Konsumentskyddets gränser

– en utvidgad rättsfallsanalys av NJA 2012 s 725

2  

3  

Innehållsförteckning

Förkortningar …………………………………………………………….…… 5

1. Inledning ………………………………………………………………. 7

1.1 Bakgrund …………………………………………………………... 7

1.2 Syfte och problematik ……………………………………………… 8

1.3 Avgränsning ………………………………………………………... 8

1.4 Metod och material ………………………………………………… 9

1.5 Disposition …………………………………………………………. 10

2. NJA 2012 s 725 ………………………………………………………….. 11

2.1 Bakgrund ………………………………………………………….. 11

2.2 Yrkanden och grunder ……………………………………………... 12

2.3 Tingsrätten ………………………………………………..……….. 13

2.4 Hovrätten …………………………………………………….……. 13

2.5 Högsta Domstolen ……………………………………………….... 15

2.5.1 Skiljaktiga Borgeke och Mattsson …………………..………… 18

2.5.2 Skiljaktiga Lindskog och Herre ……………………………….. 19

2.6 Kommentar ………………………………………………………… 21

3. Konsumentbegreppet ………………………………………….……… 22

3.1 Historisk tillbakablick ……………………………………………..… 22

3.1.2 Skyddsaspekter och problematiken ………………....……... 23

3.2 Konsumentlagstiftningens systematik …………………….……….. 25

3.2.1 Konsumentskyddande lagstiftning ……………….….…….. 26

3.2.2 Konsumentens processrättsliga hjälpmedel ………….……... 27

3.3 Kommentar ……………………………………………………….. 28

3.4 Konsumentskydd inom EU ………………………………….…….. 29

4. Definition av konsumentbegreppet ……………………………….… 32

4.1 Vem kan anses vara konsument? …………………………….….... 32

4.1.1 Fysisk person ……………………………………….……. 33

4  

4.1.2 Ändamål som faller utanför näringsverksamhet och huvudsaklighetsrekvisitet ………………………………………….… 34

4.1.3 Synbarhetskrav …………………………………………………… 35

4.2 Definition av näringsidkare …………………………………………. 37

4.3 Kommentar ………………………………………………………….. 38

5. Social civilrätt …………………………………….…………………….. 39

5.1 Civilrättens allmänna läror ………………………………………….. 40

5.2 Konsumentskydd som princip? ……………………………….…….. 41

5.3 Kommentar ………………………………………………………….. 44

6. Skyddsändamål …………………………………………………………. 45

6.1 Ändamålstolkning och ändamålsförskjutning ………………...... 45

6.2 NJA 2012 s 725 – en analys ur ett ändamålstolkande perspektiv ... 46

7. Avslutande kommentar …………………………………….………... 49

8. Källor …………………………………………………………………. 52

5  

Förkortningar

ARN Allmänna Reklamationsnämnden

AVLK Lag (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden

AvtL Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på

förmögenhetsrättens område

Bildax Bildax Outlet i Gävle AB

CISG United Nations Convention on Contracts for the

International Sale of Goods

Ds Departementsserien

EESK Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

EU Europeiska Unionen

EUF-fördraget Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

HD Högsta Domstolen

HovR Hovrätten

JT Juridisk Tidskrift

KkrL Konsumentkreditlag (2010:1846)

KköpL Konsumentköplag (1990:932)

KO Konsumentombudsmannen

KV Konsumentverket

LU Lagutskottet

MD Marknadsdomstolen

NJA Nytt juridiskt arkiv

Prop. Proposition

6  

RB Rättegångsbalk (1942:740)

Santander Santander Consumer Bank AS Norge, Sverige Filial

SkbrL Lag (1936:81) om skuldebrev

SkL Skadeståndslag (1972:207)

SvJT Svensk Juristtidning

TR Tingsrätten

7  

1. Inledning

1.1 Bakgrund

Konsumenträtten är ett område som vunnit stor uppmärksamhet sedan sin framväxt i

svensk lagstiftning på 1970-talet. Nya tankegångar började vid denna tidpunkt

genomsyra civilrätten och var något som särskilt utmärkte den nya regleringen. Till

följd av dessa stora förändringar och effekter som kom att ske betraktas

konsumenträtten ofta som ett ”svenskt” rättsområde.1 Skydd för den svagare parten

förekom redan i tidigare lagstiftning, men det var i takt med samhällsförändringar på

1960-talet som problemet gällande konsumentens underläge kom att uppmärksammas.

Utvecklingen gick därefter hastigt och lagstiftaren åtgärdade de stora problemområdena

med hjälp av reglering. För att säkerställa skyddets efterlevnad upprättades offentliga

organ med särskild kompetens och unika processmöjligheter. Resultatet blev ett

omfattande konsumenträttsligt skydd med fokus på att utjämna nivåskillnader mellan

konsument och näringsidkare i olika avseenden. Utvecklingen har lett till en syn på

konsumenten så som en svag part där lagstiftaren tvingas ingripa: Vissa menar till och

med att konsumenten anses vara ”ömkansvärd”2 och att denna part bör skyddas så långt

som möjligt på bekostnad av sin motpart, näringsidkaren.

Trots att cirka 40 år har passerat sedan detta attitydsskifte med dess efterföljande

reglering, har åsikterna gällande den skyddsvärde konsumenten etsat sig fast. Skyddet

har följt en stadig tillväxtkurva såväl på nationell, EU-rättslig samt internationell nivå.

Somliga menar på att konsumentskyddet till och med erhållit en ”självständig

betydelse”3 i och med den utveckling som skett även utanför lagstiftning. Denna

utveckling är emellertid inte konsekvensfri. Nackdelarna, som inte torde fått den

uppmärksamhet som de fordrar, är flera och en av dem har nyligen kunnat identifieras i

Högsta Domstolen (HD), NJA 2012 s 725. I detta fall tilläts konsumentskyddet att

utnyttjas på ett oönskat sätt, som på lång sikt kan leda till betydande och oöverblickbara

konsekvenser. Olyckligtvis uppmärksammades inte detta problem av justitieråden. Efter

detta domslut har part, som inte har någon avsikt att ingå avtal, möjlighet att begagna

sig av konsumentlagstiftningens skydd och på så sätt erhålla ett lindrigare ansvar. Detta

domslut kan, redan att märka vid första anblick, få konsekvenser för                                                                                                                          1 Engelbrekt, s 578. 2 Karnell, s 65. 3 Bengtsson, s 30.

8  

konsumentkollektivet i stort och särskilt för näringsidkarna. Rättsfallet – tillsammans

med andra oupplösta problem – har lett till att en till synes okomplicerad fråga som när

konsumentskyddet aktualiseras inte med säkerhet besvaras. Vart konsumentskyddets

gränser går var inte till fullo fastställda innan detta domslut och är än mer oklart här

efter.

1.2 Syfte och problematik

I denna framställning ämnar jag att, med utgångspunkt i rättsfallet NJA 2012 s 725,

utreda konsumentskyddets gränser. Rättsfallet leder som ovan nämnts till obesvarade

frågor gällande skyddet och dess omfattning. Att rättstillämparen öppnat upp en

möjlighet för part att utnyttja detta skydd trots att avsikt gällande ingående av avtal

saknas, kan få långtgående konsekvenser som påverkar såväl konsumentkollektivet som

näringsidkarsidan. Den svenska konsumenträtten har fått stor uppmärksamhet, men

dessvärre synes dess gränser inte vara till fullo fastställda vilket jag finner utgör ett stort

och obemärkt problem. Konsumentskyddets betydelse och ständiga tillväxt har knappat

kunnat förbigås, vilket än mer inbjuder till en utredning av detta fenomens baksida. Jag

ämnar dock inte att fullständigt fastställa konsumentskyddets gräns, utan snarare att

diskutera och utreda vilka möjligheter som finns att fastställa en gräns de lege lata, som

i viss mån även omfattar en diskussion av gränsen de lege ferenda.

Till stor del kommer fokus att läggas på konsumenträttens skyddsändamål, med

andra ord de ändamål som lagstiftningen åsyftar att skydda. Detta kommer i ett senare

avsnitt av min uppsats att bidra till en bredare undersökning av skyddets gränser,

nämligen att utreda huruvida konsumentskyddet kan frångås när skyddsändamålen inte

aktualiseras. Detta resulterar i en undersökning av konsumentskyddets gränser i såväl en

snävare som vidare bemärkelse. Syftet är även att belysa problematiken som rättsfallet

leder till och vilka åtgärder som skulle kunna mildra effekterna.

1.3 Avgränsning

Konsumenträtten är ett omfattande rättsområde på såväl nationell, EU-rättslig samt

internationell nivå. För denna framställnings del kommer fokus att anläggas främst på

nationell nivå men till viss del även på EU-rättslig nivå, till följd av det nära förhållande

som föreligger i och med EU:s, numera, betydande påverkan. Till följd av den nära

relationen och att en avgränsning måste ske i och med detta breda och komplexa

9  

rättsområde kommer inte internationell konsumenträtt att beröras närmre. Viktigt att

betona är dock att detta inte utesluter dess betydelse för den svenska och europeiska

konsumenträtten.

Jag kommer att koncentrera uppsatsen kring konsumentskyddets gränser, vilket

innebär att andra konsumenträttsliga aspekter, så som en ingående genomgång av

specifika konsumenträttsliga regleringar med de problem som kan uppstå, kommer att

bortses från. Vidare så berör rättsfallet NJA 2012 s 725 till stor del kreditgivning, vilket

ger upphov till ytterligare spörsmål. Då denna uppsats berör just konsumentskyddet

kommer kreditgivning att lämnas utanför detta framförande. Dessa frågor förtjänar till

följd av dess komplexitet att diskuteras i egna framställningar.

1.4 Metod och material

Jag har i detta arbete använt mig av traditionell rättsdogmatisk metod, vilket innebär att

jag brukat relevant lagstiftning, förarbeten, praxis, och doktrin för att undersöka

rättsläget de lege lata och även möjligheterna att fastställa konsumenträttens gränser de

lege ferenda. Lagstiftningen har haft en stor del i denna framställning, då den tydligt

visar på när och hur konsumenten åtnjuter skydd. Detta innefattar såväl läsning av

lagtexten i sig som dess förarbeten och kompletterande doktrin. Dessa källor har även

haft en stor del i min diskussion gällande lagstiftarens tankar när det kommer till vad

lagstiftningen ämnar att skydda. Som kommer att märkas längre fram är detta en central

del av arbetet.

Användandet av EU-rättsliga rättskällor visade sig relativt omedelbart vara

oundvikligt. EU-rätten har en mycket stor påverkan på nationell rätt i många avseenden

och konsumenträtten är särskilt ett sådant område där harmonisering varit välkomnat.

Till följd av detta har även EU-rättslig reglering, rättsfall och litteratur använts. Till

detta tillfaller även brukandet av förordningar, som är en viktig del i den europarättsliga

regleringen. För att belysa problematiken har även diskussioner från EU:s organ,

innehållandes resonemang som inte medtagits i den slutliga akten, brukats. Detta har

visat sig vara till stor hjälp för en senare diskussion i uppsatsen då politiska argument

ofta tydliggör de skilda synsätt som förekommer under det förberedande arbetets gång. I

synnerhet konsumenträtten är ett område där många skilda åsikter förs, såväl på

nationell som på EU-rättslig nivå.

10  

En senare del av uppsatsen innefattar även en diskussion och tillämpning av

ändamålstolkande metod för att påvisa betydelsen av skyddsändamålen bakom

konsumentlagstiftningen. Själva metoderna med dess tillvägagångssätt berörs dock inte

ingående, utan snarare hur synsättet kan appliceras på konsumenträtten. I senare avsnitt

påpekas att det inte förekommer endast en ändamålstolkande metod, utan istället

flertalet tillvägagångssätt där förespråkare har olika uppfattningar om vad denna metod

innebär. Jag kommer dock att beröra endast de gemensamma faktorerna.

1.5 Disposition

För att läsaren relativt skyndsamt ska bli insatt i konsumenträtten med de efterföljande

resonemangen anser jag att det till framställningens början fordrats dels en genomgång

av det centrala rättsfallet och dels en tydlig genomgång av konsumenträttens

grundpelare. Jag har därför i nästkommande kapitel valt att fokusera på ovan nämnda

rättsfall, NJA 2012 s 725, då detta är min utgångspunkt i framställningen (kap 2).

Genom att presentera och referera till instansernas resonemang är min förhoppning att

läsaren får en tydlig introduktion till den problematik jag kommer att belysa. Därefter

följer en historisk tillbakablick på konsumenträtten, för att få en uppfattning om dess

betydelse och varför den kom att växa fram, följt av en presentation av

konsumenträttens innehåll på nationell- samt EU-rättslig nivå (kap 3). En viktig del av

konsumenträtten är vidare att utreda vem som, enligt lagstiftarens mening, kan sägas

vara konsument och på så sätt begagna sig av detta skydd (kap 4). Efter dessa fyra första

kapitel kommer inriktningen på uppsatsen att ändras och fokus kommer då att ligga på

konsumentskyddets gränser sett till lagstiftningens bakomliggande ändamål. Detta för

att påvisa att lagstiftningen och dess ändamål inte alltid går hand i hand och vad

effekterna av detta leder till. Denna andra del av uppsatsen presenterar först den så

kallade sociala civilrättens framväxt för att påvisa tyngden av det attitydsskifte som har

skett och vad detta har resulterat i (kap 5). Efter detta följer en utläggning huruvida

konsumentskyddets gräns kan inskränkas när skyddsändamålen bortfaller, där jag

använder NJA 2012 s 725 för att tydliggöra min ståndpunkt (kap 6). Mitt avslutande

kapitel sammanfattar problematiken och där tydliggör jag mitt ställningstagande och

vad effekterna av aktuellt rättsfall kan komma att resultera i (kap 7).

11  

2. NJA 2012 s 725

2.1 Bakgrund

Santander Consumer Bank AS Norge, Sverige Filial (Santander) och Bildax Outlet i

Gävle AB (Bildax) ingick ett samarbete i juni år 2008. Samarbetet bestod i att Bildax

levererade bilar och båtar till sina kunder och Santander tillhandahöll

finansieringstjänster så som bland annat avbetalningsköp. På så sätt finansierade

Santander en del av köpeskillingen. Till följd av att Santander skulle kunna hävda ett

äganderättsförbehåll i de varor som Bildax levererade till kunden, trädde de formellt in

som förvärvare av objektet och benämndes därför som säljare i kontraktet. Bildax

betecknades som leverantör. Den del av köpeskillingen som Santander inte finansierade

skulle kunden betala som en kontantinsats till Bildax. Under hela köpe- och kreditskedet

var det endast Bildax som hade kontakt med kunden och det var även de som skötte

kontraktet och dess ifyllande.

Under hösten 2008 framkom att ett större antal avbetalningskontrakt avseende båtar

och bilar, som Bildax lämnat till Santander och andra finansbolag, inte var korrekta.

Enligt tingsrättens (TR) uppgifter rörde det sig om cirka 30-40 kontrakt vilket resulterat

i att 30 miljoner kronor frånlurats Santander. Det visade sig att det i de flesta fall inte

levererats eller ens existerat något köpeobjekt. Huvudmännen åtalades för grovt

bedrägeri. I många fall hade de uppgivna köparna erbjudits kontant ersättning för att

underteckna avbetalningskontrakten.

Svarandena i målet, Katarina Eckerstedt och Patrik Matsson (svarandena),

undertecknade i juli år 2008 ett sådant kontrakt avseende en begagnad båt. Enligt

kontraktet var priset 1 100 000 kr, varav kontantinsatsen utgjorde 600 000 kr och

resterande 500 000 kr jämte viss ränta skulle betalas till Santander genom avbetalningar.

