1

Florida via New York - Och allt som hände

och tänktes ut däremellan

Magnus Palm

2

Det sista jag kommer ihåg av den där festen är att jag stod ute på gräsmattan och tittade på månen. Det var en stor måne, jag har aldrig sett en större måne. - Charles Bukowski

3

25 december Packningen går från små högar på golvet till att tryckas ned i resväskan. Rum Diary och Tranströmers samlade dikter får följa med. De skänker mig trygghet, som att resan genom dem får en förhöjd förankring, eller om så behövs - en extra reskamrat. Trots att jag är rätt resvan vid det här laget förvånar jag mig själv med att fort vara klar med packningen. Kristian ringer flera gånger. Före, under och efter packningen. Första gången frågar han om visum. Andra gången om kläder att ta med. Tredje gången om flygbussen. Fjärde gången verkar han inte riktigt själv veta vad han vill. Han säger hej och är tyst en lång stund, pratar lite till och från med sin flickvän om någonting innan han ursäktar sig och vi börjar snacka om något helt annat. Sen ringer jag Hjalmar och kollar att allt är bra. Det är det, han är klar med packningen och spelar sällskapsspel med släkten. Hjalmar gillar sällskapsspel. Jens oroar jag mig inte över. Han reder sig. Vi har kommit överens om en samlingsplats där vi ska ses i god tid före avresan i morgon. Jens är bra på att packa och hålla tider. Som sagt, Jens reder sig. 26 december Jag mår alltid bra när jag reser. Jag tycker om den omedelbara känslan av rörelse, idén om att vara på väg någonstans. Framåt, bakåt, upp, ned, åt sidan, hit eller dit, det spelar ingen roll. Platsen behöver inte vara bättre, bara mina ögon får skåda något nytt, se människor och saker de inte sett förut. Det får en att släppa lite på kontrollen och luta sig tillbaka, njuta av allt som passerar och lita på den upplevda framåtrörelse. Vi har en fastställd resplan. Först några dagar i New York, sen inrikesflyg till Miami och vidare söderut i bil mot Key West och slutligen några dagar i New York igen innan hemresan. När vi träffas på Arlanda är stämningen på topp. Vi tar en öl och snacket rullar igång. Jens ökar tempo rejält på planet mot New York. Complementary, British Airway bjuder. Han beställer in öl, vin och whiskey med soda. Snabbt är vi båda rätt sliriga. Efter två drinkar till (som i och för sig beställs per person och samtidigt) är det som att ett hemligt larm går och därefter börjar alla flygvärdinnorna titta snett på oss. Jag vågar inte möta deras blickar, tittar på Nalle Puh istället och när kusten är klar tar jag pauser för att skåla med Jens. För att balansera intaget underhåller jag mig själv med att blanda ut Kristians juice med vodka när han tittar bort. Efter ett tag får jag även blickar från Kristian. Sen när blickarna från personalen blir längre och intensivare tappar Jens och jag tempo och somnar.

4

Mörkret har fallit. Taxiresan in till Manhattan är magisk. Skyskraporna i nedre manhattan lyser upp stadsbilden och får våra ögon att tindra som om vi vore småkottar på julafton. Jens och Hjalmar spelar mer svårköpta då de har varit här förut. Medan Kristian och jag ser upp mot skyskraporna och undrar tyst för oss själva om den eller kanske den är Empire State Building, som om vi är karaktärer i en Erlend Loe-roman. Vi checkar in på hotellet, och tar en kvällspromenad mot Time Square för att ha det avverkat. Ett folkmyller väntar oss. Våra reströtta hjärnor orkar med två gator sen viker vi av. Vi ramlar in i en pub som brygger sitt eget öl. Ett fåtal själar sitter utspridda i hörnen medan vi styr direkt mot bardisken. Jag slänger några blickar på en amerikansk fotbolls-match som visas på teven och beställer in en pale ale av ett märke jag aldrig hört talas om. I bakgrunden spelas Stone Roses andraspår från Second coming, Driving South. John Squires melodiösa elgitarrintro går det inte att ta miste på. Vi snackar en del, varvat med matchen och musiken. Driving south round midnight Man I must have been insane Driving south round midnight In a howlin hurricane Jag sippar på min pint och diggar med till att Ian Browns låga trasiga stämma. I stopped for an old man hitcher At a lonely old crossroad He said "I'm going nowhere, I'm only here to see if I can Steal your soul.” Passande nog ska vi också köra söderut, men inte än på några dagar. På vägen tillbaka till hotellet slänger vi på stående fot i oss varsin pizzaslice på äkta New York-vis. Till pizzan bekantar vi oss med en amerikansk kvinna. Hon dyker upp från ingenstans och undrar vilka vi är. Vi berättar helt sonika att vi är utbytesstudenter från Trinidad. Fyra långa smala vita killar från Trinidad. Inga konstigheter. Hon tar inte in det vi säger. Vi inser snart att hon har en dold agenda. Hon blundar och börjar tämligen omotiverat citera en predikan. Den är lång och hon verkar tycka om att höra sin egen röst. Jag hinner titta på både Hjalmar och Jens några gånger och funderar både en och två gånger om vi bara ska gå därifrån, lämna henne mitt i predikan. Men vi väntar snällt. Så småningom öppnar hon ögonen och tackar för sig. Vi nickar och ser henne vända om och utan ett ord till bege sig vidare ut i New York-natten.

