1

et al.Umeå Med ic in s ka S tudent kå r p resen te ra r

Mars 2015Nr 1

Umeå en universitetsstad i förändring Alexander Siotis Modellivet och underläkarviket Ulrika Nettelblad Prokrastinering konsten att skjuta upp Matilda Forssberg Minoritetens engagemang Viktor Flodin Nätjournalens villkor Björn Åström Idealens röst Karin Lorich I am cold

2

Villans reklam

3

kryllar av talangfulla studenter med tankar, idéer och åsikter som verkligen är värda att dela med sig av och självklart ska vi ha vår egen kårtidning. Tanken föddes redan för ett år sedan och de senaste måna-derna är vi en liten entusiastisk skara som jobbat för fullt med att rekrytera medarbetare, valt ut det allra finaste pappret på tryckeriet och vänt och vridit på rubriker och citatrutor för att resultatet ska bli det bästa möjliga. Tidningens namn, et al., är latin och en för- kortning av et alia, vilket betyder ”med flera”. Vi tycker det är ett alldeles utmärkt namn. Förutom att de fyra

bokstäverna med jämna mellanrum förekommer i kurslitteratur och vetenskapliga artiklar inom vår fakultet, så reflekterar namnet att vi är många som bidrar till tidningen och att den är till för alla. Et al. ska fyllas med tankar och erfarenheter från oss studenter och vår förhoppning är att det ska finnas något för alla. Därför blir vi också mycket glada över alla synpunkter och funderingar vi kan få ta del av. Har du några idéer att dela med dig av eller om du är intresserad av att vara en större del i skapandet av nästkommande nummer så skicka ett mejl till etal@medicinska.se I vårt allra första nummer får ni bland annat ta del av tankar kring trötta skönhetsideal, hur man får studenter att engagera sig utanför plugget och vi diskuterar också den mycket aktuella frågan om online-journaler. Missa heller inte vårt reportage om prokrastinering, förmågan hos oss människor att skjuta upp saker vi tycker känns lite jobbiga. Det är med stor glädje och värme i hjärtat jag härmed presenterar det allra första numret av et al. och jag önskar er mycket god läsning. Välkomna!

Matilda Forssberg Chefredaktör

u är den äntligen här, Umeå Medicinska Studentkårs nya tidning! Umeå och medicinska fakulteten

N

Ledare

4

Matilda ForssbergChefredaktör

Martin ThuresonArt Director

Karin LorichSkribent

Rebecka FalkFotograf

Alexander SiotisSkribent

Ulrika Netterblad Skribent

Björn ÅströmSkribent

Viktor Flodin Ansvarig utgivare& redaktör

et al:

KontorKårhuset VillanKlintvägen 55907 37 Umeå

www.medicinska.seetal@medicinska.se

Ansvarig utgivareViktor Flodin

OmslagJulia Grothwww.juliagroth.se © Umeå Medicinska Studentkår

5

06Umeå en universitetsstad

i förändring

Alexander Siotis

10Prokrastinering

konsten att skjuta upp

Matilda Forssberg

18Nätjournalens villkor

Björn Åström

22I am cold

081620

Modellivet och underläkarviket

Ulrika Nettelblad

Minoritetens engagemang

Viktor Flodin

Idealens röst

Karin Lorich

#1 2015

6

”mycket lite om” vårt universitets historia. Låt mig därför berätta lite kort! År 1965 kom kung Gustav VI Adolf och invigde Umeå univer-sitet. 1970 stod universitetet med 8000 studenter, en första rekord-topp. Det var en tid som tydligen präglades hårt av studentstrejker och stormöten, vilket ledde till att

Umeå universitet kom att kännas som “det röda universitetet”. På den tiden var det mer eller mindre inte tal om att ha några student-baler, och andra studentikosa cere-monier såsom medaljutdelning var gissningsvis kontroversiella.

Förra året var Umeå Europas kulturhuvudstad, en händelse som knappast kan ha undgått någon. År 2014 hade även andra över-raskningar att erbjuda. Umeå universitets årliga vårbal inrättades för studenterna på anmodan av universitetet. Detta var en satsning som betydde att det faktiskt skulle hända någonting med jämna mellanrum för Umeås studenter förutom brännbollsyran. Senare, i december samma år, gick Umeå medicinska studentkårs första vinterbal av stapeln på Rex. Två exempel på ganska stora avsteg ifrån 70-talets röda ideologi, då baler ansågs tillhöra de få privile-gierade och bemedlade. Idag är det istället en bred plattform för studenter från olika program att träffas och glädjas tillsammans. Det skapar en gemensam identitet som ”stolta studenter vid Umeå univer-sitet” och en ökad attraktionskraft för vårt lärosäte – ”#Här är det

