den andra med en uttalad inriktning mot politik och demokrati.

Temat för studien är ideologiernas betydelse i den lokala politiken. I centrum står de kommunala kulturpolitikerna, vars värderingar studeras med hjälp av kvantitativ idéanalys. Mot bakgrund av detta ämnesval ligger det nära till hands att fråga sig vart förvaltningen tog vägen. Svaret är att den finns närvarande på nästan varje sida.

Man möter ibland en uppfattning som skarpt skiljer mellan politiken och demokratin å den ena sidan, och förvaltningen å den andra. Det politiska och det demokratiska utgör enligt detta synsätt på sin höjd ingångsvärden som förvaltningen har att förhålla sig till. Min uppfattning är att detta är en felsyn. Det som särskiljer den offentliga förvaltningen från andra organisationer i sam-hället är att den är politikens och demokratins redskap – att den är politik. Och vill man förstå varför förvaltningen ser ut som den gör, och vilka alternativ som finns, måste man förstå politiken och dess drivkrafter.

Lennart Lundquist är en av dem som betonat vikten av ett värdeperspektiv i studiet av det offentliga. Lundquist menar att det är ”helt fundamentalt” att förvaltningsforskningen tar upp frågor om idéer, normer och värden, och han framhåller vidare att det:

… är viktigt att inse att mångfalden av värden i den offentliga verksamheten är utom-ordentligt stor. Förvaltningen måste i sin verksamhet beakta många värden samtidigt, ex-empelvis de som ingår i vårt offentliga etos. Detta medför att det måste företas avvägningar mellan olika värdekategorier och att dessa kan komma i konflikt med varandra. … Våra offentliga värden är knutna till aktörer och intressen, varför innehållet kan för-ändras och prioriteringarna skifta med maktförhållandena. Ingenting av detta går att hantera i oföränderliga, slutna system. En ständig diskussion om de offentliga värdena är en första förutsättning för att dessa verkligen ska beaktas i den praktiska verksamheten.1

Ämnet offentlig förvaltning är mångvetenskapligt, vilket innebär att forskningen i disciplinen delar studieobjekt men hämtar sina teoretiska perspektiv från skilda håll. I denna avhandling samsas – i varierande mängd – teoretiska inslag från politisk filosofi, statsvetenskaplig demokratiteori, kommunalpolitikforskning, sociologi och kulturvetenskap. I ingetdera av dessa perspektiv är författaren specialist, men jag hoppas att imperfektionen i delarna kompenseras av värdet hos helheten. Det har i alla fall varit ambitionen.

1 Lennart Lundquist (1994) kap4.5

Tack Jag vill först uttrycka min djupa tacksamhet till Sveriges kommunala kulturpolitiker. Postenkäten till denna grupp politiker, och som utgör avhandlingens empiriska bas, tar omkring en timma att besvara. De närmare 1 800 förtroendevalda som fyllt i och skickat in sina formulär har alltså tillsammans offrat närmare ett manår av sin fritid för att detta projekt skulle kunna förverkligas.

Enkätstudien kunde genomföras med hjälp av ekonomiskt stöd från Centrum för forskning om offentlig sektor (Cefos), vid Göteborgs universitet. För-utom finansieringen assisterade Cefos på ett förtjänstfullt sätt vid administration-en av tryckning, utskick och insamling av enkätformulär och påminnelser. Jag vill därför rikta ett varmt tack till Cefos och dess medarbetare som gjort detta av-handlingsprojekt möjligt. Bidrag till projektet har även tacksamt emottagits från Stiftelsen Lars Hiertas Minne och Wilhelm och Martina Lundgrens Vetenskapsfond.

Under hela projektets gång har administrativ personal och ledning vid Förvaltningshögskolan givit ett värdefullt stöd. De många vetenskapliga perspektiv som samsas vid institutionen bidrar till en mångfacetterad förståelse för hur den offentliga förvaltningen fungerar.

Seminariet för studier av politik och förvaltning vid Förvaltningshögskolan, Oasen, har under hela min forskarutbildning varit en stimulerande forum för vetenskapliga diskussioner. Goda råd, kritiska synpunkter och inspirerande till-rop från Oasens medlemmar har satt sin prägel på avhandlingen.

I arbetets slutskede har Anna Bengtsson, Paula Rodrigo Blomqvist, Henry Bäck, Malgorzata Erikson, Anette Gustafsson, Daniel Hanson, Anders Holmedahl, Sanna Johansson, Adiam Tedros, Annika Theodorsson och Niklas Theodorsson ägnat många sommardagar åt att läsa och kommentera mitt manuskript och underlättat det praktiska arbetet med att färdigställa boken. Tack för all hjälp.

Ett särskilt tack till Malgorzata och Niklas som, inte minst under åren i ”Bunkern”, utstått särskilt många timmar av vetenskapligt och terapeutiskt samtal under arbetsprocessens toppar och dalgångar. Niklas gjorde även, tillsammans med Roger Blomgren (Högskolan i Trollhättan/ Uddevalla), en berömvärd insats som kommentatorer vid mitt slutseminarium.

Min handledare Henry Bäck har, med sina breda kunskaper om kommunal politik och demokrati, varit ett omistligt stöd under hela avhandlingsarbetet. Utan Henrys medverkan är det tveksamt om enkätstudien hade kunnat real-iseras. Som handledare har Henry lyckats med konsten att balansera en stor autonomi med handfast rådgivning och ovärderlig uppmuntran under kritiska tidpunkter. För allt detta är jag ytterst tacksam.

Tack även till mina biträdande handledare Vicki Johansson och Bo Lindensjö (Stockholms universitet) för en engagerad insats och stundtals smärtsamt konstruktiva synpunkter.

Slutligen vill jag tacka mina föräldrar Kenth Aronsson och Lisbeth Karlsson för deras ständiga och oförbehållsamma stöd.

INNEHÅLL DEL I ATT STUDERA IDEOLOGIER .................................................................1

1 Ideologiska vakuum................................................................................3 När det ideologiska medvetandet försvinner.......................................................4 Ett vitt spritt problem.........................................................................................7 All politik har en ideologisk grund .....................................................................8

Kommunal kulturpolitik – a least likely case?...................................................11 Demokratiskt krismedvetande..........................................................................14 Syften....................................................................................................................17

Disposition........................................................................................................18

2 Politikområdet kommunal kulturpolitik ..........................................19 En utpekande definition....................................................................................21

Kulturen och kommunerna ...............................................................................23 Kommunal kulturpolitik på senare år...............................................................25

Det politiska handlingsutrymmet ....................................................................29 I de gamla hjulspåren........................................................................................29 Does Politics Matter? .......................................................................................33

3 Kvantitativ idéanalys ............................................................................36 Varför en politikerenkät? ..................................................................................37 Varför just kommunal kulturpolitik? ...............................................................37 Kvalitativ och kvantitativ idéanalys .................................................................38 Att vara objektiv som forskare ..........................................................................41

4 Vem har vilka värderingar?..................................................................42 Tre sätt att se på ideologier: 1. Betydelsefullt i sig............................................42 2. Intresse .........................................................................................................43 3. Diskurser ......................................................................................................45

Frågeställningar kring demokratins former....................................................47 Problemet med analysnivåer.............................................................................49

Personegenskaper ...............................................................................................51 Ålder .................................................................................................................51 Ursprung..........................................................................................................52 Kön ...................................................................................................................53 Samhällsklass....................................................................................................53 Religiositet ........................................................................................................54 Erfarenheter av kultur ......................................................................................54 Siffror och tabeller.............................................................................................55 Lathund för avhandlingens tabeller ..................................................................57

DEL II IDEOLOGISKA DIMENSIONER I KOMMUNAL KULTURPOLITIK ... 59

5 Etik och ideologi.................................................................................... 61 Etik ...................................................................................................................62 Ideologier ..........................................................................................................65 Politisk etik .......................................................................................................66 Politiska ideologier............................................................................................67

Analysinstrumentet............................................................................................70

6 Metaetik .................................................................................................. 73 Ontologi ...........................................................................................................73 Semantik...........................................................................................................75 Värdegenealogi .................................................................................................78

7 Värdesubstans........................................................................................ 81 Kulturens egenvärde ........................................................................................81 Deontologi och teleologi....................................................................................82 Intrinsikalitet....................................................................................................83 Värdesubstans ..................................................................................................87 Estetik – värdesubstans i kulturen ...................................................................88 Kulturpolitikerna och estetiken ........................................................................90 Finkultur och populärkultur ............................................................................92 Den egna smaken..............................................................................................94 Kulturen som samhällsekonomiskt instrument ................................................95 Andra instrumentella värden...........................................................................98

8 Värdereceptor....................................................................................... 102 Värdereceptorer i den politiska etiken.............................................................103 Alternativa värdereceptorer............................................................................104

9 Politikens inriktning .......................................................................... 107 Medborgerliga rättigheter ..............................................................................107 Kultur som medborgerlig rättighet.................................................................108 Kultur som behov ...........................................................................................111

Frihet under ansvar ..........................................................................................113 Friheten i kulturkonsumtionen ......................................................................115 Den relativa friheten.......................................................................................121

Ansvar för andra: jämlikhet ............................................................................123 Jämlikhet i kulturpolitiken..............................................................................125

Rättvisa ..............................................................................................................129 Rättvisa i kommunal kulturpolitik .................................................................130 Rättvisa: en funktion av handlingsfrihet och jämlikhet..................................133

Prioriteringar.....................................................................................................135 Kulturoffret – kulturens värde i konkurrens med andra ................................135

10 Tolkning och giltighet.......................................................................140 Värdeepistemologi...........................................................................................140 Kunskap om bra kultur och konst...................................................................141

Värdeuttolkning och demokrati .....................................................................142 Värdeuttolkning i kommunal kulturpolitik ....................................................144

Värdejurisdiktion..............................................................................................149 Kommunens jurisdiktion ................................................................................153

11 Politikens räckvidd: Höger/vänster................................................156 Vänster och höger – en undflyende metafor....................................................156 Partierna på skalan .........................................................................................158

Det offentligas omfattning i kulturpolitiken.................................................161 Storleken och jämlikheten ...............................................................................162

Paternalism ........................................................................................................166 Storleken och paternalismen ...........................................................................168 Vad vänster och höger är – om politikerna får bestämma...............................171

DEL III VILKA POLITIKER TYCKER VAD?.................................................173

12 Personegenskapernas betydelse......................................................175 Social representation.......................................................................................175

Ålder...................................................................................................................178 Ålder och intresse ...........................................................................................178 Ålder: mognad och generationseffekter ...........................................................180 Den konservative åldringen............................................................................180

Ursprung............................................................................................................182 Invandrares intresse .......................................................................................182 Med andra horisonter i bagaget ......................................................................184 Inhemska migranter........................................................................................185

Kön......................................................................................................................186 Könsbaserade intressen...................................................................................187 Könsmaktsordningens betydelse .....................................................................189

Klass och utbildning.........................................................................................195 Klass och intresse............................................................................................197 Klassresenärerna.............................................................................................199 Utbildning ......................................................................................................201

Religion ..............................................................................................................204 Det religiösa perspektivet................................................................................205 Religion och intresse .......................................................................................207 Religiösa strukturer och kristdemokratin .......................................................208

Kunskap och erfarenhet ...................................................................................210 Kultursyn beroende på kulturerfarenhet ........................................................212 Den radikaliserande kulturkonsumtionen ......................................................213 Kulturaktivas intresse ....................................................................................217

13 Partisystemets och nämndens betydelse ...................................... 221 Partiintern enighet .........................................................................................222 Partierna och kulturpolitikens ideologiska frågor...........................................225

Nämndens betydelse........................................................................................230 Nämndorganisation och politikernas värderingar..........................................234

14 En chimär av endräkt ........................................................................ 239 Den pragmatiske kommunpolitikern ..............................................................241 Kommunitarismen och ideologin om det allmänna bästa ...............................242 Envar får sitt ..................................................................................................244 Att välja sina strider ......................................................................................245 Deliberera mera ..............................................................................................245 Vad menar han? Vem tror han att han är?......................................................247

Ideologiska dimensioner .................................................................................248 Två sorters dimensioner .................................................................................248 Teoretiska ideologiska dimensioner i kommunal kulturpolitik .......................249 Relationerna mellan de teoretiska dimensionerna ..........................................251 Empiriska ideologiska dimensioner.................................................................254

Ideologin och demokratins former.................................................................257 Kulturknuttar och förkämpar .........................................................................257 Partierna som sorteringsverktyg i kulturpolitiken .........................................258 Betydelsen av social tillhörighet och kunskap i rekryteringsprocessen.................258

Eftertankar.........................................................................................................262 Metodologiska reflexioner...............................................................................263

SUMMARY ...................................................................................................... 269

Cultural politics .............................................................................................270 The survey ......................................................................................................271 A quantitative ideological analysis.................................................................271 The ideological dimensions .............................................................................272 How democratic institutions affect the ideological beliefs of the politicians ...275 An illusion of consensus.................................................................................276

METODAPPENDIX ......................................................................................... 277

REFERENSER................................................................................................... 315

1

DEL I ATT STUDERA IDEOLOGIER

2

3

1 Ideologiska vakuum Få saker gör mig så förbryllad som när en politiker, ofta med ett

kommunalt uppdrag, säger att han vill lägga de ideologiska aspekterna av politiken åt sidan. Vad menar han? Vem tror han att han är?

För mig är det självklart att all politik bygger på värderingar och därmed har en ideologisk grund. Och inte bara det. Bristen på insikt om detta förhållande är direkt farlig för demokratin. En politiker som förnekar politikens värdedimension för sig själv bakom ljuset, och, vilket är ännu värre, även sina väljare.

Utan kännedom om vilka värderingar politiken egentligen bygger på kan vi nämligen aldrig fullt ut förstå den, eller ta ställning till möjliga förändringar. Utan kunskap om vilka ideologier som våra förtroendevalda lutar sig mot reduceras kraftigt våra möjligheter att i praktiken förutsäga, och i de allmänna valen styra, vilka politiska beslut de kommer att fatta i framtiden.

Visst kan partier och politiker gå till val på en eller ett antal sakfrågor, men det kommer alltid kontinuerligt att uppstå ärenden som inte kunde förutses vid valen, och då ger politiska program i punktform föga ledning. I avsaknad av skillnader mellan valalternativ, mellan styrande och opposition, upphör det representativa systemet att vara demokratiskt. När valhandlingen upplevs som betydelselös och all möjlighet till ansvarsutkrävande är borta finns inget folk-styre kvar. Inga aldrig så behjärtansvärda besvärjelser om samförståndsanda och pragmatiskt arbete för det gemensammas bästa kan ändra på det.

Det finns dessutom en olycklig myt om den lokala politiken att den skulle vara särskilt ”oideologisk”. Det svenska välfärdssystemet är ett av de mest om-fattande i världen, åtminstone räknat kronor per innevånare, och en stor del av den svenska välfärden produceras i kommunerna.2 Även om mycket av den kommunala verksamheten är reglerad av staten är likafullt det lokala självstyret i Sverige mycket vidsträckt. Allt vad förvaltning företar sig är politik,3 och vi har en omfattande demokratisk apparat som skall garantera en folklig kontroll över den politik som utövas lokalt.

Om vi vill ha ett representativt demokratiskt styrelseskick värt namnet ock-så i kommunerna måste därför den ideologiska medvetenheten ständigt hållas levande även här. För att uppnå detta krävs verktyg för att förstå de ideologiska dimensioner som finns, dimensioner som sträcker sig ända ner i varje detalj-beslut. Min ambition med denna studie är att ge ett bidrag till ett sådant upplys-ningsprojekt.

2 Kommunerna står för c:a hälften av Sveriges offentliga utgifter och 24 procent av BNP, Kommunernas ekonomiska läge (april 2003), en mycket hög siffra internationellt sett. Anders Lidström (2003) 3 Lennart Lundquist (1994) s41f.

4

När det ideologiska medvetandet försvinner Den representativa demokratin och parlamentarismen har varit de viktigaste demokratiska institutionerna i den svenska staten sedan början av det förra seklet. Den lokala demokratin och dess officiella institutioner bygger idag på samma representativa ideal som den statliga, men vägen dit har varit lång. Svenska kommuner har under 1900-talet stegvis utvecklats från direktdemokrat-iska kommunstämmor och representativa former med ideal om förtroendemanna-skap och samlingsstyre, till en mer parlamentarisk modell, kvasiparlamentarism om man så vill. Partiernas roll har stärkts och skillnaderna dem emellan har accentuerats. På de flesta håll har en regering/oppositionsmodell växt fram, under senare år till och med i huvudstaden.4

Utvecklingen har inneburit att medborgarnas förutsättningar att påverka politiken har ökat väsentligt, så väl proaktivt – att kunna ta ställning till vilken politik som skall utföras i framtiden – som retroaktivt – att kunna utkräva an-svar.5 Men utvecklingen till trots lever gamla ideal om kommunpolitikens oideo-logiska status kvar. Pre-moderna föreställningar om de lokala politikerna som allvisa förtroendemän, som genom att slå sina kloka huvuden ihop nog kan lägga både partiprogram och särintressen åt sidan och i konsensus sköta kom-munernas affärer till bygdens bästa, är på sina håll synnerligen seglivade. För att läsaren skall förstå vad jag syftar på vill jag här inledningsvis ge några belysande exempel från 2000-talets kommunpolitik. Jag menar ingalunda att dessa glimtar skulle vara typiska för hur den lokala demokratin fungerar men de illustrerar vad föreställningen om den oideologiska kommunpolitiken riskerar att medföra.

De senaste åren har vi sett en ökad frekvens av så kallade regnbågskoalitioner i kommunerna, där partier som politiskt står långt ifrån varandra sluter sig samman för att blockera en gemensam motståndare. Inte sällan är det ett lång-varigt socialdemokratiskt styre som bryts genom en allians mellan höger och vänster. I regnbågskoalitioner har i och för sig det parlamentariska synsättet slagit igenom. Det är majoriteten i det lokala parlamentet, det vill säga fullmäkt-ige, som avgör vem som regerar och pekar ut en tydlig opposition, och väljarna har därmed minst två regeringsalternativ att ta ställning till i kommande val. Vad vi ser i regnbågskommunerna är att det uppenbarligen inte finns en auto-matisk koppling mellan parlamentarism och ideologisk medvetenhet. Att kon-flikter som snarast handlar om ifrågasättande av gamla maktstrukturer, eller blockering av pariapartier, motiverar okonventionella koalitioner i parlamentet ligger väl inom systemets idé. Men vad händer med väljarnas proaktiva påverk-ansmöjlighet när det ideologiska perspektivet hamnar i bakgrunden?

En sådan nybliven regnbågskommun är Jokkmokk där bland andra moder-ater och vänsterpartister efter kommunalvalet 2002 gått i allians för att undvika

4 Henry Bäck, Folke Johansson och Jonas Sandqvist (1998), Henry Bäck (1998), Folke Johansson, Lennart Nilsson och Lars Strömberg (2001) 5 Om proaktivt och retroaktivt – jfr om mandat och sanktion i Olof Petersson, Sören Holmberg, Leif Lewin och Hanne Marthe Narud (2002).

5

fortsatt socialdemokratisk regim.6 I en radiointervju uttalade sig två jokkmokk-politiker i frågan, först en moderat kommunstyrelseledamot om det osannolika i att Moderaterna och Vänsterpartiet skulle samarbeta på riksplanet:

– Ja, det har nog att göra med att vi inte är så där starkt ideologiska som dom är, eller är tvungna att vara. Här i en kommun måste man titta på, om man säger, sakfrågorna. Det är ju ungefär som det har varit en gång i tiden. Det spelar ingen roll vem som kommer till ditt hus så tar du fram kaffe och bröd och säger varsågod och ät. Det är ju en annan mentalitet. Man måste stoppa bort sådana där saker som ”Vad har du för ideologi?” och så. Utan det är ju sakfrågorna. Man går över till grannen och hjälper honom att hugga ved om han är lite krasslig. Ungefär så. Så fungerar det ju. Reportern: – Men finns det inga ideologier, menar du, på det lokala planet? – Jo visst gör det det, det är ju helt klart. Men man måste, ska man överleva här måste man stoppa sånt åt sidan och tänka i andra banor. Och det tror jag skulle vara bra även på riksplanet att de kunde lära sig såna saker. De får väl komma så får vi öppna skolor för dem här. (skratt) 7

Ordföranden för Vänsterpartiet i kommunen stod frågande inför problematiken:

Reportern: – Vad innebär det att en vänsterpartist och en moderat – eller en kristdemokrat – har helt olika värdegrunder? – Ja, jag måste säga att jag inte är så hemmastadd med vad det innebär, för vi har inte stött på problemet än.

Ett annat inslag i den lokala demokratin som riskerar att underminera den ideo-logiska klarsyntheten är de lokala partierna.8 I princip skulle dessa kunna fungera som positiva ventiler vilka kompletterar rikspartierna när lokala aspekter förs in i den politiska verkligheten; men ofta nog handlar det om enfrågepartier där välj-arna förvisso får en god möjlighet att påverka i en specifik sakfråga men där de sedan inte har en aning om hur partiet kommer att ställa sig i andra frågor.

Den kategori av lokala partier som är mest problematisk är emellertid de som på fullt allvar hävdar att de står oberoende av ideologier och verkar för kommunens bästa.9 Charlotte Fridolfsson och Gullan Gidlund fann i en enkät-undersökning till lokala partier 1999 att formuleringar som Vi är enbart ett lokalt parti som anser att ’praktiska lösningar går före ideologiska låsningar’ var ett typiskt förekommande svar och att många lokala partier tog explicit avstånd från block-politik och höger/vänsterskalan.10 Exempel på sådana partier är Nykvarns-partiet i Nykvarn, Barapartiet i Svedala och Drevvikenpartiet i Huddinge.

Fråga: Är ni ett borgerligt eller socialistiskt parti? Svar: Ingendera! Vi kallar oss för ett 'sakfrågeparti'. Det är inte någon 'borgerlig' eller 'socialistisk' grundideologi som ska styra våra beslut, utan enbart själva sakfrågan. Och då ska vi i alla lägen se till vad som är bäst för Nykvarn och bäst för oss som bor här.

6 KommunAktuellt (12 december 2002) 7 Inslag i Godmorgon världen (1 december 2002) Sveriges Radio P1, intervju med bland annat Carl-Bertil Levin (m) och Mikael Segerström (v), kommunstyrelseledamöter i Jokkmokk. 8 Mer om lokala partier i Charlotte Fridolfsson och Gullan Gidlund (2002). 9 Jfr Gissur Ó Erlingsson (2002) 10 Dock visar det sig i studien att det i enkätsvaren visst finns belägg för systematiska idéuppsättningar som kan knytas till höger och vänster hos företrädare för lokala partier, trots att de med egna formuler-ingar tar avstånd från just denna dimension. Charlotte Fridolfsson och Gullan Gidlund (2002) kap3.

6

Vi kommer alltså att stödja förslag och idéer som är bra för Nykvarn, oavsett från vilket av de etablerade politiska blocken de kommer. Kan vi sedan bryta upp den nuvarande blockpolitiken och åstadkomma ett utökat samarbete mellan alla Nykvarnspolitiker – ja, då har vi skapat något verkligt positivt!

Frågor och svar om Nykvarnspartiet11

De första åren försökte partierna negligera oss, då vi vägrade ställa upp på någon blockpolitik och bli placerade på en höger/vänster skala. Barapartiet är och förblir ett närparti som står nära invånarna och ser de kommunala frågorna som viktigare än en stelbent ideologi.

BaraNytt, nr 3 200212

Många uttrycker rädsla för att demokratin skulle urholkas av att måna av partierna inte har någon ideologisk grund att stå på. Är det inte egentligen tvärtom? … Inom politiken är det jun inte så att ”vi har rätt” och ”de har fel”. Men tyvärr är det ofta så att man argumenterar. Är man låst ideologiskt så är det svårt att se att även motståndarnas synsätt kan vara bra.

Katharina Wallenborg, gruppledare Drevvikenpartiet13

Allra längst går den ideologiska förflackningen i det under 2002 permanentade demokratiexperimentet Svågadalsnämnden i Hudiksvalls kommun. Här person-väljs ledamöter till den partilösa lokala nämnden utan tillstymmelse till val-kampanj. Under nämndens slutna möten diskuterar ledamöterna sig fram till konsensusbeslut.

Arbetet i nämnden är ideellt. Det handlar inte ett dugg om ideologier eller politisk taktik utan bara om bygdens bästa försäkrar de sju ledamöterna. Sinsemellan känner de visserligen ganska väl varandras politiska preferenser – men just här känns partipolitiken avlägsen, ja rentav litet omodern. - Vi har inte haft en enda ideologisk diskussion på nämnden, säger Marianne Thunhult [ord-förande i nämnden]. Vi tycker visserligen olika men än har vi inte varit oense i en enda fråga14

I Svågadalen röstas det inte på parti eller politisk linje utan på en person man litar på. Systemet påminner om skicket i USA att utse lokala tjänstemän och jur-ister genom val. De valda blir i bokstavlig mening förtroendemän15 som skall verkställa redan givna mål. Problemet är bara att målen här inte (enbart) ges uppifrån. Det är nämnden själv som sätter dem. Politikens legitimitet kommer ur en sammansmältningsprocess av lokala normer där en föregiven förnufts-mässig lösning sållas fram. En dialog med medborgarna förutsätts i retoriken men inte i det formella systemets uppbyggnad.

När man försökte formulera ett ”opolitiskt” mål för verksamheten i Svågadalen hösten 1997 blev det så här:

Vårt mål är förtroende hos våra medmänniskor och vi vet att det inte finns några genvägar. Det enda som duger och håller i längden är RESPEKT och ÄRLIGHET mot varandra och ENSKILT ANSVAR i det totala samarbetet. Viktiga mål i det dagliga arbetet är GLÄDJE, LUST, KÄRLEK och ÖDMJUKHET.16

11 Nykvarnpartiets hemsida 12 BaraNytt är organ för Barapartiet. 13 KommunAktuellt (6 juni 2002) 14 Göteborgs-Posten (8 augusti 1996) 15 Kvinnorepresentationen har blivit något bättre enligt Ann-Sofie Lennqvist-Lindén och Jan Olsson (2001). 16 Svågadalsnämndens mål citerade i KommunAktuellt (nr23 1997).

7

”Respekt”, ”ärlighet” och ”ödmjukhet” är värdeladdade ord hämtade ur en plikt-etisk tradition, förmodligen med kristna rötter. Mål som ”glädje”, ”lust” och ”kärlek” pekar istället mot en klassisk hedonistisk konsekventialism som väg-ledning i vardagliga beslut. Men vems kärlek och glädje skall prioriteras? Hur skall man dra gränsen mellan ärlighet och ödmjukhet i bemötandet av en män-niska. Hur mycket av svågadalsbornas lust kan få lov att offras på sanningens altare? Vad innebär enskilt ansvar i en institution som Svågadalsnämnden där besluten uppenbarligen fattas kollektivt, i enhällighet? Svaren är naturligtvis etiska och ideologiska, och kan inte vara något annat.

I citatet ovan betecknade nämndordföranden partipolitik som ”omodern” och i en färsk utvärdering kallas Svågadalsmodellen för ”radikal förnyelse”.17 Man kan dock med fog fråga sig om inte Svågadalen är ett uttryck för en mer pre-modern än postmodern demokratiform. Väljare i Svågadalen, liksom medborgar-na i regnbågskommuner och de som röstar på lokala partier ”för kommunens bästa”, vet i valet inte vilken politik de röstar på, vilket framtidssamhälle kandidater-na vill skapa och varför. Väljarna blir till andra rangens elektorer som utser de verkliga framtida normbildarna. Eftersom politikens normativa legitimitet inte bygger på folkets åsikter ligger det nära till hands att kalla systemen odemokrat-iska. Formellt är det enda kraftfulla demokratiska element som återstår möjlighet-en att rösta bort alla sina ombud i nästa val. Men då krävs att det finns alternativ. Ett vitt spritt problem Exemplen på ideologisk kollaps i föregående avsnitt är, som jag redan nämnt, inte representativa för tillståndet i 2000-talets svenska kommuner även om deras blotta existens, och att de så ofta blir okritiskt bemötta, vittnar om en oförståelse för ideologiernas stora betydelse i kommunpolitiken som måste ifrågasättas.

Men även om extremexemplens antal är begränsade så är den ideologiska omedvetenheten knappast isolerad till enstaka fall, något jag fick en tydlig för-ståelse för under vintern 2000/2001 när jag genomförde en studie om nya förtro-endevalda i kommuner och landsting och deras väg in i politiken.18 Ett av de skarpaste slutintrycken från detta arbete var de politiska novisernas starka ideo-logiska drivkraft. När de angav vilket som var deras viktigaste motiv för att bli förtroendevald var det viljan att förverkliga sina ideologiska mål som hamnade på första plats. De trodde även själva att det tyngsta skälet till att de nominerats till ett uppdrag av sitt parti var deras politiska åsikter.19

Men när de sedan, efter ett år i kommunpolitiken, fick möjlighet att ange vilka förändringar som skulle göra att de trivdes bättre som förtroendevalda så var en mer livaktig ideologisk debatt avgjort det vanligaste svaret. 41 procent ansåg

17 Jan Olsson och Ann-Sofie Lennqvist-Lindén (2003) 18 David Karlsson (2001a) 19 Omkring 90 procent angav att de egna politiska uppfattningarna var en viktig förklaring eller åtminstone hade viss betydelse för att de rekryterades, och lika många svarade att viljan att förverkliga sina ideolog-iska mål var ett viktigt motiv eller hade viss betydelse för att de gav sig in i politiken.

8

att denna fråga var avgörande, 38 procent svarade att frågan hade viss betyd-else. Särskilt vanlig var denna önskan bland företrädare från i politiken under-representerade grupper som ungdomar, kvinnor och invandrare.20

Beskeden från de nyaste politikerna är tydliga, men också beklämmande – på flera plan. Först, vilket redan med eftertryck påpekats, för att den ideologiska debatten är essentiell för den representativa demokratin. En undersökning visar att endast en minoritet av väljarna har en klar bild av partiernas huvudstånd-punkter i kommunalvalen.21 Att medborgarna tycker sig ha svårt att se skillnad mellan partierna har blivit en klyscha vars slentrianmässiga användning riskerar att överskyla dess fatala betydelse. För det andra är det ett oroande tecken efter-som vi spårar ett missnöje bland dem som trots allt lockats över tröskeln till pol-itiken och mycket lätt kan ta steget tillbaka igen. Svårigheterna att rekrytera nya förtroendevalda växer runt om i landet.22

Men särskilt tragiskt är, för det tredje, de nya politikernas efterlysning av en mer livaktig ideologisk debatt eftersom möjligheterna till idédiskussioner om pol-itiken i alla lägen är i det närmaste oändliga, bara man försöker. Det sista på-ståendet återstår att leda i bevis, men oavsett om det stämmer eller ej ger det inte förklaringen på knäckfrågan: Vad beror då detta ideologiska underskott på, och är det något speciellt med kommunpolitiken som gör att läget är särskilt allvarligt här? Jag menar att man skulle kunna ge denna fråga tre typer av förklaringar:

1) Politiken är mindre ideologisk i kommunerna. Politiken handlar mer om praktiska lösningar.

2) Politiken är i och för sig ideologisk, men numera tycker alla lika i det västerländska samhället – eller åtminstone i den enskilda kommunen. Ideologierna är döda, eller snarare alla andra ideologier är döda.

3) Det finns faktiskt ideologiska meningsmotsättningar men de syns av någon anledning inte. Förklaringar till detta skulle kunna vara destrukt-iva samförståndskulturer eller ren omedvetenhet.

All politik har en ideologisk grund Av dessa tre alternativa orsaker till det ideologiska underskottet är det första möjligt att avfärda redan på teoretisk grund, förutsatt att man delar min syn på vad politik är.23 Politik utgörs, menar jag, av handlingar eller planer för hand-lingar. I valet mellan att handla eller att inte handla, och emellan olika hand-

20 Jfr Robert Putnam (1997) om hur nyvalda idealister kuvades och insocialiserades i en samförståndsanda i italienska regionparlament. 21 45 procent ansåg sig ha en klar bild, en åsikt som var vanligare bland äldre än yngre och i större städer än i mindre tätorter. Samma siffra för partierna i rikspolitiken var 58 procent. Folke Johansson, Lennart Nilsson och Lars Strömberg (2001) 22 Gullan Gidlund och Tommy Möller (1999) 23 I Nationalencyklopedin skriver artikelförfattaren Nils Andrén att politik har två grundbetydelser: dels de processer genom vilka makt utövas och politiska beslut fattas (eng. politics), dels den förda politikens principer och faktiska sakinnehåll (eng. policy). Här och i fortsättningen avses endast politik i denna senare och smalare mening, närmare bestämt begränsat till offentliga beslutsfattares (eller potentiella ditos) handlingar och planer för handlingar. En variant av vad Lennart Lundquist (1993) s27 kallar institutionell politikdefinition.

9

lingsalternativ, föredras det som uppfattas vara det bästa för stunden. Alter-nativen värderas och det mest tilltalande eller minst frånstötande väljs. I och med detta valmoment är värderingen en beståndsdel i alla handlingar. Varje medveten handling – och i och med det all politik – har därmed en ideologisk grund.24

Det är alltså orimligt att tala om ”oideologisk politik”. Men har inte de ideologiska konflikterna mattats av så mycket under senare år att man nästan kunde tro att ideologierna var döda eller åtminstone smält samman till en? Upp-fattningen om att ideologierna skulle vara döda återkommer med viss regel-bundenhet. Herbert Tingsten var en svensk pionjär för denna idé. Redan 1952 skrev han att:

… de allmänna värderingarna eller åskådningarna så starkt reducerats i betydelse att man – utan att skratta åt illusionen om en klar skillnad mellan mål och medel – kan tala om en utveckling från politik till förvaltning, från principer till teknik och i stället för stridande åskådningar se vi – liksom i andra folkrörelser – tävlande byråkratier.25

Här låter det som om Tingsten beskriver hur politikens ideologiska andel minsk-ar men normalt handlar diskussionen om ideologiernas död inte om avsaknaden av ideologi utan om att ideologiska uppfattningar tenderar att konvergera. Daniel Bell hävdade 1960 att:

In the western world, therefore, there is today a rough consensus among intellectuals on political issues: the acceptance of a welfare state; the desirability of decentralized power; a system of mixed economy and of political pluralism. In that sense, too, the ideological age has ended.26

Herbert Tingsten fyllde 1966 på och menade att :

Denna utjämning går vida längre, den innefattar inte blott rasering av en rad extrema och obekväma tankebyggnader från 1800-talet utan en allt starkare gemenskap i värderingar. Detta innebär att man i de politiska tvisterna rör sig med praktiskt taget samma apparat av positiva och negativa bedömanden, att ställningstagandet till en bestämd fråga endast i ringa grad framstår som en konsekvens av skilda värdeföreställningar.27

Den mest kände sentida efterföljaren till Tingsten och Bell är Francis Fukuyama som på 90-talet bestämt hävdade att :

… for a very large part of the world, there is now no ideology with pretensions to universality that is in a position to challenge liberal democracy.28

Kort sagt har den västerländska liberala demokratiska ideologins konkurrenter gett slaget förlorat. När värdegemenskap råder upphör ideologiernas roll.

Det har nu inte rått någon brist på kritik mot påståendena om ideologier-nas död, och motreaktioner av olika slag har uppstått.29 Leif Lewins Planhushåll-ningsdebatten från 1967 var uttalat en empiriskt prövning av Tingstens tes och Lewins slutsats därvidlag var:

24 Läs mer om begreppen etik och ideologi i kapitel 5. 25 Herbert Tingsten i DN 1952 citerad i Bernt Skovdahl (1992) s389f 26 Daniel Bell (1960) s373 27 Herbert Tingsten (1966) 28 Francis Fukuyama (1991), jfr Sven Eliaesson (2000) 29 Se t ex Torbjörn Tännsjo (2000) s11: Ideologierna var levande när han [Tingsten] myntade sin tes och de är lika levande idag.

10

… att den inte håller måttet, att den måste avvisas. … Tvärtemot att vara söndagsförkunnelse och tomt prat har partiernas ideologiska föreställningar i högsta grad varit vägledande för deras praktiska näringspolitiska och samhällsekonomiska verksamhet. I denna diskussion om friheten varje gång dagspolitikens enskildheter berör gränsen för statens roll i det ekonom-iska livet och i denna partiernas benägenhet att låta sina olika frihetsidéer också vara be-stämmande för det praktiska politiska arbetet – där visar ideologierna ännu sin livskraft.30

Gunnar Fredriksson har påpekat att föreställningen om ideologiernas död i sig själv är ideologisk och till sin funktion konservativ. Den understödjer rådande förhållanden och skulle aldrig ha framförts om det inte funnes ett allmänt intresse att hindra eller avdramatisera förslag till mera fundamentala ändringar. Den syftar till att konsolidera en viss bestämd ideologi.31

Även om talet om ideologiernas död uppenbarligen är överdrivet råder det ingen tvekan om att det finns korn av sanning i dödgrävarnas argumentation. De politiska alternativen ligger betydligt närmare varandra idag än de gjorde under förra seklets första del, och 1990-talets ekonomiska kris verkar också ha haft en likriktande verkan på partierna.32 Och om de ideologiska konflikterna tenderar att mojna på en övergripande nivå så måste det väl vara så att många politikområden är så jordnära och praktiska att de högst eventuella bakomligg-ande ideologiska aspekterna som mest är av akademiskt intresse? Och, framför-allt, finns det inte stora områden i till exempel kommunpolitiken där alla i prakt-iken är så ense om målen att en ideologisk debatt är överflödig?

Nej, jag tror inte det. Min hypotes är att under ytan i de mest rofyllda av politikens dammar finns en fantastisk mångfald av ideologiska dimensioner som bara väntar på att få blomma ut i en demokratisk debatt. Men hur skall man kunna testa det?

Försök att föreställa er hur en politisk institution i dagens Sverige skulle te sig när den dränerats på den sista droppen demokrati. Ser ni kanske framför er en liten förskrämd skara kommunalt förtroendevalda utan direkt mandat från folket, sittandes i knäet på byråkrater vilka formulerar de politiska målen, sköter det ekonomiska och implementerar besluten? Politiker som aldrig väcker en egen fråga, som inte kan eller vill hitta några punkter där man är oense med sina kollegor. En samling förtroendevalda som lämnar väljarna fullständigt i sticket när de försöker rösta för förändring eller vill utkräva ansvar?

Jag tror och hoppas att någon sådan fullständigt demokratiförtorkad inst-itution inte existerar i dagens Sverige. Men frågan är om de kommunala kultur-nämnderna, åtminstone i en del kommuner, inte ligger så särskilt långt från av-grunden i detta avseende. I så fall skulle detta politikområde vara särskilt lämp-at som ett minst troligt fall för att finna en ideologisk mångfald.

30 Leif Lewin (1967) s522 31 Gunnar Fredriksson (1992) s172 32 Jfr Staffan Kumlin (2003) s37ff

11

Kommunal kulturpolitik – a least likely case? – Jag letar efter en fråga där det varit någon form av politisk debatt kring kulturen i [din kommun] … – Nä det har det nog aldrig varit. – Det är svaret jag fått när jag talat med andra… – Ja just det, det är väl inget … vi är rätt så eniga. Vi är en såpass liten kommun så det är ju inte så mycket … man strävar ju ofta framåt kan man säga. Försöker att lösa på så smidigt sätt som möjligt. – Någon specifik fråga för [ditt parti]? – Nej det är väl inget speciellt så där som har blivit diskuterat tycker jag. Det är det inte. Vi har inte diskuterat i partiet i alla fall.

Kulturpolitiker i Dalsland (Telefonintervju)

Det finns inget antingen – eller i kommunalpolitiken, man fattar ett samförståndsbeslut där alla får avstå sin bit till demokratins bästa.

Kulturpolitiker (lokalt parti), Skåne33

Enligt en undersökning som presenterades i Göteborgs-Posten inför valet 2002 angav omkring 30 procent av de svarande medborgarna att kulturpolitiken har mycket eller ganska stor betydelse för deras val av parti.34 I artikeln tolkades detta som en låg siffra, vilket jag inte vet om jag håller med om. Men mer intressant är hur dessa 30 procent tänker när de väljer parti i kommunalvalet och försöker väga in kulturpolitiska frågor.

Liksom alla andra kommunala verksamhetsområden ligger huvudansvaret för kulturpolitiken under en specifik nämnds ansvarsområde, hädanefter kallad den kulturansvariga nämnden. Ledamöter i de kommunala nämnderna är som bekant indirekt valda och behöver i princip aldrig stå till svars inför väljarna. Endast hälften av Sveriges kommunala kulturpolitiker35 är också ledamöter av kommunfullmäktige och därmed folkvalda.

I de kommunala organisationsreformer som varit så talrika under senare decennier har kulturen på många håll hamnat i strykklass. Där förr nästan alla kommuner hade en renodlad kulturnämnd36 är det idag bara var fjärde som kan ståta med en sådan. Sven Nilsson har noterat att det ofta är svårt att ens skilja ut det kulturpolitiska området, för att inte tala om de kulturpolitiska idéerna, i kommuner där nämndsammanslagningar ägt rum.37 Politikerna själva anger att i de flesta kulturansvariga nämnderna ägnas mindre än hälften av deras arbete åt kulturen. Det säger sig självt att ju mindre tid politikerna har möjlighet att

33 När upphovsmannen till ett citat i texten kallas ”Kulturpolitiker (parti), landskap” är det hämtat från avhandlingens postenkät till kommunala kulturpolitiker där de svarande på sista sidan fick ge egna kommentarer till undersökningen. 34 Göteborgs-Posten (9 november 2002) 35 Dvs de ordinarie ledamöterna i kommunernas kulturansvariga nämnder. 36 Lars Strömberg och Per-Owe Norell (1982) s20 37 Sven Nilsson (2000)

12

engagera sig i ett område desto mer av den reella makten över verksamheten hamnar i tjänstemännens händer.38

I rapporten Sveriges kommunala kulturpolitiker39 presenteras översiktligt vilka kulturpolitikerna är och hur de själva upplever sitt förtroendeuppdrag. Över 80 procent uppger att det råder enighet mellan partierna i den kulturan-svariga nämnden. Inte en 1 procent angav att det rådde stor oenighet. Endräkten upplevs starkare ju mindre kommunen är och särskilt stort är samförståndet kring den lokala kulturpolitikens kärnverksamheter: bibliotek och kultur-/ musikskola.

Om man noterat någon konflikt i den kommunala kulturpolitiken så åter-finns den snarast mellan nämnden och kommunledningen, vilket troligen kan tolkas som ett utslag av traditionellt sektorsintresse.40 Samlingen mot en ”gemen-sam fiende” blir starkare än de interna konflikterna. Men det är ändå färre än var tredje kulturpolitiker som ens uppfattar denna stridslinje, och endast 1,3 procent anger oenigheten mellan de lokalpolitiska instanserna som stor. Inte heller verkar det finnas några större meningsskiljaktigheter inom partierna. Närmare 90 procent av politikerna anser att det råder partiintern enighet i kultur-politiska frågor.

Mot bakgrund av det ovan sagda är det inte förvånande att det florerar en myt kring den lokala demokratin att den av någon anledning skulle vara mindre ideologisk än annan politik, en myt som många av de kommunala kulturpolitik-erna själva omhuldar. De tror sig också veta att kulturpolitiken är ett särskilt av-ideologiserat politikområde. Färre än var tredje kulturpolitiker menar att varken kommunal- eller kulturpolitik är mindre ideologisk än annan politik.

Figur 1: Är kommun- och kulturpolitik mindre ideologiskt än annan politik?

Kommunalpolitik är mindre ideologisk än annan politik

Ja Nej

Ja 50 7 Kulturpolitik är mindre ideologisk än annan politik

Nej 15 28

Kommentar: Figuren anger hur många av landets kommunala kulturpolitiker som instämt respektive tagit avstånd ifrån de två citerade påståendena. Siffrorna är totalprocent och summerar till 100. Moderater är mer benägna att instämma i båda påståendena medan socialdemokrater och vänsterpartister oftast tar avstånd. Ungdom, lägre samhällsklass och hög utbildning är egenskaper som tycks inverka positivt på kulturpolitikernas ideologiska medvetenhet.

38 Anna-Karin Johansson (2001) beskriver i en fallstudie av en kommun hur tjänstemännen aktivt formuler-ar även de mest grundläggande kommunala kulturpolitiska målen. 39 David Karlsson (2001b) 40 Jfr Sten Jönsson (1988)

13

Här har majoriteten av politikerna naturligtvis helt fel. All politik innehåller ett ideologiskt moment och inget politikområde är därmed mer eller mindre ideo-logisk än någon annan. En rimligare tolkning är att man snarare menar att konfliktnivån i kommunerna i allmänhet, och i kulturpolitiken i synnerhet, ofta är lägre och att debatten därför mer sällan förs i explicita ideologiska termer.41

Vad tycks om den bild som målats upp av politikområdet kommunal kulturpolitik? För illvillig och ensidig? Jo kanske, på många håll fungerar det mycket bättre än vad som framgått här. Men medge att om det gick att beskriva den kommunala kulturpolitiken som ett potentiellt ideologiskt eldorado så skulle det medföra fallna fjäll från många ögon även på andra områden? If they can make it there, they'll make it anywhere…

41 Jfr Edgar Crook (1999) om bibliotekspolitiken i australiensiska kommuner. Företrädare för olika ideolog-iska inriktningar argumenterar för existensen av offentliga bibliotek med olika motiv men kommer till samma slutsats om det berättigade i att de finns. Varken högern eller vänstern har därför använt bibliotek-en som political footballs to attack their political rivals, or libraries in general.

14

Demokratiskt krismedvetande Kommunernas demokratiska självstyrelse är inte död men inte heller så levande som den kunde vara. Snarast kan man säga att den befinner sig i en kris som är ganska svårartad.

196142

Sedan ett par decennier ökar klyftan mellan medborgare och politiker med en an-märkningsvärd hastighet, om man får tro de mätningar som görs. Utvecklingen kan skönjas i alla etablerade demokratier men tycks vara särskilt tydlig i Sverige där förtroendet sjunkit oavbrutet sedan mätningarna påbörjades under sextiotalet.

200043

En hälsosam demokrati har ständig kris. Det är bara i utopin som förnöjsamhet är försvarbar. Samhället förändras och demokratin och dess former måste kon-tinuerligt studeras och ifrågasättas.44

Kanske är den växande klyftan mellan politiken och stora grupper av med-borgare idag det största bekymret för demokratin i vårt land och, för den delen, i stora delar av västvärlden.45 Jag talar i första hand om medborgarnas förhåll-ande till de traditionella institutionerna i stat och kommun där problemet illustreras väl av det sjunkande valdeltagandet,46 svårigheterna att rekrytera för-troendevalda till kommunerna47 och medlemmar till partierna48 samt det förhåll-andevis stora misstroendet mot politikerna som kår.49 Också den sociala sned-rekryteringen av förtroendevalda har lyfts fram som problem.50 Även viljan att engagera sig politiskt i det civila samhället tryter. Medlemskapen i föreningar och folkrörelser minskar, i vissa fall till implosionens gräns.51

Att inleda en samhällsvetenskaplig studie med en litania över tillståndet i demokratin är lika konventionellt som nödvändigt. Viljan att försöka över-brygga avståndet mellan politiken och medborgarna är ambitionen för många som forskar kring demokrati. Originaliteten tar vid där lösningarna skall pres-enteras och det råder många bud om vägen. Som läsaren redan förstått är min ambition att lyfta fram betydelsen av ideologisk medvetenhet i detta samman-hang, men det är givetvis inte den enda relevanta aspekten.

Eftersom det är enklast att diskutera och ifrågasätta det som är lätt att iaktta är det naturligt att mycket av uppmärksamheten riktas mot den offentliga demokratins formella strukturer. Kreativiteten i omstöpningarna av kommun-ernas organisationsmodeller har varit påfallande och ofta har marknaden varit

42 Lars Furhoff (1961) s7 43 Tommy Möller (2000) s7 44 Henry Bäck (1990b) 45 Pippa Norris (1999) 46 Erik Amnå (1999) 47 Gullan Gidlund och Tommy Möller (1999), Peder Nielsen (2001) 48 Sören Holmberg (1999), Olof Petersson, Gudmund Hernes, Sören Holmberg, Lise Togeby och Lena Wängnerud (2000) 49 Tommy Möller (2000) 50 SOU (2001:48) kap4 51 Robert D Putnam (2001), Joachim Vogel, Erik Amnå, Ingrid Munck och Lars Häll (2003)

15

förebilden.52 Men lite tyder på att de förändringar som genomförts lett till några demokratiska förbättringar. Man kan till och med misstänka att de fått medborg-arna ännu mer skeptiska till det offentliga och politiken.53

Det går heller inte att undgå att iaktta det under senare decennier fritt fall-ande intresset för partimedlemskap, vilket medfört växande problem för partierna vid rekryteringen av kandidater till förtroendeuppdrag. I detta läge kan man inte undvika ett ifrågasättande av partiernas tunga roll i vår demokratimodell.54

Ett annat tydligt exempel är att vi så lätt kan se att det nuvarande systemet uppenbarligen leder till att vissa samhällsgrupper blir underrepresenterade i politiska församlingar. Ett mycket handfast problem som pockar på sin lösning. Argument för att ändra formerna för den politiska rekryteringsprocessen i syfte att stärka den sociala representativiteten har förts fram från flera håll,55 liksom contra-argument som ifrågasätter att detta är en relevant fråga.56

Betydligt svårare än att diskutera formerna för demokratin blir det emeller-tid när politikens innehåll sätts i fokus. Rädsla för att beskyllas för subjektivism gör att forskare gärna undviker ämnet, vilket är mycket olyckligt. Är det någon som tror att förtroendekrisen mellan medborgare och politiker inte har att göra med hur den genomförda politiken ser ut?57

Men min klara uppfattning är att objektiviteten i formförändringsförslag är skenbar. Lyssna på debatten: En del tror att lösningen kan ligga i kreativa juster-ingar i valsystemet som gynnar handlingskraftiga regeringar, andra att deltagar-demokratiska reformer är av nöden. Skilj kommunal- och riksdagsval åt är en vanlig synpunkt. Minska politikens inflytande, säger somliga, låt politiker syssla med övergripande mål och överlåta verksamheten åt marknad eller experter. Skapa mer demokrati på alla samhällsnivåer säger andra. Låt brukarna vara med. Decentralisera, centralisera, individualisera, rationalisera, reducera, ex-pandera, återuppväck, reformera, revolutionera…

Som jag hoppas läsaren noterar är nästan alla av dessa lösningsförslag till karaktären sådana att de får direkta konsekvenser för politikens innehåll. Val-system som skapar starka regeringar tenderar att gynna stora partier,58 skilda valdagar riskerar ett lägre valdeltagande59 – och vi vet alla att de som har lättast att avstå från att rösta är de svagaste i samhället.60 När man bestämmer på vilken samhällsnivå beslutsfattandet skall läggas, avgörs samtidigt hur det

52 Henry Bäck (2000) 53 Jfr Anders Håkansson (1997) 54 Jfr Anders Björnsson och Peter Luthersson (2000) 55 T ex SOU (2000:1), SOU (2001:48) 56 T ex Mats Lundström (1996) 57 Sören Holmberg (1999) s28: Det finns t.ex. en koppling på individnivån mellan bedömningar av den svenska ekonomins utveckling och förtroendet för riksdagen. Människor som uppfattar en negativ utveckling för den svenska ekonomin tenderar att ha ett lägre förtroende för riksdagen. 58 Axel Hadenius (2003) s80ff 59 Henrik Oscarsson (2001) 60 Martin Bennulf och Per Hedberg (1999)

16

demos ser ut som skall avgöra vilken politik som skall föras.61 I ett samhälle där partivalet är avhängigt av väljarnas sociala tillhörighet, inte minst genom klassröstning, betyder en demosjustering som förändrar den sociodemografiska sammansättningen av valmanskåren att de politiska majoriteterna i valda för-samlingar påverkas. Ökat brukarinflytande och deltagardemokratiska reformer riskerar att ge vissa, ofta redan privilegierade.62 medborgare en sorts dubbel rösträtt. Hur stort det offentliga bör vara i förhållande till det privata är i själva verket den kanske allra viktigaste ideologiska frågan i svensk politik och när till och med den reduceras till en skenbar formfråga är resignationen nära. Alla formförändringsförslag är i själva verket ideologiska ställningstaganden som i nästa led i praktiken påverkar vilken politik det är som skall genomföras.

Blindheten för kopplingen mellan form och innehåll är emellertid typisk, inte minst för lokal politik. När Kommundemokratikommittén nyligen lämnade sitt betänkande innehöll rapporten en rad forminriktade reformförslag men helt utan koppling till vad dessa förändringar skulle få för konsekvenser för politik-ens innehåll.63

Min bestämda åsikt är att, för att överhuvudtaget kunna börja tala om för-ändringar av demokratins former, måste vi förstå och problematisera politikens ideologiska innebörd och kopplingen till utformningen av dagens representativa demokratiska system.

61 Jfr Robert A Dahl (2002) kap9 62 Mikael Gilljam och Ola Jodal (2002) 63 SOU (2001:48)

17

Syften

Läsaren har säkert redan uppfattat vart åt det hela lutar. Avhandlingen kommer att bli en studie av den kommunala kulturpolitiken ur ett idéanalytiskt per-spektiv. Det första syftet med studien är att försöka:

beskriva och analysera de ideologiska dimensionerna i den kommunala kulturpolitiken.

… samt svara på frågan om det i detta stillsamma hörn av svensk demokrati verkligen råder en sådan enighet som kulturpolitikerna själva skildrar eller om det kanske finns dolda konfliktdimensioner trots allt.

Om läsaren eventuellt rynkar på näsan åt denna närmast skamlöst ledande forskningsfråga så kan jag genast trösta med att det beskrivande syftet givetvis är bredare än så. Att studera och tolka de möjliga, och de faktiskt existerande, ideologiska dimensionerna inom ett politikområde är nödvändigt för att man fullt ut skall förstå politiken och kunna ta ställning till förändringar. En deskript-iv studie av ett politikområdes ideologiska dimensioner har därför ett värde i sig. För en sådan studie är det också nödvändigt att skapa ett analysverktyg som hjälper till att tolka dessa dimensioner.

Som redan framgått står de lokala kulturpolitikerna och deras värderingar i fokus. Avhandlingens viktigaste empirikälla är en postenkät till landets kom-munala kulturpolitiker.64 Den praktiska fråga som avhandlingen har att besvara för att uppfylla det första syftet är därför:

Vilka ideologiska hållningar har de kommunala kulturpolitikerna?

Jag kommer längre fram att argumentera för att om man vill förstå en ideologisk hållning kan det vara till hjälp att veta vem som hyser den. Samma värdering skulle kunna tolkas som ett uttryck för ett intresse, för en lokal diskurs eller end-ast som en av alla omständigheter oberoende etisk hållning. Den andra praktiska frågan som behöver besvaras för att uppfylla det första syftet är därför:

Vilka av de kommunala kulturpolitikerna har vilka ideologiska hållningar?

Men genom att besvara denna fråga på så många sätt som möjligt får vi inte bara en djupare förståelse av det första syftet, utan också hjälp att uppfylla avhand-lingens andra syfte, nämligen att:

öka kunskapen om hur den representativa demokratins former påverkar samman-sättningen av de förtroendevaldas ideologiska hållningar.

Detta andra syfte utgår från antagandet att, vid sidan av den direkta kopplingen mellan väljare och valda, är det den demokratiska formen som i hög grad bestämmer just vilken mix av värderingar som återfinns i politiska församlingar. Genom att se

64 En teknisk rapport över enkätens genomförande återfinns i rapporten Sveriges kommunala kulturpolitiker (David Karlsson 2001b) samt i en något förkortad form i denna avhandlings Metodappendix.

18

hur och i vilken grad demokratins former påverkar sammansättningen av kom-munpolitikernas värderingar får vi bättre underlag att värdera nuvarande system och förespråka eventuella justeringar.

Vill man belysa hur formerna i kommunal kulturpolitik påverkar de värderingar som finns är det enklast att utgå från de givna förutsättningarna och genom jämförande analyser studera effekter av de formvariationer som finns i dagens system. Genom att svara på frågan om vem som har vilka värderingar idag är det möjligt att dra vissa slutsatser om betydelsen av formförändringar i framtiden.

Disposition Vilka centrala formaspekter som här är aktuella kommer mer utförligt att beskrivas i kommande kapitel. Först krävs dock en bakgrundsteckning av det politikområde som jag har valt ut att studera, den kommunala kulturpolitiken, en beskrivning som återfinns i avhandlingens kapitel 2. I kapitel 3 preciseras vad en idéanalys egentligen är. I kapitel 4 beskrivs hur frågan om vem som har vilka värderingar skall besvaras mot bakgrund både av vilka variabler som är relevanta ur ett idéanalytiskt perspektiv i allmänhet, och de som är av vikt för demokratins former i den kommunala kulturpolitiken i synnerhet.

Avhandlingens andra del, som därefter tar vid, börjar med kapitel 5 där jag redogör för hur jag kommit fram till min teoretiska analysmodell. I kapitel 6 till 11 betas olika idéanalytiska moment av i en förhoppningsvis pedagogisk ord-ning. I dessa kapitel varvas teoretiska resonemang med empiriska. Frågan om vem som har de avhandlade värderingarna behandlas summariskt.

I avhandlingens tredje del, kapitel 12 och 13, vänder vi på matrisen och egenheter för grupper av politiker som framgått i den tidigare analysen sammanställs och fördjupas. I kapitel 14 summeras resultaten. Kapitlet avslutas med reflexioner kring metodologiska problem och framtida forskning.

Uppgifter om enkätstudien och avhandlingens statistiska metoder åter-finns i Metodappendix. Här beskrivs även studiens centrala oberoende variabler.

19

2 Politikområdet kommunal kulturpolitik

Kulturbegrebet har (på linie med moralbegrebet) en særlig slags uhåndgripelighed, som det ikke gælder om at eliminere, men om at se øjnene. At ville definiere kultur er som at ville fastholde en håndfuld vand. Jo fastere man holder, jo mindre har man fat i, og jo mere er der alle mulige andre steder. Og hvis man tror, at det gælder om at strække fingrene så langt ud som muligt, er det, man skulle fastholde, igen pludseligt alle mulige andre steder end i ens greb. Kultur er altid både mere og mindre, end hvad man siger, det er.

Hans Fink65

Generellt är kultur viktigt. allt är kultur Kulturpolitiker (s), Värmland

Hos oss hänger kultur och fritid ihop. Kultur är även enskild friskvård

Kulturpolitiker (lokalt parti), Halland

Kultur är subjektivt och finns integrerat över-allt … kultur för mig är ”känsla”.

Kulturpolitiker (m), Västergötland

Kulturen i min lilla kommun på 8600 personer är av ganska låg nivå. I folkmun är det Hembränt, fyllekörning och Sven-Ingvars.

Kulturpolitiker (s), Värmland

Inför en granskning av kommunal kulturpolitik är det nyttigt att lära känna politikområdet lite bättre, liksom att försöka diskutera, och på ett rimligt sätt def-iniera, två centrala begrepp i sammanhanget: kultur och kulturpolitik.

Ordet ”kultur” kommer ur latinets cultura, det vill säga odling (av jorden). Därifrån har begreppet växt till att omfatta alla de riter och sociala relationer som anknöts till jordbruket, senare i en överförd betydelse om människans and-liga växt och mognad (cultura animi), till att beteckna hela samhällets utveckling. Betydelsen av kultur kom att från att ha varit namnet på en process också att be-teckna processens resultat. Under 1700-talet smalnade begreppets betydelse av och knöt nära an mot de klassiska konstarterna. Idag används kulturbegreppet i alla dessa betydelser, och även i etnologiska sammanhang, som beteckning på olika former av samspel mellan människa och samhälle. 66

I takt med breddningen av kulturbegreppets användning har också definit-ionerna vidgats och tunnats ut. Den engelske forskaren Edward B Tylor anses ha infört kulturbegreppet i antropologin. Han hävdade redan 1871 att:

Culture or civilisation, taken in its wide ethnographic sense, is that complex whole which includes knowledge, belief, art, morals, law, custom, and any other capabilities and habits acquired by man as a member of society.67

Därmed blir kultur liktydigt med civilisation. Den svenske etnologen Sven B Ek hävdar i samma anda att kultur inte är delar av människan eller mänsklig verk-

65 Hans Fink (1988) 66 En ambitiös skrift om kulturbegreppets betydelse är Hans Hauge och Henrik Horstbøll (1988), varifrån en del av uppgifterna i detta stycke hämtat, liksom från Jill Onsér-Franzén (1992), Lars-Olof Åhlberg (1995) och div uppslagsverk. 67 Citerat i Ole Høris (1988)s97

20

samhet – till exempel konstnärlig verksamhet, boende eller tankemönster, utan avser den totala livssituation som människan befinner sig i.68

Begreppet kultur har alltså svämmat över alla bräddar. Det är nästan lätt-are att peka ut vad som inte är kultur än vad som skulle kunna vara det. Det enda vi kan göra för att försöka få kultur i hanterbar form igen är att börja typo-logisera olika sorters kultur. Den norske kultursociologen Per Mangset69 skiljer exempelvis mellan tre kulturbegrepp:

1. Det kvalitativa, värdeorienterade eller humanistiska kulturbegreppet som märks tydligast när man skiljer mellan kultur och ”okultur” – där till exempel klassisk teater och Munchs konst inkluderas, men inte bondkomik och triviallitteratur. Definitionen ger ett smalt kulturbegrepp. En debattör som med kraft hävdar ett kvalitativt kulturbegrepp är Gunnar Adler-Karlsson, som bland annat har betonat skillnaden mellan kultur och underhållning:

Kultur har med den långsiktiga odlingen av människans ‘själ’ att göra. Kulturen tjänar ett nyttigt ändamål. Den är inte enbart dulce utan också utile, inte enbart ljuv utan också nyttig för människornas förståelse av sig själva och sina och samhällenas livssituationer. Underhållning, däremot, är enbart ljuv. Eller rå, som numera ofta är fallet. … [ordet kultur är idag] ytterst hårt missbrukat och exploaterat i avsikt att sälja kommersiell under-hållning.70

2. Det samhällsvetenskapliga eller beskrivande kulturbegreppet, som inte bygger på någon värdering av kulturfenomen utan istället vill skapa en objektiv och veten-skaplig utgångspunkt att kunna förklara kulturell variation utifrån.

Man kan se kultur ur ett samhällsvetenskapligt/idealistiskt perspektiv, som det felleskap av idéer, verdier og normer som et samfunn, dvs. en gruppe mennesker, har og som de forsøker å føre videre til den kommende generasjon, men även ur ett mer etnolog-iskt, och materialistiskt, baserat perspektiv, där med kultur förstås dels de materielle omgivelsene, som menneskene har bygd opp omkring seg, dels den åndelige arven i form av verbale tradisjoner, trosforestillinger, idéer, kunnskaper, normer mm som de erverver seg gjennom læring och tillpasning. Båda synsätten betonar utifrån sitt perspektiv kultur som det människoskapade.

3. Det ”utvidgade” eller kulturpolitiska begreppet, som med utgångspunkt i det gamla kulturpolitiska begreppet utvecklats från en snäv kvalitativ syn (enbart inriktad mot ”finkulturen”) till en mer öppen och tolererande, där även sådant som fritidsaktiviteter, föreningsverksamhet och idrott kan räknas in – det som folk i allmänhet (inte bara eliten) fyller sina liv med.

Mangset menar att det kvalitativa begreppet är vägledande vad gäller kul-turella värderingar, det samhällsvetenskapliga öppnar för vetenskaplig analys och forskning medan det kulturpolitiska avgränsar ett politikområde.

68 Sven B Ek (1989) s5 69 Per Mangset (1994) s17ff 70 Gunnar Adler-Karlsson (1981) s40

21

En utpekande definition Att det samhällsvetenskapliga kulturbegreppet är för otympligt för att definiera ett politikområde är helt klart. Assar Lindbäck skrev redan 1952 att kulturpolitik egentligen borde avse alla försök från det offentliga att påverka kulturen eller kulturmönstren. Därmed skulle det bli omöjligt att dra någon gräns mellan kul-turpolitik och övrig politik. Men, som Lindbäck framhöll, så har begreppet kulturpolitik i vanligt språkbruk begränsats till att innefatta sådana åtgärder som mera direkt syftar till att påverka ”den andliga kulturen”, det vill säga konsten, vetenskapen, utbildningen, folkbildningen, etc. 71 I propositionen av år 1974 om Den statliga kulturpolitiken, som kom att betyda mycket för de följande decenniernas kulturpolitik, fastslogs:

Kulturrådet anser att det vida sociologiska kulturbegreppet är omöjligt att använda som utgångspunkt för konkret kulturpolitisk reformverksamhet. Det är nödvändigt att utskilja ett speciellt område för de kulturpolitiska insatserna för att kulturpolitikens mål och medel på ett meningsfullt sätt skall kunna diskuteras. Avgränsningen är nödvändig bl.a. för att man skall kunna ange på vilka organ ansvaret ligger för samhällets åtgärder.72

Vill man ha ett mer aktuellt utlåtande från statsmakten om vad kultur är vänder man sig lämpligen till den utredning som ligger till grund för den nuvarande nationella kulturpolitiken. Utredningen använde sig av en tydlig utpekande be-greppsdefinition. Med det menar man att det som faller inom de ramar man sätter upp skall kallas kultur:

Ett praktiskt/politiskt fungerande kulturbegrepp måste beröra både kulturens kom-munikativa sidor, processer och materiella uttryck, utan att ändå bli så omfattande att det förlorar sin praktiska användbarhet. Vårt förslag är relativt avgränsat – och omfattar t. ex. inte primärt religion eller sport – men vidgar sig ändå något från det samhällsvetenskapliga kulturbegreppet. Det är inget vetenskapligt entydigt begrepp, men det ska heller inte fylla en sådan funktion. Kultur i denna bemärkelse skall ses i ljuset av individens totala livssituation, olika gruppers levnadsvillkor och samhället i stort. Kunskapen om livsformer och levnadsvillkor är lika viktig för kulturpolitiken som kunskapen om konstens och kulturarvets innebörd och funktion. Med kultur menar vi – konstarterna, – medierna, – bildningssträvanden, – kulturarven *** Med valet av kulturbegrepp har vi också angett principerna för att avgränsa ett kultur-politiskt ansvarsområde. I praktiken är det mer komplicerat. Viktiga kulturinsatser görs inom många samhällsområden … Det innebär att det politiskt-administrativa kulturområdet, det som är kulturpolitikens och kulturpolitikernas ”hemmaplan”, är smalare än vårt kulturbegrepp.73

Det vi i Sverige officiellt avser med kultur i betydelsen det som är föremål för kulturpolitik är alltså i allmänhet något smalare än Mangsets utvidgade kultur-begrepp ger vid handen. Fritidsaktiviteter och idrott är till exempel inte inklud-erat. Däremot finns ingen begränsning till det finkulturella.

Gåtan vad kultur ”egentligen” är löses naturligtvis inte av utredningarnas utpekande definitioner, men man skapar en praktisk beskrivning av vad som

71 Assar Lindbäck (1952) s25 72 Prop (1974:28) s26 73 SOU (1995:85) s39f

22

vanligen betraktas som kulturpolitikens arbetsfält.74 Att denna typ av definition är tillräcklig i forskning kring kulturpolitik anser även Geir Vestheim. På prakt-ikfältet används kultur inte som ett analytiskt begrepp utan som ett samlings-namn för vissa samhällsaktiviteter som samhället har urskiljt som en egen sektor och kallat just kultur. Vad som infattas i kultur är därför villkorat av historien. Mangset kallar kulturpolitiksdefinitionen som endast anknyter till kulturen som för-valtningssektor för den smala avgränsningen, till skillnad från den vidare, som lägger vikt vid att det finns kulturella aspekter i alla sektorer och Vestheim menar att det just är denna snävare betydelsen av ”kultur” som är objektet för kulturpolitik-forskning.75

Sensmoralen av det ovan sagda är att det alltid är vanskligt att försöka att göra om luddiga vardagstermer till vetenskapliga begrepp genom att pressa in så mycket som möjligt av verkligheten i en definition (jämför t ex makt, kunskap etc). Istället för att ödsla tid på att hitta den perfekta definitionen av kultur skall vi istället följa kulturutredningens exempel och göra en utpekande definition i två steg. Det som kommer att avses med kultur i denna avhandling är den verk-samhet och de företeelser som är föremål för kommunernas kulturpolitik.

Studieobjektet för avhandlingen – den kommunala kulturpolitiken – skulle i sin tur kunna definieras utpekande på två sätt, antingen genom att jag bestäm-mer vad i kommunernas verksamhet som skall kallas kulturpolitik (oavsett vad kommunerna själva kallar det) eller genom att använda de ramar kommunerna själva satt upp för politikområdet. De praktiska fördelarna med den sistnämnda varianten överväger den teoretiskt mer kompletta föregående. Därför kommer utgångspunkten i mitt arbete vara att jämställa den kommunala kulturpolitiken med det som kommunerna själva generellt definierar som sådan.

74 Mer djuplodande språkanalys av utredningens, och några andra aktuella offentliga dokuments, behandling av kulturbegreppet finns i Jenny Johannisson (1999). 75 Geir Vestheim (1997b) s35, Per Mangset (1993) s11f

23

Kulturen och kommunerna

Man kan beskriva ett politikområde på många sätt. Jag tror att den bästa infalls-vinkeln är att starta med dess historia, för att sedan övergå till en beskrivning av de verksamheter som ryms inom området idag.

När man studerar historien kan man finna ett antal tillfällen då samhällets grundläggande struktur sätts i gungning. Vid dessa kritiska tillfällen (critical junctures76) kan en massiv omprövning av rådande institutioner tvingas fram. Beroende på vad man studerar har dessa kritiska tillfällen mycket skilda orsaker. I det stora kan det handla om skiften i den ekonomiska utvecklingen, i synen på religion och demokrati, vetenskapliga upptäckter etc. När vi blickar bakåt i hist-orien kan vi se att institutionerna som styrt politiken och människornas liv vid sådana kritiska tillfällen i grunden stöptes om för att sedan stelna fast under en längre tid. Denna typ av omstöpning kallas formativa moment.77

Att det tidiga 1970-talet är ett formativt moment för Sveriges kommunala kulturpolitik står utom allt tvivel. Två händelser som – oberoende av varandra – inträffade vid denna tid var kommunsammanslagningen och den nya statliga kulturpolitiken. Båda har haft en avgörande betydelse för hur politikområdet kommunal kulturpolitik har utformats.

I de svenska kommunernas värld är kommunreformerna de mest betyd-elsefulla kritiska tillfällena vid sidan av den allmänna rösträttens införande. Den första svenska kommunreformen 1862 byggde på den gamla sockenindelningen. Borgerliga kommuner skapades jämsides med de kyrkliga. Många av socknarna var emellertid mycket små. I takt med att alltfler av det offentliga samhällets uppgifter lades ut på kommunerna ökade problemen med deras litenhet. En fjärdedel av kommunerna 1943 hade färre än 500 innevånare. I och med stor-kommunreformen (1952) antogs en norm av 5 000 innevånare per kommun. Antalet landskommuner minskade från 2 300 till 800. De omkring 200 städerna och köpingarna fanns kvar oförändrade.

Kraven på kommunerna som serviceproducenter växte kontinuerligt. Sam-tidigt pågick en kraftig strukturomvandling i samhället och människor övergav landsbygden för städerna. När den omfattande reformen väl genomförts upp-fattades den genast som otillräcklig. Många kommuner saknade till och med en tätort, ett problem man tog fasta på i kommunblocksreformen (avslutad 1974). För att stordriftsfördelar skulle kunna tas tillvara ansågs att det på de flesta om-råden krävdes ett befolkningsunderlag på minst 8 000 innevånare. Reformen genomfördes med de näringsgeografiska förhållandena som bas. Uppdelningen i stad och landsort upphörde. Antalet kommuner sjönk till ett 270-tal för att sedan öka igen till dagens 290.78

76 Seymour Martin Lipset och Stein Rokkan (1967) s37f 77 Bo Rothstein (1992) s17ff, Fredrika Lagergren (1999) s14 78 Läs mer om kommunreformerna i Jan Widberg (1979).

24

Man kan i praktiken säga att den kommunala kulturpolitiken uppstod i sam-band med kommunblocksreformen. Redan i kommunalreformen 1862 gavs kommunerna förvisso möjlighet att ta över sockenbiblioteken,79 men i allmänhet, och främst i mindre kommuner, frodades istället kulturlivet inom ramen för för-eningsliv och studieförbund, inklusive biblioteken. Vid mitten på 60-talet hade färre än 200 av de då drygt 800 kommunerna ett folkbibliotek.80

Under 1960-talet ansågs den kommunala kulturpolitikens främsta uppgift vara att handha den lokala anpassningen av de statliga målen,81 en uppfattning som låg helt i linje med den socialdemokratiska servicedemokratiska synen på kommuner i allmänhet vid denna tid.82 En attitydförändring från statens sida in-träffade strax efter kommunblocksreformen,83 händelser som sammanföll med införandet av den nya statliga kommunpolitiken 1974. Jill Onsér-Franzén har sammanfattat den nya politiken så att:

… riktlinjerna för den statliga kulturpolitiken från 1974 uttryckte en medveten politisk viljeakt; tillsammans skulle de olika samhällsorganen undanröja hindren och jämna vägen för en demokratisk kulturpolitik, där jämlikhet, frihet och gemenskap var viktiga nyckelord. De kulturpolitiska målen utgick från lika rättigheter för alla människor och syftade till en jämn fördelning av bildning och kultur. Ett instrument i denna strävan var organisations-modellen med normalreglementet för kommunernas kulturverksamhet.84

I och med detta beslut vidgades de kulturpolitiska insatserna. Kritiken mot kom-mersialismen var ett centralt tema och kulturmiljövård sattes i fokus. Kanske mest framträdande var viljan att betona politikens roll för att stimulera enskilda till kul-turaktiviteter och bredda deltagandet i kulturlivet. Det var också nu som kommun-ernas roll för första gången lyftes fram på allvar. I propositionen stod bland annat:

Primärkommunernas ansvar för stöd till kulturverksamhet utgör enligt min [departements-chefens] mening en grundval för samhällets kulturpolitiska insatser. Många av behoven kan bäst bestämmas på lokal nivå. Det är naturligt att kommunerna ser insatserna på kultur-området som ett verksamt medel att skapa en bättre miljö. … Mot denna bakgrund finner jag det naturligt att varje kommun fastställer egna mål och riktlinjer för verksamheten.85

Kulturnämnder blev allt vanligare och i början av 1980-talet hade så gott som alla kommuner inrättad en. Kerstin Lundberg och Ants Viirman hävdar dock att den kulturpolitiska utvecklingen, i likhet med annan samhällsutveckling under samma tid, präglades av likriktning och modelltänkande mera än av lokala initiativ och lokala mål.86 Det viktigaste för kommunerna kom att bli att överta alltmer av ansvaret för den kulturverksamhet som tidigare drivits i privat regi. Biblioteksverksamheten expanderade starkt, och en bred satsning på musikskolan genomfördes.87 I den statliga kulturpolitikens anda lyftes kulturföreningars och studieförbunds roll fram och de gynnades ekonomiskt.

79 Sven Nilsson (1981) s294 80 Kerstin Lundberg och Ants Viirman (1996) 81 Erik Gamby (1970) s31f 82 Urban Strandberg (1998) bl a s370f 83 Jfr Geir Vestheim (1997a) kap14 84 Jill Onsér-Franzén (1992) s93 85 Prop (1974:28) s306 86 Kerstin Lundberg och Ants Viirman (1996) s17 87 Läs mer om den kommunala musikskolans historia i Torgil Persson (2001).

25

Kommunal kulturpolitik på senare år Samtidigt som kulturpolitikens ställning som separat politikområde formaliser-ades ytterligare på statlig nivå i och med inrättandet av ett kulturdepartement 1991 gick kommunerna i motsatt riktning. Efter de stora organisationsföränd-ringar som genomförts i kommunerna, främst under 1990-talet, är det färre än var fjärde kommun som idag har en nämnd där kultur är det dominerande an-svarsområdet. Ännu färre (18 procent) har en separat kulturförvaltning.88

I den första vågen av nämndsammanslagningar var kultur och fritid en av de populäraste kombinationerna, och idag finns kultur- och fritidsnämnder i 45 proc-ent av Sveriges kommuner. I den återstående knappa tredjedelen av kommunerna har man lagt samman kulturen med andra verksamhetsområden, vanligen skola och/eller barnomsorg, och i vissa kommuner ligger kulturansvaret direkt under kommunstyrelsen.

Tabell 1: Typ av kulturansvarig nämnd

Kommuner Ledamöter Antal Procent Antal Procent Kulturdominerade nämnder 68 23,5 606 22,6 Kultur och fritidsnämnder 130 45,0 1176 43,9 (Ut)bildningsdominerade nämnder 31 10,7 310 11,6 Barn/ungdomsdominerade nämnder 10 3,5 96 3,6 Breda sektorsövergripande nämnder 22 7,6 237 8,9 Kommunstyrelse (utskott) 23 8,0 204 7,6 Kommundelsnämnd (utskott) 2 0,7 15 ,6 Utskott i kommunfullmäktige 3 1,0 32 1,2 Totalt 289 100 2676 100

Kommentar: Tabellen visar hur många, och hur stor andel av, kommunerna år 2000 som har olika typer av kulturansvariga nämnder. Grupperingen är min och bygger på en indelning där rena kulturnämnder och nämnder där mindre frågor som konsumentpolitik och turism ligger tillsammans med kulturen benämns kulturdominerade nämnder. I utbildningsdominerande och barn/ungdomsdominerade nämnder ligger kultur tillsammans med skola respektive barn-omsorg i en särskild nämnd. I det jag kallar breda sektorsövergripande nämnder ligger kultur tillsammans med både skola och barnomsorg, eller med flera andra större politikområden till exempel socialpolitik eller äldreomsorg. Antalet och andelen politiker bygger på netto-populationen i avhandlingens enkätstudie, vars grunder beskrivs i Metodappendix.

De rena kulturnämnderna är vanligare i större kommuner, kombinationen kul-tur och fritid förekommer i de flesta typer av kommuner, utom i de allra största och de allra minsta. Det är också främst i de mindre kommunerna som kulturen hamnat i bredare nämnder.

Från 1973 till 1995 ökade de offentliga kulturutgifterna med 70 procent i fast penningvärde. Under hela perioden har kommunerna stått för ungefär hälft-

88 Vem tar hand om kultur och fritid i Sveriges kommuner?(2003)

26

en av de sammanlagda utgifterna, medan staten har förlorat något av sin andel till landstingen.89

Hur har då kommunernas kulturutgifter förändrats under de ekonomiska åtstramningstiderna? Kerstin Lundberg och Ants Viirman menar att även om kulturutgifterna skars ned med omkring sex procent under krisåren 1992-94, var minskningen inte alls större än i andra sektorer.90 I 1994 års penningvärde har de samlade kommunala kulturutgifterna pendlat mellan sex och sju miljarder med en topp 1990 och ett lägsta värde 1994.

Från och med 1996 har Sverige en ny samlad kulturpolitik.91 Det mesta i dessa policydokument behandlade den statliga sektorn men för kommunernas del inträffade en viktig principförändring. Den förste januari 1997 trädde en bib-liotekslag i kraft.92 Den förr helt fria kommunala kultursektorn har plötsligt fått en lagstiftning för sin i omfattning största verksamhet – biblioteken. Nu föreskrivs att varje kommun skall ha ett folkbibliotek som avgiftsfritt skall låna ut litteratur under viss tid. I lagen finns även bestämmelser av målsättningskaraktär som påpekar att särskild uppmärksamhet skall ägnas funktionshindrade, invandrare och barn, samt att man skall stimulera till läsning. Lagens tillkomst innebar, på kort sikt, i sak ingenting eftersom alla kommuner har bibliotek. Omfattningen av verksamheten bestäms fortfarande helt lokalt:

Det skall även i fortsättningen vara en kommunal angelägenhet att lägga fast omfattningen av folkbiblioteksverksamheten. Någon statlig detaljstyrning skall inte förekomma. Reger-ingen anser därför inte att förslaget till bibliotekslag innebär ett ingrepp i det kommunala självstyret.93

Men utöver bibliotekslagen finns inga legala restriktioner på kommunernas kul-turpolitik från statsmaktens sida.94 Däremot finns vissa målsättningsformuler-ingar. Regeringen talar exempelvis om att kulturpolitiken måste också anpassas till att behoven skiftar mellan storstäder, huvudorter i regionerna, småstäder och landsbygds-samhällen och att politiken måste inrikta sig på att både bejaka människors nya krav på kulturen och verka för att ingen ställs utanför. Men man betonar dock särskilt att avsikten inte är att öka den statliga styrningen över det lokala kul-turlivet. Tvärtom måste statens ambitioner vara att främja ett kulturliv som i allt väsentligt utformas under lokalt ansvar. Det krävs emellertid ett engagemang från centralt håll för den lokala utvecklingen.95

På grund av kulturens fria ställning finns naturligtvis inga formella gränser mellan vad som hör till den kommunala kulturpolitiken och vad som inte hör dit. Kulturaspekter återfinns inom skolan och vården, i barn- och äldreomsorg, i

89 Peter Almerud (1997), Kulturens pengar 2000 (2001) 90 Kerstin Lundberg och Ants Viirman (1996) s20 91 SOU (1995:85); Prop (1996/97:3), jfr Sara Perleroth, Alina Piekart (2002) 92 SFS 1996:1596, jfr om den norska Bibliotekslova av 1971 Geir Vestheim (1997a) kap 13. 93 Prop (1996/97:3) kap 7.2 94 I Plan- och bygglagen finns dock vissa bestämmelser om det lokala kulturmilöjarbetet: Planläggning skall, med beaktande av natur- och kulturvärden, främja en ändamålsenlig struktur och en estetiskt tilltalande utformning av bebyggelse, grönområden, kommunikationsleder och andra anläggningar. (SFS 1987:10, PBL 2:2) 95 Prop (1996/97:3) Kap 4.2

27

planarbete och fritidsverksamhet etc.96 För att mer precist avskilja en kultur-sektor kan man ta hjälp av den ekonomiska statistiken. Där delas kulturområdet sedan 199697 in i fyra delområden:

1) Bibliotek, som är den tyngsta posten överlag. 2) Kultur- och musikskola98 3) Stöd till studieorganisationer 4) Allmän kulturverksamhet – en restpost som utgör 30 procent av de totala

kommunala kulturutgifterna. Här ingår bland annat stöd till lokala kul-turinstitutioner och kulturorganisationer och även kulturell verksamhet som försiggår på biblioteken utanför kärnverksamheten.

Tabell 2: Kommunala kulturutgifter per innevånare år 2000

Utgiftsslag Minimum Medel hela landet Maximum Bibliotek 146 331 598 Musikskola 0 149 458 Stöd till studieorganisationer 0 67 268 Allmän kulturverksamhet -2 231 700 Kulturutgifter totalt 367 779 1407 Kulturutgifternas andel av kom-munernas totala driftskostnad 1,16 2,6 4,10

Kommentar: Tabellen beskriver variationerna inom den kommunala kulturpolitikens område. Minimum avser det lägsta belopp en svensk kommun avsatt för utgiftsposten 2000, maximum det högsta. Källa: (Kulturens pengar 2000 2001)

Variationen mellan kommunerna är som synes stor. Den kommun som satsar mest på kultur spenderar nästan fyra gånger så mycket per innevånare som den som ger minst. År 2000 var dessa båda Härnösand (satsade mest) och Österåker (minst). De svenska kommunernas sammanlagda utgifter för kultur uppgick år 2000 till 6 919 851 000 kronor, eller 779 kronor per svensk innevånare.99

Man får dock inte glömma att det fortfarande existerar riktade statliga stöd till lokal kulturverksamhet. Vad som är riks- och vad som är lokalintresse är svårdefinierat. Musikskolan är till 100 procent kommunfinansierad, och biblio-teken drivs med en mycket hög andel kommunala medel. Regionbibliotek får emellertid ett betydande statligt tillskott. Av studieförbundens sammanlagda bi-drag kommer de mesta pengarna från andra källor än kommunerna. Museer, teatrar och andra institutioner erhåller alla upptänkliga kombinationer av kom-

96 Bland de kommuner som har ett handlingsprogram för kultur (c:a 50 procent av alla kommuner) är det endast en tredjedel, och det verkar bli ännu färre, vars program även riktar sig utanför den traditionella kultursektorn till övrig kommunal verksamhet. Kerstin Lundberg (2000) 97 Vad kostar verksamheten i din kommun? Bokslut 1996 (1997), Kulturens pengar 2000 (2001) 98 I den kommunala förvaltningen ligger dock musikskolan oftare under den utbildningsansvariga nämnd-en än den kulturansvariga. Resultat av Musik- och Kulturskolerapporten 2002 (2002) 99 Det ovägda medelvärdet bland kommunerna var 731 kronor och medianen 692 kronor. Kulturens pengar 2000 (2001) och SCB

28

munalt, statligt och privat stöd.100 Kultursponsring är en växande företeelse som är dåligt kartlagd. I Sverige omsätter kultursponsringen flera hundra miljoner kronor,101 men hur mycket av det som går till kommunala verksamheter är osäkert.

För att undersöka i vilken grad den utpekande definitionen överens-stämmer med kulturpolitikernas egna uppfattningar om vad som ingår i kultur-politiken infördes en kontrollfråga i enkäten. Resultatet presenteras i Tabell 3. Intrycket är att det finns en tendens att ge kulturen en bred definition. Kommentarer av typen ”Allt är kultur” förekom. Men det framgår också att de verksamheter som nämnts ovan också är de som de allra flesta politikerna anser inkluderas i kommunal kulturpolitik.

Tabell 3: Vad ingår i politikområdet kommunal kulturpolitik?

Om du fick avgöra vad som skulle innefattas under rubriken kommunal kulturpolitik, anser du då att följande verksamheter skulle räknas dit?

Ja Delvis Nej Vet ej Bibliotek 97 2 1 0 Kultur- och musikskola 87 10 2 0 Museer 81 15 3 1 Kulturminnesvård 80 16 3 0 Teatrar, konsertlokaler 79 18 3 1 Offentliga utsmyckningar 62 32 5 1 Stöd till föreningar 58 34 7 1 Stöd till studieverksamhet 50 37 11 1 Festivaler/evenemang 36 53 10 1 Idrott och fritid 28 36 34 2 Integration av invandrare 27 49 21 3 Skola och utbildning 24 36 38 2 Parkskötsel 15 30 52 3 Miljövård 14 40 43 3

Kommentar: Tabellen visar i vilken grad kulturpolitikerna anser att olika verksamhetsområden faller inom ramen för den kommunala kulturpolitiken. Svaren anges i radprocent. Svarsalter-nativen var de som citeras i tabellen och har här rangordnats efter i hög utsträckning kultur-politikerna svarat ja på frågan om de räknas som kulturpolitik.

100 SOU (1995:85) s94 101 Krukmakaren i verkligheten - att marknadsföra kultur (1995) s211, Kultursponsring i Sverige (1999)

29

Det politiska handlingsutrymmet

Innan vi lämnar beskrivningen av politikområdet kommunal kulturpolitik skall vi stanna en stund vid en fråga som har betydelse för vilken vikt man bör till-skriva hela studiens resultat. Det handlar om huruvida politikerna verkligen har något inflytande på verksamheten och därmed indirekt om ideologiernas relevans för den faktiska politiken.

Utgångspunkten är, som beskrivits i föregående kapitel, att politikernas ideologiska uppfattningar definitionsmässigt styr alla deras politiska beslut. Men vilken politik som faktiskt verkställs beror på en mängd omständigheter utanför politikernas kontroll. Det reella handlingsutrymmet för våra lokala pol-itiker är ofta ytterst begränsat.

Jag har redan redovisat att det formellt sett finns mycket få hinder för den kommunala kulturpolitiken. Handlingsutrymmet begränsas egentligen endast av de kommunala resurserna och eftersom kulturen utgör en förhållandevis be-gränsad del av de kommunala utgifterna är möjligheterna till expansion mycket goda, åtminstone i teorin.

Att skapa en bild av kommunpolitikernas handlingsutrymme inom ett pol-itikområde är ingen lätt uppgift. I synnerhet sedan begränsningarna inte sällan finns i politikernas huvuden. Jag vill bara kort peka på två saker: de institution-ella faktorernas betydelse och de strukturella begränsningarna.

I de gamla hjulspåren Högst förenklat kan man, när det gäller politik, se institutioner som mönster i samhället som läger fast ramarna för vad politiken får handla om. Det kan vara ytterst medvetna och tydliga regelverk, som till exempel grundlagar, men de kan även vara osynliga och svårfångade, som en gammal vana man har glömt att ifrågasätta på ett tag eller ens är medveten om att man har.

Immateriella institutioner, som lagar, vanor, sociala normer etc har egen-skapen att tämligen enkelt kunna ändras om de lyfts upp i ljuset och om den politiska viljan finns. Engagemanget att bryta upp ingrodda rutiner brukar dock för det mesta vara svalt. När institutionerna tar materiell form är de emellertid ännu svårare att rucka på. Tunga investeringar begränsar handlingsutrymmet för lång tid. Fenomenet brukar kallas stigberoende.102

Jag har redan beskrivit det tidiga 1970-talet som ett formativt moment för den kommunala kulturpolitiken. Då skapades bilden av vilken kulturservice kommuner ”bör” tillhandahålla och då, och under en tid framöver, byggdes kul-turpolitiska institutioner upp, både bildligen och bokstavligen. Många av land-ets folkbibliotek och musikskolor tillkom vid denna tid och fick den dimension de fortfarande har. Har det byggts ett bibliotek så står det där. Att flytta eller

102 Läs mer i t ex B Guy Peters (1999)kap4

30

lägga ned det är förenat med stora irreparabla omställningar som man undviker i det längsta. Det går att förändra på marginalen men de fasta kostnaderna är svåra att rubba.

Att kvantifiera institutioners begränsande inverkan på politikens utform-ning är en tuff metodologisk utmaning. Jag skall här bara ge ett par exempel för att illustrera 70-talets inflytande över dagens kommunala kulturpolitik. Det första gäller verksamhetsdimensioneringen efter kommunens storlek. När kul-turpolitikens institutioner ”stelnade” var de givetvis anpassade till kommunens befolkningsunderlag.

Figur 2: Sambandet mellan folkmängd 1968-2001 och de kommunala kul-turutgifternas storlek 2000

0,10

0,12

0,14

0,16

0,18

0,20

0,22

0,24

1968

1972

1976

1980

1984

1988

1992

1996

2000 År

Pear

sons

r

Kulturens andel avutgifter 2000

Utgifter per inv 2000

Kommentar: Figuren visar sambandet mellan en kommuns befolkningsmängd från 1968 till 2001 och de kulturutgifter kommunen har år 2000, netto kronor per innevånare respektive hur stor andel kulturutgifterna utgör av kommunens totala utgifter (summa egentliga utgifter). Figuren skall läsas så att om man väljer ett år på x-axeln, till exempel 1975, så är korrelationen mätt i Pearsons r mellan kommunernas befolkningsmängd då och nettoutgifter för kultur per innevånare år 2000 = 0,231, att jämföra med det lägre sambandet med den samtida befolknings-mängden år 2000 som är Pearsons r = 0,215. I Figur 2 syns hur sambandet mellan storleken på kommunens utgifter för kultur år 2000 och storleken på dess befolkning blir starkare ju äldre befolkningsdata man använder, med en topp i början på 70-talet. Skillnaden är inte stor, men trenden är tydlig och konsekvent om man jämför år för år.103

103 Sambandet mellan kulturutgifterna per innevånare år 2000 och kommunens befolkningsmängd samma år är Pearsons r = 0,129 medan sambandet med befolkningsmängden 1973 är 0,154. Folkmängden har ett ännu starkare samband när det gäller hur stor andel kulturutgifterna har av den kommunala budgeten. Här är de viktigaste åren för att förklara kulturens storlek 1975-80.

31

Att omfattningen på den kommunala verksamheten har partipolitiska förklaringar är naturligt. Socialdemokratiskt styrda kommuner har högre skatter och större verksamhet än borgerliga.104 Idag, liksom på 70-talet, är en socialdemokratisk regim även en viktig förklaring till kulturutgifternas storlek.

Under 70-talets sista år, när kulturpolitiken i mycket hade konsoliderats, bibliotek och musikskolor byggts, rutiner för föreningsstöd inrättats och så vid-are, låg kulturutgifterna hos kommuner med socialdemokratiska kommunstyr-elseordförande105 25 procent högre än hos dem med borgerliga. År 2000 hade differensen sjunkit till 12 procent. Men det som är verkligt intressant i samman-hanget är att se hur viktigt det fortfarande är för storleken på dagens kultur-utgifter vilken partifärg kommunalrådet hade vid kommunblockreformens slutliga genomförande i början av 70-talet. Sambandet illustreras i Figur 3. Figur 3: Sambandet mellan kommunstyrelseordförandens partifärg 1973-2000 och de kommunala kulturutgifternas storlek 2000

0,10

0,15

0,20

0,25

0,30

0,35

0,40

1973

1976

1979

1982

1985

1988

1991

1994

1997

2000

År

Pear

sons

r

Utgifter per inv 2000

Kulturens andel avkommunernas utgifter 2000

Kommentar: Figuren visar sambandet mellan om en kommuns kommunstyrelseordförande varit socialdemokrat eller ej under olika valperioder från 1973 och de kulturutgifter kommunen har år 2000, netto kronor per innevånare respektive hur stor andel kulturutgifterna utgör av kommunens totala utgifter (summa egentliga utgifter). Figuren skall alltså läsas så att om man väljer en valperiod på x-axeln, till exempel 1973-76 så är korrelationen mätt i Pearsons r mellan om en kommun hade socialdemokratisk kommunstyrelseordförande då och kommunens netto-utgifter för kultur per innevånare år 2000 = 0,35, att jämföra med det lägre sambandet med den samtida kommunstyrelseordförandens partitillhörighet år 2000 som är Pearsons r = 0,24.

104 Jfr Lars Strömberg (1974) s114ff, Nils Stjernquist m fl (1988) 105 Kommunstyrelseordförandens partifärg används här som indikator på kommuners politiska regim eftersom andra uppgifter saknas. Att en kommunstyrelse leds av ett partis företrädare behöver inte betyda att det funnits en parlamentarisk situation där partiet i fråga ledde den regerande sidan, men det ger ändå en tydlig indikation om det parlamentariska läget. Läs mer om kommunalrådens betydelse för kommunernas politik i Malgorzata Erikson (1999)

32

I Figur 3 noterar vi också att ännu viktigare än 1970-talet är kommunregimernas partifärg under slutet av 80-talet – välfärdsexpansionens sista tid. Det är under den ekonomiska krisens 90-tal som betydelsen av partimajoriteter kraftigt minskar. Utrymmet för extra satsningar utanför den obligatoriska verksamheten begränsades även i socialdemokratiska kommuner.106

I Figur 4 ser vi att skillnaden mellan socialdemokratiskt och icke-social-demokratiskt styrda kommuners kulturutgifter år 2000 är mindre än skillnaden på samma utgiftsmått mellan de kommuner som var socialdemokratiska respektive icke-socialdemokratiska två decennier tidigare. Differensen är inte stor, 12 procent 1999 mot 17 procent 1974, men att kommunalrådets partifärg 1974 fortfarande är viktigare än vad den är 2000 ger en fingervisning om kommunsammanslagningens betydelse som formativt moment. Ännu tydligare syns 70-talets inflytande om man jämför de kommuner som inte var social-demokratiskt styrda då men är det 1999 med dem som var socialdemokratiska då men inte är det 1999. År 2000 spenderade de senare 141 kronor per innevånare (20 procent) mer på kulturen än de förra.

Figur 4: Utgifter för kultur 2000 beroende på om kommunstyrelseordför-anden var socialdemokratisk 1974 respektive 1999

1999 1974

Socialdemokrat

Ej socialdemokrat

Socialdemokrat

n=109 805

n=14 850

n=125 809

Ej socialdemokrat

709

n=57

656

n=103

n=151 675

n=203 772

n= 73 679

n=283 773

Kommentar: I figuren anges hur många kronor per innevånare (netto) som kommuner satsar på kultur år 2000 beroende på vilken partifärg kommunstyrelsens ordförande hade 1974 och 1999 Vi ser bland annat att medelvärdet bland de 203 kommuner som var socialdemokratiskt styrda 1999/2000 var 772 kr per innevånare och att bland de 109 kommuner av dessa som hade ett socialdemokratiskt kommunalråd även 1974 är medelvärdet 805 kronor per innevånare.

106 Jfr Ylva Norén Bretzer (2002) som pekar på att det behövs kriser för att bryta upp kommunernas stig-beroende.

33

Does Politics Matter? Nästa fråga är hur mycket politikerna kan påverka verksamheten under givna strukturella förutsättningar och under ett givet institutionellt paradigm. För att komma i närheten av ett svar på denna komplexa fråga är det enklast att vända på den och undersöka hur mycket av de faktiska verksamheterna som idag inte styrs av andra krafter än de lokalpolitiska, det vill säga det reella spelrummet. Detta görs genom att försöka utreda vilka strukturella och institutionella faktor-er som bäst hjälper oss att förklara variationer mellan kommunerna.

Frågeställningen om i vilken grad de strukturella förhållandena påverkar politiken är ingalunda ny inom statsvetenskapen.107 Den internationella studie i ämnet som vunnit mest uppmärksamhet är troligen L J Sharpes och Kenneth Newtons bok Does Politics Matter?,108 som studerade engelska kommuner under 1960- och början av 1970-talet. Kommunpolitiken är ett särskilt lämpligt analys-objekt på grund av analysenheternas mångfald och den enhetliga statistiken.

Vad kommunpolitiken består i är till vissa delar fastslaget i ramlagar, andra delar (till exempel den kulturella verksamheten) är tämligen oreglerad. Ändå vet de flesta, inklusive kommunalpolitikerna, vilka uppgifter som kom-munerna handhar. ”Alla gör ju så – och det har dom alltid gjort.” Avviker en kommun genom att inte tillhandahålla en förmån som finns som praxis i andra kommuner kan politikerna troligen räkna med påbackning från sina medborg-are.109 Dessa institutionella faktorer är svåra att konkretisera och mäta. Den bästa kvantitativa indikatorn är troligen bristen på variation mellan kommuner.

Strukturernas betydelse varierar på olika verksamhetsområden. Den kom-munala demografin, närmare bestämt hur många gamla respektive unga person-er som finns bland medborgarna avgör nästan helt hur mycket kommunerna satsar på äldreomsorg, barnomsorg och skola. Medborgarnas socioekonomiska status avgör socialpolitikens storlek och kommunens geografiska utsträckning påverkar insatserna på infrastrukturområdet. Extrasatsningar på dessa områden är säkerligen uppskattade av brukarna men har endast marginella effekter på de totala utgifterna.

Problemet med strukturernas betydelse och politikernas handlingsfrihet var det första jag tog itu med när jag började studera kommunal kulturpolitik.110 Även om resultaten nu börjar bli gamla, analysen byggde på uppgifter om kom-munernas verksamhetsutgifter 1996, så finns det ingen anledning att tro att stud-iens slutsatser inte är relevanta även idag.

Metoden för att kartlägga den kommunala politiken i denna studie var att med hjälp av en mängd bakgrundsvariabler granska de i offentlig statistik redo-visade kommunala utgifterna. Att endast ha utgiftsnivåer som operationaliserad

107 I Sverige kom ett antal studier under 70- och 80-talet, bland annat Bengt Owe Birgersson (1975), Richard Murray (1980), Leif Johansson (1982) och Nils Stjernquist m fl (1988) 108 Laurence James Sharpe och Kenneth Newton (1984) 109 Jfr Nils Stjernquist m fl (1988) s204f 110 David Karlsson (1998)

34

beroende variabel för kommunal politik utgör givetvis en allvarlig begränsning. Genom metodvalet går man miste om alla mer finskaliga schatteringar och retor-iska motiveringar som är så viktiga för analysen av politik. En annan förlust är kvalitetsfaktorns frånvaro.111 Det kan finnas goda skäl att anta att mängden anslagna resurser inte står i direkt proportion till verksamhetens kvalitet.

Jag valde att använda kommunernas nettoutgifter per innevånare som beroende variabel för att de bäst speglar politikernas uppfattning om den under-sökta verksamhetens prioritet. De avgiftsfinansierade delarna av verksamheten ingick alltså inte i studien.112 Nettosumman är det offer kommunen anser att en verksamhet är värd. Till exempel skall, enligt denna teoretiska ansats, storleken på kulturutgifterna i relation till andra utgifter, och jämfört med andra kommuner, kunna ge en bild av kulturpolitiken i en kommun. Tanken är att det även inom snäva ekonomiska ramar finns ett stort antal möjliga budgetar och kommunen väljer den som ger bäst måluppfyllelse totalt sett.113

Som empiriskt underlag för studiens oberoende variabler hade jag sam-manställt en databas med kommunfakta, främst från SCB. Hänsyn togs till kom-munernas geografiska, demografiska, ekonomiska, kulturella och politiska för-hållanden.

När det gällde graden av handlingsfrihet inom politikområdet kommunal kulturpolitik relativt andra områden blev resultatet det förväntade. Variationer mellan kommunerna som inte kan förklaras med strukturella skillnader var mindre på kulturområdet än i övriga kommunala verksamhetsområden, med undantag av fritidspolitiken som liksom kulturen ligger inom kommunernas fri-villiga område.

Den enskilt viktigaste förklaringsvariabeln när det gällde kulturutgifternas storlek var inte någon av de strukturella utan den partipolitiska, mätt som an-delen vänsterpartister och socialdemokrater i fullmäktige. Starka samband mellan valresultat och utgifter är enligt tankesättet i Does politics matter? en in-dikation på att politiken de facto spelar roll. Leif Johansson kom fram till ett lik-nande resultat 16 år tidigare.114 Då fanns likaledes ett (ännu starkare) samband mellan kvinnorepresentation i fullmäktige och kulturutgifternas storlek. Med data från Stjernquist och Magnusson115 kan fastställas att partiaspekten blivit allt starkare som förklaringsfaktor under de senaste 25 åren medan kvinnorepresent-ationens betydelse långsamt sjunkit.116 Av kommunernas samtliga verksamhets-

111 Jfr Laurence James Sharpe och Kenneth Newton (1984) s4f 112 Inom kulturområdet finansierades till exempel musikskolan med i genomsnitt 15 procent genom terminsavgifter. Åke Sundberg (1995) 113 Jfr Henry Bäck (1990a) s4 114 Leif Johansson (1982) s28 115 Nils Stjernquist m fl (1988) 116 Från r = 0,49 1974 till 0,27 1996. Här skall anmärkas att kvinnorepresentationen i sig inte bör ses som en förklaring till den utförda politiken, snarare då att en hög andel kvinnor är en indikator på vissa egenskaper i en kommun. Se bl a vidare avsnittet Att mäta könsmakt i Metodappendix (s313).

35

områden 1996 var kulturen det som hade starkast samband med färgen på den politiska majoriteten och med graden av kvinnorepresentation.

Den näst viktigaste förklaringsfaktorn till kulturutgifternas storlek efter partisammansättningen i fullmäktige är summan av kommunens utgifter, det vill säga den allmänna spendersamheten i kommunen. Detta är ett normalt resultat om man jämför med andra verksamhetsområden.117

När det gäller effekter av den politiska organiseringen kunde konstateras att de av Sveriges kommuner som behållit sin kulturnämnd hade något högre kulturutgifter än de övriga.

Man skulle kunna tänka sig att egenskaper hos kommunbefolkningen på-verkar kulturutgifternas storlek. Kommuner med en högre utbildad befolkning har till exempel genomsnittligt högre kulturutgifter. Men det är också intressant att finna belägg för att innevånarnas läsvanor har viss betydelse. I kommuner som satsar på kulturen lånar medborgarna i större utsträckning skön- och fack-litteratur i relation till barnböcker. Förhållandet gäller lika för den procentuella andelen av lånen som antalet utlånade böcker per innevånare. Även om utlån-ingsvariablerna kan tyckas ligga nära den beroende variabeln (utbud av kultur) är sambandet mellan skön- och facklitteratursutlåningen starkare med de totala kulturutgifterna än med biblioteksutgifterna.

På en mer grundläggande strukturell nivå kan sägas att de kommuner som satsar på kultur som regel är större, både till innevånarantalet och ytan, de har en högre arbetslöshet och ligger i allmänhet längre norrut.

Faktorer som, kanske något överraskande, har liten förklaringskraft på kommunernas kulturutgifter (jämfört med andra verksamhetsområden) är med-borgarnas förvärvsinkomst, sysselsättningsstruktur, utbildningsnivå liksom be-folkningstäthet och tätortsgrad.

Slutsatsen av studien var att även om kulturpolitiken, liksom andra kom-munala verksamhetsområden, är betydligt mer beroende av institutionella och strukturella förhållanden än man tror så är kulturen ändå en sektor där kom-munerna också i praktiken har ett större handlingsutrymme och frihet att ut-forma sin egen politik. Politics does matter, at least a little bit…

117 Korrelationen 1996 mellan kommunernas totala utgifter och kulturutgifterna var Pearsons r = 0,43 vilket grovt räknat är ett medelresultat jämfört med de övriga verksamhetsområdena. Mest avhängig av den totala utgiftsnivån är äldreomsorgen (r = 0,78), minst barnomsorgen (r = 0,06).

36

3 Kvantitativ idéanalys Det som skall studeras i denna avhandling är ideologiska hållningar och jag har därför valt att kalla min metodologiska ansats för idéanalys. Läser man vissa metodböcker kan man få intrycket att idéanalysen i sig är en metod, eller åt-minstone en grupp av metoder.118 Jag skulle hellre säga att idéanalyser är ett samlingsnamn för studier som liknar varandra i det att deras forskningsproblem och studieobjekt är av en viss typ, även om de inte nödvändigtvis använder samma metoder.

Idéanalys kan, som det mesta, ges vidare och snävare definitioner. Det som avgör här är hur man avgränsar studieobjektet, det vill säga idéerna. I vid men-ing betyder idéanalys ett allmänt studium kring frågor i samhället som har med värderingar och grundläggande verklighetsuppfattningar att göra. Man kan koncentrera sig på idéernas orsaker eller konsekvenser, på deras giltighet, håll-barhet eller historia. I analysen kan hjälpvetenskaper som psykologi, sociologi, ekonomisk historia etc komma till användning. Denna studie är ett exempel på en politisk idéanalys, det vill säga en snävare form av idéanalys119 som koncentrerar sig på politiska ideologier och/eller politisk praktik.

Ett sätt att ringa in ett idéanalytiskt problem, som förts fram av Peter Esaiasson,120 är att precisera och motivera studiens idémängd och idébärare. I svensk statsvetenskaplig forskning finns flera varianter av idéanalyser, sett utifrån dessa kategorier. Partier har stått i fokus i flera studier och deras ideologier är idémängden medan partiet självt, eller dess ledande företrädare, är bärarna av dessa idéer.121 Ibland är idémängden begränsad till ett specifikt politikområde medan bärarna/aktörerna blir desto fler, exempelvis hela samhället eller kanske avgränsat till staten företrädd av riksdag och regering.122 Den mest extrema avgränsningen av idébärare är när bara en eller några enstaka personer analyseras, gärna inflytelserika filosofer och politiska tänkare, men då brukar å andra sidan idémängden vara desto vidare.123

Idémängden i denna studie är de ideologiska dimensionerna i kommunal kulturpolitik, vilket med alla rimliga mått är en överambitiöst vid avgränsning; men jag hoppas att värdet hos den översiktlighet som den breda ansatsen medför till viss del kan kompensera den oundvikliga bristen på fördjupning. Idébärarna är i detta fall de kommunala kulturpolitikerna, en tydligt avgränsad men månghövdad skara.

118 Jfr Göran Bergström och Kristina Boréus (2000) 119 Ibid 120 Peter Esaiasson (1993) 121 T ex Jörgen Hermansson (1984), Jan Hylén (1991), Marie Demker (1993), Stig-Björn Ljunggren (1992), 122 T ex Roger Blomgren (1998), Göran Bergström (1993) 123 T ex Mats Lundström (1993), Bernt Skovdahl (1992), Anna-Maria Blomgren (1997)

37

Varför en politikerenkät? Ett av studiens huvudsyftenär att finna och beskriva de ideologiska dimensioner som i praktiken är aktuella i ett helt politikområde – kulturpolitiken i Sveriges kommuner. Vill man ta denna ansats på allvar går det inte att bedriva begränsade fallstudier. Istället är det lämpligast att undersöka så många kommuner som möj-ligt, helst alla, på en relativt översiktlig nivå. Den enda metod som står till buds, när de ekonomiska och personella resurserna är begränsade, är enkätformen.

Dessutom finns i en enkät möjligheten att ställa många bakgrundsfrågor som, tillsammans med fakta rörande de kommuner som respondenterna tillhör, kan hjälpa till att kasta ljus över vilka personer som har vilka värderingar och förhoppningsvis även bidra med förklaringar till hur olika värderingar upp-kommer. Sådana förklaringar kan man möjligen ana, men aldrig generellt be-lägga, utan studier på en övergripande nivå.

En enkät skulle i och för sig kunna rikta sig direkt till medborgarna i kom-munerna, men jag har valt att istället fokusera på de lokala kulturpolitikerna, av flera goda skäl. Först, och viktigast, för att det är kulturpolitikerna som är de för-troendevalda makthavarna på området, åtminstone formellt sett. Om man söker efter vilka effekter som demokratins former – nämndorganisation, partisystem etc – har på sammansättningen hos makthavarnas värderingar så är det just denna grupp man måste studera. Från en demokratiteoretisk utgångspunkt är det heller inte helt orimligt att uppfatta politikerna som bärare av befolkningens (”kommunens”) idéer. Det är enligt dessa idéer som politiken skall utformas.

Att kalla de specialiserade kulturpolitikerna för makthavare är förvisso en sanning med modifikation. De grundläggande villkoren för kulturpolitiken av-görs ofta på annat håll. Anledningen till att endast kulturpolitikerna tillfrågas är att de i högre grad kan förväntas ha insyn i, och kunskap om, den aktuella prob-lematiken. Min tanke är att om man så långt det är möjligt försöker att operationalisera de ideologiska aspekterna av politiken till frågeställningar som kan upplevas som vardagliga och realistiska för respondenterna så har de också lättare att ge genomtänkta svar. Avgränsningen till endast kulturpolitiker möjlig-gjorde en totalundersökning vilket är fördelaktigt utifrån statistisk-metodolog-iska utgångspunkter.

Varför just kommunal kulturpolitik? Föreställningen om den kommunala kulturpolitiken som särskilt präglad av politisk enighet har redan beskrivits och utgör i sig motiv nog för en studie som undrar om man kan uppdaga ideologisk mångfald där man minst väntar sig att finna den. Men det finns fler aspekter på valet av fallområde.

Vissa skulle kanske avfärda kulturområdet som alltför perifert. Kultur-politikens andel av de sammanlagda kommunala verksamheterna, mätt i ekon-omiska termer, är inte stor. Inte desto mindre ligger idag en mycket stor del av

38

de offentliga utgifterna för kultur på kommunerna.124 Om man därtill betänker hur många som tar del av den kulturella verksamheten, till exempel använder bibliotek, är medlem i en understödd förening, upplever offentliga konstverk och evenemang etc, blir vidden av den lokala kulturpolitikens betydelse tydlig. Med tanke på den stora roll som den kommunala kulturpolitikens resultat spelar i många människors vardag är området dåligt utforskat.

Genom att rikta in uppmärksamheten på just kommunalpolitik vinner man även den avsevärda fördelen som följer med mängden analysenheter. De 290 självstyrande svenska kommunerna verkar, till skillnad från exempelvis stater, under samma yttre legala restriktioner och de för en jämförelsevis enhetlig statistik.125 Men samtidigt lever kommunerna i vårt lands olika delar under vitt skilda praktiska omständigheter, vilket medför krav på en lokal anpassning av politiken. De olika villkoren har också, helt följaktigt, historiskt varit ett av de argument som motiverat det kommunala självstyrets existens.126

En implikation när man studerar lokal politik är att de flesta kommunala verksamheter, på olika sätt och av olika anledningar, är reglerade av statsmakt-en. Ett sätt att gå runt detta problem är att koncentrera sig på verksamheter som faller inom ramen för den frivilliga, oreglerade sektorn – vilket kulturpolitik gör. I föregående kapitel beskrevs det faktum att även om kulturpolitiken är starkt avhängig av institutioner och strukturer så är den, relativt övriga kommunala verksamhetsområden, ett fält där kommunerna har en större handlingsfrihet både formellt och i praktiken.

