Juridiska institutionen

Höstterminen 2016

Examensarbete i processrätt

30 högskolepoäng

Jätterättegångar och rättssäkerhet

Författare: Jurica Gagula

Handledare: Professor Minna Gräns

Innehållsförteckning

1 Inledning ....................................................................................................................... 7

1.1 Bakgrund ................................................................................................................. 7

1.2 Syfte och avgränsning ............................................................................................. 8

1.3 Metod och material ................................................................................................. 9

1.4 Disposition och begrepp ....................................................................................... 10

2 Domstolsprocessen i brottmål .................................................................................. 12

2.1 Bevisbörda och beviskrav ..................................................................................... 12

2.2 Bevisprövning ....................................................................................................... 12

2.3 Grundläggande principer ...................................................................................... 13

2.4 Gemensam handläggning av flera brott eller tilltalade ......................................... 13

2.5 Rätten till en rättvis rättegång ............................................................................... 15

3 Jätterättegångar......................................................................................................... 16

3.1 Inledning ............................................................................................................... 16

3.2 Definition .............................................................................................................. 16

3.3 Kartläggning av antalet jätterättegångar ............................................................... 17

3.3.1 Metod och urval ......................................................................................................... 17

3.3.2 Resultat ....................................................................................................................... 18

3.4 Kartläggning av jätterättegångars karaktäristik .................................................... 20

3.4.1 Metod och urval ......................................................................................................... 20

3.4.2 Huvudbrott ................................................................................................................. 21

3.4.3 Antal tilltalade ............................................................................................................ 23

3.4.4 Rättegångsdagar ......................................................................................................... 24

3.5 Praktisk handläggning ........................................................................................... 25

3.5.1 Svenskt perspektiv ...................................................................................................... 25

3.5.2 Internationellt perspektiv ............................................................................................ 26

3.6 Bevisvärdering ...................................................................................................... 27

3.7 Ändringsfrekvensen i jätterättegångar .................................................................. 28

3.7.1 Inledning .................................................................................................................... 28

3.7.2 Metod och urval ......................................................................................................... 29

3.7.3 Resultat ....................................................................................................................... 30

3.8 Avslutande reflektioner ......................................................................................... 33

4 Kognitionspsykologisk introduktion ........................................................................ 34

4.1 Historik och kognitionspsykologiska grunddrag .................................................. 34

4.2 Begränsad rationalitet, heuristiker och bias .......................................................... 34

4.3 Psykologiskt perspektiv på jätterättegångar ......................................................... 35

5 Informationsöverbelastning ...................................................................................... 37

5.1 Inledning ............................................................................................................... 37

5.2 Teorins grunddrag ................................................................................................. 37

5.3 Forskningsområde och typfall .............................................................................. 38

5.4 Orsaksfaktorer ....................................................................................................... 40

5.5 Symptom ............................................................................................................... 41

5.6 Motåtgärder och sammanfattning ......................................................................... 43

5.7 Diskussionen i juridisk litteratur ........................................................................... 44

5.8 Informationsöverbelastning och jätterättegångar .................................................. 45

5.8.1 Inledning .................................................................................................................... 45

5.8.2 Informationens karaktäristik....................................................................................... 45

5.8.3 Personliga faktorer ..................................................................................................... 47

5.8.4 Uppgiftstyp ................................................................................................................. 47

5.8.5 Verksamhetsstruktur och informationsteknologiska faktorer .................................... 48

5.9 Avslutande reflektioner ......................................................................................... 49

6 Smittoeffekter............................................................................................................. 50

6.1 Inledning ............................................................................................................... 50

6.2 Amerikansk reglering ........................................................................................... 50

6.3 Smittoeffekter mellan brott ................................................................................... 51

6.3.1 Amerikansk praxis ...................................................................................................... 51

6.3.2 Vetenskapliga studier ................................................................................................. 52

6.4 Smittoeffekter mellan tilltalade ............................................................................ 55

6.4.1 Amerikansk praxis ...................................................................................................... 55

6.4.2 Vetenskapliga studier ................................................................................................. 56

6.5 Juryundersökningars relevans för svenska förhållanden ...................................... 58

6.6 Svenska studier och karaktärsbedömningar .......................................................... 59

6.7 Avslutande reflektioner ......................................................................................... 61

7 Åtgärdsmöjligheter .................................................................................................... 63

