1

Film i vården

Att finna personen bakom diagnosen, att lyfta individen, ge hopp och kanske till och med förlänga livet

2

Filmmediet är suveränt både som en upplevelse att dela med andra och prata om men också som metod när man ska uttrycka sina egna berättelser. Alla har vi en relation till rörliga bilder, vi har favoritfilmer som på olika sätt berört oss.

Mångfalden i film berättande kan erbjuda ett tillfälligt besök i rymden, förflytta oss i tiden, få oss fnittriga och upprymda eller väcka eftertanke, ge möjlighet till identifikation och djupdykningar i vad det kan innebära att vara människa även när livet bjuder motstånd.

Vi som arbetar filmpedagogiskt vet av erfarenhet vilken källa filmvärlden är att ösa ur när man vill nå andra människor. Att se en bra film är en upplevelse i sig men i vårt arbete tar vi det gärna två steg till, vi pratar tillsammans om det vi ser och vi gör film själva.

Texter: Film Stockholm

Bilder: Film Stockholm där annat ej anges

Omslagsfoto: Från filmen Clownmedicin av Ida Lindgren

Projektledare Film i vården: Anita Hjelm, anita.hjelm@filmstockholm.sll.se

Grafisk form: Fidelity

Stockholm, september 2012

3

A

och alla har vi lika rätt. Att dela upplevelserna

med varandra i ett strukturerat samtal öppnar

upp för andras perspektiv och ibland är det till och med

någon annan som precist sätter ord på det man själv

inte riktigt kunnat formulera. I bästa fall så går vi

bekräftade och stärkta ifrån ett filmsamtal och all-

deles säkert är att våra inre samtal fått nytt bränsle.

Att själv göra film innebär att få bestämma vad

filmen ska innehålla, det brukar motivera även de

mest skoltrötta och väcka kreativiteten också hos de

försiktigaste är vår erfarenhet.

Under 2009 började vi på Film Stockholm formulera

tankarna om att utveckla våra metoder för att också

nå de patienter som befinner sig under längre perioder

i vården Genom att erbjuda dem möjligheten att för

en liten stund få inneha regissörsrollen i ett liv som

i mycket hög grad styrs av yttre faktorer hoppades

vi skapa en lustfylld paus, stärka det friska och inte

minst ge möjlighet till ökad delaktighet.

Stockholms läns landsting har en lång tradition

av att erbjuda Kultur i vården för de patienter som

befinner sig inom vården under en längre tid och som

själva inte kan ta sig till det ordinarie kulturutbudet.

Genom Kultur i vårdens programkatalog erbjuds en

uppsjö av främst musikföreställningar, men också

filmvisning och högläsning. Vår målsättning med

det vi kom att kalla Film i vården är att komplettera

utbudet i programkatalogen med metoder där patien-

ternas del aktighet och egna skapande är i fokus.

Vi har inte bara strävat efter ett barnperspektiv när

det gäller de yngre patienterna utan genomgående

efter ett patientperspektiv. Utifrån patienternas

förutsättningar och önskemål och i nära samverkan

med vårdperso nalen har vi varsamt mejslat fram våra

olika pilotprojekt för Film i vården.

I den här skriften gör vi nedslag i några av de framgångsrika projekt som genomförts mellan 2010–2012.

lla har vi våra egna tolkningar av det vi upplevt

Foto: Jerry erIkSSon

4

Att få pröva på något nytt med stort inslag av lekfullhet har gett pauser i en tuff vardag för såväl patienter på Astrid Lindgrens Barnsjukhus som 80+ seniorer, dementa patienter och unga med ätstörningar. Att jobba tillsammans i en liten grupp kan ge motivation när orken tryter. Att vara delaktig i en målinriktad aktivitet ger mening och kan, enligt forskning, öka välbefinnandet inte minst för äldre.

Film i vården– vad är det och hur går det till?