Om detta kontrakt skulle ha genomförts utan bedrägeri skulle båten levererats från

Bildax till svarandena. Bildax skulle följaktigen erhållit 600 000 kr av svaranden och

500 000 kr från Santander.

Det visade sig dock att detta var en del i den bedrägerihärva som senare skulle

uppdagas. En av Bildax företrädare hade övertygat svarandena om att de mot en

ersättning om 50 000 kr skulle ställa sig som bulvaner för en för dem okänd köpare. Det

framkom senare att det varken fanns båt eller köpare och att ingen kontantinsats om

600 000 kr hade betalats. Bildax hade dock genom att visa det av svarandena påskrivna

kontraktet för Santander erhållit 500 000 kr. Bildax sattes vid utredandet av

12  

bedrägerihärvan i konkurs. Svarandena uppgav i TR att de inte fått den utlovade

ersättningen om 50 000 kr utbetald. De meddelade Santander att de inte avsåg att betala

enligt kontraktet. Santander sade därför upp krediten till omedelbar betalning och

stämde in svarandena till domstol.

2.2 Yrkanden och grunder

I TR framlade Santander två yrkanden; i första hand att svarandena solidariskt till

Santander skulle utge ett belopp om 500 000 kr jämte ränta och i andra hand ränta enligt

6§ räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan. Till grund för sin talan

anfördes i första hand att svarandena genom undertecknande av avbetalningskontraktet

blivit förpliktade att återbetala kreditbeloppet om 500 000 kr jämte ränta och kostnader

oavsett utebliven leverans av köpeobjektet. Santander ansåg att de genom sitt

undertecknande medverkat till kreditens utbetalande och följaktigen blivit bundna av

avtalsvillkoren eftersom de visste att någon leverans inte skulle komma att ske. I andra

hand menade Santander att svarandena på grund av vårdslöshet blivit

ersättningsskyldiga för den skada som bolaget lidit genom att betala ut kreditbeloppet

utan att få säkerhet i köpeobjektet. De menade att det var fråga om ett kontraktsliknande

förhållande.

Svarandena bestred käromålet. Till grund för detta menade de i första hand att det

inte förlegat något giltigt avbetalningskontrakt vilket resulterat i utebliven

betalningsskyldighet. De menade att de blivit utsatta för ett bedrägeri och att köpet i

enlighet med lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens

område (AvtL) 30§ var ogiltigt. De ansåg även att de enligt konsumentkreditlagens

(2010:1846) (KkreditL) 16§ alternativt lag (1936:81) om skuldebrev (SkbrL) 27§ hade

rätt att rikta samma invändningar mot kontraktet mot Santander som de hade mot Bildax

och till följd av detta kunde inte Santander anses ha rätt till ersättning. I andra hand

menade svarandena att det enligt AvtL 36§ inte förelåg någon betalningsskyldighet då

det vore oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid avtalets tillkomst och senare

inträffade förhållanden. Avtalet skulle därför lämnas helt utan avseende, alternativt

jämkas. Detta med hänsyn till bedrägeriet de utsatts för, att Santander inte gjort en

tillräcklig noggrann kreditprövning, att Santander utan att kontrollera om båten fanns

angav sig som säljare för den icke existerande båten samt sett till hur kontraktet var

utformat. I tredje hand bestred de skadeståndsskyldigheten; För ren förmögenhetsskada

enligt skadeståndslagen (1972:207) (SkL) 3 kap 2§ förutsätts att det är fråga om brott

13  

och svarandena påstod att de inte begått något sådant. Det var inte heller fråga om något

kontraktsliknande förhållande eftersom något giltigt avtal inte hade ingåtts. Om ett

sådant förhållande ändå skulle anses föreligga saknades rättslig grund; deras agerande

hade inte varit så vårdslöst eller kvalificerat otillbörligt att det skulle kunna vara

skadeståndsgrundande. Om domstolen skulle finna att så var fallet ansåg de att

Santander var medvållande till skadan och skadeståndet skulle därför sättas ned eller

jämkas till noll enligt SkL 6 kap 1§ och 2§.

2.3 Tingsrätten

TR klarlade i sitt domskäl att köpeobjektet aldrig levererades till svarandena och att det

aldrig existerat. Domstolen menade att svarandena visste att båten inte skulle levereras

till dem. Däremot var det inte visat att svarandena var medvetna om att båten inte

existerade eller att den inte skulle levereras till en annan person. TR godtog svarandenas

påstående att de undertecknat kontraktet utan att läsa igenom dess innehåll. Det

klarlades även att de genom undertecknandet bekräftat att en kontantinsats betalats och

att köpeobjektet godkänts och levererats utan att så skett.

TR fann att någon närmre kontroll av köpeobjektets existens inte utförts av varken

svaranden eller Santander och att båda parter blivit lurade av Bildax. Domstolen fann

dock att Santander i sin egenskap av näringsidkare och stor aktör på finansmarknaden

beträffande bland annat båtaffärer ansågs ha intagit en överlägsen ställning gentemot

svarandena och bedömdes därför haft betydligt lättare än svarandena att kunna

kontrollera riktigheten av uppgifterna i kontraktet. Santanders underlåtenhet att vidta

dessa kontroller innebar en risk för ekonomisk förlust. TR fann att ansvaret för

uppkommen förlust till följd av detta skulle bäras av Santander och lämnade därför

käromålet utan bifall.

2.4 Hovrätten

Santander överklagade TR domslut. Hovrätten (HovR) fann att den första frågan att

besvara var huruvida svarandena kunde anses vara betalningsskyldiga enligt villkoren i

kontraktet. Det faktum att svarandena vid undertecknande av kontraktet endast

uppfattade sig som bulvaner skulle enligt domstolen inte ha en avgörande betydelse vid

bedömningen av huruvida en bindande avtalsförpliktelse uppkommit, eftersom de utgått

14  

från att avtalet skulle fullgöras. Domstolen fokuserade istället på att båda parter svävat i

villfarelse gällande köpeobjektets existens på grund av bedrägeribrott. Det fanns inget

som gav stöd för att parterna känt till eller borde ha känt till bedrägeriet. Det uttalades

att ”till följd av denna gemensamma villfarelse rörande kontraktets mest väsentliga

förutsättning, existensen av köpeobjektet, var ändamålet med avtalet aldrig en realitet.”

HovR fann därför att ingen av parterna kunde anses ha blivit bundna av villkoren i

kontraktet. Det faktum att svaranden skrivit under kontraktet kunde inte leda till att de

åtagit sig köparens ansvar oberoende av om köpeobjektet existerat och kunnat levereras

eller inte. Domstolen fann därför att det inte fanns förutsättningar att bifalla Santander

på den åberopade förstahandsgrunden.

HovR nästa steg var att utreda Santanders andrahandsgrund; att svarandena var

skadeståndskyldiga på grund av vårdslöshet i ett kontraktsliknande förhållande. Det

ansågs klarlagt att när svarandena undertecknade kontraktet såsom bulvaner visste de att

kontraktet slöts direkt med Santander och att kreditbeloppet skulle utbetalas från

Santander till Bildax. Mot denna bakgrund var parternas relation av sådan

kontraktsliknande art att förutsättningar för skadestånd för ren förmögenhetsskada

kunde finnas. Domstolen påpekade dock att det krävdes att Santanders skada orsakats

av vårdslöshet från svarandens sida och därutöver att Santander hyst en befogad tillit till

uppgiften att båten existerade och hade levererats till den angivna köparen.

Vid denna utredning poängterades att det faktum att svaranden agerat i tron att de

varit bulvaner inte i sig innebar att de hade förfarit oaktsamt. Svarandena uppfattade att

handpenningen om 600 000 kr redan var betald av den ”riktige” köparen. Dessutom var

säljaren Santander ett etablerat finansinstitut och Bildax angavs vara dess

samarbetspartner. På grund av detta var det tänkbart att svaranden inte känt sig

misstänksamma gällande objektets existens eller köparens vilja att fullgöra avtalet. Att

de utgett sig för att vara köpare kunde således inte i sig inte resultera i någon

skadeståndsgrundande oaktsamhet. Att de däremot blev erbjudna pengar för att fungera

som bulvaner bör ha manat till försiktighet. Vidare innehöll även avtalet ett

leveransgodkännande. Svarandena uppgav att de inte uppmärksammat detta

godkännande och att de undertecknat utan att ha läst igenom avtalsvillkoren ansåg

HovR däremot vara oaktsamt.

Santander hade dock förlitat sig helt på leveransgodkännandet utan att kontrollera

köpeobjektets existens. När de i kontraktet uppgav sig själv som säljare ansåg

domstolen det inte rimligt att enbart förlita sig på att den uppgivna köparen skulle

15  

bekräfta köpeobjektets existens. Domstolen fann därför att Santander till följd av detta

varit medvållande till sin skada och att jämkning skulle ske till noll. Hovrätten

fastställde därmed tingsrättens domslut.

2.5 Högsta Domstolen

I Högsta domstolen (HD) betonade svarandena i sina yrkanden att de åtnjöt skydd i sin

ställning som konsumenter. HD fann att den första frågan att utreda, likt HovR, var

huruvida det förelåg ett avtal. Det var klargjort att både Santander och svarandena utgått

från att en båt existerat och att denna funnits tillgänglig för leverans till kund. Till

skillnad från resonemanget i HovR menade HD att det faktum att båda parter var

ovetandes om att köpeobjektet inte existerade ej hindrade att ett bindande avtal kunde

ha uppkommit. Det poängterades att för att inte bli bunden av ett löfte som beror på

villfarelse, krävs i princip att adressaten i vart fall bort ha insett villfarelsen. I detta fall

var det inte så och det handlade om mer än att svarandena var omedvetna om båtens

existens eftersom de blev svikligen förledda att underteckna kontraktet. Domstolen fann

inget som talade för att Santander borde ha insett det sveket, enligt 30§ AvtL. Detta

uteslöt dock inte att Santander skulle kunna tillräknas Bildax svek. Om så var fallet,

skulle svarandena inte bli avtalsbundna.

Av betydelse för denna fråga diskuterade domstolen behovet av konsumentsskydd

och framförallt konsumentköplagen (1990:932) (KköpL) 19§ där säljarens ansvar för

leverantör i tidigare led kan utläsas. HD menade att ett längre gående tillräknande var

befogat när det rör sig om en konsument på ena sidan och två samarbetande

näringsidkare på leverantörs- och kreditgivarsidan, där kreditgivaren har ställt sig som

säljare i förhållande till konsumenten, som situationen var i detta fall. På detta sätt

tillgodoses konsumentens intresse av ett sammanhållet motpartsförhållande. I detta fall

fungerade dock svarandena som bulvaner. Domstolen menade att de på så sätt visat

beredskap att dölja för Santander vem som skulle ha båten. Domstolen fann att även om

svarandena själva blivit vilseledda hade de på ett sådant otillbörligt sätt medverkat i

Bildax bedrägeri mot Santander, att Santander inte kunde tillräknas Bildax

oegentligheter i fråga om svarandens avtalsbundenhet. Detta menade HD var oberoende

av om svarande var att anse som konsumenter eller inte. Utöver detta var Bildax

oegentligheter riktade mot Santander och då skulle inte Santander svara för dessa frågor

gällande avtalsbundenhet.

16  

Eftersom HD fann att svarandena själva fick bära konsekvensen i fråga om

avtalsbundenhet så kunde deras oriktiga förutsättning gällande båtens existens inte leda

till att de enligt förutsättningsläran undgick bundenhet. Inte heller kunde vilseledande

med stöd av AvtL 30§ eller 36§ åberopas och inte en eventuellt bristfällig

kreditprövning av Santander.

Då HD utrett att svarandena var bundna av avtalet var nästa fråga att utreda huruvida

de var betalningsskyldiga. Det framhölls nämligen att det faktum att ett avtal ingåtts inte

automatiskt kunde anses betyda att svaranden var skyldiga att betala enligt detta. HD

betonade att en sådan skyldighet förutsatte båtens leverans, eftersom det utgjorde

kontraktets kritiska moment. Att svaranden bekräftat leverans genom sina underskrifter

kunde inte innebära att de avstått från sin rätt till båten, såsom en förutsättning för

betalningsskyldighet (se KköpL 36§ för samtidighetsprincipen) Att de ingick avtalet för

någon annans räkning ansåg domstolen också sakna betydelse för avtalets

bindningsverkningar. Det fastslogs i domskälet att fastän de var avtalsbundna fanns

ingen skyldighet för dem att betala. Till följd av detta saknades anledning att pröva

huruvida kreditprövningen varit bristfällig.

HD prövade sedan Santanders tredjehandsyrkande; huruvida det förelåg ett

kontraktuellt skadeståndsansvar för svarandena. I denna utredning betonade HD

återigen konsumentskyddaspekten och diskuterade kring KköpL 22§, som ger

konsumenten en möjlighet att göra gällande vissa påföljder om den sålda varan är

felaktig. Detta lagrum menade HD kunde resultera i en möjlighet för svaranden att göra

gällande fel i köpeobjektet trots leveransgodkännandet. I detta fall hade svaranden

skrivit under leveransbekräftelsen, men eftersom ingen leverans skett var bekräftelsen

sakligt sett oriktig. Även om svarandena inte kände till leveransbekräftelsen när de

skrev under kontraktet så ansåg domstolen att de gentemot Santander i princip hade det

ansvar för den lämnade uppgiften som denna kunde föranleda, förutsatt att Santander

inte insåg eller borde ha insett att fråga kunde vara om ett viljefel av något slag enligt

AvtL 32§ 1 st. HD fann dock inget som visade på att Santander bort insett detta.

Domstolen gick sedan över på utredningen om vilket slags ansvar svarandena kunde

anses ha för sina lämnade uppgifter. HD menade att ansvaret kunde bero på olika saker:

dels uppgiftens riktighet, dels vilken påföljd eller annan rättsföljd uppgiftsmottagaren

göra gällande och dels vilken slags uppgift det är fråga om. Det uttalades att uppgiften i

vissa fall kan ses som garanterad och uppgiftslämnaren anses då ha strikt ansvar, enligt

bl.a. NJA 1955 s 75. Det kan också vara så att uppgiftslämnaren inte anses ha något

17  

ansvar alls. Ett mellanläge är att denne har ett oaktsamhetsansvar. Gällande

skadeståndsansvar gäller i allmänhet ett krav på oaktsamhet även i kontraktuella

förhållande. Detta gäller likaledes i fråga om ansvar för en tillitsskapande uppgifts

riktighet. Om uppgiften avser den egna avtalsprestationen kan det dock ses som ett

tillförsäkrande av att denna har en viss kvalitet, alltså ett strikt ansvar.

Vid oaktsamhet måste ses till vad som föranlett uppgiftens oriktighet, uppgiftens

betydelse för uppgiftsmottagaren samt om uppgiftslämnaren bort inse på vad sätt

uppgiften är av betydelse för uppgiftsmottagaren. HD uttalade att svarandens uppgift

”inte var oviktig” och kunde följaktigen inte jämkas enligt AvtL 36§. Frågan var istället

huruvida svaranden kunde sägas ha ett strikt ansvar eller ett oaktsamhetsansvar.

HD drog en parallell till det fall när en gäldenär till säkerhet för borgenärens fordran

har pantförskrivit en fordran eller en sak som finns hos tredje man. Det förekommer då

att borgenären när han underrättar den tredje mannen om pantförskrivningen begär att

denne ska bekräfta sin skuld respektive innehavet av den pantförskrivna saken. För

riktigheten av denna bekräftelse torde tredje mannen endast ha ett oaktsamhetsansvar.