inom forskar- som studentvärlden. Umeå är ett ungt universitet och måste hävda sig gentemot Sveriges många betydligt äldre universitet. Studenterna söker sig dit där forskarna bringar störst ära och där det finns bäst studentliv. Facebookflöden väller in som vågor med budskapen: ”min utbild-ning är bäst”, ”här är det alltid fest” och ”mitt universitet toppar i alla test” – studenter är emellanåt stolta varelser. Man kan se dessa budskap som naiva men faktum är att de har en enorm dragningskraft. Vad har Umeå att locka med? Har vi ett starkt studentliv med tradi-tioner att stoltsera med? Eller är vi rent av traditionslösa? Jag misstänker att om man skulle göra en undersökning så skulle varannan Umeåstudent uppge sig veta ”ganska” eller

et tar tid för ett universitet att få ett anseende såväl

D

Umeå universitet är ett ungt universitet högt upp i Sverige och konkurrensen om studenterna är hård. Ett starkt och utvecklat studentliv lockar studenter, står sig Umeå i konkurrensen?

Är Umeå traditionslöst? Och vart är Umeå som universitetsstad på väg?

en universitetsstad i förändringUmeå ?

Detta var en satsn ing som betydde at t det fakt i skt skul le hända någont ing med jämna

mel lanr um för Umeås s tudenter för-utom brännbol l syran .

En artikel av Alexander Siotis

7

universitet så är det ett ungt universitet med betydligt färre traditioner i jämförelse med exempelvis Lund och Uppsala. Detta såg den unge lunda- studenten som kom upp hit vid 19 års ålder som en brist. Den äldre

Umeåstudenten jag nu blivit ser nu med den vises ögon (skämt åsido) detta för vad det verkligen är – en enorm möjlighet! Den unga björken är formbar i sin tillväxt medan den gamla eken är stor och oeftergivlig. Låt oss ta vara på att vi

är unga och tämligen obundna av tidigare traditioner. Vi är ett ungt universitet och till det ett av Sveriges största. Umeå är inte traditionslöst men det finns naturligtvis utvecklings-möjligheter för studentlivet här och gott om plats för fler nya student-traditioner att gro. Vi har möjlighet att så våra egna traditioner idag, se dem växa upp och forma studie-tiden för både oss själva och de som kommer efter oss. Bakom oss har vi ett händelserikt år och man märker att det finns en glöd som har börjat driva Umeå framåt. Åt vilket håll ska vi? Jag vet inte. Hur vi formar vårt studentliv och våra traditioner är i sanning en gemensam fråga, men se till att ta vara på rörelsen och energin – för tiden för Umeå är nu! #

alltid fest!”, åtminstone ibland! Och under detta föränd-ringens år 2014 fortsatte det; festmästeriet, som för övrigt inrät-tade ovan nämnda vinterbal, kom med ytterligare en ny tradition – sångbokssittningen. Denna har blandat upp nykomna studenter med gamla och lämnat över de sittningstraditioner och studentsånger varje student nog bör känna till. Sångbokssittningen är liksom balerna en nyvunnen tradition som börjat växa till i Umeå. Idag står Umeå univer-sitet med 34 000 studenter och firar 50 år som universitet. Även i år ska det bli en vårbal, historiskt sett den andra – början och sam- tidigt fortsättningen på traditionen. Vad man än vill säga om Umeå

Bakom oss har v i e t t händelser ikt år och man märker a t t det

f inns en g löd som har bör ja t dr iva Umeå

framåt .

8

catwalk eller söta ansikten, utan för att jag fascinerades av miljöer som var både krävande och mytomspunna. Sådana som vid en första anblick tycks glamourösa, men egentligen rymmer helt andra sorters berättelser. Det är ett decennium sedan nu men jag minns fortfarande historierna som fanns mellan raderna i de där intervjuerna. De handlade om minimala lägen-heter i centrala Paris där vackra kvinnor placerades av sina agenturer och betalade skyhöga hyror för en madrass i ett hörn. Om ryska småflickor som reste till catwalkauditions i hopp om en väg ut ur misär men som var unga nog att fortfarande komma till photoshoots med en nallebjörn i släptåg. Och så fanns det en fras modell efter modell upprepade i inter-vjuerna som verkligen dröjde kvar : att modelljobbet krävde mycket mer än bara ett vackert ansikte. Mest av allt, sa de, så krävdes förmågan att mingla. Mingla, mingla, mingla. Hur fantastisk man än var fick man bara de stora jobben genom att känna rätt personer. Jag tror jag lever modellivet nu. Åtminstone är livet som läkarstudent på den kliniska delen av utbild-ningen förvillande likt. Det var inte vad jag förväntade

är jag var tolv brukade jag läsa intervjuer med fotomodeller. Inte för att jag var intresserad av kläder,

Nmig när jag sökte in på läkarprogrammet den där hösten för alla år sedan. Kanske förväntade jag mig inte så mycket över huvud taget. Jag ville bara läsa till ett yrke som alltid behövs och jag ville inte behöva tänka taktik för att komma vidare i karriären. Var jag naiv? Kanske lite. Men med tanke på att alla omkring mig talade om läkarbrist och att man gång på gång beslutade om utökade platser på läkarutbildningarna eftersom det ”utbildas för få

läkare”, tycker jag inte att det är konstigt att jag trodde att sjukhusen skulle skrika efter mig när det var dags att börja jobba. Eller åtminstone ropa lite försiktigt. Men fyra år senare är min verklighet ruskigt modellig. Som studenter föses vi runt i skock från klinik till klinik. Vi är alltid nya, vi är alltid anonyma, vi är förhoppningsfulla skönheter på catwalkaudition som hoppas på att vara den som sticker ut och gör

Hur fantastisk man än var

fick man bara de stora jobben

genom att känna

rätt personer.