5

Vi står kvar och äter upp våra pizzaslicear. Min smakar ost och tomat. 27 december Då detta bara är en blixtvisit i stan bestämmer Kristian och jag att vi ska ta turistbussen för att få en snabb överblick av stan. Det är trots allt första gången vi är här. Medan Jens och Hjalmar tar en shoppingrunda längs Broadway. Bussen tar oss runt Manhattan. En guide sitter och mumlar i micken. Han gör allt för att göra turen till en häftig upplevelse. Det är naturligtvis en omöjlighet, men vi får i alla fall det vi är ute efter. Vi möter upp det andra teamet i Greenwich Village för en sen lunch. De har promenerat halva Manhattan och är trötta, hungriga och allmänt utpumpade när vi möter dem i Washington Square Park. Utan att behöva leta hittar vi en restaurang som känns trevlig. Vi äter en utsökt guacamole och dricker mexikansk öl och specialkomponerade margaritas. Kristian och jag fortsätter att utforska området och vi tar oss ned mot Soho. Vi är alldeles hänförda av alla barer, restauranger, shopping och den sköna atmosfär som andas och frodas i området. Vi springer ut och in i butiker, oberörda av tilltagande duggregnet. Först när regnet hittar in under ytterrocken inser vi att det angriper oss från alla håll. Genomdrypande hittar vi in på en bar på Prince street. Vi har tidigare noterat Brooklyn Brewery-skylten men är inte längre svårflörtade. Vi tränger oss in bland de andra huttrande skepnaderna och fram till baren. Med tak över huvudet och varsin Brooklyn lager försöker vi samla oss. När allt kommer omkring på något bakvänt sätt ändå nöjda med att få känna New Yorks slaskvinter bita till ordentligt. Vi noterar bartendern, en kortklippt ung tjej i jeans och t-shirt med trekvartsärmar. Det råder inget tvekan om vem som bestämmer här. Rakryggad patrullerar hon sitt territorium bakom bardisken, upp och ner. Hon håller ögonen på nivåerna i varenda glas och har örnkoll på vilka stamgästerna är. Vi faller alla under hennes förtrollning. Totalt hypnotiserade. Helt naturligt får hon oss att vända ut och in på fickorna och överösa henne med dricks. Två Brooklyn lager senare går hon av sitt skift. En äldre övervintrad herre tar över och med det släpper förtrollningen. Den unga bartenderns fanbase skingras. Då tar vi tillfället att trotsa ösregnet och kan relativt enkelt ropa in en taxi och bege oss norrut. Inifrån taxibilen ser vi regndropparnas våldsamma kamp mot vindrutan och torkarbladen. Vid rödlysena klänger sig enstaka stänk enträget fast på sidorutan och får ett ögonblicks vila från kampen. När hjulen rullar igen piskar vinden bort dem, ut i mörkret där de kom ifrån. Därinne i taxin sitter vi och räknar gator, och tittar med jämna mellanrum ut på skådespelet, fortfarande helt genomblöta.

6

28 december Jens fyller år i dag. Vi inleder dagen med att sjunga ja må han leva från våra sängar i morgonmörkret. Vi jobbar upp en hyfsad körstämma och under ett ögonblick är det ganska stämningsfullt. Hjalmar och jag tar en promenad i kvarteret runt 42:andra gatan. Mörkret hänger kvar ovanför morgontrötta toppluvor som en bortglömd rest från gårdagen, släpper motvilligt sitt herravälde om luftrummet. Trafiken väntar otåligt vid övergångsställena medan gryningen ännu gäspar slött i gatuhörnen. I jämna doser pyser ånga ut från sprickorna ur underjorden, bildar miniatyrmoln i stigande längor. Molnen vobblar oroligt när de lättar mark, som ostadiga vita ballonger innan de far vilse och upplöses i den kyliga vinterluften. När morgonen reser sig, och himlen vädrar ett lakan av ändlösa blå nyanser, då lämnar vår taxi Manhattan. Då när New York tar fram sitt bästa decemberhumör, då tar vi flyget till Miami och en annan breddgrad. I säkerhetskontrollen på JFK hamnar jag framför ett kändisnamn. En väldigt alldaglig vit herre identifierar sig som Sammy Davis Jr för tjänstemannen. Jag är inte ensam att reagera. ”Really”, säger tjänstemannen. Han höjer ögonbrynen och ber den vita herren repetera sitt namn. Han säger namnet igen: Sammy Davis Jr. Att namnet besitter en enorm klang och omfång, är det sista jag hinner tänka innan jag visas till helkroppsröntgen. Jag håller upp händerna och försöker sen se efterspelet från andra sidan, men det verkar ha passerat. Sammy Davis Jr har redan förlikats med folkvimlet och jag får aldrig reda på vad det handlade om. Vem han var eller varför han hade det namnet. Jens får spendera sin födelsedag i väntans tecken. I kön till säkerhetskontrollen, i vänthallen vid gaten, i en flygstol på väg mot The Sunshine State of Florida och i en kö för att hämta ut hyrbilen. Det är alldeles säkert värt mödan när vi senare under middagen avslöjar hans present: Hockeybiljetter till matchen mellan Panthers och Rangers. 29 december Ursprungligen hade vi en idé om att hitta fyra trevliga damer som kunde göra stan med oss en kväll. Visa oss det bästa av Miamis uteliv. Idén höll medan alla var singlar. Sen en tid tillbaka har både Hjalmar och Kristian stadigt damsällskap, efter det rann påfundet ut i sanden. I samma veva minns jag att jag ofta dagdrömde om resan. Jag skrev till och med dålig poesi om den. Om det är de första eller de sista raderna i ett försökt till en dikt, jag minns inte riktigt, men det gick någoting i stil med: Fyra singlar sargade av drömfens tand

7

Fyra singlar uppryckta ur tidens rand Fyra singlar nedborrade i Miami’s sand Jösses. Första eller sista stycke, det låter urfånigt i vilket fall, nosar i trakterna till störtlöjligt. Jag undrar vad i helsike jag tänkte på. Ibland borde min hjärna lämnas in på verkstad. Tror att jag skrev manus för en känsla jag trodde jag skulle ha i Miami. Typiskt mig att planera för en känsla. En känsla av att när vi väl var i Miami skulle jag inte vilja befinna mig någon annanstans än just precis där just precis då. Men det hade varit en sanning med modifikation. Jag tror alla fyra skulle kunna befinna sig både här och var och vara nöjda med det, eller i alla fall tycka att det var okej. I vår ålder finns det alltid en annan plats vi skulle kunna befinna oss på. I vår ålder har man hunnit gjort en mängd val i livet, hunnit vandra ett par stigar, tagit ett par sidospår och avstickare, sett och gjort saker, sett saker gå förbi och upplevt saker som inte längre är av en mängd anledningar. Nu trasslar jag verkligen in mig i något. Jag vet inte riktigt var jag vill komma i mitt resonemang om diktraderna. Skriver jag inte en reseskildring? Jo, men mina tankar rinner lätt i väg. Jag villar bort mig själv i en lång tankekedja. En tanke föder en annan och så pågår det fram till ett enda långt trassel av tankegångar. Jag vet inte var de började eller varför de ens fortsatte eller var de är på väg, allt bara händer. Mitt livs historia kan man säga. Det kommer att stå något i den stilen på min gravsten när jag är död: ”Här vilar Magnus Palm - han tänkte väldigt mycket.” Nej nu är det nog med tanketrassel. De djupsinnigheterna borde ha lämnats kvar i ett anteckningsblock i Sverige, eller låsas in någonstans i förorterna till min hjärna. De borde aldrig få lämna skrivbordslådan. Vi är inte i Sverige nu. Vemod lämnas hemma. Var var vi någonstans. Justja resan, förlåt mig, vi är i Florida. Vi vaknar upp med en majestätisk utsikt över downtown Miami. Siktet för dagen är inställt, vi ska på en utflykt till Everglades National Park. Det är varmt. Solen steker på ute i sumpmarkerna. Helt orutinerat sätter alla fyra på sig långbyxor. Solskydd glömmer vi också. Vi spatser runt i parken som övermunderade nordbor, och passeras av hånfulla shortsbärare. Det spelar egentligen ingen större roll att vi är lite svettigare och rödare om nacken än de andra, för vi ser mer av parken till fots än de som cyklar och bara skymtar djurlivet i förbifarten. Jag hade läst om aligatorer på internet, att de händer att de hugger efter människor, men enbart om man kommer

