TERRORISTJAKT PÅ SVENSKAMAGNUS BETNÉRPIERRE SCHORI

FOLKETiBILD

FOLKET I BILD

KULTU

RFRON

T • NU

MM

ER 3 2008 • 45 KRON

OR

fibtre2008

sverigebilden 4

gunnar olofsson jorden runt 5

ingemar folke juridik 6

fib noterat 7

mikael nyberg att simma med fienden 12

staffann dahllöf pölsemanden fri 24

hans isaksson filmrecension 34

recensioner sett/läst/hört 36

debatt 40

jan myrdal skriftställning 41

oscar garcía novell 44i

föreningen 47

hans lindström sista sidan

8 pierre schoriSchoris nya bok ger en delvis ny och spän-nande bild av det diplomatiska spelet och svensk utrikespolitik i upprinnelsen till Irakkriget. Fri från partipolitiken kan han berätta vad som skedde bakom kulisserna.

folketibild/kulturfronttre2008På egna ben sedan 1972

solveig giambanco kulturcafé 30En bit ner på Skolgatan i Umeå, bortom gallerior och uppgrävda gator, har

ett kulturcentrum växt fram. Först var Mingus bok- & skivbutik och nu finns Bokcafé Pilgatan i grannlokalen. Båda drivs av entusiasm och lust.

mattias björklund magnus betnér 26För komikern Magnus Betnér är det inte viktigt att publiken skrattar – bara den lyssnar. När FiB ville prata politisk satir med Sveriges hetaste ståuppare

blev det ett sittande samtal om självmord.

Folket i Bild/KulturfrontÄgs av föreningen med samma namn.ISSN 0345-3073

Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten• för en folkets kultur• antiimperialism Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medar-betare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren.Redaktion: Martin Schibbye, Patrik Pettersson (praktikant).Redaktionskommitté: Eva Dahlman, Solveig Giambanco, Cecilia Irefalk, Lisa Forsberg, Lars-Ivar Juntti, Pia Karlsson, Bengt Rydsjö, Eva Myrdal, Martin Schibbye, Eva Wernlid, Peo ÖsterholmDebatt: red@fib.seSett Läst Hört: red@fib.seGrafisk form: Donald Boström, Ola SvenreLayout: Martin Schibbye, Patrik Pettersson.Omslagsbild: Linda WikströmAdress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, fax: 08-55695035, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt)Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.seBokbeställningar: bok@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/KEkonomi: ekonomi@fib.seFörening: forening@fib.sePriser: Lösnummer: 45 kr (sommar- och julnummer 60 kr), Prenumeration helår: 490 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 270 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), provprenumeration: 99 kr (3 nr), stöd-prenumeration: 750 kr (helår), utland: 690 kr (helår), 370 (halvår)Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/år och sätts in på postgiro 70 45 88-3Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2007 FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522) Allt material i pappersut-gåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen.För icke beställt material ansvaras ej.

gösta hulténterroristjakt 182003 fick vi en ny, omstridd terroristlag. Två år senare döms två muslimer

enligt den till långa fängelsestraff för att ha samlat pengar till en motstånds-grupp i Irak. Gösta Hultén har träffat den huvudåtalade Ali Berzengi på Hall.

knut lindelöf satirarkivet 14Portarna till en värld av rå humor, skratt och samhällskritik står öppna. På

Satirarkivet på internet får både nya och gamla satirtecknare plats.

åke kilander

fibtre

Efter den reala socialismens fall och det sovjetiska imperiets upplösning är skurkarna och terroristerna i Hollywoodproducerade filmer och TV-serier inte längre ryssar och kineser, utan allt oftare ska de ondskefulla figurerna föreställa illasinnade och hänsynslösa muslimer. Strax innan murens fall kom den masspridda rasistiska boken Inte utan min dotter, som spred fördomar om iransk kultur. Den populärkulturella fördoms-

produktionen har sin motsvarighet i det nordamerikanska akademiska ideologiskapandet. I början av 90-talet utarbetade Professor Samuel P Huntington tesen om civilisationernas kamp, som han sedan 1996 utvecklade i sin bok The Clash of Civilizations - Remaking of World Order (på svenska Civilisationernas kamp), där han bland annat menade att de stora religionerna i fortsättningen skulle få stor betydelse på var sina sidor i konfliktfronterna i värl-den. Skapandet och spridandet av dessa fördomar och irrationella uppfattningar, tjänar USA-imperialismens intres-sen. USA hade både inåt och utåt behov att peka ut en ny fiende. Detta för att bevara och utvidga sin ekonomiska och strategisk dominans .

Stora delar av världens oljetillgångar finns ju i områden som bebos av muslimer. Dessutom är regionerna i Väst- och Centralasien ytterst viktiga ur strategisk synpunkt. I samband med ”kriget mot terrorismen” ökade propagan-dan mot islam och spridandet av fördomar mot muslimer ännu mer. I Europa har stora delar av underklassen sina rötter i muslimska länder. Bakom officiella paroller om antirasism, utnyttjas dessa i lågavlönade yrken och utsätts för rasistiskt myndighetsförtryck. Rasismen är lönsam och storkapitalet behöver ett splittrat och svagt folk. Det är i det perspektivet man ska se den hetsiga kampanjen mot islam.

Låt oss vända på perspektivet. USA:s president George W Bush, är inte bara kristen, utan han blev en troende kris-ten, efter det att han som alkoholist mött Gud och blivit nykter. När han föddes i Connecticut 1946 döptes han i den anglikanska kyrkan. Familjen Bush flyttade till Texas och gick med i det presbyterianska samfundet (en form av kal-vinistisk, protestantisk kyrka). George var i unga år en trogen kyrkobesökare och en intresserad bibelläsare. Han har som president sagt: ”Jag tycker om kyrkan... jag älskar hymnerna, läser Bibeln dagligen... Jag ber varje dag. Jag har fått en struktur i mitt liv där religionen spelar en roll. Jag uppfattar religionen som en vandring, det är en resa. Och jag erkänner fullt ut att jag är en syndare, precis som ni. Det var därför Kristus dog. Han dog för mina synder och era synder.” När Bush efter den 11 september sa: ”Den som inte är med oss är emot oss” så anspelande han bland annat på Matteus 12:30: ”Den som icke är med mig, han är emot mig.”

Frågan är nu, om Bush är representativ för de kristna och om hans mördande och krigsförbrytelser beror på hans tro? Nej, naturligtvis inte! Hans brottlighet beror på att han representerar imperialistiska intressen. USA är inte imperialistiskt därför att de flesta av dess medborgare är kristna. Däremot ligger det i USA-imperialismens och EU-överhetens intresse, att i nuvarande läge försöka ställa det kristna mot det muslimska.

kenneth lundgren ordförande i FiB

Ålder: 26 år.Sysselsättning: StuderandeBor: Paris.n Hur kommer det sig att du började illustrera/måla? – Jag behövde snabba pengar och enda sättet att få CSN-stöd är ju som känt att plugga, så jag sökte in på franska motsvarigheten till Konstfack där jag nu är inne på tredje året av fem. n Hur bestämmer du dig för vad du ska ta fasta på i en text?– Det där är svårt. Ibland försöker jag fånga den övergripande stämningen i en text, andra gånger kan det vara bättre att lyfta fram något specifikt och ibland kan man ta sig friheten att genom illustratio-nen göra en egen kommentar. Man får försöka vara lyhörd gentemot både text och beställare. n Hur jobbar du rent tekniskt?– Jag experimenterar med allt, men sysslar mest med olika gravyrtekniker och screentryck.n Vad gör du i Paris när du inte illustrerar?– Hänger (Sarkozy i sin slips). n Du är också med i satirarkivet, vad är bra satir tycker du?– Bra satir ska gärna vara riktigt elak, och får till och med vara helt smaklös, men hålla den goda tonen att inte riktar sig mot redan utsatta grupper. Sen är det väl ett plus om den har något slags estetiskt värde.

Medarbetare: Karin Sunvisson

HETS MOT ISLAM PÅ MODET

n n Bombhögerns Per Gudmundsson har bli-vit bönhörd. När denna tidning går i tryck regnar granaterna över Gaza. Den 27 februari skrev Gudmundsson på Svenska Dagbladets ledarblogg angående det proportionerliga i den israeliska politiken: ”Ska det ’proportioner-liga’ ställas i relation till avsikten hos dem som avfyrar kassam-raketer – att sprida blind terror ibland civilbefolkningen? I så fall vore ett ’proportio-nerligt’ israeliskt svar, kanske, att skjuta 2 500 artillerigranater slump-mässigt över civila mål i Gazaremsan…Varför skulle man förhandla med någon som har för avsikt att mörda en och saknar andra tankar?”Ja, varför Gudmundsson? Över 100 palestinier har fått sätta livet till och många har sårats.

MARTIN SCHIBBYE

fibsverige

foto

: hill

evi n

agel

I Damaskus, Syrien, har en av Hizbollahs högsta ledare, Imad Moghaniyah (”Hajj Radhwan”) dödats av en bilbomb. Medan dådet av Mohammad Ali Hosseini vid Irans utrikesdepartement fördömdes som ”ytterliga-

re ett tydligt exempel på organiserad statsterrorism av den sionistiska regimen” (Israel) meddelade USA:s utrikesmi-nisterium, genom talesmannen Sean McCormack, att ”världen är en bättre plats utan denne man. Han var en kallblo-dig mördare, en massmördare ansvarig för oräkneliga oskyldiga förlorade liv”. Och Israels miljöminister, Gideon Ezra, sade att ”naturligtvis vet jag inte vem som utförde mordet på Imad, men han borde välsignas”. Imad Moghaniyah deltog som säkerhetsansvarig i ledningen för Hizbollahs framgångsrika motstånd mot utländsk intervention i Libanon under 1980- och 1990-talen, men kunde inte, trots amerikanska påståenden, kopplas varken till bombningen av den amerikanska ambassaden i Beirut den 18 april 1983 eller de samordnade attackerna mot USA:s och Frankrikes militära högkvarter i Beirut den 23 oktober samma år. Inte heller har Hizbollah, trots idoga försök, kunnat knytas till attacken på ett judiskt kulturcenter i Buenos Aires 1994 eller någon terrorism alls. Organisationen, som alltid har häv-dat att den är en nationell rörelse för befrielse av hela Libanon, och inte har någon agenda för till exempel Palestina, är terrorstämplad av sammanlagt sex länder i världen – och inte av FN och EU.

Misión Milagro (”Uppdrag Underverk”), ett program lanserat av Kuba och Venezuela och avsett för män-niskor med låg inkomst i Latinamerika och Karibien, har hittills skänkt 37 ögonkliniker till åtta länder och

arbetar nu på att sätta upp ytterligare sju. Målet är att ge sex miljoner människor bättre syn! Kuba har ett stort läkar-bistånd över hela världen. Hittills har man, enligt vice utrikesminister Eumelio Caballero, behandlat mer än 370 miljo-ner patienter, förlöst över 800 000 barn, vaccinerat 9,3 miljoner och genomfört 2,4 miljoner operationer. Över 36 000 kubanska läkare och sjukvårdare arbetar på avlägsna, svårtillgängliga platser i 97 länder i Tredje Världen. Samtidigt studerar 49 700 ungdomar från 121 länder medicin på Kuba eller med kubanska lärare i sina respektive hemländer. Och under de senaste fyra åren har 2,6 miljoner människor i 22 länder lärt sig läsa och skriva tack vare det kubanska programmet Yo sí puedo (”Jag kan visst”), rekommenderat av FN-organet UNESCO.

Brittiska ungdomar, framför allt från de judiska organisationerna RSY Netzer och Federation of Zionist Youth, har sedan en rad år – tillsammans med likasinnade från andra europeiska länder, Mexiko och USA -

deltagit i israeliska sommarläger i Negevöknen. Lägren, som har karaktär av militära träningsläger, med nattmarscher med utrustning och vapenträning, inklusive maskingevärseld mot pappfigurer, anordnas av Marva, utbildnings- och ungdomsorganisationen inom Israels försvarsstyrkor, Israel Defence Force (IDF), och hålls på hebreiska. ”I slutet av förs-ta veckan började vi likna soldater” skriver amerikanen Joseph Fischer. ”Det finns en stark atmosfär av kamratskap”. Ungdomars deltagande i träningsläger i andra länder har varit kontroversiell i flera europeiska stater, och sedan utbrottet av den Andra Intifadan har saker som hus- till husstrider strukits ur det israeliska programmet. ”De är väl-digt medvetna om att framstå som politiskt korrekta” säger Mark Fitch, en Manchesterstudent som deltagit i ett av lägren.

Den nya indiska folkbilen Nano, tillverkad av Tata Motors, har lanserats på en bilmässa i New Delhi. Bilen, liten och i bästa fall fyrsitsig, med en bränsleförbrukning på 0,4 liter per mil, blir med en prislapp på 2 500

US-dollar (cirka 16 000 kr) världens i särklass billigaste. Även om Tata Nano tills vidare förblir en utopi för en stor majoritet av befolkningen i Indien, räknar man med att redan 2010 uppemot 30 miljoner hushåll skall vara redo att köpa bilen – tjugo gånger den nuvarande marknaden. 2020 kommer mer än 150 miljoner indier och 140 miljoner kineser att ha bil. Farhågor har rests både avseende den lilla bilens trafiksäkerhet – den saknar både krockkuddar och låsningsfria bromsar – och dess förmåga att leva upp till de miljönormer (Euro IV) som kommer att införas i indiska storstäder 2010. Forskare funderar också över vad 300 miljoner Nanos kommer att betyda för den globala miljösitua-tionen.

fibjordenrunt

gunnar olofsson globalt

fib 5

>>

Israeliska sommar-läger i Negevöknen. Lägren har karaktär av militära tränings-läger. Deltagande i träningslägren har varit kontroversiellt i flera europeiska stater.

Vad kommer 300 mil-joner Nanos att betyda för den globala miljösi-tuationen?

Kuba och Venezuela har hittills skänkt 37 ögonkliniker till åtta länder och arbetar nu på att sätta upp ytterli-gare sju.

>>

”Naturligtvis vet jag inte vem som utförde mordet på Imad, men han borde välsignas”sa Israels miljöminister, Gideon Ezra, efter att en av Hizbollahs ledare mördats.

FATF uttyds Financial Action Task Force on Money Laundering, alltså ungefär ”finansiell insatsstyrka mot penningtvätt”. FATF kom till 1989 genom ett beslut vid ett G7-toppmöte.

Året därefter utfärdade FATF 40 rekommendationer till staterna om hur man ska försvåra penningtvätt. Det konstiga är att staterna, både de 34 som så små-ningom blivit medlemmar i FATF och andra, tycks följa dessa rekommendationer. Varför är det så konstigt?

Rekommendationerna framförhandlas vid möten mellan alla medlemsstaternas representanter. Enligt vad jag hört från folk inom regeringskansliet blir det ingen rekommendation, med mindre än att alla är överens. Det är inte regeringsledamöter som represen-terar medlemmarna utan tjänstemän, enligt samma källa.

Vore detta en normal diplomatisk konferens, skulle representanterna åka hem till sina parlament och be dem ratificera de antagna rekommendationerna, så att de kan träda i kraft. Men detta sker inte.

Det är alltså tveksamt om ens medlemmarna är folk-rättsligt bundna att följa besluten. Men inte bara de utan även alla andra stater gör det. Det är väl konstigt. Varför följer man rekommendationerna?

På grund av vad man kan kalla en mobbningsmeka-nism inom statssamfundet. FATF – eller dess regionala avläggare – började nämligen undersöka staternas åtgärder mot penningtvätt. På den ursprungliga svarta listan hamnade som väntat Caymanöarna, Jersey och andra kanalöar, men också Israel och en del andra sta-ter. Men sedan något år är listan tom.

Vad hade hänt? Förmodligen hade världens finan-siella institutioner och deras regeringar funnit det olämpligt av högst kännbara (det vill säga i plånboken kännbara) skäl att fortsätta att placera pengar i de svartlistade staterna. Dessa har därför funnit för gott att åtminstone ge sken av att följa de 40 rekommen-dationerna.

Bara ett par veckor efter den 11 september 2001 utfärdade FATF nio specialrekommendationer om hur staterna ska bekämpa finansiering av terrorism. Den

åttonde av dessa (SR VIII) handlar om ideella orga-nisationer, Non Profit Organisations (NPO). Staterna uppmanas se till att NPO inte missbrukas av terrorist-organisationer för att få rättslig legitimitet eller som kanaler för finansiering av terrorism eller för att dölja att man avleder pengar avsedda för legitima ändamål till terror.

Det har tydligen varit svårt att få genomslag för SR VIII. 2002 publicerade FATF en vägledning. 2006 kom en tolkningsnot i samma ämne.

Dessutom har Sverige blivit särskilt utvärderat av FATF i februari 2006. Sverige kritiseras för att inte ha kartlagt huruvida svenska lagar som berör NPO kan missbrukas. Granskarna gillar inte att Sverige saknar speciella metoder att hindra en terroristorganisation att passera som en legitim ideell organisation med mera.

Regeringen har nyligen gett direktiv till en utredning med uppdrag att uppfylla FATF:s önskemål. Det låter kanske inte så farligt. Men man bör observera att Sverige inte har någon allmän lag om ideella fören-ingar. Dessa bildas utan officiell registrering och spelar en central roll i samhället. Tänk bara på de fackliga organisationerna! Deras motstånd mot lagstiftning om ideella föreningar är närapå sekelgammalt.

När jag var barn, gick jag i söndagsskolan i metodist-församlingen här på Söder. En gång i månaden togs en speciell kollektbössa fram. Den var avsedd för pengar till yttre missionen. När man lade ett mynt i bössan var det en liten negerpojke ovanpå bössan som nickade till tack. Långt senare fick vi veta att åtskilliga perso-ner som stod i spetsen för den koloniala frigörelsen i länderna i södra Afrika hade genomgått metodistiska missionsskolor. Många av dessa personer har antagli-gen någon gång under sin karriär stämplats som ter-rorister.

Tänk om farbröderna som räknade kollekten till yttre missionen också hade måst fylla i någon särskild för-säkran att pengarna inte skulle främja terrorism! Då hade nog negerbössan blivit utmobbad och undanstu-vad.

ingemar folke är advokat, verk-sam i stockholm och medlem i föreningen fib-juristerna (www.tffr.org). cristofer ahde är illustratör, www.christofe-rahde.se.

ingemar folke text cristofer ahde illustration

STAT

SMO

BBN

ING

Genom en internationell mobbningskampanj orsakad av den finansiella insatsstyrkan mot penningtvätt, tvingas Sverige göra avkall på ideella föreningars oberoende.

fibrätt&rådligt

fib 7

» högläsning mot högernLäs mot högern – sätt fart på rörelsen!✔ Vi är en grupp författare som tror på ordets makt att förändra.✔ Vi accepterar inte den höger-styrda alliansregeringens utförsäljning av skolor, sjukhus, statliga företag och allmänna bostäder. ✔ Vi tycker det är alldeles för tyst när högern slår till mot sjuka och arbetslösa.✔ Vi accepterar inte högerreger-ingens fientliga och okunniga håll-ning mot kulturarbetare.✔ Vi accepterar inte en kultur-politik vars främsta ambition är marknadsanpassning och lönsam-hetstänkande.✔ Vi vill ha en kulturpolitik som värnar om de allmänna biblioteken istället för att lägga ned dem.✔ Vi vill ha satsningar som En Bok för Alla och andra läsfrämjande insatser för barn och vuxna. ✔ Vi vill ha en kulturpolitik som inser behovet och värdet av de fria teatergruppernas arbete.