Nivån kan anpassas efter brukaren, för den svårt

sjuka eller rörelsebegränsade kan det räcka att få

vara regissör för en kort stund medan pedagogen utför

det praktiska. Tekniken, bärbara datorer och små

kameror, är en flexibel utrustning som till och med kan

användas i sängen. Utrustningen kan spritas av om

patienten är infektionskänslig.

AnimationFöremål, pappersfigurer eller lera fotograferas, flyttas

en liten bit fotograferas igen, flyttas etcetera. Det ska-

par en illusion av rörelse när man sen tittar på filmen.

Man ger helt enkelt liv åt föremål. Med datorns hjälp

kan man sen redigera filmen, lägga till dialog, musik

och ljudeffekter.

Digitala HistorierEn kort berättelse läses upp och ljudet spelas in för att

sen bildsättas. Man kan scanna av bilder ur sitt foto-

album, ta nya bilder eller hitta i tidningar och på nätet.

En fin metod för den som vill berätta sin egen historia,

som också kan utföras i en mindre grupp eller individu-

ellt. En början kan vara att gemensamt i grupp prata

runt ett tema, speciella minnen eller händelser. Berät-

telserna spelas in och sen börjar det spännande arbetet

med att bildsätta berättelserna. En variant på detta är

att utifrån sitt fotoalbum berätta om det vi inte ser i

bilden. Fotografierna kan scannas av och användas i

»filmen«. Den skrivvana kan ha en kort text, något ur

dagboken eller kanske en dikt att jobba utifrån.

5

Foto: rebeCCA ALLen LAmpteyDen festliga premiären på Temabo bjöd på bubbel, skratt och tårar.

6

LekterapinEfter en förstudie på lekterapiavdelningarna på

Astrid Lindgrens Barnsjukhus 2010 etablerades

Filmverkstan, med årligt stöd från Stiftelsen Astrid

Lindgrens Barnsjukhus, Pedagogiskt Resurscentrum

samt Kulturförvaltningen Stockholms läns landsting.

Där erbjuder filmpedagogen Eva Valentin en drop-in

verkstad för de barn som besöker lekterapin. En bärbar

dator, en webkamera och programvara för animation

och redigering är Evas verktyg. Att som Filmverkstan

jobba med olika typer av animation eliminerar sekre-

tessproblematiken, och hur svag man än är finns det

alltid ett moment barnen klarar – regissörens. Barnen

leker fram sina berättelser i samspråk med pedagogen.

Genom s.k. stop-motion, enbildstagning med kamera

och dator, skapas en illusion av att objekt framför

kameran rör på sig. Man flyttar varje föremål en liten

bit mellan varje tagning. Olika material kan användas,

modellera, papper eller leksaker som lego som redan

finns på lekterapin. Flera barn har filmatiserat sina

redan pågående lekar, som kan fördjupas och utvecklas.

Även om man bara har en kort stund att arbeta på kan

det bli en liten film. Pedagogen lägger till texter och ljud

enligt barnens önskan, efteråt om det inte hinns med,

och barnen får sin film med sig hem. Sen starten har

250 barn gjort animationer med Eva. De har varit från

tre år och uppåt.

I form av pilotprojekt utvecklar Film Stockholm olika former för att arbeta med patienter som tillbringar en längre tid i vården, med fokus på möjlighet till eget berättande. Projekten skapas i samarbete med vårdpersonal och erfarna film­pedagoger. Nivån anpassas efter brukaren. Eftersom patienterna inte själva agerar framför kameran riskeras inte deras sekretess. Man kan arbeta både i grupp och individuellt. Även personalen kan involveras i skapandet och vår erfarenhet är att detta berikar och stärker relationen till patienten/brukaren.

Projekt som bryter mark

Eva Valentin i Filmverkstan.

7

Temabo, Bergsunds vård­ och omsorgsboendeUnder åtta veckor hösten 2011 fick sammanlagt 10

boenden, mellan 69–101 år möjligheten att berätta sin

egen historia genom bild och ljud i en digital berättelse.