8

emellan en mor och hennes ungar. Om de jagar en läste jag att man undviker dem enklast genom att springa sicksack. I sidled har de sin svaghet. Om man däremot befinner sig i vatten, är det lönlöst att ens försöka simma, de haffar en i ett nafs och sen är det godnatt. När vi ser första besten skymta i buskaget, skämtar Jens att det är en Gucci-väska som sticker ut. I tron om att det verkligen är Gucci-väskor som döljer sig i gräset måste det försvinna en och annan Paris Hilton-tjej här varje år, spekulerar vi och skymtar samtidigt en ny Gucci-väska i ett snår längre bort. I mina förhoppningar skulle vi få se en eller två av dessa bestar på långre håll. Att de skulle ligga uppradade längs gångvägen hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Möjligheten finns att gå fram och klappa dem, men för att göra det hade man behövt vara mer än komplett galen. Då snackar vi trancenderad idioti. Medan vi strosar runt håller vi stor uppsikt längs sidorna, där Gucci-väskorna ligger och solar sig och samlar krafter till kvällens jakt. Det finns inte så mycket som en tillstymmelse till skyddsstängsel. Vi ser inte bara Gucci-väskor, utan även en mängd fåglar och en och annan sköldpadda som simmar runt i en pöl eller solar sig. I en närliggande restaurang kan vi inte motstå frestelsen att provsmaka köttet på det vi nyss har sett. Vi beställer friterad alligator tillagad på de amerikanska urinvånarnas vis. Överhuvudtaget är det väldigt mycket på menyn som är friterat. I menyn står det att tillagningen sker i enlighet med urgamla traditioner. Jag köper inte att de i traditionell indiankultur friterar all mat. Jag tycker det låter befängt. Vi diskuterar saken vid bordet och kommer fram till att inget säga. Vill de lägga beslag på friterad mat som sin egen urgamla sed ska inte vi komma emellan eller lägga oss i. De har haft och har det tufft nog som det är de där indianerna. Vi får in maten och kan konstatera att friterad alligator närmast ser ut som och smakar som kyckling. När jag tänker efter är det ofta ovanligt kött smakar kyckling. Sen kör vi tillbaka in mot stan. Hela tiden med hettan från kaminen däruppe riktad rakt mot oss.

9

30 december Vi tar en dag på stranden. Ställer in GPS-navigationen på South Beach. Vi upprepar inte misstaget från gårdagen, tar på oss shorts och tar med ombyte. Resan dit tar oss via palm-fyllda alléer och höga vita fasader som självsäkert framhäver sig mot den blå himlen. Vid hamnen står gigantiska lyxkryssare uppradade längs kajkanten i det glittrande blåturkosa vattnet. I den här miljön är det solbrillor på. Vi äter Kobe-hamburgare på en känd strandklubb innan vi smetar ut oss i sanden. Det råder minsta möjliga meningsutbyte när vi har närkontakt med sandkornen. Istället fokuserar vi på annat, jag gör ett tappert försök att ta in horisonten och platsens ofantlighet. Men det är omöjligt. Vissa platser tillåter inte sånt lateralt tänkande. Det här är en sådan typ av plats. På såna platser står tiden mer eller mindre stilla. De är vad de är. De kräver ingen eftertanke. De förespråkar varat och inget annat. En luffare stressar runt med sprickfärdiga plastkassar, överfyllda av is och vattenflaskor i hopp om att tjäna en slant, och en och annan som försöker kränga kockosnötter med långsmala sugrör till. Tre fyra propellerplan cirkulerar med stora banderroller proklamerande förslag på nyårsfiranden. Förslagen rör house-dj:s och electroband som ska spela på klubbar i South Beach. Vi hetsar inte upp oss. Nyårsfirandet är redan ordnat. På eftermiddagen bär det av på motorvägen norrut mot Fort Lauderdale. Efter diverse sightseeing i slumkvarter tar vi oss till finare områden. När vi passerar den första inhängnade communityn vet vi att vi är på rätt spår. Utefter en ändlöst lång boulevard tonar BankAtlantic Arena fram ovanför trädtopparna, Florida Panthers hemmaarena. Vi är tidiga och det finns parkeringsplatser i överflöd, vi hinner överanalysera var vi ska ställa bilen. Men bestämmer oss så småningom för sektion C. Några Rangerssupportrar har tagit med campingstolar och sitter och grillar på parkeringen. För att hämta ut våra biljetter undviker vi att ta utomhusrulltrappan som leder upp till kullen arenan ligger på. Vi har redan en SUV, någon måtta på amerikanskhet får det faktiskt vara. Vi tar stentrapporna istället. Innan jag kommer fram till biljettluckan känner jag att en viss paranoia bubblar upp inom mig. Kvittot för mitt biljettköp försvann nämligen på hotellet. Det behövs visserligen inte för att få ut biljetterna. Ändå kokar min hjärna hop en bedrägerikupp, riktad mot nyanlända turister med hockeybiljetter. Jag tänker att någon städerska hade sett kvittot och på något oförklarligt sätt kommit över och kopierat mitt visakort, som jag för övrigt haft i fickan hela tiden, och med ett falskleg överlistat biljettutlämningen och kommit