Jag menar att alla dessa förhållanden gör den kommunala kulturpolitiken till ett utmärkt studieobjekt för den som vill analysera hur politik och politiska idéer formas under olika förutsättningar. Dessutom är det kul med kultur.

Kvalitativ och kvantitativ idéanalys Jag har valt att kalla min metod kvantitativ idéanalys, dels för att jag menar att beteckningen väl speglar det jag faktiskt gör och dels för att göra en modest markering på ett fält som normalt domineras av kvalitativ forskning. För den som är van att tänka på idéanalys i enbart kvalitativa termer låter förmodligen benämningen kvantitativ idéanalys som en absurditet.

Skyttegravarna mellan kvantitativ och kvalitativ forskning skär inte sällan som djupa sår, såväl emellan som inom forskningsdiscipliner och akademiska institutioner. Ibland skiljer det bara en tunn vägg mellan företrädare för vitt skilda positioner. I de olika lägren har det med tiden utvecklats fördomar om motståndarna. Ett vanligt förekommande exempel på sådana föreställningar är att kvantitativ forskning skulle vara mindre teoretisk än kvalitativ dito. Visst kan man alltför ofta önska att kvantitativa studier vore mindre fascinerade av

124 Kulturens pengar 2000 (2001) 125 Även om man inte skall lita för mycket på den. Christer Fahlström (2001) 126 Gunnar Swensson (1939), Jörgen Westerståhl (1987)

39

sina egna tekniska lösningar och satsade mer energi på att tolka sina resultat, men det finns naturligtvis ingen motsättning mellan teorimedvetenhet och kvantitativ forskning. En annan klichéartad stereotypiisering går ut på att tillskriva kvantitativ forskningen ambitionen att förklara och den kvalitativa viljan att förstå.127 Användandet av kvantitativa metoder innebär dock på intet sätt ett avsteg från ambitionen att förstå ”analyssubjekten”. Ett statistiskt samband mellan människors inställning i två ideologiska frågor är minst lika öppet för forskarens tolkningar som till exempel en enskild persons utsaga.

Som bland andra Carl Martin Allwood har påpekat, så är konflikten mellan de vetenskapliga paradigmen ofta byggda på förgivettagna teoretiska distinktion-er och nidbilder som sällan överensstämmer med hur den faktiska forskningen ser ut. Allwood noterar att många försök att ringa in vari skillnaden består utgår från ett ”vi-dom”-tänkande, ofta från ett kvalitativt perspektiv:

Vem vill t.ex. idetifieras med en forkningsansats som utmärks av ’kyla’ och ’distans’ … ? –Bättre då med en forskningsansats som utmärks av ’känsla’ och ’närhet’. Vem vill identifieras med en forskningsansats som utmärks av att enbart uppnå ’precisa, detaljerade och redukt-ionistiska’ resultat, snarare än resultat som är ’allsidiga, holistiska och utvecklingsbara’ …? … Kanske är det så att det är författare som identifierat sig med en kvalitativ ansats, som i första hand varit de som stått för de sociala konstruktionerna i samband med formuleringen av distinktionen? Den polemiska vi-dom tonen kan antas bero på att tidiga skribenter inom den kvalitativa rörelsen upplevt sig skriva från ett ansatt minoritetsperspektiv128

Men i själva verket är skillnaden mellan kvalitativ och kvantitativ ansats på idé-analysens område, liksom på andra samhällsvetenskapliga och humanistiska forskningsfält, i grunden avhängigt av forskningsfrågan, vilka tekniker man an-vänder för att samla in och analysera data, samt på vilken skalnivå analysen sker.

Om man likt Lennart Olausson med idéanalys menar hur man finner de grundläggande formerna i en text,129 och man vill göra en idéanalys av en text eller utsaga för att försöka förstå vad sagesmannen egentligen ville ha sagt så är det en kvalitativ fråga som förutsätter kvalitativa metoder.

Denna studie syftar dock inte till att förstå en individs resonemang och be-vekelsegrunder, inte heller att analysera politiska texter eller att inkännande utreda de unika omständigheterna i ett enskilt fall. Vi skall istället försöka kartlägga de ideologiska dimensioner som finns på ett visst politikområde och undersöka vilka effekter som egenskaper hos nära 2 000 idébärare har på deras ideologiska hållningar. Den data som analyseras är kvantitativ till sin natur och statistiska metoder används för att analysera den. Av ett forskningsproblem med ambitionen att beskriva omfattningen av det studerade, och med multi-variata statistiska analyser uttala sig i generella termer om kausalitet och effekter storlek, följer en kvantitativ ansats.

En konsekvens av valet av en kvantitativ ansats är att forskaren tvingas inta en mer deduktiv ansats, i synnerhet om man väljer att använda enkät-

127 Se t ex Knut Halvorsen (1992) s82 128 Carl Martin Allwood (1999) s460 129 Lennart Olausson (1994) s18

40

metoden. Iakttagelser av oväntade samband och effekter som inte automatiskt går att tolka enligt de på förhand uppställda teorierna kan i och för sig visa sig ytterst värdefulla130 men de grundläggande beroende variablerna, det vill säga de frågor som ställs i en enkät, måste vara teoretiskt förankrade på förhand.

Många av våra ideologiska hållningar är outtalade, ibland osynliga även för idébärarna. Det är därför en av idéanalytikerns uppgifter att lyfta fram dessa latenta ideologier och göra dem manifesta.131 För att finna latenta hållningar hos idébärare blir det fråga om rekonstruktion från forskarens sida – det vill säga ett återskapande av de värdestrukturer som logiskt sett borde ligga till grund för ett uttalande, en handling eller ett enkätsvar. I en kvalitativ idéanalys gör man detta genom närgranskning och djupanalys av texter; lingvistik och diskursanalys är viktiga hjälpvetenskaper.

Men det är även full möjligt att studera latenta ideologier med kvantitativa metoder. Ett sätt är att formulera enkätfrågor så att de svarande inte inser hur mycket de själva avslöjar. Vad är registrerade kombinationer av värderingar, som inte tycks följa vedertagna mönster, annat än dolda ideologier?132

Det råder inga vattentäta skott mellan kvalitativ och kvantitativ forskning. Exempelvis vore det fel att påstå att all textanalys skulle vara förbehållet kvalitativa forskare. Kvantitativa textanalyser är en inte ovanlig forsknings-inriktning. 133 Och en kvantitativt inriktad enkätforskare kan, liksom jag, hamna i den delikata situationen att man måste göra textanalyser på sina egna enkät-frågor när resultaten inte går ihop.

Ytterligare en kvantitativ aspekt på idéanalysen som kommer att tillämpas i denna studie är skalnivån på de studerade variablerna – idéerna. Det går dels att skilja kvalitativt mellan olika ideologiska positioner enligt antingen/eller-principen, dels att klassificera hållningar kvantitativt i förhållande till grad-skalor.134 Man kan skapa förståelse för innebörden i hållningar som är kvalitativt olika utan att kvantifiera dem, även om de kan ses ur ett kvantitativt perspektiv till exempel när man beräknar hur många som stöder olika hållningar. Men när man studerar om idébärare är mer eller mindre anhängare av en viss hållning, eller placerar in dem på en skala mellan två hållningar, så är det kvantitativa tänkandet med redan i beskrivningen av en hållning.135

130 Morris Rosenberg (1968) s218: the history of science shows that alertness to results which were not the original concern of the investigator have yielded some of the most valuable scientific discoveries. The term ‘serendipity’ has come to be applied to such conditions of discovery. 131 Jfr Sven-Eric Liedman och Ingemar Nilsson (1989) s27 132 Jfr Leif Lewin (1972)s459 133 Peter Esaiasson, Mikael Gilljam, Henrik Oscarsson och Lena Wängnerud (2002) kap11 134 Se t ex Göran Bergström och Kristina Boréus (2000) s158ff 135 Jfr Jan Hylén (1991)

41

Att vara objektiv som forskare Håller man med om avhandlingens utgångspunkt att varje enskild handling har en ideologisk grund, inser man snabbt att det är en omöjlighet att skriva en objektiv forskningsrapport i meningen ”stående över alla värdekonflikter”. I valet av problem, metod, material, avgränsningar, presentation och slutsatser bygger forskarens ställningstaganden på mer eller mindre medvetet värderingsgrundade överväganden. Till och med definitionen av ideologi har en ideologisk laddning.136 Insikten om den totala objektivitetens praktiska omöjlighet ger vatten på kvarnen till dem som hävdar att en forskare bör ta normativ ställning i sitt verk, ja till och med att forskarens ställningstagande kan vara forskningens slutprodukt.137

Det är omöjligt för en samhällsvetare att inte ta ställning i politiska frågor, och idédebatten i samhället skulle bli mycket fattigare utan inlägg från detta håll. Och visst skulle en idéanalys kunna genomföras med egna värderingar som jäm-förande utgångspunkt. Jag anser dock att en värdering aldrig kan vara ett veten-skapligt resultat. Som Gunnar Fredriksson påpekat kan forskare inte ta ställning till värdepremisser annat än som medborgare, eller som politiker, men är däremot värdepremisserna klargjorda kan vetenskapen visa på medel att nå dem.138

I projektet kommer därför ambitionen vara att företa en objektiv idéanalys i modifierad mening. Objektivitet i detta sammanhang innebär att de uppfatt-ningar och attityder som skapas hos dem som läser analysen inte skulle för-ändras om de haft full kännedom om saken (intersubjektivitet).139 Kravet på objektivitet blir därmed liktydigt med ett krav på vetenskaplig hederlighet, det vill säga att inte undanhålla läsaren väsentliga fakta och alternativa tolknings-möjligheter som skulle kunna påverka något av analysens resultat.140

Lutad mot logiken anser jag emellertid att det är möjligt att uttala sig objektivt i normativa frågor i åtminstone två fall: För det första när två etiska utsagor från samma person står mot varandra, då är nämligen minst en fel. Man kan diskutera i vilken utsträckning det är rimligt förvänta sig en fullständig stringens i människors ideologiska hållningar, men när det gäller politiker menar jag att vi kan ställa högre krav. Om den ideologiska hållning som skall ligga till grund för politiken är självmotsägande förlorar den sin vägledande funktion, både för politiker och väljare. För det andra kan man uttala sig normativt i resonemang med givna förutsättningar (”om .. så”-satser).141 I det senare fallet är den kanske viktigaste förutsättningen för studien förgivettagandet av den representativa demokratins rättfärdighet: ”om vi vill ha ett representativt demokratiskt system så… och så vidare”. Och den utgångspunkten förbehåller jag mig rätten att ha.

136 Sven-Eric Liedman och Ingemar Nilsson (1989) s23 137 Jfr Stefan Björklund (1987) 138 Gunnar Fredriksson (1992) s120 jfr Leif Lewin (1972) 139 Jfr Dagfinn Føllesdal, Lars Walløe och Jon Elster (1995) s414 140 Jfr Evert Vedung (1977) kap 7.2. 141 … de flesta politisk-etiska diskussioner innefattar både enighet/oenighet om hur man skall värdera en sak och enighet/oenighet om ett instrumentellt värdeomdöme. Men eftersom det senare är helt deskriptivt kan det utan minsta tvivel utsättas för vanlig hållbarhetsanalys. Givet målet kan således vetenskapen utan samvetsförebråelser anvisa lämpliga medel att uppnå målet. Ibid s176

42

4 Vem har vilka värderingar? Evert Vedung har skrivit en av få metodinriktade böcker om politisk idéanalys på svenska – Det rationella politiska samtalet. Vedung argumenterar i denna bok för vikten av att skilja mellan funktionell och innehållslig idéanalys, där det förra begreppet står för en förklarande inriktning och det senare för en giltighetspröv-ande. Vedung menar att frågan om värdeomdömens och verklighetspåståendens giltighet handlar om deras logiska konsistens och sanningsvärde och avgörs på grunder som inte har med deras ursprung att göra. Att fastställa relationer mellan exempelvis politiska idéer och deras omgivning är en lika legitim veten-skaplig verksamhet som att pröva deras giltighet, men den senare uppgiften kan, enligt Vedung, utföras logiskt oberoende av den förra.142

Distinktionen är naturligtvis analytiskt intressant och innehållet i detta kapitel skulle kunna sägas utgöra grunderna för vad som i praktiken är en funk-tionell idéanalys. Men stämmer det verkligen att innehåll och förklaring är helt åtskilda företeelser? Jag menar att det åtminstone finns en, om inte nödvändig så ändå fruktbar, koppling mellan vad en värdering är och vad som orsakat den.

Tre sätt att se på ideologier: 1. Betydelsefullt i sig Många forskare struntar, medvetet eller omedvetet, i innebörden av idéer och ideologier och fokuserar helt på deras ursprung och funktion.143 Jag tänker på så olika forskare som diskursanalytiker, marxister och public choice-teoretiker. För dessa är en värdeutsaga endast produkten av något; diskurser, intressen eller socioekonomiska förhållanden. Och de har inte fel, men jag menar att man måste kunna betrakta en värdering såväl i relation till diskurser och intressen, men även som något som har mening i sig.

Låt mig ge ett exempel som bygger på frågor som kommer att behandlas senare i avhandlingen. En värdering som avgifter är ett bra sätt att finansiera kom-munal verksamhet eftersom medborgarna på ett tydligt sätt får betala kostnaderna för sin egen konsumtion kan betraktas som en allmän etisk princip som betyder att med-borgarnas resurser inte bör omfördelas så att man möjliggör en konsumtion av kommunal service som är anpassad efter mottagarens behov. Denna ideologiska uppfattning kan ha sin grund i ett värnande om äganderätten (skattebetalarnas) eller en uppfattning om att alla i någon mening är förtjänta av den ekonomiska situation man befinner sig i och att det inte är något som det offentliga bör rubba.

Att en politiker är anhängare av denna ideologiska hållning kan alltså ses separat, oberoende av eventuella förklaringar till varför vederbörande har denna inställning, som en etisk predisposition till politisk handling. För väljarna är det ur detta perspektiv mindre intressant exakt hur en politiker kommit fram till ett visst ideologiskt ställningstagande än vad konsekvenserna av hållningen kan tänkas bli.

142 Ibid s119 143 Jfr Leif Lewin (1972)om ideologiers innehåll och funktion

43

2. Intresse

Det är svårt att som engagerad kulturpolitiker vara objektivt neutral Kulturpolitiker (m), Västergötland

Man kan också se samma värdering som ett ställningstagande som gynnar eller missgynnar någon. Om de som gynnas tillhör en avgränsad grupp i samhället kan vi säga att värderingen främjar ett visst intresse, i exemplet med avgifterna är det de välbärgades. Oavsett om man anser att de välbeställda är förtjänta av att vara rika, eller att det inte är mycket man bör göra åt saken eftersom ägande-rätten är en dominerande princip, så innebär det faktum att de offentligas tjänst-er inte distribueras efter behov att de fattigare medborgarna missgynnas – i alla fall relativt ett system där den kommunala servicen subventioneras genom om-fördelning av medborgarnas resurser. Eftersom en politiker knappast kan undgå att ha en ekonomisk status så har alla politiker en intresserelation till frågan.

Att tala om människors intressen i politiska sammanhang leder ofta till kontroverser, inte minst om det finns utrymme att tolka en intresseaspekt som ett hot mot ett allmänintresse.144 En första förvirring beror inte sällan på den språkliga vagheten mellan uttryck som ”A har ett intresse av ökad jämställdhet” och ”A är intresserad av broderi”. Intresse i den första meningen syftar på förut-sättningar för människors väl och ve på ett djupare plan, som man kan undgå att vara medveten om, medan ”att vara intresserad av något” är ett uttryck för pref-erenser som i värsta fall kan tänkas stå i konflikt med vederbörandes mer grund-läggande ”intressen”.145

Debatten handlar sedan inte sällan om i vilken grad man kan tala om att människor eller grupper har gemensamma och objektiva intressen. Går det verk-ligen att tillskriva människor intressen som de inte själva anser att de har, till exempel att A borde sluta brodera och ägna sin fritid åt något mer kon-struktivt?146 Människor fäller därtill inte sällan upplysta omdömen om sig själva och kommer fram till att man blundat för det som man först alltför sent insett vara verkligt betydelsefullt i livet.147 Kritiker till detta synsätt skulle förmodligen hävda att den som har synpunkter om andras ”objektiva” intressen alltid utgår från en egen subjektiv normativ uppfattning som inte går att förena med ett vetenskapligt perspektiv.

Genmälet från anhängare av tanken på objektiva intressen blir troligen att det nog inte alls är otänkbart att det kan finnas intressen som går utöver det sub-jektivt normativa. Ett exempel på detta skulle kunna vara att alla grupper har ett gemensamt objektivt intresse av att inte godtyckligt diskrimineras såsom grupp.

144 En genomgång av intressebegreppets kontroversiella aspekter finns i Anna G Jónasdóttir (1991) kap7 och Stefan Svallfors (1989) kap2. 145 Raymond Plant (1994) kap 5 146 Jfr Steven Lukes (1974) 147 Ronald Dworkin (2000) s67

44

Den komplexa frågan om det finns värden som i någon mening är objektiva skärskådas närmare i kommande kapitel, men varken där eller här kommer jag som författare att ta ställning utan det är istället de studerade kulturpolitikernas åsikter som står i centrum. Det jag i analysen söker efter är om det går att ident-ifiera samband mellan å ena sidan individers egenskaper och å andra sidan stöd för en politik som kan tolkas som fördelaktig för individer med dessa egen-skaper. Jag lämnar sedan till läsaren att avgöra huruvida dessa potentiella intressen är objektiva, subjektiva eller kanske rent av en produkt av falskt med-vetande.

Att en politiker har ett intresse i en viss fråga betyder i denna avhandling således att frågan innehåller en avvägning mellan gynnande och missgynnande av honom personligen eller av den grupp han känner tillhörighet till. Därmed får intressebegreppet här en mycket bred innebörd som spänner mellan det som skulle kunna uppfattas som rent subjektiva preferenser (gillar svensk folkmusik bättre än turkisk) till mer fundamentala aspekter om resursfördelning, makt och status i samhället (som följer av att olika gruppers kulturaktiviteter värderas olika i politiken). Det tas ingen hänsyn till om intresset kan anses rättmätigt eller ej (till exempel gynnande av en redan gynnad grupp).

Om vi återvänder till exemplet om avgifter för att finansiera kommunal verksamhet ser vi i Tabell 4 att det inte är tu tal om att politikernas samhällsklass har stor betydelse för hur de ser på frågan om kommunala avgifter. Det är tre och en halv gång så många bland politiker från överklassen jämfört med politik-erna från arbetarklassen som stöder tanken om att betala själv är något eftersträv-ansvärt. Men det står också klart att en inte obetydlig del av politikerna står för en hållning som inte sammanfaller med deras omedelbara egenintresse.

Tabell 4: Inställning till avgiftsfinansiering beroende på samhällsklass

Samhällsklass Avgifter är ett bra sätt att finansiera kommunal verksamhet eftersom medborgarna på ett tydligt sätt får betala kostnaderna för sin egen konsumtion

arbetarklass 17 medelklass 27 övre medelklass 47 överklass 58 Alla 30

Kommentar: Tabellen visar hur stor procentandel av de kommunala kulturpolitikerna som instämde i det i tabellen citerade påståendet, totalt och uppdelat på subjektiv klasstillhörighet. Sambandet mellan klasstillhörighet och inställningen till påståendet är Eta = 0,29. Läs mer om klassindelningen i kommande kapitel och i Metodappendix.

45

3. Diskurser Ett ytterligare sätt att se på en värdering hos en person, vid sidan av sin betyd-else ”i sig” och dess förhållande till ett intresse, är att den kan vara ett uttryck för en idétradition, en lokal ideologi, en diskurs eller vad man väljer att kalla det. Värderingen kan vara ett resultat av de normer och det språk som finns under den tid eller miljö som personen lever i, eller som man befann sig i när värderingen formades.

I ett samhälle skapas närmast oundvikligen gemensamma sociala normer som dess medlemmar förhåller sig till. Även för den som medvetet försöker hålla sig till ett konsekvent etiskt system är det vanskligt (om ens möjligt) att helt bortse från den sociala normkontext man befinner sig i. Geert Hofstede har gjort en träffande analogi från datorernas värld. Han kallar det varje människa bär inom sig i form av tankesätt, känslor och handlingsmönster som lärts in under en livstid för:

… mentala program, eller själens mjukvaror. Naturligtvis betyder det inte att människor programmeras som datorer. En persons uppförande är bara delvis förutbestämt av hennes eller hans mentala program: hon/han har en grundförmåga att avvika från dem, och agera på nya, kreativa, destruktiva eller oväntade sätt.148

När det gäller exemplet med kulturpolitikernas samhällsklass är det extra tydligt när det finns samband mellan klasstillhörighet och värderingar som inte alls går att knyta direkt till materiella förhållanden. Då är istället skillnader i uppfostran, uppväxtmiljö, socialt umgänge etc troligare förklaringar. Samma sak gäller om man finner samband mellan geografi och vissa värderingar som inte går att koppla till värderingsbärarnas intresse – vi kan istället tala om lokala värdemönster.

Tabell 5: Andel kulturpolitiker som anser att kommunen har ett upp-lysningsansvar beroende på födelsedecennium

Åldersgrupp Kommunen har ett upplysningsansvar att inför medborgarna lyfta fram vad som är bra kultur

Födda 1980 och efter 0 Födda 1970-79 30 Födda 1960-69 50 Födda 1950-59 61 Födda 1940-49 69 Födda 1930-39 75 Födda 1929och före 80 Total 64

Kommentar: Tabellen visar hur stor procentandel av de kommunala kulturpolitikerna som in-stämde i det i tabellen citerade påståendet, totalt och uppdelat på födelsedecennium. Sambandet mellan födelseår och inställningen till påståendet är Pearsons r = 0,26.

148 Geert Hofstede (1991) s12f, som även skiljer mellan nationella och regionala kulturnivåer (kap1).

46

Ett exempel på en sådan diskurs skulle kunna vara föreställningen om det upp-fostrande samhället. Kulturpolitiken i Sverige har historiskt rört sig från en mer paternalistisk position till en inställning där det offentligas neutralitet sätts i främsta rummet.149

En påstående i enkäten formulerade kärnan i vad ett paternalistiskt ideal skulle innebära i den kommunala praktiken: Kommunen har ett upplysningsansvar att inför medborgarna lyfta fram vad som är bra kultur. De kommunala kulturpolitik-ernas samhällsklass och utbildning spelar ingen roll för hur det svarat på detta påstående. Däremot är ålder en mycket viktig förklaringsfaktor.150 Det faktum att så många av de äldre kulturpolitikerna är anhängare av en paternalistisk hållning kan mycket väl ha sin förklaring i att deras värderingar på området formades i en annan tid än vad som är fallet för de yngsta.

149 Sven Nilsson (2000), Roger Blomgren (1998) 150 Se Tabell 38 s167

47

Frågeställningar kring demokratins former

Avhandlingens andra syfte är att belysa hur den representativa demokratins former påverkar sammansättningen av de förtroendevaldas ideologiska hållningar. Det jag är ute efter är de konkreta och formella omständigheter som skapar förutsätt-ningen för det demokratiska arbetet i den representativa demokratin i Sveriges kommuner med utgångspunkt i politikområdet kulturpolitik. 151

Jag har, mot bakgrund av beskrivningen av politikområdet i kapitel 2, identifierat tre centrala aspekter som kommer att analyseras i avhandlingen. Det är säkert inte svårt att komma på fler men jag hoppas att läsaren håller med mig om att dessa tre tillhör de mest centrala.

En handfast aspekt av det demokratiska systemets form är den formella politiska organisationen. Alla kommunala verksamhetsområden sorterar under en viss nämnd eller motsvarande och det organ som har ansvar för kultur är den kulturansvariga nämnden. Jag har tidigare beskrivit hur hanteringen av kultur-ansvaret i nämndsystemet har förändrats över tid och att det idag råder en stor variation i hur kommunerna har valt att organisera sig. Det är mycket rimligt att fråga sig om inte vilken typ av kulturansvarig nämnd man väljer har betydelse för vilka värderingar som finns representerade i denna nämnd. Dels för att olika typer av nämnder kan tänkas attrahera olika typer av politiker, dels för att nämndens och kommunens prioritering av kulturfrågan kan påverka dess leda-möter. Den naturliga frågan blir:

Har den kulturansvariga nämndens organisation betydelse för vilka ideologiska hållningar dess politiker har, och i så fall hur?

Ledamöterna i en nämnd utses av partierna, och partisystemet är grunden i all svensk offentlig demokrati och går inte att förbise. Trots ett ökat inslag av per-sonval under senare år kan vårt valsystem ändå i stor utsträckning beskrivas som ett partival, där väljarna röstar på partilistor. Partierna organiserar valrör-elserna och utgör de reella valalternativen för medborgarna. Partierna finns representerade på alla samhällsnivåer, och även lokalt har partiavdelningarna ett tryck på sig att rätta sig efter partiprogram fastställda på central nivå. I den kommunala demokratin har partierna dessutom en särskilt stark roll i det att de nominerar kandidater till nämnderna som inte behöver vara folkvalda. Nämnd-politiker sitter där de sitter helt på sitt partis nåder. Att partisystemet är en

151 Begreppet demokratins former är inte idealt men jag hoppas att läsaren förstår vad som avses. Ett alternativ skulle kunna vara att likt David Easton tala om det politiska systemet, men även om perspektivet på politiken är ungefär detsamma blir termen politiskt system för brett. Easton definierar ett politisk system som a set of interactions, abstracted from the totality of social behavior, through which values are authoritatively allocated for a society. Han framhåller vidare att begreppet politiskt system bör reserveras for those roles and interactions relevant to the authoritative allocations for a society as a whole, och inte till subsystems dit man väl får räkna kommunpolitiken. (David Easton (1979) s56f). Lennart Lundquist (2001) kap4 talar om demokratins institutioner och menar ungefär detsamma som jag med demokratins former, men i och med institutions-begreppet inkluderas även de informella aspekterna.

48

grundsten i den kommunala demokratin står utom allt tvivel. Därför är det särs-kilt intressant att ställa sig frågan:

I vilken mån fångar partisystemet de ideologiska dimensioner som finns i kommunal kulturpolitik?

I och med att nämnduppdrag inte tillsätts i allmänna val har de partiorgan-isationer som rekryterar förtroendevalda en mycket stor frihet att välja kriterier för vem man utser. Rekryteringsprocessen är därmed också en för demokratin central formell aspekt och jag tänker i första hand på i vilken utsträckning man tar hänsyn till kandidaternas sociala tillhörighet och kaliber

Svenska demokratiforskare har traditionellt framhållit åsiktsrepresentativ-iteten, det vill säga hur väl medborgarnas och de förtroendevaldas politiska håll-ningar stämmer överens, som det främsta kvalitetsmåttet på hur väl demokratin fungerar.152 Under senare decennier har emellertid den sociala representativitet-ens betydelse förts fram av allt fler.153 Kvinnors och invandrares, liksom ungas och äldres underrepresentation i politiska församlingar i relation till dessa gruppers storlek bland medborgarna är slående och lätt att iaktta. De lägre sam-hällsklassernas underrepresentation är svårare att mäta men är inte desto mindre en brännande fråga.

Jag har ingen ambition att här testa i vilken utsträckning de kommunala kulturpolitikernas sociala egenskaper speglar medborgarna. Däremot vill jag ut-reda hur de förutsättningar, som idag bestämmer vilken social sammansättning de förtroendevalda har, indirekt påverkar sammansättningen av deras ideolog-iska hållningar. För få kunskap om det behöver vi alltså svar på frågan:

Vilken betydelse har de kommunala kulturpolitikernas sociala tillhörighet för vilka värderingar de har?

Politikernas fackkunskaper kring de områden de har att besluta över diskuteras ibland, men för det mesta går debattörerna med försiktiga steg. Elitismen lurar i vassen och den som rackar ner på politikernas kunskapsnivå riskerar att ifråga-sätta medborgarnas kompetens att styra sig själva. I en kommunalpolitisk verk-lighet där New Public Management-idealen slagit igenom och politikerna be-finner sig på ett allt större avstånd från de kommunala verksamheterna, blir deras egen kännedom om ansvarsområdet allt viktigare.

Enskilda politikers kunskaper på olika områden är naturligtvis svåra att mäta och redovisa, och ännu vanskligare att värdera. Dessutom är det inte helt enkelt att svara på vilken sorts kunskaper och erfarenheter – om några – som egentligen är relevanta i sammanhanget. Av dessa skäl är politikerns kunskaps-nivåer något väljarna har mycket svårt att ta ställning till i valen.

Däremot verkar partierna ta hänsyn till kandidaternas kaliber154 när de tillsätter uppdrag i kommunerna. Jag har redan nämnt att det nya kommun-

152 Sören Holmberg (1974), Jörgen Westerståhl och Folke Johansson (1981), Torbjörn Larsson (1993) s121 153 Lena Wängnerud (1998), Anne Phillips (2000) 154 Henry Bäck (2000)

49

politiker själva menade hade störst betydelse när de rekryterades till sina pol-itiska uppdrag var deras politiska uppfattningar. Men nästan lika viktig trodde man att den egna kompetensen var.155 I vilken grad de nya politikernas bild stämmer kan vi inte kontrollera här, däremot skall jag försöka svara på frågan

Vilken betydelse har kulturpolitikernas kunskaper och erfarenheter från kulturområdet för deras ideologiska hållningar?

Som läsaren kommer att notera kommer personegenskaperna att få ett stort u-trymme i avhandlingen; för att de har betydelse för diskussionen om demokratins former men också för att de bidrar till själva idéanalysen. Det är genom egen-skaperna vi fångar intresse- och diskursaspekterna i de ideologiska hållningarna.

Problemet med analysnivåer Av de många indelningar man skulle kunna göra av studiens politiker när man vill ta reda på vem som har vilka värderingar är det alltså förklaringsperspektiv på tre plan som aktualiserats i frågeställningarna i föregående avsnitt. Det hand-lar för det första om individuella egenskaper och kontextuella förhållanden.

Det är här vi kan finna en djupare förståelse för kopplingen mellan intress-en och erfarenheter och specifika värderingar, och det är också här som vi kan uppskatta betydelsen av till exempel den politiska organisationsformen och kommunernas karaktär. Men, för det andra, även partitillhörighet kommer att vara i fokus i analysen eftersom partisystemet är en av de viktigaste formaspekt-erna i den kommunala demokratin. Och partiaspekten är inte helt okomplicerad i sammanhanget. Det finns uppenbara kopplingar mellan individ och kontext å den ena sidan och partitillhörighet å den andra, men man kan se relationerna mellan nivåerna från åtminstone två håll:

1) Med utgångspunkt i den enskilde kulturpolitikern så är det naturligt att se vederbörandes värderingar som en produkt av dels de intressen och erfarenheter man har, dels den kontext man format sina värderingar i. Kontext, intresse, erfarenheter och värderingar blir sedan avgörande för vilket parti man väljer att engagera sig i. Det är rimligt att tro att vem man är bestämmer vilket parti man sympatiserar med i högre grad än partimedlemskapet formar partimedlemmen.156 Men …

2) om man istället utgår från partierna så kan dess företrädares aggreger-ade egenskaper ses som ett resultat av rekryteringsprocesser där partiets ideologi, historia och kultur spelar en viktig roll. Förtroendevalda på partimandat sitter där de sitter därför att de nominerats av sina partier. De är bärare av de intressen som partiet strävar efter att försvara. De är inte partiföreträdare bara för att de valt det själva utan för att de blivit valda, delvis på grund av sina individuella egenskaper.

155 70 procent trodde att utbildning och egna kunskaper var viktigt i vid rekryteringen. Omkring 60 procent betonade också mina yrkeserfarenheter i sammanhanget. David Karlsson (2001a) 156 Jfr Sören Holmberg (2000)

50

Denna teoretiska paradox blir genast ett konkret problem när man börjar analys-era vad som förklarar politikers värderingar. Om det finns ett samband mellan en viss egenskap, till exempel religiositet, en viss värdering, låt oss säga politik bör bygga på värden från kristendomen, samt partitillhörighet, till exempel kristdemokrat-isk, skall man då se medlemskapet i Kristdemokraterna som ett resultat av religios-iteten och att man anser att politiken bör bygga på kristna värden? Eller är sam-bandet i populationen Sveriges kommunala kulturpolitiker en följd av att Krist-demokraterna rekryterar religiösa personer som gillar kristna värden? Problemet handlar delvis om analysnivå. Är det värderingsvariationer inom partigrupperna som skall förklaras med hjälp av person- och kontextvariabler eller betraktas en-skildas partitillhörighet som en följd av de värderingar som individer hyser?

Figur 5: Vad förklarar kulturpolitikers värderingar?

Kontext, exempelvis kommunens egenskap-er, lokala traditioner

Valresultat i kommunvalen

och partimandat i fullmäktige

Mixen av partier i

kulturansvar-iga nämnder

Medborgare och politikers värderingar

Medborgare och politikers egenskaper: Intressen, er-farenheter, kunskaper

Medborgare och politikers parti-

tillhörighet – dvs mixen av värder-ingar i partierna

Mixen av värderingar i kulturansvar-iga nämnder

Kommentar: Figuren syftar till att illustrera relationen mellan kommunala kulturpolitikers egenskaper och partimedlemskap i förhållande till vad som orsakar vilka värderingar politik-erna i en kulturansvarig nämnd har. De svarta pilarna symboliserar de direkta kopplingarna medan de gråa representerar de indirekta, och bakomliggande, som komplicerar saken. Ett sätt att hantera frågorna är att utgå ifrån diskussionen om betydelsen av soc-ial representation. Ur det perspektivet kan man hävda att det är den sociala till-hörigheten som har betydelse för individernas värderingar, medan partisystemet i varierade grad lyckas fånga upp dessa samband genom att partierna knyter sig till specifika sociala grupper. När man därför undersöker betydelsen av social representation i förhållande till den åsiktsrepresentativa modell som vår parti-demokrati kan förutsättas företräda, så måste man studera frågan från båda hållen:

1) Hur mycket av de värderingar som finns bland kommunala kulturpolit-iker kan sägas vara ett resultat av politikernas sociala tillhörighet,

2) i vilken grad förmår partisystemet fånga upp de spänningsdimensioner som finns mellan olika sociala grupper, samt

3) hur väl lyckas partisystemet totalt sett fungera som ideologisk sorter-ingsfunktion för väljarna i den kommunala kulturpolitiken?

Avhandlingens fokus kommer mot bakgrund av dessa resonemang i första hand att ligga på individnivå men partiaspekten kommer att redovisas parallellt.

51

Personegenskaper

I detta avsnitt presenteras de personegenskaper som kommer att användas i studiens analyser. Representationsproblematiken är med sin anknytning till sociala gruppers intressen central för avhandlingens syften både vad gäller idé-analysen och frågan om demokratins former. Därför är det givet att de klassiska representationsgrupperna klass, kön och etnicitet finns med i analysen. Även gen-erationsfrågan har lyfts i diskussionen på senare tid157 och givetvis måste också ålder finnas med i analysen. Jag har valt att även inkludera religiositet i denna del.

Vi skall också, vid sidan av de fundamentala och svårpåverkbara egen-skaper som i allmänhet behandlas i frågor om social representation, studera be-tydelsen av förvärvade kunskaper och erfarenheter, något som i vårt fall handlar om kulturpolitikernas erfarenhet av kultur.

Av skäl som framgår i Metodappendix (s286f) är egenskapernas interna samband av betydelse, och för att få klarhet i dessa relationer har egenskaperna placerats i en så kallad svag kausalordning, där egenskaperna har rankats i en ordning där det är troligare att en egenskap som kommer före en annan har en kausal effekt på den senare än vice versa. En sammanfattning av egenskaperna och vilka kausala effekter de har återfinns i slutet av detta kapitel. Det gör även en lathund för läsning av avhandlingens tabeller. En mer noggrann beskrivning över hur analyserna har gått till finner läsaren i Metodappendix.

Ålder Den biologiska åldern är en av våra irreversibla egenskaper. Födelseögonblicket går inte att rubba i efterhand,158 och eftersom ingenting annat i livet föregår föd-elsen är det inget vågstycke att sätta åldern som den första i den svaga kausal-ordningen. I relation till värderingar kan man hypotetiskt anta att åldern skulle kunna ha tre sorters effekter:

1) Erfarenhet och mognad: Ett längre liv medför fler erfarenheter att bygga sina intryck på och mer tid att komma fram till välgrundade slutsatser.

2) Generationseffekt: för en del grundläggs de värderingar man har tidigt i livet. Värderingsskillnader på äldre dar kan bero på i vilket historiskt skede man haft sin formativa period.

3) Intresse: Olika åldersgrupper kan ha olika intressen. Inom kulturpolitik-en skulle det kunna uttrycka sig i att den kulturservice som den egna åldersgruppen utnyttjar mest skall gynnas.

Att särskilja vad som är en effekt av mognad från vad som beror på generations-tillhörighet är inte enkelt. Speciellt inte om den samhällsdiskurs som kan antas påverka en viss värdering förändrar sig gradvist och stabilt över tiden.

157 Redan på 1960-talet fanns dock kampanjer för att föryngra kommunpolitiken. Lars Strömberg (1974) s44 158 Även om somliga försöker. Aftonbladet 13 april 2003)

52

Ursprung Lika oåterkalleligt som när man föddes är var man föddes, vilket placerar egen-skapen av att vara invandrare159 eller svenskfödd tidigt i en svag kausalordning av analysens personegenskaper. Etnisk diskriminering och underrepresentation hör till demokratins allvarligare bekymmer och det är en självklarhet att ta upp frågan när ämnet social representation avhandlas. Egenskapen att vara in-vandrare kan tänkas påverka inställningen i en värderingsfråga på följande sätt:

1) Erfarenhet: den som är född och uppvuxen utomlands, eller som är upp-växt i Sverige men av utländska föräldrar kan med fog antas ha en annan erfarenhetsbakgrund än infödda svenskar. Konst och kultur kan värderas på olika sätt i olika kulturer och en invandrare som är kommunal kultur-politiker kan bära med sig värderingar med rötter i ursprungslandet.

2) Intresse: invandrare är utsatta för en systematisk etnisk diskriminering i Sverige, något som alla invandrare kan sägas ha ett intresse av att be-kämpa. Därutöver kan man även diskutera om inte möjligheten att utöva sina egna kulturformer i en multikulturell kontext är ett invandrar-intresse. Möjligen skulle man även omvänt kunna uppfatta det som ett intresse för svenskfödda att de kulturformer som infödingarna uppskatt-ar skall prioriteras framför mångkulturella satsningar, åtminstone finns det folk som hyser den åsikten.

För att kompensera det praktiska problemet med de få utlandsfödda utvidgas invandrarbegreppet till immigranter och infödda på kommunnivå. Inte för att detta skulle vara någon parallell till utländska invandrares position i samhället – de som flyttar till en ny kommun har ofta lämnat sin hembygd, utbildat sig och gjort en klassresa jämväl som en fysisk förflyttning. I politiken är det än mer komplicerat eftersom invandrare har en högre inträdeströskel160 vilket bland annat får till effekt att de är högre utbildade än svenskfödda kollegor.

Man kan givetvis inte heller säga att inflyttade kommunmedborgare är utsatta för någon systematisk diskriminering eller att de skulle ha några gemen-samma kulturformer som de har ett intresse att gynna i förhållande till ur-sprungsbefolkningen. Vad de däremot bär med sig, på samma sätt som in-vandrare om än inte i lika hög grad, är

3) Identitet och perspektiv: de som kommer utifrån bär med sig en sam-hällsbild som ovillkorligen sträcker sig utöver kommunens horisont. Man skulle kunna anta att detta leder till en svagare knytning till den nya hembygden och en mindre tydlig sammankoppling av de egna och kommunens intressen.161

159 I denna undersökning definieras ”invandrare” som den som är född som utländsk medborgare. 160 David Karlsson (2001a) 161 En indikator på detta är sambandet mellan andelen av livet kulturpolitikerna har bott i sin kommun och hur man svarat på frågan Hur stark är din ’känslomässiga’ förankring i den ort du bor på?. Sambandet mellan pol-itikernas upplevelse av förankring och tid i kommunen är tydligt – Pearsons r = 0,31. Starkast känslomässig lokal förankring har för övrigt centerpartister och svagast vänsterpartister.

53

Kön Det biologiska könet bestäms för de allra flesta mycket tidigt i livet, men det är ändå inte riktigt lika oåterkalleligt som födelseår och födelseplats, vilket gör att kön får komma först på tredje plats i vår svaga kausalordning. Könets betydelse för en persons värderingar kan hypotetiskt bero på tre saker:

1) Biologi: könen är av naturen skapta olika vilket enligt vissa får konsekvenser även för vilka värderingar vi har, direkt eller indirekt.162 Erfarenhet: Män och kvinnor lever i vårt samhälle under skilda förut-sättningar och får därmed olika referensramar. Det kan handla om hem och familj, arbetsliv, umgängeskrets etc.

2) Intresse: En könsmaktsordning råder i samhället, en ordning där män på nästan alla plan har en privilegierad ställning i förhållande till kvinnor. Kvinnor som grupp kan antas ha ett intresse av att denna underordning upphör medan det ligger i männens intresse att bevara status quo.

Samhällsklass Sveriges partisystem är i mycket uppbyggt kring klasskonflikten vilket historiskt har gett klassperspektivet en särställning i svensk politik.163 Man kan anta att klasstillhörighet inverkar på vilka värderingar man har på åtminstone två sätt:

1) Erfarenhet och kunskap: I klasstillhörigheten ligger uppväxtvillkor, um-gängeskrets, sedvanor, förväntningar etc inbakat. Det är rimligt att anta att de som växer upp i skilda sociala världar också delvis har olika världsbilder, vilket kan få betydelse för vilka värderingar man har. Till detta kommer kunskaper och insikter som man tillägnat sig genom utbild-ning och arbetsliv – allt nära förknippat med samhällsklass.

2) Intresse: Det är kanske cyniskt att påstå att alla har ett intresse av att maxi-mera sina tillgångar i form av materiella resurser, status och makt. Att hävda att samhällets underprivilegierade har ett intresse av omfördelning medan det ligger i de gynnades intresse att åtminstone bevara status quo är troligen mindre kontroversiellt. Men oavsett hur man väljer att formulera det finns det alltid en spänning mellan de som har och de som inte har. Frågan om hur samhällets resurser och pålagor skall fördelas är därmed intimt förknippad med samhällsklassernas intressen.

Vilken klass man tillhör bestäms efter det att man erhållit de mer grundläggande egenskaperna ålder, ursprung och kön, och kan förändras under livets gång. Som jag ser det hänger de ihop ungefär som i Figur 6. Vilken klass man har i barndomen påverkar utbildningsnivån164 som i sin tur är en faktor som avgör yrkesvalet vilket troligen är en viktig förklaring till klastillhörighet som vuxen.

162 Den biologistiska hypotesen kommer inte att tas upp i studiens analyser; däremot kommer kultur-politikerna uppfattning om saken att behandlas. 163 Sören Holmberg (2000), Stefan Svallfors (1989) kap7 164 Ylva Ulfsdotter Eriksson (2002)

54

De klassindikatorer som kommer att användas i analysen är således klass i barn-dom/uppväxt, utbildningsnivå, typ av sysselsättning samt samhällsklass idag. En längre diskussion kring valet av klassvariabler finns i Metodappendix (s298).

Figur 6: Kausalsamband mellan klassindikatorer

Klass i barndom/uppväxt

Utbildning Arbete Klass idag

Religiositet Ser man ut över världen och bakåt i historien är det ingen tvekan om att religion är en av de viktigaste konfliktdimensionerna i samhället. Och även i Sverige, ett av världens mest sekulariserade länder, har ett parti byggt på kristen grund vuxit till ett av de största under senare år. Eftersom religiositet ofta är något som grundläggs tidigt i livet har jag valt att placera denna personegenskap efter sam-hällsklass i barndomen men före utbildningsnivå. Jag menar att religion hypotetiskt skulle kunna ha följande effekter på en persons värderingar:

1) Erfarenhet och verklighetsbild: En religiös människa har föreställningar om hur världen fungerar som är fullständigt väsensskilda från en ateist.

2) Intresse: Den religiöse kan ha ett intresse att driva sin religions och kyrkas intressen i politiken.

Erfarenheter av kultur En av avhandlingens frågeställningar är att försöka utreda vilken betydelse politikers erfarenheter och kunskaper i de områden man är satt att besluta om har för betydelse för vilka ideologiska hållningar man har på området. Eftersom denna studie är avgränsad till den kommunala kulturpolitiken ställs politikernas erfarenheter av konst och kultur här i fokus. Jag tänker mig att den kulturella erfarenheten kan påverka politikernas värderingar på två sätt:

1) Erfarenhet och kunskap: Prioriteringar och tolkningen av en viss verk-samhets nytta påverkas av ifall man har egna erfarenheter av den. Genom större praktisk insikt i det som skall värderas har man en annan referensram än de som saknar erfarenhet av kultur.165

2) Intresse: Som flitig kulturkonsument har man ett intresse av att sam-hällets kulturservice är så omfattande som möjligt, i synnerhet på de områden där man själv är aktiv.

165 Att brukare av en offentlig service ofta har annorlunda synpunkter på den aktuella verksamhetens kvalitet stöds av tidigare forskning I Folke Johansson, Lennart Nilsson och Lars Strömberg (2001)visas t ex att 84 procent av brukarna av bibliotek 1992 var nöjda med dess service att jämföra med samma siffra för ”Allmänheten” som var 59 procent.

55

Siffror och tabeller Man kan välja olika modeller för att presentera sina kvantitativa resultat. Somliga föredrar att läsa om siffrorna i textform och ser tabeller och diagram som bromsklossar. Själv är jag av den uppfattningen att så mycket som möjligt av de uppgifter som behandlas i texten skall återfinnas i en tabell. Det handlar om trovärdighet gentemot läsaren. Läsaren skall själv enkelt kunna bilda sig en uppfattning om de resultat som erhållits och pröva dem mot författarens tolkningar.

Problem uppstår dock när vi som i denna avhandling står inför en myriad av delanalyser. Jag har därför beslutat mig för en kompromiss, nämligen resultatredovisning i form av en standardiserad kondenserad tabell. I Metodappendix beskrivs mer noggrant hur analysen har gått till och tabellerna tagits fram, men för att den läsare som inte känner sig upplagd för att dyka ner i regressionsträsket kommer i detta avsnitt en lathund som visar hur man skall läsa tabellerna. Men först skall vi repetera och precisera studiens oberoende variabler, det vill säga personegenskaper. Vissa kontextrelaterade variabler som rör egenskaper hos kommunen eller hur den kulturansvariga nämnden är organiserad kommer att beskrivas längre fram i avhandlingen.

I Figur 7 har egenskaperna placerats i en svag kausalordning, det vill säga att om det finns indirekta effekter mellan dem så menar jag att de som står överst påverkar dem som står under snarare än tvärtom. De variabler som används i studiens analyser förekommer dels som dikotomier (för att kunna jämföra effekter och utföra stiganalyser) och dels som flerstegsskalor (för att till-varata så mycket information som möjligt). Figur 7: I analysen ingående personegenskaper

Egenskap Definition av flerstegsskala Dikotomisering: 1 = Ålder Födelseår Äldre (65 år och äldre)

Ursprung Invandrare (född utländsk medborgare)/svenskfödd Invandrare (född utländsk medborgare)

Kön Kvinna/man Kvinna Klass: barndom / uppväxt

Arbetarklass, medelklass, övre medelklass, överklass

Högre klass förr (Över- eller Övre medelklass)

Religiositet Religiositet: sex skalsteg Religiös (6 eller 5 på skalan)

Utbildning Grundskola eller motsvarande, gymnasium eller motsvarande, högskola eller motsvarande

Högutbildad (Högskoleutbildning)

Typ av sysselsättning

Chef/tjänsteman i ansvars-ställning, tjänsteman, arbetare Arbetare

Klass: idag Arbetarklass, medelklass, övre medelklass, överklass

Högre klass idag (Över- eller Övre medelklass)

Tid i kommunen Andel av livet i kommunen Inflyttad (inte bott hela livet i kommunen)

Kultur-konsumtion

Antal aktiviteter per år av 8 uppräknade

Kulturaktiv (fler aktiviteter än genomsnittet bland de svarande)

56

Det sätt som här skall användas för att kontrollera variablers indirekta effekter är stiganalys, och hur detta går till beskrivs i detalj i Metodappendix (s286ff). För att redan här ge en uppfattning om personegenskapernas inbördes relationer har jag konstruerat Figur 8 som bygger på Tabell 54 i Metodappendix. Att rita upp alla samband mellan de olika personegenskaperna skulle kräva ett oöverskådligt antal pilar mellan tio boxar, men för att ändå skapa en visuell bild av sambanden mellan variablerna har jag i figuren ritat ut de starkaste effekterna.

Figur 8: Kausalsamband mellan personegenskaperna

Religiös/ Kön: Invandrare

Ålder Klass troende Kvinna Född utländsk uppväxt medborgare

65 + Över-, övre

medelklass

Utbildning:

Klass

Högskola Inflyttad i

idag kommunen Över-, övre medelklass Yrke: Arbetare

Kultur- konsumtion

Kommentar: Figuren bygger på Tabell 54 i Metodappendix och illustrerar samband mellan studiens personegenskaper i dikotomiserad form. Endast effekter starkare än +/- 0,1 är inritade. Pilarnas tjocklek bestäms av effektens storlek och grå pil indikerar att effekten är negativ.

Vi ser bland annat att åldersvaribeln har effekter på ett flertal av de övriga egenskaperna, och att samhällsklass i barndom/uppväxt betyder mycket för vilken samhällsklass man har senare i livet och vilken utbildning man får. De indirekta effekterna för ålder och klass i barndom/uppväxt är också därmed de starkaste, vilket leder till att just dessa variablers totala effekter är de som har potential att avvika mest från de direkta.

57

Lathund för avhandlingens tabeller Den tabellform som är den vanligast förekommande i avhandlingen illustreras i Tabell 6. Längst till vänster i alla tabeller citeras ordagrant det påstående eller den fråga från enkäten som analyseras. Nyckelord är i allmänhet understrukna.

Tabell 6: Tabellexempel: Politiken bör bygga på värden från kristendomen

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R2j

34 40 25 Politiken bör bygga på värden från kristendomen

47 53

+ Kd M – V S

Religiös, äldret+, svenskföddt-, högre klass idag, kulturaktiv, högre klass förr+, man, ej arbetare

P E S

,31 ,39 ,47

”Ja Delv Nej” – Frekvensfördelning De flesta frågor har formen av ett påstående som de svarande har att ta ställning till på en sexgradig skala från ”6 ”Instämmer helt” till 1 ”Inte alls” och där ”Delvis” stod mellan 4 och 3. Skaletiketterna kan variera något beroende på hur påståendet eller frågan är formulerad. Alternativet ”Vet ej” räknas alltid som internbortfall om inget annat anges.

I tabellens andra del presenteras frekvensfördelningen för alla svarande. På den övre raden har svaren på den sexgradiga skalan reducerats till tre grupp-er där Ja betyder skalsteg 6 eller 5, Delv 4 eller 3 och Nej 2 eller 1. Vi ser i Tabell 6 att 34 procent av alla kulturpolitiker svarat 6 eller 5 på skalan och anses där-med vara klara anhängare av påståendet. I den undre raden redovisas andelen som instämmer mer än de tagit avstånd, det vill säga svarat skalsteg 6, 5 eller 4 och de som tar avstånd mer än de instämmer och svarat 3, 2 eller 1.

Om inget annat anges så är det dessa siffror som används när procent-siffror för hur många som instämmer i ett påstående refereras. I Tabell 6 ser vi att 47 procent instämmer i att politiken bör bygga på kristna värden. Partier Under rubriken Partier redovisas vilka 2 av de 7 rikspartierna vars företrädare instämmer mest respektive minst i det aktuella påståendet eller svarar mest positivt eller negativt om det rör sig om en frågeformulering. Resultaten baseras på partiföreträdarnas medelvärden på den sexgradiga skalan (alltså inte procent-andelar som instämmer) utan hänsyn till deras personliga egenskaper. I Tabell 6 betyder således + Kd M att gruppen kristdemokratiska politiker är de som in-stämt mest i påståendet och moderaterna näst mest. – V S betyder att vänster-partisterna instämt minst och socialdemokraterna näst minst. Positiva egenskaper Under rubriken Positiva egenskaper redovisas vilka personliga egenskaper som har betydelse för att förklara politikernas ställningstagande. Analysen är ett resultat av ett flertal regressioner enligt vad som redovisas i Metodappendix. I

58

tabellerna presenteras resultat som bygger på effekter av personegenskaperna i dikotomiserad form, detta för att egenskaperna skall kunna rangordnas. I Tabell 6 inleds uppräkningen av egenskaper med Religiös, äldre… vilket betyder att relig-iositet och ålder är personegenskaperna med starkast och näst starkast effekt på den aktuella frågan. Endast de variabler som har en signifikansnivå under 0,1 redovisas. Om en egenskap är kursiverad som till exempel högre klass idag i Tabell 6 innebär det att signifikansen försvinner för denna variabel om man tar hänsyn till partitillhörighet. Det betyder här att partisystemet lyckas fånga den effekt som klasstillhörighet idag har på politikernas inställning till kristna värden.

Om en egenskap följs av ett upphöjt t+, som till exempel äldret+ i exempel-tabellen, indikerar det att variabeln har en tydligt förstärkt total effekt på på-ståendet om man via stiganalys tar hänsyn till de indirekta effekterna via den inbördes kausalordningen mellan personegenskaperna. Beteckningen t– anger att den totala effekten är tydligt svagare än den direkta.

Egenskaper inom parentes ( ) får signifikans först sedan man tagit hänsyn till parti, om de inte markeras med (t) vilket istället indikerar att insignifikanta egenskaper har en stark total effekt som försvunnit i den multipla regressionen. R2j – Förklarad varians Under rubriken R2j redovisas i vilken grad partitillhörighet (P) och de i analys-en ingående odikotomiserade personliga egenskaperna (E) förklarar variation-en i politikernas svar samt vilken förklaringsgrad de båda har tillsammans (S ). I exemplet ser vi att Partitillhörigheten förklarar variationen i svaren på frågan om kristna värden med 31, personegenskaperna med 39 och de båda tillsam-mans med 47 procent.

Tabell 7: Exempel på tabell med dikotom oberoende variabel

Ange vilket du instämmer mest i: Alla Partier Positiva egenskaper R2j Det sköna i konsten är ett evigt värde! 80 + Mp M Lågutbildad, kvinna

Det sköna i konsten är tidsbundet och förgängligt! 20 + V S Högutbildad, man

P E S

,02 ,03 ,04

Undantagsvis har enkätens frågor en annan form som gör att den beroende variabeln är dikotom. I några fall är det som i Tabell 7 där de svarande tagit ställning mellan två alternativ. Det som skiljer tabellmodellerna åt är dels frekvensredovisningen, som här anges som hur många av Alla som instämt mest i respektive påstående, dels under Partier där det inte redovisas vilka partier som instämt minst och mest utan endast vilka två partier som har flest anhängare av vartdera alternativet.

Under Positiva egenskaper anges vilka av personegenskaperna som har positiv effekt för att man väljer det ena alternativet. I Tabell 7 ser vi alltså att utbildning har starkast effekt och att låg utbildning innebär att man oftare stöder alternativet Det sköna i konsten är ett evigt värde.

59

DEL II IDEOLOGISKA DIMENSIONER I KOMMUNAL KULTURPOLITIK

60

61

5 Etik och ideologi I detta kapitel skall jag försöka precisera hur jag kommit fram till avhandlingens beroende variabler, nämligen de kommunala kulturpolitikernas ideologiska hållningar. Centrala begrepp i sammanhanget är etik, ideologi och värden vilka alla tarvar en närmare förklaring innan vi kan gå vidare.

Som jag skrev i avhandlingens inledning menar jag att politik utgörs av handlingar eller planer för handlingar. Handlingar är i sin tur mänskliga verksam-heter (eller icke-händelser) som inträffar till följd av människors medvetna försök att förverkliga sina preferenser. Eller, som John Stuart Mill har formulerat det:

Now what is an action? Not one thing, but a series of two things, the state of mind called volition, followed by an effect. The volition or intention to produce the effect, is one thing, the effect produced in consequence of the intention, is another thing; the two of them together constitute an action.166

En värdering av alternativa handlingar – eller att avstå från att handla – är alltså en beståndsdel i alla handlingar och följaktligen har även all politik en värder-ingskomponent. Jag menar att förhållandet mellan värderingar och politik för-enklat ser ut som i Figur 9. Figur 9: Politikens komponenter

Värderingar Ideologi Verklighetsuppfattningar Politik Praktiska förutsättningar

I kombination med verklighetsuppfattningar, främst om hur världen och människan är beskaffad, utgör värderingarna det vi kallar politisk ideologi. Att den politik som verkställs eller planeras inte alltid överensstämmer med politik-ernas ideologiska intentioner beror på att praktiska förutsättningar och yttre restriktioner, inte minst tillgången på resurser, kan sätta hinder i vägen.167

En reservation i sammanhanget rör att även om alla handlingar har en ideologisk grund så betyder inte det att de som handlar alltid är medvetna om denna. Det vore omänskligt, och förmodligen praktiskt omöjligt, att kräva att vi i varje stund vi utför en handling ständigt skulle ha dess hela etiska innebörd uppe till prövning, även om det skulle leda till att handlingar med sinsemellan motstående etiska mål utförs. Eller, som Sven-Eric Liedman formulerar det, före-ställningen om den enskilda människan som sina åsikters, sina innebörders, ja sitt språks skapare strider mot Marx, Freud, strukturalism, semiotik och den hermeneutik som

166 John Stuart Mill citerad i Mats Lundström (1993) s37 167 Vilket är implementationsforskningens smala lycka, se t ex Anders Sannerstedt (2001), jfr Jörgen Hermansson (1984) s29 om varat, börat och görat.

62

kallas misstankens hermeneutik, och att därför det är orättvist att komma med anklagelser av typen Du håller ju inte reda på vad du anser!168 Vi måste därför skilja mellan den etik vi förnuftsmässigt är anhängare av och den som omedvetet eller reflexmässigt tillämpas i en specifik handlingssituation.169

Sådana åtskillnader kan göras på flera sätt, exempelvis mellan moraliska och ickemoraliska preferenser.170 Man kan också göra en distinktion mellan riktighetskriterium – det etiska system som bestämmer en handlings etiska värde, men som inte automatiskt leder till den bästa lösningen vid direkt tillämpning, och beslutsmetod – det system enligt vilket man bör handla för att den totala summan handlingar skall få maximalt etiskt värde.171

Det finns också en skillnad mellan den etiska avsikt en aktör har med sin handling och den innebörd handlingen har för en utomstående betraktare. Kanske vill man väl men vet inte hur. Kanske blir politikens etiska konsekvenser raka motsatsen till de avsedda.

Ytterligare en invändning skulle kunna vara att handlingsbegreppet är rationalistiskt och med nödvändighet förutsätter någon form av fri vilja hos den aktör som utför handlingen. I vilken grad detta verkligen är tillämpligt på allt det vi vanligen kallar politik är en intressant diskussion som vi inte skall gå vid-are in på för tillfället.172

Som jag hoppas redan har framgått är dock politiken i den representativa demokratin ett område där vi har viss rätt att förutsätta en viss etisk medveten-het och konsekvens. Om inte den utförda politiken ligger i linje med den ideo-logi som de valda ombuden deklarerade i valet, eller som de möjligen har utvecklat i dialog med sina uppdragsgivare mellan valen, är hela idén förfelad. Det legitimerade politiska normskapandet flyttas i så fall från folket till politikerna och folkstyret upphör.

Etik Eftersom begreppet ”etik” – precis som ”kultur” – har använts i vardagsspråk och av vitt skilda tänkare under flera tusen år är det omöjligt att ge en definition som täcker alla de disparata betydelser som de givits under historien. Rent språkligt kommer ordet ”etik” av grekiskans ethikos som ungefär betyder ”det som har att göra med sederna”, och har ofta en vag språklig relation till be-greppet ”moral”, som kommer av latinets mora´lis som har exakt samma be-tyd-else som ethikos har på grekiska. I Nationalencyklopedien skriver artikelförfatt-arna Göran Hermerén och Ragnar Holte att etik och moral ofta uppfattas som synonymer, men de förespråkar en användning där med moral avses

168 Sven-Eric Liedman (1980) s116f 169 Jfr objective rightness and subjective rightness Torbjörn Tännsjo (1998) s34f. 170 JC Harsanyi refererad i Mats Lundström (1993) s46 171 Jfr Will Kymlicka (1995) s38, Torbjörn Tännsjo (1998) s35ff 172 Möjligen kan man konstatera att om allt mänskligt handlande alltid är determinerat så har jag ingen an-ledning att be om ursäkt för att projektet intar en rationalistisk hållning – det var menat så.

63

… människors praktiska handlande och därmed förbundna, inte alltid klart uttryckta värderingar. En persons eller grupps moral visar sig i vad den gör eller underlåter att göra. Med etik avses den teoretiska reflexionen över moralen och dess grund.

Jag instämmer i innebörden av Hermerén och Holtes definition av etik men jag vill dock undvika att basera en etikdefinition på moralbegreppet. Det är i grund-en samma ord. För egen del skulle jag helst vilja avstå från att skilja mellan moral och etik och öka förvirringen på området173 (en ambition som dessvärre kommer att falla redan i senare i detta kapitel). Istället kommer jag att utgå ifrån värde-begreppet.

I denna avhandling menas med etik läran om människors uppfattningar i värdefrågor – värderingar – till skillnad från uppfattningar om världen som kommer att kallas verklighetsuppfattningar. Värde är i sin tur ytterligt svår-definierat rent språkligt, den närmaste svenska synonymen torde vara begärlig-het.174 Det som har egenskapen värde kallas värdefullt.

Nu råder det knappast någon enighet om hur värdebegreppet bör definier-as och frågor om begreppets innebörd är snarast en etisk, eller metaetisk, fråga. Uppgiften här är dock inte att ge värde en specifik etisk betydelse utan istället att använda det som ett samlingsbegrepp för fenomen med en viss funktion. Jag menar att värde är den egenskap som en upplevelse, ett ting, en situation, ett fenomen etc uppfattas ha, det som ger den dess begärlighet. Man kan säga att värde är det som är ett medvetet mål för handlingar175 genom sin egen inne-boende kraft, inte av andra motiv eller konsekvenser. Begärligheten i värdet innebär att om vi, medvetet eller omedvetet, anser att någonting har ett värde så styrs våra handlingar att åstadkomma, hedra, bevara eller öka detta värde.

If we think it right to give famine relief then, other things being equal, we must be motivated to give to famine relief.176

Värden kan ta sig uttryck i två huvudformer: det goda – där det värdefulla är önskvärda förhållanden, och det rätta – där det värdefulla är plikter, regler, norm-er, eller handlingar och situationer som uppkommit i enlighet med dessa plikter. Om något saknar värde är det likgiltigt för oss, har det däremot ett negativt värde så är det motsatsen till begärligt det vill säga något man vill undvika.177

En ytterligare språklig komplikation är att ordet ”etik” är tvetydigt. Det handlar dels om läran i allmänhet (”etiken”) men kan också syfta på specifika och komplexa system – faktiska eller teoretiska – av värderingar (”olika etiker”).

Forskning om etik kan indelas i ett flertal discipliner. Vad de etiska be-greppen (till exempel ”gott” och ”rätt”) egentligen betyder och vad vi kan ha kunskap om när det gäller etik utreds inom ramen för metaetiken. I den norm-

173 Som Torbjörn Tännsjö (2000) s22 174 Nationalencyklopedins ordbok 175 Göran Sörbom (1974) s52ff som också diskuterar vidare om värden som disposition och som mål för handlingar. 176 Michael Smith (1997) s402 177 Mer om vad värden kan vara kommer i kapitel 6 Metaetik.

64

ativa etiken utreds och argumenteras för vilken etik som är den riktiga. Deskriptiv etik försöker att analysera etiska förhållanden och ställningstagand-en i samhället med en ”neutral” utgångspunkt. Den deskriptiva etiken är alltså en motsvarighet till vad Evert Vedung kallar innehållslig idéanalys.178 Ytterlig-are en infallsvinkel är parallellen till Vedungs funktionella idéanalys som vi i brist på bättre med Nationalencyklopedin får kalla moralvetenskap, det vill säga forskning om vad det är som formar de värderingar vi har.

Den mer deskriptiva forskningsansatsen när det gäller etik är mindre prob-lematisk. Värderingar (i motsats till värden) och ideologier är företeelser som bevisligen existerar. De har också viktiga funktioner i alla livets skeenden eftersom de ingår som ett element i alla bedömningar och i varje medveten handling. Att mer noggrant analysera sina egna personliga bevekelsegrunder för viktiga steg i livet är nödvändigt för den som söker ökad självinsikt.

När man skall bestämma vilka värderingar en person har tvistar filosoferna om huruvida man skall betrakta etiken som obligatoriskt kopplad till individens motivation (internalism) eller om det, åtminstone teoretiskt, går att skilja motiv-en och etiken åt (externalism).

Enligt externalister är det alltså möjligt att handla emot sin egen etiska uppfattning i en fråga till följd av icke-etiska motiv, medan internalisten skulle hävda att dessa motiv är den verkliga etiska uppfattningen.179 Om till exempel en person, M, väljer mellan att läsa en rafflande deckare och ett stycke modern centrallyrik och stannar inför det förra, beror det enligt en internalist på att hon värderar detektivromaner högre än poesi, medan en externalist skulle säga att hon nog vet att hon borde läsa lyriken men att hon fallit undan för andra, och lägre, spänningssökande drifter.

Man skulle kunna säga att den deskriptiva politiska idéanalysens metod-ologiska perspektiv180 är internalism. Det är politikernas handlingar och explicit uttryckta hållningar som studeras. Sett med detta perspektiv uppstår auto-matiskt ett incitament för handling (eller icke-handling) när människors värder-ingar kopplas samman med empiriska uppfattningar om verkligheten. Om till exempel M har en värdering att posesiläsning trots allt är något värdefullt och samtidigt empiriskt uppfattar sig ha en möjlighet att läsa poesi (hon har inget annat vettigt att göra och en diktsamling – men ingen deckare – finns till hands) så kommer hon att göra så, förutsatt att inga andra värdekonflikter spelar in.

It is ludicrous to say that we might accept that an action is outrageously wrong and still think of this as not in itself giving us good reason to hold back.181

178 Evert Vedung (1977) 179 David O Brink (1989) kap 3, Lars Bergström (1993)s70f 180 alltså inte alls ur filosofiskt perspektiv, jag tar inte ställning här – det får politikerna göra själva. Det är värderingar och inte värden som står under luppen. 181 Jonathan Dancy (1997) s415

65

Ideologier

Ordet ideologi reserveras för en samling föreställningar, som tänkas bilda ett mera systematiskt helt och angiva generella och bestämda direktiv för handlandet

Herbert Tingsten182

När uppfattningar om hur naturen fungerar och ser ut, människosyn, föreställ-ningar om sociologiska och ekonomiska principer etc kopplas samman med värderingar uppstår en handlingsformulerande viljeinriktning – en ideologi. Begreppet ”ideologi” är språkligt sett en modern företeelse i jämförelse med till exempel ”etik”, och har endast 200 år på nacken. Inte desto mindre har även detta begrepp lyckats svälla ut så till den milda grad att det kan innefatta det mesta. En ideologi kan stå för både en tjock väv av föreställningar om värden och världen som omfattar en hel civilisation eller vara en enkel sammankoppling mellan en en-skild värdering och uppfattning om saktillstånd hos en enskild individ. Herbert Tingsten har i en klassisk formulering beskrivit ideologier enligt följande:

Ofta påstås att de politiska ideologierna utgöra värderingar och på denna grund är undandragna debatt; när det gäller värderingar föreligger ju icke sanningsfrågan. Uppfattningen är naturlig så till vida, som en ideologi tänkes ägnad att påverka handlandet och för att handla krävs ju ett beslut, som kan sägas vara beroende av en värdering. I varje ideologi finnes också ett moment av värdering eller åtminstone av utsagor, som antas ägnade att omedelbart framkalla en värdering av bestämd art. Men en undersökning av några politiskt viktiga ideologier visar omedelbart att de icke huvudsakligen utgöra serier av värderingar. Verklighetsomdömen spela huvudrollen. I de mest skilda ideologier kunna värderingarna – vilka i regel äro ytterligt allmänt givna – vara ensartade; det är uppfattning-en av verkligheten som ger ideologin dess särprägel.183

Nu tror jag inte att vi är så ense i värderingsfrågor som Tingsten menade men klart är att det, i politiken som i vardagslivet, inte räcker med att ha en aldrig så teoretisk välgrundad etik – man måste ha en uppfattning om hur den bäst skall kunna förverkligas också. Ideologier håller ofta en hög abstraktionsnivå, inte sällan med tillämpning på global eller nationell nivå. Men i betydande utsträck-ning bedrivs politik också på det lokala planet, där verklighetsuppfattningen är präglad av de unika lokala förutsättningarna.

Den praktiska politiken är den tillämpade ideologin – handlingen – sedan den genomgått ett stålbad av strukturella hinder. Här måste tas hänsyn till de praktiska förutsättningarna (det vill säga resurser, intressekonflikter, behovs-situationer, kompetens, politiska majoriteter, regler, institutioner etc) innan idéerna kan förverkligas. Det slutliga resultatet kan ligga långt från de ursprun-gliga avsikterna (vara det minst dåliga alternativet), och riskerar kanske därmed till och med att göra intryck av att vara följden av en helt annan ideologi.

Varje politisk handling kan granskas utifrån sin etiska grund, varje mer komplex politisk företeelse kan analyseras ”baklänges” och inplaceras i en ideo-logisk position enbart utifrån sin avsedda funktion (inte den reella funktionen;

182 Herbert Tingsten (1941) s9, jfr Jörgen Westerståhl (1970) s52ff, Stefan Björklund (1970) s123ff 183 Herbert Tingsten (1941) s12

66

finns det oavsiktliga brister någonstans kan de inte skyllas på ideologin, möjlig-en på en felaktig verklighetsbild). Sven-Eric Liedman menar till exempel att

’Ideologi‘ fattat i den neutrala, abstrakta innebörden som i ‘politisk ideologi’, ‘centerpartiets ideologi’ etc pekar alltid utöver sig själv och leder till frågor om konsekvensen i handling och åtgärder. Men även det omvända gäller. Allt vad människorna gör och åstadkommer kan avvinnas innebörder. Det kan tolkas och innebörden kan formuleras i ord.184

Man kan, enligt Liedman alltid

fråga efter den latenta ideologin i envar mänsklig skapelse eller produkt. Det finns en latent ideologi att analysera fram ur en Karl Johanssoffa eller en stendös, ur en rullbräda eller en hamburgare.185

När man studerar politik och offentlig förvaltning riskerar man ofta att glömma att även konkretiserandet av en målsättning i sista ledet är ideologiskt, inte minst när de politiska målformuleringarna är mångtydiga och vaga. Detta gäller i synnerhet om man tillämpar den (åtminstone i retoriken) fortfarande populära målstyrningstekniken. Björn Rombach har argumenterat för att

målstyrning innebär att politikerna skall ange mål medan det står tjänstemännen fritt att välja medel. I det konkreta arbetet visar det sig dock ofta att de medel man väljer inte är politiskt neutrala. Tvärtom förefaller det … vara så att värdemässiga skiljelinjer rör just valet av medel. Målen är opolitiska medan medlen är politiska.186

Politisk etik Denna avhandling handlar om politik och det är därför på sin plats med en av-gränsning av både etik- och ideologibegreppen. Först gäller det att ringa in vad som skall menas med ”politisk etik”. Med risk för ytterligare begreppsförvirring kan det vara lämpligt att ta sin utgångspunkt hos Jürgen Habermas:

I distinguish between moral questions of justice and ethical questions of self understanding. When we approach a problem as a moral question, we ask which regulation lies in the equal interest of all (or what is ”equally good for all”). However, when dealing with ethical questions, we weigh alternatives from the perspective of individuals or collectivities that are seeking to confirm their identity and that want to know which life they should lead in light of who they are and want to be (or what ”is good for me/us on the whole and in the long run).187

I ett annat sammanhang skriver han på samma tema att

Frågan ”Vad bör jag göra?” besvaras moraliskt med hänvisning till det som man bör göra. Moraliska påbud är kategoriska eller obetingade imperativ som uttrycker giltiga normer eller implicit hänvisar till sådana. Först dessa påbuds imperativa innebörd kan förstås som ett böra som inte är beroende av subjektiva mål eller preferenser eller av det som för mig är det absoluta målet – ett gott, lyckligt eller oförfelat liv.188

Här använder alltså Habermas begreppen ”etik” och ”moral” på sitt eget sätt. Bland andra som skiljer mellan de båda begreppen brukar det vara vanligare att

184 Sven-Eric Liedman och Ingemar Nilsson (1989) s12 185 Sven-Eric Liedman (1980) s73, jfr Susanne Johansson (2002) som menar att man kan studera ungdomars livsstilar som uttryck för deras värderingar. 186 Björn Rombach (1991) s52, jfr Rune Premfors (1989) s89 187 Jürgen Habermas (1998) s386 OBS Mina understrykningar. 188 Jürgen Habermas, Anders Molander och Erik Oddvar Eriksen (1997) s22

67

kalla den mer individuella och handlingsinriktade delen av etiken för moral och det mer allmänna för etik. För tydlighetens skull döper vi om Habermas ”etik” till ”privatmoral” och det han kallar ”moral” till ”samhällsetik”.

Privatmoral står för det som den enskilde (upplyste) individen, eller möjligen ett kollektiv, upplever som värdefullt för egen del, medan samhällsetik betecknar de normer som gäller i samspelet mellan människor och som tar hän-syn till andras intressen. Den politiska etiken är en del av samhällsetiken. Det är den etik som är relevant i den offentliga politiska debatten och som ligger till grund för väljarnas ställningstagande i val och politikers beslutsfattande.189 Det finns inga fasta gränser mellan privatmoral och samhällsetik, och det är rimligt att hävda att politiken bör bygga på människors privatmoraliska uppfattningar. Men ibland kan de båda stå i konflikt. Så är bland annat fallet när en individ undviker att handla till sitt eget bästa för att ta hänsyn till någon annan.

Politiska ideologier Precis som den politiska etiken är avgränsad från det mer allmänna etik-begreppet kan man definiera ut politiska ideologier från andra ideologier. De politiska ideologierna är de handlingsformulerande viljeinriktningar som hand-lar om hur den offentliga politiken bör utformas, hur samhällets resurser bör användas och så vidare.

När man vill studera ideologier och ideologiska hållningar kan man gå till väga på flera sätt. Ett är att utgå från de klassiska politiska ideologierna som vi alla har hört talas om och sedan försöka undersöka förekomsten och relevansen av dessa i samhället.

Låt oss göra ett försök. Sven-Erik Liedman menar att i den moderna statsvetenskapen liksom i dagligt tal har de politiska åskådningarna som liberalism, socialism och konservatism kommit att ses som ideologierna framför andra.190 I enkäten fick de kommunala kulturpolitikerna därför svara på i vilken utsträckning de ansåg sig vara anhängare av dessa ideologier. Jag lade till feminismen och eko-logismen för att se om dessa mer senmoderna ”ismer” eventuellt var lättare att ansluta sig till bland vissa politikergrupper.

Och man måste säga att dessa ideologifrågor föll i mycket god jord i så måtto att antalet politiker som inte ser sig som anhängare av någon av de upp-räknade ideologierna är försvinnande litet. Fyra femtedelar av de svarande är enligt egen utsago anhängare till någon av de tre klassiska ideologierna och av de resterande är en stor majoritet ekologister och/eller feminister. I Tabell 8 ser vi att vi att politikernas subjektiva inställning till de tre klassiska ideologierna i mycket hög grad förklaras av deras partitillhörighet, i synnerhet till socialismen där förklaringskraften är nära 80 procent. Även om personegenskaperna också uppvisar höga siffror tillför de nästan ingenting utöver partitillhörighet.

189 Jfr Lennart Lundquist (1988) kap 4 om offentlig etik 190 Sven-Erik Liedman, artikelförfattare till ”Ideologi” i Nationalencyklopedin

68

I föregående kapitel ställde jag frågan om det inte är rimligare att hävda att det är människors egenskaper som förklarar vilka värderingar de har och som i sin tur påverkar partivalet. Ställd inför dessa höga siffror är frågan om inte sam-bandet kan vara det omvända, eller kanske snarare att valet av parti är något som ligger mycket nära ett ställningstagande till de klassiska ideologierna så som politikerna uppfattar dem.

Föga överraskande är de mest socialistiska partierna Vänsterpartiet och Soc-ialdemokraterna, och de minst Moderaterna och Folkpartiet. Oavsett parti defin-ierar sig kvinnor och lågutbildade sig som mer socialistiska än män.

Rangordningen av hur partierna ställer sig till liberalismen är den om-vända jämfört med socialismen. Om man bortser från parti uppfattar sig män, äldre och politiker som är inflyttade i kommunen som mer liberala än andra.

Moderaterna och Kristdemokraterna är de starkaste anhängarna av konservatismen medan Vänstern och Socialdemokraterna tar starkt avstånd från denna ideologi. Om man är äldre och hade en högre klass i barndomen slår det igenom med en mer positiv inställning till konservatismen även om man kontrollerar för parti.

Tabell 8: Tre klassiska och två senmoderna ideologier

I vilken utsträckning anser du dig vara anhängare av var och en av följande politiska ideologier?

Helt Delv Inte Partier Positiva egenskaper R2j

49 18 34 Socialism 59 41

+ V S – M Fp

Lägre klass idag, ej religiöst+, lägre klass förrt+, arbetaret+, yngret+, kulturaktiv, invandrare, kvinna (lågutbildadt+)

P E S

,79 ,33 ,79

14 24 63 Konservatism

26 74

+ M Kd – V S

Högre klass idag, högre klass förrt+, religiös, man, kulturpassiv (äldret+)

P E S

,54 ,21 ,55

24 41 35 Liberalism

44 56

+ Fp M – V S

Högre klass idag, religiös, ej arbetare, man, högutbildad, (äldret+, inflyttad)

P E S

,45 ,17 ,46

27 34 38 Feminism

45 55

+ V Mp – M Kd

Kvinnat+, yngre, kulturaktiv, lägre klass idag, högutbildad, ej religiös, lägre klass förrt+

P E S

,26 ,18 ,34

36 46 18 Ekologism

62 38

+ Mp V – M Fp

Lägre klass idag, kulturaktiv, kvinna, högutbildad (lägre klass förrt+)

P E S

,20 ,06 ,23

Kommentar: För att tolka denna och motsvarande tabeller, se lathunden på sidan 57.

I inställningen till feminism och ekologism tillför personegenskaperna lite mer förklaringskraft men det är ändå partianknytningen som är mest slående. Vänsterpartister och miljöpartister är de som oftast är anhängare av båda dessa ideologier medan Moderaterna har flest skeptiker. Manligt kön och låg kultur-konsumtion är personegenskaper som oberoende av parti har en negativ inverkan för attityden till både feminism och ekologism.

69

Här skulle man kunna stanna och säga att de gamla ideologierna lever och frodas, även på kulturpolitikens område. Men gör de det? Vad innebär det egent-ligen att vara anhängare av till exempel konservatism och hur skiljer det dig från liberalism i konkret politik? Vissa svenska partier brottas varje dag med detta problem. På motsvarande sätt är socialism något högst flytande i dagens euro-peiska politik,191 och till och med något så till synes entydigt som nyliberalismen kan, om man skrapar på ytan, stå för vitt skilda ideologiska grundantaganden.192

I ett konferenspapper193 gjorde jag, halvt på allvar halvt på skämt, en liten studie grundad på data från kulturpolitikerenkäten som syftade till att undersöka de klassiska ideologiernas reella livskraft. När Reidar Larsson försöker finna teman för att reda ut skillnaderna mellan ett antal av vår tids ideologier använder han sju tämligen grovhuggna kriterier.194 Själv använde jag sex, vad jag trodde, mycket modesta villkor för att klassificera personer som antingen socialister, konservativa eller liberaler.195

För varje villkor fanns fyra svarsalternativ och därmed gavs det i praktiken 4096 möjliga svarskombinationer. Endast tre av dessa kan sägas representera entydig socialism, konservatism respektive liberalism. Det skulle visa sig att endast någon enstaka av de kommunala kulturpolitikerna kunde beskrivas som renläriga anhängare av någon av de tre ideologierna. Men även med mycket generösa minimiregler, att man instämde i åtminstone tre av de sex kriterierna, blev resultatet att anhängarna av de klassiska ideologierna i realiteten är betydligt färre än vad man får intrycket av om man endast utgår från politik-ernas egna subjektiva uppfattningar i frågan.

Slutsatsen av denna studie var att för att fånga upp de reella ideologiska dimensionerna i den kommunala kulturpolitiken räcker det inte långt att fråga politikerna om hur de själva ställer sig till ett antal namngivna ideologier. Politiken är så ideologiskt mångfacetterad och de sex kriterierna jag använde där utgör i själva verket endast en liten bråkdel av alla de etiska och ideologiska dimensioner som ryms i all politik.

191 Olle Svenning (2000) 192 Anna-Maria Blomgren (1997) 193 David Karlsson (2000) 194 Reidar Larsson (1994): grundvärderingar, människosyn, viktigaste enhet i samhället, metoder för sam-hällsförändring, politisk styrelseform, ekonomisk organisation och utopi 195 Värdenas ursprung – hur har den giltiga samhällsmoralen har uppstått? Det offentliga samhällets roll – hur ser man på statens och kommunens relation till medborgarna? Människosyn – hur ser individernas handlingsfrihet ut? Syn på jämlikhet – är människor jämlika, och vad innebär i så fall det? Ansvar för medmänniskor – kan man ålägga en människa ansvar för sin nästas välfärd? ”Högre makt” – finns det övermänskliga krafter som styr samhällsutvecklingen?

70

Analysinstrumentet

I avhandlingens syfte anges att studien skall beskriva och analysera de ideologiska dimensionerna i den kommunala kulturpolitiken. Dimensionsbegreppet är flertydigt och dess betydelse i syftesformuleringen grundas i insikten om att komplexa ideologier inte kan inplaceras på en enda enkel skala. I de politiska ideologierna finns en mängd delaspekter, och det är summan av idébärarnas inställning i alla dessa delar som utgör helheten.

Ur ett teoretiskt perspektiv är det inte svårt att konstruera idealtyper för att kategorisera dessa delar. Med avhandlingens kvantitativt idéanalytiska ansats följer emellertid synsättet att människors förhållningssätt till idealtypiska ideologiska positioner inte alltid är svartvita utan präglas av närhet och distans. En ideologisk dimension i teoretisk mening är därmed en icke-rumslig utsträck-ning mellan idealtypiska förhållningssätt där idébärares hållningar kan placeras in och positionsbestämmas med avseende på avståndet till den ena och andra ytterligheten.196 En dimension kan mätas med en enda fråga, men en och samma dimension kan även operationaliseras med olika typer av näraliggande frågor. När vi i den kvantitativa idéanalysen kan iaktta statistiska samband mellan idé-bärarnas hållningar i olika frågor, vare sig de överensstämmer med de teoretiska förväntningarna eller ej, har vi att göra med en empirisk ideologisk dimension.

Ett sätt att urskilja sådana dimensioner är att fokusera på centrala politisk-ideologiska begrepp som till exempel jämlikhet, frihet och rättvisa. Problemet är att skärskådar man dessa begrepp så finner man att de i vardagsspråket är vaga och mångtydiga. Använder man dessa begrepp i kommunikationen med dem som skall analyseras så riskerar svaren bli lika svårtolkade som när det gällde de komplexa klassiska ideologierna. Två personer som båda hävdar att de har frihet och rättvisa som ideal kan mena diametralt olika saker.

För att konstruera ett instrument som kan ge en klarare helhetsbild av de ideologiska dimensionerna i politiken har jag försökt att stycka sönder de fråge-ställningarna i så små delar som möjligt med värdebegreppet som ledstjärna. Jag har sökt i litteraturen efter de mest grundläggande etiska vägvalen för att sedan sammanställa dem till en bred analysmodell. Bredden avser i första hand den politisk-etiska sidan medan verklighetsföreställningarna får representeras av några av de mest centrala aspekterna.

Även om jag har uppfunnit vissa begrepp, som får beskriva vissa typer av frågeställningar och kategorier, är modellen ingalunda filosofiskt avancerad i betydelsen att den skulle lyfta frågeställningar som inte redan är väl kända. Min förhoppning är dock att modellen genom sitt sätt att strukturera de ideologiska kärnfrågorna skall kunna underlätta politiska idéanalyser även på andra politikområden än i den kommunala kulturpolitiken. Modellen, som illustreras grafiskt i Figur 10, ligger även till grund för avhandlingens fortsatta disposition.

196 Jfr Tom Campbell (1986) kap 2 om parametrar.

71

Figur 10: Analysmodell för studier av politiska ideologier

Värdefilosofi: Etikens innehåll: Vad är värdefullt?

Värdereceptor Vem gynnas? Människosyn

(Ej etik)

Metaetik – Värdesubstans Jämlikhet Frihet Behov

Värdejuris-diktion

Var är etik-en giltig?

Värdeut-tolkning Vem vet

bäst?

Jämförbarhet Prioriteringar

Vad är viktigast?

Rättvisa Hur bör sam-

hällets resurser fördelas?

Det offentligas uppgift och riktning

Det offentligas/politikens räckvidd Hur omfattande och hur paternalistiskt bör det offentliga vara?

Kommentar: Pilarna i figuren illustrerar hur hållningar i vissa ideologiska dimensioner teoret-iskt sett är avhängiga av hållningar i andra, mer grundläggande dimensioner. Dessa samband skall inte förväxlas med kausala förhållanden som avgör hur människors ideologiska uppfatt-ningar bildas.

I kapitel 6 och 7 redogörs för kulturpolitikernas värdefilosofiska hållningar. Det handlar dels om de metaetiska frågorna: Vad är värde? Finns det? Är det konstruerat? Av vem i så fall? och det jag valt att kalla värdesubstans – det vill säga vad det är som är värdefullt. I kulturpolitiken kommer estetiken här in på ett naturligt sätt. I kapitel 7 skiljs också mellan synen på vad som eventuellt är värdefullt i sig i konst och kultur, och vilka värden som är instrumentella.

I det åttonde kapitlet avhandlas problemställningarna kring det jag valt att kalla värdereceptorer, det vill säga frågor om vem det är som gynnas av ett värde. Är det till exempel personer eller institutioner som gynnas? Om man anser att det är personer som skall vara värdereceptorer är sedan frågan om ifall alla skall gynnas jämlikt eller om skillnader kan vara legitima utifrån något formellt kriterium. I kapitel nio argumenterar jag sedan för att inställningen till detta i praktiken är grunden i jämlikhetssynen.

I kapitel 9 behandlas därutöver de kriterier som jag menar är avgörande för vilken inriktning politiken bör har. I de föregående kapitlen tas bara renodlade politisk-etiska aspekter upp men vid sidan av de etiska principerna har fundamentala föreställningar om världen betydelse i alla ideologier. Mest centralt är synen på vad en människa är, hur stor hennes handlingsfrihet är och vilka som är hennes grundläggande behov.

Om man har en uppfattning om människans grad av handlingsfrihet – och därmed hennes ansvar för sina egna handlingar, känner hennes behov och intressen samt kopplar denna situation till en uppfattning om jämlikhet så

72

kommer man fram till en rättviseteori. Tillsammans med en uppfattning om hur olika värden skall prioriteras i förhållande till varandra (något som i sin tur bygger på en uppfattning i frågan om det överhuvudtaget är möjligt att jämföra olika värden) utgör rättvisan grunden för det som avgör politiken och därmed det offentligas uppgift och riktning, med andra ord politikens mål.

Men innehållet i de värderingar som styr politiken säger inget om var dessa etiska principer är giltiga (värdejurisidiktion) eller vem som bäst kan ut-tolka dessa principer (värdeuttolkning) och om det ens är möjligt att ha kun-skaper i värdefrågor (värdeepistemologi). Dessa frågor analyseras i kapitel 10.

Politikens inriktning, var den gäller och vem som vet bäst, folket eller elit-en, är de tre faktorer som åtminstone teoretiskt bestämmer politikens och det offentligas räckvidd. Med räckvidd menar jag hur stor den offentliga sfären är i förhållande till den privata, mätt dels rent konkret som den offentliga förvalt-ningens omfattning, dels hur långt in i det privata som politiken sträcker sig, det vill säga hur paternalistisk den är. Frågan om politikens räckvidd är temat för kapitel 11.

73

6 Metaetik Finns det verkligen värden? Kan vi i så fall ha kunskap om dem? Och vad menar vi egentligen när vi talar om värden? Det är lätt att bli blockerad inför den svårgripbara metaetiska problematiken. Och det är enkelt att avfärda de meta-etiska frågorna som alltför djuplodande och avancerade för en studie om något så handfast som kommunalpolitik. På grund av den höga abstraktionsnivån är det också rimligt att fråga sig om man kan kräva att andra än skolade filosofer skall ha övertänkta hållningar i dessa dimensioner.

Men faktum är att metaetiken inte går att tänka bort. Om det finns någon objektiv referenspunkt i vad som är värdefullt i konst och kultur är det de polit-iska beslutsfattarnas uppgift att söka efter och förhålla sig till den. Men om man till exempel anser att värden är sociala skapelser, och kanske till och med kan omskapas på lokal nivå, så är konsekvenserna för den lokala demokratin funda-mentala. Med en värderelativism på lokal nivå går det att argumentera för att det lokala självstyret inte blott hämtar sin legitimitet ur skillnader i praktiska förhållanden utan även i faktiska etiska olikheter. Möjligheten öppnar sig för att man själv kan vara med och sätta samman sina egna spelregler.

För att bringa reda i de metaetiska frågeställningarna skall vi här diskutera och precisera olika varianter av värdeontologi, värdesemantik och värdegenealogi, samt redovisa kommunala kulturpolitikers ställningstaganden i ämnet. Värde-epistemologi, det vill säga den metaetiska frågeställningen om man kan ha kun-skap i värdefrågor, kommer att behandlas längre fram. Det mesta av kapitlets metaetiska resonemangen bygger på Lars Bergströms (1993) begreppsapparat.

Ontologi Den mest grundläggande frågan inom etiken handlar om ifall värden finns. Skall man söka efter rättesnörena ”därute”, kan man omforma dem eller är det men-ingslöst att leta? Mer precist gäller den värdeontologiska frågan om det finns objektiva värdefakta, det vill säga om värdeomdömen kan vara sanna i objektiv mening. Den lära som svarar ja på denna fråga, och menar att det existerar en san-ning som är oberoende av vårt tänkande och våra attityder och som ligger utom räckhåll för vår kunskapsförmåga även på lång sikt och i princip, kallas värderealism.197 Upp-fattningen att värdefakta existerar men att deras existens inte är objektiv (obero-ende av oss) utan att de på något sätt är konstituerade eller konstruerade av oss, kallas värdekonstruktivism.198 Svarar man däremot kategoriskt nej på frågan om det finns värdefakta kan man hänföras till värdenihilismen.199

197 Lars Bergström (1993) s73f, jfr Michael Smith (1997) 198 Bergström s65 använder omväxlande värdekonstruktivism och värdeidealism för samma sak. 199 Lägg märke till att man inte behöver vara värdenihilist för att hävda att värden inte existerar. Om man menar att en speciell form av värdefakta kan ha sanningsvärde, nämligen att värden inte finns, är man formellt att betrakta som ett slags värderealist. (Misstagsteorin enligt J L Mackie) – Lars Bergström (1993) s67

74

Tabell 9: Värdeontologi

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R2j

48 31 21 Det finns vissa av naturen giv-na etiska principer som män-niskan aldrig kan ändra på 68 32

+ Kd C – V S

Religiös, lågutbildad, kulturpassiv, äldre, kvinna

P E S

,06 ,11 ,13

46 38 16 Alla etiska principer i politiken är skapade av människan och kan ändras 70 30

+ V S – Kd M

Ej religiös, invandrare, lägre klass idag

P E S

,06 ,05 ,07

14 30 56 I grund och botten finns inget gott eller ont, rätt eller fel i politiken 30 70

+ M S – Kd Mp

Högre klass förrt–, ej religiös, låg utbildning, invandrare, äldre, arbetare

P E S

,02 ,03 ,04

Klassificering enligt vilket värdeontologiskt alternativ man instämt mest i: Alla Partier Positiva egenskaper R2j Värden finns

A Värderealister 36 45 + Kd C

– V S Religiös, kulturpassiv

P E S

,05 ,05 ,07

B Värdekonstruktivister 29 37 + V Mp

– Kd M

Högutbildad, ej religiös, lägre klass idag, kultur-aktiv

P E S

,04 ,05 ,07

Värden finns ej

C Värdenihilister 15 18 + M S – Mp Kd

Äldre, arbetare, högre klass förr, ej religiös, högutbildad

P E S

,01 ,01 ,02

Oklar position 20 100 100

Kommentar: Hur politikerna klassificerats till A, B och C redovisas i texten. I tabellens nedre del är den oberoende variabeln dikotom. Kommunpolitikernas svar på enkätens värdeontologiska spörsmål är inte alltid helt konsistenta, vilket framgår i Tabell 9. Påståendena som skall mäta konstruktivism och nihilism är ur teoretisk synpunkt klart formulerade medan det värderealistiska påståendet är något begränsande i det att det anger ”naturen” som värdeskapare, vilket eventuellt kan ha avskräckt vissa religiösa värderealister. Dessvärre är resultatet mer svårtolkat än vad tabellen i förstone ger sken av. Påståendena är egentligen sinsemellan uteslutande och andelen självmotsägande enkätsvar är hög.200

200 I efterhand kan man konstatera att det var en metodologisk miss att inte förmå svarspersonerna att tyd-ligare ta ställning mellan de tre. Här har klassificeringen gått till enligt följande: För det första bör man ta hänsyn till att det nihilistiska påståendet kom sist av de tre i enkäten. Det är därför inte osannolikt att anta att om man instämt i både det nihilistiska påståendet och i något, eller båda, av de två övriga, så är det nihilistiska ställningstagandet tyngst eftersom man redan uppmärksammats på de två övriga alternativen. Uttrycket ”i grund och botten” manar i någon mening den svarande att gå steget djupare än han gjort i de tidigare svaren. Mot bakgrund av detta resonemang definieras alla som svarat 6 eller 5 på fråga C som nihilister, oavsett vad de svarat på övriga påståenden. Av de resterande definieras dessa som realister, konstruktivister eller nihilister beroende på i vilken av de tre frågorna man angett det starkaste instämmandet. Har man endast i någon grad instämt (dvs svarat högre än 1) i något av påståendena, och svarat ”vet ej” eller inte svarat alls

75

Det vi ser är att såväl det realistiska som det konstruktivistiska påståendet vinner stort stöd, även om realismen har något fler anhängare. Särskilt bland borgerliga kulturpolitiker är uppfattningen om värdenas objektiva existens vanlig, allra mest hos Kristdemokraterna och Centern. Vänstern och Miljöpartiet har flest vänner av konstruktivismen. Ungefär en sjundedel av de svarande har uttalat sitt stöd för nihilismen, flest från Moderaterna och Socialdemokraterna. Var femte politiker, ganska jämt fördelat mellan partierna, har svarat så att de inte kan ges någon bestämd värdeontologisk position. Av dessa kan tre fjärde-delar dock säkert sägas höra till dem som anser att värden finns.

Den enskilda egenskap som verkar ha störst betydelse för hur politikerna ställer sig i värdeontologiska frågor är religiositet. De troende är betydligt oftare anhängare av värderealism och mer avoga till konstruktivism och nihilism, ett samband som också kvarstår när man tagit hänsyn till partitillhörighet. Personegenskaper och partitillhörighet förklarar ungefär lika mycket (eller snarare lika litet) av politikernas värdeontologiska positioner.

Semantik Man bör skilja mellan ontologi och semantik – det vill säga hur det är i verkligheten och vad vi menar när vi talar om hur det är. Även ontologiska värde-nihilister använder värdeuttryck i sitt språk. Nihilister kan mycket väl påstå att somt är bra och annat är orätt. Men det de vill uttrycka är bara sin personliga inställning till det åsyftade. Om man anser att värdesatser används för att uttrycka känslor eller attityder, alltså inställningar till något snarare än föreställningar om något förhåller sig på ett visst sätt201 är man emotivist.202

För en emotivist saknar värdeutsagor sanningsvärde eftersom en inställ-ning inte kan vara sann eller falsk. Emotivismen skall därför skiljas från värde-subjektivismen, som medger att en värdeutsaga kan ha sanningsvärde, i det att den uttrycker ett påstående om att en inställning föreligger. Enligt värdepres-kriptivismen utgör värdeutsagor ett slags föreskrifter eller uppmaningar. Skill-naden gentemot emotivister, som manifesterar sin inställning i en värdeutsaga, är att preskriptivister snarare förbinder sig att handla på ett visst sätt och vill uppmana andra att göra likadant.203 Alla tre positionerna har samma rot i att värdeutsagor refererar tillbaka på den som yttrar den snarare än på egenskaper hos de företeelser man talar om. Distinktionen mellan de tre tydliggörs i nedan-stående exempel:

på de övriga, antas detta påstående vara det som man instämmer mest i. Har man instämt i lika hög grad på flera av påståenden eller inte instämt i något, anges den svarandes värdeontologiska position som oklar. 201 Lars Bergström (1993) s25 202 Distinktionen mellan emotivism och nihilism är Bergströms egen. Axel Hägerström var t ex emotivist men brukar ofta kallas värdenihilist. 203 Lars Bergström (1993) s26f, jfr R M Hare (1997) om preskriptivism och James Rachels (1997) om subjektivism.

76

Figur 11: Värdesemantiska exempel: varianter av emotivism

Värdesemantisk teori: Värdeutsagan: ”bibliotek är bra” betyder: Emotivism Ååh bibliotek! Värdesubjektivism Jag tycker ”Ååh bibliotek!” Värdepreskriptivism Tyck (du som jag) ”Ååh bibliotek”!

Det är naturligtvis även möjligt att mena att vi i värdeutsagor verkligen uttalar oss om förhållanden i världen, utanför oss själva. En klassisk skola som bygger på denna linje är värdenaturalismen.204 I vid mening går naturalismen ut på att värdeomdömen kan översättas till empiriska dito. Att någonting sägs ha en värde-egenskap betyder att det har en eller flera ”naturliga” egenskaper. Förenklat kan man säga att en ”bra kniv” enligt en naturalist kan betyda ”en vass kniv”, ”en dålig bok” är ”en svårläst bok” etc.

Water and H2O are identical. Yet ‘water’ is not synonymous with ‘H2O‘ even though they stand for the same stuff. ‘Water’ expresses a pre-scientific concept accessible to children and savages … ‘H2O’, by contrast, expresses a scientific notion. You can’t understand it fully without a modicum of chemistry. People did not find out that water was H2O by meditating upon meanings. … ‘Good’ may not be synonymous with ‘pleasant’. But they might both stand for the same property.205

Med ett sådant resonemang kan man hävda att sanningsvärden, i vanlig mening, är tillämpbara på värdeutsagor. Även uppfattningen att en värdeutsaga beskriver preferenser – uttalarens egna (värdesubjektivism), den grupp uttalaren tillhör, de preferenser som en neutral observatör skulle ha eller som överens-stämmer med Guds206 vilja – kan klassas in under naturalismen. Sanningsfrågan är tillämplig eftersom det skulle kunna gå att kontrollera om preferensen föreligger eller ej.

Värdeobjektivism207 är namnet på den semantiska värdeteori som anser att man med värdeomdömen faktiskt uttalar sig om sakförhållanden i verklig-heten, men att de värdeegenskaper man talar om har en särställning jämfört med de vanliga empiriska.208 Godhet är till exempel en objektiv egenskap som inte innebär något annat än just godhet.

Det är tydligt att de naturalistiska alternativen fallit politikerna mest i smaken. Tre fjärdedelar av dem som svarat hamnar i den kategorin. Mot bak-grund av det överväldigande stödet kan man naturligtvis resonera om ifall formuleringen om naturliga egenskaper upplevts som mer positiv på grund av exempeluppräkningen, men rent teoretiskt är påståendena klara och entydiga. Vid sidan av värdenaturalisterna är flertalet politiker emotivister, i vid mening. Ungefär var tionde kommunal kulturpolitiker svarade att deras värdeuttryck syftar på värdeegenskaper i objektiv mening.

204 Lars Bergström (1993) s44ff, Charles R Pigden (1997) 205 Charles R Pigden (1997) s426f 206 Supernaturalism enligt Lars Bergström (1993) 1993 s45 207 Ibid 1993 s61 208 Jämför med föreställningen om det naturalistiska misstaget, det vill säga att naturalister anses förväxla värdeegenskaper med naturliga egenskaper. Ibid 1993 s62

77

Tabell 10: Värdesemantik

Tänk efter vad du menar när du till vardags talar om ”bra kultur” eller ”god konst”: (Kryssa endast i ett alternativ) Procent Värdeobjektivism Jag menar att den konst och kultur jag pratar om faktiskt har egenskaper man kan kalla ”godhet”, ”skönhet” eller dylikt.

9 9

Värdenaturalism Jag menar att den konst och kultur jag pratar om har ”naturliga” egenskaper – t ex, tankeväckande, harmonisk, provokativ, lärorik etc – som tillsammans gör att man kan kalla dem bra.

66

Jag menar att den slags konst och kultur jag pratar om brukar anses som god av folk i allmänhet. 8 74

Värdeemotivism Jag menar egentligen bara att jag tycker om konsten eller kulturen ifråga 11

Att säga saker som ”bra kultur” eller ”god konst” är att prata nonsens. 6 17 Annat 1 Andel

anhängare Partier Positiva egenskaper R2j

Värdeobjektivism 9 + Kd Mp – V S

Högre klass förr, äldre, religiös, hög utbildning

P E S

0 ,02 ,02

Värdenaturalism 74 + Fp V

– M Kd Lågutbildad, kulturaktiv, lägre klass idag, kvinna

P E S

,01 ,02 ,03

Värdeemotivism 17 + M C

– Fp Mp Ej religiös, högre klass idag

P E S

,01 ,02 ,03

Kommentar: Somliga som svarat alternativet ”Annat” och angett en förklaring har vid inkod-ningen klassificerats som tillhörande någon av de övriga alternativen, förutsatt att dessa förklaringar varit omskrivningar med egna ord för vad som tydligt omfattas av ett annat påstående. Begreppen ”värdeobjektivism”, ”värdenaturalism” och ”värdeemotivism” förekom inte i frågeformuleringen.

Både objektivism och emotivism verkar tilltala de högre klasserna där relig-iositeten bestämmer en del av fördelningen, såtillvida att de troende har en mer objektivistisk syn. Värdenaturalismen är i första hand medelklassens alternativ, och även lägre utbildning och kvinnligt kön har viss effekt. Skillnaderna mellan partierna är små och de partier som har flest företrädare för endera av de värdesemantiska positionerna är alla borgerliga. Kristdemokraterna har flest objektivister (15 procent), Folkpartiet flest naturalister (82 procent) och var fjärde moderat är emotivist. Personegenskaperna förklarar i större utsträckning värdesemantisk position än vad partitillhörighet gör.

De värdeontologiska uppfattningarna verkar vara föga styrande i värde-semantiken. Värderealisterna har visserligen marginellt fler värdeobjektivister och färre i sina led, men någon annan systematik går inte att urskilja.

78

Värdegenealogi Mycket nära ämnet värdenas ontologiska status ligger frågan om deras tillbliv-else, värdegenealogin. Är det människan, naturen eller övernaturliga krafter som är värdenas ursprung?

Den enkla lösningen på värdegenereringsproblemet, som människor tillgripit i alla tider, är att tro på övermänskliga förklaringar. Värdena antas ha gudomligt ursprung209 eller är en följd av hur naturen ser ut.

För den som sätter människan som etikens ursprung handlar den första frågeställningen om ifall synen på vad som är värdefullt bygger på implicita faktorer i den mänskliga naturen eller om etiken på det ena eller andra sättet är en social konstruktion. I det senare fallet är frågan också om ifall man skall be-trakta varje lokalt skapad etik som giltig eller om etiken är en universell kon-struktion.210 Det senare alternativet tycks i förstone enkelt kunna motbevisas med att människor har olika etiska hållningar, vad som anses vara bra kultur och god konst varierar i olika samhällen. Förespråkare för den universialistiska linjen skulle förmodligen hävda att om man bara kände de rätta argumenten, eller på något annat sätt kunde lyfta sig från sina egenintressen och inlärda normer, så skulle sanningen uppenbaras.211

Det är ett faktum att en ansenlig del av jordens befolkning menar att etiken har sin grund i det gudomliga eller övernaturliga, en uppfattning som här får gå under namnet teokonstruktivism. De som menar att etiken bestäms av hur tillvaron (inklusive människan) är konstituerad, oberoende av eventuella Gudars och människors viljor, är anhängare av naturrätten. Hit hör till exempel föreställningar om mänskliga rättigheter. Är man värdekonstruktivist är svaret på den värdegenealogiska frågan att det är människan som på ett eller annat sätt har skapat och skapar sin etik. Det finns inget som säger att värden inte skulle kunna uppstå ur flera källor. Pluralistiska kombinationer av två eller alla tre av de möjliga källorna är tänkbara. I tabellen nedan framkommer att dualistiska och pluralistiska värdegenealogiska uppfattningar de facto är de vanligaste positionerna bland kommunala kulturpolitiker. Precis som ifråga om värde-ontologin är analysen av politikernas svar på de värdegenealogiska påståendena inte utan problem.212

209 Jfr Jonathan Berg (1997) 210 Som Jenny Johannisson (1999) uppmärksammat finns den universialistiska synen på vad som är god kultur representerad i den senaste kulturutredningen: God konst är universell och äger universella värden och utgör därför ett område där vi tydligt och naturligt är delaktiga i en europeisk och en global tradition och ingår i en kulturell kontinuitet. (SOU 1995:84) s47 211 Jfr okunnighetens slöja hos John Rawls (1999). 212 Påståendet Politiken bör bygga på värdeprinciper från kristendomen var exempelvis från början formulerat för att mäta politikernas inställning till teokonstruktivismen. Men man behöver inte vara formalist för att inse att man kan instämma i detta utan att nödvändigtvis anse att Gud är värdenas källa. Man kan gilla kristna värdeprinciper i alla fall. För att få ett säkrare mått på teokonstruktivsim kombineras påståendet med uppgiften om politikerna är troende och bekännande kristna. Ett metodologiskt misstag var att frågan om de av naturen givna etiska principerna av nöden måste användas för att mäta både värdeontologisk och värdegenealogisk position.

79

Tabell 11: Värdegenealogi

Del 1: Operationaliseringsfrågor för tre värdegenealogiska positioner Gud: Politiken bör bygga på värdeprinciper från kristendomen! OCH Svarar mer positivt än negativt på frågan: Anser du dig vara religiös/troende?, SAMT bekänner sig till kristendomen Naturen: Det finns vissa av naturen givna etiska principer (t ex fri- och rättigheter, uppfattningar om vad som är gott och ont) som människan aldrig kan ändra på! Människan: Alla etiska principer i politiken är, på ett eller annat sätt, skapade av människan och kan ändras!

Del 2: Antal värdekällor Alla v s mp c fp kd m En källa Gud 2 0 1 0 3 4 9 4 Naturen 13 13 13 20 16 6 2 12 Människan 21 44 27 24 14 18 1 10 Dualism Gud och naturen 11 1 5 4 11 18 47 11 Gud och människan 4 1 3 2 3 7 4 7 Människan och naturen 25 24 30 31 24 24 6 23 Pluralism Gud, människan och naturen 14 3 7 10 23 16 26 23 Okänt/oklart 11 15 14 8 6 6 5 9

Del 3 Ja Mest Partier Positiva egenskaper (på Mest) R2j

Gud (teokonstruktivism)

35 8 + Kd M – V Mp Religiös, man, (yngre, ej arbetare)

P E S

,10 ,06 ,11

Naturen (naturrätt)

68 25 + Mp C – Kd V Ej religiös, lågutbildad, kvinna, (yngre)

P E S

,01 ,01 ,02

Människan (konstruktivism)

70 30 + V S – Kd M

Ej religiös, högre klass idag, högutbildad, invandrare, kulturpassiv

P E S

,10 ,11 ,15

Kommentar: I Del 1 återges de enkätpåståenden som mäter de svarandes inställning till de tre alternativa värdekällorna ”Gud”, Naturen” och ”Människan”. I Del 2 presenteras andelen för alla, och i respektive parti, som svarat instämmande på bara ett av de tre aktuella alternativen (”En källa”), två (”Dualism”), alla tre (”Pluralism”) eller ingendera (”Okänt oklart”). I det första alternativet ingår också att man skall ha svarat 6, 5, 4 på en skala från 6 ”Helt och fullt” till 1 ”Nej, inte alls” på frågan Anser du dig vara religiös/troende. De skall också ha kryssat för Jag bekän-ner mig till kristendomen. I Del 3 anges hur stor andel av alla som instämt i alternativen (”Ja”) samt hur många som instämt ”mest” för respektive alternativ.

Några resultat är ändå skönjbara i Tabell 11, där kristdemokrater utmärker sig speciellt. Kristdemokraternas uppslutning kring teokonstruktivismen är exemp-ellös. Fler kristdemokrater än företrädare för något annat parti tror även på naturen som värdekälla. Men när det gäller människan som värdekälla är för-hållandena omvända och Kristdemokraterna är det enda parti där färre än två tredjedelar är öppna för det alternativet. Vänsterpartiet har flest konstruktivister och är det enda parti som har en majoritet som anser att det endast finns en värdekälla. Vänstern har även avgjort lägst andel teokonstruktivister. Förhåll-andet mellan Kristdemokraterna och Vänsterpartiet i värdegenealogiska frågor illustreras i Figur 12.

80

Figur 12: Värdegenealogi – vänsterpartister och kristdemokrater

Gud

NaturenMänniskan

v

kd

Kommentar: Figuren bygger på partiernas medelvärden i de påståenden som i Tabell 11 operationaliserats som mått på kulturpolitikernas värdegenealogiska hållningar, där personer, som oberoende av vad de svarat på påståendet om att politiken bör bygga på värden från kristendomen får värdet 1 ”inte alls” om de inte är religiösa eller kristna bekännare enligt Tabell 11. Diagrammets axlar representerar hela den sexgradiga skalan.

81

7 Värdesubstans Frågan vad som är ett värde i kommunal kulturpolitik kan besvaras på flera sätt. Där det föregående kapitlet behandlade frågan ur ett metaperspektiv kring innebörden i begreppet ”värde” skall vi här ägna oss åt den del av värdefilosofin som inte är metaetik, utan den som handlar om vad som har värde och vari värde kan bestå. Jag har valt att kalla denna del för värdesubstans.

Kulturens egenvärde Som avstamp för en diskussion om den komplexa problematik som råder i upp-fattningarna kring kultur och värde tänkte jag inleda med lite kvalitativ idé-analys kring riksdagens syn på saken. När ramarna för den statliga kultur-politiken lades fast i anslutning till den senaste kulturpolitiska propositionen213 så uttalade man sig kring kulturens värde på följande sätt:

Kulturen har ett egenvärde. Den ger – som kulturutredningen utrycker saken – människan glädje, insikt, många uttrycksmöjligheter och ett rikare liv. Inom kulturutskottet råder en mycket långtgående enighet om kulturens egenvärde. … Kulturen i vidaste mening ger människor en viktig del av deras identitet och ger dem möjlighet till personlig utveckling.214

Uttrycket kulturen har ett egenvärde återkommer i flera sammanhang i den pol-itiska retoriken.215 Den bokstavliga betydelsen av denna formulering är att allt det som kan omfattas med begreppet kultur är intrinsikalt gott, men vi kan nog konstatera att en sådan drastisk tolkning av utskottets uttalande är alltför hår-dragen. Det är orealistiskt att tänka sig att någon skulle kunna hävda att all kul-tur har ett egenvärde. Möjligen anhängare till en rigid kvalitativ definition av kulturbegreppet, där det som inte är god kultur är okultur.