Animatören Stanislaw Przybylski arbetade nära perso-

nalen på boendet, med seniorer som hade omfattande

funktionshinder och sjuk domar. Beroende på de boen-

des tillstånd arbetade de antingen i grupp eller indivi-

duellt. Gruppdeltagarna fick berätta, visa bilder för

varandra och även vara delaktiga i redigering av sina

digitala historier. De fick också animera en kort vinjett.

Berättelserna spelades in och illustrerades med foton

och annat bildmaterial. Det fanns en stor entusiasm

och vilja att berätta hos de äldre och berättelserna blev i

många fall väldigt personliga. Filmerna visades för del-

tagarna, personal och anhöriga på en galapremiär som

bjöd publiken på både skratt och tårar.

MandoPå ätstörningskliniken Mando i Huddinge vistas unga

patienter med ätstörningsproblematik under en längre

tid. Film Stockholm genomförde en animationskurs

med animatören Frida Talik, som öppnade upp för pre-

stationsfritt lekfullt skapande, som en första kontakt

med filmskapande. Därefter erbjöds vidare skapande i

form av digitala berättelser under handledning av

regissören Linnea Roxeheim. Linnea visade sin kort-

film Vitt porslin som handlar om hennes egna

ätstörningar, något som bidrog till att bygga upp ett

förtroende med deltagarna.

Flera barn har filmatiserat sina redan pågående lekar, som kan fördjupas och utvecklas”.’’

8

BupInom barn- och ungdomspsykiatrins slutna verk-

samhet på Sachsska barnsjukhuset genomfördes 2011

en längre workshop med filmaren och animatören

Marika Heidebäck (åtta tillfällen à cirka två timmar).

Åtta ungdomar mellan 15–18 år deltog sammanlagt

under träffarna som anpassades till deras skiftande

tillstånd och uthållighet. De fick pröva på olika typer

av animation och gjorde individuellt eller parvis korta

filmer. Fokus låg på processen och det lekfulla.

För flera var det en prövning bara att sitta i samma

rum som andra. Projektet hade en stark dragningskraft

på patienterna som utmanade sig själva. Workshopen

lockade även unga med motstånd mot gruppverksam-

het eller traditionella undervisningsmetoder då det

upplevdes som en neutral verksamhet eftersom det

inte påminde om ett skolämne varken till namn eller

upplägg.

ÖsterängPå Österäng driver Stockholms läns landsting och

Södertälje kommun tillsammans mottagning och

stödverksamhet för patienter med psykosproblematik.

En gång i veckan träffas gruppen »Gubbröra« för en

otvungen samvaro. De ser mycket film via Kultur i vår-

dens Bio-dax. Film Stockholm har förstärkt filmvis-

ningarna med samtal ledda av filmpedagogen Eva Wes-

tergren. En från början ganska försiktig skara blev

efter hand allt mer diskussionslysten. Den film som

väckt särskilt mycket tankar var Cornelis av Amir

Chamdin. Våren 2012 fördjupades samarbetet och fyra

av männen gjorde digitala berättelser om »något de

tyckte var viktigt« som filmaren Erik Lindeberg formu-

lerade uppgiften. Filmerna berörde vitt skilda, indivi-

duella teman som konstnärsskap, fiske, moskén som

rum och amerikanska bilar. Visningen gav upphov till

många positiva kommentarer från de andra i gruppen

och upphovsmännen har helt klart blivit stärkta.

Filmvisning och samtalFörutom filmsamtalen på Österäng har också Eva

Westergren följt upp filmvisningar inom öppen psykia-

tri och geriatrik. Med samtal som anpassas efter filmen

och målgruppen. Med de äldre passar kortare filmer

bättre och de spontana kommentarerna har handlat

mycket om hur det var förr.

Projektet hade en stark dragningskraft på patienterna som utmanade sig själva”.’’

9

Vad är det egentligen i våra filmpedagogiska metoder som gör att de lämpar sig i vårdsammanhang? Vi bjöd in Karin Steneby, temacoach på Bergsunds vård­ och omsorgsboende, Temabo och Kent Holmström chef för Pedagogiskt resurscentrum och lekterapin på Astrid Lindgrens barnsjukhus till ett samtal om vad de upplevt som kvaliteter i de projekt som Film Stockholm genomfört på deras arbetsplats och vad det är som just filmen är bra på.