10

över våra biljetter. Allt detta utspelar sig i min hjärna som ett fullt ut verklighetstroget scenario. Något Hjalmar har mycket roligt åt när jag berättar det för honom. När jag uttalar scenariot högt låter det kanske lite osannolikt. För att döda lite tid går vi vilse i ett överdimensionerat köpcentrum som ligger tvärs över gatan. Såna finns det hur många som helst av här. Vi äts fullkomligen upp av rearusningen och blir inte långvariga. Vi ser matchen från mycket bekväma sittplatser i kanten av ena långsidan. Let’s go Panthers, dunk dunk dududunk Let’s go Panthers, dunk dunk dududunk Jumbotronen dundrar på för att få igång hemmapubliken att stödja sitt lag. Tillsynes ganska lönslöst. Två blixtrande kontringsattacker ger Rangers en tidig ledning. Trots att det är topplagen från sin respektive conference verkar Panthers tagna på sängen. De reser sig aldrig riktigt efter den tidiga knocken. Rangers springer ifrån ytterligare med ett mål. Det hjälper inte att Lundqvist är en mur i Rangers-kassen. Panthers lyckas vända skottstatistiken men får ändå bara in ett tröstmål, vilket gör slutresultatet till klara 4-1 i Rangers favör. Halva sista perioden kvarstår när större delar av publiken rör sig mot utgångarna. Vi sitter kvar i stolarna, fullföljer matchen. Bakom oss sitter far och son, som in i det sista tror på en vändning. Sonen dansar hejdlöst och okontrollerat, frenetiskt påhejad av sin far. Till sist reser de sig och möter nederlaget. Jag tjuvlyssnar efter några kloka ord från fadern, men de kommer aldrig. Innan vi går ställer vi oss upp och applåderar Rangers fina insats. 31 december Eftersom det är nyårsafton bestämmer vi oss för att ligga lågt under dagen och köra hårt till kvällen. Vi lägger oss vid hotellpoolen och solar. Vi mäktar knappt mer än att doppa tårna i poolen då vattnet är rejält under-tempererat. En fylligare kvinna står på botten intill bassängkanten helt oberörd av isvaken hon har runt sig. Hon har många lager under huden som värmer henne, resonerar vi. I min solstol ligger jag och tänker att det här är det närmaste jag kommer en charterresa. När jag sen säger det till Jens menar han att det ändå är långt ifrån charter. Han har kanske rätt för utomhusbaren verkar inte vara öppen alls. Ingen bamseklubb eller morgongympa heller för den delen. Av någon anledning börjar min brainradio spela refrängen i Whams låt Club Tropicana på repeat. En sån sak måste bara vara Jens fel. Jag

11

försöker ignorera den till en början, men rycks med efter ett tag, och kommer på mig själv att nynna refrängen i tid och otid. Club Tropicana, drinks are free Fun and sunshine - there's enough for everyone All that's missing is the sea But don't worry, you can suntan Jag har aldrig varit mycket för att sola. Jag kan inte minnas när jag var riktigt brun sist. Det måste ha varit några år innan tonåren slog till och vände upp och ned på allt man kände till. Jag vill minnas att jag gav mig själv shortsförbud under några år just i tonåren. Nu har jag förlikat mig med tanken att ha shorts bara de faller över knäna. Jag återkommer efter min inre utsvävning. Inte mycket är förändrat. Brainradion spelar fortfarande samma refräng om och om igen därinne och kvinnan står kvar i isvaken. Vi skakar på våra huvuden. Vissa ska verkligen ha valuta för ut allt under semestern. Även isvakar. Vi solar fram till att hettan och rastlösheten är oss övermäktiga. Lägligt nog sammanfaller det med att baren inomhus öppnar och vi sätter oss och tar en drink. Bartendern skryter om han om att han kan alla uteställen i hela Miami. Sen reviderar han påståendet till att han känner till alla uteställen för de över 60. Vi är naturligtvis mäkta imponerade. Han får mentala ovationer från oss. Hurra honom ska vi ha. När han inser att vi är från Sverige börjar han dilla om sin bror som bor i Sverige. Han var och hälsade på honom för första gången på 70-talet och inser att han därmed satte sin fot i landet före oss eftersom vi är födda på 80-talet. Han finner sin reflektion mycket underhållande och retar oss för det. Vi skrattar tillgjort och försöker verka trevliga och ställer några frågor om det fast vi egentligen bara vill ha våra drinkar. Efter mycket om och men sluter han kakhålet och vi får våra drinkar. Bartenders alltså. De många skarpa konstrasterna mellan varmt och kallt, AC och direkt solhetta har lett till att Hjalmar och Kristian dras med efterhängsna förskylningar. Hjalmar mår så dålig att han överväger att stanna hemma från nyårssupén. I sista stund ångrar han sig. Han följer med och agerar fyllechafför. I inbjudan till nyårsfesten stod det Black & White Gala Party. Jag googlade klädkoden för sådana tillställningar och vanligast är att männen bär smoking. Jag kontaktade festfixaren och han meddelade att smoking inte är nödvändigt, enligt honom gäller upscale casual. Då googlade jag det också och läste att rätt mycket kan ses som upscale casual, men jag hittade en förhållningsregel: Inte huvtröja. Vi tar det säkra före det osäkra och sätter på oss mörka kavajer och vitt under. Det är mer än tillräckligt visar det sig.

12

När vi anländer till restaurangen är det en portier som kör undan och parkerar bilen. Vi eskorteras genom inomhusdelen och ut på en terass med utsikt över norra bukten av Miami Beach. Vi förväntade oss ett fint ställe, men får en smärre chock av utsikten och inramningen. Det här har vi lyckats bra med säger Hjalmar innan vi ens sett menyn. Hjalmar dricker juice medan vi andra beställer in varsin cocktail som aptitretare. Vi ska serveras en femrätters supé och får ett par alternativ på varje post. Det uppstår en del förvirring rörande menyn och servitören förklarar upplägget för oss två tre gånger innan han har rett ut och noterat vad alla vill äta. Vi får in tre perfekt avvägda drinkar. Jens, som har arbetat som bartender förut, sippar förnöjt på sin drink, som att han hade blandat den själv. Jens och Hjalmar snubblade över det smått humoristiska ordet servitös i Berlin. Hjalmar famlade efter det svenska ordet för kvinnlig servitör men fann istället för servitris det påhittigare ordet servitös. Internt har det används friskt sen dess och vi kan bara hoppas på att det snappas upp av en större krets. Huvudrätterna är så fint omskrivna och formulerade på sånt sätt att det är svårt att veta exakt vad man beställer. Då vet man att det verkligen är ett flott ställe. Till huvudrätt beställer jag ett slags vit fisk fångad i Amazonas. Det smakar gudomligt. De övriga beställer in höna. Det ser inte heller så pjåkigt ut. Varenda rätt som serveras är ett träffsäkert kärleksbrev. Upplägget lämnar inget mer att önska. Smakerna kontrasteras oklanderligt och för varje tugga blandas beståndsdelarna ut för att nå sin kulmen i gommen. Redan innan desserten kommer in behöver jag knäppa upp översta knappen på byxorna. Jag har för mig att den också smakar gott, men minns egentligen bara att vi erbjuds desserten tre gånger fast vi redan har tryckt ned en portion var. Jag förstår om ni tänker, tacka nej till efterrätt. Men under omständigheterna kunde vi inte göra annat. Tro mig. Restaurangägaren kommer förbi vid vårt bord och hälsar. När vi berättar att vi är från Sverige vill han skaka hand och välkomna oss. Han förundras av att vi har hittat just hit. Men vi intygar honom att vi är här och förklarar hur vi hittade hit. Han kan ändå inte riktigt greppa det. Tolvslaget närmar sig och vi vinkar in en flaska Prosecco. Nedräkningen startar. Vi börjar med 10 sekunder kvar, räknar ned och vi skålar in det nya året.

