1

FJÄLLSTUGORNAS

HISTORIA

Från

Varvek och Tarraälvshyddan

till

Nya Stensdalen

2

3

Innehåll

Förord

Tack till medarbetarna

Husrum för fjällsjälar

STFs första fjällboenden, Varvek och Tarraälvshyddan

Kungsledens tillkomst

John Åkerlunds typstugor 100 år 2016

Abrahamssonstugan, 65:an

Fjällstugornas roll under beredskapen

Brand och återuppbyggnad

Fjällbastuns historia

Kungsleden, Abisko - Vakkotavare

Abiskojaure

Alesjaure

Hukejaure

Kaitumjaure

Kårsavagge

Nallo

Pältsa

4

Singi

Sitasjaure

Sälka

Tarfala

Teusajaure

Tjäktja

Unna Allakas

Vakkotavare

Vistas

Laponia

Akka

Aktse

Kutjaure

Njunjes

Pieskehaure

Pårte

Ritsem

Sitojaure

Såmmarlappa

5

Sårjåsjaure

Tarrekaise

Vaimok

Vaisaloukta

Padjelanta

Kisuris

Låddejåkka

Arasluokta

Staloluokta

Tuottar

Tarraluoppal

Staddajåkkå

Vindelfjällen

Aigert

Serve

Syter

Tärnasjö

Viterskalet

6

Jämtlandsfjällen

Anaris

Arådalen

Fältjägaren

Gåsen

Helags

Lunndörren

Stensdalen

Vålåstugan

Grövelsjöfjällen

Rogen

Skedbro

Storrödtjärn

STFs senaste nybygge, Nya Stensdalen

Efterord – några tankar om framtiden

Bilaga 1, Planlösningar i STFs olika fjällstugor

Bilaga 2, STFs stugmärken

Bilaga 3, STFs stugstämplar

Bilaga 4, Artiklar i Turist 2007-2015

Bilaga 5, Projekt Anaris

Bilaga 6, Tips för den som vill forska vidare

Källmaterial & Referenser

7

Förord

Föreningen Fjällstugvärdarna, som bildades år 1985, har i sina stadgar bl.a.

som ändamål att ”verka för ökad kunskap om fjällvärldens natur och kultur”.

Det är föreningens förhoppning att denna medlemsbok ska medverka till

att sprida ökad kunskap om våra fjällstugors intressanta historia, från slutet

på 1800-talet ända fram till idag.

Merparten av resan genom Fjällstugornas Historia är en sammanställning av

vad Sven Eric Juneberg, Ulf Pellby och Peter Antman oberoende av

varandra redan skrivit ner, utifrån egna erfarenheter och mycket noggrann

genomgång av tillgänglig litteratur på området.

Svenska Turistföreningens (STF) årsskrifter sedan 1885 har härvidlag varit

en mycket värdefull guldgruva att gräva i. Få ideella föreningar har väl

dokumenterat sin historia så föredömligt.

Idén till att skapa en någorlunda samlad historia för STFs fjällstugor

kläcktes redan under år 2015, då den vanligt förekommande och mycket

uppskattade Abrahamssonstugan firade 50 års aktiv tjänst i fjällvärlden.

Att sedan John Åkerlunds typstuga anno 1916 dessutom firar hundra år 2016,

gjorde det än mer angeläget att uppmärksamma Tore Abrahamssons och

John Åkerlunds stora betydelse för tillkomsten av de fjällstugor vi nu har.

Vid Fjällstugvärdarnas årsmöte 2016 avsatte föreningen pengar i sin

budget för att sammanställa en bok till föreningens medlemmar.

Styrelsen tillsatte omgående en redaktion bestående av Olle Kjellström,

Ulf Pellby, Pär Svensson och Lars Hägglund.

8

Flera andra medlemmar har dessutom bidragit med material, främst med

foton som redan tidigare publicerats på föreningens hemsida.

För att kunna hålla tilldelad budget, och dessutom hinna bli färdiga med

boken under 2016, har redaktionen valt att arbeta på följande sätt:

Fokusera i första hand på STFs nuvarande fjällstugor

Utnyttja redan befintligt textmaterial med begränsad redigering

Redovisa tydligt huvudförfattare för olika avsnitt

Använd om möjligt medlemmarnas egna bilder från hemsidan

Samarbeta med STF, Nordiska Muséet m.fl.