Vårdens olika förutsättningar

Kent börjar med att berätta om de speciella förut-

sättningar som råder inom barnsjukvården. Det har

hög status att arbeta där, tjänsterna är eftertraktade och

folk står i princip i kö för att få bidra och underhålla de

sjuka barnen på olika sätt. Det finns också ett antal

organisationer som bidrar med ekonomiska medel för

att sätta guldkant på sjukhusvistelsen. Men det är inte

självklart att »gratis är gott«. Trots att de som kommer

utifrån med kulturverksamhet har ett gott uppsåt upp-

stod det ibland bokstavligen krockar mellan artister

och lekterapins verksamhet. Det behövdes koordination

och samordning och Kent tog initiativ till att Pedagogiskt

Resurscentrum bildades. Idag organiserar PRC, alla

oavsett vem som är huvudman. Avtal reglerar sekretes-

sen och man har gemensamma möten. Kent menar att

de inte vill ta ifrån barnen bra och roliga saker, men

att det ibland slår fel när initiativen kommer utifrån.

Arrangemangen kan vara för långa för sjuka barn, vissa

bidragsgivare vänder sig till barn med en specifik sjuk-

dom och utesluter därmed andra barn.

Karin från Bergsund kommenterar spontant att inom

äldreomsorgen råder delvis motsatta förutsättningar,

det har inte så hög status att jobba där men den kultu-

rella mångfalden som Kent efterlyser finns hos perso-

nalen. Det är komplext att jobba i andras människors

boendemiljö. Respekten för de boendes integritet kan

krocka med deras vårdbehov. Karins dröm är att arbeta

mer tillsammans med de boendes och personalens

berättelser

– Vi är ju här tillsammans och våra berättelser vävs

ihop. Det salutogena synsättet måste förankras mer.

Att ta kommandoDet salutogena perspektivet fokuserar på vilka faktorer

som orsakar och upprätthåller hälsa mer än vad som

orsakar sjukdom. Att se till det friska är ett förhåll-

ningssätt som ligger till grund för verksamheten också

inom lekterapin. Eftersom det är så mycket barnen

’’Det salutogena perspektivet fokuserar på vilka faktorer som orsakar och upprätthåller hälsa mer än vad som orsakar sjukdom”.

10

själva inte rår över jobbar lekterapeuterna pedagogiskt

för att hitta de kontrollmöjligheter som finns för barnen.

– Jätteviktigt när barn ska göra provtagningar

eller vad det nu kan vara, är att de får göra val. Vilket

finger ska vi sticka i, vems knä ska du sitta i. Att de hela

tiden tilldelas kontroll så långt det går. Det måste man

tänka på hela tiden. Med Filmverkstan är just den där

kontrollgrejen, att de styr, centralt. Filmverkstan är

placerad i lekterapin, det är ett stort öppet rum. Det är

så häftigt när man går förbi, det är tyst, koncentrerat.

Magiskt nästan, folk stannar upp och tittar. Det märks

direkt när Filmverkstan är där. Jag har inte märkt

något annat som har den kvalitén. Just det som pågår,

att flytta figurer och ta bilder det kräver en sådan

koncentration. För barnen som attraheras av det är

det bättre än allt morfin i världen.

Precis som i lekterapin så fick de boende på Bergsund

själva välja vad deras berättelser skulle handla om.

De valde alla att berätta om något ur sina liv, barndom,

arbete, kärlek eller specialintressen, det menar Karin

var en av styrkorna i metoden.

– Att jobba med deras egna berättelser, att de själva

är huvudpersonerna tycker jag är centralt, att de blir

viktiga och betydelsefulla inte bara några som ska

underhållas och som det levereras till även om det

är trevligt. Att de är aktörer i sina egna liv och också

deras kontaktpersoner i vårdpersonalen kan dras in.