Detta ansvar beror dock på många faktorer och man kan inte ställa lika höga krav på en

konsument som på en näringsidkare. Domstolen fann ingen anledning att bedöma

svarandens uppgiftsansvar strängare än denuntiationsmottagarens ansvar. HD fann på

så sätt att svarandena hade ett oaktsamhetsansvar. De måste åtminstone bort inse att

leveransuppgiften var ägnad att leda till att Santander betalade ut kreditbeloppet till

Bildax. Genom att svaranden ställt sig som bulvaner ansågs de ha handlat på sådant sätt

att det sänkta aktsamhetskravet som normalt bör gälla för konsumenter inte var aktuellt.

De måste därför anses ha varit oaktsamma, antingen genom att skriva under kontraktet

utan att läsa det eller att skriva under det när det gav ett oriktigt sken om att

köpeobjektet levererats. Santanders utbetalning var en förutsebar följd av den oriktiga

uppgiften, som svaranden i vart fall hade bort inse. Enligt HD innebar detta att

svaranden hade ett skadeståndsrättsligt ansvar, enligt bl.a. NJA 1989 s 796.

Nästa fråga för HD var huruvida detta skadestånd kunde jämkas, beroende av om

Santander varit medvållande till skadan. Svarandena menade att medvållandet skulle

bestått i en otillräcklig kreditprövning och otillräcklig kontroll av

leveransgodkännandet. HD betonade att jämkningsfrågan aktualiseras särskilt när ett

fullt skadestånd för privatpersoner kan ge alltför stränga eller oproportionerliga effekter.

I detta fall hade den ekonomiska skadan uppstått till följd av ett brottsligt agerande av

tredje part och HD fann då att jämkningsfrågan borde avgöras utifrån en bedömning

18  

med beaktande av samtliga omständigheter av hur den ekonomiska förlusten slutligen

bör bäras. Bedömningen skulle innefatta dels parternas ansvar för att förlusten

uppkommit, dels deras relation till den brottsliga parten och vilka förutsättningar de haft

för att förhindra förlusten dels om de var privatpersoner eller kommersiella aktörer och

dels av relevanta omständigheter i övrigt.

I det aktuella fallet fann HD att följande aspekter skulle beaktas: Det var utrett att

svarandena hade ett skadeståndsansvar på grund av sin oaktsamhet, då denna var den

utlösande faktorn till Santanders ekonomiska förlust. Dock så hade Santander lämnat

över uppgifter på Bildax som de bara några veckor tidigare inlett ett samarbete med. I

kontraktet var leveransbestämmelsen otydlig och det fanns risk för att köparna

”slentrianmässigt” skulle skriva under denna. Köpeavtalet gällde ett högt belopp och

svarandena hade inte så stora inkomster. Svarandena och Santander hade ingen kontakt

före köpet. Santander hade ingen annan bekräftelse på båtens existens än genom

leveransbestämmelsen i avtalet och gjorde således ingen egen kontroll på sitt förvärv.

Detta menade domstolen visa på att det i viss mån var oaktsamt av Santander att förlita

sig på endast uppgiften i kontraktet.

Svarandena uppfattade Santander och Bildax som samarbetspartners. HD framhöll

tidigare i sitt domskäl att som konsument har man ett skyddsvärt intresse av ett

sammanhållet motpartsförhållande. Kommersiella parter får då bära ett visst ansvar om

oegentligheter förekommer från samarbetspartnerns sida. Santander lät dessutom Bildax

leverera köpeobjektet samt handha all kontakt med kunden. Detta fann domstolen leda

till att Santander bör få bära en del av risken. Santander var betydligt mer insatt i

kontraktets innebörd och betydelsen av att säkerhet fanns. Det framhölls att

skadeståndet dock ej skulle jämkas till noll, då svarandens handlande som bulvan hade

sin grund i en önskan att tjäna pengar och det måste ha framstått som osäkert och

riskfyllt för dem. HD fann med hänsyn till omständigheterna att 100 000 kr var ett

skäligt ersättningsbelopp till Santander.

2.5.1. Skiljaktiga – Borgeke och Mattsson

Det fanns två formationer skiljaktiga; först ut var Borgeke och Mattsson. Till skillnad

från majoriteten fann de att svarandena varken var avtalsbundna eller

betalningsskyldiga. Båten hade aldrig existerat men svarandena hade motsatsvis utgått

19  

från detta faktum. Santander kunde inte leverera båten till följd av detta och skiljaktiga

menade att de därför inte kunde göra gällande betalningsansvar.

Angående skadeståndet så fann de att svaranden handlat oaktsamt när de skrev under

köpekontraktet. Dock så fann skiljaktiga att Santanders verksamhet bestod i att lämna

kredit och att avtalet med svaranden var ovanligt och stort för finansbolaget. Samtidigt

hade de lämnat över visst ansvar på Bildax. De skiljaktiga menade, precis som HD, att

leveransvillkoret var otydligt och det var lätt att man endast slentrianmässigt skrev

under utan att ta hänsyn till detta. Till detta beaktades att köpet rörde en stor summa och

att svarandena inte hade stor inkomst. De hade inte tagit någon kontakt med Santander

före köpet och Santander fick ingen information från Bildax. Santander gjorde inte

heller några egna kontroller. Skiljaktiga fann till följd av detta att Santander inte borde

ha litat på köpekontraktets uppgift i den mån de gjorde, utan istället ha undersökt saken

själva. Skadeståndsyrkandet kunde därför inte bifallas.

2.5.2. Skiljaktiga – Lindskog och Herre

Den andra formationen skiljaktiga, Lindskog och Herre, instämde med majoriteten fram

till frågan huruvida Santander kunde anses varit medvållande till den ekonomiska

skadan. De påpekade att inte varje oaktsamhet på en skadelidandes sida motiverar

jämkning. En utgångspunkt är att vållandebedömningen på skadesidan ska göras på

motsvarande sätt som när det gäller vållande på ansvarssidan. Var som är att anse som

en relevant oaktsamhet beror på olika omständigheter, enligt bl.a. NJA 1989 s 796.

Vid denna prövning påpekades att en skadegörare ska ta den skadelidande sådan han

är. Det förhållande som Santander misstagit sig om var frågan om ägandeförbehåll i

båten. Skiljaktiga menade att en bättre prövning av svarandens kreditvärdighet inte hade

verkat riskminskande. Bristande kreditprövning kunde därför inte ses som ett skäl till

medvållande. Frågan som kvarstod var istället om Santander kunde anses medvållande

på grund av bristande kontroll av den oriktiga uppgiften i kontraktet.

Vid utredning av denna fråga poängterades den allmänna utgångspunkten att

mottagaren ska kunna lita på att en uppgift i ett kontrakt rörande ett sakförhållande är

riktig. Detta främjar ekonomisk effektivitet. När en uppgift av detta slag lämnas så bör

följaktigen utrymmet för jämkning vara mycket begränsad. Det påpekades att jämkning

endast bör kunna ske om det finns ett tydligt indicium på att bekräftelsen kan anses vara

20  

oriktig och Santander trots det handlade som att den var riktig. Man framhöll dock att

det kan finnas många olika orsaker som talar för och emot en jämkning.

I ett fall som detta menade skiljaktiga att en part i Santanders ställning i allmänhet

har fog att utgå från att kunden, trots att denne är konsument, läser kontraktet och inte

bekräftar att leverans har skett om så inte är fallet. Denne part har fog att utgå ifrån att

uppgifterna är riktiga och det krävs någon särskild omständighet för att något annat ska

begäras. Skiljaktiga menade att svarandena inte visat på någon omständighet som skulle

kunnat utlösa en skyldighet för Santander att ifrågasätta uppgiften. Tvärtom visade

uppgifterna att svaranden hade betalat mer än hälften av köpeskillingen, vilket förutsatte

att leverans skett enligt KköpL 5§ och 36§. Svaranden hade inte heller visat att det

fanns någon rimligt enkel och effektiv möjlighet att skydda sig mot detta vilseledande.

Detta menade man också tala för att Santander inte kunde anses vara medvållande.

Att Santander själv inte kunde ses som medvållande uteslöt inte möjligheten att

Bildax handlande kunde tillräknas Santander som medvållande. Skiljaktiga påpekade att

frågan huruvida en skadelidande genom passiv identifikation ska tillräknas annan

handlande och ses som medvållande i svensk rätt i stora delar är obesvarad. Den tidigare

utredningen som resulterade i att Santander inte kunde tillräknas Bildax gällande

avtalsbundenhet eller skadeståndsansvar menade man inte spela någon roll i denna fråga

gällande inomkontraktuellt skadestånd. I detta fall anförtrodde Santander åt Bildax att

leverera båten direkt till kunden och att de skulle handha kontakten. Att Bildax

missbrukade detta förtroende kunde inte anses vara tillräckligt för att Santander skulle

tillräknas detta.

Skiljaktiga gick sedan in på en diskussion kring ekonomisk rationalitet och

informationsansvar, något som varken HD eller övriga skiljaktiga nämnt. De betonade

att det är ineffektivt att en informationsmottagare måste kontrollera information som

han har fått i syfte att kan ska kunna handla utefter. Informationsmottagaren måste i

allmänhet kunna räkna med att den som visats ett sådant förtroende inte medvetet

åsidosätter vad som överenskommits. Ett passivt tillräknande bör inte kunna ske när

handlandet varit brottsligt eller av annat slag som är svårt att förutse och besvärligt att

skydda sig mot.

Denna utredning fann skiljaktiga tala emot att Santander skulle tillräknas Bildax

svek. Det poängterades dock att det i konsumentförhållanden ingår speciella

överväganden. I dessa fall ska kreditgivaren undgå tillräknande gällande ett

medorsakande som kan hänföras till leverantören, endast om det finns några särskilda

21  

skäl som talar emot det. I detta fall fanns dock omständigheter som talade emot detta.

Det var fråga om ett brottsligt beteende som svarandena medverkat i. Detta

medverkande ansågs så pass otillbörligt att det inte fanns utrymme för en

medvållandefråga.

2.6 Kommentar

Majoriteten i HD fann att svarandena till följd av sin oaktsamhet ansågs vara

skadeståndsskyldiga. Samtidigt påpekades att Santander varit medvållande, vilket

resulterade i att beloppet jämkades till 100 000 kr. HD synes ha fört sin utredning på

grundval av ett antagande att det rörde sig om ett avtalsförhållande mellan konsument

och näringsidkare. Dessa aspekter synes ha genomsyrat det mesta som uttalades, inte

endast i HD utan även i övriga instanser. Det är dessa synpunkter som jag starkt

kritiserar och ämnar utreda i denna uppsats. Det är för mig oförståeligt hur dessa

diskussioner kan föras utan att utreda det mest grundläggande och i hög grad avgörande

för domslutet: Kan svarandena anses vara konsumenter? På vilket sätt kan detta

påstående motiveras?

Som jag nämnde i min inledning är konsumentbegreppet det centrala i denna

framställning. I rättsfallet uppträdde svarandena som bulvaner och avsåg aldrig att vare

sig köpa någon båt eller låna pengar på avbetalning av Santander. Enligt min mening är

det på så sätt svårt att argumentera för att svarandena kan begagna sig av det omfattande

skydd som konsumenter åtnjuter inom svensk lagstiftning. Ingen av instanserna fann det

visat att svarandena var medvetna om att båten inte existerade eller att det inte fanns

någon köpare. Detta är något som jag ifrågasätter då det rör sig om en bedrägerihärva

där de inblandade troligtvis var mer eller mindre medvetna om vad som försiggick. Det

var dock inget som kunde bevisas i domstolen och är inte heller något jag ämnar

diskutera närmre. Oavsett medvetenhet om bedrägeriet hade de ingen avsikt att ingå

avtal om köp eller kredit. Som jag tidigare nämnt kommer min fortsatta framställning

att kretsa kring just konsumentskyddet och hur långt detta kan sträckas och inskränkas.

Detta för att visa på min meningsskiljaktighet gällande HD:s domslut och hur detta kan

motiveras. Hur hade domslutet sett ut om svarandena inte hade ansetts vara

konsumenter?

Som jag nämnde i min inledning och disposition krävs en grundläggande

framställning kring konsumentskyddet innan en diskussion kring detta problem kan

22  

göras. Här nedan följer en genomgång av själva konsumentbegreppet och bakgrunden

till skyddets framväxt.

3. Konsumentbegreppet

3.1 Historisk tillbakablick

Idag ter sig diskussioner gällande konsumentbegreppet och dess skyddsaspekter vara en

vanlig företeelse inom svensk lagstiftning. Konsumentköp, Konsumentverket och

Allmänna Reklamationsnämnden är begrepp som de flesta svenska medborgare torde ha

stött på i ett eller annat sammanhang. Den lagstiftning som för närvarande finns på

området är något som många förutsätter vara självklar. Detta omfattande skydd har dock

inte alltid funnits i vår lagstiftning. Utvecklingen på området har skett som en naturlig

följd av förändringar i samhället, likt majoriteten av övrig lagstiftning.

Konsumentskydd uttrycks numera som ”ett allmänt intresse”4. Innan diskussioner kring

konsumentskyddet kan föras, finner jag det nödvändigt att ge en historisk tillbakablick

gällande utvecklingen på området och varför denna kom att ske.

Under tidigt 1900-tal bodde en stor del av befolkningen på glesbygden och det var

vanligt att människor producerade bland annat livsmedel till andra. Olsen menar på att

eftersom det var ”vanliga människor”5 som var producenter så var den sociala

kontrollen starkare. Det var omkring 1960-talet, under efterkrigstiden då Sverige hade

en snabb ekonomisk tillväxt och tilltagande offentlig sektor, som diskussioner kring

konsumentskydd tog fart. Den tekniska framväxten och Sveriges välståndsutveckling

expanderade kraftigt vid denna tidpunkt vilket resulterade i att produktutbudet

breddades och att fler människor blev köpkraftiga. Detta ledde till att konsumtionen

ökade. Produktionen och distributionen förändrades och utvecklingen började gå mot

massförsäljning. Samtidigt genomgick Sverige en urbaniseringsfas vilket resulterade i

producenterna blev färre och företagsenheterna större. En följd av detta blev att den

sociala kontrollen minskade.6 Förhållandet mellan näringsidkare och konsumenter blev

mer anonymt och konsumenten fick minskad möjlighet att få personlig vägledning i

butikerna.7 Det blev även vanligare med intensiv marknadsföring av produkterna för att

                                                                                                                         4 Bernitz, s 52. 5 Olsen, s 13. 6 A a s. 7 Lidbom, s 81.

23  

styra konsumenterna.8 Lagstiftaren började i och med denna omfattande samhälleliga

förändring uppmärksamma ett problem som uppstod i takt med detta: Privatpersoners

svaga ställning gentemot företagen.9

3.1.2 Skyddsaspekter och problematiken

Det var alltså under denna period, omkring 1960- och 70-talen, som lagstiftaren

identifierade de problem som uppstod när privatpersoner skulle köpa varor och tjänster

av näringsidkare. Redan under tidigare decennier hade lagstiftning utformats för att

skydda den svagare parten i avtalsförhållanden, men det centrala i den nya

skyddslagstiftningen var att den syftade till att skydda just konsumenter, vilket tydligt

smalnade av tillämpningsområdet. Bernitz och Draper poängterar även en annan

avgränsning som bottnar i uppdelningen av den offentliga och privata marknaden.