Modellivetoch

underläkarviketEn krönika av Ulrika Nettelblad

9

ett intryck. Har vi tur tilldelas vi kandidatrum, där vi kan vistas under lediga stunder som dyker upp under avdelningsarbetet. Men det är rum anpassade för en tid när studenterna var mycket färre. När vi är tio kandidater på tre datorplatser är vi inte långt ifrån en svettig tvåa i Paris. (Den som varit i kandidatrummet på ÖGI*/kärlkirurgen kanske förstår vad jag menar, har sällan känt mig så mycket toppmodell som då.) Men allra mest modell är jag när det är dags att ta sig ut och jobba. Efter nio terminer har vi nämligen rätt att vikariera som underläkare. Det är nu den där läkarbristen man talat om borde göra sig påmind och de ska grabba tag i en med näbbar och klor. Och plötsligt synliggörs haken i det hela: det är inte läkare av vilket slag som helst bristen gäller. Bristen gäller specialister, de som redan gjort klart hela utbild-ningen och därefter två års AT-tjänstgöring och därefter specialisering på fem år. Och då specialister

med rätt inriktning, som primärvård eller psykiatri. För oss som bara läst våra nio terminer till sommaren är konkurrensen stenhård. Redan i september året innan det eventuella sommarvikariatet viskas rykten från kursare till kursare om vilken verksamhetschef man har störst chans att smöra till sig ett jobb hos. Och jag tänker att det räcker inte med att ha någon talang i den här branschen. Vad det verkligen handlar om är att mingla. Mingla, mingla, mingla. Hur fantastisk man än är får man bara de stora viken genom att känna rätt personer. Och allra mest känner jag mig nog som en av de där ryskorna. När man har oändligt med remisser att skriva på avdelningen och lika många CV:n som borde skickas in, och dessutom kanske ett liv utanför plugget som man skulle vilja leva. Då hade det varit bra att ha en liten modell- nallebjörn att krama. #

*RED anm. Övre gastro-intestinal

10

ProkrastineringKonsten att skjuta upp

Prokrastinering. Ett svårt ord som är obekant för många men samtidigt något som vi alla ägnar oss åt

mer eller mindre. Att prokrastinera är att skjuta på saker man borde göra och vilken student känner

inte igen sig i det? Det är stundtals alldeles för lätt att välja TV-spelet framför kurslitteraturen eller

IKSU framför uppsatsskrivandet. Varför gör vi det? Vad kan vi göra åt det? Eller är det kanske inte ens

ett problem? Med dessa frågor i högsta hugg dyker vi lite djupare ner i prokrastineringens psykologi

och en students uppskjutande vardag.

Ett reportage av Matilda Forssberg

11

större tendens har vi att skjuta på det som känns jobbigt. Störst risk för prokrastinering föreligger vid uppsatsskrivning, när man ofta har väldigt mycket tid att distribuera helt fritt. Per Höglund menar att det är en del av den mänskliga naturen att undvika det som känns jobbigt, att vi människor alltid strävar efter att följa ”minsta mot- ståndets lag”. Prokrastrinering är ingen psykisk sjukdom. Det är inte någon sjukdom över huvud taget utan ett beteende som alla människor uppvisar i varierande omfattning. – Det kan däremot vara ganska starkt sammankopplat med diagnosen LAT, säger Per

skämtsamt. Att prokrastinering kan ge oss problem i längden är ganska uppenbart men evolu- tionärt känns det lite konstigt att en egenskap som mer eller mindre finns hos alla människor enbart skulle vara negativ. På frågan om prokrastinering har någon funktion ritar Per upp vad han kallar ett ”fattigmansdiagram”, en sorkk, för att ge en bättre översikt. Tanken på att ta tag i det jobbiga man behöver göra framkallar en mängd obehag-liga tankar och känslor hos oss. Att skjuta upp det jobbiga och göra något roligare i stället leder till att de obehagliga tankarna och käns-lorna lättar för stunden och det är där som prokrastineringen har en

för psykologi. Enligt honom är prokrastinering vanligt i den akade-miska världen. – På universitetet får man styra helt över sitt eget liv på ett annat sätt än på gymnasiet eller ute i arbetslivet. Föreläsningar och liknande är oftast frivilliga och det är frihet under ansvar som gäller. Det ger en stor frihet men när det sedan är dags att leverera är förväntningarna ofta höga och då kan det bli svårt om man skjutit upp saker för länge. Som bakgrund till sina förklaringar har Per flera under-sökningar som visar på just detta, att ju mer frihet vi har desto

er Höglund är legitimerad psykolog vid Institutionen

P

Ur psykologens synvinkel

Per Höglund menar a t t det är en de l av den mänskl ig a natu-ren at t undvika det som känns jobbigt , a t t v i människor a l l t id s t rävar ef ter a t t fö l ja ”minsta mot-

s tåndets lag” .