7.1 Inledning ............................................................................................................... 63

7.2 Domstolsledamöternas kapacitet .......................................................................... 64

7.3 Kumulationsreglerna ............................................................................................. 66

7.3.1 Gemensam handläggning av flera brott ...................................................................... 66

7.3.2 Gemensam handläggning av flera tilltalade ............................................................... 67

7.4 Modernisering ....................................................................................................... 69

8 Avslutande reflektioner ............................................................................................. 71

Käll- och litteraturförteckning .................................................................................... 73

Offentligt tryck ........................................................................................................... 73

Litteratur ..................................................................................................................... 74

Artiklar ........................................................................................................................ 75

Rättsfall ....................................................................................................................... 78

Övrigt .......................................................................................................................... 78

Bilaga 1. Tingsrättsavgöranden .................................................................................. 79

Bilaga 2. Hovrättsavgöranden ..................................................................................... 80

Förkortningar

A.a Anfört arbete

A.bet. Anfört betänkande

A.dir. Anfört direktiv

A.prop. Anförd proposition

A.st. Anfört ställe

Bet. Betänkande

BrB Brottsbalk (1962:700)

Dir. Direktiv

HD Högsta domstolen

Europakonventionen Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna

f. Följande sida

ff. Följande sidor

HovR Hovrätt

ICC Internationella brottmålsdomstolen

JT Juridisk tidskrift vid Stockholms universitet

NJA Nytt juridiskt arkiv

Prop. Proposition

RB Rättegångsbalk (1942:740)

RF Regeringsform (1974:152)

s. Sida

SOU Statens offentliga utredningar

SvJT Svensk Juristtidning

TR Tingsrätt

7

1 Inledning

”Det är vidare svårt […] att tillgodogöra sig och bedöma

materialet i ett omfattande brottmål på ett rättssäkert sätt.”

Dir. 2016:31

1.1 Bakgrund

Den 1 januari 1948 uppnåddes en milstolpe i svensk rättsutveckling när den nya

rättegångsbalken trädde i kraft. Bläcket hann knappt torka innan framstående jurister

prisade den nya ordningen och lovordandet visste få gränser när balken i vissa

avseenden beskrevs som alldeles briljant.1 Men inte ens detta mästerverk var helt

felfritt. Snabbt framfördes uppfattningen att rättegångsbalken inte var lämpad för de

riktigt stora målen.2 Upphovsmännen hade sannolikt inte heller förutsett att

månadslånga förhandlingar skulle äga rum i svenska domstolar, men tidigare än någon

kunnat ana blev scenariot verklighet.3

Kulmen nåddes 1953 när ett ekobrottmål pågick 42 förhandlingsdagar i Stockholms

rådhusrätt och sedermera 40 förhandlingsdagar i Svea hovrätt.4 Målets exceptionella

omfång orsakade många besvär, varav vissa var så akuta att den dåvarande

justitieministern ansåg sig tvungen att göra avsteg från den sedvanliga

lagstiftningsprocessen.5 Ett ”krispaket” antogs därför innan utredningen av själva saken

var gjord men det uttrycktes en ambition att vid ett senare tillfälle, i ett större

sammanhang, belysa och åtgärda problemen med vidlyftiga brottmål.6 Mot bakgrund av

att rättegångsbalken hade infört en ny frejdig beslutsamhet i svensk rättsutveckling var

nog även förhoppningen hos många att problemen med jättemål snart skulle bli ett

minne blott.7 Men som de bedrog sig.

63 år, 16 justitieministrar och en teknologisk revolution senare är problemen mer

aktuella än någonsin. Rekordstora brottmål avlöser varandra på löpande band samtidigt

som de månadslånga förhandlingarna verkar bli allt fler. Så sent som i somras

1 Alexandersson SvJT 1948 s. 5. 2 Lassen SvJT 1953 s. 430. 3 A.st. 4 SOU 1955:10 s. 8 & 62 ff. 5 A.bet. s. 8. 6 A.st. 7 Jfr Alexandersson SvJT 1948 s. 5.