Utifrån dessa ståndpunkter går vi författare som står arbetarrörelsen nära från ord till handling. Vi ger oss ut på en riksomfattande turné där vi ger uttryck för möjligheter-nas estetik. Men vi vill också sätta fart i de egna leden. Vi som arbetar med orden kommer att läsa högt tills makthavarna hör. Kom och lyss-na och delta!Ove Allansson, Ann Charlotte Alverfors, Arne Andersson, Bernt-Olov Andersson, Mats Berggren, Håkan Boström, David Ericsson, Lena Kallenberg, Torgny Karnstedt, Torbjörn Lundgren, Tony Samuelsson, Aino Trosell och Monika Zak. «

fibnoterat

»Den som vill regera sin samtid måste behärska historieskrivningen. Det är därför borgerligheten förtiger, förringar eller försvarar de västerländska staternas brott mot mänskligheten (frånsett Nazityskland, som räknas som en anomali). Den som påpekar att Storbritannien, Frankrike, USA – de självutnämnda så kallade ’ledande demokratierna’ – mördat, plundrat och plågat folk på världens alla kontinenter såväl förr som nu, avfärdas som lögnare eller extremist.«så börjar åsa linderborg (ab 25/1) sin recension av sven lindqvist nya bok, avsikt att förinta.

”Det upprepas ständigt att Nato ingrep militärt 1999 för att förhindra en humanitär kata-strof, kanske folkmord. Ett falskt påstående. Nato började sitt krig eftersom Jugoslavien vägrade att skriva på Rambouilletavtalet. Den humanitära katastrofen var ett resultat av kriget, inte tvärtom. Konflikten i Kosovo visar däremot att en nationell rörelse som medvetet använder sig av våld för att uppnå sina mål snabbt kan nå framgång om man är allierad med supermakten USA. I det fallet är Kosovo unikt.”

David Letterman

Fyllde Khalid Sheikh Mohammed med bekännel-ser efter att 2003 utsatts för den hittills längsta skendränkningen. Efter två och en halv minut under vatten erkände han ALLT.(CIA i ABC-News den 6 september 2007.)

27a4-sidor

Experts believe that now that Fidel has resigned, he will either be succeeded by his brother, Raul, or by his idiot son, Fidel W. Castro.

”är det orimligt att hårdföra och hänsynslösa

terrorister avlockas information med något mindre milda metoder än dem med vilka man

förhör exempelvis snattare eller bigamister om de

efterfrågade uppgifterna kan rädda många

tusentals människoliv?”

Kulturskribenter brukar inte tala sig varma för tortyr, och brott mot de mänskliga rätigheterna brukar inte applåderas i morgontidningarna. Men när Svd:s Jan Söderqvist recenserar filmen Utlämnad lyckas han med konst-stycket att göra både och.

Kjell Magnusson, filosofie doktor vid Centrum för multietnisk forsk-ning i Uppsala (AB 19/2).

Pierre Schori har varit aktiv i utrikespolitiken sedan 1960-talet. Jag minns honom från Vietnamtiden – 1970 besökte han Nordvietnam tillsammans med Sten Andersson och rapporterade entusias-

tiskt. Han har skrivit positivt om folkens självständighets-strävanden, särskilt de latinamerikanska gentemot Förenta staterna, och gjort sig känd som en kunnig och radikal socialdemokrat. Somliga har sett detta som en trolig för-klaring till att han aldrig blivit utrikesminister - han ger dock ett annat svar i sin nyutkomna bok. I Draksåddens år - 11 september, Irakkriget och världen efter Bush (Leopard) ger han en personlig vittnesbörd om upprinnelsen till Irakkriget, svensk utrikespolitik och mycket annat som han arbetat med som FN-ambassadör, EU-parlamentari-ker och UD-tjänsteman. Jag träffar honom under ett kort besök i Stockholm; numera tillbringar han arbetsveckorna i Madrid som chef för tankesmedjan FRIDE.

Men hur började ditt politiska engagemang?– Det var genom ett samtal med Bernt Carlsson på en

badstrand i Tunisien några år in på 1960-talet. Han var då aktiv i den socialdemokratiska studentklubben och rese-

ledare för Ungdomens resebyrå i Tunisien. Jag åkte dit för att avlösa honom. Han hade en vision som få. Den stora frågan på den tiden gällde kärnvapnen. Bernt fick mig att flytta till Stockholm och arbeta i Socialdemokratiska studentklubben. Jag hade inte varit aktiv i partipolitiken tidigare; det var kärnvapenfrågan som främst engagerade mig.

Draksåddens år handlar framför allt om Irakkriget och dess förspel men också om andra internationella stridsfrågor ur ett personligt perspektiv. Genom sin roll som bistånds- och biträdande utrikesminister på 1990-talet och svensk FN-ambassadör i New York åren 2000 till 2004 fick han en detaljerad insikt i spelet bakom kulisserna beträffande både händelseutvecklingen efter den 11 september 2002 och den svenska utrikespolitikens förändring, särskilt i Mellanösternfrågan.

När han efter lång och trogen tjänst i parti- och statsap-parat avgick från ambassadörsposten, tyckte han att det skulle bli skönt att bli en ”fri människa”.

Nu kan han berätta.

fibintervju

choriSI sin nya bok Draksåddens år - 11 september, Irakkriget och världen efter Bush ger Schori en delvis ny och spännande bild av det diplomatiska spelet och svensk utrikespolitik i upprinnelsen till Irakkriget. Fri från partipolitiken kan han berätta vad som skedde bakom kulisserna.

>

om USA:s draksåddåke kilander text anna schori & sara appelgren bild

fib 9

sara

app

elgr

en b

ild

Boken är en uppgörelse med Bush-administrationens politik, särskilt i Irak, men också på andra områden. Han är en vän av Palmes utrikespolitik på 1970-talet då Sverige kunde hävda småstaternas intressen och skarpt kritisera både supermakter och orättvisor i världen. Hans kritik av Göran Perssons kursändring i den svenska politiken i Mellanösternfrågan är inte nådig. Inte heller är det något att vara stolt över att Statsrådsberedningen gav signaler till det socialdemo-kratiska partihögkvarteret att dess medlemmar inte borde delta i de stora demonstrationer som föregick Irakkriget. Under Schoris tid som ambassadör ”var ofta instruktionen från Stockholm, både uttalad och out-talad i svåra frågor, att ’ligga lågt’, ’inte sticka ut hakan’ eller ’ligga i mittfåran’”.

Berättelsen om Irakkriget är mycket kritisk och princi-piell. Den rymmer avslöjande fakta som att president Bush informerade regeringscheferna Aznar, Blair och Berlusconi fyra veckor i förväg om att kriget var ound-vikligt och att han skulle anfalla Irak oavsett besluten i FN. Många diplomater hade inte direkt vetskap om bluffen som Blair & Co men lät sig ändå inte luras av Bush. ”Alla som ville veta, kunde få fram informa-tion om Irak och se motsättningarna”, skriver Schori. Samtidigt är det oroväckande att de ändå inte kunde mobilisera ett starkare motstånd i FN.

Det är lätt att hålla med Schori om Irak. Men han för-vånar om kriget i Afghanistan.

Förenta staternas ursprungliga anfall liksom NATO/ISAF:s insats i Afghanistan har stöd i folkrätt och FN-stadga, menar han.

– Jag håller stenhårt på folkrätten och FN-stadgan. Man kan inte tillämpa dem ”a la carte” det vill säga till att fördöma USA vid ett tillfälle och sedan använda reg-lerna annorlunda under andra betingelser. USA hade rätt till självförsvar. Det är fråga om att hävda folkrättens primat.

Samtidigt är han kritisk till utvecklingen i Afghanistan.

Den västliga hegemonins epok i världen går mot sitt slut och det finns ”new kids in the block”. Jag ser Kina i Afrika, Chávez i Latinamerika och Iran... ett växande Ryssland som är starkare än förr, ett USA som är svagare än förr…

>

fibintervju

fib 11

– USA lämnade efter en tid proportionaliteten i insatserna och gick sin egen väg. Sammanblandningen och dubbelkommandot mellan NATO och ISAF är förvirrande. Det har gått helt fel och det finns ingen strategi överhuvudtaget för FN-insatsen. Om man inte kan hantera detta ordentligt utan bara öser in fler soldater, kommer det aldrig att bli någon lösning. Motsättningarna kommer bara att öka.

Den svenska insatsen grundar sig på riksdagsbeslut; innan det förlängs bör insatsen diskuteras. Det vore fel att dra hem den svenska truppen nu men den bör inte utökas, menar Schori. Svenska förband kan göra större nytta i FN-tjänst till exempel i Afrika.

Jag håller i detta fall inte med honom om händelse-förloppet eller tolkningen av folkrätten. Men för dis-kussion finns inte tid och mina medhavda artiklar och argument blir liggande.

Vi berör situationen i Zimbabwe, där Schori varit EU:s valövervakare. Jag vill söka krisens rötter i Storbritanniens brott mot Lancaster House-avtalet 1980, de ekonomiska sanktionerna och behovet av en jordreform, men vi är inte överens.

– Det finns inget försvar för den politik Mugabe har fört under senare år. Man kan inte relatera krisens ursprung till jordreformen – den har snarare blivit ett medel. Jag ser heller inga ekonomiska intressen utifrån av den digniteten att krisen skulle kunna vara resultat av yttre intervention. Det är en fråga om maktöver-grepp mot den egna befolkningen.

Jag undrar över den svenska säkerhetspolitikens förändrade huvudmålsättning från försvar av Sveriges

oberoende till försvar av mänskliga rättigheter i värl-den.

– Mänskliga rättigheter kan inte vara ledstjärnan för svensk säkerhetspolitik; den är fortfarande oberoende och territoriell integritet även om hoten mot dem har förändrats. Däremot skall Sverige vara en röst för mänskliga rättigheter i världen.

Pierre Schoris bok är ett diskussionsinlägg. Den utri-kespolitiska debatten i riksdagen i februari menar han var både otydlig och retorisk. Den gick inte på djupet, talade inte om hur världen har förändrats.

– Den västliga hegemonins epok i världen går mot sitt slut och det finns ”new kids in the block”. Jag ser Kina i Afrika, Chávez i Latinamerika, Latinamerika och Iran – de bistår generöst med sina ”petrodollars”, ett växande Ryssland som är starkare än förr, ett USA som är svagare än förr, ingen talar om den potenti-ella stormaktsgrupperingen Shanghai Cooperation Organisation, dollarn går ner och oljepriset upp och så vidare. Men sådant diskuteras inte här.

Bush-administrationen har orsakat ett ”systemskifte” i världen och i FN, hävdar Schori. Den har spritt sin draksådd i Irak och Afghanistan. Det är viktigt att vi i Sverige och i EU diskuterar den nya situationen och utarbetar en strategi, särskilt med tanke på president-valet och ett eventuellt regimskifte i Förenta staterna. Han vill inte se ett aggressivt ”Euroamerika”.

Därför är det viktigt att reformera och stärka FN, att återupprätta multilateralismen och respekten för folkrätten. Det ska inte vara möjligt att som Förenta staterna grovt bryta mot folkrätt och FN-stadga i Irak och komma undan med det.

– Draksådden måste neutraliseras!

Pierre Schori är tvungen att rusa till statsrådsbered-ningen. Jag plockar ihop mina artiklar och argument och funderar på hur jag ska kunna ge en rättvis bild av honom och samtidigt ge uttryck både för uppskatt-ning och viss kritik. Skulle vilja fortsätta diskutera Afghanistan och folkrätten, Zimbabwe och den svenska utrikespolitiken. Men det var nog det Pierre Schori ville åstadkomma – en debatt om världsläget och säker-hetspolitiken.

Må han lyckas.åke kilander är författare till boken vietnam var nära och frilansskribent. anna schori fotograferade.

Du fick några exemplar av FiB/K som du väl inte har sett på länge. Vad är ditt intryck?– Snygg layout och intressant innehåll för det mesta. Den är bra gjord och verkar ha fått en renässans. Det gläder mig för den behövs i dessa tider när den jour-nalistiska bevakningen på plats minskar.

från regeringen till fn• Pierre Schori (f. 1938) har varit internationell sekretera-re i partistyrelsen, kabinettsekreterare på UD, riksdags-ledamot, bistånds- och migrationsminister, ledamot i Europaparlamentet och FN-ambassadör. Han var gäst-professor vid Adelphi University i New York 2004-2005 och därefter under två år chef för FN:s fredsbevarande mission i Elfenbenskusten. • Schori ledde EU:s utsända valövervakare i Zimbabwe 2002. Året därpå var han påtänkt som FN-administratör i Kosovo, men efter USA-protester gick tjänsten honom förbi.• I Jan Guillous Hamilton-romaner förekommer Pierre Schori, lätt maskerad, som den intelligente diplomaten och kabinettssekreteraren Peter Sorman.• Schori har också varit ordförande i Svenska judoför-bundet.

fibinrikesDe ideella organisationerna samarbetar allt närmare med stat och näringsliv. Folkrörelserna har blivit företagskoncerner.

mikael nyberg text karin sunvisson illustration

ATT SIMMA I början av 90-talet fick en amerikansk

konsultfirma i uppdrag av ledande storföretag att utforma en strategi för hantering av miljöopinionen.

Konsulterna delade in miljövännerna i fyra grupper: radikaler, opportunister, idea-lister och realister.

Radikalerna är svåra att komma åt, slog man fast. De arbetar för social rättvisa och kontroll över industrin.

Opportunisterna är med i rörelsen mest för att synas och göra karriär. De kan man lugna med mindre eftergifter.

Idealisterna är det inte lika lätt att tysta, men de kan baxas in i ofarliga positioner. Särskilt om man får hjälp av realisterna, det vill säga de ledare som är inriktade på pragmatiska uppgörelser med näringsli-vet.

Det gällde alltså, förklarade PR-konsul-

terna, att förhandla med realisterna, vinna över idealisterna och isolera radikalerna. Då skulle opportunisterna följa med på köpet.

Ungefär så har ledande storföretag tack-lat miljöfrågan de senaste åren. Med viss framgång.

Det är idag ”realisterna” som styr och ställer i miljörörelsen i vår del av värl-den. Miljöorganisationer och storbolag samverkar för att göra kapitalet grönare. Världsnaturfonden gör affärer med fran-ska byggjätten Lafarge, och Greenpeace driver projekt med Unilever och Coca-Cola.

– Gränsen mellan vinstdrivande och ideella organisationer blir allt tunnare, förklarar grundaren av Rainforest Alliance i en tidningsintervju.

Personer rör sig ut och in i de två sfä-rerna. Företrädare för Greenpeace kliver

in i direktionsrummen, Percy Barnevik börjar med välgörenhet i Asien, och de ledande NGO:erna (non-governmental organizations) liknar alltmer företagskon-cerner som med varumärken konkurrerar på marknaden för goda föresatser. Bara i USA investerar de största välgörarna åtta miljarder dollar om året i PR och mark-nadsföring.

Det finns förstås NGO:er som håller sig på sin kant. Men just i miljöfrågan är det övertydligt hur symbiosen mellan det vinstdrivande och det ideella förändrat själva frågeställningen. Klimathotet står överst på dagordningen, men den plan-mässiga omställning av samhället som måste till finns inte med på listan. Medan politikerna projekterar nya motorvägar och skickar soldater att kriga om oljan, ska vi rädda vår jord genom att köpa utsläpps-rätter på marknaden.

Miljöorganisationerna är fortfarande kri-tiska, ibland mycket kritiska, men kritiken

”Klimathotet står överst på dagordningen, men den planmässiga omställning av samhället som måste till finns inte med på listan.”

MED FIENDEN

fib 13

mikael nyberg är författare och journalist, bosatt i bagarmossen.karin sunvisson är illustratör och bor i paris. läs en kortintervju med karin sunvisson på sidan tre.

får inget fäste. Den saknar spjärn nerifrån. Vi har en NGO-sväng i samhällets över-skikt men ingen folkrörelse värd namnet som tar strid för miljön.

Utvecklingen är liknande på andra områ-den. Många NGO:er är idag, tätt samman-flätade med statsapparaten. De är bara i formell mening icke-statliga. Det vore bättre att kalla dem icke-så-icke-statliga organisationer.

För några år sedan granskade jag i ett reportage Svenska Freds- och skiljedoms-föreningen. I början av 80-talet hade orga-nisationen 11 000 medlemmar och livak-tiga lokalgrupper över hela landet. År 2001 hade medlemstalet krympt till 4 900.

Men av dessa 4 900 betalande medlem-mar var bara 156 aktiva. Den inre demokra-tin hade tynat bort, fick jag veta. Det var nu ledningen i Stockholm som skötte det mesta.

Under samma tid ökade statsbidragens andel av Svenska Freds inkomster från 6 till

39 procent. Det mesta kom från UD, men föreningen tog också emot understöd från försvarsdepartementet.

Pengarna har ur statsmaktens synvinkel varit väl använda. Svenska Freds har ener-giskt bistått regeringen i den pågående avvecklingen av neutralitetsförsvaret. Föreningen har till och med deltagit i mili-tärövningar för att träna krigsmakten för EU:s och Nato:s så kallade fredsfrämjande operationer.

Det intresse stat och storföretag visar för NGO:erna kan vara ytterst välvilligt, men det är inte utan hakar. Det visar sig nu när en ny regering rotar i den förras favoritpro-jekt. Det visade sig också för åtta år sen, när två fredsorganisationer plötsligt fick anslagen från UD indragna. De hade båda protesterat mot Natos krig på Balkan.

Jag säger inte att alla NGO:er gått förlo-rade.

Jag säger inte heller att förlorade NGO:er alltid gör dåliga saker.

Men jag tror inte att NGO-svängen gör

en annan värld möjlig.Visst går det att med lobbying och medie-

teater få utrymme i toppen av samhälls-pyramiden. Många NGO:er har idag en framskjuten plats i offentligheten, men de har den på nåder. De lever i ständig ängs-lan för att, som PR-konsulterna uttrycker det, utdefiniera sig ur debatten. De tvingas vara ”realister”. Symbiosen med stat, medi-er och storbolag blir ett livsvillkor.

Hela denna strävan att klättra upp till toppen för att där vända utvecklingen är missriktad. Samhällets utveckling avgörs inte där uppe. Den avgörs i pyramidens botten.

Det vi behöver är folkrörelser värda nam-net. Då går det att göra något åt klimatet – och en del annat.

fibsatirarkivet.se

Satirarkivet är här. Portarna till en värld av rå humor, skratt och samhällskritik står öppna.

Le ConstitutionelTräsnitt Le Charivari den 1 febru-ari 1834.