12

att man inte blir klar i tid och på så sätt förblir saker ogjorda. Som tidigare nämnts finns tendens till prokrastinering mer eller mindre hos oss alla. – Man får fundera över vad det får för konsekvenser. Blir man av med jobb eller studielån kanske det är

något man bör ta tag i. Andra ska inte drabbas av uppskjutandet. Men annars är det okej, menar Per Höglund. Man behöver inte vara perfekt. Hans tips till den som vill träna bort en tendens till prokrasti-nering hos sig själv är att börja med småsaker innan man tar tag i de stora grejerna. Ställ en äggklocka på 5 minuter och jobba effektivt. Ofta kommer man längre än man kanske trott vilket ger positiva känslor, ett ökat självförtroende och ny energi att ta tag i nästa uppgift.– Eller så ber man en bra kompis slå en hårt på armen när man sätter sig vid TV-spelet i stället för plugget, men då måste man ha en snäll kompis som man litar på.

funktion. I längden kan det dock leda till att inget blir gjort vilket förstås skapar ett än värre obehag och ångest. Personer som använder sig av prokrastinering är ofta dåligt tränade på struktur och planering och har svårt att få en överblick över hur lång tid ett arbete kan tänkas ta. Det är den här typen av prokrastinerare som framför allt är förknippad med ”diagnosen LAT”. Men det finns också en annan typ av prokrastinerare där uppskjutnings-tendensen inte alltid är lika tydlig. Här handlar det om personer som i personligheten har en tendens till perfektionism. Man litar inte på att det man gjort är tillräckligt bra och lägger därför gärna lite väl mycket tid på små detaljer. Detta leder till

Personer som använder s ig av

prokrast iner ing är of ta då l ig t t ränade på

s t r uktur och p laner ing och har

svår t a t t få en överbl ick över hur lång t id e t t arbete

kan tänkas ta .

Situationen Organismen Reaktionen Kortsiktig konsekvens Långtsiktig konsekvens

Göra läxan Tankar:Tråkigt

Känslor :ObehagStressTrötthet

Kroppsliga symtom:Ont i magenÖkad puls

TV-spel Obehaget mindskar Ingen läxa görs

S KO R K

13

i tid, inte skjuta upp det. Sen blir det ändå att ”oj nu gjorde jag det igen”, den fria, lugnare månaden jag brukar ge mig själv efter en stor tenta blev visst lite längre än en månad… Sara tycker sig märka en klar skillnad vad gäller uppskjutan-detendensen nu jämfört med när hon gick på gymnasiet. Hon tror själv att det framför allt beror på att hon då, till skillnad från nu, hade mycket uppbunden tid eftersom hon spelade fotboll med matcher och träningar flera gånger i veckan. – Om jag slutade klockan tre och träningen började sex och jag skulle hinna äta innan så var jag tvungen att sätta mig och plugga tiden däre-mellan. Nu rinner tiden iväg på ett annat sätt eftersom jag inte har några bestämda tider utöver skolan. Saras egen teori är att alla

människor prokrastinerar men att olika personer skjuter upp olika saker. Vad man skjuter upptänker hon beror på den personens prio-riteringar. Hon nämner tre huvud-kategorier som till vardags ständigt pockar på uppmärksamhet och gör anspråk på tid och energi. Plugg (den självklara delen i en students liv), det sociala (vänner och familj) och hemmet (tvätt, städning, diskning, plock etc.). Sara själv brukar prioritera det sociala framför att hålla rummet städat.– Jag kanske har stökigare rum än andra men prioriterar inte att plocka bort ett par byxor som ligger slängda i soffan. Mycket serier, böcker och kompisar prioriteras ofta framför plugg.– Det är också lätt att falla för grupptryck. Jag kanske planerar att stanna på MB och plugga men om

universitet. Hon känner väl igen fenomenet att skjuta upp saker som känns lite jobbigt, även om just ordet prokrastinering inte känns så bekant.– Det är lättare att skjuta upp till sista dagen och sen gå all in, så är det ofta för mig. När något ligger långt fram i tiden så känner man ingen press. Som exempel ger hon tentan hon ska skriva i juni. Även om risken för stress och obehag närmsta tiden innan tentan minskar om man är ute i god tid med plugget så orkar hon inte ta tag i det riktigt än. Det är ju så lång tid kvar… – Sen efter varje tenta tänker jag att nästa gång ska jag börja plugga

ara Lindblom är 23 år gammal och inne på sitt fjärde år på

S

En students synvinkel

Sara Lindbom

14

lite besvärligt och nytt för många av oss. Kanske skulle något så enkelt som uppskjutandebeteende vara mer lätthanterligt. Varför krångla till det? Och om man nu är en prokrastinerare så kanske inte det behöver vara enbart negativt. Vissa av oss kanske till och med mår bra av att ibland skjuta på det som känns jobbigt och göra något roligt i stället. Ibland. För det finns mycket

roliga saker att hitta på när man är student. Jag väljer att avsluta med Per Höglunds ord:– Så länge det funkar i arbete och kärlek kan man leva med det. #