Komplettera med nyskrivet material i mån av tid och kunskap

En historisk betraktelse som denna blir aldrig helt färdigskriven, eftersom

verkligheten ständigt förändras. Detta gäller också Fjällstugornas Historia.

Föreliggande arbete ska därför främst betraktas som en dokumentation av

vad redaktionen lyckats samla ihop under ett relativt kort men intensivt

projekt under 2016. Om ett antal år kan det eventuellt bli aktuellt att

revidera vissa faktauppgifter, och kanske komplettera med ny information.

Med denna första utgåva av Fjällstugornas Historia, hoppas föreningen

Fjällstugvärdarna att både STFs stugvärdar, och STFs gäster, ska hitta en

hel del intressant läsning, som i linje med våra stadgar leder till just

”ökad kunskap om fjällvärldens natur och kultur”.

Följ med på en resa genom fjällstugornas historia!

Föreningen Fjällstugvärdarna, november 2016

9

Tack till medarbetarna

Fjällstugornas Historia hade inte kommit till utan värdefullt bidrag från:

Sven Eric Juneberg, som dokumenterat alla fjällstugor utmed

Kungsleden i Lappland. Utöver Sven Erics färdiga beskrivningar

av dessa fjällstugor, så har redaktionen också fått tillgång till en

stor mängd intressant bakgrundmaterial och anteckningar.

Ulf Pellby, som inspirerats av Sven Erics arbete, och sedan

dokumenterat alla fjällstugor i Vindelfjällen, Jämtlands- och

Grövelsjöfjällen. Ulf har dessutom skrivit nytt kompletterande

material på flera ställen i boken.

Peter Antman, författare och friluftsentusiast. Peter gav 2012 ut

boken Vandringsleder i Padjelanta, och han har i denna bok skrivit

om Padjelantaledens historia och de fjällstugor i området som inte

drivs av STF.

Lars Hägglund, som med sin kunskap, erfarenhet och brinnande

intresse för historia, fyllt på med intressanta artiklar och fina bilder.

Pär Svensson, som under hela projektet bidragit med många

värdefulla och konstruktiva idéer kring layout, bildhantering mm.

Henrik Harr, som dokumenterat fjällbastuns historia och

beskrivit dess allt viktigare roll i den totala fjällupplevelsen.

Arne Gustafsson, som bidragit med sina fina samlingar av gamla

fina stugmärken och stugstämplar från flertalet fjällstugor.

STFs kansli i Stockholm, som hjälpt oss med kartor, foton,

layoutritningar, nya stugmärken mm.

Stig Söderlind Kartor & Diagram, som bistått med samtliga

kartor från STFs katalog Upptäck Sverige.

Alla Fjällstugvärdarnas medlemmar, som bidragit med många

egna stugbilder till föreningens hemsida.

Charlotte Ljunggren, som designat bokens snygga omslag.

10

Peter Gustavsson på Tryckshopen i Hässleholm, som under

hela arbetet bistått redaktionen med många goda råd.

Erik Gardfall, som bidragit med sin personliga berättelse om

tillkomsten av STFs senaste nybygge i Stensdalen.

Niklas Winbom, som avslutningsvis reflekterar över STFs tankar

kring framtidens fjällstugor.

Anna Bellviken, som med sin skarpa blick under den avslutande

korrekturläsningen hittade många små fel som varken datorns

stavningskontroll eller någon i redaktionen lyckats upptäcka.

Olle Kjellström, som tog på sig projektledarrollen och

samordnade det löpande arbetet från start till mål.

Stort tack även till alla andra som hjälpte till att ro projektet i hamn!

Fjällstugvärdarnas styrelse/Greger Mellbert, Ordförande

11

Husrum för fjällsjälar

Text och foto: Pär Svensson.

12

Att stiga över tröskeln in i en fjällstuga när du vistats en hel dag ute

känns alltid ljuvligt. Här får vandraren ro och tanken tid att gå sin egen

väg. Hushållssysslorna upplevs som kontemplativ terapi och spraket

från vedspisen blir till vacker musik.