Konstnären Honoré Daumier (1808 - 1879) var fransk litograf, målare och skulptör. Hans skild-ringar, ofta i allegorisk form, från krigsåren 1870-71 är ska-kande, med krigets grymhet och meningslöshet som huvudtema. Bilden angriper dåtidens Dagens Nyheter – den falskt liberala Le Constitutionel – och var den första stora politiska karikatyr Daumier utförde i träsnitt. Den infördes i Le Charivari den 1 februari 1834. Han ritade direkt på stocken och överlät skärandet åt yrkesmännen. Bilden av den fordom radikala tidningen, som dragit nattmössan över ögonen och blivit överhetstrogen och vars upplaga föll av, den blev ett vapen i den politiska kampen. Dock - Le Constitutionel levde vidare ända fram till 1914.

fib 15

För drygt ett år sedan, på ett möte med bildska­parna Robert Nyberg och Donald Boström för planeringen av en serie omslag för denna tid­ning, kläcktes idén om en plats på Internet för

satirisk bild.– Det behövs en plats på nätet där man kan se sati­

riska bilder av unga och äldre, aktiva och bortgångna bildskapare. Man ska lätt kunna få en glimt av den stora traditionen och få inspiration och kunskap, säger Robert Nyberg.

Ur denna idé växte så småningom en ren och enkel sajt fram. Först och främst ska bilden tala. Bildskapare ska kunna presentera några av sina bilder för hela värl­den. Här ska yngre bildskapare kunna söka inspiration och medier kunna finna god satir. Det ska vara gratis och rättigheterna ska helt ligga kvar hos upphovsman­nen.

Efter lanseringen den 20 februari på ABF i Stock­holm, där flera av de medverkande bildskaparna träffades, har nya utvecklingsidéer fötts. Aktiva bild­skapare och andra intresserade kan nu bidra till att satirarkivet.se kan växa till något mycket större och inspirera till nya projekt i samma anda.

När man klickar runt märker man att många redan finns med. Men fler kommer till hela tiden. Spännvidden är stor. Där ryms allt från ett vänligt till­spetsat fniss till tuffa politiska gapskratt – som en del säkert kan få i halsen. Enkelt är det inte heller. Edvard Derkert skriver i sin presentation ”Men om jag nu ändå är satiriker så är jag det av misstag eller förvir­ring. Det finns alltså all anledning att vara på sin vakt mot Derkert och hans ’satiriska’ bilder. Och kanske stämmer följande citat bättre in på min verksamhet. ´Metod: ironin, den oupphörliga självkritiken, sam­manhangslösheten, fantasin i ingens tjänst’”.

Kopplingen till traditionen poängteras starkt. Gamla årgångar av FiB, Förr och Nu och annan litteratur har gåtts igenom. Bilder av gamla mästare från 1500­talet fram till nyligen avlidna har skannats in. Hela världen ska så småningom täckas, även om Sverige är utsikts­punkten. Många ligger färdiga och väntar på publice­ring. Man har ännu inte spårat personer som innehar upphovsrätten. Hör gärna av er med önskemål om bildskapare ni saknar eller om ni har tips på hur man ska finna upphovsrättsinnehavare.

Allt arbete, förutom själva programmeringen, har utförts frivilligt. De pengar som hittills satsats har kommit från en donation till FiB/Kulturfront. Meningen är att det ska fortsätta på samma sätt.

Gå in på www.satirarkivet.se och njut själv av satir­konsten i ett unikt koncentrat.

Satirarkivet slår upp portarna

Munken ”assisterar”Ryktet om att greve Munck varit behjälplig vid avelsen av Gustaf III:s son ledde konstnären Carl August Ehrensvärd (1745 – 1800) till att rita teckningen. Han var Greve, sjömilitär (över amiral 1784–89, befälhavare över skär­gårdsflottan 1789–90, generalamiral 1792–94), konstteoretiker, konstnär, arkitekt. Växte upp på Sveaborg i Finland, där han i samband med sin militärutbildning undervisades av den konstintresserade fadern (Augustin Ehrensvärd) och den unge Elias Martin.

knut lindelöf text illustrationer ur satirarkivet

knut lindelöf är redaktör för satirarkivet.

fibxxx

Love Antell

fibsatir

Love Antell placerar Che Guevara på Guantanamofängelset.

Hallå där, Love Antell, du är en av flera unga tecknare vars verk man kan se i

satirarkivet, vad är satir för dig?

– Jag ser satir som en ventil. Med samma funktion som karnevalståg har. Tecknad satir kallas ju lite gammaldags för ”skämt-teckning”. Det är ungefär lika dålig benäm-ning som ”glädjeflicka”, när det egentligen handlar om något tragiskt och hemskt. Många ”skämttecknare” berör allvarliga ämnen. Satirisk bild har ju låg status, men

speglar kanske sin tid allra bäst.Vad vill du visa med din satir?– Mina bilder har ett satiriskt tonläge,

men jag är inte alltid säker på om de är roliga. Eller om jag vill att de ska vara det. Ofta försöker jag med mina bilder manipu-lera värdeladdade motiv. Oväntade möten kan ge motiven ny betydelse. Jag placerar Che Guevara på Guantanamofängelset som en jämförelse mellan dagens ”krig mot terrorismen” och McCarthyismens svarta listor över medlemmar inom olika vänsterrörelser. Men jag vill också att bil-den ska fungera utan den betydelsen, att

den helt enkelt också fungerar som ett lekfullt spel för ögat.

Vilken satir tecknare/bildskapare inspi-reras du av?

– Det är flera, men de har stora likheter. Lars Hillersberg har haft en enorm bety-delse, hans kännedom har öppnat en värld av bildskapare för mig. Mitt första år på Konstfack skrev jag ett arbete om honom, och vi träffades vid några tillfällen. Det har jag insett efteråt påverkade min riktning rejält. Konstnärer jag gillar är för det mesta också drivna tecknare, som Pieter Bruegel eller Öjvind Fahlström.

fib 17

Hallå där, Emma Hanquist (www.emmahan.com),du är en av flera unga tecknare vars

verk man kan se i satirarkivet, vad är satir för dig?– Satir för mig är när man skapar en relation mellan ord och bild som ger en reaktion hos betraktaren. Ofta med humor som hjälpmedel. Med humor kan man nå in med budskap som annars kan vara svårt för människor att ta till sig av.Vad vill du visa med din satir?– Jag vill underhålla och påverka. I viss mån även inspirera. Vilken satirtecknare/bildskapare inspireras du av?– Jag får mycket ut av Nina Hemmingssons bil-der och angreppsvinkel. Jag gillar att sätta skrat-tet i halsen och sedan fortsätta skratta. Även Sara Eriksson är för mig en stor inspirationskälla.

Hallå där, David Liljemark (www.opti-malpress.com/liljemark.html), du är

en av flera unga tecknare vars verk man kan se i satirarkivet, vad är satir för dig? – I regel utmärks det av en vassare sam-hällskritisk eller politisk udd i humorn än låt säga parodi eller andra småironiska betraktelser. Det är också viktigt att den sparkar uppåt, mot orättvisor etcetera; det omvända kanske låter intressant i tanken, men blir ju bara osmaklig pann-kaka i realiteten – ett klockrent sådant exempel är Svenskt Närlingslivs erbarm-liga annonskampanj med sagor i julas, ett självmål utan like. – Ibland kan det dock bli lite pliktmäs-sigt insparkande av öppna dörrar, ”även Bush får sig en känga” liksom, eller som vissa tv-program, där man förväntades skratta byxorna av sig bara någon sa ”Göran Persson”. För min del gillar jag när satiren är både smart och grov, svart och rå humor är oftast bara ett plus. Att den vågar ta ut svängarna. Vad vill du visa med din satir?– Att till skillnad från den hållningslösa

”vad som helst för ett garv”-skolan (som äcklar mig), är jag noga med vart och hur skämten är riktade. Att mina grundvärde-ringar vilar på vänsterhumanistisk grund, ateistisk och feministisk, kommer knap-past som en chock för mina trogna läsare. Vilken satirtecknare/bildskapare inspire-ras du av?

– Pontus Lundkvist håller flaggan högst i Sverige, så vitt jag kan se. Han kan beskri-vas som ett underjordiskt kärleksbarn av S Clay Wilson och LarsHillersberg, fast rotad i gammal hederlig, skorvig fanzine-punkscen i Värmland. Man borde resa en staty till hans ära, på Våxnäs parkering eller något.

David Liljemark

Emma Hanquist

Bild för tidningen Plural 2008

Först publicerad i Ordfront Magasin 4/2006.

Love Antell placerar Che Guevara på Guantanamofängelset.

fibinrikesfibinrikes

fib 19

gösta hultén text robert nyberg illustration

MED MEDIASOM BÖDEL

TERRORISTJAKTPÅ SVENSKA

2003 fick vi en ny, omstridd terroristlag. Två år senare döms två muslimer enligt den till långa fängelsestraff för att ha samlat pengar till en motståndsgrupp i Irak. Gösta Hultén har träffat den huvudåtalade Ali Berzengi på Hall.

Den 19 april 2004 var en stor dag för den nationella insatsstyrkan. För första gången skulle den slå till mot terrorister, som den en gång inrättats mot.

När den svartklädda styrkan slog in dörrar och föns-ter hos fyra muslimska familjer i gryningen den 19 april 2004, var det den dramatiska upptakten till den hittills största terroristprocessen i Sverige.

– Jag låg och sov med min 1,5-åriga dotter i famnen, när jag vaknade av hårda slag mot ytterdörren. Jag rusade upp, trodde det var inbrott. I hallen kom svart-klädda män med visir för ansiktet rusande, berättar Ali Berzengi, en av de gripna.

I vardagsrummet hann de upp Ali. Fem män pres-sade honom mot golvet. En ”råkade” sätta kängan och hela sin tyngd på Alis knä. Ett läkarintyg visar att korsbandet brast. En annan trampade sönder hans tå, så den blödde.

– De sa aldrig att de var från polisen, bara ”Är du Ali Berzengi”. De släpade ut mig. Jag ville säga hej till min fru. Men de sa, nej. Jag, förstod att de vara poliser. Jag hade ju hört talas om hur muslimer behandlats illa på Guantanamo. Men jag tänkte

”Det är ju Sverige, inte Irak och de släpper mig snart.” Men den morgonen skulle bli hans sista i frihet på

många år. >

fibinrikes

Eftersom både häktade och advokater ålades yppande - och medieförbud, byggde medias rapportering helt på det Säpo och åklagarsidan valde att gå ut med. När SVT nämnde fallet visades bilder från ett själv-mordsattentat i Arbil den 2 februari 2004, ett attentat som de åtalade inte kunde bindas till. Men i allmänhetens ögon – och även i mina – var de ohjälpligt förknippade med detta attentat mot civila, med 120 dödsoffer.

Aktuellt visade en film om attentatet och förknippade det med de häktade. Långt innan domen gjorde media de gripna till terrorister, ”skyldiga till många liv, även kvinnors och barns”, som åklagaren förkla-rade i Aktuellt och DN.

En ”misstänkt terrorist” är redan behäf-tad med en mörk misstanke, som också journalister, domare och nämndemän har att förhålla sig till. Det är en del av Säpos affärsidé att visa att det finns många ter-

rorister i Sverige. Det är sällan media, kan eller vill genomskåda det, för rubriker om terrorism säljer.

Nu är medieförbudet hävt. Men de media, som redan dömt dem som massmördare och därmed skapat ett dödshot mot dem, har fortsatt följa förbudet att höra de dömda och deras berättelse.

– Jag har kontaktat Uppdrag granskning och Kalla fakta och andra. DN pratade med min fru, men skrev inget. Jag har aldrig fått komma till tals, säger Ali.

Trots dramaturgin vid gripandet och massmedias skräckrubriker, höll tillslaget på att sluta i fiasko. Alla fyra delgavs först misstanken att ha värvat frivilliga till Irak.

– Vi vet att du skickat killar dit, sa Säpo-mannen i första förhöret. Men fast det var första anklagelsen, så pratade de aldrig om det mer, säger Ali.

– Jag fick inte heller välja advokat. Den

jag fick sa SÄPO-killen att jag måste ta. Jag försökte få byta till advokat Thomas Olsson, men min advokat lyssnade inte, utan sa: ”Tycker du inte om mig?”

Hösten 2004 hade två av de gripna släppts, utan åtal. Mot de två andra fanns ännu inte tillräckliga bevis för att gå till domstol. Först efter 15 månader, sommaren 2005, startade rättegångarna.

Ali dömdes i tingsrätten till sju års fäng-else och hans målkamrat till sex år för ”förberedelse till terroristbrott” och livstids utvisning. Hovrätten sänkte straffet till fem respektive fyra år och sex månader.

Jag har läst domarna och tusentals sidor förundersökningsmaterial. Allt bygger på telefonavlyssningar och mejltrafik som tol-kas som kodspråk och täckord för pengar till ett terroristnätverk.

I en rättegång är det den åtalades berät-telse som ska ligga till grund för bedöm-ningen och det är åklagarens uppgift att försöka punktera den.

Men när det gäller någon som media redan pekat ut som terrorist och om han heter Ali, är imam och bär svart skägg, då finns där redan en berättelse om en mus-limsk terrorist, som den misstänkte måste

Ansar al-Islam?nn Ansar-al-Islam terroristlistades våren 2003, via USAs utrikesdepartement. I sitt tal i FN den 5 februari 2003 lade USA:s utrikesminister Colin Powell fram ”bevis” för en giftfabrik i Irak och för Saddams koppling till Al Qaida.” Tidningen Observer for till ”giftfabriken”. Den visade sig vara en bluff. ”Det enda vi fann var ett bageri, med olja, lök och hackade tomater”, skrev Observers reporter Luke Harding, som bjudits in med andra väst-journalister av just Ansar al-Islam.

Vad är Hawala?nn Hawala är en gammal form av privat penningöver-föring till länder utan banksystem. Genom hawala kan människor i Sverige hjälpa släktingar i Somalia eller Irak. Eftersom detta i FBI:s ögon är okontrollerade penning-strömmar till länder där USA för krig (och en konkur-rent till Western Union, som FBI samarbetar med ), blir hawala lätt misstänkt stöd till terrorism. Det är mycket svårt att visa vem som tar emot pengar via hawala. Därför borde ingen kunna dömas för finan-siering av terrorism den vägen. Somalier har vid två tillfällen utpekats men de två kurderna är de enda som

fällts för finansiering av terrorism via hawala.

>

» Om han heter Ali, är imam och bär svart skägg, då finns där redan en berättelse om muslimsk terrorism, som den misstänkte måste värja sig mot. «

Bild: Robert Nyberg

fib 21

värja sig mot. Med andra ord, skuldpresum-tion tenderar att ersätta oskuldspresumtion.

Istället för att utgå från individen, utgår rätten från en politisk världsbild. De första 15 sidorna i tingsrättens dom målar utveck-lingen av en världsomfattande islamistiskt motiverad terrorism.” Usama Bin Ladin och Al Qaida nämns 15 gånger. Att USA för krig i Irak nämns inte alls. På ett enda ställe nämns ”kriget” där, men då med citattecken omkring.

Som bevismaterial i rätten spelas åter Aktuelltinslaget om ett terrordåd upp.

Det enda dåd, förutom detta, som nämns i Hovrättens dom är nedskjutning av en ame-rikansk stridshelikopter utanför Falludja.

– Säpo-förhöraren pressade mig om ett mejl där min målkamrat verkade glad över nedskjutningen. Han tog det som bevis för att vi var terrorister. Men jag sa: Lyssna, det är krig i Irak och om en amerikansk helikop-ter blir nedskjuten, så blir några ledsna och några glada, den kanske skulle skjuta mot deras by. Men de behöver ju inte vara ter-rorister för det.

Den enda ”allmänfarliga ödeläggelse” som rätten tycks se i detta sönderbombade land är ”hot mot koalitionsstyrkorna.” Att det handlar om USA:s och inte Sveriges säker-hetsintressen markerades också av att folk från USA:s ambassad följde rättegångarna.

När inget nytt kommer fram i de hundratals förhören, begär åklagaren rättshjälp från USA. Och som ”en del av våra ömsesidiga ansträngningar i kriget mot terrorismen” vill FBI gärna hjälpa till. I en lista från FBI, radas Ansar al Islams våldsdåd upp. Men upp-räkningen ger, ironiskt nog, en helt annan bild av kriget än den vi brukar se på TV. De aktioner som beskrivs, är främst riktade mot militära eller politiska mål, amerikanska militärkonvojer, CIA:s kontor och mot med USA samarbetande polis och militär.

Självmordsdådet i Arbil, som media redan dömt de två för, är det enda som åklagaren valde att berätta om i media.

Men ni talar ofta om pengar i samtal och mejl. Har du ändå inte skickat pengar till Ansar al Islam?

– Ingen av alla som förhörts har sett mig

samla in pengar och jag har inte skickat några pengar till dem, bara till min familj, för-säkrar Ali.

Den dr Ahmad, som FBI anser har tagit emot pengarna från Alis målkamrat, sägs tillhöra Ansar-al Islams nätverk. Hovrätten, som sänkte straffet med två år, och det överförda beloppet till 1/6-del, säger dock att FBI faktiskt inte vet vem den person som tagit emot pengar, egentligen är.

FBI säger sig veta, men att terroriststämp-la en organisation innehåller alltid ett sub-jektivt moment, ett problem som Svenska Helsingforskommittén pekade på i sitt remissvar om 2003 års terroristlag. Liksom FN:s och EU:s rambeslut skiljer lagen inte på terrorism och legitimt motstånd. Att bedriva militärt motstånd mot en ockupation är inte kriminellt. Terrordåd mot civila måste givetvis alltid fördömas. Men de listningar av organisationer och enskilda som USA fått FN och EU att svälja, vill kriminalisera allt väpnat motstånd.

För tiden innan 1 juli 2003, när den nya terroristlagen började gälla, döms de båda kurderna istället för ”förberedelse till all-mänfarlig ödeläggelse.” Men på FBI:s lista över aktioner som Ansar al Islam sägs ligga bakom före 1/7 2003 finns bara en aktion – ett angrepp mot CIA:s kontor i Mosul.

Det framstår som ett tvivelaktigt, politi-serat ställningstagande att börja använda den gamla svenska lagen om allmänfarlig ödeläggelse för att kriminalisera ekono-miskt stöd till en motståndsrörelse som för-svarar sitt land i krig. Lagen fanns ju redan på 1970-talet, då många skänkte pengar till FNL, kanske i den tysta förhoppningen att det skulle stärka motståndet mot USA i Vietnam. Ingen kom då på tanken att åtala och fängsla någon för finansiering av all-mänfarlig ödeläggelse.

Islamofobi i terrorjaktens spårnn Svenska Dagbladets förstasida den 22 januari i år hade huvudrubriken: ”Svensk misstänks ge miljoner till terrorism” Det handlade om pengar via hawala och därmed inte på något sätt om misstänkt ter-rorism. Den utpekade gruppen ARS, Alliance for Re-liberation of Somalia, har inte utövat någon terrorism. Den är en politisk exilorganisation, inte med på någon terrorlista, men har uppmanat till motstånd mot den USA-stödda etiopiska invasonen av Somalia. DN hade den 12/2 ett uppslag med krigsrubriker över två sidor om ett misstänkt dödshot mot Lars Vilks. Hotet bestod tydligen av en Helsingborgskarta som hittats i en kontorslokal som en häktad somalisk muslim hade tillgång till. Att islam och muslimer lättvindigt kopplas till terrorism förstärker givetvis vardagsrasismen mot muslimer.Islamofobi är vår tids och vårt samhälles förhärs-kande form av rasism. Därför är det viktigt att diskutera hur fördomar mot muslimer kan påverka inte bara rättsprocesser och media, utan kan urholka vår rättssäkerhet. BRÅ´s färska rapport Diskriminering i rättprocessen ger exempel på fördomar bland domare och advokater. SÄPO har inte undersökts. Krig skapar behov av fiendebilder. Krigen i Afghanistan och Irak skapar behov av muslimska fiendebilder. nn Ett särdrag i den svenska terroristjakten är, som Jan Guillou påpekat, bristen på terrorister. De enda terrordådet i Sverige på senare år med bäring på islam är mordbranden mot moskén i Trollhättan, där en av Sverigedemokraternas grundare dömdes och de upprepade mordbränderna mot det islamska kultur-centret i Malmö, där ingen har gripits.– Jag bodde 2,5 år i Norge, men Säpo hittade inte ett enda bevis för att jag träffat eller haft kontakt med Mulla Krekar, som bor i Norge och är grundare och ledare av Ansar-al- Islam. Han är fri, men jag sitter inspärrad.Detta nämner inte tingsrätten i sin dom. Istället väljer den att skriva att ”det kan noteras” att både Mulla Krekar och Ali Berzengi sökt asyl i Holland.– Men jag var där 1998 och Mulla Krekar flera år senare, säger Ali Berzengi.Är det inte sådant som kallas ”guilt by association” ?