Filmerna har också fått en funktion i efterhand, de har

visats på etikforum för personalen och för alla boenden

och anhöriga. Det har väckt mycket snack! En effekt

av filmarbetet är att en boende jobbar vidare med sina

texter till en bok.

Det är så häftigt när man går förbi, det är tyst, koncen-trerat. Magiskt nästan, folk stannar upp och tittar”.Kent Holmström

Att jobba med deras egna berättelser, att de själva är huvudpersonerna tycker jag är centralt”Karin Steneby

’’

’’

Berättande genom filmPå Bergsund har flera av patienterna svårigheter att

uttrycka sig verbalt, några har i det närmaste total afasi

men genom att ta del av foton ur deras liv och den kun-

skap personalen har om de boende, växte berättelserna

sakta fram. Personalen fungerade som länkar och

språkrör mellan pedagogen och berättaren. Genom att

presenteras för olika musikstycken som personalen

spelade på fiol kunde en patient välja det han tyckte

passade hans berättelse genom att nicka. Musiken fick

ge röst åt honom. Karin berättar hur hon upplevde att

det upprättade personen bakom funktionshindret.

Han satt nästan och hoppade i rullstolen och det lyste i

ögonen.

Barnen berättar inte så ofta om sin sjukdom. Peda-

gogen frågar vad filmen ska handla om och de leker sen

fram historien. Men ibland händer det att barnen med-

vetet vill berätta om sin sjukdom eller hur det är att

vara på sjukhus. En fördel med att arbeta med anima-

tion är det lekfulla inslaget, precis som i annan lek kan

man bearbeta sina upplevelser och precis som stora

regissörer uttrycka det i film! Att göra animerad film

med tonåringar och äldre som kan ha svårare att hitta

sin kreativitet kan alltså vara både lekfullt och öppna

upp för olika innehåll.

Struktur och resultatAtt det blir något, en slutprodukt i form av en liten film

skiljer projekten från mycket annan kulturverksamhet

i vården. Det menar både Karin och Kent är en fram-

gångsfaktor.

– Man gör ett avtryck i verkligheten, när de små,

små bilder man har i sitt album visas på stor duk,

11

12

menar Karin. De gemensamma visningarna blev

betydelsefulla, även nu åtta månader senare är senio-

rerna stolta när premiären kommer på tal. På lek-

terapin råder lite andra förutsättningar, där får barnen

alltid en kopia på sin film så att de kan dela den med sin

familj och sina kompisar. Många väljer att lägga ut den

på Youtube så att hela klassen kan se vad man gjort.

– Det tekniska inslaget innebär en struktur som är

bra för en del barn. Det är konkret och innebär ett viss

lärandemoment, tydligt om man jämför med mer fritt

skapande. Jag tror att det är det som skapar den där

koncentrationen och det är en terapeutisk kvalitet vill

jag påstå. Även om man inte kan bli botad från sin sjuk-

dom skapar det ett väl befinnande som påverkar posi-

tivt, ramarna ger en trygghet. Pedagogen ser till att inte

lämna något halvfärdigt, inga misslyckanden. Man blir

en människa som behärskar något, säger Kent.

Pedagoger & personalAtt det ska ställas särskilt höga krav på pedagoger

som ska jobba i vården är Karin och Kent överens om.

Att de filmpedagoger som arbetade på deras respektive

arbetsplats hade ett individuellt perspektiv på patien-

terna var en stor del i att det fungerade så bra.

Men trots beprövade, bra metoder och bra pedagoger

kan det ibland vara svårt att bli inbjuden till samarbete

med vården. Vad har Karin och Kent för tankar om hur

det kan göras?

– Det måste finnas en brygga mellan projektet, de

boende och personalen, säger Karin. Hon har som

Gun Rotsman berättar om sitt liv med bilder.

Ur Guns film Skapta för varandra.

13

Stanislaw med några av berättarna på Bergsunds vård­ och äldreboende.

14

temacoach själv funktionen som den som verkligen

känner patienterna och kan kommunicera med dem trots

svår afasi . Detta blir särskilt viktigt när det gäller svårt

sjuka som på Temabo.

