SKA GOLFEN FRÄLSA BÅSTAD?GEORGE GALLOWAYLIV STRÖMQUIST

FOLKETiBILD

FOLKET I BILD

KULTU

RFRON

T • NU

MM

ER 4 2008 • 45 KRON

OR

fibfyra2008

–Vi älskar arbetare, alla borde ha en!

sverigebilden 4

ingemar folke juridik 6

gunnar olofsson jorden runt 7

jan myrdal skriftställning 29

recensioner sett/läst/hört 36

aino trosell krönika 30

hans isaksson filmrecension 42

calle mereno novell 44

åke johansson om klass 46

peter curman poesi 47

hans lindström sista sidan

george galloway 8Den brittiske parlamentsledamoten George Galloway var en av de mest uttalade kritikerna under upptakten till Irakkriget. Då blev han utsparkad från Labourpartiet. Nu är han tillbaka i underhuset och kan kallt konstatera att allt han sagt visat sig vara rätt.

folketibild/kulturfrontfyra2008På egna ben sedan 1972

pontus sillrén liv strömquist 30Liv Strömquist slog igenom med buller och bång med succédebuten Hundra

procent fett. I vår kom hennes senaste album, Einsteins fru. FiB mötte serieskaparen som vänder ut och in på det vi kallar verkligheten.

peo österholm 40 år sedan têt 141968, gick FNL – Sydvietnams nationella Befrielsefront – till offensiv över hela södra Vietnam. 40 år senare besöker en grupp som då var aktiva i de förenade

FNL-grupperna Vietnam.

Folket i Bild/KulturfrontÄgs av föreningen med samma namn.ISSN 0345-3073

Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: • försvar för yttrande- och tryckfriheten• för en folkets kultur• antiimperialism Tidningen tar inte partipolitisk ställning. Kring parollerna kan människor ur olika partier och grupper enas. Varje medar-betare redovisar sina egna åsikter och tidningen bör inte innehålla osignerade artiklar.

Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren.Redaktion: Martin Schibbye, Patrik Pettersson (praktikant).Redaktionskommitté: Eva Dahlman, Solveig Giambanco, Lisa Forsberg, Lars-Ivar Juntti, Pia Karlsson, Bengt Rydsjö, Eva Myrdal, Martin Schibbye, Eva Wernlid, Peo ÖsterholmDebatt: red@fib.seSett Läst Hört: red@fib.seGrafisk form: Donald Boström, Ola SvenreLayout: Martin Schibbye, Patrik Pettersson.Omslagsbild: Botox, (foto: Pawel Flato).Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, telefon: 08-644 50 32, fax: 08-55695035, e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se (övrigt)Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 0152-15513, e-post: prenum@fib.seBokbeställningar: bok@fib.se Postgiro: 70 45 88-3, FiB/KEkonomi: ekonomi@fib.seFörening: forening@fib.sePriser: Lösnummer: 45 kr (sommar- och julnummer 60 kr), Prenumeration helår: 490 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), halvår: 270 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), provprenumeration: 99 kr (3 nr), stöd-prenumeration: 750 kr (helår), utland: 690 kr (helår), 370 (halvår)Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 sida: 1 200 kr. Mer info: www.fib.se Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/år och sätts in på postgiro 70 45 88-3Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2007 FiB/K internetutgåvan: http://fib.se (ISSN 1401-1522) Allt material i pappersut-gåvan av FiB/K kan komma att publiceras på internet. Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt till redaktionen.För icke beställt material ansvaras ej.

patrik pettersson golf v.s trädgård18Området i och kring Norrvikens trädgårdar utanför Båstad står inför stora

förändringar. Här ska hotellkomplex och golfanläggning slås upp – om byggföretaget PEAB får som de vill. Men planerna stöter på patrull.

johan kellman larsson statshistoria 26Forum för levande historia har på regeringens uppdrag inlett sin

upplysningskampanj om kommunismen. Kampanjen har fått över 350 akademiker att protestera mot att staten skriver historia.

anna norberg

fibfyra

kenneth lundgren ordförande i FiB

Ålder: 26 år.Sysselsättning: pluggar till journalist på Tollare folkhögskolas reportagekurs, aktuell med reportage i detta nummer av FiB.Bor: I Stockholm, men är från Helsingborg.n Varför studerar du journalistik?– För att jag vill ta tag i människor, skaka om dem en stund och få dem att se på saker omkring sig med andra ögon än de tidigare gjorde. Jag vill beröra människors vardag men på ett sätt som väcker tankar kring livets stora frågor. Det har sedan länge varit min dröm att bli journalist och jag älskar att veta lite om mycket. n Vad håller du på att skriva på nu?– Jag är på väg mot Kiruna för att skriva ytterligare ett reportage för FiB. Delar av staden är på väg att rasa ner i gru-van och det måste sätta sin prägel på orten och människorna som bor där. Jag vill veta hur de tänker om sin stad.n Vad gör du på fritiden?– Jag reser gärna. Efter Kiruna blir det en tur till Helsingfors med flickvännen. På helgerna blir det också en del resor till hemstaden Helsingborg där hon bor. Annars brukar jag nöja mig med att fotografera, läsa böcker, lyssna på musik, prata med vänner eller titta på havet.n Är det något som du har läst eller sett som berört dig lite extra?– Då måste jag säga Sune Jonssons vemodiga bilder från Västerbotten. De skildrar ett jordbrukssverige som är på väg att försvinna och påminner om hur snabbt samhället förändras. Det kan vara bra att stanna upp och tänka till ibland.

Medarbetare: Patrik Pettersson

Dawit Isak måste friges.n n Den svenske jour-nalisten, Dawit Isak har i över sex år suttit fängslad i Asmara, Eritrea utan att fått sin sak prövad i en rättegång. Detta är natur-ligtvis inte acceptabelt vare sig i Eritrea, i Sverige eller på den amerikanska basen Guantánamo. Därför måste Eritrea omedelbart frige Dawit Isak. Läs mer på www.freedawit.com

Under hösten har vi kunnat se och läsa i tidningar, radio och TV att kriget i Irak går allt bättre för USA:s krigsmakt: att våldet minskar och att säkerhetsläget förbättrats. Nu är inte källkritik de gängse svenska medierna bästa gren. De förmedlar istället oreflekterat det amerikanska spinnet om att det är USA:s nya strategi, ”the surge”, som är orsaken till det förbättrade läget.

Men vad säger irakierna själva? Enligt en undersökning som BBC, ABC och japanska NHK genomfört anser 70 procent av irakierna att USA:s truppförstärkningar i Bagdad har försämrat säkerheten. 53 procent av irakierna är starka motståndare till ockupationsarméerna, endast fem procent är starkt för, och 57 procent anser att attacker på ockupationsstyrkorna är acceptabelt. Våldet i Irak står ockupanterna för. År 2008 inleddes de största bomboffensiverna under kriget. De multinationella styrkorna informerar om detta på sin hemsida – men i svensk media är det tyst.

I och med den irakiska quislingregeringens och USA:s misslyckade angrepp på Moqtada al-Sadrs Mahdistyrkor spricker spindoktorernas lögnaktiga bild av läget i det ockuperade Irak.

De nordamerikanska krigen slukar enorma summor. Bara de rena militära operationerna förbrukar 12,5 mil-jarder dollar respektive 3,5 miljarder dollar i Irak och Afghanistan – i månaden. Dessutom genererar krigen andra kostnader som döljs på andra konton.

USA kan inte finansiera detta av egen kraft utan krigar på kredit. Men då den finansiella krisen i USA beskrivs i de vanliga svenska medierna talar man bara om bolånekrisen och säger inte ett ord om de höga krigskostnaderna.

En anständig svensk regering skulle naturligtvis protestera mot USA:s krig och kräva att de ska dra sig ut ur Irak och Afghanistan. Men istället bistår Sverige med väpnad trupp i Afghanistan som avlastar den hårt pressade amerikanska krigsmakten. Regeringen meddelade nyligen att den till och med överväger att skicka fler soldater än de 360 som redan finns där.

I samband med Nato-mötet i Bukarest aviserade statsminister Reinfeldt att Sverige ska stå värd för en Irakkonferens. Enligt regeringes hemsida har en förfrågan om det svenska värdskapet för konferensen kommit från FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och Iraks premiärminister Nuri al-Maliki. Det är alltså meningen att FN ska kratsa kastanjerna ur elden åt USA. Att den svenska regeringen ställer upp på detta i stället för att till exempel protestera mot de urskillningslösa bombningarna av Irak visar att det tydligen är viktigare att frottera sig med krigsförbrytare. Men vad har vi att vänta från en regering som bland annat innehåller en utrikesminister som inför krigsutbrottet arbetade för en av USA upprättad kommitté i Europa för att bedriva en kampanj för kriget. Utbildningsminister Björklund förordade att Sverige skulle skicka sol-dater till det brottsliga kriget. Skamligt är bara förnamnet.

regeringen borde skämmas!

fibsverige

foto

: hill

evi n

agel

Vy från Scandic Hotell i Infra city vid e4:an i Upplands väsby. Utsikt från bröllopssviten mot söder, med Breddens industriom-råde/trafikplats. FOTOGRAF: PER SKOGLUND.

fibrätt&rådligt

Sverige deltar med militär trupp under NATO-kommando i Afghanistan och ställer sig i spet-sen för EU-projektet Nordic Battle Group, en insatsstyrka avsedd att skickas ut i världen på

diverse uppdrag av skiftande slag. Samtidigt får nästan inga ungdomar göra värnplikten.

I en nyutkommen bok av professorn i folkrätt Ove Bring, Neutralitetens uppgång och fall – eller den gemensamma säkerhetens historia (Atlantis 2008), stänks sjöar av juridiskt vigvatten på dessa politiska förändringar. ”I dagens läge är neutraliteten överspe-lad som medveten policy och saknar tillämplighet i de flesta framtidsscenarier”, heter det bland annat. Och lite längre fram: ”Även alliansfriheten börjar sakna strategiskt innehåll i en värld där nya samarbetsformer ständigt utvecklas för att möta nya hot.”

Att den här typen av modebetonade uttalanden åter-finns i en bok som i huvudsak behandlar företeelserna neutralitet och gemensam (kollektiv) säkerhet i ett historiskt perspektiv tycker jag är särskilt underligt. Den som inte har ser längre än säg 40 år bakåt kan ju möjli-gen tro att det var inom ramen för en historisk parentes som Sverige var alliansfritt och särskilt betonade sin neutralitetspolitik utåt.

Som emellertid framgår av Brings bok har Sverige vid åtskilliga tillfällen under de senaste 300-400 åren avgett neutralitetsförklaringar och sedan 1834 närmast konti-nuerligt fört en utrikespolitik med siktet uttryckligen inställt på att vara neutral i händelse av krig i omvärlden.

Sverige har också haft förmå-nen av fred under närmare 200 år. Till freden har naturligtvis i hög grad bidragit vårt geopo-

litiska läge efter 1808-09 års krig. Men ändå är det konstigt att lärda män som Bring och andra med sådan entusiasm är beredda att bejaka och med folkrätts-liga argument stödja en säkerhetspolitisk

omsvängning av så radikal natur som ägt rum under tiden efter Sveriges ansökan om medlemskap i EU.

Tjugu år eller till och med ännu mindre är nämligen en mycket kort tid, alldeles för kort för att man ska kunna vara säker på att den eviga fredens tidevarv har inträtt.

Låt oss blicka tillbaka några århundraden! I början av 1600-talet, under den stora oredans tid, var Moskva en tid ockuperat av svensk trupp. Men 200 år senare var det tveksamt om Sverige ens skulle överleva som självständig stat, eller om landet skulle delas jäms med Motala ström mellan Ryssland och Danmark. Även om inte Danmark kan antas bli något hot mot Sverige, så ligger Ryssland idag kvar där det alltid har legat. Tyskland, som ockuperade våra grannländer under andra världskriget, likaså. Och den enda återstående supermakten USA är mäktigare och mera självsvåldig än någonsin.

Det ska mycken historisk blindhet till för att för fram-tiden utesluta risken för krig där en eller fler av dessa stormakter deltar. Om då Sverige inte genom sin mili-tära styrka kan göra trovärdigt att vi kommer att hålla vårt territorium fritt från de krigförande och deras

anläggningar, kommer det att bli kapplöpning hit. Och har vi redan från början gjort klart att vi

allierar oss med den ena krigförande parten, kan vårt land bli ett lämpligt förstahands-mål för den andre; sedan får vi se hur myck-et solidariteten inom den alliansen är värd.

Under förutsättning att vi har ett eget starkt försvar är alliansfriheten i fred

antagligen den bästa lösningen alltjämt för svensk del. Som det nu är med ett mini-merat folkligt deltagande i försvaret har Sverige valt det absolut sämsta alternativet: nästan inget försvar och heller ingen allians. Ska en rimlig säkerhetspolitik för svensk del återuppbyggas, kommer det säkerligen att kosta en hel del. Men med tanke på hur mycket pengar som krig drar nuförtiden

och de astronomiska värden ett krig förstör är en sådan prioritering antagligen ändå ekonomiskt försvarlig på längre sikt.

ingemar folke är advokat, verk-sam i stockholm

och medlem i föreningen

fib-juristerna (www.tffr.org).

ingemar folke text christofer ahde illustration www.christoferahde.se

neut

ralit

eten

ens

uppg

ång

& fa

ll”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”, var Sveriges säkerhetspolitiska formel under det kalla krigets årtionden och ett tag därefter. Sedan har neutraliteten fått ge vika för diverse provisoriska formuleringar. Och i årets utrikespolitiska deklaration nämns varken alliansfriheten eller neutraliteten.

Det bolivarianska alternativet för Latinamerika och Karibien (”Alternativa Bolivariana para las Américas”, ALBA) har hållit sitt 6:e möte i Caracas, Venezuela. ALBA, grundat som en motvikt mot det USA-dominerade

”Free Trade Area of the Americas” (FTAA), vill prioritera självförsörjning och utveckla en ”social stat” för sina invånare. Med Kubas mänskliga kapital, framför allt inom sjukvård och utbildning, och Venezuelas enorma olje- och gasre-server, kan ALBA sjösätta stora utvecklingsprojekt. En gasanläggning och ett nytt petrokemiskt center står på listan, liksom en fiberoptisk kabel för kommunikation mellan Kuba och fastlandet. En ny bank, Alba Bank, skall utveckla projekt inom jordbruk och energi. Utöver Venezuela, Kuba och Bolivia deltar nu även Nicaragua och den karibiska ön Dominica i samarbetet. Sedan Bolivia blev medlem i ALBA har 70 procent av landets analfabeter blivit läs- och skriv-kunniga, och i Nicaragua har regeringen kunnat införa gratis sjukvård och utbildning. ”Medan vi talar här på topp-mötet om hur vi skall förbättra livet för våra folk, är de konservativa medierna på offensiven och talar om ekonomisk ruin, kommunistinflytande, att iranierna tar över och ett slut för turismen” sade Dominicas premiärminister Roosevelt Skerrit. ”Vi kommer att rida ut stormen men det blir inte lätt”.

I Guatemala har enligt Amnesty International de senaste fem åren 4 000 kvinnor mördats, vilket ger lan-det en topplacering i den västra hemisfären. 73 procent av morden är inte utredda. Enligt Norma Cruz i

organisationen ”Fundación Sobrevivientes (”De överlevande”) var lagarna, under det 36 år långa inbördeskriget, fram-för allt till för att skydda de som begick folkmorden. ”Kvinnomorden är ofta mycket väl utförda och samma tortyrtek-niker som användes under krigen används också på kvinnorna, vilket tyder på att det är före detta soldater som utför dem”. I 97 procent av fallen har ingen gripits och i 82 procent finns ingen misstänkt identifierad. Bristen på vittnes-skydd tystar vittnen, och åklagare tvingas fly landet om de försöker göra sitt jobb.

Kanada har lyckats förhindra att asbestvarianten ”chrysotile” placeras på den lista över världens mest riskabla ämnen, i nuläget 39 stycken, som upprättats av FN:s Rotterdam Convention. ”Jag menar att detta

är helt emot vad Kanada utger sig att stå för” säger Larry Stoffman, Vancouver-baserad ordförande i ”National Environmental and Occupational Exposures Committee”. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) dör varje år minst 90 000 människor i asbestrelaterade sjukdomar. Kanada är, efter Ryssland, världens största exportör av asbest. Brytningen sker i gruvor i Quebec och 95 procent av produktionen går till, och blandas i cement i, länder som Indien med få restriktioner mot asbestanvändning.

Elbrist släcker Sydafrika. Vecka efter vecka stänger statsägda Eskom av strömmen några timmar per dag, hårt kritiserade avbrott som orsakar miljardförluster för näringslivet och hotar målet att minska arbetslös-

heten till hälften till 2015. Orsaken till problemen, som beräknas bestå sex-sju år, är bland annat brist på ingenjörer, dåliga reserver, eftersatta investeringar och undermåligt kol. ”Den enda lösningen är att minska behovet av el. Vi hop-pas att konsumenter och företag skall kunna minska konsumtionen med mellan tio och tjugo procent,” säger Jacob Maroga, vd för Eskom.

Filippinerna skakas av ett ökande politiskt våld. ”Ett stort antal av de hundratals utomrättsliga avrättning-ar av vänsteraktivister som har skett de senaste sex åren är ett resultat av militärens kampanj mot kom-

munistrebeller,” säger Philip Alston, FN:s särskilde rapportör om utomrättsliga avrättningar. ”Regeringen har förbun-dit sig för flera reformer men faktum är att inte en enda soldat har dömts i något av fallen”. Omkring 800 mord har utförts på oppositionella under den aktuella tiden. Till detta kommer ett antal mord på gatubarn och småkriminella i Davao City.

fibjordenrunt

gunnar olofsson globalt

fib 7

>>

Varje år dör minst 90 000 människor i asbestrelaterade sjuk-domar.

Vecka efter vecka stänger statsägda Eskom av strömmen.

Enligt Amnesty har de senaste fem åren 4 000 kvinnor mördats i Guatemala.

>>

Sedan Bolivia blev medlem i ALBA har 70 procent av landets analfabeter blivit läs- och skrivkunniga, och i Nicaragua har reger-ingen kunnat införa gratis sjukvård och utbildning.

>

Hundratals utomrätts-liga avrättningar av vänsteraktivister sker i Filippinerna.

fibintervju

fib 9

cecilia irefalk text sofia runarsdotter bild

galloway fick rättDen brittiske parlamentsledamoten George Galloway var en av de mest uttalade kritikerna under upptakten till Irakkriget. Då blev han utsparkad ur Labourpartiet. Nu säger kolleger i House of Commons, det brittiska underhuset, att de ångrar att de inte lyssnade på honom.

Det är många som har stämt träff med en parlamentsledamot, MP, den här soliga och lite kyliga vårdagen i Westminster, London. Jag ska träffa den kanske mest radikale av

dem. Utanför den stora glasbyggnaden med parlaments-

ledamöternas kontor glittrar Themsen. Innanför snurrdörrarna lotsas besökarna genom en flygplats-liknande säkerhetskontroll med väskröntgen och kroppsvisitering.