GÖSTA HULTÉN

Islamofobi i

LÖGN

>

fibinrikesfibinrikesinrikes

gösta hultén är författare och journalist. robert nyberg är tecknare, se robertnyberg.se. läs också om satirarkivet på sid 14.

De nya terroristlagar som bygger på listor och ram-beslut lever inte upp till kraven på rättssäkerhet. Terroristjakten har skapat ett legalt undantagstillstånd, som främst drabbat muslimer.

Istället för att friges efter avtjänat straff hålls Ali sedan den 18 augusti 2007 frihetsberövad på Hall, utan en enda permission på snart fyra år, ofta i isolering, bland annat för att han bett för länge under arbetstid. Han väntar nu på livstids utvisning från sin fru och två små barn i Sverige.

– Media och SÄPO har förstört mitt liv. Även om jag friges kan jag inte leva ett normalt liv. I Irak skulle jag bli dödad. Nu vill SÄPO utvisa mig till Holland. Jag har fått skulden för ett attentat som jag inte har något med att göra och som jag inte ens dömts för, säger han uppgivet.

Han har just sett ett inslag på kurdisk TV, på 4-års-dagen av attentatet i Arbil, som nu högtidlighålls som nationell minnesdag.

– Jag såg en minnessten i Arbil och fick veta att en av

mina bästa vänner från gymnasiet var en av de döda. Flera släktingar dödades. Det är fruktansvärt att i mitt hemlands TV pekas ut som en av fyra i Sverige som låg bakom attentatet.

– Men det är inte sant. Jag köpte tomt och skulle bygga hus och flytta till Arbil några månader tidigare säger Ali och visar på köpebrev och bygglovshandlingar som i förundersökningsmaterialet.

– Varför skulle jag vilja göra ett attentat där?Vi kan välja att tro Ali Berzengi, eller tro att han lju-

ger. Men vad ska vi säga om att TV-inslag inte bara blir

bevismaterial i rätten, utan dömer honom som terro-rist i sin egen hemstad.

Närmare rollen som bödel kan media inte komma.

nn Under mer än två år kal-lades Mehdi Ghezali ”den miss-tänkte terroristen”. Därför föll det sig naturligt för media att ta reda på hur mycket terrorist han var. Vad tycker du om Bin Ladin, var DN:s kontrollfråga, efter att han släppts ur tortyr-cellen på Guantanamo. Mehdi Ghezali hade aldrig delgivits misstanke om brott. Han kunde också ha kallats ”den olagligt frihetsberövade” svens-ken. Det språkbruk media valde visar hur även de mest ljus-skygga aktiviteter, som tortyr och olagliga frihetsberövanden, kan kläs i respektabla, juridiska termer. Det första svenska besöket hos Mehdi Ghezali i februari 2002 framställdes som huma-nitärt. Men av de protokoll som återges i boken Fånge på Guantanamo, framgår att det åtminstone för ambassadrådet Bo Eriksson och SÄPO-mannen Åke Andersson handlade om att förhöra Mehdi Ghezali.

LÖGN

>

fib 23

fibinrikes

» I diskussionen om EU:s rambeslut, och den danska lagen, underströks att definitionerna på terrorism inte skulle kunna utnyttjas för att kriminalisera motståndskamp, som under andra världskriget när den utförs för att ‘bevara eller återinföra demokratiska tillstånd’. «

fibutrikes

Tisdagen den 13 december förra året blev Albert Jensen, Preben Mikkelsen och fem andra dans-kar frikända vid Köpenhamns tingsrätt.

De sju med anknytning till designfirman Fighters+Lovers hade sålt T-tröjor med vapen och geril-laemblem på. Syftet var att samla in pengar till PFLP och till FARC. En av de åtalade, pølsemanden Preben Mikkelsen, hade satt upp en reklamaffisch för tröjorna i sin korvkiosk.

Inte en så aktiv gärning, konstaterade domstolen, men aktivt nog för att Preben kunde sägas ha medver-kat i insamlingen.

Detta var dock inte ett brott, kom tingsrätten fram till. Försiktigt jubel utbröt bland de åtalade när kopierings-maskinen på domstolens kontor började spotta ut det skriftliga avgörandet på luciaförmiddagen förra året.

Det stillsamma jublandet tilltog under dagen. Samma kväll arrangerade de frikända en teaterföreställning och en fest.

Bobby Schulz en av de åtalade, sa med anledning av att åtalet hade godkänts av justitieministern – något som danska justitieministrar skall göra i fall som rör statens säkerhet:

”Domen är ett förödmjukande nederlag för justitie-minister Lene Espersen som har gjort narr av sig själv genom försöka få en pølsemand dömd som terrorist.”

Historien kunde sluta här. Det gör den inte av flera skäl; mest uppenbart för att

frikännandet är överklagat till hovrätten. Fallet är inte avgjort ännu.

Den friande domen byggde på att åklagaren misslycka-des med att visa att PFLP och FARC är terrororganisatio-ner i den danska lagens mening; att deras syfte är att ”allvarligt skrämma befolkningarna”, eller att ”orätt-mässigt” tvinga myndigheterna i Israel och Colombia till något de annars inte skulle ha gjort, eller att desta-bilisera de två ländernas strukturer.

En av de tre domarna ansåg det dock bevisat att FARC i Colombia visst hade gjort just det, bland annat genom att kidnappa presidentkandidaten Ingrid Betancourt och skada civila med gasgranater under en strid 2002.

Åklagaren Lise-Lotte Nilas vill nu att en högre instans skall pröva bevisen mot de två organisationerna.

»Förmodligen kommer fallet upp i hovrätten i juni, men vi har inte fått något riktigt besked,« säger den åtalade Albert Jensen.

Osäkerheten om bevisföringen innebär att åtalet så att säga snubblade i trappan. Frågan om det är medverkan till terror att stödja en terrorstämplad organisation med pengar, eller på annat vis, är inte prövad ännu.

När rättegången inleddes kom åklagaren i tingsrätten Lone Damgaard med två påpekanden:

4 Det är inte brottsligt att stödja PFLP och FARC i ord, och att säga det högt. Brottet består i insamlandet av pengar.

4 PFLP och FARC är inte terroristorganisationer enligt dansk lag bara för att de är uppförda som sådana på EU:s terrorlista, som Danmark har varit med om att fastlägga.

” Det är inte ett tillräckligt bevis, men skall ingå i den samlade bedömning, ” sa hon.

(O)tillåten frihetskampPFLP i Palestina och FARC i Colombia är terrorgrupper i EU:s mening, men inte enligt tingsrätten i Köpenhamn. Därför är det inte ett brott att samla in pengar till de två organisationerna. Förmodligen. Eller, än så länge.

staffan dahllöf text svend espensen bild

fib 25

Försvarsadvokaten Thorkild Høyer noterade de påpe-kandena, men menade att åklagaren våldförde sig på den argumentation som danska folketinget lade till grund för den skärpta anti-terrorlagen från 2002:

”Man skall vara blind och döv som åklagare om man med hederlighet och trovärdighet i behåll vill hävda att Colombia och Israel lever upp till principer om demo-krati, och rättsstatsprinciper.”

Den obesvarade kärnfrågan är därför inte om PFLP och FARC i och för sig kan beskrivas som terroristorganisa-tioner. Kärnfrågan är om deras, möjligen terroristiska, aktiviteter kan beskrivas som rättfärdig motstånds-kamp – och om det därför är legitimt att samla in pengar till dem.

Det var EU-regeringarna som efter den 11 september 2001 godkände det rambeslut om terroristbekämpning som ligger till grund för den danska lagen, och åtalet mot Fighters+Lovers.

I diskussionen om EU:s rambeslut , och den danska lagen, underströks att definitionerna på terrorism inte skulle kunna utnyttjas för att kriminalisera motstånds-kamp, som under andra världskriget när den utförs för att ”bevara eller återinföra demokratiska tillstånd”.

Men en sådan ”motståndsrättsgaranti” kom aldrig längre än till en politisk förklaring på ett ministerråds-möte. Den blev aldrig inarbetad i själva lagtexten.

I Danmark får man gå till ett – i och för sig enhälligt – yttrande av folketingets justitieutskott för att finna att syftet inte var att kriminalisera en motståndskamp som kan kallas för rättfärdig.

Det var de försäkringarna som advokat Thorkild Høyer

syftade på i tingsrätts-förhandlingarna:

”Avsikten med förar-betena var ju inte att begränsa motstånds-rätten under Andra världskriget,” sa han.

Just den aspekten – om motståndskampens berättigande – avgjor-des alltså inte av tings-rättens friande dom

den 13 december förra året.Det är en fråga som återkommer på flera sätt.Förutom att frikännandet av Figthers+Lovers har över-

klagats till hovrätt så har en annan dansk organisation Föreningen Oprør också åtalats för att ekonomiskt stödja FARC och PFLP.

Föreningen Oprør har dessutom uppmanat omkring 200 andra organisationer i Europa att göra det samma.

”Åtalet mot Oprør är ett försök att skrämma och straffa det välgrundande tvivel som riktas mot ter-rorlagstiftningen,” säger föreningens talesman, den huvudåtalade Patrick Mac Manus.

Därtill kommer en polisanmälan mot en klubb inom fackföreningen Træ, Industri, Byg i Köpenhamn som har skickat 10 000 danska kronor till FARC.

Dessutom, och det är nog det politiskt mest känsliga fallet, har föreningen Horserød-Stutthof, en samman-slutning av danskt motståndsfolk som fängslades under den tyska ockupationen skickat ett mindre stöd-belopp till FARC.

Föreningen Horserød-Stutthof har inte åtalats eller delgivits misstanke för brott. Det har ordföranden Anton Nielsen en viss förståelse för:

”Det är nog lättare med ett rättsfall mot några unga människor än att släpa gamla motståndsfolk som stats-minister Anders Fogh Rasmussen har lovprisat i rätten. Det är helt enkelt en politiskt dålig idé att anklaga mot-ståndsfolk för att stödja terrorister.”

staffan dahllöf är författare och journalist bosatt i köpenhamn. svend espensen är fotograf på dagbladet Arbejderen.

T-shirten alla talar omTotalt var fem anställ-da i tröjföretaget, en IT-konsulent och en pölsevagnsgubbe åta-lade för att ha finan-sierat terrorism genom att sälja t-shirts med PFLP- och Farc-tryck och skänka överskottet till dessa organisatio-ner, som finns med på EU:s terroristlista. Men det räcker inte med att stå med på en terroristlista för att vara terrorist, konsta-terade domstolen.

(O)tillåten frihetskampFriad. Pølsemanden Preben Mikkelsen, hade satt upp en reklamaf-fisch för tröjorna i sin korvkiosk.Inte en så aktiv gärning, konstaterade domstolen, men aktivt nog för att Preben kunde sägas ha medverkat i insamlingen.

fibintervju

Magnus Betnér sitter ned. Det är första gången jag ser honom göra det. Och då har jag ändå, precis

som tusentals andra svenskar, norrmän och finländare, sett honom mycket det senaste året. Visst, han har frekvent dykt upp sittande i TV4:s Parlamentet, men annars är det stående arbete som gäller till 99 procent för Vällingbysonen. Hans allvarliga uppsyn, hans tunga satir mot modebloggare med Ebba von Sydow i spetsen och hans öppenhjärtiga kritik av Runar Sögaard har gett genomslag i folk-

hemmet. I von Sydow-fallet ironiserade Magnus över att Ebbas råd till unga kvin-nor med taskig ekonomi är att de borde unna sig en Prada-väska då och då och när Magnus hamnade i samma studio som Runar i TV3:s humorprogram frågade han Runar varför han ogillade homosexuella. Busstrecket gillades inte av TV3-ledningen och Magnus hoppade senare av program-met i förtid. På sin hemsida kommenterade han avhoppet med att skriva ”Jag känner att jag inte kan kompromissa genom att sitta och gnugga axel med människor som står för något jag verkligen föraktar”.

Exemplen är talande för hur Magnus arbe-tar, där hans humor och åsikter inte i första hand ska roa utan snarare uttrycka ogil-lande om något i samhället.

Just nu har Magnus fullt upp. Är han inte på väg mot nya stopp på en som det verkar ständigt kringflackande turné mellan Oslo, Vasa eller Stockholm så dyker han upp på Youtube i darriga klipp med tveksam ljud-upptagning när ett företag lyckats lägga vantarna på honom. Trots att företags-gigen borde vara lukrativa är det inte dem han själv helst väljer.

Betnérsitter nerFör komikern Magnus Betnér är det inte viktigt att publiken skrattar – bara den lyssnar. När FiB ville prata politisk satir med Sveriges hetaste ståuppare blev det ett sittande samtal om självmord.

mattias björklund text & bild

fib 27

>

– Nej det blir mindre och mindre före-tagsjobb nu för tiden. Det bästa jag vet är att stå på en teaterscen och få prata om det jag vill, säger Magnus och sätter tän-derna i en lunchmacka.

Och det är just det han kan göra nu. Längre föreställningar på större scener. För första gången sedan ståuppkarriären star-tade för tio år sedan har han också kalen-dern helt fulltecknad ett år framåt. En ynnest för alla egna företagare. Och även om han aldrig varit populärare verkar han snarare förvånad än nöjd över detta. Det kan ha att göra med att han har två veckor

kvar till premiären av sin nya ambulerande show och att bara hälften av de knappa två timmarna är skrivna. Men det löser sig säkert. Intryck, ämnen och tid för att samla in dessa ser han ständigt till att skaffa sig.

– Jag jobbar nästan jämt. Står jag inte på scen kollar jag film, läser böcker och surfar för att hitta nytt material. Och äter jag och min tjej middag tillsammans så pratar vi ofta om något som hamnar i mina texter, säger Magnus som själv kallar sig ”nyhetsknarkare”, ständigt uppkopplad och ständigt på jakt efter nya uppslag. Anledningen till arbetsintresset är enkel.

– » Allt jag gör är politik. Jag försöker uttrycka saker med frågor som jag tycker är viktiga. Så egentligen är det ingen skillnad på mig och en ledarskribent. «

Det är inte så här vi brukar se Magnus Betnér. Mannen som ofta står upp tog sig tid att sitta ner med FiB.

fibintervju

Det är det enda jag kan, säger han. Någon träning har inte heller hunnits med det senaste året, säger han lite dystert, det är något han inte alls är stolt över. I stället är det flickvännen och dottern som får hans uppmärksamhet när han är ledig.

Men snart är fritiden över och i den nya showen blir politik en viktig del. Och som vanligt, på Betnér-vis med ett allvarsamt ansikte som hugget i sten, blir det humor blandat med allvar. Som en reaktion på den amerikanska presidentkampanjen har han skrivit ett manus som bygger på olika brott mot mänskligheten som amerikanska pre-sidenter genomfört. Bland annat berättar han om bakgrunden till Lockerbieaffären när över 250 människor miste livet, efter att två libyer placerat en bomb ombord på ett Pan Am-plan som störtade i den skotska byn Lockerbie i december 1988. Magnus förklarar för publiken att anledningen till attentatet var att amerikanska styrkor tidi-gare samma år skjutit ner ett civilt flygplan över Libyen.

– Men vad jag kommer ihåg från min skol-tid var det bara Lockerbieolyckan man tog upp i media och pratade om i skolan, säger Magnus som nu, när han är äldre, hellre läser utländska böcker och dagstidningar.

– Svenska tidningar är helt värdelösa när

det handlar om utrikesrapporteringen. Som det amerikanska valet nu, de försöker få det till att det handlar om Obama eller Clinton. Snarare är det John McCain som ligger bra till, tycker jag.

Alla från Harry S Truman och framåt får sitt av sleven under en tjugofem minuters monolog. Det verkar som ett, om än viktigt, märkligt val för en ståupp-show. Men för Magnus är det precis så han vill ha det. Hans drivkraft är inte visslingar och applå-der. Han vill att publiken lyssnar och kanske tar till sig det han säger. Politisk satir på Magnus sätt.

– Kanske är det någon som skrattar. Men det är inte det som är det viktigaste för mig.

Blir han inte själv också ganska lik en poli-tiker i sin roll som åsiktsmaskin som inför en stor, lyssnande publik, får sälja in sitt budskap?

– Jo, för allt jag gör är politik. Jag försöker uttrycka saker med frågor som jag tycker är viktiga. Så egentligen är det ingen skillnad på mig och en ledarskribent.

Han ser sig själv som en blandning av vänster och liberal och har anlitats av de flesta partier som underhållare.

– Jag har inga skrupler där. Bara jag får göra min grej och prata om det jag vill.

Men någon framtid som yrkespolitiker ser

han inte eftersom ”inget parti tycker som jag”. Magnus gillar inte att många förenklar det politiska genom att man måste tycka exakt likadant om allt för att man säger sig vara liberal eller vänster.

– Bara för att jag inte gillar amerikansk utrikespolitik behöver jag inte tycka att sex timmars arbetsdag är bra. Tar du ställning mot Israel i Israel–Palestina-konflikten så blir du stämplad vänster och trädkramare i alla sammanhang. Men det har väl att göra med att många är så ivriga att stoppa in folk i fack för att hålla ordning på dem.

Rasism, jämställdhet, yttrandefrihet och amerikanska folkmord. Just de tunga frågorna är precis i linje med vad Magnus alltid valt att plocka fram när han står på scen. Därför borde jag inte bli förvånad när han berättar vad ämne två blir under kom-mande turné.

– Självmord hade jag tänkt. Jag har läst jättemycket om det på senaste tiden. Varför? För att det är så tabubelagt. Och så är det förbjudet inom alla religioner utom buddismen. Har man uppnåt en viss status så är det visst okej att ta livet av sig, säger Magnus och jag småskrattar åt det absurda. Och inser samtidigt att ämnes-valet fungerar. Det kan faktiskt vara kul med självmord.Själv har Magnus inte tid att lägga sig

>

Foto

: Hel

ena

Sand

klef

fib 29 fib 29

ned. Trots ett späckat schema kan det bli mer jobb i framtiden. Diskussioner kring medverkan i ett satirprogram i tv har förts. Uppväxt under tiden då Lorry och Helt Apropå häcklade makten tror Magnus fort-farande på att den politiska satiren skulle kunna spetsa till tv-tablån och fylla sin funktion.

– Det vore kul. Det har varit några tv-människor och dragit i mig, men samtidigt har svensk tv så himla lite resurser om man jämför. När Jay Leno drar sin monolog i inledningen av sin show så är det säkert sex personer som bara hjälpt honom med den.