är du inte ensam. Att skjuta upp saker som känns jobbiga är fullt mänskligt. Så länge det inte orsakar några större problem för en själv eller andra är det ingenting man behöver oroa sig eller ha dåligt samvete över. Just ordet prokrastinera är

m du känner igen dig i beskrivningen av en prokrastinerare så

O

Sammanfattning

alla andra går hem så slutar det ofta med att jag gör det också. Men trots att Sara har många exempel på saker hon brukar skjuta upp så tycker hon inte att det brukar orsaka henne några större problem. – Jag brukar bli stressad under tentaplugg men förutom stress får mitt uppskjutande inte direkt några jobbiga konsekvenser. Jag är

noga med tider och möten för om man skjuter på sånt så skapar man problem för andra människor vilket inte känns okej. Samma filosofi gäller i lägen-heten som hon delar med en kompis. Där gör hon stor skillnad på sitt eget rum och resten av lägenheten. Det egna rummet brukar kunna få vara ganska stökigt men Sara ser alltid till att hålla

de gemensamma utrymmena i något sånär ordningsamt skick. För återigen, som Sara ser på saken: ställer man till problem för sig själv så är det man själv som får lida och man får helt enkelt skylla sig själv. Gränsen sätter hon när andra påverkas negativt av ens beteende. Då är det dags att ändra på det.

”Så länge det funkar i arbete och kär lek kan

man leva med det .” Per Höglund

15

UMS

rek la

m

16

fakultetens studenter i detta mandat är plågsamt lågt. Kåren har nästan 3000 röstberättigade medlemmar vilka, utöver möjligheten att bidra till olika organ inom kåren (såsom studieråd, kårstyrelsen och kår- fullmäktige för att nämna några) också kan rösta i det årliga kårvalet. Röstdeltagandet har genom åren legat på mellan 5-6 %. Under mitt år som kårordförande och vice kårordförande var det ett konstant gissel för oss att fylla en kårstyrelse (trots att det faktiskt är arvoderat arbete) och att få tillräckligt många ledamöter till kårfullmäktige förblir en konstant utmaning. Utöver detta är majoriteten av de som engagerar sig i kårstyrelsen och

kårfullmäktige läkarstudenter. Vissa program representeras, om än i minoritet, medan vissa student-grupper är helt frånvarande. Jag tycker att det är ett problem att kårens rätt att före-träda studenterna baseras på ett så skakigt mandat och engagemang. Därmed inte sagt att det inte gjorts otaliga försök att både öka val- deltagandet och intresset. Mycket av kårstyrelsens tid har under åren spenderats på reklamkampanjer och att öka närvaron i sociala medier i syfte att få kåren att synas. Dessa ansträngningar till trots finns det säkerligen en del läsare som i ovanstående stycke slås av att de inte ens vet att det finns ett kårval. Det kan bero på att det är så få

studenterna vid den medicinska fakulteten. Kåren använder denna företrädesrätt för att utveckla studenternas utbildning, spendera kårens pengar på olika studiesociala projekt såsom sittningar och resor för medlemmarna etc. Kåren bygger sin existens och verk-samhet på ett mandat man får av dessa studenter och den insyn man får i studenternas problem genom att de enga-gerar sig. Kåren tar sig därigenom friheten i sitt utövande att tala för hela studentgruppen. Problemet är att engagemanget från

dag är Umeå Medicinska Student-kårs syfte att företräda

I

Jag tycker att det är ett problem att kårens rätt att företräda studenterna baseras på ett så skakigt mandat

och engagemang.

En krönika av Viktor Flodin

Minoritetens

engagemang

17

möjligheten att engagera sig alltid finns, och att det faktum att så få väljer att ta ställning till kåren och dess arbete inte skall sänka eller hämma den verksamhet som bedrivs av de studenter som faktiskt är aktiva. Anledningen till det låga engagemanget är multifaktoriell och värdig en analys i sig. Det bristande engagemanget är heller ingen unik situation för Umeå Medicinska Studentkår, trenden är tydlig över hela Sverige, men den är väldigt påtaglig hos vår kår och har så varit i sedan mitten av 2000-talet. Kåren måste sporra ett större engagemang. Jag skulle argumen-tera för att kårens väldigt knappa resurser i än större utsträckning bör prioriteras till detta arbete för att undvika stagnation och därmed risken att man förlorar kontakten med flera studentgrupper. Kombi-nationen av lågt engagemang och