13

Några minuter in på 2012 sammanfattar jag ögonblicket: den svindlande utsikten över bukten i Miami Beach, de vita dukarna över middagsborden, den allmänna glädjeyran, gemenskapen med mina vänner, de gräsliga nyårshattarna, ljuslängorna i mörkret, de sporadiska nyårsraketerna, bubbelvattnet, ishinken och en rejäl nota. Natten fortsätter med oss mitt på dansgolvet. 1 januari Alla sover länge utom Hjalmar som är piggare än igår och har överskottsenergi i mängder. Han ränner ned till poolen och är allmänt rörlig i jämförelse med oss andra. Han dricker sin första öl till lunch när vi andra ligger och jämrar oss från sängarna. Han vill göra saker, komma ikapp, ta igen det han förlorade under sin förskylning. Vi orkar inte leka, men låter honom hålla på. Ett par timmar för sent får vi upp våra sorgliga versioner av oss själva på fötter. I gemensam klunga släpar vi oss till en Starbucks i närheten och försöker få fart på systemen med koffein. På vägen hem stannar vi till vid en spökbyggnad som vi även tidigare har noterat. Ett halvrivet gammalt kontorskomplex utan vare sig väggar, dörrar eller inredning. En gång i tiden stod byggnaden här som ett välväxt ståtligt niovåningars höghus. Nu är fasaden helt avklädd, bara de söndervittrande cementbalkarna finns kvar att ge vinden motstånd. Vi står och kikar in på området från utkanten av stängslet medan våra hjärnor krampaktigt tar in upplevelsen. Inkluderat Starbucks-besöket orkar vi maximalt några stenkast ifrån hotellet under den här långa dagen. På kvällen mäktar vi med en promenad och spelar basket på taket till hotellets parkeringshus. En av de sista sakerna vi gör i Miami är att äta Key Lime-paj för att få en försmak av dit vi är på väg. 2 januari I dagar av mycket bilkörning är rösten i GPS-navigeringen som en femte medlem i vårt gäng. Av vår nye vän får vi återkommande höra ”Gör om rutt”, ”Håll höger” eller ”Om en mile, sväng vänster”. Vid ett tillfälle säger kvinnorösten åt mig att göra en u-sväng på en motorväg fast en vänstersväng går alldeles utmärkt. Sånt gör mig förbryllad. Vi ställer in henne med destination Key West och beger oss ut i förmiddagstrafiken. Sträckan från Miami och ned mot första bron går smidigt. Det är mer eller mindre raksträcka hela tiden. Från fönstren kan vi se utkanterna av en gammal bekant, det gigantiska

14

träskområde om utgör Everglades. Det är inte mycket att se ur den här vinkeln. När vi tar oss över första bron smalnar vägen av. Bebyggelsen följer oss länge, bra mycket längre än jag trodde. Den utgörs av en kolossal yacht-försäljare, oräkneliga spa-anläggningar, resorts, motell som sett bättre dagar och lyxvillor, men framförallt mängder av giftshops. Vi susar genom Key Largo som omnämns i en låt av Beach Boys. Det ska vara en paradisö utmärkt att fly till enligt låttexten. Jag gör ett tappert försök att försöka uppskatta stället. Än så länge har vi inte sett någon nämnvärd havsutsikt. Tanken slår mig att de vackraste platserna gömmer sig bakom snåren, vi kan bara ana att de finns där bakom, väl undangömda. För att något ska hända krävs en ogenomtänkt högersväng. Vi ramlar därigenom oavsiktligt in i en mysig restaurang intill strandkanten och bestämmer oss för att stanna för lunch. Det är första gången under resan som vi andas in en härlig blandning av tong och havssalt. På något sätt är upplevelsen ett uppvaknande. Som att vi först nu inser att det här är en häftig plats på jorden ändå. Ungefär i det ögonblicket börjar jag längta efter en fin romdrink. Men det här är inte Rum Diary, rommen får vänta ett tag till. Sen lossnar det även för de natursköna scenerna. Trädlinjen sjunker och horisont och hav finner varandra. Åt nästan alla håll rullar vykortsmotiv av det blåturkosa havet förbi bilfönstren. En gammal järnvägsbro skymtar också här och var. Den fångar min uppmärksamhet under flera miles. Jag följer hur järnvägen ett stycke utanför strandkanten slingrar sig parallellt med motorleden. Hur arkitekturen ändras beroende på sträckan. Hur rälsen bitvis vilar på betongpålar och bitvis ledsagas över en klassiskt mönsterbågad viadukt. Hur rälsens bara har kampats av på vissa ställen, som att konstruktionen har sågats av i breda bitar. Den minst sagt dramatiska järnvägen stod klar 1912 efter att arbetarna jobbade dygnet runt för att färdigställa det enorma projektet i tid. Upphovsmakaren Henry Flager låg på sin dödsbädd och hans sista önskan var att få göra resan från Miami hela vägen ut till Key West. Arbetarna hann klart i tid och han fick sin efterlängtade tågtur. 1935, långt efter Flagers död, svepte en orkan över hela Florida och tog med sig stora delar av järnvägen och tåget ut till sjöss. Orkanen betydde slutet för järnvägen som aldrig reparerades efter förödelsen. Därav de breda gluggarna i konstruktionen. På en skala är järnvägen en av de mest galna fantastiska idéer jag någonsin har hört talas om. Att överhuvudtaget komma på tanken om att bygga en järnväg ovanför havsnivå i ett område med så