I Sverige, menar Magnus, får skådisarna också vara manusförfattare och producen-ter samtidigt, vilket gör att programmen blir lidande. Där har inget hänt från Stellan Sundahls Helt Apropå-gäng fram till Henrik Schyffert och Veckans nyheter. Så ska Magnus vara med i programmet måste det finnas resurser att göra riktigt bra satir.

– Det skulle kunna bli en blandning av Bill Marrs Real Time och The Daily Show med inbjudna gäster, men utan sketcher. Jag hatar sketcher.

Men någon uppdaterad version av Kryddan Pettersson som Birgitta Dahl lär vi aldrig få se även om det verkligen blir tv. Inte om Magnus får bestämma i alla fall.

– Nä, att hoppa på enskilda politiker intresserar mig inte. Det tar alla upp. Visst jag har väl gått hårt åt en och annan folkpartist någon gång. Men ofta landar personliga påhopp i att ”Pagrotsky är kort”.

» De tunga frågorna är precis vad Magnus alltid valt att plocka fram när han står på scen. Därför borde jag inte bli förvånad när han berättar vad ämne två blir under kommande turné. – Självmord hade jag tänkt. «

Foto: Anja Callius

mattias björklund är frilansjournalist: m@mattiasbjorklund.com

fibkultur

Bokcaféet i stormens öga

Mingus bok & skivbutik ligger i ett gult hus på Skolgatan 98 i Umeå. Cirka tio minuters promenad från centrum. Den har öppet onsdagar – lörda-gar. Läs mer på: www.mingusbok.se; www.pilgatan.se

fib 31

solveig giambanco text alexandra ellis bild

>

En bit ner på Skolgatan , Umeå, bortom gallerior och uppgrävda gator – lite off – ligger Mingus bok & skivbutik i en enkel träkåk. Sedan en kort tid tillbaka har Bokcafé Pilgatan flyttat in grannlokalen. Här har ett kulturcentrum växt fram. Både Mingus och Pilgatan drivs av entusiasm och lust.

Mingus var först på plats. Ägaren, Jan Danielsson,

öppnade sin första bok­butik i en rödmålad bygg­

bod hemma på tomten. I sin nuvarande lokal har han funnits sedan 2002. Men redan i den första, trånga boden hade inte bara boken utan också bordet stor bety­delse.

– Även om jag har lite plats vill jag skapa ett rum för samtal. Ett bord, några stolar, kaffe. Det ska vara trevligt. Man ska kunna sitta och prata, skriva ett brev eller bläddra i en bok. Butiken ska vara ett ställe där man möts. Det är klart att det är bra om jag kan sälja en bok eller skiva, men det är inte huvudsaken.

Han behandlar sina kunder som han själv vill bli bemött, ingen ska känna sig tvungen att köpa. Det är en bra metod som lönar sig.

Jan Danielsson är jazzälskare, kultur­spridare och före detta bibliotekarie. Det

är hans grundvärderingar och passioner som styr. På Mingus ska man kunna hitta allt från poesi från Malaysia till Moa Martinssons proletärromaner och Noam Chomskys systemkritik.

– Det märks var du hör hemma nånstans, säger folk, när de kommer in.

Verksamheten går runt. Visserligen gav bibliotekariejobbet mer pengar, men här får han så mycket annat i utbyte; kontak­ten med kunderna, de pågående samta­len, stammisarna som kommer förbi ett par gånger i veckan eller en gång i kvar­talet. Och fortfarande är det alltid någon som upptäcker Mingus och säger ”oj då, vad fint”.

– Jag har alltid drömt om ett antikvariat. Det är en otrolig tillfredställelse att arbe­ta med något man kan och tycker om. Det är ett nöje att själv bestämma vad buti­ken ska innehålla. Jag kan lotsa mina kun­der både i bokvärlden och musikvärlden.

Bokcaféet i stormens öga

»kommer någon kund in och säger ’jag har hört något som ….’ så är det nästan alltid miles davies de hört. han är stor; han förmår gå genom bruset.«

>

fibkultur

För mig är folkbildning ett honnörsord. Jan Danielssons kunskap och kulturintres-

se kommer andra till del. Han har fått med sig viktiga erfarenheter från biblioteket och från arbetet i både Ordfront och FiB.

Han hyllar det fruktbara samarbetet. Fler bokhandlare och fler radikala tidningar ser han som en tillgång, inte som ett hot. Han ser styrkan i en gemensam front.

Därför oroas han inte alls av den nya bok-handel som nyligen öppnats vägg i vägg med Mingus och där han är åttondelsdelä-gare.

– Bokcafeet Pilgatan är namnet, helt otidsenligt. Vi driver det som kooperativ. Umeå har länge behövt en riktig bokhan-del och nu tar vi chansen och gör ett gam-meldags bokcafé med läsecirklar, förfat-tarmöten, konst- och fotoutställningar och inte minst med kunniga och intresserade medarbetare. Bokhandelskedjorna är inte särskilt intresserade av böcker.

Om jag tidigare var avundsjuk på dem som har Mingus inom gångavstånd förstärks känslan när jag ser Pilgatans vårprogram i den nybildade kulturfören-ingens regi. Jazz-och musikmåndagar och musikcafé några lördagar, utställningar med bland andra Robert Nyberg och Sune Jonsson och Rött fika på Första maj. Och så Ordcaféets författarmöten med exempel-vis Elsie Johansson som berättar om sitt författarskap och Åsa Moberg som talar om 100-årsfirande Simone de Beauvoir och ett samtal mellan Henning Mankell och Gunnar Balgård om deras vänskap. Eller en litterär bussresa i Birger Vikströms fotspår. Och så läsning av Muminfavoriter för barn.

Allt på samma ställe!

Den nya satsningen går hand i hand med Mingus bok- och skivbutik; dörren mellan dem kommer att stå på vid gavel.

Hos Mingus är ungefär en tredjedel av bokbeståndet nyutkommet, resten är anti-kvariska böcker. Inriktningen är samhälls-debatt samt mycket lyrik och skönlitteratur. Jan ser en ökning av marxistisk och politisk litteratur de senaste åren. Kolonialismens svarta bok, Pilger och Naomi Klein säljer bra.

Beställningarna på nätet står för ungefär 50 procent och kommer främst från Sverige och Norden. I början värjde han sig mot försäljningen över nätet. Trodde att han skulle missa det viktiga samtalet med kun-den. Men Jan upptäckte snabbt att nätkon-takterna ger väl så mycket.

Umeå är sedan 1940-talet en utpräglad jazzstad och intresset är stort i alla åldrar. 80-åriga stammisar köper jazz liksom rik-tigt unga. De äldre föredrar CD, de yngre LP.

Helt följdriktigt är huvudfåran i musik-utbudet jazz, tätt följt av blues, folk- och världsmusik uppblandat med östeuro-peisk klassisk musik av modernt snitt som Sjostakovitj och Prokofiev. Självklart har han ett nära samarbete med Föreningen Jazz i Umeå.

– Kommer någon kund in och säger ”Jag har hört något som ….” så är det nästan alltid Miles Davies de hört. Han är stor; han förmår gå genom bruset.

Musikbeställningar kan komma både från Tyskland, Belgien och USA. Eller från en sydkorean som letade efter en finsk jazz-pianist och ville ha fler tips.

Jan Danielsson valde namnet Mingus till sin butik därför att jazzmusikern Charles Mingus var mycket speciell. En medborgar-rättskämpe som stod upp för de svarta. Han komponerade mycket och hann spela med alla de stora trots sitt korta liv (1927–1978). Han skrev en självbiografi på flera tusen sidor som han brände upp, men drygt hundra av dem räddades och blev boken Beneath the underdog.

Mingus fastnar i minnet. – Letar man på nätet efter musikern

Mingus kommer min hemsida upp som nummer två efter Charles Mingus’ officiella website. Många hittar mig; han ger mig draghjälp.

solveig giambanco är medlem i fib:skulturgrupp. alexandra ellis är fotograf.

Prenumerations-

Antal värvade första kvartalet: 102 Mål: 300 nya prenumeranter 2008!

ja, jag vill prenumerera!o Helår (12 nummer, 490 kr) o Helår stud/pensionär/arbetslös (12 nummer, 350 kr)o Halvår (6 nummer, 270 kr) o Halvår stud/pensionär/arbetslös (6 nummer, 195 kr)o Prov (4 nummer, 100 kronor)Ny prenumerant: VärvareNamn: Namn: Gatuadress: Gatuadress:Postadress: Postadress:Telefon: Telefon:E-post: E-post: bg-pg nr(för återbet):

Tycker du att det känns tråkigt att klippa i den fina tidningen? Inga problem. Maila då prenum@fib.se!

Donald Boström

kampanjen rullar vidare!

TävlingsreglerVärvningspoäng: Helår tre värvarpoäng. Halvår två värvarpoäng. Prov en värvarpoäng.Priser: Många chanser att vinna konstverk! l Utlottning av tre konstverk varje kvartal till tre värvare (oavsett antal värvarpoäng)! l Varje kvartal får den som samlat mest värvarpoäng en över-nattning för två på Gästis i Varberg inkl spa, buffé och frukost!l De 20 första värvare som samlat minst 15 värvarpoäng får var sitt konstverk!l Den som samlat allra flest värvarpoäng under året får ett konstverk i december 2008!Vad kostar en prenumeration? Helår 490 kr (stud/arbetslös/pensionär 350 kr). Halvår 270 kr (stud/arbetslös/pensionär 195 kr). Prov 100 kr.Provision: Värvare får 20 procent provision (utbetalas kvartalsvis i efterskott)Vem kan bli värvare? Alla som gillar FiB!

Prisutdelning, kvartal ett.l Övernattningen för två på Hotell Gästis i Varberg har gått till Sture Karlsson, Stockholm, som vann med 23 poäng. Följande personer har vunnit konstverk; Kent Petrusson, Göteborg har vunnit verk av Robert Nyberg; Lars-Ivar Juntti, Stockholm har vunnit verk av Gun Kessle; Mikael Andersson, Högdalen har vunnit verk av Hillevi Nagel och Pieter Söron, Göteborg har vunnit verk. FiB gratulerar och laddar om. Nytt kvartal, nya priser, nya tag,

FIB BETALAR PORTOT

Folket i Bild/ KulturfrontSvarspost

Kundnummer 11 0334400110 04 Stockholm

Torsten Jurell

Vinn en natt på Gästis i Varberg

Karin Sunvisson

Värva och

vinn fina

originalverk

+ hotellnätter!

fibfilm

Den före detta amerikanske kon-gressledamoten Charles Wilson bevistade premiären på Mike Nichols’ senaste film, Charlie

Wilson’ s War, Filmen är baserad på George Crile III:s bok från 2003. Kriget det talas om var det som rasade 1980–1988 i och om Afghanistan.

Charlie Nesbitt Wilson är från Texas. Han blev omvald till kongressen elva gånger för demokraterna under åren 1972–1996. Han var känd för sina, med USA-mått, liberala ståndpunkter beträffande väl-

färd, abort och droger. Wilson var länge Somozas, Nicaraguas diktators, man inom Carteradministrationen och försökte hjälpa honom mot sandinisterna, ända tills Somoza började vänstra med en av hans älskarinnor. Wilson var tidvis också en framgångsrik lobbyist för Israels blomst-rande vapenhandel. Charlie hade plats i det utskott i kongressen som förmedlade svarta pengar till dito CIA-operationer. När han 1980 uppmanades därtill av sin för-mögna, promiskuösa, extremhögerkristna och maniskt antikommunistiska älskarinna Joanne Herring började han manövrera för att förse diverse afghanska upprorsrörelser med medel.

Dessa muhadjedin hade ett bra tag varit verksamma mot vad som sedan 1978 var den gudlösa och i USA:s terminologi kom-munistiska [1] regimen i Afghanistan. Det gällde att skaffa muhadjedin vapen för att bekämpa det pansar och de bestyckade helikoptrar som Sovjet sedan nyåret 1979 – 80 på den sekulära Kabulregimens, mer eller mindre, enträgna anmodan, skickat in för att stötta regimen mot muhadje-din. Wilson, Joanne Herring och Doc Long, som höll i andra av kongressens hemliga fonder, konspirerade med den allierade pakistandiktatorn Zia ul-Haq om logistiken.

Sällskapet besökte de överfulla flykting-lägren i Pakistan, lät sig uppröras, ropade Allahu Akbar, och blev övertygade om det ”humanitära motivet” för ökade USA-insat-ser.

Varken Carter- eller senare Reagan-administrationen ville någonsin öppet framträda som stridande part. USA var ju, till skillnad från vad Sovjet hävdat sig vara, inte ens formellt inbjudet till kalaset. Och detta hände på den tid då USA ännu ibland var noga med sådana formaliteter. Men det gällde, enligt president Carter, att förhindra att kommunisterna via Afghanistan, Iran eller Pakistan äntligen skulle kunna ta sig ut till Indiska Oceanen. Och om möjligt låta Sovjetunionen förblöda på kuppen, som USA självt, i Vietnam, varit nära att göra för inte så länge sedan.

Wilson slog sig för ändamålet sam-man med den smarte Gust Avrakotos, en CIA-man som tidigare hjälpt överstarna i Aten mot kommunisterna för att säkra Grekland för den fria världen. Avrakotos ville, likt Wilson och hans nitälskarinna, av ideella skäl framför allt slå ihjäl så många röda som möjligt, var de än befann sig. Från bland annat Israel, Saudiarabien och Egypten lyckades man skaffa de robotvapen

OPERATION CYCLONE

alias Charlie Wilson’s War

FiB recenserar

Tom Hanks spelar Charlie Wilson. Bland rollerna märks även Amy Adams, Julia Roberts och Philip Seymour Hoffman.

hans isaksson text

fib 35

som behövdes för distribution via Pakistan och dess underrättelsetjänst ISI. Få män-niskor tvivlade nog på att USA i sista hand stod för fiolerna, men här i Väst låtsades vi ofta som om det regnade. Ty Ryssen var ju huvudfienden. Eller hur? Även Kina var ju med och bidrog på rätt sida.

Filmen visar till synes klart och tydligt att de afghanska frihetskämparna, så snart och endast genom att de genom Wilsons tillskyndan fick sina effektivare vapen, på några år krossade Sovjets krigsmakt och fick den att 1988 dra sig hem med svansen mellan benen. Vilket, antyds det, medförde att Sovjetunionen och dess ”ondskefulla imperium” (för att tala med Reagan, och fil-men säger inte emot) tre år senare föll ihop, huvudsakligen genom Wilsons heroiska kamp. Åtminstone ges vi ingen annan för-klaring. Filmen sammanfattar i sluttexten USA:s, det vill säga Wilsons, insatser sålunda [2]:

4 Dessa saker hände. 4 De var ärorika och de förändrade världen.

4 Sedan knullade vi det till finalen. [3] Det må vara att dessa ord någorlunda

sammanfattar vad filmen Charlie Wilson’ s War påstår, bortsett från att vi inte får se så mycket av själva tillknullandet. Men hur är det med filmens förankring i historien, som vi nu känner den?

4 ”Dessa saker hände.”Jovisst, bland annat. Men ”bland annat” var Afghanistan knappast jungfrulig mark för CIA eller MI6 med flera, som åtmins-tone hade verkat där i 25 år och slagits om inflytande med ryssen, som länge under olika regimer hade varit Kabuls huvudspon-sor. Och som skulle fortsatta att vara det åtminstone flera år efter det att deras trup-per dragit sig hem.

Det är heller inte oväsentligt när dessa saker hände: nämligen året efter det att USA förlorat shahens Iran i en muslimsk revolution och därmed sin främsta infiltra-tionsväg. Samma år som Carterdoktrinen formulerades för att markera att USA avsåg att till varje pris slå vakt om Mellanösterns olja. Samtidigt som Irak, till en början med

entusiastiskt USA-stöd, försökte invadera Iran. Men före och efter kriget mot Sovjet (dvs historien) existerar i stort sett inte för denna historiska film.

Och därtill: när Sovjet tågar in och Wilson och Herring våren 1980 anser sig behöva öppna ögonen på USA och CIA för beho-vet av att stöda och beväpna muhadjedin har CIA:s Operation Cyclone på president Carters order redan sedan den tredje juli 1979 varit igång med att göra just detta. Upproret, såväl som CIA-operationen, före-gick således Sovjets invasion. Upproret riktade sig ursprungligen till yttermera visso i stor utsträckning mot just liknande refor-mer som USA:s nuvarande marionetter, genom 2001 års krig mot talibanerna och genom ockupation av 40 000-50 000 ISAF-soldater, inklusive 320 svenska, berömmer sig av att ha säkrat – med undantag för den viktigaste, jordreformen, som man definitivt inte brytt sig om.

4”De var ärorika och de förändrade värl-den.”Att intervenera i ett inbördeskrig i ett stra-tegiskt beläget land i tredje världen är i och för sig vardagsmat för CIA och USA. Vare sig för dem eller för det mera ovana Sovjet skänkte det ära eller nya beundrare. Det kostade afghanerna en miljon döda – hit-tills. Ty det är inte färdigt ännu, även om ryssen har dragit sig ur. Tillvaron för de över-levande som inte befinner sig i landsflykt är sannolikt sämre än 1978, när mullorna och jordägarna (ofta samma personer) började göra uppror mot den sekulära regimen. Filmen tycks på allvar mena att kriget var ett pris man (afghanerna) borde betala för att krossa Sovjetunionen åt oss.

Oavsett vad man tyckte om Sovjet är detta nog nonsens. Sovjet förlorade i allt 15 000 man på åtta års krig – långt mindre än man gjorde per dag under kriget mot tysken. USA förlorade 60 000 man i Vietnam i ett minst lika orättfärdigt krig, utan att för den skull gå under. De siffror på skador på sovjetiska helikoptrar och tanks som filmen hävdar att Stingermissilerna åstadkom anses numera ha varit lika uppblåsta som någonsin medlemsantalet i ett svenskt politiskt ung-

domsförbund. SIS ville visa fina resultat och uppmuntra sina vapenfinansiärer att skicka mer grejor.

Hur världen skulle ha varit om Sovjetunionen hade överlevt kan vi ju inte veta. Men inte har världen blivit bättre, fredligare eller tryggare sedan det försvann. Att Sovjet gick under berodde inte på kriget, utan främst på grund av invärtes åkommor. Att Wilson och hans älskarinna nämnvärt skulle ha påverkat historien är definitivt en Hollywoodmyt.

4”Sedan knullade vi till det i finalen”Detta påstående är det närmaste filmen kommer en självkritik för USA:s krig. Det erinrar om den oförbätterlige rattfylleris-tens, som inför rätta hävdar att hans fram-fart gått alldeles strålande – ända till de sista tio meterna. Detta trots att alla förstår att han över huvud taget aldrig borde ha fått körkort.

Kort sagt, Charlie Wilson’s War är en för våra dagar ovanligt osminkad filmisk kalla-krigspropaganda. Det vore tragiskt om folk så snart efter USA:s massaker av Irak skulle svälja ett sådant missledande non-sens. Denna film är inte bara dålig historia – sådant är vi vana vid – den är mera elak-artad än så. Den försöker medvetet få oss att tappa minnet.

hans isaksson är bosatt i vislanda. läs fler filmkrönikor på:http://web.telia.com/~u47210515/

[1] OBS! ”Kommunistisk” avser i hela denna text, i enlighet med gängse USA-bruk, åskå +dningar eller rörelser som förordar allt från avgiftsfria, offentliga pissoarer till något ökad skatt på egendom. Framför allt sådana som i något avse-ende förhåller sig skeptisk till USA:s oinskränkta internationella överhöghet. Numera har termen i regel ersatts med ”terroristisk”.