Konsumentbegreppet aktualiseras när det kommer till tillhandahållandet av varor och

tjänster på marknaden av privata, kooperativa eller gemenskapsägda företag och inte

tillhandahållandet av offentliga tjänster av offentliga myndigheter, såsom det statliga

utbildningssystemet.10 Skälet till detta kommer att tydliggöras här nedan. Grobgeld och

Norin framhåller dock att det inte finns någon skarp gräns gällande vad som hör och

inte hör till konsumenträtten. Detta får avgöras efter en godtycklig bedömning med

hänsyn till praktiska skäl.11

Det fanns flertalet skyddsaspekter som lagstiftaren framhöll och som låg till grund

för den framväxande konsumentskyddslagstiftningen. Det övergripande problemet som

man ville åtgärda var konsumentens svaga ställning gentemot näringsidkaren. Detta

yttrade sig på flertalet sätt; för det första genomför konsumenter oftast färre

transaktioner än näringsidkare i sin yrkesmässiga ställning. Konsumenterna anses till

följd av detta ha sämre kunskap om dessa transaktioner och hamnar därför i underläge.12

Vidare har även konsumenten ofta sämre kunskap om varor. Lidbom nämner exemplet

att många produkter är tekniskt komplicerade och kräver fackkunskap för att kunna

bedömas. Konsumenten kan därför ha svårt att avgöra om produkten har den

                                                                                                                         8  Bernitz och Draper, s 2.  9  Olsen, s 13f.  10  Bernitz och Draper s 16f. 11 Grobgeld och Norin s 20. 12 Herre, s 36.

24  

eftersträvade kvalitéten eller om priset är skäligt.13 Även det stora utbudet av varor är

problematiskt då det leder till svårighet att överblicka.14

Ett ytterligare problem som uppmärksammades var att en transaktion som regel är

större för konsumenten än för näringsidkaren. Normalt sett har konsumenten små

ekonomiska marginaler och till följd av detta uppstår situationer där konsumenten

drabbas hårdare än näringsidkaren om transaktionen inte genomförs enligt avtalet. Detta

kan bero på handling eller underlåtenhet av näringsidkaren, men även från tidigare led

som exempelvis tillverkaren av varan.15 Även när det kommer till reglering om

konfliktlösning, om en tvist skulle uppstå, anses konsumenter ha sämre kunskaper än

näringsidkaren.16

En betydande problematisk aspekt som Lidbom framhåller är den expanderande

marknadsföring, skyltning och andra säljfrämjande åtgärder som påverkar

konsumenterna i deras handlande. Även i denna situation blir konsumentens

underlägsna ställning påtaglig: De säljfrämjande åtgärderna är ensidiga, eftersom det är

närigsidkaren som till fullo bestämmer dessa och resulterar i små möjligheter för

konsumenten att påverka.17 Även informationsgivningen från näringsidkarens sida kan

vara bristfällig och kan få stora konsekvenser för konsumenten vid avtalets ingående.18

Herre pekar vidare på problemet med den dåvarande avtalsfriheten som rådde innan

konsumentlagstiftningen kom att växa fram. Denna var i viss mån inskränkt då

näringsidkarna många gånger använde sig av standardvillkor som inte kunde avtalas

bort i det enskilda fallet. Detta gjorde att konsumenterna hamnade i en sämre position.19

Villkoren var ofta vinklade till näringsidkarnas fördel då de, givetvis, ville gynna sina

egna intressen.20

Olsen nämner även de mer omfattande problemen som identifierades och som kan

uppstå utan lagstiftning när konsumentens situation är ”särskilt besvärlig”21. Vid dessa

tillfällen är risken stor att samhället måste ingripa, med höga kostnader som följd. Detta

                                                                                                                         13 Lidbom, s 81. 14 A a s. 15  Olsen, s 14.  16 Herre, s 36. 17 Lidbom, s 81. 18 Olsen, s 16. 19 Herre och Ramberg, s 36. 20  Olsen, s 15.  21 A a s.

25  

kan exempelvis ske då konsumenten drabbas av skador på sak eller person på grund av

den vara eller tjänst som denne köpt och vill erhålla ersättning till följd av detta.22

Det var bland annat ovannämnda aspekter och problematik som låg till grund för den

utveckling av konsumentskydd inom lagstiftning som sedermera kom att ske. Bernitz

och Draper beskriver situationen som att ”konsumenterna betraktas som typiskt sett

svaga avtalsparter som inte ensamma förmår hävda sig mot den starkare och väl

organiserade säljarsidan.”23 Lagstiftaren har därför ansett att samhällets ingripande är

nödvändigt och att omfattande lagstiftning krävs för att försöka neutralisera

nivåskillnaderna och förskjuta balansen mellan parterna, gällande bland annat kunskap

och makt, som råder utan lagstiftning. Bernitz och Draper menar på att Västeuropa och

de skandinaviska länderna, framförallt Sverige, till viss del varit ledande i utvecklingen

mot en utökad konsumentskyddslagstiftning.24

3.2 Konsumentlagstiftningens systematik

Bland annat Herre beskriver det konsumentskyddande lagstiftningssystemet som indelat

i två olika typer av rättsskydd: dels ett marknadsrättsligt och dels ett civilrättsligt.25 De

civilrättsliga reglerna ger stöd till konsumenten gentemot dess motpart och de

marknadsrättsliga skyddar konsumenterna som ett kollektiv från otillbörliga åtgärder på

marknaden. Grobgeld och Norin nämner även en tredje typ av skydd med

processrättsliga regler som syftar till att underlätta för konsumenterna att ta tillvara på

sina rättigheter.26 Dessa tre typer av rättsskydd ämnar jag att diskutera här nedan, för att

på så sätt ge en bild av hur konsumenterna i praktiken skyddas. Till skillnad från ovan

nämnda uppdelning som valts i doktrinen, kommer jag att anlägga ett annat perspektiv.

Jag kommer att utgå ifrån de områden som lagstiftaren funnit skyddsvärda och

presentera den reglering som kan nyttjas för att bibehålla detta skydd. Detta är enligt

min mening en mer tillfredsställande metod, då vissa regleringar skyddar konsumenten

på fler än ett sätt och det är därför besvärligt att föra in dem under endast en kategori.

                                                                                                                         22  A a s.  23 Bernitz och Draper, s 2. 24 A a s 1. 25 Herre och Ramberg, s 37f. 26 Grobgeld och Norin, s 19f.

26  

3.2.1 Konsumentskyddande lagstiftning

Som ovan anförts har lagstiftaren identifierat de centrala områden inom svensk

konsumenträtt som ansetts skyddsvärda. Till dessa hör först skydd mot oskäliga och

unilaterala avtalsvillkor, som redogjorts för i tidigare avsnitt.27 För att tillgodose detta

skydd finns lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (1994:1512). Lagens syfte

är att hindra avtalsvillkor som är oskäliga mot konsumenten vid erbjudande av varor,

tjänster eller andra nyttigheter. Vid en överträdelse kan bland annat förbud och vite

komma att utdömas.28 Lagen innehåller på så sätt marknadsrättsliga bestämmelser, men

även civilrättsliga och i viss mån processrättsliga stadganden kan påträffas i regleringen.

I AvtL 36§ finns en jämkningsmöjlighet som kan åberopas vid oskäliga avtalsvillkor.

Lagstiftaren har vidare identifierat konsumentens behov av skydd mot otillbörlig

marknadsföring och otillräcklig information från näringsidkarens sida. Den första

marknadsföringslagen antogs år 1970 men har ersatts med nya lagar under årens gång

till följd av EU-direktiv. Den senaste utfärdades år 2008 (2008:486). Lagen syftar till att

främja parternas intressen i samband med marknadsföring och att motverka otillbörlig

marknadsföring. Det marknadsrättsliga skyddet kan resultera i att näringsidkaren

bestraffas med bland annat förbud, åläggas att lämna viss information eller att betala en

marknadsstörningsavgift.29 Denna lagstiftning kompletteras av prisinformationslagen

(2004:347) som ålägger näringsidkaren en skyldighet att lämna information om priset

på en vara när den marknadsförs.30

Ett annat viktig skydd som konsumenterna i lagstiftning åtnjuter är skyddet mot

risker för fysisk skada på person eller egendom och mot oanvändbara produkter.

Produktansvarslagen (1992:18), som främst tar sikte på det civilrättsliga skyddet, är en

av dessa regleringar som skyddar konsumenten genom näringsidkarens tvingande

skadestånd i vissa fall av sak- eller personskador. Till denna kategori hör även

produktsäkerhetslagen (2004:451) som syftar till att motverka att varor och tjänster

orsakar skada på person eller egendom. Vid överträdelse kan bland annat förbud och

sanktionsavgift utdömas.31

Skyddet mot risk för ekonomisk skada är även det en viktig aspekt som lagstiftaren

genom flertalet regleringar försökt att skydda. Till denna kategori hör främst de                                                                                                                          27 Se avsnitt 3.1.2. 28 Lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (1994:1512) 3§. 29  Herre, s 38 samt marknadsföringslagen (2008:486) 23, 24, 29§§.  30  Herre, s 38.  31 Produktsäkerhetslagen (2004:451) 27 och 37§§.

27  

civilrättsliga regleringarna gällande köp och tjänster, så som distans- och

hemförsäljningslagen (2005:59), försäkringsavtalslagen (2005:104),

fastighetsmäklarlagen (2011:666), lag (2003:862) om finansiell rådgivning till

konsumenter, paketreselagen (1992:1672), lagen (2011:914) om konsumentskydd vid

avtal om tidsdelat boende, konsumenttjänstlagen (1985:716), KköpL samt KkreditL. All

denna reglering skyddar konsumenten gentemot näringsidkaren och bestämmelserna

tolkas till konsumentens fördel.

3.2.2 Konsumentens processrättsliga hjälpmedel

Vid en jämförelse med andra europeiska länder har Sverige ”en imponerande

mångfald”32 av förfaranden och institutioner när det kommer till mekanismer för

tvistelösning i såväl offentlig som i privat regi. Konsumentverket (KV) och

Konsumentombudsmannen (KO), som slogs ihop till en myndighet under 70-talet, var

en del av den nya offentliga kontrollorganisationen som fick till uppgift att bevaka

utvecklingen, stödja konsumenterna samt pröva uppkommande problem.33 Ett ärende

hos KO/KV kan initieras på flera sätt, exempelvis genom anmälan av enskild. Det

räcker ofta med att myndigheten för informella kontakter med näringsidkaren för att

denne ska ändra sitt beteende gentemot konsumenten.34 För att kunna vidta ytterligare

åtgärder har särskilda processformer skapats, där Marknadsdomstolen (MD) är en av

dessa. MD har möjlighet att ta olika slags beslut som ovan nämnts; det vanligaste är

förbud, till exempel att näringsidkaren inte får använda ett oskäligt villkor mot

konsumenten.35

Ett annat effektivt medel för att motverka anmälningar är de överenskommelser som

myndigheten slutit med näringsidkare och branschorganisationer. Dessa innehåller

bland annat standardvillkor som överensstämmer med regleringarna i

avtalsvillkorslagen och marknadsföringslagen. Vidare kan myndigheten utfärda

riktlinjer, som utformas i samförstånd med branschen.36 Riktlinjerna är inte bindande,

men om de inte följs resulterar det ofta i att KO/Konsumentverket tar ärendet till MD.

Vid konflikt har konsumenten, utöver ovan nämnda alternativ, ytterligare åtgärder att

vidta gentemot näringsidkaren. Det finns bland annat kommunal konsumentvägledning                                                                                                                          32 Engelbrekt, s 585. 33 Se Förordning (2009:607) med instruktion för konsumentverket. 34 Olsen, s 29. 35 Se t.ex. Lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (1994:1512) 3§. 36 Olsen, s 30.

28  

som har till uppgift att försöka lösa konflikten mellan konsument och näringsidkare. Om

detta inte lyckas kan konsumenten, enskild eller i grupp, vända sig till Allmänna

reklamationsnämnden (ARN) som är en statlig myndighet.37 På begäran av domstol kan

nämnden yttra sig i tvister och ska även stödja medlingen i den kommunala

konsumentvägledningen. Nämnden har dock begränsad behörighet, då den endast får

pröva tvister gällande vissa varor och tjänster. Då ARN inte är någon domstol kan

endast rekommendationer utfärdas, men dessa följs oftast.38

En annan del av konsumentskyddet rör tvistelösning inom allmän domstol. Där kan

talan väckas av andra näringsidkare eller av konsument. Förfarandet i allmän domstol

har gjorts enkelt till förmån för konsumenten och avser ofta så kallade ”småmål”: mål

som gäller värden som inte uppgår till halva basbeloppet där rättegångskostnaderna

hålls nere då inga ombud närvarar och endast en domare förekommer.39 Konsumenter

har numera även möjlighet att föra en grupptalan enligt lag (2002:599) om

grupprättegång.

Utöver dessa offentliga institutioner finns även tvistelösningsmekanismer i privat

regi inom näringslivet, i form av exempelvis interna ombudsmän och

reklamationsnämnder.40 Dessa har dock inte samma betydelse som de ovan nämnda

offentliga institutionerna, till skillnad från andra länder i Europa.41

3.3 Kommentar

Som ovan framhållits finns för närvarande en omfattande reglering, med bestämmelser

som skyddar konsumenten på åtskilliga sätt. Staten har även valt att införa kontrollorgan

till uppgift att förverkliga dessa skyddsbestämmelser. En slutsats som kan dras efter

detta avsnitt är att konsumenten har omfattande reglering och stöd att tillgå där problem

uppstår. Detta visar enligt min mening på vad lagstiftaren åsyftade vid

konsumentskyddets framväxt. Frågan uppstår dock om de skyddsändamål som

hänsyftas med denna reglering i praktiken värnas. Kan regleringen leda till att

konsumenten skyddas på andra sätt än som eftersträvats? Har dessa problem i så fall

uppmärksammats? En ytterligare fråga som väcks i anslutning till detta är hur

                                                                                                                         37 Förordning (2007:1041) med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden. 38 Olsen, s 37. 39 Se RB 1:3d. 40 Engelbrekt, s 589f. 41 Som exempel kan nämnas Nederländerna och Belgien, se Engelbrekts diskussion på s 604.

29  

domstolen valt att behandla konsumentskyddet i praxis. Denna diskussion kommer att

föras i ett senare avsnitt42 av denna framställning. Innan dess krävs en redogörelse för

vilken ställning konsumentskyddet har fått på nationell och EU-rättslig nivå, för att få

en bättre förståelse av nuvarande rättsläge. Först efter denna bakgrund kan diskussioner

på ett djupare plan äga rum.

3.4 Konsumentskydd inom EU

Sedan 1970-talet har EU haft en betydande inverkan på konsumentskyddet. Det är idag

EU43 som är den initierande faktorn till att konsumentskyddet utvecklas och förändras.

Enligt artikel 169.1 och 169.2 a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

(EUF-fördraget) ska unionen bidra till att uppnå en hög konsumentskyddsnivå genom

åtgärder som beslutas enligt artikel 114. Till följd av detta har flertalet direktiv och

förordningar beslutats till syfte att stärka konsumenternas ställning på marknaden och

för att harmonisera konsumentlagstiftningen i medlemsstaterna.44 Konsumentskyddets

utveckling har varit beroende av utformningen av den inre marknadspolitiken; när

konsumentlagstiftningen har utformats har den kontrollerats mot den fundamentala

principen i EU: Fri rörlighet för varor och tjänster.45 Nebbia och Askham beskriver

förhållandet mellan konsumentregleringen och den inre marknadspolitiken som

ömsesidigt och beroende av varandra: Utvecklingen av den inre marknaden gynnar

konsumenter eftersom det ger möjlighet till fler produkter till ett lägre pris. Samtidigt är

konsumentskydd även av stor betydelse för den inre marknaden, då marknaden är

beroende av att det finns ett förtroende hos konsumenterna.46

Likt nationell rätt finns det även EU-rättsliga regleringar som tillgodoser

konsumenten med ett marknadsrättsligt och civilrättsligt skydd. Det finns även akter

som underlättar processuellt samarbete mellan tillsynsmyndigheter i medlemsstaterna.47

I Rom I48 och Bryssel I49-förordningarna kan konsumentskyddsregler om vilket lands

                                                                                                                         42 Se kap 5. 43 Främst Europeiska kommissionen, Generaldirektoratet för Hälsa och Konsumentskydd (DG SANCO). 44 Grobgeld och Norin, s 1f. 45 EUF-fördraget art 26.2. 46 Nebbia och Askham, s 1. 47 Se även Engelbrekts diskussion om projektet, s 582ff. 48 Europaparlamentet och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser.  49  Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.  