Vi närmar oss Nallostugan, belägen i den vackra dalen Stuor Reaiddávággi, i

Kebnekaisemassivets norra del. Den syns som en miniatyr under Nállus mäktiga

pik. Vandringen från Vistas har varit behagligt kort och dagen fin. Men när vi

vadar jokken som omgärdar anläggningen är vi nöjda med att vara framme.

Stugvärden hälsar oss välkomna. Hon har kommit hit, för säsongen, bara

någon timme före oss. Vi har redan träffats dagen före. Hon kom till Vistas

söderifrån med båtskjuts från Nikkaluokta. Vi gick från Alesjaure i norr, i

dagsregn genom Övre Visttasvággi.

Nu strålar vi samman igen. Det är midsommarafton och grå moln börjar

torna upp sig.

Vaknar upp av en gnisslande vattenhink. Förmodligen är det stugvärden som

bär vatten. Dessa ljud, så bekanta för de som levt stugliv i fjällen några gånger.

Det är bara vi och värden, inga fler gäster kom dagen före. Natten har varit tyst;

inget tassande eller dörrknirr. Inget slamrande från de mest morgonpiggas bestyr

i köket, inget sprakande från spisen. Inte heller det dunsande ljudet från

förstukvisten när folk gör sig klara för avfärd. Inte ens ljudet från insläppta

morgonmyggor når våra öron.

Men ändå finns de där, dessa ljud, som minnesfragment att plocka fram i

tystnaden. Kanske dofterna osökt visar vägen i hjärnbarkens vindlingar, denna

lite pikanta stugdoft av björkved och torkande klädespersedlar. Faller i dvala men

vaknar snart av Primuskökets pysande låga. Birgit är uppe. Regnet knattrar mot

rutan. Vem bryr sig vad klockan är, i dag är en vilodag – en stugdag.

En soppa puttrar på gasspisens sparlåga, förvisso bara en påssoppa. Tidigare

gräddade Birgit bröd på stekjärnet. Det luktade gott när jag kom utifrån med två

hinkar friskt jokkvatten. Ute ligger molnen lågt och termometern visar bara åtta

grader.

13

Jag hade funderingar om att ljungpiparens ödeston – vemodstonen, detta

vackra läte som understryker fjällandskapet så väl – inte finns så högt som vi nu

befinner oss. Men var det inte snösparven som hade hörts en bit bort? Vi

diskuterar detta vid matbordet. Soppan ångar från tallrikarna och brödet har fått

en klick av tubosten. Kallt vatten är upphällt i glasen, det kondenserar som på en

kall öl. Vi låter oss väl smaka.

Plötsligt har vi tid över att ägna oss åt annat; funderingar och reflektioner når

djupare. Jag kommer på mig själv att notera detaljer i inredningen. Har lagt mig

underst i våningssängen och ser ribbotten ovan. Läser där det sparsamma klottret

som gjorts decennier tillbaka. Ser det nötta fönstret, lite vatten har runnit in och

gjort träet missfärgat. Inredningen är spartansk och funktionell men samtidigt

vacker på sitt säregna sätt. Här existerar ingen tillrättalagd ytlighet, allt har en

mening.

Just Nallostugan är en skapelse av arkitekten och fjällegenden Tore

Abrahamsson vilket spelar roll. Hans fjällstuga 65, som den kallas, är mångas

favorit. Med sin sinnrika planlösning som inbjuder både till gemenskap och till

avskildhet är den snillrik.

Träpanelen jag i denna stund vilar öga på har blivit mörk av tidens tand och

berättar sin historia som knyter an till min egen. Jag känner mig, kort och gott,

hemma fast att jag är långt hemifrån.

Vi hugger ved tillsammans. Känns skönt att mjuka upp en stel kropp med lite

kroppsarbete före eftermiddagsfika. Men det ger också en skön känsla att andra

gäster kan dra nytta av vår lilla insats. En slags disciplin som man inte ifrågasätter.

Så gör man bara när man bor i stuga, så har man blivit fostrad, och vi vet att

de flesta nästkommande gäster tänker likadant. Vi sågar och hugger för glatta

livet och den söta doften av björkved frigörs i den rymliga vedboden. Dörren står

öppen och fjällen tecknar sig som en tavla därute.