Samtidigt som jag kontrolleras nere i huvudentrén, blir George Galloway stoppad i korridoren av en annan MP. Samtalsämnet är som så ofta Irak, och parlamentsledamoten säger till Galloway: ”Vi skulle ha lyssnat på dig”.

– Det händer ganska ofta att jag får höra det. De

tror att jag ska bli positivt inställd till dem, men i själva verket har jag lust att strypa dem. Antingen var de intellektuellt okapabla att räkna ut vad som skulle hända i Irak, vilket betyder att de är för dumma för att vara parlamentsledamöter. Eller så visste de vad som skulle hända, men höll tyst av feg-het och karriärism, vilket betyder att de är för otäcka för att vara parlamentsledamöter, säger Galloway frankt, när vi har slagit oss ner i den svarta soffgrup-pen inne på hans kontor.

– Nu är det väldigt svårt att hitta någon som rättfärdigar det som gjordes, men tyvärr har de ansvariga inte ställts till svars. Jag kan åtminstone trösta mig med att jag kan säga till mina barn och barnbarn att jag gjorde allt jag kunde för att försöka stoppa det. >

anna norberg text & bild

fibintervju

> Galloway är en excentrisk figur i den brit-tiska politiken, både älskad och avskydd. Talangfull och vältalig gjorde han snabb karriär när han som tonåring gick med i det skotska Labourpartiet. Hans smak för cigarrer, designerkostymer, solsemestrar och kvinnoaffärer har gett honom smek-namnet ”Gorgeous George”. När vi ses är Galloway klädd i en mörkgrå kostym med matchande smalrandig skjorta. Trots att solen inte synts till de senaste månaderna har han en färsk solbränna, som matchar den ena väggens träpanel. Men det som gjort Galloway känd även långt utanför den brittiska öns gränser är hans kritik av regeringen och Irakkriget.

– Om regeringen hade lyckats i sitt stora svek mot det brittiska folket så hade du nog inte suttit och pratat med mig, utan jag hade haft en affär någonstans och inte varit politiskt engagerad, Tony Blair hade fortfarande varit premiärminister och de stora brott som begåtts hade framgångs-rikt tystats ner. Men det faktum att det blev ett katastrofalt misslyckande betyder att vi som var emot kriget är mer respekte-rade än vi hade varit annars, säger han.

– Det var inte många politiker som klart och tydligt stod upp och riskerade allt för att säga sanningen. De flesta av oss betalade någon sorts pris, i form av förlo-rade jobb eller partimedlemskap, eller fick bestående ärr av falska anklagelser i medierna. Det var en tuff period och det är inte alla som är beredda att möta något sådant. Det är lättare att hålla tyst.

För Galloway innebar det att han efter 36 års medlemskap blev utsparkad från Labourpartiet. Droppen var en intervju med Abu Dhabi TV i mars 2003 då han kal-lade Bush och Blair för ”vargar” som inva-derade Irak.

Hans intresse för Mellanöstern väcktes i tjugoårsåldern efter ett möte med en palestinsk student i den skotska staden Dundee, och sedan dess har han varit mycket engagerad i frågor som rör regio-nen.

– Irak är ett land som jag lärde mig att älska, och att nu se landet i bitar är väldigt

melankoliskt för mig, säger han. Idén om Irak som ett multi-etniskt land har gått sönder och kan nog aldrig lagas igen.

Galloway har besökt Irak många gånger, och även träffat Saddam Hussein. Men hans engagemang är omgivet av kontro-verser.

Redan 1987 när Galloway var ordförande för hjälporganisationen ”War on Want” anklagades han för att ha använt förening-ens pengar för egna ändamål, men frikän-des efter en granskning.

1998 startade han en kampanj för att flytta den cancersjuka flickan Mariam Hamza till ett sjukhus i Storbritannien, eftersom sanktionerna mot Irak gjorde att hon inte kunde få den vård hon behövde i hemlandet. Kritiker anklagade kampanjen för att vara ett cyniskt PR-jippo. Så sent som i höstas granskades kampanjen av en parlamentskommitté, som kom fram till

att Galloway inte hade haft tillräcklig kon-troll över var pengarna till välgörenhetsför-eningen kom ifrån. För det stängdes han av från House of Commons i arton dagar.

Den största kontroversen var när tid-ningen The Daily Telegraph i april 2003 hävdade att Galloway tagit emot pengar från Saddam Husseins regim genom FN:s olja-mot-mat-program. Galloway stämde tidningen och fick 150 000 pund i skade-stånd. Han förnekar att han skulle ha tagit emot några mutor, och säger att han pro-testerade mot Saddams regim långt innan någon annan gjorde det.

När skandalen togs upp i den amerikanska senaten var Galloway där för att försvara sig. Hans sopade golvet med senatorerna och höll ett mycket uppmärksammat tal.

“Jag har mött Saddam Hussein exakt lika många gånger som Donald Rumsfeld.

”Åsa Linderborgs själv-biografiska barndoms-skildring breddar sig långt utanför den per-sonliga erfarenheten. Osentimentalt och kärleksfullt tecknar hon bilden av pappan och dottern som läm-nas åt varandra i det svenska klassamhäl-lets utkanter. Sällan har det personliga och det politiska legat så självklart sida vid sida som här.”Juryns motivering till Augustpris nomine-ringen.

GEORGE GALLOWAY är brittisk parlamentsledamot för partiet Respekt. 2003 uteslöts han ur labour efter trettio-sex års medlemskap på grund av sitt motstånd mot Irakkriget. Efter sitt framträdande i den amerikanska senaten fick han över tjugotusen mail från amerikaner som tackade honom för att han stått upp emot makten. Se förhö-ret på www.youtube.com, sök på Galloway.

fib 11

>

Skillnaden är att Donald Rumsfeld mötte honom för att sälja vapen till honom.”

Anklagelserna är enligt Galloway bara försök att stoppa honom, och det är något han inte låter ske. Men han ser pessimis-tiskt på framtiden för Irak.

– Jag misstänker att det är för sent att göra någonting nu och att Irak aldrig kom-mer att bli ett enat land igen. Jag tvivlar på att de kurdiska områdena i norr någonsin kommer att integreras med resten av Irak. Den stora frågan är om sunni- och shiaom-rådena i Irak kommer att enas, och där är jag mer optimistisk. Men ockupationsmak-terna måste lämna landet. Ingenting kan uppnås så länge de finns kvar.

Hur ser du på det irakiska motståndet?– Irakierna har självklart lagliga och

moraliska rättigheter att göra motstånd mot den illegala, utländska ockupationen av deras land. Att de skulle göra det var inte bara helt förutsägbart, utan det förut-sågs av mig och andra. Jag sa till Tony Blair personligen: ”Irakierna kommer att kämpa mot dig med tänderna om det behövs och så länge som det behövs, tills de driver ut dig ur deras land. Du kommer aldrig att kuva irakierna”. När han nu låtsas vara förvånad över nivån på motståndet, är det en obe-fogad förvåning.

– Men för att vi stödjer det irakiska folkets rätt att göra motstånd betyder inte det att varje handling som begås, antingen av motståndet eller personer som hävdar sig tillhö-ra motståndet, är acceptabel. Det utförs många illdåd. Bara för ett par dagar sedan utför-des en fruktansvärd attack på shiitiska pilgrimer och ett stort

antal människor dödades. Det är inte mot-stånd, utan sekteristiskt mord. Självklart har ockupationsmakterna medvetet splitt-rat folket för att kunna styra dem mer effektivt, vilket är vad imperierna alltid har gjort. Det amerikanska imperiet skiljer sig inte från det brittiska. Dess politik att söndra och härska är brutalt effektiv, men blodigt kontraproduktiv på lång sikt.

Vilken alternativ politik hade regering-arna i väst kunnat föra i Palestina, Irak och Afghanistan?

– Vi skulle vara tvungna att gå långt till-baka i tiden om vi ville hitta på en politik som inte skulle ha lett oss till den här situ-ationen. En sak är säker, att uppdelningen av arabvärlden, med sina artficiella stater och marionettkungar, inte kan överleva länge till. Ingen av dem har något folkligt stöd, och ingen av dem skulle existera om

stödet från väst drogs till-baka. Frågan för progressiva personer är vilken föränd-ring som kommer att ske, och ännu en gång har jag dåliga nyheter. När de här kungarna faller blir det till politisk islam. De kommer inte att falla till personer som ser ut som du eller jag, eller som tänker som du eller jag, utan de kommer att falla till människor som är representativa för befolk-ningen i de här länderna, och det måste vi stödja.

Galloway sätter inget hopp till att Storbritanniens nye premiärminister Gordon Brown ska förändra utrikes-politiken.

– Nej, Gordon Brown och Tony Blair är två delar av samma bakdel, säger han.

Det är ingen skillnad mellan dem.Däremot hoppas han att det kan bli en

ny inriktning på utrikespolitiken i USAi november, särskilt om den demokratiske kandidaten Barack Obama vinner presi-dentvalet.

När det gäller Iran är Galloway inte lika säker på vad som kommer att hända, men han tror att en attack blir allt mindre san-nolik. Han delar ut en känga till Hans Blix, som ledde kärnvapeninspektörerna i Irak.

– Jag måste säga att om doktor Blix hade varit lika tydlig när det gällde Irak, som IAEA nu är om Iran, då hade vi kanske kun-nat undvika Irakkriget, istället höll han på med sina tjusiga ordlekar och försökte hitta en balans. Jag är tyvärr inte en av dem som lyfter på hatten för doktor Blix.

Som krigsmotståndare har George Galloway haft en framträdande roll inom antikrigsrörelsen i Storbritannien. Den15 februari 2003 talade han på den största antikrigsdemonstrationen i Londons his-toria. På årets demonstration var uppslut-ningen inte lika imponeranade, och i de brittiska medierna rapporterades händel-sen knappt.

– Det är inte lätt att fortsätta att dra samma skaror till samma form av aktion. I avsaknaden (tack och lov!) av ett nytt krig mot Iran tror jag att antikrigsrörelsen kommer att fortsätta att ha en viss styrka, men självklart inte dra samma miljon-skaror som vi gjorde under upptakten till Irakkriget.

Ur antikrigsrörelsen växte det politiska partiet Respect fram, en koalition mellan muslimska och vänsterorganisationer. Det gav också Galloway den plattform han behövde för att ta sig tillbaka till House of Commons, efter att ha blivit utslängd av Labour. 2005 vann han sensations artat i valkretsen Bethnal Green och Bow i Londons East End, traditionellt ett starkt

» Jag sa till Tony Blair personligen: ’Irakierna kommer att kämpa mot dig med tänderna om det behövs och så länge som det behövs’ «

George Galloway• Ålder: 54 år.Yrke: Politiker.Född: Galloway föddes i de irländska kvarteren i den skotska kuststaden Dundee år 1954, son till en katolsk fabriksarbetare.Karriär: Redan som tretton-åring blev han medlem i Labour. Vid 26 års ålder blev han ordförande för Labourpartiet i Skottland, som yngste person hittills. 1987–97 var han MP för Glasgow Hillhead, 1997–2005 för Glasgow Kelvin. 2005 blev han MP för Bethnal Green och Bow. I nästa val ställer han upp för angränsande valkret-sen Poplar och Limehouse.Böcker: Galloway har skrivit flera böcker. Fidel Castro Handbook gavs ut 2006. ”I’m Not the Only One” gavs ut 2004. Hans bok om sitt möte med den amerikanska sena-ten gavs ut på svenska 2006 med titeln Herr Galloway åker till Washington.

www.georgegalloway.comwww.respectrenewal.comwww.respectcoalition.org

>

fibintervju

Labourfäste med en hög koncentration av muslimska väljare.

I början av 1900-talet var Bethnal Green och Bow ett slumområde. I dag är det mer blandat, men präglas fortfarande av fat-tigdom, arbetslöshet och rasmotsättningar. Delar av området har fått höjd status och konstnärer, designers och bankanställda från City har flyttat in. På Brick Lane sam-sas bangladeshiska restaurangägare med trendiga ungdomar och turister.

Galloway beskriver Respect som ”anti-krigs- och antirasismpartiet”. Just krig och rasism är de viktigaste frågornai Storbritannien i dag, tycker han.

– Den ändlösa krigföringen har gjort att vi är ett av de mest hatade ländernai världen. Det brittiska folket attackeras och dess intressen förstörs. Det är Blairs arv. Vi hade dessutom rätt i antagandet att om man krigar mot muslimer utomlands, slutar det med att man krigar mot musli-merna på hemmaplan.

Han ger Respect betyget godkänt för de första fyra åren.

– Ett antal fullmäktigeledamöter i flera olika delar av landet har valts in. Förra veckan talade jag på tre möten med flera hundra personer närvarande. Bland grup-per som unga, studenter och muslimer gör vi oproportioneligt bra ifrån oss. Med tanke på de odds vi kämpar mot är jag ganska stolt över vad vi har åstadkommit, säger Galloway.

– Vi har gjort bra ifrån oss, men inte så bra som vi kunde ha gjort, eller borde ha gjort.

I höstas rapporterade medierna om en splittring i partiet, och den är nu ett fak-tum. På ena sidan står medlemmar från SWP (Socialist Workers Party) och på andra sidan George Galloway med anhängare.

Galloway menar att SWP-anhängarna tagit avstånd från resten av partiet, medan de å sin sida hävdar att Galloway attackerat SWP. Splittringen har skadat partiet, säger Galloway.

– Först av allt skapade det förvirring. För det andra var SWP-personerna väldigt aktiva, och att förlora ett stort antal aktiva personer betyder att vi saknar arbetsvilliga händer inom partiet.

I maj är det val till GLA, Greater London Assembly, och borgmästarval i London. Respectmedlemmarna ställer upp med två olika listor, varav den ena går under nam-net ”The Left List”.

Hur ser framtiden för partiet ut efter borg-mästarvalet?

– Jag hoppas att valresultatet blir så tydligt att de som splittrade sig från oss sakta ska försvinna, eller åtminstone gå tillbaka till sina mer traditionella former av aktivism.

Trots att partiet nu har förlorat en del av sin medlemsbas, ser Galloway optimistiskt på framtiden.

– Politik i framtiden handlar mindre om att ha hundratals aktivister som delar ut flygblad, och mer om att nå ut på Internet, tv och radio. Det är vi mycket bra på.

Galloways egen lista av aktiviteter utan-för parlamentsbyggnaden är lång. Han har bland annat ett eget radioprogram två dagar i veckan och en egen tv-show. Han har dock kritiserats för att inte lägga tillräckligt mycket tid på arbetet i parla-mentet och sina väljare i Bethnal Green och Bow. Som högst var klagoropen när Galloway bestämde sig för att vara med i brittiska kändis-”Big Brother” för två år sedan. Han kommer nog alltid att bli påmind om när han imiterade en katt som

lapar mjölk eller när han dansade runt iförd röda tajts. Men han ångrar sig inte.

– Jag var med i ”Big Brother” för att samla in mer än en halv miljon pund (mot-svarande cirka 6 miljoner svenska kronor) till palestinska flyktingar i Gaza. Jag behö-ver egentligen inte säga något mer än det, även om det finns flera andra argument, säger han. Om man är ett litet parti utan pengar, som kämpar mot de mäktiga, måste man tänka utanför lådan. Man måste göra ovanliga saker. Man måste göra vanliga saker på ett ovanligt sätt. Det är en del av det pris vi måste betala för att lyckas med våra politiska projekt. Det är jag alltid redo att göra, säger Galloway.

– Jag är nog en av de mest välkända poli-tiska figurerna i landet, och med tanke på att jag representerar ett parti med bara en parlamentsledamot är det en enastående prestation.

När intervjun är över och vi tar hissen ner till utgången berättar Galloway om sin barndomsidol: den svenske fotbollsspela-ren Örjan Persson, som spelade för klubben Dundee United på sextiotalet.

– Hans spel var trollbindande. Jag kom-mer aldrig att glömma honom.

Jag frågar om han har besökt Sverige någon gång.

– Nej, det är väl inte så varmt där?Han ser inte övertygad när jag påpekar

att det kan bli riktigt höga temperaturer på sommaren.

– Jag gillar Portugal, säger han dröm-mande. Där är det varmt.

» Jag var med i Big Brother för att samla in mer än en halv miljon pund till palestinska flyktingar i Gaza. Jag behöver egentligen inte säga något mer än det. «

anna norberg är frilansjournalist verksam och bosatt i london. anna.norberg@gmail.com. läs fler artiklar av anna norberg på www.anwire.net

fib 13

Prenumerations-

Antal värvade första kvartalet: 115Mål: 300 nya prenu-meranter 2008!

varje prenumerant är värd sin vikt i guld!o Helår (12 nummer, 490 kr) o Helår stud/pensionär/arbetslös (12 nummer, 350 kr)o Halvår (6 nummer, 270 kr) o Halvår stud/pensionär/arbetslös (6 nummer, 195 kr)o Prov (4 nummer, 100 kronor)Ny prenumerant: VärvareNamn: Namn: Gatuadress: Gatuadress:Postadress: Postadress:Telefon: Telefon:E-post: E-post: bg-pg nr(för återbet):

Tycker du att det känns tråkigt att klippa i den fina tidningen? Inga problem. Maila då prenum@fib.se!

kampanjen rullar vidare!Tävlingsregler:Värvningspoäng: Helår tre värvarpoäng. Halvår två värvarpoäng. Prov en värvarpo-äng.Priser: Många chanser att vinna konstverk! l Utlottning av tre konstverk varje kvartal till tre värvare (oavsett antal värvarpoäng)! l Varje kvartal får den som samlat mest värvarpoäng en övernattning för två på Gästis i Varberg inkl spa, buffé och frukost!l De 20 första värvare som samlat minst 15 värvarpoäng får var sitt konstverk!l Den som samlat allra flest värvarpoäng under året får ett konstverk i december 2008!

Vad kostar en prenumeration? Helår 490 kr (stud/arbetslös/pensionär 350 kr). Halvår 270 kr (stud/arbetslös/pensionär 195 kr). Prov 100 kr.Provision: Värvare får 20 procent provision (utbetalas kvartalsvis i efterskott)Vem kan bli värvare? Alla som gillar FiB!

FIB BETALAR PORTOT

Folket i Bild/ KulturfrontSvarspost

Kundnummer 11 0334400110 04 Stockholm

Vinn en natt på Gästis i Varberg

Värva och

vinn fina

originalverk

+ hotellnätter!

Torsten Jurell

Karin Sunvisson

Donald Boström

1968, gick FNL – Sydvietnams nationella Befrielsefront – till offensiv över hela södra Vietnam. Den skedde samtidigt med det vietname-siska nyåret, Tet. 40 år senare besöker en grupp som då var aktiva i de förenade FNL-grupperna Vietnam. Detta är deras historia.

fibutrikes

Tet-nyåret 1968 började som vanligt. Nyårsraketerna blixt-rade över hela Sydvietnam som vid alla nyår förut.Men det var något som inte stämde. ”Fyrverkerierna” fort-

satte. FNL, Sydvietnams Nationella Befrielsefront hade gått till offensiv.

FNL-styrkor gick till attack mot USA-trupperna över hela Sydvietnam. Striderna i centrala Vietnam började uppe vid Khé Sanh-basen. I den närbelägna kejsarstaden Hué intog och förskan-sade sig 5 000 FNL–soldater i det gamla kejsarpalatset, en spekta-kulär och symboliskt viktig händelse.