Det ska vara svårt att komma in i vården, menar

Kent.

– Vi säger nej till massor när idéerna inte utgår

tillräckligt från barnen, det är ärorikt när man sen

kommer in! I vårt projekt var det avgörande att sjuk-

husbiblioteket som vi redan samarbetade med tog

initiativet att samverka runt ett filmprojekt. Man måste

nog identifiera de i vården som har kulturkoppling för

att lättare få igång samarbeten.

Tid, långsiktighet, kontinuitet Kontinuitet och långsiktighet är begrepp som omedel-

bart kommer upp när vi diskuterar hur vi ska utveckla

arbetet. Det tar lång tid att verkligen förstå hur sjuka

barn kan fungera och i äldreomsorgen tar kommunika-

tionen tid. Kent vill gärna rekrytera och skola in kultur-

arbetare som jobbat länge på lekterapin i stället för

korta inslag som inte alltid är helt anpassade för just

sjuka barn.

– Cirka en tredjedel av barnen har föräldrar som har

ett annat modersmål än svenska, det återspeglas inte

heller i det vi gör. Jag drömmer om den dag då stiftel-

serna står i kö för att finansiera verksamheter utifrån

Barnen berättar inte så ofta om sin sjukdom, utan pedagogen frågar vad filmen ska handla om och de leker sen fram historien. Men ibland händer det att barnen medvetet vill berätta om sin sjukdom eller hur det är att vara på sjukhus.

Vi efterfrågar längre projekt som får »växa«, där också personalen ges tid och kan utvecklas och involveras långsiktigt. Processen är viktig och måste få ta tid”.’’

15

våra önskemål. Det borde vara sjukhuset som söker

medel för det de vill ha och inte tvärtom.

Också Karin efterfrågar längre projekt som får

»växa«, där också personalen ges tid och kan utvecklas

och involveras långsiktigt. Processen är viktig och

måste få ta tid.

Kent avslutar med eftertryck:

– Det är jätteviktigt med långsiktig finansieringen

för projekt, vi vill ha finansieringen klar i förväg och

inte behöva söka vid varje årsskifte. Femårsperioder!

Man gör ett avtryck i verkligheten, när de små, små bilder man har i sitt album visas på stor duk”.’’

Bild ur Bo Mauritz Lindmarks digitala berättelse Fotominnen.

16

Ä

en tidningsartikel kort innan jag sjösatte det första

animationsprojektet med seniorer i Eksjö. Denna

mening gav mig mycket inspiration och bekräftade det

jag redan visste: att med samhällets och den yngre gene-

rationens stöd kan äldre personer åstadkomma saker de

själva inte anar är möjliga. Det var precis det som hände

när seniorer, först i Eksjö och senare även i andra delar av

landet, fick sysselsätta sig med filmskapande.

När jag startade animationsprojektet med äldre hade

jag i tre år arbetat i hemtjänsten. I mina dagliga kon-

takter med brukarna såg jag ofrånkomligen åldern och

krämporna – det man oftast associerar med äldre-

omsorgen. Det är lätt att dessa egenskaper skymmer sik-

ten för oss så att vi i stället för att se den äldre personen

enbart ser de negativa verkningar åldrandet kan ha haft

på människan. Därpå följer en hel del fördomar som

reducerar de äldre till vårdberoende individer som inte

längre kan något. Eftersom de äldre själva ofta orkar

mindre på grund av olika åldersrelaterade funktions-

nedsättningar, är de mer benägna att tro på samhällets

fördomar om sig själva. Det jag oftast hör när jag sätter

igång ett filmprojekt med seniorer är: jag kan inte.

När jag arbetade som omvårdare såg jag mer än bara

åldern. Jag såg fantastiska konstverk, talanger många haft

men förträngt och lagt undan, eftersom de per definition

inte längre förväntas kunna eller klara av något.

Att ge livAtt animera betyder att ge liv, inte bara åt tecknade

figurer eller dockor i en uttrycksfull och gränslös konst-

art. Det är också att ge liv åt människor, på ett emotio-

nellt men även fysiskt plan. Detta var grundidén bakom

mina animationsprojekt med seniorer – att ge de äldre

liv genom att skapa liv och berättelse i animationen.