bristande anknytning till student-grupperna kommer få organisa-tionen att förfalla eftersom kåren förlorar den insyn i studenternas problem som man har idag. Alternativt kan man hoppas på att trenden mirakulöst vänder av sig självt. Att studenterna (i sin anonyma frånvaro i de organ där beslut tas) tröttnar, och väljer att ta sina utbildningsproblem i egna händer med ett ökat engagemang som följd. Detta är för kåren ett drömscenario, men troligen inte något som kommer att hända. Men kan inte kåren själv åtgärda denna situation (primärt till följd av brist på tid och resurser) är det upp till dess medlemmar. Det fina i denna kråksång är att om du som student känner att du vill engagera dig, så kommer kåren att ta emot dig med öppna armar. #

som driver kårens verksamhet. Den lilla tid som kårstyrelsen har går åt till att utföra kårens uppdrag. Ytterst lite tid återstår sedan till att sprida information och sporra engagemang. Jag anser att kårens existens kan ifrågasättas om student-gruppen som den representerar helt enkelt inte bryr sig, eller ens är medvetna om möjligheterna att engagera sig. Med majoriteten av studenternas frånvaro i till- sättandet av kårens ledamöter, och i förlängningen dess beslut, följer en bristande anknytning till, och med- vetenhet kring, studenternas tillvaro. Det uppstår en okunskap kring många programstudenters frågor och problem, vari dessa i förlängningen känner sig svikna och ignorerade. Samma studenter blir då än mindre sugna på att engagera sig i kårens arbete. Men man kan också argumentera för att

Det f ina i denna kråksång

är att om du som student

känner att du vi l l engagera

dig, så kommer kåren att ta

emot dig med öppna armar.

18

Samtidigt planerar fler landsting och andra vårdgivare att tillämpa nätjournaler. Om patientens rätt till sin journal bygger på en okontrover-siell och allmänt accepterad princip

om självbestämmande, varför skapar ett mer modernt gränssnitt så mycket diskussion? Socialstyrelsen skriver att huvudsyftet med patientjour-nalen är att säkerställa god och säker vård och därmed främst ett

arbetsverktyg för kommunikation mellan vårdpersonal. Utöver den direkta patientvården är journalen avgörande i många andra situa-tioner: i rättsliga sammanhang, som källmaterial till forskning och för kvalitetssäkring, samt inte minst för möjlighet till patientinsyn. Ett så omfattande och brokigt syfte ställer stora krav på innehållets karaktär, presentation och juridiska reglering. Vårdpersonalens mål är att förmedla och utbyta relevant patientinformation tydligt och obehindrat. Däri ingår att kunna vädra farhågor om potentiellt all- varliga, men kanske inte alltid troliga, differentialdiagnoser. Möjligheten att fritt uttrycka hur man tänker är avgörande för att resonera kring diagnostik och handläggning på ett patientsäkert sätt. Det är också den främsta anledningen till att använda

journal är självklart för de flesta både i och utanför vården. Utgångs-punkten är patientens självbestäm-mande, med rätt till insyn i sin vård och i förlängningen till doku-mentationen om den. Principen om patientautonomi är så allmän-mänsklig och intuitiv att få skulle argumentera för motsatsen. 2012 blev landstinget i Uppsala län ett av de första med att utannonsera s.k. nätjournal med möjlighet att läsa sin journal online utan att behöva begära ut en fysisk kopia. Förändringen har diskuterats flitigt både i media och i fikarummen. Samtalen har inte sällan präglats av en utbredd oro bland vårdpersonal i allmänhet och kanske läkarkåren i synnerhet.

tt en patient ska ha möjlighet att begära ut och ta del av sin

A

Nätjournalens

villkor

En krönika av Björn Åström

Princ ipen om pat ientautonomi är så a l lmänmänskl ig

och intu i t iv a t t få skul le

argumentera för motsatsen.

19

motarbeta patientjournalens huvudsyfte som arbetsverktyg för en god och säker vård. Exemplen belyser också skillnaden i hur patientjournalen, innehållsmäs-sigt och språkligt, bäst utformas utifrån vilket perspektivet vi intar ; patientens eller vårdpersonalens. Även om jag tror att nämnd problematik är relevant, så är den varken ny eller unik för nätjour-nalen utan tvärtom allmän för situationer när patienten får ta del av sin journal. Nätjournalens potentiella problem förekom redan när patienten begärde ut sin journal. Därmed kan man ifrågasätta varför samma problem plötsligt skulle skapa stora svårigheter bara för att journalen blev åtkomlig online. Vad nätjournalen däremot medför är en ökad tillgänglighet, där patienter som tidigare inte hade begärt ut sin journal nu väljer att läsa den. När patienten sitter hemma och läser sin journal minskar eventuellt vårdens möjlighet att förklara innehållet och undvika missförstånd. Införandet av online-åtkomst medför att patient-