USA gick till motattack genom massiva bombningar av staden. I ett utgrävt källarhål familjen grävt ut under köket satt 13-åriga Ngyen Thi Cam Vam och hörde bomberna falla.

– Bombningarna varade i fyra veckor. 10 000 dog, de allra flesta civila. Jag förlorade fyra klasskamrater. Våra grannar hade trädgår-dar där de kunde gräva ner sig. Vår familj hade ingen trädgård så

min pappa grävde ett hål under köket där vi gömde oss. En bomb slog ner bara 20 meter från vårt hus och elva personer dog. Vi bunkrade upp med massor av mat att ha därnere. Min pappa sålde is till en närbelägen amerikansk bas och hade alltså samarbetat med fienden men efter kriget vittnade FNL-soldater om att han också bistått FNL med mat så han gick fri.Runt kejsarpalatset var striderna hårda. USA bombade även palatset. Efteråt var 90 pro-cent av palatsområdet förstört men det var förstört till 40 procent redan innan av fransmännen. Kejsarpalatset byggs idag upp igen. Vietnam får internationella bidrag för återuppbyggnaden. USA:s regering deltar inte men American Express bidrar med pengar.

När FNL intog palatset försökte man hissa sin flagga på citadel-lets flaggstång. Enligt Vam försökte 13 personer på rad att klättra upp för att hissa flaggan men alla blev nedskjutna. Den fjortonde lyckades dock och för några år sedan mötte Vam honom då han och några före detta FNL-soldater var på återbesök i Hué.

år senare

text & bild peo österholm

>

år senareMitt i fängelset händer det osannolika – en amerikansk

stridspilot och före det fånge i Nordvietnam står sida vid sida med den svenska Vietnamrörelsens grundare

Sköld Peter Matthis. Det är en ren slump att de råkar befinna sig här samtidigt.

Amerikaner har kallat fängelset mitt i centrala Hanoi för ”Hanoi Hilton”. Den amerikanske stridspiloten heter Donald ”Pete” Peterson, han blev nedskjuten några mil öster om Hanoi 1966 och satt sex och ett halvt år i fängelset. 1997 utsåg Bill Clinton honom till USA:s förste ambassadör i det fria Vietnam. Denna dag visar han runt en grupp amerikanska affärsmän från Kalifornieni fängelset, samtidigt som Sköld Peter Matthis och ett 20-tal andra svenska Vietnamaktivister råkar befinna sig där.

Peterson från Iowa är svenskättling, farfar kom från Sverige, ”men jag kan inte säga var i Sverige”. Om de amerikanska piloter-nas villkor har debatten gått hög i USA. Naturligtvis ’torterades’ de säger man. Men vi försöker tjuvlyssna på Petersons guidning av de amerikanska affärsmännen. Naturligtvis får han frågan hur de behandlades. ”With dignity” är det svar jag urskiljer. ”Vi fick en värdig behandling”. Den amerikanske presidentkandidaten McCain

har sagt annorlunda, att han torterades under sina år på Hanoi Hilton. Men han kan naturligtvis inte bli vald om han säger att han behandlades väl. Från amerikanskt håll kommer ständigt anklagel-ser om tortyr. Men aldrig konkretiseras de. Vad bestod tortyren av?

”Värdigt” är förstås ett tänjbart begrepp. Peterson, som gör ett mycket sympatiskt och försonligt intryck, säger att det var ingen lyxtillvaro. Maten var mycket dålig. Men vilken vietnames kunde äta bättre under rådande krigsförhållanden?

Under ett samtal med oss gamla FNL-are förklarar Peterson att det var just detta som gav upphov till uttrycket ”Hanoi Hilton”. Maten var för dålig, precis som på Hiltonhotellen.

– Men av någon anledning blev maten och förhållandena bättre 1969.

Fängelset är i dag museum. Men två tredjedelar av det ursprung-liga fängelset fick 1993 ge vika för en skyskrapa. Tortyr har dock förekommit i stor utsträckning i detta fängelse. Här har vietname-siska revolutionärer och motståndsmän torterats och avrättats. En giljotin finns att bese i fängelsemuseet.

Det faktum att Peterson med myndigheternas goda minne visar runt i sitt gamla fängelse visar på de förbättrade förbindelserna mellan USA och Vietnam.

Vad presidentkandidaten McCain beträffar så har han faktiskt ett monument rest över sig mitt i centrala Hanoi. I centrala Hanoi finns en del sjöar och när Mc Cain sköts ner efter att ha bombat ett kraftverk hamnade han i en av dessa sjöar. På stranden är ett min-nesmonument rest där man ser Mc Cain med uppsträckta händer ge sig för de vietnamesiska soldaterna.

itt i fängelset händer det osannolika – en amerikansk

har sagt annorlunda, att han torterades under sina år på Hanoi Hilton. Men han kan naturligtvis inte bli vald om han säger att han behandlades väl. Från amerikanskt håll kommer ständigt anklagel-ser om tortyr. Men aldrig konkretiseras de. Vad bestod tortyren av?

”Värdigt” är förstås ett tänjbart begrepp. Peterson, som gör ett mycket sympatiskt och försonligt intryck, säger att det var ingen lyxtillvaro. Maten var mycket dålig. Men vilken vietnames kunde äta bättre under rådande krigsförhållanden?

Under ett samtal med oss gamla FNL-are förklarar Peterson att

piloten

soldaten

soldaten Han kallar sig nummer fem. Det var ett täcknamn han

hade under kriget. Han var FNL-soldat i Cu Chi, det gerillakontrollerade området bara sex mil nordväst om

Saigon.Den ena armen förlorade han under kriget. Med den andra

pekar han på kartan över det område där FNL hade ett omfat-tande underjordiskt tunnelsystem.

– Tunnlarna omfattade 25 mil. Här under fanns skyddsrum och kök, Man tog sig ner genom små, övertäckta osynliga hål i marken. USA visste om tunnelsystemen men deras soldater gick aldrig ner. De visste inte heller hur stort och omfattande syste-met var. Tunnlarna var 60 centimeter breda och 70 höga. I stället skickade de småväxta filippinska soldater med sprängladdningar för att förstöra tunnlarna.

fib 15

»with dignity. vi fick en värdig behandling.«

Den amerikanske piloten guidar i sitt gamla fängelse: Hanoi Hilton.

fibutrikes

> I underjorden fanns sjukhus, vapenfabriker, matsalar, lager och stridsledningscentraler. Tunnelsystemet började byggas redan 1948. Det fanns en övre nivå där det var 2,5 meter från markytan ner till tunnelns golv, och en lägre nivå där det var sex till åtta meter mer till tunnelns golv. Man hade också tunnlar in på en närbelägen USA-bas.

2000-3000 personer kunde vistas i tunnelsystemet samtidigt. Luften där nere var dålig. Matlagning, latrin, fotogenos – det var ingen behaglig tillvaro. Det föddes barn i tunnlarna. Och när bombkrevaderna dånade låg FNL-soldaterna stilla i tunnlarna och bara hoppades att de skulle klara sig.

När tunnlarna byggdes var man noga med att inte röja var man grävt. Om man bara slängde upp jorden utan vidare skulle ju fien-den förstå var man hade grävt. Därför måste man sprida ut jorden över ett större område. Luftkanalerna som skulle släppa ner frisk luft kunde man gömma i en termitstack. Ett sätt att ta sig in i tun-nelsystemet var att dyka ner i Saigonfloden till en tunnelöppning under vattnet.

Också röken från tunnlarna kunde röja var de låg. Därför hittade man på ett sinnrikt system för att bara släppa ut en liten del i taget.

Tunnlarna kunde hysa ända upp till 12 000 personer samtidigt, men man försökte hålla nere antalet så mycket som möjligt. Amerikanerna skaffade 3 000 schäferhundar för att sniffa upp tunnelnergångarna. Det lyckades till en början, men sedan kom FNL på att sprida ut saker från de amerikanska baserna i området, för att förvilla hundarna. Man använde också chilipeppar.

Tunnlarna i Cu Chi har blivit ett turistmål av stora mått. Turistbussarna kommer och går. Restaurangerna växer upp runt om. Det finns också några ”turisttunnlar” på 15, 30 respektive 45 meter.

Nummer fem är i dag i 60-årsåldern. Han utstrålar en stolthet och en värdighet. Det var han som besegrade världens starkaste militärmakt.

– Jag är född här i Cu Chi och jag kommer att dö här.Med sin enda arm vinkar han farväl till de svenska FNL-arna.

befolkningen

1968 föddes Le Kim Thoa i Mekongdeltat, samma år som Tet-offensiven. Le är efter mamman. Någon

pappa hade hon inte. Vi möter henne på Enhörningsön mitt i Mekongflodens delta. När amerikanska fartyg passerade ön besköts de av FNL. USA

bombade då ön. Efteråt flög den amerikanska befälhavaren i heli-kopter över ön och konstaterade att ingen kunde bo här längre.

En syster till Thoa dog när mamman sprang till ett skyddsrum men tappade barnet.

När Thoa växte upp var levnadsbetingelserna mycket tuffa. Det var fattigt och man svalt stundtals. Det fanns en amerikansk bas i närheten och det hände att barnen tiggde av USA-soldaterna.

– Jag var alltid hungrig.

Trots att Thoa inte hade någon pappa blev mamman gravid ungefär vartannat år och födde flera syskon till Thoa. Ryktena gick. Mamman fick höra att hon var prostituerad.

1975 slutade kriget. En månad efteråt dök en man upp i hemmet. Det var Thoas pappa. Han levde. Han hade varit en högt uppsatt officer i FNL. Thoa kunde nu ändra sitt namn till Ngo Le Kim Thoa, där det första namnet, Ngo, är efter pappan.

– Min mor hade sagt att jag inte hade någon pappa för att skydda familjen. Taktiken var att han inte skulle existera. Hon stod ut med att bli kallad för prostituerad. Hon var en mycket modig människa.

I dag bor pappan tillsammans med Thoas bror i en by i Mekongdeltat medan Thoa jobbar som turistguide. En person

»han sa att han var led-sen för det som sked-de: ’vi hade fel’.«

Thoa. FNL:s barn.

fib 17

–Jag är alldeles överväldigad av alla intryck, över det hek-tiska livet på gatorna, över det livaktiga återuppbygg-nadstillståndet som landet befinner sig i, men också

över kommersialismen. Det finns en oerhörd energi i landet men också en vänlig grundstämning land folket.

Så uttrycker sig den svenska Vietnamnrörelsens grundare, Sköld Peter Matthis efter sitt första besök i Vietnam. Det var meningen att han som representant för De Förenade FNL-grupperna, DFFG, skulle besöka landet 1979. Men Vietnams invasion i Kambodja gjorde relationerna mellan DFFG och Vietnams regering mycket frostiga.

Men 33 år efter befrielsen summerar han sina intryck. Särskilt imponerad är han över de ekonomiska framgångarna

– Från ett nolläge har man nått toppositioner i världen när det gäller export av ris, kaffe, kryddor, fisk med mera. Man är tvåa på ris, etta på svartpeppar.Det verkar heller inte vara någon matbrist i landet. Sköld Peter Matthis såg fattigdom men väldigt lite tiggeri och inte heller någon direkt misär.

Uppskakande var uppgifterna om Agent Orange, det gift som amerikanerna spred under kriget och som fortfarande är ett jätteproblem.

– Skadorna omfattar fem miljoner människor, konstaterar Matthis. Deras pensioner verkar vara låga vilket gör att de tigger på gatorna.

Finns det inget som gjorde dig besviken?– Den ursprungliga ambitionen att ge utbildning och sjukvård

till stora delar av folket verkar ha genomförts men inte alls som läget kräver. Man har inte ens obligatorisk skolgång. Nu får många betala för den. Men de flesta verkade kunna läsa ändå.

Negativt tycker Sköld Peter Matthis också att det är med alla kapitalistiska bolag som investerar i landet utan att det finns någon begränsning för hur stora de får vara eller av de vinster de kan föra ut ur landet.

Huvudintrycket är ändå positivt.– Vietnameserna är stolta över sitt land. Nu är det deras.

– Från ett nolläge har man nått toppositioner i världen när det gäller export av ris, kaffe, kryddor, fisk med mera. Man är tvåa på ris, etta på svartpeppar.Det verkar heller inte vara någon matbrist i landet. Sköld Peter Matthis såg fattigdom men väldigt lite tiggeri ochnågon direkt misär.

aktivistenaktivistenaktivisten

peo österholm är journalist. reseledare och guide var ulf nilsson från växjö, även han var aktiv i den svenska vietnamrörelsen.

»vietnameserna är stolta över sitt land. nu är det deras.«

Sköld Peter Matthis vid Ho Chi Minh maosoleet i Hanoi.

som hon visat runt ön under senare år var den amerikanske befälhavaren i området. Han skadades 1969 och blev blind. Thoa berättar att han trots det ville besöka området och bli guidad.

– Han sa ”bara tala om vilket väder-streck vi åker så vet jag var vi är”. I dag är han bosatt i San Diego. Han sa att han var ledsen för det som skedde. ”Vi hade fel. Men det var inte bara mitt fel det var våra ledares också”. Det var en massaker här i närheten och amerikan-ska journalister kom hit för att under-söka hans eventuella deltagande i det.

Efter skolan skickades Thoa till Moskva för studier, bland annat i rysk litteratur. Det var meningen att hon skulle undervisa i ryska hemma i Vietnam, men ryska språkkunskaper efterfrågas väldigt lite i dagens Vietnam.

Efter pratstunden med Thoa tar vi båten in till fastlandet. Där väntar hen-nes man som hon stolt visar upp. Hon får ett FNL-märke. Sedan går de till sin motorcykel för att köra hem till My Tho, en av Vietnamns nya miljonstäder, belägen söder om Saigon. De sätter på

sig sina motorcykelhjälmar och ansluter sig till Vietnams nya folkarmé – motorcykelfolket, en armé som idag kan mönstra 22 miljoner man.

I dag pågår en omskrivning av historien där USA:s nederlag, militärt och politiskt i Vietnam, ska dribb-las bort. Bilderna av hur USA:s siste ambassadör i Saigon hals över huvud tvingas fly över ambas-sadområdets gräsmatta till en väntande helikopter är inte vad amerikanarna vill förmedla när de kört fast i Irak. För de bilderna och Vietnamkriget för-medlar en bild av att världens mäktigaste militär-makt gick – och går – att besegra.

fibsverige

Den japanska trädgården i Norrviken. Trädgårdens vänförening är emot kommunens planer och vill i stället se trädgården klassad som kulturreservat.

>

fib 19

I februari 2003 presenterar VD:n för ett stort svenskt byggföretag en ”helhetslös­ning” för en grupp kommunpolitiker: stora investeringar, fler turister och fler arbets­

tillfällen. Den innebär också att en av Sveriges vackraste parker, som sedan länge kämpat med ekonomiska problem, kommer att räddas.

I gengäld kräver VD:n att kommunen banar väg för exploateringsprojekt – skapar

översiktsplaner som passar VD:ns byggplaner och säger ja till en golf­bana som de redan har sagt nej till två gånger.

VD:n förklarar att det är ”nu eller aldrig som gäller”. Antingen accep­

teras exploateringsplanerna i sin helhet, eller också blir det inga inves­teringar alls och därmed inga pengar

till den hotade parken.– Den kommunala demokratin är

helt upphävd! De är beredda att sälja ut vårt arv för privata exploaterings­

intressen, säger Ingrid Björkman, en av kritikerna.

Ska golfen frälsa Båstad?

Området i och kring Norrvikens trädgårdar utanför Båstad står inför stora förändringar. Här ska hotellkomplex och golfan-läggning slås upp – om bygg-företaget PEAB får som det vill. Men planerna stöter på patrull. Följ med till ett konfliktfyllt Båstad.

patrik pettersson text & bild

Dimman ligger tung över åkrarna på Bjärehalvön i nordvästra Skåne. Mellan havet och Hallandsåsen breder ett böl­jande landskap ut sig. Gårdarna ligger utspridda längs små vägar som leder över halvöns buktande kullar. Genom åkrarna skär stengärden som vittnar om männis­kans närvaro sedan länge.

Längst västerut på halvön, i Torekov, piskar Kattegatt mot stenar och stränder. Båtarna är uppradade på parkeringsplat­sen och gatuköket är förbommat och ner­släckt. Längs gatorna i samhället har vart­annat hus fördragna gardiner. Dess ägare befinner sig på annan ort.

På en bergssluttning i norr, med åsen ovanför och havet nedanför, ligger Norrvikens trädgårdar. Sommartid lockar parken busslaster av turister. Här pro­menerar de längs den porlande bäcken i japanska trädgården och njuter av bloms­terprakten kring dammarna. De välklippta buxbomshäckarna står i kontrast mot den vildvuxna skogen runtomkring och det är inte förvånande att parken blev utsedd till Sveriges vackraste 2006.

En exploatering av just Norrvikens träd­gårdar utgör det största av de projekt som ingår i VD:ns ”helhetslösning”. När det gäller Norrviken är förslaget att de 28 hotellvillor, 9 femvånings punkthus, studentbostäder, amfiteater och konsthall som är inritade på förslaget till detaljplan genererar vinst som räddar parken ur de ekonomiska problem som den dragits med de senaste 40 åren. I Villa Abelin, den ståt­liga byggnaden mitt i parken, ska det byg­

gas om till hotellsviter, lobby och café. Kommunen har tidigare

beslutat att de inte är beredda att

tillföra mer

pengar till Norrviken. Att detaljplanen stri­der mot kommunens beslut från 2001 om att Norrviken ska drivas enligt grundarens vilja, det vill säga främja trädgårdskonsten och inte exploateras, tycks politikerna ha glömt.

Ett annat projekt som ingår i ”helhets­lösningen” är en golfbana i Påarp en bit därifrån. Kommunen har tidigare sagt nej till förslaget två gånger. I mars i år prövades frågan en tredje gång och kom­munstyrelsen valde då att säga ja, efter att förslaget hade omarbetats så att även de som inte spelar golf får tillträde till en del av marken. Nu återstår bara att beslut fat­tas i kommunfullmäktige, vilket sker den 9 april i år.

Både Norrvikenplanerna och golfpla­nerna i Påarp har sedan de presenterades mött kritik från flera håll och debatten har ofta varit hätsk. Ända sedan 1975 har Norrviken hotats av exploatering och golfbanan i Påarp har funnits som förslag sedan 1999.

Men varför beslutar kommunen plötsligt att Norrvikens trädgårdar ska exploateras när man tidigare har beslutat att de ska

bevaras? Och varför behandlar man en fråga om golfbanan i Påarp en tredje gång? Och varför är de planer som kommunen nu antar så lika ”helhets­lösningens” planer?

I en luftig enplansvilla på en sluttning ovanför Båstad bor Ingrid Björkman. Genom de stora fönsterna kan hon blicka ut över samhället och Laholmsbukten. Hon är en av de som står bakom Norrvikens trädgårdssällskap och försöker få kommu­nen att inse vilken underbar tillgång den stora parken är. En som också har engage­rat sig i parkens framtid är Dan Olsson.