En något snällare tolkning av uttalandet är att riksdagen är anhängare av en position som medger att kultur och kulturprodukter kan ha egenvärde. I detta kan inräknas de som tillmäter vissa estetiska upplevelser i samband med konst-konsumtion egenvärde. Räknar man in bildningssträvandena i kulturbegreppet kan även kunskapsidealism (det vill säga kunskap/bildning har egenvärde oav-sett innehåll) motivera uttalandet.216

Men som synes i citatet är utskottets uppfattning om vad egenvärde är ytterligare något urvattnad. Det är inte kulturen (eller konsten) som besitter värdet utan det som den instrumentellt åstadkommer. Möjligen kan man, om

213 Prop (1996/97:3) 214 Bet (1996/1997 KrU:1) s38 215 Några exempelcitat från ett socialdemokratiskt länsprogram: Kulturen har ett egenvärde och är en viktig del av människors livskvalitet och hälsa. Länspolitiskt program (2002), en kristdemokratisk debattör: Kulturen har ett egenvärde på samma sätt som människovärdet. Kristdemokraten (nr 48 2001) , en rapport från Moderata ung-domsförbundet: Den fria kulturen har ett egenvärde. Att kommunen ej handhar kulturpolitik har därigenom ett värde. Kultur – Av Egen Kraft! Kultur en sysselsättning för finsmakande politiker eller gemene man? (2002), samt ett vänsterpartistiskt kommunprogram: Kultur har ett egenvärde och täcker genuina behov av kvalitet och mening i våra liv. Vill du minska klyftan? (2002) 216 Jfr t ex Helge Malmgren (1990) s41ff

82

man är ytterst generös, tänka sig en mycket vid definition av egenvärde där även inherenta värden (det som instrumentellt ligger mycket nära det in-trinsikala) ingår, det vill säga att kultur direkt kan orsaka de eftersträvansvärda upplevelserna (glädje, insikt, uttrycksmöjligheter och ett rikare liv).217 Denna begreppshantering är inte teoretiskt korrekt och kommer inte att användas fram-över, men det är förmodligen den rimligaste tolkningen av riksdagens uppfatt-ning. En trolig orsak till yttrandet är att man har velat markera kraftfullt att det finns värden i den kulturella verksamheten som inte har direkt med dess effekter på samhällsekonomin att göra.

Deontologi och teleologi

Godhet -en – positivt men osexigt begrepp, i motsats till ondska. Det mest rationella sättet att försäkra sig om att Godheten alltid segrar är att bestämma sig för att det som segrar alltid är det Goda.

Nusvensk ordlista218

Den mest grundläggande normativa frågan är vad för slags företeelser som kan vara värdefulla. Svaret är öppet. Teoretiskt skulle det kunna vara möjligt att anse att det ytterst värdefulla är precis vad som helst. Det finns dock flera vägar att ruta in den möjliga mångfalden av normativa värdefilosofier.

En första viktig distinktion handlar om förhållandet mellan det rätta och det goda. ”Rätt” är i detta sammanhang benämning på den värdeegenskap som en handling får om den sker i enlighet med principer som följer ur, eller anges i, en etik. ”Godhet” är den egenskap som situationer och tillstånd har som är värdefulla enligt den etik som är aktuell. Båda begreppen har sin plats i de allra flesta (alla?) icke-nihilistiska etiker. Men vilket som kommer ”först” är en klassisk vattendelare inom den praktiska filosofin. Förenklat innebär frågan huruvid handlingar blir rätt därför att de genomförs för att åstadkomma det goda, eller om tillstånd och situationer får sin godhet av att de tillkommit på rätt sätt.219 Den första inställ-ningen kallas teleologi eller konsekvensetik, den senare deontologi eller pliktetik. När de kommunala kulturpolitikerna får ta ställning till övergripande påstå-enden om konsekvens- och pliktetik så är det ingen tvekan om att det är deontologin som vinner flest anhängare.220 Nio av tio menar att det finns vissa fri- och rättigheter som politiken aldrig får kränka, oavsett konsekvenserna i det enskilda fallet medan endast en tredjedel så många instämmer i att rätt politik är alltid den som leder till det bästa resultatet. Hur man når dit är mindre viktigt.

217 Matthew Kieran (2001) s217: For we value such activities, watching sport or engaging with art, by virtue of the general ends they realize. Of course, we do not value them in purely instrumental terms, for the means involved in art partly constitute and shape the nature of the ends. Nonetheless, the value of art must be cashed out in terms of the ends realized. Thus the inherent value of art is a distinct form of instrumental value. Jfr William K Frankena (1972) s75f om kontributiva värden – företeelser som är goda för att de bidrar till det intrinsikalt goda livet. 218 Ordfront magasin (2002 nr9) 219 Jfr Philip Pettit (1996)The distinction between promoting and honouring a value s30ff. 220 Här skall genast sägas att man i efterhand kan rikta kritik mot den onödigt hårda formuleringen av det teologiska påståendet och därmed misstänka att vissa konsekvensetiskt lagda respondenter dragit sig för att instämma. Det deontologiska påståendet ger stora möjligheter att kombinera en mycket begränsad pliktetik med stora doser konsekvensetik, medan det teleologiska mer eller mindre exkluderar en alternativ uppfattning (vilket förvisso inte avskräckt 27 procent från att instämma i båda påståendena).

83

Politikernas kulturkonsumtion verkar ha ett samband med både inställningen till teleologi och deontologi såtillvida att de som konsumerar mindre kultur har en större benägenhet att instämma i det konsekvensetiska påståendet, liksom äldre, lågutbildade män.

Partiskillnaderna är små om man studerar resultatet av påståendena var för sig, möjligen finns det bland centerpartister och moderater fler konsekven-setiker. Men när vi lägger politikernas svar på de båda påståendena över var-andra så märker vi att de många konsekvensetikerna hos Moderaterna och Centern i stor utsträckning instämt i båda påståendena, och att de flesta ”rena” konsekvensetiker återfinns i Vänstern och att andelen i övriga partier är närmast försumbar. Flest renodlade pliktetiker har Miljöpartiet och Kristdemokraterna. Yngre, högutbildade och aktiva kulturkonsumenter är oftare rena deontologer medan den enda signifikanta personegenskap som kan förknippas med en rent teleologisk uppfattning är manligt kön. De som djärvt försöker kombinera en deontologisk och teleologisk uppfattning är främst äldre och lågutbildade moderater och socialdemokrater.

Tabell 12: Deontologi och teleologi

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R2j

75 20 5 Deontologi: Det finns vissa fri- och rätt-igheter som politiken aldrig får kränka, oavsett konsekvenserna i det enskilda fallet! 89 11

+Fp M –Mp V

Kulturaktiv, inflyttad P E S

0 ,02 ,03

12 32 56 Teleologi: Rätt politik är alltid den som leder till det bästa resultatet. Hur man når dit är mindre viktigt!

29 71

+ M C – Mp V

Äldre, lågutbildad, kulturpassiv, man

P E S

,02 ,02 ,03

Deontologi Ja Nej Teleologi

Ja Komplex 27

+ M S – Mp V Äldre, lågutbildad

Teleolog 2 + V Kd – S M

Man

Nej Deontolog 62

+Mp Kd – M C Yngre, högutbildad, kulturaktiv

Varken eller 9 + Mp V – C Fp Kulturpassiv

Kommentar: tabellen visar hur kommunala kulturpolitiker ställer sig till allmänna påståenden om deontologi och teleologi. I tabellens nedre del redovisas siffror för dem som svarat 6,5 eller 4 på en skala från 6 ”Instämmer helt” till 1 ”Inte alls”, som antas vara anhängare av endera inriktningen, och de som svarat 3,2 eller 1 som antas vara motståndare till de påståenden som citeras i tabellen. Båda påståendena stod under rubrikfrågan: Hur ställer du dig till följande påståenden om de grundläggande värden som bör styra politiken? Begreppen ”deontologi” och ”teleologi” förekom inte i frågeformuleringen.

Intrinsikalitet När vi försöker bestämma värdenas art måste vi även skilja mellan värden av olika rang. Ett klassiskt exempel är analogin med pengar, som ju får sitt värde av att man kan köpa saker för dem. Pengarna har ett instrumentellt värde till exempelvis tvål, som är instrumentell i förhållande till vår hygien, som i sin tur

84

är instrumentellt värdefull i förhållande till ett långt och hälsosamt liv. Så kan en lång kedja av instrumentella värden byggas upp. Om man inte är fast i ett cirkelresonemang når man till slut en ändpunkt, ett värde som saknar instrumentalitet och därmed är värdefullt i sig. Värden av denna typ kallas i fortsättningen intrinsikala värden. Till de instrumentella värdena kommer vi att återvända i ett senare avsnitt.

När man letar intrinsikala värden i kulturen söker man i första hand efter situationer, företeelser eller plikter som är värdefulla i sig och som är påbjudna att uppnå eller följa. I upplevelse- eller preferenstillfredsställelseorienterade etiker ligger det intrinsikalt värdefulla i någon mening hos individer (personal-ism/internalism). Det är upplevelsen – och inte det upplevda – som är intrinsikalt god. Men med en liten modifiering kan man knyta an kulturen till det intrinsikala genom att skilja på olika upplevelser med avseende på ursprung, i detta fall kulturella och estetiska upplevelser. Med en kvalitativ hedonistisk grund är dessa lustupplevelser mer intrinsikalt värdefulla än andra simplare dito, som till exempel kan härröra från god mat och sex.

Vid sidan av de internalistiska221 teleologiska värdena finns även tänkbara externalistiska värden inom ramen för objective list-theory.222 Att ett värde är externalistiskt betyder att det inte behöver finnas någon automatisk koppling mellan värdereceptorns223 upplevelser av värdefullhet och det faktiska värdet.

Kunskap och bildning kan ha sådana egenvärden. Att det man tror sig veta om världen verkligen är sant (oberoende av om man någonsin får veta hur det egentligen ligger till) kan av vissa ses som ett intrinsikalt bättre tillstånd än att leva på falska premisser. I bildningsbegreppet ligger tanken på att utvecklas som människa och förstå världen på ett bättre sätt. Också detta kan anses som ett intrinsikalt värde, även om det är uppenbart att ökad visdom inte alltid leder till ett lyckligare liv för den vise. Både kunskaps- och bildningsvärdena är relevanta i kulturpolitiken. Den rakaste kopplingen finns i stödet till studieförbunden, men även i till exempel biblioteksverksamheten, museerna och musikskolan finns folk-bildande ambitioner med i bilden.

Kulturen kan också tillmätas intrinsikala värden i förhållande till en icke-personell värdereceptor. Det skulle kunna ses som ett egenvärde för ”Kom-munen” att ha ett rikt kulturliv. Lite åt det hållet vetter en del av kulturminnes-vården. Mycket av det som vårdas och bevaras i museernas magasin kommer aldrig att upplevas som värdefull för någon enskild individ. Denna verksamhets värde tillkommer istället ”Kulturhistorien” eller ”Landets”, ”Kommunens”, ”Bygdens” etc kulturhistoria, det vill säga socialt konstruerade entiteter. Det är också teoretiskt tänkbart att viss kommunal kulturverksamhet sker i syfte att intrinsikalt gagna Gud. Stöd till religiösa verksamheter kan ha underströmmar av detta tankesätt. Kultur är något så fundamentalt mänskligt att dess eventuella värde för djuren här kan förbigås utan betänkligheter.

221 Se även s64 222 Se vidare nedan s87 223 Värdereceptorn är den det värdefulla är värdefullt för, ”den gynnade”. Se vidare nedan kap8.

85

Tabell 13: Externalism, internalism och intrinsikalitet hos kulturella värden

Del 1: Instämmer mest i: Alla Partier Positiva egenskaper R2j Externalism: – Konst och kultur kan vara bra för en individ, även om den inte inser eller upplever det!

46 + Mp Fp Kulturaktiv, högutbildad, (religiös)

Internalism: – Vad som är bra konst och kultur kan bara den enskilde individen avgöra!

54 + M C Kulturpassiv, lågutbildad (ej religiös)

P E S

,01 ,03 ,04

Del 2: Vissa företeelser kan vara värdefulla i sig – andra är enbart värdefulla instrumentellt – alltså för att de åstadkommer goda konsekvenser – t ex upplevelser, nytta kompetens, ekonomiska vinster etc. Hur ser du på följande företeelser med kulturanknytning?

Svarade ”Värdefullt i sig” (– inte konsekvenser) Värde-fullt i sig

Både och Konse-kvenser Partier Positiva egenskaper R2j

Konst 37 57 6 + Fp M – Mp S

Invandrare, äldre, högre klass idag

P E S

0 ,01 ,01

Bildning 30 64 6 + Fp M – Mp Kd

Äldre, man, inflyttad, ej arbetare, lågutbildad

P E S

,01 ,02 ,03

Bevara kulturarvet 33 61 5 + Fp M

– Mp Kd

Invandrare, äldre, högre klass idag, lågutbildad, man

P E S

,01 ,01 ,03

Kommentar: Del 1 – Under ingressen Nedan följer några parvisa påståenden om värden i konst och kultur. Ange vilket du instämmer mest i för varje par! fick kulturpolitikerna ta ställning till de alternativ som citeras i tabellen. I tabellen redovisas andelen svarande, som valt respektive alternativ. Begreppen ”Externalism” och ”Internalism” stod inte i frågeformuleringen. Del 2 visar hur kommunala kulturpolitiker ställer sig till intrinsikalitet hos värden i kulturpol-itiken. På frågan som står citerad i tabellen fick politikerna fem svarsalternativ för respektive ”företeelse med kulturanknytning” (”Konst”, ”Bildning” samt ”Bevara kulturarvet”) av vilka tre redovisas i tabellen – ”Värdefullt i sig”, ”Både värdefullt i sig och pga goda konsekvenser” (”Både och”) samt ”Endast värdefullt pga goda konsekvenser” (”konsekvenser”). ”Vet ej”- svaren betraktas som internbortfall, och i denna tabell har även svaren ”Saknar värde” utgått, inte för att de saknar teoretisk relevans utan för att andelen av de svarande som valde detta alternativ i alla tre fallen var lägre än 5 promille.

Kulturpolitikerna tycks vara någorlunda jämnt fördelade mellan externalister och internalister med avseende på värden i kulturpolitiken. Flest externalister, det vill säga företrädare som instämmer i påståendet att Konst och kultur kan vara bra för en individ, även om den inte inser eller upplever det, återfinns i Miljöpartiet och Folkpartiet, och hög kulturkonsumtion, hög utbildning samt religiositet tycks ha en positiv inverkan. Moderater och centerpartister är de som mest in-stämmer i att Vad som är bra konst och kultur kan bara den enskilde individen avgöra.

Folkpartister och moderater är de som oftast instämmer i att konst, bildning och bevarandet av kulturarvet enbart har ett värde i sig. Äldre lågut-bildade män i de högre klasserna verkar också stödja denna linje. Intressant att notera är att invandrare oftare betonar kulturarvets egenvärde och de låg-utbildade bildningens. Miljöpartisterna är genomgående de främsta opponent-erna till tanken om kulturens egenvärde.

86

Lägg märke till att resonemanget ovan om instrumentella värden i allmänhet följer teleologiska principer med en eftersträvansvärd konsekvens som det intrinsikala värdet. Med en deontologisk grundhållning kan värdet emellertid fortplantas i andra riktningen. Om ett tillstånd, som på ett intuitivt plan kan uppfattas som felaktigt, uppkommit genom en serie handlingar som genomförts inom ramen för de etiska principerna, har detta tillstånd ändå ett värde i jämförelse med andra tillstånd som inte uppkommit på rätt sätt. Dessa slags värden kan kallas för transitiva värden.224 Ett typexempel på vad som skulle kunna vara transitivt värdefulla situationer (beroende på vilken etisk skola man tillhör, givetvis) är de som uppkommit genom lagliga transaktioner på den fria marknaden.

Att tillmäta kulturen ett intrinsikalt värde inom ramen för en deontologisk etik är naturligtvis också fullt möjligt. Att producera eller konsumera kultur skulle av någon anledning kunna vara en plikt, och den verkställda plikten medför goda tillstånd och produkter. Mer sannolik är nog emellertid uppfatt-ningen att kulturproduktion och konsumtion mindre är en plikt än aktiviteter som är tillåtna inom ramen för en vidare deontologisk etik. Detta medför att det värde som kulturen har följer av dess regelenlighet, och är därmed transitivt.

Ett exempel på deontologiska principer som kulturen skulle kunna tänkas ha att förhålla sig till är de mänskliga fri- och rättigheterna. I denna tradition finns en mängd plikter som människan av princip inte får överskrida i det att en annan människas rättigheter (till liv, hälsa och egendom etc) riskerar att kränkas. I vårt samhälle är det lättast att iaktta denna syn bland hängivna marknads-liberaler. Kultur som uppstått inom ramen för den fria marknadens regelverk får ett värde som den kultur saknar som är beroende av till exempel offentliga marknadsinterventioner.225

Det finns även två slags värden som kan ses som varianter av det direkt instrumentella. Inherenta värden är av ett sådant slag att upplevelser av förete-elser som har dessa värden är intrinsikalt goda. Kontributiva värden är sådana som bidrar till det intrinsikalt goda livet, som alltså får sitt värde genom att vara ett medel eller en beståndsdel i ett större sammanhang.226 Att kultur och konst skulle kunna tänkas utgöra sådana bidrag är fullt möjligt. Om man betänker att en företeelse samtidigt kan ha intrinsikala, kontributiva och instrumentella värden (det sistnämnda kanske rent av till flera olika andra intrinsikala värden) kommer man slutligen till en punkt när man tvingas väga ihop alla dessa värden. Helgar det intrinsikalt goda målet de medel som samtidigt bidrar till något negativt värde på annat håll? Summan av företeelsens värden kallas dess finala värde.227 Efter dessa utläggningar är vi redo att närma oss pudelns kärna, det intrinsikala värdets substans.

224 Jfr Robert Nozick (1986) kap7 om principer för rättvisa innehav, förvärv och överföring 225 Jfr Kultur – Av Egen Kraft! Kultur en sysselsättning för finsmakande politiker eller gemene man? (2002)Endast genom en frihet från politikers subjektiva värderingar kan kulturen blomstra på kulturens villkor. Att kollektivt och politiskt besluta över kultur är omoraliskt. Vi vill värna en fri kultur – därför måste kulturen befrias från dess politiska bojor. 226 William K Frankena (1972) kap5 227 Ibid s76f

87

Värdesubstans Den kanske mest lättgripbara teorin om vari värden består är den etiska hedonismen.228 Här tillmäts positiva upplevelser (som kan vara lust, njutning, lycka, angenäma tillstånd etc) intrinsikalt värde medan negativa upplevelser (kan vara olust, smärta, oangenämhet etc) är något intrinsikalt ont.229 Hedonister finns i en kvalitativ och en kvantitativ variant. De senare anser att det är den totala lustupplevelsen som sätter det intrinsikala värdet medan de förra skiljer mellan olika typer av njutning där vissa är mer värdefulla än andra. 230

Andra håller före att det endast är preferenstillfredsställelse som är gott i sig (preferentialism), det vill säga att människor får som de vill. Det värdefulla kan ligga i känslan av tillfredsställelse i att få sina önskningar uppfyllda (intern-alism), eller vara av mer principiell karaktär och förekomma även när känslan av tillfredsställelse inte infinner sig (externalism). I det sistnämnda fallet är till exempel den felaktiga tron att en preferens är tillfredsställd ett falskt värde, även om sanningen aldrig kommer att uppenbaras. I extremfallet anses till och med tillfredsställandet av en döds preferenser vara värdefullt. Tanken att upp-fyllandet av människors upplevda och uttryckta efterfrågan är det ytterst goda har av naturliga skäl anammats av marknadsekonomiskt inriktade ideologier.

I kritiken mot dessa typer av preferentialism framförs ofta argumentet att det inte kan ligga något värde i att vissa typer av önskningar uppfylls, för att de till ex-empel är illvilliga eller orättmätiga. Svaret blir inte sällan att de preferenser vars tillfredsställelse är intrinsikalt värdefulla inte alls behöver vara identiska med (alla) de preferenser som individer faktiskt upplever att de har. Istället skall be-stämningen av preferenserna utgå från mer upplysta, eller objektiva, positioner och handla om individernas ”verkliga intressen” givet att de har fullständiga kunskaper om situationen och dylikt. Det kan också handla om att begränsa de värdefulla preferenserna till dem som direkt berör den egna situationen, preferenser som är fullständigt rationella, etc.231

Både hedonismen och preferentialismen är monistiska teorier i den men-ingen att de intrinsikala värdena endast är av ett slag. Men det är självfallet också möjligt att ha en pluralistisk värdefilosofi. I konsekvensetiska samman-hang handlar det oftast om att komplettera hedonismen och preferentialismen med en eller flera andra slags värden, som normalt inte faller in under dessa. På så vis får man en lista av värden – Objective list theory. Här är det möjligt att lägga in vilka värden som helst, men ett av dem måste vara externalistiskt, det

228 Den etiska hedonismen, där lusten är det intrinsikalt goda, skall skiljas från den psykologiska dito, som hävdar att människans handlingar de facto styrs av strävan efter lustkänslor. I ett deskriptivt perspektiv upphör skillnaden. 229 Jfr t ex Torbjörn Tännsjo (1998) kap5 230 It is better to be a human being dissatisfied than a pig satisfied; better to be Socrates dissatisfied than a fool satisfied. John Stuart Mill 1993 s148, jfr Bengt Brülde (1998) s33 om ”’vaule-for-affecting features’ of experiences besides pleasantness and unpleasantness”. 231 Ibid s38

88

vill säga vara något annat än hedonism eller preferentialism.232 Exempelvis kan kunskap och ökad kunskap tillmätas egenvärde, även om bäraren av kunskapen inte ”känner av” detta värde.

Den objektiva teorin skulle kunna ses som en mellanposition mellan kon-sekvensetiska och pliktetiska värdefilosofier. Med en deontologisk utgångs-punkt bestäms värden, det goda, av dess ursprung. Det finns lagar och regler, plikter eller dygder som anger vad som är rätt och fel. Det goda får sitt värde genom att ha uppkommit på rätt sätt.

Precis som för den objektiva teorin kan man tänka sig en rad olika former av pliktetiker. På en rudimentär nivå finns till exempel våra intuitioner. Vi kan upptäcka dem genom att se på det klassiska exemplet med personen som först anammar hedonismen som vettig, men sedan tvekar vid beslutet att stycka en levande person för att genom organtransplantation rädda livet på flera andra. Om argumentationen förs i konsekventialistiska termer är allt gott och väl, men inte sällan dyker till slut argumentet ”men man får ju inte döda” upp, utan hänvis-ning till någon speciell auktoritet eller lära. Det är här frågan om en basal intuitionism som tar över hedonismen.233

Estetik – värdesubstans i kulturen För att konkretisera frågan om värdesubstans i konst och kultur skall vi här koncentrera oss på estetiken. Begreppet estetik har skiftat i betydelse, från läran om förnimmandet över läran om det sköna till läran om konstens väsen (filosofisk estetik).234 I detta sammanhang är det värden inom konsten som är intressant.

Det är lätt att se att estetisk värdefilosofi bildar en parallell till den vanliga etiken. Det mesta av det som sagts om vad som är gott och rätt när det gäller handlingar kan översättas till vad som är gott och rätt inom konsten. Meta-etikens frågor om värdenas ontologiska beskaffenheter och ursprung, värde-utsagornas semantiska betydelse och värdens kunskapsteoretiska ställning är lika relevanta, liksom frågor om uttolkningsföreträde, värdesubstans etc. Frågan är bara om det är samma principer som är giltiga i estetiken som i etiken. Det är till exempel fullt möjligt att förfäkta åsikten att värden i etiken har objektiv existens medan värden i estetiken är helt individrelativa – en fråga om smak. I förhållande till Habermas distinktion skulle estetiken då höra hemma i den privat-moraliska sfären. Oavsett svaret utgör även en persons estetiska värderingar motiv för handlingar. Det kan röra sig om val mellan handlingsalternativ där olika

232 On the Objective list Theory, certain things are good or bad for us, even if we would not want to have the good things or avoid the bad things. Here again, there are different versions. The good things might include the develop-ment of one’s abilities, knowledge, and the awareness of true beauty. The bad things might include sadistic pleasure, being deceived, and loosing liberty, or dignity. Derek Parfit (1984) s4, jfr Bengt Brülde (1998) s45ff. 233 It may well be that some intuitions are as sound moral beliefs as we shall ever get. Others, however, clearly are not, and there are no internal marks distinguishing the first from the second. Intuitions, despite the misleading suggestion in their name of a special sort of perception into moral reality, are just beliefs. Some of those beliefs have been drummed into us in our youth by figures of authority, and are no more reliable than those figures were. Some are social taboos that, if we understood the origin, we should see are now obsolete. Some are edicts of the perhaps unfortunate super-ego that emerged from our private battle with our own aggression. James Griffin (1997) s3, jfr Jonathan Dancy (1997). 234 Filosofilexikonet 1993 s142

89

estetiska värden spelar in eller mellan alternativ där estetiska värden står i konflikt med andra värden.235

Ett konstverks värden kan bedömas på olika plan lite beroende på hur man betraktar dess funktion. Här tas tre viktiga aspekter upp, vi kan kalla dem estetiska värdedimensioner.236 Den första dimensionen handlar om avsikten med ett konstverk. Som bedömare kan man värdera det syfte konstnären hade när konstverket färdigställdes. Ju bättre intentioner desto högre värde har konstverket.

Dimension nummer två handlar om konstens ”effektivitet” i förhållande till denna avsikt. Ett konstverk får ett högre värde om det lyckas förmedla konstnärens syfte på ett verkningsfullt sätt. Här spelar det konstnärliga hantverket en stor roll. Ett ytligt konstverk kan värderas högt till följd av sitt skickliga utförande medan ett verkligt djupsinnigt och betydelsefullt anses sämre på grund av sitt taffliga framställningssätt.

En tredje estetisk värdedimension handlar om vilka upplevelser konsten väcker hos publiken. Ett konstverk kan skapa värdefulla upplevelser som inte alls var vad konstnären avsåg, och därmed bli oavsiktligt värdefullt. Kända exempel är de tavlor som målats av en apa som fick beröm bland konstkritiker, och när en treårings teckningar rönte uppskattning på en utställning i Århus.237 Exakt vilka konstnärliga syften och vilka publikupplevelser som skall anses värdefulla är naturligtvis föremål för etiska överväganden. Därefter har man att ta ställning till om de sammantagna egenskaperna också ger konsten ett total-värde eller om de olika dimensionerna konsekvent måste betraktas var för sig.

Det kan här tyckas uppenbart att konstverkets förmåga att skapa upp-levelser är ett instrumentellt värde till de värden själva upplevelserna utgör. Det förutsätter dock att man gör en strikt uppdelning mellan konstverk och upplevelse, vilket inte är självklart. En sannolikt inte ovanlig inställning är, till exempel, att estetiska upplevelser kan ha olika intentionsdjup.238 Intryck som är lika starka eller lika lustfyllda kan ha olika grad av underbyggnad i form av bakgrundskunskap och helhetsförståelse. I en värdefilosofi har man att ta ställning till om ”djupare” upplevelser skall värderas högre än ”grunda”. Om så är fallet tillmäts i förlängningen konstverk som förmår skapa djupa upplevelser ett högre estetiskt värde.

235 Jft Göran Sörbom (1974) s70ff 236 Indelningen nedan är delvis inspirerad av frågorna hos Hugo Anthony Meynell (1997) s46ff. 237 Aftonbladet (13 april 2003) 238 Göran Sörbom (1974) s94f

90

Kulturpolitikerna och estetiken

Konst kommer av kunnande, kunskap. Kultur kommer av odling, bildning. Jfr sk modern konst som jag och många med mig betraktar som avgrundsdjup brist på kunskap

Kulturpolitiker (m), Skåne

För att få en uppfattning om de kommunala kulturpolitikernas syn på värde-substans i konst och kultur konstruerades en fråga som tänktes fånga upp deras hållningar genom ett mycket konkret exempel. De uppmanades att ta ställning till fem alternativa kriterier för bedömning av det värdefulla hos ett konstverk vid införskaffandet av ett offentligt konstverk till kommunen. Tanken med fråg-an var att de skulle lyfta sig från sin privatmoral-estetik och bedöma frågeställ-ningen ur ett politiskt-etiskt perspektiv. Politikernas svar redovisas i Tabell 14.

Huvudintrycket när man analyserar politikernas svar är att politikerna överlag använder ett flertal kriterier i sina estetiska bedömningar, vilket i sin tur kan antas spegla en allmän pluralistisk inställning till frågor om värdesubstans i kulturpolitiken. De estetiska kategorierna syfte, effektivitet och upplevelser operationaliserades till Konstnärens avsikt med verket, Hantverkskvaliteten hos konstverket respektive Vilka upplevelser du tror att en bred publik skulle få av konst-verket. En majoritet av kulturpolitikerna uppgav att de skulle ta hänsyn till alla dessa kriterier vid en bedömning.

Den breda publikens upplevelser värderas högst av socialdemokrater och moderater. Centerpartister är de som oftast framhåller hantverkets betydelse medan vänsterpartister och kristdemokrater i högre grad än andra anser att konst-närens syfte bör tas i beaktande. Kvinnor instämmer i högre grad i alla de upp-räknade alternativen. Religiositet verkar vara en egenskap som leder till ökat stöd för hantverkskriteriet och mindre intresse för den breda publikens upplevelser.

I enkäten gavs ytterligare två alternativa kategorier för värdebedömning av konstverk: Dina egna omedelbara intryck samt Vilka bedömningar som konstvetare och andra experter gör av konstverket. Att politiker väljer att lita till sin egen upplevelse eller att konsultera experter ger i och för sig ingen mer information kring deras inställning i fråga om syfte, effektivitet och upplevelser, men de bidrar till att analysera politikerna inställning i en ännu mer allmän estetisk fråga: den om huruvida det värdefulla hos ett konstverk ligger hos publiken eller i själva konstverket. När man svarar att det är de egna intrycken eller den breda publik-ens upplevelser som är avgörande ligger värdet hos betraktaren, medan hant-verkskvaliteten, konstnärens ursprungliga avsikt (som på något sätt finns ned-lagt i konstverket) liksom expertbedömningen, indikerar ett synsätt där det värde-fulla bor i konsten.

Hela 79 procent av politikerna har satt någon av upplevelsekategorierna som den viktigaste faktorn i sin bedömning. Skillnaden mellan partierna är små: Moderaterna hade flest anhängare av den uppfattningen, 83 procent, jämfört med 75 i Folkpartiet. Kulturaktiva från de högre samhällsklasserna är de som allra mest litar till sitt eget omdöme medan äldre, högutbildade och invandrare är de som är mest positiva till experternas bedömningar.

91

Tabell 14: Värdesubstans i estetiken

Om du skulle bedöma det värdefulla hos ett konstverk, till exempel vid införskaffandet av ett offentligt konstverk till kommunen, i vilken grad skulle du då ta hänsyn till följande faktorer: Del 1 Viktig-

ast Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R2j

30 57 13 1. Konstnärens avsikt med verket 8

65 35

+ V Kd – M Mp

Kvinna, invandrare P E S

,01 ,02 ,03

58 38 4 2. Hantverkskvaliteten hos konstverket 7

85 15

+ C M – Mp V

Religiös, kvinna, låg utbildning

P E S

0 ,02 ,02

59 36 5 3. Vilka upplevelser du tror att en bred publik skulle få av konstverket

47 85 15

+ M S – Mp Fp

Kvinna, ej religiös P E S

0 ,04 ,04

57 41 2 4. Dina egna omedelbara intryck 32

88 12

+ Mp Fp – S Kd

Högre klass idag, kulturaktiv

P E S

0 ,01 ,01

14 53 33 5. Vilka bedömningar som konstvetare och andra exp-erter gör av konstverket

3 39 61

+ Fp Kd – Mp V

Äldre, högutbildad, invandrare, kvinna (högre klass förr)

P E S

0 ,04 ,03

Del 2 Korrelationer: Pearsons r Faktoranalys 1 2 3 4 Dim1 Dim2 1. Avsikt – 0,69 0,08 2. Hantverk 0,23 – 0,52 0,55 3. Bred publik 0,11 0,19 – 0,40 0,27 4. Egna intryck 0,04 0,21 0,05 – -0,12 0,86 5. Experter 0,27 0,19 0,10 -0,09 0,76 -0,23

Kommentar: tabellens andra del består dels av en korrelationsmatris där de inbördes samband-en mellan de 5 svarsalternativen anges, dels av en varimaxroterad faktoranalys av alternativen. Två dimensioner redovisas där förklaringskraften var för den första 30 procent och för den andra 24 procent. (Eigenvalue = 1,51 respektive 1,19).

I den faktoranalys som redovisas i Tabell 14 syns att de underliggande empir-iska dimensioner som kan anas i politikernas svar i första hand grundas på in-ställningen till de egna omedelbara intrycken som värdemätare. Bland partierna är det folkpartister som allra mest litar till det egna omdömet, centerpartister minst. Och det är därmed också uppenbart att uppdelning mellan värde i konst-verket och värde i upplevelser inte är någon tydlig sorteringsprincip hos de flesta politiker. I korrelationsanalysen framgår visserligen att det starkaste sambandet mellan några av de fem värdebedömningskriterierna är det mellan expertbedöm-ning och konstnärens avsikt,239 och det är också en positiv inställning till dessa båda kriterier, plus hantverkskvaliteten, som utgör basen i den första faktorsdim-ensionen (Dim1). Men samtidigt ser vi att även den breda publikens upplevelser korrelerar positivt med Dim1, vilket gör att den empiriska dimensionen knappast kan betraktas som sammanfallande med någon teoretiskt renodlad dimension.

239 Pearsons r = 0,27

92

Att den andra dimensionen verkar ha kopplingen mellan de egna omedelbara intrycken och hantverkskvaliteten240 som tyngsta komponent antyder också en alternativ uppdelningsprincip. Kanske kan man spekulera i att det handlar om förhållandet till en mer auktoritetsbetonad konstvetenskap kontra en mer individualistisk estetik där hantverkskvaliteten står för en mer gripbar egenskap som är lättare att bedöma för lekmannen.

Så många som var fjärde politiker menar att man skulle ta hänsyn till hant-verkskvalitet, men inte konstnärens syfte i den aktuella situationen. Om dessa anser att det finns någon annan kvalitet i ett hantverk än konstnärens förmåga att använda det för att åstadkomma sitt syfte får bli en obesvarad fråga. Att sambandet med kriteriet konstnärens avsikt241 är aningen starkare än det med egna intryck indikerar ändå att hantverkskvalitet, som operationaliserat kriterium för effektivitet, inte saknar validitet. För övrigt är de kommunala kulturpolitikernas personliga egenskaper överlag viktigare för vilka estetiska hållningar de har än vilket parti de tillhör.

Finkultur och populärkultur Distinktionen mellan finkultur och populärkultur kan, i Mangsets termer, sägas handla om det kvalitativa kulturbegreppet kontra det utvidgade kulturbegreppet minus det kvalitativa.242 I uppdelningen ligger det alltså inte bara en uppfattning om att intentionsdjupa estetiska upplevelser är värdefullare än andra, där finns också en underförstådd värdekognitivism. Man tror sig veta att kulturens värden är högre inom de kulturaktiviteter som inräknas i finkulturen och att dessa värden inte är tillgängliga för andra än en kunnig elit. Majoriteten saknar förmåga att till-godogöra sig finkulturen och får nöja sig med populärkulturen, men genom upp-lysning och utbildning kan även dessa få upp ögonen för de djupare värdena. I resonemanget finns en skillnad mellan att uppfatta att konst och kultur har ett visst värde och att själv uppleva det. Även den som normalt är konsument av pop-ulärkultur kan uppfatta finkulturen som mer värdefull, även om man inte personligen tror sig kunna tillgodogöra sig det värdet (om man är externalist).243

Lämnar man det normativa språket är det självfallet också möjligt att skilja mellan fin- och populärkultur som två olika grupper av kulturaktiviteter baserade på kulturkonsumenternas sociala förhållanden. Att olika sociala grupper och klasser har olika kulturvanor är lätt att se, och man kan förmod-ligen hitta sociologiska förklaringar till förhållandena, i termer av identitet, inkludering/exkludering, status etc. I båda perspektiven kan företrädarna för

240 Pearsons r = 0,21 241 Pearsons r = 0,23 242 Se ovan s20 243 Jfr Carolyn Korsmeyer (2001)s193: why do we sometimes find ourselves actually preferring things we suspect are in bad taste, changing channels from a concert of classical music by a composer we admire to a cop show, for example? Probably many of us genuinely like certain movies, songs, dances that we acknowledge are not of the highest merit. While aesthetic taste is linked to both quality and pleasure in art, clearly there can be a split between acknowledged high quality and actual appreciative pleasure.

93

finkulturen ha intresse av att distansera sig från populärkulturen. Både estetiska och politiska argument kan anföras i det syftet.244

Skall man i den kommunala kulturpolitiken satsa på fin- eller populär-kultur? För kommunpolitikerna ställs här två slags värden mot varandra: kulturens eventuella kvalitet och medborgarnas preferenser.

Tabell 15: Finkultur och populärkultur

Del 1 Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R2j

16 38 46 Finkultur har högre kvalitet, som kultur betraktat, än populärkultur 40 60

+ Fp M – Mp V

Äldre, högre klass idag, högre klass förrt+, religiös

P E S

,03 ,07 ,08

9 39 52 Kommunen bör satsa på fin-kulturen i högre grad än på populärkulturen 31 69

+ Fp M – S C

Äldre, högre klass idag, religiös, ej arbetare, kulturaktiv, högutbildad, högre klass idag

P E S

,03 ,11 ,11

16 47 37 Man borde satsa mer på pop-ulärkulturen eftersom det är det folk egentligen vill ha 41 59

+ C S – Mp Fp

Lågutbildad, kultur-passiv, arbetare, (lägre klass förr)

P E S

,02 ,10 ,11

Del 2 Finkultur har högre kvalitet Ja Nej Satsa mer på pop-ulärkulturen

Ja

Opportunist 16 +KD M – Mp V

Högre klass idag, lågutbildad, kulturpassiv

Populist 24 + S C – Mp Fp

Lågutbildad, kulturpassiv, lägre klass idag, ej religiös

Nej

Elitist 25 +Fp M – S C

Äldre, högutbildad, högre klass idag, kulturaktiv, högre klass förr

Pluralister 35 + Mp V – M Fp

Yngre, svenskfödd, lägre klass idag, högutbildad, kulturpassiv

Kommentar: Tabellens Del 2 är en fyrfältstabell som grundar sig på det första och tredje påståendet i Del 1. Exempelvis ser vi att 16 procent av alla svarande instämde i båda påståendena. Redovisning av partitillhörighetens och personegenskapernas betydelse i Del 2 motsvarar den i standardtabellerna men här är den beroendevariabeln dikotomiserad. Fyra av tio kulturpolitiker anser att finkultur har högre kvalitet, som kultur betraktat, än populärkultur. 56 procent av folkpartisternas instämmer i påståendet att jäm-föra med endast 33 i Vänsterpartiet. Äldre och religiösa politiker från de högre samhällsklasserna och de som är aktiva kulturkonsumenter föredrar också finkulturen. På frågan om man borde satsa mer på populärkulturen eftersom det är det

244 Herbert J Gans (1999)s19 har sammanfattat kritiken mot populärkulturen de senaste tvåhundra åren och funnit fyra huvudteman: 1. The negative character of popular culture creation. Popular culture is undesirable because, unlike high culture, it is mass-produced by profit-minded entrepreneurs solely for the gratifications of a paying audience. 2. The negative effects on high culture. Popular culture borrows from high culture, thus debasing it, and also lures away many potential creators of high culture, thus depleting its reservoir of talent. 3. The negative effect on the popular culture audience. The consumption of popular culture content at best produces spurious gratifications, and at worst is emotionally harmful to the audience. 4. The negative effects on the society. The wide distribution of popular culture not only reduces the level of cultural quality -- or civilization -- of the society, but also encourages totalitarianism by creating a passive audience peculiarly responsive to the techniques of a mass persuasion used by demagogues bent on dictatorship.

94

folk egentligen vill ha svarar ungefär lika många ja, men sambandet mellan de två är så gott som obefintligt.245 Här är det centerpartister som oftast ger ett jakande svar (47 procent instämmer) medan miljöpartister är mest skeptiska (28 procent). Låg-utbildade och arbetare med lägre kulturkonsumtion går oftare på denna linje.

Den vanligaste kombinationen av svar på de båda påståendena, som 35 procent instämde i, är att anse att finkultur inte har högre kvalitet än populär-kultur, men att man inte för den skull skall satsa mer på det senare. Särskilt i de icke-borgerliga partierna är denna uppfattning dominerande. Yngre, svenskfödda, som inte tillhör de översta samhällsskikten men som är högutbildade är de som in-stämmer mest i kombinationen. En tolkning av positionen är att man visserligen inte rankar finkulturella uttryck högre än populärkulturella men att man menar att det är finkulturen som är mest i behov av offentligt stöd. Ett motiv kan vara att generera mångfald. Jag har därför valt att kalla denna grupp för pluralister.

Den näst vanligaste positionen bland de svarande (25 procent), särskilt i Folkpartiet och i Moderaterna, är att finkultur både har högre kvalitet och bör satsas på. Här är det ingen tvekan om vad som bestämmer kulturens värde. Äldre, högutbildade politiker från de högre klasserna som är aktiva kultur-konsumenter dominerar denna lätt elitistiska grupp. Ungefär lika många (24 procent, mest i Centern och Socialdemokraterna) har en populistisk inställning och har svarat att finkultur minsann inte alls har högre kvalitet och att man bör satsa på de kulturformer som folk egentligen vill ha. Lågutbildade från de lägre klasserna, som konsumerar mindre av de i enkäten uppräknade kulturformerna, är de som gillar denna position bäst.

Den kanske mest svårtolkade positionen är den som 16 procent av kultur-politikerna (mest kristdemokrater och moderater) har intagit, där finkultur å ena sidan anses ha högre kvalitet men att man å andra sidan nog bör prioritera pop-ulärkulturen i alla fall. Kanske kan man här tala om en opportunistisk hållning där väljarmaximering anas som motiv. Politiker från över- och övre medelklass, lågutbildade och mindre aktiva kulturkonsumenter verkar bilda kärntrupp bland opportunisterna. Den egna smaken

Jag är ingen kulturnisse men respekterar de som är den. Vardagskultur är bortglömd. det som kostar inte alltid bäst

Kulturpolitiker (s), Jämtland

Här skall vi göra en kort utvikning för att komplettera resultaten från analysen i föregående avsnitt. Det är inte orimligt att, vid sidan av kvantitetsmåtten av politikerns kulturkonsumtion även ta hänsyn till deras kulturella preferenser och personliga smak när vi analyserar deras bedömningar av prioriteringen mellan fin- och populärkultur.246 För vi in en ytterligare variabel i analysen, närmare be-

245 Pearsons r = -0,03 246 Metaforen ”smak” i sammanhanget vore egentligen värt ett eget kapitel, se vidare bl a Carolyn Korsmeyer (2001). Föreställningen att människor kan ha en smak när det gäller konst och kultur som inte överensstämmer med vad som ”egentligen” är bra kultur förutsätter en externalistisk syn.

95

stämt politikernas svar på påståendet Personligen föredrar jag ’populärkultur’ framför ’finkultur’, så ökar förklaringskraften högst väsentligt i de aktuella frågorna. I exempelvis frågan om att man bör satsa på populärkulturen stiger den förklarade variansen från 11 till 29 procent. Figur 13: Inställning till fin- och populärkultur och den egna smaken

Finkultur har högre kvalitet Ja Nej

Ja Opportunister: Föredrar populärkultur: 52

Populister Föredrar populärkultur: 75

Satsa på populär-kulturen

Nej Elitister Föredrar populärkultur: 18

Pluralister Föredrar populärkultur: 29

Kommentar: I figuren, som bygger på Del 2 i Tabell 15, redovisas hur andelen av de olika kate-gorierna politiker som instämt i påståendet Personligen föredrar jag ’populärkultur’ framför ’finkultur’. Det är uppenbart så att den egna smaken favoriseras i en intressekonflikt mellan fin- och populärkulturen. Bland dem som i fyrfältaren i föregående avsnitt benämndes populister föredrog hela tre fjärdedelar populärkultur framför fin-kultur för egen del, medan mer än fyra femtedelar av elitisterna själva helst väljer finkultur. Hos opportunisterna – som kombinerar inställningen att fin-kultur nog har högre kvalitet men att man ändå skall satsa på populärkulturen, så föredrar en knapp majoritet de mer folkliga kulturformerna för egen del, vilket kanske kan leda till misstanken att det inte enbart är principen ”satsa på vad folk egentligen vill ha” som är ledstjärnan utan kanske även ”på vad jag vill ha”. En parallell kan man nog dra till dem som trots att man inte finner att finkulturen har högre kvalitet trots allt, av oklar anledning, vill prioritera dessa kulturformer. 71 procent av dem som jag välvilligt kallat pluralister är nämligen själva vänner av finkulturen.

Kulturen som samhällsekonomiskt instrument Jag inledde detta kapitel med ett citat från riksdagens kulturutskotts betänkande i samband med den kulturpolitiska propositionen för att illustrera diskussionen om kulturens egenvärde. Men i direkt anslutning till detta avsnitt framgår riks-dagens intresse för kulturens instrumentella värden:

Utredningen anför att insikten om kulturens betydelse som kreativitetsutlösande källa, som identitetsskapande kraft, som lokaliseringsfaktor, som arbetsmarknad och som turistattraktion har ökat. Även kulturutskottet har vid en rad tillfällen diskuterat denna fråga och dess bedömning avviker inte från den som senare gjorts av utredningen (se bl.a. bet. 1994/95:KrU15 s. 23). Utskottet kan inte finna att det i principiellt hänseende råder någon motsättning mellan det förhållandet att kulturen får anses ha ett egenvärde och det förhållandet att den har betydelse som lokaliseringsfaktor eller eljest som drivkraft.247

Här är det inte längre kulturens möjligheter att direkt ge människorna ett rikare liv som åsyftas utan dess betydelse för den socioekonomiska utvecklingen i samhället

247 Bet (1996/1997 KrU:1) s39

96

i stort.248 Det är riktigt, som det står i betänkandet, att det inte finns någon auto-matisk motsägelse i att betrakta kultur som innehavare av ett intrinsikalt värde eller som en direkt producent av livskvalitet, och att använda kultur som ekonom-iskt instrument och incitament. Problemet är att om man försöker alla tre synerna samtidigt så riskerar de ohjälpligt att komma i konflikt med varandra. Skall man satsa på den kultur som har det högsta egenvärdet, ger den bästa livskvaliteten eller lockar flest företag till kommunen?249 För att citera en respondent:

Det är svårt med kultur när medlen styr målen. Kulturpolitiker (v), Västerbotten

Under 80- och 90-talen har en diskussion om kulturens instrumentella värde i ekonomiska sammanhang växt fram.250 Ett av de viktigaste inläggen var en rapport av Lisbeth Lindeborg – Kultur som lokaliseringsfaktor (1991). Lindeborg utgick från tyska förhållanden och argumenterade för att kultur är ett kon-kurrensmedel i kampen mellan kommuner och regioner, och att investeringar i kultur är ekonomiskt lönsamma genom att de genererar intäkter inom andra områden. Efter det att Lindeborgs bok publicerats blev hon engagerad som före-läsare runt om i hela Sverige och budskapet anammades tacksamt av kultur-politiker och tjänstemän, även utanför kultursektorn.251 Pelle Andersson och Jesper Lindau menar att:

i dag försöker i princip varje kulturkommunalråd att motivera satsningar på kulturen med att de är ekonomiskt lönsamma eller i alla fall ”investeringar” – men vad händer om man faktiskt inte kan hitta ekonomisk vinning i att lära folk skriva sonetter för byrålådan, spela amatörteater i Södertälje, lär sig om demokratins grunder eller läser grekiska via ABF i Överkalix?252

Instrumentella argument hörs även från regeringen – om än motvilligt. Jag avskyr att behöva använda nyttoargumenten, men det är pedagogik som förstås har kulturministern yttrat.253 Också Nutek har i rapporter254 uppmärksammat kulturens betydelse som lokal och regional utvecklingsfaktor, liksom Regionberedningen:

Det råder enligt regionberedningens mening ingen tvekan om att kulturen är en mycket viktig lokal och regional utvecklingsfaktor. Ett rikt kulturliv bidrar starkt till en förbättring av medborgarnas livskvalitet, främjar deras kreativitet och fyller därtill en viktig identitetsskapande funktion. Ett rikt kulturliv och en levande kulturmiljö medverkar till att en bygd, region eller landsdel blir attraktiv vid företagsetableringar som skapar nya arbetstillfällen, men också vid människors val av bostadsort. Väl marknadsförda kulturmiljöer och kulturmin-nen bidrar till ökat turistiskt intresse och ger därmed fler sysselsättningstillfällen i regionen.255

248 Sven B Ek (1977) s81, jfr Geir Vestheim och Gerd Wikan (1993) s104ff 249 Jfr bl a Dorte Skot-Hansen (1999) 250 Bengt Johannisson (1992), Geir Vestheim och Gerd Wikan (1993) s11ff, jfr Georg Arnestad (1996) 251 Kerstin Lundberg och Ants Viirman (1996) s19f 252 Pelle Anderssonoch Jesper Lindau (1998) s154 253 Marita Ulvskog uttalar sig i Svenska Dagbladet (3 april 1998) 254 Nutek (R 1994:27) och Nutek (R 1997:25). 255 SOU (1995:27) s341f, jfr även Ds (1989:36) särskilt kap 7 om kultur och regional utveckling.

97

Normativ kritik till kulturen som samhällsekonomiskt instrument har bland andra Geir Vestheim framfört. Han kallar synen där de ekonomiska målen är över-ordnade för den instrumentelle feilslutinga. Felslutet går ut på …

… at kulturpolitisk aktivitet i og utanfor institusjonar blir grunngitt og vurderet ut frå snevre økonomiske og materielle omsyn, det vil seia ut frå omsyn som eg meinar er sekundære i forhold til det som skal vera hovudoppgåva til kulturinstitusjonar.256

Att bilden inte är entydig menar även Trine Bille Hansen och Sigvard och Ulla Rubenowitz, där de senare författarna är synnerligen skeptiska till kulturella aktiviteters betydelse för den lokala näringslivsutvecklingen. De påpekar emeller-tid kulturens betydelse för utvecklandet av människors kreativitet och andra egenskaper som gynnar den ekonomiska utvecklingen på sikt.257 Bille Hansen menar att kulturens ekonomiska värde skall ses i ett välfärdsperspektiv.258

Trots kritiken omhuldas föreställningen om kulturverksamheternas instru-mentella fördelar av många kulturpolitiker. De anser i allmänhet att det är både ideologiskt försvarbart och praktiskt möjligt att använda kulturpolitiken som samhällsekonomiskt instrument. Mest optimistiska är man till att kulturen kan locka turister. En majoritet anser även att kulturen kan påverka befolknings-tillväxt och arbetsmarknad, något mer skeptisk är man till realismen i att använda kulturen för att locka företag till kommunen.

Tabell 16: Kultur som samhällsekonomiskt instrument

Kulturservicen anses av en del ha betydelse för bl a den samhällsekonomiska situationen i kommunen. Anser du (I) att det är praktiskt möjligt, (II) ideologiskt försvarbart att kulturpolitik skulle kunna vara ett instrument för kommunen att åstadkomma följande: (II) Ideologiskt försvarbart

(I) Möjligt Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R2j

… locka företag till kommunen 46 66 28 7

+ S Fp

– M V

P E S

,01 0 ,01

… locka turister till kommunen 74 77 21 2

+ S Kd

– M V

Ej arbetare, kvinna, ej religiös, lågutbildad (yngre, lägre klass idag)

P E S

0 ,01 ,01

… locka folk att flytta till kommunen

58 76 20 4

+ S V

– M Fp Lägre klass förr, ej religiös

P E S

,02 ,01 ,02

… skapa nya arbets-tillfällen 51 71 24 5

+ V S

–M Kd Yngre, kulturaktiv, ej religiös

P E S

,04 ,03 ,05

Kommentar: Svarsalternativ var ”Ja”, ”Delvis” och ”Nej”. Under rubriken ”Möjligt” anges hur stor andel svarat ”Ja”, till att det är praktiskt möjligt. På frågan om det är ”Ideologiskt försvarbart” redovisas frekvensfördelning för alla svarsalternativen. I regressionsanalyserna har dessa svarsalternativ använts som en tregradig intervallskala.

256 Geir Vestheim (1994) s83 257 Sigvard och Ulla Rubenowitz Rubenowitz (1990), liksom även Göran Nylöf (1996) och Bengt Johannisson (1996) 258 Trine Bille Hansen (1993)

98

Ännu fler än de som tror att det faktiskt är möjligt anser att det vore ideologiskt försvarbart att använda kulturen som lockmedel i dessa sammanhang. Socialdemokrater är överlag mest positiva medan Moderaterna instämmer minst. Skeptiska på ideologiska grunder är även äldre och religiösa politiker från de högre samhällsklasserna. De som konsumerar mycket kultur är avgjort mer positiva till att använda kulturen instrumentellt, vilket kanske kan tydas som att man har lättare att använda instrumentella argument som – om de får genom-slag – leder till att kulturen får mer resurser.

Andra instrumentella värden

Kultur = kitt som ökar social gemenskap i samhället. Finkultur av ondo om den endast når de redan privilegierade. Folkkultur bra om den leder till möten mellan människor. Motverka segregation är en kulturpolitisk uppgift.

Kulturpolitiker (mp), Hälsingland

Att kulturpolitiken har fått en mer instrumentell inriktning även internationellt bekräftas också av Franco Bianchini och Michael Parkinson259. De summerar hur kulturpolitiken i ett antal europeiska storstäder använts för att gjuta nytt liv i en stagnerande utveckling och förbättra en solkad image. Huvudinställningen är positiv, men man talar också om kulturen som ett medel att skyla över problemen – kultur som en karnevalsmask:

The 1970s emphasis on personal and community development, participation, egal-itarianism, the democratisation of urban space and the revitalisation of public social life was replaced by a language highlighting cultural policy’s potential contribution to urban economic and physical regeneration. The language of ‘subsidy’ was gradually replaced by the language of ‘investment’. Community access, popular creativity and grassroots participation became less important, for example, than the role of prestigious flagship cultural projects in promoting a city’s positive image, or the development of sector strategies aimed at maximising the economic potential of local cultural industries.260

En mer informell slags kulturpolitik kan alltså gå ut på att använda sig av kultur-ens symboliska funktioner. Genom kultursatsningar skall kommunens image förändras, problem uppmärksammas eller undangömmas, eller kanske förstärka bilden av en viss allmänpolitisk linje. Robert Hewison har talat om ett fenomen kallat kulturarvsindustri (heritage industry), och han ser löpandebandproduktionen av illusioner som ett förfallstecken.261 I sin extrem riskerar kulturen som föremål för symbolpolitik bli vad David Harvey kallar ett spektakel, a symbol of a class-divided and racially segregated city. Han menar vidare att

The heritage industry is an attempt to dispel this climate of decline by exploiting the economic potential of our culture, and it finds a ready market because the perception of decline includes all sorts of insecurities and doubts (which are more than simply economic) that makes its products especially attractive and reassuring. … If the only new thing we have to offer is an improved version of the past, then today can only be inferior to yesterday. Hypnotised by images of the past, we risk losing capacity for creative change. 262

259 Franco Bianchini och Michael Parkinson (1994) 260 Franco Bianchini (1994) s12f 261 Robert Hewison (1987) s9f 262 David Harvey (1989) s270ff

99

En lika spektakulär form av relation mellan kultur och politik är när politikerna använder sig av (populär)kulturen för att sprida sina budskap eller för att bli populära.263 Bröd och skådespel åt folket.

Kulturlivet är, som källa till och bärare av sociala identiteter, en naturlig arena att utgå ifrån om man vill manifestera en gemenskap och skapa nya identiteter. Dorte Skot-Hansen skriver till exempel att

Kulturen skal først og fremmest fungere som et redskab i vores identitetsdannelse, i det identitetsarbejde, som i fremtiden ikke kun bliver et særkende for de unge, men som bliver en konstant proces for alle aldersgrupper i et aftraditionaliseret samfund. Kulturpolitikken skal ikke give os én historie, men tilbyde os mange historier og mange lag, vi kan bruge til at finde os selv i en tid, hvor hverken familien, religionen eller den nationale enhedskultur kan opfylde vores behov for fast grund under fødderne.264

Därmed kan kulturpolitiken också fullgöra en funktion som inte får förbigås i detta sammanhang, nämligen som instrument vid skapandet av nya medborgar-skap och vidmakthållandet av gamla.265 Det medvetna skapandet av nya ”stater” och medborgarskap är en kontroversiell process. Det handlar om att bestämma vilka individer som skall omfattas av vilka rättigheter/skyldigheter – och att bestämma villkor för exklusion. Kulturen kan användas för att aktivt skapa gemensamma värderingar och identitet,266 inte minst i tider när nya demos växer upp som svampar ur jorden,267 men också i förlängningen nationalism och främlingsfientlighet. Hur man avgränsar och motiverar ett demos är en fundamental etisk fråga. Risken för manipulation och chauvinism är uppenbar.

Den lokala identiteten kan också tillmätas andra än demokratiska värden. Sammanhållningen kan till exempel vara en viktig kraftkälla när lokalsamhället utsätts för prövningar och hot.268 Värdet av ett enat folk är också betydande i nationalistiska och lokalpatriotiska ideologier.

Torgil Persson har i sin studie om musikskolans historia lustigt nog noterat att även en nedrustning av den kommunala kulturpolitiken kan leda till en förstärkt lokal identitet. I kommuner där musikskolans existens varit hotad har han funnit exempel på en engagerad allmänhet som slutit sig samman och gen-om manifestationer stärkt sin gemensamma identitet.269

Att använda sig av kulturpolitiken som instrument för en identitetsskap-ande politik är också ett etiskt problem i sig. Är det verkligen rätt att utnyttja ”de fria konsterna” i politiska sammanhang? Är det inte ett sätt att otillbörligt påverka människor genom osynliga maktmedel? Eller är det kanske så att

263 Jfr bl a John Street (1997) 264 Dorte Skot-Hansen (1999) s21f 265 Jfr Stefan Bohman (1999) om Museer som byggare av lokal och regional identitet s169ff 266 Jfr Erik Fossåskaret (1996), som bland annat pekar på den lokala kulturpolitikens uppgift att motverka segregation. 267 Jfr t ex Svenska Dagbladet (7 maj 1998) om EU:s kulturpolitiska huvudmål: att öka samhörighetskänslan mellan folk i olika EU-länder och miljöpartiets strategi att bevara det svenska kulturarvet ur helt motsatt syfte: Sedan Sverige blivit medlem i Europeiska unionen är det speciellt betydelsefullt att värna om svenska språket och det gemensamma kulturarvet. Mot (1996/97:Kr4) 268 Ingrid Nordström (1992) 269 Torgil Persson (2001)

100

kulturen är det nödvändiga kitt som måste till för att skapa den samman-hållning, gemensamma identitet och interpersonella förståelse i en föränderlig värld, som krävs för att en demokrati skall fungera?

Det handlar om i vilken grad det kan vara försvarbart att påverka styrkan i ett medborgarskap – och i förlängningen om medborgarskapet är ett mål eller in-strument. Enligt en romantisk syn uppstår medborgarskapskänslor genom natur-liga, snudd på organiska, processer i folkdjupet. Även med en något mer krass verklighetsuppfattning inser man vidden av att göra ingrepp i identitetskonstell-ationer. Anne-Britt Gran och Sigurd Ohrem har om norska förhållanden framhållit statens negativa syn på det regionala identitetsbygget och pekat på två fenomen (eller riskabla utvecklingsvägar) som man kallar nasjonal eksotisme och nasjonal kannibalisme. Med nasjonal exotisme menas att staten:

Norge gjør den regionale Andre til et ekstotisk stykke Norge. Dette er en effektiv måte å ufarliggjøre den Andre på, samtidig som det regionale innlemmes i et større nasjonalt prosjekt: nemlig å konstruere det eksotisk norske for omverden … [Nasjonal kannibalisme betecknar förhållandet att staten] Norge fortærer de lokale spelene i sitt eget nasjonale rituale der måtet er å skape en nasjonalidentitet. Det vil ta fra de historiske spelen stedet, det lokale stedet blir norsk. 270

Tabell 17: Kultur som politiskt instrument 2

Kulturservicen anses av en del ha betydelse för bl a den samhällsekonomiska situationen i kommunen. Anser du (I) att det är praktiskt möjligt, (II) ideologiskt försvarbart att kulturpolitik skulle kunna vara ett instrument för kommunen att åstadkomma följande: (II) Ideologiskt försvarbart

(I) Möj- ligt Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R2j

… skapa kreativitet och framåtanda i kommunen 65 78 19 3 +V Mp

– M C Lägre klass idag, kulturaktiv, yngre

P E S

,04 ,04 ,06

… profilera kommunen och skapa en positiv image 72 76 21 3

+Mp Fp - M Kd Kulturaktiv

P E S

0 ,01 ,01

… skapa samhörighet och gemensam identitet hos kommunmedborgarna

54

73 22 4 +Mp V

– M C

Lägre klass idag, kul-turaktiv, lägre klass fört+, högutbildad, kvinna

P E S

,06 ,04 ,08

… skyla över ekonomiska och sociala problem genom att rikta uppmärksamheten åt annat håll

8

2 8 90 +Kd C – Fp V Lågutbildad

P E S

0 ,01 ,01

Index av hur många av de 4 alternativen ovan plus de 4 i Tabell 16 som politikerna svarat ja

+ Mp S – M Kd

Kulturaktiv, yngre, ej religiös

P E S

,02 ,03 ,04

Kommentar: Se Tabell 16 för att tolka tabellen. På den nedersta raden är den beroende variabeln politikernas individuella medeltal på hur många av de 8 alternativen i denna tabell och i Tabell 16 som man svarat ”Ja, ideologiskt försvarbart” på. Max är 8, min 0, medel 5,1.

270 Anne-Britt Granoch Sigurd Ohrem (1996) s98

101

Avgränsningarna av demos, det vill säga av vem som är medborgare, är avgör-ande för demokratins funktion, och det är demokratin vi valt som domare i sam-hällets ideologiska konflikter. Kulturens instrumentalitet är inte heller på detta område något kontroversiellt bland politikerna. 72 procent anser att kul-turpolitiken rent praktiskt skulle kunna bidra till att profilera den egna kommunen och skapa en positiv image. 65 procent tror att det är möjligt att via kulturpolitik bidra till att skapa kreativitet och framåtanda och 54 procent att kulturen kan skapa samhörighet och gemensam identitet hos kommunmedborgarna. I alla dessa tre fall är dryga 70 procent också med på att det är ideologiskt försvarbart att använda kulturen på detta sätt och mycket få är emot.

Miljöpartister är de mest positiva medan moderater oftare har ideologiska betänkligheter. Exempelvis anser 86 procent av miljöpartisterna att det är för-svarbart att använda kulturen för att skapa samhörighet i kommunen men bara 52 procent bland moderaterna. 12 procent av moderaterna säger dessutom blankt nej till sådana idéer. Även här är kulturkonsumtionen en förklaring till varför vissa är mer positiva än andra till att använda kulturen som samhälls-instrument, och yngre politiker från de lägre samhällsklasserna instämmer också oftare. Högutbildade och kvinnor har därtill lättare att acceptera gemenskap-hetsmål för kulturpolitiken.

Att fråga om man skulle kunna tänka sig att använda kulturpolitiken för att skyla över ekonomiska och sociala problem genom att rikta uppmärksamheten åt ett annat håll är metodologiskt tveksamt. Det är svårt att få folk att erkänna sådana dolska syften. Var tolfte politiker kunde se realismen i en sådan politik men endast 2 procent instämde i att detta var ideologiskt försvarbart, 8 procent kryssade för att det kunde vara delvis riktigt. Lågutbildade och kristdemokrater var i något större utsträckning positiva till denna politiska linje.

102

8 Värdereceptor När man bestämt ett värdes innebörd är det dags att fråga sig ”värde – för vem?” Jag tänker här inte på ”för vem etiken är giltig”271 utan ”för vem det värdefulla är värdefullt”. Vem (eller vad) – om någon – som får njuta frukterna, vad som äras, vem skyddas etc av värdet?272 På individplanet handlar denna fråga om huruvida det värde som bestämmer värdegrunden i min handling är värdefull för mig, för någon annan eller något annat. Jag har för enkelhetens skull valt att kalla den eller det som värdet tänks gynna för värdereceptor.

För att illustrera denna frågeställning kan man ta den empiriskt ofta iakt-tagna situationen att människor kämpar och lider för någonting de aldrig själva kommer att få njuta frukterna utav, till exempel att ge sitt liv för sitt lands heder i ett krig. Att på detta sätt erkänna värden, vars receptorer snarast är institutioner som inte kan uppleva dessa värden (till exempel Fosterlandet, Kommunen, Part-iet, Konsten etc),273 kallas icke-personalism, detta till skillnad från personalism, där värdereceptorerna i någon mening måste vara mänskliga. Det går också att inkludera djur och natur bland värdereceptorerna.274 Den som tar miljöhänsyn med avsikten att främja människors framtida situation är personalist men den som vill gynna naturen och eko-systemen för deras egen skull är icke-personal-ister. Ser man djur som känslovarelser är förvisso steget mellan personalism och icke-dito inte så långt. Med en religiös utgångspunkt är det Gud som är den ultimate värdereceptorn. Om det senare skall räknas som personalism eller icke-personalism överlåter jag till den teologiskt skolade läsaren att bedöma.

Det finns också fundamentala skillnader inom ramen för personalismen, som rymmer såväl egoister, som anser att det värde som de egna handlingarna syftar till att uppnå inte behöver vara värdefullt för någon annan än den egna personen, som altruister, vilka i växlande grad även ser sina medmänniskor som potentiella värdereceptorer. Mellan den rena egoismen och den rena altruismen finns en glidande skala där man kan tillmäta den egna personens betydelse som värdereceptor olika vikt. Är man däremot begränsad i sin altruism genom att de tänkta receptorerna är inskränkta till utpekade grupper och personer, såsom den egna familjen, kommunen, rasen etc är det mindre en fråga om en spänning mellan altruism och egoism utan mellan personalism och andra alternativa, icke-personella värdereceptorer.

Inget hindrar nämligen att man antar en pluralistisk hållning och erkänner flera av de ovan nämnda receptorerna som giltiga. Det är till exempel fullt möjligt

271 Se vidare s149 om värdejurisdiktion 272 Jfr Bengt Brülde (1998) s3ff och Appendix A om goodness-for. 273 Jfr Torbjörn Tännsjö (2001) kap7 om egenvärde hos kollektiva storheter. 274 Jfr Robert Elliot (1997) om human-centred , animal-centred och life-centred ethics.

103

att ha en altruistisk hållning i förhållande till andra människor, att se sig själv som en central värdereceptor och samtidigt låta Gud vara med i sammanhanget.275

Värdereceptorer i den politiska etiken När man för in frågan om värdereceptor i den politiska etiken gäller det att hålla tungan rätt i mun. Det finns nämligen minst tre aspekter på frågan som alla har sin utgångspunkt i privatmoralen.

För det första vilken människosyn man har med avseende på den empir-iska frågan om vad det är som egentligen styr människans handlande och i vilken grad människor i allmänhet drivs av till exempel religiös nit, egoistisk rational-ism eller uppoffrande altruism. Att anpassa politiken efter människors faktiska beteende är ofta en praktisk nödvändighet.276

För det andra måste man göra klart för sig vad man anser är det moraliskt påbjudna värdereceptorerna i privatmoralen – vad som bör styra våra handling-ar. Bör människor vara egoister eller altruister?277 I den politiska idéhistorien ”slumpar det sig” gärna så att människans påstådda psykologiska drivkrafter såsom av en händelse sammanfaller med den moral man förespråkar. Människ-an är i grunden altruist och bör så uppträda, eller människan är ett nyttomaxi-merande djur och bör bete sig därefter. Men att något bör vara på ett särskilt vis därför att det är så, är en logisk lapsus. Man kan tro att människor drivs av ego-ism men samtidigt anse detta vara moraliskt förkastlig, eller att människor i hög grad drivs av altruism men att detta är etiskt ointressant eftersom det är plikten-ligheten i handlingarna som är bedömningsgrunden, inte de moraliska motiven.

För det tredje är det inte självklart att det bästa för samhället är att individ-er försöker handla moraliskt korrekt på individnivå. Den religiöse kan mena att vi tjänar Gud bäst genom att behandla våra medmänniskor väl.278 En i grunden altruistisk konsekvensetiker kan mycket väl hävda att det är bättre att människor handlar enligt egoismens principer för att de bästa konsekvenserna på en övergripande nivå skall åstadkommas (den osynliga handen).279 En kon-sekvensetiker kan utan att säga emot sig själv hävda att ifall man ständigt hand-lar med altruistiska motiv för att värdemaximera för mänskligheten riskerar den samlade nyttan att minska, inte minst för den enskilde oegennyttige aktören. Att använda etiska rättesnören i form av plikter, låt vara konstruerade, är kanske bättre i enskilda handlingssituationer, särskilt när konsekvenserna av hand-lingen är oöverblickbara.

275 Han svarade: Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv. Lukas 10:27 276 Jfr Kurt Baier (1997) om Psychological egoism s197ff. 277 Jfr Ibid s201 om Rational and Ethical egoism och ethical conflict-regulation. 278 Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Matt 25:42-45 279 Jfr Kurt Baier (1997) s200 Egoism as means to the common good.

104

De eventuella perversa effekter som en individs privatmoraliskt riktiga hand-lingar riskerar att få på aggregerad nivå, och som eventuellt kan föranleda en distinktion mellan riktighetskriterium (princip för värdering av den enskilda handlingen) och handlingskriterium280 (princip för val av handling) i privat-moralen, upphävs i den politiska etiken där politiken per definition handlar om det överindividuella. Det är i den politiska etiken som handlingskriterierna för individerna sätts. Frågan är om egoismen eller altruismen bör ”främjas” i privatmoralen och i vilken grad det offentliga bör formas kring tanken att människor bör tillskrivas ansvar för varandras välfärd eller om man endast har ansvar för sitt eget liv.

Frågan om värdereceptor i den politiska etiken handlar således inte om vilka värdereceptorer som är aktuella i privatmoralen utifrån riktighetskriterium utan dels om vilka ”verkliga” värdereceptorer som den gemensamma politiken bör ta hänsyn till, och dels om vilka ”ställföreträdande” värdereceptorer (hand-lingskriterium) i privatmoralen som politiken bör erkänna och formeras kring för att de ”verkliga” värdereceptorerna skall gynnas. Och det behöver alltså inte alltid nödvändigtvis vara samma sak.

Här skall också noteras att även om skillnaden mellan handlingskriterium och riktighetskriterium upphävs i den politiska etiken betyder inte att de förlorar sin relevans i politiken – bara att man flyttas ett steg vidare från individnivån. En kulturansvarig nämnd (som har konsekvensetiska ideal) kan exempelvis inte be-driva en politik, ehuru utmärkt i sig, som på något sätt är kontraproduktiv för de framtida möjligheterna att bedriva politik. Konsekvenserna av politik är ofta lika oförutsägbara som individers handlingar och försiktighet är ofta en trist nödvändighet.

Man kan också tänka sig fall där kriterierna går isär, inte för att konse-kvenserna är oförutsägbara utan för att en överordnad värdereceptor tar över. Det är möjligt att anse att en kommun ibland måste bedriva en politik som är ”etiskt fel” på kommunnivå, men som gynnar ett högre mål. Ett krystat exempel är att om man ser nationen som värdereceptor så kanske man kan föreställa sig att landets andra stad måste lägga band på sin kulturella briljans för att huvudstadens glans inte skulle förblekna i jämförelse. Detta givet att man anser att huvudstaden är nationens ansikte utåt, och att en blek och bitter huvudstad riskerar att skada nationens ära och goda rykte internationellt.

Alternativa värdereceptorer I kommunalpolitiken kan man förutsätta att kommunmedborgarna281 är en central värdereceptor, men för att få en uppfattning om vilka möjliga värde-receptorer, förutom dessa, som politikerna ser i kulturpolitiken ställdes en fråga i enkäten där de ombads ange om det finns tillfällen då kommunmedborgarnas

280 Se ovan s62 281 I alla fall ingen utanför kommunens gränser enligt Kommunallagen.

105

bästa finge stå tillbaka för 8 alternativa värdereceptorer.282 5 av dessa avsåg de icke-personella storheterna nationen, traditionen, vetenskapen, konsten samt kommunen.283 Även Gud och hans kyrka samt naturen – representerad av djur och växter – fick vara med, liksom det personalistiska alternativet en enskild individ. Tanken bakom den sistnämnda receptorsvarianten är att man med en individualistisk position kan tänka sig att enskilda inte får drabbas av politik till förmån för det större goda.

Bland de kommunala kulturpolitikerna är det 61 procent som menar att någon av de åtta uppräknade alternativa värdereceptorerna i vissa fall kan vara tyngre som sådana än kommunmedborgarna, 43 procent kan tänka sig fler än 1 alternativ värdereceptor. 7 procent av politikerna anser att 5 eller fler av de upp-räknade värdereceptorerna ibland kan vara viktigare än medborgarna. Att man är infödd i kommunen, har en låg kulturkonsumtion men en högre samhällsklass är egenskaper som inverkar positivt på antalet alternativa värdereceptorer. Moderata och kristdemokratiska kulturpolitiker ser flest alternativa värderecept-orer, vänsterpartistiska och miljöpartistiska minst. Att just kristdemokrater är så positivt inställd till icke-personalistiska värdereceptorer är lite överraskande då partiet ofta använder personalismen som ett av sina honnörsbegrepp.284

Av de icke-personalistiska värdereceptorerna är det ett par som framstår som lite mer populära bland politikerna. En tredjedel av politikerna anser att kommunmedborgarnas bästa ibland bör få stå tillbaka för djur och växters bästa (det vill säga miljöhänsyn). Åsikten är vanligast bland manliga, icke-religiösa arbetare och miljöpartister, mer sällsynt hos kristdemokrater och folkpartister. Lika många prioriterar Sveriges bästa, ett alternativ som har en icke-personalist-isk karaktär även om det rymmer en viss vaghet. Det framgår inte om det är nationen som sådan som avses eller Sveriges befolkning som i individer räknat är fler än kommunmedborgarna. Svarsalternativet var populärast bland moderat-er och kristdemokrater, och hos i kommunen infödda men inte kulturaktiva män.

De övriga icke-personalistiska alternativen röner generellt mindre acceptans. Att låta medborgarna stå tillbaka för endera Konsten, Traditionen eller Vetenskapen anser var femte kulturpolitiker vara försvarbart, i synnerhet borgerliga sådana samt mindre aktiva kulturkonsumenter.

Intressant att notera är att det finns ett negativt samband mellan om man är inflyttad och om man anser att Kommunen (eller snarare dess heder, image, rykte och status) ibland kan vara viktigare än dess medborgares väl och ve. Låg

282 Tyvärr är just denna fråga den som politikerna i högst grad låtit bli att besvara eller svarat ”vet ej” på. Det interna bortfallet ligger kring 20 procent. ”Jag förstår ej frågan” var en mycket vanlig kommentar i marginalen. När så är fallet måste naturligtvis frågeställaren ta på sig större delen av ansvaret. Gissningsvis grundar sig politikernas bekymmer i att antagandet om att kommunmedborgarnas bästa skulle vara all politiks mål redan är inkluderat i frågeställningen. Med efterklokhet kan man bara konstatera att medborgarna borde ha funnits med bland värdereceptorsalternativen och frågan borde ha varit ”i vilken grad bör kulturpolitiken ta hänsyn till följande intressen … ?”. 283 För att göra tydligt att det som avsågs i det senare fallet inte var ”kommunen likställt med dess medborgare” formulerades alternativet som ”kommunens heder/image/ rykte/status”. 284 Jfr Henrik Friberg (2002)

106

kulturkonsumtion, hög ålder, manligt kön samt högre klass inverkar positivt på en sådan inställning.

Tanken om en gudomlig värdereceptor är den minst populära och förkast-as av 9 av 10 svarande, men 4 av 10 kristdemokrater stöder den. Hållningen att medborgarnas bästa bör få stå tillbaka för Gud och kyrkan är också det värderecept-orsalternativ som bäst förklaras av både partitillhörighet och personliga egen-skaper. Allra viktigast i sammanhanget är hur religiös den svarande kulturpol-itikern anser sig vara. Detta gäller även när man tagit hänsyn till partitillhörighet. Personalism på individuell nivå får ett visst stöd, främst hos kristdemokrater, samt bland dem som är födda in i en högre samhällsklass, är passiva kulturkons-umenter och män. Men det generella intrycket är att det trots allt är kommun-medborgarna som är den lokala kulturpolitikens huvudsakliga värdereceptorer.

Tabell 18: Andel kulturpolitiker som stöder alternativa värdereceptorer

Finns det tillfällen, inom ramen för den kommunala kulturpolitiken, när kommunmedborgarnas bästa bör få stå tillbaka för … Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R2j

7 28 65 Kommunens heder/image /rykte/status 20 80

+ C Fp – Mp V

Kulturpassiv, äldre, man, född i kommunen, högre klass idag

P E S

,01 ,05 ,05

13 42 46 Sveriges bästa

33 67

+ M Kd – V Mp

Kulturpassiv, man, född i kommunen

P E S

,02 ,03 ,04

4 37 59 Kulturens och konstens bästa

18 82

+ Fp C – Mp M

Man, äldre, kulturpassiv P E S

,003 ,03 ,03

5 36 60 Traditionens bevarande

19 81

+ Kd C – Mp V

Kulturpassiv, född i kommunen

P E S

,01 ,04 ,04

6 39 55 Vetenskapens och forskningens bästa 22 78

+ Fp M – Mp V

Högre klass förr, kulturpassiv

P E S

,004 ,01 ,02

13 47 40 Djurs och växters bästa

34 66

+ Mp V – Fp M

Arbetare, man, ej religiös P E S

,02 ,02 ,03

4 18 79 Guds och kyrkans bästa

9 91

+ Kd C – V Mp

Religiös, äldre, invand-rare, lågutbildad, kulturpassiv, man

P E S

,04 ,14 ,16

8 37 54 En enskild individs bästa

24 76

+ Kd C – Mp V

Högre klass förr, kulturpassiv, man

P E S

,01 ,02 ,02

Antal till medborgarna alternativa värdereceptorer av ovan nämnda (0-8)

Medel: 1,8 + M Kd – V Mp

Född i kommunen, kul-turpassiv, högre klass idag

P E S

,01 ,03 ,03

Kommentar: Tabellens nedersta rad har som beroende variabel det individuella medeltalet av hur många av de åtta alternativen till medborgarna som värdereceptorer som de svarande kunde tänka sig. Maximum 8 och minimum 0.

107

9 Politikens inriktning Hittills har avhandlingen koncentrerat sig på vad som är värdefullt och för vem det är värdefullt. Nästa steg är att ta upp frågan om hur detta värdefulla skall förverkligas i samhället, det vill säga hur politiken och det offentliga bör ut-formas för att värdena skall skapas och fördelas på bästa sätt. Som en inledning till en diskussion om politikens roll och uppgift på ett visst verksamhetsområde kan det vara lämpligt att utgå från föreställningen om medborgerliga rättigheter.

Medborgerliga rättigheter Begreppet medborgerlig rättighet är flytande. Enligt naturrättsförespråkare är rätt-igheter något som är givet oberoende av vad människor kommer överens om. De medborgerliga rättigheterna i en demokrati är däremot något som byggts upp pol-itiskt, i idealfallet av folket och deras förtroendevalda, proportionerade till den omfattning som man på demokratisk väg kommit överens om. Man kan möjligen hävda att vissa typer av rättigheter följer av nödvändighet för den som förespråk-ar ett demokratiskt system – men de är inte nödvändiga i sig. De medborgerliga rättigheterna är istället kodifiering, uttryckligen i en konstitution285 eller genom informell sedvana, av de handlingskriterier som samhället anser nödvändiga för att den genomförda politiken skall stå i största möjliga samklang med den före-språkade politiska etiken. Detta skulle kunna innebära att somt kodifieras som rättigheter även om det i förstone tycks stå i strid med de styrandes riktighets-kriterium. Exempelvis skulle en uttalad egoist kunna förespråka en viss begräns-ad social rättighetslagstiftning om detta ledde till att de socialt utsatta höll sig lugna och inte störde den fria marknadens funktion med revolter och annat.286

TH Marshalls287 indelning av de medborgerliga rättigheterna i civila, polit-iska och sociala rättigheter är välkänd, och även om hans teorier har utsatts för kritik288 är terminologin fortfarande aktuell. Tre grupper av rättigheter anses historiskt ha följt på varandra i utvecklingen av den moderna välfärdsstaten: först de liberala negativa rättigheterna om individens skydd mot andra och mot staten, sedan de demokratiska, som låter medborgaren vara med och forma samhället, och slutligen de sociala, som garanterar medborgarnas basala välfärd. Men det moderna samhällsbygget har inte stannat där. Utöver att garantera de allra nödvändigaste sociala behoven sysselsätter sig det offentliga idag med verksamheter som inte sällan syftar till att ytterligare fördjupa medborgarnas livskvalitet. Ett betydelsefullt exempel på detta är kulturpolitiken.

285 Jfr Regeringsformen 2 kap 286 Det klassiska exemplet är Otto von Bismarcks politik under slutet av 1800-talet, jfr Sven-Eric Liedman (1997) s274. 287 Tomas H Marshall (1991) 288 T ex Barry Hindess: ”Citizeniship in the Modern West” och JM Barbalett: “Citizenship, Class, Inequality and Resentment” i Bryan S Turner (1993).

108

När offentlig service övergår från att upplevas som en överraskande bonus till en institutionaliserad funktion i samhällslivet är det naturligt att medborgarnas förväntningar växer och att de upplever att deras rättigheter på något sätt kränks när förändringar till det sämre inträffar.289 Servicen uppfattas som en del av det hävdvunna samhällskontraktet, något som man har rätt att kräva. Men vad finns det egentligen för ideologiska argument för att inkludera eller exkludera kulturservice i de medborgerliga rättigheterna?

Kultur som medborgerlig rättighet

Kultur är ingen rättighet. Det är inte lagstadgat. När någon ruckar lite på hur det har varit blir det alltid oro.

Lynn Ljungberg, kultur- och fritidskommunalråd i Malmö290

lika vansinnigt att stat och kommun skall styra kulturen som att de skall styra yttrandefriheten.

Kulturpolitiker (m), Södermanland

Kulturella upplevelser och skapande förbättrar förutsättningarna för ett rikt och allsidigt liv. Därför skall samhället ansvara för kultur.

Kulturpolitiker (s), Skåne

För dem som är kritiska till att infoga kulturen bland de medborgerliga rättig-heterna tar argumentationen ofta sin början i en kraftigare betoning av de grundläggande civila rättigheterna. Staten skall skydda sina medborgare från alla försök utifrån att styra deras livsval, och valet av kulturaktiviteter hör definitivt till det personliga livsrummet.291

En hållning som däremot stöder tanken att rätten till kulturell service ingår i de medborgerliga rättigheterna, utgår från med de politiska och demokratiska rättigheterna. Genom att det offentliga garanterar att alla har tillgång till kulturella verksamheter främjas också värden som är nära förknippade med de demokratiska idealen, såsom yttrandefrihet, bildning och förståelse för andras livsvillkor och känslor. Ett rikt kulturliv är en förutsättning för demokrati.292 Lena Lindgren har exempelvis uppmärksammat att det:

… viktigaste och allra mest grundläggande motivet till samhällets omfattande stöd till studieförbund och folkhögskolor är att folkbildningen antas bidra till en demokratisk grundsyn och utveckling i samhället. Demokrati finns också med i alla studieförbundens programskrifter samt betraktas allmänt som grundelement för folkhögskolornas verk-samhet293

289 Jfr den sk serviceparadoxen, det vill säga att medborgarnas missnöje med servicen är störst i kommuner där servicen är mest utbyggd. Bengt Owe Birgersson (1975) 290 Sydsvenska dagbladet (25 juni 2003) 291 Frågan om omfattningen av politikens och den offentliga förvaltningens inflytande över konst- och kulturlivet kommer att diskuteras i kommande kapitel. 292 Jfr Geir Vestheim (2003), Sven B Ek (1989), Stefan Bohman (1999): Konst får inte betraktas som ett mål. Låt oss betrakta konstarterna som medel att vidmakthålla och fördjupa demokratin, medel att skapa människor med förmåga att reflektera, uppleva känslor och hysa medkännande på ett sätt som är förenligt med samhällets ideologi. 293 Lena Lindgren (1999) s218

109

Ett tredje synsätt är att betrakta kulturverksamheterna som en naturlig fortsätt-ning på bygget av välfärdsstaten. Kontraktet med medborgarna innehåller inte bara formella möjligheter utan också en garanti om att samhället skall verka för att alla skall få lika reella möjligheter att njuta av det gemensamma goda. I en sådan egalitaristisk medborgardefinition ingår att samhället skall bryta upp för-tryckande strukturer och stötta dem som av socioekonomiska eller kulturella (i sociologisk mening) skäl har sämre möjligheter att tillgodogöra sig kulturens värden – en ”social miljöpolitik”.294 Bland de kommunala kulturpolitikerna in-stämmer 86 procent i påståendet att man bör betrakta kommunens kulturella service som en del av den allmänna välfärdspolitiken.295

Men utöver möjligheten att knyta den offentliga kulturservicen till de tre klassiska rättighetstyperna kan man också fundera över om det inte är fruktbart att tala om kulturella rättigheter som en avskild företeelse. Genom att stå för hållningen att de värden som kulturen representerar går utöver dem som ryms inom de politiska och socioekonomiska fälten – det vill säga rätten till estetiska upplevelser och bildning, till bevarande av kulturarv och traditioner – blir kulturen inte bara instrumentell utan kan av egen kraft motiveras som något som borde ingå i medborgarnas kontrakt med sin ”stat/samhälle”,296 en fjärde typ av medborgerliga rättigheter.297

Figur 14: Medborgerliga rättigheter och behov

Det är en medborgerlig rättighet att medborgar-nas sociala välfärd gar-anteras av det offentliga

Det finns ett behov av kultur, konst och bildning, som kan likställas med andra behov, av t ex vård, skola och omsorg

Ja Nej Ja Nej

Ja 78 7 85 71 14 85

Nej 7 8 15 6 9 15

Det är en medborgerlig rättighet att medborg-arna garanteras tillgång till en välfungerande kulturell service

85 15 100 77 23 100

Kommentar: I de två fyrfältsdiagrammen redovisas i totalprocent hur stor andel av kultur-politikerna instämt och inte instämt i de tre citerade påståendena Utan krav på motivering tillfrågades kulturpolitikerna i enkäten om sin uppfatt-ning i fråga om kultur och medborgerliga rättigheter. Hela 85 procent instämde i att det är en medborgerlig rättighet att medborgarna garanteras tillgång till en välfung-

294 Jfr SOU (1972:66) 295 Beräknat på antalet som svarat 6, 5 eller 4 på en skala 6 ”Instämmer helt” till 1 ”Nej, inte alls” till det citerade påståendet. Andelen som instämde i respektive parti var: v 97, s 92, mp 91, c 83, kd 87, fp 88 och m 70 procent. 296 Jfr Bryan S Turner (1994) 297 Fortsätter man tankelinjen om kulturella rättigheter kommer man snabbt in på brännande samhällsproblem som rör andra konflikter som kan uppkomma i multikulturella samhällen, men det skall vi inte gå vidare in på här. Se vidare te x Charles Taylor m fl i Amy Gutman (1999).

110

erande kulturell service, vilket är exakt lika många som ansåg att det är en medborgerlig rättighet att medborgarnas sociala välfärd garanteras av det offentliga. I Figur 14 ser vi dock att 7 procent av politikerna ser social välfärd, men inte kulturservice, som en rättighet, och lika många vice versa.

Vid närmare kontroll visar det sig att de flesta instämde lika mycket i att social välfärd och kulturservice var medborgerliga rättigheter men 22 procent av de svarande instämde i högre grad i att social välfärd är en rättighet än vad de anser att kulturservice är, medan 15 procent tyckte tvärtom. Vad det innebär att fler än var sjunde kulturpolitiker håller kulturservice för mer central som med-borgerlig rättighet än social välfärd är svårt att säga exakt. Kanske att man tror mer på marknadens förmåga i välfärdshänseende men misstror den i kulturens fall. Det är i vilket fall främst företrädare för de borgerliga partierna, och i synnerhet moderaterna, som står för denna åsikt. Var tolfte politiker anser att varken kulturservice eller social välfärd är några medborgerliga rättigheter, över hälften av de svarande i denna grupp är moderater.

Tabell 19: Kultur som medborgerlig rättighet och behov

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R2j

67 27 6 Det är en medborgerlig rättig-het att medborgarnas sociala välfärd garanteras av det offentliga 85 15

+ V S – M C

Lägre klass idag, kulturaktiv, ej religiös (lägre klass förrt, äldre, ej arbetare)

P E S

,22 ,08 ,23

64 30 6 Det är en medborgerlig rättig-het att medborgarna garanteras tillgång till en välfungerande kulturell service 85 15

+ V Mp – M C

Lägre klass idag, kulturaktiv, äldre, kvinna, lägre klass förrt, ej religiös (ej arbetare)

P E S

,21 ,13 ,28

54 36 10 Det finns ett behov av kultur, konst och bildning, som kan likställas med andra behov, av t ex vård, skola och omsorg 76 23

+ Mp V – M C

Kulturaktiv, högutbildad, lägre klass idag, äldre ej religiös (kvinnat)

P E S

,04 ,11 ,15

Oavsett om man är negativ eller positiv till kulturservice som medborgerlig rätt-ighet råder ingen tvekan om att det finns ett starkt samband med inställningen till sociala rättigheter överhuvudtaget. Korrelationen mellan de båda frågorna är Pearsons r = 0,63. Överlag verkar partierna (se Figur 15) vara aningen mindre entusiastiska till kultur som rättighet i förhållande till social välfärd, men skillnaden är liten. Enda undantaget är miljöpartisterna som betonar kulturen lite starkare. Partitillhörigheten spelar en större roll för vad politikerna tycker i frågor om medborgerliga rättigheter än vad de personliga egenskaperna gör och det är Vänsterpartiet som är mest positivt – och Moderaterna minst – till att såväl social välfärd som kulturservice är rättigheter. Lägre samhällsklass, hög kulturkonsumtion, hög ålder och att man inte är religiös är också faktorer som gör att politiker har en vidare rättighetssyn.

111

Figur 15: Partierna om social välfärd och kulturservice som medborgerliga rättigheter

Kommentar: Figuren illustrerar partiernas medelvärde i de frågor som återges i Tabell 19 utplacerad på sexgradiga tallinjer.

Kultur som behov

Vi har ingen rätt till kultur på samma sätt som vi i någon mening har rätt att gå fredade på våra gator. Så kallad finkultur är åtminstone i en mening en lyx; det går att leva utan den på samma sätt som det går att leva utan videospel och underhållning. Vi som lockas av den måste betala för den utan att kräva att de som klarar sig utan den är med och betalar kalaset

Carl Rudbeck298

Kulturens vikt kan inte betonas nog. Jag ser kultur som en del av människans grund-läggande behov, efter de biologiska behoven av mat, sömn

Kulturpolitiker (kd), Uppland

Där andras intressen ofta kan avfärdas av den som inte omfattas av dem som subjektiva och stridande mot det allmänna bästa, är behoven svårare att komma runt. Normalt innefattas i människors behov det som är fysiologiskt och psyk-ologiskt nödvändigt för att leva och ha hälsan. I själva begreppet behov ligger därmed en underförstådd objektivitet som endast kan ifrågasättas på empiriska grunder. ”Behov” har i det politiska språket blivit nästan liktydigt med det som välfärdssamhället skall tillgodose. Raymond Plant skriver att enligt denna:

… uppfattning är därför behovsuppfyllelse ett internt mål för den sociala servicen och behovskriterier de enda riktiga motiven vid fördelning av välfärdsnyttigheter. Merit, förtjänst, moraliskt värde eller betalningsförmåga är irrelevanta.

Plant menar också att ett sådant perspektiv på välfärden förutsätter två ting: (1) att behoven är klara och bestämda, (2) att behoven sedan de väl upptäckts skapar skyldig-heter för andra.299 Kruxet är att vad som är mänskliga behov sällan är varken klart eller bestämt. Och inte blir det lättare av att verbet ”behöva” i vardagsspråket är på glidning mot ”vill ha”. Den som har makten att definiera vad som är våra verkliga behov kan mycket väl styras av högst subjektiva intressen.300 Vad som skulle menas med behov av konst och kultur är i det perspektivet ingen lätt besvarad fråga. Abraham H Maslow konstaterar angående estetiska behov:

298 Carl Rudbeck (1993) s13 299 Raymond Plant (1994) s192 300 Jfr Nancy Fraser (1993)

112

I have attempted to study this phenomenon on a clinical-personological basis with selected individuals, and have at least convinced myself that in some individuals there is a truly basic aesthetic need. They get sick (in special ways) from ugliness, and are cured by beautiful sur-roundings, they crave actively, and their cravings can be satisfied only by beauty … It is seen almost universally in healthy children. Some evidence of such an impulse is found in every culture and in every age as far back as the cavemen. … What, for instance, does it mean when a man feels a strong conscious impulse to straighten the crookedly hung picture on the wall?301

Oavsett vad de bygger sina åsikter på är det rimligt att anta att den allmänna positiva attityden till kultur som medborgerlig rättighet bygger på en uppfatt-ning om att människor har ett behov av kultur, konst och bildning, som kan likställas med andra behov, av t ex vård, skola och omsorg. 76 procent av de svarande instäm-mer i detta påstående (se Figur 14) men som framgår i Tabell 19 är spridningen större i denna fråga jämfört med dem om medborgerliga rättigheter. Utifrån Figur 15 kan vi dra slutsatsen att avstånden mellan partierna är mindre här men att den inbördes ordningen är ungefär den samma. Noterbart är dock att både folkpartister och moderater har lättare att instämma i att konst och kultur är grundläggande behov än de har att definiera kulturservice som medborgerlig rättighet, medan det omvända är fallet för övriga partier. I synnerhet är detta tydligt hos Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Att rättighetsbegreppet inte med automatik kopplas till behov utan har en annan bas indikerar ett mer natur-rättsligt förhållningssätt.

I Figur 14 såg vi att 14 procent av politikerna håller kulturservice som en rättighet som inte är knuten till ett grundläggande behov (bland dessa är de socialistiska partierna i majoritet) medan 6 procent (varav 88 procent borgerliga företrädare) ser behoven men kopplar dem inte till rättigheter. Till skillnad från rättighetsfrågan är svaren på behovsfrågan närmare knutna till politikernas personliga egenskaper än deras partitillhörighet. Hög kulturkonsumtion är den enskilt viktigaste faktorn,302 följt av hög utbildning.

Vi har alltså sett att en stor majoritet av de kommunala kulturpolitikerna anser att kulturservice inte bara är något som kommunen bör syssla med, det är också en medborgerlig rättighet på samma nivå som de sociala rättigheterna. Frågan är nu vad det är som ligger bakom denna uppfattning. Vad bestämmer hur vi ser på politikens och det offentligas roll? Vi skall börja med att vända på frågan och diskutera vad som är individernas eget ansvar.

301 Abraham Harold Maslow (1970) s51 302 Korrelationen mellan graden av kulturkonsumtion (mätt enligt avhandlingens index som redovisas i Metodappendix) och hur man svarat på behovsfrågan är Pearsons r = 0,31. Av dem som konsumerar färre än 100 kulturaktiviteter per år av de uppräknande alternativen anser 55 procent att det finns ett behov av kultur, medan samma siffra bland dem som konsumerar 500 eller fler aktiviteter är 94 procent.

113

Frihet under ansvar

Ansvar är ett fundamentalt begrepp i etiken som beskriver den förpliktelse som en etisk princip medför. Den som brister i ansvar, och med vett och vilja bryter mot en etisk princip, kan utsättas för beröm och klander.

Nära förknippat med ansvar är möjligheten att göra val, och att göra det etiskt riktiga valet. I det läge som valmöjligheter saknas förlorar rimligen också ansvarsaspekten sin relevans, bör implicerar normalt kan.303 Undantag är till ex-empel vissa religiösa föreställningar som arvsynden.304

I samhället behandlas individernas ansvar för sina handlingars konse-kvenser för andra inom ramen för rättssystemet. Hit hör också distinktionen mellan straff grundat på moralisk klander (retribution/hämnd) och rättsliga på-följder i preventivt syfte.

Om man tror på att en individ kan ha objektiva intressen kan man även tala om individens ansvar för sig själv. Den som riktar klander mot en person som medvetet handlar i strid med sina egna (påstådda) objektiva intressen, och som alltså är kritisk mot individers privatmoral, är moralist.305 En icke-moralist anser att endast individen har rätt att klandra sig själv i denna situation.

Oavsett om man är moralist eller ej är den kanske viktigaste implikationen av den empiriska uppfattningen om graden av individers handlingsfrihet i förhållande till sina egna intressen och värderingar vilken slutsats man drar om huruvida vi har ett ansvar gentemot varandra att kompensera för eventuella brister i denna handlingsfrihet. Men mer om detta lite senare.

Ansvar finns på flera nivåer. Mats Lundström skiljer mellan tre typer: meta-etiskt (för valet av norm som styr valet av mål), normativt (som följer av målen) och kausalt ansvar (som följer av valet av handling).306 Huruvida man kan ha an-svar för vilken etik man är anhängare av – och vad det i så fall skulle innebära – skall här lämnas därhän. Frågan gäller istället om man, givet de etiska uppfatt-ningar och ”objektiva” intressen man har, har en möjlighet att handla i enlighet med dem.

Problemet kan delas upp i två steg. Kanske vet man vad man vill men kan inte av praktiska skäl utföra det, kanske kan man göra det man vill, men man vill inte vad man ”borde” vilja därför att ens vilja är bestämd av yttre opåverkbara krafter och/eller maktordningar. 307

303 Harald Ofstad (1982) s132 304 Jfr Raino Malnes och Knut Midgaard (1993) kap5 om Augustinus. 305 Jfr Torbjörn Tännsjo (2000) s113ff om moralismen i svensk politik. 306 Mats Lundström (1993) 307 Jonathan Glover (1970) s65

114

Figur 16: Handlingsfrihet och ansvar: att kunna och vilja

Kan göra det man bör Ja Nej

Ja Ansvar

Vill göra det man bör Nej Ej ansvar

Exempelvis kan vi tänka oss ett fall där en person V befinner sig i en situation där det objektivt sett vore i hennes intresse att ta del av innehållet i en bok. Innehållet i denna bok skulle kunna fördjupa hennes livsglädje och öka hennes möjligheter att sköta sitt arbete bättre och därmed skapa materiellt välstånd för sig själv och sin familj. Detta skulle varje opartisk bedömare kunna konstatera om alla fakta var kända, och kanske även V. Men om hon på grund av opåverkbara omständigheter saknar de ekonomiska resurserna för att köpa boken är hennes handlingsfrihet begränsad och hon kan inte hållas ansvarig för att hon inte tagit del av bokens innehåll.

Men det kan också vara så att V är en välbetald person som mycket väl skulle kunna skaffa sig boken om hon ville, men att hennes vilja inte överens-stämmer med vad som ”objektivt” ligger i hennes intresse. Kanske har hon upp-fostrats och formats som människa i en samhällsklass eller en främmande kultur där hon inte lärt sig inse värdet av den typ av böcker som det här är frågan om, eller ens av böcker överhuvudtaget. Kanske gör hennes låga ålder att hon inte är kapabel och mogen nog att förstå bokens värde. Allt detta är faktorer som inskränker V:s frihet, men det är inte handlingen utan viljan som är ofri.

Figur 17: Individens ansvar för sina handlingar

Totalt ansvar Inget ansvar

Atomism (grad av fri vilja) Determinism Frågan om människan har en fri vilja skulle kunna ses som en enkel dualism mellan ja och nej, men om svaret är ja finns givetvis också en flytande skala när det gäller graden av frihet. Uppfattningen att den fria viljan inte existerar kallas determinism, här är allt förutbestämt av andra krafter än den mänskliga viljan.308 Åt detta håll vetter till exempel marxismen, som hävdar att socioekon-omiska lagar styr utvecklingen och att den enskilda människan spelar en mycket liten roll.309

Andra menar att våra gener eller den miljö vi växer upp i så kraftigt inverkar i vår psykologi att vi inte kan tala om någon fri vilja. Sedan följer en mjuk övergång till dem som visserligen erkänner existensen av en fri vilja, men

308 Jfr Piers Benn (1998) s140: If causal determinism is true, then (it is said) they could not have acted other than they did. And in that case, it is wrong to blame them. Not, of course, that you can be blamed for blaming them! 309 Jfr Allen Wood (1997)

115

att vi i olika grad är förhindrade att förverkliga den. I andra ändan av skalan finns den totala atomismen som står för tron på individens fullständiga själv-ständighet och därmed det totala ansvaret för sina egna handlingar.

Men frågan om den fria viljans mer exakta omfattning är givetvis knepig att besvara. Vi har redan kunnat konstatera att det teoretiskt kan finnas många olika slags hinder för handlingsfriheten, och vilka typer av hinder som man uppfattar har också mycket starka ideologiska konnotationer. Man kan betona exempelvis socioekonomiska faktorer, människans biologiska natur eller kulturella omständigheter, och beroende på vilken mix man väljer är det lätt att se kopplingar till de traditionella ideologierna. Men rent formellt är dessa typer av hinder värdeneutrala och additativa.

Friheten i kulturkonsumtionen

Envar har rätt att fritt ta del i samhällets kulturella liv, att njuta av konsten samt att bli delaktig av vetenskapens framsteg och dess förmåner.310

För att föra en diskussion kring den fria viljans omfattning, och därmed graden av ansvar för de egna handlingarna, på ett sätt som är relevant i den kommunala kulturpolitikens kontext har jag valt att fokusera på det kända faktumet att omfattningen av människors kulturkonsumtion varierar.

Ett påstående i enkäten var tänkt att sammanfatta hela problematiken om handlingsfriheten i kulturkonsumtionen, och det löd: Eftersom alla har lika möjligheter att tillgodogöra sig kulturen, är skillnader mellan olika grupper endast uttryck för individuella val och preferenser.311 De som helt instämmer i påståendet borde således se framför sig fria individer som utan hinder själva bestämmer innehåll och omfattning för sin kulturkonsumtion. Som vi ser i Tabell 20 har 17 procent av kulturpolitikerna ställt sig positiva till denna atomistiska människo-syn, 36 procent är mycket skeptiska och resterande 47 procent ligger någonstans däremellan.

Partitillhörighet har relativt stor betydelse här och moderater och kristdemo-krater är de mest atomistiska medan vänsterpartister och socialdemokrater är mest deterministiska. Studerar vi sambanden med de personliga egenskaperna ser vi att äldre, religiösa politiker i högre samhällsklasser är mer atomistiska, men också de lågutbildade och de mindre aktiva kulturkonsumenterna.

I statistiken över svenskarnas kulturvanor kan man emellertid urskilja vissa tydliga mönster. Kulturkonsumtion har ett starkt samband med konsum-enternas inkomst och utbildning, kön, ålder och etniska ursprung. Svaga sociala grupper samt män, yngre och invandrare deltar mindre än andra i kulturlivet.312

310 FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Antagen den 10 december 1948. artikel 27 311 Lägg märke till att det hävdas två saker i påståendet, dels att alla har lika möjligheter, dels att skillnader är självvalda. Man skulle kunna hålla isär dessa båda hållningar teoretiskt, men i praktiken hänger de nära samman och den andra följer av den första. 312 Den kulturella välfärden. Elitens privilegium eller möjlighet för alla? Svenska folkets kulturvanor 1976-1999 (2002)

116

Detta faktum upplystes även kulturpolitikerna om i sin enkät (se fullständig formulering överst i Tabell 20). Mot bakgrund av detta är det naturligt att fråga sig om denna variation verkligen är resultatet av individuella fria val i enlighet med de enskildas preferenser eller om det finns strukturella hinder för människors handlingsfrihet i förhållande till sina egna intressen. Tabell 20: Grad av handlingsfrihet i kulturkonsumtionen

Det är ett faktum att kulturkonsumtionen har ett starkt samband med konsumenternas inkomst och utbildning, kön, ålder och etniska ursprung. Svaga sociala grupper samt män, yngre och invandrare deltar mindre än andra i kulturlivet.

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R2j

17 47 36 Eftersom alla har lika möjlig-heter att tillgodogöra sig kul-turen, är skillnader mellan olika grupper endast uttryck för individuella val och preferenser

44 56

+ M Kd – V S

Äldre, högre klass idag, lågutbildad, kultur-passiv, religiös, högre klass förr+

P E S

,15 ,11 ,20

Kommentar: På den sexgradiga tallinjen har partiernas medelvärden markerats

Det första problem som inställer sig är om det överhuvudtaget är möjligt att anse att kulturkonsumtion ligger i människors intresse i någon objektiv mening. Klart är att det inte är lika lätt att hävda att konsumtion av kultur är lika nödvändigt för (alla) människor på samma sätt som mat eller sjukvård.313 Men att en stor majoritet av Sveriges kommunala kulturpolitiker tycker så råder det inget tvivel om. Som redan nämnts instämmer 90 procent helt eller delvis i att det finns ett behov av kultur, konst och bildning som kan likställas med andra behov, av t ex vård, skola och omsorg.

Frågan är sedan vad, om något, det är som hindrar vissa grupper från att tillfredsställa dessa sina behov. Vi kan alltså tänka oss två möjligheter: de inser inte sina behov – och saknar därmed fri vilja – eller de lider brist på möjligheter att realisera sina behovsenliga preferenser. De kommunala kulturpolitikerna fick i enkäten ta ställning till några olika påståenden som gjorde anspråk på att förklara detta förhållande.

De fyra första exemplen på hinder för människors handlingsfrihet ifråga om kulturkonsumtion (biologi, mognad, ursprung/uppväxt samt klass) är faktorer som formar individernas bild av de egna intressena medan det femte (ekonomi) belyser individernas möjlighet att realisera sina uppfattade intressen. Den teoretiska relationen mellan påståendena illustreras i Figur 18.

Man kan tycka att det är en självklarhet att konsumtion av produkter och service som kostar pengar är avhängig av konsumentens ekonomiska förutsätt-

313 Jfr Abraham Harold Maslow (1970) kap4

117

ningar. Kulturservice i offentlig regi är dock ofta gratis eller så kraftigt sub-ventionerad för att detta inte skall utgöra ett hinder för kulturkonsumtion av mindre bemedlade befolkningsgrupper. I enkätens frågor gjordes emellertid ingen skillnad mellan offentlig och privat kulturservice.

Figur 18: Handlingsfrihetens beståndsdelar

Intresse Förekomst av behov av konst och kultur

ê

Hinder för att inse sina intressen

Svårpåverkbart: Biologi, mognad, ursprungskultur, uppfostran

Påverkbart: Samhällsklass

ê

Fri vilja Förmåga att inse sitt behov av konst och kultur

ê

Resurser Ekonomi

ê

Handlingsfrihet Förmåga att konsumera den kultur som man behöver

90 procent av de kommunala kulturpolitikerna ansåg att skillnader mellan olika gruppers kulturkonsumtion till viss del är ett utslag av skillnader i ekonomiska förut-sättningar och drygt var tredje att detta är en viktig förklaring.

Politikernas klasstillhörighet i vid mening är den mest betydelsefulla faktorn för att förklara resultaten här – det är de som haft störst möjlighet att själva erfara ekonomins begränsningar som starkast betonar dess roll. Bland parti-erna är vänsterpartister de som oftast framhäver resursernas betydelse; 90 procent av dessa instämmer i att skillnader i ekonomiska förutsättningar förklarar olika gruppers kulturkonsumtion, att jämföra med 53 procent bland moderaterna.

Visst finns det ekonomiska skillnader mellan kvinnor och män, det är fortfar-ande långt kvar till jämställda löner. Men eftersom kvinnor i allmänhet är mer aktiva som kulturkonsumenter än män så kan ekonomin omöjligen vara en för-klaring här. Det är inte heller överskott av tidsresurser som ger kvinnorna ett för-språng. Tvärtom kan kvinnornas, i förhållande till männens, tidskrävande om-sorgsarbete ses som en förklaring till brist på jämställdhet i samhället generellt.314

Politikerna fick därför uppge i vilken grad de ansåg att könen av naturen skulle vara lagda för olika aktiviteter och att det därför är naturligt att kvinnor är mer intresserade av kultur än män. Med denna fråga mäts indirekt i vilken grad de svarande ansåg att den mänskliga biologin begränsar vår handlingsfrihet. En tydlig majoritet tog avstånd från denna tanke, men ungefär var tredje politiker svävade på målet och var åttonde instämde i påståendet.

314 Vicki Johansson (2001)

118

Tabell 21: Fri vilja i kulturkonsumtionen

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R2j

13 29 58 Könen är av naturen lagda för olika aktiviteter. Det är naturligt att kvinnor är mer intresserade av kultur än män 31 69

+ C Kd –V Mp

Äldre, lågutbildad, kultur-passiv, kvinnat– (arbetare)

P E S

,03 ,10 ,11

26 52 22 Då kultur är något man lär sig uppskatta med åren, är det naturligt att fler äldre deltar i kulturlivet 62 38

+Kd M – V Mp

Äldre, lågutbildad, kulturpassiv, religiös, man

P E S

,04 ,04 ,06

8 20 72 Konst och kultur värderas inte lika högt i de samhällen som våra invandrare kommer ifrån 17 83

+ C M –Mp V

Äldre, lågutbildad, kulturpassiv, född på orten

P E S

,02 ,11 ,11

39 46 15 Skillnader mellan olika gruppers kulturkonsumtion är ett utslag av klassamhället 67 33

+ V S – M Fp

Lägre klass idag, ej religiös, arbetare, kulturaktiv (äldre)

P E S

,23 ,08 ,23

36 54 10 Skillnader mellan olika gruppers kulturkonsumtion är ett utslag av skillnader i ekonomiska förutsättningar 72 28

+ V S – M Fp

Arbetare, lägre klass idag, ej religiös, lägre klass förrt– lågutbildad, kvinna

P E S

,10 ,06 ,11

35 procent av centerpartisterna och kristdemokraterna instämde i att kvinnor av naturen är mer kulturella mot knappt hälften så många i Vänsterpartiet. Viktig-are än partitillhörighet i denna fråga är dock de personliga egenskaperna, och i synnerhet är ålder och utbildning, väsentliga. Äldre och lågutbildade har en klart mer biologistisk syn på saken än andra. Ålderseffekten är tämligen linjär i förhållande till födelseår men med en viss generationseffekt som gör att 30-talisterna är mer biologistiska. Vi kan också notera att kvinnor i högre grad än män tenderar att instämma i detta påstående, en effekt som dock mildras om man tar hänsyn till de indirekta effekterna.

Det är tydligt att den äldre delen av befolkningen konsumerar mer kultur än den yngre. Men vad beror det på? Är de yngre förhindrade att konsumera kultur av något som inte hejdar de äldre? Det finns inte någon entydig ekonom-isk förklaring till åldersgruppernas kulturkonsumtion, även om de yngsta inte hunnit uppnå sin högsta ekonomiska standard ännu så kan man knappast säga att våra pensionärer generellt har det bättre ställt. En mycket rimlig förklaring handlar om tillgången på fritid, där den studerande och arbetande ungdomen, och de av familjeaktiviteter upptagna i yngre medelåldern, har sämre förut-sättningar än de äldre att hinna med ett aktivt kulturliv. Men denna fråga är för banal för att ha ideologisk relevans.

I enkäten framfördes istället påståendet att då kultur är något man lär sig uppskatta med åren, är det naturligt att fler äldre deltar i kulturlivet. Här är det alltså frågan om en naturlig livsprocess där ungdomens brist på mognad hindrar dem att utöva sådana aktiviteter som den erfarne uppskattar. Människans handlings-frihet, i meningen att man har möjlighet att välja de aktiviteter som man har ett intresse av att konsumera, är alltså något man måste erövra under lång tid. Att

119

barn och ungdomar inte ansvarar för egna handlingar är en accepterad princip i samhället, något som avspeglar sig i de rättsliga straffskalorna. Men är ansvar något som fortsätter att öka under livet och når sitt maximum först efter pensionsåldern? Kanske ingår i denna föreställning också tanken att det inte är med automatik som man uppnår det i detta hänseende upplysta tillståndet och att många därför aldrig når dit.

Detta tankesätt vann i alla fall bred uppslutning. En klar majoritet av kul-turpolitikerna instämde, Kristdemokraterna toppar med 70 procent medan end-ast 37 procent av vänsterpartisterna höll med. I denna fråga är ålder och utbild-ning de klart viktigaste förklaringsfaktorerna. Utbildningsnivån har ungefär lika stor betydelse i alla åldersgrupper och bland högutbildade kulturpolitiker under 30 år instämmer 32 procent i påståendet att jämföra med 79 procent bland de lågutbildade över 65. Religiositet, manligt kön och låg kulturkonsumtion verkar också ha ett positivt samband med åsikten om mognaden som frihetshinder.