journalen rör sig från sjukvården mot patienten. I större utsträckning än tidigare blir den ett dokument på patientens villkor med risk att klinikern tycker sig mista kontrollen om sitt arbetsverktyg. Sam- tidigt förändras bilden av offentlig sjukvård. Sjukvården får karaktären av ett företag där vård är en tjänst lik vilken annan som helst, en profil som sjukvården, i alla fall delvis, varit med om att skapa. Vård- personalens auktoritet är idag inte heller lika självklar som tidigare, bland annat genom större möjlighet för patienten att byta vårdgivare. Minskad kontroll över patient- journalen, inbillad eller verklig, blir ytterligare en förändring i vård- personalens förhållande till patienten. Patientens tillgång till sin journal är komplicerad och den här texten skrapar bara på ytan. Men debatten som pågått och fort- farande pågår handlar kanske inte bara om nätjournalen i sig. Den är möjligen även uttryck för en mer generell oro hos vårdpersonal som ser sin arbetssituation förändras snabbt och inte riktigt vet hur de ska förhålla sig. #

sig av exakt, medicinsk terminologi. Patientens möjlighet att läsa sin journal är lätt att förstå, rent principiellt. Ökad patientinsyn är positiv ur ett autonomitets- perspektiv, men den kan i bästa fall även förbättra kommunikation och avhjälpa missförstånd mellan vård-personal och patient. Praktiken är dessvärre mer komplicerad. Verklig insyn förutsätter förståelse. Om inte patienten kan ta till sig informationen så riskerar tillgänglighet att bli till rättighet på pappret, men utan några positiva effekter. I värsta fall blir projektet kontraproduktivt med ökad oro och fler missförstånd. Oinskränkt patientinsyn i vårdarbetet kanske klingar vackert, men tillämpningen är långt ifrån okomplicerad och fylld av svåra etiska överväganden. För en patient som söker för oklar huvudvärk måste klinikern överväga hjärn-tumör. Men många skulle nog betrakta det som etiskt tvivelaktigt eller i alla fall mycket olämpligt att på lösa grunder förmedla samma fundering till patienten. Ökad patientinsyn riskerar att äventyra journalinnehållet om vårdpersonalens rädsla att oroa patienten skapar självcensur. Brist på korrekt medicinsk termino-logi i syfte att underlätta patient- kontakten riskerar att försvåra sjukvårdens kommunikation. Dessa potentiella förändringar kan

?

När pat ienten s i t ter hemma och läser s in journa l

minskar eventue l l t vårdens möj l ighet a t t förk lara inne-

hå l le t och undvika missförs tånd.

20

mitt leende suddas ut och ersättas av en gapande mun, frustration och besvikelse. Den lilla tjejen, uppskatt-ningsvis i 9-årsåldern, skuttar upp på bänken för att nå sitt hänglås på skåpet bredvid mitt. Samtidigt kommer hennes jämnåriga kompis in och frågar om de kan leka på lördag. Jag kastas tillbaka till min egen barndom och påminns om alla gånger då man själv som liten bestämt lekträff med en kompis. Jag börjar drömma mig tillbaka till tiden då man spenderade de flesta av dygnets ljusa timmar utomhus; i sandlådor, på gungor, i skogen och på cyklar. Mina tankar avbryts abrupt när jag hör den ena tjejen säga till den andra: ”Men juste, du, vi kan bara leka en liten stund, för

sedan MÅSTE jag verkligen köpa sminkborstar. Jag har bara åtta stycken”. Jag finner mig själv stå med öppen mun och stirra på de små flickorna. ”Sminkborstar?!” ekar det i mitt huvud. ”Bara åtta stycken?!”. Först blir jag chockad, sedan arg. Arg för att vi har låtit det gå så långt att flickor i 9-årsåldern är så pass utseendefixerade att de använder smink och lägger tid på att köpa sminkborstar istället för att leka. Jag tänker tillbaka på hur jag själv var som 9-åring. Sedan försöker jag sätta ihop den bilden med hur dessa tjejer är. Om det hade varit en Google-sökning hade jag fått svaret ”No match”. Jag fortsätter bli bestört när jag ur min ögonvrå iakttar hur den lilla tjejen bredvid mig gör

är? Platt mage och smala lår, ja, det

är väl då lyckan består? Kotor eller

kurvor, tjock eller smal – ja allt är en

enda röra, alla dessa ideal.

Jag har just kommit ut ur duschen på IKSU när en liten tjej kommer in i omklädningsrummet och ställer sig cirka en meter ifrån mig. Hon betraktar mig grundligt där jag står med enbart en handduk virad runt håret. Man kan tänka sig att det kanske inte är den mest charmanta situationen man kan vara med om, men jag kan inte undgå att le för mig själv. Le för att barn är så härliga. Så orädda, så naturliga och så oskyldiga i sitt sätt att bete sig. Men mycket snart ska

pegel, spegel på

väggen där, kan du

säga mig vad skönhet S

Jag finner mig själv stå med öppenmun och stirra på de små flickorna.

”Sminkborstar?!” ekar det i mitt huvud.