Över kanelbullar i vardagsrummet för­klarar de att de är emot den planerade exploateringen av Norrviken och vill hellre se anläggningen klassad som kulturre­servat. De är rädda för att exploateringen kommer förstöra helhetsintrycket i parken. Länsstyrelsen är av samma mening och menar att ”… planförslaget kan komma att innebära påtaglig skada för riksintresset för naturvård och riksintresset för kustzon.”

Ett kulturreservat däremot skulle sätta stopp för exploateringsplanerna. Men bland politikerna verkar intresset för idén minst sagt vara svalt och när de bjöds in till informationsmöte om vad kulturre­servat innebär och hur det skulle lösa den ekonomiska frågan kom bara en person. Som stannade tio minuter.

Stiftelsen Norrvikens Trädgårdar, vars ledamöter utses av kommunfullmäktige och vars uppgift är att tillvarata parkens intressen, har inte heller varit intresserad av att göra Norrviken till kulturreservat.

fibsverige>

Här ska den planerade golfbanan i Påarp ligga. ”För åtta år sedan bedömde kommunen området som värt att skydda,” säger Peder Hedenström, ”jag undrar vad som har hänt sedan dess”.

fib 21

Varför detta ointresse gentemot kulturre­servat? Varför väljer kommunen istället en lösning som innebär att området riskerar att förlora sitt värde? Och varför är inte stiftelsen som har till uppgift att bevara parken intresserad?

Förutom av jordbruk och turister lever man på Bjärehalvön av industrin. Däribland Peab, traktens stolthet, ett byggföretag som en gång i tiden startades av två grab­bar från Bjäre – Erik och Mats Paulsson, i allra högsta grad aktiva inom företaget idag. Byggföretaget är ett av Sveriges största och äger en rad dotterbolag. Huvudkontoret ligger fortfarande här och både Erik och Mats har ”ett gott öga till sin hembygd”.

Mats Paulsson är för övrigt VD:n för det stora byggföretaget som i februari 2003 presenterade ”helhetslösningen” för kom­munpolitikerna. Han är delägare i det före­tag som vill exploatera Norrviken och hans nära vän, Karl­Axel Granlund, är ägare till marken där golfbanan i Påarp ska ligga.

Bröderna Paulsson har ofta ett finger med i investeringar som görs på Bjärehalvön och det ska inte förnekas att de många gånger har varit räddningen för kommunen. Erik Paulsson har ordnat fram privata pengar till upprustningen av hamnområdet i Båstad och var också den som stod bakom upp­rustningen av Hotel Skansen intill hamnen och tennisstadion. Många känner tacksam­het för allt de bidrar med till bygden.

Men när de köper upp och äger industrier, företag, livsmedelsaffärer, lantbruksgros­sister, mark, golfbanor, hotell, restauranger och bostäder innebär det att allt fler blir beroende av bröderna Paulsson för sin överlevnad. Det innebär samtidigt att Peab och bröderna får alltmer makt på Bjäre och att färre vågar uttala sig kritiskt mot koncernen.

Pelle Höglund (spi) sitter i kommunfull­mäktige i Båstad. Han anser att bröderna Paulsson vill bygden väl men ifrågasätter att många politiker är beroende av Peab för sin försörjning.

– Det har blivit en maktkoncentration kring Paulsson, säger han. Dessutom har

man genom att alliera sig med personer i Lindab och Nolato skaffat sig inflytande som är svårt att se hur stort det är.

Lindab och Nolato, två industriföretag, sysselsätter många Bjärebor. Erik Paulsson är ordförande i Nolato och Lindabs kon­cernchef Kjell Åkesson sitter i Peabs sty­relse.

Det är därför, menar en del, som kom­munen nu säger ja till golfbanan i Påarp och exploateringen av Norrviken, för att inte ens kommunpolitikerna vågar tacka nej till pengar som kommer från bröderna Paulsson. Några går till och med så långt att de menar att kommunen sitter i knät på Peab.

Men ligger det någon sanning i dessa påståenden?

Om man börjar nysta bland makthavarna på Bjärehalvön upptäcker man strax att det är många som sitter på dubbla stolar. Kommunpolitikerna är samtidigt närings­livstoppar, stiftelseledamöter och engage­rade i diverse andra företag. Vad som också är anmärkningsvärt är hur många politiker som på ett eller annat sätt är kopplade till Peab.

Kommunstyrelsens ordförande, Anette Åkesson (m), har till exempel fått utstå kri­tik för att hon bara är tjänstledig från sitt arbete på Peab. Hon har tidigare sagt att hon inte ser det som något problem.I den stiftelse som ska tillvarata Norrvikens intressen sitter människor med kopplingar till Peab. Dessutom var en av stiftelsens ledamöter, Robert Sundquist, fram till

KULTURRESERVATn n Möjligheten att inrätta kulturreservat infördes med miljöbalken 1999. Det är ett red-skap för att skydda kulturhistoriskt värdefulla miljöer. Länsstyrelsen ser till att det syfte som har bestämts för kulturreservatet efterlevs. Länsstyrelsen bidrar också med experthjälp och finansiella lösningar. Kulturreservaten finansieras genom kultur-miljövårdsbidrag, EU-bidrag och intäkter från själva kulturreservatet (inträden, försäljning, evenemang etcetera).

BÅSTAD / BJÄREHALVÖNn n Kommun och halvö i nordvästra Skåne.Invånarantal: cirka 14 000.Känd för: tennis. 2007 var det hundra år sedan för-sta tennisbanan anlades i Båstad. Det är också här-ifrån landets första färskpotatis kommer varje år.Mandatfördelning i kommunfullmäktige:(m) 13 + (bp, bjärepartiet) 7 + (fp) 4 = majoritet(s) 7 + (c) 6 + (kd) 2 + (spi) 1 + (sd) 1 = oppositionTotalt 41 ledamöterKommunvision: ”Båstads kommun ska året om vara attraktiv att bo och verka i, bygga på tradition och förnyelse, präglas av småskalighet, god miljö, omtanke och generositet. Våra verksamheter ska baseras på våra naturliga förutsättningar samt präglas av mångfald och god kvalitet.”

NORRVIKENS TRÄDGÅRDARn n 1906 påbörjade Rudolf Abelin anläggandet av Norrvikens trädgårdar. Runt omkring odlade han hasselnötter och planterade 5 000 fruktträd i hopp om att det skulle ge ekonomi till driften. Inkomsterna blev dock små och 1942 sålde han anläggningen till Nordstjernan, ett företag som idag är sammanslaget med NCC. 1972 donerar Nordstjernan/NCC en tiondel av marken till Stiftelsen Norrvikens Trädgårdar, idag själva trädgårdens centrum. Övrig mark behåller Nordstjernan/NCC. 1975 presenterar de tillsammans med Peab ett byggförslag med 960 småhus, hotell och golfbana. Länsstyrelsen stop-par projektet. Sedan dess har Peab övertagit en stor del av marken av Nordstjernan/NCC och utarbetat en rad exploateringsförslag, bland annat med skid-backe, rodelbana och linbana.

»Det innebär samtidigt att Peab och bröderna får alltmer makt på Bjäre och att färre vågar uttala sig kritiskt mot koncernen. «

>

2006 även styrelseledamot i det företag som vill exploatera parken. När stiftelsen tecknade arrendeavtal med exploaterings-bolaget för några år sedan skrev han under för båda parter.

Inte så konstigt då, menar kritikerna, att bröderna Paulssons planer för det mesta accepteras i kommunen. Rent krasst kan det se ut som att Peab har sina män utpla-cerade på viktiga beslutsfattande poster, allt för att få de rätta besluten som banar väg för nya projekt. Som golfbanan i Påarp och exploateringen av Norrvikens trädgår-dar.

Peder Hedenström bor i närheten av den planerade golfbanan, mitt uppe på Bjärehalvön. Området är lätt kuperat och måste vara en golfbanebyggares våta dröm där det ligger mellan träddungarna. Peder är kritisk mot kommunens priorite-ringar och tycker att de bara ser till vissa särintressen. Det är därför han var med och bildade nätverket ”Bjäre i balans”, en opolitisk organisation som anser att många Bjärebor glöms bort av kommun-politikerna.

– I Båstad finns bara en syn på vad näringsliv är; storfinanser och en smal nisch inom turismen. Men lantbrukare är också egenföretagare. Vi behöver inte ha hit storfinanser utan små och medelstora företag som genererar arbete.

Sittande i blåbyxor och med utsikt mot åkrarna utanför köksfönstret låter han en två decimeter tjock pappersbunt landa på bordet. Han dricker en klunk kaffe. Det är underskrifter, remissvar, folk som har skri-vit till kommunen och andra papper som berör den planerade golfbanan i Påarp. Bjäre i Balans delade ut flygblad till hushåll i närheten. Genom att signera med sitt namn och posta kupongen längst ner på flygbladet kunde de som ville protes-tera mot golfplanerna. Av 2 500 utdelade flygblad skickades 1 900 kuponger in till kommunen i protest. Skälen är många. Några är rädda för att naturvärdena ska gå förlorade om man bygger golfbanor lite varstans på halvön. Andra fruktar att forn-minnen ska gå förlorade. En tredje grupp hävdar att bostadspriserna i området kom-mer att stiga och att barnen inte kommer att ha råd att bo kvar på Bjärehalvön.

Medan katten skrapar försiktigt på andra sidan dörren förklarar Peder vad det är som gör honom upprörd.

– Ibland har vi kallats golfmotståndare. Men det handlar inte om golf, utan om

en utveckling av samhället som jag ifrå-gasätter. Golfen utnyttjas som slagträ i debatten. Det jag känner starkast mot är oansvaret som politikerna har för kom-munens helhet. Man tänker kortsiktigt. Jag välkomnar investeringar men man måste ta hänsyn till fler värden. Jag har inget emot golf här, bara det genererar skatte-pengar till dem som bor här. Men vi har sju golfbanor i kommunen och det går back ekonomiskt.

Han berättar att åtta lantbrukare i när-heten har byggt nya stallar de tre senaste åren och ser det som ett bevis på att lant-brukarna är effektiva småföretagare som kommunen borde värna mer om. Nu kän-ner han mest att kommunen försöker fösa iväg dem för nya golfbanors skull.

Men hur var det nu med den här ”hel-hetslösningen”? Kanhända blev den aldrig godkänd i sin helhet, men nu, fem år efter det att förslaget presenterades för kom-munpolitikerna, verkar det alltså som om den ändå, bit för bit, är på väg att klubbas igenom. Och om kommunen godkän-

>

fibsverige

»Ibland har vi kallats golfmotståndare. Men det handlar inte om golf, utan om en utveckling av samhället som jag ifrågasätter. «

Norrvikens trädgårdar dras med ekonomiska problem. Nu erbjuds en lösning men den hotar samtidigt det unika med Norrviken – samspelet mellan den ordnade trädgår-den och den vilda naturen. Mats Paulsson vill få bygden att leva året runt, vilket idag knappast är fallet i exempelvis Torekov.

>

Vårblommande tulpaner och tusenskönor.

fibsverige

> ner golfbanan i Påarp är det många som misstänker att en golfbana i närheten av Norrvikens trädgårdar kommer att hamna på bordet härnäst.

Både Mats och Erik Paulsson är aktieä­gare och styrelseledamöter i Skistar, kon­cernen som driver skidverksamhet i bland annat Sälen och Åre. ”Helhetslösningen” är hämtad därifrån, där ett och samma före­tag erbjuder skidåkning, boende, skidskola och skiduthyrning. Tanken är att använda samma koncept på Bjärehalvön, fast med golf. Man vill skapa ett golfcentrum på halvön och Norrvikens trädgårdar är den tänkta golfregionens mittpunkt.

Vad som irriterar kritikerna är att alla pengar från golfturismen i så fall hamnar i privata fickor och inte kommer att gynna kommunen i någon vidare utsträckning. Visst ger golfturism arbetstillfällen, men bara på sommaren och det är vinterhalv­året som är försörjningsproblemet på Bjärehalvön, när sommargästerna har övergett sina sommarhus och flytt byg­den.

Peder Hedenströms kaffe är slut och han lutar sig tillbaka på köksstolen och ger sin syn på bröderna Paulsson och Peab.

– De är bara en bricka i spelet. Det finns andra krafter som påverkar dem. De har dragits in i en maktkamp mellan det genu­ina Bjäre och viljan att satsa pengar och få andra att satsa pengar. Mats och Erik är respekterade, all heder åt deras driftighet och att de skapar jobb.

På en annan plats blickar Ingrid

Björkman ut över Båstad och Laholmsbukten genom sina stora fönster. Hon kämpar för att bevara Norrviken men tycker det är konstigt att hon måste göra det.

– Det här jobbet som vi gör borde egent­ligen Stiftelsen Norrvikens Trädgårdar göra, säger hon.

Hennes kollega Dan Olsson håller med och menar att ansvaret ligger hos politi­

kerna.– Det man måste ha är politiker

som säger nej till giriga exploatörer. Kommunen anser att den här exploa­

teringen är enda sättet att få pengar till Norrviken, men det är det ju inte. Det finns alternativ. Det finns andra finansiärer som är villiga att finansiera.

– Politikerna har ju ett ansvar för bygden, säger Ingrid. Det här är en fråga om demo­krati, inte om trädgårdar eller jordbruk eller golf. Det är en fråga om moral och om att förvalta vårt arv.

I sommar kommer åter flockar av turis­ter till Bjärehalvön för att titta på tennis, promenera i Norrvikens trädgårdar, spela golf eller njuta av den sköna naturen. De kommer att märka väldigt lite av vad som bubblar under ytan. Politikerna letar desperat efter en lösning som kan ge invå­

Några är rädda för att mark-priserna ska stiga omkring golfbanorna, så att barnen inte kommer ha råd att bo kvar på halvön. Andra värnar fornminnena. Pelle Höglund menar att det finns fornminnen på varenda plats på Bjärehalvön. ”Men jag vill inte leva i ett museum,” säger han. Golfbanan på bilden är en av sju som redan finns på halvön.

»Det här är en fråga om demokrati, inte om trädgårdar eller jordbruk eller golf. Det är en fråga om moral och att förvalta vårt arv. «

fib 25

n n Mats Paulsson är VD i PEAB, delägare i NTAB Intressenter AB och styrelseleda-mot i Skistar. Bröderna Paulsson köpte skidanläggningen Lindvallen i Sälen 1975, vilket blev början till Skistar, ett koncept man nu försöker lansera i Båstad. Tillsammans med avkastning på kapital tjänade han 46,6 miljoner kronor under år 2005.

Kommunfullmäktige i Båstadn n Anette Åkesson, kommunstyrelsens ordförande (m), är tjänstledig från sitt arbete på PEAB. ”Det är en fantastisk satsning”, sa hon om investerarnas förslag för Norrviken. Hon ser det inte som ett problem att hon har ett ben i politiken och ett i byggföretaget.

n n Catarina Angel (fp) sitter i kommunfullmäktige och i fullmäktiges arbetsutskott. Hon har en man med chefsposition på Lambertsson, ett företag som ingår i PEAB-koncernen. Hon är också kusin till Anette Åkesson ovan.

n n Ingemar Jönsson (bp) är ledamot i kommunfullmäktige och ersättare i kommunstyrelsens arbetsutskott. Han är samtidigt personalsamordnare på Swerock, ett betong- och grusföretag som ingår i PEAB-koncernen.

n n Thomas Andersson (fp) sitter i kommunfullmäktige och är ersättare i kommunstyrelsen. Han är VD för industriföretaget Lindab Steel, en stor leverantör till PEAB. Han är därutöver ledamot i Stiftelsen Norrvikens Trädgårdar samt vice ordförande i Stiftelsen Båstadtennis och Båstad Hamn AB (i vilka Peabs Erik Paulsson är ordförande). Han är också delägare i Hotel Skansen (där Erik Paulsson är ordförande och delägare). ordförande och delägare).

NTAB – ”Helhetslösningens män”I företaget NTAB Intressenter AB som bland annat står bakom exploateringsplanerna i Norrvikens träd-gårdar är följande personer aktiva. De hoppas också kunna bygga golfbanor i närområdet och vara klara till Peabs femtioårsjubileum 2009. Marken nedanför Norrvikens trädgårdar, där hotell och villor är inritade på detaljplanen, ägs dock inte av dessa herrar, utan av ett dotterbolag till Peab. Det betyder att herrarna planerar att bygga sina privata projekt på mark ägd av Peab.

n n Malte Åkerström är delägare i PEAB, styrelse-ledamot och delägare i Exoheat samt delägare i NTAB Intressenter AB. Dessutom är han VD för PEAB Asfalt och omvaldes till valberedningen för PEAB år 2007. Vän till Mats Paulsson och tillsammans har de köpt Månstorps gård i Laholms kommun och gjort om till golfbana.

n n Karl-Axel Granlund är ägare till bolaget Volito (flygleasing och fastigheter) och styrelseledamot och tredje största aktieägare i PEAB. Dessutom delägare i NTAB Intressenter AB. Samarbetet med bröderna har i dag utvecklats så långt att Karl-Axel Granlund i somras flyttade in på översta våningen i en bostads-rättslägenhet i Västra hamnen i Malmö vilken byggts av PEAB. På bottenvåningen bor byggföretagets infor-mationsdirektör. Brukar kallas Malmös enda miljardär.

n n Markus Saari är krögaren bakom projektet ”Smaka på Stockholm”. Saari har sommarhus i Båstadtrakten.

Stiftelsen Norvikens TrädgårdarÄr den stiftelse som ska tillvarata Norrvikens intressen och bevara trädgårdarna. Stiftelsen består av fem ledamöter. Fyra av dessa väljs av kommunfullmäktige i Båstad och stiftelseledamöterna själva utser ytterligare en medlem som ordförande.

n n Anders Persson (fp) är före detta ledamot i kommunfullmäktige. Han är personalchef på Lindab, vars koncernchef Kjell Åkesson även sitter i styrelsen för PEAB. Han är ordförande i stiftelsen samt engagerad i tennisen.

n n Robert Sundquist satt till och med 2006 i kommunstyrelsen och kommunfullmäktige för bjäre-partiet. Fram till och med 2006 satt han även i styrelsen för det bolag som vill exploatera området. När stiftelsen och bolaget tecknade ett arrendeavtal 2004 skrev han under för båda parter. Enstaka politiker i kommunen reagerade och anklagade honom för jäv, men frågan behandlads aldrig när-mare då han lovade att avgå från exploateringsbolagets styrelse. Han är också ägare till solenergi-företaget Exoheat, där bjärepartiets ordförande Bertil Mattsson och PEAB-delägaren Malte Åkerström är delägare.

n n I stiftelsen sitter också Margareta Mörck, tidigare riksdagsledamot (fp) och före detta kulturchef i Båstads kommun samt Bengt Holgersson, före detta landshövding i Skåne och negativ till idén med kulturreservat. Invald i styrelsen efter sin pensionering.

PEAB –ett med kommunen?

narna arbete året om och locka pengar till bygden.