[2] Aaron Sorkin, manusförfattaren till denna film, liksom till TV-serien Vita Huset, låter i origi-nalmanus den världsvise CIA-mannen Avrakotos blott några år senare ångerfullt säga: “Kom ihåg mina ord! Den dag kommer när vi tänker efter och säger: Jag skulle ge vad som helst om bara Afghanistan hade kryllat av gudlösa kommu-nister! ” Men av någon anledning låter inte den färdiga filmen Avrakotos säga detta.

[3] “These things happened. They were glorious and they changed the world…. Then we fucked up the endgame.” Orden, sägs vara Wilsons egna, anspelar på att USA:s försumlighet att följa upp sin seger, vilket ansågs leda till elfte september.

fib 35

fibutrikes

Johan Cullberg är en för-grundsgestalt inom modern svensk psykiatri. I sina nu utkomna memoarer sam-manfattar han ett halvt sekels erfarenheter som anhörig (brodern och

konstnären Erland insjuknade tidigt i schizofreni) och som forskare, författare och praktiserande inom läkekonsten. Uppvuxen i en biskopsfamilj präglades han av moderns människointresse. Som ung läkare fann han nöje i att sam-tala med sina patienter och upptäckte tidigt sambandet mellan kropp och själ. Nyfikenheten har därefter varit hans stora drivkraft. Johan Cullberg skriver prestige-löst, utan poser. Han har på nära håll följt pendlingarna inom psykiatrin, från 1950-talets mentalsjukhus (inte olika gångna sekels dårkistor) över 70-talets antibio-logism och 90-talet, när psykiatrin med

Cullbergs ord reducerades till en underav-delning till neurobiologin, fram till dagens övertygelse att kognitiv beteendeterapi (kbt) är svaret på allt.

Cullberg har av sina meningsmotstån-dare ofta beskyllts för att tillhöra den ena eller andra falangen. Själv erkänner han beredvilligt hur lite vi fortfarande vet om psykiatriska åkommors orsaker, symtom och möjliga behandlingar. Olika behand-lingsformer måste kunna existera sida vid sida, komplementära och inte uteslutande, är hans slutsats. Själv positiv till psykoana-lysen konstaterar han att den är en väg till självinsikt men knappast en behand-lingsform som ska berättiga till ersättning från försäkringskassan, samtidigt som människor tvingas betala ur egen ficka för fungerande behandlingar hos utbildade terapeuter. Cullberg beklagar också att han inte får vara med om hur psykiatrin kom-mer att förvalta de ökande kunskaperna om hjärnan och medvetandet. Jag hade gärna sett att han mer utförligt diskuterat dagens katastrofala situation inom psy-kiatrin och sambandet mellan 90-talets nedskärningar och den sektoriseringen som han själv varit med och drivit fram. Men hans påpekande att ingen psykiatrisk verksamhet, hur väl den än fungerar, kan ersätta behovet av förebyggande insatser i samhället är värt att notera.

tom carlson

Den nyss avlidne förfat-taren Anders Paulruds sista roman Fjärilen i min hjärna utkom nyligen pos-tumt kort efter hans död. Paulrud som bara blev 56 år gammal hade inte

en särskilt stor produktion bakom sig – endast sex romaner. Även den sista boken

är till omfånget liten. Om mödan av att dö och säga farväl till livet skriver han. Att

dö handlar inte om den fina upphöjda

döden för Paulrud. Men om ett sviktande ben, ett bloss som inte borde rökas och luften som inte räcker. Om att inte nå fram. Tillkortakommandena. Om tumörerna i hjärnan och i lungorna. Tröttheten.

Döendet är för Paulrud en på det hela taget tämligen prosaisk affär. Människor som ringer honom och berättar att de tän-ker på honom, tror han inte på. De har nog av sitt eget konstaterar han torrt och til-lägger att ”Först som död ligger man där man ska utan att ställa till någonting”.

Osentimentalt, roligt på Paulruds lite torra sätt, muntert och sorgligt och vack-ert, så är hans farväl till den här stunden på jorden.

Slutet närmar sig. Han liknar allt mer en skulptur. Andningen oregelbunden. Fåglarna närmar sig underjorden skriver han.

Och jag lämnar världen som den är. jan bergsten

Varför togs 25-årsdagen av mordet på den kristde-mokratiske ledaren Moro inte upp i svenska medier? Hur skulle den klassiska musiken ha sett ut om

inte den italienska munken Guido hade lagt grunden för vårt not-skrivningssystem? Och hur är det möjligt att det finns närmast koncentrations-lägerliknande ”flyktingförläggningar” i dagens Italien?

I Arma älskade Italien har Margareta Zetterström samlat ett stort antal tex-ter, publicerade i olika tidningar och tidskrifter mellan 1990 och 2007, som bland mycket annat tar upp dessa tre frågor. Genom att samla ihop texterna till en bok vill Zetterström ge en bild av Italiens många sidor, även de som inte är så smickrande. Hon ger onekligen en mångfacetterad bild av Italien genom

fibsettlästhört

mittpsykiatriska livJohan Cullberg | Bonniers |

Johan Cullberg grundsgestalt inom modern svensk psykiatri. I sina nu utkomna memoarer sam-manfattar han ett halvt sekels erfarenheter som anhörig (brodern och

Varför togs av mordet på den kristde-mokratiske ledaren Moro inte upp i svenska medier? Hur skulle den klassiska musiken ha sett ut om

inte den italienska munken

arma älskade italien Margareta Zetterström | Tintomara|

fjärilen i min hjärnaAnders Paulrud | Bonniers |

Den nyss avlidnetaren Anders Paulruds sista roman hjärna tumt kort efter hans död. Paulrud som bara blev 56 år gammal hade inte

fib 37

sina texter och särskilt de som på olika sätt behandlar maffian och dess samröre med det politiska livet är både informa-tiva och lyfter fram röster som normalt sett har svårt att nå hela vägen till Sverige.

Zetterström har med denna nyutgiv-ning haft en chans att revidera sina texter och utveckla dem på olika sätt, det hade framförallt varit intressant om hon kommenterat de äldre texterna utförligt eftersom mycket har ändrats sedan de publicerades förra gången. Hon har dock inte valt att ta den chansen utan lämnar ofta läsaren hängande i luften då flera av resonemangen hon för känns ytliga. Hon har visserligen kommenterat många av sina texter i efterhand, men bara i form av korta p.s. i slutet som inte alls är så djupgående som jag tror att hon hade kunnat göra dem. För det råder inget tvivel om att Zetterströms kunskaper om Italien är djupa och att hon hyser en verklig passion, både att visa upp det land som hon så innerligt älskar och att informera om de missförhållanden som hon lika innerligt hatar.

carolina westin

Ett socialdemokratiskt kom-munalråd som försvinner, men återfinns efter tolv år i Indien. En avsågad fot från en asiatisk flicka hittas i Roslagen. Dessutom ett

olöst mordfall där en gam-mal nazist mördats och en antifascist som lever kvar i minnena från krigets Spanien.

Där är pusselbitarna i Kjell Erikssons senas-te kriminalroman.

Den internationella solidariteten tar stor plats i alla Kjell Erikssons böcker. Nu efter den åttonde boken i serien med poliskom-missarie Ann Lindell kom jag att tänka på om det inte är dags för författaren att låta kommissarien ge sig ut i världen. Hon sitter fast i lägenheten i Uppsala med sitt barn. Och så börjar hon skåpsupa för att glömma den gamla kärleken, lantarbeta-ren ute i Roslagen, medan världen tränger sig på, blir både mindre och större.

Men nysta upp mordtrådar i Uppsala, det kan hon och inte är det nåt fel på hennes empati när det gäller utnyttjade invand-rare.

Dock är det kommunpolitiken som boken tar avstamp i. Den som kommunalrådet får nog av och plötsligt rymmer bort från. Bort från ständiga intriger och personligt task-spel, där inte minst politikern själv har en central roll. Ändå är det han som drar iväg. Ingen förstod, utom en.

Kjell Eriksson kan sina ämnen, såväl kommunalpolitik som den antifascistiska kampen i Spanien. Men det är i kapitlen från Indien som han briljerar med sina beskrivningar. Han lyckas till och med få mig att känna sympati för politikern som försöker göra nytta i livet som en enkel trädgårdsarbetare i en stor trädgårdsan-läggning bland indiska vänner, som till slut accepterat honom.

Farbroderns hela livet kvarlevande käns-lor för kriget i Spanien känns också in i märgen. Kjell Eriksson har besökt platserna han skriver om, han kan historien och han vet att skriva berättelser som rör ens hjärta.

Kommissarie Lindell och hennes kol-leger hittar förstås till slut de trådar som synliggör skeendena bakom de olika pus-

selbitarna. Det är spännande läsning och det är en fröjd att följa med på resan via författarens miljöbeskrivningar under hela sträckan fram till upplösningen.

åke johansson

Som invandrare från Mellanöstern möts man ofta av fördomar. Hesham Bahari, som 1976 kom till Sverige från Egypten och tio år senare startade Alhambra förlag, är inget

undantag. I förordet till sin andra bok, Alhambrabreven, berättar Bahari om hur en svensk lärare på baksidan av ett beställningsformulär klottrat med små bokstäver: ”hesham bahari = arab mus-lim”. Läraren är bara en av många med en okomplicerad bild av Arabvärlden. Att den hyser många kristna araber tycks inte ha slagit honom (Hesham är för övrigt född till en grekisk-katolsk far och maronitisk mor).

Boken utgörs av essäer, artiklar och nyhetsbrev under ett 20-årig tids-spann. En stor del av boken upptas av Arabvärlden. Bahari leder oss genom en värld av arabiska poeter, författare och tänkare samt sina egna minnen från uppväxt och resor i regionen. Hans texter visar på en mer nyanserad av denna del av världen än den okunniga mediebild som har svårt att över huvud taget se något positivt österöver. Men i boken berättar även Bahari om sina tankar kring 11 september och den brygga som växt sig allt större mellan de två civilisa-tionerna sedan attackerna.

Efter massakrerna i Sabra och Shatila 1982 fick Bahari nog av denna världs elände och sökte sin tillflykt till ett pen-sionat i Tibet i syfte att bli buddhist. Där träffade han Rakel, en judisk kvinna som (liksom honom) växt upp i Libanon men tvingats lämna sitt hemland för Israel, >

alhambra-breven Hesham Bahari | Alhambra |

Som invandrare Mellanöstern möts man ofta av fördomar. Hesham Bahari, som 1976 kom till Sverige från Egypten och tio år senare startade Alhambra förlag, är inget

undantag. I förordet till sin andra

»Oavsett vad du gör, glöm aldrig att tolerans är ett tveeggat ord. Det kan leda till likgiltighet, och det kan leda till solidaritet. Se till att du väljer rätt! «

den handsom skälverKjell Eriksson | Ordfront|

Ett socialdemokratiskt munalråd som försvinner, men återfinns efter tolv år i Indien. En avsågad fot från en asiatisk flicka hittas i Roslagen. Dessutom ett

olöst mordfall där en gam-

fibutrikesett land där hon aldrig riktigt kände sig hemma. Som svar på Heshams beklagan över intoleransens härskande svarade hon: ”Oavsett vad du gör, glöm aldrig att tolerans är ett tveeggat ord. Det kan leda till likgiltighet, och det kan leda till solidaritet. Se till att du väljer rätt!” Två och ett halvt decennium senare är det uppenbart vilken väg Bahari valde.

Hesham Bahari är inte bara oerhört väl-insatt och beläst utan har även en talang för skrivande, vilket gör Alhambrabreven till en skön och underhållande och inte minst tankeväckande läsning.

kristoffer larsson

Tiden är mellan 1879 och 1920. Vi får följa familjen Öhrnlund i ett Stockholm som är i stor förändring, industrialismen gör sitt intåg och människomas-sorna strömmar in till

staden. Vi följer familjen i deras kamp för

överlevnad, hur de bor och lever, i deras vardagliga bestyr och den miljö som de konfronteras mot. Rainer Andersson får med de politiska och fackliga strider som ägde rum och väver på ett bra sätt in dessa i familjen Öhrlunds liv. Jag kän-ner igen många av händelserna från historieboken Från mörkret stiga vi mot ljuset. Dessa år var upprorens tid. Boken visar också på de socialdemokratiska ledarnas agerande, Sveriges deltagande på tyskarnas sida i första världskriget och hur revolutionen i Ryssland påver-kade kampen för rösträtt och 8-timmars arbetsdag.

Det är främst genom familjens kvinnor som vi får uppleva det som händer; deras utsatthet men också deras styrka, som vid hungerkravallerna på Nytorget, det så kallade Potatisupproret. Clara, en av Öhrlunds döttrar, sätts i fängelse ankla-

gad för att vara anstiftare till upproret. Bokens 365 sidor är fylld av personliga

liv, tragedier och lycka, men också av kol-lektivets segrar och nederlag. Efter att ha läst Om man bara vill så går det inser man att arbetarklassen inte kan överlåta ledningen till välbetalda ombudsmän. Detta är en historia om klassernas kamp som idag är rykande aktuell. Se bara på demonstrationen för hyresrättens beva-rande vid Stockholms stadshus i januari 2008. Läs boken och lär av historien. Jag hoppas verkligen på en uppföljare, där händelser som andra världskriget åskåd-liggörs på samma sätt.

Rainer Andersson kommer från Stockholms södra förorter och jobbar som tågvärd på pendeltågen. Detta är hans andra bok.

karin stenvall

Vägarna till Afrika tar vid där Per Wästbergs tidigare memoarvolym De hemliga rummen från hösten 2006 slutar. Den andra delen av Wästbergs memoarer

behandlar åren 1953 till 1965 då författaren var mellan 20 och 32 år gammal. I centrum finner vi åren i Afrika och två kärlekshisto-rier.

Inledningsvis går det väldigt hastigt då Wästberg tar oss med från Harvard till Yucatanhalvön via Texas och sedan hem till Stockholm igen. Det går allt för fort för att jag riktigt ska hinna njuta av resan. Särskilt uppenbart blir detta när vi befinner oss i Uppsalas och Stockholms akademiska mil-jöer. Jag får känslan av att en av orsakerna till denna brådska är att Wästberg längtar efter att ta oss med till Afrika vilket också boktiteln skvallrar om.

Väl på plats i Rhodesia, ungefär halvvägs in i boken, så börjar boksidorna att brinna. Där vi tidigare har fått nöja oss med att titta ut genom kupéfönstret så får vi nu

möjlighet att kliva av på perrongen. Vi får följa med på en stundtals mycket besväran-de odyssé på en kontinent piskad av kolo-nial rasism. Vi får tidigt efter ankomsten till dagens Zimbabwe en bitter försmak av vad som komma skall under vår guidade resa genom det koloniala Afrika. Detta illus-treras bäst av Wästbergs värd i Salisbury James Brown när han ska beskriva förhål-landet mellan vita och svarta; ”Vi ger inte rösträtt till våra boskap, men vi ger den mat och skydd och vet att den trivs”.

När vi kommer till Sydafrika så ger aka-demiledamoten prov på sin breda färg-karta, från den mörkaste svärta till de var-maste kulörer. Varmt som i beskrivningen av Johannesburgs antirasistiska kämpar i Orlando West; ”Mer än på andra ställen fick jag där en skön känsla av att allt de styran-de sade var barnslig och förfärlig lögn”.

Under Wästbergs fortsatta Afrikaresa och påföljande folkbildningturné genom Sverige så bjuds vi på spännande möten med de första afrikanska statsmännen och de största namnen inom svensk litteratur.

Författaren skäms inte för att berätta om Gunnar Ekelöfs knivslagsmål och Sara Lidmans kärlekstrassel. Det ska dock sägas att Wästberg inte heller är blyg när det kommer till att skriva om intima detaljer gällande sitt eget kärleksliv. Boken avslutas med en otrohetsaffär där han själv spelar huvudrollen. Hur han hanterar denna affär blir den cliffhanger vi får leva med till Per Wästbergs nästa memoarvolym.

charlie aronsson

Möjligen är Hatet mot demokratin en av de vikti-gaste böcker undertecknad har kämpat sig i genom på riktigt många år. Möjligen, därför att Rancières tes inte

är alldeles enkel att förstå, och än mindre att sammanfatta.

Begrunda gärna följande: ”Demokrati

fibsettlästhört

vägarna till afrikaaPer Wästberg | Wahlström &Widstrand |

Vägarna till Afrikadär Per Wästbergs tidigare memoarvolym rummen slutar. Den andra delen av Wästbergs memoarer

>

om man bara vill så går detEn dokumentärroman av Rainer Andersson | Röda Rummet |

Tiden är mellan 1879 1920. Vi får följa familjen Öhrnlund i ett Stockholm som är i stor förändring, industrialismen gör sitt intåg och människomas-sorna strömmar in till

staden.

hatet motdemokratinJacques Rancière |Tankekrafts förlag |

Möjligen ärdemokratin gaste böcker undertecknad har kämpat sig i genom på riktigt många år. Möjligen, därför att Rancières tes inte

är alldeles enkel att förstå, och än

fib 39

är varken en typ av konstitution eller en samhällsform. Folkets makt är inte makten hos en förenad befolkning, dess majoritet eller arbetarklassen. Det är helt enkelt den makt som hör till dem som inte har större befogen-heter att styra än att styras.”

Detta är – tror jag, utan att vara helt säker – Rancières kärna:

Demokratins särart är dess kom-promisslösa jämlikhet: Utövande av makt och kontroll legitimeras ytterst varken av börd, rang, styrka, kön, bildning eller något som helst annat än den fundamentala princip att de styrda själva kan bli de som styr – och omvänt.

Jaha, och är det så intressant?Ja det blir det, allt eftersom läs-

ningen av de drygt 90 tättpackade sidorna med högkondenserat innehåll långsamt skrider fram, och exempli-fieringarna av de filosofiska teserna blir fler och konkreta.

Bläddrar tillbaka efter avslutad läsning och ser att de instämmande understryk-ningarna växer, medan frågetecknen i marginalen sjunker, i takt med den sti-gande sidnumreringen.

Upptäcker att jag har markerat bland annat det här:

” ‘Vem helsts styre’ är dömt till ändlöst hat från alla som uppbär titlar vilket ger dem befogenheter att styra människor-na: börd rikedom eller vetande. Det står idag inför ett hat som är radikalare än någonsin eftersom rikedomens sociala makt inte tolererar fler hinder för sin gränslösa tillväxt.”

Och:”Den statliga maktens och rikedomens

makt förenas i sina syften att till en och samma lärda förvaltning av pengaflö-den och befolkningsflöden. Tillsammans anstränger de sig för att reducera politi-kens rum.”

Och jo, det låter inte alldeles obekant?Mot denna rikedomens, bildningens

eller den religiösa trons maktanspråk och dess därav följande hat mot demokratin mobiliserar Jacques Rancière ....ja vadå?

Här, mot slutet, blir han diffus igen.

Med hänvisningarna till ideologerna Michael Hardt och Antonio Negris teser om ”multituden” och en ”kollektiv intel-ligens” så kliver undertecknad av och säger tack för utfordrande läsning.