Idealens röstEn krönika av Karin Lorich

21

barligen, och det gör ont att inse att dagens nioåringar är som vuxna i miniatyr ; utseendefixerade och fasta i en konsumerande smet av produkter med det gemensamma målet att göra oss snyggare. Men det är väl kanske så det blir när vi lever i en värld där sociala medier håller på att bli oss övermäktiga och där du och din kropp baseras på like, gilla och favorisera. Och retuschering, ja det är väl nåt finurligt, men vad hände med det som är naturligt? Så säg mig, spegel, spegel

på väggen där, kan du säga mig vad

skönhet är? Nej. Nej, nej och åter

nej. Speglar gör som de alltid gör –

speglar ytan – men det betyder inte

att de får med hela grytan. Skönhet

är så mycket mer än bara kläder,

så mycket mer än bara smink och

hår. Skönhet är något diffust som vi

inte riktigt kan sätta fingret på, men

en sak vet jag, och det är att äkta

skönhet kommer inifrån. #

tappra försök att byta om under den handduk som hon kämpar med att hålla uppe för att skyla sig själv. När hon till sist lyckats går hon och ställer sig framför spegeln där hon noga lägger håret till rätta medan hon betraktar sig själv och, som av missnöje, rynkar på näsan. Jag själv i samma situation som nioåring? Jag hade dragit på mig kläderna snabbast möjligt, förmodligen ett par mjukisbyxor och en hoodie, och sprungit ut för att hoppa i någon av lerpölarna som bildats efter dagens nederbörd. Tiderna förändras, uppen-

22

makes you tired as its touch penetrates your all too thin clothing, depriving you of comfort, impelling you to seek shelter from its winds, its howling, its never ending stream of stimulus stressing your body to the edge of collapse. Cold also breads fear. A fear of death as your body plunges to the ground, its energy spent, fear of what lies beyond the icy embrace. Yet cold is humane, for as it brings your withered soul to the ground it tricks your mind, emptying your body’s last drip of energy, and your body fills with a sense of warmth and comfort when standing on the brink of impending death. A neurological reaction, when the body has spent all its energy the ability to feel warm or cold disappears, thus conning you too feel both comfortable and temperate. As such cold is caring. Caring as the butcher who anesthetizes the animal before slitting its throat.

Had I know all this; I might not have run away from home, naked, in the middle of a blizzard.

The reason for my departure is unknown to me. Perhaps the memory is too distant, perhaps have I suppressed my motive cause it is all too horrible to relive. I know I ran, hard and fast, far away from whatever drove me, ignorant of the weather, my clothing (or rather lack of clothing), and the pain that I had forced upon my parents whom worried sick in

my absence. My first clear memory of that night is stopping to pee. Because of it I noticed both the fact that I was naked and that the icy wind drove my urine straight back upon my foot. The yellow liquid foamed on the surface of the snow, burning holes within the pristine white cover. Smoke rose from those holes as if tiny engines of steam hid beneath the powdery surface, whirling upwards in beautiful swirls of evapo-rated water. From an unknown urge came the need to express myself. I directed my stream, hands moving automatically, emblazoning my presence with a very precise and direct message; I am cold. My four-year old face cracked with an innocent giggle at my own sense of humor.

I know today that I spent an hour out there in the blizzard, naked with the surrounding temperature at -20C, and I estimate that I stopped to relieve myself after about 20 minutes of running. As such it took me 20 minutes to notice the blue fingers, the trem-bling legs, and the blood-drained face where reddish spots of impending frostbite had already emerged. Yet as I took in these signs of looming physiological disaster I lent them little thought, felt little fear, and to my surprise, little pain. The reason for my lack of emotional and physical response to the severances of my situation is unbeknownst to me; I do however believe that is was intertwined with the reason for me leaving home. I was so relieved to be free of what I had run from that no natural catastrophe could touch my spirit. I sat down utterly content with my

old is such a multifaceted thing. It has the ability to drain you, strain you and exhaust your body. Passing through it

C

I am coldA short story

23

surroundings, myself, and particularly with my tempo-rary inscription. How is it that I so close to death, even though my four year old self was pleasantly ignorant of that, could feel so secure, so calm, and so happy? It was a delirious swirl of emotions so intense I became dizzy, the wind howling in my ear, my mind slowly grasping the pain and cold, and still I could not make myself stand up and try to save the life I cherished, so very content was I with the situation.

The cold eventually breached my mind. My fingers turned black. Before my eyes I noticed dark spots dancing, multiplying as my mind neared unconsci-ousness. I had lost sensation in my limbs; my nose

was a cesspool, sputum dripping from its cavities. My lips cracked and I could taste blood. Yet as my body faltered, the strange sensation of happiness strengthened, rousing my mind.

When my parents found me, accompanied by swirling blue lights and strong warm arms in uniform, I was saddened. I felt deprived of my solitude and my special moment. Later in my life I would try to recreate that inimitable feeling through various methods. Yet nothing I did could capture what I felt out there in the cold blizzard. Sitting naked next to a message written in my own pee. #

Vi ses igen 3 maj

et al.www.medicinska.seetal@medicinska.se

24

www.medicinska.seetal@medicinska.se