”Helhetslösningen” är något nytt och har fått många politiker att jubla. Om kommu-nen bara låter dem bygga golfbanan i Påarp och lite hotell runt Norrviken kom-mer allt att lösa sig. Det ser ut att vara sva-ret på försörjningsfrågan och räddningen för kommunens stolthet, Norrvikens träd-gårdar. Andra tycker att privata finansiärer utnyttjar kommunens desperata situation.

Peder ser positivt på framtiden även om han riskerar att få en golfbana i närheten. Frågan behandlas i kommunfullmäktige den 9 april i år. Om det skulle bli ett ja litar han till möjligheten att överklaga till instanser utan lokala intressen.

Ingrid och Dans hopp står till länsstyrel-sen som har möjlighet att stoppa exploate-ringsplanerna i Norrviken. Än så länge har bara trevande försök gjorts därifrån men de är inte uppgivna. Och om exploatering-

en skulle genomföras trots deras motstånd, vill de i alla fall att folk ska få veta hur det gick till.

– Situationen är nästan obegriplig för utomstående, säger Dan Olsson. Det är så konstiga saker som händer här i Båstad.

patrik pettersson studerar journalistik på tollare folkhögskola bilderna på vårblommande tulpaner och tusenskönor samt trädgården kommer från norrvikens trädgårdar.

fiblevandehistoria

sannings­ministeriet maler på Efter vänsterpartiets valframgångar 1998

var Lars Leijonberg så förskräckt att han i en intervju för Dagens eko dundrade: ”Skolorna måste varna för såna som Lars

Ohly”. Knappt tio år senare har Leijonbergs idéer förverkligats.

På en presskonferens, lika polerad som myndig-hetschefen Eskil Francks kala hjässa, den tionde mars i år lanserade den statliga myndigheten Forum för levande historia informationssatsning-en ”brott mot mänskligheten under kommunis-tiska regimer”. Det hela rör sig om en utställning, en forskningsinventering, en faktaskrift samt ett lärar- och elevmaterial som syftar till att upplysa folket som tydligen har för lite på fötterna.

Redan under den förra regeringens upplys-ningskampanj om förintelsen väcktes viktiga frågor kring huruvida staten överhuvudtaget bör ägna sig åt den här typen av historisk kunskaps-förmedling; ”Det är inte statens uppgift att driva historieforskning eller företräda en viss tolkning av historia” skrev vänsterpartiet i en motion till

riksdagen i oktober 2003 som syftade till att avveckla myndigheten.

När brotten mot mänskligheten under kom-munistiska regimer (Sovjet, Kina och Kambodja) nu ska undersökas har debat- ten blossat upp igen. Den här gången på allvar. Nu kommer kritiken inte bara från vänster-håll – historikerna själva har fått nog. Inte mindre än 353 forskare har skrivit under ett upprop där man menar att regeringen använder historieundervisning som ett ideologiskt slagfält. ”Uppropet”, kommente-rar kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths (m) ”säger mer om kritikerna än om kampanjen” och idiotförklarar därmed en betydande del av den svenska forskareliten.

Men vad är det egentigen historikerna säger? FiB ringde upp tre av landets ledande historiker som inte skrivit under historieuppropet för att stämma av läget.

johan kellman larsson text karin sunvisson illustration

Den statliga myndigheten Forum för levande historia har på regeringens upp-drag inlett sin upplysningskampanj om ”brott mot mänskligheten under kom-munistiska regimer”. Flera hundra akademiker fördömer nu regeringens kampanj: Det är i diktaturer, inte i demokratier, som historieskrivningen ställs i statens tjänst.

fib 27

>

»det är djupt allvarligt att myndigheten inte har forskare anställda som kan de här frågorna. «Klas Åmark, professor i historia vid Stockholms universitet.

Hur ser du på Forum för levande historia och dess verksamhet? – Jag tycker att det hade varit bättre om den här myndigheten placerats vid ett universitet. Då hade det skapats bättre förutsättningar vad gäller kunskapsproduktionen, så jag är inte helt nöjd med situationen. Kan du se några andra problem med en statlig historiemyndighet? – Det är givetvis viktigt att uppmärksamma de allvarliga brott som begåtts i kommunismens namn, dock hamnar man i en problematisk situ-ation när det gäller valet av vad som ska utre-das och inte. Exempelvis bör det ges ett visst utrymme åt de gamla kolonialmakternas och de västerländska demokratiernas brott mot mänsk-ligheten. Jag hade föredragit att man behållit det ursprungliga uppdraget som utgick ifrån för-intelsen för att undvika den här problematiken som i nuläget är ofrånkomlig. Vidare tycker jag att det är djupt allvarligt att myndigheten inte har forskare anställda som kan de här frågorna. Kan du se att det finns skillnader i den kom-munistiska ideologin och den misslyckade prak-tiken i de länder som FFLH valt att koncentrera sig på? – Det är klart att det finns skillnader i det poli-tiska idealet och regimerna i Sovjet, Kina och Kambodja som FFLH valt att rikta in sig på. De regimer som har funnits inom den kommunis-tiska världsrörelsen har varit ganska olika och när man räknar upp hur många som har dött exempelvis så är ju det en koncentration på vissa perioder, på vissa geografiska områden och på vissa typer av system. Men om FFLH skö-ter sig tror jag att detta kommer att framgå av verksamheten.

Tre frågor till tre historiker

fiblevandehistoria

> »det är en totalitär tendens i samhället… «Alf W. Johansson, professor i historia vid Samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola. Är det bra att det finns en statlig historie-myndighet?– Jag tycker egentligen att det är det civila samhällets sak att ta hand om. Poängen med den här typen av statliga upplysningskampanjer diskuteras för litet. Jag kan tycka att det redan föreligger till-räckliga möjligheter för den som så öns-kar att skaffa sig all önskad upplysning. Inte heller bör det rimligtvis vara särskilt svårt att hitta böcker att förmedla som upplyser om kommunismens brott. Flera debattörer menar att den nya högerregeringen fallit för frestelsen att politisera historien för egna syften.– Jag tycker att regeringen har gjort myn-digheten en otjänst genom att förse den med ett tilläggsdirektiv som gäller kom-munismens brott mot mänskligheten. Detta kommer att förändra myndigheten,

själva verksamhetens karaktär. Dessutom innebär det en ideologisering som på sikt kommer försvaga myndighetens legitimitet. Liknar inte myndighet Forum för levande historia till sitt uppdrag just de propa-gandacentraler som finns i de samhällen man varnar för?– Jo, det är en totalitär tendens i samhäl-let om den här typen av organisationer växer och får ett allt för stort inflytande. Staten ska inte på detta sätt fostra sina medborgare. Men i och med att parti-erna förlorar sin folkliga förankring vill man istället säkra sina positioner genom att konsolidera sig i statsapparaten. Men jag tycker egentligen inte att det handlar om vad man undersöker, utan att det är en myndighet som gör det. Det är en farlig tendens. Däremot har jag generellt sett givetvis inte något att invända mot en upplysningskampanj om kommunis-men, men det är upp till det civila sam-hället, universitetsvärlden och den veten-skapliga forskningen att ta hand om.

»direkt slöseri av statliga medel. «Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet.Vad tycker du om att det finns en statlig historiemyndighet?

– Jag är skeptisk till verksamheten och det har jag varit hela tiden. Jag har inte riktigt förstått poängen med den här myndighe-ten. Att staten uppmuntrar till historie-forskning har jag givetvis ingenting emot alls, men ska man ha en särskild myndig-het som ska bestämma vad som är viktig och inte viktig historia då är jag inte med längre. Varför tror du att SOU:s förslag om att behandla den västerländska kolonialis-mens eller den transatlantiska slavhan-deln helt har uteblivit i Forums verksam-het?– Mycket riktigt har det hittills varit en enfrågemyndighet som riktat ljuset mot vissa problem medan man helt uteslutit andra. Det är inget fel i att upplysa om nazismen och kommunismen, men då

bör givetvis även andra brott uppmärk-sammas. Som exempel kan jag nämna slaveriet som jag har ägnat de sista sex åren av mitt liv åt att forska om. Detta är ett mycket aktuellt samhällsproblem som myndigheten totalt ignorerar eftersom de är statligt styrda. Om myndigheten enbart tittar på kommunismen och nazis-mens brott får vi en väldigt snäv bild av vad som är viktigt att utreda och inte. Och då talar vi om ett direkt slöseri av statliga medel.

johan kellman larsson är journa-list- och historiestuderande bosatt i stockholm. karin sunvisson är illus-tratör bosatt i paris. i nästa nummer fortsätter FiB granskningen av inne-hållet i myndighetens material.

■ ■ När kampanjen presenterades passade histo-rieprofessorn Michael Schoenhals från Lund, med Kina som specialitet, på att läsa upp ett gammalt dokument från Kinas underrättelsetjänst som fick illustrera hur långt Maos regim var beredd att gå i utrensningen av klassfiender. I skrivelsen avvisas entydigt folkkongressens vilja att begränsa vålds-utövningen. Gäller det inte att föregripa angrepp på revolutionen och moderlandet? Då fordras hårdhet mot varje misstänkt! Men en stund senare avslöjade Schoenhals att dokumentet han läst alls inte stammade från Maos Kina, utan var en ordagrann återgivning, med enstaka substantiv utbytta, av George Bushs senaste tal, där presidenten förklarar varför USA ska använda tortyr i kampen mot terrorismen. (DN 13/3)

”I en diktatur står all-tid historieskrivning-en i statens tjänst”.Så sammanfattar lärarhandledningen i kampan-jen om kommunistiska regimer. Vilken slutsats riskerar gymnasieelever att dra av det när det gäller den nu påbörjade kampanjen? Den frågan ställer sig över 350 akademiker som samlats kring historieuppropet.se, en pro-test mot myndigheten.

fib 29

Inom stora delar av den i och för sig mestadels allmänborgerliga svenska forskarvärlden som bland fristående intellektuella – kulturkonservativa

såväl som sådana från så kallad vänster – har man med obehag läst att Forum för levande historia på sin hemsida hävdar att det är en myndighet ”som saknar direkt motsvarighet någonstans i världen”. Statliga myndigheter med övergripande ideologiproducerande uppgift har ju inte på senare tid funnits i de sekulariserade stater av vår typ vilka präglats av borger-liga revolutioner.

Det som där funnits har varit myndighe-ter vilka givit direktiv för värdegrundande skolundervisning av barn och ungdom samt myndigheter med uppgift att ingjuta medborgaransvar och försvarsvilja i krigs – och kristid samtidigt som forskningen – och debatten – officiellt betecknats som fri.

För att tydliggöra det säregna med denna myndighet kan man gå till Sven Lindqvists bok: Avsikt att förinta. Det är en lysande bok om folkmord och förintelser. Men den heter inte ”Brott mot mänsk-ligheten av rösträttsstater” eller ”Brott mot mänskligheten av parlamentariska demokratier”. Ty den handlar om begripliga ohyggligheter styrda av intressen, mate-riella intressen. Alltså ett arbete att intel-lektuellt diskutera. I denna diskussion kan man också undersöka i vad mån hemlän-dernas rösträtt och/eller det parlamenta-riska systemet kunnat vara bidragande till folkförintelserna. De var ju lönsamma och

regnar det på hönan droppar det på kyck-lingen. Man kunde jämföra med Tredje rikets rovriddarekonomi som gav åt det tyska arbetande folket både sociala förmå-ner, trygghet och ett relativt välstånd på de plundrade och förintades bekostnad. Att detta slutade med elände också för det tyska folket hör till. Läs Brechts dikt om vad soldathustrun fick!

Men Levande historia har en annan statlig uppgift; just nu nämligen att beskriva ”Brott mot mänskligheten

under kommunistiska regimer.” Oavsett om fakta är riktiga eller ej (de kan i och för sig diskuteras; det faktiska bör diskuteras) vänds frågeställningen därför från det begripliga upp i det ideologiska. Karlheinz Deschner gör något liknande när han skri-ver Kriminalgeschichte des Christentums ( just nu fick jag band 8, 1346 till 1549). De flesta – någon skulle kunna säga alla – av de brott han behandlar från Gamla testamentets vidrigheter och sedan fram genom kyrkohistorien är nog rätt beskriv-na. Dock blir det historiskt vilseledande att skildra judendom och kristendom i sig som historiska brottssyndikat ( jag är tvärtom beredd att med Castro säga att troende katolska präster gjort mer för de utsugna folken än officiella västliga socialister och kommunister).

Varför har den svenska staten nu sett sig föranlåten att inrätta en ideologisk myndighet? De härskande tankarna har ju ständigt varit de härskandes tankar och då

dessa ytterst är intressestyrda har den vilken som jag började ta ställning i sam-hällsfrågor i ton-åren under Andra världskriget fått upplevat åtmins-

tone fyra skov då det officiellt försanthåll-na utsatts för en rockad. Då har det gällt att på en gång hålla tungan rätt i munnen för att inte råka illa ut (enbart under IB-tiden fanns det i detta land 20 000 angi-vare vilka vakade över rätt tänkande och rätt beteende) och behålla förmågan till eget dubbeltänkande (reservatio mentalis som det kallades i religionsstyrda tider) för att inte drivas att tänka och handla i de samhällslydigas trupp.

Men någon särskild myndig-het har under dessa tider inte behövts; det normala borgerliga styrsystemen

– fri press och fri forskning och allt vad det heter – har fungerat. Nu tycks de härs-kande uppleva så stor osäkerhet (skälen kan diskuteras; ekonomisk kris i Förenta staterna, att ledningen för den ekonomiska utvecklingen tycks ha skjutits österut till Kina och Indien; att de nya kolonialkrigen – Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Somalia med flera inte går efter ritningarna och så vidare) att de för att skydda sig tvingas gå tillbaka något några sekler, överge bour-geoisiens erövringar och skapa en ideolo-gisk myndighet. (Liknande kan vi nu iaktta i det svenska lagstiftningsarbetet – tag terrorlagarna till exempel.)

Detta är mer än intressant. Jag som menar att hela detta vårt så kallat västliga samhälle utgör en enda skadlig lögnstruk-tur vilken för mänsklighetens bästa måste störtas i gruset känner naturligtvis egent-ligen stor tillfredsställelse över att den svenska staten nu så oroats över okontrol-lerat tänkande att den sett sig tvungen att inrätta ett svenskt sanningsministerium. Vi kan inte önska oss ett bättre utgångsläge för ett frigörande intellektuellt arbete!

»Nu tycks de härskande uppleva så stor osäkerhet...att de för att skydda sig tvingas gå tillbaka något några sekler, överge bourgeoisiens erövringar och skapa en ideologisk myndighet.«

jan myrdal text

En ideologisk myndighetfibskriftställning

jan myrdal är skriftställare och för-fattare bosatt i skinnskatteberg.

fibintervju

Bakom skrattspegeln

Liv Strömquist slog igenom med med buller och bång med succédebuten Hundra procent fett. I vår kom hennes senaste album, Einsteins fru. FiB mötte serieskaparen som vänder ut och in på det vi kallar verkligheten.

>

Klingar namnet Mileva Maric bekant? Inte det? Även om avan-cerad fysik inte är ens hemmaplan borde kvinnan bakom revolutio-

nerande artiklar om relativitetsteorin ha reserverat en plats i allas allmänbildning. Synd då bara att äran i eftervärldens ögon helt tillskrivits hennes dåvarande make och medförfattare till texterna, Albert Einstein.

I den feministsiska serietecknaren Liv Strömquists nya bok Einsteins Fru varvas öden som Marics med bitsk satir över folk-kära vissångares hatbrott och mysrasism i svensk film. Allt presenterat med skarp humor och ett sofistikerat pedagogiskt handlag. Den ofta nästan lärobokslika for-men är inspirerad av latinamerikanska fack-föreningars informationsserier använda för att sprida kunskap i områden med utbredd analfabetism.

Liv Strömquist slog igenom rejält med boken Hundra Procent Fett, en samling med serier ur det egna fanzinet Rikedomen. Hon rönte stor uppmärksamhet med serier som Den Dåliga Idén om kommersiell teves cynis-

Liv Strömquist slog igenom med med buller och bång med succédebuten Hundra procent fett. I vår kom hennes senaste album, Einsteins fru.

Bakom skrattspegelnpontus sillrén text anna moberg bild

LIV STRÖMQUIST slog igenom rejält med boken Hundra Procent Fett, en samling med serier ur det egna fanzinet Rikedomen.

fib 31

ka faddergalor och Män Som Aldrig Borde Ha Fått Ha Sex (i tur och ordning; Sartre, Timbuktu, Ingmar Bergman och David Beckham).

– Innan första boken släpptes trodde jag inte att någon utom mina vänner och folk i vänsteraktivistkretsar skulle läsa, den berättar Liv.

Hennes serier har, tvärt emot de blyg-samma förväntningarna, nått långt utan-för de närmast sörjandes uppmärksamhet. Något hon tror kom sig av ett sug efter mer politiska skildringar.

– Svenska serier hade länge dominerats av självbiografier. Den explicita politiken i konsten har känts extremt mossig och sjuttiotalsstämplad. Jag tror många, även om de inte håller med mig, uppskattar mina serier för att det känns befriande när någon står för en rak åsikt, säger hon och menar att många feministiska berättel-ser länge varit lite tragiskt offerpräglade, medan hennes egna mer humoristiska anslag kan kännas som en välkommen förnyelse.

Livs serier har publicerats bland annat i Arbetaren, Bang, Ordfront och Galago.

De senaste åren har burit fram en våg av begåvade kvinnliga serietecknare. Själva prefixet ”kvinnlig” börjar te sig ålderstiget i sammanhanget. Men så har det långt ifrån alltid varit.

– Åttiotalets Galago, den främsta platt-formen för svenska serietecknare, domine-rades helt av män. Det har så klart alltid funnits fantastiska kvinnliga tecknare, som Cecilia Torud och Tove Jansson. Men när jag började skriva mitt fanzine var serievärlden fortfarande mansdominerad. Att det dyker upp så många kvinnor nu kan vara en effekt av tredje vågens feminism.

– Fortfarande är bara ungefär 20 procent av seriesidorna i Galago gjorda av kvinnor,

så det är fortfarande en lång väg kvar. Jag brukar säga att är man inte feminist innan man ger sig in i den här branschen blir man det.

Einsteins Fru är en fruktansvärt rolig upp-görelse med könsmaktsordningen. Med en till synes enkel teckningsstil belyser Liv Strömquist patriarkatets mörkaste hörn. Värt att påpeka är att hon inte nödvän-digtvis använder humorn för att göra seri-ernas teman lättare att ta till sig. Ämnena behandlas i sig så pass lustfyllt att det satiriska anslaget bara gör det hela ännu roligare att läsa.

I Dom som sa hora – en serie om Den Babylonska Skökan undersöker hon kristendomen och andra monoteistiska religioners undanröjande av tidigare civi-lisationers gudinnedyrkan. I Jämställdhet, schmämställdhet frågar hon sig om jämn könsfördelning i sig är värt något, utan omfattande sociala omkastningar på alla samhälleliga plan. ”Skulle det vara bättre för ekosystemet i Nigerdeltat om hälften av ledamöterna i Shells styrelse var kvin-nor? Skulle det vara bättre för arbetare i olika sweatshops i tredje världen om Nike och Adidas hade fler kvinnliga aktieägare” frågar hon sig.