En positiv förklaring skulle här kunna vara att de gamle och vise av egen erfarenhet bäst känner mognadens verkliga betydelse. En mindre välvillig tolk-ning är att man svarar enligt en världsbild där den egna gruppen har den mest framstående positionen, i detta fall kunskapsmässigt. Paradoxalt nog kan man tolka de biologistiska kvinnornas svar på samma sätt – även om biologismen generellt knappast gynnar kvinnosaken medför ett instämmande i just denna fråga att man framhäver kvinnors excellens på kulturens område.

Det finns skillnader i kulturkonsumtion mellan infödda svenskar och in-vandrare, men de är inte så entydiga som de samband som finns mellan kultur-aktivitet och exempelvis ålder, kön och samhällsklass. När det gäller somliga kulturaktiviteter, till exempel besök på bibliotek, är invandrare till och med mer aktiva än svenskfödda. Att läsa skönlitteratur och besöka teatrar och andra kulturinstitutioner är dock något som svenskfödda oftare sysslar med än invandrare. Intressant att notera är att det ofta är bland män som invandrare uppvisar en högre kulturaktivitet relativt de infödda svenskarna.315

Invandrares på vissa områden lägre kulturkonsumtion är lätt att förklara om man tror att klasstillhörighet har betydelse i sammanhanget. Invandrarskap och underklass är nära förknippat i dagens svenska samhälle.316 Även språk-förbistring sätter hinder i vägen. Och i själva verket är det inte alls säkert att invandrare skulle vara mindre aktiva på kulturens område än infödda svenskar, det vi ser i statistiken är bara mått på de traditionella svenska kulturaktiviteter-na, något som också påpekades av flera politiker.

Att på samma sätt som i skillnaden mellan könen framkasta ett påstående om att invandrares lägre kulturkonsumtion kan förklaras med biologi, det vill säga ras, var jag alltför feg för. Dock tillät jag mig att infoga ett påstående med anknytning till ursprungskultur och uppfostran som man möjligen – och med viss rätt – kan beteckna som en slamkrypare. Påståendet löd att konst och kultur inte

315 Den kulturella välfärden. Elitens privilegium eller möjlighet för alla? Svenska folkets kulturvanor 1976-1999 (2002) 316 Magnus Dahlstedt (2000)

120

värderas lika högt i de samhällen som våra invandrare kommer ifrån. Det under-förstådda här är att vi i Sverige av någon anledning har en i kulturellt hänseende högre utvecklingsnivå och att invandrare, genom sitt mer primitiva ursprung, av denna anledning har en begränsad handlingsfrihet vad gäller kulturkonsumtion. Påståendet är kontroversiellt och fick en av de högsta ”vet ej”-frekvenserna i hela enkäten: 25 procent, och endast 8 procent av dem som faktiskt tog ställning svarande instämmande, var femte höll delvis med. Man kan möjligen tänka sig att de svarande som intog ”vet ej”-position ville undkomma ett riskfyllt och mer uppriktigt svar. Deras tvekan är i sig belysande.

Partiskillnaderna i denna fråga är små; centerpartister och moderater tror mest på ursprunget som frihetshinder, vänsterpartister och miljöpartister minst. Precis som för biologism- och mognadsaspekten är det äldre och lågutbildade med låg kulturkonsumtion som instämmer även i detta frihetshinder, men sambanden är här ännu starkare. 42 procent av de lågutbildade pensionärerna tror inte att konst och kultur värderas lika högt i invandrarnas ursprungsländer som här, att jämföra med 3 procent av de högutbildade under 30 år. Två tydliga generations-effekter verkar finnas där 70-talisterna är extra negativa och 30-talisterna mer positiva till påståendet, detta alltså vid sidan av den linjära ålderseffekten. Intress-ant att notera är att de inflyttade har en mer välvillig tolkning av kulturlivet i andra länder än infödda kommunbor. Invandrare bland politikerna, som de enda som har egen erfarenhet i ämnet, är skeptiska, men denna effekt är inte signifikant.

En fjärde faktor som kan tänkas forma vår inställning till kulturkonsumtion är klasstillhörighet. Ett samband som för övrigt får övertygande belägg i kulturpol-itikernas egna kulturvanor.317 En iakttagelse i sammanhanget är att klasstillhörig-het i barndomen verkar vara viktigare för omfattningen medan den aktuella till-hörigheten tycks spela större roll för typ av kulturkonsumtion.

Klass skiljer sig emellertid från biologi, mognad och ursprungskultur i det att den är påverkbar, åtminstone till en del. Klasstillhörighet grundas på mater-iella förutsättningar och ligger därför närmare resursproblematiken och de ekon-omiska förutsättningarna än de övriga tre. Man kan säga att klassfaktorn teoret-iskt både skulle kunna vara ett hinder för den fria viljan och den fria handlingen. Det är därför inte förvånande att politikernas uppfattningar om klassamhällets påverkan på kulturkonsumtionen har ett starkt samband med deras inställning till ekonomins betydelse.318

Den partiideologiska laddningen i klassfrågan förklarar troligen också den lite större spridningen i förhållande till ekonomialternativet. Två tredjedelar av de svarande instämmer dock i påståendet, 93 procent av vänsterpartisterna och 37 procent av moderaterna. Hela 23 procent av variationen i politikernas svar på denna fråga kan förklaras av partitillhörighet. Av de personliga egenskaperna är

317 T ex besöker kulturpolitiker som definierar sig som överklass teater och opera dubbelt så ofta som företrädare från arbetarklassen. Se vidare i David Karlsson (2001a). 318 Pearsons r = 0,50

121

den egna samhällsklassen, yrket och religiositeten det som förklarar mest, men alla dessa samband fångar partisystemet upp i denna fråga.

Det kan ändå vara värt att notera att av de religiösa i övre medel- och över-klass uppger 55 procent att klassamhället spelar roll i sammanhanget att jämföra med 83 procent bland de ickereligiösa politikerna från arbetarklassen. De som tillhörde arbetarklassen i barndom och uppväxt men som sedan gjort en klass-resa uppåt instämmer visserligen i något lägre grad i klassamhällets betydelse för kulturkonsumtionen än de som inte bytt klass, men de är å andra sidan betydligt mer positiva än sina nya klasskamrater.

Tabell 22: Samband mellan olika syner på frihetshinder i kulturkonsumtion

Korrelationer (Pearsons r) Faktoranalys 1 2 3 4 5 Dim1 Dim2 1. Biologi frihetshinder – 0,72 0,26 2. Mognad frihetshinder 0,43 – 0,73 0,15 3. Ursprung/uppfostran frihetshinder 0,38 0,31 – 0,62 0,17

4. Klass frihetshinder 0,04 -0,03 -0,01 – -0,19 0,83 5. Ekonomi frihetshinder 0,08 0,04 0,06 0,50 – -0,08 0,84 6. Atomism 0,28 0,31 0,26 -0,23 -0,15 0,65 -0,27

Kommentar: Se Tabell 20 och Tabell 21 för fullständiga frågeformuleringar. Faktoranalysen på samma frågor gav två dimensioner med eigenvalue över 1, 1,9 för Dim1 och 1,6 för Dim2. Internt bortfall ersattes med medelvärden, analysen är oroterad.

Om man bortser från sambanden mellan ålder och parti kan man konstatera att de medelålders politikerna tror mer på klassamhällets roll än sina äldre och yngre kollegor – ett kurvsamband som inte fångas upp i linjära regressionsanalyser. Men tar vi med parti i analysen (och exempelvis kompenserar för de många vänsterpartistiska 50-talisterna) så står det klart att klassanalys är vanligare bland äldre än bland yngre politiker. Den relativa friheten

Frihet är frånvaro av alla hinder för handlandet vilka inte ligger i aktörens natur eller inneboende egenskaper

Thomas Hobbes319

Som vi ser i Tabell 22 är inställningen till påståendet om allas lika möjligheter inte alls någon summering av de övriga uppräknade frihetsbegränsande faktor-erna. I själva verket finns det mycket starka positiva samband mellan inställ-ningen till atomism och uppfattningar om biologins, mognadens och ursprungs-kulturens inverkan på individernas handlingsfrihet. Det som står i motsats-ställning till atomistpåståendet är istället de två nära korrelerade uppfattning-arna om ekonomins och klassamhällets begränsningar. Intrycket förstärks av

319 Citat ur Sven Ove Hansson (1990)

122

faktoranalysen som presenteras i Tabell 22, där den starkaste underliggande dimensionen bygger på just detta skisserade mönster.320

Det är alltså uppenbart att de flesta kulturpolitiker i sina ställningstaganden till atomistpåståendet inte gör en helhetsbedömning av individernas handlings-frihet. De faktorer som teoretiskt tänks predestinera individers vilja till kultur-konsumtion ingår inte i kalkylen utan det är resursaspekterna, givet individ-ernas uppfattade intresse, som fokuseras.

I själva verket är det så att de politiker som bedömer individernas hand-lingsfrihet som störst i sitt svar på atomistpåståendet, det vill säga i synnerhet äldre, lågutbildade företrädare för de borgerliga partierna, också i allmänhet är de största deterministerna i förhållande till människans fria vilja med avseende på de svårpåverkbara faktorerna biologi, mognad och ursprungskultur. Parti-erna till vänster, som tydligt är mer skeptiska till människornas atomism i kulturkonsumtionen, betonar klassamhället och de ekonomiska resurserna som hinder – vilka båda är fullt möjliga att påverka med politiska medel.

Atomistpåståendet mäter sålunda politikernas uppfattning om friheten i handling, givet viljan. Hårdraget är individerna, enligt många av dem som in-stämmer i atomistpåståendet, lika fria att välja sin kulturkonsumtion som den lycklige slaven att fortsätta sitt värv. Figur 19: Partiernas inställning till frihetshinder i kulturkonsumtionen

Kommentar: Figuren illustrerar partiernas medelvärde i de frågor som återges i Tabell 22 och Tabell 21 utplacerad på sexgradiga tallinjer.

320 Dimension 2 korrelerar dock teoretiskt korrekt med handlingsfrihet och dess tänkbara hinder.

123

Ansvar för andra: jämlikhet

Hyllandet av människors jämlikhet förenar de flesta moderna politiska ideolog-ier. Att höra svenska politiker öppet plädera för ojämlikhet är ytterst ovanligt. Men det är bara retorik. I själva verket finns det många som stöder ojämlikheten. Allt beror på hur man definierar jämlikhet, och eftersom olika politiska läger håller sig med olika jämlikhetsbegrepp är följaktligen alltid ”de andra” förespråk-are för ojämlikhet, oavsett ur vilket perspektiv man ser det.321

Först lite begreppsresonemang. Jämlikhet betyder rent språkligt att alla in-blandade är lika i något avseende, materiellt, inför lagen, med avseende på inflytande etc. Därför hör man inte sällan uttalanden i vardagsspråket att vi lever i ett jämlikt samhälle, eller att ojämlikhet råder.322 Det som menas med detta är att människors villkor empiriskt sett är förhållandevis lika eller olika. För att hålla reda i terminologin kommer jag att använda begreppet rättvisa för att beteckna ett förhållande där de aktuella resurserna och pålagorna är för-delade på ett ideologiskt riktigt sätt, utifrån en viss normativ position. En ideologisk uppfattning om hur samhällets resurser och pålagor bör fördelas kallas rättviseteori. En rättviseteori kan mycket väl godta en fördelning som inte bygger på någon form av jämlikhet, även om motsatsen är vanligare.

När någon klagar på att samhället är ojämlikt menar man förmodligen ofta – med denna terminologi – att förhållandena är orättvisa enligt en rättviseteori som bygger på en specifik men outtalad uppfattning om människors jämlikhet i någon etisk mening. Jämlikhet handlar således inte om de empiriska förhåll-andena utan står för en form av etisk kvalitet som människor antas besitta. En ofta använd fras i sammanhanget är ”alla människor har lika värde”, men denna är för vag och svårtydbar för att använda som teoretisk definition på jämlikhet.323

Enligt ett strikt pliktetiskt synsätt handlar jämlikhet om att alla människor lyder under samma rättigheter och skyldigheter. ”Likhet inför lagen” och ”allmän och lika rösträtt” är två principer som sprungit ur detta tankesystem. Ett samhälle där resurserna är extremt snett fördelade kan alltså ändå vara rättvist i detta hän-seende. Att bryta mot rättigheter, i första hand äganderätten, för att öka välfärden hos de mest behövande är inte möjligt. Trots att anhängare av denna typ av plikt-etik inte sällan kallar sig individualister är det alltså inte individer som är värde-receptorer. Plikternas värdereceptorer, om det finns några, är icke-personella.

Det är nog svårt att uppbåda politiker utanför extrempartierna som öppet står för åsikten att människor skulle ha olika värde och därmed olika rättigheter. Även om den pliktetiskt grundade jämlikhetsdefinition på inget sätt är språkligt inkorrekt har jag därför av tydlighetsskäl valt att ge en annan och snävare inne-börd av jämlikhetsbegreppet, en innebörd som har med det jag kallat värderecept-

321 Jfr Will Kymlicka (1995) 322 Jfr Jan Teorell och Anders Westholm (1999), Nils Stjernquist m fl (1988) 323 Vadå värde? Enligt vem? För vem? Osv, ja ni vet…

124

orer att göra. Jämlikhet som etiskt ideal i den politiska etiken betyder här att alla människor bör betraktas som likvärdiga värdereceptorer i alla sammanhng.324

I politiken blir följden av ett sådant jämlikhetsideal att målet bör vara att kompensera för de ogynnsamma och gynnsamma omständigheter som samman-taget utgör människors livssituation. Annorlunda uttryckt innebär en etisk hållning som bygger på denna form av jämlikhet att människor har ett ansvar för varandras välfärd. När Ronald Dworkin försöker reda ut vad som skiljer en liberalism som bygger på jämlikhet från en som inte gör det framhåller han som kriterium att den förra:

…vill ha ett ekonomiskt system där ingen medborgare har mindre än en jämlik andel av samhällets resurser bara för att andra skall få mer av dem. Men i verklighetens värld börjar inte folk sitt liv på lika villkor; somliga börjar med markanta fördelar i form av familjeförmögenhet eller formell och informell utbildning. Andra blir lidande på grund av att deras ras är föraktad. Tur och otur spelar också ofta en förödande roll … En del personer som är absolut villiga, till och med ivriga, att göra exakt samma val beträffande arbete och konsumtion och sparande som andra slutar med betydligt mindre tillgångar, och ingen rimligt jämlikhetsteori kan godta detta som rättvist. Detta är bristen i det ideal som bedrägligt kallas »jämlika chanser»325

Ledning om vari välfärden egentligen består, det vill säga vilken sorts behov och intressen det är som bör gynnas, följer inte av jämlikhetsidealet utan det får man söka på annat håll. Konflikter mellan jämlikhetsivrare som har olika uppfatt-ningar om vad som skall inkluderas i välfärden är därför inte ovanliga.

Figur 20: Jämlikhet: Människors ansvar för andras välfärd

Totalt ansvar Inget ansvar

Altruism (grad av fri vilja) Egoism

I privatmoralen aktualiseras här distinktionen mellan riktighets- och handlings-kriterium. En egoist skulle mycket väl kunna argumentera för ett handlings-kriterium som medför att man alltid bör handla så att man gynnar andra, om detta i förlängningen leder till en större sannolikhet för att man själv behandlas väl.326 Men denna uppdelning förlorar sin relevans i den politiska etiken. Här handlar det istället om vilka principer som samhällssystemen skall grundas på: dem där människorna – i varierande grad – tar ansvar för varandras välfärd eller enligt dem där detta ansvar saknas.

Här kan det också uppstå en värdekonflikt mellan dem som anser att man har ansvar för andra och dem som menar att följderna av detta ansvar skulle in-kräkta på rättigheter som alla har lika. Omfördelning via skatt och bidrag drabb-ar skattebetalarna och man skulle kunna hävda att deras äganderätt inskränks, vilket innebär att människor i förhållande till denna rättighet inte alls behandlas jämlikt ur det strikt pliktetiska synsättet.

324 Jfr Richard J Arneson (1996) om equality of democratic citizenship och equality of condition/life prospects. 325 Ronald Dworkin (2000), s48 första stycket och s50 det andra. 326 Jfr Gyllene regeln, Matteus 7:12

125

Jämlikhet i kulturpolitiken Att se kulturservicen som ett behov och en medborgerlig rättighet, vilket alltså det stora flertalet kommunala kulturpolitiker gör, är naturligtvis en position som ligger ganska nära det ovan skisserade jämlikhetsidealet. Men att det offentliga bör tillhandahålla kulturservice behöver inte nödvändigtvis betyda att man ser det som politikens uppgift att utforma denna service så att den tar hänsyn till människornas situation.

En praktisk fråga som belyser problematiken tydligt är den om huruvida det offentliga bör finansiera sin verksamhet via brukaravgifter eller genom gemensamma skattemedel. De största avgifterna inom sektorn tas ut inom kultur- och musikskolor – men variationen här är stor. I flera Norrlands-kommuner är utbildningen vid dessa skolor kostnadsfri, medan terminsavgiften i vissa Stockholmsförorter överstiger 1 200 kronor.327

Den som anser att avgifter är ett bra sätt att finansiera kommunal verksamhet eftersom medborgarna på ett tydligt sätt får betala kostnaderna för sin egen konsumtion står för en hållning som inte rimmar med det jämlikhetsbegrepp som används i denna studie. Det gör emellertid den som hävdar att avgifter är ett dåligt sätt att finansiera kommunal kulturverksamhet eftersom de förstärker ojämlika ekonomiska förutsättningar.

Jag menar att båda dessa påståenden är så teoretiskt klara att de kan an-vändas som mått på de svarandes inställning till jämlikhet/ansvar för andras välfärd inom ramen för kulturpolitiken.328 De har också ett starkt internt samband.329 Oberoende av vilken av dessa frågor vi väljer kan vi se i Tabell 23 att jämlikhetsidealet är tämligen starkt bland de kommunala kulturpolitikerna, dryga två tredjedelar är anhängare. Omkring en fjärdedel av svarsvariationen förklaras av partitillhörigheten och vänsterpartister och miljöpartister är de starkaste jämlikhetsvännerna medan moderater och kristdemokrater hyser de flesta opponenterna. 68 procent av moderaterna stödjer påståendet om att med-borgarna bör betala sin egen kulturkonsumtion att jämföra med endast 6 procent av vänsterpartisterna.

Två frågor på samma tema som ställdes i enkäten gällde huruvida kulturverksamhet i större utsträckning än idag borde finansieras genom avgifter och om boklån borde finansieras med avgifter. Svaret på dessa frågor var från de allra flesta ett rungande nej, särskilt vad gäller låneavgifter.

327 Terminsavgiften varierar från 0 till 1300 kr. Genomsnittet är 508 kr. 0 kr: Luleå, Skellefteå, Sundsvall Arvidsjaur och Örnsköldsvik. Högre än 1000 kr: Danderyd (1300 kr), Österåker (1200 kr), Täby (1125 kr), Vaxholm (1100 kr). Resultat av Musik- och Kulturskolerapporten 2002 (2002) 328 Färsk forskning visar att jämlikhets- och rättviseaspekter visserligen är viktiga men långt ifrån de enda som styr kommunala avgifters faktiska utformning. Stellan Malmer (2003) 329 Pearsons r = -0,62

126

Tabell 23: Avgifter och jämlikhet

En del av kulturverksamheten i Sveriges kommuner finansieras direkt via brukaravgifter. Mot bakgrund av det, hur ställer du dig till följande påståenden: Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R2j

45 42 13 Avgifter är ett dåligt sätt att finans-iera kommunal kulturverksamhet eftersom de förstärker ojämlika ekonomiska förutsättningar 68 32

+ V Mp – M Kd

Lägre klass idag, kvinna, kulturaktiv, ej religiös, äldret– (lägre klass förrt+, inflyttad)

P E S

,24 ,12 ,27

10 40 50 Avgifter är ett bra sätt att finansiera kommunal verksamhet eftersom medborgarna på ett tydligt sätt får betala kostnaderna för sin egen konsumtion

30 70

+ M Kd – V Mp

Högre klass idag, man, religiös, kulturpassiv, högre klass förrt+

P E S

,27 ,13 ,30

8 25 68 Kommunal kulturverkamhet borde i större utsträckning än idag finansieras genom avgifter 17 83

+ M Kd – V Mp

Högre klass idag, kultur-passiv, man, religiös, högre klass förrt+, lågutbildadt–, ej arbetare (yngre)

P E S

,32 ,16 ,36

5 17 78 Boklån borde finansieras med avgifter

11 89

+ M Kd – V Mp

Högre klass idag, kultur-passiv, ej arbetare, låg-utbildad, man, religiöst–, högre klass förrt+

P E S

,23 ,12 ,27

10 12 79 Om det gick borde alla kommun-ala avgifter vara inkomstrelaterade

16 84

+ V Kd – Fp M

Invandrare, yngre, lägre klass idag, arbetare (lägre klass förrt–)

P E S

,04 ,04 ,06

6 22 72 Avgifter är ett bra sätt att finansi-era kommunal verksamhet för då begränsas publiken till de som verkligen är intresserade 15 85

+ M Kd – Mp V

Lågutbildad, högre klass förr, kulturpassiv, högre klass idag, man, religiös (arbetare)

P E S

,04 ,06 ,09

Inställning till avgifter, och därmed till jämlikhet, har ett starkt samband med klasstillhörighet. Eftersom klass och partitillhörighet hänger så nära samman brukar effekten av klassvariablerna försvinna när parti tas med i analysen, men inte så här. De som har mest resurser vill inte betala för andra.

Tabell 24: Samband mellan uppfattningar om avgifter

Korrelationer (Pearsons r) Faktoranalys 1 2 3 4 Dim1 1. Avgifter förstärker ojämlikhet – -0,78 2. Betala egna kostnader -0,62 – 0,86 3. Mer avgifter -0,56 0,70 – 0,89 4: Boklånsavgifter -0,42 0,50 0,65 – 0,77 5. Inkomstrelaterade avgifter 0,07 -0,01 0,04 0,03 0,03

Kommentar: Faktoranalysens första dimension får eigenvalue på 2,73 och en förklarad varians på 55 procent. Det finns faktiskt en ytterligare faktor som når över eigenvalue 1, men den bygger nästan helt på frågan om inkomstrelaterade avgifter. Gör man om faktoranalysen utan det sista påståendet blir faktorsladdningarna och eigenvalue nästan exakt desamma men den förklarade variansen stiger till 69 procent.

127

En likaledes intresserelaterad tolkning kan man göra av resultatet att aktiva kul-turkonsumenter – oavsett parti och klass – är mer negativa till avgifter. Om dessa är större jämlikhetsivrare än andra eller mest bekymrade över att få betala mer för sin idag subventionerade konsumtion får läsaren bedöma. Vi kan därtill slå fast att kvinnor och yngre är större motståndare till avgifter än män och äldre. Religiösa är mer negativa till jämlikhet, en effekt som försvinner när vi tar hänsyn till partitillhörighet (läs: kristdemokratisk partitillhörighet).

Men avgifter behöver inte automatiskt gynna ojämlikhet. Om de inkomst-relateras, och därmed anpassas till medborgarnas situation och betalningsför-måga, så fungerar de på ett sätt som till viss del motsvarar den gemensamma finansieringen via det progressiva skattesystemet. Skillnaden är att det endast är konsumenterna som betalar. Frågan är nu vad politikerna anser om detta.

En möjlig invändning som jag förutsåg vid frågekonstruktionen var att man kunde tycka att en ständig inkomstprövning skulle vara praktiskt ogörlig. Därför formulerades påståendet som tänktes mäta kulturpolitikernas inställning i frågan: Om det gick borde alla kommunala avgifter vara inkomstrelaterade. Men trots reserv-ationen är detta en finansieringslösning som en stor majoritet av de svarande tar fullständigt avstånd ifrån. Endast 22 procent tycker att inkomstrelaterade avgifter är en bra idé, och av dessa är nära två tredjedelar företrädare för vänsterpartiet och socialdemokraterna. Något överraskande är den personliga egenskap som har störst positiv effekt på inställningen till inkomstrelaterade avgifter att man är invandrare. Åldersfaktorn är också tydlig såtillvida att yngre är mer positiva än äldre. Sambanden med klasstillhörighet fångas upp av partisystemet.

Figur 21: Avgifter på kulturservice, partiernas inställning

Kommentar: Partiernas medelvärde i de frågor som återges i Tabell 23 utplacerad på sexgradiga tallinjer. Eftersom spridningen partierna emellan är så liten på frågan om inkomstutjämning redovisas inte denna tallinje.

Relationen mellan partierna i de olika frågorna är i det närmaste identiska. Den enda noterbara skillnaden är att folkpartistiska politiker, relativt vad företrädare för de övriga partierna svarat, är lite mer skeptiska till avgifter på boklån än avgifter i allmänhet. Delar man skalorna på mitten och därmed urskiljer de som instämmer mer än de tar avstånd från ett påstående så ser vi att moderaterna

128

hamnar ensamma på den avgiftspositiva sidan i de tre första påståendena. Vad gäller boklånsavgifter så är även de flesta moderater emot detta.

En fråga kring temat avgifter som avsåg att spegla jämlikhetsfrågan från ett annat håll rörde om inte avgifter var ett bra sätt att finansiera kommunal verksamhet för då begränsas publiken till de som verkligen är intresserade. Frågan byggde på det vanliga argumentet för avgifter att de skall motverka fripassagerare, men hade också baktanken att man kanske skulle kunna urskilja ett intresse från de aktiva kulturkonsumenternas sida att stänga ute kulturella noviser från de egna nöjena. Det sistnämnda visade sig vara ett helt grundlöst antagande eftersom sambandet mellan kulturkonsumtion och svaret på frågan är tydligt men negativt – det är de som är minst aktiva som är mest rädda för fripassagerare. I övrigt gäller ungefär samma förklaringsfaktorer och partisamband som för övriga jämlikhetsfrågor, fast med en lägre förklaringskraft.

129

Rättvisa

En rättviseteori är den fördelningsfilosofi som är en följdriktig tillämpning av en värdefilosofi eller en politisk ideologi.330 Ordet ”rättvisa” bär, likt till exempel ord som gott och rätt, på en värderande betydelse. Den som säger att en situation är ”jämlik” behöver inte nödvändigtvis mena att situationen är ”värdefull”, men det gör alltid den som bedömer en situation som ”rättvis”. Men på samma sätt som ”värdefull” måste fyllas med en normativ substans för att få mening måste man också precisera vad man menar att ”rättvisan” består i. Och här kan vi tänka oss en mängd alternativ.331

För att begränsa oss skall vi rikta in oss på ett par av de vanligaste princip-erna i rättviseteorier, principer som utgår ifrån att det värdefulla antingen skall fördelas efter mottagarnas behov (och givarnas förmåga) eller beroende på vilka prestationer mottagarna utfört.332 Och eftersom dessa hållningar varken är sinsemellan logiskt uteslutande eller teoretiskt heltäckande så har vi funnit fundamentet till ytterligare en fyrfältare .

Figur 22: Rättvisekriterier: behov och förtjänst

Behovskriterium för rättvisa Ja Nej Förtjänstkriterium för rättvisa

Ja

Komplex rättvisa

a

Procedurell rättvisa

b

Nej

c Kompensatorisk rättvisa

d Formell rättvisa

Vi har i Figur 22 därmed skapat fyra idealtypiska rättvisteorier. Att hitta på namn på dessa är inte lätt eftersom terminologin på detta område tycks vara särskilt mixad. Jag har valt att kalla den position där förtjänstkriterium för rätt-visa råder, men inte behovskriterium, för procedurell rättvisa. En rättvis situation här är den som uppkommit genom att man tagit hänsyn till korrekta procedurer, att man hållit sig inom ramen för de etiska spelregler som är givna. Ingen har några ytterligare skyldigheter, och den som lyckats spela sitt spel rätt är förtjänt av sina framgångar liksom förlorarna har förtjänat sitt nederlag. I den politiska etiken är lika rättigheter signumet för den procedurella rättvisan.

En helt annan syn finner man i den motsatta rutan, där behov men inte för-tjänst är kriterium för vad en rättvis fördelning bör bygga på. Enligt denna kompensatoriska rättvisa formeras fördelningsprincipen enligt maximen ”från

330 När begreppet rättvisa används brukar man skilja mellan retributiv rättvisa, som behandlar frågor om brott och straff, och distributiv rättvisa som handlar om ideologiska uppfattningar kring hur fördelbara resurser (och pålagor) bör fördelas. Det är den distributiva rättvisan som här kommer att behandlas. 331 David Karlsson (1997) är grunden för följande avsnitt. 332 Jfr ibid s47

130

var och en efter förmåga till var och en efter behov”. Lika resultat är målet ifråga om människors behovstillfredsställelse.

Det finns säkert flera sätt att teoretiskt kombinera behov och förtjänst som rättvisekriterium och därmed skapa en komplex rättvisa. Man skulle möjligen kunna hävda att det är den komplexa rättvisan som är rådande i vårt samhällssystem eftersom man kan finna element av både förtjänst- och behovs-kriterium i olika fördelningssystem. Men för det mesta bygger inte detta på någon djuplodande etisk analys utan på att sinsemellan motstridiga principer får samsas efter godtycke och gammal vana.

Det mest kända försöket att foga samman de båda kriterierna står John Rawls och hans anhängare för. Rawls med flera ser att människor har ojämlika förutsättningar som inte är ett resultat av de egna handlingarna – och därmed inte kan kopplas till förtjänst. Istället bör dessa oförtjänta handikapp kompenser-as så gott det går för att åstadkomma en situation där alla har lika möjligheter att välja sina egna liv.333

Man kan naturligtvis också tänka sig att fördelningen kan ske enligt andra principer, grundade på icke-personella eller övermänskliga (religiösa och natur-rättsliga) värden, och då hamnar man i nej/nej-rutan i fyrfältaren ovan, be-nämnd formell rättvisa. Hit hör även så kallad enkel jämlikhet, det vill säga lika mycket till alla oavsett förtjänst och behov.

Rättvisa i kommunal kulturpolitik Det är naturligt att koppla rättviseaspekten i politiken direkt till skatter och väl-färdssystem, och det är i de sammanhangen som en rättviseteori får sitt starkaste genomslag. Men rättvisa är relevant i alla politikområden där gemensamma resurser förvaltas. För att få ett tydligt exempel på en fördelningssituation i den kommunala kulturpolitiken valde jag att i enkäten ställa frågor om de bidrag som icke-offentliga kulturproducenter får och enligt vilka principer de offentliga medlen skall komma dessa aktörer till del.

Exemplet var vid närmare eftertanke kanske inte det bästa. I enkäten svar-ade flera kulturpolitiker att denna typ av bidrag inte förekom i kommunen. Och klart är att möjligheterna att stödja icke-offentlig kulturverksamhet varierar starkt mellan kommunerna. Men frågorna ställdes på ett sådant sätt att principerna och inte de faktiska förhållandena sattes i centrum. Exemplet med stöd till kulturproducenter skiljer sig även från skatte- och välfärdssystemen på det viset att det inte direkt förknippas med någon tanke om sociala medborger-liga rättigheter. Att man till äventyrs skulle anse att icke-offentliga kulturprod-ucenter inte bör stödjas med skattepengar behöver inte betyda att man är emot en omfördelning på ett mer generellt plan. Det är kulturarbetarna och deras organisationer – och inte medborgarna – som ses som värdereceptorer i exemp-

333 John Rawls (1999)

131

let, vilket inte heller är realistiskt. Men trots dessa invändningar illustrerar ex-emplet ändå de val man står inför i en distributionssituation.

Stödjer man sig på behovskriteriet för rättvisa är det här de enskilda bidrags-mottagarnas behov som bör styra fördelningen av kommunala medel och inte – i motsats till dem som stöder förtjänstkriteriet – vilka prestationer de utför på det kulturella området.

Med förtjänst kan man mena flera saker. Den hårdaste linjen är att man endast är förtjänt av de resurser som man själv skapat och således inte bör ha offentliga bidrag alls. Icke-offentliga kulturverksamheter borde alltid få klara sig själva. En annan möjlig linje är att fokusera på mottagarnas excellens och att därmed anse att de som presterar kultur med högst kvalitet borde gynnas. Ett tredje alternativ är att belöna dem som presterar den kultur som publiken uppskattar.

Tabell 25: Rättvisa

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R2j

27 46 27 1. Behovsanpassning! Bidrag kopplas till de enskilda bidragsmottagarnas behov 50 50

+ Kd V – Fp M

Invandrare, arbetare, (lägre klass förrt+)

P E S

,01 ,01 ,01

10 25 66 2. Inga bidrag! Icke-offentliga kultur-verksamheter borde alltid få klara sig själva 20 80

+ M Kd – Mp V

Kulturpassiv, lågutbildad, lägre klass idag, religiös (mant+)

P E S

,13 ,09 ,18

15 41 44 3. De som presterar kultur med högst kvalitet borde gynnas 34 66

+ Fp M – S V

Äldre, man, ej arbetare, högre klass idag, hög-utbildad, religiös, (högre klass förrt+)

P E S

,04 ,08 ,09

15 44 41 4. De som presterar den kultur som publiken uppskattar mest borde gynnas 34 66

+ M Kd – Mp V

Kulturpassiv P E S

,02 ,04 ,06

När de kommunala kulturpolitikerna ställdes inför de uppräknade alternativen var behovsanpassning det som tilltalade flest. 42 procent av de svarande menade att fördelning efter behov var den bästa principen. Men slår man samman de tre prestationsinriktade fördelningsprinciperna ser vi att förtjänst som rättvise-kriterium trots allt har ett starkare stöd än behov. 51 procent av politikerna står bakom denna linje. Resterande av de svarande har angett en annan princip som fördelningsgrund, som förvisso vid närmare granskning nog skulle kunna platsa under någon av de andra rubrikerna.

I resultaten ser man att behovsalternativet nog inte var perfekt formulerat. Förklaringsgraden av både partitillhörighet och personliga egenskaper var låg, och kristdemokrater och vänsterpartister i en ohelig allians är alternativets främ-sta förespråkare. Tydligare är skillnaderna i inställningarna till de förtjänstin-riktade fördelningsprinciperna, och behovsaspekten tolkas nog bäst som mot-stånd mot dessa tre alternativ.

132

Moderater och kristdemokrater är de som helst använder prestationsanpassning som rättviseprincip, Folkpartiet allra mest när det gäller kvalitetsbaserade prestationsmått. Vänstern och Miljöpartiet är mest kritiska, utom i kvalitets-principen där Socialdemokraterna protesterar mest.

Graden av politikernas kulturkonsumtion har inget att göra med hur de ser på behovsanpassning eller prestationanpassning efter kvalitet, däremot protesterar de aktiva kulturkonsumenterna kraftigt mot att de icke-kommunala kulturproducenterna inte skall subventioneras eller att stödet skulle bero på deras eventuella publikvänlighet. Intresset väger sålunda tungt här. Mest för-tjusta i kvalitetsbedömning som grund för bidrag är äldre, högutbildade och religiösa män från de övre samhällsskikten. Figur 23: Bästa rättviseprincip i fördelningen av kulturbidrag

behov förtjänst

annat

Klara sig själv

Belöna kvalitet

Belöna publikvänlighet

Kommentar: Figuren bygger på de svarandes ställningstaganden till vilket av de i Tabell 25 uppräknade alternativen, plus alternativet Ev annan princip (”Annat”) som är bäst. De som svarat alternativ 1 klassificeras som ”Behov” medan de som svarat 2-4 klassas som ”Förtjänst”. Av dessa anges de som svarat 2 som ”Klara sig själv”, alternativ 3 ”Belöna kvalitet” samt alter-nativ 4 ”Belöna publikvänlighet”.

133

Rättvisa: en funktion av handlingsfrihet och jämlikhet Även om exemplet med kulturbidragen är en högst relevant fråga i kulturpol-itiken, är det inte – som redan nämnts – direkt överförbart till en allmän syn på rättvisa. Kulturpolitikens värdereceptorer är inte (bara) kulturarbetarna. Men ur exemplet kan vi emellertid extrahera de etiska principer som ligger bakom de olika positionerna. Tanken om att de resurser och pålagor som en individ bör er-hålla skall stå i relation till vederbörandes prestationer har en direkt koppling till resonemangen kring handlingsfrihet i föregående kapitel och hur man bedömer att personen i fråga är ansvarig för sina handlingar. Den som spelar sina kort rätt belönas – av marknaden eller av det offentliga, den som förlorar får stå sitt kast.

Behovskriteriet bygger på en kompensationstanke, att människor ses som likvärdiga värdereceptorer som har rätt till samma välfärdsnivå, oavsett ut-gångspunkt. I vilken grad man anser att behovskriteriet bör gälla i fördelnings-sammanhang är därmed liktydig med inställningen till jämlikhet så som den definierats i tidigare avsnitt.

Istället för att dela in rättviseteorierna i fyra idealtyper i ett fyrfältsdiagram kan man se dem som ett resultat av inställningen i två dimensioner: handlings-frihet (i vilken grad har människor ansvar för sina egna handlingar?) och jämlikhet (i vilken grad har människor ansvar för andras välfärd?). Därför får man en ersättare för fyrfältaren i Figur 22 i korsdiagrammet i Figur 24.

Det första som slår en när man lägger samman frågorna om handlings-frihet och jämlikhet är det starka samband som finns mellan dem.334 Partierna radar också upp sig på en prydlig rät 45–gradig linje, där endast moderaterna får sin tyngdpunkt på den procedurella sidan, kristdemokraterna ligger just över gränsen till den komplexa medan de övriga är parkerade i den kompensatoriska rättvisan.

Det är tydligt att även om svaren kan indelas i de fyra rättvisepositionerna så är det en och samma underliggande empirisk dimension som förklarar både inställningen till frihet och till jämlikhet, och där personliga egenskaper och partitillhörighet har en hög förklaringskraft, medan orsakerna bakom svar där man är positiv till jämlikhet och atomism (och vice versa) är mycket svårare att reda ut.

70 procent av vänsterpartisterna har en kompensatorisk rättvisesyn medan endast 10 procent av moderaterna kan hänföras till denna kategori. I det senare partiet är däremot 42 procent förespråkare för den procedurella rättvisan mot Vänsterpartiets 3 procent. Det är mittenpartierna som har den största spridningen av sina rättvisepositioner, flest komplexa politiker har Miljöpartiet och Centern (c:a 29 procent vardera) medan Kristdemokraterna är de som har flest (16 procent) som anser att människan saknar både handlingsfrihet och ansvar för andra.

334 Korrelationen mellan om man är atomist och motståndare till jämlikhet är Pearsons r = 0,33.

134

Figur 24: Rättvisekorset

Ansvar för egna handlingar: Eftersom alla har lika möjligheter att tillgodogöra sig kulturen, är skillnader mellan olika grupper endast uttryck för individuella val och preferenser Ansvar för andras välfärd: Avgifter är ett bra sätt att finansiera kommunal verksamhet eftersom medborgarna på ett tydligt sätt får betala kostnaderna för sin egen konsumtion

Kommentar: Figuren illustrerar de två dimensioner – handlingsfrihet och jämlikhet – som de under diagrammet citerade frågorna tänks operationalisera. Diagrammet har både formen av en fyrfältare där hur många som instämt mer än de förkastat de båda påståendena anges i total-procent (vi ser till exempel att 25 procent av alla svarande instämt i båda påståendena) och av dimensioner där linjerna representerar finita tallinjer som är liktydiga med svarsskalorna 6 ”Instämmer helt” till 1 ”Inte alls”. De skuggade fälten representerar de 36 möjliga svarskombi-nationerna och de utritade punkterna visar partiernas koordinater baserade på deras företräd-ares medelvärden på de båda dimensionerna.

Vid sida om rättvisefrågan om hur samhällets resurser bör fördelas är prioriter-ingsfrågan, det vill säga vilka områden som bör sättas i främsta rummet när en sådan eventuell omfördelning äger rum, det som bestämmer politikens inrikt-ning. Prioriteringar mellan olika kommunala verksamhetsområden är därför temat för nästa avsnitt.

Komplex rättvisa Procedurell rättvisa

Kompensatorisk rättvisa Formell rättvisa

135

Prioriteringar Alla nämnder behöver varenda öre till sina åtagande. Kultur är ju inte livsnödvändigt jämfört med vård, skola omsorg, men det är viktigt för själsligt välbefinnande.

Kulturpolitiker (kd), Västergötland

Till en politikers uppgifter hör att fördela resurser mellan områden som är svåra att jämföra. När det gäller kulturen handlar det både om vilka kulturformer (om några) som skall stödjas, och om hur de värden som kulturverksamheten inne-fattar skall vägas mot värdefulla verksamheter av annat slag, inom andra sektor-er.335 Det man måste ta ställning till är om kulturens värden är lika värdefulla som andra värden, och om man ens kan göra en sådan uppsplittring. Här kombineras också en värderingsgrundad prioritering mellan verksamhetsom-rådena med en verklighetsbedömning om verksamheternas effektivitet. Opera-föreställningens högkvalitativa upplevelse för fåtalet måste, drastiskt uttryckt, ovillkorligen vägas mot värdet av en hötorgstavla i kafferummet på vårdhem-met. Värden kan rangordnas både i art och i kvalitet.

Kulturoffret – kulturens värde i konkurrens med andra Det första man kan fråga sig är ifall de värden som två verksamheter syftar till är av samma slag. Finns det flera sorters intrinsikala värden eller bara ett? Kan man till exempel mena att såväl mänsklig välfärd som bevarandet av det ekologiska kretsloppet är värdefulla i sig och är konstens värden väsensskilda från de värden som gynnas inom barn- och äldreomsorg? Kanske kan insatserna på de båda sistnämnda områdena värderas mot en och samma skala, exempelvis grad-en av lycka och välfärd som medborgarna upplever som följd av verksamheter-na, eller möjligen i vilken mån dessa båda tjänster bidrar till att uppfylla med-borgarnas innersta preferenser.

Menar man att alla värden kan mätas på samma skala så kan man tala om en monistisk uppfattning. Men man kan givetvis även mena att den estetiska upplevelsen av ett konstverk är av fullständigt annorlunda art jämfört med om-sorg, och då är det fråga om en dualistisk, eller kanske pluralistisk inställning.336

Men, för det andra, att man har en monistisk eller dualistisk värdeuppfatt-ning säger ingenting om i vilken grad man anser det möjligt att jämföra det värdefulla hos två företeelser. Även för den som har en rigid monistisk hållning med en enda fast värdeskala exempelvis om människors lycka är den enda väsentliga måttstocken, uppstår problem. Det är en tuff uppgift att värdera lycko-

335 Likaså är en konflikt som gäller om t ex en kommun skall spendera pengar på värdefull konst i sina lokaler eller låta bygga om ett barndaghem inte en konflikt mellan en estetisk värdering och en annan. En estetisk värdering – t ex ‘Denna tavla är ett mycket värdefullt konstverk’ – är kanhända del i motiveringen för värderingen ‘Kommunen bör inköpa denna tavla’. Men det är den senare värderingen som är ett led i konflikten, och den är inte en estetisk värdering. Bo Petersson (1998) s17 336 Bengt Brülde (1998) s45ff

136

upplevelser hos olika människor. Hållningen att det är möjligt att jämföra olika värden med varandra kallas kommensurabilitet.337

I beslutssituationer är man tvungen att prioritera oavsett hur man ser på kommensurabiliteten, men tror man inte att jämförelser är möjliga blir den etik man är anhängare av defekt som rättesnöre vid beslutssituationer. Intuitivt kunde man tro att monister skulle tycka att det är enklare att jämföra två värden eftersom de kan vägas enligt samma skala, men om vi frågar de kommunala kulturpolitikerna så är förhållandet det omvända. Här är dualisterna betydligt oftare positiva till möjligheten att jämföra kulturen och konstens värden med värden inom andra kommunala verksamhetsområden (53 mot 40 procent).

Figur 25: Att jämföra kulturens värden med andra

Kulturens värden är av ett helt annat slag än värden inom andra kommunala verksamhetsområden!

Ja (Dualism)

Nej (Monism)

Ja 32 16 Det är möjligt att politiskt väga kulturella värden mot värden inom andra kommunala verksamhetsområden! (Kommensurabilitet)

Nej 29 24

Kommentar: Figuren illustrerar hur många som instämt mer än de tagit avstånd ifrån de två citerade påståendena. Begreppen ”kommensurabilitet”, ”dualism” och ”monism” förekom inte i enkätens frågeformuleringar.

Omkring 60 procent av politikerna står för en dualistisk hållning, medan inställ-ningen till jämförbarhet klyver de svarande i två lika stora grupper. Skillnaderna mellan partierna i dess båda frågor är inte särskilt stora. De borgerliga företräd-arna är något mer dualistiska, medan socialdemokrater och moderater är mest optimistiska vad gäller möjligheten att jämföra värden. De svårgripbara frågor-na om kommensurabilitet och värdepluralism hör till de undersökta etiska aspekter som förklaras i lägst grad av parti och personliga egenskaper.

Äldre och religiösa politiker, allra mest i Folkpartiet och Moderaterna, tycks vara de som i högst utsträckning ser kulturens värden som väsensskilda från värden inom andra verksamhetsområden. Vänsterpartister och socialdemokrater har oftare en monistisk syn. Religiositet och låg utbildning inverkar negativt på hur optimistisk man är i frågan om jämförbarhet med andra värden, och bland partierna är Socialdemokraterna och Moderaterna de som har störst tilltro till att jämförelser är möjliga medan miljöpartister och folkpartister är mer skeptiska.

Men oavsett om man tror att det är möjligt att jämföra värden inom olika verksamhetsområden eller ej så är det något våra politiker ständigt tvingas göra i alla fall. 41 procent av kulturpolitikerna anser till exempel att kulturen i den egna kommunen borde få mer resurser, även om det skedde på någon annan

337 Se bl a Frederick Schauer (1998)

137

verksamhets bekostnad. 14 procent instämmer i att kommunal kulturservice är en ’lyxverksamhet’ som inte borde få kommunala pengar om det inte står helt klart att all social service är fullständigt säkerställd. 2 procent, som uppenbarligen upplever sig sitta i smöret, instämmer i båda dessa påståenden. Intressant i sammanhanget är att de politiker som är mest skeptiska till möjligheten att jämföra värden i olika verksamhetsområden oftare vill satsa mer på kulturen än de som tror att jämförelser är möjliga.

Tabell 26: Att jämföra kulturens värden med andra

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R2j

35 43 22 Kulturens värden är av ett helt annat slag än värden inom andra kommunala verksamhetsområden 61 39

+ Fp M – V S

Äldre, religiös P E S

0 ,01 0

24 45 31 Det är möjligt att politiskt väga kul-turella värden mot värden inom andra kommunala verksamhets-områden. 48 52

+ S M –Mp Fp

Högutbildad, ej religiös (man)

P E S

,01 0 ,01

6 18 77 Kommunal kulturservice är en ”lyxverksamhet” som inte borde få kommunala pengar om det inte står helt klart att all social service är fullständigt säkerställd

14 86

+ M Kd – Mp S

Kulturpassiv, högre klass idag, lågutbildad, man

P E S

,05 ,05 ,11

19 37 44 Som läget är idag borde kulturen i min kommun få mer resurser även om det skedde på någon annan verksamhets bekostnad 41 59

+Mp Fp – M Kd

Kulturaktiv, lägre klass idag, högutbildadt+, mant–

, (äldret+)

P E S

,02 ,06 ,09

Miljöpartister och socialdemokrater protesterar mest mot att kulturservicen skulle vara en lyxverksamhet och miljöpartister (tillsammans med folkpartister-na) är de som vill satsa mest på kulturen även om det gick ut över andra verk-samheter. Moderater och kristdemokrater är däremot både mest benägna att se lyxaspekten i det kulturella och minst angelägna om att skjuta ytterligare resurser till kulturen.

Lågutbildade från de högre samhällsklasserna är de som prioriterar kultur-en lägst i förhållande till andra kommunala verksamheter, men den absolut viktigaste förklaringsfaktorn i sammanhanget – och alldeles oavsett av parti – är den egna kulturkonsumtionen.338

Vi har här talat om kulturens värden vägda mot andra i största allmänhet, men i enkäten ställdes också frågor där politikerna tvingades ta ställning till hur kulturen borde prioriteras mot ett antal mer specifika kommunala verk-

338 Bland dem som är allra mest aktiva (fler än 500 aktiviteter/år) anser 76 procent att kommunen i dagsläget borde satsa mer på kulturen men bara 26 procent av de lågaktiva (under 100 aktiviteter). Därtill anser 22 procent av de lågaktiva att kulturservice är en lyx, vilket är 7 gånger så hög andel som hos de högaktiva. Läs mer om hur kulturpolitikernas kulturkonsumtion indexerats i Metodappendix.

138

samhetsområden. Av de 6 angivna alternativen (som återges i Tabell 27) svarade politikerna i genomsnitt att två till tre stycken borde ges företräde och att där-med de värden som finns representerade i kommunens kulturverksamhet undantagslöst borde komma i andra hand.

En majoritet av de svarande anser att vård och omsorg, liksom skola och ut-bildning, undantagslöst bör komma i första hand. Fyra av tio menar att arbets-marknadspolitiska åtgärder och infrastrukturen nog alltid måste ges företräde med-an cirka en tredjedel även håller näringslivs- och fritidspolitiken som viktigare än kultur. Tabell 27: Prioriteringar av kultur i förhållande till andra verksamheter

Enligt min åsikt borde de värden som finns representerade i kommunens kulturverksamhet komma undantagslöst i andra hand i jämförelse med…

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R2j

41 37 22 Vård och omsorg

60 40

+M Kd – Fp S

Kulturpassiv, lågut-bildad

P E S

,02 ,03 ,05

39 36 25 Skola och utbildning

60 40

+M Kd – Mp V

Kulturpassiv, lågut-bildad, lägre klass förr

P E S

,02 ,04 ,06

17 47 36 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder

40 60

+ M C –Fp Mp

Kulturpassiv, lågut-bildad

P E S

,01 ,04 ,04

14 44 43 Främjandet av näringslivet i kommunen

34 66

+ M C – V Mp

Kulturpassiv, lågut-bildad, svenskfödd, lägre klass idag,

P E S

,04 ,07 ,09

18 45 37 Säkerställandet av den kommunala infrastrukturen (vägar, vatten, bostäder mm) 39 61

+ M C –Mp V

Kulturpassiv, svensk-född, lägre klass idag, lågutbildad

P E S

,04 ,04 ,07

10 44 46 Medborgarnas möjligheter till friluftsliv, idrott och andra fritidsaktiviteter 28 72

+ M C – Mp V

Kulturpassiv, lågut-bildadt+

P E S

,01 ,06 ,07

Antal före kulturen prioriterade områden av ovan nämnda (0-6) Medel: 2,6

+ M C –Mp V

Kulturpassiv, lågut-bildad, (arbetare)

P E S

,01 ,04 ,06

Kommentar: I tabellens nedersta rad är den beroende variabeln det individuella medelvärdet av hur många av de 6 uppräknade alternativa verksamheterna som de svarande vill prioritera före kultur, max 6 och min 0.

Antalet före kulturen prioriterade områden har ett direkt och linjärt samband med kulturkonsumtionsaktiviteten hos den svarande politikern.339 Kulturkon-

339 Pearsons r = -0,19

139

sumtionen är också den enskilt viktigaste förklaringsfaktorn i inställningen till alla de sex verksamhetsområdena, och allra mest när det gällde en eventuell konflikt mellan kulturen och främjandet av näringslivet. Även utbildningsnivån har signifikanta effekter i alla de sex områdena – och mest avoga är de högut-bildade när det gäller att prioritera friluftsliv och idrott på kulturens bekostnad.

I alla de sex uppräknade områdena är det Moderaterna som är mest skept-iska till att låta kulturen få företräde. Folkpartiet och Socialdemokraterna är de som helst sätter kultur före skola, Vänsterpartiet är mest negativa till att gynna näringslivet på kulturens bekostnad. I de övriga verksamhetsområdena är det Miljöpartiet följda av Vänstern som har lättast att prioritera kulturen. Generellt är de personegenskaperna, det vill säga i första hand kulturkonsumtionen, viktigare för vad man prioriterar än vad partitillhörighet är.

När det gäller prioriteringsfrågan kan vi alltså konstatera att de kommunala kulturpolitikerna i allmänhet prioriterar kulturens värden högt i förhållande till värden i andra kommunala verksamhetsområden – oavsett om de anser att det i grunden är att möjligt att jämföra dessa värden eller ej.

140

10 Tolkning och giltighet Hittills har problematiken handlat om de politiska ideologiernas innehåll som bestämmer politikens innehåll, men i politiken är en lika intressant fråga vem som bäst kan bedöma hur detta innehåll ser ut. Är det ens möjligt att ha kunskap om vad som är rätt politik? Läran om kunskapen och dess källor kallas epist-emologi och frågan om värdens epistemologi hör egentligen hemma i meta-etiken, men det är samtidigt så nära förknippat med frågan om vem som är bäst skickad att bedöma vad som är rätt politik att avsnittet har hamnat i detta kapitel.

Värdeepistemologi Värdenas epistemologi är nära kopplat till ontologi och semantik. Som vi redan konstaterat har varje värdeontologisk position sin motsvarighet bland de värde-semantiska. Man kan till exempel tro att värden har objektiv existens och också mena detta när man använder värdeutsagor. Men ontologi och semantik behöver inte alls sammanfalla hos den enskilde individen. Vad vi uttrycker när vi använder värdeutsagor speglar inte alltid vad som gäller i verkligheten. På samma sätt är det med värdepistemologin. Den epistomologiska hållningen att det är möjligt att ha kunskap om vad som är värdefullt (värdekognitivism) verkar ha sin mest naturliga koppling till värderealismen (det finns objektiva värdefakta) och värdeobjektivismen (värdeuttryck är utsagor om verkligheten). Figur 26: Metaetiska positioner340 Värdeontologi Värdesemantik Värdeepistemologi A värderealism 1 värdeobjektivism I värdekognitivism B värdekonstruktivism 2 värdenaturalism II a) partiell värdeskepticism C nihilism 3 emotivism b) skepticism Men man kan till exempel vara både värderealist och emotivist på samma gång (A3 i Figur 26), det vill säga att man tror att värden kan ha objektiv existens men att vi inte kan ha någon säker kunskap om dessa värden, och därför använder våra värdeutsagor som uttryck för personliga känslor. Om så är fallet har man lyckats kombinera värderealism med värdeskepticism.

Motsatsen, det vill säga värdenihilism kombinerat med värdeobjektivism, är också möjlig. Ett konstaterande att värden inte existerar är nämligen både nihilist-iskt och objektivistiskt i det att utsagan är handlar om objektiva värdefakta. Hållningen kan mycket väl förenas med värdekognitivism, det vill säga att man kan ha kunskap i värdefrågor – i detta fall kunskap om att värden inte existerar.

Lars Bergström delar vidare upp skepticismen i en generell och en partiell variant, alltså att vi inte kan veta någonting i värdefrågor, respektive att vi inte

340 Bygger på Lars Bergström (1993)

141

kan veta allt. Bergström kallar alltså de som tror att man kan ha viss kunskap om värden för partiella skeptiker. Som sådana kan de definieras som i Tabell 28 del-vis instämt i påståendet att man kan ha kunskap om kultur. Vad detta ”delvis” står för är naturligtvis inte helt klart, till exempel om det avser art eller grad av kunskap.

Om man går med på värdekognitivismen är det en intressant fråga om olika människor har olika grad av, eller olika förmågor att skaffa sig, etiska kunskaper. Om så är fallet finns det utrymme för etiska experter som har objektivt bättre möjligheter än gemene man att fatta riktiga etiska beslut, på specifika områden eller generellt. Denna elitistiska inställning kan sträcka sig alltifrån idén om den upplyste diktatorn till hållningen att personer som fattar politiska beslut på rent godtycke har något mindre berättigande än dem som noga överväger sina beslut.

Det är lätt att se att en värdekognitivistisk-värderealistisk hållning i kombi-nation med en stark övertygelse om att det är de egna etiska uppfattningarna som är de riktiga, kan leda till intolerans och fanatism. Men, som David O Brink rikt-igt påpekar, det är bara en kognitivistisk realist som kan medge att hon har fel – enligt skeptiska emotivister och dylika finns inget rätt eller fel i etiska frågor.341

Kunskap om bra kultur och konst Frågan om möjligheten att ha kunskap om vad som är bra konst och kultur är central i den del av den politiska etiken som styr kulturpolitiken. Som vi redan sett är det fullt möjligt att anse att kulturens värden är skiljt från andra värden och hur man ställer sig till kunskapsfrågan här behöver inte alls hänga samman med hur man ser på samma fråga i mer allmänetiska termer. Tabell 28: Värdeepistemologi

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R2j

43 48 9 Det är möjligt att ha kunskap om vad som är bra kultur

77 23

+Kd Fp – V C

Äldre, högre klass förr, religiös, ej arbetare, kulturaktiv (högut-bildadt+)

P E S

,01 ,07 ,08

Kommentar: Om man vill kan man kalla de som svarar ”Ja” för värdekognitivister, ”Delvis” för partiella värdeskeptiker och ”Nej”-anhängarna blir skeptiker.

Att man kan ha kunskap om vad som är bra kultur, helt eller delvis, anser 91 procent av politikerna. Endast var tionde är uttalade värdeskeptiker i detta sam-manhang. De partiföreträdare som är mest positiva till att det är möjligt att ha kunskap om kulturens värde är kristdemokrater och folkpartister, medan vänster- och centerpartister är mer pessimistiska. Den viktigaste personegenskapen för att man skall stödja kognitivism är helt klart hög ålder. Religiösa personer från de högre klasserna är också oftare kognitivister och där finns även ett viss positiv effekt av kulturkonsumtionsgraden.

341 David O Brink (1989)s95

142

Värdeuttolkning och demokrati

Oavsett hur optimistisk man är om det möjliga i att ha kunskap om vad som är bra konst och kultur ger det inget direkt svar på frågan om värdeuttolkning, det vill säga vem som bör avgöra vad som är den riktiga politiken. Dessutom bör man skilja mellan möjligheten att ha kunskap och uttolkningsprivilegiet i frågor om politikens form och medel, respektive rörande dess innehåll. Om man exempelvis menar att politikens uppgift är att gynna medborgarnas konstkonsumtion men att de själva får bestämma vilken typ av konst de vill konsumera, rör värdeuttolk-ningsfrågan inte vem som bäst känner de konstnärliga värdena utan vem som bör utforma de ”neutrala” institutioner som möjliggör konstkonsumtionen. Vi inleder med problematiken kring den allmänna kulturpolitiken och återkommer till fråg-an om politikens förhållande till kulturens innehåll.

Ifall det går att ha kunskap i politisk-etiska frågor, kan någon då ha större kunskaper än någon annan? Om svaret är ja på dessa frågor ligger det nära till hands att förorda ett inslag av elitism i politiken där de mest lämpade har ett större inflytande. Ett argument för elitismen är att människor kan vara förblind-ade av maktstrukturer, falskt medvetande om man så vill,342 och att det krävs en upplyst elit för att garantera att massorna leds rätt.

Man kan även tänka sig olika typer av elitism. Om man är en dugligare politisk beslutsfattare till följd av exempelvis utbildning eller praktiska erfaren-heter är expertvälde ett alternativ. Finns dessa experter i den offentliga förvalt-ningen är det byråkratin som är den ideala styrelseformen. I en religiös tradition är det prästerna och profeterna som uppbär denna expertroll, gärna med ett modifierat kunskapsbegrepp.

Inom ramen för demokratin finns två huvudfåror, dels den direktdemo-kratiska uppfattningen att det är folkets vilja i nuet som är den bästa lösningen på ett etiskt problem, dels åsikten att det ställs olika grad av krav på reflexion och debatt på det beslutande folket. I det sistnämnda fallet kan alltså ett folkligt beslut underkännas som förhastat och oövertänkt. Med denna inställning öpp-nar man också för en demokrati med elitistiska inslag – den representativa demokratin.343 De folkvalda kan ses som en sorts demokratisk värdeuttolkande elit, vars expertis antas bestå i kunskap om medborgarnas intressen eller, alter-nativt, som allmänt upplysta förtroendemän som av medborgarna ansetts vara de mest lämpliga politiska ledarna.

En demokrati helt utan inslag av elitism kallas för direkt demokrati. Här styr medborgarna utan mellanhänder via till exempel folkomröstningar eller kommunalstämmor. Om majoritetsprincipen är allenarådande kan man tala om en populistisk demokrati.344 I det moderna samhället brukar det argumenteras

342 Jfr Martha Nussbaum (2002)om välfärdism och platonism. 343 Jfr Bernhard Manin (2002) 344 Bo Lindensjö (1999)

143

för att politiken blivit så omfattande och komplex att någon utbredd direkt-demokrati inte kan komma ifråga av praktiska skäl. Men antielitister i en representativ demokrati kan fortfarande argumentera för en förtroendemanna-roll där uppgiften att kanalisera medborgarnas vilja är överordnad de egna politiska hållningarna,345 något som förutsätter god kännedom om väljarnas åsikter (anticipatorisk representation).346

Figur 27: Värdeuttolkningsmodeller Demokrati Ja Nej

Elitism Ja Representativ demokrati Expertvälde, byråkrati, prästerskap

Marknad: Enbart producenter Nej Direkt/populistisk demokrati Fri marknad: konsumenter /brukare

starka

Knutet till den direkta demokatin är den individualistiska värdeuttolkningen, där var och en av medborgarna själv är den bäste domaren i etiska frågor. En sådan position kan till exempel ha sitt ursprung i att man tillmäter själv-ständighet ett egenvärde, men också i kunskapsteoretiska resonemang där individen antas ha den största kunskapen av de etiska regler som gäller för just den egna personen. Man kan nog med fog anta att denna uppfattning är vidare spridd inom kulturanknutna områden som till exempel estetik.

Menar man istället att värdena på ett område, till exempel kulturen, bäst identifieras utanför politikens, och därmed demokratins, ram men att man sam-tidigt är anhängare av en antielitistisk hållning står ett uppenbart alternativ till buds: den fria marknaden. Här styr producenterna genom sitt utbud och kons-umenterna genom sin efterfrågan. De medborgare som avstår från att konsumera en viss kulturservice saknar inflytande över densamma.

Marknadsliknande lösningar kan emellertid förekomma även inom ramen för förvaltningen.347 Även om man är marknadsvän är det fullt möjligt att anse att marknadens mekanismer inte fungerar på alla områden. Istället kan man välja att låta verksamheten bedrivas i offentlig regi men med marknadsinslag. Här kan man kompensera markandsmisstagen genom att uttryckligen favorisera särskilda aktörer. Ett tydligt sådant exempel är brukarinflytande, där konsumenterna av en offentlig service har möjlighet att påverka dess utformning medan övriga medborgare, som genom sina skatter finansierar verksamheten, saknar denna påverkansmöjlighet.348 Brukarstyre utgår från en individualistisk eller korporativ men ickedemokratisk hållning. Politik med marknadsinslag som bygger på en mer elitistisk syn är det fråga om när producenterna ges motsvarande inflytande.

345 Jfr, Gunnar Wallin, Henry Bäck och Merrick Tabor (1981) om väljardelegaten. 346 Sören Holmberg (1999) s50ff 347 Stig Montin (2002), Paula Blomqvist och Bo Rothstein (2000) 348 Maria Jarl (1999)

144

Värdeuttolkning i kommunal kulturpolitik

Kommunalpolitiken stinker! Det ligger inte i mitt intresse att arbeta för en förlegad form av styrelseskick för samhällets verksamheter. Jag råkar bara vara en tillfällig besökare i politiken

Kulturpolitiker (lokalt parti), Småland

Vem bestämmer vad som är fin kultur? Flera utställ-ningar den sista tiden har varit mkt dåliga t ex i Göte-borg. Om ej konstnärer/kulturarbetare har självkritik bör vi inte med skattemedel ställa upp på dessa utställ-ningar

Kulturpolitiker (c), Bohuslän

Tilltron till demokratin och medborgarnas förmåga att påverka inriktningen på kulturpolitiken skiftar över åren. 1967 ansåg exempelvis Bengt Andersson att

[Vi] är mitt inne i en ny industriell revolution. Den människofria produktionen breder ut sig och skapar stora problem. Där denna genomförs i därtill oförberedda områden, uppstår en andlig slum. Man överger människor då man ger dem mera fritid än de lärt sig handskas med. Har man denna utveckling för ögonen framstår nödvändigheten att forma en ny miljö och fritidsfostra människorna i västvärlden som alltmer angelägen och påträngande. 349

På områden där tilliten till den positivistiska vetenskapen är högre är för-modligen även förtroendet för experternas kunnande större, det är bara att jämföra med till exempel läkarprofessionens stora inflytande i sjukvårds-politiken350. Inom kulturen är inte expertrollen lika tydlig, inte heller svaret på frågan om vem som skulle kunna tänkas vara expert. Skall värdena exempelvis mätas ur producenternas (konstnärernas) eller konsumenternas perspektiv, och får finansiärerna (politikerna/medborgarkollektivet) ha ett ord med i laget? Har kulturvetaren och konstkritikern som fackexperter större möjligheter än den oerfarne kulturkonsumenten att avgöra en kulturyttrings värde?351

Den statliga litteraturpolitiken är ett exempel där expertpåverkan spelar stor roll. Enligt Li Bennich-Björkman har man genom en konstruktion där det statliga stödet fördelas av det oberoende författarförbundet lyckats kombinera offentlig fin-ansiering med konstnärlig autonomi.352 Angående lokal politik berättar Jill Onsér-Franzén bland annat om konflikter kring politikernas roll vid bok- och konstinköp i Mölndals kommun.353 Problemet är idag mer brännande i andra länder.354

Vem anser då politikerna skall ha värdeuttolkningsprivilegiet i den lokala kulturpolitiken? Ett antal möjliga aktörer har nämnts, och inget utesluter att alla dessa aktörer ges inflytande i varierande grad. Politikerna fick svara på två sak-er: i vilken utsträckning en viss grupp bör ha inflytande på hur den kommunala kul-turpolitiken utformas och vilken av dessa grupper/aktörer som bör ha mest inflytande.

349 Citerat i Sven Nilsson (1970) s161f 350 Viveka Nilsson (1999) 351 Geir Vestheim (1997a) s350 skriver om konflikter mellan profession och lokalpolitiska intressen i Sogn og Fjordarne, jfr även Geir Vestheim (1997a) s288ff om Folkebiblioteka og Mykle-saka. 352 Li Bennich-Björkman (1991) 353 Jill Onsér-Franzén (1992) s92 354 I den av Nationella Fronten styrda franska staden Orange fanns på 90-talet t ex en speciellt ansvarig person som strök böcker som står i strid med partiets ideologi från inköpslistor. Liknande system har införts i flera andra städer. Beskrivs bl a i Göteborgs-Posten (27 juli 1996).

145

Tabell 29: Inställning till värdeuttolkare i kommunal kulturpolitik

I vilken utsträckning tycker du att följande grupper bör ha inflytande på hur den kommunala kulturpolitiken utformas? Demo- krati

Elit- ism

Samhällsmodell Värdeuttolkare Mest in-flytande

Ja Ja Representativ demokrati 1.De folkvalda politikerna 35 Nej Direktdemokrati, populism 2.Kommunmedborgarna/ skattebetalarna 29

Nej Ja Expertvälde, byråkrati 3.Kommunens tjänstemän, kulturexperter 3 ”Prästvälde” 4.Det lokala näringslivet 0

Marknad 1 5.Kulturproducenter – konstnärer, m fl 3 Nej Marknad 2 6.Brukarna – kulturkonsumenterna 30

S:a demokratiska värdeuttolkare (1,2) 64 S:a icke-demokratiska värdeuttolkare (3,4,5,6) 36 S:a elitistiska värdeuttolkare (1,3,4,5) 38 S:a individualistiska värdeuttolkare (2,6) 62

Korrelationer: Pearsons r Faktoranalys 1 2 3 4 5 Dim1 Dim2 1. Politikerna – 0,42 0,17 2. Medborgarna 0,20 – 0,86 0,03 3. Tjänstemän 0,23 0,08 – 0,08 0,83 4. Näringslivet 0,02 0,13 0,38 – 0,01 0,71 5. Konstnärer 0,09 0,16 0,42 0,26 – 0,24 0,69 6. Brukarna 0,18 0,58 0,11 0,09 0,25 0,86 0,06

Kommentar: På den fråga tabellen redovisar fick politikerna svara på två sätt, dels på den sex-gradiga skalan (se Tabell 30) dels ange vilken av de uppräknade 6 grupperna/aktörerna som bör ha mest inflytande över kommunala kulturpolitik. I Tabellens översta del redovisas hur stor andel av de svarande (totalprocent) som angett att respektive aktör borde ha mest inflytande uppdelat efter en klassificering som motiveras i texten. I den andra delen summeras demokratiska och icke-demokratiska, respektive elitistiska och icke-elitistiska svar. I den tredje delen finns dels en korrelationsmatris som visar sambanden mellan hur politikerna ställt sig till alternativen på de sexgradiga skalorna och dels en faktorsanalys av samma variabler, där den första dimensionen har en förklaringskraft på 29 och den andra på 28 procent. Eigenvalue = 1,7 för båda.

De demokratiska aktörerna får avgjort starkast stöd, två tredjedelar av politik-erna anser att antingen de folkvalda politikerna eller kommunmedborgarna/skattebeta-larna (35 respektive 29 procent) är de som skall ha störst inflytande på hur den kommunala kulturpolitiken utformas.

Nästan alla de övriga, 30 procent, står för en individualistisk marknads-orientering och menar att det istället är brukarna – kulturkonsumenterna som bör ha den tyngsta rollen. Övriga sex procent förordar en elitistisk lösning där antingen kommunens tjänstemän och kulturexperter eller kulturproducenter – konst-närer, m fl skall ha det största inflytandet.

Mycket få politiker ansåg att det var det lokala näringslivet som skulle ha mest makt i kulturpolitiken. Men det är ändå 61 procent som menar att det åtminstone bör ha ett visst inflytande. En tolkning är att man genom att hålla fram närings-livet markerar en marknadsvänlig inställning och därmed ett stöd för en individ-

146

ualistisk värdeuttolkning. Men eftersom företagen knappast representerar vare sig kulturkonsument- eller kulturproducentintresset kanske det ligger ännu närmre att se denna uppfattning som en modern parallell till en traditionell klerikal värde-uttolkningstradition. Det är inte sakkunskapen eller den demokratiska legitimitet-en som berättigar inflytandet utan närkontakten med det högre väsendet – mark-naden. Lustigt nog är stödet för näringslivet som värdeuttolkare det enda alter-nativ där religiositet har en tydlig positiv effekt. Kristdemokraterna är det parti som instämmer mest, Vänstern minst. I övrigt kännetecknas de som menar att de lokala företagen bör ha inflytande över den kommunala kulturpolitiken av att de är passiva kulturkonsumenter, lågutbildade, födda i kommunen och tillhör de övre klasserna.

I Tabell 29 ser vi att politikerna i sina svar ser ett klart samband mellan brukare – kulturkonsumenter och kommunmedborgare/skattebetalare. Korrelationen mellan dessa båda alternativ är Pearsons r = 0,58, vilket är nästan tre gånger så högt som de bådas respektive samband med alternativet de folkvalda. Vi ser också starka samband mellan hur man svarat på de tre odemokratiska elitismalter-nativen kulturexperter, kulturproducenter och näringslivet.

I faktoranalysen bekräftas dessa iakttagelser och det blir tydligt att pol-itikerna tar ställning till alternativa värdeuttolkare utifrån två skilda aspekter: inställningen till grad av individualism, och stödet för den odemokratiska elitismen. Tillsammans förklarar dessa båda faktorer 57 procent av variationen i politikernas ställningstagande till de sex alternativa värdeuttolkarna.

I faktoranalysen korrelerar alternativet de folkvalda politikerna positivt med båda dimensionerna, men starkast med den första. Den troligaste förklaringen är att de som angett att politikerna bör ha stort inflytande kan indelas i två grupper: populister som ser de folkvalda som medborgarrepresentanter snarare än en politisk elit, och (kommun)elitister som ser en koppling mellan politikerna och kommunens experter (men inte kulturproducenter eller näringslivet).

Det är möjligt att alla inte har helt klart för sig – eller inte håller med om – den teoretiska distinktion som gör att brukarinflytande inte är liktydigt med demokrati.355 Kopplingen mellan medborgare och brukare skulle därför kunna be-traktas som en demokratidimension. I enkäten märktes vid denna fråga också spridda kommentarer av två typer: vad är det för skillnad mellan brukare och medborg-are? – brukare är också medborgare respektive politikerna är medborgarnas företrädare.

Som Jörgen Westerståhl har påpekat måste man dock hålla en klar rågång mellan korporativa organ, som institutioner för brukarinflytande utgör, och folk-styrelsen.356 Skillnaden mellan brukare/konsument och medborgare/skattebetalare (finansiär) är fundamental och jag hoppas att detta stått klart för flertalet svar-ande. Att ge brukarna det största inflytandet är att tillmäta den individuella

355 Här avses offentlig demokrati där ”en medborgare en röst” är normen. Detta skall särskiljas från demo-krati i betydelsen ”demokratiskt beslutsfattande” i meningen att makthavare lyssnar på och tar intryck av medarbetare, underlydande eller brukare/kunder, dvs motsatsen till auktoritärt beslutsfattande. 356 Jörgen Westerståhl (1997)

147

värdeuttolkningen det högsta värdet – det är den enskilde kulturkonsumerande individen som själv vet bäst hur den kulturverksamhet han nyttjar skall skötas.

Brukarinflytande i offentlig förvaltning kan ses analogt med idealet om det individuella kundinflytandet på den fria marknaden. Jag har valt att inte kalla kul-turkonsumenterna det i sammanhanget mycket värdeladdade kunder. Stig Montin menar att skillnaden mellan brukare och kunder är att kunder kan avstå från köp av vissa varor eller tjänster på en fri marknad.357 Inför man däremot marknads-styrda organisationer i kommunerna upphör skillnaden.358 I bred mening är kom-munmedborgare och gruppen brukarna av kommunala tjänster nästan identiska, men snävar man in till endast kulturverksamheten är brukarna betydligt färre.

Tabell 30: Värdeuttolkare i kommunal kulturpolitik

I vilken utsträckning tycker du att följande grupper bör ha inflytande på hur den kommunala kulturpolitiken utformas?

Stort Visst Litet Partier Positiva egenskaper R2j

69 30 2 1. De folkvalda politikerna 91 9

+ S C –M Mp

Svenskfödd, lägre klass idag, kulturaktiv, ej religiös,(man)

P E S

,05 ,01 ,06

66 32 2 2.Kommunmedborg-arna/skattebetalarna 89 11

+ V S –Mp C

Yngre, kvinna, högutbildad P E S

,01 ,02 ,02

20 64 16 3.Kommunens tjänstemän och kulturexperter 55 45

+Kd C –M Mp

Kvinna, lägre klass idag, (ej arbetare)

P E S

,02 ,02 ,04

7 54 39 4.Det lokala näringslivet

31 69

+Kd M –V Mp

Kulturpassiv, född på orten, religiös, lågutbildad, högre klass idag, kvinna, (yngre)

P E S

,03 ,04 ,06

24 62 14 5.Kulturproducenter-na – konstnärer, m fl. 60 40

+V Mp – M C

Lägre klass idag, högutbildad, kulturaktiv

P E S

,03 ,04 ,06

70 29 1 6. Brukarna – kultur-konsumenterna 94 6

+ V S – M Kd

Yngre, högutbildad, svensk-född, kulturaktiv (kvinna)

P E S

,02 ,04 ,04

Värt att notera i sammanhanget är att det positiva sambandet i Tabell 30 mellan alternativen brukare/kulturkonsumenter och kulturproducenter är starkare än det mellan brukare och de folkvalda. Detta tyder på att marknadselementet i alter-nativet brukarna – kulturkonsumenterna är aningen tyngre än det demokratiska. Det är sålunda rimligt att tolka Dim1 som en indikator på de svarandes inställning till individualism i värdeuttolkningen snarare än till demokrati.

Skillnaderna mellan partierna angående val av den värdeuttolkare som bör ha mest inflytande i den kommunala kulturpolitiken är inte särskilt stora. Social-

357 Stig Montin (2002) 358 Lars Norén (2000)

148

demokrater och miljöpartister är de som oftast angett ett demokratiskt alternativ, medan kristdemokrater gör så i minst utsträckning, men differensen är endast 8 procentenheter. Större variation är det då i inställningen till de elitistiska värde-uttolkarna. Varannan centerpartist har angett ett elitistiskt alternativ som det som bör ha mest inlyftande på kulturpolitiken men bara var tredje kristdemokrat.

Aktiva kulturkonsumenter utmärker sig såtillvida att de litar mer till pol-itikernas omdöme än medborgarnas, och mer till brukarna (det vill säga sig själva) och kulturproducenterna än vad mindre aktiva politiker gör. Även hög utbildning inverkar positivt på hur man ser på de båda marknadsknutna aktörs-grupperna. Åldersfaktorn spelar in i maktfördelningen mellan elitism och individualism då de äldre kulturpolitikerna menar att brukare och (i synnerhet) medborgarna inte bör få så stort inflytande i politiken. Kvinnor betror brukare mer och politiker i lägre grad än män. Invandrarna är de som är mest negativa till de folkvaldas uttolkningsrätt.

Frågan om vem som bör ha mest inflytande säger alltså litet om spridning av inflytande på de alternativa aktörerna. Detta uppfångas dock i faktoranalysen. Det är Kristdemokraterna som mest stöder de odemokratiska elitistiska värdeuttolkar-nas roll i kulturpolitiken. Det är även detta parti som har flest företrädare som menar att det lokala näringslivet och kommunens tjänstemän och kulturexperter bör ha stort inflytande i sammanhanget. Lägst värde i faktoranalysens elitismdimension har Vänstern och Moderaterna.

En paradox för det antielitistiska Vänsterpartiets del är dock att det är dess företrädare som oftast anser att kulturproducenterna bör ha stort inflytande på politiken. Detta, tillsammans med det faktum att det också är i detta parti som vi hittar den högsta andelen som anser att brukarna bör ha ett ord med i laget, innebär att det är i Vänstern som de flesta förespråkarna för marknadsorienterad värdeuttolkning återfinns, inom det offentligas ram vill säga.

Här bör man dock ta hänsyn till att vänsterpartisterna, följda av socialdemo-kraterna, är de som i högst grad har angett att flera grupper bör ha stort inflyt-ande. Moderater har exempelvis varit betydligt snålare i sina svar. Dessutom ska vi ha i minnet att marknadsorientering på ett område (uppenbarligen) inte behöver vara relaterat till marknadsanpassning av politiken i stort. Den som förespråkar en rättviseteori som omfördelar resurser generellt kan hävda att marknadsfunktioner på ett delområde som kulturen är möjlig.

149

Värdejurisdiktion We shall know better, my good friend, in a little while. The point which I should first wish to understand is whether the pious or holy is beloved by the gods because it is holy, or holy because it is beloved of the gods.

Platon359

När vi väl avhandlat värdenas innehåll och uttolkning kommer vi till några ännu mer praktiskt inriktade spörsmål. Ett av dem är frågan om var och för vem en etik är giltig. Precis som en statsmakt kan tillerkännas den suveräna lag-stiftningsmakten över ett område eller en befolkning, det vill säga de ligger inom statens jurisdiktion, kan man tala om att även en etik har ett visst giltig-hetsområde. Jag har därför valt att kalla detta analyssteg för värdejurisdiktion.

Problemställningen illustreras av den gamla teologiska nöten om det är Gud som är etikens källa. Är Guds vilja god därför att Gud vet vad som är gott och vill det, eller för att godhet och Guds vilja är samma sak? Enklare uttryckt: är Gud underställd en etik eller är etiken en produkt av Gud? 360

Uppfattningen om värdejurisdiktion är kopplad till dess genealogi. Om värden konstrueras lokalt ligger det nära till hands att de också är giltiga endast i detta lokala sammanhang, men inte nödvändigtvis. Om man är anhängare av naturrätt eller teokonstruktivism är det sannolikt att man tror på mer universella värden, fast inte heller här med automatik. Vi har tidigare skiljt mellan tre värdegenealogiska storheter: människan, naturen (i vid mening) och Gud (det övernaturliga). Etiken kan ha sin källa i en, eller flera av dessa och kan ha jurisdiktion över en eller flera.

Att den mänskligt skapade etiken skulle vara giltig över naturen (det vill säga främst djur, men teoretiskt även andra företeelser) och över en eventuell Gud är i och för sig hypotetiskt möjligt, men tämligen osannolik som position. Även att först skapa sin etik och sedan underställas densamma kan tyckas vara en märklig argumentation. Om man får välja sin egen moral måste man använda externa etiska principer i själva valet, till exempel. Det orimliga i detta cirkel-resonemang blir tydligt i exemplet Gud, men behöver inte stjälpa tanken att människor sätter sin egen etik. De processer på global och lokal nivå där etiken tänks fastställas är inget som enskilda viljor råder över. Situationen där individ-en är sin egen etiksmed är mer intrikat. Enklast att förstå är om individen består av flera dimensioner, exempelvis det medvetna subjektet och dess samvete.

När det gäller kommunal kulturpolitik är inte problemet om etikens eventuella giltighet över Gud eller naturen relevant. Det är däremot frågan om etiken för människornas del är universell eller relativ i rumslig/socialt och tidsmässigt hänseende. Lägg noga märke till att vi här inte talar i deskriptiva

359 Platon (1999) 360 Se Francis Snare (1992) kap2: Authoritarian ethics and subjectivist ethics, jfr Jonathan Berg (1997).

150

termer. Givetvis finns det empiriska skillnader mellan olika samhällens och olika individers värderingar.

En av de stora striderna inom den politisk-filosofiska debatten har under senare år stått emellan universialister/liberaler och relativister/kommunitar-ister361, där de senare anser att en etik endast är giltig i det samhälle eller den kulturella gemenskap där den skapas medan universialister menar att det finns värden som gäller lika överallt, oavsett de lokala värderingarna.

Konflikten mellan relativister och universialister är levande även inom kulturens och estetikens område. Relativister har kritiserat universialismen för att bidra till föreställningen om den västerländska överlägsenheten på global nivå, medan universialister å sin sida pekar på att det universella i konsten är något positivt som förenar människor över hela världen.362

Tabell 31: Traditionalism

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R2j

29 50 21 Politik bör följa de etiska prin-ciper som av tradition finns i det samhälle politiken skall utövas i 57 43

+ M C –V Mp

Äldre, lågutbildad, högre klass idag, man, kultur-passiv

P E S

,05 ,04 ,07

Vi ser i Tabell 31 att påståendet från enkäten om att politik bör följa de etiska principer som av tradition finns i det samhälle politiken skall utövas i vinner tämligen stort stöd hos politikerna. Då traditionerna skiftar mellan olika samhällen är ett instämmande i detta påstående ett ställningstagande för kommunitaristiska tankegångar. Mellan partierna råder stora skillnader och de flesta traditionalist-erna finner vi i Moderaterna, där 70 procent instämmer, medan Miljöpartiet och Vänstern har ungefär hälften så många. Äldre, lågutbildade män från de högre samhällsklasserna och som inte konsumerar så mycket kultur är de som mest håller på traditionen. En notering är att äldre män och kvinnor har en likartad syn på traditionalism men ju yngre politikerna är desto större blir skillnaderna mellan könen.

Men påståendet är allmänt formulerat och refererar förvisso inte specifikt till kulturpolitiska frågor. Det kan mycket väl tänkas att värden inom konst och kultur lyder under helt andra villkor. Det värdefulla i konst och kultur kan upp-fattas som lokalt konstruerat medan det finns allmänna universella principer som bör styra politiken. Och att det råder relativism kring frågan om vad som är bra konst och kultur behöver inte betyda att det är fråga om kommunitarism. När allmänna principer omsätts i en lokal praktik kan utfallet bli olika. Om personers upplevelse av ett konstverk är ett kriterium enligt en universell princip för vad som är bra konst, kan man exempelvis hävda att eftersom

361 Will Kymlicka (1995), Raymond Plant (1994) kap9, Paulo de Narvaja (2001) 362 Denis Dutton (2001)

151

personer i Jokkmokk och Danderyd har så vitt skilda förförståelser och livs-erfarenheter så upplevs konst på ett sätt i den ena kommunen och på ett helt annorlunda sätt i den andra. Och därmed har konstverket olika värde i de två kommunerna – enligt en allmän princip.

I enkäten ställdes två frågor som tänktes illustrera problematiken. I den ena fick de svarande ta ställning till om det existerar universella principer för vad som är bra konst och kultur eller om de principer som finns endast är giltiga i det samhälle där de skapats. I den andra gällde frågan ifall det är samma principer som bestämmer vad som är bra kultur i alla landets kommuner eller om det som faktiskt är bra konst och kultur i en kommun kan vara dålig i en annan. Härigenom kan man fånga politikernas inställning till universialitet och relativism och på vilken nivå den eventuella relativismen ligger. Figur 28: Värdejurisdiktion för värden i konst och kultur

Det som faktiskt är bra konst och kultur i en kommun kan vara dålig i en annan

Det är i grunden samma principer som bestämmer vad som är bra kultur i alla kommuner

Det finns principer för vad som är bra konst och kultur som gäller lika för hela jorden

Partiell universialism

11

Universialism

24

Alla eventuella principer om vad som är bra konst och kultur gäller endast i de samhällen där de skap-ats – till exempel Västerlandet, Sverige eller min kommun

Relativism på kommunal nivå

43

Relativism på över-kommunal nivå

22

Kommentar: Frågorna som ligger till grund för detta fyrfältsdiagram var av den typen att de svarande uppmanades att välja ett av två påstående som de instämde mest i, se Tabell 32. Här redovisas i totalprocent hur politikernas kombinerade svar på de två frågorna föll ut.

En dryg tredjedel av de svarande anser att det finns universella principer för vad som är bra konst och kultur. Men av dessa anser var tredje i sin tur att det kan finnas principer om vad som är bra konst och kultur vars giltighet beror på vilk-en kommun man talar om. 65 procent av kulturpolitikerna är relativister i fråga om konst och kultur, och en majoritet av dessa förlägger värdejurisdiktionen på kommunnivå och kanske under.

Miljöpartister är det parti som avgjort har flest universialister, det är bara bland de gröna som relativisterna inte har majoritet. Tittar vi närmare på vilken nivå som relativismen ligger hos dem som är anhängare av denna övergripande princip så finner vi att flertalet, i synnerhet vänsterpartister och centerpartister, menar att den kan befinna sig så lågt som på kommunal nivå eller därunder. Folkpartiet är det parti som har högst andel företrädare för linjen om relativism på nationell nivå. Hög kulturkonsumtion och hög ålder är entydigt förknippade med universialistiska hållningar. Särskilt intressant att notera är att den person-liga egenskap som verkar spela störst roll för om man anser att kulturens och

152

konstens värden är universella är om man är invandrare eller ej. 53 procent av invandrarpolitikerna är universialister mot 33 procent av de svenskfödda. När det gäller frågan om relativism på kommunal nivå är de inflyttade mer skeptiska än de infödda politikerna.

Tabell 32: Kommunitarism eller universialism

Ange vilket du instämmer mest i: Alla Partier Positiva egenskaper R2j Det finns principer för vad som är bra konst och kultur som gäller lika för hela jorden 34 +Mp Kd Invandrare, äldre,

kulturaktiv

Alla eventuella principer om vad som är bra konst och kultur gäller endast i de samhällen där de skapats – till exempel Västerlandet, Sverige eller min kommun

66 + V C Svenskfödd, yngre, kulturpassiv

P E S

,01 ,04 ,04

Det som faktiskt är bra konst och kultur i en kommun kan vara dålig i en annan 56 + S C

Yngre, kulturpassiv, arbetare, lågutbildad, född i kommunen

Det är i grunden samma principer som be-stämmer vad som är bra kultur i alla kommuner

44 +Fp Mp Äldre, kulturaktiv, ej arbetare, inflyttad

P E S

,01 ,10 ,10

Det sköna i konsten är ett evigt värde! 80 + Mp M Lågutbildad, kvinna Det sköna i konsten är tidsbundet och förgängligt! 20 + V S Högutbildad, man

P E S

,02 ,03 ,04

Relativismen behöver inte vara kopplad enbart till rummet utan kan även inne-bära att värden förändras över tid. Med en blinkning till Tegnér363 fick politikerna även ta ställning i valet mellan följande två påståenden i Tabell 32 och 1800-talets eviga skönhet visade sig fortfarande stå stark i 2000-talets svenska kommuner.

Den (tids)universialistiska hållningen får ett överväldigande stöd av fyra femtedelar av Sveriges kommunala kulturpolitiker. Vänsterpartister instämmer i lägst grad att det sköna är ett evigt värde, men det är bara var tredje av partiets företrädare som svarar motsatsen. Återigen återfinns de flesta universialister bland miljöpartisterna. Högutbildade män tror mest på förgängelsen. Att gå djupare in i kulturpolitikernas tankar kring relativism och universialism vad gäller värden i konst och kultur låter sig kanske inte göras. Som Figur 29 visar är de entydiga hållningarna i minoritet.

363 Vers 5 ur Det eviga av Esaias Tegnér (1993) Jfr Wassily Kandinsky (1994) s15: Och dikten är icke som blommornas doft, Som färgade bågen i skyar. Det sköna, du bildar, är mera än stoft, Och åldern dess anlet förnyar. Det sköna är evigt: Med fiken håg Vi fiska dess guldsand ur tidens våg.

Varje konstverk föds ur sin tid. Ofta är verket våra känslors föderska. Så frambringar varje kulturperiod en egen konst som aldrig kan upprepas. Ansträngningen att väck det förgångnas konstnärliga principer till liv har på sin höjd till följd att döda verk sätts till världen.

153

Figur 29: Värderelativism i tid och rum

Det sköna i konsten är ett evigt värde!

Det sköna i konsten är tidsbundet och

förgängligt!

Det finns principer för vad som är bra konst och kultur som gäller lika för hela jorden

31 Universialism i tid och rum

+ Mp M – V C

4 Relativism i tid,

universialism i rum + V C – Fp Kd

Alla eventuella principer om vad som är bra konst och kultur gäller endast i de samhällen där de skapats – till exempel Västerlandet, Sverige eller min kommun

48 Universialism i tid,

relativism rum +M C – Mp Kd

18 Relativism

i tid och rum + V Fp – Mp M

Kommentar: Figuren visar på samma sätt som Figur 28. I totalprocent ur politikernas svar fördel-ats på två frågor där man fick ta ställning till vilket påstående man instämde mest i. I figuren anges även vilka partier som hade flest företrädare bland dem som valde respektive svarskombination.

Kommunens jurisdiktion

Och en mediestruktur som är lika centraliserad som den byråkratiska bäddar för medielarm så snart det skiljer decimaler i välfärdstjänsterna mellan Korpilombolo och Stockholms innerstad.

Mats Svegfors, ordförande i Ansvarskommittén364

Frågan Vad bör staten göra? är en av statsvetenskapens centrala och problem365 liksom frågan Vad bör kommunerna göra och inte staten? är avgörande för inne-börden i det lokala självtyret. Trots de svenska kommunernas relativt sett stora ansvar för välfärdsproduktionen har realismen i föreställningen om självstyret ifrågasatts och frågan om kommunerna bara en är lokal del av staten har lyfts. Mats Dahlkvist och Urban Strandberg kallar till exempel den lokala självstyrelsen i vårt land för en illusorisk slöja:

Den svenska statstraditionen uttrycker helt enkelt, det är vår tes, en enhetsstatlig, integrationistisk och centralistisk syn på hur den politiska basorganisationen skall vara utformad. För att hårdra tesen tänker vi dessutom hävda att traditionen av lokal politisk styrelse i Sverige mer än något annat uttrycker en formel för ett enhetsstatligt ideal om enhetlig politisk makt.366

Redan från starten var en av idéerna bakom det kommunala självstyret att politiken skulle anpassas till de lokala förutsättningarna,367 vilket i och för sig inte behöver stå i strid med ett enhetsstatsideal. Men om det är olika ideologiska principer som styr politiken, till exempel vad gäller storleken på den kommun-ala verksamheten och prioriteringen mellan olika sektorer, så krockar detta

364 Mats Svegfors (2003) Ansvarskommittén utreder när denna avhandling skrivs strukturen och uppgifts-fördelningen inom samhällsorganisationen. Dir (2003:10) 365 Bo Rothstein (1994) 366 Mats Dahlkvist och Urban Strandberg (1999) s258 367 Gunnar Swensson (1939) s218 (om kommunallagskommitténs förslag 1859)

154

ovillkorligen med statens primat som överordnad värdejurisdiktiv nivå som en-hetsstatstänkandet bygger på. Vill man stödja tanken på lokalt självstyre blir följden oundvikligen servicevariation.368

Trots att kulturen klart ligger inom kommunernas allmänna kompetens har frågan om relationen mellan stat och kommun haft betydelse även här. När den statliga kulturpolitikens mål formulerats 1974 spreds dess ideal snabbt och adopterades av kommunerna. På senare tid kan man, på sina håll, ana tövande försök till frigörelse från de statliga målen.369 Men huvudintrycket är nog trots allt att de av staten formulerade kulturpolitiska målen fortsatt är vägledande för kommunerna.

Tabell 33: Kommunens jurisdiktion i kulturpolitiken

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R2j

64 28 8 Kulturservicen bör, så långt möjligt, vara av samma kvalitet över hela landet 82 18

+ Mp V – M Fp

Lägre klass idag, äldre, lågutbildad, kvinna (lägre klass förrt+)

P E S

,09 ,06 ,13

60 31 9 Stora städer har ett särskilt regionalt ansvar för kulturverksamheten, även för mindre grannkommuner 83 17

+ V Fp – M Mp

– P E S

,01 0 ,01

12 18 70 Biblioteken skulle fungera bättre i statlig eller regional regi 19 81

+ V Mp – Fp C

Lägre klass idag, religiös (lägre kulturkonsmtion)

P E S

,02 ,00 ,02

Anser då de kommunala kulturpolitikerna att det är på kommunal nivå som kulturpolitiken bör skötas? Som framgår av Tabell 33 är kulturpolitikernas upp-fattning nyanserad. Om man ser kommunen som den huvudsakliga värdejurisdiktiva nivån så bör man vara införstådd i att kulturpolitikens art och omfattning kan variera i olika kommuner. Håller man staten Sverige som överordnad nivå så bör man hålla med om att kulturservicen bör, så långt möjligt, vara av samma kvalitet över hela landet. Fyra femtedelar av kultur-politikerna instämmer i detta påstående, även om moderater och folkpartister är något mer skeptiska. Företrädare från de lägre klasserna liksom äldre lågutbildade kvinnor är mest positiva till överkommunal värdejurisdiktion i detta fall.

Stort stöd i alla partier (minst i Moderaterna, högst i Folkpartiet) får också tanken att stora städer har ett särskilt regionalt ansvar för kulturverksamheten, även för mindre grannkommuner. Därmed har man ytterligare betonat att kulturpolitikens jurisdiktiva tonvikt kan ligga över kommunal nivå.370 Men det betyder inte automatiskt att man är beredd att avhända sig ansvaret för verksamheten. End-

368 Jfr Nils Stjernquist m fl (1988) 369 Jenny Johannisson (2003) 370 Vilket naturligtvis inte har stöd i kommunallagen där lokaliseringsprincipen är en hörnpelare: Kommuner och landsting får själva ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar, Kommunallagen 2:1

155

ast var femte (vänsterpartister mest, folkpartister minst) tror exempelvis att biblioteken skulle fungera bättre i statlig eller regional regi. Det finns ett svagt sam-band (Pearsons r = 0,12) mellan uppfattningen om det goda i att förstatliga bibliotek och att kulturservicen bör ligga på samma nivå över hela landet, men det är ändå en förkrossande majoritet av dem som tror på nationell jämlikhet (90 procent) som vill behålla biblioteken i lokal regi. Religiösa politiker från de lägre klasserna är de som mest kan tänka sig ett förstatligande av biblioteken.

Värt att uppmärksamma är att i dessa frågor finns intressekonflikter som snarare går mellan kommuner än medborgare. 88 procent av kulturpolitikerna i glesbygdskommuner anser att kulturservicen bör vara jämlikt fördelad i hela landet att jämföra med 71 procent i storstäderna.

156

11 Politikens räckvidd: Höger/vänster

Vi har hittills avhandlat den politiska etikens kärna och innehåll, de ideologiska aspekter som leder fram till rättviseuppfattningar och prioriteringsordningar – och därmed bestämmer politikens riktning, samt berört frågan om vem som bäst kan uttolka vad som är rätt politik och var de principer som skall styra politiken är giltiga. I det sista kapitlet i denna del av avhandlingen skall vi nu ta upp den viktiga frågan om politikens räckvidd. Jag menar att inställningar i omfattnings-frågan inte är ytterligare en ny fristående aspekt i sammanhanget utan i mycket produkten av de ideologiska positioner man intagit i de redan behandlade av-snitten, kompletterat med bland annat empiriska hållningar i frågor som handlar om till exempel marknadens och det offentligas effektivitet. Jag anser att man kan tala om politikens omfång ur åtminstone två centrala aspekter. Det handlar dels om

1) den offentliga sektorns storleken i förhållande till den privata, och dels om 2) gränsen mellan den politiska etiken och privatmoralen.

Jag skulle också vilja hävda att frågan om politikens omfattning är kärnan i den viktigaste politiska dimensionen i vårt samhälle: vänster och höger. Men som vanligt är det mesta mer komplicerat än man tror. Vänster och höger – en undflyende metafor Norbert Bobbio har målande kallat höger/vänsterdimensionen för

den banalaste av spatiala metaforer, vars ursprung har endast med slumpen att skaffa och vars enda funktion är att ge namn åt den sedan två sekler bestående … dikotomistiska sammansättningen av politikens värld.371

Trots att vänster och höger är vår viktigaste politiska dimension är det i praktik-en omöjligt att precisera innebörden i den på ett sätt som täcker in alla de politiska betydelser som den har i vardagsspråket – idag och historiskt. Är till exempel – som Bobbio tycks se det – vänstern och högern två motsatta positioner i politik-en på var sin sida om en tunn linje där man måste välja sida? Eller är de idealtypiska ändpunkter på en skala? Eller, om man tar metaforen på allvar, är inte höger och vänster två infinita riktningar från en person placerad i centern och med näsan vänd åt ett visst håll?

Att här trots allt finns en gradskala inblandad i någon form är nog helt klart, och folk i allmänhet tycks ha en relativt tydlig uppfattning om var på skalan de själva och partierna befinner sig. De göteborgska valforskarna har i

371 Norberto Bobbio (1998) s64

157

snart fyra decennier följt utvecklingen på detta område372 och skiftningar åt det ena och andra hållet har noterats genom åren.373

Även de allra flesta kommunala kulturpolitiker har en klar uppfattning här.374 På direkt fråga om var man befinner sig på höger-vänsterskalan svarade de kommunala kulturpolitikerna enligt Tabell 34. Moderaterna tydligt längst till höger, Vänsterpartiet följt av Socialdemokraterna till vänster, Centern tämligen exakt i mitten, flankerade av Kristdemokraterna och Folkpartiet på den högra sidan och Miljöpartiet på den vänstra. Politikernas svar förklaras till tre fjärdedelar av partitillhörighet (eller tvärtom – om man så vill).

Tabell 34: Subjektiv höger/vänster

Vä Mitt Hö Partier Positiva egenskaper R2j

45 33 22 Placera in dig själv och dina politiska åsikter på den trad-itionella höger-vänsterskalan 64 36

+ V S – M Kd

Lägre klass idag, lägre klass förrt+, ej religiös, kulturaktiv, arbetaret+, yngre

P E S

,74 ,39 ,75

Kommentar: På tallinjen markeras partiernas medelvärden och alternativen på svarsskalan citeras.

De viktigaste personegenskaperna som spelar in när de svarande tar ställning till sin egen höger/vänsterposition är den egna klasstillhörigheten, effekter som i vanlig ordning försvagas men i detta fall förblir signifikant även om man tar hänsyn till parti. Äldre och religiösa ligger mer till höger, men detta lyckas partisystemet fånga upp. Intressant att notera är att hög kulturkonsumtion leder till att man själv bedömer sig som mer vänster – detta gäller särskilt i Centern, Folkpartiet och Moderaterna.

När de kommunala kulturpolitikerna själva förutsättningslöst fick ange hur det egna partiet förhåller sig till de övriga partierna i kulturpolitiken så framträdde, vid en multipel skalanalys, exakt samma positionering.375 Det råder alltså ingen tvekan om att partisystemets utformning och höger/vänster har ett mycket starkt samband, också i kommunal kulturpolitik.

372 Först ut var Bo Särlvik (1965) 373 Sören Holmberg och Mikael Gilljam (1987), Mikael Gilljam och Sören Holmberg (1990), Sören Holmberg (2003) 374 C:a 5 procent kunde eller ville inte placera in sig på skalan utan valde hellre alternativet höger-vänster-skalan är inte relevant för mina politiska åsikter, vanligast är denna åsikt i Miljöpartiet och Kristdemokraterna 375 David Karlsson (2001b)

158

Partierna på skalan Att parti och höger/vänster hänger ihop var naturligtvis ett förväntat resultat. I sin avhandling Den svenska partirymden diskuterar Henrik Oscarsson höger/-vänsterdimensionens position som den horisontella dimensionen i svensk politik, det vill säga den viktigaste som de övriga sedan kan sättas i relation till.376 Det har länge funnits en given automatik i att låta partiernas identitet (och till och med namn) och inbördes förhållande avgöras av deras förhållande till högern och vänstern. I nationalförsamlingen 1789 satte sig som bekant försvararna av det gamla samhället längst till höger i salen, framifrån sett, och reformivrarna till vänster. Benämningen slog snart igenom internationellt, alldeles oavsett hur man bänkade sig i olika länders folkrepresentationer.377

Vänstern bestod alltså från början av franska reformanhängare och revol-utionärer i motsats till högerns konservativa och reaktionärer. Vänstern har senare övergått att innefatta först liberaler och senare socialister och kommunister, vilket Vänsterpartiets namn är ett resultat av. Ett minne av kopplingen mellan liberalism och vänster är namnen på de liberala danska och norska Venstre-partierna. De konservativa har alltid ställts på den högra sidan, vilket kan utläsas av partinamn-en Højre i Danmark (sedan 1915 Konservative Folkeparti), Høyre i Norge (som har behållit sitt namn) och svenska Högern, som bytte namn till Moderata sam-lingspartiet 1969. Och mitt emellan det gamla Högerpartiet och det socialistiska Vänsterpartiet finns ett parti som gör en dygd av att placera sig i centrum.

För Centerpartiet är svaret sällan antingen den ena eller den andra ytterligheten, utan en strävan att göra en förnuftig sammanvägning.378

Att höger och vänster är oerhört behändiga som måttstockar i politiken är helt klart. Även om public choice-forskare som Anthony Downs med flera kan upp-levas som lite väl cyniska i sin approach till politiken har de en viktig poäng när de pekar på nödvändigheten av åtminstone en tydlig dimension där partier och väljare kan positionera sig i förhållande till varandra. Downs skriver bland annat:

Why does nearly every democratic party ostensibly derive its policies from some specific philosophy of governing? Our answer is that uncertainty allows parties to develop ideologies as weapons in the struggle for office.379

Om sen partierna väljer sina ideologier efter vad de tror skulle ge flest röster eller inte, är en empirisk fråga. Downs använder höger-vänsterskalan som en självklarhet i sin An economic theory of democracy men avstår från att definiera den närmare. När han vill förenkla för läsaren nämner han frågan om graden av offentlig intervention i ekonomin:

376 Henrik Oscarsson (1998) 377 På de sista tiderna har man efter utländska mönster bildat ett artikuleradt subst. högern, venstern, såsom namn på de politiska sidorna af en riksförsamling. citerat ur JE Rydqvist: Svenska språkets lagar (1860) i Svenska akademiens ordbok som första svenska exemplet på höger/vänsterterminologi. 378 Där människor får växa. Centerpartiets idéprogram (2001) 379 Anthony Downs (1957) s96, jfr ideologi som funktion snarare än innehåll Leif Lewin (1972)

159

… if we reduce all political questions to their bearing upon one crucial issue: how much government intervention in the economy should there be? If we assume that the left end of the scale represents full government control, and the right end means a completely free market, we can rank parties by their views on this issue in a way that might be nearly universally recognized as accurate.380

Men när man begrundar att både marknadsliberaler och socialister (och kanske till och med socialkonservativa) befunnit sig på den vänstra sidan drar man raskt slutsatsen att höger och vänster bytt betydelse under tidernas lopp och att man måste anpassa tolkningen av dem till det samhälle man analyserar. I sin bok med den talande titeln Beyond Left and Right pekar Anthony Giddens på det kända faktum att nyliberalismen, som radikalt vill förändra dagens samhälle, uppfattas vara vår tids höger. Detta samtidigt som socialismen, det vill säga socialdemokratin, slåss för att bevara välfärdsstaten och blir därmed ”konserv-ativa”. [T]he right has here turned radical, while the left seeks mainly to conserve – trying to protect, for example, what remains of the welfare state. Slutsatsen är att reform och tradition inte längre är relevanta i höger/vänsterdiskussionen.381

Norberto Bobbios Vänster och höger. En politisk essä382 är en av de mest upp-märksammade skrifterna i ämnet under senare år, men dessvärre saknas även här någon entydig definition av begreppen, även om Bobbio tydligt kopplar vänster till jämlikhetssträvan.383 Det som klart framgår är dock att han betraktar vänstern och högern som två politiska alternativ – antitetiska termer – med plats för ett tredje alternativ i mitten.

En mer ingående, om än långt ifrån precis, definition av höger och vänster i nyare svensk statsvetenskaplig litteratur finner man hos Kristina Boréus. Skriver man en avhandling som heter Högervåg så kommer man helt enkelt inte undan frågan. Hon ser nyliberalismen som höger men försöker att ställa den på samma sida som konservatismen stod i en äldre kontext. Liksom Bobbio tar Boréus fasta på jämlikhetsbegreppet och menar att vänster står för krav på jämlikhet och statsstyrning som politiskt medel. Höger får beteckna motståndet till denna hållning. Boréus skriver bland annat att

höger-vänsterindelningen [görs] i enlighet med vissa ställningstaganden ifråga om samhälle och ekonomi. Vänsterideologi förknippas då framförallt med krav på jämlikhet och kollektiv planering eller statsstyrning av ekonomin för att uppnå detta. Högerideologier är de ideologier som från olika utgångspunkter motsätter sig sådana idéer. Konservatismen har historiskt motsatt sig såväl social som ekonomisk jämlikhet, däremot inte alltid statsdirigering av politik och ekonomi. Liberalismen i dess olika tappningar motsätter sig jämlikhet som tänks åstadkommas genom upphävande eller stark kontroll av marknads-krafterna.384

Tar vi fasta på Boréus definition så inser vi att vänster och höger i en modern demokrati inte enbart handlar om politikens omfattning (som i Downs

380 Anthony Downs (1957) s116 381 Anthony Giddens (1994) s8f, jfr Torbjörn Tännsjo (2000)s22 om konservatismens trolöshet 382 Norberto Bobbio (1998) 383 Kanske beror en del av gungflykaraktären på författarens egen för icke-italienare lite svårförståeliga ideologiska position, liberal-socialismen. 384 Kristina Boréus (1994) s14f

160

definition) utan för att en hållning skall klassas som vänster så måste den förespråka en aktiv offentlighet med jämlikhetsidealet som drivkraft.

Vänster står alltså för hållningen som stöder jämlikhetstanken så som den tidigare definierats385. Människor har därför ett ansvar för varandras välfärd och politikens uppgift är att omfördela resurser i samhället där alla medborgare i största möjliga utsträckning själva får ansvara för uppfyllandet av sina livsmål. Detta sker genom en aktiv offentlig sektor.

Höger står för en hållning där människor är ansvariga för sin egen välfärd, politikens uppgift är att respektera rättigheter, plikter eller andra icke-personella värdereceptorer, inte att omfördela samhällets resurser och pålagor. Av detta följer att den offentliga sektorn bör vara passiv och ha liten omfattning.

385 Dvs att alla medborgare skall betraktas som likvärdiga värdereceptorer i den politiska etiken

161

Det offentligas omfattning i kulturpolitiken There is no argument that enabled us to claim that the arts are to sacrosanct and should be insulated from the real world. … There are too many in the arts world who have yet to be weaned from the welfare state mentality – the attitude that taxpayers owe them living. … They apear not to have grasped that the collectivist mentality of the sixties and seventies is out of date.

Richard Luce (Margret Thatchers kulturminister)386

Att helt avstå från offentlig kulturell verksamhet är i nuläget inget alternativ i Sverige. Att den enskilde medborgarens kulturella välfärd är ett centralt mål för den offentliga verksamheten slås nämligen fast i grundlagen.387 Bibliotekslagen gör också att en kommun inte ensidigt kan avstå från all kulturservice. Men vi kan konstatera att nästan alla kommunala kulturpolitiker ändå anser att kultur-en åtminstone – i någon mån – bör vara en offentlig och kommunal angelägen-het, och vi har redan sett att en kraftig majoritet instämmer i att kulturservice till och med är en medborgerlig rättighet. Men exakt hur mycket av kulturservicen som bör bedrivas i offentlig regi är en annan fråga. Tabell 35: Offentligt och privat

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R2j

5 18 77 Det är i princip felaktigt att kommunen/det offentliga subventionerar kulturverk-samhet! 14 86

+M Kd – V S

Kulturpasssiv, högre klass idag, låg utbildning, högre klass förrt+, religiös, (yngre, invandrare)

P E S

,16 ,08 ,21

5 15 80 Biblioteken skulle fungera bättre i privat regi

13 87

+M Kd – V S

Högre klass idag, högre klass förrt+, kulturpassiv, ej arbetare, religiös, man (äldre, infödd)

P E S

,40 ,17 ,43

Tre frågor i enkäten berörde rakt på sak problemställningen om det offentligas räckvidd inom den kommunala kulturpolitiken. En övergripande fråga gällde om det överhuvudtaget är rätt att kommunen/det offentliga subventionerar kultur-verksamhet, en mer specifik om icke-offentliga kulturverksamheter borde få bidrag eller alltid få klara sig själva,388 samt en fråga om inte den ojämförligt största kommunala kulturverksamheten – biblioteken – skulle fungera bättre i privat regi.

Resultaten för dessa tre frågor är mycket samstämmiga. Enigheten om att kulturservice är en offentlig angelägenhet är stor. Särskilt hos socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister är de allra flesta rörande överens om att för-kasta de tre påståendena. I mittenpartierna vinner de till det offentliga kritiska påståendena stöd hos cirka var sjunde politiker. Det parti som märker ut sig är Moderaterna, där en knapp majoritet skulle föredra privata bibliotek och där

386 Citat från 1987 i Robert Hewison (1987) s259 387 Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Regeringsformen 1:2 388 Se Tabell 25 s131

162

omkring 40 procent är mer positivt än negativt inställda till att det i princip är fel att subventionera såväl kommunal som icke-offentlig kulturverksamhet.

Svaren på frågorna är avhängigt av klasstillhörighet, där religiösa före-trädare för de högre klasserna förordar en mer passiv kulturpolitik från det offentligas sida. Det mesta av detta samband fångas upp av partisystemet. Flitiga kulturkonsumenter och högutbildade är däremot, oberoende av parti, starka förespråkare av en aktiv politik.

Storleken och jämlikheten Vi skall snart se att det finns ett samband mellan inställningen till jämlikhet och hur stor det offentliga bör vara, men man kan teoretiskt tänka sig såväl en aktiv offentlig sektor utan jämlikhetsmål, som ett samhälle där jämlikhet är ett ideal men det offentliga ändå är förhållandevis passivt. Vi kan illustrera detta med fyra välkända idealtypiska samhällsmodeller: Marknad, nattväktarstat, välgör-enhet samt välfärdsstat.

För personer med en procedurell rättviseuppfattning (till exempel nyliber-aler) är situationen oproblematisk. En politisk etik som bygger på att individer egentligen inte har ett ansvar för någon annan än sig själv, och därmed inte behöver ta hänsyn till någon annan, berövar politiken dess roll. Var och en för sig själv på den fria marknaden. Ingen kulturservice skall bedrivas i offentlig regi eller finansieras av skattemedel.