8

avslutades den dyraste och längsta rättegången8 i svensk tingsrätts historia när en 14

månader lång förhandling nådde sitt slut.9

Att jätterättegångar är problematiska råder det knappast tvivel om.10 Av denna

anledning initierades i våras en omfattande utredning inom ämnet. Utredningsuppdraget

angavs till att analysera hur handläggningen av jättemål ”skulle kunna moderniseras och

effektiviseras med bevarade krav på rättssäkerhet.”11 En berättigad fråga som

uppkommer är dock om det ens är möjligt att tala om rättssäkerhet i dessa mål. Domare

själva vittnar om att målen kan innebära ”stora påfrestningar” för dem och människans

tankekapacitet är varken obegränsad eller ens så rationell som vi gärna vill tro.12 Kan

det vara så att dessa jätterättegångar är övermäktiga de rättsliga beslutsfattarnas

kapacitet?

1.2 Syfte och avgränsning

Syftet med uppsatsen är att undersöka om rättssäkerheten i jätterättegångar är bristfällig.

Min ambition är att uppmärksamma eventuell problematik för att om möjligt initiera en

vidare diskussion. Framställningen är i huvudsak tvådelad, där jag först kartlägger

fenomenet jätterättegångar. I syfte att utforska uppsatsens problemformulering på djupet

anlägger jag därefter ett psykologiskt perspektiv på dessa mål.

Jätterättegångar medför flera nackdelar men i fokus för denna uppsats är endast om

tilltalade tillerkänns rättssäkra prövningar. Som exempel på andra problem kan dock

bland annat långa handläggningstider och ökade utgifter nämnas. Långsamma processer

försämrar till exempel ofta bevisläget samtidigt som det medför påtagliga olägenheter

för såväl misstänkta som målsägande och vittnen.13 Allra mest alarmerande är det

faktum att hela rättsväsendet riskerar att gå på knäna på grund av de mycket omfattande

resurser jättemål tar i anspråk.14 Regeringen har insett allvaret i situationen och uttryckt

en vilja att ta i med hårdhandskarna.15 På grund av den pågående utredningen kommer

jag inte försöka skräddarsy ett mer ändamålsenligt rättegångsförfarande i dess helhet.

Enstaka åtgärdsförslag kommer att diskuteras, men den reformorienterade läsaren får i

8 Södertälje TR B 2725-13. 9 http://www.svt.se/nyheter/lokalt/sodertalje/det-har-ar-hemtjanstharvan (hämtad 2016-10-21). 10 Dir. 2016:31 s. 3 f. 11 A.dir. s. 1. 12 Justitieråd Heidenborg i ”Veckans Juridik” webb-TV 2015-03-26. 13 Dir 2016:31 s. 3 f. 14 A.dir. s. 4. 15 Jfr a.dir. s. 1.

9

huvudsak invänta den stundande utredningen. Framställningen fokuserar inte heller på

människans minnesförmåga, utan fokus är endast på människors beslutsfattande.

1.3 Metod och material

På grund av frågeställningens komplexitet har en traditionell rättsvetenskaplig metod

inte räckt till för att belysa frågan allsidigt. Framställningen utgår istället i huvudsak

från ett humanvetenskapligt perspektiv.16 Inledningsvis tillämpas dock en rätts-

dogmatisk metod för att klargöra gällande rätt. Lag, förarbeten, prejudikat och doktrin

har använts i denna del. Löpande under uppsatsen refereras också till flera

myndighetsskrifter som behandlat frågan om stora och komplicerade mål. Dessa skrifter

syftar till att belysa hur jätterättegångar hanteras av rättsväsendet.

I uppsatsens mer centrala delar har först och främst teorin om informations-

överbelastning undersökts. Denna granskning kan hänföras till den humanvetenskapliga

underdisciplinen rätt och kognition, vilket innebär att kognitionspsykologiska

beslutsteorier appliceras på rättsligt beslutsfattande.17 Materialet i denna del kommer

huvudsakligen från internationell ekonomivetenskaplig forskning. Att transplantera en

teori från en vetenskap till en annan brukar beskrivas som ett transdisciplinärt

angreppssätt.18 Tanken här är att en teori inte endast har relevans för vetenskapen den

härstammar från, utan att den även kan ges betydelse i en vidare kontext.19 Ett problem

med att låna teorier från andra vetenskaper är att jurister generellt sett kan ha svårt att

kvalitetsgranska framställningen.20 Särskilt som teorin om informationsöverbelastning

inte verkar ha problematiserats av svenska jurister kan därför viss skepticism uppstå

mot angreppssättet. Här ska dock påpekas att utifrån ett internationellt perspektiv är det

inte särskilt banbrytande att applicera teorin om informationsöverbelastning på

rättsvetenskapliga frågor. Ett antal amerikanska jurister har gjort detta och deras bidrag i

ämnet har även använts som material.