30  

lag som är tillämplig i en gränsöverskridande tvist utläsas samt i vilket land tvisten ska

prövas.

Inom EU eftersträvas både negativ och positiv harmonisering. Med negativ

harmonisering avses EU:s krav på medlemsstaterna att undanröja nationell lagstiftning

som leder till handelshinder på marknaden. EU-domstolen spelar här en stor roll. Med

positiv harmonisering avses den gemenskapsrättsliga reglering som utformas inom

EU.50 Tidigare var EU-direktiven minimiharmoneringsdirektiv där det var upp till

medlemsstaterna att välja om de i sin nationella lagstiftning ville gå utöver det EU-

rättsliga skyddet. Nu går dock utvecklingen mot totalharmoneringsdirektiv som staterna

inte tillåts avvika ifrån. Skälet till detta är att man identifierat problem med

minimiharmoniseringen, eftersom det tillåter medlemsstaterna att ha nationell

lagstiftning med skilda nivåer av konsumentskydd. Dessa skillnader kan utgöra

handelshinder och därmed snedvrida konkurrensen; något som är oförenligt med

slutförandet av den inre marknaden.51 Handelshinder kan identifieras både på utbuds-

och efterfrågesidan.52 På utbudssidan kan det till följd av skilda regleringar uppstå

omkostnader och begränsningar för näringsidkarna, till exempel för juridisk rådgivning,

ändringar i avtal och rättsliga processer.53 På efterfrågesidan är det stora problemet

konsumenternas bristande förtroende, till följd av den otrygghet som uppstår vid

gränsöverskidande handel och förutsättningen att andra medlemsstater inte respekterar

konsumentskyddslagstiftningen.54 Det senaste totalharmoneringsdirektivet om

konsumenträttigheter antogs 201155 och ska vara genomfört i medlemsstaterna senast i

december 2013 vilket kommer att innebära ändringar i vår nationella lagstiftning.56

Det har uttalats att EU:s konsumenter är ”livsnerven” 57 i den europeiska ekonomin.

Konsumtionsutgifterna utgjorde år 2012 56% av EU:s BNP, vilket innebär att

konsumenternas påverkan på EU:s marknad är betydande. Konsumtionen bidrar till

EU:s välfärd och på så sätt bidrar det till att uppfylla ett av målen inom EU: ”Smart och

                                                                                                                         50 Howells och Wilhelmsson, s 2 51 Nebbia och Askham s 11. 52  2009/C 317/09 s 56 p 4.3.1.  53  KOM(2006)  744  slutlig  s  6.  54 KOM(2006)  744  slutlig  s  7.  55 Europaparlamentet och rådets direktiv 2011/EU/83, om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG. 56 Se Ds 2013:15 för de föreslagna ändringarna. 57 KOM(2007) 99 slutlig s 4.

31  

hållbar tillväxt för alla”58. Synen på konsumenten inom EU, en avgörande faktor för

ekonomin, skiljer sig därför till viss del från den nationella ståndpunkten, där vår

främsta målsättning är att utjämna nivåskillnaderna mellan avtalsparterna. Inom EU är

det övergripande ändamålet gällande konsumentskydd istället att stärka konsumenternas

ställning på den inre marknaden.59 Som ovan nämnts utvecklades och utformades

konsumentskyddet anpassat till den inre marknaden och detta har under regleringens

framväxt varit det primära och centrala: Kommissionen har flertalet gånger betonat

konsumentpolitikens nära samband med den inre marknaden.60

Det synes dock råda oenighet gällande synen på konsumenter även inom EU.

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) har flertalet gånger ställt sig

kritisk till kommissionens syn på konsumentskyddet. I ett harmoniseringsförslag61

framförde EESK kritik på flera punkter. Kommittén framhöll bland annat att

konsumentskyddet borde vara än mer vidsträckt än som formulerats i förslaget och att

det inte var förenligt med bestämmelserna i andra gemenskapsrättsliga akter inom

närliggande områden.62 De fann även att den rättsliga grunden skulle ändras då

konsumenterna inte togs hänsyn till i den utsträckning som behövdes.63 Även i ett annat

yttrande uttalades att ”EU-konsumenten inte enbart kan ses utifrån inre marknaden,

eller betraktas som en rationell, upplyst och informerad marknadsaktör som fattar beslut

enbart på grundval av konkurrensen, med ett konsumentskydd som enbart inriktas på

mer och bättre information.”64 (min kursivering) Kommittén framhöll att

konsumentpolitiken inte bara är en integrerad del av EU:s interna strategi för inre

marknaden, utan även en viktig och grundläggande del av medborgarskapet.65

EESK har som synes flertalet gånger uttalat sig kritiskt i sina yttranden, då de kräver

ett mer långtgående konsumentskydd än vad kommissionen anser. De menar vidare att

konsumentskyddet inte enbart ska ses som beroende av den inre marknaden. Enligt min

mening ligger EESK:s åsikter i linje med den rådande uppfattningen i vår nationella

lagstiftning, som har ett långtgående skydd för konsumenterna och där man betraktar

konsumentskyddet som en relativt självrådande företeelse. Bengtsson är villig att

                                                                                                                         58 A European Consumer Agenda – Boosting confidence and growth COM (2012) 225 final, s 1 samt Europa 2020-målen. 59 KOM/2011/0707 slutlig - 2011/0340 (COD) 60 KOM(2007) 99 slutlig s 2. 61 KOM(2002) 443 slutlig – 2002/0222 (COD) 62 2003/C 234/01 s 1. 63 2003/C 234/01 s 5 p 2.4.1. 64 2009/C 317/09 s 55 p 1.3.2. 65 2009/C 317/09 s 55 p 2.2.

32  

sträcka sig så långt som att påstå att konsumentbegreppet i svensk rätt har en

”självständig betydelse”66. Med detta uttalande torde han mena att konsumentbegreppet

idag inte strikt behöver läsas tillsammans med den ursprungliga civilrättsliga

betydelsen, utan begreppet kan diskuteras även i andra sammanhang, vilket kommer att

tydliggöras i senare diskussion. Det kan dock inte med säkerhet fastställas huruvida

detta långtgående synsätt kan utläsas ur EESK:s uttalanden. Dock så har

konsumenträtten fått spela en allt större roll även inom EU vilket ytterligare ger stöd för

den långtgående svenska konsumentpolitiken. Detta kommer att påvisas i

nästkommande avsnitt, där jag övergår till att diskutera vem som kan anses vara

konsument. Även denna aspekt är en central del vid fastställandet av skyddets gränser.

4. Definition av konsumentbegreppet

4.1. Vem kan anses vara konsument?

 Som tidigare diskuterats i min framställning finns idag flertalet konsumenträttsliga

regleringar, både på nationell, EU-rättslig samt internationell nivå. Utvecklingen har

gått snabbt och konsumenterna synes få ett allt starkare och mer vidsträckt skydd. En

fråga som dock inte närmre synes vara besvarad är vem som kan anses vara konsument.

Ursprungligen var konsument ett ekonomiskt begrepp och främmande inom juridiskt

språkbruk. Bernitz och Draper pekar på att detta var en medveten ansträngning för att så

långt som möjligt ge nordisk privaträtt ”en allmän räckvidd”67. Herre har uttalat att det i

Sverige inte finns något enhetligt konsumentbegrepp. Han menar att detta är

problematiskt då en transaktion kan komma att bedömas enligt flera olika

regelkomplex.68 Bristen på begreppets enhetlighet har sin grund i de mångt olika

definitionerna som finns på nationell, EU-rättslig och internationell nivå. Dessa

definitioner ska jag beröra här nedan. På senare år har dock, som i föregående avsnitt

nämnts, både på EU-rättslig och nationell nivå eftersträvats enhetlighet och

harmonisering, vilket gjort att begreppsdefinitionen gått mot ett allt mer samlat begrepp.

I 2011-års direktiv uttalas att ”fullständig harmoni”69 bör leda till större rättssäkerhet

för både konsumenter och näringsidkare och de ska kunna förlita sig på ett enda

                                                                                                                         66  Bengtsson, s 30.  67  Bernitz och Draper, s 10.  68 Herre s 61. 69  Rådets direktiv (2011/83/EU) ingresspunkt 7.  

33  

regelverk som är grundat på tydligt definierade rättsliga begrepp. Konsumentbegreppet

definieras i direktivets artikel 2 som ”varje fysisk person som i samband med avtal som

omfattas av detta direktiv agerar för ändamål som faller utanför den egna närings- eller

yrkesverksamheten.” Även inom svensk rätt har en harmonisering skett då en

konsument i de skilda nationella lagstiftningarna definieras som ”en fysisk person som

handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.”70 Trots att

harmoniseringar skett både på nationell, men även EU-rättslig och internationell nivå,

kan rättssäkerheten ifrågasättas då rekvisiten i definitionerna i viss mån synes vara

oklara. Jag ska här nedan utreda gränserna kring frågan om vem som kan anses vara

konsument, sett till definitionernas rekvisit och undersöka huruvida detta går att besvara

med säkerhet.

4.1.1 Fysisk person

Det som är gemensamt för de skilda definitionerna jag kommer att belysa är att

konsumenten alltid är en fysisk person. Vad detta innebär är beroende av i vilket

sammanhang begreppet används. Ur en ekonomisk synvinkel är begreppet relativt brett

och där kan även företag anses vara konsumenter i den mån deras verksamhet berörs.

Dock så har man ur en juridisk synvinkel stadgat att en konsument är en fysisk person,

som Bernitz och Draper jämför med den tyska rättens så kallade ”ultimate consumer”71.

Huvudregeln är till följd av detta att exempelvis bolag eller föreningar inte kan åtnjuta

konsumentskydd. Rekvisitet synes dock inte vara utan undantag. I bland annat

paketreselagen har lagstiftaren öppnat upp för möjligheten att även vissa juridiska

personer kan komma att inkluderas. I dessa lagar åsyftas dock inte själva

konsumentbegreppet, utan istället vad varan eller tjänsten ska användas till.

Paketreselagen är dock inte det enda undantaget. Olsen pekar på att

konsumentlagstiftningen kan komma att indirekt skydda andra än fysiska personer:

Exempelvis kan småföretagare ofta åtnjuta detta skydd då vissa försäkringar är

anpassade till konsumentlagstiftning.72

Inom EU synes undantagets omfattning, att även andra än fysiska personer kan

komma att innefattas, i nuläget vara oklart. EU-domstolen har tidigare uttalat sig kritiskt

                                                                                                                         70 Se t.ex. KkrL 1§. 71 Bernitz och Draper, s 11. Se även Nebbia och Askham, s 37. Begreppet har även använts inom EU-rättslig lagstiftning. 72  Olsen, s 24.  

34  

gällande denna möjlighet och menat att det endast är ”real consumers”, privatpersoner,

som bör avses när det gäller konsumentskydd i kontrakträttslig mening.73 Utanför

kontraktsrätten har det dock funnits en möjlighet till ett mer vidsträckt synsätt.74 På

senare tid har dock utvecklingen gått mot ett vidare synsätt, något som under lång tid

redan förekommit i svensk och nordisk rätt.75 I ingresspunkt 13 i 2011-års direktiv kan

följaktigen utläsas att ”medlemsstaterna får besluta att utvidga tillämpningen av

bestämmelserna i detta direktiv till juridiska personer eller fysiska personer som inte är

’konsumenter’ i den mening som avses i detta direktiv, såsom icke-statliga

organisationer, nystartade företag eller små och medelstora företag.” Hur mycket tyngd

denna ingresspunkt har ter sig osäkert, framförallt med tanke på att detta undantag inte

återfinns i själva direktivet eller i begreppsdefinitionerna.

Det första rekvisitet, fysisk person, synes som ovan anfört inte vara ett begrepp utan

undantag vilket redan här flaggar för den osäkerhet som råder gällande

begreppsbegränsningen. En slutsats som kan dras är att konsumenten som huvudregel

ska vara en fysisk person, men att olika omständigheter kan tala för att även andra än

fysiska personer kan komma att omfattas av bestämmelserna eller dess effekter. Detta

resonemang har öppnats upp för på nationell nivå, men även på EU-rättslig nivå synes

denna uppfattning stärkas genom 2011-års direktiv. Som nämnts är det dock oklart hur

mycket stöd man kan erhålla i direktivet. Förutsebarheten, något som jag återkommer

till här nedan, kan i viss mån sägas ifrågasättas när nationell rätt och EU-rätt inte

överensstämmer.  

   4.1.2 Ändamål som faller utanför näringsverksamhet och huvudsaklighetsrekvisitet  För att konsumentbegreppet ska aktualiseras krävs vidare enligt 2011-års direktiv att

den ”fysiska personen” agerar för ändamål som faller utanför den egna närings- eller

yrkesverksamheten. Jämför man med den svenska definitionen ska konsumenten handla

huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Denna definition

skiljer sig, återigen, från den EU-rättsliga då den endast omfattar ”näringsverksamhet”

och inte yrkesverksamhet. Dessutom finns ett huvudsaklighetsrekvisit i den nationella

regleringen, som saknas i direktivet men som påträffas i annan nordisk lagstiftning.                                                                                                                          73 Mål C-361/89, brottmål mot Patrice Di Pinto, begäran om förhandsavgörande, Cour d'appel i Paris - Frankrike, samt Howells och Wilhelsson, s 4. 74 Howells och Wilhelmsson s 4. 75 Se Larsson s 50, som uppmärksammat att den danska lagen inte krävt att en konsument är en fysisk person.

35  

Detta rekvisit resulterar i att det räcker med att syftet med den ”fysiska personens”

agerande huvudsakligen är för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Denna

förändring motiveras utifrån aspekten att även sådana ändamål som har med en persons

yrke att göra bör kunna omfattas av begreppet i vissa situationer.76

Det har ifrågasatts huruvida vår nationella definition i denna del överensstämmer

med den EU-rättsliga. Bland annat kommissionen har godtagit den svenska definitionen

men det är oklart vilket värde dessa uttalanden har.77 Dock så kan ett slags

huvudsaklighetskrav utläsas i ingresspunkt 17 till 2011-års direktiv: ”Om, beträffande

avtal med dubbla syften, ett avtal ingås för ändamål som dels faller inom, dels faller

utanför personens egna närings- eller yrkesverksamhet och näringssyftet är så begränsat

att det inte dominerar avtalets övergripande sammanhang bör den personen även anses

såsom konsument.” Det har i svenska förarbeten uttalats att ”mot denna bakgrund

föreligger starka skäl att behålla det svenska huvudsaklighetsrekvisitet.”78 Återigen

väcks dock frågan hur mycket medhåll som kan hämtas från EU, då detta är ett

påstående i direktivets ingress.

         Även  här  uppstår  gränsdragningsproblem,  då  den  nationella  definitionen   leder  

till   ett   vidare   tillämpningsområde   än   vad   EU   tillåter.   Svensk   rätt   ger   nämligen  

möjlighet  att  omfatta  även  sådana  ändamål  som  kan  ha  med  näringsverksamheten  

att   göra.   Som   jag   nämnde   i   tidigare   avsnitt   så   utformas   idag  

totalharmoniseringsdirektiv   för   att   motarbeta   just   dessa   nivåskillnader   gällande  

konsumentskyddet  i  nationell  lagstiftning.  Detta  synes  dock  vara  något  som  bland  

annat   Sverige   blundar   för,   speciellt   med   tanke   på   ovan   nämnda   uttalande,   att  

ingresspunkt   17   ska   tolkas   som   att   huvudsaklighetsrekvisitet   bör   behållas.   Det  

känns   som   att   EU   ännu   inte   bestämt   sig   gällande   detta   eventuella   rekvisit.  

Olyckligtvis  spär  detta  på  den  rådande  osäkerheten.    