Men till och med de mest konsekventa nyliberaler brukar erkänna att det offentliga har vissa uppgifter, inte minst för att korrigera det som alltid går snett när individer agerar i samspel. Bekämpande av brottslighet är en sådan uppgift. Man kan även tänka sig att det offentliga har en roll att spela för att korrigera marknadsmisstag, det vill säga sådant som marknaden genom sin egen logik inte klarar att genomföra. Denna typ av minimerat offentligt samhälle brukar kallas nattväktarstat.389

Storleken på nattväktarstaten kan variera på olika områden. En nattväktarstat i traditionell mening som ägnar sig åt kulturservice är givetvis en anomali, men genom att låna begreppsnamnet kan vi ändå få en viss förståelse för argumenten. Det är inte orimligt att tänka sig en uppfattning att kul-turservice av olika praktiska skäl är särskilt olämpligt att styras av den fria marknaden. Det är alltid svårt att låta marknaden ta hand om kollektiva nyttig-heter som exempelvis bevarandet av det gemensamma kulturarvet. På marknad-en drar dagens kulturkonsumenter och producenter åt var sitt håll men kom-mande generationers intressen ingår inte i kalkylen.390 För att inte tala om alla fripassagerareffekter som kan uppstå när någon investerar i en offentlig kulturutsmyckning. Linjen blir i nattväktarstaten ett ja till offentlig kulturservice

389 Uttrycket är tillskrivet Ferdinand Lassalle 1825-64. 390 Ronald Dworkin (2000) diskuterar betydelsen av kollektiva nyttigheter och externa effekter (från elit till populärkulturen) – men argumenten fungerar inte, enligt Dworkin, eftersom vi inte har möjlighet att bedöma vad framtida generationer vill ha ifråga om kultur

163

men att den i så stor utsträckning som möjligt bör avgiftsfinansieras. Jämlikhet är absolut inget mål här.

Man kan också tänka sig att personer som stödjer jämlikhetsidealet ändå förespråkar en passiv politik. Anledningen till det kan dels vara att man inte anser att man inte anser att vissa politikområden, till exempel kultur, inte borde in-kluderas bland de offentliga uppgifterna eftersom det inte handlar om fundament-ala mänskliga behov. Men passiviteten kan också bero på att man härleder sin solidaritet inte ur de goda konsekvenserna för sina medmänniskor utan ur en plikt – i en eller annan form – att göra gott för andra. Om man som pliktetiker samtidigt anser att det offentliga måste vara återhållsamt för att inte stöta sig med individuella rättigheter, inte minst äganderätten, står man inför en värdekonflikt. Ett sätt att främja jämlikhet i detta läge är att lita till och uppmuntra de lyckligt lottade medborgarnas goda vilja, det vill säga välgörenhet. Ingen äganderättslig aspekt hindrar att det offentliga understödjer välbeställda medborgare och före-tags givmildhet genom till exempel skattelättnader. Att gynna kultursponsring skulle kunna ses som ett möjligt uttryck för detta synsätt. Kultursponsringen om-sätter, som tidigare nämnts, flera hundra miljoner kronor – en inte obetydlig del av kostnaderna för kultur i Sverige. Figur 30: Samhällmodeller Jämlikhet – Ansvar för andras välfärd Ja

Ansvar för andra (Solidaritet)

Nej Inget ansvar för andra

(Egoism)

Passiv offentlig sektor

Välgörenhet Marknad

Det offentligas omfattning

Aktiv offentlig

sektor Välfärdsstat Nattväktarstat Korrektion av

marknadsmisstag

Den solidaritet som har sitt ursprung ur plikter (och/eller samvetsförebråelser) och materialiseras genom välgörenhet skiljer sig från den solidaritet som grund-as på ett mer konsekvensetiskt synsätt och materialiseras genom kollektiva välfärdssystem (välfärdsstat391). Skillnaden består i att där den senare motiveras av jämlikhetsmålet392 motiveras den förra av en önskan från aktören att blidka sitt syndfulla hjärta.393 Kulturservice sköts i välfärdsmodellen av det offentliga och jämlikhetstanken är styrande.

391 Välfärdsstat i skandinavisk tappning för att vara mer precis, eller socialdemokratisk välfärdsstat som Gøsta Esping-Andersen och Walter Korpi (1984) kallar den. 392 Välfärdsstatens uppfattning om jämlikhet kräver ett samhälle utan klassgränser, inte bara i början av den enskildes liv utan genom hela dess lopp. Norman Furniss och Timothy Tilton (1990) s24 393 Sven-Eric Liedman (1999) s88

164

Tycker läsaren att detta verkar vara en rimlig indelning? Det gjorde jag och hoppades på att jag med enkätinstrumentet skulle kunna klassificera kultur-politikerna enligt dessa två dimensioner. Problemet är att politikerna själva inte ser jämlikhet och det offentligas omfattning som fristående aspekter. Höger/-vänstertänkandet som kombinerar de båda dominerar.394

Det är endast ett fåtal svarande som tydligt tar ställning både för jämlikhet och för en passiv offentlig sektor (eller vice versa). Detta skulle kunna leda till slutsatsen att inställningen till välgörenhet och sponsring borde vara sval bland de kommunala kulturpolitikerna, men icke. Tre fjärdedelar av kulturpolitikerna anser att kultursponsring från näringslivet är ett bra alternativ till offentlig finansier-ing av kulturverksamhet. Det är bara i Vänsterpartiet och i Miljöpartiet som en majoritet av företrädarna opponerar sig mot detta påstående.

Det finns anledning att tro att de flesta ser sponsring som en mer ofarlig variant av privatisering. Det är samma egenskaper och partimönster som gör att man gillar sponsring som påverkar inställningen till exempelvis privatisering av bibliotek positivt. En skillnad är att där män oftare – relativt sett – förespråkar total privatisering är kvinnor mer positiva till näringslivssponsring.

Tabell 36: Marknad, vinst och sponsring

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R2j

36 40 24 Av praktiska skäl lämpar sig kul-turverksamhet särskilt illa, för att bedrivas på den fria marknadens villkor 57 43

+ V S – M C

Lägre klass idag, invandr-are, kulturaktiv, (lägre klass förrt+, äldre)

P E S

,13 ,04 ,14

47 30 23 Kulturverksamhet får aldrig underställas krav på vinst 63 37

+ M Fp – V Mp

Äldre, lägre klass idag, in-vandrare, lågutbildad, kul-turaktiv, (lägre klass förrt+)

P E S

,04 ,04 ,07

53 35 12 Kultursponsring från näringslivet är ett bra alternativ till offentlig finansiering av kulturverksamhet 74 26

+M Kd – V Mp

Högre klass idag, kultur-passiv, lågutbildad, högre klass förrt+, religiös, kvinna

P E S

,21 ,08 ,22

21 34 46 Kultursponsring från näringslivet medför en styrning av kulturen som är mer oacceptabel än den politiska 38 62

+ V S – M Fp

Lägre klass idag, kultur-aktiv, ej religiös, (lägre klass förrt+, äldre)

P E S

,21 ,08 ,21

I problematiken kring relationen mellan det offentliga och marknaden är en fråga som politikerna alltså måste ställa sig om man bör se på kulturen som en vara som skall marknadsföras och säljas till konsumenterna395 eller, i annat fall, i vilken grad kulturproduktionen skall finansieras med offentliga medel. Det offentliga stödet kan riktas både till kulturkonsumenterna (i form av subvention-

394 Sambandet mellan t ex inställningen att kommunal kulturverksamhet i större utsträckning än idag borde finansieras genom avgifter (dvs ett avståndstagande från jämlikhetsidealet) och att biblioteken skulle fungera bättre i privat regi (dvs att man förespråkar mindre offentlig sektor) är Pearsons r = 0,60. 395Statens Kulturråd har gett ut ett slags handbok om marknadsföring av kultur: Krukmakaren i verk-ligheten – att marknadsföra kultur 1995. Här kan man ana en viss attitydförändring sedan samma kultur-råd 13 år tidigare gav ut Fem forskare om kulturkommersialismen (1982). Jfr Sven Nilssons resonemang om kultur och gåvoekonomi. Sven Nilsson (2000)

165

erade avgifter) eller direkt till produktionen utan att beakta de eventuella fram-tida konsumenternas behov.

I enkäten ställdes en fråga om inte kulturen av praktiska skäl lämpar sig … särskilt illa för att bedrivas på den fria marknadens villkor. Tanken var att de mark-nadsvänner som stöder en aktiv offentlig sektor på kulturområdet här skulle finna ett argument. Men även denna fråga är så starkt förknippad med grad-skalan mellan offentligt och privat att det är svårt att utläsa nyanserna. En maj-oritet av politikerna anser helt följdriktigt att kultur och marknad inte går ihop.

Själva vinstmaximeringsintresset, som är en grundbult i det marknadsekon-omiska tänkandet, skulle kunna vara ett hinder som var speciellt problematiskt på kulturområdet. Tonläget i denna debatt var nog högre för några decennier sedan. Harry Schein gjorde på 60-talet exempelvis följande utfall:

Som i all kommersiell verksamhet söker sig också den kommersiella kulturen fram efter de vägar, där minsta motståndet bjuds. Den utnyttjar människors trötthet, passivitet och brist på mognad. Den serverar patentlösningar på alla livets problem och fyller därigenom samma behov som sagan och vaggsången för småbarn. Den kommersiella kulturen arbetar med en väldig reklamapparat. Den skapar idoler av olika slag för att sedan kunna exploatera idoldyrkan396

Ännu mer agiterad i frågan var Gunnar Adler-Karlsson:

Kulturen blev ett ‘ärende’ för politikerna, den dag när konsumismen hade klämt ut den humanistiska kulturen så mycket, att det medförde problem också för politikerna. Kultur-politiken har tillkommit för att rädda resterna av den humanistiska kulturgemenskap, som kan hålla ihop ett folk. Kulturpolitiken är därmed ett uttryck för humanismens förfall.397

Politikernas inställning till påståendet Kulturverksamhet får aldrig underställas krav på vinst följer samma mönster vad gäller partitillhörighet och personegenskaper som övriga frågor på temat offentligt/privat men förklaringskraften är här lägre. En skillnad här är dock ålderns stora betydelse. I Moderaterna är det exempelvis bara en av tio 70-talister som har något att invända mot vinstkrav på kultur-verksamheten att jämföra med två tredjedelar av de moderata pensionärerna. Samma mönster, med nästan lika stora skillnader, går igen i alla partier.

Vi återkommer strax till denna diskussion för att ytterligare konkretisera vad omfattningsfrågan innebär i den kommunala kulturpolitiken. Först skall vi dock ta upp tråden från kapitlets första sida där jag nämnde att politikens räck-vidd inte enbart handlar om den offentliga sektorns storlek i förhållande till den privata utan om hur långt in i det privata livet som politiken har ambitioner att nå – det vill säga gränsdragningen mellan den politiska etiken och privatmoralen.

Aspekten knyter an till den äldre höger/vänsterindelningen där högern i form av konservatismen – med sina klara uppfattningar om hur människan bör leva sitt liv – står i konflikt med vänsterns liberaler och socialister som menar att det avgör var och en bäst själv. Vi talar om konflikten mellan paternalism och individualism.

396 Harry Schein 1962 citerad i Sven Nilsson (1970) 397 Gunnar Adler-Karlsson (1981) s25

166

Paternalism På sikt är min uppgift som kulturpolitiker att avskaffa mig själv. Det är fel att politiker styr över kulturområdet. Jag vill inte sitta som smakdomare för Stockholms invånare och säga vilken kultur som är bra och vilken som är dålig.

Kristina Alvendal, moderat gruppledare i Stockholms kulturnämnd398

Att hävda att det är en kommunal uppgift att erbjuda kommunmedborgarna kulturservice är en sak, att tala om vilken typ av kultur medborgarna borde konsumera är en helt annan. I det senare fallet har man gjort det till en offentlig uppgift att påverka hur medborgarna väljer att forma sina goda liv och inte bara deras möjligheter att göra detta.399 Att utifrån ett föregivet kunskapsövertag ha synpunkter på, och kanske till och med styra, hur människor väljer sina goda liv kallas paternalism.400

Graden av paternalism bestäms delvis av hur man ställer sig till problemen inom värdeepistemologin och värdeuttolkningen – det vill säga i vilken grad det över huvud taget är möjligt att ha kunskaper om vad som är värdefullt i konst och kultur och vem som i så fall bäst kan avgöra det, eller snarare avgöra vilka politiska slutsatser man bör dra av det. Tabell 37: Kunniga och okunniga medborgare

Ange vilket du instämmer mest i: Alla Partier Positiva egenskaper R2j Om medborgarna är okunniga om kultur kan det leda till sämre beslut inom kulturpolitiken

75 + Kd Mp Högutbildad, kulturaktiv

Medborgarna har alltid rätt i en demokrati, oavsett kunskaper

25 + S V Lågutbildad, kulturpassiv

P E S

0 ,05 ,06

Tre av fyra politiker instämmer i att om medborgarna är okunniga om kultur kan det leda till sämre beslut inom kulturpolitiken. Mest instämmer högutbildade kristdemo-krater och miljöpartister som är aktiva kulturkonsumenter – medan endast en fjärdedel, i första hand socialdemokrater och vänsterpartister, hellre skulle säga att medborgarna alltid har rätt i en demokrati, oavsett kunskaper.401

Mot bakgrund av denna utbredda kritiska inställning till medborgarnas kunskaper om kultur är det naturligt att ställa sig frågan om det är möjligt att lyfta kommuninvånarna ur sitt mörker. Ja säger en överväldigande majoritet av de kommunala kulturpolitikerna. Nio av tio menar att det går att utbilda sig i att uppleva konst och kultur och därmed fördjupa värdet i sina upplevelser, i synnerhet folk-

398 Expressen (12 oktober 1999) 399 Jfr Ronald Dworkin (2000) s68 om distinktionen mellan viljeinriktad och upplyst paternalism. 400 Jfr Roger Blomgren (1998) om perfektionism 401 Proportionerna liknar dem som redan presenterats i frågan om man kan ha kunskaper om vad som är bra och dålig kultur och sambandet mellan de båda frågorna är Pearson r = 0,21.

167

partister och kristdemokrater. Aktiva kulturkonsumenter som är lite till åren instämmer mer än andra medan lågutbildade och icke-religiösa arbetare, främst i Vänstern och Centern, är något mer tveksamma.

Tabell 38: Utbildning och upplysning

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R2j

67 28 5 Man kan utbilda sig i att uppleva konst och kultur och därmed för-djupa värdet av sina upplevelser. 88 12

+Fp Kd – V C

Kulturaktiv, äldret+, ej arbetare, högutbildadt+, religiös, (kvinnat+)

P E S

,01 ,10 ,10

38 44 18 Kommunen har ett upplysnings-ansvar att inför medborgarna lyfta fram vad som är bra kultur 64 36

+Fp Kd – M V

Äldre, kulturaktiv P E S

,01 ,08 ,09

Det påstående i enkäten som sätter frågan om graden av paternalism i den kom-munala kulturpolitiken på sin spets är det om kommunen har ett upplysnings-ansvar att inför medborgarna lyfta fram vad som är bra kultur. Detta anser nästan två tredjedelar av kulturpolitikerna, som mest i Folkpartiet (79 procent) och minst i Moderaterna och Vänsterpartiet (57 respektive 59 procent).

Den enskilt viktigaste förklaringsfaktorn i frågan om upplysningsansvar är den svarandes ålder. 75 procent av 30-talisterna är för medan en nästan lika hög andel av 70-talisterna är emot.402 Sambandet mellan födelseår och inställning till paternalism är i stort linjärt, men 60-talisterna är något mer paternalistiska än vad de ”borde” vara. Den andra centrala förklaringen är hur kulturaktiv man är. Politiker som har de största egna erfarenheterna på kulturens område är också de som vill ta på sig det största upplysningsansvaret. Allra tydligast blir detta samband om vi studerar hur politikerna svarat på en bakgrundsfråga som inte finns med bland de tio egenskaperna i avhandlingens regressionsmodell, näm-ligen den där de svarande uppmanas bedöma sina politiska kunskaper när det gäller kulturpolitik. De som svarat att de helt saknar kunskaper här är visserligen mycket få, men att självbe-dömningen av den egna kunskapen och viljan att upplysa medborgarna hänger samman går inte att ta mista på, vilket framgår i Figur 31.

Inställningen till kommunens eventuella upplysningsansvar hänger, som redan nämnts, nära samman med vilka man anser är de bästa värdeuttolkarna. Av dem som i Tabell 30 svarat att kommunmedborgarna/skattebetalarna skall ha störst inflytande över kulturpolitiken anser 53 procent att kommunen har ett upplysningsansvar, medan 71 procent instämmer bland dem som svarat de folk-valda politikerna.

402 Jfr Tabell 5 s45

168

Figur 31: Politiska kunskaper och upplysningsvilja

Hur bedömer du dina politiska kunskaper när det gäller kulturpolitik?

Mycket goda5432Inga kunskaper

And

el s

om a

nser

att

kom

mun

en h

ar e

tt u

pply

snin

gsan

svar

80

60

40

20

0

Kommentar: Figuren illustrerar hur stor andel av politikerna som svarat på respektive skalsteg på frågan Hur bedömer du dina politiska kunskaper när det gäller kulturpolitik? som instämde i påståendet att Kommunen har ett upplysningsansvar att inför medborgarna lyfta fram vad som är bra kultur. Sambandet mellan de två sexgradiga skalorna är Pearsons r = 0,18.

Storleken och paternalismen Både inställningen till hur stor och hur paternalistisk det offentliga bör vara spelar roll när man bestämmer hur ett politikområde skall organiseras. För kul-turpolitikens del handlar denna fråga inte bara om den traditionella konflikten om det offentligas roll i förhållande till individens och kollektivets intressen i socioekonomiska sammanhang, utan också om i vilken grad det offentliga skall få tillåtas påverka den mycket speciella kulturproduktionen.403

Det finns flera exempel på mer specialiserade idealtypsmodeller som beskriver hur en stat kan förhålla sig till kulturen. För att förenkla förståelsen av dessa båda tolkningsteorier kan det vara lämpligt att infoga dem i ett par handfasta modeller, som i Figur 32.

I Roger Blomgrens avhandling Staten och filmen analyseras den svenska filmpolitiken under 1900-talet utifrån hur aktivt staten styr filmproduktionen. Han urskiljer tre typer av politik: den passivt neutrala ståndpunkten – där staten i klassisk liberal anda är neutral inför individernas val av sina ”goda liv”, den aktivt neutrala ståndpunkten – där staten aktivt stöder olika föreställningar om det

403 Jfr Li Bennich-Björkman (1991)

169

goda livet för att ge valalternativ, och den perfektionistiska ståndpunkten – som bygger på tanken att det finns ett gott sätt att leva och att det är statens uppgift att förespråka detta goda.404 Figur 32: Kulturpolitiska samhällsmodeller

Kulturpolitiska ståndpunkter enligt Roger Blomgren (1998) Staten är neutral Offentligt ekonomiskt stöd Ja Nej

Ja aktivt neutral perfektionistisk Nej passivt neutral ?

Kulturpolitiska modeller enligt bland andra Peter Duelund (1994) Statlig styrning Offentligt ekonomiskt stöd Ingen/Svag Stark Total

Ja mecenatsmodellen arkitektmodellen ingenjörsmodellen Nej hjälparmodellen ? ?

En annan, ännu mer praktiskt inriktad, indelning kan man hitta hos bland andra Peter Duelund och Geir Vestheim. 405 Här beskrivs fyra kulturpolitiska modeller: Enligt hjälparmodellen stöttar staten konsten genom att skattebefria privata bidrag och donationer till kulturella ändamål. Den politiska påverkan på kultur-produktionen är här minimal och består i princip endast av definitionen av vad som skall anses som kultur. Modellen ligger närmast Blomgrens passivt neutrala ståndpunkt, även om neutraliteten inte är hundraprocentig. USA är ett typexempel på en kulturpolitisk hjälparstat enligt Duelund. I den kulturpolitiska mecenatsmodellen kombineras hjälparmodellens uteslutande privata bidrag med skattemedel. Fördelningen av de ekonomiska resurserna sköts av självständiga expertråd vilket medför ett stort inslag av paternalism. De politiska instansernas neutralitet behålls emellertid. Duelund pekar ut den engelska kulturpolitiken som ett exempel på mecenatmodellen.

I arkitektmodellen är statens styrande roll mer påtaglig. Här finns ett kultur-departement och uttalade kulturpolitiska målsättningar. Kulturpolitiken kan här sägas vara en del av den statliga välfärdspolitiken. Den direkta styrningen av innehållet i kulturverksamheter är däremot till största delen i händerna på tjänstemän i förvaltningen och självständiga kulturorganisationer. Denna modell återfinns i stora delar av Västeuropa. Enligt Geir Vestheim kan man skilja mellan dels en decentraliserad variant av arkitektmodellen där en stor del av kultur-politiken beslutas på regionala och lokala nivåer (i till exempel Norden), och dels en mer centraliserad med direkt statlig styrning (till exempel Frankrike).406

404 Roger Blomgren (1998) 405 Efter den kanadensiske kulturekonomen Harry Hilmann Chartrand och Claire McCaughey. Modeller-na, som här har översatts till svenska kallas på engelska respektive danska facilitator/hjælpermodellen, patron/mæcenmodellen, architect/arkitektmodellen och engineer/ingeniørmodellen. Peter Duelund (1994) s16ff, Geir Vestheim (1995) s44ff. 406 Geir Vestheim (1995) s48

170

Den starkaste kontrollen över kulturproduktionen har staten inom ramen för ingenjörsmodellen. Här är statens politiska mål helt avgörande för vilka kultur-verksamheter som skall bedrivas, den konstnärliga friheten är underordnad. Duelund exemplifierar med de forna kommunistregimerna i Östeuropa, men också i väst ser han spår av modellen i form av kapitalistismens ”totaliserande krav” om maximal ekonomisk avkastning.

Ronald Dworkin utgår från att språket är centralt i samhällets kulturella struktur och ett mångfacetterat språk är att betrakta som en kollektiv nyttighet, och följaktligen något som det offentliga bör stödja. Han menar vidare att finansieringen av kulturservice helst bör gå via skattebefriade donationer och undvika paternalism. Dworkin kan därmed sägas företräda det Blomgren kallar en aktivt neutral ståndpunkt och Duelunds hjälparmodell. Enligt Dworkin bör offentliga subventioner:

…fästa vikt vid hela kulturens mångfald och förmåga till förnyelse snarare än vid – vad beslutsfattarna anser vara – de mästerliga egenskaperna i speciella kulturhändelser.407

Intressant är att för Dworkin, som kan beskrivas som en liberal jämlikhetsvän, ingår avståndstagandet från paternalismen i hans jämlikhetsbegrepp. Vid sidan av jämlikhet enligt denna studies definition, som Dworkin kallar jämlikhetens ekonomiska dimension, finns en social dimension:

Liberalism baserad på jämlikhet ser som grundläggande att staten behandlar sina med-borgare som jämlikar och håller på moralisk neutralitet bara i den mån jämlikheten fordrar det. … Den [liberalism baserad på jämlikhet] får inte ålägga någon medborgare någon uppoffring eller något tvång med stöd av argument som medborgaren själv inte skulle kunna godta utan att ge upp känslan avsitt eget värde. Denna abstrakta princip kräver att liberaler motsätter sig den nya högerns moralism, eftersom ingen människa med själv-aktning, som anser en viss livsstil vara den värdefullaste för honom själv, kan acceptera att denna livsstil är simpel eller förnedrande.408

Delar man Dworkins jämlikhets syn skulle man därmed kunna finna en ideolog-isk koppling mellan de annars teoretiskt separerade frågorna om ”ekonomisk” jämlikhet och paternalism, som båda påverkar synen på politikens räckvidd. Så verkar dock inte vara fallet bland kulturpolitikerna, där inställningen till jämlikhet och paternalismen har ett mycket svagt samband.

När vi studerar partiernas inbördes förhållande i de två dimensionerna finner vi i Figur 33 ett pyramidliknande mönster. Vänstern och Moderaterna, de två ytterkantspartierna vad gäller inställningen till jämlikhet, är de mest individ-ualistiska partierna. Vänsterpartisterna bland kulturpolitikerna är därmed de som verkar ligga närmast Dworkins jämlikhetsbaserade liberalism medan Folk-partiet liberalerna och Kristdemokraterna är de mest paternalistiska. Centern prickar nära pyramidens tyngdpunkt.

407 Ronald Dworkin (2000) s112 408 Ibids47f

171

Figur 33: Paternalism och jämlikhet enligt partierna

Jämlikhet: Avgifter bra - betala själv

4,51,0

Pate

rnal

ism

: Upp

lysn

ings

ansv

ar4,5

3,5

m

kd

fp

c

mps

v

Kommentar: I diagrammet bestäms partiernas koordinater av deras medelvärden på påstå-endena Avgifter är ett bra sätt att finansiera kommunal verksamhet eftersom medborgarna på ett tydligt sätt får betala kostnaderna för sin egen konsumtion (X) och Kommunen har ett upplysningsansvar att inför medborgarna lyfta fram vad som är bra kultur (Y). Notera att skalstegen på Y-axeln justerats för att ge en tydligare bild av relationerna mellan partierna. Spridningen på X är mycket större. Vad vänster och höger är – om politikerna får bestämma Man kan välja att se samband mellan hållningar i olika ideologiska dimensioner som fristående och samtidiga eller som orsaker till varandra. När de gäller höger/vänstertematiken har vi sett att det finns ett knippe värderingar som på ett teoretiskt plan inte förutsätter varandra men som i empirin mycket tydligt hör samman. På individplanet är det inte svårt att tänka sig flera sätt på vilka sådana samband kan ha uppkommit. Det kan dels handla om att man övertagit ”ett paket” av värderingar, till exempel i arv av sina föräldrar, av politiska läromästare, direkt från partiprogrammet etc. Man kan även tänka sig att den enskilde utifrån vissa grundläggande värderingar på olika områden på ett medvetet sätt dragit slutsatser om sin egen höger/vänsterposition.

Om vi hypotetiskt antar att det är den senare varianten som är fallet, så är det möjligt att dra slutsatser om vilka värderingskomponenter som är de mest av-görande i politikernas subjektiva höger/vänsterbedömning. Låt oss ta det i två steg. I Figur 34 ser vi först hur viktig inställningen till rättvisa och paternalism är för hur omfattande man anser att den kommunala kulturen bör vara – Det offent-ligas storlek. Viktigast i sammanhanget är kopplingen till jämlikhet och människors handlingsfrihet. De som inte anser att politiken bör ha jämlikhetsmål, eller tror att skillnader i kulturkonsumtion endast beror på människans fria val, är givetvis de som förespråkar den minsta kommunala kulturservicen. Även om man anser att det finns ett konkret behov av kultur spelar en viss roll. Oavsett vilken inställning man har i rättvisefrågan spelar politikernas paternalism också in. Ju mer patern-alistisk man är, desto mer omfattande vill man se den offentliga kulturservicen.

172

Figur 34: Komponenter som avgör subjektiv höger/vänster-position Kristna värden -,24 Paternalism -,02 Rättvisa Jämlikhet ,30 Subjektiv Behov -,01 Vänster (+) Frihet -,10 Höger (–) ,08 ,29 ,15 -,18 Det offentligas storlek R2j 0,38 ,46 R2j 0,46

Kommentar: Motiven bakom analysen och dess variabler beskrivs i texten. Siffrorna är direkta effekter i två multipla regressioner, i den första (nedåtriktade pilar ê) är den beroende variabeln ett index bestående av det individuella medelvärdet på tre enkätfrågor som avser illustrera in-ställningen till det offentligas storlek på kulturområdet (alpha = 0,70).: Det är i princip felaktigt att kommunen/det offentliga subventionerar kulturverksamhet, Biblioteken skulle fungera bättre i privat regi och Inga bidrag! Icke-offentliga kulturverksamheter borde alltid få klara sig själva. Värdena i indexet har konverterats så att höga värden representerar stöd för en aktiv offentlig sektor. De oberoende variablerna var Kommunen har ett upplysningsansvar att inför medborgarna lyfta fram vad som är bra kultur (Paternalism), Avgifter är ett bra sätt att finansiera kommunal verksamhet eftersom medborgarna på ett tydligt sätt får betala kostnaderna för sin egen konsumtion (Jämlikhet, egentligen ojämlikhet, men här omvända siffror), Det finns ett behov av kultur, konst och bildning, som kan lik-ställas med andra behov, av t ex vård, skola och omsorg (Behov) samt Eftersom alla har lika möjligheter att tillgodogöra sig kulturen, är skillnader mellan olika grupper endast uttryck för individuella val och preferenser (Frihet). R2j var 0,38. I den andra regressionsmodellen (med horisontella pilar è) var alla de nämnda variablerna oberoende plus Politiken bör bygga på värden från kristendomen (Krist-na värden) och den beroende var den subjektiva höger/vänsterinställningen, se Tabell 34. R2j = 0,46. Alla skalor är sexgradiga.

Sammantaget ser vi att politikernas svar på de tre rättviserelaterade frågorna och frågan om paternalism förklarar inställningen till hur omfattande det offentliga bör vara på kulturområdet till nästan 40 procent. Om vi sedan återanvänder dessa värderingsvariabler och lägger till frågan om politiken bör bygga på värderingar från kristendomen (som exempel på en konservativ fråga) så ser vi att variationen i polit-ikernas subjektiva höger/vänsterinställning förklaras till ungefär hälften. Den viktigaste enskilda komponenten här är det offentligas storlek, tätt följt av inställ-ningen till jämlikhet, vilket indikerar att avhandlingens teoretiska höger/vänster-definition inte saknar empirisk relevans. Att behovet av just kultur inte har så stor betydelse för den allmänna höger/vänsterinställningen är inte så förvånande. In-ställningen till människans handlingsfrihet har en mindre direkt effekt på subjekt-iv höger/vänster än vad den har på frågan om det offentligas storlek, men liksom jämlikhetsfaktorn får den en inte obetydlig indirekt effekt via just storleksfrågan.

Oavsett inställningen till jämlikhet och det offentligas storlek har den kon-servativa hållningen om kristna värden en klar högervridande effekt hos de kommunala kulturpolitikerna. Intressant att notera är också att den paternalist-iska inställningen som vi tidigare såg drog åt vänster när det gällde storleks-frågan nu drar åt andra hållet i den subjektiva höger/vänsterpositioneringen.

173

DEL III VILKA POLITIKER TYCKER VAD?

174

175

12 Personegenskapernas betydelse

I tidigare kapitel har fokus legat på de olika ideologiska dimensionerna och vilka egenskaper som verkar ha betydelse för respektive dimension samt hur partierna ställer sig i de olika ideologiska momenten. Det är nu dags att vända på matrisen och analysera vad man kan utläsa av avhandlingens andra del när det gäller vem som har vilka värderingar och se vilka svar som kan ges på frågan om vilken betydelse den representativa demokratins former har för sammansättningen av de förtroendevaldas ideologiska hållningar.

Social representation En av avsikterna med att försöka fastställa vilken betydelse de personliga egen-skaperna har för politikernas värderingar var att kunna dra slutsatser kring betydelsen av social representation i rekryteringsprocessen. I vårt fall handlar det om vilken roll man tillmäter personegenskapernas vid rekryteringen av ledamöter till kulturansvariga nämnder, men förhoppningsvis kan ökade kunskaper på detta område även leda till bättre underlag för andra politiska rekryteringsprocesser och för väljarna i personvalssammanhang.

Man bör göra skillnad mellan de närbesläktade begreppen representativitet och representation. Representativiteten är i demokratiska sammanhang ett mått på hur en vald församling återspeglar medborgarna enligt vissa bestämda kriterier medan representationsbegreppet handlar om politikerrollen. Vem en förtroendevald skall representera och hur är centrala frågor i den demokrati-teoretiska debatten och idealen har skiftat genom historien.

Även om åsiktsrepresentativitet, som redan nämnts, sedan länge har varit det dominerande idealet i svensk demokrati råder det inte längre någon brist på forskare, politiker och andra debattörer som aktivt förespråkar en ökad social representativitet. I både Demokratiutredningens och Kommundemokratikom-mitténs betänkanden tas önskvärdheten i social representativitet för given, vilket närmast får betraktas som evidens på att föreställningen om social represent-ation blivit en del av den ”officiella” svenska demokratisynen.409 Representativ-itetsfrågan glider dock lätt över i en matematisk exercis där den sociala samman-sättningen av politiker i politiska församlingar och på valsedlar bedöms utan hänsyn till konsekvenserna av den sociala representation som en god eller dålig representativitet innebär. Hanna Pitkin har varnat för en alltför stor fokusering vid vilka politikerna är:

409 SOU (2000:1), SOU (2001:48) Därmed inte sagt att alla demokratiteoretiker skulle vara eniga i frågan – jfr Mats Lundström (1996)

176

Think of a legislature as a pictorial representation or a representative sample of the nation, and you will almost inevitably concentrate on its composition rather than on its activities. Think of the same body as a symbol and you will almost inevitably be more concerned with its psychological impact on the minds of the people than with any accuracy of correspondence between it and the nation.410

Men social representation handlar inte bara om symbolisk närvaro; det är också ett komplement till partidemokratin. Anne Phillips framhåller att:

Politiska preferenser faller inte i fina paket inom partipolitiken, och för att kunna uppnå större rättvisa och adekvat representation för de intressen som inte var uttalat framhävda eller debatterade under valkampanjer, liksom för ett mera kärnfullt försvar vid det slutgiltiga beslutet, är det viktigt att uppnå detta nya representationselement som framträder då tidigare uteslutna grupper får möjlighet att vara närvarande.411

Helga Hernes412 har med utgångspunkt i kvinnorepresentationen urskiljt tre typer av argument för att social representation är viktig. Det första, rättviseargumentet, bygger på representativitetsidealet. Enligt detta argument är det oacceptabelt att vissa grupper diskrimineras och stängs ute från politiska uppdrag, oavsett om det får konsekvenser för politikens innehåll eller ej. En politisk elit som brister i social representativitet riskerar att förlora i legitimitet i medborgarnas ögon.

För det andra kan man anföra att det vore till gagn för politiken om personer från olika samhällsgrupper deltar i beslutsfattandet och bidrar med sina specifika erfarenheter. Här handlar det mindre om en perfekt återspegling av väljarkåren utan snarare om att det är en vinst för ”allmänintresset” om sociala grupper med unika kunskaper kompletterar varandra i de politiska församling-arna och på så sätt ger det bästa underlaget för politiska beslut. Argumentet är dock inte så oproblematiskt som det låter. Nancy Fraser har till exempel varnat för att olika gruppers krav på erkännande i representativitetsdiskussionerna med identietsbaserade argument kan få kontraproduktiva effekter. Framlyft-andet av ”autentiska identiteter” riskerar att snarare leda till separation och in-tolerans än den eftersträvade interaktionen.413

Mest kontroversiellt och politiskt laddat är det tredje argumentet som går ut på att vinsten med social representation är att olika underprivilegierade sam-hällsgrupper på detta sätt får möjlighet att verka i eget intresse. Att argumentet är mer omstritt än de två föregående beror på att det i grunden ifrågasätter föreställningen om allmänintresset som politikens ledstjärna:

När kravet på fler kvinnor i politiken formuleras i termer av intressen vekar detta acceptera en version av politik som en fråga om tävlan mellan intressegrupper, det talar ett försvarar- eller beskyddarspråk och behandlar politik som ett nollsummespel.414

Som läsaren noterar korresponderar Hernes erfarenhets- och intresseargument med mina utgångspunkter att människors ideologiska hållningar både kan ses som uttryck för egenintressen och livserfarenheter. De båda perspektiven

410 Hanna Pitkin (1967) s226 411 Anne Phillips (2000) s60 412 Helga Maria Hernes (1987) kap1 413 Nancy Fraser (2002) 414 Anne Phillips (2000) s91

177

utesluter inte varandra utan kan verka samtidigt. Det är sedan en normativ fråga hur man väljer att bedöma dem och deras effekter.

Den sociologiska modellen, det vill säga att sociala omständigheter bestäm-mer politiska preferenser, är enligt Sören Holmberg en av väljarforskningens grundbultar.

Människors sociala vara bestämmer det politiska medvetandet. Grupptillhörighet och socio-ekonomiska levnadsomständigheter strukturerar väljarnas röstande.415

Även om valforskare och andra sedan länge knutit vissa värderingsmönster till medborgares och politikers sociala tillhörigheter är precisionen sällan särskilt hög. Ambitionen i denna studie är därför att ge mer detaljerade insikter i politikers sociala egenskapers betydelse för vilka ideologiska hållningar de har.

I fortsättningen av detta kapitel beskrivs personegenskapernas effekter i tur och ordning; ålder, ursprung, kön, klass, religion och kunskap får var sitt avsnitt. Den politiska organisationen, det vill säga i detta fall organiseringen av den kulturansvariga nämnden, får effekter på vilka värderingar politikerna har i hög grad därför att organisationsmodellen påverkar vilka personer som rekryteras. Denna fråga kommer att tas upp i nästa kapitel, efter det att betydelsen av personegenskaper och partitillhörighet har behandlats.

415 Sören Holmberg (2000) s58. Holmberg ansluter till Paul F Lazarsfeld, Bernard Berelson och Hazel Gaudet (1968) s27: There is a familiar adage in American folklore to the effect that a person is only what he thinks he is, an adage which reflects the typically American notion of unlimited opportunity, the tendency toward self-betterment, etc. Now we find that the reverse of the adage is true: a person thinks, politically, as he is, socially. Social characteristics determine political preference.

178

Ålder N’être pas socialiste à vingt ans est preuve d’un manque de coeur; l’être après trente ans est preuve d’un manque de tête. 416

Att yngre och äldre är underrepresenterade i valda församlingar står helt klart och ofta beskrivs problemet som konflikter mellan generationsgrupper där politikerna i medelåldern framställs som en propp som hindrar förnyelse och föryngring och stänger ute seniorerna. Lika vanlig är föreställningen om att ungdomen är desillusionerad och ointresserad av att delta.

Men har politikernas ålder någon betydelse för vilka värderingar de har? I kapitel 4 stipulerade jag tre hypotetiska effekter som jag menade att politikernas ålder kunde ha. De tre var intresse, ackumulerad erfarenhet/mognad och generationseffekter. Låt oss börja med det förstnämnda. Ålder och intresse

Många maktmedel används [i nämnden] för att marginalisera mindre grupper, exempelvis ungdomar

Kulturpolitiker (v, 22 år), Skåne

Det är inte helt enkelt att plocka fram sakfrågor som entydigt går att knyta till ett åldersintresse. Det man i första hand tänker på är kanske omsorgstjänster som riktar sig till brukare som av nödvändighet har olika åldrar, jag tänker närmast på barnomsorg och äldreomsorg. Enligt Sören Holmberg är äldre väljare i enlighet med en egenintressehypotes … mer positiva till att avsätta mer skattemedel till kommunal äldreomsorg än yngre väljare.417 Mikael Gilljam och Lennart Nilsson har i en med-borgarundersökning funnit ett starkt samband mellan ålder och inställning till daghemsutbyggnad, där de yngsta var betydligt mer positiva än de äldre. Men man konstaterade samtidigt att:

Skillnaderna mellan yngre och äldre personer kan visserligen tänkas vara en effekt av det egenintresse av offentlig service som det innebär att ha barn i förskoleåldern. Men – vilket är minst lika troligt – det kan också vara orsakade av att människor i olika åldrar har olika ideologiska uppfattningar om barntillsyn och barnuppfostran.418

I kulturpolitikerenkäten fanns en fråga som explicit var tänkt att fånga en utpekad åldersgrupps intresse – oberoende av vad de svarande anser ligger i detta intresse. Politikerna fick ta ställning till om äldres intressen får stå tillbaka så ofta att det är viktigt att särskilt värna de kulturverksamheter som de äldre väljer att ägna sig åt. Bakgrunden är, som det exakt beskrevs i anslutning till enkätfrågan, att det är ett faktum att kulturkonsumtion har ett starkt samband med konsumenternas inkomst, utbildning, kön, ålder och etniska ursprung.

416 Francois Guizot, fransk politiker 1787-1874. Yttrandet brukar i svensk form låta ungefär den som inte är radikal i sin ungdom har inget hjärta, den som inte är konservativ vid äldre år har inget förstånd. Pelle Holm (1985) 417 Jfr Sören Holmberg (2000) s189 418 Mikael Gilljam och Lennart Nilsson (1984) s21

179

Tabell 39: Äldres intresse

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R2j

10 46 44 Äldres intressen får stå tillbaka så ofta att det är viktigt att särskilt värna de kulturverksamheter som de äldre väljer att ägna sig åt 29 71

+ Kd C – M Fp

Äldre, arbetare, relig-iös, kulturpassiv, (inflyttad)

P E S

,01 ,06 ,06

Svaren på detta påstående har en mycket lös koppling till partitillhörighet. 29 procent av all kulturpolitiker instämde, något fler (34 procent) i Kristdemokrater-na som också råkar ha den högsta andelen pensionärer i sina led.

Prioriteringen av de äldres intressen har däremot ett uppenbart samband med politikernas ålder. Ingen annan förklaringsfaktor kommer i närheten. Av kulturpolitiker äldre än 70 år är 58 procent för ett särskilt värnande av de äldres intresse medan samma siffra för politiker under 30 år är 17 procent. Sambanden går igen i alla partier.419

Figur 35: Födelsedecennium och värnandet av äldres intressen

Generationer: födelsedecennium

1980-1970-791960-691950-591940-491930-39-1929

Gyn

na ä

ldre

s in

tres

sen 70

60

50

40

30

20

10

0

Kommentar: Diagrammet visar hur stor andel av politikerna som föddes under respektive dec-ennium som instämde mer än tog avstånd ifrån påståendet att Äldres intressen får stå tillbaka så ofta att det är viktigt att särskilt värna de kulturverksamheter som de äldre väljer att ägna sig åt. Observera att politiker födda på 80-talet är mycket få.

419 … utom i Miljöpartiet där resultaten är mer oklara. Sambandet är starkast i Centern där korrelationen mellan födelseår och värnandet av de äldres intressen är Pearsons r = 0,27.

180

Ålder: mognad och generationseffekter Men intresseaspekten är inte den största när vi begrundar vilken betydelse politikernas ålder har för deras värderingar. Av de många personegenskaper som ingår i avhandlingens analys har åldern visat sig vara en av de allra viktig-aste i förklaringen av vilka värderingar politiker har på en mängd områden. Vi har redan kunnat konstatera att intresseaspekten har betydelse men i det flesta fall har sambandet mellan en politikers ålder och värderingar ingen uppenbar koppling till personliga intressen.

De hypoteser vi istället har att arbeta med är om sambanden är ett resultat av ungdom och åldrande eller ett uttryck för generationseffekter, det vill säga ett resultat av de normer som var rådande i samhället under den tid då politikerns värderingar formades.420 Det är ingen enkel sak att skilja dessa faktorer rent metodologiskt, men i några fall kan vi dra vissa slutsatser.

När vi, vid sidan av de linjära effekter som följer av ålder/”mognad”, kan iaktta generationseffekter är det oftast de allra äldsta som utmärker sig. Bland annat har vi kunnat se vissa effekter när det gäller människosyn i kapitel 9. I andra fall, vilka inte så lätt framgår ur linjära regressionsanalyser, så kan man notera en ”medelålderseffekt”. Det är nämligen 40- och 50-talsgenerationerna som är de mest radikala när det gäller frågor som invandrarkulturernas plats i Sverige, kristna värden i politiken och inte minst till de subjektiva inställningar-na till höger och vänster och de klassiska ideologierna. Dessa samband har del-vis att göra med partiernas rekryteringsbaser.

Den konservative åldringen Tack var analysens upplägg kan vi dra slutsatser om på vilka områden som ålder har störst betydelse som förklaringsfaktor för vilka värderingar kulturpolitikerna har.421 Om jag säger att de äldre politikerna, oavsett parti, kön, klass och alla andra undersökta variabler, har ett genomgående konservativt drag i sina kulturpolitiska värderingar än de yngre, kommer detta troligen inte som en överraskning för läsaren. De gamles oro för dagens ungdom och dess förfall är en verklig klassiker i kulturhistorien.422

När politikerna fick svara på i vilken utsträckning de är anhängare av de traditionella politiska ideologierna uppstod en tydlig positiv direkt effekt av ålder till förmån för konservatismen och liberalismen och en negativ effekt i inställningen till feminism, socialism och ekologism. De flesta av dessa effekter försvann dock när vi tog hänsyn till parti, utom den skeptiska synen på

420 Jfr t ex Duane F Alwin, Ronald L Cohen och Theodore M Newcombe (1991) om livscykel-, kohort- och historiska förklaringar till attitydförändringar. 421 Ålder och partitillhörighet har inte så starkt samband vilket gör att effekten av ålder oftast kvarstår när vi tar hänsyn till parti. Däremot kan den totala effekten ofta skilja sig kraftigt från den direkta eftersom ålder har betydelse för de flesta av de andra i analysen ingående variablerna och därigenom betydande indirekta effekter. 422 Jonas Frykman (1991)

181

feminismen. Men om man går in på konkreta värdefrågor så är kopplingen mellan ålder och konservatismen tydlig.

Äldre menar i högre grad än yngre att politiken skall bygga på kristna värden och i övrigt följa de etiska principer som av tradition finns i samhället. Den svenska kulturen skall prioriteras före mångkulturalismen.

Äldre är därtill betydligt mer paternalistiska än sina yngre kollegor i det att man anser att kommunen har ett upplysningsansvar att tala om för väljarna vad som är bra kultur och att medborgarna och brukarna bör ha mindre inflytande på kulturpolitikern i stort. Man lägger stor vikt vid experternas utlåtande om konst och kultur och instämmer i att det behövs politisk styrning för att säkerställa att kommunens resurser går till kultur av hög kvalitet. Kvalitetskrav som bidragsfördelningsprincip är också populärt bland äldre. Man vill därtill att kommunen skall satsa mer på finkultur.

Kulturen är till för sin egen skull och bör inte användas instrumentellt, i syn-nerhet inte inom arbetsmarknadspolitiken. Äldre har dock lättare än andra att tänka sig icke-personella värdereceptorer. Man drar sig inte för att prioritera Gud och kyrkan, kommunens image, vetenskapen, kulturen och Sveriges bästa framför medborgarnas väl. Det enda man är mer tveksam till, jämfört med yngre, är om medborgarna också skulle få stå tillbaka för miljön.

Åldersgruppernas inställning i höger/vänsterfrågor är mer komplex.423 Förmodligen är det den svaga men dock existerande sambandet mellan partitill-hörighet och ålder som gör att äldre politiker oftare bedömer sig som stående mer till höger än yngre; denna effekt upphör nämligen helt när man tar hänsyn till parti. Men går man in på enskildheter uppnår vi i flera fall motsatt effekt. En kritisk inställning till vinst som motiv i kulturverksamheten och skepsis mot sponsring från näringslivet avtecknar sig. I avgifts-/jämlikhetsfrågan drar de äldre – oavsett parti – klart till vänster.

Den ideologikomponent där ålder verkar ha allra störst betydelse är frihetssynen. Den enskilt starkaste direkta effekten av att vara till åren kommen gällde frågan om konst och kultur inte värderas lika högt i de samhällen som våra invandrare kommer ifrån, det vill säga i praktiken om man anser uppväxt-förhållanden vara ett frihetshinder när det gäller kulturkonsumtion. Äldre ser också oftare biologi och mognad som frihetshinder i sammanhanget. Mycket tydligt är att ålder spelar in i den frihetsparadox som tidigare beskrivits, det vill säga att trots att man pekat på förekomsten av de nämnda frihetshindren så är man också, oberoende av parti, oftare anhängare av en atomistisk människosyn. Om vi även tar med de indirekta effekterna så är just atomismen, tillsammans med den positiva inställningen till kristna värden, de värderingar där idébärar-nas ålder har störst inverkan.

423 Sören Holmberg (2003) har i kohortstudier av medborgarundersökningar funnit stöd för att svenskarna tenderar att åsiktsmässigt gå något åt höger med högre ålder, oberoende av generation.

182

Ursprung Frågorna om mångkultur och invandrare kändes inte heller relevanta eftersom dessa inte finns representerade i [min kommun] i någon större utsträckning

Kulturpolitiker (lokalt parti), Södermanland

En beskrivning av invandrarnas roll i demokratin blir lätt svart eller vit. De prob-lematiska aspekterna är svåra att undgå för den som följer den svenska politiska debatten. Den etniska diskrimineringen och segregeringen slår igenom på de flesta samhällområden.424 Stora grupper av människor står i praktiken utanför demokratin, de röstar inte och finns inte representerade i politiska församlingar.425 Och röster i medierna från förtroendevalda och partiaktiva med invandrarbak-grund som känner sig särbehandlade på grund av sitt ursprung hörs alltför ofta.

Men en mer hoppfull bild trädde fram i resultaten i min studie av nya förtroendevalda i kommuner och landsting. Andelen utlandsfödda i lokalpol-itiken ökar stadigt och de nya invandrarpolitikerna är överlag mer positiva än sina svenska kollegor när de värderar sin första tid i politiken. Utlandsfödda förtroendevalda är också mer aktiva än infödda svenskar.426

Invandrares intresse I 1974:års kulturpolitik utpekades invandrare specifikt som en eftersatt grupp med speciella behov inom kulturlivet. Med den nya statliga kulturpolitiken har frågan, enligt Cajsa Lagerkvist

… tagit en annan vändning. Nu betonas att invandrare inte är en homogen grupp och stöden skall därför inte riktas till grupper eller individer för att de är invandrare. Däremot betonas det att det på institutionell nivå kan behövas insatser för invandrade kulturarbetare. Något paradoxalt lyfts etniska och språkliga minoriteter också fram som en eftersatt grupp vars deltagande i kulturlivet skall ges särskild belysning.427

Att gynna eftersatta grupper har varit en hörnsten i den svensk kulturpolitiken under de senaste 30 åren, och de kommunala kulturpolitikernas vilja att särskilt gynna de kulturformer som invandrare väljer att ägna sig åt är stor. Det upplevs till exempel som mer angeläget än att gynna de äldres intressen (se ovan s179).

Men egenskapen att vara invandrare428 har bland kulturpolitikerna liten be-tydelse för vilka värderingar de har. Inte ens i den fråga som specifikt var tänkt att mäta inställningen till invandrares intresse får vi någon signifikant effekt som tyd-er på att de som fötts med annat medborgarskap än svenskt skulle ha en avvik-ande hållning. 61 procent av invandrarpolitikerna anser att invandrares intressen får stå tillbaka så ofta att det är viktigt att särskilt värna de kulturverksamheter som invandrare väljer att ägna sig åt att jämföra med 59 bland de svenskfödda. Med hän-

424 Paulina de los Reyes och Mats Wingborg (2002), Ingemar Lindberg (2002), Högskoleverket (2003) 425 Magnus Dahlstedt (2002), Henry Bäck och Marita Soininen (1996) 426 David Karlsson 2001a 427 Cajsa Lagerkvist , jfr Prop (1996/97:3) 428 Med invandrare avses alltså ”född som utländsk medborgare”, se Metodappendix s294.

183

syn taget till alla övriga personegenskaper blir den direkta effekten av invandrar-skapet till och med negativ i denna fråga.

Att diskutera skillnader mellan invandrargrupper i undersökningen är vanskligt eftersom det rör så få individer, men i denna fråga kan vi notera att det i huvudsak är politiker med finländskt ursprung som är mest negativa till att specifikt gynna invandrares intressen medan övriga nordbor och icke-skandinav-iska invandrare är mer positivt inställda än infödda svenskar.

Även Sören Holmberg har konstaterat att de åsiktseffekter som egenskapen att vara invandrare har i allmänhet är små, men att de som finns är av ett specifikt slag:

Åsiktsanalysen visar i de flesta fallen på små attitydskillnader mellan väljare med svensk och utländsk härkomst. Men de sakfrågor som uppvisar de största skillnaderna är intressanta eftersom de ofta är kopplade till människors internationella erfarenheter eller erfarenheter som invandrare. De sakfrågor som i vår undersökning uppvisade de största åsiktsskillnad-erna mellan personer med en svensk eller en utländsk bakgrund var frågan om att öka det ekonomiska stödet till invandrare så att de kan bevara sin egen kultur, frågan om att satsa på ett mångkulturellt samhäller, frågan om att satsa på ett internationellt samhälle 429

Frågan om hur kommunerna skall ställa sig i relationen mellan den traditionellt svenska kulturen och nytillkomna multikulturella inslag är kontroversiell, i synnerhet för att den uppenbart rymmer en intressekonflikt mellan olika befolk-ningsgruppers upplevda intressen. Kravet på bevarandet av det ursprungliga är fullt legitimt ur ett kulturminnesperspektiv men kryddas av starka negativa konnotationer från en nationalchauvinistisk opinion.

Tabell 40: Invandrares intresse

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R2j

28 53 19 Invandrares intressen får stå tillbaka så ofta att det är viktigt att särskilt värna de kulturverksamheter som invandrare väljer att ägna sig åt 60 41

+ V Mp – M C

Lägre klass idag, kvinna, äldre, inflyttad, kulturaktiv, (ej arbetare)

P E S

,06 ,03 ,09

9 23 68 I kulturpolitiken skall i första hand den traditionella svenska kulturen gynnas, inte mångkulturalismen 21 79

+ M Kd – V Mp

Äldre, kulturpassiv, religiös, låg utbildning, mant+, svenskfödd, högre klass idag

P E S

,12 ,12 ,18

Invandrarpolitiker är mer skeptiska till att kulturpolitiken i första hand skall gynna den traditionella svenska kulturen och inte mångkulturalismen men det för-hållandevis svaga sambandet mellan partitillhörighet och ursprungsland gör ändå att signifikansen av denna effekt försvinner när vi tar hänsyn till parti. I denna fråga tycks det som att danskar och norrmän vill bevara det svenska i lika hög grad som svenskfödda politiker medan finnar och icke-skandinaver är be-tydligt mer mångkulturellt sinnade.

Det är istället uppenbart att yngre, kulturaktiva ickereligiösa, högutbildade och kvinnor är de som, oavsett parti, verkligen värnar mångkulturalismen.

429 Jfr Sören Holmberg (2000) s103

184

Partitillhörighet är här lika viktig som personegenskaper och moderater och kristdemokrater är betydligt mer skeptiska till mångkulturen än vänsterpartister och miljöpartister. 40 procent av moderaterna instämmer i påståendet att jämföra med 2 procent bland vänsterpartisterna. Med andra horisonter i bagaget Antagandet tidigare i avhandlingen att invandrare, vars värderingar och syn på kultur i unga år formats i ett annat land, skulle skilja sig från sina svenskfödda kollegor har delvis kommit på skam. Som läsaren kanske lagt märke till är det inte i många av avhandlingens kapitel som effekten av att vara invandrare noterats. Och det är heller inte lätt att se någon systematik i de sammanhang där den trots allt dyker upp.430

Några iakttagelser är dock värda att notera. Till exempel kunde vi se att egenskapen av att vara invandrare var den enskilt viktigaste förklaringsfaktorn till om en kulturpolitiker ansåg att bevarandet av kulturarvet var värdefullt i sig. Den frågan hade visserligen till syfte att analysera politikernas inställning till konsekvens- och pliktetik, men resultatet ger ändå en antydning om att de som härstammar från främmande land i högre grad anser att värnandet av kulturella traditioner kan ha ett värde även när all praktisk nytta saknas.

Invandrare är också mer marknadskritiska än andra politiker. Den starkaste positiva effekten av att vara invandrare uppmättes i påståendet om att kulturen av praktiska skäl är olämplig att bedrivas på marknadens villkor. Invandrare är därtill mer negativa till vinstkrav på kultur och förespråkar mer än andra inkomstrelaterade avgifter. Invandrare prioriterar också helt följdriktigt mer sällan näringsliv och infrastruktur före kulturservice.

Ytterligare en invandrareffekt avtecknar sig på det mer basala etiska planet. Utlandsfödda kulturpolitiker är oftare konstruktivister än svenskar, men den genomsnittlige invandraren är inte kommunitarist utan tror på universella värden inom kulturens område. Invandrarpolitiker är inte främmande för att se Gud och kyrkan som värdereceptorer men tar i förhållande till svenskfödda avstånd ifrån att de kristna värdena skall prägla politiken.

Någon gemensam icke-svensk kultursyn är svår att finna. När det gäller estetiska bedömningar tenderar invandrarpolitiker att lägga vikt vid konst-närens avsikter och expertbedömningar av konstverk och litar mindre än andra på politiker och brukare som värdeuttolkare i kulturpolitiken.

430 Jfr Ibid s104: Väljare med utländsk bakgrund utgör än så länge en begränsad del av valmanskåren. Och de är dessutom inte en homogen grupp, varken när det gäller partival eller sakfrågeåsikter. Men några av de resultat vi funnit är så tydliga att det … inte känns rätt att tala om rationell frånvaro av gruppröstning även om sambanden statistiskt sett är förhållandevis svaga.

185

Inhemska migranter Stämmer då inte hypotesen om ursprungets betydelse? Mitt svar är dessvärre att det kan vi inte uttala oss om endast mot bakgrund av effekterna av att vara invandrare. Det är uppenbart att egenskapen är alltför mångfacetterad för att kunna uppmätas som en entydig effekt. Varför skulle en före detta oslobo likna en bagdadbo mer än en göteborgare?

Till försvar för min oreflekterade användning av invandrarskap i regress-ionsmodellen ligger det faktum att jag i analysen inkluderade ett utvidgat invandrarbegrepp. Genomgående har undersökts om egenskapen att vara inflyttad i kommunen har några effekter på kulturpolitikers värderingar. Här kan vi kanske inte finna spår av intryck från främmande kulturer men det är ändå personer vars värderingar inte grott i bygdens mylla under hela livet.

Effekterna av att vara inflyttad är emellertid överlag ännu svagare än de av att vara invandrare. Möjligen kan vi skönja ett visst mönster som ger vid handen att inflyttade har en något vidare värderingshorisont än de infödda. Man anser exempelvis i större utsträckning att det nog är samma principer som bestämmer vad som är bra konst och kultur som gäller i hela landet. Inflyttade tar också oftare avstånd från att kommunens heder och traditionens bevarande skulle prioriteras framför medborgarnas bästa. Som vi nyss såg är inflyttade politiker även mer benägna att gynna invandrarnas intressen.

186

Kön

Det är lätt att iaktta när en politisk församling brister i representativitet och avviker från 50-50 i fördelningen mellan könen. Eftersom det inte finns några rimliga skäl till att män skulle vara mer lämpade som politiker än kvinnor så kan man dra slutsatsen att alla avvikelser från halva makten-principen beror på diskriminering i någon form.

Kvinnor har lägre löner och mindre inflytande än män i de allra flesta av samhällets delar.431 Om man menar att detta är ett utslag av en maktordning i samhället där män är överordnade kvinnor handlar det könsbaserade intresset i politiken rent krasst om att män har ett intresse av att behålla denna maktord-ning och kvinnor har intresse av att motverka den, eller åtminstone kompensera för dess konsekvenser.

De erfarenhetsmässiga skillnaderna mellan könen är av en något annan karaktär än dem mellan personer som är födda och uppvuxna i vitt skilda samhällen (tidsmässigt eller geografiskt). Kvinnor och män lever i samma samhälle och har att förhålla sig till samma diskurser och samhällsnormer. Inte desto mindre har kvinnor och män skilda erfarenheter när det gäller till exempel arbetsliv och omsorgsarbete i hemmet. Arbetsmarknaden är starkt könssegregerad och arbetsfördelningen i det heterosexuella äktenskapet likaså.432 Även i kultur-konsumtionen skiljer sig könen kraftigt åt.

Camilla Nyberg har i sin skrift Kultur och fritid för vem? analyserat kommunal kulturpolitik ur ett jämställdhetsperspektiv. Ett av huvudintrycken är att kvinnornas roll i den kommunala kulturen är betydande. Bland annat konstaterar hon att de kommunalt anställda kulturarbetarna till mycket stor del är kvinnor, vilket kontrasterar mot den överväldigande majoriteten män inom fritidssektorn. Av barnen i musikskolan uppskattas omkring 60 procent vara flickor. Även inom studieförbunden är kvinnor överrepresenterade. Kvinnor besöker oftare bibliotek och lånar fler böcker. Landets konstnärer är ungefär jämt fördelade könsmässigt, men de kvinnliga kan i lägre grad försörja sig på sin konst.433 Kultur är alltså tätt kopplat till kön, men vad har då könet för betydelse för vilka värderingar kulturpolitikerna har?

Könseffekterna har dykt upp här och var i avhandlingens tabeller men det inte alltid lätt att se systematiska mönster. Tolkningen av könseffekter som inte har någon direkt koppling till könsbaserade intressen eller erfarenheter är därför inte helt enkel. Ett intryck är emellertid att effekterna av att vara man delvis liknar den att vara äldre. Män är – oavsett parti – oftare anhängare av konservatism och liberalism och mer sällan av ekologism och socialism.

431 Anita Nyberg (1997), SOU (1998:6) 432 Göran och Inga Persson Ahrne (1997), Inga Persson och Eskil Wadensjö (1997) 433 Camilla Nyberg och Svenska Kommunförbundet (1995), bl a sidorna 38, 42, 53, 103f, 128f

187

Den generelle manlige kulturpolitikern är också, likt senioren, en större vän av traditionalism och kristna värden i politiken. Alternativa värdereceptorer väl-komnas mer av män än av kvinnor och särskilt värnar männen om Kommunens heder och image och Kulturens bästa. Kvinnor har en mindre elitistisk syn på värdeuttolkningen och anger till exempel att kommunmedborgarna och kultur-konsumenterna bör ha ett större inflytande över kulturpolitikens utformning än vad männen gör. Ett av de tydligaste resultaten är att kvinnor oftare väger in publikens upplevelser av ett konstverk när det skall värderas.

Könsbaserade intressen Möjligen kan man tolka mäns allmänt något mer konservativa drag som ett ut-tryck för ett intresse av att bevara ett samhälle som idag gynnar dem. Men det finns andra frågor i enkäten som tydligare är kopplade till könens intressen. Den allra starkaste könseffekten i hela studien finner vi i inställ-ningen till feminism-en, en ideologi som en majoritet av kvinnorna anser sig omfatta jämfört med endast en tredjedel av männen. Politikernas inställning till kvinnors intresse i kulturpolitiken mättes även på precis samma sätt som för de äldre och in-vandrarna. Det är väl känt att kvinnor är de mest aktiva kulturkonsumenterna i vårt land och politikerna fick svara på om Kvinnors intressen får stå tillbaka så ofta att det är viktigt att särskilt värna de kulturverksamheter som kvinnor väljer att ägna sig åt. Tabell 41: Kvinnors intresse

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R2j

17 42 41 Kvinnors intressen får stå tillbaka så ofta att det är viktigt att särskilt värna de kulturverksamheter som kvinnor väljer att ägna sig åt 41 59

+ V S – M Fp

Lägre klass idag, kvinna, äldret-, kulturaktiv, (lägre klass förr)

P E S

,04 ,04 ,06

Att vilja värna kvinnors intresse är populärare än att gynna den äldre generat-ionen men något mindre vanligt än önskan att främja invandrarnas kultur-aktivitet. Det bivariata sambandet mellan kön och inställning till frågan är inte så iögonfallande.434 38 procent av männen instämmer jämfört med 45 procent bland kvinnorna. Av dem som instämt helt är däremot hela 67 procent kvinnor att jämföra med gruppen som tog starkast avstånd där 59 procent är män.

Om vi tar hänsyn till samhällsklass blir sambandet tydligare. Bland kultur-politiker som anser sig tillhöra arbetarklassen finns nämligen inget som helst samband mellan kön och viljan att värna kvinnors intresse. I medelklassen är sambandet Pearsons r = 0,11 och i över- och övre medelklass 0,19. Kvinnors vilja att stödja sitt eget köns intresse sjunker marginellt med högre klass medan supporten från männen sjunker med nästan hälften om man jämför arbetarklass och över-/övre medelklass.

434 Pearsons r = 0,10, vilket är ungefär hälften så starkt som det mellan födelseår och viljan att stödja äldres intresse.

188

Figur 36: Inställning till kvinnors intresse beroende på kön och klass

Samhällsklass idag

över- eller övre medmedelklassarbetarklass

Proc

ent s

om s

ärsk

ilt v

ill v

ärna

kvi

nnor

s in

tres

se

50

40

30

20

10

0

Kön

man

kvinna

Kommentar: Figuren visar hur stor andel av kulturpolitikerna som instämmer mer än de tar avstånd ifrån påståendet att Kvinnors intressen får stå tillbaka så ofta att det är viktigt att särskilt värna de kulturverksamheter som kvinnor väljer att ägna sig åt, uppdelat på klass och kön. Partiernas roll i denna fråga är inte tydlig. I Vänsterpartiet och Miljöpartiet stöder exempelvis männen kvinnornas sak i betydligt högre grad (10 procentenheter mer) än vad kvinnorna i samma partier gör. I de övriga partierna är sambandet det omvända och störst är skillnaderna i Kristdemokraterna där kvinnorna vill värna sitt köns intressen i lika hög grad som de vänsterpartistiska männen (53 procent) medan männen ligger på samma nivå som sina kollegor i Folkpartiet och Centern (35 procent). Minst villiga att värna kvinnors intressen är moderater – oberoende av kön.

Det finns ytterligare en intresserelaterad aspekt som är värd att nämna i sammanhanget. Som i många andra undersökningar435 drar kvinnorna – oberoende av parti – till vänster även i den kommunala kulturpolitiken. Effekten uppträder inte när de själva subjektivt bestämmer sin position på skalan utan i enskilda frågor. Kvinnor är exempelvis betydligt mer jämlikt sinnade än män och menar att avgifter främjar ojämlikhet. Kvinnor anser oftare att även kultur-service är en medborgerlig rättighet och att den bör bedrivas i offentlig regi, effekter som stärks ännu mer när man tar hänsyn till indirekta effekter av kön via främst hög kulturkonsumtion.

435 Folke Johansson, Lennart Nilsson och Lars Strömberg (2001)

189

Ofta brukar kvinnors vänsterorientering förklaras med deras starkare anknyt-ning till den offentliga sektorn.436 Många kvinnor jobbar i det offentliga eller är beroende av dess omsorgstjänster i ett samhälle där många män fortfarande brister i ansvar för hem och barn. Kvinnor skulle mot denna bakgrund kunna tillskrivas ett direkt intresse i dagens samhälle att den offentliga välfärden är expansiv och fungerar väl.437 De har därtill troligen fler (positiva?) erfarenheter av dess service.

Kvinnors mer jämlikhetsinriktade syn går igen i alla partier utom i Vänster-partiet, i alla samhällsklasser utom överklassen och i alla yrkesklasser utom bland de hemarbetande. Somligas behov av det offentligas tjänster upplevs måhända som mindre trängande än andras.

I samband med diskussionen om frihet och hinder för frihet kunde vi konstatera att ålder är en avgörande förklaringsfaktor för hur man ställer sig till påståendet Då kultur är något man lär sig uppskatta med åren, är det naturligt att fler äldre deltar i kulturlivet. Jag menade att detta kunde tolkas både som en erfaren-hetseffekt – de som vet vad det innebär att mogna som människa svarar ett och de ännu omogna svarar ett annat – men också som en intresseeffekt i meningen att äldre hävdar att den egna åldersgruppen har större kapacitet att tillgodogöra sig kultur. Att framhålla den egna gruppen som mer kompetent kan tolkas som ett led i en argumentation för att man också är mer lämplig som beslutsfattare och värdig som värdereceptor.

Möjligen kan man dra samma parallell med avseende på resultatet att kvinnor oftare har en mer biologistisk syn på människan då de i högre grad in-stämmer i att kvinnor av naturen är mer kulturellt lagda än män. Det biolog-istiska egenskapstänkandet tenderar ofta att legitimera rådande förhållanden som ”naturliga” och leder därför generellt inte till någon utmaning av mäns privilegierade situation; men just på kulturens område går det att tolka som ett argument för den egna gruppen/könets excellens på politikområdet. Kvinnor menar att kvinnor är bäst på kultur. Könsmaktsordningens betydelse Vicki Johansson438 har hävdat att kommuner skiljer sig åt i hur man betraktar och värderar könsrelaterade frågor. Hennes tes är att olikheter förklaras av att den maktordning som finns mellan könen varierar i styrka.

En central iakttagelse hos Johansson är att i svaga könsmaktsordningar, det vill säga i kommuner där mäns överordning i förhållande till kvinnor är svagare, är människor också mer benägna att se maktrelationerna mellan könen som en förklaring till brist på jämställdhet. I kommuner med starka könsmaktsordningar

436 Mikael Gilljam och Lennart Nilsson (1984), Peter Esaiasson, Mikael Gilljam, Henrik Oscarsson och Lena Wängnerud (2002) kap5 437 Nancy Fraser (1996) 438 Vicki Johansson (1996), Vicki Johansson (2001)

190

försöker man däremot oftare förklara obalansen mellan mäns och kvinnors villkor i samhället med skillnader i egenskaper som företrädare för könen antas ha.

Paradoxen är därför att kvinnorna i de kommuner där könsmaktsordning-en är som starkast, oftare upplever sig leva i en jämställd tillvaro, medan kvinnor i svaga könsmaktsordningar har lättare att upptäcka brister i en situation som ur ett objektivt perspektiv är bättre.

Tabell 42: Samband mellan könsmaktsordningens styrka i kommunen och kulturpolitikers inställning till könsrelaterade frågor

Med hänsyn taget till Kommunnivå Bi-

variat person-egenskaper parti

Anhängare feminism -0,19 -0,15 -0,18 Kvinnors intressen får stå tillbaka så ofta att det är viktigt att särskilt värna de kulturverksamheter som kvinnor väljer att ägna sig åt

0,19 0,11 0,16

Könen är av naturen lagda för olika aktiviteter. Det är naturligt att kvinnor är mer intresserade av kultur än män 0,15 0,09 0,12

Individnivå

Anhängare feminism -0,09 -0,07 -0,09 Kvinnors intressen får stå tillbaka så ofta att det är viktigt att särskilt värna de kultur--verksamheter som kvinnor väljer att ägna sig åt

0,08 0,04 0,06

Könen är av naturen lagda för olika aktiviteter. Det är naturligt att kvinnor är mer intresserade av kultur än män 0,07 0,04 0,05

Kommentar: Tabellen visar korrelationer (Pearsons r) mellan kommuners könsmaktsstyrka enligt det mått som definieras i Metodappendix och kulturpolitikernas inställning till tre frågor som redogjorts för tidigare i avhandlingen. I den övre delen är politikernas svar aggregerade till kommunnivå (N=288), medan i den nedre delen används kommunernas könsmaktsstyrka som en individegenskap (N = 1280-1350). I kolumnen anges de bivariata korrelationerna till svaren på frågan medan de två andra visar på korrelationerna med residualvariablerna av respektive fråga som åstadkommits i avhandlingens regressionsanalyser, och där den första skall utläsas som sambandet mellan könsmaktsordningens styrka och inställningen till de tre frågorna oberoende av de 10 personegenskaper som ingår i avhandlingens regressionsmodell och den andra som hur starkt sambandet är när man tar hänsyn till att partisammansättningen skiljer sig åt i olika kommuner.

Av Vicki Johanssons forskning lär vi att eftersom synen på vad kön är, och hur förhållandena mellan könen ser ut, varierar i olika kommuner, så bör vi försöka ta hänsyn till lokala könsmaktsordningar när vi vill tolka könseffekterna i kulturpolitikernas svar. Eftersom maktordningar är synnerligen svåra att kvantifiera är man hänvisad till ett antal indikatorer som på teoretisk grund skulle kunna tolkas som ett resultat av hur synen på förhållandet mellan könen är i kommunerna. Jag har därför konstruerat ett mått på kommunernas könsmaktsordning som delvis bygger på variabler som man med utgångspunkt hos Johansson kan se som möjliga indikatorer. Hur detta gick till beskrivs i Metodappendix.

191

Sambanden mellan struktur och individuella hållningar kan mätas både på kom-munnivå och på individnivå.439 Om vi endast ser till kommunnivån är sam-banden mellan könsmaktsordningens styrka och inställningen till könsrelaterade värderingsfrågor tydliga. I Tabell 42 ser vi att korrelationen mellan könsmaktens styrka i en kommun och i vilken grad dess kulturpolitiker är anhängare av feminism och en biologistisk syn på könsförhållandena är Pearsons r = -0,19 respektive 0,19. Korrelationen på individnivå är betydligt svagare men här är det också många fler faktorer som förklarar vilka hållningar man har.

Att könsmaktsordningens styrka på en ort och förekomsten av ett biolog-istiskt egenskapstänkande i nämnden därstädes har ett samband ger stöd för Johanssons teoretiska utsagor (även om hon inte hävdar att egenskapstänkande nödvändigtvis behöver ha biologistisk grund). Likaså är det ett förväntat resultat att feminismen står starkare i kommuner med svag könsmaktsordning. Som vi ser i Figur 37 är sambanden oberoende av kön och det finns kvar även när man tar hänsyn till parti, även om resultaten från Miljöpartiet och Moderaterna går mot strömmen och kristdemokratiska kulturpolitiker oftare hävdar sig vara feminister i starkare könsmaktsordningar. Figur 37: Feminism och biologism i starka och svaga könsmaktsordningar

1 2 3 4 5 6

starkkönsmaktsordning

svagkönsmaktsordning

starkkönsmaktsordning

svagkönsmaktsordning

man

kvin

na

Biologistisktegenskapstänkande

Anhängare feminism

Kommentar: Figuren visar medelvärden för dels hur politikerna tagit ställning till om de är an-hängare av feminism på en skala från 6 ”Helt och fullt” till 1 ”Inte alls”, och dels för hur de ställt sig till påståendet om Könen är av naturen lagda för olika aktiviteter. Det är naturligt att kvin-nor är mer intresserade av kultur än män på en skala från 6 ”Instämmer helt” till 1 ”Nej, inte alls”. Den senare frågan kallas i figuren”Biologistiskt egenskapstänkande”. Svaren grupperas på grundval av politikernas kön och huruvida de bor i en kommun med svag eller stark köns-maktsordning enligt vad som definierats i Metodappendix. Analysen är på individnivå.

Vi kan konstatera att politiker med ett biologistiskt synsätt oftare vill värna de verksamheter kvinnor väljer att ägna sig åt (sambandet är så högt som Pearsons r = 0,39). Det är även så att subjektiva feminister instämmer i högre grad än andra i detta påstående (sambandet är Pearsons r = 0,25). Och då skall man veta

439 Man bör dock akta sig för att göra nivåfelslut och dra slutsatser om det ena från det andra, jfr Ottar Hellevik (1996).

192

att det finns ett negativt samband mellan inställning till biologismen och till feminismen (Pearsons r = -0,16). Men vad händer när man tar hänsyn till könsmaktsordningen i sammanhanget? Jo, det tycks vara så att trots att man i betydligt högre grad är feminister i kommuner med svag könsmaktsordningar så är man, oavsett kön och parti, mindre benägen att särskilt värna kvinnors intressen i kulturpolitiken. Hur kan det komma sig?

Sambanden är givetvis komplexa här men jag skulle vilja framkasta en hypotes som eventuellt kan vara en del av förklaringen. Feminism är inget enhetligt begrepp och jag menar att det är rimligt att anta att politiker i olika typer av kommuner inte definierar det på samma sätt. I enkäten finns inte så många teoretiskt relevanta frågor som kan hjälpa oss att förstå vilka värderings-komponenter som de svarande baserar sin inställning till feminismen på, men jag menar att åtminstone tre faktorer är centrala:

1) Könsintresset, både män och kvinnor kan förvisso vara feminister men det är uppenbart att ur ett intresseperspektiv så är kvinnligt kön en viktig förklaring till varför man är feminist

2) Egenskapstänkande, som feminist kan man välja mellan att stå för en hållning där man betonar givna skillnader mellan könen och försöka värdera upp de egenskaper som tillmäts kvinnor, alternativt tona ner eller helt ta avstånd ifrån att det finns biologiska eller konstruerade skill-nader och betona andra orsaker till könsförtrycket. Jag menar att inställ-ning till påståendet om kvinnor av naturen är mer intresserade av kultur än män er ett exempel på ett egenskapstänkande.

3) Maktordningstänkande, vi har tidigare konstaterat att frågan om med-borgarnas handlingsfrihet för politikerna mer bygger på en uppfattning om den fria handlingen än den fria viljan. Hävdar man att det finns begräns-ningar av handlingsfriheten hos somliga grupper erkänner man också in-direkt att det finns maktrelationer emellan dem. Somliga har möjligheter som andra saknar. I brist på bättre anser jag därför att atomistpåståendet kan ses som ett mått på ett slags allmänt maktordningstänkande hos politikerna.

Hur skiljer sig då feminismerna i starka och svaga könsmaktsordningar? Jag har försökt illustrera detta i stiganalysen i Figur 38. Vi ser här inga dramatiska skill-nader i effekten av könsintresse och maktordningstänkande, däremot spelar egen-skapstänkandet in på olika sätt. I starka könsmaktsordningar är effekten av det biologistiska synsättet på inställningen till feminismen mycket svag medan den är tydlig i kommuner med en svagare könsmaktsordning.

Mitt förslag till slutsats av detta är att egenskapstänkandet, i linje med Johanssons teorier, nästan inte problematiseras alls bland feminister i starka könsmaktsordningar och att feminister där av den anledningen oftare har ett särartstänkande i sin könsanalys. Det är följdriktigt att feminister som betonar egenskapsskillnader har lättare att förorda kompensatoriska lösningar på jäm-

193

ställdhetsproblem än de som har ett maktperspektiv,440 och att en uppvärdering av kvinnors aktiviteter på ett område mycket väl kan vara en kompensation för brister i jämställdheten på andra. I svagare maktordningar ligger det kanske närmare till hands att prioritera andra jämställdhetsfrämjande åtgärder än att gynna kvinnor på ett av de få områden där de idag inte är missgynnade.441

Figur 38: Feminsimer i starka och svaga könsmaktsordningar

0

Biologist -0,09

Stark köns-maktsordning

Kvinna 0,19

0,70

-0,08 Atomist -0,83

Anhängare av feminism

0,01

Biologist -0,61

Svag köns-maktsordning

Kvinna 0,29

0,83

-0,09 Atomist -0,75

Kommentar: Figuren visar två stiganslyser för kulturpolitiker i kommuner med stark respektive med svag könsmaktsordning enligt vad som definierats i Metodappendix. ”Biologist” är den som instämmer i påståendet om att kvinnor av naturen är mer intresserade av kultur (se Figur 37 för formulering) och ”atomist” är den som instämmer i påståendet att eftersom alla har lika möj-ligheter att tillgodogöra sig kulturen, är skillnader mellan olika grupper endast ett uttryck för individ-uella val och preferenser. Variabeln anhängare av feminism är emellertid sexgradig (se bland annat Figur 37). Den förklarade variansen i starka könsmaktsordningar är R2j = 0,11 och i den svaga 0,15. En kritiker av det Johanssonska synsättet skulle eventuellt mot bakgrund av mina resultat dra slutsatsen att en svag könsmaktsordning inte nödvändigtvis behöver vara till kvinnornas gagn om man ser till politikernas värderingar. För att kunna pröva detta måste vi kanske gå utanför kulturpolitikens hägn och den operationalisering av könsintresse som jag gjort i frågan om man särskilt vill värna kvinnors kulturaktiviteter.

I kapitlet som behandlade frågan om kulturservice borde inkluderas i de medborgerliga rättigheterna användes som jämförelse ett enkätpåstående som gällde om den sociala välfärden var en rättighet. Som den minnesgode läsaren kommer ihåg fick påståendet ett mycket brett stöd, där klasstillhörighet var per-sonegenskapen med tyngst förklaringskraft. Att social välfärd kan ses som ett klassbundet intresse kommer jag att argumentera för i kommande avsnitt.

440 Om kön, kropp och makt, se t ex Maria Wendt Höjer och Cecilia Åse (1996). 441 Jfr Vicki Johansson (2001) s162ff

194

Tabell 43: Andel som instämmer i att social välfärd är en medborgerlig rättighet beroende på kön, klass och könsmaktsordningens styrka

Kön Samhällsklass Könsmaktsordning Totalt stark svag Man arbetarklass 88 94 90 medelklass 84 87 86 över- eller övre medelklass 78 74 75 Totalt 84 85 84 Kvinna arbetarklass 89 96 92 medelklass 84 91 88 över- eller övre medelklass 78 86 83 Totalt 84 90 88 Totalt arbetarklass 88 95 91 medelklass 84 89 86 över- eller övre medelklass 78 79 79 Totalt 84 87 86

Kommentar: Siffrorna i tabellen anger hur många som instämmer i påståendet att Det är en medborgerlig rättighet att medborgarnas sociala välfärd garanteras av det offentliga.

I Tabell 43 framgår det förväntade, nämligen att intresset för den sociala väl-färden som medborgerlig rättighet avtar med stigande samhällsstatus och att kvinnor något oftare än män instämmer i påståendet. Men det som är särskilt intressant i Tabell 43 är att det så tydligt går att se i alla grupper – oavsett kön och klass – att politiker i svaga könsmaktsordningar i högre grad stöder social välfärd som rättighet än man gör i de starka könsmaktsordningarna. Effekten är förvisso svag men entydig och den kvarstår även om man kontrollerar för parti och använder residualvariabeln av samma fråga där effekterna av partitillhörig-het rensats bort.

Sensmoralen av detta avsnitt om könsmaktsordningens betydelse är att i många idéanalyser är samband mellan värderingar, och mellan värderingar och personegenskaper, ofta betydligt mer komplicerade än idéanalytikern vill erkänna. Skillnader i lokala diskurser och maktordningar gör att det som i förstone tycks vara identiska värderingar ur ett teoretiskt perspektiv i praktiken kan innebära helt olika saker.

195

Klass och utbildning Vilket århundrade lever frågeställaren i? [Sam-hällsklasser:] existerar inte som begrepp år 2000. Sjuk fråga.

Jag trodde att socialdemokraterna hade avskaffat samhällsklasserna!

Kulturpolitiker (m) från Skåne respektive Södermanland

I analysen ingår fyra variabler som avsåg att ringa in effekten av klass på kultur-politikernas värderingar. Det är den subjektiva klasstillhörighet idag och den under uppväxttiden, typ av förvärvsarbete, samt utbildningsnivå. Motiven bakom valet av just dessa variabler beskrivs i Metodappendix.

Om man endast ser till de direkta effekterna som dessa fyra haft i av-handlingens olika kapitel så är det den subjektiva klasstillhörigheten idag som har verkar ha betydelse på flest områden och som dessutom har de enskilt starkaste effekterna. Tar man emellertid hänsyn till den indirekta kausaliteten, och medger att en stor del av effekten av klasstillhörighet under barndom och uppväxt och utbildning går igenom arbete och klasstillhörighet idag, så minskar den nutida klasstillhörighetens relativa betydelse.

Dessutom är det helt klart så att den nära sammanknytningen mellan subjektiv klasstillhörighet och partitillhörighet gör att de frågor som endera av dessa förklarar fångas upp av det andra. Effekten av klass reduceras, eller till och med försvinner, på de flesta områden om man tar hänsyn till parti i analysen.

Överlag är det påfallande att det är den subjektiva klasstillhörigheten som slår igenom så starkt i analyserna i förhållande till de mer ”objektiva” kriterier-na. Effekterna av utbildningsnivå är generellt något svagare och uppvisar dess-utom stora skillnader jämfört med de övriga klassindikatorerna, varför denna aspekt behandlas i ett särskilt avsnitt nedan.

Men vad beror det på att effekterna av den subjektiva klassidentiteten är så mycket starkare än den mer objektiva indikatorn grundad på typ av förvärvs-arbete? Troligen ligger svaret hos bland annat Anthony Giddens, som har framhållit betydelsen av klassmedvetande och gjort en distinktion mellan class awareness and class consciousness … because class awareness may take the form of a denial of the existence or reality of classes.442

Det räcker alltså inte att man vet att man är arbetare eller chef för att man skall ha värderingar som tar hänsyn till den egna klassens intressen, man måste i någon mening vara medveten om hur klassamhället fungerar för att effekten skall uppträda. Den subjektiva klassidentiteten kan ses som en indikator på ett sådant klassmedvetande.443 Men identifikationen med en klass ligger också närmare ett ideologiskt ställningstagande där tillhörigheten handlar lika mycket om medvetenhet och solidaritet med klassens villkor som den reella kopplingen

442 Anthony Giddens (1973) s111 443 Erik Olin Wright (2000) s196: ‘‘Class identity’’ may therefore figure as a salient aspect of class consciousness insofar as it shapes the extent to which an individual’s preferences include a concern for the well-being of other members of a class.

196

till det egna intresset.444 Göran Cigéhn sätter till och med i en stiganalys in vänstervärderingar mellan faktisk klasstillhörighet och klassidentitet.445

Stefan Svallfors varnar för att använda klassidentiteter som orsaker till attityder eftersom attityderna lika mycket orsakar identiteter… som tvärtom. Jag menar dock att detta synsätt är att gå för långt. Även om kausaliteten går åt båda hållen är det rimligare att värderingar växer ur en medveten analys om den egna, och den egna gruppens, situation snarare än att man på något sätt bibring-ats värderingar oberoende av social status för att sedan, på grundval av dessa ideologiska hållningar, skapa sig en klassidentitet.

En ytterligare slutsats man kan dra av studien, om man håller med om ovan-stående resonemang, är att det inte är den explicita klassmedvetenheten som styr. En stor del av dem som tillhör överklass och övre medelklass förkastar klass-amhället som förklaringsfaktor till skillnader mellan sociala gruppers olika villkor i samhället, vilket noterades i avsnittet om handlingsfrihet. 55 procent av före-trädarena från överklass och övre medelklass instämmer i att klassamhället har en del i förklaringen till skillnader i medborgarnas kulturkonsumtion, att jämföra med 80 procent bland arbetarklassens politiker.

Resultatet skulle kunna tolkas i intressetermer. Det ligger i de högre klassernas intresse att tona ner betydelsen av klassamhällets inverkan, annars riskerar man att hamna i en position där man ifrågasätter sina egna privilegier. Att både klassmedvetenhet och klassidentifikation fortfarande är en realitet även i de övre samhällsskikten visar den minskande, men trots allt fortsatt starka klassröstningen446 och färsk forskning tyder till och med på en ökad klass- och åsiktspolarisering under 90-talet.447

Figur 39: Klass och klassmedvetande

Kommentar: Figuren visar hur stor andel av politikerna som instämt i påståendet att Skillnader mellan olika gruppers kulturkonsumtion är ett utslag av klassamhället, uppdelat på subjektiv samhällsklass, utbildning och typ av förvärvsarbete.

444 Stefan Svallfors (1996) s102 445 Göran Cigéhn, Mats Johansson och Lena Karlsson (2001) 446 Maria Oskarson (1994) 447 Göran Cigéhn, Mats Johansson och Lena Karlsson (2001), jfr Stefan Svallfors (1996) s94

197

Klass och intresse Eftersom klasskillnader grundas i olikhet i socioekonomisk status så är det givet att klassintressen är relaterade till jämlikhetsfrågan. De välbeställda kan antas ha ett intresse att bevara status quo och de som har det sämre ställt har ett intresse av omfördelning av de resurser som finns i samhället. Därmed kan man säga att det ligger i arbetarklassens intresse att den service som det offentliga producerar fördelas efter behov och finansieras efter förmåga.448 Över- och övre medelklass har större möjligheter att själva finansiera sin servicekonsumtion, och även om alla tjänar på att all service är avgiftsfri så är det de bättre bemedlade som förlor-ar på skattefinansieringen.449

Figur 40: Andel anhängare av socialism och konservatism beroende på subjektiv samhällsklass idag

0

20

40

60

80

100

arbetarklass medelklass övre medelklass överklass

Socialism

Konservatism

Procent

Kommentar: Figuren visar hur många procent av politikerna i respektive samhällsklass, mätt som subjektiv klassidentitet idag, som är att betrakta som anhängare av socialism respektive konservatism. Konflikten mellan klasserna är essensen i den socialistiska ideologin. Inställning-en till socialismen är också den fråga där nutida klass har den allra starkaste effekten. 91 procent av de kommunala kulturpolitiker som idag är arbetarklass

448 Åtminstone i deras kortsiktiga intresse. Vad som ligger i deras mer långsiktiga intresse vad gäller vilket samhällsystem som gynnar dem mest är en annan fråga. Jfr Erik Olin Wright (1978) s88ff om immediate och fundamental class interersts 449 Jfr Stefan Svallfors (1989) kap 4.1

198

är även socialister, medan samma siffra för överklassen är 15 procent. Med kunskap om politikernas subjektiva klasstillhörighet idag och under uppväxten kan vi förklara 27 procent av variationen i politikernas inställning till denna ideologi. Lägger man till uppgifter om förvärvsarbete så stiger förklarings-kraften inte alls.

Det ligger också nära till hands att tolka konservatismen, bevarandets ideologi, som en ideologi som gynnar dem som har det bäst i dagens samhälle. 61 procent av dem som definierar sig som överklass anser sig också vara anhängare av konservatismen att jämföra med endast 12 procent bland arbetarklasspolitikerna. Traditionalism, kristna värden, nationalism och elitism är alla ideologiska hållningar där högre klass ger positiva effekter. Figur 41: Jämlikhetssyn beroende på samhällsklass och typ av arbete

Samhällsklass idag

över/övre medelklassmedelklassarbetarklass

Proc

ent:

Avg

ifter

är

bra

- bet

ala

själ

v

60

50

40

30

20

10

0

Förvärvsarbete

chef/tjänsteman i

ansvarsställning

tjänsteman

arbetare

annat

Kommentar: figuren visar hur många procent som instämmer i påståendet om att Avgifter är ett bra sätt att finansiera kommunal verksamhet eftersom medborgarna på ett tydligt sätt får betala kostnaderna för sin egen konsumtion uppdelat på subjektiv klass idag och typ av förvärvsarbete. Kopplingen mellan de stora allmänna politiska ideologierna och den subjektiva höger/vänsterskalan, å den ena sidan, och samhällsklass å den andra, är klassisk (sic) men antagandet om sambandet mellan klasstillhörighet och inställning till jämlikhet har fått starkt stöd i studien även när det handlar om frågor från den kommunala kulturpolitikens snäva kontext.

I Figur 41 illustreras det starka sambandet mellan klasstillhörighet och inställning till jämlikhet. Här ser vi också tydligt hur lite informationen som typ

199

av förvärvsarbete tillför. En notering är att det är tjänstemännen som är de största jämlikhetsvännerna i medelklass och övre medelklass/överklass.

Ju högre klass man tillhör desto mer skeptisk är man till alla former av utjämningsambitioner med avseende på olika gruppers kulturkonsumtion. Avgifter skys av arbetarklasspolitiker men gillas starkt av över- och övre medel-klass. Företrädare från de högre klasserna är mer negativa till alla om-fördelningsförslag som de får ta ställning till och anser i mindre grad att varken social välfärd eller kulturservice skulle vara medborgerliga rättigheter. Däremot är man vänner av sponsring och privatisering.

Klassresenärerna Hälften av de kommunala kulturpolitikerna är klassresenärer (se vidare Metod-appendix s303). Det är resultatet av genomgripande förändringar i det svenska samhället vi ser spåren av, en omvandling där arbetarklassens andel av befolkningen stadigt minskat under 1900-talets senare del. Men vad innebär det för en politikers värderingar att vederbörande är klassresenär?

Mats Trondman menar att en klassresenär tvingas att handskas med sin relation till det förflutna i både tankar och vardagshandlingar. Den som avancerat i samhällshierarkin riskerar att betraktas som en förrädare av sina gamla klasskamrater medan de nya kan betrakta honom som uppkomling. Trondman beskriver en tillvaro där en och samma person befinner sig i två världar, med två språk och kanske också två uppsättningar av värderingar.450

Jonas Frykman har redogjort för vad han kallar klassresenärens dilemma i förhållande till kulturen, och liknar den med invandrarens situation. För att bli accepterad i den nya kulturen måste man göra avkall på den egna identiteten, skriver Frykman, och man vet att den kultur man går in i är den egna bakgrunden mindre värd.451

I avhandlingens analyser går i de allra flesta fall effekterna av klass i barndom och klass idag åt samma håll. Oavsett klassresa så anser över- och övre medelklassen till exempel oftare att avgifter är ett bra sätt att finansiera kommunal verksamhet. Men, som vi ser i Figur 42, sitter solidariteten med den gamla klass-ens intressen i. Den som genomfört en klassresa uppåt är mindre jämlikt sinnade än sina gamla klasskamrater men inte lika ojämlika som sina nya.

450 Mats Trondman (1994) 451 Jonas Frykman (1991)

200

Figur 42: Jämlikhetssyn beroende på klass idag och förr

Samhällsklass idag

över/övre medelklassmedelklassarbetarklass

Proc

ent:

Avg

ifter

bra

bet

ala

själ

v

60,0

50,0

40,0

30,0

20,0

10,0

Samhällsklass förr

arbetarklass

medelklass

över/övre medelklass

Kommentar: Figuren visar hur många procent som instämmer i påståendet Avgifter är ett bra sätt att finansiera kommunal verksamhet eftersom medborgarna på ett tydligt sätt får betala kostnaderna för sin egen konsumtion uppdelat på subjektiv klass idag och i barndom/uppväxt. Letar man efter effekter där klass nu och förr går isär kan vi konstatera att den gamla överklassen kan tänka sig att särskilt stötta kvinnors intressen vilket den nya är mer främmande för. Allt annat lika tycks det också som om högre klass förr leder till att man vill satsa mer på kulturen i kommunen, vilket parvenyerna är mer skeptiska till.

Överlag kan man nog notera att högre klass under barndom och uppväxt leder till en mer konservativ syn medan överklassen av idag drar åt det nyliberala hållet. Inte minst avspeglas detta i synen på frihet där den gamla överklassen är något mindre kategorisk när den nya tror på den atomistiska människan och förkastar klassamhällets begränsande inverkan. Det är klass-tillhörighet idag som gör att överklass och övre medelklass är så särskilt avogt inställda till socialism och feminism.

En tydlig klassreseeffekt finner vi när det gäller en fråga som togs upp i anslutning till temat om paternalism, nämligen den om det är möjligt att utbilda sig i att uppleva kultur. Som vi ser i Tabell 44 är det något som alla uppåtresenärer instämmer oftare i än de som varit stabila i sin klass, vilka i sin tur är något mer positiva än de som klättrat nedåt.

201

Tabell 44: Effekter av klassresa på om man tror man kan utbilda sig i kultur

Klassresa Samhällsklass i uppväxt/barndom Ner Stabilt Upp Total arbetarklass 79 89 85 medelklass 76 91 93 91 övre medelklass 90 93 100 93 överklass 91 94 93 Total 86 86 90 88

Kommentar: I tabellen anges hur stor andel av de svarande som instämt i påståendet om att Man kan utbilda sig i att uppleva konst och kultur och därmed fördjupa värdet i sina upplevelser beroende dels på vilken samhällsklass de anser sig tillhöra i barndom och uppväxt, dels huruvida de är klassresenärer och i vilken riktning resan i så fall gått. Jämför Tabell 60.

Detta skall ses mot bakgrund av att klassresan även avspeglas på kultur-politikernas kulturkonsumtion. Är man uppväxt inom överklass eller övre medelklass konsumerar man mer kulturföreteelser per år oavsett vilken samhällsklass man tillhör idag. Motsvarande samband mellan klassresa och kulturaktivitet finner man inte i inställningen till populär- och finkultur. Möjligen kan man av detta dra slutsatsen att kulturkonsumtionens omfattning bygger mer på vanor som grundläggs i tidiga år medan preferenserna för olika typer av kultur i högre grad utvecklas med åren och i samklang med skapandet av en klassidentifikation.452

Utbildning När jag konstruerade avhandlingens analysmodell kopplade jag mer eller mindre oreflekterat samman utbildningsnivå med klass. Utan tvivel finns ett starkt empiriskt samband i befolkningen mellan socioekonomisk samhällsklass och hur hög utbildning man har, vilket föranlett andra studier att använda ut-bildningsnivå som ensam klassindikator. Maria Oskarsson skriver till exempel att utbildning

[kan] antas ha en självständig effekt på klassidentifikationen, vid sidan av effekten på den objektiva klasstillhörigheten. Denna effekt kan antas vara förstärkande i de fall då utbildning och yrke ”drar åt samma håll”, exempelvis en akademiskt utbildad tjänsteman eller en industriarbetare utan någon utbildning utöver den obligatoriska. I de fall då utbildningen inte stämmer överens med yrkespositionen är det möjligt att den objektiva klasspositionen har mindre betydelse för klassidentifikationen än utbildningen. Framförallt kan detta antas vara fallet när utbildningen pekar mot en högre klassposition än den faktiska. Det är möjligt att en individ identifierar sig med den klass hon hoppas komma att tillhöra, snarare än den hon faktiskt tillhör.453

Erik Olin Wright ser kunskap och expertis som en klassdifferentierande faktor, dels för att när det råder brist på expertis, vilket det ofta gör, så har

452 David Karlsson (2001b) 453 Maria Oskarson (1994) s140

202

högutbildade ett försteg i löneförhandlingarna, dels för att med kunskap och expertis ofta följer privilegiet att övervaka och leda andras arbete.454

Men klass och utbildning får inte blandas samman. Där uppgifter om kulturpolitikernas subjektiva och ”objektiva” klasstillhörighet tycks komplettera varandra på ett någorlunda enhetligt sätt faller effekter av utbildning ut på ett annorlunda, inte sällan helt motsatt, vis.

De frågor där effekterna av hög utbildning går åt samma håll som den av att tillhöra en högre samhällsklass är få. Det handlar dels om en paternalistisk anstrykning, högutbildade och företrädare för över- och övre medelklass prioriterar hellre finkultur än populärkultur och menar att kulturbidrag bör grundas mer på kvalitet än efterfrågan. Man har större tilltro till experter och till att det är möjligt att utbilda sig i att uppleva kulturens värden.

Men politiker med hög utbildning anser, oberoende av klass och partitill-hörighet, oftare att kultur är ett mänskligt behov, att kultur ingalunda är någon lyxverksamhet och är mindre benägna att prioritera andra kommunala verk-samheter framför kulturen. Högutbildade är mer skeptiska till sponsring och att höja avgifterna på kulturområdet.

I övrigt verkar hög utbildning, till skillnad från högre samhällklass, leda till en mindre konservativ hållning på flera sätt. Högutbildade vill inte prioritera traditionell svensk kultur framför mångkultur och tar oftare avstånd från traditionen som värdekälla för politiken, även om man inte avvisar kristna värden som rättesnöre. Högre utbildning verkar också vara en viktig förklaring till att man blir feminist, men även ekologist och liberal.455

Några av de allra starkaste effekterna av utbildningsnivå finner vi på temat handlingsfrihet, där högutbildade är betydligt mindre benägna att instämma i att biologi, mognad och uppväxtkultur är förklarningar till skillnader i medborg-arnas kulturkonsumtion men att skillnaderna för den skull inte är ett resultat av individuella val.

Det är lätt att tolka alla dessa utbildningseffekter som ett resultat av själva utbildningen och den visdom och kunskap man inhämtat där, alternativt de normer man insocialiserats inom akademiska kretsar.456 Svårare är svårt att sålla ut intresseaspekter här. Eventuellt kan man hävda att högutbildades större tilltro till expertis och utbildningens möjligheter är ett utslag av att man vill framhäva nyttan av kvaliteter som man delvis själv besitter, och förträffligheten hos den grupp – akademikerna – som man tillhör. Lite långsökt kanske.

454 Erik Olin Wright (2000) s19 455 Jämför Sören Holmberg (2000) s72: Högutbildade tenderar att vara mer moralliberala och mindre nationalist-iska och kanske också mer socialt toleranta än lågutbildade. 456 Troligen hade tydligare indikationer på detta kunnat erhållas om vi även hade kunskap om politikernas utbildningsinriktning – jfr Magnus Hagevi (2003b).

203

Figur 43: Inställning till medborgarnas handlingsfrihet beroende på utbildning och subjektiv klasstillhörighet

Utbildningsnivå

HögMellanLåg

Pro

cent

ato

mis

ter 70

60

50

40

30

20

10

0

Samhällsklass idag

arbetarklass

medelklass

över- eller övre

medelklass

Kommentar: I figuren ser vi hur stor andel av kulturpolitikerna som instämmer i påståendet att Eftersom alla har lika möjligheter att tillgodogöra sig kulturen, är skillnader [i kulturkonsumtion] mellan olika grupper endast uttryck för individuella val och preferenser, uppdelat på utbildningsnivå och subjektiv klasstillhörighet idag.

204

Religion … frågetecknen hopar sig: vad angår det ett forskningsprojekt om jag är kristen, ateist eller muslim?

Kulturpolitiker (s), Uppland

Kanske tycker läsaren att religiositet är en udda fågel bland de i analysen ingående personegenskaperna. Och jag måste delvis ge dig rätt i så fall. Inte minst är det vanskligt att argumentera för varför religiositet ses som förklaring till ideologiska hållningar snarare än som en del av dessa hållningar.457 Det är inte helt enkelt att dra skarpa skiljelinjer mellan religion och etik.

Magnus Hagevi definierar religiositet som the individual’s subjective perception of a transcendent, extranatural reality, och menar att relationen mellan ett religiöst trossystem och politik är av kognitiv natur. Ett trossystem är, enligt Hagevi, en guide för den religiöse individen när han tolkar politik och tar ställn-ing i religiösa frågor.458 Ett trossystem av detta slag passar inte riktigt in i en mall där ideologi består av verklighetsuppfattningar och värderingar. Jag har därför, trots allt, valt att betrakta religion och religiositet som en grundläggande disposition hos en människa som helt eller delvis kan vara källan till de politisk-etiska uppfattningar hon har.

I andra länder är emellertid religion inte alls någon oväsentlig politisk förklaringsfaktor.459 Man behöver bara nämna länder som Nordirland och Jugo-slavien, för att inte tala om Israel och Iran, för att inse religionens politiska sprängkraft. Den kristdemokratiska rörelsen har varit stark i efterkrigstidens Västeuropa och under det senaste decenniet har den även blivit en kraft att räkna med i svensk kontext.460 De svenska kristdemokraterna brottas med problematiken om hur religion, kristen idétradition och politik skall förhålla sig till varandra461 men kopplingen mellan religiositet och det är ett faktum att krist-demokratiska kulturpolitiker är religiösa i mycket högre utsträckning än andra.

Religiositet är förknippat med både hur gammal man är och vilken social status man har,462 men ändå är det så att med hjälp av kunskap om kultur-politikernas ålder, kön, samt klass idag och i barndomen, så lyckas vi endast förklara 6 procent av variationen i deras religiositet.

Desto mer förbunden med religiositet är partitillhörighet. Med kännedom om vilka partier politikerna tillhör kan vi förklara hela 23 procent av variationen i religiositet, ja endast med kunskap om en politiker är kristdemokrat eller ej så

457 Jfr Torbjörn Tännsjö (2001) s67ff 458 Magnus Hagevi (2002). I studien redovisas hur svenskars religiositet påverkar deras syn på EU 459 Den efter socioekonomiska faktorer näst viktigaste bland västliga demokratier enligt Arend Lijphart (1984) s132ff. 460 Marie Demker (1998) 461 Kjell O Lejon (2002) 462 Se Metodappendix s304

205

har vi förklarat 13 procent. Det är siffror som faktiskt är fullt i nivå med sam-bandet mellan klass och partitillhörighet.463

Religiositet är således en dimension i svensk partipolitik vare sig man vill det eller ej. Kristdemokratiska kulturpolitiker är nästan mangrant religiösa. Icke förty hör man ytterst sällan teologiska argument i den politiska debatten, och religiös åkallan i fullmäktiges talarstol hör verkligen till undantagen – även om det har förekommit.464 Det är kutym att hålla trosfrågor utanför det politiska samtalet och när en journalist ibland dristar sig till att närma sig ämnet så upplevs det inte sällan som kränkande av den tillfrågade politikern.465

Av dessa skäl menar jag att det är intressant att studera vilken betydelse som religionen, eller snarare religiositeten, har för vilka värderingar våra förtro-endevalda har. Mycket talar för att religiositet och frågor om familjepolitisk och sexualmoralistisk karaktär hänger samman466, frågor som inte faller under den kommunala kulturpolitikens domäner. Frågan är om religiositeten alls har någon bäring på detta politikområde?

Det religiösa perspektivet Svaret på den sista frågan är ett klart ja. De religiösa skiljer ut sig på en rad om-råden där en del nog kan förklaras direkt av den religiösa, företrädesvis kristna, världsbilden, medan annat kan hänföras till traditionella normer som är vanligare i religiösa miljöer. Att dra gränser häremellan är dock inte lätt.467

Föga förvånande är inställningen till om politiken bör bygga på värden från kristendomen den fråga där politikernas religiositet har allra störst betydelse för deras svar. Hela 36 procent av variationen förklaras här enbart av i vilken grad kulturpolitikerna är troende, och trots att det explicit handlar om de kristna värdena så stiger förklaringskraften endast marginellt om man tar hänsyn till om de svarande är kristna bekännare eller ej.

Överhuvudtaget är det de metaetiska frågorna som mest påverkas av de svarandes religiositet. Det är lätt att se hur politiker som tror på en gudomlig övermakt har betydligt lättare att acceptera naturrättsliga tankar och förkasta konstruktivistiska och nihilistiska. Religiösa är inom värdesemantiken oftare objektivister och mer sällan emotivister.

Religiositet har också inflytande på kulturpolitikernas frihetssyn, där de religiösa oftare tror på mognad som frihetshinder men förkastar klass och ekonomi. Religiösa är också betydligt oftare atomister och tror på individens handlingsfrihet i kulturkonsumtionen. Alla dessa frihetssamband försvinner

463 Som med samma bakvända resonemang kan förklaras med 26 procent av parti. 464 Nya Dagen (18 december 2002) 465 Jfr Alf Svensson (1997) 466 Jfr Sören Holmberg (2000) s73ff 467 Magnus Hagevi (2003a) s330 drar t ex den paradoxala slutsatsen att sekulariseringen ofta [innebär] att en klyfta mellan regelbundna religiösa mötesbesökare och övriga som inte besöker religiösa möten regelbundet etableras. Därmed resulterar sekulariseringen i att religiositet får en politisk betydelse som den en gång inte hade, en form av sakralisering.

206

dock om man tar hänsyn till parti. Partierna suger också upp det allra mesta av de effekter politikernas religiositet får i höger/vänsterfrågor. Religiösa politiker står i allmänhet till höger och är oftare mer negativa till att se både social välfärd och kulturell service som medborgerliga rätigheter. Man är oftare motståndare till jämlikhet och stöder avgifter och sponsring som finansieringsmetod.

Figur 44: Värdeontologiska hållningar beroende på grad av religiositet

0%

25%

50%

75%

100%

1 nej, intealls

2 3 4 5 6 ja, absolutNihilism

Konstruktivism

Realism

Anser du dig vara religiös/troende?

Kommentar: Figuren visar hur stor andel av politikerna som kan klassas som företrädare för olika värdeontologiska hållningar enligt Tabell 9 (s74) beroende på religiositet. Exempelvis ser vi att andelen nihilister bland dem som svarat 6 ”Ja, absolut” på frågan om man anser sig vara religiös/troende är 10 procent medan realisterna är 51 procent.

Religiösa är mer sällan socialister och feminister än andra och oftare liberaler. Oavsett parti är kopplingen mellan religiositet och en positiv inställning till kon-servatismen tydlig. Religiösa politiker drar sig inte för att prioritera traditionell svensk kultur före mångkulturalism och människor framför djur och natur. Religiösa är av någon anledning – och oberoende av parti – mer centralistiska i både det att de menar att kulturservice bör koncentreras till centralorten och att biblioteken skulle fungera bättre i överkommunal regi. Tron på högre makter i den sistnämnda frågan är nog mer tillfälligt än kausal, även om metaforen är fin.

Bilden av den paternalistiske religiöse politikern får visst stöd, men effekterna av religion är inte så starka på detta område som man kanske kunde förledas att tro. Visst prioriterar religiösa, oberoende av parti, hellre finkultur än populärkultur och visst tror man oftare på att kommunen har ett upplysnings-ansvar även på kulturens område. Hantverkskvaliteten är relativt sett viktigare när religiösa bedömer konst medan exempelvis publikens upplevelser får stå tillbaka. När det gäller värdeuttolkning är de troende något mer skeptiska till att de förtroendevalda skall ha stort inflytande men relativt sett mer positiva till att det lokala näringslivet skall kunna påverka den kommunala kulturpolitiken.

207

Religion och intresse Det är möjligt att det finns en intresseaspekt ur påståendet om att politiken bör bygga på värden från kristendomen som följer av religionstillhörighet snarare än grad av religiositet; men att skilja ut den från den personliga, på tro grundade, över-tygelsen är metodologiskt omöjligt. Istället vill jag lyfta fram en fråga från enkäten som behandlades i avsnittet om till medborgarna alternativa värdereceptorer. Tabell 45: Viljan att prioritera Gud och kyrkans bästa

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R2j

4 18 79 Det finns tillfällen, inom ramen för den kommunala kulturpolitiken när kom-munmedborgarnas bästa bör få stå till-baka för Guds och kyrkans bästa 9 91

+ Kd C – V Mp

Religiös, äldre, in-vandrare, lågutbildad, kulturpassiv, man

P E S

,04 ,14 ,16

Politikerna fick svara på om det finns tänkbara tillfällen, inom ramen för den kommunala kulturpolitiken, när kommunmedborgarnas bästa bör få stå tillbaka för Guds och kyrkans bästa. I detta instämde mycket få, men det är utan tvekan så att relig-iositet är den allra viktigaste egenskapen som förklarar svaren på denna punkt. Grad av religiositet förklarar, tillsammans med huruvida man är kristen bekännare eller ej, inställningen till påståendet med 11 procent. Figur 45: Viljan att prioritera Guds och kyrkans bästa beroende på religiositet och religionstillhörighet

Anser sig vara troende/religiös

ja, absolut5432nej, inte alls

Prio

rite

ra G

ud o

ch k

yrka

n fö

re m

edbo

rgar

nas

bäst

a 2,5

2,0

1,5

1,0

Kristen

nej

ja

Kommentar: Figuren visar på sambanden mellan grad av religiositet och om man är kristen bekännare och inställningen till påståendet att Det finns tillfällen, inom ramen för den kommunala kulturpolitiken när kommunmedborgarnas bästa bör få stå tillbaka för Guds och kyrkans bästa. Den sen-are variabeln avser medelvärden på den sexgradiga skalan från 6”Ja, alltid” till 1 ”Nej, aldrig”.

208

Men som vi ser i Figur 45 är sambandet så att bland de kristna stiger intresset att värna Gud och kyrkans intresse i kulturpolitiken med graden av religiositet medan det bland de ickekristna gäller att icke-troende, och troende bekännare av en icke-kristen religion, är de mest skeptiska medan de ljumma är mest positiva. Religiösa strukturer och kristdemokratin Det finns inte mycket statistik på kommunnivå som mäter medborgarnas religios-itet. Ett undantag är en studie där det presenteras hur stor andel av befolkningen i varje svensk kommun som deltog i en religiös aktivitet ett veckoslut 1999. 468 Med hjälp av dessa siffror kan vi slå fast att sambandet mellan å ena sidan hur religiös befolkningen i en kommun är och, å andra sidan, i vilken grad dess politiker är troende på individnivå är Pearsons r = 0,12; ett samband som kvar-står orört om man kontrollerar för parti.

Figur 46: Viljan att prioritera Gud och kyrkans bästa beroende på kommunens religiositet och huruvida man är kristdemokrat

Religiös kommunbefolkning

högmedellåg

Prio

riter

a G

ud o

ch k

yrka

n fö

re m

edbo

rgar

nas

bäst

a 40

30

20

10

0

Ej kristdemokrater

Kristdemokrater

Kommentar: Figuren visar hur stor andel av politikerna som instämmer i påståendet Det finns tillfällen, inom ramen för den kommunala kulturpolitiken när kommunmedborgarnas bästa bör få stå tillbaka för Guds och kyrkans bästa beroende på kommunens religiositet och huruvida man är kristdemokrat eller ej. Kommunerna har grupperats i tre lika stora kategorier med avseende på hur aktiva kyrkobesökare deras medborgare är enligt data från Margareta Skog (2001)

468 Margareta Skog (2001) Denna statistik, som kanske inte skall tolkas så hårt för enskilda kommuner eftersom tillfälligheter kan ha spelat in vid mättillfället, visar sig ändå säga något om vilka politiker som är mer religiösa än andra.

209

Det finns även ett samband (0,11) mellan kommunens religiositet och i vilken grad dess kulturpolitiker vill prioritera Gud och hans kyrka framför med-borgarnas bästa, men detta sjunker kraftigt om man tar hänsyn till parti och det allra mesta av kontextens effekt går via politikernas religiositet.