Vidare har även ett fenomen benämnt smittoeffekter utforskats utifrån ett

rättspsykologiskt perspektiv. Detta fenomen har mig veterligen inte utforskats i Sverige,

varför det varit nödvändigt att hämta kunskap och material från anglosaxisk rättskultur.

I huvudsak har amerikansk praxis och vetenskapliga studier från USA använts för att

16 Jfr Gräns i: Juridisk metodlära s. 423 f. 17 A.a. s. 424. 18 A.a. s. 428. 19 Se a.a. s. 428 f. 20 A.a. s. 433.

10

belysa frågan. Syftet med praxisjämförelsen är att visa att andra rättskulturer behandlar

en fråga annorlunda än vad vi i Sverige gör.

Beträffande studierna som refereras är de i huvudsak av experimentell karaktär.

Tillvägagångssättet för experimenten förklaras i anslutning till dem, men kort kan sägas

att dylika studier utförs i en forskningsmiljö där forskare manipulerar variabler under

mycket välkontrollerade former.21 Noggrant utförda experiment medför därför att

resultaten får en hög intern validitet, vilket innebär att de mäter det man vill mäta.22

Studier av detta slag har dock vissa brister, kanske allra främst den att människor kan

bete sig annorlunda när de är observerade.23 För att argumentationen inte ska stå och

falla med enskilda studiers reliabilitet har meta-analyser använts när sådana funnits

tillgängliga. En meta-analys är en granskning av studier inom ett område med syfte att

dra slutsatser om den samlade vetenskapens resultat.

Inom ramen för uppsatsen har även en empirisk undersökning av jätterättegångar

genomförts. Av pedagogiska skäl beskrivs kartläggningens metodik först i samband

med att resultaten presenteras. Metoden är nämligen essentiell för undersökningens

tillförlitlighet, varför det förefaller lämpligt att förklara denna i nära anslutning till

relevanta avsnitt. Slutligen har även en rättspolitisk metod använts för att analysera

åtgärdsmöjligheter. I denna del har samtliga ovannämnda aspekter vävts samman och

därutöver har även åsikter från praktiker belysts. Praktikerperspektivet kommer från en

debatt – som finns tillgänglig via webb-TV – på temat jätterättegångar anordnad av

Veckans Juridik.24

1.4 Disposition och begrepp

Inledningsvis i kapitel två redogörs brottmålsförfarandet i relevanta delar, vilket

möjliggör senare anknytningar till gällande rätt. I kapitel tre följer en kartläggning av

jätterättegångar. Resultaten ger utgångspunkter inför följande avsnitt och därtill görs

även ett försök att undersöka beslutskvaliteten i jättemål.

I kapitel fyra framställs en kognitionspsykologisk introduktion med ambitionen att

skapa en bättre förståelse för uppsatsens problemformulering. Sedan redogörs och

problematiseras först teorin om informationsöverbelastning i kapitel fem och därefter

21 Strömwall & Holmberg i: Handbok i rättspsykologi s. 58. 22 A.a. s. 58. 23 A.a. s. 60. 24 Avsnitt med titeln: Jätterättegångarna kan strida mot Europakonventionen – ”svårt att få en överblick”.

Publicerat 2015-03-26.

11

fenomenet smittoeffekter i kapitel sex. Med ovan nämnda avsnitt i åtanke följer i kapitel

sju en reformorienterad diskussion, innan avslutande kommentarer tar vid i kapitel åtta.

Med rättssäkerhet avses i denna uppsats den enskildes skydd mot det allmännas

utövande av tvångsmakt. Rättstrygghet åsyftar det intresse en brottsdrabbad, och andra

personer, har av att begångna brott beivras och lagförs. Slutligen ska rättseffektivitet

förstås som det övergripande intresset av att ordningen upprätthålls i samhället,

inkluderat att såväl rättssäkerheten tryggas som att rättstryggheten säkras.25

I uppsatsen alterneras uttrycken jätterättegång och jättemål. Detta är endast av

stilistiska skäl och ingen värdering följer av ordvalet. Bägge uttrycken avser detsamma:

stora och komplicerade brottmål.