 

 

4.1.3 Synbarhetskrav  Något som diskuterats flitigt i svensk doktrin är huruvida konsumentdefinitionen

inbegriper ett krav på att det måste vara synbart för näringsidkaren att konsumenten

handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Det har i                                                                                                                          76 Olsen, s 24. 77 Herre s 63f. 78 Ds 2013:15 s 58.

36  

förarbeten anförts att det ”i regel torde framgå av varans beskaffenhet hur den är avsedd

att användas men att utgångspunkten vid tvist är att köparens avsikt med förvärvet är

avgörande.”79 (min kursivering) Detta uttalande torde enligt min mening inte ge

utrymme åt ett synbarhetskrav för näringsidkaren, eftersom det endast tar hänsyn till

konsumentens avsikt. Det har dock uttalats att detta i sista hand ska avgöras med

”hänsyn till de omständigheter som har varit uppfattbara för näringsidkaren”80, vilket

motsatsvis visar på att ett synbarhetskrav inryms. Samtidigt menar andra författare att

andra tolkningsdatum som kan tas hänsyn till för att undersöka var konsumenten

egentligen avsåg när avtalet ingicks är hur konsumenten faktiskt har använt varan eller

tjänsten.81 Eriksson och Lambertz uttrycker åsikter i samma linje då den fortsatta

användningen, i vart fall inom kreditköp, kan komma att påverka bedömningen.82 Herre

påstår dock att senare faktisk användning inte ska ha någon betydelse för om avtalet ska

inbegripas i konsumentbegreppet eller inte.83

De skilda uttalandena visar på den oenighet som råder gällande ett synbarhetskrav.

Detta eventuella rekvisit kan erhålla stöd i internationell rätt84, men däremot inte i EU-

rätten. Liksom diskussionen förd i avsnittet ovan, gällande ”huvudsaklighetsrekvisitet”,

har Sverige i viss mån dragit den nationella lagstiftningen för långt sett till syftet med

totalharmoniseringsdirektivet. Följden blir nämligen att ett synbarhetskrav i den svenska

rätten leder till nivåskillnader i skydd, eftersom konsumenten tas större hänsyn till i EU

än i nationell rätt där en viss hänsyn tas till näringsidkaren. Detta torde den svenske

lagstiftaren anse vara befogat då denne har uppmärksammat de problem som kan uppstå

när synbarhetskravet helt utesluts; med andra ord där endast konsumentens avsikt är det

avgörande. Detta kan nämligen resultera i att näringsidkaren utsätts för

konsumentskyddsreglerna även fast denne utgått från det motsatta.85 Det här är en del av

den problematik jag tidigare nämnt; har utvecklingen gjort att skyddet resulterar i

oönskade effekter? Har andra aspekter än de åsyftade skyddsändamålen kommit att

aktualiseras? Ett eventuellt synbarhetskrav har stor betydelse för

konsumentlagstiftningen eftersom detta begränsar och utesluter konsumentskyddet i

                                                                                                                         79 Prop. 1989/90:89 s 60 80 Se prop. 1984/85:110 s 140 samt Herre, Festskrift till Karnell, s 301. 81  Prop. 1989/90:89 s 60  82  Eriksson och Lambertz, s 47f.  83 Herre, s 65. 84  Se  FN-konvention angående avtal om internationella köp av varor (CISG).  85 Herre, s 65f.

37  

flertalet situationer. Om ett synbarhetskrav skulle bortses ifrån kan detta leda till att

konsumentskyddet aktualiseras fast detta inte var näringsidkarens avsikt.

Det som starkt talar emot ett synbarhetskrav är den eftersträvade och för närvarande

pågående harmonisering som pågår vilket leder till ökad förutsebarhet. Betydelsen av att

ha förutsebarhet inom lagstiftning har EU poängterat i andra sammanhang.86 Sverige

har dock i denna situation valt att bortse från förutsebarhet gällande vissa

konsumenträttsliga rekvisit för att istället främja lagstiftningens skyddsaspekter. Min

mening är att den svenska lagstiftaren lyckligtvis i ett tidigt skede identifierat

problemen som kan uppstå. Trots att detta eventuella rekvisits innebörd är osäker,

tycker jag att detta torde vara något EU bör uppmärksamma istället för att ignorera de

effekter som en avsaknad kan leda till.

4.2 Definition av näringsidkare

En annan gemensam faktor för konsumentbegreppets aktualisering är att konsumentens

motpart ska vara näringsidkare. Bernitz och Draper betonar att detta begrepp är brett

och enhetligt och har inte medfört samma tolkningsproblem som konsumentbegreppet.87

I 2011-års direktiv artikel 2.2 definieras näringsidkaren som ”en fysisk eller juridisk

person, antingen offentligägd eller privatägd, som i samband med avtal som omfattas av

detta direktiv agerar för ändamål som faller inom ramen för den egna närings- eller

yrkesverksamheten samt varje person som agerar i dennes namn eller för dennes

räkning.” I Sverige har lagstiftaren valt att definiera näringsidkaren som ”en fysisk eller

juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna

näringsverksamheten”88. Det har uttalats att det ”ligger i sakens natur” 89 att det svenska

näringsidkarbegreppet även omfattar anställda, agenter eller andra som handlar för

näringsidkarens namn eller för dennes räkning. Enligt förarbeten så blir begreppet

aktuellt när mer än något enstaka uppdrag eller försäljning genomförs. Det krävs inte att

verksamheten ska vara inriktad på vinst.90 Även kommunala och statliga organ kan,

även om det är ovanligt, komma att omfattas av begreppet, något som synes

                                                                                                                         86 Mål C-618/10, begäran om förhandsavgörande, Banco Español de Crédito, SA mot Joaquín Calderón Camino. 87 Bernitz och Draper, s 12f. 88 Se exempelvis KköpL 1§. 89  Ds 2013:15 s 59.  90 Prop. 1989/90:89 s 60, Herre s 68, Olsen s 26.

38  

överensstämma med direktivets definition.91 Utbildnings- och anställningsförhållanden

spelar inte någon roll för bedömningen eller om avtalsprestationen utförs på heltid. Det

viktiga torde istället vara hur han uppfattas av konsumenten.92

Eftersom konsumentbegreppet endast aktualiseras när motparten är näringsidkare

utesluter detta avtal mellan två konsumenter. Denna situation kan exempelvis uppstå när

en näringsidkare säljer sin privata bil.93 Vid dessa avtal aktualiseras ingen av

konsumentbegreppets skyddsaspekter eftersom ingen part anses befinna sig i underläge.

Det kan dock uppstå svårigheter även vid denna bedömning.94

4.3 Kommentar

Som synes har konsumentbegreppet erhållit en särställning i såväl nationell- som EU-

rättslig lagstiftning. Det lagstadgade skyddet som konsumenter åtnjuter har utvecklats i

snabb takt för att ge konsumenter det skydd som ansetts behövas i dagens läge. Det är

tydligt vad konsumentskyddet åsyftar och vilka skyddsaspekter som tagits hänsyn till.

Fortfarande synes dock inte frågan, som jag fokuserar på i denna uppsats, om vem som

egentligen kan anses vara konsument blivit besvarad. Rekvisiten är tydliga: det ska vara

en fysisk person, som handlar (huvudsakligen) för ändamål som faller utanför närings-

och yrkesverksamhet. Om dessa rekvisit är uppfyllda, aktualiseras alltså

konsumentbegreppet. Det har även uttalats att konsumentens avsikt ska spela in i

bedömningen då dennes syfte med avtalet ska falla utanför näringsverksamhet. Det

finns även utrymme att argumentera för att ett synbarhetskrav finns i den nationella

lagstiftningen, dock finns inte samma diskussion att återfinna i den europeiska rätten.

Som ovan anförts är rekvisiten till stor del oklara, vilket leder till en osäkerhet gällande

konsumentskyddets gränser.

De lege lata aktualiseras alltså konsumentbegreppet om ovan nämnda rekvisit är

uppfyllda. Jag är kritisk till detta synsätt och till dessa rekvisit. För min del finner jag att

definitionen utestänger och ignorerar viktiga aspekter. NJA 2012 s 725 är ett tydligt

exempel på detta. Trots att rekvisiten är uppfyllda kan problematiska situationer uppstå

som lagstiftaren, både på europeisk och nationell nivå, inte uppmärksammat. Jag anser

att ytterligare ett rekvisit ska adderas till definitionen: Enligt min mening torde

                                                                                                                         91 Grobgeld och Norin s 21. 92 Olsen, s 26. 93 Herre, s 68f. 94 Prop. 1989/90:89 s 60, Olsen, s 26

39  

konsumentdefinitionen inbegripa ett rekvisit där köparen ska ha en avsikt om att ens

ingå ett avtal. Som i det aktuella rättsfallet; anser svarandena att ens köpa en vara eller

att avbetala på kredit vid slutande av avtalet? Det är enligt min mening denna fråga som

är den mest intressanta och relevanta i rättsfallet, men som HD väljer att inte besvara.

Kan köparens avsikt att inte ingå ett avtal utesluta en aktualisering av

konsumentbegreppet? Jag kan även formulera problematiken annorlunda: Trots att

rekvisiten är uppfyllda; kan skyddsaspekterna som ligger bakom konsumentbegreppet

avgöra dess tillämpning? Det är detta som min fortsatta diskussion ska kretsa kring. Till

detta tänkbara rekvisit skulle även synbarhetskravet, som nationell diskussion kretsar

kring, kunna adderas vilket skulle kunna underlätta prövningen vid en eventuell tvist.

Jag har tidigare i min framställning utrett konsumentbegreppets gränser gällande vad

konsumenträtt är, hur konsumenterna skyddas och varför samt vem som kan anses vara

konsument. Jag har på så sätt satt en – om än icke fastställd - ram för konsumentskyddet

och även betonat när man valt att utvidga den. Min fortsatta framställning ska fokuseras

på konsumentbegreppets gränser gällande när konsumenten bör skyddas. För att kunna

utreda denna aspekt måste hänsyn tas till civilrätten i stort, men även till andra

rättsområden. Detta leder oss in på en utblick över den sociala civilrätten, en ny del av

civilrätten som öppnat upp möjligheterna att rucka på civilrättens gränser i stort.

5. Social civilrätt

Det är som tidigare nämnts tydligt att konsumenten intagit en särställning i

lagstiftningen. Detta på grund av tidigare nämnda skyddsaspekter och att konsumenten

befinner sig i en underlägsen ställning. Welamson uttrycker situationen som att

konsumenten anses vara ”ömkansvärd”95, med andra ord att konsumenten är ynklig och

bräcklig. Detta synsätt torde ha sin grund i den ”sociala civilrätten”96 som växt fram

under senare decennier. Wilhelmsson menar att detta begrepp ”ger uttryck för

civilrättens materialisering i form av skyddsnormer för den svagare parten i ett

rättsförhållande.”97 Han menar att ett av välfärdsstatens mål, att omfördela välfärden,

framträder genom denna skyddsprincip.98 Här nedan ska redogöras för hur den sociala

civilrätten växt fram och skälet till detta. Anledningen till denna genomgång inverkar                                                                                                                          95 Karnell, s 65. 96 Wilhelmsson, s 46. 97 A a s. 98 A a s.

40  

nämligen på min diskussion kring skyddsändamål. Synen på konsumenten har, som

nedan kommer att redogöras för, både påverkat och blivit påverkad av detta

attitydsskifte. I detta sammanhang krävs att civilrätten i stort berörs och framför allt de

allmänna lärorna som länge dominerat detta område. Jag ämnar inte att ingående

diskutera den sociala civilrätten i stort, utan avser att koncentrera mig på den

konsumenträttsliga aspekten.

5.1 Civilrättens allmänna läror

Inom bland annat civilrätten råder ett antal allmänna läror. Wilhelmsson definierar dessa

läror som ”av rättsvetenskapen utvecklade begrepp och rättsprinciper vilka håller

samman såväl civilrätten i allmänhet som dess särskilda delområden”99. Han menar att

lärorna utgör ett sammanhållande element inom ett rättsområde och med hjälp av detta

kan ett system av rätten skapas.100 Dessa läror, principer, bygger på lagstiftning inom

civilrättens område, så som exempelvis köplagen (1990:931) (KöpL) och AvtL, men

även på grundsatser som bildats i doktrinen.101 Sandgren benämner detta som ”den

traditionella avtalsrätten”102.

De allmänna lärorna har haft stor betydelse för svensk rätt, dels eftersom de styr

rättstillämparens verksamhet de lege lata, men även drar gränser för lagberedarens

verksamhet de lege ferenda.103 Bengtsson menar att de allmänna lärorna har varit

betydande för jurister i främst en äldre generation, då de kunde falla tillbaka på dessa i

situationer där varken avtal, lagtext eller motiv reglerade frågan. Detta underlättade för

lagstiftaren, som kunde avstå från reglering gällande tekniskt komplicerade avtalstyper.

Vidare ledde lärorna till rättssäkerhet då man visste att de inte skulle frångås vid

rättstillämpning. Bedömningen blev då både förutsebar och mindre komplicerad. Vid

lagstiftning kunde man i motiven hänvisa till dessa läror, då dessa stämde överens med

”rättsordningen i övrigt”104.

Under 1900-talet, främst under århundarets senare del, har synen på den traditionella

avtalsrätten förändrats, då kritiker menar på att det föreligger diskrepans mellan

avtalsrätten och samhällsutvecklingen. Idag råder välfärdsstatliga värderingar, där

                                                                                                                         99 A a s 19f. Bengtsson använder även begreppet ”allmänna rättsgrundsatser”, s 14. 100 A a s 20. 101 Bengtsson, s 13. 102 Sandgren, Del I s 463. 103 Wilhelmsson, s 23. 104 Bengtsson, s 14.

41  

samhället kännetecknas av kollektivisering och standardisering, vilket går i otakt med

den traditionella avtalsrättens individualism och forminriktning.105 Christensen

uttrycker det som att rätten består av normer av olika slag och att dessa har uppstått på

skilda sätt och vid olika tidpunkter. Hon menar på, vilket ovan nämnda slitning visar på,

att normerna ofta kommer i konflikt med varandra och att det inte finns någon hierarki

som kan lösa denna konflikt.106 Den stora kollisionen förekommer dock på ett än mer

övergripande plan: Kollisionen mellan normerna inom marknadsekonomin och

exploateringsintresset å ena sidan och det sociala skyddet, av Christensen benämnt

”skydd för etablerad position”107, å andra sidan.108 Med detta sistnämnda begrepp avses

de normer som skyddar den som etablerat en viss position, till exempel konsumenten.

När denne uppnått sin ställning på ett rättsenligt sätt, i konsumentens fall genom att

uppfylla lagrekvisiten, så erhåller denne det skydd, i detta fall som lagstiftningen

erbjuder.109 Detta är en del av de nya välfärdsstatliga värderingarna som har utmynnat i

begreppet social avtalsrätt, där hänsyn tas till en parts sociala och ekonomiska behov,

något som inte tidigare förekommit i denna omfattning. Konsumentlagstiftningen är

således en del av denna sociala avtalsrätt.110 I förevarande reglering tas följaktigen

hänsyn till konsumenten, den svagare parten, i avtalsförhållandet. Till följd av detta

synsätt spelar inte de allmänna lärorna som förr härskade samma roll eftersom de

bygger på tanken att principerna skulle tillämpas oavsett vilka avtalsparterna var, vilket

resulterade i att näringsidkaren likställdes med konsumenten. Detta skifte som skett i

och med den sociala civilrätten brukar benämnas ”principväxling”111: I exempelvis

konsumentlagstiftningen har nämligen principerna växlat, då den förut rådande

principen om parters likabehandling underordnas parts ekonomiska och sociala

behov.112

5.2 Konsumentskydd som princip?

                                                                                                                         105 Sandgren, Del I, s 457. 106 Christensen, s 522. 107 A a s 528. 108 Hydén, s 148f. 109 Christensen, s 528. 110 Se bland annat LU 1984/85:42 s 23f, där kritik framförs mot avsteg från den traditionella avtalsrätten. 111 Sandgren, Del I, s 456. 112 Se dock Wilhelmsson, En social avtalsrätt? – Några kommentarer, s 500f, där han förhåller sig kritisk till denna grova beskrivning av principväxling.