Vaknar efter en stunds vila. Boken ligger på magen. Det blev inte så många

sidor innan jag gav upp läsandet. Vi är fortfarande ensamma i stugan förutom

stugvärden som har sitt rum vägg i vägg. Det är tyst. Birgit sitter vid bordet intill

fönstret i köket och löser korsord. Vinden tar i där ute. Då och då drar det till

med ett svagt tjut i skorstenen. De tjocka, ogenomsläppliga molnen där ute ger

14

inte sommarsolen en gnutta chans till att visa sig. Stämningen är rogivande och

vilsam.

Dagen har övergått till kväll när stugvärden knackar på med sitt trogna

kvittoblock och vi görs skuldfria för vårt natthärbärge. Hon slår sig ner och vi

utbyter berättelser kring bordet.

Disken står kvar efter kvällsmaten. Några överblivna makaroner i grytan

skvallrar om vår skenbart torftiga kost. Från pipen på kaffekitteln av aluminium

ångar det. Kaffe och några kex dukas fram. Kvällen inbjuder till återblickar och

minnesskärvor läggs samman i ömsesidig förståelse.

Tiden rinner och till sist önskas god natt. De snövita fjälltopparna ligger

fortfarande, knappt skönjbara, inbäddade i grådis men förvandlade av kvällsljuset.

Vi dröjer kvar ute på backen efter tandborstningen, får knappt nog av det vackra

skådespelet. Lite småfrusna återvänder vi till sist in i stugvärmen för att

förnöjsamt krypa under varsitt tjockt, tungt täcke. En behaglig värme vaggar

snart till sömns.

Morgonbestyren är avklarade och vi börjar bli klara för dagens vandring till

Sälkastugorna. Vi tittar noga så att inget är glömt. Tittar en gång till. För

säkerhets skull under sängen denna gång.

Ryggsäckarna är stuvade och utburna till förstukvisten. Vi dröjer kvar inne vid

bordet. Kartan är utslagen och vi försöker läsa vad som ska möta oss under

dagen, göra oss beredda att ta nästa steg. Vi inser att vi blivit en aning mer

bekväma efter vilodagen, nästan lite hemkära.

Till sist lämnar vi ändå stugan och går mot vedboden där stugvärden håller på

med veden som ska bäras in. En jättelik vedstack som travats med precision

under vintersäsongen och som fortfarande står upp. Vi önskar henne lycka till

och tar adjö.

Vi går vidare, lämnar stugans värld och träder in i en annan. Vår vandringsdag

är oviss och kommer att bli en helt annan historia än den som vi nu lämnar

bakom oss. Vid sista krönet kastar vi en tacksam blick bak axeln. Stuor

Reaiddávággi öppnar upp sig söderut och vi ser fram emot en härlig fjälldag.

(Denna text är tidigare publicerad i STFs tidning Turist nr. 2 2014)

15

STFs första fjällboenden, Varvek och

Tarraälvshyddan

Det är ganska naturligt att den år 1885 bildade Svenska Turistföreningen,

som hade den 16 år äldre "Den Norske Turistforening" som förebild,

intresserade sig för det mytomspunna området runt Sulitelma, med

grottor, stora glaciärer och många höga toppar. Sedan gammalt hade det

ansetts som Sveriges högsta fjäll och tillkomsten av stambanan genom

övre Norrland underlättade ditresan.

Från Kvikkjokk går leden via Njunjes till Fagerlid i Norge, en sträcka på

90 km. Ett problem var att mellan Njunjes och Fagerlid fanns ingen plats

för övernattning och i årsskriften år 1888 skriver man:

"Gång efter annan hafva turister, som från Bodö-trakten i Norge ämnat sig öfver

riksgränsen till det natursköna Kvikkjokk eller tvärtom, nödgats afstå från eller

väsentligen ändra denna sin plan därför, att mellan det sista bebodda stället å norska

och det första å svenska sidan är fulla två dagars tur, på hvilken man ej kan få tak

öfver hiufvud, om ett, i dessa trakter ingalunda ovanligt, oväder skulle utbryta.

Styrelsen har därför uppgjort kontrakt med tvänne personer om uppförande af en

anspråkslös fjällhydda på en synnerlig lämplig plats vid Varvek-älfven invid

Sulitälma."