15

extrema väderförhållanden som återkommande råder här. Även om Flager finansierade allt ur egen ficka, kan jag inte annat än ge den typen av storslaget tänkande mentala ovationer. Med all rätt får den min fulla uppmärksamhet varenda gång den tittar fram. Nu ser jag tågrälsen igen. Magnifikt. Vi närmar oss Seven Mile Bridge, som tar oss över sista längre passagen före Key West. Efter bron stannar vi till för ett dopp vid en av få sandstränder härute, Bahia Honda Beach. Vi skyndar i badbyxorna och njuter av ett perfekt tempererat saltvattnet. Helt enligt beställning. Havsvattnet har en lätt grön nyans, och inte lika hög färgkoncentration som Miami Beach. Men så är det här ett skyddat naturområde också. Som att skillnaden är att badvakterna inte har tillåtelse att använda fullt lika mycket karamellfärg här. Vi dammar av sista sträckan och letar oss fram till vårt Hotell i lagom tid för en tidig middag. Vid poolen lägger en och annan märke till de nyanlända, fyra vita välklädda medelklasstjärtarna eller som vi framstår i deras ögon – fyra mumsbitar. För några mer än andra. Key West är nämligen känt för sin gay-kultur. En sval respons från vår sida och intresset tvärdör. Vi rekommenderas en restaurang några kvarter bort. Min önskan om rom har jag nästan glömt bort. Jens påminner mig och vi tar alla fyra in varsin romdrink. Min smakar avskyvärt. Den avger en fruktansvärd bismak av samma ämnen som finns i hemkört. Jag tar en klunk till och reagerar på samma sätt. Blää. Ingen annan klagar. Jag hinkar i mig drinken illa kvickt för att bli av med plågan. Både jag och Kristian beställer in hummer i tron om att det kan vara extra välsmakande i de här trakterna. Det visar sig vara tvärtom. Smaklösheten som infinner sig efter djupfrysning går inte att ta miste på. Jens och Hjalmar är inte heller nöjda med sin mat. Vi dricksar sparsamt och letar oss ned till stans huvudgatan, flänger in och ut i några butiker. Innan det mörknar beger vi oss ned mot stranden. Väl där har det redan svartnat. Det blir till och med lite kallt när vinden biter till. I alla fall jag tar på mig mössa. Vi stannar till på bryggkanten och blickar ut mot den blåsvarta horisonten. I sin täthet flyter linjen mellan hav och himmel ihop. När vi höjer blicken möter vi en vidöppen stjärnhimmel. Jag ser livstecken från några bojar i mörkret och tänker att där går norra gränsen till Karibien. Någonstans i mörkret breder Cubas kust ut sig, därnedan fortsätter paradiset. Mössan förblir på. I sällskap med havet och den lilla sandstranden måste det ha sett roligt ut från håll. Toppluvan på i paradiset. Å andra sidan var det så mörkt att ingen kan ha sett oss därute på bryggan.

16

Det sista jag minns av att vi står därute på bryggan är halvmånen. Men inte månen vi är vana att se, den här är nedvriden som en liggande limeskiva. Det är en väldigt fin måne. 3 januari Det är fortfarande sjukstuga på en del håll i gruppen. Basiluskerna leker kurragömma med oss som lekplats. De hittar ett gömställe och stannar fram till de är upptäckta, då byter de värd. Vi gör allt i vår makt för att skydda oss med tvål och vatten och skyddsavstånd. Intill hotellet finns ett apotek som vi besöker så fort tillfälle ges för att även bygga upp våra försvar inifrån. Vi införskaffar motmedel som halstabletter, alvedon, sömnpiller, naturläkemedel och hostmedicin. Tillräckligt med medikament för att få hop till ett eget medicinskåp. Andra går loss på minibaren, vi går loss på medicinskåp. Om kvällarna och på morgonen är det störst aktivitet. Vi byter piller mellan varandra, askarna kastas mellan sängarna till den som är eller har varit bakterigegömman för dagen. Jens muttrar om att sömntabletterna är rena sockerpiller och jag hostar nästan ur mig inälvorna. I vår ålder är det alltid något. Trots våra diverse åkommor ger vi oss ut på upptäcksfärd. Förutom cykelstölder är kriminalitet mer eller mindre obefintlig i Key West. Enda fingervisningen är att man ska hålla sig ifrån Bahama Village. När vi får reda på det måste vi naturligtvis undersöka varför. I kvarteret hittar vi med skön men ändå lite tyglad hippiekänsla. Via en marknad tar vi oss till längre ned på stadsdelens huvudgata. Precis som i hela Key West radas trädhus i kolonialstil upp på utefter trånga gator. Vi lägger en restaurang på minne och fortsätter sen förbi ett hus som ser ut att vara ett skrotupplag. På gården uppehåller sig två neddekade rastafaris. Jag antar att detta är en av anledningarna till fingervisningen om att man ska hålla sig härifrån. Ett kvarter bort hittar vi två ruttna sängmadrasser parkerade på en bilplats. En annan innergård agerar begravningsplats för bilkadaver och bråte av metall eller valfri karaktär. På det här huset och flera andra är trasiga fönster och dörrar igenspikade i ett slags försök att hålla kvar värme. Det finns en charm i nästan allt, och kanske är poesin störst i det halvt förfallna. Vi rör oss tillbaka mot restaurangen. Bord och stolar är utspridda på en innergård med en bardel i mitten. På scen står en man och klinkar ekande på sin elgitarr. Det är tillräckligt för att vi ska känna oss bekväma att stanna över lunch. Runt fötterna pickar småkycklingar, hönor och tuppar upp matresterna som lättast faller från borden när en ursöt kyckling är i närheten. En skarpögd lokalbo sammanfattade vad som hänt i Key West de senaste decennierna. På 70-talet hittade delar av hippiesrörelsen hit, följt av de homosexuella, och på 90-talet kryssningsbrigaden. På

17

motorvägen hit mötte vi därtill flera läderknuttar på hoj. Mixen gör Key West till en salig blandning av udda extremer hoprört med medelåldersparen Mr och Mrs Brown som anländer i svärmar med lyxkryssare från Fort Lauderdale via Bahamas och bara stannar över dagen. Nästa aktiviteter är två av stadens mest besökta platser. Först punkten som markerar den sydligaste platsen i hela USA. Turisterna står i en lång kö för att fotografera sig framför det karaktäristiska monumentet, som även utgör ett vanligt motiv på vykorten härifrån. Vi fotograferar på ett tryggt avstånd från turistsvärmen och observerar spektaklet. Någon talar svenska i folkvimlet. De utmärker sig från skocken genom att se så där typiskt svenska ut. Efter bara några dagar utomlands förfinar man förmågan att känna igen andra svenskar. De är ofta ensamma om att vara modemedvetet klädda, har en utstuderad frisyr som tydligt visar att de hänger med och lyckas alltid ha en irriterande lagom jämn solbränna. Det är tecken på att vi dröjt för länge. Vi skyndar bort mot Ernest Hemmingways gamla bostad, som numera är ombyggt till museum. I entrékön in till Hemmingways hem passeras vi av representanter ur kryssningsbrigaden. Mr och Mrs Brown har någon form av turistpass som ger dem fri passage till bland annat ett litet tåg som kör runt och släpper av dem i staden och utan att behöva köa tillträde till de flesta museer. Då de är under tidsbegränsning är det bara för oss andra att lämna plats, de ska snart vidare till nästa hållplats på sin utsnitslade väg runt de amerikaniserade delarna i norra Karibien. I kön får vi även höra högljudda klagomål från två yngre förmågor i en skånsk familj. Mest högljudd i klagoduon är en tjej i tidiga tonåren. Hon frågar vad det var för gubbe som bodde här. - Varför vill vi se hans hus? undrar hon uppgiven. Ena föräldern försöker oengagerat förklara att han skrivit många kända böcker och vunnit Nobelpriset. Men ger intryck av att själv vara lojt intresserad. Jag förstår tonårstjejen. Jag hade knappast uppskattat det här när jag var i hennes ålder. Tjejen fortsätter att sucka i protest. Jag ser ingen av dem därinne sen. Numer bor bara katter i huset. De är överallt och bryr sig inte nämnvärt om besökarnas närvaro. Totalt 44 stycken får vi veta. Alla är ättlingar till Snowball som Hemmingway hade köpt till sina barn. Vi visas runt inne i huset, köket och vardagsrum och upp på andra våningen. Det hänger tavlor med bilder föreställande Hemmingway både som ung och gammal. Jag känner knappt igen honom som ung, har tidigare bara sett bilder på honom i tomteskägget. Han bodde i Key West under nästan nio år. Här skrev han bland annat Farväl till vapnen. Enligt ryktet kunde man ofta se honom på Sloppy Joe’s taverna mittibland de andra barlejonen. Kanske mer än ofta då han