Blotta tanken, kopplingen mellan äldre personer och

animation visade sig ha effekten av en tänd gnista som

utlöste en kedjereaktion. Bara det att bli tillfrågad om

att delta i en ovanlig, annorlunda, otippad aktivitet som

mestadels förknippas med ungdom och barn, var för

seniorerna ett tecken på att de blev sedda. Att vi plöts-

ligt bortser från deras födelsedatum, antalet hem-

tjänsttimmar och rynkor, graden på deras handikapp

eller färgen på deras hår. Att någon intresserar sig för

Att finna personen bakom åldern och krämporna, att lyfta individen – ge hopp och kanske till och med förlänga livet, det är pedagogens Stanislaw Przybylskis drivkraft till att animera med äldre.

Att finna personen och lyfta individen

ldre personer klarar mer än man tror – läste jag i

17

dem på ett nytt sätt som får dem att känna sig som

fullvärdiga medlemmar av vårt moderna samhälle och

inte som reliker platsande på ett museum eller rentav

i en sarkofag. Inte underligt att jag tyckte de äldre

såg »yngre« ut när de gick på röda mattan på sin film-

premiär, och jag tror inte att det enbart berodde på

snyggare kläder eller smink.

Tålamod och tidDe äldre i Eksjö fick skapa en animerad kortfilm som

senare visades i TV. Seniorer på Bergsund i Stockholm

fick berätta historier ur sina liv som blev till rörande

kortfilmer/bildspel och visades under festliga former

utanför vårdboendet. De projekt jag startat och drivit

har rönt mycket intresse och uppmärksamhet såväl

inom äldreomsorgen som film- och konstvärlden. Allt

har inte bara varit en dans på rosor – arbete med film

kräver tålamod och tid, många gånger har deltagarna

varit trötta, sura, och irriterade. Vad ska det här handla

om? Var ska det visas? Kommer det ut på nätet? Måste

jag berätta om mitt privatliv? Måste jag kunna rita?

Jag kan inget. Jag vill bara somna in.

Ska detta skrämma bort oss från att göra film med

äldre? Det tycker jag inte. Alla, oavsett åldern, upplever

både positiva och negativa känslor. Varför ska äldre

vara ett undantag? Måste det med en gång betyda att de

är surkäringar eller gnälliga gubbar?

Negativa känslor är också en del av livet och upplevel-

sen, vad man än gör och hur gammal man än är. Käns-

lor överhuvudtaget förlänger livet. Känslor som mina

seniorer visade på sina galapremiärer och deras gene-

rella respons på projektaktiviteterna efter projektens

slut var däremot så överväldigande positiva att jag näs-

tan inte trodde det var sant. När någon säger att »detta

har varit det bästa i hela mitt liv« kan man naturligtvis

se det som stundens översvallande känslor och en över-

drift, men samtidigt betyder det ju något.

En sådan varm och positiv känsla, även om den är

överdriven, kan ge hopp och kanske till och med för-

länga livet. Känslan av att ha åstadkommit något och

känslan av att ha blivit sedd.

Man kan med säkerhet ge de äldre den känslan

genom andra sorters aktiviteter - många har sett hård-

rocksseniorerna i USA och hur positivt detta inverkar

på deras hälsa och välbefinnande. Jag tror att det gäller

att hitta något utanför ramarna, där kontrasten, över-

raskningsmomentet i sig tänder en gnista av hopp och

självkänsla hos individen. Själv fortsätter jag överraska

äldre personer genom animation, mitt yrke och min

passion, denna magiska filmart som många går och

undrar över – hur gör de för att få dessa gubbar att se så

levande ut? Till min stora glädje går det att ställa

samma fråga till mig, om mina animerade seniorer.

Stanislaw Przybylski, animatör

Stanislav och Gunilla Nilsen på Bergsund.