Det var inte helt lätt, men jag tror det var nyttigt.

staffan dahllöf

Detta är actionfilm i dess verkliga mening. Här visas hur det internationella kapitalet våldför sig på människor i fyra olika delar av världen:

• I kåkstaden Soweto utanför Johannesburg där elströmmen har privati-serats och kostar så mycket att vanligt folk inte längre kan betala.

• I Manilla i Indonesien där en mamma kämpar en daglig kamp för att få ihop till medicin och dialys till sin dödssjuke son.

• I staden Cuchabamba i Bolivia där det kommunala dricksvattnet hotas att säljas ut till privata intressen.

• I Storbritannien där järnvägsfacket kämpar mot privatiseringen av järnvä-garna. Den privatisering som har medfört ett accelerande förfall och orsakat flera dödsolyckor i järnvägsnätet.

Man skulle kunna se dessa exempel på privatiseringar som avlägsna tokigheter som sker långt borta och som därmed inte berör oss i Sverige. Det är dock samma kapital i Sverige, om än något mer sofisti-kerat. Det är samma hat mot det ”gemen-samt ägda” här som där. Ingenting är värt någonting om det inte ägs av någon enskild eller av ett bolag. Borgerlighetens svar på alla samhällsproblem är privati-sering. Tillgång och efterfrågan ska styra utbudet och höjs priset tillräckligt så blir det ingen efterfrågan och följaktligen försvinner alla köer. Simsalabim, så försvin-ner alla köer till bostäder, sjukvård och så vidare. Till sin hjälp har Opitz tagit nobel-pristagaren i ekonomi Joseph Stiglitz som beskriver en kapitalistisk världsekonomi som alltmer liknar ren krigsföring mot stora delar av världens folk.

Florian Opitz berättar om detta lugnt och stilla utan insmickrande konstgrepp. Verkligheten räcker bra som actionfilm.

björn wållberg

den storautförsäljningenEn dokumentärfilm regisserad av Florian Opitz |

fibvargfibdebatt/insäntSkriv till red@fib.se

I begynnelsen av den västerländska tide-räkningens 21:a sekel kan man i vårt lilla kungadöme bevittna en strid som utkäm-pas mellan dem som vill konservera en borgerlig och diskriminerande institution och dem som vill utveckla den till att bli, om inte mindre borgerlig, så dock en demokra-tisk sådan. Det handlar om könsneutrala äktenskap.

Det som förvånar i sammanhanget är att de stridandes roller inte är helt givna. De konserverande krafterna består förutom frireligiösa och högkyrkliga även av ett fåtal så kallade socialister med dunkla intressen av att undanta vissa människor från lagens privilegier. När tre av fyra högerpartier vill råda bot på diskrimineringen av människor med annan sexuell läggning än gängse ropar en och annan, i eget tycke, solidarisk och progressiv röst i kör med kristdemokra-terna “Stopp och belägg!”.

”Bevara äktenskapet” heter en samman-slutning vari kända personer som Paolo Roberto, Siewert Öholm, Stanley Sjöberg, Anna Maria Corazza Bildt och Jan Myrdal gjort gemensam sak i sitt korståg mot alla människors lika värde. Här ska minsann ingen få komma och smutsa ner det heliga ståndet mellan man och kvinna! Det är smått roande faktiskt. För varför äkten-skapet ska bevaras i den heteronormativa form det har i dag lyckas ingen av dem för-klara annat än med religiösa utläggningar eller homofobiska ryggradsreaktioner. Jan Myrdal kallade i sin skriftställning i FiB 1/08 debatten om äktenskapet för förvirrad och menar att det är nödvändigt att hyfsa den. Särskilt intressant blir det när det kommer från en man som hittills baserat sitt mot-stånd mot könsneutrala äktenskap på dif-fusa känsloargument. Om Myrdal med sitt nya inlägg ämnade bringa någon klarhet i varför å ena sidan äktenskapet bör bevaras, och å den andra det fortsättningsvis ska vara en exkluderande institution, måste man säga att han gravt misslyckats.

Han inleder med en ordrik, och vad jag antar ska förefalla lärd, historisk bakgrund till äktenskapet och det ceremoniella kring vigselakten. Årtal staplas på varandra och Nordisk familjebok anno 1878 får vara rätte snöre. Vad äktenskapet en gång varit och hur det omformats genom seklerna är förvisso intressant. Men det verkligt intres-santa är hur människor av i dag definierar det, vilken social och kulturell innebörd samhällskroppen tillskriver det. Den reella situation vi lever i 2008 – och den som frågan gäller – är sådan att homosexuella fortfarande stigmatiseras genom att uteslu-tas från vad övriga medborgare har rätt till, nämligen att genom äktenskap manifestera sin kärlek, eller bohag och ekonomi om man vill tala materiella termer så som Myrdal vill. Och visst är det sant och riktigt när han skriver att äktenskapet är ett juridiskt avtal som reglerar parternas ekonomiska förbindelser, men fullständigt felaktigt när han påstår att frågan om vigsel saknar betydelse. För vem? För Myrdal kanske, men uppenbarligen inte för den grupp männis-kor som älskar någon av samma kön och i likhet med heterosexuella vill kunna vigas - borgerligt såväl som kyrkligt (så länge svensk lagstiftning ålägger prästerskapet att förrätta vigslar). Och absolut inte för den som kämpar för ett jämlikt samhälle.

Men varför vill då Myrdal så ivrigt bevara äktenskapet i nuvarande form? Jo, för bar-nens skull. Det kan ju tyckas ädelt. Men varför det skulle vara bättre för barn om föräldrarna är heterosexuella, tillika gifta, förmår han inte förklara. Tvärtom har han själv under ett halvt sekel vittnat om och beklagat sig över sin egen heteronormativa barndom. Men nu var det 2008. Och allde-les oavsett om de har Myrdals eller Siewert Öholms medgivande, än mindre gillande, så

existerar i Sverige och annorstädes en mängd barn inom samkönade relatio-ner, barn som saknar känd biologisk far till följd av insemination eller av andra skäl, barn som fötts i en heterosexu-ell relation men då föräldrarna vågat komma ut som bi- eller homosexuella fått två pappor eller två mammor, samt

en mängd barn som med Myrdalsk män-niskosyn och terminologi kallas ”inhandla-de”. Om Myrdal verkligen var så angelägen att stå upp för barnens rättigheter borde han välja sina strider lite bättre (till exem-pel kunde han börja i Kina där miljoner oönskade flickebarn dödas av sina hetero-sexuella och gifta föräldrar). Barn tillkom-mer långt ifrån endast inom äktenskapet och om man som Myrdal anser att ”det ska finnas mycket starka skäl innan vi som medborgare i ett samhälle accepterar att ett biologiskt infertilt par ges möjlighet att skaffa sig barn genom adoption och inse-mination” så är det ju den lagstiftningen och den praxisen han bör kämpa emot. Vad faderskap, graviditet och barnens arvsrätt skulle ha att göra med att homosexuella i ett demokratiskt samhälle ska tillerkännas samma rättigheter som heterosexuella är obegripligt. Om äktenskapet ska bevaras för barnens skull borde det väl, med den Myrdalska logiken, enkom vara de som är fertila som borde få ingå äktenskap? Kanske ska vi införa obligatorisk fruktsamhetskon-troll i samband med hindersprövning för äktenskap så att vi ”som medborgare i ett samhälle” inte riskerar att godkänna sådana ”osmakliga” personer som så småningom kan tänkas vilja adoptera barn?

Det är sannerligen inte lätt att begripa vart Myrdal vill komma. Å ena sidan tycks det vara historiska bevekelsegrunder som lig-ger bakom aversionen mot könsneutrala äktenskap och å den andra en oro över de låga födelsetalen i västvärlden som han menar att kapitalismen och globaliseringen är orsak till. Mot slutet övergår texten i det han anser ha identifierat som ”de verkliga frågorna”, nämligen att det föds för lite barn i världen. Då blir det så virrigt att man knappt ids bemöta det. För i själva verket är

71 % stödjer köns­neutrala äktenskapcecilia irefalkfrilansjournalist

Debatt om Jan Myrdals skriftställning i nr 1-2008.

fib 41fibskriftställning

SEXUAL–POLITIKjan myrdal text

Sexualpolitik är inte något neutralt, hör heller inte de härskan-des tankar till. För att bidra till att reda ut den nuvarande lite förvirrade debatten vill jag visa hur det är på vår kant, den där FiB/k stått de senaste trettiosex åren.

det inte svårt att inse att mänsklighetens problem snarare består i befolkningsexplo-sionen. Världens population har ökat från 2,5 miljarder till närmare 7 miljarder på 50 år. Nära 1,5 miljarder av dessa har inte tillräckligt med mat och saknar tillgång till rent vatten. Naturen formligen storknar under mänsklighetens sätt att bedriva kultur. 35 000 barn dör av svält varje dag medan Myrdal ojar sig över låg nativitet i den rika världen. Det är att stå på barnens sida må jag säga.

Men nu var det de homosexuellas icke-rät-tigheter det handlade om och jag vill så gärna förstå Myrdals ståndpunkt i frågan. Jag erinrar mig att han faktiskt i Svenska Dagbladet i höstas öppet deklarerade att hans egentliga skäl mot att homosexuellas ska inbegripas i äktenskapslagstiftningen är att det kränker förnuft och känsla. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Vems känslor och vems förnuft är det frå-gan om? Stanleys och Paolos?

I samma artikel i SvD påstod sig Myrdal ha belägg för att homosexuella har fler och flyktigare relationer än heterosexuella vilket skulle komplicera en könsneutral äktenskapslagstiftning. Debatten hyfsar man knappast genom att fritt vädra sina unkna fördomar.

Tack och lov, Jan Myrdal, så verkar det som att ditt förnuft och din känsla går stick i stäv med 71 procent (Sifo) av svenska folkets vad gäller alla myndiga människors lika rätt att ingå äktenskap. En sak är jag emellertid helt enig med dig om. Att skaffa barn är ingen rättighet. Jag förespråkar inte insemination. Men så länge det erbjuds heterosexuella ska det också erbjudas homosexuella. Att adoptera ett barn som blivit övergivet är långt ifrån samma sak som att staten finansierar konstbefrukt-ning på kvinnor som lite till åren komna kommit på att barn är gulliga. Men i en ideal värld utan kapitalistisk rovdrift på de svagare skulle naturligtvis inte ett enda barn behöva adopteras bort. Och jag skulle helst ha sett att du, i stället för att före-språka könslig apartheid, höll dig till att försöka bekämpa dylika problem.

Sexualpolitik är inte något neutralt, hör heller inte de härskandes tankar till. För att bidra till att reda ut den nuvarande lite avpolitiserat förvir-

rade debatten vill jag visa hur det är på vår kant, den där FiB/k stått de senaste tret-tiosex åren.

Det är nu sjuttiofem år sedan Clarté – efter Karl Evangs norska föredöme från året innan – började ge ut Populär tidskrift för sexuell upplysning. I dess första num-mer skrev Elise Ottesen Jensen: Bilder ur det sexuella mörkret. Hon och dr. Niels Nielsen från Populär tidskrift samt representanter från olika fackliga och politiska – socialis-tiskt inriktade – organisationer tillsatte på ett möte i Stockholm den 9 december 1932 det arbetsutskott som formulerade stad-garna för vad som nu blev Riksförbundet för sexuell upplysning.

Uppdraget för hela detta arbete hade formulerats i den redaktionella ”Anmälan” som inledde det första numret av Populär tidskrift . Det gällde inte enbart information och upplysning utan där hette det bland annat: ”De sexuella svårigheter, som den enskilde ställes inför, äro icke orsakade av okunnighet och oförstånd allena utan ha på det hela taget långt djupare rötter. De utspringa i själva verket från de yttre for-mer, som könslivet nu tvingas foga sig efter (lagar, moralbud, sedvänjor etc.) och äro ytterst betingade dels av traditionella religi-ösa tänkesätt, dels av ekonomiska intressen

och rättigheter i det moderna borgerliga samhället.”

Reaktionen lät inte vänta på sig. Redan det andra numret ledde till ingripande från Kungl. Järnvägsstyrelsen och publicistklub-bens styrelse beslöt enhälligt att hemställa till Svenska Pressbyrån att upphöra med försäljningen. 16 kända Stockholmsläkare protesterade då omedelbart mot detta ingrepp i en nödvändig upplysningsverk-samhet och 18 kända publicister – däri-bland Stellan Arvidsson, Erik Asklund, Erik Blomberg, Karin Boye, Gunnar Hirdman, Albert Jensen, Eyvind Johnson, Ragnar Jändel, Josef Kjellgren, Arnold Ljungdahl, Vilhelm Moberg, Gunnar Myrdal och Victor Svanberg – angrep Publicistklubbens sty-relse för detta ingrepp mot det fria ordet och det okunnigt fördomsfulla försöket att tysta socialmedicinska fackmän.

Frontlinjen hade alltså dragits skarpt och tydligt och den 28 november 1933 inläm-nade Tredje polisintendenten A. Zetterqvist en vördsam P.M. om vidtagande av åtgärder till polismästare Eric Hallgren vilken dagen därpå överlämnade den till överståthål-lare Torsten Nothin vilken den 1 december förde ärendet vidare till Justitiekanslern som den 5 december uppdrog åt stadsfiskal G. Sandström att vid Stockholms tingsrätt åtala tidskriftens ansvarige utgivare. En blixtsnabb behandling av ärendet alltså.

Det är tankeväckande och viktigt att >

fibskriftställningverkligen undersöka vad som orsakat denna deras reaktion. Det reser just de frågor som fortfarande är aktuella. På ett sätt som kan verka förvånande ty i Zetterkvists skrivelse heter det nämligen: ”Jag är angelägen att betona att här ej är frågan om att giva uttryck för en reaktionär uppfattning om det otillbörliga eller straffvärda i en på saklig grund bedriven upplysningsverksam-het, som har till uppgift att exempelvis att undervisa om åtgärderna till förebyggande av följderna av könsumgänge. Icke heller behöver man stå främmande för tanken på det berättigade i den propaganda, som syftar till straffrihet för de homosexuella för-brytelserna, det vill säga så länge dessa icke rikta sig mot barn eller ungdom.”

Men om detta som än i dag låter förnuf-tigt då i och för sig skulle vara tillåtet – ja rentav lämpligt – vad var då enligt, Kungl. Järnvägsstyrelsen, Publicistklubbens styrelse, polisintendent, polismästare, överståthål-lare och Justitiekansler det straffvärda? Jo, att frågorna ställts politiskt och samhäl-leligt och inte blott individuellt. Ty som det uttrycktes i Zetterqvists vördsamma P. M:

”Det fria sexuella samlivet förhärligas under det den ’borgerliga sexualmoralen’ förhånas samtidigt som man uttrycker en fast förvissning om, att ’proletariatets revolution’ en gång skall medföra en änd-ring i ’den småborgerliga uppfattningen av äktenskapet,’ Men så har man också som medarbetare i tidskriften en tysk kommu-nistprofessor.”

Den så kallade tyske kommunistprofessorn var visserligen inte professor och knappast kommunist längre men dr. Wilhelm Reich hade också han i artikeln Sexualnöd och bor-gerlig sexualmoral påpekat att sexualnöden var betingad av sociala missförhållanden. Det var alltså själva den politiska grunden för såväl Populär Tidskrift som RFSU som utgjorde det förgripliga. Den som hävdade att frågorna var samhälleliga; icke blott enskilda.

Till en del är jag därmed personligen och familjemässigt inblandad i dessa sju decen-niers sexualpolitiska arbete. Min far, Gunnar Myrdal, protesterade inte bara mot publicist-klubben utan tillhörde sedan den tryckfri-

hetsjury som friade Populär tidskrift.Han var också med att förändra lagstift-

ningen och bland annat göra preventivme-del helt lagliga. Mina föräldrar var också båda aktiva för den bostadspolitik och i det reformarbete som skulle möjliggöra familje-bildning och att kvinnor både skulle kunna ha barn och arbete. (Det socialdemokratiska reformarbete som lite hånfullt kallats ”lägga livet tillrätta”.)

Själv gick jag med i RFSU 1944 och var sedan med i ytterkanten på prostitutions-utredningarna samtidigt som jag deltog i SKU:s dåtida sexualupplysningsarbete (och i Göteborg var jag det Kommunistiska ung-domsdistriktets representant i RFSU).

Viktigt för oss var att vi kunde belägga att sedan 1910-talet hade arbetarungdomars sexualdebut förändrats genom att pojkarnas kontakter med prostituerade minskat och jämlika relationer ökat. Det var inte tillfäl-ligt. Det hade i den socialistiska, senare kommunistiska, ungdomsrörelsen förts en stark ideologisk kamp mot prostitutionen. Borgarstudenter kanske gick till horor; vi icke. Av Tvååkerspräster och andra mörkmän kallades detta lössläppthet och omoral. Men märk att på fyrtiotalet då tuberkulosen var ett gissel och patienterna – män som kvin-nor – släpptes ut med bara några kronor i flitpengar (utan friskintyg!) blev flickorna inte fnask och pojkarna inte tjuvar. Om detta hade ju förts en politisk/ideologisk kamp.

Vi verkade för att avkriminalisera homosex-uella beteenden. Min allmänna uppfattning de åren då jag själv ett tag funderade på att gå in för att arbeta med vegetoterapi var att vi i Freuds mening alla till en början är polymorft perversa och särskilt i enkönade miljöer (internat, fängelser, militärtjänst till exempel.) kan betingas homosexuellt, tillfälligt eller långsiktigt. Utan att jag för den delen har bevis nog för att vare sig kalla homosexualitet en läggning eller ett

betingat beteende. Fast de homosexuella vänner jag under åren haft – och har – har också haft andra svårigheter än blott omgiv-ningens för domar. Men inte bara det. Jag gjorde mina två volontärår (1944 – 1946) på socialdemokratiska och kommunistiska dagstidningar. Med Gustav Johansson, Ny Dags chefredaktör diskuterade jag Gustaf V:s homosexualitet. (Den kände vi ju alla till, Haiby kallades ju ”Änkedrottningen” redan på den tiden.) Han sade:

– Om att kungen är homosexuell skriver vi inte. Det tillhör det privata som inte har i den kommunistiska pressen att göra. Om det leder till rättsövergrepp eller politiska sakfrågor blir situationen en annan.

Den som går till läggen från femtiotalet och läser om de så kallade rättsrötefrågorna ser vad detta innebar. Arbetaren (och tyvärr i viss mån då på femtiotalet även Vilhelm Moberg) förmådde inte hålla denna rågång. Där blev det homosexligor och bögkrimina-litet.

Men för oss var och förblir det en sanning att hur folk handlar sexuellt och hur de lever ihop är deras ensak – så länge de inte kränker andra. Det är en gammal radikal tradition.