18

erhöll barnotan per månad och träffade sin tredje fru i tavernan. Hemmingway gifte om sig och flyttade tillsammans med den nya frun till Kuba. Medan tidigare frun stannade i Key West fram till sin död. Mellan allt skrivande, jakten, fisket och det eviga krökandet hann Hemmingway med att gifta om sig en fjärde gång innan han begick självmord 1961. Innan vi går tittar vi in i Hemmingways gamla arbetsrum. Hans gamla skrivmaskin står på skrivbordet. 4 januari På 80-talet yrkade en grupp att Key West skulle bryta sig loss från USA och byta namn till Conch Republic. Påfundet fick inget större gehör även om man fortfarande kan se rörelsens speciella blå flaggan med en sol i mitten, hänga från balkonger här och var. Annars är det mest anmärkningsvärda alla dragartister som redan på eftermiddagen försöker locka in förbipasserande till showerna längs huvudgatan, Duval Street. Vi hittar till de äldre delarna av staden, förbi de klassiska barerna Sloppy Joe’s och Captain Tony’s. Det enda jag kan likna de äldre delarna vid är temaparken High Chaparral i Småland. Många av husen är uppbyggda för att påminna om saloonvästern, men det ser mer ofta ut att vara på lek, uppbyggt enbart för turismen. Ett ekande reggae-gung leder oss till en avlång barbrygga nere vid hamnen. Utsikten spänner över små öar och mängder av segelbåtar som skymtar förbi och tonar bort i horisonten. Intill bryggan har två lyxkryssare från Bahamas lagt an. Innan första fartyget kastar loss tjuter båttutan pompöst. Vi slår oss ned för att invänta solnedgången. Jag tar foton före och efter. Lagom innan solen går ned lägger sig ett molntäcke ovanför horisontlinjen. Det spelar ingen större roll, ljuset tränger genom i sprickor och vi får se en vacker solnedgång med reggaebaktakten suggestivt ekande i bakgrunden. Kristian fipplar med mobilen och verkar hålla på något. Apropå ingenting frågar han om när man brukar berätta att man väntar barn. Responsen är tre höjda ögonbryn. Jens är först att fråga. - Vad menar du? - Ja, alltså är det tionde eller tolfte veckan? säger Kristian. Jag har absolut ingenting att tillföra diskussionen, men de kommer fram till tioende. - Då kanske jag likagärna kan berätta det nu. Min flickvän är i nionde veckan, säger Kristian med ett återhållsamt leende.

19

- Du kan inte mena allvar, säger jag. - Vi har pratat om det och kommit fram till att båda vill behålla barnet, fotsätter Kristian. Jens och Hjalmar tvekar också. När Kristian visar ett sms från flickvännen som precis varit hos barnmorskan håller jag på att ramla av stolen. Jens och Hjalmar tar det coollugnt. De rör knappt en min. Medan tusen tankar rör sig genom mitt huvud. Jag famlar efter något att säga men får hjälp av Jens igen. - Grattis, säger Jens och klappar Kristian på axeln. - Det här måste firas, fyller Hjalmar på. - Ja grattis, stort, stammar jag fram till sist. - Jaha, då blir Jens gudfar, säger jag direkt efter utan att riktigt tänka mig för. Jag får en genomborrande blick av Hjalmar, som har känt Kristian lika länge som Jens - Alltså du behöver inte bestämma det nu, får jag ur mig för att rädda mig själv. Vi beställer in en drink och skålar med Kristian. Vi är glada för hans skull. Reflexmässigt hittar jag lite skämtsamt ett namn på vår resa: Sista resan med gänget. Fast det låter sorgligt är det väl så, slutet på en sak och början på något helt nytt. Med mest fokus på det nya. Att Kristian ska bli pappa. Solen dyker ned bakom havet. Vi sitter kvar och ser mörkret falla i en handvändning innan vi reser oss och lite planlöst rör oss vidare. Jens har länge pratat om att tatuera sig. Minst i två tre år. Hjalmar säger att det är längre än så. Ändå tror jag inte han ska göra det i Key West. Men han är beslutsam. Sent på kvällen går vi in i en tatueringsstudio som vi har passerat på huvudgatan några gånger. Jens väljer omsorgsfullt ut ett passande typsnitt till citatet ur en Michael Jackson-låt han ska gadda in på överarmen. Jag lägger stor fokus på Jens och att han faktiskt ska genomföra tatueringen, det är en så stor grej att jag nästan missar att Kristian ränner runt och har fått för sig att han också ska tatuera sig. Kristian bläddrar ryckigt i en pärm och hittar något han vill ha. Sen ändrar han sig två tre gånger, bläddrar intensivt vidare och slänger några lösa blickar på väggskisserna. Han ger ett osammanhängande intryck. Medan Jens harmoniskt sitter i stolen och rengörs över armen.