En annan fråga som Liv ägnar ett par sidor är hur pass skadade unga män blivit i sin sexsyn av tv-serien Vänner. Hon hin-ner också utse De störigaste argumenten i prostitutionsdebatten och Historiens mest provocerande pojkvänner.

Det är i den sistnämnda berättelsen som Mileva Marics historia berättas. Längre fram får vi stifta bekantskap med konst-nären Jackson Pollocks fru Lee Krasner, som fick tillfälle att ägna sig åt sin egen kreativitet först efter makens död. Och den tragiska historien om Priscilla Presley, Elvis unga fru, som världstjärnan höll

instängd i sitt Graceland och försökte forma till sin idealhustru.

Einsteins Fru berättar om en mängd kvin-nor vars potential att arbeta kreativt eller att överhuvudtaget fungera normalt för-minskas av de blivit indoktrinerade i kär-leksmyten, att tvåsamheten är den enda vägen till lycka. Men för Liv var det långt ifrån någon deprimerande syssla att sam-manställa kvinnoödena:

– Nej, det var bara lustfyllt och peppande att rekonstruera kvinnohistorien och föra fram de här personerna. Själv har Liv säl-lan låtit sig hämmats i sitt skapande av ett förhållande.

– Kanske när jag var väldigt ung. Tonåring.

Cornelis Vreeswijk och Pablo Picasso, båda allmänt uppfattade som tämligen sympatiska figurer, förevigas också innaför pärmarna på Einsteins Fru. Ur avsevärt mindre sympatiska vinklar.

– Det är ingen egentlig kritik mot artis-terna i sig. Jag älskar Picassos konst, men jag väljer att berätta om honom ur ett annat perspektiv. Jag har valt vilka män jag skrivit om av humoristiska skäl. Det blir roligare att skriva om Timbuktu och Einstein än någon mer förutsägbar som Ulf Lundell eller Jan Gulliou.

I Hundra Procent Fett finns serien Tredje Riket på Österlen med, för övrigt en av de

fibintervjuLIV STRÖMQUIST

skulle det vara bättre för ekosystemet i nigerdeltat om hälften av ledamöterna i shell var kvinnor?

>Född: 1978Bor: MalmöBöcker: Einsteins Fru (Ordfront / Galago 2008) Hundra Procent Fett (Ordfront/ Galago 2005) Med Jan Bielecki: Drift (Kolik Förlag 2007 )

få med rent självbiografiskt innehåll. I den skriver Liv om uppväxten på den skånska landsbygden under det tidiga nittiotalet då de främlingsfientliga strömningarna var starka. Då klassfotografierna prägla-des av torshammare och swastikor, tröjor från Kiviks marknad med texten ”Absolut Svensk” och Hitlerhälsningar.

– Min tidigaste aktivism var antirasis-men. Men jag tror inte den miljön format mig så mycket politiskt. Jag är nog mer präglad av familj än plats. Jag växte upp i ett ganska apolitiskt klimat, men pappa berättade om kalla kriget och sådant. Det fanns ett allmänt intresse för samhällsfrå-gor.

Ifrågasättandet av kärnfamiljen löper som en röd tråd genom det mesta Liv skriver. Men sin egen uppväxts kärnfamilj skulle hon inte vilja ha haft annorlunda.

– Nej, jag är mer intresserad av kärn-familjen som fenomen. Att kunna dis-kutera det kritiskt, sedan får man göra som man vill. Det är naturligtvis svårt i praktiken. Men alla livsval innebär olika utmaningar.

Om någon fortfarande tvivlar på att seriemediet klarar av att gestalta mång-facetterade samhällsmekanismer är det bara att slå upp valfri sida i Hundra Procent Fett och Einsteins Fru.

Hur kommer det sig egentligen att serie-mediet har fått ett så brett genomslag hos den svenska vänstern?

– Jag tror att den svenska samhällskri-tiska serien har sin bakgrund i traditionen med gamla politiska skämtteckningar. Det är mest de alternativa serierna som är vänster.

Livs tidiga serier i fanzinet Rikedomen var tecknade i en snabbt tuschad, skissartad stil. Lite medvetet amatörmässigt pun-kig, allt för att undvika perfektionismens hämningar. För att visa på att alla kan och ska rita och berätta om det är det man vill göra. Själva estetiken är alltså också i sig ett politiskt ställningstagande.

Men Einsteins Fru visar upp en bildmäs-sig utveckling, bland annat vad det gäller komposition. Även om hennes grundläg-gande teckningskaraktär lätt känns igen

vittnar Einsteins Fru om nya ambitioner. Mer strukturerade rutor, lek med olika sti-lar och mer porträttlika figurer ur verklig-heten. Men om Liv Strömquist börjar röra sig mot en ”snyggare” mer professionell stil, finns då risken att den anarkistiska ”Do It yourself”-prägel går förlorad?

– Det viktiga är att hålla det radikala vid liv, slår hon fast.

Och så länge Liv finns det hopp.

Och hur gick det egentligen för den ser-biska matematikern som gett upphov till bokens namn? Einstein dumpade henne

för sin egen kusin. Hon blev lämnad att ta hand om parets gemensamme son med schizofreni och kunde snart se sitt namn struket när de gemensamma ansträng-ningarna började få uppmärksamhet.

Tänk på det nästa gång du småler åt ett underfundigt Einstein-citat.

pontus sillrén är musiker och fri-lansskribent. han kommer ifrån öst-ersund men är bosatt i stockholm. favoritserierna är love & rockets, eightball och rocky. anna moberg är fotograf och illustratör bosatt i malmö. anna_moberg@hotmail.com

Ifrågasättandet av kärnfamiljen löper som en röd tråd genom det mesta Liv skriver. Men sin egen uppväxts kärnfamilj skulle hon inte vilja ha haft annorlunda.

fib 33

fibsatir FiB publicerar här satiren om Reinfeldt av Liv Strömquist som tidningen Djurens Rätt stoppade. Ansvarige utgivare Anders Ekelund, aktiv moderat i Partille kommun, beskriver satiren som ”grovt förtal och personangrepp” och stoppade därför trycket i sista stund.

fib 35

fibsettlästhört

Varför lämnar en 23-årig amerikanska sitt bekväma liv för att ställa sig mellan en bulldozer och ett palestinskt hem? Om detta handlar Mitt namn är Rachel Corrie (stadsteatrarna i Göteborg och Stockholm) och den som bäst kan svara är förstås Rachel Corrie själv – född i Olympia, staten Washington, den 10 april 1979 och död i Rafah, Gaza, kros-sad av en israelisk bulldozer, den 16 mars 2003. Dessa föreställningar byg-ger helt på Rachel Corries egna dag-böcker och brev, funna efter hennes död. I Göteborgsversionen gestaltas Rachel Corrie mycket trovärdigt av Mia Höglund-Melin och miljöbilden från Gaza, i Anna Takanens regi, känns i sin enkelhet mycket exakt för den som varit där. I den mesta-dels lågmälda men intensiva monologen blandas privat med politiskt, moment av fadersuppror med tankar om världens orättvisor, och det blir aldrig tråkigt. Politiska pekpinnar saknas helt, och Rachel Corries egna ord kommer till oss som de formulerats av henne själv. Trots detta blir analysen kristallklar vad gäller förövare och offer i konflikten i Mellanöstern.

gunnar olofsson

“Dom tyckte det var häftigt att få hit folk från olika kul-turer, men så har det blivit mer och mer utländskt, och då har svenskarna trött-nat.”

Orden kommer från Kebba Colley från Gambia, en av fjorton studenter med bakgrund i lika många länder, som sam-talat om vad som skiljer deras “medhavda

kultur” från den de möter i Sverige i boken Det är Sverige som avviker – Studenter från fyra världsdelar berättar.

Boken som som redigerats av Göran Palm och Ingela Josefson, ges ut av Karneval förlag och har växt fram ur ett projekt vid Södertörns högskola i samarbete med Liv i Sverige. Samtalen refereras som en dialog kring teman som Tidiga minnen, Skolan, Religion och moral, Språk, Familj och släkt samt Kulturkrockar, där även samtalsleda-ren Göran Palm gör inflikningar med den svenske åldermannens erfarenheter.

Med dessa samtal som utgångspunkt kan boken bli ett led i den folkrörelse, som Göran Palm en gång tog initiativ till, där människor kan lära sig att lyssna på var-andra.

Ett intressant avsnitt i boken är det som handlar om språket, där det mellan rader-na kommer fram kritik mot den svenska undervisningen, som i mycket handlar om svenska som andraspråk och modersmåls-undervisning – det som länge kallades för hemspråk.

Trots utvecklade metoder i språkinlär-ningen, talar eleverna om bra och dåliga lärare. De goda pedagogerna är de som bryr sig om elevernas språkutveckling. Min egen erfarenhet är att båda dessa skoläm-nen fortfarande glöms bort för att spara pengar. Ändå lär sig ungdomarna språket.

I ett avslutande avsnitt kommenterar

etnologen Beatriz Lindqvist, som själv kommer från Argentina, elevernas berättel-ser. Det är Sverige som avviker är en viktig utgångspunkt för fortsatta samtal.

bror kajsajuntti

Vassilij Grossmans stora roman, för den är verkli-gen stor, både till omfång och innehåll, utspelar sig vid tiden för slaget om Stalingrad 1942-43. Ändå är

det ett annat årtal som allt rör sig kring, som ideligen återkommer i aktörernas vardag, som får personerna att bita sig i tungan, att rannsaka vart yttrande: Sa jag något oförsiktigt? Är han att lita på?

Det är 1937, året för de stora utrensning-arna, året då de gamla bolsjevikerna inför världen erkände att de sedan 20-talet stått i imperialismens och den tyska fas-cismens sold, att de varit ute efter den store Stalins liv, med mera. Atmosfären från 1937 genomsyrar allt. Ingen vågar någonting, vem som helst kan råka illa ut. Ingen vet vari bevisen ligger, men de går att fabricera eller torteras fram.

I centrum för boken står ändå två rätt

fibsettlästhört

liv och ödeVassilij Grossman övers. Hans Björkegren | Historiska Media

det är sverige som avvikerred. Göran Palm & Ingela Josefson | Karneval

“Dom tyckteatt få hit folk från olika kul-turer, men så har det blivit mer och mer utländskt, och då har svenskarna trött-nat.”

Orden kommer från Kebba Colley från

Vassilij Grossmansroman, för den är verkli-gen stor, både till omfång och innehåll, utspelar sig vid tiden för slaget om Stalingrad 1942-43. Ändå är

mitt namn är rachel corrieStadsteatrarna i Göteborg & Stockholm | Text sammanställd av Alan Rickman & Katharine Viner

Frida Hallgren i Mitt namn är Rachel Corrie på Stockholms stadsteater. Foto: Linn Sandholm.

fib 37

självständiga individer, fysikern Strum och pansaröversten Novikov. En självstän-dighet som vinner Sovjet segrar. Strum i sin forskning, att det är atombomben som eftersträvas förklarar Stalins intresse. Novikov räddar sin pansarkår och kan därmed förorsaka tyskarna ett avgörande bakslag vid Stalingrad-slagets final. Likväl drabbar självständigheten dem som en straffdom, som den måste göra i ett sam-hälle där rädslan råder och det på alla nivåer. Hur skulle det då gå om ansvaret låg hos den utförande?

Det var det socialismen likväl handlade om, var det inte? Att partiet skulle medve-tandegöra sin kader så att dessa kamrater kunde orientera sig själva? Det är intres-sant att läsa Grossman efter att ha läst Moshe Lewin´s The Soviet Century (London; Verso, 2005), som just diskuterar de spörs-mål Grossman illustrerar. Hur det storryska tog över som ideologi för Sovjetarmén och kom att genomsyra samhället. Hur partiet bytte skepnad under 1920-talet till dikta-turens verktyg, hur terrorn förödde den diskussion som fanns kvar och likriktade samhället. Frågan Lewin ställer är: Var det här socialism?

Det är likaså det tvivel som ansätter partiveteranen Mostovskoj i det tyska fånglägret, när han ansätts av den nazis-tiske lägerchefen: Är inte våra två system rätt lika? Allt Mostovskoj kämpat mot för-kroppsligas av nazismen, allt han avskyr, men ändå… Vad blev det av alla hans strider? Känner han igen sig in sin egen skapelse? Är det fortfarande hans?

Jag hävdar inte på gängse borgerligt manér att man kan likställa systemen, så tycker jag inte man skall läsa Grossman. Inte för att få nicka och få sina fördomar bekräftade, vad brackan menar med ana-lys.

Strums öde är här belysande, när hypo-teserna inte får de praktiska resultat man räknat med, räknar han om utifrån resul-taten och når en helt ny teori. Strums teori stämmer dock inte med partiets teori. Så vad gäller, kartan eller verkligheten? Gissa själva.

Vad är då socialism? Lewin skriver att en zoolog inte skulle betraktas som seriös om han inte kunde skilja en giraff från en noshörning, medan det inom samhälls-vetenskaperna inte tycks ställas samma faktakrav. Där är det socialsim om ledarna kallar det så och tacksamma brackor från universitet eller institut tar tillfället i akt att fördöma den ideologi som hotar såväl deras världsbild som vällevnad. Därför är en roman som Liv och Öde så viktig att läsa. Vi måste känna till hur det var. Varje kamrat ha den medvetenhet, som gör att han/hon kan orientera sig själv, analysera efter egen medvetenhet. Vi känner inga herrar, oavsett om de har hög hatt eller generalismus-uniform.

lennart rahm

Hösten 2001 bestämde sig Murat Kurnaz för att resa till Pakistan. Kurnaz, som är född och uppväxen i Tyskland men har turkiskt medborgarskap genom sina föräldrar, hade nyli-

gen gift sig med en from, turkisk flicka och hoppades att han i landet i öster på kort tid kunde lära sig mer om sin nyfun-na tro. Så blev det inte riktigt. Den första december 2001 stoppades den buss han åkte med i en vägspärr i Pakistan och Kurnaz arresterades. Efter några dagar bakom lås och bom överlämnades han till amerikanerna (senare visade det sig att han hade sålts till dem för 3 000 dollar).

Därefter flögs han och andra fångar till Kandahar i Afghanistan för att fotografe-ras, vilket användes som ”bevis” för att de tillfångatagits på stridsfältet. Men detta var bara början. Vad som väntade Murat Kurnaz var nästan fem års fångenskap på det beryktade Guantánamo Bay. Kurnaz själv kom att bli känd som ”Talibanen från Bremen”.

”Vet du vad tyskarna gjorde med judar-na?” sa en av de amerikanska soldaterna vid lägret och förklarade därefter: ”Precis det ska vi göra med er nu.” Och om det är någonting Guantánamo Bay kan liknas vid så är det just ett nazistiskt koncentra-tionsläger, såväl fysisk som psykisk tortyr hör fångarnas vardag till. Flera gånger förgiftade amerikanerna fångarnas mat. Flera frångar mördades (officiellt hette det att de hade begått självmord).

Det har nu avslöjats att amerikanerna redan 2002 insåg att de begått ett stort misstag, att Kurnaz inte alls var terrorist. Trots det hölls han kvar och förhördes gång på gång ändå fram till 2006, då han äntligen flögs tillbaka till sin familj i Tyskland. Hans öde har även framtvingat en granskning av tyska regeringstjäns-temäns handlande. Skrämmande nog kunde Kurnaz berätta att tyska soldater misshandlat honom i Afghanistan, vilket de tyska myndigheterna länge försökte förneka.

Den grymma dagliga tortyren på Guatánamo som skildras i Fem år av mitt liv känns så omänsklig att den bekräftar det gamla talesättet: verkligheten över-träffar dikten.

kristoffer larsson

fem år av mitt livMurat Kurnaz & Helmut Kuhn | Ordfront | Övers. Sofia Lindelöf

Hösten 2001 Murat Kurnaz för att resa till Pakistan. Kurnaz, som är född och uppväxen i Tyskland men har turkiskt medborgarskap genom sina föräldrar, hade nyli-

»En zoolog skulle inte betraktas som seriös om han inte kunde skilja en giraff från en noshörning, medan det inom samhällsvetenskaperna inte tycks ställas samma faktakrav. «

fibsettlästhört

Debutantförlagets affärsidé är lika enkel som genialisk; förädla talangfulla debutan-ter genom feedback från en grupp så kallade ”vanliga” läsare. När en av dessa

författare råkar vara en ung kvinna från Stockholms miljonprogram som har levt mitt i det som Jan Josefsson och en del andra kallar ”gettot” så blir naturligtvis detta upplägg extra intressant.

Ge dom fingret är berättelsen om Shafiq som växer upp som andra gene-rationens svensk i Stockholms södra förorter. En alkoholiserad far och en mor som är slav under samma mans våld gör att anpassningen till det nya landet blir en hård och ofta ojämn kamp. Den från-varande fadern och modern som har fullt upp att se till att ha mat på bordet åt sina barn utlämnar Shafiq åt sig själv. Utan ett fungerande språk så får den unga pojken själv finna sina vägar till identifikation. Den enda väg till en identitet som erbjuds är gänget på gården.

Trots att detta inte är en kriminalroman så består bokens röda tråd av ett våldsamt rån och den påföljande flykten. Ofta stan-nar författaren upp för att förklara bak-grunden till de våldsamma händelserna och rollfigurernas tillkortakommanden genom tillbakablickar. Dessa illustreras genom ibland lekfulla berättelser som dock alltid bottnar i ett stort allvar och mellankolli. Tillbakablickarna gör rollfi-gurerna trovärdiga och deras öden ange-lägna. Denna växelverkan mellan nutids-dramatik och historisk bakgrund till berät-telsens människoöden fungerar mycket bra som komplement till varandra.

Under det att jag skriver denna recen-sion så ser jag på förlagets hemsida till min förvåning att Martha Montoya är en pseudonym för röntgenläkaren och skåde-spelaren Odd Runeborg.

Jag är glad att jag läste boken innan jag kände till upphovsmannens identitet, för

jag har redan bestämt mig. Detta är en mycket bra och trovärdig bok om ett omta-lat och ofta missbrukat begrepp; utanför-skap. Nu lämnar jag med varm hand över dilemmat till dig. Har det någon betydelse vem som berättar historien, en ung kvinna från förorten eller en medelålders röntgen-läkare?

charlie aronsson

Marxismens upphovsmän, de två parhästarna Marx och Engels, ägnade sina liv åt att identifiera analyska-tegorier, mönster, och rörel-selagar över den myriad av

intryck och observerationer som vi stundligen, eller vid läsning av his-toria, möts av. Det är så många träd, så vi ser inte skogen. Därför behöver vi modeller eller “glasögon” för att hitta orsaker och förstå skeendena. En av de nycklar parhäs-tarna gav oss var den materialistiska histo-rieuppfattningen.