42  

I den sociala civilrätten undersöks, som ovan nämnts, förekomsten av och möjligheterna

att utveckla kontraktsrättsliga normer som stärker ställningen för ekonomiskt och socialt

svaga grupper i samhället. Detta har resulterat i en ny skyddsprincip inom civilrätten.113

Konsumenterna är en utsatt grupp som åtnjuter detta skydd. Bengtsson nämner att

värdet av det nuvarande konsumentskyddet numera tas för givet och att det inte längre

finns något behov av att motivera detta i en lagstiftning.114 Vissa menar till och med,

som tidigare nämnts att konsumentskyddet har en självständig betydelse. Frågan är vad

denna syn på konsumenten har resulterat i gällande konsumentskyddet. Vart har gränsen

dragits? Hur ser man på konsumentskyddet i doktrinen och hur har rättstillämparen

avgjort konsumentbegreppets gränser? En ytterligare fråga väcks även i detta

sammanhang: Vem är det egentligen som ska fastställa gränserna?

Såväl Wilhelmsson som Bengtsson framhåller att det utformats en ny skyddsprincip

till följd av den sociala civilrätten. En princip som leder till att de allmänna lärorna

inom civilrätten fått ta ett steg åt sidan. Bengtsson menar dock att man kan ifrågasätta

huruvida konsumentskyddet i sig, kan benämnas som en princip. Han skiljer en

eventuell ”konsumentskyddsprincip” från den sociala civilrätten som skyddsprincip,

eftersom det sistnämnda tar hänsyn till den svagare parten i stort och inte endast

konsumenten specifikt. Han menar istället på att konsumentskyddet fungerar som en

dispositiv rättsregel, som kan åberopas när parterna inte reglerat frågan i avtalet.115

Då man talar om konsumentskyddet som en eventuell princip, eller som i Bengtssons

fall en dispositiv rättsregel, uppstår frågan hur långt denna kan dras. I vilka situationer

och inom vilka rättsområden aktualiseras denna ”regel”? Bengtsson har i en

rättsfallsstudie funnit att konsumentskyddet, givetvis, aktualiseras i situationer som

omfattas av konsumentskyddslagstiftningen. Även utanför konsumentlagstiftningen,

ofta i strid med den traditionella avtalsrätten, synes dock detta förekomma.116 Detta

menar Bengtsson har lett till en utvidgning av konsumentskyddet. Utvidgningen har

skett genom att domstolarna har valt att komplettera lagstiftningen, genom analogier

men även genom att domstolen funnit att syftet och ändamålet bakom en viss lag bör

betonas.117 Detta är en slags ändmålstolkning av lagen för att uppfylla de

bakomliggande ändamålen med aktuell lagstiftning. Samtidigt menar Bengtsson att allt

                                                                                                                         113 Wilhelmsson, s 46. 114 Bengtsson, s 17. 115 A a s. 116 Se bl.a. NJA 1986 s 596 och NJA 1978 s 223. 117 Bengtsson, s 27.

43  

för långtgående slutsatser inte ska dras av detta. Domstolen har i vissa fall dömt till

motsatt utgång och vid somliga tillfällen har konsumentskyddet inte ansetts väga

tillräcklig tungt. Det framhålls också att det i vissa fall inte är konsumentskyddet i sig

som avgör fallet, utan istället dess anslutning till traditionella resonemang inom

förmögenhetsrätten. Att oklarheter ska gå ut över den som avfattat avtalstexten är en

sådan känd avtalsrättslig princip. Att i dessa fall addera det ”positivt värdeladdade

slagordet”118 konsumentskydd till diskussionen ger extra tyngd till argumenten.

Dock så kan inte konsumentskyddets betydelse i rättspraxis bortses från.

Utvecklingen som skett de senaste decennierna har präglat både domare och jurister i

allmänhet, vilket gjort att konsumentskyddsprincipen vunnit allt större gehör och

erhållit en, enligt Bengtsson, ”självständig betydelse”119. Bengtsson menar att domare

uppskattar när rättsutvecklingen, hans egen åsikt samt allmänhetens inställning

överensstämmer och att detta har lett till nämnd utveckling.

Den problematiska, i denna framställning mest centrala, frågan som uppstår är vart

gränserna för konsumentskyddet ska dras? Bengtsson har som ovan nämnts

uppmärksammat att domstolen utvidgat konsumentskyddet genom att bruka detta till att

täcka situationer även utanför lagstiftningsområdet. I vissa fall är detta befogat, som i de

klara fallen där konsumentens underläge utnyttjas. Även i situationer där det inte är lika

självklart har domarna dock valt att göra detta. Det finns flertalet argument som talar

emot denna tendens. Det första argumentet är att konsumentskyddet på så sätt

aktualiseras oavsett förhållandena i det enskilda fallet. Detta kan leda till att

näringsidkarens prestationer blir dyrare eftersom näringsidkaren måste medtaga risker i

sin beräkning som denne inte räknat med. Detta är till nackdel för hela

konsumentkollektivet. Det framhålls dock att denna kostnad inte är betydande och att

fördelen med ett rimligt skydd överväger denna nackdel. En annan nackdel som nämns

är att rättsläget synes osäkert av den oklara gränsdragningen. Det blir svårbedömt för

parterna, då det är upp till domstolen att avgöra vart gränsen går i det enskilda fallet.

Vidare blir ytterligare en nackdel påtaglig: Att domstolarna prövar konsumentfallen

”lättvindigt”120. Om en princip kan sägas ha utformats är det enkelt för domarna att

hänvisa och luta sig tillbaka på denna istället för att pröva fallet utefter dess

omständigheter.

                                                                                                                         118 A a s 29. 119 A a s 30. 120 A a s 32.

44  

Efter ovan nämnda diskussion är det klart att domstolen valt att utvidga

konsumentskyddet. Så har även utvecklingen varit sedan konsumentskyddets framväxt

för cirka 40 år sedan. Utvecklingen har gått klart åt ett håll, med konsumenten i fokus

och ett än mer vidsträckt skydd som mål. Det är alltså domstolen som haft en central roll

i denna utveckling. Bengtsson ifrågasätter dock vems uppgift det egentligen är att sätta

gränserna. Är det domstolen eller lagstiftaren? Lagstiftaren har genom den omfattande

lagstiftning som utarbetats på området identifierat de stora problemen och på så sätt

åtgärdat dem. Ska det då tolkas så att där domstolen valt att inte lagstifta, ska inte heller

något konsumentskydd åtnjutas? Min åsikt är att så ska situationen tolkas. Det inte

lagstiftaren valt att skydda bör inte heller skyddas. Domstolspraxis är dock något som

tydligt talar emot detta.

5.3 Kommentar

I diskussionen gällande social civilrätt och konsumentskydd tas hänsyn till det

bakomliggande syftet och skyddsändamålet med lagstiftningen. Jag har med stöd av

Bengtssons praxisgenomgång tydliggjort rättsläget som visar på att konsumentskyddet,

med hänsyn till just skyddsändamålet, har utvidgats till att omfatta situationer även

utanför lagstiftningen. Skälet till detta har varit att hänsyn tagits till ändamålet med

lagstiftingen: Att skydda den svagare parten. Detta är således något som domstolarna

funnit befogat med hänsyn till konsumentskyddets ändamål. Sett till ovan nämnda

framställning torde det inte finnas några tvivel om att konsumenten bör skyddas i en

situation som är tillämpbar inom lagstiftningsområdet: Det är en till synes given

utgångspunkt att konsumenter bör omfattas av lagstiftningen när rekvisiten är uppfyllda.

Är det verkligen så? Det är ett synsätt som jag ställer mig starkt kritisk till.

Jag avser nu, med utgångspunkt i diskussionen om skyddsändamål, att anta en annan

riktning på min uppsats för att ytterligare undersöka rättsläget. Om

konsumentskyddslagstiftningen aktualiseras, med andra ord att konsumentskyddet

beaktas inom lagstiftningen – kan skyddsändamålen tala emot en tillämpning av denna

”regel”? Kan, trots rekvisitens uppfyllnad, konsumentskyddet frångås och på så sätt

begränsas? Kan detta leda till ett utrymme åt näringsidkarens skyddsbehov? För att

undersöka detta, kommer följande diskussion att fokuseras kring just lagstiftningens

skyddsändamål.

45  

6. Skyddsändamål

6.1 Ändamålstolkning och ändamålsförskjutning

Anderssons avhandling121 utgör en omfattande framställning där skadeståndsansvarets

gränser diskuteras. För att avgöra ansvarets gräns förespråkar Andersson en tillämpning

av skyddsändamålsläran; Ett sammanfattande uttryck för de värderingar och

ändamålssynpunkter som påverkar gränsen för ansvarets omfattning.122 Men andra ord

har läran ändamålet som utgångspunkt. Jag ämnar inte att ingående undersöka

skadeståndsrätten, men däremot finner jag att paralleller kan dras till

skyddsändamålsläran även i detta konsumenträttsliga sammanhang, för att på så sätt

kunna besvara frågan gällande konsumentskyddets gränser.

Ändamålshänsyn och ändamålstolkning är ingen ny företeelse inom svensk rätt. Hur

man ska tolka lag har sedan länge varit, och är fortfarande, uppe för diskussion.

Grönfors menar på att detta inte är något egendomligt: Språk lämnar många luckor för

tolkning och detta förekommer särskilt gällande en kortfattad lagtext. Vidare kan inte

lagstiftaren vid lagens tillkomst kunna överskåda alla situationer som kan komma att

aktualiseras. Det är då upp till samtidens jurister att tolka lagstiftningen.123 Andersson

är, som ovan nämnts, en av förespråkarna av ändamålstolkning. Han betonar ändamålets

betydelse för regler och rättsystemet i stort och menar att detta borde vara ”en tämligen

given grundsats för all metoddebatt”124. Han anser att det är idioti att vilja nå en lösning

som måste motiveras i strid med vad som kan uttryckas som ändamålet. Det

förekommer dock inte endast en ändamålstolkande metod.125 Grönfors betonar att den

gemensamma faktorn för de olika grenarna inom denna metod, är att det vid tolkningen

tas hänsyn till de ändamålssynpunkter som lagen bygger på.126

Gällande konsumentskyddets tillkomst och tillämpning torde en ändamålssträvande

tillämpning vara önskansvärd och är en metod som mer eller mindre tydligt använts i

                                                                                                                         121 Andersson, Skyddsändamål och adekvans Andersson, Iustus Förlag AB 1993. 122 A a s 16 samt s 162. 123 Grönfors, s 12f. 124 Andersson, s 198. 125 Jfr exempelvis med Ekelöfs teleologiska metod. 126 Grönfors, s 13.

46  

praxis, som visats i föregående avsnitt127. Den fråga som aktualiseras i detta avseende är

huruvida denna metod kan användas för att omtolka, eller att frångå, lagen på grund av

dess ändamålshänsyn. Grönfors framhåller att denna möjlighet finns:

Ändamålssynpunkterna ska följaktigen fastställas genom en analys av regelns syfte och

funktion vid tidpunkten för bedömningen. Han menar att en sådan omtolkning kan leda

till något han benämner för en ”ändamålsförskjutning”128, där hänsyn till ändamålet i

nutiden kan motivera avsteg från lagstiftarens avsedda ändamål. Frågan uppstår om

konsumentlagstiftningen kan motivera en sådan ändamålsförskjutning.

Såväl Grönfors som Andersson pekar på olika situationer där en

ändamålsförskjutning kan äga rum. Grönfors koncentrerar sig främst på situationer där

vissa förhållanden, t.ex. sociala värderingar, har förändrats sedan lagens tillkomst. Han

nämner sedan en situation, som ur min synpunkt är mest relevant för denna

framställning:

”En möjlig effekt är naturligtvis också, att lagbudet på grund av

ändamålsförskjutningen icke tillämpas. Cessante ratione legis cessat ipsa lex – om

ändamålet med lagen bortfaller, faller också själva lagen.”129

Detta begrepp, Cessante ratione legis cessat ipsa lex, torde främst aktualiseras vid

lagstiftning som skapats långt tillbaka i tiden och inte överensstämmer med nutida

synsätt och ändamål. Jag skulle dock vilja tillämpa detta begrepp gällande

konsumentlagstiftningen, trots att denna består av relativt ny lagstiftning med ändamål

som i stort sett överensstämmer med de nutida. Det problem jag identifierar är dock

något som jag anser att lagstiftaren inte tog hänsyn till vid lagstiftningens tillkomst: Att

konsumenten felaktigt kan utnyttja lagstiftningen till sin fördel och till näringsidkarens

nackdel. Enligt min mening bör det av den orsaken finnas en möjlighet att frångå

lagstiftning där ändamålet med lagen bortfaller i ett visst fall. Jag ämnar att redogöra för

min ståndpunkt i en analys av NJA 2012 s 725.

6.2 NJA 2012 s 725 – en analys ur ett ändamålstolkande perspektiv

                                                                                                                         127 Se avsnitt 5. 128 Grönfors, s 14f. 129 A a s 17.

47  

Som jag framhållit i den inledande delen av denna framställning väcker NJA 2012 s 725

frågor och funderingar som HD väljer att inte besvara. En av de i det här sammanhanget

mest framstående är i vilken utsträckning part kan åberopa

konsumentskyddslagstiftningen utan att uppfylla dess skyddsändamål. HD upplever inte

denna fråga som ett problem: Svarandena i målet uppfyller rekvisiten i lagstiftningen

och därmed, som torde accepteras i det tysta, kan vidare diskussion föras kring

konsumentskyddet med dess stora fördelar - till näringsidkarens missnöje. På nationellt

plan har, som tidigare nämnts, diskussioner förts gällande skydd av näringsidkare

genom ett synbarhetskrav. Detta är tyvärr inte tillräckligt, något som rättsfallet visar på.

För att komma åt det problem som uppstått i och med domen bör ett ytterligare rekvisit

adderas. Dessutom bör det enligt min mening finnas en möjlighet för näringsidkarna att,

enligt ändamålstolkande metod, åberopa bakomliggande skyddsändamål för att influera

domstolen att åsidosätta lagtillämpning. Detta är en möjlighet som erbjuds i bland annat

Anderssons skyddsändamålslära: Han menar på att domare har makten att utveckla

rätten och bör sträva efter en anpassning av praxis efter olika situationers

förutsättningar, då detta ofta är lämpligare än lagstiftning.130 Även Bengtsson och

Grönfors diskuterar relationen mellan lagstiftning och rättstillämpning: Grönfors flaggar

för att lagstiftning och rättstillämpning inte ska uppfattas som två för varandra

uteslutande alternativ, utan istället bör en samverkan vara att föredra.131 Författarna

synes dock vara överens om att rättstillämparen inte kan gå hur långt som helst. Frågan

är vart denna konsumenträttsliga situation hamnar på denna skala.

Anderssons resonemang gällande skyddsvärda intressen belyser problematiken väl.