20

Kristian springer dit, ställer sig på tå för att kunna se över skärmväggen. En tjej i personalen uppmärksammar Kristians aktivitet och erbjuder sin hjälp. Kristian kommer på att han vill tatuera en drake. Han vill absolut ha en drake som ska falla ned på överarmen. Han är fast besluten. Hon säger att de tyvärr inte har några färdiga skisser av draken han beskriver. Men att hon kan ta fram ett förslag till i morgon. Hjalmar fäller en kommentar om att Jens och Kristian är raka motsatsen till varandra. Jens har funderat och bearbetat sin idé under flera år och Kristian går på stundens ingivelse. Hela Kristians uppsyn påminner om hur Mr Bean skulle uppträda i en tatueringsstudio. Han vänder sig till mig och Hjalmar som lugnt betraktar scenen från våra stolar i hörnet. - Vi åker härifrån imorn va? undrar Kristian. - Ja, säger vi i kör. - Hinner vi hit före tro, frågar Kristian. Både jag och Hjalmar tittar menande på Kristian. Då ändrar han sig. Istället för drake vill han ha ett tribal-mönster som han pekar ut i pärmen han för tillfället håller i. Tjejen som redan tidigare har sett tveksam ut till Kristians omdöme, uttrycker nu mer än tvivel med sitt kroppsspråk. Kristian visar oss det senaste påfundet. - Den ska jag ha. Vad tycker ni? - Kan du inte ta den där delfinen istället, skojar Hjalmar. - Ja den påminner om en drake, fyller jag i. - Ha-ha, säger Kristian inte är lika road. Tjejen i personalen tittar undersökande på mig och Hjalmar, som för att för att avgöra om vi tre behöver gå ett par varv runt huset. Hon tittar fundersamt på Kristian och tillbaka på oss. - Men Kristian du verkar inte ha tänkt igenom vad du verkligen vill ha. Bara för att vi just nu befinner oss i en tatueringsstudio är du inte tvingad att tatuera dig. Du bör kanske ha funderat ut något i förväg istället för att låsa dig till det som finns här, säger jag. - Men jag vill, säger Kristian. Han grimarserar demostrativt och liknar en obstinat unge som inte får sin vilja i genom.

21

- För några år sen sa du att det är onaturligt att tatuera sig, säger Hjalmar. - Näähe, säger Kristian. Samtidigt skjuter han ut underläppen för att tydligt markera sitt missnöje. Jens dyker upp med armen ombandagerad. Han ser uppenbart tagen ut. Men ler förnöjt. Som att han under gaddningen funderat ut hur han ska berätta den här historien för sina ofödda barn. Jag och Hjalmar reser oss för att gå. Kristian har övergått till att titta på nyckelringar. Han masar sig långsamt efter. 5 januari Efter frukost lämnar vi Key West. Vi tar en äldre väg upp mot Miami via gamla bron över till fastlandet. En lång raksträcka med udda vegetation leder oss till en gammal truckerrestaurang. Alabama Jack's är vackert beläget utmed en flodremsa. Huset har tidigare tjänstgjort som fiskebod, men byggdes om av en man från Alabama som just hette Jack. Därav namnet på restaurangen. Vi beställer resans billigaste lunch. Inte helt pjåkigt för det priset. Strax efter elva på kvällen landar flyget på JFK. Det är utan tvekan resans längsta dag. Vi är utmattade och väskorna dröjer. Bandet rullar och rullar, men utan väskor och ingen säger något om försening eller liknande. En man i gul väst säger på rutin att de nog kommer snart, men han verkar samtidigt inte ha en aning. Fler utbrister i hånfulla applåder när väskorna sent omsider väller ut på rullbandet. I taxin mot Manhattan sitter vi och halvsåsar allihopa. Utom Kristian. - Jag är hungrig, utbrister Kristian. Du skojar. Vi åt för bara några timmar sen. Dessutom, vet du vad klockan är? undrar jag. Jens tittar med halvdåsiga ögon på Kristian. Kristian tittar på mig - Halv ett, säger jag. - Men jag är hungrig, upprepar Kristian. När vi är incheckade och inne på rummet, tar Kristian tillfälle att försvinna ut en sväng. Det sista jag minns innan jag somnar är att Kristian sitter upprätt med ryggen mot sänggaveln och har en

22

burrito inlindad i silverfolie i knät. Som att han har vunnit en trofé och precis ska till att äta den. 6 januari Jag vaknar med ett par cashewnötter under mig i sängen. Först tänker jag att jag måste ha ätit några men missat munnen precis innan jag somnade. Sen bara av att se Jens i sängen längre bort lägger jag hop ett och ett och förstår vem som är upphovsmakare till det buset. Jag slänger in några nötter över draperiet när han står i duschen. Men får dubbelt tillbaka sen när jag duschar. Till middagen frågar jag Kristian om han ångrar att han inte tatuerade sig. Det blir ett dämpat nej till svar. 7 januari Efter en heldag i New York sitter vi uppradade vid en av flygplansbarerna i Newark, New Jersey. Som det skulle visa sig är vi alldeles uppenbart inne på resans sista andetag, vi har bara inte insett det själv än. Vi dödar tid genom att ta in spillror av en reprismatch i Premier League. Manchester Citys utskåpning borta mot United rullar på en tv-skärm. En andra skärm visar amerikansk fotboll och en tredje Cricket. Jens flinar när han blickar mot tredje skärmen. Sen säger han att Cricket inte är någon sport, det är en trädgårdssyssla. Vi andra ler medhållande och lägger märke till Jens belåtenhet över den dräpande kommentaren. Trötta efter resan beställer vi fantasilöst in helt vanliga burgare och konverserar sporadiskt med bartendern om Miami. Hon älskar Miami, säger hon och undrar om vi var på det eller det stället. Jo, svarar vi, lite frånvarande. I tankarna försöker vi sammanfatta höjdpunkterna på resan fast våra hjärnor går på tomgång och samtalet ebbar ut, och vi sjunker in i oss själva. - Another orange juice? frågar bartendern Kristian. Kristian rycker till nyvaket. Tankarna vill inte, men han kämpar fram ett svar. - Let me think about it, svarar Kristian. Svaret underhåller bartendern. - It’s free you know. Kristian mumlar att han ändå behöver tänka över saken. - Ok. You’re making my evening guys, fortsätter hon.

23

Vi ler utan att riktigt förstå vad hon menar. Kanske finner hon underhållning i att vi karikerar reströtta flanörer. Eller att vi dröjer mellan klunkarna för att få behålla platserna. Undermedvetet handlar det nog mer om ett desperat försöka att förlänga resan. Ett försök att skjuta upp känslan av bekymmerslöshet en dag till. För vi känner allihopa hur de semesterslätta funderingarna oftare blandas ut med tyngre tankar om hon eller hon, eller kanske hon, eller var för inte han, eller den eller dem, eller funderingar om vänskap, faderskap, karriärvägar, nästa resa, eller om man ska slå slag i saken och skriva en bok om vilka olika sätt man kan skala en mandarin på. Det räcker att öppna dörren på glänt och allt väller över en samtidigt, allt som vi under resan vilseledde oss själva att tro var löst knackar på igen. Inte minst största tankenöten av dem alla, vad man ska laga för mat på kvällen när man kommer hem. Till och med Jens, herr närvaro själv, ser frånvarande ut. Förutom allt annat kanske han tänker på bartendern, undrar för sig själv vem hon är, var hon kommer ifrån och vad hon hade ätit. Efter en stund bryter jag tystnaden. - I’ve been doing some thinking, säger jag till bartendern. - Yes. - I would like my second beer now, säger jag. - Of course, svarar hon. En öl till, sen tar vi allt det andra, tänker jag för mig själv.