Vid denna tid – 1840-1870– hölls breda fackområdena ihop, och någon socialan-tropologi hade inte utkristalliserat sig. Förvisso fanns det spekulationer om den tidiga, icke skriftliga historien av till exem-pel Vico, Montesquie, Ferguson, Condorcet, men det var amerikanen Lewis H. Morgan som först klarlade, utifrån ett hyfsat empiriskt material, att de olika “familje”-formerna är avhängig “hur produktionen av existensmedel fortskrider”. Dessutom presenterade han sin trestadieteori som en dynamisk modell. Hans arbete Ancient society från 1877 studerades ingående av Marx. Morgan kompletterade i hög grad den historieskrivning Marx och Engels bedrev, och ur deras synpunkt var han en trygg materialist. För 1880-talets radikaler var sexualitet och kärlek knappast ovä-sentliga frågor, i synnerhet som forskare förklarade att det monogama, borgerliga äktenskapet var historiskt förhärskande. Marx hann dock inte skriva något heltäck-

ande om förhistorien. Det blev Engels som fick ta över stafettpinnen, och 1884 publi-cerades föreliggande verk.

Vad finns det då för anledning att läsa ett så pass gammalt arbete? Tiina Rosenberg ger i ett kort förord några feministiska och anti-heterosexistiska skäl för att läsa skriften. Andra skäl är Engels klarläggande, med stöd av Morgan, av kopplingen mellan ägande, familjestruktur och släktskapssystem, till exempel sexuella relationer. Och framför allt ger Engels oss en nyckel till att tolka vår förhistoria. Det är även idag befriande att läsa hur borgar-klassens myt om kärnfamiljen historiska primat pulvriseras. Skriften är naturligt-vis inte “uppdaterad” i sina detaljer; det anses att Morgan har övertolkat sina data (Robert Lowie). Idag har vi kunskap som dåtiden inte hade, till exempel de stora apornas familjestruktur, och ytterligare mycket material har tagits fram av bland andra Maurice Bloch, Claude Meillassoux, Arne M Klausen, Robert Layton. Denna brist på uppdatering skymmer ändå inte bokens friskhet. Förlaget Murbruk har utgått ifrån Wagners översättning från 1939, men korrigerat och redigerat texten grundligt utifrån det tyska originalet. Kanske bör man idag skriva klan eller ätt i stället för gens? Förlaget skall ha stort beröm för utgivningen.

ulf karlström

Inramningen är enkel men slagkraftig. Mot slutet av sitt liv sitter lantarbetare- och socialistpastorn Henrik F. Spak och bränner sina gamla

brev och skrifter. Han funderar över vad han gjort av sitt liv. I strid med den kyrkliga överheten blev han lantarbetarnas pastor i en tid när arbetarrörelsen hade andra prioriteringar. Men vad övrigt har han lämnat efter sig? Blev han enbart en arbe-tarrörelsens hovnarr efter att ha avskedats

fibsettlästhört

familjens, privat-egendomens och statens ursprungEngels, F. | Murbruk förlag

Inramningenslagkraftig. Mot slutet av sitt liv sitter lantarbetare- och socialistpastorn Henrik F. Spak och bränner sina gamla

brev och skrifter. Han funderar över vad

emedan jag försökte vara kristen…Hans Falk | Bokförlaget Gryning

ge dom fingretMartha Montoya | Debutant-förlaget

Debutantförlagetsär lika enkel som genialisk; förädla talangfulla debutan-ter genom feedback från en grupp så kallade ”vanliga” läsare. När en av dessa

författare råkar vara en ung kvinna

Marxismens de två parhästarna Marx och Engels, ägnade sina liv åt att identifiera analyska-tegorier, mönster, och rörel-selagar över den myriad av

intryck och observerationer

fib 39

ur Svenska kyrkan? Han minns den rusiga känslan när han stod inför tusenhövdade åhörarskaror på sina ändlösa agitationsturnéer. Vad mer? Ett trasigt äktenskap, barn och vänner som vänder honom ryggen, parti-splittringar.

Hans Falk som disputerat på en avhandling om Spak, är väl förtrogen med tiden och ämnet. Han skildrar spänningen mellan genidyrkan och ”masslinjen”, revolution och refor-mism hos den tidiga arbetarrörelsen. Han visar också prov på en stark inle-velse i Spaks liv och person: de tvära kasten mellan oförenliga ståndpunk-ter, kluvenheten, kompromisslösheten, partistriderna och det alltmer olyckliga äktenskapet.

Allt sammantaget blir romanen om Henrik Spak också en del i diskussionen om vår generations (1940- och 1950-talisterna) politiska arv. Hans Falk har definitivt hit-tat sitt ämne. Jag är imponerad. Skam att inget etablerat förlag har tagit sig an den här boken.

tom carlson

Emedan jag försökte vara kristen, nödgades jag mot min vilja att bli demokrat, kan beställas direkt från Bokförlaget Gryning, c/o Falk, Tobaksspinnargatan 1, 117 36 Stockholm. E-post: hafa@comhem.se

Under senare år har mycket av det som vi känner igen som svensk alkoholpolitik föränd-rats. Alkoholen har blivit allt-mer lättillgänglig. Den har blivit relativt sett billigare.

Det har blivit möjligt att föra in stora kvantiteter för så kallat personligt bruk. Svenska monopolet för export och import har avskaffats. Serveringsrättigheter på restauranger har ökat kraftigt och alkohol-reklamen har släppts fri. Allt detta har lett till en konsumtionsökning med åtföljande negativa konsekvenser för människor och samhälle. Till största delen är dessa föränd-

ringar följden av medlemskapet i EU och av Schengenavtalet.

Frågan blir: Är det något vi kan göra? Finns det några mot-krafter som vi kan anlita eller måste vi passivt se på hur alko-holkonsumtionen ökar och dess negativa konsekvenser sprider sig? Författarna till Solidarisk alkoholpolitik tillhör dem som vägrar ge upp. De tillhör fören-ingen ”Alkoholpolitiskt Forum”, som står för en restriktiv huvud-linje i alkoholpolitiken.

Boken ger en bred översikt över en solidarisk alkoholpolitiks

problem och möjligheter. Man utgår från Sveriges inträde i EU och vilka konsekven-serna blivit. Den officiella svenska strategin inför EU-inträdet kallar författarna ”ope-ration nedsövning”. Sedan vidtar ett brett resonemang om alkoholens medicinska och sociala skador och dess kostnader som vida överstiger samhällets inkomster via alkoholskatt. Man belyser alkoholens eventuella nytta och alkoholindustrins påtryckningar.

Andra halvan av boken ägnas åt att dra upp riktlinjer för en restriktiv alkoholpoli-tik. En sådan har stöd i forskningen vilket ökar dess legitimitet. En mängd olika typer av åtgärder pekas ut. Den viktiga slutsat-sen är att det ändå finns en hel del möjlig-heter. En restriktiv linje börjar också väcka intresse även utanför Norden därför att många länder i Europa är bekymrade över alkoholkonsumtionen.

Boken är en bra introduktion för den som är intresserad av frågor kring alkohol och samhälle.

sisela björnsson

Ewonne Winblad har i fjol utkommit med en biografi om sin avlägsna släkting Hanna Lindmark (1860-1941), som byggde ett på sin

tid imponerande matimperium i Sverige. Biografins titel säger det mesta: Frälst Förmögen Förskingrad. Det hade inte varit säkert att jag skulle ha läst denna bok om Margaretaskolornas grundare om den inte lyckats förena tre för mig intressanta ämnen i samma berättelse – mat, ekonomi, kristen ideologi, precis som föremålet länge lyckades göra det.

Hanna Lindmarks liv och karriär är, om man så vill, en svensk framgångssaga – från utauktionerad frireligiös torparunge från Fattignorrland till myndig slottsfru och mångmiljonärska. Hon lärde sig tidigt att laga mat som piga i bättre bemedlade kök, arbetade som en slav, sparade pengar och öppnade eget matställe. Hennes affärsidé var att anställa ogifta kvinnliga kristna släktingar, som hon till deras för-äldrars belåtenhet, inte olikt den gamla funktionen hos nunneklostren, höll i tukt och Herrans förmaning med fasta regler och hårt arbete och en minimal lön.

Snart utvidgades med flera matlag-nings- och restaurangskolor. Sina betrodda släktingar placerade Hanna ut som före-ståndare på nya skolrestauranger i flera städer. Det skedde genom ett slags origi-nellt franchiseförfarande: lönen för mödan skulle ges när givaren befann sig i nästa värld, genom ett testamentsförfarande, där föreståndarinnorna skulle få, eller billigt få köpa, sina enheter.

Hanna tog för säkerhets skull ut en del redan i denna värld: herrgårdar, pälsar, lyxbil med privatchaufför och massor av tjänstefolk – fast kristna, givetvis.

Allt till Guds behag. De miljoner som blev över skulle fonderas för missionssällska-pens behov.

Men Hanna tappade greppet, i synner-het sedan maken Axel dött vid mitten av trettiotalet. Medarbetarna blev blåsta, och fick i regel vänta till nästa liv på sin lön. Till hedningarnas frälsning blev inte mycket över. Nu är det 35 år sedan Hanna Lindmarks och hennes kristna klans livs-verk gick i graven. I Margaretaskolans loka-ler på Norrmalmstorg huserar numera Den Danske Bank. Vi får se om den håller ut i över 60 år, den också.

hans isaksson

solidarisk alkoholpolitikLars Åke Augustsson (red.) | Alkoholpolitiskt Forum | Hjalmarson & Högberg

Under senaredet som vi känner igen som svensk alkoholpolitik föränd-rats. Alkoholen har blivit allt-mer lättillgänglig. Den har blivit relativt sett billigare. frälst förmögen

förskingradEwonne Winblad | Bonniers

Ewonne Winbladutkommit med en biografi om sin avlägsna släkting Hanna Lindmark (1860-1941), som byggde ett på sin

Jag var över fyrtio innan jag vågade låta bli att ha hembakat kaffebröd i frysen. Tänk om någon skulle komma och man då bara hade skorpor!

Domen skulle vara extra hård när det gällde just mig eftersom jag hade brutit släktens led och gjorde anspråk på att vara författare. Jo man tackar – det går väl an att kalla sej författare om man bara bjuder på köpeskorpor!

Min egen mor skulle ha sagt precis samma sak om en sådan som jag.

Till sist struntade jag i alltihop. Efter varje sådant där frigörande

beslut är det som att jag har vandrat lättare och luften har blivit friskare att andas. Jag får ha det så här och det är inte det minsta kriminellt eftersom jag inte skadar någon med köpeskorpor och obytta gardiner utan tvärtom frigör tid till mitt

skrivande.

Så lätt det var. Så skönt det är – och mitt hushåll är ändå okej. Men så försmädligt det känns att bland dem som förtryckt mig värst har varit kvinnor, som stått mig nära.

Medelklasskvinnor i farten verkar inte alls vara matade med samma trauma. De tvärtom skryter om sin dåliga ekonomi, sina dammiga lister, sina trasigt

klädda ungar. Ett löjligt dilemma kan

det tyckas att någon så med järnhand hål-

lit mig i schack. Som skrattat och tyckt det varit

fasligt originellt det som jag givit mig in på men att jag säkert

brås på min far och han var ju inte hel-ler riktigt klok, stannade i kojan och ritade

gubbar när de andra gav sig ut för att hugga och fick sedan hugga i kolmörkret när de andra hade gått in.

Livrädd har jag städat som en tok för att klara en flygande kontroll och inte sticka ut och värst av allt: förhäva mig.

Man kan göra nästan vad som helst för att bli accepterad. Därför lämnar de förtryckta flickorna

inte i första taget sin släkt även om den bokstavli-gen står beredd att flyga dem i strupen. Släktens

dom betyder allt, i alla kulturer i landet Sverige. Sammanhållning och tillhörighet är mycket vik-

tigare än en oviss och ensam vandring mot vad? Man vet ju inte hur målet ser ut eftersom man aldrig har varit där.

Därför är en disharmonisk uppväxt egentli-gen det som krävs för att bli författare för då vill

man slita sig loss, komma därifrån. Det är bara det. Att på tusen som sliter sig loss så

är det kanske en, eller ingen, som kommer så långt. De andra super ner sig eller något ännu värre.

En presumtiv författare kan känna sig mycket

aino trosell text ulla wennberg konstnär

fibkrönikaFörfattaren Aino Trosell om de plikter och krav som håller oss tillbaka.

Vägra baka!

Ulla Wennbergs sam-tidskommentarer i ord och bild finns bland annat på http://ankull.blogspot.com/

fib 41

ensam, särskilt före första publicering och efter ett antal refuseringar. Då är det lätt att lägga av.

Även om jag numera är en så kallad etablerad för-fattare så inser jag mycket väl att detta beror på tur och i viss mån uthållighet men att mitt uttrycksbehov hade varit lika pockande oavsett.

Vad skulle jag i så fall ha gjort med det där behovet? Börjat knapra cypramil?

Det skulle bli mycket tyst i skogen om bara de bästa fåglarna finge sjunga.

En förening som Arbetarskrivare kan utgöra skillna-den mellan att fortsätta kämpa i motvind eller att ge upp. Vår förening utgör en läad plats där alla har chans att växa och där alla har en viktig uppgift, nämligen att bli bättre. Ty det finns inga färdiga författare, inte i Svenska akademin, inte bland nobelpriskandidater.

Varje ny, seriöst menad text är en utmaning, en resa in i ett nytt och okänt landskap.

Vi som kallar oss arbetarskrivare hämtar ofta våra motiv från litteraturens vita fläckar. Därför är det viktigt att vi känner att vi inte är ensamma. Vi skriver dessutom i en internationellt sett ovanlig litterär tradi-tion vilket vi ska vara stolta över.

Det finns bara ett sätt att förhålla sig nämligen: att bli bättre, bättre ändå. Hitta rätt form, stil och ton, väg varje mening och putsa på varje strof så att orden går rätt in och så att berättelsen andas och lever.

Då andas och lever också föreningen. Kanske också att litteraturen påverkas.

» Jag får ha det så här och det är inte det minsta kriminellt eftersom jag inte skadar någon med köpeskorpor.«

aino trosell är författare och dramatiker. ulla wennberg är konstnär och bloggar på yllemor.blogspot.com

Texten är en bearbetad version av en krönika för Föreningen Arbetarskrivare. En förening som startades 1990 och har omkring 200 medlemmar över hela lan-det, allt från byrålådeskri-vare till etablerade förfat-tare. Många av föreningens etablerade författare har sina rötter i arbetarrörelsen och fackförbund. Föreningen delar årligen ut Litteraturpriset Fem Unga. Hittills har för eningen gett ut fem egna antologier. 1998 tilldelades föreningen LO:s litteraturstipendium på 40 000 kr. Ytterligare ett erkännande fick föreningen 2005 genom SEKO-sjöfolks kulturstipendium på 20 000 kr. Den som är intresserad kan bli medlem genom att betala 100 kr (ord avgift 200 kr/år) till pg 29 00 50 - 4. Mer information finns på föreningens hemsida www.arbetarskrivare.se

fibfilm

Den före detta vänsterhippien och serietecknaren Matt Groening skulle vid mitten av 1980-talet göra några korta, tecknade

filmsnuttar att lägga in i Tracey Ullmans TV-show. De skulle ursprungligen handla om en skock depressiva kaniner, som han tidigare med viss framgång tecknat. Av olika skäl valde han i sista stund att i stället teckna en fiktiv amerikansk underklassfa-milj i en fiktiv småstad. Han valde också att göra alla groteskt fula, vilket möjligen skulle göra dem mera trovärdiga som underklass. Dessutom gjorde han (eller producenten James L. Brooks) dem illgula över hela krop-pen, detta för att alla TV-zappare lättare skulle hitta programmet och därmed dess reklaminslag.

Det verkar ha fungerat. The Simpsons går för närvarande på tjugonde året över sjuttio länders TV-nät i halvtimmeslånga – inklu-sive reklamen - program.

Hittills har över 400 avsnitt spelats in. Förmodligen kommer man att vara uppe i 500 när serien läggs ner 2010. I Sverige går Simpsons på MTG-kanalerna. Serien har självfallet gjort sin hippieskapare till mil-jardär.

Minst 400 personer i USA och Sydkorea är sysselsatta med att teckna varje avsnitt. Det förut konkursmässiga Fox Networks fick en nystart – redan det första halvtim-mesprogrammet sågs av 28 miljoner tit-tare i USA. Fox är sedan 1996 ett av Rupert Murdochs megafoner, en anglosachsisk Superberlusconi, vars ständigt expande-rande mediaimperium i tur och ordning har stöttat upp Ronald Reagan, Margret Thatcher och Bush I-II – och deras krig.

Familjen Simpson är således en helt vanlig

arbetarfamilj bestående av pappa Homer, mamma Marge och barnen Bart (alltid 10 år), Lisa (8) och Maggie (1). De är som under-klassare är mest, – helt gula, med jättestora tänder, fyra fingrar på vardera handen och i fruns fall med 50 cm högt, azurblått hår. De bor i Springfield, en helt vanlig stad, där stadens motto: ”Corruptus in Extremis” finns inhugget över dörren till stadshuset, där borgmästaren, Quimby huserar. Han lyckas alltid bli återvald, trots (eller tack vare?) att han alltid gör vad kan för att om möjligt med råge uppfylla stadens valspråk. Quimbys sexuella vänsteraktiviteter står inte Kennedys eller Bill Clintons efter.

Till familjen hör även farfar Abe (sedan 20 år gravt senil och sitter på ålderdoms-hemmet) och Marges äldre, kedjerökande tvillingsystrar Bouvier och Patty. Stadens näringsliv domineras av Mr Burns, Homers arbetsgivare. Burns är den något bisarre och otroligt kapitalistiske ägaren, bland annat av stadens stolthet, det stora kärnkraftver-ket och en man som får Joakim von Anka att framstå som en blödig och filantropisk vänsterutopist.

Det råder, ej helt ovanligt hos familjeserier i TV, en ganska konventionell rollfördelning i Simpsons kärnfamilj. Först och främst mellan könen: hustrun Marge står för ord-ning, reda, fantasilöshet och självuppoff-ring (Kirche, Kinder und Küche som Hitler sa). Lilla Lisa, maskrosbarnet, är hjärnan i familjen (var hon nu har ärvt den ifrån?) och troligen i hela Springfield. Hon står för en utrerad politisk korrekthet, det vill säga vänsterliberala, feministiska och ekologiska värderingar – som hon aldrig kan låta bli att predika. Lilla Maggie nöjer sig däremot sedan 20 år och tills vidare visligen med att

suga på sin älskade napp.Pappa Homer tänker ald-

rig längre än näsan räcker, annat än möjligen i yttersta nödfall. Sådana nödfall uppstår tack och lov minst några gånger per avsnitt. Hans uppenbarligen svaga intellekt kompenseras inte, som till exempel hos Sven

Duva eller Forrest Gump, av någon stark karaktär. Hans undermåliga personlighet aggraveras tvärtom av hans oförmåga att motstå frestelser, oavsett de gäller köttsliga (fram för allt chokladmunkar, fala kvinnor och öl på Moe´s bar) eller andliga, till exem-pel utsikten att vinna prestige eller makt även om vägen dit måste gå över lik. Liket tillhör ej sällan den överanpassade, aggres-sionshämmade och överkristne grannens, Ned Flanders. (Fast Homer hade säkert klarat sig bra ändå, om han bara inte hade varit så förskräckligt lat och oduglig.)