Ett intressant resultat får man emellertid om man undersöker hur ledamöterna från det i sammanhanget kritiska partiet Kristdemokraterna. Om vi bara studerar kristdemokraterna upptäcker vi att de allra mest och minst religiösa kulturpolitikerna i detta parti är mer angelägna att gynna kyrkans intressen än sina kollegor i andra partier på samma religiositetsnivå. Men ännu mer intressant blir resultatet i Figur 46 där det framgår att viljan att prioritera Gud och kyrkan som värdereceptorer sjunker något med stigande religiositet i kommunen i alla partier – utom i kristdemokraterna! Här stärks i stället viljan att gynna den allsmäktige dramatiskt, från omkring 10 procent i den tredjedel av kommunerna som är mest religiösa till över 30 procent i kommunerna med de mest religiösa medborgarna.

210

Kunskap och erfarenhet

Kritiken mot demokratin som styrelseform för att den släpper fram makthavare som saknar den rätta kompetensen för att styra politiken är lika gammal som demokratin själv. Platon gjorde exempelvis ingen hemlighet av sitt förakt för vad den okunniga massan kunde ställa till med och många politiska tänkare har i hans efterföljd framfört liknande skepsis.469 I modern tid är det mindre politiskt korrekt att hävda att folket är okunnigt (utom möjligen i samband med folkom-röstningar i komplexa frågor) men då skall man tänka på att dagens represent-ativa demokrati i sig måste ses som ett elitistiskt alternativ i förhållande till den lottdragningsdemokrati som det gamla Aten höll sig med.470 Det legitima oros-momentet idag är istället om de förtroendevalda är kapabla för sina uppdrag – en fråga som ständigt kommer upp i diskussionen. Enligt en undersökning anser en majoritet av den svenska befolkningen att man alltid bör överlåta beslut i viktiga frågor till experter.471

Till de mer modesta kritikerna här hör Lennart Lundquist som pläderar för att våra tjänstemän skall fungera som ett slags demokratins väktare. Det är på intet sätt en platonsk väktarstat han tänker sig utan endast att ämbetsmännen ansvarar för att den verksamhet som de kommer i kontakt med bedrivs i enlighet med vårt offentliga etos, det vill säga de fundamentala värden som säger hur ett samhälle bör styras.472 Andra går betydligt längre och hävdar att man även bör överlåta så mycket som möjligt av politikens beslut på experter. Den före detta socialdemokratiska riksdagsmannen Bo Södersten hör till de svenska debattörer som tagit ut svängarna mest här. Han har bland annat hävdat att

[M]akt måste utövas i kompetenta former och hanteras effektivt. Därför har Sverige fört bort den viktigaste delen av den ekonomiska politiken – penningpolitiken – från den demokratiska sfären. Av samma skäl bör vi överväga att lyfta ut skattepolitiken från den politiska domänen. Det är också i hög grad berättigat att fråga sig om inte andra misskötta områden som energi- och trafikpolitiken bör hanteras av en grupp kompetenta medborgare utanför politiken. Vår form av demokrati verkar numera ha överlevt sig själv.473

På riks- och EU-nivå syns likartade indirekta inkompetensförklaringar av politik-erna i överföringen av vittgående beslutanderätt till ”oberoende” instanser sås-om riksbanker och kommissioner. I kommunerna har sedan kommunsamman-slagningarna många av besluten delegerats till tjänstemannanivå. Av nödvänd-ighet förvisso, eftersom den ständigt växande mängden kommunala ärenden

469 Platon (1993), se vidare Robert A Dahl (2002) del 2 470 Bernhard Manin (2002). Atens demos bestod som bekant av fria män, en annan form av elitism givetvis. 471 Frågan som ställdes var I debatten om demokratin i Sverige diskuteras olika förslag till förändringar. Vad tycker du om följande förslag varpå följde ett antal demokratirelaterade förslag varav ett var Alltid överlåta beslut i viktiga frågor till experter vilket 52 procent av de svarande ansåg var ett mycket eller ganska bra förslag. Den positiva inställningen till elitism steg med hög ålder och lågt intresse för politik men sjönk med högre utbildning. Svarande som ansåg sig stå klart till höger instämde i betydligt högre grad än dem till vänster. Henrik Oscarsson (1999) kap 2.4 472 Lennart Lundquist (1998). Lundquist är dock starkt kritisk till expertstyre i övrigt. Lennart Lundquist (2001) 473 Dagens Nyheter (14 december 1997)

211

omöjligen kan mötas av en lika stadigt krympande skara förtroendevalda. Men det är lika omöjligt att tro att politiker skall ha expertkunskaper på alla sakområden som att experter skulle vara oväldiga och opolitiska när de fattar sina beslut. Att det inte går att vara oideologisk när man tar ställning i politiska frågor hoppas jag att avhandlingen hittills har visat.

Självfallet kan fackpolitiker bli mycket insatta i sitt specialområde, men det är orealistiskt att kräva att fritidspolitiker skall nå den nivå av sakkunskap som personer med lång yrkeserfarenhet, eller med akademiska studier i ämnet, ägnat år att tillgagna sig.

Emellertid finns det andra alternativ att hantera problematiken med politikers bristande sakkunskaper. Ett går ut på att det faktiskt är möjligt att utbilda politiker. Idén om just kommunerna som demokratisk skola fördes fram redan av John Stuart Mill.474 I min studie om nya politiker i kommuner och landsting fann jag att vid sidan av viljan att förverkliga sina ideologiska mål var önskan att lära sig mer om hur politiken och samhället fungerar den viktigaste drivkraften in i politiken.475 Folkbildning är en positiv bieffekt av demokratin och på ett högre plan är den förståelse som den livaktiga demokratin skapar för medmänniskors behov och samhällets funktion ofta ett nog så eftersträvansvärt värde som det rättrådiga beslutsfattandet. De som är delaktiga i demokratiska processer får i bästa fall uppleva ett ökat politiskt självförtroende och ges möjlighet att växa som människor.476

Men som läsaren kanske noterar handlar den kunskap som här åsyftas snarare om förmågan att ta till sig och bedöma sakkunskap som andra har för att kunna fatta välgrundade politiska beslut.477 För den som därför inte vill släppa tanken på specialistpolitiker som ideal ligger det därför närmre till hands att istället för att satsa på att utbilda politiker när de väl valts, föreslå att till exempel lärare vore särskilt lämpliga som skolpolitiker, läkare som sjukvårds-politiker och konstnärer följaktligen de bästa kulturpolitikerna.

Även om det av det ovan sagda följer att det inte går att säga att en mer sakkunnig automatiskt är en bättre politiker, finns det ändå anledning att tro att faktakunskap och direkt erfarenhet av det egna ansvarsområdet ger ett annat underlag för politiska beslut. Svårare att säga är hur kunskap påverkar vilka värderingar en person har eller, annorlunda uttryckt, hur skulle det påverka mixen av ideologiska hållningar i våra politiska församlingar om rekryteringsprocesserna i alla partier fokuserade ytterligare på de förtroendevaldas fackkunskaper och erfarenhet från det område man är satt att sköta.

I denna studie har vi genomgående följt vilka effekter man kan iaktta av kulturpolitikers kulturerfarenheter på vilka ideologiska hållningar de har inom kulturpolitikens område. Kriteriet i analysen är hur aktiva kulturkonsumenter

474 John Stuart Mill (1862) 475 David Karlsson (2001a) 476 Annika Theodorsson (2003) 477 Elias Berg (1997)

212

politikerna har varit under det senaste året, vilket inte precis är ett kunskapstest utan mer en indikator på hur stor kontakt, och erfarenhet av, man har med det politikområde man är satt att ansvara över. Trots detta lite trubbiga mått har vi kunnat observera hur denna egenskap dyker upp i var och varannan av studiens tabeller. Det är inte tu tal om att kulturaktivitet har betydelse för vilka värderingar våra kommunala kulturpolitiker har.

Kultursyn beroende på kulturerfarenhet Kanske beror det på sakkunskap, kanske på att man indoktrinerats i en viss diskurs, men helt klart är det så att kulturaktiva politiker har generella drag i sin syn på vad som är kulturens värden som kulturpassiva saknar.

En central fråga i kulturpolitiken, och som i praktiken är avgörande när man bedömer om kulturservice är legitim som en offentlig uppgift, är den om det finns ett behov av konst och kultur eller ej. Om man tar hänsyn till alla de i analysen ingående personegenskaperna finner vi att denna fråga, tillsammans med den om inställningen till feminismen, är den där kulturkonsumtionen har den enskilt starkaste effekten. Som framgår av Figur 47 är denna effekt full-ständigt oberoende av partitillhörighet.

Figur 47: Inställning till kultur som behov beroende på parti och grad av kulturkonsumtion

Parti

mkdfpcmpsv

Proc

ent:

Det

finn

s et

t beh

ov a

v ku

ltur,

kon

st o

ch b

ildni

ng

100

80

60

40

20

0

Kulturkonsumtion

under medel

över medel

Kommentar: Figuren visar hur stor procentandel av de svarande i respektive parti, uppdelat på dem som konsumerat färre kulturaktiviteter det senaste året än medelpolitikern och de som konsumerat fler, som instämmer i påståendet att Det finns ett behov av kultur, konst och bildning, som kan likställas med andra behov, av t ex vård, skola och omsorg.

213

I bedömningen av konst och kultur har de aktiva kulturkonsumenterna bland politikerna ett paternalistiskt drag. Man tror att det är möjligt att ha kunskap om vad som är värdefullt i kulturen och att kommunen har ett upplysningsansvar gentemot medborgarna att tala om vad det är. Kulturaktiva politiker anser oftare att det går att utbilda sig i att uppleva kulturens värden samt att det är viktigt att kommunen verkar för att ungas deltagande i kulturlivet ökar. I värdeuttolknings-sammanhang är de kulturaktiva något mer positiva till experters råd och till sig själva, det vill säga de folkvalda politikerna, som lämpliga värdeuttolkare. Man är dock mer skeptisk till påverkan från näringslivet.

Kulturaktiva stöder även oftare kulturproducenter, det vill säga konstnärer med flera, som värdeuttolkare och man låter därtill konstnärernas avsikt med ett konstverk väga tyngre när de själva gör en estetisk bedömning av dess värde. De som är aktiva kulturkonsumenter är definitivt mer kritiska till alternativa, icke-personella, värdereceptorer i kulturpolitiken – medborgarnas bästa sätts oftast i första rummet. I synnerhet är man negativ till att det skulle vara ett mål för kulturpolitiken att putsa på kommunens heder och image. Den enda tveksamheten upptäcker vi när det gäller miljön. Det finns ingen effekt av kulturerfarenhet som påverkar hur politikerna väger in djurs och växter bästa i förhållande till medborgarna.

Den radikaliserande kulturkonsumtionen Det finns en tydlig effekt av ökad kulturkonsumtion på den empiriska höger/-vänsterdimensionen: ju fler kulturaktiviteter en kulturpolitiker konsumerat det senaste året, desto mer vänster står vederbörande, i en rad avseenden.

Politiker som är aktiva kulturkonsumenter anser oftare än andra att det är rätt att kommunen subventionerar kulturverksamhet och att kultur – av prakt-iska skäl – är olämplig att drivas på marknadens villkor. Privatisering av biblio-tek kommer inte på tal. Kulturaktiva politiker är även mer skeptiska till avgifter och sponsring från näringslivet som finansiering av kultur och vill oftare verka för att utjämna skillnader i kulturkonsumtion mellan sociala grupper.

Mot bakgrund av det ovan sagda är det inte förvånande att det är de mest aktiva kulturkonsumenterna bland kulturpolitikerna som, oavsett av parti och klass, oftast anser att en välfungerande kulturservice är att betrakta som en medborgerlig rättighet, vilket framgår i Figur 48.

En del av denna effekt går att tolka i intressetermer (som behandlas i nästa avsnitt) eftersom frågorna ofta berört kulturservicens omfattning och kulturkon-sumenternas betalningsansvar. Men det är inte hela förklaringen. Två frågor som inte alls hade med kultur att göra indikerar att dragningen åt vänster bland kulturaktiva politiker är ett faktum. I alla partier utom i Kristdemokraterna finns det en svag men dock positiv korrelation mellan graden av kulturkonsumtion enligt avhandlingens index och hur man placerat in sig på höger/vänsterskalan.

214

Figur 48: Inställning till kulturservice som medborgerlig rättighet bero-ende på kulturkonsumtion och samhällsklass

Kulturkonsumtion: aktiviteter senaste året

501-401-500301-400201-300101-2000-100

Kul

turs

ervi

ce m

edbo

rger

lig r

ättig

het 6

5

4

3

2

1

Samhällsklass idag

arbetarklass

medelklass

över- eller övre

medelklass

Kommentar: Figuren visar politikernas medelvärden på den sexgradiga svarsskalan från 6 ”Instämmer helt” till 1 ”Nej, inte alls” på påståendet Det är en medborgerlig rättighet att medborgarna garanteras tillgång till en välfungerande kulturell service uppdelat på hur många kulturaktiviteter de konsumerat det senaste året enligt avhandlingens index och vilken subjektiv samhällsklass de har.

Ännu tydligare är sambandet i frågan som är en direkt parallell till den om kultur som rättighet, nämligen den som gäller om social välfärd är en medborg-erlig rättighet. Här finns ett positivt samband med kulturaktivitet i alla partier utom Miljöpartiet och Moderaterna. De till antalet begränsade gröna kultur-politikerna har ett negativt samband mellan kulturaktivitet och inställning till social välfärd som rättighet medan moderaterna har ett nollsamband som kommer sig av att de fåtaliga helt kulturpassiva moderata företrädarna av någon anledning går mot strömmen och är mer välvilligt inställda till sociala rättigheter.478

478 De starkaste ”vänstervridande” effekterna finner vi i Socialdemokraterna och Kristdemokratern med Pearsons r > 0,20.

215

Figur 49: Inställning till social välfärd som medborgerlig rättighet beroende på parti och grad av kulturkonsumtion

Parti

mkdfpcmpsv

Soc

ial v

älfä

rd m

edbo

rger

lig r

ättig

het 6

5

4

3

2

1

Kulturkonsumtion

under medel

över medel

Kommentar: Figuren visar politikernas medelvärden på den sexgradiga svarsskalan från 6 ”Instämmer helt” till 1 ”Nej, inte alls” avseende påståendet Det är en medborgerlig rättighet att medborgarnas sociala välfärd garanteras av det offentliga uppdelat på parti och om man konsumerat fler eller färre kulturaktiviteter det senaste året än medelpolitikern.

På det metaetiska området leder kulturerfarenhet till en påtaglig skepsis mot naturrättstänkande. Politiker som konsumerar mer kultur än andra gillar heller inte kristna värden eller traditionen som riktmärke i politiken.

När de kommunala kulturpolitikerna tar ställning till de klassiska ideolog-ierna är kopplingen till partitillhörighet extremt stark. Men i alla partier spelar kulturaktivitet en roll när det gäller graden av ideologisk nit. Svaga positiva samband finns mellan grad av kulturkonsumtion och inställning till socialism i alla partier utom i Folkpartiet och Kristdemokraterna. Socialdemokraters, vänsterpartisters och miljöpartisters motstånd mot konservatism växer med antalet kulturaktiviteter medan det motsatta är fallet i de borgerliga partierna. I alla partier utom Miljöpartiet blir man med ökande kulturkonsumtion mer välvilligt inställd till liberalismen.479

Ännu starkare samband mellan kulturerfarenhet och ideologi finner vi när vi betraktar hur politikerna ställt sig till feminismen och ekologismen. I synnerhet i Folkpartiet och Centern är kulturkonsumtionen avgörande.480

479 I synnerhet i Centern (Pearsons r = 0,20) 480Det positiva bivariata sambanden mellan kulturkonsumtion och inställningen till dessa senmoderna ideologier är för alla politiker Pearsons r = 0,22 för feminismen 0,13, för ekologismen, I Folkpartiet 0,38/0,22, i Centern 0,33/0,26.

216

Erfarenheter från kulturområdet leder också till effekter på kulturpolitiker-nas frihetssyn. Till skillnad från effekterna av ålder och klass är kulturkonsum-tionen en modererande faktor i den frihetsparadox som vi återkommit till flera gånger i avhandlingen. Allt annat lika leder en högre kulturkonsumtion till ett ökat tvivel mot människans atomism, det vill säga man menar att skillnader mellan olika gruppers kulturkonsumtion inte är ett resultat av fria val. Det finns en svagt positiv effekt i inställningen till klassamhället som förklaringsfaktor i sammanhanget, men de aktiva kulturkonsumenterna är inte alls mer intress-erade av att se biologin, mognaden och definitivt inte uppväxtkulturen som fri-hetshinder. Och – apropå utländska kulturer – är, som vi såg i avsnittet om in-vandrares intressen ovan, hög kulturkonsumtion jämte ungdom de viktigaste personegenskaperna när vi vill förklara varför vissa föredrar att inte missgynna mångkulturalismen i förhållande till traditionella svenska kulturformer.

Jag anser det härmed belagt att kulturkonsumtion har ett positivt samband med en mer vänsterradikal inställning hos kommunala kulturpolitiker, också med hänsyn taget till parti och övriga personegenskaper. Detta kan inte rimligen vara ett resultat av ökad sakkunskap kring en kommunal servicegren. Det måste vara något speciellt med kultur.

En möjlig tolkning av resultatet är att man skulle kunna förvänta sig delvis annorlunda effekter av erfarenheter från kultursektorn än från andra kommunala verksamhetsområden. Konst och kultur syftar ofta till att förändra människors syn på sig själva och världen, och det är inte helt otroligt att just konsumenter av konst och kultur därför har annorlunda föreställningar om värld-en och värden än andra. Li Bennich-Björkman har uppmärksammat detta tema:

När arbetsmarknadsministern från talarstolen uppmanar till kamp emot arbetslösheten och dess förödande konsekvenser befinner sig verkligheten fortfarande på avstånd. 1 och 1/2 timme med den fantastiska Brassed Off – en brittisk film om kolgruvesamhället ställt inför den oundvikliga nedläggningen: livskraften som ändå spirar bland männen i gruvans mässingsorkester, kampen för överlevnad och för den avgörande värdighet som framförallt hotas när arbetslösheten blir ett faktum – kommer människorna in på livet. Den medkänsla och den vilja att förändra som väcks är exempel på kulturens unika förmåga att skapa omedelbar inlevelse och att lägga en känslomässig grund för handling. … Empati, och identifikation med andra som är oss lika men också med dem som är annorlunda och kanske svagare, är centrala för att ett gott samhälle skall bli förverkligat. De som är svagare och inte kan föra sin egen talan, måste bli ”igenkända” av dem som har kanaler till sitt förfogande, de som dragit vinstlotterna.481

Att metodologiskt särskilja effekter av praktisk erfarenhet från själslig metamorfos låter sig knappast göras i denna studie, men jag gissar att läsaren med mig tycker ämnet vore ett synnerligen spännande tema för framtida forskning.

481 Li Bennich-Björkman (1999) s312f

217

Kulturaktivas intresse

If I, taking care of everyone's interests, also take care of my own, you can't talk about a conflict of interest

Silvio Berlusconi482

Den som är en aktiv kulturkonsument och nyttjar den kommunala kultur-servicen har, med min vida definition av intressebegreppet, ett klart intresse av att se till att den kulturservice man nyttjar:

1) är av bästa kvalitet och tillförs så mycket offentliga resurser som möjligt, 2) att den tillhandahålls till så låg kostnad för brukarna som möjligt, 3) att de kulturverksamheter man själv gillar bäst skall prioriteras, samt 4) att alltsammans kan motiveras på ett i den politiska etiken mer legitimt

sätt än enbart egenintresse hos de valda beslutsfattarna. Vi kan finna tydliga samband mellan kulturpolitikers kulturkonsumtion och fråg-or som går att tolka som ett utslag av alla dessa fyra punkter. Precis som tidigare vill jag här infoga den viktiga brasklappen att det självfallet kan vara så att en pol-itiker genom sin kulturkonsumtion uppnått en sådan förståelse för konsten och kulturens värden att han vill sprida dem till så många som möjligt. Men de verk-liga bevekelsegrunderna är kanske av underordnad betydelse för de parti-funktionärer som har att rekrytera blivande kulturpolitiker, eller för den delen väljare i kommunalvalen, när de försöker väga in kulturerfarenheternas betydelse för politikernas värderingar.

1. Resurser. En av de största knäckfrågorna för de flesta politikområden är den om området bör tilldelas mer eller mindre av de gemensamma resurserna. Den offentliga budgeten är begränsad och prioriteringar måste motiveras väl. Om man kan leda i bevis att de politiker som själva skulle gynnas mest av att en specifik service fick mer stöd också är de som vill prioritera denna mest, så ligg-er en intressetolkning mycket nära till hands.

Tabell 46: Satsa mer på kulturen

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R2j

19 37 44 Som läget är idag borde kulturen i min kommun få mer resurser även om det skedde på någon annan verksamhets bekostnad 41 59

+ Mp Fp – M Kd

Kulturaktiv, lägre klass idag, högutbild-adt+, mant–, (äldret+)

P E S

,02 ,06 ,09

Som framgår i Tabell 46 och Figur 50 är kulturkonsumtionen den allra viktigaste faktorn för att förklara om en kulturpolitiker vill ge mer resurser till kulturen i den egna kommunen, även om det skedde på någon annan verksamhets bekost-nad. Sambandet är giltigt i alla partier, och den väljare som är intresserad av att

482 Italiens premiärminister enligt independent.co.uk (3 juli 2003), som lär känna till ett och annat om intressekonflikter i kultur- och mediepolitiska sammanhang. Åke Malm (2002)

218

minska eller öka kulturens relativa andel av den kommunala ekonomin borde snarare undersöka kandidaternas kulturvanor än utgå från vilket parti de tillhör.

Tidigare har vi även sett att, när det gäller konkreta prioriteringar mellan specifika kommunala verksamhetsområden i förhållande till kulturen, hög kulturkonsumtion i alla lägen är den säkraste garanten för att en politiker inte skulle dra ner på kulturen på någon annan verksamhets bekostnad.

Figur 50: Satsa mer på kulturen beroende på parti och kulturkonsumtion

Parti

mkdfpcmpsv

Proc

ent m

er r

esur

ser

till k

ultu

ren 80

60

40

20

0

Kulturkonsumtion

lågkonsument

medelkonusment

storkonsument

Kommentar: Figuren visar hur hög andel av politikerna, uppdelat på parti och grad av kultur-konsumtion, som instämmer i att Som läget är idag borde kulturen i min kommun få mer resurser även om det skedde på någon annan verksamhets bekostnad. Låg- respektive storkonsumenter är övre och undre kvartilen av de svarande indelat efter avhandlingens kulturkonsumtionsindex. 2. Låg kostnad. Tidigare i detta kapitel kunde vi konstatera att kulturaktiva pol-itiker betydligt oftare än andra är motståndare till avgiftsfinansiering av den kom-munala kulturservicen. Jag menade att det gick att dra slutsatsen att konsumtion av konst och kultur har ett positivt samband med inställningen till jämlikhet som gick utöver egna plånboksaspekter, men det går givetvis inte heller att utesluta att egenintresset i detta specifika fall är ett motiv till föregivna jämlikhetsideal.

Jag har redan använt frågan om avgiftsfinansiering för att illustrera klass-intresset och om vi tar hänsyn till både klass och kulturkonsumtion, som i Figur 51, så ser vi att även om klass är viktigast så slår kulturintresset systematiskt igenom. Medel-, övre medel- och överklasspolitiker som konsumerar mycket kultur är oftare motståndare till avgifter på kulturservice än vad lågkonsumer-ande arbetarklasspolitiker är.

219

Figur 51: Inställning till avgifter beroende på kulturkonsumtion och klass

Kulturkonsumtion: aktiviteter senaste året

501-401-500301-400201-300101-2000-100

Avg

ifter

dål

igt s

ätt a

tt fin

ansi

era

kom

mun

al k

ultu

rver

ksam

het

6

5

4

3

2

1

Samhällsklass idag

arbetarklass

medelklass

över- eller övre

medelklass

Kommentar: Figuren visar politikernas medelvärden på den sexgradiga svarsskalan från 6 ”Instämmer helt” till 1 ”Nej, inte alls” på påståendet Avgifter är ett dåligt sätt att finansiera kommunal kulturverksamhet eftersom de förstärker ojämlika ekonomiska förutsättningar uppdelat på subjektiv klasstillhörighet och hur många kulturaktiviteter man konsumerat det senaste året enligt avhandlingens kulturkonsumtionsindex. 3. Prioritering. I enkäten fanns tyvärr få frågor som ringade in politikernas kul-turella preferenser. En övergripande fråga som trots allt visade sig synnerligen illustrativ är den om kulturpolitikerna för egen del föredrar fin- eller populär-kultur. Vilken betydelse som detta svar har för hur man ställer sig till påståendet om att man borde prioritera populärkulturen kan läsaren själv utläsa ur Figur 52. Effekten av den egna smaken på vilka prioriteringar man anser kommunen bör göra är mycket tydlig – och gäller i all partier.

I kapitel 11 illustrerades i Figur 31 (s168) det starka sambandet mellan politikernas uppfattning om sin egen kunskapsnivå och graden av paternalism. Att ”upplysa” medborgarna om vilken kultur de borde gilla är naturligtvis en utmärkt prioriteringsstrategi.

4. Motivering. Att argumentera för hållningar som gynnar egna intressen genom att påstå att de befrämjar ett allmänt intresse är ett klassiskt retoriskt knep. Men ur ett medborgarperspektiv är det troligen, som redan nämnts, egalt vad som är upphovet till att just en specifik politiker har en viss hållning om medborgaren är övertygad om det föregivna allmänintressets relevans. Hör kanske framhävandet av kulturen som ett mänskligt behov hit? Eller möjligen den från många håll, trots brist på empirisk evidens, envetna instrumentella

220

argumenteringen för ökade satsningar på kultur? Det är i alla fall hållningar som de mer kulturaktiva politikerna förfäktar oftare än de mindre aktiva. Läsaren får själv döma.

Figur 52: Den egna smakens genomslag

Kommentar: Figuren visar hur stor andel av politikerna, uppdelat på vilket svar de gav på den sexgradiga svararskalan på påståendet För egen del föredrar jag ’populärkultur’ framför ’finkultur’, som instämde påståendet att Man borde satsa mer på populärkulturen eftersom det är det som folk egentligen vill ha.

Föredrar ‘populärkultur’ framför ‘finkultur’!

Instämmer helt5432Nej, inte alls

Proc

ent:

Sats

a m

er p

å po

pulä

rkul

ture

n 100

80

60

40

20

0

221

13 Partisystemets och nämndens betydelse

Idag tar vi partiernas roll i vår offentliga demokrati som så självklar att vi glömmer att de är relativt sena aktörer i många kommuner. Under kommun-demokratins första tid hade en majoritet av kommunerna inte ens ett full-mäktige. Kommunalstämma och allmän rådstuga utgjorde högsta beslutande instans. Inte förrän 1953 blev även de minsta kommunerna tvungna att inrätta ett fullmäktige.483

Men en fullmäktigeinstitution innebar inte automatiskt en partipolitisering. 1938 hade var sjunde kommun endast en ”opolitisk” lista för väljarna att rösta på, och även om partierna stegvis erövrade kommundemokratin så fanns modellen med en lista kvar in på 1970-talet.484 I samband med kommunreform-erna och kommunernas ökade ansvar för välfärdsservicen stärktes det kommun-ala sambandet, det vill säga knytningen mellan den statliga och kommunala politiken blev allt tydligare. Partisystemet blev en del av det kitt som ytterligare stärkte sambandet. Samma partiorganisationer arbetade på nationell, regional och lokal nivå och genom den gemensamma valdagen 1970 förstärktes sambandet ytterligare. Väljarna röstade också i hög grad på samma partier i riks-dags- och kommunfullmäktigevalen under 1970-talet.485 Valdeltagandet som länge varit lägre i kommunvalen steg till samma nivå som riksvalen.

Med viss eftersläpning växte sedan ett parlamentaristiskt ideal fram i kommunerna vid sidan om det traditionella samförståndsinriktade, med en formering av en majoritet i regeringsställning och en minoritet i opposition.486 Idealet om samlingsstyre lever kvar i en del kommuner, men det parlament-aristiska synsättet dominerar.

Nu finns det som bekant inga kommunala regeringar utan parlamentar-ismen tar sig vanligen uttryck i att nämndordförandena, och i synnerhet ordför-anden i kommunstyrelsen, alla företräder majoriteten. Samtidigt sitter oppositionen proportionellt representerade i nämnder och styrelser vilket föranlett termen ”kvasiparlamentarism” som beskrivning av systemet.487

I och med det parlamentaristiska idealets inmarsch i kommunerna har även avståndet mellan partierna växt och partisystemets komplexitet ökat.488

483 Lars Strömberg (1974) s22 484 Pär-Erik Back (1973) 485 Folke Johansson, Lennart Nilsson och Lars Strömberg (2001) 486 Hans G Andersson (1973) 487 Henry Bäck (1998) 488 Janerik Gidlund och Gullan Gidlund (1981)

222

”Partiombudet” har med tiden blivit den vanligaste representationsstilen i konkurrens med ”förtroendemannen” och ”väljardelegaten”. 489

Men i takt med att partiernas roll i kommunerna blivit allt starkare har der-as förtroende hos den svenska allmänheten stadigt sjunkit. Antalet partimed-lemmar minskar år från år, och förmågan att rekrytera nya förtroendevalda blir allt mer problematisk.490 En del av förklaringen ligger troligen i medborgarnas avtagande identifikation med ett visst parti.491 I Kommunundersökningen 1998 angav 32 procent av medborgarna att förtroendet för kommunpolitikern som person är viktigare än om han/hon representerar ett visst parti.492

Frågan man ställer sig är hur väl de traditionella partierna fungerar i den roll de fått i den svenska demokratin. Hur klarar de att fungera som sorterings-verktyg i valen när medborgarna vill ta ställning till de ideologiska dimensioner som finns i kommunal kulturpolitik?

För att partierna skall fungera i detta syfte krävs att den partiinterna sammanhållningen är hög. Som läsaren kanske misstänker är det lite si och så med detta i de kulturpolitiska frågor som analyserats i enkäten. Men vad säger kulturpolitikerna själva om den saken?

Partiintern enighet Som nämndpolitiker på partimandat har man en informell förpliktelse att följa sitt partis program och politiska linje. Detta innebär inte att man i alla stycken måste vara fullständigt lojal mot sitt parti, eller hålla med det i alla sakfrågor. Om det politiska engagemanget främst är knutet till kulturfrågor kanske det räcker med att man ställer upp på partiets kulturpolitik?

I enkäten fick de kommunala kulturpolitikerna svara på frågan Om du ser på ditt förhållande till ditt eget parti, hur enig är du med ditt partis uppfattningar i allmänpolitiska frågor respektive i kulturpolitiska frågor? Det visar sig att färre än hälften, 41 procent, av kulturpolitikerna upplever sig vara helt eniga493 med sina partier i både allmänpolitiska och kulturpolitiska frågor. Ytterligare 11 procent ser sig som helt eniga enbart i kulturpolitiken medan 16 procent, utöver de 41, anser att de är eniga i allmänpolitiken men inte kulturpolitiken. Nästan en tredjedel av kulturpolitikerna menar att de inte är helt eniga i någondera.

Men betänk att vi här talar om en gradskala. Andelen som svarar att de är direkt oeniga med sitt parti utgör endast någon enstaka procent. Det är bara i Moderaterna som gruppen helt oeniga kommer upp i nämnvärda antal, 6 procent är helt oeniga med sitt partis kulturpolitik i detta parti. Om man ser det från det andra hållet så hittar vi även en låg grad av kulturpolitisk enighet i

489 Henry Bäck (2000) s86ff 490 Gullan Gidlund och Tommy Möller (1999) 491 Olof Petersson, Gudmund Hernes, Sören Holmberg, Lise Togeby och Lena Wängnerud (2000) 492 Folke Johansson, Lennart Nilsson och Lars Strömberg (2001) 493 Som helt eniga klassas de som svarat 6 eller 5 på den sexgradiga svarsskalan från 6 ”Helt och fullt” till 1 ”Inte alls”. Utgår man endast från dem som är upplever enighet mer än oenighet hade procentsiffrorna hamnat runt 90.

223

Moderaterna men allra lägst enighet, i både kulturpolitiska och allmänpolitiska frågor, finns i det största partiet – Socialdemokraterna (c:a 45 procent för båda alternativen). I Moderaterna är en dryg tredjedel av företrädarna mer eniga med sitt parti i allmänpolitiska än kulturpolitiska frågor. Den högsta graden av politisk samstämmighet finner vi i de mindre partierna, allra mest i gruppen lokala partier. I Vänstern och Folkpartiet är det märkbart fler som är eniga med sitt partis kulturpolitik än med allmänpolitiken.494

Figur 53: Grad av enighet mellan partiföreträdare och partiet i allmän-politiska och kulturpolitiska frågor

0% 25% 50% 75% 100%

övr

m

kd

fp

c

mp

s

v

både allmän- ochkulturpolitiska frågor

endast kulturpolitiskafrågor

endast allmänpolitiskafrågor

Ingetdera

Helt eniga med partiet i ...

Andel av partiföreträderna

Kommentar: Figuren visar hur stor andel av de olika partiernas företrädare som är eniga med sitt parti i allmänpolitiska och kulturpolitiska frågor. Se Tabell 47 för frågeformuleringar. Mellan olika nämndtyper är skillnaderna inte så stora, mest framträdande är den relativt sett större enigheten kring allmänpolitik i de bredare nämnderna. I Tabell 47 ser vi att kvinnor oftare anser sig vara eniga med sitt parti än män.

Här kan vi besvara frågan om de särskilt kulturpolitiskt aktiva också skulle känna större enighet med sitt parti i just kulturfrågor, mot bakgrund av ett antagande om att de valt parti för dess kulturpolitiska ståndpunkter. Svaret är att motsatsen förmodligen är fallet. De kulturpolitiskt engagerade är oftare eniga med sitt partis allmänpolitik än andra politiker medan enigheten i kulturpolitik-en är lika stor i båda grupperna. Andelen som är mer eniga i kulturpolitiken än i allmänpolitiken är 7 procentenheter lägre bland de kulturengagerade jämfört med övriga politiker.

494 Att interna konflikter är vanligare i större partier fann redan Janerik Gidlund och Gullan Gidlund (1981) kap5.5

0 25 50 75 100

224

Tabell 47: Enighet med det egna partiets politik

Om du ser på ditt förhållande till ditt eget parti hur enig är du med ditt partis uppfattningar: Jämför med t ex partiprogram och partiledning

Helt enig

Delvis enig

Helt oenig Partier Positiva egenskaper R2j

57 42 1 … i allmänpolitiska frågor

92 8

+ Kd M – S V

Äldre, ej arbetare, högre klass idag, kvinna

P E S

,06 ,02 ,06

53 45 3 … i kulturpolitiska frågor 87 13

+ V Mp – S C

Högutbildad, kvinna P E S

,05 ,01 ,05

Politikernas enighet med egna partiet i Mer enig med partiet om allmänpolitik kulturpolitik Enig Delvis Oenig Enig Delvis Oenig

Kultur- politik Lika Allmän-

politik Alla 57 42 1 53 45 3 18 58 24 Mest engagerad i: kulturpolitik 59 40 1 53 46 2 15 63 22 annat politikområde 55 44 1 53 43 4 22 52 26

Kommentar: Svaren angavs på en skala från 6 ”Helt och fullt” till 1 ”Inte alls”. I tabellen har svaren grupperats enligt 6, 5 (”Helt enig”), 4, 3 (”Delvis enig”) och 2, 1 (”Helt oenig”). I beräk-ningen av om man är mer enig i kultur- än allmänpolitiska anger siffrorna hur stor andel av respektive partis kulturpolitiker som markerat en högre, samma eller lägre svarsalternativ på den sexgradiga skalan på den ena jämfört med den andra frågan. På tabellens sista rader görs en uppdelning mellan de politiker som svarat ”kulturpolitik” på frågan Vilket av följande politikområden är du mest engagerad i?” och de som angett ett annat alternativ. I de flesta partier återkommer mönstret att ju mer kunnig man säger sig vara i kul-turpolitiska frågor desto oftare upplever man sig vara enig med sitt parti i just dessa frågor. Mycket starka samband mellan självskattad kunskap och enighet finner vi i Folkpartiet och Socialdemokraterna. Negativa samband, det vill säga att större kunskap leder till oenighet, kan noteras i Miljöpartiet och Moderaterna.

Ungefär hälften av kulturpolitikerna är alltså helt eniga med sitt parti, och man kan tolka detta på åtminstone två sätt: antingen att gruppen helt eniga är ovanligt följsamma individer som rättar sig i leden, alternativt (och mer positivt formulerat) att de gått med i partier vars ståndpunkter råkat sammanfalla med de egna i ovanligt hög grad. Eller, så kan man se partiets politik i kulturfrågor som ett utslag av styrkan hos en viss falang av partimedlemmarna. I alla partier utom Centern och Moderaterna är presidieledamöter mer eniga med sina partier än övriga ledamöter, vilket ger en koppling mellan enighet och inflytande, men det säger ingenting om kausalordningen mellan lojalitet och makt.

Om man tror på den senare av de ovan nämnda tolkningarna blir en intressant frågeställning vilken grupp av partimedlemmar som formar kultur-politiken. I Figur 54 ser vi hur sambandet ser ut mellan politikernas kulturkons-umtion och deras partilojalitet. Det visar sig att enigheten i allmänpolitiska fråg-or har ett svagt negativt samband med kulturkonsumtion medan den kultur-politiska enigheten har ett tydligt positivt samband – upp till en viss gräns. Det är medelkonsumenterna och inte de inbitna kulturknuttarna som är mest eniga.

225

Figur 54: Enighet med egna partiets politik och grad av kulturkonsumtion

35%

40%

45%

50%

55%

60%

Kulturkonsumtion: antal aktiviteter senaste året

And

el a

v ku

lturp

oliti

kern

a

allmänpolitiskafrågor

kulturpolitiskafrågor

0%

Helt eniga med sitt parti i ...

Kommentar: Figuren visar sambandet mellan partiintern enighet och kulturpolitikernas grad av kulturkonsumtion Se Tabell 47 för frågeformulering och Metodappendix för en redogörelse av indexet för kulturkonsumtion.

Vad har då partienigheten för relevans för vilka värderingar man har? På det allmänna planet finns förväntade samband där partierna till vänster respektive till höger upplever sig stå närmare mitten om man samtidigt anger att man är oenig med sitt parti. Om man letar efter generella samband på det kulturpolit-iska området finner vi indikationer på att det hos många politiker, oavsett parti, finns en koppling mellan att man vill prioritera kultur relativt andra verksam-heter (i synnerhet infrastruktursatsningar) och att man beskriver sig som mer oenig med partiet. Ju närmare man upplever sig stå sitt parti desto mer positiva är man dessutom till politiker som värdeuttolkare på kulturpolitikens område. Partierna och kulturpolitikens ideologiska frågor Intrycket från avhandlingens analyser är emellertid knappast att det skulle råda någon stor partiintern enighet i kulturpolitiska frågor. Snarare tvärtom.

I tabellerna i avhandlingens andra del har jag kontinuerligt redovisat tre siffror som anger vilken förklaringskraft personegenskaperna (E), partitillhörighet (P) och de båda tillsammans (Σ), har på politikernas ideologiska hållningar. Med utgångspunkt i dessa resultat kan man dela in den kommunala kulturpolitikens ideologiska problemområden i tre grupper, de delar där partierna förklarar mest, de där personegenskaperna är viktigare och de där de båda väger ungefär lika. I Figur 55, som syftar till att illustrera proportionerna mellan personegen-skapernas och partitillhörighetens förklaringskrafter, framgår att de värderings-frågor där politikernas inställning kan förutsägas någorlunda med endera parti eller personegenskaper tenderar att sammanfalla.

60

55

50

45

40

0

226

Figur 55: Personegenskaper och partitillhörighet – vad förklarar vad?

Kommentar: Figuren illustrerar förklaringskraften (R2j) hos personegenskaper och partitillhör-ighet på ideologiska frågor som tidigare redovisats i avhandlingen (med hänvisning till respekt-ive tabell). Staplarnas längd representerar den sammanlagda R2j av parti och egenskaper (Σ i tabellerna). De svarta fälten visar hur stor andel av Σ som kan tillskrivas endast personegen-skaperna, det grå på motsvarande sätt för enbart partitillhörighet, medan det vita fältet mark-erar hur stor del av variationen i politikernas svar som kan förklaras av personegenskaper men som fångas upp av partitillhörighet. Staplarna är sorterade i fallande ordning efter hur stark den sammanlagda förklaringskraften av personegenskaperna (E) är (svart + vitt).

0 0,2 0,4 0,6 0,8

Kristna värden i politiken Tab6

Subjektiv vänster-höger Tab34

Socialism Tab8

Konservatism Tab8

Feminism Tab8

Liberalism Tab8

Privata bibliotek bättre Tab35

Mer avgiftsfinansiering Tab23

Guds och kyrkans bästa Tab29

Avgifter bra - betala själv Tab23

Kulturservice = rättighet Tab19

Avgifter dåligt för jämlikhet Tab23

Gynna trad svensk kultur Tab40

Mognad = frihetshinder Tab21

Avgiftsfinansiera boklån Tab 23

Kultur = behov Tab19

Värderealism/naturrätt Tab9

Ursprung = frihetshinder Tab21

Satsa på finkultur Tab15

Atomism i kulturkonsumtionTab20

Satsa på populärkultur Tab15

Biologi = frihetshinder Tab21

Kultur utbildningsbart Tab38

Icke-offentl klara sig själv Tab25

Klass = frihetshinder Tab21

Sponsorstyrning värre Tab36

Fel subventionera kultur Tab35

Sponsring bra alternativ Tab36

Upplysningsansvar Tab38

Social välfärd = rättighet Tab19

Bidrag: belöna kvalitet Tab35

Finkultur har högre kvalitet Tab15

Värdekognitivism Tab28

Främja näringslivet Tab29

Satsa mer på kulturen Tab 46

Avgifter bra - begränsar publik Tab23

Endastpersonegenskaper

Egenskaper och partiöverlappande

Endast parti

R2j

227

Partisystemet lyckas bäst fånga upp de frågor som handlar om den traditionella höger/vänsterdimensionen, med inställningen till de klassiska ideologierna socialism, konservatism och liberalism som mest markanta exempel. Även fråg-or som berör närliggande teman som jämlikhet, rättvisa och inställningen till privat och offentligt skiljer företrädare från olika partier sig åt på ett systematiskt sätt. I frihetsdiskussionen är inställningen till den atomistiska människan, lik-som till klassamhällets betydelse, klart avhängigt av parti.

Resultatet är knappast förvånande. Dessa aspekter är centrala i den allmän-na politiska debatten på alla samhällsnivåer. Den starka knytningen mellan parti och klass återspeglas ända ner i kommunal kulturpolitik. Men som läsaren har lagt märke till finns det en rad områden där partitillhörighet inte har något sam-band alls med vilka värderingar man har, eller där personegenskaperna verkar ha en mycket större betydelse.

Mer allmänna frågor med relativt hög förklaringskraft där personegen-skaperna väger tyngre än parti är i första hand de som har anknytning till religion (kristna värden i politiken, Gud och kyrkan som värdereceptorer) och synen på frihetshinder (mognad, ursprung, biologi).

Ett tydligt resultatet här är att ju närmare den kulturella verksamheten man kommer ju mindre betyder parti och ju mer vem man är i övrigt. I prioriteringar mellan kultur och andra verksamhetsområden, mellan populärkultur och fin-kultur, i estetiska bedömningar, i synen på värdeepistemologi och paternalism på kulturens område så är personegenskaperna, och i synnerhet vilka kunskaper och erfarenheter man har från kulturens område, mer avgörande. Men i Figur 55 ser vi också att personegenskapernas förklaringskraft ändå är större när det gäller inställningen till de traditionella ideologierna och höger/vänster än den är för kulturanknutna värderingar.

Frågan om man borde satsa mer på populärkulturen eftersom det är vad folk eg-entligen vill ha, har redan använts i flera sammanhang (Jfr Tabell 15 s93). Den rymmer diskussionen om estetiska överväganden (vad är substantiellt bra och dålig konst och kultur), värdereceptor (för vem är kulturservicen värdefull), värde-uttolkningsaspekten och paternalismen (vem har rätt och bäst möjlighet att bedöma vad som är värdefullt). Därmed är den en av kulturpolitikens stora knäckfrågor och en av de få ideologiska kulturfrågor som ibland lyfts upp i den allmänna debatten. Samtidigt är frågan den kanske mest illustrativa när det gäller att be-skriva partisystemets tillkortakommande. I Figur 56 ser vi hur kunskap om pol-itikers partitillhörighet inte tillför någonting för förståelsen av vilka politiker som har vilken uppfattning om man bör satsa på populärkulturen medan de två viktigaste personegenskaperna i sammanhanget (utbildning och kulturkons-umtion, här i kombination) visar sig vara helt avgörande.

Eftersom valet av nämndledamöter är indirekt, är partiröstningen i full-mäktigevalet det enda sättet för medborgarna att påverka de kulturansvariga nämndernas sammansättning. Om det inte finns något samband mellan politikers partitillhörighet och deras inställning i många centrala frågor i kultur-politiken blir det i praktiken omöjligt för väljarna att vid valet predicera vilka värderingar blivande kommunala kulturpolitiker kommer att ha.

228

Figur 56: Inställning till att satsa på populärkultur beroende på parti, utbildning och kulturkonsumtion

Kommentar: Figuren visar hur stor andel som instämt i påståendet Man borde satsa mer på populärkulturen eftersom det är det som folk egentligen vill ha, uppdelat på partitillhörighet. I figur-en har uppgifter om de svarandes kulturkonsumtion kombinerats så att resultat särredovisas för 1) dem med hög utbildning och en kulturkonsumtion som överstiger medelvärdet bland de svarande, 2) dem som har låg utbildning (saknar högskoleutbildning) och låg kulturkons-umtion, och 3) övriga – högutbildade med låg kulturkonsumtion och lågutbildade med hög. När skillnaderna inom partierna är större än mellan dem följer att det är svårt att ge enskilda partier kulturpolitiska profiler. I kapitel 7 Värdesubstans (Tabell 15 s25) konstruerade jag en idealtypisk modell som avsåg att spegla de svarandes syn på sitt uppdrag som kulturpolitiker. Svaren på den nyss nämnda frågeställningen om ifall man borde satsa mer på populärkulturen eftersom det är vad folk egentligen vill ha analyserades mot bakgrund av hur man ställde sig till om finkultur har högre kvalitet, som kultur betraktat, än populärkultur.

Spridningen i politikernas svar i dessa båda frågor är mycket stor, även om det är något fler som drar åt det pluralistiska än det opportunistiska hållet. I Figur 57 har jag placerat in partierna efter deras företrädares medelvärden på dessa två påståenden. Innan vi försöker tolka resultatet ber jag läsaren beakta att skalorna i diagrammet är kraftigt beskurna. Partiernas genomsnitt ligger, mot bakgrund av den stora spridningen bland svaren, mycket nära varandra. Jag menar ändå att partiernas relation till varandra i denna figur ger den kanske bästa bilden av de kulturpolitiska profiler som partierna trots allt har.

Parti

mkdfpcmpsv

Pro

cent

: S

atsa

mer

på

popu

lärk

ultu

ren

- va

d fo

lk v

ill h

a 70

60

50

40

30

20

10

0

varken högutbildad

eller kulturaktiv

övriga

högutbildad och

kulturaktiv

229

Figur 57: Partierna och inställningen till fin- och populärkultur

Kommentar: Figuren visar hur den genomsnittlige företrädaren för respektive parti svarat på de två påståendena Finkultur har högre kvalitet, som kultur betraktat, än populärkultur och Man borde satsa mer på populärkulturen eftersom det är det folk egentligen vill ha på de sexgradiga svarsskalorna från 6 ”Instämmer helt till 1 ”Nej, inte alls”. Jämför Tabell 15 s93.

Vänsterpartiet, Miljöpartiet, och Folkpartiet är de partier vars företrädare är de mest aktiva kulturkonsumenterna. Den genomsnittlige folkpartisten, vänster-partisten och miljöpartisten hamnar också ofta på liknande positioner i frågor som gäller prioritering av kultur. Socialdemokrater och centerpartister är, för-modligen mycket på grund av sin relativt sett lägre kulturkonsumtion, mindre benägna att satsa extra på kulturen, och i synnerhet finkulturen, men de är inte lika angelägna att prioritera annat som moderater och kristdemokrater. Krist-demokraterna ligger däremot närmare Folkpartiet i paternalistiska och elitistiska frågor. I frågan om paternalism möts Vänsterpartiet och Moderaterna på den andra kanten som de två mest individualistiska partierna. Inte för att de inte föredrar finkultur utan för att de anser att det inte är en politisk uppgift att värdera kulturformer.

Vi återkommer till summeringen av partiernas roll som sorteringsverktyg för väljarna och rekryteringsansvariga vad gäller förtroendevalda i de kommun-ala nämnderna i nästa kapitel. Först skall vi säga något om den tredje viktiga formaspekten i den kommunala kulturpolitiken, vid sidan av partisystem och rekrytering, nämligen organiseringen av det politiska arbetet.

230

Nämndens betydelse I vår kommer vi att placera kultur med de mjuka frågorna, vilket betyder att kulturen får ett ytterst begränsat utrymme i nämnden.

Kulturpolitiker (s), Skåne

Fördel med kulturnämnd är större tidsutrym-me, nackdel blir att kulturen inte ses som en övergripande strategisk fråga.

Kulturpolitiker (s), Jämtland

Tråkig utveckling att kultur slås ihop med andra. Vår nämnd är en kultur- och fritidsnämnd men alla som ingår är intresserade av endera.

Kulturpolitiker (v), Skåne

Den kommunala nämndorganisationen i Sveriges har, om man jämför med andra länder, en betydelsefull roll om man ser till dess omfattning, bredd och befogenheter,495 och utgör därmed ett institutionellt fundament i den lokala demokratin. I nämnderna sitter förtroendevalda politiker som både ansvarar för beredning av fullmäktiges beslut och för verkställigheten i förvaltningen.

I takt med att kommunernas uppgifter blivit allt fler, och politikerna allt färre, har mycket av beredning och verkställande delegerats till tjänstemanna-nivå.496 Den maktdelning som vi är vana att se i den svenska staten mellan självständiga ämbetsverk å den ena sidan och regering och riksdag och den andra, där de senare antas stå för formuleringen av de politiska målen och förvaltningen för implementeringen, får därmed i praktiken sin parallell i kommunerna. Men formellt, och i många fall reellt, är nämndernas funktion inte alls åtskild från förvaltningen. Även om det till exempel inte idag är biblioteks-styrelsens ledamöter som personligen driver folkbiblioteket, vilket inte var en ovanlighet förr, så är ändå nämnderna både en del av den politiska organisation-en och en del av förvaltningen. Gränsen mellan de kommunpolitikers beslut och tjänstemännens uttolkning av dessa, kan upplevas som mycket flytande, också för de inblandade aktörerna själva. 497

Utvecklingen går i de flesta kommuner mot en ökad politisk centralisering och allt färre nämnder. I vissa fall har man till och med avskaffat alla de icke-obligatoriska nämnderna.498 Inrättandet av kommundelsnämnder i en del kom-muner kan naturligtvis beskrivas som en decentraliseringsambition men sam-tidigt som nämndernas verksamhet decentraliserades geografiskt blev det en sektorsmässig centralisering. Trenden med kommundelsnämnder verkar dess-utom ha upphört.499

Som redan nämnts har de flesta kommuner lagt ansvaret för kultur tillsam-mans med ansvaret för andra verksamhetsområden. De renodlade kultur-nämnderna ger idag intrycket av att vara specialorgan och resursmässiga lätt-viktare i den kommunala organisationen, men en gång var även kulturnämnden

495 Agne Gustafsson (1999) kap11 496 Stig Montin (2002) 497 Agneta P Blom (1994) kap8.1 498 Björn Brorström, Henry Bäck, Sven Siverbo och Annika Svensson (1998) 499 Se bl a Henry Bäck, Folke Johansson, Ernst Jonsson och Lars Samuelsson (2001)

231

en centralisering, när biblioteks- och museistyrelser, musiknämnder med flera i förekommande fall slogs samman.500

Marknadiseringsreformer i kommunerna var legio under 1990-talet och före-ställningen om marknadens överlägsna effektivitet drev politikerna att förändra de kommunala institutionerna i grunden.501 Bolagiseringar, privatiseringar, beställar/utförarorganisationer, check-system etc är alla uttryck för detta synsätt. Dessa så kallade New Public Management-orienterade reformer ställer nya krav på politikerna, som bland annat måste skaffa sig nya informationskanaler när avståndet till de producerande verksamheterna växer.502

Dessa ideal har naturligtvis sin ideologiska grund i marknadsliberalismen och kan säkert i många fall tolkas som en ärlig vilja att förbättra villkoren för verksamhetens effektivitet, men ibland är det fråga om ren symbolpolitik.503

Symboltänkande som politisk drivkraft får dock inte underskattas. I vårt fall kan man med fog ställa frågan vad som väger tyngst av symbolpolitik resp-ektive realpolitisk ambition när kommunerna avgör om man skall ha en kultur-nämnd eller ej, och vilken relativ andel kulturen skall ha i en kombinerad kul-turansvarig nämnd. Man kan exempelvis notera att kommuner med kulturan-svariga nämnder generellt har högre kulturutgifter, både räknat per innevånare och som andel av de totala kommunala utgifterna,504 vilket skulle kunna tolkas som att kulturpositiva kommuner har mer specialicerade nämnder. Men om man tar hänsyn till kommunernas storlek nyanseras bilden. Det är i stora kommuner som förekomsten av kulturnämnd samvarierar med en stor kultur-sektor. I den kvartil av kommunerna som har den minsta folkmängden är sambandet faktiskt det omvända.505 Det ligger nära till hands att tro att ju större kultursektor en kommun har ju mer meningsfullt upplevs det med specialiserade nämnder, och det största kulturutbudet finns i regionala centra

Är det då fråga om ren symbolpolitik när småkommuner väljer att bevara kulturnämnder? Den frågan måste nog besvaras från fall till fall, men i en mening kan vi redan här svara nekande, det spelar roll vilken nämnd-organisation man väljer i så måtto att olika nämndmodeller attraherar olika typer av politiker och därmed påverkas vilka värderingar som finns represent-erade i nämnden.

Vad betyder det då för kulturpolitiken att den handhas av olika typer av nämnder? En uppenbar konsekvens är att i de nämnder som har ansvar för fler verksamhetsområden minskar den andel av tiden som ägnas åt kulturfrågor. I

500 Lars Strömberg och Per-Owe Norell (1982) s20 501 Stig Montin (2002), Paula Blomqvist och Bo Rothstein (2000) 502 Enligt Inger Marie Stigen, Signy Irene Vabo (2002) lyckas politikerna dåligt med detta i Norska kommuner, vilket riskerar att leda till ”fördumning” av politiken. 503 Jfr Gustaf Kastberg (2001) om checksystem inom hemtjänsten i Nacka kommun: Som symbolpolitik fungerade checksystemet både genom att sammanfatta den komplexa kulturen och genom att signalera utåt vad Nacka kommun stod för. Checksystemet som organisationslösning hade ett värde utöver det instrumentella. (s113) 504 Källa om kommunala kulturutgifter: Kulturens pengar 2000 (2001) 505 När det gäller nettoutgifter. Ingen skillnad kan noteras mellan kommuner med och utan kulturnämnder när det gäller kulturens andel av den kommunala sektorn.

232

tabellen nedan framgår att kulturen av naturliga skäl tar nästan all tid i kultur-dominerade nämnder och ungefär halva tiden i kultur- och fritidsnämnder. Den tid som kulturen får i övriga nämnder är betydligt mindre.506

Hela 43 procent av kulturpolitikerna anser att kulturen får för litet ut-rymme i nämndens arbete. Särskilt vanlig är denna föreställning i bredare nämnder. Även många av dem som inte i första hand själva är kulturengagerade menar att kulturen är satt på undantag.

Tabell 48: Andel av arbetet som ägnas kultur i olika nämndtyper

Andel av politikerna som: Typ av nämnd

Kultur i procent av

arbetet … anser detta vara för lite

… är mest engagerade i kulturpolitik

Kulturdominerade nämnder 86 19 69 Kultur- och fritidsnämnder 49 42 50 Kommunstyrelse (utskott) 32 45 18 Kommundelsnämnd (eller motsvarande) 31 67 1 Barn/ungdomsdominerade nämnder 27 63 16 (Ut)bildningsdominerade nämnder 23 62 25 Utskott i kommunfullmäktige 23 45 17 Breda sektorsövergripande nämnder 23 53 16 Totalt 50 43 44

Kommentar: Den första frågan löd Ungefär hur stor andel av arbetet i din nämnd ägnas kultur?och svarsalternativen var 100, 80, 60, 40, 20 eller 0 procent. I tabellen redovisas medelvärden av dessa svar för politiker i olika nämndtyper. Den andra frågan var formulerad som ett på-stående: Kulturens andel av min nämnds arbete är idag för liten! och i tabellen redovisas andelen som instämmer i detta påstående. Andelen som säger sig vara mest engagerad i kulturpolitik avser de som svarat just så på frågan Vilket av följande politikområden är du mest engagerad i?

Mot bakgrund av floran av nämndkonstellationer som står till buds, de enskilda politikernas högst varierande intressen och den vitt spridda åsikten att kulturen får för litet tidsutrymme i nämndarbetet, kan man fråga sig om en lösning vore att organisatoriskt återgå till en modell med separata kulturnämnder.

Åsikterna bland de lokala kulturpolitikerna om fördelen med separata kulturnämnder går starkt isär. En majoritet av de svarande (58 procent) är emot tanken på renodlade kulturnämnder, men en stor minoritet är för. Som förväntat är det en stor skillnad mellan den grupp som redan idag sitter i en kulturdominer-ad nämnd, där tre fjärdedelar vill behålla sin nämnd, och dem som är ledamöter i övriga nämnder, där emdast en dryg tredjedel förespråkar en separatlösning.

Kvinnor och kulturengagerade är starkare förespråkare för rena kultur-nämnder. Jämför man partierna är moderater och folkpartister minst tilltalade av denna idé. I de sammanslagna nämnderna är vänsterpartister de främsta vännerna av kulturnämnder.

506 Dessutom är antagligen siffrorna för dessa nämnder, på grund av frågans bristfälliga konstruktion, högre än vad de borde vara.

233

Av de olika nämndtyperna finns flest separatister i barn- och ungdomsnämnder. Värt att notera är också att tanken på rena kulturnämnder, föga överraskande, är mest främmande för de sammanslagna nämndernas presidieledamöter. Tanken på att deras fögderi skulle beskäras tilltalar endast var femte svarande av denna kategori. Tabell 49: Andel politiker som anser att det bör finnas en separat kultur-nämnd, uppdelat på kommuner som idag har respektive inte har en sådan.

Det borde/bör finnas en separat kulturnämnd i min kommun!

Kulturnämnd idag: Kulturnämnd idag: finns finns inte finns finns inte Alla 76 35 Presidieledamot 83 22 Män 74 33 Ordinarie ledamot 73 41 Kvinnor 80 39 Kulturdominerade nämnder 77 V 76 49 Kultur och fritidsnämnder 34 S 77 34 (Ut)bildningsdominerade nämnder 36 Mp 100 46 Barn/ungdomsdominerade nämnder 40 C 87 33 Kommunstyrelse (utskott) 39 Fp 73 33 Kommundelsnämnd (eller motsv) 13 Kd 79 41 Utskott i kommunfullmäktige 25 M 64 27 Breda sektorsövergripande nämnder 39 Övr 87 47 Mest engagerad i kulturpolitik 83 44 Opol - 25 Mest engagerad i annat område 62 31

Kommentar: Sifforna anger hur hög andel av politikerna, totalt och uppdelat på kön, parti, position, nämndtyp samt engagemang i kulturpolitik som instämt i det citerade påståendet. Svaren delas för varje kategori upp på dem som idag har en kulturdominerad nämnd och de som har en annan typ av kulturansvarig nämnd.

I enkäten ställdes flera frågor som rörde politikernas egen bedömning av konfliktnivån i den kommunala kulturpolitiken, vilken – som redan refererats – överlag bedömdes som mycket låg. Frågorna berörde relationerna inom och mellan de politiska institutionerna: mellan partierna i nämnden, mellan nämnd-en och kommunledningen samt inom det egna partiet. Av dessa tre perspektiv var det avgjort flest som tyckte att den största oenigheten, eller snarare den svagaste enigheten, rådde mellan den egna nämnden och kommunens ledning. Särskilt stark var denna uppfattning i de rena kulturnämnderna och kultur- och fritidsnämnderna. I de kommunstyrelser som är satta att även administrera kulturen var denna hållning, föga förvånande, mindre vanlig. Här liksom i de sammanslagna nämnderna var det istället konfliktnivån mellan partierna som betonades starkast, mycket mer än i exempelvis renodlade kulturnämnder. 507

Det är inte orimligt att betrakta kulturnämnder, och kanske även kultur- och fritidsnämnder, som politiska organ med ett tydligare sektorsintresse än de sammanslagna nämnderna och kommunstyrelserna. Även om man har olika politiska uppfattningar inom nämnden upplever man kommunled-

507 Läs mer om detta i David Karlsson (2001b)

234

ningen – oavsett politisk färg – som en motståndare som håller i den kom-munala penningpåsen. Samlingen mot en ”gemensam fiende” blir starkare än de interna konflikterna. Det är lätt att känna igen Aaron Wildavskys idealtyper ”väktare” och ”förkämpar” i denna beskrivning.508 Tidigare kom-munforskning tyder på att sektorsintresset inom just den kommunala kul-turpolitiken verkar vara särskilt stark.509

Jag har tidigare nämnt att de sammanslagna nämnderna är betydligt van-ligare i mindre kommuner och man skulle därför kunna misstänka ett samband mellan kommunstorlek och konfliktgrad – och typ av konflikt – i kulturpolitiska frågor. Och det ser det ut att finnas, men det går på tvärs mot vad man kanske gissat mot bakgrund av det ovan nämnda sambandet mellan renodlat kulturansvar och högre grad av nämndintern enighet. Konfliktgraden mellan partierna är märkbart högre i större kommuner, trots att här finns fler rena kulturnämnder.510

Nämndorganisation och politikernas värderingar Om vi vill undersöka effekten av nämndorganisation på vilka värderingar som politikerna i dessa nämnder har kan vi börja med att sortera bort en faktor som hypotetiskt skulle kunna tänkas komplicera saken: partitillhörighet. De system-atiska sambanden mellan nämndtyp och partisammansättning är nämligen mycket svaga.511

Däremot finns det kopplingar mellan nämndtyp och nämndledamöternas personliga egenskaper. Ju mer kulturspecialiserad en nämnd är desto högre tend-erar andelen äldre och kvinnor bland ledamöterna att vara. Det kanske mest slå-ende sambandet mellan nämndtillhörighet och personegenskaper rör det positiva sambandet mellan kulturens andel i nämnden och politikernas kulturkonsumtion. Om vi antar att dessa samband beror på att olika typer av nämnder attraherar olika typer av personer så är personegenskaperna endast mellanliggande variabler när effekter av nämndtyp på dess ledamöters värderingar analyseras.

508 Aaron B Wildavsky (1964), jfr bl a Sten Jönsson (1988), Cecilia Bokenstrand (2000) 509 Lars Strömberg och Per-Owe Norell (1982) kap7 fann att sektorsintresset, både hos politiker och tjänste-män, var särskilt stark i fritids-, kultur- och sociala centralnämnder. Av siffror i Signy Irene Vabo (2002) att döma så är sektorsintresset bland lokala politiker inom kulturområdet i Norge starkare än i de övriga undersökta kommunala sektorerna (utbildning, äldre- och handikappomsorg samt bostadspolitik). 510 Sambandet mellan kommunstorlek och subjektiv bedömning av konfliktgrad/avstånd mellan partierna sammanfaller med flera tidigare studier. Janerik Gidlund och Gullan Gidlund (1981), Henry Bäck (2000) s88f 511 De mindre partierna har något fler mandat i större nämnder. Då rena kulturnämnder är vanligare i större kommuner är ”storstadspartier” som Moderaterna och Folkpartiet något bättre representerade här medan det på landsbygden större Centerpartiet har några procentenheter fler representanter i sammanslagna nämndtyper.

235

Figur 58: Andel äldre, kvinnor och aktiva kulturkonsumenter beroende på kulturens andel av nämndens arbete

0

10

20

30

40

50

60

70

0 20 40 60 80 100

Kulturens andel av nämndens arbete

Proc

ent

Andel äldre (65+)

Andel kvinnor

Andel aktivakulturkonsumenter

Kommentar: I figuren anges hur många procent av de svarande som är kvinnor, äldre än 65 år respektive har en kulturkonsumtion som överstiger medelvärdet bland alla svarande, mot bakgrund av hur många procent de angett att kulturen har av nämndens arbete.

Att det finns fler kvinnor i kulturansvariga nämnder, liksom i andra nämnder med ”mjukare” ansvarsområden, är gammal kunskap. När man snabbt tittar på siffrorna för kvinnorepresentation förvånas man snarast över att skillnaden inte är större mellan kulturansvariga nämnder (43 procent kvinnor) och hela politikerkollektivet (41 procent). Skillnaden jämfört med Kommunaldemokrat-iska kommitténs undersökningar 20 år tidigare tycks också marginella512. Men studerar man materialet närmare nyanseras bilden.

1980 var förvisso 43 procent av de ordinarie ledamöterna i kultur-nämnderna kvinnor, men endast 16 procent i fritidsnämnderna. Sedan dess har, som tidigare beskrivits, kultur- och fritidsnämnderna i många kommuner slagits samman. Andelen kvinnor i kulturdominerade nämnder 2000 är 49 procent mot endast 40 i kultur- och fritidsnämnder.

Kvinnor på presidieposter i kulturansvariga nämnder har därtill ökat, nämndsammanslagningarna till trots. Idag är 40 procent av presidieledamöterna i de kulturansvariga nämnderna kvinnor, att jämföra med c:a 30 procent 1980 och 34 procent i hela dagens förtroendemannakår.

512 Gunnar Wallin, Henry Bäckoch Merrick Tabor (1981)

236

Tabell 50: De ideologiska frågor där politikernas svar har störst samband med kulturens andel av nämndens arbete

Kontroll för

Bi-variat Parti Egen-

skaper Det är en medborgerlig rättighet att medborgarna garanteras tillgång till en välfungerande kulturell service 0,20 0,23 0,15

Man bör betrakta kommunens kulturella service som en del av den allmänna välfärdspolitiken 0,19 0,20 0,14

Kommunal kulturservice är en "lyxverksamhet" som inte borde få kommunala pengar om det inte står helt klart att all social service är fullständigt säkerställd

-0,18 -0,18 -0,14

Det finns ett behov av kultur, konst och bildning, som kan likställas med andra behov, av t ex vård, skola och omsorg 0,17 0,17 0,11

Man kan utbilda sig i att uppleva konst och kultur och därmed fördjupa värdet av sina upplevelser 0,14 0,14 0,09

Som läget är idag borde kulturen i min kommun få mer resurser, även om det skedde på någon annan verksamhets bekostnad 0,14 0,15 0,09

Kommunen har ett upplysningsansvar att inför medborgarna lyfta fram vad som är bra kultur 0,14 0,13 0,09

Enligt min åsikt borde de värden som finns representerade i kommunens kulturverksamhet komma undantagslöst i andra hand i jämförelse med: främjande av näringslivet i kommunen

-0,14 -0,14 -0,11

I vilken utsträckning tycker du att följande grupper bör ha inflytande på hur den kommunala kulturpolitiken utformas: De folkvalda politikerna 0,14 0,14 0,13

Kommunal kulturverksamhet borde i större utsträckning än idag finansieras genom avgifter -0,13 -0,17 -0,11

Det är i princip felaktigt att kommunen/det offentliga subventionerar kulturverksamhet -0,13 -0,14 -0,09

Enligt min åsikt borde de värden som finns representerade i kommunens kulturverksamhet komma undantagslöst i andra hand i jämförelse med: skola och utbildning

-0,13 -0,12 -0,08

Kommentar: I tabellen listas de ideologiska frågor i enkäten som tidigare analyserats i avhandlingen som uppvisar det starkaste bivariata sambandet (Pearsons r) med vilken procentsiffra de svarande angett på frågan Ungefär hur stor andel av arbetet i din nämnd ägnas kultur? För att ge en uppfattning om i vilken grad sambandet beror på de svarandes partitillhörighet eller personegenskaper anges i kolumnerna till höger korrelationen mellan den kulturens andel av nämndens arbete och respektive enkätfrågas residualvariabler enligt vad som beskrivs i Metodappendix om hur avhandlingens regressionsanalyser har gått till.

På vilka områden finner vi då ett samband mellan nämndtyp och politikernas värderingar? För att besvara denna fråga har jag undersökt sambandet mellan hur stor andel kulturen har i den kulturansvariga nämnden med alla ideologiska frågor som behandlats tidigare i avhandlingen. I Tabell 50 listas de frågor där politikernas svar uppvisar det starkaste sambandet med nämndtyp.

De fyra frågor som har starkast samband med nämndtyp har alla att göra med kulturens förhållande till andra kommunala verksamheter. Ju större andel kulturen har i nämnden desto mer anser dess ledamöter att kulturen är en legit-

237

im verksamhet för det offentliga och bör prioriteras högre än idag. Den högsta korrelationen finner vi med inställningen till kulturservice som medborgerlig rättighet. Vi har tidigare sett att svaren på dessa frågor ofta hänger samman med politikernas kulturerfarenheter och det är troligen detta samband som gör att kopplingen mellan nämndtyp och svar blir svagare – men inte försvinner – när man kontrollerar för de svarandes personegenskaper. Ju större kulturens andel är i nämnden desto fler paternalister och folk som tror att man kan utbilda sig i att uppleva kulturens värden finner vi. Det är även i rena kulturnämnder som man hittar högst andel ledamöter som anser att de själva – det vill säga de folk-valda politikerna – är bättre som värdeuttolkare inom kulturpolitiken.

Figur 59: Prioritering av kultur och kulturens vikt i nämnden

Procent kultur i nämnden

100806040200

Pro

cent

: Sat

sa p

å ku

lture

n 70

60

50

40

30

20

10

0

Kulturkonsumtion

lågkonsument

medelkonsument

storkonsument

Kommentar: Figuren visar hur stor andel av politikerna som instämt i att Som läget är idag borde kulturen i min kommun få mer resurser även om det skedde på någon annan verksamhets bekostnad beroende på hur många procent man angett när man svarade på frågan Ungefär hur stor del av arbetet i din nämnd ägnas kultur? och grad av kulturkonsumtion. Vi har konstaterat att ju större tyngd kulturen har i en nämnd desto fler kulturaktiva ledamöter har den. Graden av kulturaktivitet är i sin tur den kanske viktigaste förklaringen till i vilken grad man vill prioritera kulturen. I Figur 59 beskrivs hur relationen mellan typ av nämnd och ledamöternas kultur-aktivitet ser ut när vi skall förstå vad som skapar sektorstänkandet. Påståendet om att Som läget är idag borde kulturen i min kommun få mer resurser även om det skedde på någon annan verksamhets bekostnad är det kanske mest entydiga när det

238

gäller att bedöma inställningen till den egna sektorns intresse i förhållande till andra. Mönstret i Figur 59 upprepar sig i alla de övriga frågorna på detta tema.

Slutsatsen av de resultat som presenteras i Figur 59 är att sektorstänkandet slår igenom starkare ju lägre kulturkonsumtion politikerna har. Bland de mest kulturaktiva är skillnaden marginell i hur man ser på kulturens relation till övriga kommunala verksamheter. För medelkonsumenterna är skillnaderna något större men allra mest slår sektorsintresset igenom bland de politiker som konsumerar kultur i lägst utsträckning. I figuren ser vi andelen av de minst kulturaktiva politikerna som vill satsa på kulturen flerdubblas om man jämför de som är ledamöter i de nämnder som ägnar minst respektive mest av sin tid åt kulturen. Egenintresse och sektorsintresse i samspel.

Signy Irene Vabo har i en undersökning av norska kommuner funnit att även om man kan notera att det finns ett sektorsintresse bland ledamöter i specialiserade nämnder så är partitillhörighet fortsatt mycket viktigare för att förstå politikernas vilja att satsa på sitt område (spending preferences). Vabo analyserar detta i relation till amerikanska studier och påpekar bland annat att det proportionella valsystemet, där kopplingen mellan förtroendevalda om särintressen är svagare, kan vara en del av förklaringen.513

Liksom i Vabos studie kan vi även dra slutsatsen att parti är viktigare än nämndtillhörighet i svenska kulturansvariga nämnder, men differensen är inte särskilt stor. Som vi ser i Tabell 51 är skillnaden i andelen företrädare som instämmer mest i att kulturen i den egna kommunen borde få mer resurser (Folkpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet) och de som instämmer minst (Moderaterna, Kristdemokraterna, och Centern) omkring 20 procentenheter, medan de partiinterna skillnaderna mellan ledamöter i renodlade kultur-nämnder och övriga kulturpolitiker ligger mellan 11 och 21 procentenheter i alla partier utom Kristdemokraterna där sambandet av någon anledning är negativt.

Tabell 51: Viljan att satsa på kultur beroende på parti och nämndtyp

Kulturdominerad nämnd Parti Totalt

Ja Nej Differens

Vänsterpartiet 51 60 49 +11 Socialdemokraterna 41 51 38 +13 Miljöpartiet 51 67 46 +21 Centerpartiet 36 49 34 +15 Folkpartiet 53 66 48 +18 Kristdemokraterna 35 32 36 -3 Moderaterna 33 45 28 +17 Total 41 50 38 +13

Kommentar: Tabellen visar andelen kulturpolitiker som instämmer i påståendet Som läget är idag borde kulturen i min kommun få mer resurser, även om det skedde på någon annan verksamhets bekostnad, totalt och uppdelat på om kommunens nämnd är kulturdominerad eller ej.

513 Signy Irene Vabo (2002)

239

14 En chimär av endräkt chimär själslig föreställning som bygger på feltolkning av ngn företeelse i verkligheten ibl. med bibetydelse av önskedröm514

Vad innebär det att vara ense med en annan människa? När råder samförstånd och när konflikt? Frågorna är inte så enkla som de låter. Vi vet att de kommun-ala kulturpolitikerna uppfattar konfliktnivån i sitt politikområde som mycket låg – såväl mellan som inom partier, och mellan olika instanser i kommunen.

Och samtidigt, när vi går igenom de för kulturpolitiken väsentliga frågorna finner vi belägg efter belägg på motsatsen. De kommunala kulturpolitikerna är långt ifrån så ense i de kulturpolitiska frågorna som de själva tror. På de allra flesta områden uppvisar de en mångfald av ideologiska hållningar och det finns knappast en politiker som har en identisk uppsättning av värderingar som en annan på det kulturpolitiska området.

Den upplevda endräkten är naturligtvis sann i en mening. Jag tvivlar inte alls på att debatten är dämpad, eller på att partierna inte lägger mycket krut på området och ofta lämnar de enskilda kulturpolitikerna att sköta politiken efter eget huvud. Det är också lätt att förstå att när de ekonomiska ramarna är snäva, och kommunala kärnverksamheter som vård, skola, och omsorg därför är hot-ade, är det inte alltid enkelt att uppamma engagemang för kulturen:

Vår kommun har länge haft ekonomiska svårigheter. Kulturella frågor har stått på bakgrund (tyvärr)

Kulturpolitiker (v), Värmland

Den politisk-demokratiska norm som hyllar samförståndet som ideal lever dess-utom kvar i många kommuner. Och det kan mycket väl vara så att där somliga politikområden partipolitiserats har andra förblivit i stiltjen. Problematiken är ingalunda ny. Redan på 1970-talet lyftes frågan:

I den mån det myckna talet om ideologiernas död äger någon realitet, synes det vara på kommunal nivå. Man skall dock akta sig för att överdriva utjämningen. Många gånger är enighetsfraseologien till för att dölja motsättningar, som kanske inte kommer till uttryck i de instanser, där de formella besluten fattas, men väl i de förberedande organen. Mestadels är väl nedtoningen av de ideologiska argumenten uttryck för vetskapen om att det praktiska manöverutrymmet är ringa; däremot i regel knappast för att de programmatiska stånd-punkterna principiellt övergivits.515

514 Nationalencyklopedins ordbok. I e-postkorrespondens med Svenska språknämnden framkom att ut-trycket ”en chimär av endräkt” inte är felaktig men ”gnisslar något”, trots likheten med uttrycket ”en illusion av…” och att ”endräktens chimär” vore ett mer normalt språkbruk. Men språkliga uttryck är vad vi gör dem till och om jag på detta sätt kan bidra till språket med ett fullt användbart uttryck som boktitel så varför inte? 515 Pär-Erik Back (1973)s105

240

Vi får heller inte glömma att den kommunala nämndorganisationen, till skillnad från till exempel riksdag/regeringsorganisationen, fortfarande till formen bygg-er på samlingsregeringsprincipen.

Arend Lijphart516 har beskrivit betydelsen av den parlamentariska organ-iseringen för hur olika demokratiska system hanterar frågan om majoritetsstyre och konsensus. Flerpartisystem och proportionella val är faktorer som, jämfört med tvåpartisystem med enmansvalkretsar (som i till exempel Storbritannien), enligt Lijphart oftare inverkar konsensusskapande. En förutsättning för att en demokrati likt den svenska kan upprätthålla ett majoritetsdominerat system är att samhället är någorlunda socialt homogent. Lijhpart framhåller att:

Wherever problems of deep differences and tensions between groups in society form a challenge to stable and effective democracy, consensual solutions are to be recommended.517

Den konfliktlinje som den fådimensionella svenska demokratin lutar sig mot är enligt Lijphart den socioekonomiska, det vill säga höger/vänster. Lijphart pekar även på stad/landkonflikten som präglar de skandinaviska länderna i högre grad än andra. Däremot saknar vi, åtminstone traditionellt, religiösa och etniska konflikter som föranlett konsensusfrämjande system på andra håll.

Lijphart skildrar alltså Sverige som ett typiskt majoritetsstyresland (till skillnad från exempelvis Schweiz som utgör urtypen för den konsensusorient-erade demokratin) men det är nationell och inte lokal nivå som han då åsyftar. Trots att kommunerna partipolitiserats, och att de flesta har infört någon form av kvasiparlamentarism, så är det mycket troligt att den formella strukturen i den kommunala kulturpolitikens politiska organisation, det vill säga de kulturan-svariga nämnderna, påverkar förutsättningarna för majoritetsstyre och konsensus.

De möjliga förklaringarna till den upplevda endräkten bland kommunala kulturpolitiker är alltså många, ekonomi, tradition och organisation är av betyd-else. Men orsaksförklaringar är en sak och motiv är en annan. Det finns en rad demokratiteorier som hyllar konsensus, eller som, om de tillämpas, resulterar i att konflikter hämmas och upplöses. Jag skulle vilja lyfta fram några centrala ex-empel på förekommande demokratiteoretiska motiv som kan hjälpa till att förstå hur kommunpolitikerna resonerar, varav vi stött på flera tidigare i avhandlingen:

• Pragmatik – ideologin finns inte eller är irrelevant • Kommunitarism – det finns en lokal norm • Preferenstillfredsställelse – envar får sitt, kohandel och kompromiss • Konfliktundvikande – man måste välja sina strider • Deliberation – det goda politiska samtalet

516 Arend Lijphart (1984) 517 Ibid s209

241

Den pragmatiske kommunpolitikern Det första motivet, tanken att den ideologiska aspekten skulle vara mindre rele-vant i politik på kommunal nivå, och i synnerhet inom kulturpolitiken, avfärd-ade jag tidigt i avhandlingen på teoretiska grunder trots att det uppenbarligen var en uppfattning som delades av majoriteten av de kommunala kulturpolitik-erna.518 Jag argumenterade för att den ideologiska aspekten är närvarande i alla mänskliga handlingar och därmed i all politik. Delar man denna syn på vad politik och ideologi är blir det absurt att hävda att viss politik skulle vara mindre ideologisk – och därmed mer pragmatisk – än annan.

Möjligen skulle man kunna anse att vissa kommunala verksamhetsom-råden är så hårt reglerade av staten att den handlingsfrihet som förutsätts för att ideologiernas funktion i de politiska handlingarna, valet mellan att utföra en handling och inte, och i valet mellan handlingsalternativ, upphör. Men fallet kulturpolitik valdes delvis i sin egenskap av att höra till kommunernas allmänna kompetens. Den statliga regleringen saknar i realiteten betydelse här.

Men om vi vill förstå vad kulturpolitikerna menar måste vi nyansera diskussionen. Det är inte alls säkert att politikerna är ense med mig om vad ”ideologi”, eller ens ”politik” betyder. Marika Sanne har framhållit att själva begreppet ”ideologi” i kommunpolitiken ofta förknippas med det allmänna och abstrakta – med teorier, idéer, linjer, visioner, värderingar – och skiljs från det prakt-iska och jordnära, från kronor och ören, från färgen på cykelställ.519 I intervjuer har Sanne bett kommunpolitiker ge exempel på ideologiska frågor och i svaren återkommer ständigt hänvisningar till den klassiska höger/vänsterkonflikten. När de kommunala kulturpolitikerna säger att det egna ansvarsområdet är mindre ideologisk än annan politik är det mycket troligt att det är detta per-spektiv man har i tankarna. Man har svårare att se de traditionella partiideolog-iska skillnaderna i kommun- och kulturpolitiken.

Men, som vi har konstaterat tidigare i avhandlingen, så är höger och vänster i högsta grad relevant även här. Frågorna om kulturservice är en offent-lig uppgift, hur stor den i så fall bör vara, hur den skall finansieras, hur kultur-arbetare skall premieras, hur man skall se på människors möjligheter att kons-umera den kultur de önskar och behöver etc, har alla höger/vänsteranknytning.

Dessutom, och framförallt, hoppas jag att läsaren håller med mig om att höger/vänster bara är en av många ideologiska dimensioner i kulturpolitiken som skulle kunna framhävas i den politiska debatten – om viljan fanns.

518 Se Kommunal kulturpolitik – a least likely case s11ff 519 Marika Sanne (2001) s98

242

Kommunitarismen och ideologin om det allmänna bästa I sin avhandling har Marika Sanne undersökt kommunpolitikers syn på sitt demokratiska uppdrag. Hon har bland annat lyft fram den bland politikerna vanligt förekommande synpunkten att man måste se till helheten, eftersom målet för den politiska verksamheten är ”ett bra samhälle”.520 Det partiska behöver här i och för sig inte automatiskt vara något destruktivt, utan kan instrumentellt bidra till en bättre diskussion som kan leda till just det allmännas bästa.

Sanne har träffande kallat inställningen att politiken ska bidra till samhälls-förbättringar och det kräver att politikerna i sin verksamhet ser till helheten, till hela samhällets intresse, för en variant av ideologin om det allmännas bästa.521 Denna ideologi, som Sanne hävdar präglar de svenska kommunerna, har många nära band till ett kommunitaristiskt tankesätt.522 Fallet Svågadalen, som refererades i inledningskapitlet, torde kunna ses som ett typexempel på ett utslag av denna syn.

I kommunitarismen är de normer som skapas lokalt giltiga lokalt. Att det finns lokala normer är en trivial iakttagelse men att dessa normer skulle vara giltiga enbart för att de finns är inte lika självklart. Ändå är majoriteten av kulturpolitikerna eniga om att så mycket väl kan vara fallet, åtminstone på kulturens område.523 Problemet är att det är svårt att ens finna tillstymmelser till tecken på dessa lokala samband i denna studie. Visst kan man kritisera enkät-frågorna för att de inte fångar upp alla nyanser i den problematik de behandlar, men man avundas sannerligen inte de kulturpolitiker som skall vaska fram den ”riktiga” lokala normen ur de invecklade individuella konglomerat av värder-ingar som varje enskild individ bland kulturpolitikerna uppvisar.

Den politiska enigheten kulturpolitiker emellan upplevs starkare ju mindre kommunen är. Det kommunitaristiska tankesättet är också nära förknippat med ett begränsat demos, en bygd med en lokal identitet. En av de stora filosofiska förgrundsfigurerna bakom uppfattningar om allmänintresset som ideal, Jean-Jacques Rousseau, var också helt följaktigt en förespråkare av väl avgränsade demos.524 I Sverige blomstrar kommunitarismen i en av våra få växande folk-rörelser– byarörelsen. Jan Olsson har formulerat rörelsens ideal:

Politiken i byarörelsen kännetecknas tvärtom av en fokusering på gemensamma nämnare. Istället för idékonkurrens och konflikt betonas samarbete och lärande i konkret handling. … Byarörelsens politiksyn har en konsensussökande karaktär, som tar sig tydliga uttryck när det gäller innehållsliga aspekter. Det blir då fråga om en påfallande pragmatisk problemorient-ering. Byalaget eller sockenrådet försöker att – utifrån det ”gemensamma bästa” – finna lös-ningar på konkreta problem och sakfrågor.525

Det är dessa lokala organ, inriktade på halvofficiella minidemos, som Demokrati-utredningen talar om som den lilla demokratins vardagsmakare, och ser som ett

520 Ibid s46 521 Ibid s23 522 Will Kymlicka (1995) kap VI:2. Jfr avsnittet om Värdejurisdiktion s149ff 523 En majoritet ansåg att Det som faktiskt är bra konst och kultur i en kommun kan vara dålig i en annan (s151). 524 Jean-Jacques Rousseau (1919) Jfr Robert A Dahl och Edward R Tufte (1973) 525 Jan Olsson och Anette Forsberg (1997) s67

243

positivt komplement till partierna och den representativa demokratin, något som de traditionella institutionerna borde anpassa sig till.526 Utredningen beskriver också träffande, men utan närmare reflexion, framväxten av lokala utvecklings-grupper som ett uttryck för platsideologi snarare än partipolitisk ideologi.527 Vi anar här åter problemet med att förespråka nydaningar av demokratins former utan att analysera dess politiska följder.

En ytterligare fråga, som inte får något automatiskt svar bara för att man anser att det finns lokalt giltiga värden, är vem som är bäst på at uttolka vilka dessa värden är. Kulturpolitikerna har till exempel knappast något samstämmigt svar.528 Vi har sett att politikernas intressen i hög grad påverkar vilka värdering-ar de har och frågan är vad det innebär om så skulle vara fallet även när förtro-endevalda i en kommunitaristisk demokrati försöker uttolka de sociala norm-erna. Får man tro Rune Premfors är det ett mindre problem. Han har argument-erat för ett demokatiideal, ”den starka demokratin”, som han hävdar har ett inte obetydligt släktskap med de kommunitära ideal som här beskrivits. Premfors har, apropå detta ideal, formulerat en av kommunitarismens grundföreställningar när det gäller människor och deras intressen:

Den starka uppfattningen tar avstånd från föreställningen att människors intressen och preferenser bestäms externt det vill säga utanför olika former av kollektiva sammanhang. Individens upplevda intressen och önskningar är istället socialt bestämda, eller, snarare, bestäms i den dialektiska process som det sociala samspelet utgör. 529

Men att föreställningar om vad som är våra intressen formas i sociala processer är lika lätt att se som hur ett oreflekterat allmänintresseideal kan riskera att helt utformas på den lokala elitens eller majoritetens premisser.530 I ett kommunitar-istiskt dominerat klimat får därför minoriteters intressen och avvikande mening-ar ofta svårare att hävda sig. Eller, som Will Kymlicka skriver apropå vissa kom-munitaristers romantiserade syn på stadsstyrelserna i New England på 1700-talet:

Stadsstyrelserna i det tidiga New England kanske hade en hög grad av legitimitet bland sina medlemmar tack vare att man framgångsrikt strävade mot gemensamma mål. Men detta berodde åtminstone delvis på att kvinnor, ateister, indianer och fattiga alla var utestängda från deltagande. Hade de tillåtits delta så skulle de knappast ha låtit sig imponeras av vad som ofta var ett rasistiskt och sexistiskt ”gemensamma bästa”. Det som garanterade legitim-itet bland alla deltagare var att vissa utestängdes från att delta.531

Att lyfta sig från det individuella och privata och försöka anlägga ett samhälls-perspektiv är det första nödvändiga steget för att tänka ”politiskt” och i politisk-etiska termer. Jag menar att det är en rimlig tolkning att hävda att många politiker

526 SOU (2000:1) s145 527 Ibid s201, inspirerat av Ulla Herlitz (1999) 528 Se kap10 Tolkning och giltighet, s140ff 529 Rune Premfors (2000) s30. Se Ibid s31 för förhållandet mellan stark demokrati och kommunitarism 530 Frågan om avvägningen majoritetens och minoritetens rättigheter och intressen i en demokrati är troligen evig och har varit aktuell i den kommunpolitiska debatten sedan begynnelsen. Jfr Gunnar Swensson (1939) s314 om överklagningsfrågan i debatten före 1862 års kommunalreform, där det större staten ges ett överprövningsansvar, som för de flesta framstod denna bestämmelse som en garanti mot majoritetens förtryck av minoriteten, och med tanke härpå önskade man ingen inskränkning i besvärsrätten. 531 Will Kymlicka (1995) s230

244

i sin ansträngning att höja sig från det individuella och sträva efter att skapa ett samhällsperspektiv, har lättare att glida in i en rådande norm om det gemen-samma bästa än att formulera nya och egna ståndpunkter.

Men både för ofrivilliga och medvetna kommunitarister gäller att eftersom utformningen av vad som är det gemensamma bästa så uppenbart hänger sam-man med vem som tillåts inkluderas i gemenskapen är det extra viktigt att vara medveten om intressenas roll för vilka värderingar vi har. Och lika viktigt är det att analysera vad den politik som påstås verka för det allmänna bästa egentligen står för.

Envar får sitt Ett motiv till att ha konsensus som ideal i en förtroendevald församling, och som på sitt sätt är kommunitarismens raka motsats, bygger på tanken om kohandel. Här är det inte fråga om att förneka att människor har olika intressen som står i konflikt med varandra eller att det skulle finnas något lokalt konstruerat facit för vilken politik som gynnar allmänintresset. Däremot är man inte övertygad om att majoritetsregeln är den bästa principen för politiska beslut. Man kan ha rent matematiska invändningar, hävda att majoritetsstyre inte leder till maximal preferenstillfredställelse hos alla medborgare eller att den inte, mot bakgrund av historiska erfarenheter, förmår lösa nedbrytande konflikter mellan olika sam-hällsgrupper.532 Slutsatsen blir att förhandlingslösningar är att föredra och ko-handeln och kompromissen är två varianter av sådana lösningar:

En kompromiss innebär att aktörerna går ungefär halva vägen var i en fråga eller i varje en-skild fråga, om man förhandlar om flera. En kohandel innebär att man byter frågor med varandra, varvid man i princip får igenom det man vill ha i den fråga man finner angelägnast533

Kohandel var under långa tider så nära förknippad med den svenska politiken och demokratin att begreppet nästan flutit samman med själva innebörden i den svenska modellen, med sin samförståndsanda mellan stat och kapital, mellan arbetarrörelse och arbetsgivare.534 Precis som den händelse som gett termen sitt namn535 så innebär kohandel att parter i en förhandling erkänner varandras olika preferenser och var och en får sina önskemål tillfredställda i förhållande till sin egen styrka. Detta givande och tagande, som inte minst är vanligt i amerikansk politik (bargaining), resulterar när det fungerar i en situation där alla enas om ett resultat, inte därför att konsensus råder om allt utan för att man uppnått ett totalresultat som alla är nöjda med.

Kohandel och kompromisser förekommer i alla koalitioner, och är för det mesta nödvändiga strategier i alla parlamentariska system där inget parti har

532 Jfr Peter J Emerson (1994) 533 Leif Lewin (1992) s29 534 Jfr bl a Anders Sannerstedt (1992)s24ff, Stig Hadenius (1996) 535 Kohandel är ett namn på krisuppgörelsen 1933 mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet i arbetslöshets- och jordbruksfrågorna.

245

egen majoritet. Men för att kohandeln skall vara förenlig med en representativ demokrati krävs stor transparens i processen – väljarna måste få möjlighet att ta ställning till vad de olika partierna kräver och ger upp i en förhandling. Men öppenhet är sällan något som kännetecknar komplicerade flerpartsförhandlingar.

Dessutom är kohandel ingen garanti för maximal preferenstillfredsställelse ens om den sker öppet och med rent spel. Leif Lewin har om den ursprungliga kohandeln beskrivit hur en borgerligt dominerad riksdag godkände den social-demokratiska minoritetsregeringens nya ekonomiska politik, som ju hade udden riktad mot själva grundprinciperna för de borgerligas liberala marknadslära på grund av socialdemokraternas framgångsrika kohandelsstrategi.536

Att välja sina strider Ett annat motiv, så gott som något, för att bibehålla konsensus i den lokala demo-kratin är att det i många fall kan vara viktigare att stå enade och starka i vissa kritiska situationer när oenighet riskerar att leda till splittring och försvagning. Det är i detta perspektiv man bör tolka partiernas agerande i de så kallade regnbågs-kommunerna.537 Partier som är medvetna om att de står långt ifrån varandra går här samman för att bekämpa en gemensam fiende, ofta det sedan länge dominer-ande partiet eller främlingsfientliga pariapartier, eller för att slåss tillsammans mot utflyttning, ekonomiska katastrofer och kommunens befarade undergång.

I mindre skala är samma strategier tillämpliga i kulturnämndernas verklig-het. Jag har tidigare beskrivit hur kultursektorns intressen ibland upplevs stå i konflikt med andra sektorers intressen och med kommunledningens version av ”allmänintresse”.538 Att man går samman över partigränserna i egenskaper av förkämpar för kulturen kräver att man gräver ner stridsyxorna i de nämnd-interna konflikterna.

Det är svårt att utifrån demokratiteoretiska grunder klandra strategier för att undvika vissa konflikter för att satsa på de verkligt betydelsefulla striderna. Samtidigt skall man vara medveten om vad man förlorar. De demokratiska för-luster som uppstår när medborgarna i realiteten mister möjligheten att förutse, och utkräva ansvar för, sina förtroendevaldas politik på en mängd områden får inte underskattas.

Deliberera mera En ytterligare möjlig grund för att konsensus kan ses som legitimt i en politisk för-samling utgår från idealet om det goda samtalet – den deliberativa demokratin.539 Bakom detta demokratiteoretiska ideal, som för övrigt via Demokratiutredningen fått närmast officiell status i Sverige,540 finns en önskan om att komma till rätta

536 Leif Lewin (1992) kap 5 537 Se avsnittet När det ideologiska medvetandet försvinner s4ff 538 Se avsnittet Nämndens betydelse s230ff 539 Se bl a Jon Elster (1998), Stephen Macedo (1999), jfr Benjamin R Barber (1984) om ”stark demokrati” 540 SOU (2000:1) s23

246

både med den liberala och den kommunitaristiska demokratins brister. Enligt sina förespråkare ger samtalsdemokratin, rätt tillämpad, inte bara det bästa möjliga underlaget för politiska beslut utan stärker även samtalsdeltagarnas självbilder och ger dem politiskt självförtroende.541

En av den deliberativa skolans förgrundsgestalter är Jürgen Habermas,542 och i enlighet med hans teorier om kommunikativt handlande och ideala talsituationer har de korrekta procedurella förutsättningarna för politiska samtal stor betyd-else. Seyla Benhabib har beskrivit den procedurella deliberationens fördelar när det gäller att hantera intressekonflikter:

Procedures can be regarded as methods for articulating, sifting through, and weighing conflicting interests. The more conflicts of interests there are the more it is important to have procedural solutions of conflict adjudication though which parties whose interests are negatively affected can find recourse to other methods of the articulation and representation of their grievances. Proceduralist models of democracy allow the articulation of conflicts of interests under conditions of social cooperation mutually acceptable to all.543

Tanken är att om alla störningar kan avlägsnas från ett samtal så uppnås största möjliga förståelse mellan dem som samtalar. Annika Theodorsson har samman-fattat de krav som kan ställas på individer i en diskussion för att villkoren för det deliberativa samtalet skall uppfyllas i en konkret samtalssituation:

Vad har de som deltar rätt att förvänta sig?

Att alla har lika stor rätt att introducera påståenden, komma med frågor och tolkningar och ifrågasätta vad andra säger Att alla har lika stor rätt att bli lyssnade på

Vilka skyldigheter har de som deltar?

Att lyssna när andra pratar och att göra det med föresatsen att förstå det som sägs Att ta till sig de påståenden de andra kommer med Att vara uppriktiga och ärliga med sina åsikter och önskemål Att ta ett ansvar för att samtalet fortskrider 544

Att behandla sina samtalspartners med respekt och se dem jämlikar och med-människor är ideal som inte är svåra att ställa upp på. De ligger på sätt och vis närvarande i demokratins väsen.545 Men att samtala utan störningar är lättare sagt än gjort. I realiteten innebär det att de samtalande måste lyfta sig över sina egen-intressen och upphäva inbördes maktrelationer.

I den deliberativa demokratin är enighet visserligen inte något mål i sig, men det ligger implicit i teorin om det goda samtalet att alla deltagare bör vara så öpp-na och lyhörda för varandras synpunkter att man är beredd att överge sina egna åsikter. I en samtalssituation utan maktrelationer ”vinner” det bästa argumentet.

Två problem gör emellertid deliberationen problematisk i en representativ demokrati. För det första är förutsättningarna att skapa en ideal samtalssituation mycket svåra, kanske i praktiken orealistiska. Maktrelationer mellan människor är inte alltid lätta att se och ännu svårare att upphäva. I synnerhet gäller detta i

541 Vilket bl a Annika Theodorsson (2003) visat. 542 Se bl a Erik Oddvar Eriksen och Jarle Weigård (2000) 543 Seyla Benhabib (1996) s73 544 Annika Theodorsson (2003) s33 545 Jfr Robert A Dahl (2000) kap4

247

en församling där deltagarna mer eller mindre är tillsatta för att de representerar olika samhällsintressen.

För det andra är politikerna valda på ett visst program och låter man sig övertalas till att inta en annan politisk hållning än vad man angav inför valet be-rövar man samtidigt väljarna deras redan hårt beskurna proaktiva inflytande.546 Det är medborgarna som politikerna skall övertyga (eller låta sig övertygas av) – inte varandra.

Härmed inte sagt att deliberativa ideal om en upplyst och öppen debatt inte skulle gälla även på den representativa demokratins arenor. Likaså kan stränga procedurer bli en garant för att även minoritetsintressen får möjlighet att göra sig gällande. Men deliberationen uppstår inte av sig själv. Ett första nödvändigt steg om man vill upphäva, eller åtminstone mildra, maktrelationer människor emellan är att lyfta fram intressena i ljuset och försöka förstå hur de påverkar våra värder-ingar.

Vad menar han? Vem tror han att han är? Det är lätt att bli kategorisk när man är övertygad om någonting. Frågorna från avhandlingens första rader om hur det kan komma sig att en politiker kan säga sig vilja lägga ideologierna åt sidan kan faktiskt ha nyanserade svar som bygger på hur man tolkar ideologibegreppet och politikerrollen i den lokala demo-kratin. Likaså är det möjligt att förstå den av kulturpolitikerna själva upplevda enigheten på ett något annorlunda sätt, i ljuset av demokratiuppfattningar där konsensus är normen.

Men jag menar fortfarande att ingen av förklaringarna till, eller de demo-kratiteoretiska argumenten för, konsensus i den lokala demokratin som refererats ovan leder till slutsatsen att det ideologiska medvetandet skulle vara mindre väsentligt. Tvärtom, i demokratiformer där konsensus eftersträvas är medvetenheten om politikens ideologiska sidor minst lika nödvändig för att den representativa demokratin skall fungera. Och inte minst bör man vara medveten om att konsensusidealet är en ideologisk hållning i sig. Det är ett ideal som bygger på specifika metaetiska uppfattningar om etikens karaktär, om vem som är de bästa värdeuttolkarna och var etiken är giltig. Dessutom kan man se kon-sensusmålet ur ett intresseperspektiv, en strategi för att bevara det rådande:

Den moderna staten är just inriktad på att förändra spridningen av välfärd, rättigheter och resurser i samhället. Vill man hindra detta, tar man avstånd från välfärdsstatens idé. Kravet på enhällighet ger en konservativ tendens åt samarbetsdemokratin. Det är ingen överraskande slutsats. Som vi sett har samarbetsdemokratin djupa konserv-ativa rötter. Dess utopi är ”den opolitiska politiken”, förändringar förutsätts ske ”inom det beståendes ram”, samförståndslösningar är idealet. Majoritetsdemokratin uppstod som en mobilisering mot denna marknadsidyll. Majoritetsdemokratins kännemärke – den politiska striden – är inte bara en form för ansvarsutkrävande. Den ger också möjlighet att genom-föra omfördelningar i samhället.547

546 Jfr Anne Phillips (2000) s189 om införlivandet av den radikala outsidern. 547 Leif Lewin (1998)s94f

248

Ideologiska dimensioner

En övergripande målsättning med denna studie har varit att lyfta fram vikten av ideologisk medvetenhet i all politik och i synnerhet i den lokala politiken. Avhandlingens första syfte var att beskriva och analysera de ideologiska dimension-erna i den kommunala kulturpolitiken. Avsikten var att analysen både skulle ge en större förståelse för politikområdet som sådant, men även bidra med insikter om ideologins roll i politiken mer generellt. Det retoriska upplägget var att om stud-ien lyckas övertyga om att det finns förutsättningar för en politisk debatt byggd på ideologisk mångfald i ett av de minst troliga av alla fall, den kommunala kulturpolitiken, så borde det gå att åstadkomma överallt. Det är nu dags att summera studiens resultat.

Det som enligt syftet skulle studeras och analyseras var alltså ”ideologiska dimensioner” inom ett visst politikområde – den kommunala kulturpolitiken. I uppgiften ingick både att beskriva dessa dimensioner teoretiskt och att under-söka hur man förhåller sig till dessa dimensioner inom politikområdet. De lokala kulturpolitikerna identifierades som centrala idébärare och avhandlingen bygger på en enkät till alla ordinarie ledamöter i kulturansvariga nämnder i Sveriges kommuner.

Utgångspunkten har varit att man kan se ideologiska hållningar som kombinationer av värderingar och verklighetsföreställningar med olika grad av komplexitet. I kapitel 5 beskrev jag i vilken utsträckning politikerna angav sig vara anhängare till de stora klassiska ideologierna. När komplexiteten i de ideologiska positionerna, som i detta fall, är hög går det att iaktta vissa grov-huggna mönster – men nyanserna försvinner. Jag menar att detta även blir fallet om när man undersöker attityder till sammansatta och mångtydiga begrepp som frihet, rättvisa eller jämlikhet.

Jag har istället valt att försöka bena upp de ideologiska frågor som är relevanta i den kommunala kulturpolitiken i mindre och mer entydiga bestånds-delar – ideologiska dimensioner. Därmed har det varit möjligt att mer precist lokalisera var skiljelinjerna går. I den deduktivt dominerade ansats som följt av avhandlingens metodologiska upplägg, den kvantitativa idéanalysen, krävdes ett förarbete där tänkbara ideologiska dimensioner i kulturpolitiken identifier-ades på teoretisk väg.

Två sorters dimensioner I fokus för analysen står alltså ideologiska dimensioner. ”Dimension” är ett mångtydigt begrepp och kan i olika forskningssammanhang användas för att beteckna olika företeelser. Avsikten bakom att använda termen ”dimension” om de ideologiska frågor som analyserats i denna studie är, som beskrevs i kapitel 5, att det ofta kan vara mer rättvisande att tolka hållningar i dessa frågor som mer

249

eller mindre överensstämmande med idealtypiska positioner snarare än att tvångsklassificera dem som anhängare eller icke-anhängare av dessa positioner.

Men en annan vanlig betydelse hos dimensionsbegreppet i kvantitativ forskning är att använda det för att beteckna underliggande mönster i ett data-material, att besläktade variabler kan betraktas som olika aspekter av samma företeelse.548 I denna studie kan man iaktta ett antal sådana mönster som bygger på samband mellan hur politikerna svarat på frågor som teoretiskt sett skulle kunna ses som oberoende av varandra. Jag har valt att kalla dessa mönster för empiriska dimensioner i motsats till de teoretiska dimensionerna som utgör komponenter i studiens analysmodell och som står i centrum i de två följande sammanfattande avsnitten nedan. Teoretiska ideologiska dimensioner i kommunal kulturpolitik I kapitel 6 Metaetik granskades de mest grundläggande av politikernas politisk-etiska uppfattningar när frågor om värdens existens (ontologi), språkliga betyd-else (semantik) och ursprung (genealogi) togs upp. Det var tydligt att dessa komplicerade frågor var svåra att ta ställning till för kulturpolitikerna, vilket bland annat den höga andelen självmotsägande svar tyder på. Vissa slutsatser kan dock dras. Politikerna fördelar sig någorlunda jämt mellan värderealister och värdekonstruktivister, medan nihilism är en ovanligare ståndpunkt. I sem-antiken är värdenaturalismen, det vill säga att värdeomdömen kan översättas till empiriska omdömen, dominerande. Religionen verkar vara en viktig förklar-ingsfaktor i så måtto att religiösa kulturpolitiker oftare är värderealister medan icke-religiösa och högutbildade föredrar värdekonstruktivistismen.

Frågan vari det värdefulla består lyftes i kapitel 7 Värdesubstans. Här kunde bland annat konstateras att kulturpolitikerna är betydligt mer pliktetiskt än konsekvensetiskt lagda. När man skall värdera de företeelser som kulturpolitiken handlar om så är estetiken viktig. Det är möjligt att se estetik som något väsensskilt från politisk etik, men där finns också många paralleller till den traditionella värdefilosofin. Politikerna är kluvna i frågan om kulturens värden finns i konsten eller i upplevelserna av konsten, även om det senare är den vanligaste positionen. De kommunala kulturpolitikernas inställning till om finkultur skulle ha högre kvalitet än populärkultur visar sig dessutom vara helt okorrelerat med deras inställning till om kommunen borde prioritera populärkulturell verksamhet eftersom det är ”vad folk vill ha”.

Kulturpolitikerna är överlag eniga om att den lokala kulturservicen kan har instrumentella värden. De flesta anser till exempel att det är både praktiskt möjligt och ideologiskt försvarbart att använda kulturen för att locka nya innevånare och turister till kommunen. Lika positiva är man till att använda kulturen som ett verktyg att profilera kommunen och skapa en gemensam identitet. Internationella studier har visat att kulturpolitiken kan användas i mer

548 Ottar Hellevik (1996) s85

250

dolska syften som att överskyla andra politiska problem, något som de svenska kommunala kulturpolitikerna inte håller med om. Däremot kan man möjligen dra slutsatsen att eftersom det är de mest kulturaktiva politikerna som är mest entusiastiska till kulturpolitikens instrumentella funktion, så kan denna slags argumentation även ses som ett sätt att ge legitimitet åt verksamhetsområdet.

I kapitel 8 lyfts frågan för vem värdena inom kulturpolitiken är värdefulla – vem som är värdereceptor. Man kan utgå från att kommunmedborgarna är centrala i sammanhanget, men resultaten visar vissa av kulturpolitikerna inte är främmande för att förespråka icke-mänskliga värdereceptorer i form av institutioner som Kommunen, Staten, Konsten, och Traditionen, men även Gud och Naturen har sina förespråkare.

När etiska föreställningar kopplas samman med verklighetsuppfattningar bildas handlingsformulerande viljeinriktningar, det vill säga ideologier. I kapitel 9 förs några centrala verklighetsuppfattningar in, nämligen de om människans behov och handlingsfrihet. De flesta kulturpolitiker är ense om att det finns ett behov av konst och kultur som kan likställas med andra behov, av till exempel vård, skola och omsorg, vilket också troligen är en viktig förklaring till att så många anser att en välfungerande kulturservice är en medborgerlig rättighet. Politikernas syn på människans frihet undersöks mot bakgrund av det faktum att medborgarnas kulturkonsumtion varierar i olika sociala grupper. Det visar sig här att man måste skilja mellan fri vilja och handlingsutrymme. Politiker som ansluter sig till en mer atomistisk hållning, det vill säga att skillnader i kultur-konsumtion mellan människor beror på individers fria val, är också de som mest instämmer i att det finns svårpåverkbara hinder för handlingar i form av biologi, ursprung/uppfostran och mognad.

I studien definieras jämlikhet så att den som stödjer jämlikhet som politiskt ideal anser att människor har ansvar för varandras välfärd. Som ett tydligt exempel på denna problematik från kulturpolitikens värld används frågan om kulturservicen i högre grad skall finansieras genom avgifter, och att brukarna därmed får ta ett större ansvar för sina egen konsumtion (vilket en minoritet av politikerna instämmer i) eller om kulturen bör skattefinansieras.

Jag argumenterar också för att inställningen till människans handlingsfri-het och jämlikhet skulle kunna utgöra grunden för en klassificering av rättvise-teoretiska positioner. Av ett stöd för jämlikhetstanken, att vi har ett ansvar för våra medmänniskor, följer synen att samhällets resurser skall fördelas efter behov. Ju större man tror att människors handlingsfrihet är, desto större är också vårt ansvar för våra egna handlingar. Ju större handlingsfriheten är desto mer kan ett förtjänstekriterium för rättvisa rättfärdigas. Hos kulturpolitikerna finns ett starkt samband mellan inställning till jämlikhet och handlingsfrihet som följer den traditionella höger/vänsterdimensionen och därmed ansluter till det svenska partisystemet.

Frågorna om vem som bäst kan tolka vad som är rätt och fel, och var olika etiker är giltiga, behandlas i kapitel 10. I den pågående tvisten mellan liberaler

251

och kommunitarister ställer sig de flesta kommunala kulturpolitiker på den kommunitaristiska sidan, åtminstone vad gäller vad som är värdefullt i konst och kultur. De allra flesta menar att politikområdet bör styras demokratiskt snarare än av experter. Spänningarna i frågan om värdeuttolkning verkar istället gälla graden av elitism inom ramen för demokratin, det vill säga om det är valda politiker eller brukare och skattebetalare som bör ha mest att säga till om.

Kapitel 11 tar slutligen upp frågan om politikens och det offentligas räck-vidd, en fråga som gäller både hur stor den offentliga kulturservicen bör vara (vilket nära knyter an till höger/vänster- och jämlikhetsdimensionen) och hur långt in i privatmoralen politiken bör gå när det gäller att styra vilka kulturform-er medborgarna bör välja (paternalism). Uppslutningen kring att kommunerna bör ha en substantiell kulturservice är stor men gradskillnaderna har ett starkt samband med inställningen till marknadsliberalismen och alternativa finansier-ingsformer som sponsring. Politikernas vilja att upplysa medborgarna stiger med deras egen uppfattning om hur kunniga de är när det gäller kulturpolitik.

Relationerna mellan de teoretiska dimensionerna Relationerna mellan de teoretiska dimensionerna har inte varit något centralt tema i avhandlingen. Men som framgick av analysmodellen (Figur 10 s71) och upplägget i Del II så är de ingalunda oberoende av varandra. Frågor på en mer grundläggande metaetisk nivå är teoretiskt avgörande för värdefilosofiska ställningstaganden, som i sin tur bestämmer vilka kulturformer och vilka värdereceptorer som skall gynnas och så vidare.

En följd av den deduktivt dominerade ansatsen är att de politisk-filosofiska teorier som legat till grund för analysmodellen inte kunnat justeras i efterhand. Det är också svårt att uttala sig om hur väl enkätfrågorna lyckats operation-alisera de teoretiska frågeställningar som jag önskat och i vilken grad de svarande kulturpolitikerna förstått frågornas innebörd. Delvis motsägelsefulla uppfattningar och svaga kopplingar mellan ideologiska hållningar å den ena sidan, och personegenskaper, parti och politisk organisation å den andra, skulle kunna tolkas som följder av dessa problem. Men i Figur 60 nedan, som skall ses som en pendang till analysmodellen i Figur 10, så ser vi att kommunpolitikerna inte uppfattar de ideologiska dimensionerna som teoretiska abstraktioner fri-kopplade ifrån varandra. I figuren får tolv frågor (10 enkätfrågor och 2 index av frågor) representera några av de ideologiska dimensioner som tidigare analys-erats i avhandlingen. Figuren skall läsas från centrum, där de värdeontologiska positionerna utgör kärnan, och utåt i pilarnas riktning. Pilarna representerar en teoretisk kausalitet om hur sambanden borde hänga samman i enlighet med tankesättet bakom analysmodell. Detta skall inte förväxlas med reell kausalitet ifråga om hur uppfattningar kommer till, det vill säga psykologiska processer med mera, där orsakssambanden mycket väl kan gå åt andra hållet.