Hyddan stod färdig året därpå, och var en enkel byggnad med jordgolv,

väggfasta bänkar, kamin och ett par britsar. Ett problem var bristen på

bränsle i närheten av stugan, vilket med tiden skulle visa sig vara fatalt.

16

Varvekhyddan. STFs arkiv, Nordiska Muséet.

Nästa steg var uppförande av en hydda mellan Varvek och Njunjes vid

Tarraälvens västra strand. Den kom att kallas Tarraälvshyddan.

I STFs årsskrift 1890 kan man läsa följande:

”Den väg, på hvilken denna hydda (Varvekhyddan) var den enda station, där resande

kunde få nattherberge eller skydd mot oväder, är omkring 90 km. lång och leder från

Kvikkjokk i Luleå Lappmark till Fagerlid i Nordlands Amt i Norge. Redan från

början insåg man emellertid, att en hydda icke vore tillräcklig, enär afståndet från

Kvikkjokk till hyddan är ungefär 2/3 af vägen; och då det under såväl 1888 som

1889 års somrar inträffat, att turister under denna del af vägen öfverraskats af de i

dessa trakter fruktansvärda oväder och nödgats återvända 20 å 30 km eller tillbringa

flere timmar på fjället i regn och storm utan skydd, ansåg styrelsen tiden vara inne att

gripa an med den andra hyddan. I samråd med de bekante förarne från Kvikkjokk,

bröderna Holmbom, utsåg en af styrelsens ledamöter och en ledamot af föreningen,

hvilka i somras reste denna väg, plats för den nya hyddan vid Tarraälfven helt nära

17

dess inflöde i Tarraure, ungefär halfvägs mellan Kvikkjokk och Varvekhyddan.

Hyddan håller för närvarande på att uppföras af P. J. Holmbom och blir snart fullt

färdig.”

Tarraälvshyddan. Foto: Lars Hägglund

Det visade sig att leden mest trafikerades av arbetssökande på väg till och

från Sulitelmabolagets gruvor, och speciellt Varvekhyddan blev snart

vandaliserad.

I årsboken 1894 berättas att tre män tragiskt omkommit utefter leden. En

hade låst in sig i hyddan och troligen svultit ihjäl. Allt löst var uppeldat.

Efter detta renoverades hyddan och utrustades på nytt, men

vandaliseringen fortsatte.

18

Tarraälvshyddan, interiör. Foto: Lars Hägglund

År 1900 skriver man:

"Så har det kommit till styrelsens kännedom att hyddan vid Varvek i Norrbotten

genom besökandes åverkan ramponerats. En del möbler ha använts som bränsle,

servisen lär vara delvis skingrad osv."

Omkring sekelskiftet blir Malmbanan klar, och då skiftar STF fokus och

inriktar huvuddelen av verksamheten i Lappland mot Kebnekaise och

Abiskoområdet. Varvek förfaller alltmer. John Österström som med

sällskap vandrar leden skriver i årsboken 1908:

"Till sist lyckas vi dock upptäcka en liten grå stuga i närheten af Varvekälfven, och

klockan ett på natten äro vi ändtligen framme. Icke ser där mycket inbjudande ut!

Golfvet svart och sotigt! Vi göra små försök att sopa bort det värsta, göra upp eld,

hämta vatten och få snart litet att värma oss med. Hyddan är i mycket dåligt skick,

och af de britsar, som enligt uppgift skulle finnas där, synes ej ett spår. Säkerligen hafva

de så småningom användts till bränsle af de arbetare, som höst och vår gå denna väg till

och från Norge."

19

1960 bygger Lantbruksnämnden en stuga med fyra bäddar och spis på

ungefär samma plats. Stugan vandaliseras och rivs 1999-2000.

1920 Avvecklas Tarrasjöhyddan och STF får tillåtelse att inhysa turister i

den gruvstuga som numera är stugvärdsstuga i Tarrekaise.

Redan 1933 beslöt man att bevara Tarraälvshyddan som ett minnesmärke,

och avsatte pengar för reparation.

Tarraälvshyddan mars 2013. Foto: Lars Hägglund

Tarraälvshyddan används fortfarande, och när jag passerade i mars 2013

träffade jag två fransmän med hundspann som övernattat i hyddan.

Den är nu STFs äldsta byggnad som fortfarande är i bruk.

Lars Hägglund