Kampen mot det i min ungdom rådande abortförbudet var mycket svår. Inte för att vi ansåg aborter som lämpligt preventivmedel. Dels var erfarenheterna från tjugotalets och det tidiga trettiotalets abortpolitik i Sovjetunionen negativa men framförallt upplevde vi som då var unga de illegala aborterna kring oss. De var inte bara ett lidande och en stor fara för kvinnorna (jag kände en flicka som gått på dans med en strumpsticka uppkörd i livmodern) utan vi såg också följderna; illegala aborter innebar ofta bestående sterilitet. Men vi upplevde också på nära håll hur vidrigt svårt det var för de flickor som tvangs till en situation där de kämpade för en laglig abort. Dagens

> » Det är oanständigt och oförsvarligt att män lägger dessa bördor och faror på kvinnor. Alltså männen har skyldighet att använda kondom vid inledningen av ett förhållande. «

fib 43

ungdom kan nog inte sätta sig in i detta (även om vi var flera som skrev om det). När vi kämpade för aborters legalisering var vi dock helt medvetna om att abort var en nödfallsåtgärd.

Preventivmedel alltså. Men där har jag – och andra i FiB/k – flera gånger skrivit om att sådana preventivmedel som spiraler är farliga för kvinnorna och att de av läkeme-delsindustrin cyniskt profitstyrt drivna p-pillermetoderna för kvinnorna kan medföra oönskade klart olämpliga hormonella stör-ningar och framförallt i vissa fall ökad risk för tumörer, blodpropp, leverpåverkan och till och med död. (Förutom en betydande risk att inte vara fungerande fertila när de sedan önskar barn).

Det är oanständigt och oförsvarligt att män lägger dessa bördor och faror på kvinnor. Alltså männen har skyldighet att använda kondom vid inledningen av ett för-hållande (eller mer tillfälliga förhållanden) och att kvinnan därefter när förhållandet blivit fast – och risken för smitta inte finns – pessar. Att pessaret – detta utmärkta preventivmedel som inte stör någon sam-känsla; tro mig, jag vet! – nu nästan hålls okänt för ungdom är lika mycket ett tecken på industrins lyckade men hälsoskadliga profitstyrning som snabbmaten!

En sexualpolitisk fråga som samtidigt fullföljer en gammal tradition är säkrandet av barnets rätt till fader. Där har vi haft att kämpa mot äldre patriarkala kontinentala traditioner. I Frankrike var det förbjudet efterforska faderskap. Socialism i ord räcker heller inte mot mansgriseri. I det forna sovjetunionen sade en känd och officiellt kommunistisk kritiker till mig efter det jag nämnt hur de svenska myndigheterna lade ner kraft på att fastställa rätt faderskap:

– Kan det vara någon romantik i ett sådant land?

Han begrep mig inte när jag påpekade att hans yttrande var både uttryck för ett manschauvinistiskt kvinnoförakt och en all-varlig brist på respekt för barns rätt. Under senare tid har frågan åter aktua-liserats. Dock på flummigt sätt som om det gällde privata känslor blott. Därför bör man påpeka att barnets rätt går före moderns – och faderns – känslor. Barnet har

inte bett att bli till; de är – båda – ansva-riga. Anonyma inseminationer kränker barnets rätt. Barn blir till endast (bortsett från ännu icke tillgänglig kloning) genom man+kvinna.

I äktenskapsfrågan är det viktigt att visa på att äktenskap är en juridisk realitet. Samboförhållanden är ofta negativa för kvinnorna. (De luras.) Där är det dock möj-ligt att göra nya lagar som blir könsjäm-lika. En registreringsfråga alltså.

Ceremonierna däremot är viktiga blott för sådana vilka kulturellt finner dem vikti-ga. Kalla det vigsel eller vad man vill. Staten bör inte vara inblandad i det ceremoniella. Den nuvarande kampen för statlig inbland-ning (könsneutral vigsel) tycks mig i princip lika reaktionär som praktiskt förvirrande.

Den familjepolitik som under senare decennier drivits med nedmontering av de sociala reformer vi uppnådde fram genom sjuttiotalet är reaktionär, barnovänlig, kvin-nofientlig. Det visar sig bland annat i att föräldraåldern vid första barnet skjuts allt längre upp. Jag blev (inte av slump) far vid 22 års ålder. Sedan när min son som stude-rande själv blev far fanns en hel rad bidrag och stöd som gjorde familjebildning möjlig och förnuftig. Nu när detta raseras tenderar åldern för första barnet att skjutas upp mot 35. Vilket därtill för kvinnor (förstföderskor!) innebär hälsorisker och inte minst oön-skadd infertilitet.

En viktig sexualpolitisk uppgift blir att först verka för att återställa och sedan utveckla de reformer vilka möjliggör för-äldraskap i unga år (vilket är biologiskt och socialt lämpligt) och samtidigt säkra rätten för kvinnor till fullödiga liv att fritt välja både att kunna skaffa barn och jäm-ställt utvecklas i studier och arbete. Likalön naturligtvis, men mer än det.

För att återknyta till den egna familjetra-ditionen – min mor hade faktiskt en klok tanke när hon hävdade att livet nu var så långt att kvinnor både kunde föda barn och genomföra yrkeskarriärer: kvinnans två roller!

jan myrdal är skriftställare och författare bosatt i skinnskatteberg.

■■ 1933 gick det officiella Sverige, från Publicistklubb och Kungliga Järnvägsstyrelsen till åklagare och Justitiekansler till angrepp mot Populär tidskrift för sexuell upplys-ning. Men inte för dess upplysning om preventivmedel och inte för att den sökte avkriminalisering av homosexualitet utan för att sexu-

alfrågorna inte ställdes individuellt, som privata frågor, utan socialt som politiska frågor.

■■ Tidskriften stod inte för en upp-lysning höjd över världsförbättrar-bråket. Den ville avkriminalisera aborterna. Men, som Karl Evang skrev i nr 1 och 2 1934, inte för att göra dem till utbredd preventiv-metod utan legalisera för att säkra kvinnor mot de illegala aborternas faror. Samtidigt som det viktigaste i

denna kamp ”vid sidan om arbetet för en höjning av den allmänna levnadsstandarden, är en planmässig upplysning om tillförlitliga och ofarliga befrukt-ningshindrande medel... och möjlighet att skaffa sig dessa medel till ett rimligt pris./.../ Här som på andra håll kämpar arbetarklassen för idéer som kommer att skapa en ny och bättre gestaltning av samhället.” Tidskriften skulle tjäna folket genom att dess upp-lysning skulle vara både politisk och konkret. I nr 2 1933 skrev Elise Ottesen Jensen om Preventivmedlen och deras användning. ”Pessaret. Lyckligtvis kan det skyddsmedel som under samtliga de tidigare nämnda sexualkongres-serna tagit första priset läggas i kvinnans hand. Hur viktigt detta är, kan måhända endast den, som dagligen kommer i kontakt med de mindre bemedlades ångest inför havandeskap till fullo förstå. /.../den hjälpen får hon inte i Sverige så länge de välbärgade männen skola avgöra de fattiga kvinnornas öde. /.../ Det finns kvin-nor, vilka äro ängsliga för, att pessaret skall försvinna upp i underlivet någonstans. Vid närmare studier av våra illustrationer,se till exempel fig. 5, kunna de emellertid förvissa sig om, att en sådan ängslan är fullständigt onödig. Slidan är icke längre än pessa-rets diameter ifall detta inprovats rätt.”

■■ Sverges Kommunistiska Ungdomsförbund började 1945: ge ut Våra studier. Där gavs en utmärkt studieplan för Sexualfrågan jäm-sides med sådana för cirklar som Socialistisk grundkunskap, ABC i politisk ekonomi, Ungdomens 4 rät-tigheter och Organisationskunskap. Uppläggningen och litteraturhän-

visningarna är än i dag helt giltiga o c h föredömliga.

■■ Som ett led i ett sexualpo-litiskt upplysningsarbete gav Arbetarkulturs förlag år 1944 ut John Takmans bok: Ungdomens sexuella frågor.

JAN MYRDAL

■■

lysning höjd över världsförbättrar-bråket. Den ville avkriminalisera aborterna. Men, som Karl Evang skrev i nr 1 och 2 1934, inte för att göra dem till utbredd preventiv-metod utan legalisera för att säkra kvinnor mot de illegala aborternas faror. Samtidigt som det viktigaste i

denna kamp ”vid sidan om arbetet för en höjning av

■■

från Publicistklubb och Kungliga Järnvägsstyrelsen till åklagare och Justitiekansler till angrepp mot Populär tidskriftning. Men inte för dess upplysning om preventivmedel och inte för att den sökte avkriminalisering av homosexualitet utan för att sexu-

alfrågorna inte ställdes individuellt, som privata

■■

litiskt upplysningsarbete gav Arbetarkulturs förlag år 1944 ut John Takmans bok: frågor.

■■

Ungdomsförbund började 1945: ge ut Våra studier.studieplan för sides med sådana för cirklar som Socialistisk grundkunskappolitisk ekonomitigheter Uppläggningen och litteraturhän-

visningarna är än i dag helt giltiga o c h föredömliga.

fibintervjufibnovell

» Detta var inte första gången jag såg träskor, de såldes också i mitt land. Men där var det bara kvinnor och bögar som använde dem. «

En måndagsmorgon stod jag framför Bertil, en gråhårig man i blå overall som skulle bli min läromästare.

– Hej, sade jag. Jag ska börja här i dag.– Jaha, sade han. Vad heter du?

– Sebastián Ramírez.– Va?Jag upprepade mitt namn, men nu långsamt och med fel betoning, så

att Bertil skulle förstå. Han hade en namnlista med sig. Det grova pek-fingret åkte lodrätt ner över papperet och stannade på mitten.

– Ja, det stämmer, sade han.Han tog fram en penna.– Bertil! ropade en ung man i träskor.Men Bertil lät sig inte störas. Först prickade han av mitt namn på lis-

tan, sedan lyfte han ansiktet mot eleven.– Bertil! repeterade han. Jag har plockat bort förgasaren. Vad ska jag

göra nu?– Justera ventilerna! sa Bertil med hes stämma.Han vände sig till mig.– Kom, vi går till förrådet.

Jag följde mannen i genom den stora verkstaden. Hans bruna träskor förflyttade sig snabbt, som om han hade mycket bråttom. En dörr stod öppen.

– Bertil! ropade någon inifrån.– Jag kommer! ropade läraren tillbaka.Han var mycket efterfrågad. Många män ropade på honom, elever som

stod framåtlutade över motorer och andra bildelar. Och jag la märke till en sak: alla utan undantag hade träskor på sig. Hoppas att jag kan skippa dem, tänkte jag.

Detta var inte första gången jag såg träskor, de såldes också i mitt land. Men där var det bara kvinnor och bögar som använde dem.

Framme vid förrådet hände det jag fruktade. Bertil begärde en overall och ett par träskor åt mig. En skäggig man tog fram dem. Overallen pas-

Så kalladeträskor

fib 45

oscar garcía text håkan nyberg illustration

>

fibintervjusade perfekt, och träskorna också.– Bertil, sade jag. Kan jag använda andra skor än de här?

Han tittade på mig. Hans ögon såg väldigt små ut bakom de tjocka glasögonen. Det var förmodligen en konstig fråga.

– Nej! sade han kort.– Kan jag ha gympaskor i stället? försökte

jag. De är bekvämare.– Vad händer om du får en axel på foten?

svarade han.Bertil visade mig ett skåp. Där skulle jag

hänga mina kläder. Sedan ledde han mig till ett hörn. Där skulle jag börja min karriär som bilmekaniker. Det fanns ett avlångt bord och några höga pallar. En svart man läste i en bok.

– Så här är det, sade Bertil. Hela kursen är uppdelad i moduler, som man läser i sådana böcker. Vilken modul håller du på med nu? ropade han till mannen.

– Två, svarade han.– De finns i bokhyllan, sade Bertil till mig.

Du börjar med ettan. När du är färdig kan du ropa på mig.

Så länge jag satt var allting bra. Jag stu-derade en beskrivning av bilens alla delar. Boken var mycket pedagogisk och den hade fina teckningar. Men boken var inte allt. Jag måste göra praktiska övningar också, på en motor och andra bildelar som var utspridda i salen. Det var mitt problem.

När jag gick runt kunde jag inte koncen-trera mig, för jag tänkte bara på träskorna. Varje steg jag tog ... Skit! Jag kunde inte gå. Vad löjlig jag kände mig!

Jag stannade länge på varje plats, mer än vad jag behövde, bara för att slippa gå, men egentligen förlängde jag bara min ångest, för jag måste gå i alla fall. Jag svettades och kände mig iakttagen.

Fem sidor lyckades jag läsa. Mer kunde jag inte. Tanken på träskorna plågade mig alldeles för mycket. När jag fick syn på Bertil gömde jag snabbt ansiktet i boken så att han inte skulle fråga mig hur det gick. Plötsligt stod han bakom mig.

– Hur går det?Jag tittade över axeln och svarade ”bra”.

Men Bertil nöjde sig inte. Han lutade sig

fram och undersökte vilken sida jag höll på med.

– Har du laddat batteriet? frågade han.Och det hade jag inte gjort.– Kom, jag ska visa dig! sade han och bör-

jade gå.Jag småsprang bakom läraren ännu en

gång, men nu i träskor. Och sedan gick jag tillbaka med det tunga batteriet. Vilken cirkus, att gå i träskor och bära batteriet genom hela verkstaden!

Tisdagen var som dagen innan. Enda skill-naden var att den svarta mannen inte var där. Han hade skickats tillbaka till svensk-kursen, berättade Bertil, eftersom han inte klarade av att läsa anvisningarna på egen hand.

Senare under dagen tänkte jag på det när jag själv fastnade i ett resonemang. Vad betydde den där förkortningen? Jag kon-trollerade att Bertil inte var i närheten, så vände jag mig till första bästa elev. Det var en tjock kille med rött, lockigt hår.

– Vad betyder det här?– Så kallade, sade han.Javisst! S-et stod för ”så”, och k-et för ”kal-

lade”. Så kallade, alltså att den kallas så. Nu kunde jag förstå texten bättre, efter-

som ”s k” förekom väldigt ofta.Men lite senare körde jag fast igen. Nu

var det i en krånglig övning. Jag förstod inte förklaringen, så jag frågade den rödhårige igen.

– Ursäkta, vad betyder det här?Jag höll min bok med ena handen och

pekade med den andra. Den rödhårige syss-lade med att slakta en motor. Han rynkade pannan och läste motvilligt.

– Ingen aning, svarade han och fortsatte sitt arbete.

Ingen aning, tänkte jag. Då finns det ing-enting mer att prata om, för ”ingen aning” betyder ju ingen aning. Han påstår alltså att han inte har den ringaste aning.

Jag tyckte inte om den rödhåriges avvi-sande svar. Jag kände mig kränkt. Men jag låtsades vara av stål och gick vidare.

– Ursäkta, vad betyder det här? frågade jag en annan elev.

– Fråga Bertil, svarade han.

Nu kunde jag inte göra någonting, bara vänta tills läraren gick förbi och då ropa ”Bertil!”, precis som alla de andra gjorde. Till sist hjälpte han mig ur min knipa.

På lunchen följde jag de andra overallerna. Vi gick till skolmatsalen som låg mittemot verkstaden. Bara jag bytte skor för att gå dit. Jag åt bredvid mina kamrater.

I början lyssnade jag uppmärksamt på deras samtal. De pratade uteslutande om bilar, ett ämne som var helt främmande för mig, för jag visste ingenting om bilar, bara det jag hade lärt mig där. Ingen sa någon-ting till mig och själv sa jag ingenting heller. Jag öppnade munnen bara för att äta.

Efter en stund lyssnade jag inte längre på männen. Jag tittade visserligen fortfarande upp då och då, men jag hade upptäckt en sak: jag ville inte höra vad de sa jag hade faktiskt inte det minsta intresse. Vad brydde jag mig om bilar? Jag kunde inte ens köra! Dessutom var bilar ett samtalsämne för snobbar i mitt land, och därför hatade jag det. ”Min bil, min bil, min bil”. Kunde de inte prata om någonting viktigare? Människor svalt i världen, och här satt de och pratade om bilar.

Vid kaffet slutade jag även att titta upp. Nu struntade jag helt i mina kamrater. Ingen hade sagt ett enda ord till mig, så varför skulle jag då titta ditåt? Varför låtsas? Jag lyssnade ju inte på dem.

Resten av dagen gömde jag mig bakom boken och observerade det som hände i verkstaden. Det fanns bara några få fönster, och de satt mycket högt. Varken solen eller lamporna lyste upp de dystra salarna. Förutom det monotona suset från maskinerna hörde jag bara metalliska ljud. Framåtlutade över döda järnbitar såg jag tysta män i blå overaller.

Sakta men säkert tog denna eftermiddag slut. Jag ställde in träskorna i skåpet och hängde upp overallen. Och därinne lämna-de jag dem för alltid, tillsammans med min dröm om att bli bilmekaniker.

fibnovell>

oscar garcía kommer från el sal-vador och har bott i sverige sedan 1984. han är litteraturvetare och har publicerat tre skönlitterära böcker. håkan nyberg är konstnär.

fib 47

ARLANDA: Press Stop, Sky-CityBORÅS: Pressbyrån Bergslenagatan 9 GÄVLE: Pressbyrån, JärnvägsstationenDJURSHOLM: Bokhandeln i Djursholm, Vendevägen 18 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils EricsonplatsenPressbyrån, NordstadstorgetPress Stop Göteborg, Drottninggatan 58Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, Stortorget 10Pressbyrån, Centralhallen-KnutpunktenJÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7Pressbyrån, Banarpsgatan 36 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronneby-gatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Kulturcentret Glassfabriken (tidigare Café glassbutiken), Kristianstadsgatan 16Pressbyrån, Avgångshallen, CentralstationenPressbyrån, Södra Förstadsgatan 40 BRöda Stjärnan, Ystadsgatan 15Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NORRKÖPING: Pressbyrån, Repslagaregatan 5 ARöda Stjärnan, Hörngatan 3 PARTILLE: Pressbyrån, Gamla Kronvägen 7SOLNA: Pressbyrån, Centrumslingan/Postgången 38STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuels-gatan 28Handel & Vandel, Östgötagatan 33Hållplatsens T&T, Folkungagatan 112Pressbyrån, Stora hallen, CentralstationPress Stop Gallerian, Regeringsgatan 17-20Press Stop, Götgatan 31Press Stop Västermalm, Sankt Eriksgatan 45St Pauls Bok & pappershandel, St Paulsgatan 24Söderbokhandeln, Götgatan 37 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45Pressbyrån, Esplanaden 2Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Kvarngatans tobak, Järnvägsgatan 17UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98Press Stop Umeå, Wiktoriagallerian, Kungsgatan 54 UDDEVALLA: Pressbyrån, Torp 46UPPSALA: Akademibokhandeln LundeQ, Forumgal-lerian Pressbyrån, S:t PersgallerianRöda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56Uppsala Bokcafé, Kungsgatan 41 VARBERG: Pressbyrån, BusstationVÄXJÖ: Pressbyrån, StorgatanÖSTERSUND: Pressbyrån, Järnvägsstationen

fib 47

Här kan du köpa Folket i Bild:KULTURFRONT

fibförenar

Nästa FiB kommer den 17 april, då bjuder vi på exklusiva intervjuer med George Galloway, & Jean Bricmond. Dessutom går vi till botten med myndigheten för statlig historieskrivning. Missa inte detta. Prenumerera!

fib.seMassor av extra läsning på

Galloway vill i den exklusiva intervjun för FiB särskilt hälsa till sin fotbollshjälte, svensken Örjan Persson, som spelade for Dundee på 1960-talet. Vad han mer har att säga i FiB #4-2008 får du veta om du prenumererar.

fib.seFem år av krig.

fibLindström

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

www.bonton.se