252

Figur 60: Hur de ideologiska dimensionerna hänger samman

,16

Värdenas ursprung: Politiken bör bygga på värdeprinciper från kristendomen (,11)

,26 -,11 -,11 -,20

,09 -,12

Människo-syn

,06

Kognitiv-ism (,02)

Metaetik

,13 Realism

,06 Konstruktivism ,09

,08 Nihilism -,10

,39 ,06 -,05 ,07

Kom

munitarism

: Politiken bör följa de etiska principer som

av tradition finns i samhället (,08) Finkultur högre kvalitet (,11) -,05

Jämlikhet – ansvar för andras

välfärd (,11)

,06 ,38 ,14 Politikens uppgift och riktning -,15 ,14

Handlingsfrihet – ansvar för

egna handlingar

Paternalism – upplys-ningsansvar (,17)

-,04 Prioritera annat än kultur (,14)

-,50

Behov av kultur

,10 -,04 -,05 ,28 -,17 ,12

Det offentligas räckvidd i kulturpolitiken (,39) Index av inställning till 1) kultur som offentlig uppgift, 2) offentliga eller privata bibliotek, samt

3) bidrag till icke-offentliga kulturproducenter

Kommentar: Figuren illustrerar hur kulturpolitikernas inställning i de olika ideologiska dim-ensionerna hänger samman. Tanken är att illustrera hur mer grundläggande etiska och ideolog-iska uppfattningar påverkar de mer komplexa och praktiskt inriktande (jämför Figur 10 s71).

Figurens boxar representerar 12 frågor (10 enkätfrågor, 2 index) som tidigare presenterats i av-handlingen och som avser att operationalisera kulturpolitikernas positioner i lika många ideo-logiska dimensioner. Siffrorna är effekter, det vill säga regressionskoefficienter, som erhålls vid multipla regressioner. Varje effektsiffra står i anslutning till en pil (vars tjocklek korresponderar exakt till effektens storlek). Pilarna indikerar att de boxar som de utgått ifrån utgjort oberoende variabler i en multivariat analys där den box de pekar på var den oberoende variabeln. Grå pil-ar visar att utgångsboxen utgjort en oberoende variabel som inte visat sig vara signifikant i regressionsanalysen. I alla boxar vars frågor utgjort oberoende variabler i en analys anges den förklarade variansen (R2j) av regressionen. Alla frågor är sexgradiga varför alla effekterna är jämförbara. Undantaget är rutan ”Prioritera annat än kultur” som bygger på ett sjugradigt index. De frågor som ligger till grund för figurens positioner är:

Ideologisk dimension Se fullständiga frågeformuleringar

Värdeontologi: Realism, Konstruktivism, Nihilism Tabell 9 s74 Värdeepistemologi: Kognititvism (kunskap om bra kultur) Tabell 28 s141

Värdegenealogi: Teokonstruktivism (kristna värden) Tabell 6 s57, jämför Tabell 11 s79

Värdesubstans: Finkultur högre kvalitet Tabell 15 s93

Värdejurisdiktion: Kommunitarism (traditionalism) Tabell 31 s150

Värdereceptor: Jämlikhet – ansvar för andras välfärd Tabell 23 s126 (fr 2, omvända tecken)

Människosyn: Handlingsfrihet (atomism), Behov av kultur Tabell 20 s116 och Tabell 19 s110 fr3

Politikens riktning: Prioritering av annat än kultur (index) Tabell 27 s138 (sista raden) Paternalism: Kommunen har ett upplysningsansvar Tabell 38 s167

Det offentligas och politikens räckvidd (index: höga värden = stöd till stor räckvidd)

Figur 34 s12

253

På det metaetiska planet ser vi att de värdeontologiska hållningarna konstruktivism (att värden är konstruktioner av människor) och nihilism ( att de inte finns) har negativa effekter på om man har en värdegenealogisk uppfattning om Gud som värdekälla, medan realismen (det vill säga att värden kan ha objektiv existens) inverkar positivt. Realismen och uppfattningen att politiken bör bygga på kristna värden är också viktiga förutsättningar när politikerna tar ställning till den värdejurisdiktiva frågan om politiken bör bygga på etiska principer som av tradition finns i det samhälle som politiken skall utövas i (kommunitarism). Om man anser att värdena ges av Gud och/eller av traditionen är det något enklare att instämma i att man kan ha kunskap om vad som är bra kultur (kognitivism).

Dimensionerna som handlar om vad som är värdefullt i kulturen (värde-substans) representeras i figuren av frågan om finkultur har högre kvalitet än populärkultur. Denna åsikt är det mer sannolikt att finna bland politiker som är värderealister än bland konstruktivister, men framförallt är hållningen till värde-epistemologi central. Tron att man kan ha kunskap om vad som är bra kultur är en viktig förutsättning för att man skall kunna påstå att en kulturform har högre kvalitet än en annan. Värdekognitivism, kommunitarism/traditionalism och en övertygelse om finkulturens företräden är alla viktiga förklaringar till hur paternalistiska politikerna är när de svarar på frågan om kommunen har ett upplysningsansvar inför medborgarna.

Till höger i figuren finns två boxar vars dubbelstreckade kantlinjer symbol-iserar att de är av en annan karaktär än de övriga. Dessa representerar två av de grundläggande verklighetsuppfattningarna som tidigare tagits upp i avhandl-ingen, nämligen de om människans handlingsfrihet och behov. Om man tror att det finns ett behov av konst och kultur är man mer benägen att prioritera kultur-service i förhållande till andra kommunala verksamheter och man menar också att politiken och det offentliga rent kvantitetsmässigt bör vara större på kul-turens område. Politiker som anser att människors handlingsfrihet i kulturkon-sumtionen är stor, och därmed att vårt ansvar för egna handlingar på detta om-råde är omfattande, anser däremot oftare att andra verksamheter bör prioriteras före kulturservice och att politikens räckvidd på det hela taget bör vara mindre.

De som vill hämta politikens principer från kristendomen och traditionen är i allmänhet inga vänner av jämlikhet som ideal. Om man hyllar jämlikheten innebär det, med min definition, att man anser att människor har ett ansvar för varandras välfärd. Jämlikheten är därför helt följdriktigt den tyngsta faktorn som, tillsammans med om man uppfattar kultur som ett behov och den mänskliga handlingsfriheten som begränsad på kulturens område, gör att man är positiv till en omfattande offentlig kulturservice.

Sambanden mellan de ideologiska dimensionerna står sig överlag, men om man kontrollerar för personegenskaper och partitillhörighet minskar effekterna i allmänhet något.

Jag har tidigare hävdat att man kan se ideologiska hållningar som – i var-ierande grad – produkter av intressen och/eller normerna i det samhälle och de

254

kretsar man har växt upp och lever i. Mot bakgrund av det skulle det vara lätt att dra slutsatsen att de många ideologiska frågeställningar som uppvisar mycket måttfulla samband med politikernas sociala tillhörighet och partimed-lemskap skulle vara mer godtyckliga än andra. Men jag menar att man även kan säga att värderingar kan vara mer eller mindre grundade i ren ideologisk övertygelse. Också mer djuplodande och svårgripbara frågor, som till exempel de metaetiska, uppvisar bland de kommunala kulturpolitikerna systematiska och meningsfulla samband med hållningar på andra dimensioner.

Slutsatsen av detta resonemang är att analysmodellen, som uppstod före undersökningen som ren tankekonstruktion, kan sägas ha bestått provet som mötet med det empiriska materialet innebar. Även om säkert en hel del går att justera och förbättra tror jag att modellen skulle kunna vara tillämplig även på andra politikområden.

Empiriska ideologiska dimensioner Eftersom det är de teoretiska dimensionerna som stått i fokus för avhandlingens analyser har de empiriska dito hamnat i bakgrunden. Inte desto mindre har deras existens anas vid ett antal tillfällen. Jag har valt att avsluta denna sammanfattande redogörelse rörande de ideologiska dimensionerna i kommunal kulturpolitik med att lyfta fram de empiriska dimensioner som framskymtat i studiens analyser.

Man kan upptäcka empiriska dimensioner på ett flertal sätt. Man kan till exempel ana dem i enkla bivariata samband mellan två frågor som inte nöd-vändigtvis borde vara avhängiga av varandra ur ett teoretiskt perspektiv. I Figur 60 ser vi att pilarna är tjockare i figurens hörga respektive vänstra del vilket indikerar att här finns systematiska relationer mellan grupper av frågor.

Det finns även en rad statistiska tekniker som hjälper till att vaska fram underliggande mönster i datamaterialet, till exempel faktoranalys och multi-dimensionella skalanalyser. Problemet med dessa är att de är helt beroende av vilka variabler som väljs ut för att ingå i analysen. Någon helt rättvisande bild av vilka empiriska dimensioner som är viktigast i en undersökning av denna typ är därför svårt att ge. Efter ett flertal sådana explorativa analyser har jag dock kommit fram till att det finns tre ideologiska stråk som ständigt återkommer i varierande former, och som förtjänar att lyftas fram. Dessa illustreras i Figur 61.

Den avgjort mest framträdande empiriska dimensionen i undersökningen är den som traditionellt brukar omnämnas i termer av höger och vänster. I kapitel 11 gjorde jag ett försök att teoretiskt avgränsa innebörden i höger och vänster som inställningar till politikens räckvidd grundad på en uppfattning om jämlikhet. Men även om det finns goda skäl att anta att denna aspekt utgör en kärnpunkt i den empiriska höger/vänsterdimensionen så är det många fler fakt-orer som spelar in. Den kanske rimligaste tolkningen av den empiriska höger/-vänsterdimensionen att den speglar ett allmänt ställningstagande till socialismen som politisk ideologi, där avvikelser i en mer liberal (och i viss mån konservativ) riktning drar åt höger. Enligt socialismen är människors handlingsfrihet relativt

255

begränsad och betingad av klassamhällets effekter. Liberaler tillmäter människor däremot en större grad av ansvar för egna handlingar och mindre ansvar för andras välfärd, vilket resulterar i en större tilltro till marknaden och vinst-intresset och förespråkandet av en mindre offentlig servicesektor.

I kapitel 11 gjorde jag även en distinktion mellan två aspekter av politikens och det offentligas räckvidd som ansluter till höger/vänster, dels den om offent-ligas storlek i förhållande till den privata sektorn, dels den om hur djupt in i det privata politiken skall sträcka sig, det vill säga graden av paternalism. På kulturpolitikens område handlar det alltså å ena sidan om hur omfattande den kommunala kulturservicen bör vara, och å den andra om i vilken grad politiken skall avgöra vilka kulturformer som medborgarna bör konsumera.

Figur 61: Empiriska dimensioner i kommunal kulturpolitik

,29

Kognitivism Der är möjligt att ha kunskap om vad som är

bra kultur ,48

Värdesubstans: Finkultur har

högre kvalitet än populärkultur

ELITISM INDIVIDUALISM

Man kan utbilda sig i att upplev konst och kultur

,23

,26 ,29

Paternalism: Kommunen har ett upp-

lysningsansvar

,34 ,27 ,47

Det finns ett

behov av konst och

kultur

,39

Belöna kvalitet vid bidrags- fördelning

Välfungerande kulturservice = medborgerlig rättighet

KULTUR-VÄNLIGHET

Satsa mer på kultur

,46 -,34 -,18

,20

,34

(O)jämlikhet: Avgifter bra –

betala egen konsumtion

,50

Inga bidrag

till icke- offentliga

kulturprod-ucenter

Atomism: skill-nader i kulturkon-

sumtion beror på preferenser

HÖGER VÄNSTER

Det offentligas storlek: Privata bibliotek fung-erar bättre

,40

-23 Klass = frihets-hinder i kultur-konsumtionen

-,34

Kommentar: Figuren illustrerar tre av de viktigaste empiriska ideologiska dimensionerna i und-ersökningen, skildrade som skuggade fält omgivna av en ring av fyra variabler som repres-enterar kärnfrågorna i dimensionen. Alla siffror i figuren är korrelationer (Pearsons r) mellan politikernas svar på dessa frågor. De tre dimensionerna har dessutom knytningar till varandra vars teoretiska innebörd förklaras i texten och som i figuren namnges med kapitäler men utan skuggade fält. Se Tabell 68 s312 för korrelationer mellan alla ingående variabler.

KULTUR SOM VÄLFÄRD

KULTUR SOM OFFENTLIG UPPGIFT

PR

OC

ED

UR

EL

L R

ÄT

TV

ISA

256

Sambandet mellan politikernas hållningar i jämlikhetsfrågan och i paternalism-frågan (om kommunen bör ha ett upplysningsansvar) är svagt. Däremot har paternalistiska åsikter klara kopplingar till värdeepistemologi och värdesub-stans. Om man tror att man kan ha kunskap om vad som är bra kultur, att det är finkulturen som är den bästa kulturformen, samt att det är möjligt att utbilda sig i att uppleva kultur, så faller det sig ganska naturligt att man också anser att kommunen har ett upplysningsansvar att inför medborgarna meddela sig om detta. Nära knutet till denna elitism/individualism-dimension ligger också frågan om värdeuttolkning och i vilken grad man sätter tilltro till experter.

Även om höger/vänster och elitism/individualism är relativt oberoende av varandra så finns det två överbryggande faktorer. Det är dels inställning till den version av den procedurella rättvisan som innebär att det offentligas resurs-er skall omfördelas till kulturproducenter efter prestation mätt som produktens, det vill säga kulturens, kvalitet. Denna inställning förutsätter både en mer atom-istisk människosyn – det vill säga i det här fallet att kulturproducenterna ”kan om de vill”, och en värdesubstantiell – att det finns en kvalitetsnorm att tillgå om vad som är bra kultur.

Men framför allt finns det en sammanknytning mellan de två tyngsta empiriska dimensionerna höger/vänster och elitism/individualism som går via en tredje dimension, den som bygger på hur välvilligt inställd man är till kulturen som sådan. Jag har kallat denna dimension för kulturvänlighet. För att få positiva värden på denna dimension krävs att man anser att det finns ett behov av konst och kultur som kan jämställas med andra välfärdsbehov och att kultur därmed bör vara en offentlig uppgift, ja till och med en medborgerlig rättighet, som skall prioriteras i förhållande till andra verksamhetsområden.

Det band som finns mellan kulturvänlighet och vänsteråsikter handlar därmed om inställningen till kultur som en offentlig uppgift, ett legitimt politik-område. De som står till höger och är mer restriktiva när det gäller det offent-ligas storlek, är däremot mer skeptiska till att inkludera kulturservicen bland kommunens verksamheter, även om man skulle ha en allmänt positiv inställning till kultur som fenomen.

Det finns även ett samband mellan kulturvänlighet och elitism som grundar sig i synen på kulturens karaktär som en välfärdsfråga, en uppfattning som har uppenbara likheter med inställningen till traditionella välfärdsverksam-heter. Om kultur är ett behov och en rättighet som dessutom är något man kan utbildas i att tillgodogöra sig, så är hållningen att kommunen bör upplysa med-borgarna om vad som är bra kultur en direkt parallell till synen på offentliga uppgifter som uppfostran, utbildning och omsorg.

257

Ideologin och demokratins former

Avhandlingens andra syfte var att öka kunskapen om vad den representativa demokratins former betyder för sammansättningen av de förtroendevaldas ideologiska hållningar. De formaspekter som identifierades i kapitel 4 som de mest väsentliga i detta avseende för det undersökta politikområdet, den kommunala kultur-politiken, var den politiska organisationen – det vill säga den kulturansvariga nämnden, partisystemet och rekryteringsprocessen.

Figur 62: Empiriska dimensioner: betydelsen av nämndorganisation och parti

+ ELITIST -- INDIVIDUALIST - + fp kd mp m s c v -

Kultur- dominerad

KULTUR = VÄLFÄRD + fp mp kd s v c m -

+ nämnd

+

+

KULTURVÄNLIGHET + mp v fp s c kd m -

PR

OC

EDU

RELL

RÄ

TTVISA

+ fp m kd c m

p v s -

KULTUR = EN OFFENTLIG UPPGIFT

+v mp s fp c kd m -

+ VÄNSTER – HÖGER - + v s mp c fp kd m –

Kommentar: Figuren skall ses som en förenklad framställning av Figur 61, med de tre empiriska dimensionerna som beskrevs i föregående avsnitt markerade med skuggade fält och ”brygg-orna” dem emellan med streckade linjer. I denna figur anges på vilka områden som nämnd-organisation, mätt som kulturens andel av nämndens arbete, inverkar positivt (jfr Tabell 50 s236). I figuren anges även partiernas relationer i respektive dimension, grundad på rangsum-mor av partiföreträdarnas medelvärden i de fyra frågor som konstituerar respektive dimension och brygga enligt Figur 61 (där några frågor fick omvända värden). Undantaget är frågan om procedurell rättvisa där endast partiernas resultat till den enda exempelfrågan frågan redovisas.

Kulturknuttar och förkämpar Frågan har den kulturansvariga nämndens organisation betydelse för vilka ideologiska hållningar dess politiker har, och i så fall hur? var temat i det föregående kapitlet (av-snittet Nämndens betydelse s230ff) där det beskrevs hur sektorsintresset växer med kulturens andel av nämndens arbete, en effekt som åstadkoms både genom att de på förhand kulturintresserade oftare rekryteras till mer renodlade kulturnämnder och att de mindre kulturaktiva intar rollen som förkämpar för sin verksamhet.

Om man ser det hela i termer av de empiriska dimensioner som identifier-ades i det förra avsnittet så är svaret på frågan att förutom de symboliska och praktiska implikationer som valet av nämndtyp kan medföra så påverkar organ-isationen i första hand förekomsten av kulturvänliga hållningar bland nämnd-ledamöterna. Ledamöter i kulturdominerade nämnder är också oftare anhängare av att kultur är en offentlig uppgift och bör betraktas som en välfärdsfråga.

258

Partierna som sorteringsverktyg i kulturpolitiken Det är kring värderingsfrågor som har ett tydligt samband med parti som väljare i den partidominerade representativa demokratin har en rimlig chans att ta ställning mellan kandidaternas alternativ och utkräva ansvar. Frågan som ställdes i kapitel 4 var därför i vilken mån partisystemet fångar de ideologiska dimens-ioner som finns i kommunal kulturpolitik.

Svaret är att i frågor som har en anknytning till den empiriska dimensionen höger/vänster så fungerar partierna någorlunda väl som sorteringsverktyg för väljarna. Partierna radar i dessa frågor upp sig så som vi är vana att se dem i den nationella politiken med Vänsterpartiet och Moderaterna på var sin flank, Centern ganska precis mittemellan, Socialdemokraterna till vänster om mitten och Folk-partiet och Kristdemokraterna till höger. Miljöpartiet hör helt klart hemma till vänster, förmodligen i större utsträckning än vad partiets egna företrädare tror.

Även i frågor om kulturen som en legitim offentlig uppgift fångar partier-na de strömningar som finns. Förhållandena mellan partierna liknar de i höger/-vänsterdimensionen, men vi noterar att Miljöpartiet och Folkpartiet är något mer positiva (och Centern och Socialdemokraterna något mer negativa), relativt sett, än om höger/vänstertänkandet fått styra rakt av. Detta får sin förklaring i dimensionen som bygger på politikerns inställning till kultur, där miljöpartister och folkpartister tillsammans med vänsterpartisterna är de klart mest ”kultur-vänliga” partiföreträdarna. Men då skall kraftfullt understrykas att i frågorna som handlar om ifall kultur är ett behov och om det skall satsas mer på kultur-verksamheten i kommunen så är partiernas sorteringsfunktion avsevärt sämre.

Riktigt dåligt klarar partisystemet att spegla de konfliktlinjer som finns bland politikerna i den empiriska dimensionen elitism/individualism och fråg-orna om kultur som välfärd. Folkpartister och kristdemokrater vetter i högre ut-sträckning åt det elitistiska hållet och vänsterpartister åt det individualistiska, men skillnaderna är små och i de övriga partierna är åsiktsspridningen stor. Moderater är exempelvis, tillsammans med folkpartister, de som oftast anser att finkultur har högre kvalitet än populärkultur, men samtidigt är man, tillsammans med vänsterpartisterna, de som mest tar avstånd från att kommunen skulle ha ett upplysningsansvar. Liknande mönster har tidigare tolkats som ett utslag av ett opportunistiskt tänkande (jfr Figur 57 s229).

Betydelsen av social tillhörighet och kunskap i rekryteringsprocessen Vi har i avhandlingen sett att många av de ideologiska frågor som är nära förknippade med parti också har ett starkt samband med idébärarnas (subjekt-iva) klasstillhörighet och, i vissa fall, deras religiositet. Med hjälp av god kun-skap om valkandidaters status vad gäller dessa egenskaper skulle väljarna kunna utse politiska församlingar som i viss mån påminner om dagens, även om partierna inte fanns. Om man begär av ledamöterna i de kulturansvariga nämnderna att de skall vara varma förkämpar för kulturverksamheten så är det

259

exempelvis lika effektivt att vid rekryteringen aktivt söka kulturaktiva kandidat-er som att isolera kulturen organisatoriskt i en separat kulturnämnd.

Påvisade samband mellan personegenskaper och ideologiska hållningar hjälper väljaren att i det begränsade personvalet påverka sammansättingen av de förtroendevaldas värderingar på marginalen genom det begränsade person-valet, men framför allt har de betydelse vid partiernas rekryterings- och nomin-eringsprocesser. För att belysa vilken roll det får om man i rekryteringsprocessen fokuserar på olika egenskaper ställdes i kapitel fyra frågan: Vilken betydelse har de kommunala kulturpolitikernas sociala tillhörighet för vilka värderingar de har? Svaret på denna fråga var temat i kapitel 12.

Slutsatsen var att intresset väger tungt i vissa politiska frågor som rör för-delar och nackdelar för den enskilde eller den sociala grupp man tillhör. En del värderingar går att knyta till normer som funnits i olika gruppers uppväxt och umgängeskrets snarare än det snöda egenintresset.

Sedan finns det områden där de variabler som använts för att beskriva politikernas egenskaper inte verkar ha någon betydelse alls för vilka värderingar man har. Ett exempel är den estetisk-teoretiska hållningen att de egna intrycken är viktigast när värdet av ett konstverk bestäms (se Tabell 14 s91). En knapp hundradel av variationen i politikernas inställning i denna fråga kan förklaras av deras personegenskaper. Men det finns ändå tecken på att uppfattningen ingår i en empirisk estetisk ideologidimension där även hantverksskicklighet hyllas medan till exempel konstexperters uppfattningar bemöts med skepsis. En möjlig tolkning var att detta skulle kunna ses som ett uttryck för en mindre auktoritets-betonad estetisk hållning som är mer gripbar för en lekman på konstens område. Fallet med den egna smakens roll i estetiken är därmed ett typexempel på en värderingskomponent som ingår i en idégrundad empirisk ideologidimension men som måste klassas som oberoende av såväl social tillhörighet som parti.549

Politikernas kulturkonsumtion har använts som mått på deras kännedom om sitt ansvarsområde, och effekterna av deras kulturaktivitet skall ses som svar på frågan: Vilken betydelse har kulturpolitikernas kunskaper och erfarenheter från kultur-området för deras ideologiska hållningar? Om vi avslutningsvis skall säga något om hur politikernas egenskaper påverkar deras positioner i de empiriska dimensioner som identifierats tidigare i detta kapitel så kan vi konstatera att den enskilda egen-skap som får störst betydelse är just kulturaktiviteten. Det är lätt att förstå, både från ett intresse- och erfarenhetsperspektiv, att politiker som är kulturaktiva privat också oftare uppträder som sektorsförkämpar och kulturvänner. Men kulturaktiva politiker är också på samma gång mer dragna åt en vänsterradikal och en mer elitistisk riktning. Det är möjligt att en del av detta resultat skall förstås mindre som konsekvenser av politikernas intressen och kunskaper om sitt ansvarsområde än som följder av de specifika effekter som just konstkonsumtion har.

549 Sambanden mellan parti och inställningen till egna omedelbara intryck som estetisk bedömningsgrund är knappt mätbart.

260

Effekterna av utbildning och kön liknar delvis de som kulturaktivitet har, vilket framgår av Figur 63. Högutbildade och kvinnor är mer kulturvänliga, mer vänster och mer övertygade om att kulturen är något som det offentliga bör syssla med. Däremot spelar utbildning och kön mindre roll för inställningen till elitismen.

Figur 63: Empiriska ideologiska dimensioner: betydelsen politikernas per-sonegenskaper

Äldre, högre klass nu och förr, ej arbetare, kultur-

aktiv, religiös

ELITIST

KULTUR = VÄLFÄRD

KULTUR- VÄNLIG

Kulturaktiv, hög-utbildad, lägre klass idag, äldre, kvinna

Äldre, man Högre klass nu och förr, ej arbetare, högutbildad religiös

PR

OC

EDU

RELL

RÄ

TTVISA

KULTUR = EN OFFENTLIG

UPPGIFT

VÄNSTER

Lägre klass

nu och förr, arbetare, kulturaktiv, ej religiös,

kvinna högutbildad

Kommentar: Figuren är, liksom Figur 62, framställning av Figur 61, där de tre empiriska dim-ensionerna som beskrevs i föregående avsnitt markerats med skuggade fält och ”bryggorna” dem emellan med streckade linjer. I denna figur anges dessutom vilka av personegenskaperna som inverkar positivt på politikernas hållningar i de aktuella dimensionerna. Urvalet har gått till så att de personegenskaper som haft signifikanta effekter på minst två av de fyra frågor som konstituerar respektive dimension och brygga enligt Figur 61 (där några frågor fick omvända värden). Undantaget är frågan om procedurell rättvisa där endast resultat till den enda ex-empelfrågan frågan redovisas. Egenskaperna är inte rangordnade. Klass och religion hänger, som redan nämnts, nära samman med partimed-lemskap, och tillhörigheten till en högre eller lägre klass medför klara drag-ningar åt höger respektive vänster. Religiösa politiker har oftare elitistiska åsikter men de anser inte för den skull att kulturservicen bör betraktas som ett välfärdsprojekt. Ålder, slutligen, är den allra viktigaste egenskapen som hjälper till att förklara hur elitistiska politikerna är. Äldre politiker är också mer kultur-vänliga än sina yngre kollegor.

I kapitel 13 diskuterades betydelsen av politikernas sociala tillhörighet i relation till partisystemets förmåga att fånga åsiktsvariationen i de ideologiska

Lägre klass förr och idag, kulturaktiv, ej religiös, kvinna, högutbildad

Kulturaktiv, ej religiös, äldre

261

dimensionerna. I stapeldiagrammet i Figur 55 (s226) illustrerades hur stor för-klaringskraften av parti och personegenskaper, var för sig och tillsammans, var på politikernas hållningar i enskilda frågor som tidigare analyserats i avhand-lingen. Men de kanske allra mest intressanta staplarna i Figur 55 är emellertid de som inte syns, de frågor som på grund av sin låga förklaringskraft utelämnats helt och de delar av staplarna som går upp till 1,0 – det vill säga den oförklarade variansen. Endast tre frågor i enkäten uppnår en förklarad varians på över 50 procent om man tar med både personegenskaper och parti som förklarande faktorer, och ett fåtal värderingsfrågor uppnår 25 procent.

Visst kan man ifrågasätta somliga frågors validitet, och visst är variablerna undersökningens personegenskapsarsenal långtifrån heltäckande. De grovt till-yxade egenskapsvariablerna täcker bara en del av de många omständigheter som formar en människa och hennes politiska uppfattningar. Men har partiernas rekryterare, för att inte tala om väljarna, möjlighet att ställa frågor med större klarhet och skapa sig en mer mångfacetterad bild av valkandidaternas sociala egenskaper än vad avhandlingens analysmodell ger vid handen? Jag tror inte det. Figur 55 ger trots allt, mellan tummen och pekfingret, en bild av väljares och partiers möjlighet att vid val och rekryteringsprocesser förutsäga kandidaters ideologiska hållningar på kulturpolitikens område, en bild som lämnar mycket i övrigt att önska.

Intrycket som kvarstår efter genomförd studie är att föreställningen om den kommunala kulturpolitiken som enighetens bastion är felaktig. Den är del-vis ett resultat av det samförståndsideal som av hävd och vana råder i kommun-erna, där avvikande åsikter ses som förtretliga störningar. Man tar för givet att konsensus är normen och blundar för de meningsskiljaktigheter som finns. Men chimären av endräkt är troligen också ett resultat av att den liberala demokratins institutioner, jag tänker i första hand på partisystemet, inte förmår spegla den mängd ideologiska motsättningar som finns inom politikområdet kommunal kulturpolitik.

Oavsett om man stöder de konfliktbejakande ideal som ligger bakom den liberala versionen av representativ demokratin, eller kanske lutar åt andra demokratiideologier där konsensus och samförståndslösningar inte nödvändigt-vis är något negativt, så får betydelsen av ideologisk medvetenhet inte under-skattas. Det är en stor utmaning för våra demokratiska institutioner att inför framtiden finna former för att tydliggöra politikens ideologiska alternativ, på alla områden, och göra det enklare för såväl medborgare som förtroendevalda att reflekterat ta ställning mellan dem. Då ökar både förståelsen för politikens innebörd och möjligheter, och därmed medborgarnas förmåga att påverka hur morgondagens politik och offentliga förvaltning skall se ut.

262

Eftertankar Intressant enkät, hoppas det kommer en liknande om fritid

Kulturpolitiker (s), Medelpad

Efter avhandlingens breda svep över det ämne som ideologiernas roll i den lokala politiken utgör, har en rad nya frågor väckts som skulle lämpa sig väl för fördjupningar och framtida forskning. Konstens och kulturkonsumtionens effekter på människors politiska värderingar är ett sådant exempel, överensstämmelsen mellan förtroendevaldas och väljares hållningar ett annat. Det skulle också vara intressant att få gå vidare med två teman som ursprungligen var avsedda att in-gå i avhandlingen: den lokala kontextens betydelse för politikernas ideologiska hållningar, och dessa hållningars reella effekt för den faktiskt utförda politiken.

En av de centrala formaspekterna i en demokrati är avgränsningen av demos, med andra ord vilka som skall ingå i det styrande folket. På lokal nivå handlar denna fråga om var kommungränserna skall gå, och problemet aktual-iseras var gång ett förslag till en kommundelning eller sammanslagning kommer upp. Men mycket sällan problematiseras vad en sådan förändring skulle inne-bära för sammansättningen av intressen, erfarenheter och därmed ideologiska hållningar i de nya demos som föreslås. Vad skulle det till exempel innebära om kommunminister Lars-Erik Lövdéns ”idealkarta” implementerades och Sverige fick 100 färre kommuner?550 Kontexten, det vill säga egenskaper hos kommunerna och deras befolkningar på aggregerad nivå, har varit närvarande i flera av avhand-lingens kapitel men den sammanhållande analysen fick utgå på grund av tidsskäl.

I vilken grad de ideologiska hållningar som kulturpolitikerna redovisat i denna studie har relevans för den politik som faktiskt bedrivs i kommunerna är en annan spännande fråga. Att ekonomiska begränsningar och tjänstemännens stora inflytande har betydelse för om politiker förmår realisera sina ideologiska mål är en självklarhet. Kanske vore det för övrigt en idé att försöka mäta kultur-chefernas ideologiska hållningar om man vill idéanalysera den verksamhet som faktiskt utförs? Med kunskap om de många hinder som kan tänkas försvåra för de folkvalda att torgföra och förverkliga sina politiska idéer är det även en viktig uppgift för framtida forskning att försöka utröna under vilka former och villkor, och på vilka arenor, som förutsättningarna för en ökad ideologisk medvetenhet i den lokala demokratin är som störst.

I detta syfte finns det även goda skäl att gå vidare och undersöka de ideo-logiska dimensionerna på fler politikområden. Varje sektor har sina särdrag som måste förstås i ideologiska termer utifrån sina unika perspektiv. Men de grund-läggande ideologiska frågorna är desamma på alla politikområden och jag hopp-as att denna studie har kunnat bidra till en ökad förståelse till vilka dessa frågor är och hur de kan tillämpas i en kommunalpolitisk kontext.

550 KommunAktuellt ( 5 december 2002)

263

Metodologiska reflexioner Alla forskningsresultat måste tolkas och värderas mot bakgrund av de metoder som används. Jag vill därför avsluta avhandlingen med några funderingar kring den kvantitativa idéanalysens problem och förtjänster med hjälp av mina respondenter och deras kommentarer på enkätformulärets baksida. Ungefär var femte svarande hade synpunkter på enkäten och dess frågor, och det avgjort vanligaste temat bland omdömena rörde enkätens omfattning och svårighetsgrad.

Enkäten besvaras ej då ingen ersättning utgår för dess besvarande. "Tid är pengar"

Kulturpolitiker (m), Södermanland

Fullkomligt vansinnigt att fråga så många frågor. Det tog över 1 timme att svara och de flesta vill nog inte avsätta den tiden

Kulturpolitiker (s), Uppland

Tar för lång tid och är MYCKET överarbetad. Har ni verkligen inget annat för er?

Kulturpolitiker (kd), Västergötland

Tog för lång tid. jag skickar en räkning på tiden det tog mig att svara taxa = 150kr/timman ;-)

Kulturpolitiker (c), Blekinge

Jobbig och tidsödande enkät. Just nu tydligen enkätperiod. Egentligen frågar jag mig hur mycket extra arbete man skall lägga ner utan ersättning. Dags att reagera.

Kulturpolitiker (m), Dalarna

Det är mycket sannolikt att frågornas antal i kombination med de komplicerade frågeställningarna påverkade svarsfrekvensen negativt. Somliga fritidspolitikers intresse för ytterligare ideellt arbete, som de ansåg att enkätifyllandet utgjorde, var också begränsat. En följd av omfattningen, som flera politiker antytt, är att även de som tagit sig tid att fylla i hela formuläret förlorar motivation och kon-centrationsförmåga efter hand. Det vore dock för enkelt att dra slutsatsen att kortare enkäter alltid är bättre. Ett något mindre bortfall kan aldrig ersätta en teoretiskt inkomplett enkät.

Men ännu mer problematiskt än frågornas antal är validitetsfrågan. För att enkätfrågorna skall mäta de hållningar som de teoretiskt är tänkta att mäta så krävs att de är logiskt operationaliserade och att de svarande förstår innebörden i dem. Ett uppenbart validitetsproblem uppstår om de formuleringar som används kan tolkas på olika sätt. Tidigare i detta kapitel har jag tagit upp att politikernas syn på betydelsen av ideologibegreppet förmodligen är snävare än vad gängse definitioner ger vid handen. Bland kommentarerna noterades även ett antal efterlys-ningar av definitioner av vad ”kultur”, ”bra kultur” och ”fin- och populärkultur” är.

Begrepp och olika ord kan ha olika innebörd hos oss. Hade jag grunnat längre och kanske diskuterat med andra hade jag säkert svarat helt annorlunda

Kulturpolitiker (c), Småland

Pust och stön! många kluriga frågeställningar men bra att man måste reflektera över min egen inställning. Ibland svårt att veta vad som menas. vi kan ha olika definitioner av ord,

Kulturpolitiker (s), Västerbotten

Skulle vilja ha en bättre definition av fin- och populärkultur. Mycket subjektivt. Kulturpolitiker (v), Västerbotten

Min tanke med att avsiktligt använda vaga formuleringar som till exempel ”bra kultur” var att politikerna själva skulle få lägga sin egen innebörd i begreppen. Tydligare preciseringar hade sannolikt mött lika mycket kritik från dem som har

264

egna uppfattningar om begreppens innehåll. Kanske hade det varit en poäng att upplysa de svarande om detta.

Kanhända är vagheten i vissa begrepp trots allt ett mindre allvarligt problem än att vissa svarande inte förstår innebörden alls. Trots att jag ansträngt mig för att hitta formuleringar som anslöt till politikernas vardagsverksamhet, eller problemställningar som åtminstone inte borde stå främmande för dem, så var det många som anmärkte på att språkbruket var svårbegripligt, högtravande och byråkratiskt. Men meningarna var delade.

Den svåraste enkät jag någonsin svarat på. Kulturpolitiker (s), Jämtland

En bra enkät. Jag upplevde frågorna relevanta och de gick att ta ställning till.

Kulturpolitiker (s), Västerbotten

Jag är blankettpositiv i allmänhet men denna enkät var ovanligt trevlig att fylla i. Vissa frågor var lite omöjliga men det är roligt att ni försöker tränga på djupet i våra värderingar.

Kulturpolitiker (fp), Uppland

Språket något byråkratiskt. frågorna är svåra för vanliga politiker. Inte alla är högutbildade

Kulturpolitiker (m), Skåne

Varför skall man låtsas skriva så "fin" svenska så att en "medelsvensson" ibland har svårt att begripa frågan.

Kulturpolitiker (lokalt parti), Lappland

Frågorna är synnerligen professionella jämfört med andra enkäter som kommit i min hand. Gratulerar!

Kulturpolitiker (lokalt parti), Blekinge

En lärdom av detta inför framtiden är att pilotundersökningarnas vikt inte får underskattas. När man testar nya enkätfrågor gäller det att inte bara, som jag gjorde, kontrollera om de tilltänkta respondenterna säger sig förstå frågorna utan också hur de förstår dem. Men av intervjuerna hos provgruppen och kommentar-erna i enkäten framgår att svårighetsgraden i frågorna mindre ligger i formuleringar och ordval än i deras faktiska innebörd. Dessvärre är inte politikens frågor så enkla som man skulle önska.

Är det så här invecklat att vara politiker är jag glad jag hoppar av. Kulturpolitiker (kd), Västergötland

Ett standardargument mot all enkätforskning som ger sig ut för att mäta människors åsikter, är att de begränsningar som fasta svarsalternativ och avsaknaden av verbal kommunikation mellan forskare och respondent utgör. En vanlig uppfattning hos forskarkollegor som jag har presenterat projektet för, och även hos vissa av kulturpolitikerna, är att enkätmetoden inte är lämplig för att undersöka människors värderingar på den förhållandevis avancerade nivå som vi här talar om. Djupintervjuer med ett fåtal personer, där nyanser och resonemang kunde tillåtas bli tydligare, skulle därför vara att föredra.

En del frågor är logiskt svåra att svara på, så före-nklade att de väcker en mängd följdfrågor.

Kulturpolitiker (s), Dalarna

Frågor av filosofisk karaktär borde vara kvalitativt utformade! Stimulerande enkät!

Kulturpolitiker (mp), Jämtland

Många av frågorna kan endast besvaras adekvat i djupintervjuer. Komplicerade frågor – kategoriska enkla svarsalternativ. Jag kunde alltså på många ställen ha kryssat annorlunda och motiverat det.

Kulturpolitiker (m), Gästrikland

265

Dessa kritiker har givetvis poänger. För att studera en individs uppfattningar på djupet är en enkät otillräcklig. Men den är alls inte värdelös ens med denna ambition. I projektets enkät finns dryga hundra frågor som täcker en stor del av de ideologiska dimensionerna i den kommunala kulturpolitiken, och man måste genomföra en mycket lång intervju för att få en person att uttala sig om alla dessa aspekter. Och även om det är lättare att reda upp missförstånd i kommunikationen mellan forskare och respondent i en intervju kommer man ändå aldrig helt ur den problematiken.

I den kvantitativa idéanalysen är emellertid målet att se mönster i ett stort antal människors ideologiska hållningar. Brister på det individuella planet, såvida de inte är systematiska, uppvägs av tydligheten i de tendenser som kan observeras på aggregerad nivå. Nedanstående respondenter har fattat galoppen:

Jag har valt att fylla i alla svar och strunta i vet ej – mina svar bör betraktas som tendenser

Kulturpolitiker (m), Norrbotten

Svårigheter att tolka frågorna. Men det är väl svarens mångfald som kompenserar frågornas enfald. Lycka till!

Kulturpolitiker (s), Värmland

Frågorna i enkäten hade, med få undantag, fasta svarsalternativ, vilket upp-levdes som ytterligare en begränsning för några av de svarande. Ibland är man inte helt nöjd med vare sig frågans eller svarsalternativen formuleringar. Men fasta svarsalternativ är nog trots allt att föredra framför öppna, i synnerhet i kvantitativa idéanalyser. Har man många respondenter måste man ändå koda om öppna svar till mer hanterbara kategorier, och eftersom öppna svar ofta är kortfattade, och ibland svårtydda, är det en svår uppgift för forskaren att tolka dem. Därmed är risken stor att omkodade resultat av öppna frågor stämmer ännu sämre överens med respondenternas tänkesätt än när svarsalternativen varit fasta och de svarande själva fått tolka sina hållningar med hjälp av forsk-arens begreppsapparat.551

I en del av studiens analyser refereras resultat vars signifikans och förklar-ingskraft är mycket svaga. Anledningen till att dessa frågor trots allt fått kvarstå i avhandlingen är att de representerar viktiga frågeställningar ur ett teoretiskt perspektiv. Dessutom menar jag att även små, men statistiskt säkerställda, samband och effekter kan säga oss något. Med en optimistisk tolkning kan man se dem som indikationer på förhållanden som skulle framstå klarare om frågor och svarsalternativ hade varit tydligare.

Tidigare i avhandlingen har jag hävdat att man bör ha rätt att kräva en viss stringens i förtroendevaldas hållningar. Flera självreflekterande respondenter verkar dela detta ideal och gav uttryck för en oro över att man inte svarat konse-kvent på frågorna eller att man lyckats med att svara det man egentligen tyckte.

551 Jfr Howard Schuman och Stanley Presser (1981) kap3

266

Är väl medveten om att vissa svar kan stå i mot-satsställning till andra frågors svar. Har tillämpat snabb spontanitet.

Kulturpolitiker (m), Västergötland

Det är svårt att göra enkäter och lika svårt att besvara. Fyller jag i samma enkät om en vecka är det inte säkert att jag svarar lika.

Kulturpolitiker (s), Värmland

Ibland får man känslan att man ska svara en sak (som man menar) för att sedan få en ny fråga som skall sätta en på plats, att man målar in sig i ett hörn.

Kulturpolitiker (m) Västergötland

Det är svårt att svara 'rätt' på många av frågor, man måste tänka till Skulle jag tänka till ytterligare skulle säkerligen några av mina svar ändras.

Kulturpolitiker (s), Värmland

Det är gammal kunskap att i alla enkätundersökningar där de svarande upp-manas att ta ställning till ett påstående så finns en tendens att det är lite lättare att instämma än att ta avstånd.552 Det är därför troligt att i frågor där politikerna känner sig extra osäkra så är det naturligare att följa minsta motståndets lag och hålla med om ett påstående som verkar rimma väl med politiskt korrekta diskurser som man är bekant med, men inte har funderat över djupare. Inkonsekvenser i politikernas svar, inte minst på de komplicerade metaetiska frågorna, blir mot bakgrund av detta lättare att förstå. Alla de metaetiska frågorna var positivt formulerade.

Enkäten var därtill upplagd så att de metaetiska och andra grundläggande etiska frågor besvarades först, medan mer konkreta och verksamhetsnära frågor kom mot slutet. Skulle någon vilja göra en enkät av liknande typ tror jag det är ett gott råd att de mer vardagliga och praktiska frågorna placeras först och de av mer djuplodande karaktär därefter. Därmed får de svarande möjlighet att reflektera över kärnpunkterna i de egna politiska hållningarna efter det att man formulerat dem, och tagit ställning till alternativ som de är vana vid – och slippa att känna dåligt samvete över att man kryssar för alternativ som i praktiken går emot de höga ideal som man kanske trodde att man hade.

Ett av motiven bakom att låta studien fokusera på ett avgränsat politikom-råde, och de politiker som var direkt ansvariga för detta område, var att denna grupp av idébärare kunde antas vara mer insatta i områdets problemställningar och ha mer övertänkta hållningar.

Det är ju inga obekanta frågor, utan frågor som man som kulturpolitiker har med sig hela tiden Kulturpolitiker (kd), Skåne

Men en relevant fråga man måste ställa sig är om det verkligen är kulturpolitik som alla de kulturansvariga nämnderna sysslar med. Jag har redan nämnt att det är en minoritet av de svarande som angett kultur som det politikområde som man är mest engagerad i, och, om man får tro politikernas egna uppskattningar, så ägnas kulturen mindre än 50 procent av tiden i en majoritet av landet kulturan-svariga nämnder. Kanske skall en del av resultaten i studien därför förstås mot bakgrund av att många av ledamöterna i de formellt kulturansvariga nämnderna aldrig i det politiska vardagsarbetet mött de kulturpolitiska frågeställningar som tagits upp i studien. Kanske har tjänstemännen på sina håll tagit över helt?

552 Jfr Howard Schuman och Stanley Presser (1981) kap8 om agreeing-response bias.

267

Kulturfrågorna i min kommun sorterar under barn- och utbildningsnämnden men har så litet utrymme att jag inte anser mig vara kulturpolitiker

Kulturpolitiker? (s), Dalarna

Arbetet i kulturnämnden är en besvikelse. Det handlar om förvaltning. Tänker därför avgå inom kort. Frågornas art passar nog tjänstemän/förvalt-are men inte oss som vill förändra

Kulturpolitiker (fp), Skåne

Enda kommentaren är att i vår kommun styr tjänstemän helt kulturen. Kulturpolitiker (s), Lappland

I alla enkätstudier har respondenterna rätt att kräva att forskaren respekterar vedertagna etiska principer för vetenskapligt arbete. Exempelvis skall:

Alla uppgifter om identifierbara personer skall antecknas, lagras och avrapporteras på ett sådant sätt att enskilda människor ej kan identifieras av utomstående. I synnerhet gäller detta uppgifter som kan uppfattas vara etiskt känsliga.553

I studien har denna regel iakttagits noggrant, vilket även kulturpolitikerna upp-lystes om i missiven.554 Detta hindrade emellertid inta att somliga ändå kände sig utsatta för integritetskränkningar, medan andra retade sig på anonymitets-löftena och menade att förtroendevalda bör kunna stå för sina åsikter.

I små kommuner går det aldrig att vara anonym i en sådan här enkät Kulturpolitiker (s), Närke

En del av frågorna var rent ut sagt korkade. Andra onödiga och inkräktande på mitt privatliv. Jag finner den här enkäten värdelös. Tyvärr.

Kulturpolitiker (m), Småland

Som politiker bör jag offentligt kunna stå för mina åsikter. Anonyma enkäter gör mig misstänksam

Kulturpolitiker (c), Småland

Även om man för svarsfrekvensens och de vetenskapliga reglernas skull nog bör hålla sig till konfidentialitetskravet så är det lätt att hålla med om den senare åsikten. Förtroendevalda i en demokrati borde inte vara rädda för att deras politiska åsikter blev kända. Dock, om man vill ställa frågor som är av politisk inkorrekt natur kan anonymitetsgarantierna locka fram lite fler ärliga svar.

Slutligen skulle jag vilja peka på det metodproblem som, när allt kommer omkring, skulle kunna sägas vara en av den kvantitativa idéanalysens allra största förtjänster, nämligen undersökningseffekten. I enkäten konfronterades de kommunala kulturpolitikerna med ideologiska problem som de inte tidigare reflekterat över och politiska frågeställningar framställda på ett sätt som de inte var vana att se dem. En kritiker skulle kunna hävda att många svar därför går att jämställa med godtycke och att de representerade opinioner som inte fanns före enkäten sändes ut. Eller, som Peter Esaiasson med flera framhåller:

… alla typer av frågemetoder förmodligen – även om det är svårt att bevisa – är behäftade med en slags undersökningseffekt som innebär att människor ibland är mer än vällovligt hjälpsamma när det gäller att försöka svara på frågor dom de egentligen aldrig har funderat över och som de kanske därför borde avböja att svara på.555

553 Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning (1990) 554 Bland de mer aparta enkätsvaren märktes en kulturpolitiker som istället för att fylla i formuläret skickade ett exemplar av sin bok Kulturguide för västsvenska lantmän. En page-turner från västgötaslätten, enligt författaren. Även en postgiroblankett bifogades. Precis som nämnts ovan angående problemen om öppna svar så har boken visat sig omöjlig att koda om till enkätsvar. Anonymitetskravet hade förhindrat mig från att citera denna bok om det inte vore så lyckligt att författaren/respondenten skrivit sitt verk under nom de plume: Astrid Gogglesworth (1998). 555 Peter Esaiasson, Mikael Gilljam, Henrik Oscarsson och Lena Wängnerud (2002) s262

268

Men i vilken grad är detta ett problem? I en undersökning i Norge som syftade till att se hur människors politiska åsikter skapas och förändras genom deliber-ativa samtal (folkehøringer) genomfördes ett omfattande experiment där en mängd medborgare under kontrollerade former fick diskutera politiska frågor.556 För att undersöka om, och hur, åsikterna förändrades fick deltagarna besvara enkäter som mätte deras uppfattningar i de aktuella frågorna, före, under och efter experimentet. Resultatet av den omfattande studien var att samtalen hade stor betydelse när det gällde att nyansera och stärka medborgarna i sina uppfattningar. Man övades i att argumentera för sin sak. Men det verkliga momentumet inträffade när de fick den första enkäten. Det var då som många för första gången tvingades ta ställning till de politiska frågor som skulle diskuteras, och det var de ståndpunkter som skapades när de svarade på denna enkät som de sedan höll fast vid under de långa samtalen.

Det mest övergripande syftet med detta projekt har varit att framhålla vikten av ideologisk medvetenhet. Strävan har varit att förstå de ideologiska frågeställningar som finns i all politik, även i kommunalpolitiken, och belysa den mångfald av hållningsalternativ som står till buds. Mot bakgrund av detta spelar det för undersökningens analyser mindre roll om de hållningar som registrerades fanns innan enkäten skickades ut eller inte. De existerade när enkät-erna fylldes i och kanske efteråt. I sinnestillstånd som spände mellan sprudlande entusiasm och vild klagan förmåddes närmare 1 800 personer, därtill i en av de mest angelägna målgrupperna, att under en timmes tid tänka över de ideolog-iska grunderna för sitt politiska arbete. Om man betänker hur få som normalt läser en akademisk avhandling är frågan om inte själva undersökningseffekten utgör studiens allra största bidrag när det gäller målsättningen att höja den ideologiska medvetenheten i den lokala demokratin.

Var mycket tänkvärt i denna enkät. När dessa frågor kommer upp i partigruppen – styrelsen – utskottet kommer jag att tänka på hur era frågor var ställda.

Kulturpolitiker (s), Bohuslän

Hoppas resultaten kan användas som fortbild-ning för kulturnämndsledamöter. Frågorna är välformulerade och har fått mig som ny kultur-politiker att fundera lite extra.

Kulturpolitiker (c), Småland Intressant att få tänka efter vad uppdraget inne-bär

Kulturpolitiker (m), Närke

Seriös, genomarbetad och politiskt stimulerande att reflektera över.

Kulturpolitiker (v), Södermanland

Många svåra samvetsfrågor, men bra för många tvingas tänka efter varför och vad dom tycker och gör

Kulturpolitiker (kd), Västmanland

Det har precis gått upp för mig hur lite jag tänkt på kulturpolitiken när jag besvarat er enkät. Behovet av djuplodande tankearbete och samtal är stort.

Kulturpolitiker (s), Norrbotten

Viktigt med enkäter av detta slag. Bör genomföras kontinuerligt – en gång per mandatperiod förslagsvis.

Kulturpolitiker (c), Västergötland

556 Jacob Aars och Audun Offerdal (2000)

269

SUMMARY557

An Illusion of Consensus. Ideological Dimensions of Cultural Politics in Local Government (En chimär av endräkt. Ideologiska dimensioner i kommunal

kulturpolitik) is a doctoral dissertation in Public Administration from the School of Public Administration (Förvaltningshögskolan), Göteborg University.

There is a common misconception about local government politics; for some reason, it is assumed to be less ideologically based than national or international politics. In one sense, this may be true. Explicit ideological conflicts are more rare, and the perception of unanimity is often greater, in local politics. But if by “ideologically based” we mean “based on values”, there is no way that any action or area of politics could be called less ideologically based than any other. When we decide to act or not, and when we choose between alternative actions, we always consider the options and pick what we conceive as the best choice for the moment. Volition and the evaluation of alternatives are part and parcel of every rational (and free) action and hence, if we regard politics as action – or at least plans for action - then all politics is based on values.

The overall aim of this study is to contribute to the ongoing debate on the problems of local democracy, both by emphasising the importance of ideological consciousness even in local politics; and by trying to provide instruments that may help to make existing ideological dimensions more visible and easier to understand. Without a proper comprehension of the values that politics are based on, we cannot fully understand it or contemplate policy changes.

When the problems of democracy are discussed, much effort is often direct-ed towards formal political institutions: the electoral system, the role of parties, the opportunities available for citizen participation, the size of the demos, the relations between politicians and bureaucrats, laymanship and expertise, etc. Modest as well as radical suggestions as to how to adjust these institutions in order to improve democracy are often put forward, but we scrutinize the effects that these proposals might have on the political output less often. In a represent-ative democracy, many institutional changes of this kind directly affect the selection of elected representatives in parliaments and committees. Since we know that different categories of politicians have diverging ideological positions, a reform of the formal democratic institutions is bound to result in a different mix of ideological opinions being represented in political assemblies. Another aim of this study therefore is to say something about the connection between democratic institutions in a representative democracy and the ideological beliefs of its representatives.

557 Thanks to Adiam Tedros for helping me with this chapter.

270

Cultural politics Since one of the intentions behind this book is to demonstrate the existence of presumptive ideological battle lines in local government politics, I have chosen to study a policy area that could be regarded as one of the least likely cases where such lines could be found: cultural politics. I think it is accurate to say that both the public and local politicians would agree that a committee of cultural affairs in a small Swedish municipality could be seen as somewhat of a symbol of the spirit of consensus that traditionally has characterized local government in the country. Or, put more provocatively, a veritable ideological vacuum (which also is the title of the first chapter of this book). In Chapter 2, I try to describe this policy area.

In an international comparison, Swedish municipalities are responsible for a very large part of the national welfare system. Even though 50 percent of public expenditure for cultural services is administrated locally, culture on average only represent 2.5 percent of a municipal budget. The biggest single item in the sector is public libraries, followed by schools of music/culture and support for adult education associations. These items exist in almost every municipality. The bigger the city, the more involved it is in “general cultural activities” such as museums, theatres, public art exhibitions, etc.

Most municipal welfare activities are, in one way or another, regulated by the state. However, culture is among the non-regulated policy areas, with very few formal limits on local political creativity. Previous studies have confirmed that culture is in fact one of the sectors where structural and institutional factors have the least impact on local politics. I argue that this relatively large degree of freedom of action is another reason for choosing to study cultural politics in this dissertation. However, one should not underestimate the importance of institut-ional restrictions in this sector as well. In Chapter 2, I describe the early 1970s as a critical juncture, when both the present municipal system and a new national cultural policy were presented. The general perception of what cultural services in Swedish municipalities should include was created at that time and has changed very little since.

As in all officially defined sectors in Swedish local government, culture is subject to a political committee. In the 1980s, almost all of Sweden’s municipal-ities had a committee specialising in culture. But during the great reshuffles of local government organisations in the 1990s, the responsibility for cultural affairs was transferred to new and broader committees. In the most common organisation for the culture sector, culture is combined with leisure and sports, but also with education and/or child care. In some municipalities, cultural affairs come directly under the municipal executive board. These organisational reforms resulted in a very heterogeneous corps of local cultural politicians: some specialising in culture, and some who very seldom or never had to involve themselves in cultural issues.

271

The survey In order to collect data on the existing ideological dimensions in local government cultural politics, a survey was conducted in the year 2000. It was sent to all the members of local committees responsible for culture in the country - close to 2,700 individuals. About 69 percent of these politicians responded, comprising at least one answer from each of Sweden’s (then) 289 municipalities. In the report Sveriges kommunala kulturpolitiker (The local cultural politicians of Sweden), I describe who these people are, their views on the daily work in the cultural committees and their experiences of cultural activities. A quantitative ideological analysis In Chapter 3, I have called my methodological approach “quantitative ideological analysis”, which in part is a modest provocation on a field dominated by qualitative researchers; but also, I believe, a very accurate term for what I am doing. My problems are quantitative in nature. I aim to describe the extents of existing ideological dimensions and examine the correlations and causal relationships between individual characters and ideological beliefs. I also use statistical analysis to interpret my material. But the quantitative side of my method also includes choosing to classify individual ideological beliefs in relation to their ideological dimensions rather than grouping them into ideal types. My view is that it is often more appropriate to position a belief as being closer to or more distant from an ideal type position than simply representing (or not representing) a position.

The second aim of this study is to analyse the impact that formal demo-cratic institutions have on the ideological beliefs of the politicians. After examin-ing the policy area in Chapter 2, three important formal aspects affecting the composition of political assemblies stand out: the political organisation (i.e., the type of committee responsible for cultural affairs); the party system; and the recruitment process. By recruitment I mean the extent to which the recruiters acknowledge which social groups the candidates come from, and what know-ledge they have of their field of responsibility.

In the second part of the dissertation (Del II), where the different ideological dimensions are described, I continuously present the impact that age, origin, gender, class, religiosity, education and experience of culture have on the ideo-logical beliefs of the politicians. At the same time, I show the implications of party membership. In the third part of the book (Del III), I summarize the results for each of these aspects, as well as the significance of how the committee is organised.

The emphasis placed on the politicians’ social group affiliations is not simply aimed at contributing to the discussion on group representation. I argue that the connection between an ideological belief and certain characteristics of the believer could be essential to the understanding of the belief itself. At the same time, an ideological belief can be seen as an ethical position, a view that corre-sponds to a private (or group) interest, or the result of a local discourse or tradition.

272

The ideological dimensions In Chapter 5, I concluded that the politicians have no problem answering the question as to whether they support any of the classical ideologies of socialism, conservatism and liberalism. But these subjective answers say very little about their opinions on more specific political issues. When the complexity underlying these questions is high, as in this case, it is possible to observe rough patterns, but the nuances disappear. I argue that this is also the case when semi-complex and ambiguous terms such as “justice”, “freedom” and “equality” are used.

Instead, I have tried to dissect the ideological dimensions that are applicable in cultural politics into their basic ethical components. Thereby, it has been possible to more precisely locate where the real dividing lines are drawn.

In Chapter 6, Meta-ethics, the most basic of all ethical positions was scrut-inized. The meta-ethical theme includes questions about the existence of values (ontology), the linguistic meanings of value statements (semantics), and the origins of values (genealogy). For the politicians, it was obvious that these comp-licated issues were hard to understand. An indication of that was the high perc-entage of contradictory answers. Some conclusions can still be drawn. The politicians are divided fairly evenly between value realists and constructivists, while nihilism is a more unusual position. In value semantics, naturalism is the predominant view, which means that a majority of the respondents believe that value statements can be translated into empirical dittos. The degree of religiosity is important here, since religious politicians are more likely to be value realists while non-religious and educated individuals prefer constructivism.

The question “What is valuable?” is raised in Chapter 8 – Value substance. Here we can see that most politicians preferred deontological to teleological ideas. If you are going to evaluate the objectives of cultural politics, you cannot get around aesthetics. It is perfectly reasonable to see aesthetics as something essentially different to political ethics, but there are also many parallels with traditional value philosophy. The politicians’ opinions diverged about whether the values of art lie within the art itself or in the experiences of the public. Even if the latter position is most common, older persons from higher social classes are more likely to support the former.

One interesting finding is that the politicians’ views on whether popular culture is of lower quality than high culture have no connection to whether or not they would like to prioritise popular culture using the argument that “this is what the people really want”. Therefore I argue that these two questions put together have the potential to constitute a productive classification of political positions in cultural politics. However, it should be noted that the politicians’ personal cultural taste is an important factor when trying to explain their views on these general problems.

273

Figur 64: High and popular culture

High culture has higher quality, as culture, than popular culture

Yes No

Yes Opportunism Populism The municipality should prioritise popular culture since that is what people really want No Elitism Pluralism

In general, the politicians agree on that the provision of local culture can have instrumental value. This can be exemplified by the fact that most of them think that it is both possible and ideologically defensible to use culture as a means to attract tourists and new residents to the municipality. They are equally positive to supporting the use of culture as a tool for creating a distinctive municipal profile and a common local identity. International studies have shown that cultural politics can be guided by ulterior motives, such as to cover up other political problems; however this is something that the politicians in this study do not agree with. On the other hand, the fact that the politicians who engage most frequently in cultural activities are also the ones who are most enthusiastic about the instrumental function of cultural politics could lead you to the conclusion that this line of reasoning is a way of giving legitimacy to this field of activities.

In Chapter 8, the question ‘for who are the values in cultural politics valuable?’ is highlighted. One can presuppose that the inhabitants of the municipality are central in this context. However the results show that the politicians are not alien to identifying non-human beneficiaries, such as the municipality, the government, art, tradition – even God and Nature are mentioned as potential beneficiaries.

When ethical notions are coupled with representations of reality, this results in the creation of action-formulating intentions of will, that is, ideologies. In Chapter 9, some central representations of reality are introduced – more specifically, notions of human needs and freedom of action. Most of the politicians agree with viewing culture and art as needs similar to other needs such as healthcare and education. This is probably an important explanation as to why the politicians feel that the provision of a functioning cultural service is a civil right. The politicians’ stance on the freedom of human beings is enquired into based on the differences in culture consumption between different social groups. What is evident from this exploration is the necessity to differentiate between the free will of individuals and the room to manoeuvre that is available. Politicians that concur with a more atomistic view – in other words, that the differences in consumption can be attributed to the free will of individuals – are also the ones who side with the view that there are obstacles to certain actions (of a difficult kind to overcome) based on biology, origin/upbringing, and level of maturity.

274

The definition of equality in this study implies that anyone siding with equality as a political ideal would have to concur with the idea of taking responsibility for other people’s welfare. As a transparent example from the world of cultural politics, the question of whether the provision of culture should be financed to a greater extent through fees and charges, and, owing to this, that the consumers are forced to take greater responsibility for their consumption (which a minority of the politicians agree with); or if culture should be financed through taxes (the majority view) was posed.

Furthermore, I argue that the stance on the freedom of human beings and the attitude towards equality could constitute the basis for the classification of theories of justice. Support for the principle of equality, that we are responsible for one another, is pursuant to a position on dividing the societal resources based on need. The more you concur with the idea of the freedom of action of individuals, the greater is our own responsibility for our actions. This in turn justifies merit as a criterion of justice. Among the politicians, a strong connection can be seen between the standpoint on equality and freedom of action along the traditional left/right dimension, in accordance with the Swedish party system.

The questions ‘who is the best judge of right and wrong?’ and in what contexts different ethics are valid are treated in Chapter 10. In the ongoing dispute between liberals and communitarians, most politicians in this study sided with the communitarians, at least when it came to values in relation to art and culture. The overwhelming majority felt that the policy field should be ruled in a democratic manner rather than be directed by experts. The tension surrounding value interpretation seems to run along the dimension of the degree of elitism within the sphere of democracy: in more precise terms, whether the degree of influence should weigh in favour of the elected politicians or in favour of the users and taxpayers.

Chapter 11 deals with the scope of politics and the public sector, which is a matter that includes both the size of the provision for public culture (which is closely related to the left/right dimension and the equality dimension) and how far politics can be allowed to enter the more private aspects of morality when it comes to controlling which forms of cultural activities the citizens should choose (paternalism). A majority of the politicians agree that the municipalities should have a substantial cultural service available for their citizens; however the degree of differences is strongly related to the attitude towards market liberalisation and alternative ways of financing the services, such as sponsoring. The politicians’ will to enlighten their citizens increased in relation to their own assessments of their knowledge concerning cultural politics. This view is more frequent with the older politicians.

275

How democratic institutions affect the ideological beliefs of the politicians The second aim of this study was to analyse what effect the forms of representative democracy have on the composition of the ideological beliefs of the politicians. The institutions identified in Chapter 4 as the most relevant for the policy field studied – cultural politics in local government – were the political organisation (the committee), the party system, and the recruitment process.

Chapter 13 contains a description of how concern for the cultural sector increases with the share of culture within the responsibility of the committee. This result is closely related to Aaron Wildavsky’s theories about advocates and guardians in public sector budget processes. The connection can be explained in part by the fact that those with an interest in culture are more frequently recruited to more specialised cultural committees, while those who consume less culture readily assume the role of advocates for their sector.

The role of the party system is also discussed in Chapter 13. An expected result was that the closer a value-judgment problem is to the traditional left/right dimension, the more relevant the parties’ function as tools of classification. I have attempted to give a theoretical definition of the left/right dimension by pairing it with the attitude towards the size of the public sector motivated by a view on equality. The operationalisations of this theoretical definition are also the ones with the greatest connections with the underlying empirical dimension that appears in the data gathered. But other aspects that are theoretically separate from the individual’s stance on equality and view on the size of the public sector are also of importance in this case. This has mainly to do with the individual’s attitude to the freedom of action of individuals — not least the potential constraints of class society – and their stance on justice. I maintain that this strong empirical dimension is best explained as a result of the attitude towards socialism as an ideology, where a shift to the right is the common denominator, regardless of whether or not the shift is motivated by a conservative or liberal stance.

In a party-dominated representative democracy, it is only in questions concerning values in which the parties differ systematically that the voters get any real opportunity to choose between the different options offered by the candidates and hold them responsible. The demonstrated connections between personal traits and ideological beliefs help the voter to influence the composition of values among the elected only marginally, mainly due to the limited usage of personalised voting. But it is of utmost importance in the recruitment and nomination process within the parties.

A number of ideological questions that are closely related to the parties also indicate a connection with the social class of the respondents, and in some cases also their degree of religiosity. With the help of adequate knowledge of the candidates’ status in these areas, one could imagine that the voters could elect

276

political bodies that in many ways resemble the ones in effect today, even without the existence of political parties.

The importance of the recruitment process, and thus who is recruited in terms of social attributes and experiences from the relevant sector, is highlighted in Chapter 12. Interest is of importance in political issues that concern benefits and drawbacks for the individual or the social group (such as generation, gender and class) one belongs to. Some values are attributable to norms that have existed in the circles of acquaintance among different groups rather than the narrow group interest.

An illusion of consensus This study has pointed out a number of ideological dimensions where the ideological beliefs of the politicians within the culture sector demonstrate a rather large variation; a variation that to some extent is due to the background and interest of the politicians. The consensus in the cultural politics of local government is, in that sense, an illusion.

In the final chapter, a line of argument is conducted on different schools of democracy theory against which the ideal of consensus and the politicians’ viewpoints on the ongoing, large consensus within cultural politics can be explained and understood. But whether or not one assumes communitarian, strategically or deliberative notions in how local democracy should function, one cannot escape the importance of ideological awareness.

277

METODAPPENDIX

Enkäten Kommunal kulturpolitik ........................................................278 Populationsavgränsning ..................................................................................278 Pilotstudien........................................................................................................278 Enkätens utformning och kodning.................................................................279 Frågorna och den sexgradiga skalan..............................................................279 Utskick................................................................................................................280 Svar och bortfall ................................................................................................281

Studiens statistiska metoder och mått ................................................284 Regressionsanalys.............................................................................................284 Samband – Pearsons r och Eta ........................................................................284 Den förklarade variansen (R2j) ........................................................................285 Residualer ..........................................................................................................285 Direkta och indirekta effekter – stiganalys....................................................286 Signifikanser. .....................................................................................................287

Regressionsmodellen .............................................................................288 Analysens oberoende variabler ......................................................................293 Ålder...................................................................................................................293 Ursprung............................................................................................................294 Inflyttad..............................................................................................................296 Kön......................................................................................................................297 Klass....................................................................................................................298 Religion ..............................................................................................................304 Kulturerfarenhet ...............................................................................................306 Partierna som oberoende variabler ................................................................308 Den kondenserade tabellen .............................................................................309

Empiriska ideologiska dimensioner ...................................................312

Att mäta könsmakt..................................................................................313

278

Enkäten Kommunal kulturpolitik558

Populationsavgränsning Som framgått av tidigare kapitel definieras gruppen Sveriges kommunala kultur-politiker som ledamöterna i de nämnder eller motsvarande som har det huvudsakliga an-svaret för kulturen i kommunen. För att skaffa upplysningar i detta ämne kontakt-ades alla Sveriges kommuner under våren 2000 och ombads ange dels vilken nämnd som hade huvudansvaret för kulturen, dels skicka en namn- och adress-lista med partibeteckningar till de ordinarie ledamöterna i denna nämnd.

I somliga kommuner uppgavs att kulturansvaret var fördelat på flera nämn-der. I dessa fall valdes den nämnd som ansågs ha ett övergripande ansvar. Inte sällan innebar detta att det blev kommunstyrelseledamöterna som fick enkäten. I några kommuner där kulturansvaret ligger på kommunstyrelsen eller i kom-munfullmäktige har man skapat särskilda utskott eller delegationer för kultur. I dessa kommuner är det endast medlemmarna i dessa utskott som fått en enkät. I kommuner med kommundelsnämnder med visst ansvar för kultur finns som regel också en kommungemensam kulturansvarig nämnd. Så inte i Hudiksvall där kulturen ligger helt på de lokala nämnderna. Därför valdes två nämnder ut att representera kommunen (Svågadalen och Hudiksvalls kommundelsnämnd). I Storuman enkäterades båda de lokala råden för kultur, fritid och turism.

Enkäten riktades endast till ordinarie ledamöter i de kulturansvariga nämnderna. Anledningen till att inte också ersättare inkluderas i populationen var att resurserna inte hade räckt till en totalundersökning av alla Sveriges kommuner. Mer precist består alltså enkätens respondenter av personer som under våren 2000, enligt bästa tillgängliga uppgifter, var ordinarie ledamöter i de kommunala nämnder som hade huvudansvaret för kulturen. Därmed ingår också personer som hunnit sluta under tidsperioden mellan populationen fast-ställdes och det att enkäterna skickades ut, och inte de personer som hunnit ersätta dessa.

Pilotstudien Under våren 2000 testades den preliminära enkätversionen på kulturpolitiker i Melleruds och Dals Eds kommuner. Totalt fick 18 personer chansen att fylla i enkäten, 16 gjorde så. Alla kontaktades sedan per telefon för att utröna hur de såg på enkäten och dess frågor. Svaret från de allra flesta var att frågorna gick att förstå men att de i flera fall var svåra att besvara, men problemet var i allmänhet inte frågornas form utan de djuplodande frågeställningarna som sådana. Dessut-om ansåg man att enkäten var för lång. Testpersonerna angav att den tog mellan 40 och 60 minuter att besvara.

558 Huvuddelen av detta avsnitt är hämtat från David Karlsson (2001b)

279

Resultatet av pilotstudien blev ändå att enkäten verkade fungera. Några frågor ströks och någon enstaka detalj förändrades för att förtydliga vissa frågor. Eftersom utformningen av den slutliga enkäten blev så lik pilotenkäten så har resultaten från de båda slagits samman.

Enkätens utformning och kodning Frågorna i enkäten fördelade sig på 14 sidor och indelades under 32 rubriker. Det totala antalet frågor i enkäten uppgår till cirka 220. Ungefär hälften av frågorna berörde kulturpolitikernas ideologiska uppfattning i en mängd kultur-politiska problemställningar medan den andra hälften handlade om deras pers-onliga egenskaper (kön, ålder, utbildning etc), deras kulturvanor, deras politiska positioner och synpunkter på det kulturpolitiska arbetet i kommunen.

På formulärets omslag fanns möjligheter att skriftligen kommentera enkät-en. I övrigt hade nästan alla frågor fasta svarsalternativ som byggde på att man antingen kryssade i en ruta eller tog ställning till en fråga eller ett påstående på en sexgradig skala.

I några fall fanns möjlighet att fylla i ett ”annat/övrigt”-alternativ, men dessa svar har endast kodats som just ”annat” eftersom antalet svar var för lågt i förhållande till de alternativ som angetts. Undantag är frågorna om födelseland och vilken religion man bekände sig till. Fyra frågor handlar om antal år och årtal och dessa har sifferkodats i enlighet med respondenternas svar.

Frågorna och den sexgradiga skalan De allra flesta av enkätens värderingsfrågor är utformade enligt Figur 65, där de svarande manas att ta ställning till ett påstående eller en fråga genom att placera in sig på en sifferskala från 6 till 1, alternativt kryssa för ”Vet ej”. I det fall någon markerat fler siffror, markerat mellan två alternativ eller markerat både ”vet ej” och en siffra så kodades det mest ”extrema” svaret in, det vill säga det siffer-alternativ som låg längst från mitten. Anledningen till att denna typ av svar inte kodats som ogiltigt är att även om svaret inte är entydigt så kan det finnas fog att anta att ett registrerat tveksamt svar ger ett mer rättvisande resultat än inget svar alls. Skälet till tumregeln med det ”mest extrema svaret” är att även om detta inte är mer eller mindre rättvisande på individuell nivå så bidrar det ändå med en tydligare riktning i analysen av svaren på en aggregerad nivå.

Valet av den sexgradiga skalan bygger på flera metodologiska över-väganden. Genom att använda en intervallskala med kända avstånd mellan svaren är det möjligt att laborera med både medelvärden och regressions-analyser och liknande utan att begå statistiskt våld på materialet.I de flesta fall är skalorna också kvotskalor med en tydlig ”noll-punkt” och svaren (plus exemp-elvis regressionskoefficienter) på olika frågor kan därför jämföras med varandra.

Antalet skalsteg (6) bygger på en diskussion med testpersoner och är en av-vägning mellan ‘inte för många’ och ‘inte för få’ steg. Skalan medger att svaren kan indelas i grupper. Klyver man skala på mitten erhåller man två grupper svar-

280

ande: de som instämmer mer än de förkastar (6, 5 eller 4) och de som är mer negativa än positiva (3, 2 eller 1). Slår man samman svaren två och två får man svarskodningen instämmer (6 eller 5), instämmer delvis (3 eller 4) samt instämmer inte (2 eller 1). I vissa fall kan man även sortera ut extremsvaren (6 eller 1) för sig och de övriga, alltså de tveksamma, för sig.

Figur 65: Exempel på fråga med sexgradig svarsskala

Instämmer helt Delvis Inte alls Vet ej

Politiken bör bygga på värden från kristendomen

6. 5. 4. 3. 2. 1. o

Skalan saknar mittpunkt och hindrar därmed de svarande från att inta en neutral position. Använder man en svarsskala med ett udda antal alternativ risk-erar man i allmänhet att osäkra svar hopas på mittenalternativet. Utan mitten-alternativ tvingas de svarande att ta ställning åt ena eller andra hållet. Istället för ett mittenalternativ är ”vet ej” nödutgången för dem som inte kan eller vill svara på frågan, vilket ger de osäkra svaren en mer korrekt tolkning. Även de som är ambivalenta eller inte ställer upp på frågans eller svarsalternativens form kan svara ”vet ej”.

Att använda svarsskalor utan naturlig mittpunkt är inte okontroversiellt,559 men jag menar att nackdelarna med en mittpunkt överväger. Till exempel miss-tar sig den respondent som hoppas att ett mittensvar skall uttrycka reflexivitet. Det går nämligen inte (utan följdfrågor eller öppna kommentarer) att skilja mellan mittensvar som beror på ambivalens (”både ock-inställning”, svaret beror på omständigheterna etc) eller neutralitet (position precis mittemellan ja och nej). Sedan är det en intressant vetenskapsfilosofisk fråga om extremneutrala positioner kan finnas och vad de i så fall betyder. Utskick Det första utskicket av enkäten Kommunal kulturpolitik sändes ut 10 maj år 2000 och följdes under de följande veckorna upp med påminnelse i form av ett nytt formulär och sedan en påminnelse utan formulär. Eftersom flera svarande hörde av sig och menade att maj var en alltför hektisk tid för att besvara enkäten av-vaktade jag med den sista påminnelseomgången (ny enkät plus ytterligare en brevpåminnelse) till efter sommaren. De flesta av dem som svarade gjorde så inom ett par veckor efter det första utskicket, men svaren fortsatte att droppa in under hösten och de sista anlände under våren 2001. Svaren registrerades vartefter de kom in och vissa delanalyser kunde göras redan under hösten 2000 men för att inleda arbetet med de slutgiltiga analyserna måste även de sista svaren inväntas.

559 Jfr Howard Schuman och Stanley Presser (1981) kap6

281

Svar och bortfall När alla uppdrag räknats i de nämnder som hade huvudansvaret för kulturen i kommunerna uppgick summan till 2 676 stycken. Av dessa var 12 uppdrag vakanta. Eftersom de 18 politikerna i Dals Ed och Mellerud redan fått besvara enkäten i och med pilotundersökningen så skickades således 2 646 enkäter ut 10 maj. Senare visade det sig att 12 personer avflyttat utan att begära eftersändning eller att Posten angav att adressaten var okänd på angiven adress. I några ytterlig-are fall lyckades jag via telefonkatalogen spåra personer vars enkäter returnerat av Posten. Eftersom de nämnda 12 inte fått möjligheten att besvara enkäten räknas de inte med i enkätens nettopopulation, som därför uppgår till 2 652 personer.

Av dem som fått enkäten inkom svar från 1 823 personer, vilket medför en svarsfrekvens på 69 procent. Av dessa 1 823 var emellertid 44 av den karaktären att några andra svar än vissa personuppgifter eller kommentarer inte kunde registreras. Det handlar om inskickade blanka enkäter (i vissa fall med ifyllda kommentarer), samt om personer som anmält förhinder per telefon. Jag menar att det ändå är rimligt att betrakta dessa 44 som svar i den meningen att de åtminst-one bekräftar den svarandes existens och att han eller hon har tagit del av enkäten. Ett returnerat blankt formulär är därmed, på sitt sätt, också ett svar. För de person-er som svarat på detta sätt har kön, och eventuell annan uppgift som kunnat verifieras, registrerats, exempelvis om man angett att man slutat i nämnden. Tabell 52: Svar och bortfall

Preliminär bruttopopulation 2 676 Vakanta poster 12 Avflyttad utan eftersändning eller adressaten okänd på angiven adress

12

Nettopopulation 2 652 Ej någon form av svar 829 Inkomna svar i någon form 1 823 Svarsfrekvens av nettopopulation (procent) 68,7 Inskickat tom enkät 15 Anmält förhinder 9 Begär ersättning för svar 1 Vill inte svara för att man lämnat nämnden 5 Uppger sig redan ha svarat (enkäten troligen förkommen) 1 Bortrest/utomlands 6 Vägrar svara/Blank 7 Summa svar där annat än vissa personuppgifter och kommentarer ej kunnat registreras 44

Inkomna ifyllda formulär 1 779 Ifyllda formulärs andel av nettopopulation (procent) 67,1

282

De 44 personer som har registrerats som svarande men som inte svarat på enkätens frågor utgör 2,4 procent av de svarande, vilket skall beaktas i värder-ingen av enkätens interna bortfall. Antalet inkomna enkäter som var helt eller delvis ifyllda uppgick till 1779 stycken, eller 67 procent av nettopopulationen. I ett par fall skickades två enkäter från samma person. Här registrerades den först inkomna enkäten.

De uppgifter som kunde fastställas genom populationsavgränsningen var respondenternas kön (grundat på förnamnet), partitillhörighet, kommun och typ av nämnd. I de flesta fall kunde även registreras vilka som var nämndernas ord-förande, vice ordförande och eventuell andre vice ordförande. I de fall där den ursprungliga köns- och uppdragskodningen visat sig vara felaktig har dessa korrigerats mot data i de inkomna svaren.

Tabell 53: Svarsfrekvens i olika nämnder och partier

Alla kulturpolitiker Svarsfrekvens

Antal Procent av alla

Procent kvinnor Kvinnor Män Totalt

Nämndtyper Kulturdominerade 601 23 49 69 72 70 Kultur och fritid 1162 44 40 70 70 70 (Ut)bildningsdominerade 309 12 47 60 70 65 Barn/ungdomsdominerade 96 4 47 71 72 72 Breda sektorsövergripande 235 9 50 67 67 67 Kommunstyrelse (utskott) 203 8 30 58 65 63 Kommundelsnämnd (utskott) 15 1 47 100 38 67 Utskott i kommunfullmäktige 31 1 52 69 80 74 Parti Vänsterpartiet 243 9 40 73 70 71 Socialdemokraterna 1033 39 45 69 70 69 Miljöpartiet 75 3 49 69 61 65 Centerpartiet 320 12 45 65 72 69 Folkpartiet 164 6 39 78 75 76 Kristdemokraterna 209 8 43 71 67 68 Moderaterna 494 19 43 63 71 68 Övriga partier 106 4 40 48 64 58 Partilösa/opolitiska 8 0,3 38 100 40 63 Totalt (nettopopulation) 2652 100 43 68 70 69

Som framgår av Tabell 53 var svarsfrekvensen något högre bland män än bland kvinnor. Jämför man de olika typerna av nämnder ser vi att svarsfrekvensen var högst i utskott till kommunfullmäktige och i barn- och ungdomsnämnderna, tätt följd av de rena kulturnämnderna och kultur- och fritidsnämnderna. Kommun-styrelserna och de breda sektorsövergripande nämnderna har lägre svars-frekvens, vilket kan förklaras med att politiker i dessa nämnder inte uppfattar sig som kulturpolitiker. Störst betydelse för skillnaden i svarsfrekvens mellan

283

könen har antagligen den mellan andelen svarande kvinnor och män i kommun-styrelserna och utbildningsnämnderna.

Jämför vi svarsfrekvensen i rikspartierna ser vi att det inte finns några stora skillnader. Folkpartisterna har svarat i högst utsträckning (76 procent) och miljö-partisterna i minst (65 procent). Lägst svarsfrekvens, 58 procent, finner vi bland företrädare för lokala partier.

När det gäller skillnader i svarsfrekvens mellan ledamöter, ordförande, och vice ordförande är detta mer problematiskt att uttala sig om. Det visade sig att ett antal personer som svarat på enkäten angav att de hade presidieuppdrag i nämnden där jag vid populationssammanställningen registrerat andra personer som innehavare av dessa poster. En förklaring till detta skulle kunna vara att uppgifterna som sammanställningen grundades på var inaktuella. En annan möjlighet är att några av de svarande missuppfattat frågan och menat att de har (eller kanske har haft) presidieuppdrag i någon annan nämnd eller liknande. Ett stöd för det senare är att i 12 kommuner har två personer angett att de är ordförande i nämnden. Men om man utgår från den ursprungliga registreringen så kan man konstatera att presidieledamöter tenderar att ha en något högre svarsfrekvens än övriga ordinarie ledamöter, närmare bestämt 74 procent.

Svar på enkäten har inkommit från minst en kulturpolitiker i alla Sveriges 289 kommuner. I femton kommuner har alla tillfrågade skickat in sina enkäter och från drygt var fjärde kommun har 80 procent eller fler svarat. I 12 procent av kommunerna ligger svarsprocenten under 50 procent.

Svarsfrekvensen är över 70 procent i 10 av landets län, högst i Södermanland (79 procent) och Halland (78), och lägst i Norrbotten (55) och på Gotland (56). Generellt var andelen svarande högre i större kommuner, 74 procent i större städer mot 62 i glesbygd.

Det interna bortfallet i de frågor som analyseras i enkäten kan delas upp i de som avstått att svara på vissa frågor och de som svarat ”vet ej”. I de allra flesta frågor är överhoppningsprocenten en eller ett par procent. Undantag är frågor där ett flertal liknande alternativ räknats upp och vissa respondenter endast funnit det värt att svara på alternativ och påståenden som de instämde i. I dessa fall kan antalet obesvarade frågor uppgå till omkring 10 procenten. Normalt ligger andelen ”vet ej”-svar på någon enstaka procent, men i enstaka fall når även denna typ av internbortfall till 10 procent. När dessa frågor analyseras kommenteras den höga andelen tveksamma svar i texten.

284

Studiens statistiska metoder och mått

Jag har medvetet försökt hålla nere antalet statistiska metoder i studien och använda en och samma regressionsmodell för alla frågor. Syftet är att skapa en enhetlighet som förenklar tolkningen av materialet både för läsaren och mig, samt att använda metoder som är relativt enkla att intuitivt förstå innebörden av.

Regressionsanalys Den metod som används för att belysa vem som har vilka värderingar är linjär regressionsanalys (OLS). Regressionen utgår från räta linjens ekvation (Y = A + BX). Den effekt (regressionskoefficient) som en variabel har på en annan kan utläs-as av regressionslinjens lutning. Effekten (B) är förändringen i den beroende vari-abeln Y som ett skalstegs förändring i den oberoende variabeln X åstadkommer.

En OLS-regression förutsätter att variablerna som ingår i ekvationen är på minst intervallskalenivå. I de fall där den beroende variabeln är dikotom är enligt många den logistiska regressionen att föredra,560 men för att behålla enhet-ligheten och lättförståeligheten kommer den linjära metoden att användas i alla resultatredovisningar. Det har vid kontroll visat sig att skillnaderna mellan de två metoderna är marginella. I denna studie redovisas endast vilka personegen-skaper som har signifikanta effekter och rangordningen dem emellan. Olikheter mellan logistisk och linjär regression består i att vissa svaga effekter hamnar över respektive under signifikansgränsen beroende på metod, och i något enstaka fall förändras rangordningen mellan två egenskapseffekter.

Samband – Pearsons r och Eta En stor effekt av X på Y behöver inte alltid betyda att samband mellan X och Y är starkt och vice versa. Skjuter man mygg med kanon får man en oerhörd effekt om man träffar men sambandet mellan antal skott och dödade myggor är säkerligen lägre än med antal slag med flugsmälla. Vad som är ett starkt eller ett svagt samband är inte alltid enkelt att säga utan beror på sammanhanget.

Det sambandsmått som mest frekvent nyttjas i avhandlingen är Pearsons r (produktmomentkorrelationskoefficienten), som erhåller värden mellan 1 och –1 beroende på om sambandet är positivt eller negativt. Värdet 0 indikerar av-saknad av linjärt samband mellan X och Y. Pearsons r används när både bero-ende och obereonde variabel är på minst intervallskalenivå.

Samband mellan en beroende variabel som är på intervallskalenivå och en oberoende variabel – i avhandlingen oftast parti – på nominal eller ordinalskale-nivå mäts med Eta, som är ett mått mellan 0 och 1 på hur den beroende vari-abelns värden är fördelade inom kategorierna på den oberoende.561 Eta2 kan tolk-as som andelen av variansen i X som förklaras av Y.

560 Scott Menard (1995) 561 Åke Aronsson (1999) 179ff

285

Den förklarade variansen (R2j) R2 är ett mått på hur stor del av variansen i en beroende variabel som kan förklaras av de oberoende i en regressionsanalys. R2 antar värden mellan 0 och 1 och är identiskt med Pearsons r i kvadrat. I avhandlingen används dock det justerade R2-värdet – R2j – eftersom det ojusterade R2 tenderar att vara överdrivet optimistiskt.

R2j = ( )211

1 Rkn

n−×

−−

−

I ekvationen är n lika med antalet observationer och k är lika med antalet oberoende variabler. Härigenom undviks effekten att R2 alltid stiger när man för in nya x- variabler.562

Residualer I varje regressionsanalys erhålls en ekvation som anger vilka genomsnittliga effekter som de oberoende variablerna har på den beroende. Av en individs värden på de oberoende variablerna (X1 … Xn) kan vi alltså förutsäga vilket värde vederbörande borde ha på den beroende (Y). Men eftersom ekvationen bygger på genomsnittsvärden kommer alla individer att avvika mer eller mindre från detta predicerade värde. Differensen mellan det faktiska värdet och det av regressionsekvationen predicerade värdet kallas för residual.

När man genomfört en regressionsanalys kan man konstruera en ny variabel där varje individ, istället för värdet på den ursprungliga beroende variabeln, får ett nytt värde som motsvarar avvikelsen från det värde veder-börande predicerats ha på frågan. Den nya residualvariabeln (Yr) blir därmed så beskaffad att medelvärdet för alla individer alltid är 0 och skalstegen är desamma som i ursprungsvariabeln.

Ett inte helt fiktivt exempel: Om vi vet att en kulturpolitiker är kristdemo-krat och dessutom religiös, så är prediktionen att vederbörande bör svara 5,7 på en skala från 6 ”Instämmer helt” till 1 ”Nej, inte alls” på påståendet Politiken bör bygga på värden från kristendomen. En religiös kristdemokrat som svarat ”4” på påstående får därmed värdet -1,7 (4-5,7) på den nykonstruerade residual-variabeln. Eftersom medelvärdet för alla svarande på den nya variabeln blir 0 så representerar värdet -1,7 en avvikelse från detta medelvärde som vår kristdemo-krat uppvisar som inte kan förklaras av vare sig religiositet eller partitillhörig-het. Om vi gör om analysen med den nyskapade residualvariabeln (Yr) som beroende variabel istället för den ursprungliga (Y), och en ny oberoende variabel (X2) så får vi ett resultat i form av effekt, korrelation och förklarad varians som kan sägas vara kontrollerat för den först använda oberoende variabeln (X1), i detta fall partitillhörighet och religiositet.

562 Christofer Edling och Peter Hedström (2003)

286

Direkta och indirekta effekter – stiganalys I en multipel regression får man ut de direkta effekter som de oberoende variabler-na har på den beroende och man eliminerar de effekter som beror på att de oberoende variablerna samvarierar. Men det är lätt att man kastar ut barnet med barnvattnet när man genomför multipla regressioner. De samband som finns mellan de oberoende variablerna är ibland oerhört väsentliga för att förstå resultaten.

Anta till exempel att vi gör en regressionsanalys på frågan om kristna värden med ålder och religiositet som oberoende variabler. Visst har både ålder och det faktum att man är religiös självständiga effekter, men vi upptäcker samtidigt att det finns ett starkt samband mellan ålder och religiositet: äldre är oftare religiösa än yngre. Vi vet att politikernas ålder inte är resultatet av deras religiösa böjelser. Däremot vet vi att det i äldre generationers uppfostran funnits en helt annan attityd till religion än i de yngres, vilket är en mycket trolig förklaring till sambandet. Om en politikers ålder således är en förklaring till vederbörandes religiositet så har ålder inte bara en självständig effekt (oberoende av religiositet) på frågan om kristna värden utan även en indirekt via religiositet. Politiker stödjer kristna värden delvis därför att man är religiös och man är religiös delvis på grund av sin ålder. Figur 66: Exempel på stiganalys: ålder och kristen bekännelse förklarar inställning till kristna värden

Ålder (65+) = 1 0,57

0,14

Religiös = 1 1,71

Politiken bör bygga på värden från kristendomen.

(6 skalsteg)

Ett sätt att bringa reda i de direkta och indirekta effekterna är att utföra en stig-analys.563 Vi börjar med att dikotomisera de oberoende variablerna ålder och religiositet så att de som är fyllda 65 får värdet 1 på åldersvariabel och övriga 0, de som kryssat för att de är religiösa får värdet 1 på religionsvariabeln medan ateister och mer ljumma trosbekännare får 0. I den multipla regressionen får åldersvariabeln den direkta effekten 0,57 och religiositetsvariabeln 1,71 (26 procent förklarad varians). Men om vi sedan gör en regression med ålder som oberoende och religion som beroende upptäcker vi att det faktum att man upp-nått pensionsåldern får en effekt på 0,14 på om man är religiös eller ej. Åldern har således en indirekt effekt via religiositet på 0,14*1,71=0,24 Ålderns totala effekt på ställningstagandet i frågan är därmed inte 0,57 utan 0,57+0,24=0,81. Om sambandet mellan ålder och religiositet hade varit det omvända hade den totala effekten istället varit mindre än den direkta.

563 Peter Esaiasson, Mikael Gilljam, Henrik Oscarsson och Lena Wängnerud (2002) kap20

287

När man gör stiganalyser måste man alltid ha en uppfattning om i vilken riktning pilarna bör gå, det vill säga en ha teoretiskt grundad modell för hur orsakssambanden ser ut. Att, om det finns ett samband mellan ålder och religionstillhörighet, det är åldern som förklarar religion och inte tvärtom är en självklarhet. I allmänhet kan man använda tiden som hjälpmedel här. Om A föregår B i tid kan aldrig A sägas bero på B, men möjligen B av A. Men det är inte alltid som det hela är givet ändå. Hur skall man exempelvis dra pilarna om både ålder och kön ingår i analysen? Både födelsetidpunkten och den biologiska könstillhörigheten har sin grund i konceptionsögonblicket och är därmed sam-tida. Man kan även tänka sig cirkulära samband, som att till exempel religios-iteten har ett samband med hur ofta man går i kyrkan.

Om man uppfattar sig som kristen bevistar man troligtvist fler gudstjänster än icke-kristna, och på gudstjänsterna kanske man stärks i sin tro vilket leder till ännu fler kyrkobesök, och så vidare. I stiganalysen tvingas man då tillgripa en så kallad svag kausalordning där de interna sambanden mellan de oberoende variablerna ges den mest troliga kausalriktningen, vilket inte får förväxlas med det verkliga orsakssambandet. Man får till exempel tillgripa sådana halmstrån som att könstillhörighet bevisligen går att förändra men aldrig ålder, vilket gör att ålder placeras först i den svaga kausalordningen. Man kan nog också argumentera för att det är mer sannolikt att tron förklarar kyrkobesök i högre grad än tvärt om, åtminstone i våra dagar. Signifikanser. I kvantitativa undersökningar är ofta frågan om ett resultat är signifikant centralt. Med signifikans menas att resultatet inte beror på slumpen, och att om man uppnår ett signifikant resultat i en urvalsundersökning så kan man vara tämligen säker på att detta resultat även gäller för hela den population man gjort urvalet i. Enkätstudien som ligger till grund för denna avhandling är dock en totalundersökning, vilket medför att frågan om resultatets generaliserbarhet blir irrelevant. Men inte desto mindre kan det ibland vara användbart att använda signifikansmätning som urgallringsprincip när man bestämmer vilka resultat som det är intressant att analysera närmare. Även i denna utmärkta under-sökning måste man gardera sig för vad bortfallet, skrivfel och annat medför i form av osäkerhet. Den signifikansnivå som används är den förhållandevis höga 0,1 vilket skall tolkas så att signifikanta resultat skiljer sig från slumpen med 90 procentig säkerhet.

288

Regressionsmodellen

I detta avsnitt beskrivs den modell som i studien används för att undersöka effekt-erna av kulturpolitikernas personegenskaper och partitillhörighet. I Figur 67 repet-eras vilka variabler som använts när det gäller politikernas personegenskaper. Figur 67: De i analysen ingående personegenskaperna

Egenskap Operationalisering Skaltyp Dikotomisering: 1 =

Ålder Födelseår Kvot Äldre (65 år och äldre) Ursprung Invandrare (Född utländsk

medborgare)/svenskfödd Dikotom Invandrare (Född utländsk

medborgare) Kön Kvinna/man Dikotom Kvinna Klass: barndom uppväxt

Arbetarklass, medelklass, övre medelklass, överklass

Ordinal Högre klass förr (Över-/Övre medelklass)

Religiositet Religiositet: sex skalsteg Intervall Religiös (6 eller 5 på skalan) Utbildning Grundskola eller motsvarande,

gymnasium eller motsvarande, högskola eller motsvarande

Ordinal Högutbildad (Högskoleutbildning)

Typ av sysselsättning

Chef/tjänsteman i ansvars-ställning, tjänsteman, arbetare

Ordinal Arbetare

Klass: idag Arbetarklass, medelklass, övre medelklass, överklass

Ordinal Högre klass idag ( Över-/Övre medelklass)

Tid i kommunen

Andel av livet i kommunen Kvot Inflyttad (inte bott hela livet i kommunen)

Kultur-konsumtion

Antal aktiviteter per år av 8 uppräknade alternativ

Kvot Kulturaktiv (konsumerar fler aktiviteter än genomsnittet)

Analysen avsåg att besvara många frågor och måste konstrueras med omsorg. Det jag ville ta reda på var:

1) Vilken betydelse har var och en av personegenskaperna för vilka värder-ingar de kommunala kulturpolitikerna har?

2) Vilken betydelse har partimedlemskapet? 3) Vilka effekter har personegenskaperna när vi tar hänsyn till parti, det vill

säga hur mycket tillför den sociala representationen vid sidan av parti-politiken?

4) Hur stor del av skillnader i värderingar bland kommunala kultur-politiker förklaras av partitillhörighet respektive personegenskaper?

För att besvara frågorna behöver vi alltså operationalisera individernas person-egenskaper så att effekterna av dem blir jämförbara både med varandra och med partieffekter. Lösningen är att dikotomisera personegenskaperna, antingen är man kvinna eller man, pensionär eller inte, och effekten av att vara pensionär på en värderingsfråga är direkt jämförbar med den att vara kvinna. Men om man dikotomiserar variabler förloras en del av deras förklaringskraft. För att lösa

289

detta används var och en av personvariablerna kontinuerligt i två versioner, en dikotomiserad och en ursprungsversion där alla skalsteg finns med. Den första används för att analysera variablernas effekter (B) medan den senare nyttjas för att räkna ut personegenskapernas samlade förklaringskraft (R2j). Det är också analysen med variablerna i ursprungsversion som ligger till grund för de residualvariabler som konstrueras för varje analyserad fråga. Dessa residual-varibler består alltså på individnivå av skillnaden mellan det predicerade värdet i en fråga, när man utgår från individens personegenskaper, och det faktiska värdet.

För att förhindra att det interna bortfallet för uppgifter om personegen-skaper skall påverka resultatet har alla svarande som inte angett ett svar, svarat ”Vet ej” eller något annat som inte passar in i den aktuella skalan, så har vederbörande erhållit medelvärdet bland de svarande. Följden av detta blir att det interna bortfallet elimineras. Den förklarade variansen sänks något men information från svarande som avstått från, eller missat, att fylla i någon av egenskapsfrågorna inte går till spillo. Dessa korrigerade variabler används inte i bivariata analyser utan endast i de multipla analyser som syftar till att mäta förklaringskraften hos samtliga personegenskaper och skapa den residual-variabel som senare används i partianalysen.

I analysen med de dikotomiserade variablerna får alla som innehar en specifik personegenskap värdet 1 och de som svarat något annat värdet 0, inklusive de som svarat ”vet ej”.

Tio personegenskaper ingår i analysen och deras skalor och skalsteg varierar av naturliga skäl. Två av dem (”kön” och ”invandrare”) är i praktiken nominalskalor, men eftersom de är naturligt dikotoma kan de behandlas som kvotskalor. Mer bekymmersamt är de fyra variabler (”klass i barndom/ uppväxt” respektive ”idag”, ”utbildning” och ”arbete”) som formellt är att betrakta som ordinalskalor och därmed är mindre lämpliga att inkludera i en multipel regressionsanalys. En lösning skulle kunna ha varit att använda den dikotomiserade versionen av dessa även i regressionen med ursprungsvariabler-na, men jag har valt att behandla dem som intervallskalor av följande skäl: dels påminner deras frekvensfördelning om den normalfördelning som vi antar att intervallskalor har i regressionssammanhang, dels tillför de en ökad förklarad varians när de är med i sin ursprungsform – och det är ju ett så bra mått på R2j

som möjligt vi eftersträvar i denna del av analysen. För varje fråga som analyseras i avhandlingen genomförs sju regressions-

analyser i fyra steg. I den första omgången har personegenskaperna sin ursprungsform och är oberoende variabler i den första regressionen i den andra är parti oberoende. I båda fallen med den sexgradiga frågan som oberoende variabel. Av dessa båda regressioner erhåller vi följande:

1) Personegenskapernas och partitillhörighetens direkta förklaringskraft (R2j) oberoende av varandra (E respektive P i avhandlingens tabeller)

2) Effekten av att tillhöra olika partier 3) Två residualvariabler från respektive regression

290

Därefter genomförs en analys med de dikotomiserade personegenskaperna som oberoende variabler mot samma värderingsfråga som beroende variabel, vilket resulterar i:

4) De direkta effekterna av de enskilda personegenskaperna. 5) Förklaringskraften (R2j) hos de dikotomiserade personegenskaperna.

Denna är som regel alltid mindre än R2j för ursprungsvariablerna, och differensen dem emellan speglar dikotomiseringens ”kvalitet”.

I det tredje steget görs sedan två analyser där de residualvariabler som konstru-erats i första vändan är beroende variabler och personegenskaperna i ursprungs-version, respektive partitillhörighet, åter är oberoende. Resultatet av detta blir:

6) Effekterna av partitillhörighet med hänsyn taget till personegenskaper. Dessa effekter analyseras dock inte närmare i avhandlingen (se avsnittet Problemet med analysnivåer s49f).

7) Personegenskapernas och partitillhörighetens förklaringskraft kontrollerat för varandra. Personegenskapernas direkta förklaringskraft adderat med paritillhörighetens kontrollerade är i praktiken detsamma som de båda kategoriernas gemensamma förklaringskraft. Differensen mellan partitill-hörighetens och personegenskapernas direkta och kontrollerade förklar-ade varianser ger en uppfattning om hur mycket partisystemet förmår fånga upp de värderingskonsekvenser som personegenskaperna medför.

Därefter sker en regression där de dikotomiserade personvariablerna är oberoende och residualen från den första partiregressionen beroende. Här får vi:

8) Effekterna av personegenskaperna kontrollerat för parti. 9) Förklaringskraften (R2j) hos de dikotomiserade personegenskaperna

kontrollerat för parti. I en avslutande regression utgör både de sju partivariablerna och de tio odiko-tomiserade personegenskapsvariablerna de oberoende variablerna och den undersökta frågan i sin urprungsform den beroende. Därmed får vi

10) Den totala förklaringskraften (R2j) av partitillhörighet och personegen-skaper (S i avhandlingens tabeller).

Utöver dessa sju regressionsanalyser utför sedan ytterligare en analys med bakgrund i det som omtalats i föregående avsnitt om direkta, indirekta och totala effekter. De i analysen ingående personegenskaperna är nämligen inga-lunda oberoende av varandra. De mer grundläggande variablerna som ålder, kön och samhällsklass i barndomen har betydelse för sådant som utbildnings-nivå, yrkesval och kulturkonsumtion. Effekten av ålder på en värderingsfråga är därmed inte endast den direkta effekt som man erhåller vid en multipel regressionsanalys utan även den indirekta effekt som de studerades ålder har genom det faktum att de äldre generellt har en lägre utbildning.

För att ta reda på om det finns indirekta effekter för somliga personegen-skaper som inte syns i regressionsanalyserna måste därför en stiganalys utföras för alla studerade frågor. En stiganalys är, som beskrivits ovan, en relativt enkel procedur om man endast har ett fåtal variabler att laborera med som har ett

291

teoretiskt glasklart kausalt förhållande till varandra. Mer komplicerat blir det hela när vi som här har 10 variabler att hålla reda på och inte alltid självklara kausala relationer dem emellan. För att råda bot på detta har jag för det första konstruerat en svag kausalordning där variablerna placerats enligt Figur 67. Motiven bakom denna ordning kommer att framgå i den följande när-granskningen av de variabler personegenskaperna bygger på. För det andra har en stiganalys genomförts enligt denna ordning, där alla variabler ges en totaleffekt där de bakomliggande variablernas direkta effekt adderas med de indirekta effekter de har genom alla framförliggande.

Eftersom jag placerat kulturkonsumtionen sist i min svaga kausalordning är denna egenskaps totala effekt detsamma som den direkta. När det gäller frågan om kristna värden är denna effekt exmpelvis –0,24. Näst sist i ordningen kommer egenskapen ”inflyttad i kommunen” vars totala effekt alltså består av två kausalvägar, dels den direkta effekten (0,12), dels den indirekta via kultur-konsumtion (0,08*-0,24 = -0,02 – det vill säga den indirekta effekten går på tvärs mot den direkta). Och så vidare. Den egenskap jag placerat först i den svaga kausalordningen – ålder – kan hypotetiskt hämta sin totala effekt på en beroende variabel genom 504 kausalvägar, direkt och via de övriga 9 personegenskaperna i olika konstellationer. I praktiken blir ålderns totala effekt på den undersökta variabeln detsamma som ålderns bivariata effekt i en enkel regression, och ju längre fram i kausalkedjan vi kommer desto större är den möjliga avvikelsen från den bivariata effekten.

Jag har sammanfattat stiganalysen i Tabell 54. Om vi börjar nedifrån så står de gråtonade raderna för personegenskapernas direkta effekter på den beroende variabeln om kristna värden och av effekterna på residualvariabeln efter partiregressionen, det vill säga personegenskapernas effekter kontrollerat för parti. De kursiverade raderna däremellan visar respektive personegenskaps totala effekter efter genomförd stiganalys.

Den övre delen av tabellen visar de oberoende personvariablernas effekter (B) på varandra. Siffrorna skall läsas horisontellt och tolkas så att de effekttal som står på en viss rad är de effekter som de ovanstående, och i den svaga kausalordningen föregående, personegenskaperna får om man sätter den pers-onegenskap som står först på raden som beroende variabel och de ovanstående som oberoende. Längst till högre redovisas också den förklarade varians som denna regression uppnår. I stiganalysen är det av nödvändighet alltid fråga om effekter av dikotoma personegenskaper, men i tabellen redovisas även de justerade R2j man uppnår om man använder de ursprungliga variablerna.

292

Tabell 54: Stiganalys med de tio personegenskaperna

Ålder: Ä

ldre (65+)

Invandrare

Kön: kvinna

Högre klass förr

Religiös

Hög utbildning

Yrke: A

rbetare

Högre klass idag

Inflyttad i komm

unen

Kulturaktiv (> m

edel)

R2j dikotom

a variabler

R2j ej dikotom

isering

Ålder: Äldre (65+) - Invandrare -0,01 0,00 0,00 Kön: kvinna -0,04 0,07 0,00 0,00 Högre klass förr 0,06 0,03 0,01 0,00 0,00 Religiös 0,13 0,05 0,05 0,09 0,01 0,05 Hög utbildning -0,03 0,06 0,10 0,30 0,10 0,06 0,10 Yrke: Arbetare -0,13 0,06 0,00 -0,07 -0,06 -0,30 0,15 0,21 Högre klass idag 0,10 -0,01 -0,04 0,49 0,06 0,12 -0,16 0,25 0,46 Inflyttad i kommunen 0,14 0,31 0,08 0,02 -0,01 0,12 -0,14 0,07 0,11 0,14 Kulturaktiv (> medel) 0,24 -0,05 0,15 0,01 0,00 0,17 -0,07 0,05 0,08 0,11 0,16 Kristna värden Direkt effekt 0,56 -0,45 -0,21 0,22 1,65 0,12 -0,17 0,41 0,12 -0,24 0,30 0,39 Total effekt 0,86 -0,34 -0,13 0,66 1,71 0,21 -0,23 0,40 0,10 -0,24 Effekt partikontroll 0,32 -0,26 -0,17 0,07 0,94 0,11 0,00 0,00 0,10 0,01 0,12 0,19 Total effekt 0,39 -0,31 -0,23 0,65 1,11 0,12 -0,02 0,05 0,10 0,01

Kommentar: Hur tabellen skall tolkas beskrivs i texten. Signifikanta effekter har markerats med fetstil.

När man försöker skapa en kausalordning mellan ålder, ursprung och kön vandrar man på en mycket slak lina. Dessbättre är det i vårt fall så att även om det finns vissa samband mellan ålder, ursprung och kön så är de ändå förhållandevis försumbara, vilket framgår av Figur 68.

Figur 68: Högst teoretiska kausala samband mellan ålder, ursprung och kön

-0,04 Kön: Kvinna = 1

-0,09

0,89 0,065

Ålder: Äldre (65+ år) = 1

-0,007

Ursprung: Född utländsk

medborgare = 1

-0,29

Politiken bör bygga

på värden från kristendomen

(6 skalsteg)

Kommentar: Figuren beskriver en stiganalys där, ålder, ursprung och kön är oberoende variabler och inställningen till påståendet Politiken bör bygga på värden från kristendomen är beroende. Därvid illustreras även de relativt sett svaga indirekta effekterna mellan de oberoende variablerna. De direkta effekterna skiljer sig åt från de i Tabell 55 eftersom fler variabler ingår i den analysen.

293

Analysens oberoende variabler Nedan följer en presentation av de oberoende variabler som nyttjas i avhand-lingens regressionsanalyser. Mycket av avsnittet bygger på (David Karlsson (2001b), där ännu mer information om de kommunala kulturpolitikernas bak-grund finns för den som är intresserad. Ålder Bland de kommunala kulturpolitikerna är 30- och 40-talisterna, och i viss mån 50-talisterna kraftigt överrepresenterade i förhållande till medborgarna, medan övriga generationer är markant underrepresenterade. Medelåldern är 52 år och varierar mellan partierna från 55 i de lokala partierna, 54 i Moderaterna och Folkpartiet till 47 i Vänstern. Störst åldersspridning har Kristdemokraterna, som både har högst andel pensionärer och företrädare under 40 år. Minst ålders-spridning har Vänsterpartiet där nästintill hälften av partiets kulturpolitiker är födda på 50-talet. Interaktionen mellan parti och födelseår är alltså sådant att egenskapen att vara moderat samvarierar positivt med högre ålder (Pearsons r = 0,10) och att vara vänsterpartist negativt (-0,14). Tabell 55: Kulturpolitikernas ålder efter parti

Födelseår -1929 1930

-39 1940 -49

1950 -59

1960 -69

1970 -79 1980- Andel

65+ Medel- ålder

V 1 7 26 49 11 5 1,2 2 47 S 2 20 38 25 11 4 9 52 Mp 2 23 31 27 6 10 13 52 C 2 17 38 24 15 4 0,5 11 51 Fp 2 23 42 21 11 1 12 54 Kd 3 26 25 21 18 7 17 51 M 5 29 36 17 8 5 0,3 17 54 Övr 9 28 30 19 14 21 55 Opol 20 40 20 20 20 44 Alla 3 21 35 25 11 4 0,3 12 52 Medb 16 12 17 17 18 16 4 21 48

1980

1970

1960

1950

1940

1930

1920

400

200

0

Födelseår

Kommentar: Tabellen redovisar på flera sätt de kommunala kulturpolitikernas ålder. I de 7 första kolumnerna anges hur stor andel av politikerna, totalt och för respektive parti, som föddes under vilket decennium. Siffrorna är radprocent och summerar till 100. I kolumn 8 anges hur andelen 65 år och äldre, och i kolumn 9 politikernas medelålder. På rad 11 anges som jämförelse motsvarande siffror för de röstberättigade medborgarna i Sverige. Till höger finns ett histogram som bygger på siffrorna på rad 10, det vill säga åldersfördelningen bland alla svarande kulturpolitiker. Y-axeln anger antal svarande, inte procent. Det finns inga strukturella samband mellan kommuntyp och politikernas ålder som är så starka att de får några effekter att tala om. Politikerna är äldre i södra Sverige i kommuner med högre utbildningsnivå och med en förhållandevis liten kommunal sektor. Glesbygdskommuner i Norrland har de yngsta kulturpolitik-

294

erna. Den demografiskt bevandrade drar av det ovan sagda slutsatsen att vi finner äldre kulturpolitiker i kommuner där befolkningen är yngre och vice versa.

Om man jämför olika typer av kulturansvariga nämnder har de renodlade kulturnämnderna de äldsta ledamöterna, följda av kultur- och fritidsnämnderna. I kulturnämnderna är andelen över 65 år dryga 17 procent, vilket är mer än tre gånger så hög siffra som andelen pensionärer i de nämnder vars huvudansvar är skolan. Sambandet mellan nämndtillhörighet564 och andel pensionärer är Eta = 0,14 och med politikernas medelålder 0,12.

Till avhandlingens löpande analys behövs också en dikotom åldersvariabel. Jag har för detta syfte valt variabeln ”65 år eller äldre”, en egenskap som ungefär var åttonde kulturpolitiker uppbär. Variabeln är ingalunda idealisk. Dels är det relativt få kulturpolitiker som uppnått pensionsåldern, dels finns ett olyckligt sam-band med partitillhörighet: kristdemokrater och moderater har fler äldre medan vänsterpartiet har mycket få. 65-årsgränsen har dock valts av följande skäl:

1) Genom att välja antingen gruppen ”de äldsta” eller ”de yngsta” så in-fångas både en del av det linjära ålderssambandet och en av flera gen-erationseffekter. Väljer man en grupp på mitten av åldersskalan faller den linjära aspekten, och delar man upp populationen på mitten så bibehålls visserligen variabelns linjära funktion men generationsfaktorn försvagas.

2) Variabeln markerar en viss generation bland politikerna som verkar skilja ut sig vad gäller värderingar i många fler frågor än den om kristna värden. Det gör förvisso också 70- och 80-talisterna, men de är bara en tredjedel så många.

3) De som fyllt 65 har alla det gemensamt att de uppnått pensionsåldern och betraktas även formellt som äldre. Tillsammans har de ett intresse av att äldres intressen tillvaratas i politiken.