Bart, den evige 10-åringen, avnjuter sin per-manenta förpubertala latensperiod genom att likt sin far inte bara falla för alla impul-ser, utan fastmer genom att aktivt uppsöka dem. Han är främst av denna anledning närmast hjälpklassmässig. En av hans T-trö-jedeviser lyder ”Svagpresterande – och stolt över det, förstår du! ”

Till skillnad från Emil i Lönneberga skulle Bart nog inte ha blivit riksdagsman även om författaren tillåtit honom att bli stor.

Det faller av sig självt att det är den man-liga sidan av familjen som till följd av sina personliga tillkortakommanden står för merparten av seriens komiska energi. Den kvinnliga sidan, verkar likt Ned Flanders komiskt, huvudsakligen genom att över-kompensera husfaderns moraliska och sociala brister.

Serien levererar därtill en löpande kom-mentar till världshändelserna. Självfallet menas med ”världen” i stort sett USA och dess kultur. Man citerar ständigt såväl pop-kulturen som landets mer seriösa kulturella arv. Seriens popularitet har medfört att den ena celebriteten efter den andra har valt att gästspela som tecknad, mer eller

den gula filmenFiB recenserar Simpsons

hans isaksson text

fib 43

mindre porträttlik, figur och ibland med sin egen röst – till exempel Rubert Murdoch, O J Simpson, Michael Jackson, och till och med Tony Blair, vars popularitet bland USA:s demokrater under hans sista år som prem-iärminister vida översteg den i England. Och många fler. Paret Clinton erkänns allmänt som mindre smickrande förlaga till den genomkorrupte och promiskuöse borgmäs-tare Quimby och hans kroniskt bedragna hustru.

”Framgång gör dig oundvikligen till en del av etablissemanget” säger en bekym-rad Tim Long, en av medförfattarna till The Simpsons, och påpekar därmed den mediala framgångens moment 22 för rebelliska konstnärer i en kapitalistiskt styrd med-ievärld. Uppenbarligen har vederbörande gästkändisar sedan länge insett detsamma, men då för att förbli etablerade .

Även om deras inträde i etablissemanget har visat sig extremt lönsamt för upphovsmän-nen till Simpson har framgången då och då varit obekväm. Groening säger i en intervju: ”Så länge vi drar in pengar till koncernen – och det gör vi – går vi fria. Men i samma ögonblick som vi blir olönsamma drar de ut sladden, var så säker.” Det låter som mera rebelliskt än vad det är - som en tröst för ett tigerhjärta. Fox drar ur sladden även för den mest reaktionära serie under sådana beting-elser. Förutom pengarna, som Groening drar in, bör man begrunda vad varje kapitalistiskt medium, från Fox till DN, sedan länge insett och som Lyndon Johnson så kärnfullt sagt beträffande FBI-chefen J.Edgar Hoover: ”Det är mycket bättre att han stannar inne i tältet och pissar utåt, än står utomhus och pissar in”. Om det därvid kommer ett par droppar på golvet så kan man leva med det, så länge man bara har kontroll.

Misstänksamma reaktioner från gamla fans har inte uteblivit – framför allt i den mån serien på senare år ten-derat att bli snällare och mera koncentrera sig på traditionella ”family values”. Det tog vis-serligen nästan lika många år för Groening som för Hillary Clinton att reagera på Bushs Irakkrig, men då det skedde, vid Halloween 2006, lade han inte fingrarna emellan, som framgår av följande dialog mellan två invaderade militärer från Mars som skå-dar ut över en sönderbombad och brin-nande stad:”Kodos: Överste Kang, rapport.Kang: Vilken dag! Ni sa ju att vi skulle hälsas som befriare!Kodos: Ingen fara! Vi har fortfarande grepp om folkets hjärtan och hjärnor!(håller upp ett utskuret organ av vardera slag)Kang: Jag vet inte. Jag börjar tro att ”Operation varaktig ockupation” var en usel idé.Kodos: Vi måste ju invadera! De arbetade ju på att skaffa sig massförströelsevapen”!Kang: Visst gjorde de det!Kodos: Det blir samma sak i Irak.”

Kodos sista replik ströks ur TV-versionen, men den torde nog ha varit överflödig.

Ett antal akademiska avhandlingar och fler kulturartiklar än vad någon kan räkna till har diskuterat fenomenet Simpsons. Även bortsett från att familjen inte finns, från att den är groteskt tecknad och enligt manus framför allt är upplagd för att ge upphov till sex skratt i minuten återstår nämligen faktum att en stor del av befolkningen i USA och världen får ta del av vad som gäller för en amerikansk genomsnittsfamilj i en typisk

små-stad. Oavsett vad man tycker om det, och oavsett om folk inser det eller inte, råder det inget tvivel om att Matt Groenings gula figurer har haft betydligt större politisk och kulturell bety-delse än alla hittillsvarande litterära nobel-pristagare tillsammans.

Om exakt vilken betydelse tvistar de lärde mer eller mindre sedan serien bör-jade.

Men Fox vet nog bäst och tror säkert på Bart Simpson när han 100 gånger skrev på svarta tavlan: ”Jag skall inte göra revolution”

fib 43

hans isaksson är bosatt i vislanda. läs fler filmkrönikor på:http://web.telia.com/~u47210515/

»oavsett vad man tycker om det, och oavsett om folk inser det eller inte, råder det inget tvivel om att matt groenings gula figurer har haft betydligt större politisk och kulturell betydelse än alla hittillsvarande litterära nobelpristagare tillsammans.

“Slå på avstängningsknappen!”(President George W Bush råd till föräldrar som klagat över TV:s utbud av tecknad film.)

Jag och senegalesen, Mamhoud, hade plockat sopor fram till Pigallestationens biljettkassa. Slöddret från Pigalles slutna värld

stod och hängde vid telefonautomaterna, knarklangare, småtjuvar och turistfång-are. Vi hade sopat biljetter i ett tag när sju säkerhetsvakter i blå overaller och tonfaba-tonger dök upp för att störa kommersen. Långa snaggade unga män som brukade spänna sig i vagnarna. Pigalleserna fick brått att avsluta sina transaktioner. Stoppade in sina biljetter i automatspär-rarna och försvann flinande därifrån. En liten tjock, medelålders srilankes med kartonglåda på magen var inte lika snabb i vändningarna. De stöddiga säkerhets-vakterna stod i en ring och hårdstirrade på den lille mannen, som yrvaket blickade sig omkring. Han var en av dessa otaliga tunnelbanebecknare som sålde kanderade nötter för fem franc plastpåsen eller snur-ror som kunde spela Lambada. Vi fortsatte plocka skräp och avverkade sista per-rongen vid linje två. Vi hade klarat av vårt arbete en och en halvtimme för tidigt.

Senegalesen satte sig på en bänk, där han tänkte sitta av sin arbetstid tills det blev lagom att ge sig av till omklädnings-rummet vid les Halles. Över de förseglade papperskorgarna började soporna återigen samla sig. För att bevisa hur fåfängt vårt arbete hade varit.

– Vi kan inte sitta här, sade jag till Mamhoud. Vi är klädda i Comatec-overaller och har våra sopborstar och skyfflar i hän-

derna. Folk kommer att anmäla oss för att vi inte jobbar.

– Ah, det skiter jag i, svarade Mamhoud.– Vi sticker härifrån, jag kan inte häcka

här i en timme. – Folk tittar på oss, sade jag som började

bli nervös.– Ah, det är inte farligt.Jag förstod att han inte hade några peng-

ar och brottades lite med mitt samvete. Till slut sade jag

– Okey, jag bjuder på kaffe, bara vi sticker härifrån.

Han tänkte efter.– Okey, vi låser in borstarna i soprummet.

Vi återvände till spärrarna.Fyra säkerhetsvakter befann sig fortfa-

rande där och hindrade väggarna från att rasa. Mamhoud satte in nyckeln till sop-rumsdörren. Patrullchefen kom plötsligt rusande och ställde sig i vägen. Det var fullt med vakter i det lilla utrymmet.

– Ni får inte komma in, sade patrullche-fen kort.

– Vadå då? Det är vårt soprum. Vi ska bara lämna in våra sopborstar, sade Mamhoud och ryckte på axlarna.

– Det bestämmer jag. Ni får vänta fem minuter. Vi har en säkerhetskontroll.

Vi hängde på våra sopborstar. Vakterna hängde på väggarna. Patrullchefen ver-kade vara runt min ålder, med bucklig näsa och små ärr i ansiktet. De andra hade knappt passerat tjugo. Alla var över en och åttiofem. Soldatkängor, handklovar, grovlädersbälte, tårgasburkar i hölster och tonfabatonger förstås. En var mulatt, en var euroasiat. Alla var franska medborgare, stöpta i samma hårdsnaggade form.

De undersökte fläckar i kakelväggarna. En tidning blåste ner från trappan vid utgången till Pigalle. En vakt gjorde en

insats och satte kängan på den. Mamhoud var tvungen att stoppa den i overallfickan. Dörren öppnades. Vakterna därinne fnis-sade av förtjusning. En av dem var till och med tvungen att vika sig dubbel och hålla för munnen för att inte brista i gapskratt.

– Vad i helvete har ni hittat på, myste patrullchefen och log i mjugg. Den lille sri-lankesen fördes ut. De hade satt klädnypor i öronen och näsan på honom. På huvudet bar har han en löjlig turban som de hade tillverkat av foliepapper. Antagligen hade de försökt imitera plakatbäraren vid inom-husgallerian ”66 Point Elysée” som gjorde reklam för en indisk restaurang, iförd idio-tisk maharadjakostym. Biljetthallen ekade av vakternas förtjusta bölanden. Han höll sin pappkartong. Ansiktet uttryckte inga reaktioner. Varken vrede, rädsla eller förtvivlan. Hans ögon var lika oberörbara som den låga kast han var framsprungen ur. Ingen kunde registrera hans känslor. Med glasad blick lät han sig fösas mot utgången.

– Försvinn härifrån, sade vakten med ett tjänstemannamässigt korrekt tonfall.

De skrattade och boxade varandra på armarna när de försvann ner i de kulvertar som de oinskränkt härskade över. Vi stod fortfarande med våra borstar i händerna. Sedan lämnade vi in redskapen i skrubben. Vi undvek att se på varandra.

– Tänk vad Frankrike är charmigt, sade jag för att bryta tystnaden.

– Ah, det är sådant som händer, svarade Mamhoud.

Jag sneglade på honom. Han hade samma blick som srilankesen.

fibnovell

calle mereno text anna moberg illustration

calle merono är född i stockholm men bor i paris sedan 1995. som nat-treceptionist har han tid att tänka och skriva nätterna igenom. anna moberg är fotograf och illustratör bosatt i malmö.

Säkerhetskontroll

fib 45 fib 45

Säkerhetskontroll

fibkultur

åke johansson text & bild

tala om klass Temat för dagen var klass. Vi skulle

möta tre engagerade författare som utifrån olika synvinklar skild­rar klassamhällets villkor.

Författaren Torgny Karnstedt, författare och estradör, talade om skillnader:

– Helvetesgapet gäller idag mellan de som har ett språk och de som inte har det. Och Sverige ligger allt sämre till, tillsam­mans med Rumänien och Marocko.

– De tre datatätaste länderna, USA, England och Sverige är väldigt dåliga vad gäller läsförståelse för skolbarn. Vi låter barnen växa upp i isolerade tekniska installationer.

Författare ska vara ett komplement till skolornas undervisning, men idag anser rektorerna inte att de har råd med dem.

Han var också förbannad över att rege­ringen dragit in stödet till förlaget En bok för alla, som har fått 1000­tals pappor att läsa för sina barn. Han berättar om fackliga företrädare som förstått detta. Men också att andra inget begripit.

Torgny upptäckte världen på 1970­talet och samlade in pengar till en kanon åt FNL i Vietnam.

– Idag hade det ansetts som terrorism. Men nu är det revolutionärt att hjälpa bar­nen att hitta ett språk.

Torgny kritiserade också fackföreningsrö­relsen för att inte ta kulturen och makten över ordet på allvar.

– När till och med Brunnsvik är hotat, då är det inte bara pojkarna och språket som är hotade. Det är vi också.

Efter Torgny Karnstedt tog Lena Kallenberg över stafettpinnen. Hon pratade om sin senaste bok Elena och Europa.– Recensenter kallar den en dystopi, en eländesskildring, berättade hon. Men jag vill se den som en väckarklocka, som ringer och säger: Se upp – den här utvecklingen vill vi inte ha!

– Vi måste lära av Vaxholmskonflikten, förklarade hon. Vill vi ha inskränkning i strejkrätten? Vill vi ha dumpade löner? Det här kan leda till ett Race to the bot­tom med allt lägre lönder, trodde Lena och efterlyste ett mer aktivt fackligt Europa­samarbete.

– EG­domstolen, berättade Lena, uppfyl­ler Svenskt Näringslivs våta drömmar.

Efter en lunchmacka berättade under­tecknad om klassiska arbetarförfat­tare från Sundsvall samt om Föreningen Arbetarskrivare och om lokala skrivargrup­per inom ABF och LO.

Därefter talade Åsa Linderborg om bak­grunden till sin bok Mig äger ingen. Åsas bok har fått ett enormt genomslag, är helt slutsåld, men kommer snart som pocket.

– I recensioner har det pratats mer om bokens berättelse som en missbrukarskild­ring än en arbetarskildring. Och det är fel.

Efter en fikarast blev det en avslu­tande paneldebatt kring temat klass. Debattledaren Stefan Paulsson såg till att debatten höll sig kring ämnet.

– Folk är förvirrade i sin klasskänsla, var Torgny Karnstedts svar på frågan vad som kännetecknar arbetarklassen idag.

– Nu, menade Lena Kallenberg, får man prata och skriva och debattera klass. Men det är en negativ bild som ges av arbetar­klassen. För mig är det en positiv bild.

– Klass är en maktrelation, svarade Linderborg. Har man möjlighet att påverka sitt liv? En metallarbetare har åtta års kor­tare livstid än en akademiker. Det är också en fråga om självförtroende, om ordförråd. Hon pekade också på frågan om att kunna påverka sitt arbete. Kan man säga ifrån, vågar man säga ifrån?

– Förr, berättade Torgny, Karnstedt visste vi vilken klass vi tillhörde, idag har vi fått en individorientering. Vi måste tillbaka, se var vi hör hemma.

– Arbetarklassen har blivit osynlig, berät­tade Åsa Linderborg och det har gjort att klassen förlorat självkänslan, självförtroen­det. Samtidigt har arbetarklassens vanor och smak föraktats. Medelklassen talar om vad som är bra och vad som är dålig klass.

– Vad kan då facket göra? undrade debattledaren.

Vilket gav Lena Kallenberg tillfälle att berätta om den nyss startade kampanjen Läsa mot högern! (se FiB/K 3/08).

Kritiken var hård mot fackföreningsrörel­sen från författarna. Ingen av publiken sa heller emot.

– Likväl rör sig jorden, avslutade Torgny Karnstedt. Vi gör någonting. Ni gör någon­ting. Det är gott och det har betydelse.

En eftermiddag var till ända. Signerade böcker hade sålts. Många tankar slagit rot.

åke johansson text & bild

Åke Johansson rapporterar från ”Ordets dag” i Sundsvall.

efter läsningen av maja lundgrensmyggor och tigrar Efter att ha läst Myggor och Tigrar vill jag i sann ekelundsk anda gå ner till Nybrokajen och ta en båt till längst ut i ytterskärgården. Jag vill stå i fören i novemberblåsten och känna duggregnet bita i ansiktet. Jag vill bli rentvättad av hav, regn och vind.

Jag vill nollställa mig efter alla dessa intriger, småaktigheter, rivaliteter, djävligheter, omänskligheter! Att läsa hennes bok är att lyfta upp en sten ur skiten i en kohage: Se därunder alla dessa myror, vita maskar och småkryp som kryllar. Är det en bild av det svenska kulturlivet? En gång tillhörde även jag denna krets. Deltog i detta perversa spel av inbördes tävlan och självhävdelse. Armbågade mig fram för att inte själv få en armbåge i ansiktet.

Nu står jag här framme i fören och låter mig genomblåsas. I tankarna återkommer gång på gång två rader av Olof Lagercrantz svalkandedikt: ”Döda syster, räck mig ett glas vatten Som smakar ingenting”. Längst fram i fören i regnet och vinden förenar jag mig med Ekelund i mitt utanförskap. peter curman

fib 41 fib 41

ARLANDA: Press Stop, Sky-CityBORÅS: Pressbyrån Bergslenagatan 9 GÄVLE: Pressbyrån, JärnvägsstationenDJURSHOLM: Bokhandeln i Djursholm, Vendevägen 18 GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils EricsonplatsenPressbyrån, NordstadstorgetPress Stop Göteborg, Drottninggatan 58Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B HELSINGBORG: Pressbyrån, Stortorget 10Pressbyrån, Centralhallen-KnutpunktenJÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7Pressbyrån, Banarpsgatan 36 KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronneby-gatan 15 KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1LINKÖPING: Press Stop Linköping, Trädgårdstorget 4 LUND: Pressbyrån, Centralstationen Press Stop Lund, Klostergatan 8 B MALMÖ: Kulturcentret Glassfabriken (tidigare Café glassbutiken), Kristianstadsgatan 16Pressbyrån, Avgångshallen, CentralstationenPressbyrån, Södra Förstadsgatan 40 BRöda Stjärnan, Ystadsgatan 15Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra Förstadsgatan 18 NORRKÖPING: Pressbyrån, Repslagaregatan 5 ARöda Stjärnan, Hörngatan 3 PARTILLE: Pressbyrån, Gamla Kronvägen 7SOLNA: Pressbyrån, Centrumslingan/Postgången 38STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuels-gatan 28Handel & Vandel, Östgötagatan 33Hållplatsens T&T, Folkungagatan 112Pressbyrån, Stora hallen, CentralstationPress Stop Gallerian, Regeringsgatan 17-20Press Stop, Götgatan 31Press Stop Västermalm, Sankt Eriksgatan 45St Pauls Bok & pappershandel, St Paulsgatan 24Söderbokhandeln, Götgatan 37 SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45Pressbyrån, Esplanaden 2Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B SUNNE: Kvarngatans tobak, Järnvägsgatan 17UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98Press Stop Umeå, Wiktoriagallerian, Kungsgatan 54 UDDEVALLA: Pressbyrån, Torp 46UPPSALA: Akademibokhandeln LundeQ, Forumgal-lerian Pressbyrån, S:t PersgallerianRöda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56Uppsala Bokcafé, Kungsgatan 41 VARBERG: Pressbyrån, BusstationVÄXJÖ: Pressbyrån, StorgatanÖSTERSUND: Pressbyrån, Järnvägsstationen

fib 41

Här kan du köpa Folket i Bild:

Nästa FiB kommer den 15 maj. Prenumerera!

fib.seMassor av extra läsning på

inFORMATION Är namnen på tre utställningar Torsten Jurell har i Stockholm under april månad arrangerade av Galleri Claes Moser. inFORMATION 1 på Hälsingegatan 3 visar Jurells Tre Vilsna Conquistadorer möter Maya. Öppet: 17 ­ 27/4 alla dagar mellan kl 12­20. Se mer på: www. jurell.com

fibLindström

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm

www.bonton.se