18

Genom Kultur i vårdens programkatalog erbjuds

sedan hösten 2011 vårdenheter eget skapande med

rörlig bild. Istället för till exempel en musikstund kan

man välja eget skapande med film för patienterna. Som

alltid utgår vi från de speciella förutsättningar som

råder på respektive plats och anpassar genomförandet

efter patienternas lust och ork. Flera korta träffar eller

enstaka workshops kan beställas. Vi använder anima-

tion eller digitalt berättande som metod.

SeniorkulturTillsammans med landstingets övriga länsfunktioner:

dans, bibliotek, slöjd och Stockholms Länsmuseum

genomför vi under 2012–13 ett utvidgat projekt med

Kultur i vården för att skapa modeller som fördjupar

patienternas delaktighet. Kulturrådet har beviljat

medel inom Kultur för äldre avsett för äldre inom vård

och omsorg som har svårt att ta del av kulturlivet och

för eget skapande.

FilmverkstanFilmverkstan fortsätter med drop in-verksamhet på

Astrid Lindgrens barnsjukhus. Finansieringen löper

årsvis med stöd bland annat från Stiftelsen Astrid Lind-

grens barnsjukhus och Landstingets kulturförvaltning.

Film Stockholm bidrar med uppföljning och fördjup-

ning av verksamheten.

VäntrumsfilmUnder hösten 2012 visas ett paket med kortfilmer i

väntrum på ett tjugotal platser från Boden i norr till

Göteborg i söder. Vi hoppas att det lite oväntade mötet

mellan väntrummets och filmens värld ska vara beri-

kande för både vården och filmen. På sikt hoppas vi att

skapa en modell där vårdenheter prenumererar på

filmpaket med korta filmer producerade i samarbete

med bland annat regionala resurscentrum för film.

FramtidenGenom ett fortsatt nära samarbete med vård- och

behandlingspersonal hoppas vi att de metoder vi

utvecklat kan få fäste, fördjupas och vidareutvecklas

långsiktigt. Vi lägger ribban högt och siktar på att för-

gylla och förlänga livet för de som vistas länge inom

vården oavsett ålder eller diagnos.

Film Stockholm fortsätter att initiera och utveckla verksamheter i vården. Utifrån de erfarenheter vi nu har arbetar vi vidare för att fler ska ha möjlighet att se, prata om och göra film i vården.

Film i vården nu och i framtiden

19

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ’jag’.

Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner alla mina tidigare.”Tomas Tranströmmer ur Minnenas bok (1990)

Foto: Från AHAng bASHIS FILm pArAdISet

20

Vårt arbete är inriktat på att samordna, stödja och utveckla aktörer inom länet som önskar

tillhandahålla ett filmkulturellt utbud; kommuner, skolor och fritidsverksamheter, föreningar och

studie f örbund, biografer och visningsarrangörer samt film- och mediekulturella organisationer

och mediepedagoger med egen verksamhet.

Vårt uppdrag är att:

• initiera, samordna och utveckla kommunernas film- och mediepedagogiska

• främja spridning och visning av kvalitetsfilm, i synnerhet på biograf

• stödja talangutveckling och växthusverksamhet med tonvikt på unga filmskapare

• stödja den filmkulturella utvecklingen i länet

Film i vården är ytterligare ett område vi fått i uppdrag att utveckla. Vårt mål är at ta fram modeller

och metoder för arbete inom vården med de grupper som på grund av sjukdom och eller ålder inte

kan ta del av det offentliga utbudet.

En länsfunktion och ett regionalt resurscentrum

Film Stockholm är en av Stockholms läns sju länsfunktioner inom kulturområdet. Vi finansieras

av statliga medel genom Svenska Filminstitutet och regionala medel genom landstinget.

Film Stockholm är också ett av landets 19 regionala resurscentrum för film och rörlig bild.

Film Stockholm är Stockholms läns regionala resurscenter för film och rörlig bild. Vi är en del av Stockholms läns landstings kulturförvaltning och förvaltar ett uppdrag från landstingets kulturnämnd och Svenska Filminstitutet.

www.filmstockholm.sll.se