Ursprung Som operationalisering av politikernas ursprung används en fråga om man är född som svensk medborgare. Den som svarat ja på den frågan räknas som svenskfödd medan den som är född med utländskt eller dubbelt medborgarskap definieras som invandrare i studien. Definitionen av invandrare har i efterhand har visat sig vara olycklig eftersom den inkluderar personer födda i Sverige. Andra enkätundersökningar använder för det mesta ”född i utlandet” som definition. Vi kan därför anta att siffrorna från kulturpolitikerenkäten vad gäller antalet invandrare är marginellt högre än i andra motsvarande undersökningar, men att denna skillnad troligen är försumbar. Andelen invandrare bland kultur-politikerna är 7 procent (varav drygt 60 procent är nordbor eller kommer från ett EU-land) och därmed ganska exakt densamma som i kommunpolitikerkåren som helhet. Detta skall jämföras med siffran för hela befolkningen som är 11 procent.565

564 Grupperat till 6 nämndtyper. 565 Kommunpolitikern - Vem är det? (2000)

295

Tabell 56: Kulturpolitikernas ursprung

Medborgarskap vid födsel: Personer Procent Kumulativ Procent Norge 10 0,6 0,6 Danmark 11 0,6 1,2 Finland 34 1,9 3,1 Övriga EU-länder 21 1,2 4,2 Övriga Europa 16 0,9 5,1 Amerika 6 0,3 5,5 Afrika 3 0,2 5,6 Asien 7 0,4 6,0 Född utländsk medborgare – ospecificerat 13 0,7 6,8 Utländsk medborgare idag 4 0,2 7,0 Både svensk och utländsk medborgare 2 0,1 7,1 Född svensk medborgare 1664 92,9 100 Totalt 1791 100

Kommentar: I enkäten fick kulturpolitikerna först välja mellan 1) Jag är född som svensk medborgare, 2) Jag är född som utländsk medborgare men är nu svensk medborgare eller 3) Jag är utländsk medborgare. Därefter fick de svara på uppmaningen Om du är född som medborgare i ett annat land, ange vilket. Resultaten av dessa frågor redovisas i tabellen.

Detta indikerar naturligtvis en beklaglig underrepresentation av invandrare i lokala demokratiska församlingarna, även om situationen enligt tillgänglig stat-istik långsamt förbättras.566 Men då skall man också tänka på att många av landets invandrare är bosatta i ett fåtal kommuner, och att majoriteten av kommunerna därför har en betydligt lägre andel utlandsfödda. I denna undersökning, där de minsta kommunerna i glesbygden har ungefär lika många svarande som de allra största, så medför detta att totalsiffran för andelen invandrare skulle vara lägre än andelen av landets befolkning, också om representativiteten var oklanderlig i var och en av kommunerna.

Skillnaderna mellan partierna är stora vad gäller andelen invandrare bland kommunala kulturpolitiker. Vänsterpartiet, Folkpartiet och Miljöpartiet ligger nära befolkningssnittet, Socialdemokraterna kommer på mellanhand, Moderat-erna och Kristdemokraterna är sämre medan jumboplaceringen tillhör Center-partiet. Endast 2 av de 208 svarande från Centern angav att de hade fötts som utländska medborgare (en dansk och en ospecificerad).

Tabell 57: Invandrare bland kommunala kulturpolitiker beroende på parti

alla v s mp c fp kd m Andel invandrare 7 11 8 14 1 12 7 7 Andel utomnordiska invandrare 3 4 3 6 0 2 4 3

Kommentar: Den övre raden anger andelen kulturpolitiker som är invandare (det vill säga inte född som svensk medborgare), för alla och uppdelat på parti. Den undre visar hur många procentenheter av dessa som angivit ett ursprungsland som inte ligger i Norden och inte är medlem i EU år 2003.

566 David Karlsson (2001a)

296

Välmående expansiva kommuner med yngre högutbildad befolkning och låg arbetslöshet är, lite förvånande, de tydligaste kännemärkena för de kommuner som har invandrare i sina kulturansvariga nämnder. Det finns en koppling mellan andelen invandrare bland kulturpolitikerna och bland kommunbefolk-ningen, men den är inte särskilt stark567 med tanke på den stora variationen mellan kommunerna i detta avseende. Förortskommuner har ungefär tre gånger så många invandrare bland kulturpolitikerna jämfört med storstäderna och glesbygdskommuner. De sistnämnda är ändå, jämte de medelstora kommun-erna, de som relativt sett har den högsta kvoten invandrarpolitiker i förhållande till andelen utländska medborgare i befolkningen medan storstäderna har en dramatisk underrepresentation.

Barn- och ungdomsdominerade kulturnämnder är de med minst antal in-vandrarledamöter (4 procent) medan kulturdominerade och breda sektorsöver-gripande nämnder har mer än dubbelt så många.568

Inflyttad Det är enkelt att skapa en dualism mellan inflyttade och de som bott i kom-munen hela livet. Det är också denna dikotomisering som ligger till grund för effektanalyserna i avhandlingen. Men med denna variabel tappar man möjligheten att se betydelsen av hur länge man bott på orten. Den kvotskala som används i kommande regressionsanalyser är därför ”andelen av livstiden som tillbringats i kommunen”. 569 Tabell 58: Inflyttade bland kommunala kulturpolitiker beroende på parti

alla v s mp c fp kd m Andel inflyttade 78 70 62 81 47 78 74 78 Genomsnittlig andel av livet i kommunen 62 55 67 48 75 56 56 56

Kommentar: I enkäten fick kulturpolitikerna svara på frågan Hur länge har du bott i kommunen? Svarsalternativen var ”Jag har bott hela mitt liv i kommunen” eller”Jag är inflyttad i kommunen och har bott här i c:a ….. år”. De som bott hela livet i kommunen eller angett att de endast lämnat kommunen under en kortare tid av sitt liv, vanligen studietiden, har kodats som infödda i kommunen, övriga klassificerades som inflyttade. Det är andelen inflyttade, totalt och uppdelat på parti, som redovisas i tabellens första rad. Den andra raden anger i procent hur stor del av livet som kulturpolitikerna i genomsnitt bott i sin kommun.

Hela två tredjedelar av de kommunala kulturpolitikerna, fler kvinnor än män, är inflyttade i kommunen. Särskilt många är de inflyttade i förortskommunerna medan urinvånarna är flest i storstäder och glesbygd. Centerpartiet och Social-

567 Pearsons r = 0,17 mellan antalet utländska medborgare 1998 i kommunen och andelen invandrare i den kulturansvariga nämnden, mätt på kommunivå. 568 Eta för sambandet mellan nämndtyp (grupperat i sex kategorier) och andel kulturpolitiker födda som utländska medborgare är 0,07. 569 I de fall politikerna svarat att de tillbringat kortare tider på annan ort, exempelvis under studietiden, har dessa ändå klassats som att de ”bott i kommunen hela livet”.

297

demokraterna hyser de flesta infödda. Mest mobila har miljöpartisterna varit, tätt följda av moderater och folkpartister.

Den inhemska migrationen bland kulturpolitikerna följer förväntade mönster. Flest inflyttad politiker finner vi i expansiva unga städer i söder, där medelinkomsten och utbildningsnivån är hög. Andelen inflyttade i förorts-kommuner är närmare 90 procent medan samma siffra för storstäder och gles-bygdskommuner ligger runt 50 procent.

Sambanden mellan kommunstrukturella variabler och andelen inflyttade kulturpolitiker är mycket likt det för invandrare men när det gäller nämndtill-hörighet råder omvända förhållanden. Barn- och ungdomsdominerade nämnder är de som har högst (76 procent) andel inflyttade medan kommunstyrelserna ligger lägst med sina 60 procent.

Kön I tidigare kapitel har redogjorts för hur andelen kvinnor i kulturansvariga nämnder har förändrats över tid (se ovan s235f). Studerar vi andelen kvinnor i olika åldersgrupper finner vi att det är bland de äldsta förtroendevalda (födda före 1944) som det relativa kvinnoöverskottet är som störst i förhållande till andra nämnder. Förvånande nog är andelen kvinnor bland de allra yngsta kulturpolitik-erna aningen lägre än hos deras övriga generationskamrater i kommunpolitiken.

Tabell 59: Kulturpolitikernas kvinnorepresentation jämfört med övriga politiker

Alla kommun- politiker

Kultur- politiker

Alla kommun-

politiker Kultur-

politiker

Totalt 41 43

Födda 1970 och efter 43 42 V 45 39 Födda 1955-69 47 47 S 44 45

Födda 1945-54 43 42 Mp 46 49 Födda 1933-44 38 42 C 40 45 Födda 1932 och före 30 37 Fp 40 39

Svenskfödda 42 Kd 39 43

Invandrare 49 M 36 42

Kommentar: I tabellen jämförs kvinnorepresentationen i kulturansvariga nämnder med den för hela den kommunala politikerkåren, totalt och uppdelat på åldergrupper, ursprung samt parti. Data för ”Alla politiker” bygger på undersökningen Kommunala förtroendeuppdrag 1999, med undantag för utbildning, som hämtats från undersökningen Kommunalt förtroendevalda 1999. I siffrorna för alla politiker ingår även ersättarna. För resonemang om uppgifter från dessa undersökningar se David Karlsson (2001a).

Högst kvinnorepresentation finner vi i Miljöpartiet där 49 procent är kvinnor. Lägst siffra finner vi i Folkpartiet och Vänsterpartiet, 39 procent. Varannan in-vandrarpolitiker är kvinna. Sett över landet är kvinnorepresentationen i kultur-ansvariga högst i nämnder i storstäder och i glesbygdskommuner (61 respektive

298

49 procent), medan landsbygdskommunerna endast har 40 procent. Snarare än kommunernas storlek är det alltså andra faktorer som avgör. En ledtråd får vi i att kvinnorna i kulturansvariga nämnder i socialdemokratiskt styrda kommuner är 45 procent att jämföra med 43 i moderatstyrda och 39 i kommuner med centerpartistiskt kommunalråd. Då skall man ha i minnet att kvinnorepresentat-ionen i kulturansvariga nämnder hos moderater, centerpartister och krist-demokrater, liksom för övrigt även hos miljöpartister och företrädare för lokala partier, är betydligt högre i kulturansvariga nämnder än i andra politiska organ. Hos Folkpartiet och Socialdemokraterna är andelen kvinnor i kulturansvariga nämnder ungefär densamma som genomsnittet i övriga nämnder medan vänsterpartistiska kvinnor däremot är betydligt färre i kulturansvariga nämnder än i övriga kommunala organ.

När man tittar på samband mellan kommunegenskaper och hur stor andel av kulturpolitikerna som är kvinnor, är det svårt att hitta kopplingar som inte är relaterade till det tidigare resonemanget om könsmaktsordningar (se ovan av-snittet Könsmaktsordningens betydelse (s189) och nedan Att mäta könsmakt (s313). I kommunerna i kvartilen med starkast könsmaktsordning utgör männen 59 procent av ledamöterna i den kulturansvariga nämnden att jämföra med 55 procent i den med svagast. Det bivariata sambandet mellan könsmaktsordning-ens styrka, så som den definieras i nedan, och könsrepresentationen är på kom-munnivå är Pearsons r = 0,11. I måttet på könsmaktsordningen ingår bland annat en variabel för kommunens könsrepresentation i fullmäktige. Korrelationen mellan denna siffra och representationen i den kulturansvariga nämnden är 0,22.

Klass Där födelseår, medborgarskap och kön är tämligen exakta kriterier är samhälls-klass betydligt mer komplex. Att mäta klasstillhörighet i en enkät är därför ett metodologiskt problem. Bland svarspersonerna ifrågasattes till och med om egenskapen existerade i dagens samhälle. Det gör den naturligtvis, men att exakt fastställa den på ett enkelt sätt är förmodligen omöjligt.

En utväg, som praktiserats i flera andra undersökningar, kunde vara att an-vända den tämligen lättbestämda utbildningsnivån som indikator på klasstill-hörighet.570 Maria Oskarsson hävdar i sin avhandling om klassröstning att klass-identifikationen i Sverige i allt högre grad avgörs av den egna utbildningen.571 I min studie om nya förtroendevalda tog jag själv det faktum att överrepresent-ationen av högskoleutbildade bland kommunpolitikerna stadigt ökar till intäkt för slutsatsen att det finns en ökande social klyfta mellan väljare och valda.572

Men även om utbildning är väsentligt i sammanhanget så ger det inte hela sanningen. Enligt en studie från 1997 är utbildning visserligen väsentlig för

570 Mats Trondman (1994) sätter i praktiken likhetstecken mellan utbildningsnivå och klass. 571 Maria Oskarson (1994) 572 David Karlsson (2001a)

299

klassidentitet, mer för medelklass än för arbetarklass, men yrkestillhörighet och inkomst är betydligt viktigare.573

Utbildningsnivå är därtill numera lika starkt relaterat till ålder som social till-hörighet. Bland politiker yngre än 30 år har 48 procent högskoleutbildning medan samma siffra för gruppen över 67 år är 36 procent. Dessutom har utbildningsnivå också ett starkt samband med kön. I alla åldersgrupper är kvinnliga politiker mer välutbildade än män; i genomsnitt har 10 procentenheter fler av kvinnorna högskoleutbildning. Anledningen är bland annat att kvinnor i högre grad arbetar i yrken, främst i offentlig sektor, där universitetsutbildning förutsätts medan män oftare återfinns inom industrin. Och som vi vet är de lågavlönade offentliga jobben ingen språngbräda till högre samhällsklasser, oavsett utbildningsnivå.

I klassisk marxistisk teori bestäms klasstillhörigheten hos en individ av vederbörandes direkta förhållande till den materiella produktionen.574 De viktiga grupperna här är dels arbetarna, dels företagarna. Hur relevant denna kategorisering är i ett historiskt perspektiv skall inte diskuteras här, men om vi försöker använda den som indelningsprincip för de kommunala kulturpolitierna märker vi snart dess otillräcklighet. Företagarna utgör 11 procent av kultur-politikerna, 14 om man inkluderar lantbrukarna.575 De som definierar sig som arbetare är 26 procent av de svarande. De återstående politikerna skulle därmed kunna hänföras till det sociologerna brukar kalla mellanskiktet, en diffus församling med oklar inställning i konflikten mellan arbete och kapital. Mellan-skiktsfolk är dessutom tydligt överrepresenterade bland Sveriges kommunal-politiker, både företagare och arbetare är färre bland förtroendevalda jämfört med medborgarna i motsvarande åldersgrupper.576

Mellanskiktet utgörs i hög grad av tjänstemän, anställda förvisso men inte arbetare i klassisk mening. Ett sätt att göra en klassindelning med utgångspunkt i arbetslivet är istället att utgå ifrån den traditionella indelningen i arbetare och tjänstemän. I enkäten fick kulturpolitikerna dessutom möjlighet att kryssa för Chef/tjänsteman i ansvarsställning som alternativ på frågan om vad som bäst beskriver deras nuvarande, eller senaste, förvärvsarbete. Även om man inte äger produktionsmedlen så har man som chef en privilegierad ställning, med makt över både eget och andras arbete och är inte sällan lojal gentemot företags-ägarna.577 Dessutom kan man tolka cheferna som en mer statusfylld och välav-

573 Göran Cigéhn, Mats Johansson och Lena Karlsson (2001) 574 Se t ex Erik Olin Wright (2000) 575 Och då är det positivt räknat: även de som angett att de förvärvsarbetat eller haft någon annan sysselsättning vid sidan av sitt företagande/lantbruk ingår här. 576 Jfr Kommunpolitikern - Vem är det? (2000). För företagarnas del är det en förändring jämfört med tidigare decennier. Lars Strömberg (1974) s48 577 Erik Olin Wright (2000) s17: it is better simply to see managers as occupying a privileged position with respect to the process of exploitation which enables them to appropriate part of the social surplus in the form of higher incomes. The specific mechanism through which this appropriation takes place can be referred to as a ‘‘loyalty rent.’’ … What is needed, then, is a way of generating some level of real commitment on the part of managers to the goals of the organization. This is accomplished by relatively high earnings linked to careers and promotion ladders within authority hierarchies. These higher earnings involve a redistribution of part of the social surplus to managers in order to build their loyalty to the organization.

300

lönad grupp och därmed en annan sorts klassindikator. Ungefär hälften av före-tagarna bland kulturpolitikerna angav sig tillhöra denna kategori.

28 procent av de svarande angav att de var chefer eller tjänstemän i an-svarsställning, 34 procent tjänstemän, 26 procent arbetare samt 12 procent att de hade en annan typ av arbete, alternativt att de aldrig haft ett förvärvsarbete. 14 procent av arbetarna har högskoleutbildning mot 58 procent av cheferna. Bland moderata kulturpolitiker är 46 procent chefer att jämföra med 15 procent hos vänsterpartisterna. 38 procent av socialdemokraterna anger sig vara arbetare men endast 7 procent av folkpartisterna.

Det kunde förvisso vara enkelt att definiera tjänstemännen som en medel-klass mellan cheferna och arbetarna. Andelen arbetare har minskat i takt med att industrisamhället övergått i ett tjänstesamhälle, men de stora kadrer tjänstemän som anställts under 1900-talets andra hälft är först och främst ett resultat av den offentliga sektorns utbyggnad och inte i sig någon uppryckning av arbetarklass-en.578 Dessutom tillsattes många av de nya tjänsterna av kvinnor som tidigare inte deltagit på arbetsmarknaden. Och parallellt är det inte heller givet att klassa de stora grupper som lämnat jordbruket för förvärvsarbete under förra århund-radets strukturomvandlingar som en dränering av de övre samhällsklasserna.

Men arbetslivet är inte den enda faktor som bestämmer en individs sociala position i samhället. Arbetslösa, studenter, och pensionärer utgör en stor del av Sveriges vuxna befolkning, och givetvis har även dessa en social tillhörighet. Uppfattningen att klasstillhörigheten är något som går utöver positionen på arbetsmarknaden är gammal. Redan Max Weber menade att makt och (social) status spelade en likvärdig roll som kriterier på klasstillhörighet.579

Central to Weber’s conceptualization of class is the notion of “life chances,” by which he means “the kind of control or lack of it which the individual has over goods or services and existing possibilities of their exploitation for the attainment of receipts within a given economic order.”580

I senare tid har bland andra Pierre Bourdieu vidareutvecklat denna aspekt av klassteorin och betonat uppväxtmiljöns betydelse för hur våra vanor och åsikter formas. Man kan vid sidan av det ekonomiska kapitalet tala om ett kulturellt kapital som maktkälla.581

Erik Olin Wright har, i en jämförelse med japanska och amerikanska för-hållanden visat hur svenskarna formerar sig kring tre ”ideologiska klass-koalitioner” som klart skiljer sig från varandra:

The working-class coalition contains three class locations: the working class plus the two class locations adjacent to the working class – skilled workers and nonskilled supervisors. This coalition is quite clearly demarcated ideologically from the middle-class coalition. The bourgeois coalition is sharply polarized ideologically with respect to the workingclass coalition.

578 Göran Ahrne, Hedvig Ekerwald och Håkon Leiulfsrud (1995) 579 Anthony Giddens (1973) Central to Weber’s conceptualization of class is the notion of “life chances,” by which he means “the kind of control or lack of it which the individual has over goods or services and existing possibilities of their exploitation for the attainment of receipts within a given economic order. 580 Berch Berberoglu (1994) s5 581 Bl a Pierre Bourdieu (1999) kap1

301

It consists of capitalists and only one contradictory class location, expert managers. Like the working-class coalition, the bourgeois coalition is clearly demarcated from the middle-class coalition. Social democracy may have become a stable ideological framework for Swedish politics in general, affecting the policy profiles of even conservative parties, but the Swedish bourgeois coalition remains staunchly procapitalist. Finally, the middle-class coalition in Sweden is quite broad and encompasses most of the employee contradictory locations within class relations as well as the petty bourgeoisie and small employers. This coalition is much more heterogeneous ideologically than either of the other two.582

Av dessa skäl ställes i enkäten en tredje fråga, där de kommunala kultur-politikerna explicit fick ta ställning till vilket alternativ som bäst beskrev den samhällsklass man ansåg sig tillhöra: arbetarklass, medelklass, övre medelklass eller överklass. Ett alternativ Vet ej/ej tillämpligt fanns också. Samma fråga användes i min enkät till nya kommun- och landstingspolitiker 2000 och frekvensfördel-ningen på frågan var i det närmaste identiskt.583

Benämningarna på samhällsklasserna är inte självklara. Terminologin arbetarklass/medelklass är tämligen vedertagen, men ett stort aber i dagens samhälle är att de grupper som står lägst på samhällsstegen, underklassen om man så vill, oftast saknar arbete och kanske aldrig ens har haft något. Arbetar-klass är därför inte längre ett självklart epitet för denna grupp. Förekomsten av folkvalda från de allra sämst privilegierade samhällsgrupperna är emellertid så få att de inte märks i statistiken. Lyckligtvis eller tyvärr – beroende på hur man ser på det. 24 procent av kulturpolitikerna tyckte sig tillhöra arbetarklassen.

Den otympliga benämningen mellanskikt är knappas något man kan känna tillhörighet till medan medelklass är vardagligt och okontroversiellt. Nästan hälften av de svarande, 48 procent, tyckte att medelklass var det alternativ som bäst beskrev deras klasstillhörighet. Okontroversiellt är däremot inte beteck-ningen överklass, som enligt Nationalencyklopedin är en benämning som inte kan tjäna som utgångspunkt för en seriös klassanalys men äger i sig en påtagligt expressiv kraft. Seriöst eller inte, 2 procent av politikerna tycker att överklass är det som bäst beskriver den egna samhällsklassen. För att mildra avståndet mellan den mer oförargliga medelklassen och den oseriöst expressiva över-klassen lade jag på eget bevåg in alternativet övre medelklass. 22 procent nappade på denna benämning, vilket bidrog till att frågans svar närmade sig den för kvantitativa studier eftersträvansvärda normalkurveliknande spridningen.

Klasstillhörigheten kan alltså ses i minst två perspektiv, den faktiska – sett utifrån objektiva kriterier (till exempel utbildning eller yrke) och den subjektiva som bygger på människors högst personliga identitet. 4 procent av de svarande valde att kryssa för ”Vet ej/ej tillämpligt” istället för att ange tillhörighet till någon av de angivna klasserna.584 I denna kategori hittar vi både folk som har svårt att finna rätt kategori och de som förkastar klassperspektivet som sådant (vilket framgick av några kommentarer).

582 Erik Olin Wright (2000) s229 583 David Karlsson (2001a) 584 Till dessa skall förmodligen läggas någon procentenhet som inte svarat alls på eftersom frågan har något högre internbortfall än frågorna närmast före och efter i formuläret.

302

Figur 69: Tre sätt att mäta samhällsklass

Kommentar: Siffrorna visar (i totalprocent) hur tre olika sätt att mäta samhällsklass (typ av arbete, utbildning samt subjektiv klasstillhörighet) överensstämmer med varandra. Exempelvis ser vi att 11 procent av de svarande har låg utbildning, beskriver sin anställning som ”arbetare” samt anger att deras nuvarande samhällsklass är ”arbetarklass”. Summan i varje cirkel anger andelen av de svarande som har en viss egenskap, t ex 11+5+5+5 = 26 procent ”arbetare”. Siff-rorna för ”övriga” visar hur stor andel som inte har någon av de tre egenskaperna. Lägg märke till att en person som exempelvis är lågutbildad och chef finns med i båda cirkelsystemen.

I Figur 69 visas hur de tre måtten på samhällsklass överlappar varandra. Om man utgår ifrån måttet på hur stor andel av dem som angett en viss klass-indikator, och som samtidigt har angett någon av de två övriga (eller båda), blir slutsatsen av siffrorna i figuren att den subjektiva bedömningen av klass-tillhörighet är den mest träffsäkra. Exempelvis är 16 procent av dem som angett sig tillhöra överklassen eller övre medelklassen vare sig chefer eller högutbild-ade, medan 45 procent av de högutbildade varken är chefer eller säger sig till-höra de övre samhällsklasserna.

Att klasstillhörighet och parti hänger nära samman, även bland kultur-politiker, framgår med all önskvärd tydlighet av Tabell 60. I Socialdemokraterna och Vänstern känner sig 43 respektive 41 procent tillhöra arbetarklassen medan motsvarande siffror för moderater och folkpartister är 2 och 3. Störst relativ ton-vikt på medelklassföreträdare har Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Centern.

En ytterligare aspekt i samband med diskussionen om klasstillhörighet är att man kan förflytta sig mellan olika klasser under sin levnad. Det skulle kunna finnas skäl att anta att den sociala miljö som vi upplever under våra första år präglar våra uppfattningar om saker och ting i minst lika hög grad som den samhällsklass vi identifierar oss med i vuxen ålder. För att komplettera analysen av de kommunala kulturpolitikerna med detta perspektiv infördes en fråga i enkäten där de svarande ombads välja vilken samhällsklass som man tillhört under sin barndom/uppväxt.

Jämför vi sedan resultatet av denna fråga med den om klasstillhörighet idag finner vi att de kommunala kulturpolitikerna hyser en hel del klassresenärer. Hälften av dem som tillhörde arbetarklassen i sin ungdom gör det inte längre,

303

och hälften av dem som idag ser sig som övre medelklass tillhörde arbetar- eller medelklass i yngre dar. Fyra av tio anser sig ha klättrat minst ett steg uppåt medan en av tjugo gått nedåt i klasstrappan. Varannan kulturpolitiker tycker sig inte ha bytt samhällsklass. Flest klättrare har Folkpartiet, Moderaterna och Socialdemokraterna, medan Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Vänstern hyser flest dykare.

Tabell 60: Samhällsklasser, klassresor och typ av jobb

Samhällsklass under barndom/uppväxt

Samhällsklass idag: Arbetarklass Medelklass Övre medelklass Överklass Vet ej /ej

tillämpligt

arbetarklass 23 1 < 1 < 1 medelklass 24 21 2 < 1 < 1 övre medelklass 5 9 7 1 < 1 överklass < 1 < 1 1 1 Vet ej/ej tillämpligt 1 < 1 < 1 < 1 2

Samhällsklass idag: Alla v s mp c fp kd m övr

arbetarklass 24 41 43 6 11 3 10 2 16 medelklass 48 50 44 63 62 47 60 36 59 övre medelklass 22 9 10 21 17 45 24 51 18 överklass 2 < 1 2 3 1 6 2 Vet ej/ej tillämpligt 4 1 3 10 9 1 4 5 5

Klassresenärer: Alla v s mp c fp kd m övr

Ner 5 7 4 10 3 3 7 5 4 Stabilt 51 57 51 40 55 48 49 47 52 Upp 40 36 42 35 32 48 38 42 39 Osäkra 5 1 3 15 10 1 6 5 5

Typ av jobb: Alla v s mp c fp kd m övr

Chef/tjänsteman i ansvarsställning 28 15 21 24 24 39 33 46 36

Tjänsteman 34 41 32 43 34 40 39 31 34 Arbetare 26 30 38 13 27 7 21 9 20 Annat/ej haft arbete 12 14 9 20 16 14 7 14 10

Kommentar: Första frågan löd: Vilket av följande alternativ beskriver bäst den samhällsklass du anser dig tillhöra a) under din barndom/uppväxt? b) idag? Svarsalternativen är de som återges i tabellen. I tabellens översta del återges i totalprocent kulturpolitikernas svar på dessa frågor. I tabellens andra del anges hur kulturpolitikerna fördelar sig på svarsalternativen på frågan om vilken samhällsklass som de anser sig tillhöra idag, dels totalt och dels uppdelat på parti. Sifforna är här kolumnprocent och summerar till 100. I den tredje delen visas i vilken utsträckning politikerna är klassresenärer, och i vilken riktning man rest. ”Ner” betyder att man svarat att man tillhör en lägre klass idag än vad man gjorde i barndomen, till exempel att man idag är arbetarklass medan man förr var medelklass. ”Stabilt” betyder att man angett samma klass både för förr och nu, medan ”Upp” följaktligen betyder att man avancerat. Som ”Osäkra” har de klassificerats som inte svarat eller angett att de inte vet på någon av frågorna. Andelen klassresenärer redovisas dels totalt för alla svarande och dels uppdelat på parti. Siffrorna är kolumnprocent och summerar till 100. Frågan i tabellens fjärde del löd: Vilket av följande alternativ beskriver bäst ditt nuvarande, eller senaste, förvärvsarbete?. Sifforna är även här kolumnprocent och summerar till 100.

304

Att mäta effekter av klassresor görs enklast genom att jämföra effekter av klass idag och klass förr i avhandlingens regressionsanalyser. Vill man vara lite noggrannare kan man göra en enkel korstabell, likt Tabell 61. Här ser vi till exempel att de som avancerat till en högre klass gillar kristna värden bättre än de forna kasskamraterna, men inte i lika mycket som de som varit stabila i den nya klassen. De som rest neråt i klassystemet till övre medelklass och medelklass är däremot ännu mer skeptiska till kristna värden än de nya klassfränderna. Tabell 61: Effekter av klassresor, exemplet andelen som instämmer i att Politiken bör bygga på värden från kristendomen

Klassresa Samhällsklass idag Ner Stabilt Upp Total arbetarklass 32 29 29 medelklass 41 54 39 46 övre medelklass 44 71 60 63 överklass 87 76 81 Alla 38 46 48 47

Kommentar: i tabellen anges andelen av de svarande som instämt i påståendet om att Politik bör bygga på värden från kristendomen beroende dels på vilken samhällsklass de anser sig tillhöra idag, dels huruvida de är klassresenärer och i vilken riktning resan i så fall gått. Jämför Tabell 60.

Religion I enkäten ställdes politikerna inför frågan Anser du dig vara religiös/troende? samt vilken, om någon, religion de bekände sig till. Den vanliga sexgradiga skalan användes i religiositetsfrågan (mellan 6 ”Helt och fullt [troende]” och 1 ”Inte alls”) och det är denna fråga som används i avhandlingens analyser. Mindre självklart var hur en dikotomisering skulle ske. Vad innebär det till exempel att vara ”delvis troende”? Jag valde till slut att dela in de svarande i tre grupper som blev ungefär likstora: de troende (6 eller 5), de delvis troende (4 eller 3) och de icke-troende (2 eller 1). Den dikotomisering som används i fortsättningen pekar ut de som svarat 6 eller 5, det vill säga de som gett ett tydligt svar.

Vad gäller religionstillhörighet säger 73 procent, alltså även en betydande del av de icke-troende, att de bekänner sig till kristendomen. Invandrarpolitikerna är både oftare icke-troende och troende än de svenskfödda. Andelen kristna bland in-vandrare är lägre, men inte särskilt mycket. De politiker som bekände sig till någ-on annan religion än kristendomen utgjorde 1,5 procent av de svarande, där de flesta hade någon form av ”privatreligion”. Bland de 1703 som besvarade frågan var 4 personer muslimer (det vill säga 2 promille att jämföra med c:a 1,1 procent bekännande muslimer av Sveriges befolkning585), tre judar och tre buddhister.

585 Margareta Skog (2001)

305

Figur 70: Religiositet beroende på samhällsgrupp

Kommentar: Siffrorna är medelvärden för hur stor andel i respektive sociala grupp som anser sig själva religiösa/troende (”ja” enligt beskrivningen i Tabell 62, s306). Se Figur 69 (s302) för hur man tolkar cirklarna.

Men politikernas religiositet har även mer allmänt intresse eftersom den säger en del om de undersökta personernas sociala tillhörighet. I Figur 70 framgår att religion och klass hänger samman. Bland de kulturpolitiker som enligt egen ut-sago tillhör över- eller övre medelklassen, är chefer/tjänstemän i ansvarsställ-ning samt har hög utbildning är hela 45 procent troende. Samma siffra för lågut-bildade arbetare i arbetarklassen är 15 procent. Och återigen är det den subjektiva klasstillhörigheten som bäst tydliggör sambanden. Klarast ser man detta om man exempelvis jämför medlemmar av arbetarklassen som inte har en utbildning eller tjänsteställning som normalt associeras med klasstillhörigheten med lågutbildade och arbetare som inte definierar sig som arbetarklass. Andelen religiösa är här 11 procentenheter lägre. Lika tydligt är detta i cirklarna som representerar de övre samhällsskikten.

Förutom klassfaktorn är kön viktigt för religiositeten. Kvinnliga kultur-politiker är oftare troende än sina manliga kollegor. Särskilt svaga i tron är kulturpolitiker i industri- och glesbygdskommuner. Andelen troende bland partiföreträdarna följer väl höger/vänsterskalan. Vänsterpartiet har 13 procent religiösa i sina led medan Moderaterna har 40. Kristdemokraterna är undantaget från sambandet eftersom de sticker ut med sina 91 procent troende.

Som redan nämnts finns flest religiösa politiker i kommuner där befolk-ningen är mer religiös (se ovan s208). Föga förvånande är 51 procent av kulturpol-itikerna i Jönköpings län troende, vilket är 12 procentenheter högre än nästföljande län, Västra Götaland, och nästan 20 procentenheter mer än riksgenomsnittet. I Norrbotten är endast 13 procent religiösa. I de kommuner där utbildningsdomin-erade nämnder har ansvar för kulturen är 42 procent religiösa medan denna andel i kulturansvariga kommunstyrelser endast är 27 procent.

306

Tabell 62: Religiositet och bekännande kristna

Religiös Religiös Ja Delv Nej V Ja Delv Nej V Totalt 33 33 35 73 Vänsterpartiet 13 19 68 29 Äldre (65+) 45 31 24 81 Socialdemokraterna 19 35 46 66 Yngre 32 33 36 72 Miljöpartiet 37 37 26 53 Män 31 31 39 71 Centerpartiet 36 42 22 84 Kvinnor 36 35 29 75 Folkpartiet 50 30 21 86 Invandrare 36 26 38 67 Kristdemokraterna 91 7 2 98 Infödda svenskar 32 33 35 73 Moderaterna 40 40 19 90

Kommentar: Den första frågan löd Anser du dig vara religiös/troende? och svaren angavs på en skala från 6 ”Ja, absolut” till 1 ”Nej, inte alls”. I tabellen har svaren grupperats enligt 1, 2 (Nej), 3, 4 (Delvis), och 5, 6 (Ja). Siffrorna anger procent av de svarande sedan ”vet ej”-svaren räknats bort. Korset (V) i tabellen står för andelen av de svarande som kryssat för alternativet Jag bekänner mig till kristendomen.

Kulturerfarenhet De kommunala kulturpolitikernas kulturkonsumtion mättes genom en fråga om hur ofta de under det senaste året nyttjat eller konsumerat någon av åtta uppräk-nade alternativ (se Tabell 63 nedan). Utfallet blev mycket skiftande för de olika alternativen. Lyssnat på musik hade de allra flesta gjort ofta, i snitt var fjärde dag. Kultur genom tidningar och TV/radio fick genomsnittspolitikern sig till livs ungefär en gång i veckan. Lika ofta läste man skönlitteratur. En kultur-politiker besöker i allmänhet sitt bibliotek ungefär varannan vecka. 6 gånger per år går medelpolitikern på teater/konsert, 4 gånger på bio och 9 gånger på någon annan kulturinstitution. De senare tre alternativen är naturligtvis starkt relater-ade till var man bor. Storstadspolitikerna går till exempel på teater/konsert/ opera ungefär varannan vecka medan glesbygdspolitiker besöker sådana inrätt-ningar 3 gånger om året.

Jämför man med den svenska befolkningen som helhet så har kultur-politikerna en högre kulturkonsumtion. Till exempel så har 67 procent av med-borgarna besökt bibliotek under 2000, att jämföra med 97 procent bland politik-erna. 93 procent av politikerna har läst skönlitteratur året innan de besvarade enkäten mot 83 hos befolkningen.586

Kvinnliga kulturpolitiker konsumerar i genomsnitt 65 fler av de aktuella kulturföreteelserna per år än sina manliga kollegor. Kvinnornas högre kon-sumtionsgrad går igen i alla de uppräknande alternativen och skillnaden mellan könen är allra störst när det gäller läsning av skönlitteratur, vilket kvinnor sysslar med nästan dubbelt så ofta som män. Vänsterpartister och miljöpartister tillhör de mest frekventa kulturkonsumenterna. Den lägsta kulturkonsumtionen hittar vi i det landsbygdsbaserade Centerpartiet.

586 Kulturbarometern (2000)

307

Tabell 63: Kulturpolitikernas kulturkonsumtion

Hur ofta har du nyttjat/konsumerat följande kulturföreteelser det senaste året?

Parti

Alla v s mp c fp kd m M

an

Kvinna

Yngre

Äldre (65+)

Lågutbildad

Högutbildad

Besökt bibliotek 22 31 21 29 18 25 23 20 20 25 21 31 18 27 Besökt teater, konsert, opera etc 6 6 6 7 4 8 4 6 5 6 5 9 5 7

Besökt andra kul-turinstitutioner 9 8 9 9 8 11 6 11 8 10 8 14 7 11

Läst skönlitteratur 47 61 47 56 35 51 38 50 36 61 45 58 39 58 Lyssnat på musik 85 88 84 94 81 81 85 88 81 91 85 86 84 86 Gått på bio 4 5 5 3 4 4 4 5 4 5 4 4 4 5 Sett kulturprogram på TV (radio) 47 54 45 66 43 48 42 50 43 53 45 62 43 53

Läst tidningarnas kultursidor 66 78 66 67 54 73 59 70 62 73 64 85 60 76

Index 287 332 283 324 247 305 260 296 259 324 279 349 258 324

Kommentar: Tabellen redovisar hur många gånger kulturpolitikerna konsumerat de uppräknande kulturföreteelserna det senaste året. Svaren har kodats om från ”flera gånger i veckan” till 104, ”någon gång i veckan” till 52, ”någon gång i månaden” till 12, ”någon gång i kvartalet” till 4, ”någon gång i halvåret” till 2, ”någon gång under året” till 1 samt ”ingen gång” till 0. Alternativet ” andra kulturinstitutioner” hade förtydligandet ”museum, galleri, utställning etc”. Tabellen anger på sista raden ett index över kulturpolitikernas kulturkonsumtion. Indexet har tagits fram genom att först individuellt summera hur många gånger under det senaste året de svarande nyttjat i något av de uppräknande alternativen, och här redovisas resultaten för alla totalt och för olika grupper kulturpolitiker. (Det är alltså inte summan av gruppernas medelvärden som redovisas). Maximalt skulle man kunna ha konsumerat 832 aktiviteter men av de svarande var max 632 och min 7. Vi ser i Figur 71 att subjektiv samhällsklass har betydelse för grad av kultur-konsumtion men att kön och utbildning förklarar allra mest. Och detta alltså med hänsyn taget till att de ingående variablerna samvarierar. För att illustrera sambanden med en multipel regressionsanalys (med variablerna kön, utbild-ning, tjänsteställning och subjektiv samhällsklass, justerat R2j = 0,13) kan man säga att mätt utifrån ett utgångsläge (konstant) på 187 konsumerade kultur-företeelser per år så ökar detta antal med 57 om man är kvinna, ytterligare 48 om man har högskoleutbildning och 18 extra om man skulle tillhöra över- eller övre medelklassen. Är man däremot arbetare så dras antalet ned med 25.

Ledamöter i rena kulturnämnder konsumerar 20 till 30 procent fler kultur-företeelser än sina gelikar i övriga nämnder. En liten del av skillnaden ligger i att kulturnämnderna ofta finns i större kommuner med större kulturutbud, men kulturnämndledamöter är mer aktiva när det gäller att se kultur på TV och läsa böcker, något som knappast har med geografi att göra.

308

Figur 71: Klass och kön som förklaring till grad av kulturkonsumtion (antal aktiviteter det senaste året)

Kommentar: Siffrorna är medelvärden för hur många kulturföreteelser som kulturpolitiker av varje kön – män: ”m” och kvinnor: ”k]”– och i respektive sociala grupp har nyttjat/konsumerat det senaste året. Exempelvis konsumerade högutbildade manliga chefer i över- och övre medel-klassen 322 kulturföreteelser mot 379 bland kvinnorna. Se vidare Tabell 63 för indexerings-måttet och Figur 69 för hur man tolkar cirklarna.

Partierna som oberoende variabler Av Sveriges 2 652 kulturpolitiker år 2000 tillhörde 96 procent partier som också var företrädda i riksdagen. Av återstående 114 personerna definierade 8 sig som partipolitiskt oberoende eller politiska vildar, medan de övriga 106 var med-lemmar i ett 60-tal lokala partier, där SPI (Sveriges pensionärers intresseparti) var det största med c:a 11 företrädare.

Självklart spelar de lokala partierna en viktig roll i många kommuner och fyller upp politiska blottor som rikspartierna inte förmår täcka. Men eftersom partierna är så många, små och heterogena är det i det närmaste meningslöst att ta med dem i analysen, vare sig enskilt eller aggregerat till en ”övrig” kategori. Istället fokuseras på riks(dags)partierna (Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna, samt Moderaterna) och deras förmåga att täcka in de värdekonflikter som finns i den kommunala kulturpolitiken.

Fördelningen mellan partierna i kulturansvariga nämnder år 2000 avviker inte så mycket från valresultatet i kommunfullmäktigevalen 1998, med undantag av den skillnad som automatiskt följer av populationsavgränsningen: i nämnd-val är platserna ofta så få att de allra minsta partierna inte får plats. De stora partierna är därför något överrepresenterade i förhållande till valresultatet.

Man kan redovisa hur partierna svarat på värderingsfrågorna på flera sätt. Medelvärden är lätta att förstå, liksom procentsatser som instämmer mer än de förkastar ett påstående och så vidare. Men eftersom de individuella egenskap-erna kommer att analyseras med hjälp av regressionskoefficienter så är det lämpligt att även finna en motsvarande metod att redovisa partiernas resultat.

309

Tabell 64: Partifördelningen bland kommunala kulturpolitiker

v s mp c fp kd m övr opol Totalt Valresultat i medelkommunen 10 36 4 12 5 8 19 6 100 Andel av kulturpolitikerna 9 39 3 12 6 8 19 4 0,3 100 Medel: år som partimedlem 14 22 9 24 21 13 20 8 19

Det enklaste sättet att göra en regression med partierna som oberoende variabler är att skapa så kallade dummyvariabler för varje parti, där 1 står för vänster-partist och 0 för övriga i den första, 1 för socialdemokrat och 0 för övriga i den andra etc. Problemet är då att den konstant som måste finnas i en regressions-ekvation och som är tänkt att representera utgångsvärdet för den om har 0 i alla de i regressionen ingående oberoende variablerna egentligen inte är möjlig. Eftersom i princip alla kommunala kulturpolitiker har en partitillhörighet, eller åtminstone sitter på ett visst partis mandat, är det varken praktiskt eller teoret-iskt möjligt att tänka sig effekten av en partitillhörighet (till exempel vänster-partist) i förhållande till ”saknar partitillhörighet”. Jag har valt att låta hela gruppen övriga lokala partier utgöra referenspunkten i partiregressionerna, då analysen fokuserar på de 7 stora. Den förklarade variansen av partitillhörighet (P) är R2j i en multivariat regression med de 7 rikspartierna som oberoende variabler.

Att mäta partiresultat i effekttermer är ingen lyckad lösning eftersom ett partis avstånd från de lokala partiernas inte sällan säregna positioner snarast är att jämställa med godtycke. I avhandlingen redovisas därför inga effekter av partitillhörighet utan endast resultat i form av medelvärden och procentsatser. Den kondenserade tabellen Här skall nu redovisas mer i detalj hur de värden som presenteras i av-handlingens standardtabeller tagits fram. Detta är dessa resultat som kondens-eras i avhandlingens standardtabeller av typen Tabell 65 (jämför kapitel 4, s57). Tabell 65: Politiken bör bygga på värden från kristendomen

Ja Delv Nej Partier Positiva egenskaper R2

34 40 25 Politiken bör bygga på värden från kristendomen

47 53

+ Kd M – V S

Religiös, äldret+, svenskföddt-, högre klass idag, kulturaktiv, hög klass förr t+, man, ej arbetare

P E S

,31 ,39 ,47

Resultatet av alla regressionsanalyser sammanställdes först i tabeller som liknar Tabell 66 och Tabell 67. Båda tabellerna sammanfattar effekterna på den sex-gradiga beroende variabeln Politikern bör bygga på värden från kristendomen. Vi börjar med Tabell 66 och de dikotomiserade personegenskapernas effekter.

310

Tabell 66: Alla tabellers moder 1 – exemplet kristna värden

Kontroll för parti Effekt

Äldre (65+)

Invandrare

Kön:

Kvinna

Högre

klass förr

Religiös

Hög-

utbildad

Yrke:

arbetare

Högre

klass idag

Inflyttad

Kultur-

aktiv

Nej Direkt 0,56 -0,45 -0,21 0,22 1,65 0,12 -0,17 0,41 0,12 -0,24 Total 0,86 -0,34 -0,13 0,66 1,71 0,21 -0,23 0,40 0,10 -0,24 Ja Direkt 0,32 -0,26 -0,17 0,07 0,94 0,11 0,00 0,00 0,10 0,01 Total 0,48 -0,19 -0,10 0,21 0,95 0,13 -0,02 0,01 0,10 0,01 Ej Kontr - Kontr -0,25 0,19 0,03 -0,15 -0,71 -0,01 0,17 -0,41 -0,02 0,25

Den första raden visar de direkta effekterna i den multivariata analysen. Signifik-anta effekter har markerats med fetstil, och den starkaste effekten med en ram. I den andra kursiverade raden redovisas egenskapernas totala effekter efter genom-förd stiganalys enligt Tabell 54. Värden som innebär att en egenskaps totala effekt gör att den skulle slå sig in bland de relevanta direkta effekterna är understrukna.

I den tredje raden anges de direkta effekterna av de 10 egenskaperna när den beroende variabeln byts ut till den residualvariabel som bildats efter regressionen med de sju rikspartierna som oberoende dummyvariabler. Även här markeras signifikanta effekter med fetstil och den starkaste effekten med ram. Den fjärde raden anger den totala effekten av personegenskaperna efter genomförd stiganalys. Den femte och skuggade raden visar differensen mellan rad 1 och 3, det vill säga hur effekten av en egenskap förändras om man kontrollerar för parti. Förändringar >/0,2/ är understrukna..

Tabell 67: Alla tabellers moder 2 – exemplet kristna värden

Del 1 Del 2

Kontroll för person-egenskap-er

Effekt

v s mp c fp kd m

Medelvärde

R2j – D

ikotoma

personegenskaper

R2j – O

dikotoma

personegenskaper

R2j – Parti

Odik egenskaper

-Parti

R2j –T

illsamm

ans

Nej Direkt -1,45 -0,87 -0,61 0,25 0,17 1,94 0,56 3,39 0,298 0,392 0,306 0,086 Total 2,04 2,61 2,87 3,74 3,66 5,43 4,05 3,49 Ja Direkt -0,46 -0,25 -0,57 0,22 -0,19 0,97 0,28 1,54 0,123 0,186 0,089 0,097 Total -0,44 -0,23 -0,56 0,24 -0,17 0,98 0,30 0,02

Ej Kontr - Kontr (d) -0,99 -0,62 -0,04 0,03 0,36 0,97 0,28 0,175 0,206 0,217 0,469

I Tabell 67 Del 1 anges partieffekterna, men inte de som uppstod när regressionen med de sju dummyvariablerna genomfördes utan som differensen mellan partier-nas medelvärden på den oberoende variabeln (vilket anges på rad 2) och medel-värdet för alla svarande som anges längst till höger. För att vara rättvis mot de

311

stora partierna som alltid väger tungt i ett medelvärdesmått är det medelvärdet kontrollerat för parti som används och anges på rad 1 och som markerats med svart skugga. Det okontrollerade medelvärdet är det som står på rad 2. De två partier som avviker mest från medelvärdet positivt och negativ markeras med ramar. På rad 3 och 4 är den beroende variabeln den residualvariabel som skapats i regressionsanalysen när de odikotomiserade personegenskaperna var oberoende variabler. Partiernas medelvärden anges här på rad 4 och effekterna på rad 3. Det ovägda medelvärdet avviker från 0 eftersom ledamöter från övriga partier saknas i analysen. Den femte och skuggade raden visar differensen mellan rad 1 och 3, det vill säga hur effekten av parti förändras om man kontrollerar för personegenskaper. Förändringar > /0,2/ är understrukna.

I del 3 visas delanalysernas förklarade varianser (R2j). I den första kolumnen anges R2j för personegenskaperna i dikotomiserad form, därefter för de odikotom-iserade. Det tredje värdet är partiernas förklaringskraft och det fjärde och skugg-ade värdet anger differensen mellan de odikotomiserade personegenskapernas och partiernas förklaringskraft. Rad 2 är tom men på rad 3 redovisas samma siffror men här är det residualvariablerna som är beroende variabler i regressionerna och värdena anger egnskapernas och partiernas förklaringskraft när man kontrollerar dem för varandra. På rad 4, slutligen, anges differensen mellan de direkta och de kontrollerade regressionerna. I högra nedre hörnet ser vi den förklarade varians som uppnås när alla tio personegenskaperna och de sju partivariablerna ingår i samma multivariata analys.

312

Empiriska ideologiska dimensioner

Tabell 68: Empiriska ideologiska dimensioner, korrelationstabell

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 1. Eftersom alla har lika möjligheter att till-godogöra sig kulturen, är skillnader mellan olika grupper endast uttryck för individuella val och preferenser

Höger/vänster

2. Skillnader mellan olika gruppers kultur-konsumtion är ett utslag av klassamhället -23 Kultur som

offentlig uppgift

3. Biblioteken skulle fungera bättre i privat regi ,33 -,34 4. Avgifter är ett bra sätt att finansiera kom-munal verksamhet eftersom medborgarna på ett tydligt sätt får betala kostnaderna sin egen konsumtion

,34 -,32 ,50

5. Det är en medborgerlig rättighet att med-borgarna garanteras tillgång till en välfunger-ande kulturell service

-,26 ,35 -,46 -,46 Kultur-vänlighet

6. Bidragsfördelningsprincip: Inga bidrag! Icke-offentliga kulturverksamheter borde alltid få klara sig själva

,33 -,19 ,40 ,33 -,34

7. Som läget är idag borde kulturen i min kommun få mer resurser, även om det skedde på någon annan verksamhets bekostnad

-,05 ,09 -,14 -,13 ,32 -,18 Kultur som välfärd

8. Det finns ett behov av kultur, konst och bildning, som kan likställas med andra behov, av t ex vård, skola och omsorg

-,16 ,16 -,21 -,22 ,47 -,25 ,39

9. Man kan utbilda sig i att uppleva konst och kultur och därmed fördjupa värdet av sina upplevelser

-,04 ,05 -,01 ,00 ,15 -,13 ,17 ,23 Elitism/ Individualism

10. Kommunen har ett upplysningsansvar att inför medborgarna lyfta fram vad som är bra kultur

,00 ,11 -,11 -,08 ,27 -,14 ,22 ,23 ,34

11. Det är möjligt att ha kunskaper om vad som är bra kultur ,03 ,02 ,00 ,02 ,13 -,07 ,14 ,16 ,48 ,39

12. Finkultur har högre kvalitet än populärkultur, som kultur betraktat ,08 -,04 ,09 ,09 ,04 ,05 ,15 ,03 ,20 ,26 ,31

Procedurell rättvisa 13. Bidragsfördelningsprincip: Prestations-anpassning! De som presterar kultur med högst kvalitet borde gynnas

,11 -,05 ,16 ,20 -,03 ,13 ,12 ,03 ,19 ,23 ,23

,29

Kommentar: Tabellen visar korrelationerna (Pearsons r) mellan svaren på frågor som analys-erats i avhandlingen. I tabellen urskiljs de grupper av påståenden som i kapitel 14 (s254ff) kallas för empiriska dimensioner med en grå skugga och namn i fetstil, medan de ”bryggor” som finns mellan dimensionerna illustreras med streckade linjer och namn i kursiv stil. Korrelationer </,20/ har markerats med gråtonad text.

313

Att mäta könsmakt

I kapitel 12 (s189ff) analyseras resultaten mot bakgrund av det Vicki Johansson587 kallar könsmaktsordningens styrka i de kommuner politikerna verkar i. Jag har ur min databas med kommunfakta valt ut sex variabler som jag menar på teoretisk grund skulle kunna antas vara indikatorer på denna maktordning. Variablerna är:

1) Skilsmässofrekvens.588 Antagandet är att där skilsmässofrekvensen är högre är kvinnors beroende av män som familjeförsörjare mindre och förmågan att bli medveten om destruktiva könsrelationer i heterosexuella parförhållanden större. Variabeln är Andel av medborgarna i kommunen vars civilstånd är ”skild” 2000

2) Kvinnorepresentation i fullmäktige. I kommuner där kvinnor både idag och historiskt (före initiativen om ”varannan damernas”) varit bättre representerade i valda församlingar kan man anta att kvinnors under-ordning är mindre. Variabeln här är Andelen kvinnor i kommunfullmäktige mätt som medeltal av förhållandet efter valen 1982, 1985, 1988, 1991, 1994, och 1998. De kommuner som tillkommit under denna tid har fått 1998 års värde.589

3) Löneskillnader. Skillnader i handlingsfrihet mellan könen har till inte ringa del ekonomiska orsaker. Mäns arbete värderas generellt mer än kvinnors. I en kommun med svag könsmaktsordning kan man anta att både den generella överrepresentationen av män bland höginkomsttagare och av kvinnor hos låginkomsttagare är något mindre. Den första variabeln a) avser andelen kvinnor som tjänar mer än 300 000 kr i kommunen i procent av andelen män som gör så 1996, medan b) avser andelen kvinnor som tjänar under 100 000 i procent av andelen män 1996.

4) Andelen kvinnorna som arbetar. I svaga könsmaktsordningar är kvinnor mer oberoende av män som familjeförsörjare och har ett eget för-värvsarbete. Tillgången på daghem är här avgörande. Förvärvsfrekvens-en mäts som hur stor andel av befolkningen år 2000 i en kommun som består av förvärvsarbetande kvinnor över 16 år.590

5) Andelen kvinnor av de kommunalt anställda. I kommuner med en svag könsmaktsordning kan man anta att arbetsmarknaden är mindre könssegregerad och exempelvis kvinnors dominans i omsorgsyrkena därmed något mindre. Vård, skola och omsorg är de stora kommunala verksamheterna, och om andelen kvinnor av de kommunanställda år 2000 är högre än normalt indikerar det en stark könsmaktsordning.591

587 Vicki Johansson (1996), Vicki Johansson (2001) 588 Jfr Vicki Johansson (2001) s135 589 Jfr Ibid s70ff 590 Jfr Ibid s137f 591 Jfr Ibid s89ff

314

Alla dessa indikatorer, där de flesta – vilket framgår av Tabell 69 – har ett visst inbördes samband, antas alltså på teoretiska grunder vara en produkt av en underliggande dimensionen könsmaktsordningen. En statistisk metod för att finna sådana dimensioner är faktoranalys. Genomför vi en sådan på de sex variablerna finner vi mycket riktigt att det finns en underliggande dimension som förklarar variationen av de övriga till 41 procent (eigenvalue 2,47). Tabell 69: Indikatorer på könsmaktsordning

Korrelationer: Pearsons r Faktor 1 2 3a 3b 4 Dim1 1. Skilsmässofrekvens 0,63 2. Kvinnorepresentation i fullmäktige 0,50 0,72 3a. Kvinnliga höginkomsttagare 0,28 0,35 0,72 3b. Kvinnliga låginkomsttagare -0,19 -0,22 -0,50 -0,69 4. Andelen kvinnorna som arbetar 0,05 0,28 0,19 -0,41 0,43 5. Andelen kvinnor av de kommunalt anställda -0,33 -0,35 -0,34 0,31 0,04 -0,62

Kommentar: Tabellen visar korrelationer på kommunnivå mellan de variabler som definierats ovan under punkterna 1-5, samt den starkaste faktorsdimensionen som föll ut vid en faktoranalys av de sex variablerna.

Eftersom alla variablerna är procentmått skulle man här tämligen enkelt kunna konstruera ett enkelt additativt index . Men eftersom spridningen på de olika variablerna varierar blir ett sådant index inte helt rättvisande. Jag väljer istället att som mått på könsmaktsordningen i en kommun använda den faktorsvariabel som producerades vid faktorsanalysen. En faktorsvariabel har alltid medel-värdet 0 och standardavvikelsen 1 och varje analysenhets värde är beroende av vilket samband var och en av de ingående variablerna har med den under-liggande dimensionen. Faktorsvariabeln är i och för sig mer svårtolkad än indexet, men alltså mer rättvisande i detta fall. Korrelationen mellan faktors-variabeln och ett additativt index av de sex variablerna (där 3b och 5 givetvis vänts åt rätt håll) är Pearsons r = 0,88.

Kommunerna grupperas sedan i fyra lika stora kvartilgrupper med utgångs-punkt i deras värde på faktorsvariabeln, där den första kvartilen (q1) inkluderar kommunerna med den starkaste könsmaktsordningen, q2 den näst starkaste, q3 den näst svagaste och q4 den svagaste. Kommuner som ingår i q1 eller q2 anses ha en stark könsmaktsordning medan q3 och q4 har en svag.

Kommunstorlek har stor betydelse i sammanhanget då det finns ett starkt positivt samband mellan svag könsmaktsordning och befolkningsstorlek. Industrikommuner och södra Sveriges landsbygdskommuner är de som med detta sätt att mäta har den starkaste könsmaktsordningen medan däremot Norrlands glesbygdskommuner har en betydligt svagare ordning. Som kuriosa kan nämnas att Solna och Stockholm, enligt detta sätt att mäta, är de två kommuner som har svagast könsmaktsordning medan Älvkarleby och Karls-borg har den starkaste.

315

REFERENSER Adler-Karlsson, Gunnar: Humanism och konsumism, – en pamflett om kulturpolitiken i det snabbt

föränderliga samhället, Kulturpolitisk debatt, Statens Kulturråd, 1981. Aftonbladet 13 april 2003, "Tuschklotter blev en konstsensation. Ettåring lurade till sig en plats

på dansk prestige-utställning" Ahrne, Göran, Hedvig Ekerwald och Håkon Leiulfsrud: Klassamhällets förändring, Arkiv, Lund 1995. Ahrne, Göran och Inga Persson (red): Familj, makt och jämställdhet, 1997. Allwood, Carl Martin: "Vetenskapspsykologi och psykologisk forskning", i Carl Martin Allwood

och Martin G Erikson (red): Vetenskapsteori för psykologi och andra samhällsvetenskaper, Studentlitteratur, Lund 1999.

Almerud, Peter: "Kampen om kulturpolitiken". Kulturpolitisk Tidskrift 1997/1. Alwin, Duane F, Ronald L Cohen och Theodore M Newcombe: Political Attitudes over the Life Span.

The Bennington Women after Fifty Years. The University of Wisconsin Press, Madison 1991. Amnå, Erik (red): Valdeltagande i förändring, Demokratiutredningens forskarvolym XII, SOU

(1999:132), 1999. Andersson, Hans G: "Kommunalideologin", i Hans G Andersson och Nils Andrén Gunnar

Wallin (red): Kommunerna i förvandling, Almqvist & Wiksell, Stockholm 1973. Andersson, Pelle och Jesper Lindau: Den nya kulturrevolutionen, Atlas, Stockholm 1998. Arneson, Richard J: "Equality", i Robert E Goodin och Philip Pettit (red): A Companion to

Contemporary Political Philosophy, Blackwell, Oxford 1996. Arnestad, Georg: "Tusenbeinsparadokset: Om økonomisk teori og kulturpolitikk i praksis", i

Svein Bjørkås och Per Mangset (red): Kunskap om kulturpolitikk, – Utviklingstrekk i norsk kulturpolitikkforskning, Norges forskningsråd, Oslo 1996.

Aronsson, Åke: SPSS. En introduktion till basmodulen, Studentlitteratur, Lund 1999. Back, Pär-Erik: "De politiska partierna", i Gunnar Wallin, Hans G Andersson och Nils Andrén

(red): Kommunerna i förvandling, Almqvist & Wiksell, Stockholm 1973. Baier, Kurt: "Egoism", i Peter Singer (red): A Companion to Ethics, Blackwell, Oxford och Malden 1997. Barber, Benjamin R: Strong democracy. Participatory politics for a new age, University of California

Press, Berkeley 1984. Bell, Daniel: The End of Ideology, The Free Press of Glencoe, Illinois 1960. Benhabib, Seyla: "Toward a Deliberative Model of Democratic Legitimacy", i Seyla Benhabib

(red): Democracy and difference: contesting the boundaries of the political, Princeton University Press, Princeton 1996.

Benn, Piers: Ethics, U C L Press, London 1998. Bennich-Björkman, Li: Statsstödda samhällskritiker – författarautonomi och statsstyrning i Sverige,

Tiden, Stockholm 1991. Bennich-Björkman, Li: "Känslomakaren – Populärkulturens makt och medborgarrollens för-

ändring", i Erik Amnå (red): Civilsamhället, Demokratiutredningens forskarvolym VIII, SOU (1999:84), 1999.

Bennulf, Martin, och Per Hedberg: "Utanför demokratin. Om det minskade valdeltagandets sociala och politiska rötter", i Erik Amnå (red): Valdeltagande i förändring, Demokrati-utredningens forskarvolym XII, SOU (1999:132), 1999.

Berberoglu, Berch: Class Structure and Social Transformation, Greenwood Publishing Group, Westport 1994.

Berg, Elias: "Om sakkunskap och demokrati". Tidskrift för politisk filosofi, 1997:3. Berg, Jonathan: "How could ethics depend on religion?" i Peter Singer (red): A Companion to

Ethics, Blackwell, Oxford och Malden 1997.

316

Bergström, Göran: Jämlikhet och kunskap. Debatter och reformstrategier i socialdemokratisk skolpolitik 1975-1990, Symposion, Stockholm 1993.

Bergström, Göran, och Kristina Boréus: Textens mening och makt. Metodbok i samhällsvetenskaplig textanalys, Studentlitteratur, Lund 2000.

Bergström, Lars: Grundbok i värdeteori, Thales, Stockholm 1993. Bianchini, Franco: "Remaking European cities: the role of cultural policies?" i Franco Bianchini

och Michael Parkinson (red): Cultural Policy and Urban Regeneration, The West European experience, Manchester University Press, 1994.

Bianchini, Franco, och Michael Parkinson (red): Cultural Policy and Urban Regeneration, The West European experience, Manchester University Press, 1994.

Bille Hansen, Trine: Kulturens økonomiske betydning: "state of the art", AKF forlaget, København 1993. Birgersson, Bengt Owe: Kommunen som serviceproducent, kommunal service och serviceatttyder i 36

svenska kommuner, Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, 1975. Björklund, Stefan: Politisk teori, Aldus/Bonniers, Stockholm 1970. Björklund, Stefan: Den uppenbara lösningen – om möjligheten till en objektiv ståndpunkt i politiska

värdefrågor, Uppsala 1987. Björnsson, Anders och Peter Luthersson (red): Efter partistaten – uppsatser om politiska kulturer

igår, idag och imorgon, Hjalmarson och Högeberg, Stockholm 2000. Blom, Agneta P: Kommunalt chefskap – en studie om ansvar, ledarskap och demokrati., Dialogos,

Lund 1994. Blomgren, Anna-Maria: Nyliberal politisk filosofi. En kritisk analys av Milton Friedman, Robert

Nozick och F.A. Hayek, Nya Doxa, Nora 1997. Blomgren, Roger: Staten och filmen, svensk filmpolitik 1909-1993, Gidlunds, Hedemora 1998. Blomqvist, Paula och Bo Rothstein: Välfärdens nya ansikte. Demokrati och marknadsreformer inom

den offentliga sektorn, Agora, Stockholm 2000. Bobbio, Norberto: Vänster och höger. Essä om en politisk distinktion, Atlas, Stockholm 1998. Bohman, Stefan: "Kulturarvsinstitutionerna och det demokratiska arvet", i Erik Amnå (red):

Demokratins estetik, Demokratiutredningens forskarvolym IV, SOU (1999:129), 1999. Bokenstrand, Cecilia: Den politiska budgeten. Om nya kommunala budgetprinciper och budgeten som

process för dialog, Cefos, Göteborg 2000. Boréus, Kristina: Högervåg. Nyliberalism och kampen om språket i svensk offentlig debatt 1969-1989,

Tiden, Stockholm 1994. Bourdieu, Pierre: Praktiskt förnuft. Bidrag till en handlingsteori, Daidalos, Göteborg 1999. Brink, David O: Moral realism and the foundations of ethics, Cambridge University Press, 1989. Brorström, Björn, Henry Bäck, Sven Siverbo och Annika Svensson: Ingen nämnd. Stenungsunds modell

för vitalisering av kommunalpolitiken, Förvaltningshögskolans rapporter nr13, Göteborg 1998. Brülde, Bengt: The human good, Acta Universitatis Gothoburgensis, Göteborg 1998. Bäck, Henry: Att vilja, att kunna, att böra – En studie över statens styrning av den kommunala

ekonomin, Institutet för kommunal ekonomi, Företagsekonomiska institutionen, Stockholms universitet, 1990a.

Bäck, Henry: "Varför behöver den kommunala demokratin och självstyrelsen utredas och ut-forskas så mycket och så ofta?" i Sören Häggrot och Gunnar Wallin (red): Stat och kommun i förvandling: fyra uppsatser tillägnade Gunnar Wallin, Statsvetenskapliga institutionen, Stock-holms universitet, 1990b.

Bäck, Henry: "Nytt liv i frågan om kommunparlamentarismen". Kommunal ekonomi och politik, 1998:1. Bäck, Henry: Kommunpolitiker i den stora nyordningens tid, Liber, Malmö 2000. Bäck, Henry, Folke Johansson, Ernst Jonsson och Lars Samuelsson: Stadsdelsnämnder i Stockholm

– Demokrati och effektivitet, IKE, Företagsekonomiska institutionen, Stockholms universitet 2001.

317

Bäck, Henry, Folke Johansson och Jonas Sandqvist: Stadsregering i Stockholm, – införandet av begränsat majoritetsstyre i Stockholms stad, Institutet för kommunal ekonomi, Företags-ekonomiska institutionen, Stockholms universitet, 1998.

Bäck, Henry, och Marita Soininen: Invandrarna, demokratin och samhället. Om invandrarnas politiska deltagande i dagens Sverige, Förvaltningshögskolan, Göteborg 1996.

Campbell, Tom: Sju teorier om samhället, Akademilitteratur, Stockholm 1986. Cigéhn, Göran, Mats Johansson och Lena Karlsson: Klassamhällets återkomst. Om klassidentitet,

arbetsliv och fritid vid tröskeln till ett nytt sekel, Umeå studies in sociology No 116, Umeå universitet, 2001.

Crook, Edgar: "Public Libraries and Political Ideologies". APLIS, 1999:12. Dahl, Robert A: On Democracy, Yale University Press, New Haven och London 2000. Dahl, Robert A: Demokratin och dess antagonister, Ordfront och Demokratiakademien, Stockholm 2002. Dahl, Robert A och Edward R Tufte: Size and Democracy, Stanford University Press, Stanford 1973. Dahlkvist, Mats, och Urban Strandberg: "Kommunal självstyrelse som maktspridningsprojekt?

Den svenska statstraditionen och den lokala politiska styrelsen", i Erik Amnå (red): Maktdelning, Demokratiutredningens forskarvolym I, SOU (1999:76), 1999.

Dahlstedt, Magnus: Marginaliseringens politiska konsekvenser, Norrköping 2000. Dahlstedt, Magnus: "Den mångfaldiga representationen – det monokulturella partilivet i kritisk

belysning", i Ingemar Lindberg (red): Det slutna folkhemmet. Om etniska klyftor och blågul själv-bild, Agora, Stockholm 2002.

Dancy, Jonathan: "Intutionism", i Peter Singer (red): A Companion to Ethics, Blackwell, Oxford och Malden 1997.

de los Reyes, Paulina, och Mats Wingborg: Vardagsdiskriminering och rasism i Sverige. En kunskapsöversikt, Integrationsverkets rapportserie 2002:13, Norrköping 2002.

Demker, Marie: I nationens intresse?Gaullismens partiideologi 1947-1990, Nerenius & Santérus, Stockholm 1993.

Demker, Marie: Religion och politik, SNS, Stockholm 1998. Den kulturella välfärden. Elitens privilegium eller möjlighet för alla? Svenska folkets kulturvanor 1976-

1999, Statens kulturråd, 2002. Dir (2003:10), "Översyn av strukturen och uppgiftsfördelningen inom samhällsorganisationen" Downs, Anthony: An Economic Theory of Democracy, Harper & Row, New York 1957. Ds (1989:36), Kultur i hela landet: rapport om statens stöd till det regionala kulturlivet Duelund, Peter: Kunstens vilkår, – om de kulturpolitiske tendenser i Danmark og Europa, Akademisk

forlag, Köpenhamn 1994. Dutton, Denis: "Aesthetic Universals", i Dominic Lopes (red): Routledge Companion to Aesthetics,

Routledge, Florence 2001. Dworkin, Ronald: En fråga om jämlikhet. Rättsfilosofiska uppsatser, Daidalos, Göteborg 2000. Där människor får växa. Centerpartiets idéprogram, antaget i Västervik 19 juni, 2001. Easton, David: A framework for political analysis, University of Chicago Press, Chicago och

London 1979. Edling, Christofer, och Peter Hedström: Kvantitativa metoder. Grundläggande analysmetoder för

samhälls- och beteendevetare, Studenlitteratur, Lund 2003. Ek, Sven B: Kulturrevolutionen börjar i kommunerna, Robek-Konsult, Göteborg 1977. Ek, Sven B: Kultur som problem, Robek-Konsult, Göteborg 1989. Eliaesson, Sven: "Politikens avpolitisering och ideologiernas död", i Anders Björnsson och Peter

Luthersson (red): Efter partistaten – uppsatser om politiska kulturer igår, idag och imorgon, Hjalmarson och Högberg, Stockholm 2000.

Elliot, Robert: "Environmental ethics", i Peter Singer (red): A Companion to Ethics, Blackwell, Oxford och Malden 1997.

318

Elster, Jon (red): Deliberative democracy, Cambridge University Press, Cambridge 1998. Emerson, Peter J: The Politics of Consensus. For the resolution of conflict and reform of majority rule,

eget förlag, Belfast 1994. Eriksen, Erik Oddvar, och Jarle Weigård: Habermas politiska teori, Studentlitteratur, Lund 2000. Erikson, Malgorzata: Frihet inom rollen. Den politiska ledningens betydelse för en kommuns utveckling

i ett längre perspektiv, Förvaltningshögskolans rapporter nr 20, Göteborg 1999. Erlingsson, Gissur Ó: "Spelar representationen av nya, lokala partier någon roll – i så fall

vilken?" Kommunal ekonomi och politik, 2002:1. Esaiasson, Peter: "Anmälning av Stigbjörn Ljunggren: Folkhemskapitalismen – Högerns

programutveckling under efterkrigstiden", Statsvetenskaplig tidskrift, 1993:2. Esaiasson, Peter, Mikael Gilljam, Henrik Oscarsson och Lena Wängnerud: Metodpraktikan :

konsten att studera samhälle, individ och marknad, Norstedts juridik, Stockholm 2002. Esping-Andersen, Gøsta, och Walter Korpi: Social policy as class politics in postwar capitalism:

Scandinavia, Austria and Germany, Institutet för social forskning, Meddelande 4/1984, Stockholm 1984.

Fahlström, Christer: Att använda nyckeltal och statistik inom kultur- och fritidsområdet, Svenska kommunförbundet, Stockholm 2001.

Fem forskare om kulturkommersialismen (red), Statens kulturråd, 1982. Fink, Hans: "Et hyperkomplekst begreb, – Kultur, kulturbegreb og kulturrelativisme", i Hans

Hauge och Henrik Horstbøll (red): Kulturbegrebets kulturhistorie, Aarhus universitsforlag, 1988. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Antagen den 10 december 1948,

http://www.humanrights.se/, Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning, Humanistisksamhälls-

vetenskapliga forskningsrådet, 1990. Fossåskaret, Erik: "Mellom inkorporasjon og byte, – Kulturpolitikk som integrerande kraft i

lokale samfunn", i Svein Bjørkås och Per Mangset (red): Kunskap om kulturpolitikk, – Ut-viklingstrekk i norsk kulturpolitikkforskning, Norges forskningsråd, Oslo 1996.

Frankena, William K: Etik, Studentlitteratur, Lund 1972. Fraser, Nancy: "Struggle over Needs: Outline of a Socialist-Feminist Critical Theory of Late

Capitalist Political Culture", i Nancy Fraser (red): Unruly Practices. Power, Discourse and Gender in Contemporary Social Theory, Polity Press, Cambridge 1993.

Fraser, Nancy: "Gender Equity and the Welfare State: A Postindustrial Thought Experiment", i Seyla Benhabib (red): Democracy and Difference. Contesting the Boundaries of the Political, Princeton university press, Princeton 1996.

Fraser, Nancy: "Nytt tänkande kring erkännande", i Ingemar Lindberg (red): Det slutna folkhemmet, Agora, Stockholm 2002.

Fredriksson, Gunnar: Det politiska språket, Tiden, Stockholm 1992. Friberg, Henrik: "Personalism – en realistisk människosyn", i Det gemensamma bästa. Om

kristdemokratins idégrund, Civitas, Samhällsgemenskaps förlag, Stockholm 2002. Fridolfsson, Charlotte, och Gullan Gidlund: De lokala partierna och den nya politiska kartan,

Novemus, Örebro universitet, Örebro 2002. Frykman, Jonas: Dansbaneeländet, Natur och kultur, Stockholm 1991. Fukuyama, Francis: The end of history and the last man, Hamish Hamilton, London 1991. Furhoff, Lars: Kommunal skendemokrati?, Studentföreningen Verdandi, Bo Cavefors bokförlag,

Malmö – Lund 1961. Furniss, Norman, och Timothy Tilton: "Till välfärdsstatens försvar", i Sven-Ove Hansson (red):

Idéer om välfärd, Tidens förlag, Stockholm 1990. Føllesdal, Dagfinn, Lars Walløe och Jon Elster: Argumentationsteori, språk och vetenskapsfilosofi,,

Thales, 1995.

319

Gamby, Erik: "Partiernas kulturpolitiska mål", i Erik Gamby (red): Idéer i kulturpolitiken, studier utgivna av kulturrådet, Publica, Allmänna förlaget, Stockholm 1970.

Gans, Herbert J: Popular culture and high culture. An analysis and evaluation of taste, Basic Books, New York 1999.

Giddens, Anthony: The class structure of the advanced societies, Hutchinson, London 1973. Giddens, Anthony: Beyond Left and Right The Future of Radical Politics, Polity Press, Cambridge 1994. Gidlund, Gullan, och Tommy Möller: Demokratins trotjänare. Lokalt partiarbete förr och nu,

Demokratiutredningens forskarvolym X, SOU (1999:130), 1999. Gidlund, Janerik, och Gullan Gidlund: Ty riket är ditt och makten. De politiska partiernas roll i

svenska kommuner, Kommunaldemokratiska kommittén Ds Kn (1981:15), Rapport 7, 1981. Gilljam, Mikael, och Lennart Nilsson: Svenska folket och den offentliga sektorn, Statsvetenskaplig

institutionen, Göteborgs universitet, 1984. Gilljam, Mikael, och Ola Jodal: "Medborgarnas demokratiuppfattningar", i Sören Holmberg och

Lennart Weibull (red): Det våras för politiken. Trettiotvå artiklar om politik, medier och samhälle, SOM-institutet, Göteborgs universitet, 2002.

Gilljam, Mikael och Sören Holmberg: Rött blått grönt. En bok om 1988 års riksdagsval, Bonnier, Stockholm 1990.

Glover, Jonathan: Responsibility, Routledge & Kegan Paul, London 1970. Godmorgon världen 1 december 2002, Sveriges Radio P1 (Inslag om kommunpolitiken i Jokkmokk) Gogglesworth, Astrid: Kulturguide för västsvenska lantmän, Allt om hobby förlag, Stockholm 1998. Gran, Anne-Britt och Sigurd Ohrem: "Spillet om spelet. Lokale spel, ny-ritualisme og nasjonal

kannibalisme", i Svein Bjørkås och Per Mangset (red): Kunskap om kulturpolitikk, – Utviklingstrekk i norsk kulturpolitikkforskning, Oslo 1996.

Griffin, James: Value Judgement, Improving Our Ethical Beliefs, Clarendon Press, Oxford 1997. Gustafsson, Agne: Kommunal självstyrelse, SNS, Stockholm 1999. Gutman, Amy (red): Det mångkulturella samhället och erkännandets politik, Daidalos, Göteborg 1999. Göteborgs-Posten 27 juli 1996, "Extrema högern inför bok-censur" Göteborgs-Posten 8 augusti 1996, "Opolitiskt hopp för bygden Personval i Svågadalen kan ge

uppsving för folkligt inflytande" Göteborgs-Posten 9 november 2002, "Kulturskymning i valdebatten – bara äldre kvinnor bryr sig" Habermas, Jürgen: "Reply to Symposium Participants, Benjamin N. Cardozo School of Law", i

Michael Rosenfeld och Andrew Arato (red): Habermas on Law and Democracy, University of California Press, Los Angeles 1998.

Habermas, Jürgen, Anders Molander och Erik Oddvar Eriksen: Diskurs, rätt och demokrati.: Politisk-filosofiska texter, Daidalos, Göteborg 1997.

Hadenius, Axel: Demokrati. En jämförande analys, Liber, Stockholm 2003. Hadenius, Stig: Svensk politik under 1900-talet. Konflikt och samförstånd, Tiden Athena, Stockholm 1996. Hagevi, Magnus: "Religiosity and Swedish Opinion on the European Union". Journal for the

Scientific Study of Religion, 2002:41:4. Hagevi, Magnus: "Sekulariseringen av svensk opinion", i Henrik Oscarsson (red): Demokratitrender,

SOM-institutet, Göteborgs universitet, 2003a. Hagevi, Magnus: "Utbildning och politisk opionion", i Lennart Nilsson (red): Perspektiv på Väst-

sverige, SOM-institutet, Göteborgs universitet, 2003b. Halvorsen, Knut: Samhällsvetenskaplig metod, Studentlitteratur, Lund 1992. Hansson, Sven Ove (red): Idéer om frihet, Tiden, Stockholm 1990. Hare, R M: "Universal prescriptivism", i Peter Singer (red): A Companion to Ethics, Blackwell,

Oxford och Malden 1997. Harvey, David: The urban experience, Basil Blackwell, Oxford 1989. Hauge, Hans och Henrik Horstbøll (red): Kulturbegrebets kulturhistorie, Århus 1988.

320

Hellevik, Ottar: Forskningsmetoder i sociologi och statsvetenskap, Natur och Kultur, Stockholm 1996. Herlitz, Ulla: "Bygdens organisering", i Erik Amnå (red): Civilsamhället, Demokratiutredningens

forskarvolym VIII, SOU (1999:84), 1999. Hermansson, Jörgen: Kommunism på svenska?SKP/VPK:s idéutveckling efter Komintern, Almqvist

& Wiksell, Uppsala 1984. Hernes, Helga Maria: Welfare state and woman power. Essays in state feminism, Norwegian

University Press, Oslo 1987. Hewison, Robert: The heritage industry Britain in a climate of decline, Methuen, London 1987. Hofstede, Geert: Organisationer och kulturer : om interkulturell förståelse, Studentlitteratur, Lund 1991. Holm, Pelle: Bevingade ord, Bonniers, Stockholm 1985. Holmberg, Sören: "Riksdagen representerar svenska folket" : empiriska studier i representativ

demokrati, Studentlitteratur, Lund 1974. Holmberg, Sören: Representativ demokrati, Demokratiutredningens skrift 24, SOU (1999:64), 1999. Holmberg, Sören: Välja parti, Norstedts Juridik, Stockholm 2000. Holmberg, Sören: "Hade Churchill rätt?" i Henrik Oscarsson (red): Demokratitrender, SOM-

institutet, Göteborgs universitet 2003. Holmberg, Sören och Mikael Gilljam: Väljare och val i Sverige, Bonnier, Stockholm 1987. Expressen 12 oktober 1999, "Hon vill sälja ut kulturen i stan" Hylén, Jan: Fosterlandet främst? Konservatism och liberalism inom högerpartiet 1904-1985, Norstedts

juridikförlag, Stockholm 1991. Håkansson, Anders: "Systemskiftet som kom av sig. Förändringsarbete och medborgerliga

reaktioner i 90-talets svenska kommuner". Kommunal ekonomi och politik, 1997:1. Högskoleverket: Arbetsmarknad, Högskoleverkets årsrapport, Stockholm 2003. Høris, Ole: "Kulturbegrebet i antropologien", i Hans Hauge och Henrik Horstbøll (red): Kultur-

begrebets kulturhistorie, Aarhus universietsforlag, Århus 1988. independent.co.uk 3 juli 2003, "Berlusconi commits 'Europe's fastest political suicide'" Jarl, Maria: "Brukardeltagande på gott och ont", i Erik Amnå (red): Det unga folkstyret,

Demokratiutredningens forskarvolym VI, SOU (1999:93), 1999. Johannisson, Bengt (red): Kultur och samhälle – studier i förnyelse, Högskolan i Växjö, 1992. Johannisson, Bengt: "Entreprenörskapets kultur och kulturens entreprenörskap", i Alvar

Svensson och Kerstin Lundberg (red): Kultur som resurs – Om den lokala kulturpolitikens möjlig-heter, Svenska Kommunförbundet, Kommentus, Stockholm 1996.

Johannisson, Jenny: "Kulturbegrepp och språkspel i svensk statlig kulturpolitik". Nordisk kultur-politisk tidskrift, 1999:1.

Johannisson, Jenny: "Lokal kulturpolitik – ett senmodernt identitetsprojekt?" i Sverker Sörlin (red): Kulturen i kunskapssamhället. Om kultursektorns tillväxt och kulturpolitiska utmaningar., Nya Doxa, Nora 2003.

Johansson, Anna-Karin: Demokrati tvärtom, Förvaltningshögskolan, Göteborgs universitet, 2001. Johansson, Folke, Lennart Nilsson och Lars Strömberg: Kommunal demokrati under fyra decennier,

Liber, Malmö 2001. Johansson, Leif: Kommunal servicevariation, rapport 11 från Kommunaldemokratiska forsknings-

gruppen, Ds Kn (1982:2), 1982. Johansson, Susanne: "Unga livsstilars omvärldsberoende", i Henrik Oscarsson (red): Spår i

framtiden, SOM-rapport nr28, Göteborg 2002. Johansson, Vicki: Vem gör vad, när och var? Omsorgens organiseringsformer i kommunerna och

kvinnors och mäns omsorgsarbetsdelning, Publica, Stockholm 1996. Johansson, Vicki: Där könsmakten ändras, Boréa, Umeå 2001. Jónasdóttir, Anna G: Love power and political interests. Towards a theory of patriarchy in contemporary

western societies, Högskolan i Örebro, 1991.

321

Jönsson, Sten: Kommunal organisation – från programbudgetering till kommundelsnämnder, Student-litteratur, Lund 1988.

Kandinsky, Wassily: Om det andliga i konsten, Vinga press, Göteborg 1994. Karlsson, David: Kommunerna och rättvisan, Förvaltningshögskolans rapporter nr 10, Göteborg 1997. Karlsson, David: "Kultur, struktur och politik", i David Karlsson och Paula Rodrigo-Blomqvist

Anette Gustafsson (red): Forskning att räkna med – tre kvantitativa studier om den lokala demokratins förutsättningar, Förvaltningshögskolans rapporter nr 17, Göteborg 1998.

Karlsson, David: Ideologisk sexkamp – Kommunala kulturpolitiker tävlar i de klassiska ideologierna, presenterad vid Nordiska kommunalforskarkonferensen i Bergen, 2000.

Karlsson, David: "Ny som förtroendevald i kommuner och landsting", i Att vara med på riktigt – demokratiutveckling i kommuner och landsting. Bilagor till betänkande av Kommundemokrati-kommittén SOU (2001:48), 2001a.

Karlsson, David: Sveriges kommunala kulturpolitiker, Förvaltningshögskolans rapporter nr 36, Göteborg 2001b.

Kastberg, Gustaf: Omsorg om Marknaden – En studie av hur reglerna på en offentlig marknad skapas och förändras, Förvaltningshögskolans rapporter nr 37, Göteborg 2001.

Kieran, Matthew: "Value of art", i Dominic Lopes (red): Routledge Companion to Aesthetics, Routledge, Florence 2001.

KommunAktuellt nr23 1997, (Artikel om Svågadalsnämnden) KommunAktuellt 6 juni 2002, "Ideologisk låsning blockerar politiken" KommunAktuellt 5 december 2002, "Lövdén ser gärna 100 färre kommuner" KommunAktuellt 12 december 2002, "Åtta partier går ihop för att bryta S-väldet" Kommunernas ekonomiska läge, Svenska kommunförbundet, april 2003. Kommunpolitikern – Vem är det?, Svenska kommunförbundet och Landstingförbundet, 2000. Korsmeyer, Carolyn: "Taste", i Dominic Lopes (red): Routledge Companion to Aesthetics, Routledge,

Florence 2001. Kristdemokraten nr 48 2001, "Kundvals- eller värdekultur?" Krukmakaren i verkligheten – att marknadsföra kultur, Statens kulturråd, Stockholm 1995. Kultur – Av Egen Kraft! Kultur en sysselsättning för finsmakande politiker eller gemene man?,

Moderata Ungdomsförbundet, 2002. Kulturbarometern, Statens kulturråd, Stockholm 2000. Kulturens pengar 2000, Kulturen i siffor, Statens kulturråd, 2001. Kultursponsring i Sverige, Kultur och Närinsgliv, 1999. Kumlin, Staffan: "Snedvridet ansvarsutkrävande?" i Henrik Oscarsson (red): Demokratitrender,

SOM-institutet. Göteborgsuniversitet 2003. Kymlicka, Will: Modern politisk filosofi – en introduktion, Nya Doxa, Nora 1995. Lagergren, Fredrika: På andra sidan välfärdsstaten. En studie i politiska idéers betydelse, B. Östlings

bokförlag, Symposion, Eslöv 1999. Lagerkvist, Cajsa: Världar emellan? Frågan om etnisk mångfald i kulturlivet. Förstudie om invandrade

kultur- och mediearbetares situation på arbetsmarknaden, med diskussion om vidare forskning, Arbetslivsinstitutet, Stockholm

Larsson, Reidar: Politiska ideologier i vår tid, Studentlitteratur, Lund 1994. Larsson, Torbjörn: Det svenska statsskicket, Studentlitteratur, Lund 1993. Lazarsfeld, Paul F, Bernard Berelson och Hazel Gaudet: The People's Choice. How the voter makes

up his mind in a presidential campaign, Columbia University Press, New York och London 1968. Lejon, Kjell O: "Politik och religion – reflektioner rörande västerländsk och kristdemokratisk

tradition", (red): Det gemensamma bästa. Om kristdemokratins idégrund, Civitas, Samhälls-gemenskaps förlag, Stockholm 2002.

322

Lennqvist-Lindén, Ann-Sofie, Jan Olsson: Representativ demokrati utan partier. Utvärdering av Svågadalsnämnden 1996-2001, Novemus, Örebro universitet, Örebro 2001.

Lewin, Leif: Planhushållningsdebatten, Almqvist & Wiksell, Stockholm 1967. Lewin, Leif: "Om studiet av de politiska ideologiernas innehåll och funktion". Statsvetenskaplig

tidskrift, 1972:4. Lewin, Leif: Ideologi och strategi. Svensk politik under 100 år, Norstedts juridik, Stockholm 1992. Lewin, Leif: "Bråka inte" Om vår tids demokratisyn, SNS Förlag, Stockholm 1998. Lidström, Anders: Kommunsystem i Europa, Liber, Malmö 2003. Liedman, Sven-Eric: Surdeg. En personlig bok om idéer och ideologier, Författarförlaget, Stockholm 1980. Liedman, Sven-Eric: Från Platon till kommunismens fall. De politiska idéernas historia, Bonnier,

Stockholm 1997. Liedman, Sven-Eric: Att se sig själv i andra. Om solidaritet, Bonnier, Stockholm 1999. Liedman, Sven-Eric, och Ingemar Nilsson: Om ideologi och ideologianalys, Institutionen för idé-

och lärdomshistoria, Göteborgs universitet, Göteborg 1989. Lijphart, Arend: Democracies. Patterns of Majoritarian and Consensus Government in Twenty-One

Countries, Yale University Press, New Haven och London 1984. Lindberg, Ingemar (red): Det slutna fokhemmet. Om Etniska klyftor och blågul självbild, Agora,

Stockholm 2002. Lindbäck, Assar: "Socialdemokratins kulturuppfattning", i Ragnar Edenman (red): Kultur och

politik, Tidens förlag, Stockholm 1952. Lindensjö, Bo: "Demokrati och medborgarskap", i Erik Amnå (red): Demokrati och medborgarskap,

Forskarvolym II, SOU (1999:77), 1999. Lindgren, Lena: "Det idealiserade föreningslivet", i Erik Amnå (red): Civilsamhället,

Demokratiutredningens forskarvolym VIII, SOU (1999:84), 1999. Lipset, Seymour Martin, och Stein Rokkan: Party systems and voter alignments. Cross-national

perspectives, Free Press, New York 1967. Ljunggren, Stig-Björn: Folkhemskapitalismen. Högerns programutveckling under efterkrigstiden,

Tiden, Stockholm 1992. Lukes, Steven: Power. A radical view, Macmillan, London 1974. Lundberg, Kerstin: Program för kultur. Redovisning av en enkät våren 2000., Svenska kommun-

förbundet, Stockholm 2000. Lundberg, Kerstin, och Ants Viirman: "Kommunal kulturpolitik i utveckling?" i Alvar Svensson

och Kerstin Lundberg (red): Kultur som resurs – Om den lokala kulturpolitikens möjligheter, Svenska Kommunförbundet, Kommentus, Stockholm 1996.

Lundquist, Lennart: Byråkratisk etik, Lund , 1988. Lundquist, Lennart: Det vetenskapliga studiet av politik, Studentlitteratur, Lund 1993. Lundquist, Lennart: Statsvetenskaplig förvaltningsanalys. Problem, trender och program,

Studentlitteratur, Lund 1994. Lundquist, Lennart: Demokratins väktare. Ämbetsmännen och vårt offentliga etos, Studentlitteratur,

Lund 1998. Lundquist, Lennart: Medborgardemokratin och eliterna, Studentlitteratur, Lund 2001. Lundström, Mats: Politikens moraliska rum. En studie i F. A. Hayeks politiska filosofi, Uppsala

universitet, 1993. Lundström, Mats: Jämställdhet eller sexistisk rättvisa? En kritisk studie av svensk jämställdhetspolitik,

SNS, Stockholm 1996. Länspolitiskt program, Socialdemokraterna i Örebro, www.orebrolan.sap.se/program.asp, 2002. Macedo, Stephen (red): Deliberative politics. Essays on democracy and disagreement, Oxford

University Press, New York och Oxford 1999. Malm, Åke: Berlusconi: ett porträtt, Svenska Förlaget, Stockholm 2002.

323

Malmer, Stellan: Ett pris blir till. Om förklaringar till kommunala avgifter och taxor, Santérus, Stockholm 2003.

Malmgren, Helge: Medicinsk etik. En socialfilosofisk analys, Almqvist & Wiksell, Stockholm 1990. Malnes, Raino, och Knut Midgaard: De politiska idéernas historia, Studentlitteratur, Lund 1993. Mangset, Per: Forskning om kulturpolitikk, – Akademisk bakveje eller forskningsfelt i vekst?, Norges

forskningsråd, KULTs skriftserie nr 19, Oslo 1993. Mangset, Per: Kulturliv og forvaltning, Universitetsforlaget, Oslo 1994. Manin, Bernhard: Den representativa demokratins principer, SNS, Stockholm 2002. Marshall, Tomas H: "Medborgarskap och klass" i Idéer om reformism, Tidens förlag, Stockholm 1991. Maslow, Abraham Harold: Motivation and personality, Harper & Row, New York 1970. Menard, Scott: Applied logistic regression analysis, Sage, Thousand Oaks och London 1995. Meynell, Hugo Anthony: En fråga om smak?, Bokförlaget Nya Doxa, Nora 1997. Mill, John Stuart: Om det representativa styrelsesättet, Föreningens boktryckeri, Norrköping 1862. Montin, Stig: Moderna kommuner, Liber ekonomi, Malmö 2002. Mot (1996/97:Kr4), Motion till riksdagen av Birger Schlaug m.fl (mp) med anledning av Prop

(1996/97:3) Kulturpolitik, Murray, Richard: Kommunal service – bestämningsfaktorer och beslutsprocesser, SOU (1980:6

bilaga 6), 1980. Möller, Tommy: Politikens meningslöshet. Om misstro, cynism och utanförskap, Liber, Malmö 2000. Narvaja, Paulo de: "Håller liberalismen för den kommunitaristiska kritiken?" Tidskrift för politisk

filosofi, 2001:2 Nationalencyklopedin, Bra Böcker, www.ne.se, Malmö 1989- Nielsen, Peder: "På och av – om uppdragsvillighet, rekrytering och avhopp i den kommunala

demokratin", (red): Att vara med på riktigt – demokratiutveckling i kommuner och landsting. Bilagor till betänkande av Kommundemokratikommittén SOU (2001:48), 2001.

Nilsson, Sven: "Den kulturpolitiska debatten under 1960-talet", (red): Idéer i kulturpolitiken, studier utgivna av Kulturrådet, Publica, Allmänna förlaget, Stockholm 1970.

Nilsson, Sven: Vägen till kulturpolitiken : kulturen och samhällsförändringen, Liber, Stockholm 1981. Nilsson, Sven: Kulturens vägar. Kultur och kulturpolitik i Sverige, Polyvalent, Malmö 2000. Nilsson, Viveka: Empati och distans. En studie av överläkares förhållande till ekonomistyrning,

Förvaltningshögskolan, Göteborgs universitet, 1999. Nordström, Ingrid: "Lokal identitet som kraftkälla – finns det?" i Bengt Johannisson (red):

Kultur och samhälle – studier i förnyelse, Högskolan i Växjö, 1992. Norén Bretzer, Ylva: "Kommunalt förtroende – inte alltid stig-beroende", i Lennart Nilsson

(red): Flernivådemokrati i förändring, SOM-institutet, Göteborgs universitet, 2002. Norén, Lars: "Offentliga marknader och brukarinflytande". Kommunal ekonomi och politik, 2000: Norris, Pippa (red): Critical citizens. Global support for democratic government, Oxford University

Press, Oxford 1999. Nozick, Robert: Anarki, stat och utopi, Ratio, Stockholm 1986. Nussbaum, Martha: Kvinnors liv och social rättvisa – ett försvar för universella värden, Daidalos,

Göteborg 2002. Nutek: Kultur som utvecklingsfaktor, Kultursatsningar och regionala effekter i Sverige – en översikt av

kunskapsläget, R 1994:27. Nutek: Kultur som strategi i lokalt och regionalt utvecklingsarbete, R 1997:25. Nya Dagen 18 december 2002, "Helénes bön retade upp kommunfullmäktige" Nyberg, Anita: Kvinnor, män och inkomster. Jämställdhet och oberoende, rapport till Utredningen

om fördelningen av ekonomisk makt och ekonomiska resurser mellan kvinnor och män, SOU (1997:87), 1997.

324

Nyberg, Camilla och Svenska Kommunförbundet: Kultur och fritid – krock eller möte?En analys av kommunala sammanslagningar, Kommentus förlag, Stockholm 1995.

Nylöf, Göran: "Kultur som resurs i samhällsutvecklingen", i Alvar Svensson och Kerstin Lundberg (red): Kultur som resurs – Om den lokala kulturpolitikens möjligheter, Svenska Kommunförbundet, Kommentus, Stockholm 1996.

Olausson, Lennart: "Från text till text", i Lennart Olausson (red): Idéhistoriens egenart, Symposion, Stockholm och Stehag 1994.

Olsson, Jan, och Ann-Sofie Lennqvist-Lindén: "Representativ demokrati utan partier. Vad kan vi lära av Svågadalsnämnden?" Kommunal ekonomi och politik, 2003:7.

Olsson, Jan, och Anette Forsberg: Byapoltiken, Novemus, Högskolan i Örebro, 1997. Onsér-Franzén, Jill: Kulturernas kamp? En etnologisk undersökning av kommunala politiker, och deras

syn på kultur och utformning av praktisk kulturpolitik i en medelstor svensk kommun 1978-1985, Etnologiska föreningen i Västsverige, Kommentus, Göteborg 1992.

Oscarsson, Henrik: Den svenska partirymden. Väljarnas uppfattningar av konfliktstrukturen i partisystemet 1956-1996, Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, Göteborg 1998.

Oscarsson, Henrik: Demokratiopinioner, Demokratiutredningens skrift nr 26, SOU (1999:80), 1999. Oscarsson, Henrik (red): Skilda valdagar och vårval? Forskarantologi från 1999 års författnings-

utredning, SOU (2001:65), 2001. Oskarson, Maria: Klassröstning i Sverige : rationalitet, lojalitet eller bara slentrian, Nerenius &

Santérus, Stockholm 1994. Palmær, Carsten, "Nusvensk ordlista" i Ordfront magasin 2002:9 Parfit, Derek: Reasons and persons, Clarendon, Oxford 1984. Perleroth, Sara och Alina Piekart: Den svenska kulturpolitikens ideologiska innehåll på 1990-talet,

Högskolan i Borås, 2002. Persson, Inga, och Eskil Wadensjö (red): Glastak och glasväggar? Den könssegregerade arbetsmark-

naden, Betänkande från Kvinnomaktutredningen SOU (1997:137), 1997. Persson, Torgil: Musikskolans framväxt och turbulenta 90-tal, Skrifter från Instititutionen för

musikvetenskap, Göteborgs universitet, Göteborg 2001. Peters, B Guy: Institutional Theory in Political Science: The "New Institutionalism", Pinter, London 1999. Petersson, Bo: "Vad är en värdekonflikt? Några funderingar kring ett svårfångat begrepp", i

Svein Aage Christoffersen (red): Verdikonflikter i Norden. Rapport fra et symposium i Oslo, Lund studies in ethics and theology 7, Lund University Press, Lund 1998.

Petersson, Olof, Gudmund Hernes, Sören Holmberg, Lise Togeby och Lena Wängnerud: Demokrati utan partier?, SNS, Demokratirådets rapport, Stockholm 2000.

Petersson, Olof, Sören Holmberg, Leif Lewin och Hanne Marthe Narud: Demokrati utan ansvar, SNS, Demokratirådets rapport, Stockholm 2002.

Pettit, Philip: "Analytical philosophy", i Robert E Goodin och Philip Pettit (red): A Companion to Contemporary Political Philosophy, Blackwell, Oxford 1996.

Phillips, Anne: Närvarons politik – den politiska representationen av kön, etnicitet och ras, Studentlitteratur, Lund 2000a.

Pigden, Charles R: "Naturalism", i Peter Singer (red): A Companion to Ethics, Blackwell, Oxford och Malden 1997.

Pitkin, Hanna: The Concept Of Representation, University of California Press, Berkeley och Los Angeles 1967.

Plant, Raymond: Modernt politiskt tänkande, Daidalos, Göteborg 1994. Platon: Staten, Nya Doxa, Nora 1993. Platon: Euthyphro, Project Gutenberg,

ftp://sailor.gutenberg.org/pub/gutenberg/etext99/uthph10.txt, 1999. Premfors, Rune: Policyanalys Kunskap, praktik och etik i offentlig verksamhet, Studentlitteratur, Lund 1989.

325

Premfors, Rune: Den starka demokratin, Atlas, Stockholm 2000. Prop, 1974:28, Den statliga kulturpolitiken, Prop, 1996/97:3, Kulturpolitiska propositionen, Putnam, Robert: Den fungerande demokratin. Medborgarandans rötter i Italien., SNS, Stockholm 1997. Putnam, Robert D: Den ensamme bowlaren. Den amerikanska medborgarandans upplösning och

förnyelse, SNS, Stockholm 2001. Rachels, James: "Subjectivism", i Peter Singer (red): A Companion to Ethics, Blackwell, Oxford och

Malden 1997. Rawls, John: En teori om rättvisa, Daidalos, Göteborg 1999. Resultat av Musik- och Kulturskolerapporten 2002, Sveriges Musik- och Kulturskoleråd SMoK,

http://www.smok.se/, 2002. Rombach, Björn: Det går inte att styra med mål! En bok om varför den offentliga sektorns

organisationer inte kan målstyras, Studentlitteratur, Lund 1991. Rosenberg, Morris: The Logic of Survey Analysis, Basic Books, New York och London 1968. Rothstein, Bo: Den korporativa staten : intresseorganisationer och statsförvaltning i svensk politik,

Norstedt, Stockholm 1992. Rothstein, Bo: Vad bör staten göra? Om välfärdsstatens moraliska och politiska logik, SNS Förlag,

Stockholm 1994. Rousseau, Jean-Jacques: Om samhällsfördraget eller Statsrättens grunder, Albert Bonniers förlag,

Stockholm 1919. Rubenowitz, Sigvard och Ulla Rubenowitz: Kultur som attraktion.: Vilken roll spelar kulturen för

valet av bostadsort, Expertgruppen för forskning om regional utveckling, Stockholm 1990. Rudbeck, Carl: Rambo och Rimbaud – essäer om kultur, Timbro, Stockholm 1993. Sanne, Marika: Att se till helheten. Svenska kommunalpolitiker och det demokratiska uppdraget,

Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, 2001. Sannerstedt, Anders: Förhandlingar i riksdagen, Lund University Press, Lund 1992. Sannerstedt, Anders: "Implementering. Hur politiska beslut genomförs i praktiken", i Bo Rothstein

(red): Politik som organisation. Förvaltningspolitikens grundproblem, SNS, Stockholm 2001. Schauer, Frederick: "Instrumental commensurability", University of Pennsylvania Law Review, 1998:146. Schuman, Howard och Stanley Presser: Questions and Answers in Attitude Surveys, Academic

Press, New York 1981. Sharpe, Laurence James, och Kenneth Newton: Does politics matter? The determinants of public

policy, Clarendon Press, Oxford 1984. Skog, Margareta (red): Det religiösa Sverige. Gudstjänst- och andaktsliv under ett veckoslut kring

millennieskiftet, Libris, Örebro 2001. Skot-Hansen, Dorte: "Kultur til tiden – strategier i den lokale kulturpolitik". Nordisk

kulturpolitisk tidskrift, 1999:1. Skovdahl, Bernt: Tingsten, totalitarismen och ideologierna, Symposion, Stockholm 1992. Smith, Michael: "Realism", i Peter Singer (red): A Companion to Ethics, Blackwell, Oxford och

Malden 1997. Snare, Francis: Nature of Moral Thinking, Routledge, Florence 1992. SOU (1972:66) Ny kulturpolitik: Nuläge och förslag,. SOU (1995:27) Regional framtid. Regionberedningens slutbetänkande, SOU (1995:85) Kulturpolitikens inriktning SOU (1998:6) Ty makten är din …Myten om det rationella arbetslivet och det jämställda Sverige,

Betänkande från Kvinnomaktutredningen, Utredningen om fördelningen av ekonomisk makt och ekonomiska resurser mellan kvinnor och män.

SOU (2000:1) En uthållig demokrati. Politik för folkstyrelse på 2000-talet, Demokratiutredningens betänkande

326

SOU (2001:48) Att vara med på riktigt – demokratiutveckling i kommuner och landsting, Kommun-demokratikommitténs slutbetänkande

Stigen, Inger Marie, Signy Irene Vabo: "New Public Management inspirerte organisajons-lösninger i Norske kommuner – blir lokalpolitikken "dum"", i Signy Irene Vabo (red): Co-ordination and governance. Studying new organisational solutions in Norwegian local governments, Department of Political Science, University of Oslo, 2002.

Stjernquist, Nils, Håkan Magnusson: Den kommunala självstyrelsen jämlikheten och variationerna mellan kommunerna, Allmänna förlaget, Stockholm 1988.

Strandberg, Urban: Debatten om den kommunala självstyrelsen 1962-1994, Gidlunds, Hedemora 1998. Street, John: Politics and popular culture, Polity Press, Cambridge 1997. Strömberg, Lars: Väljare och valda. En studie av den representativa demokratin i kommunerna,

Göteborgs universitet, 1974. Strömberg, Lars, och Per-Owe Norell: Kommunalförvaltningen, Rapport från Kommunaldemo-

kratiska forskningsgruppen. Ds Kn (1982:8), 1982. Sundberg, Åke: "Lokal kultur", i Siv Hågård, Leif Kindblom och Åke Sundberg (red): Kultur &

folkbildning, Björnen, Borlänge 1995. Svallfors, Stefan: Vem älskar välfärdsstaten? Attityder, organiserade intressen och svensk välfärds-

politik, Arkiv, Lund 1989. Svallfors, Stefan: Välfärdsstatens moraliska ekonomi. Välfärsopinionen i 90-talets Sverige, Boréa,

Umeå 1996. Svegfors, Mats: "Låt välfärden variera i landet", i Dagens Nyheter 6 juli 2003. Svenning, Olle: Vänstern i Europa. De nya liberalerna?, Atlas, Stockholm 2000. Svenska Dagbladet 3 april 1998, "Ideologisk styrning och olydig kultur. Kulturminister Marita

Ulvskog tror att en global 'kulturism' kan lyfta kulturen till en mer framskjuten position än något för "kvinnor och kufar"."

Svenska Dagbladet 7 maj 1998, "Kultur i Europasamhällets tjänst" Svensson, Alf: Religion är inte partipolitik, Göteborgs-Posten, 26 augusti, 1997. Swensson, Gunnar: Den parlamentariska diskussionen kring den kommunala självstyrelsen i Sverige

1817-1862, Landskommunernas blankett- och bokförlag, Lund 1939. Sydsvenska dagbladet 25 juni 2003, "Kultur är ingen rättighet" Särlvik, Bo: "Skiljelinjer i valmanskåren", Statsvetenskaplig tidskrift, 1965: Södersten, Bo, "'Begränsa demokratin'. Vår parlamentariska demokrati är alltför extrem" i

Dagens Nyheter 14 december 1997 Sörbom, Göran: Konst, värde, värdegemenskap. Några synpunkter på estetisk värdeteori, Almqvist &

Wiksell, Stockholm 1974. Tegnér, Esaias: Mindre dikter, Project Runeberg, www.lysator.liu.se/runeberg/tegner/, 1993. Teorell, Jan, och Anders Westholm: "Var det bättre förr? Politisk jämlikhet i Sverige under 30

år", i Erik Amnå (red): Valdeltagande i förändring, Demokratiutredningen, Forskarvolym XII, SOU (1999:132), 1999.

Theodorsson, Annika: Samtala både länge och väl. Deliberativ demokrati i tre föräldrakooperativ och dess effekter på deltagarna, Förvaltningshögskolan, Göteborgs universitet, 2003.

Tingsten, Herbert: Idékritik, Bonniers, Stockholm 1941. Tingsten, Herbert: Från idéer till idyll. Den lyckliga demokratien, Norstedt, Stockholm 1966. Trondman, Mats: Bilden av en klassresa.Sexton arbetarklassbarn på väg till och i högskolan, Carlsson,

Stockholm 1994. Turner, Bryan S (red): Citizenship and social theory, Sage, London 1993. Turner, Bryan S: "Postmodern culture/Modern citizens", i Bart van Steenbergen (red): The

condition of citizenship, Sage, London 1994. Tännsjö, Torbjörn: Hedonistic utilitarianism, Edinburgh University Press, Edinburgh 1998.

327

Tännsjo, Torbjörn: Filosofi och politik, Manifest, Stockholm 2000. Tännsjö, Torbjörn: Grundbok i normativ etik, Thales, Stockholm 2000. Tännsjö, Torbjörn: Konservatism, Bilda Förlag, Stockholm 2001. Ulfsdotter Eriksson, Ylva: "Klassbakgrundens betydelse för högre studier." i Henrik Oscarsson

(red): Spår i framtiden, SOM-rapport nr 28, Göteborgs universitet, Göteborg 2002. Vabo, Signy Irene: "Committee structure and political preferences: The case of Norwegian local

government", i Signy Irene Vabo (red): Co-ordination and governance. Studying new organisational solutions in Norwegian local governments, Department of Political Science, University of Oslo, 2002.

Vad kostar verksamheten i din kommun? Bokslut 1996, SCB och Kommentus, 1997. Wallin, Gunnar, Henry Bäck och Merrick Tabor: Kommunalpolitikerna. Rekrytering – Arbetsförhåll-

anden – Funktioner, Ds Kn (1981:17-18), 1981. Vedung, Evert: Det rationella politiska samtalet: hur politiska budskap tolkas, ordnas och prövas,

Aldus/Bonnier, Stockholm 1977. Vem tar hand om kultur och fritid i Sveriges kommuner?, Svenska kommunförbundet, Stockholm 2003. Wendt Höjer, Maria, och Cecilia Åse: Politikens paradoxer En introduktion till feministisk politisk

teori, Academia adacta, Bjärred 1996. Westerståhl, Jörgen: Att studera politik. En introduktion, Tidens förlag, Stockholm 1970. Westerståhl, Jörgen: Staten, kommunerna och den statliga styrningen, – några principfrågor, Stat-

kommunberedningen, Civildepartementet, Stockholm 1987. Westerståhl, Jörgen: "Representativ demokrati – teoretiska utgångspunkter". Kommunal ekonomi

och politik, 1997:2. Westerståhl, Jörgen och Folke Johansson: Medborgarna och kommunen, studier av medborgerlig

aktivitet och representativ folkstyrelse, Stockholm 1981. Vestheim, Geir: Museum i eit tidsskifte, Samlaget, Oslo 1994. Vestheim, Geir: Kulturpolitikk i det moderne Noreg, Samlaget, Oslo 1995. Vestheim, Geir: Fornuft, kultur og velferd. Ein historisk-sosiologisk studie av norsk folkebibliotek-

politikk, Norske samlaget, Oslo 1997a. Vestheim, Geir: "Kulturpolitikk som praksis og forskningsfelt". Kulturpolitisk Tidskrift 1997:1. 1997b. Vestheim, Geir: "Kulturpolitikk, demokrati och legitimitet", i Sverker Sörlin (red): Kulturen i

kunskapssamhället. Om kultursektorns tillväxt och kulturpolitiska utmaningar, Nya Doxa, Nora 2003. Vestheim, Geir och Gerd Wikan: Kultur på plass? Ein studie av kulturpolitikk og regionalpolitikk i

Värmland, Østlandsforskning, Lillehammer 1993. Widberg, Jan: Från socken till kommunblock. En studie av kommunala indelningar och indelningsreformer

i Sverige, Rapport 2 från Kommunaldemokratiska forskningsgruppen, Ds Kn (1979:14), 1979. Wildavsky, Aaron B: The politics of the budgetary process, Little Brown and Company, Boston 1964. Vill du minska klyftan?, Kommunalpolitiskt program, Vänsterpartiet, www.vansterpartiet-

hassleholm.org/pdf/komhandl.pdf, 2002. Vogel, Joachim, Erik Amnå, Ingrid Munck, Lars Häll: Föreningslivet i Sverige. Välfärd, socialt

kapital, demokratiskola, SCB, 2003. Wood, Allen: "Marx against morality", i Peter Singer (red): A Companion to Ethics, Blackwell,

Oxford 1997. Wright, Erik Olin: Class, crisis and the state, Verso, London 1978. Wright, Erik Olin: Class Counts, Cambridge University Press, Port Chester 2000. Wängnerud, Lena: Politikens andra sida. Om kvinnorepresentation i Sveriges riksdag, Statsveten-

skapliga institutionen, Göteborgs universitet, 1998. Åhlberg, Lars-Olof: "Om kulturbegreppet", i Per-Erik Liss och Bo Petersson (red): Hälsosamma

tankar, Nya Doxa, Nora 1995. Aars, Jacob, och Audun Offerdal: "Representation and Deliberative Politics", i Nirmala Rao

(red): Representation and Community in Western Democracies, 2000.

328

y x De två tresidiga figurerna på omslaget har samma area, samma höjd och längd och består av fyra komponenter som också har exakt samma proportioner och area i de båda figurerna. Komponenterna är emellertid placerade spegelvända och i en annan ordning i den högra jäm-fört med den vänstra figuren. Men om båda figurerna har samma area och består av samma komponenter, varifrån kommer ”hålet” i figuren till höger?

Förklaringen till att ”hålet” upplevs som orimligt för den som inte är mycket skarpögd är att vi är offer för en geometrisk illusion. Vi tar för givet att vi har att göra med två rätvinkliga trianglar, och när förutsättningarna är att bas och höjd är identiska i två rätvinkliga trianglar så är hålet en omöjlighet.

Men figurerna på omslaget är inga rätvinkliga trianglar. ”Hypotenusan” i de båda figurerna är nämligen inte en rät linje utan den är något konkav i den vänstra och något konvex i den högra. I den tresidiga figuren med en konvex (buktande) ”hypotenusa” finns därför ett ut-rymme för ett hål.

Illusionen består alltså i att vi tar för givet att det råder överensstämmelse mellan trekant-erna när det i själva verket rör sig om två helt olika sorters geometriska figurer.