Han menar på att det inom civilrätten finns två eller flera parter som alla har sina

skyddsvärda intressen och på så sätt finns det flera ändamål att ta hänsyn till. Dessa

värderingar kommer fram i intressevägningen mellan parterna. Han menar på att det är

viktigt att medvetet och uttryckligt ta ställning till värderingarna, exempelvis till

eventuella mothänsyn som aktualiseras. Man ska inte låta sig förblindas av en intuitiv

känsla av vad som är rättvist, eftersom den part som förlorar tvisten som avgjorts med

sådana argument förmodligen kommer att uppleva domen som orättvis.132 Denna

tendens kan identifieras hos samtliga instanser i aktuellt rättsfall och även i andra tvister

gällande konsumentdiskussioner: Det är eftersträvansvärt att skydda den svagare parten

                                                                                                                         130 Andersson, s 204. 131 Grönfors, s 19f. 132 Andersson, s 202.

48  

och är något som inte närmre behöver argumenteras för till följd av konsumentskyddets

självständiga betydelse.

Min ståndpunkt gällande förevarande rättsfall, NJA 2012 s 725, är att det fanns en

möjlighet för HD att ta hänsyn till ett ändamålsövervägande och på så sätt hade

domstolen kunnat hänvisa till lagstiftningens ouppfyllda skyddsändmål. Ett

ställningstagande i praxis på denna punkt synes nämligen enligt min mening vara

önskansvärt. ”Konsumenter” bör inte erhålla möjligheten att utnyttja ett utvecklat skydd

som är åsyftat för en utsatt part när denne inte befinner sig i en underlägsen ställning.

Detta torde vara till nackdel både för konsumentkollektivet samt för näringsidkarna. En

av effekterna är att näringsidkarna efter detta domslut kan komma att vidta

försiktighetsåtgärder vilket kan leda till ökade kostnader och riskera förutsebarheten.

Detta drabbar i sin tur konsumentkollektivet då ökade kostnader och osäkerhet inte är

något eftersträvansvärt i den nuvarande konsumentpolitiken. Mitt åtgärdsförslag är dock

inte felfritt. Grönfors betonar den stora risken med rättstillämparens omtolkning av

lagstiftning: Hotet av förutsebarheten.133 Att rättstillämparen kan ha full valfrihet

gällande lagens tillämpning kan knappats vara önskansvärt och är inget som den, inom

svensk rätt, grundläggande legalitetsprincipen inbjuder till. Jag menar dock inte att det

ska behöva gå så långt att detta ska sättas i system: Den situation som förelåg i NJA

2012 s 725 bör inte inträffa igen. Om det mot förmodan skulle bli så, finner jag dock att

en åtgärd av detta slag är nödvändig för att upprätthålla ett konsumentskydd som inte

inbjuder till missbruk. Jag finner även att argumentet att förutsebarheten skulle hotas i

detta fall inte är helt korrekt - resultatet av nuvarande rättsläge kan bli det motsatta

eftersom lagen kan utnyttjas till andra syften än de avsedda. Detta om något, torde hota

förutsebarhet och rättssäkerhet.

6.2.1 Praxis och fiktiva exempel

För att ytterligare förstärka min ståndpunkt, hänvisar jag till Anderssons presentation av

en omfångsrik praxisgenomgång där han påvisar att vissa situationer och

omständigheter, med hänsyn till bakomliggande ändamål, inte kan omfattas av avsedd

lagstiftning. Strikt ansvar är ett tydligt område som visar på detta. Trafikskadelagen

(1975:1410) 1§ innehåller ett krav på att ”skada i följd av trafik med motordrivet

fordon” ska ersättas. Påkörningar och sammanstötningar är de mest givna fallen som

                                                                                                                         133 Grönfors, s 21.

49  

omfattas av lagen. I praxis har dock påvisats att ersättning inte har utgått för bil som

skadats genom att föraren har tvingats väja för annan bilist som efter tillbud stannat för

att söka hjälp.134 Inte heller har ansvaret ansetts omfatta skador uppkomna då bil efter

reparationsarbete rullades till en lokal för fortsatt arbete.135 Domstolen har här

uppmärksammat att dessa situationer, trots rekvisitens uppfyllnad, inte kan omfattas av

lagen. Vidare tar Andersson upp strikt ansvar gällande djur, där lagstiftaren valt att

ansvarsbelägga skadetillfogande ”som är påräkneligt och typiskt med hänsyn till djurets

art och händelseförloppet”136, där det rör sig om en självständig handling från djurets

sida. Det som ansetts falla utanför detta ansvar är exempelvis då djuret ”mekaniskt är

satt i rörelse av en människa, t.ex. om en knähund slängs i huvudet på någon”137, eller

om en person snubblat på en sovande hund.138 Det ”hundfarliga”139, som är det åsyftade

skyddsändamålet, har således inte aktualiserats i dessa fiktiva situationer.

Enligt min mening torde denna ändamålstolkning kunna appliceras även på andra

områden än just skadeståndsrätten. Konsumenträtten, exempelvis. Flertalet argument

talar för detta: Rättssäkerheten främjas, eftersom lagstiftningen endast tillämpas när

lagens skyddsändamål aktualiseras. Vidare så utjämnas nivåskillnaderna mellan

konsument och näringsidkare, då ”konsumenten” inte längre kan begagna sig av

skyddet. Denna nyuppkomna nivåskillnad som domslutet har lett till är förarglig då

lagstiftaren vid konsumentlagstiftningens tillkomst arbetade för motsatt resultat; att

motverka näringsidkarens förmånliga läge. Nu motarbetar man den part som

lagstiftningens rekvisit ämnar skydda. En viktig aspekt är att genom ett användande av

en ändamålstolkning kan orättvisa och missnöje hindras och bidrar därmed till en

marknad med förtroende och trygghet. Min åsikt är att HD:s dom kan komma att skada

näringsidkarsidan på lång sikt, eftersom domslutet uppmanar till försiktighet och ökade

kostnader. Detta kan komma att visa sig inte endast gällande kreditgivning och

ekonomisk effektivitet, som Lindskog och Herre uppmärksammar, utan även gällande

ovissheten huruvida konsumentlagstiftningen kan komma att appliceras eller ej. Detta

kan komma att hindras om hänsyn tas till skyddsändamålen.

7. Avslutande kommentar                                                                                                                          134 NJA 1944 s 203 samt NJA 1961 s 453. 135 NJA 1943 s 486. 136 Andersson, s 405. 137 Ussing, s 103f. 138 Brüggemeier, s 132. 139 Andersson, s 405.

50  

I denna framställning har syftet varit att utreda konsumentbegreppets gränser. För att

möjliggöra detta har jag funnit att det krävts skilda angreppssätt för att uppnå detta

resultat. Trots detta har denna utredning inte bringat något klart svar på vart gränserna

går. Det jag kunnat fastställa är dock att konsumenten till fullo är ömkansvärd. I min roll

som konsument har jag tyckt att den rådande regleringen har varit bra och förmånlig.

När jag har undersökt gränserna objektivt, med utgångspunkt i NJA 2012 s 725, tycker

jag att skyddet i viss mån gått för långt. Näringsidkaren tycks följaktigen ha glömts

bort. Den rådande uppfattningen är att det är konsumenten som ska skyddas.

Näringsidkaren är det inte synd om.

Detta synsätt är något jag inte kan hålla med om. Givetvis finner jag att

konsumenträtten är något i allra högsta grad betydelsefullt och inget som bör överges.

Sverige har varit en av de ledande länderna på detta rättsområde och något utav en

förebild. Konsumentskydd främjar marknaden, inte endast nationellt, utan även inom

EU och internationellt sett. Dock så finner jag i vissa avseenden att begreppet har

sträckts för långt och att detta inte kan ha varit lagstiftarens önskan. På 1970-talet, där

strävan var att ge konsumenten ett så fullgott skydd som möjligt, kan inte lagstiftaren

insett att det skulle gå så långt som att människor skulle utnyttja detta skydd till sin

fördel och att denna möjlighet även skulle kunna realiseras med rådande rekvisit. Det

finns dock en lösning på problemet. Den ena delen av lösningen är att ett extra rekvisit

kan adderas eller läsas in i de nuvarande, genom att konsumentens avtalsvilja ska

påvisas. I kombination med ett starkare synbarhetskrav kan detta bli möjligt. Dessutom

kan problemet åtgärdas med hjälp av en ändamålstolkande metod. Med hjälp av denna

metod kan hänsyn tas till ändamålet med lagstiftningen och på så sätt åsidosätta

regleringen där detta inte uppfylls. Det är inte första gången detta sker. Möjligheterna

finns och stöd kan påträffas i doktrin och praxis. Det är således upp till rättstillämparen

att förverkliga det.

NJA 2012 s 725 är ett utmärkt exempel på den problematik som kan uppstå när

skyddsändamålen bortses från. Fokus i domskälen hamnar på andra aspekter och ett av

de, enligt min mening, största problemen får på sätt inte den uppmärksamhet som det

förtjänar att få. Domslutet öppnar upp för ett fortsatt missbruk och utnyttjande av

lagstiftning. Jag har dock förståelse för varför domstolen inte belyser detta problem. Det

torde inte tidigare ha identifierats. Med tiden kan dock situationer uppkomma, som inte

kunde förutspåtts vid lagens tillkomst. Dessutom är rekvisiten i

konsumentlagstiftningen uppfyllda. Det största problemet, och hindret, som dock

51  

föreligger i en situation som denna är enligt min mening synsättet på

konsumentskyddet. Den rådande uppfattningen och intuitiva känslan som föreligger är

att konsumenten bör skyddas till varje pris.

Min förhoppning efter denna framställning är att läsaren fått upp ögonen gällande

konsumenträtten och dess problematik. Konsumenträttens gränser är ett mycket viktigt

och aktuellt ämne, med tanke på dess betydelse för den nationella och EU-rättsliga

marknaden. Dock så är nackdelarna inte så omdiskuterade som de borde vara.

Nackdelarna kan skada konsumenträtten på lång sikt. Jag hoppas att den problematik

som förekommer i NJA 2012 s 725 är en företeelse som inte kommer att leda till de

problem som domen öppnar upp för. Att konsumenter förblir konsumenter och förtjänar

sitt skydd. Och att om det inte skulle bli så, att hänsyn då tas till näringsidkaren.

Framtiden för konsumentregleringen finner jag oviss och inte så spikrak som vägen

hittills varit. Kanske kommer utvecklingen att avstanna. Förmodligen inte. Det återstår

att se vad effekterna blir. Och hur det påverkar den ömkansvärde konsumenten.

52  

8. Källor

8.1 Offentligt tryck

Proposition 1989/90:89 s 60. Om ny konsumentköplag

Proposition 1984/85:110. Om konsumenttjänstlag

Departementsserie 2013:15. Gemensamt konsumentskydd i EU

Lagutskottets betänkande 1984/85:42. Om konsumenttjänstlag (prop. 1984/85:110)

8.2 EU-rättsligt material

COM (2012) 225 final, En strategi för konsumentpolitiken i EU - Att öka förtroendet

och tillväxten, Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet,

ekonomiska och sociala kommittén samt regionkommittén, 22 maj 2012

KOM/2011/0707 slutlig – 2011/0340 (COD), Kommissionens förslag till

Europaparlamentets och rådets förordning om ett konsumentprogram 2014-2020, 9

november 2011

KOM (2007) 99 slutlig, Starkare konsumenter, högre välbefinnande för konsumenterna

och ett effektivt konsumentskydd, Meddelande från kommissionen till rådet,

Europaparlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, EU:s strategi

för konsumentpolitiken 2007–2013, 13 mars 2007

KOM (2006) 744 slutlig, Grönbok om översynen av konsumentregelverket,

Kommissionens grönbok, 2 februari 2006

KOM (2002) 443 slutlig – 2002/0222 (COD), Kommissionens förslag till

Europaparlamentet och rådets direktiv om harmonisering av medlemsstaternas lagar

och andra författningar om konsumentkrediter, 11 september 2002

53  

2009/C 317/09, Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om konsumenträttigheter”, 15 juli

2009

2003/C 234/01, Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

"Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om harmonisering av

medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter", 16 juli 2003

8.3 Rättsfall

NJA 2012 s 725

NJA 1989 s 796

NJA 1986 s 596

NJA 1978 s 223

NJA 1961 s 453

NJA 1955 s 75

NJA 1944 s 203

NJA 1943 s 486

8.4 EU-rättsfall

Mål C-361/89, brottmål mot Patrice Di Pinto, begäran om förhandsavgörande, Cour

d'appel i Paris - Frankrike, REG 1991, s. I- 1189

Mål C-618/10, begäran om förhandsavgörande, Banco Español de Crédito, SA mot Joaquín Calderón Camino, 2012  

54  

8.5 Litteratur

Andersson, H, Skyddsändamål och adekvans, Iustus Förlag AB 1993

Bengtsson, B, Konsumentskyddsprincipen och domstolarna: Festskrift till Lars

Welamson, Norstedts Förlag 1988

Bernitz, U, Draper, J, Consumer Protection in Sweden: Legislation, Institutions and

Practice, Institutet för immaterialrätt och marknadsrätt vid Stockholms Universitet

1986, Liberförlag

Bernitz, U, Konsumentskydd och handelshinder – reflexioner med utgångspunkt i ett

regeringsavgörande om varningsmärkning på tobaksförpackningar: Festskrift till

Bengtsson, Nerenius & Santérus förlag 1993

Brüggemeier, G, Deliktsrecht: Ein Hand- und Lehrbuch, Nomos 1986

Eriksson, A, Lambertz, G, Konsumentkrediter: Kommentar till 1992 års

konsumentkreditlag, Norstedts Förlag 1993

Grobgeld, L, Norin, A, Konsumenträtt: Regler till hjälp och skydd för konsumenterna,

Norstedts Juridik 2013, femtonde upplagan

Herre, J, Den ömkansvärde konsumenten: Festskrift till Gunnar Karnell, Jure AB 1999

Herre, J, Ramberg, J, Konsumentköplagen: En kommentar, Norstedts Juridik 2009,

tredje upplagan

Howells, G, Wilhelmsson, T, EC Consumer Law, European Business Law Library,

Ashgate Dartmouth 1997

Hydén, H, Normativa grundmönster – mot en teori om rättsliga förändringsprocesser,

Normativa perspektiv: Festskrift till Anna Christensen, Juristförlaget i Lund 2000

Karnell, G, Avtalsparter mellan rätt och skönstillämpning, Om våra rättigheter II,

Antologi utgiven av rättsfonden 1983

Konsumentverket/Konsumentombudsmannen, Market Law in Sweden: Consumer

protection, Stockholm 1998

55  

Larsson, M, Konsumentkrav på genomförande av EU:s direktiv om distansavtal för

finansiella tjänster, TemaNord 2003:544, Nordiska Ministerrådet 2003

Nebbia, P, Askham, T, EU Consumer Law, Oxford University Press 2004

Olsen, L, Konsumentskyddets former, Iustus förlag 1995

Ussing, H, Erstatningsret, Juristforbundets forlag 1962

Wilhelmsson, T, Social civilrätt: Om behovsorienterade element i kontrakträttens

allmänna läror, Lakimiesliton Kustannus 1987

8.6 Tidskrifter

Bernitz, U, Utvecklingen mot en standardsavtalsrätt I. Standardavtalen i

rättstillämpningen, SvJT 1972, s 401-455.

Christensen, A, Skydd för etablerad position - ett normativt grundmönster, Tidsskrift

for Rettsvitenskap 1996, s 519-574.

Engelbrekt, A-B, Från materiella regler till genomföranderegler: En ny fas i det

europeiska rättssamarbetet på konsumentskyddsområdet? Europarättslig tidskrift 2007,

s 578-607.

Grönfors, Ändamålsförskjutning och rättssäkerhet, SvJT 1960, s 12-21.

Lidbom, C, Konsumentpolitik och lagstiftning, SvJT 1971, s 81-87.

Sandgren, C, En social avtalsrätt? Del I, JT nr 3 1992/93, s 456-486.

Sandgren, C, En social avtalsrätt? Del II, JT nr 4 1992/93, s 643-668.

Wilhelmsson, En social avtalsrätt? – Några kommentarer, JT nr 3 1993/94, s 499-508.