25 Jfr Mellqvist SvJT 2013 s. 753 f.

12

2 Domstolsprocessen i brottmål

”It is a capital mistake to theorize before one has data.”

Arthur Conan Doyle

2.1 Bevisbörda och beviskrav

Av både motiven till rättegångsbalken och av Europakonventionens regel om

oskyldighetsprincipen framgår att åklagaren har hela bevisbördan i brottmål.26 Principen

är självklar i en rättsstat och dess yttersta syfte är att undvika felaktigt fällande domar.27

För att upprätthålla rättssäkerheten tillkommer även ett högt ställt beviskrav. Genom

praxis har beviskravet angetts till att det ska var ställt ”utom rimligt tvivel” att den

misstänkte begått gärningen den åtalats för.28 Detta innebär oundvikligen att ett inte

obetydligt antal skyldiga personer går fria, men det priset anses nödvändigt för att värna

den enskildes skydd mot det allmännas utövande av tvångsmakt.29 Samtidigt kan det

observeras att det i enlighet med beviskravet trots allt godtas en viss osäkerhet, då det i

annat fall hade varit svårt att meddela fällande domar.30 Avvägningen mellan dessa

intressen kan på så vis sägas värna om så väl den enskildes rätt till rättssäkerhet som

den brottsdrabbade och allmänhetens krav på rättstrygghet.

2.2 Bevisprövning

Utgångspunkten för bevisprövning i svensk rätt är 35 kap. 1 § RB, varvid det följer att

fri bevisvärdering och fri bevisföring råder.31 Den fria bevisvärderingen medför dock

inte att avgörandet kan grundas på en rent subjektiv uppfattning.32 Domarens slutliga

övertygelse måste tvärtom vara objektivt grundad och kunna stödjas på skäl som godtas

av andra förståndiga personer.33 Avgörandet får vidare inte grundas på ett totalintryck

av det föreliggande materialet och domaren är även begränsad till det material som

framförts i rättegången.34 Det senare hindrar inte att hänsyn tas till omständigheter som

är allmänt veterliga eller erfarenhetssatser domaren har kunskap om.35 Bevisvärderingen

26 NJA II 1943 s. 446 & Ekelöf m.fl., Rättegång IV s. 150. 27 Ekelöf m.fl. s. 150 28 Se t.ex. NJA 1980 s. 725. 29 Gregow SvJT 1996 s. 511. 30 Ekelöf m.fl. s. 153. 31 NJA II 1943 s. 444 f. 32 A.st. 33 A.st. 34 A.st. 35 NJA II 1943 s. 445.

13

måste också redovisas i domskäl, bland annat för att göra det möjligt att få information

om vilka bevis rätten beaktat och hur bevisvärderingen gått till.36 Sammanfattningsvis

kan domaren därför sägas ha frihet under ansvar.

När det gäller principen om fri bevisföring finns det inte några egentliga

begränsningar på bevismedel som får användas.37 Hur beviset tillkommit och värdet av

bevisning är istället en fråga för värderingen.38 Av part åberopad bevisning kan dock i

undantagsfall avvisas av rätten med stöd av 35 kap. 7 § RB. Inskränkningen är

emellertid ytterst snäv då det av praxis följer att bevisningen helt måste frånkännas

värde för att den ska kunna avvisas.39

2.3 Grundläggande principer

Brottmålsprocessen under huvudförhandling vilar på principerna om (1) muntlighet, (2)

omedelbarhet och (3) koncentration. De innebär i tur och ordning (1) att processmaterial

ska läggas fram för domstolen i muntlig form, (2) att målet endast får grundas på vad

som framkommit vid förhandlingen och (3) att huvudförhandlingen ska genomföras

utan onödiga uppehåll och så långt möjligt i ett sammanhang. Reglerna går således

delvis in i varandra och utgör varandras förutsättningar. Syftet med principerna är att

effektivisera rättegångsförfarandet, men på senare tid har det uppmärksammats att de

ibland snarare kan leda till att processer blir tungrodda, tidsödande och

kostnadskrävande. En viss uppluckring har därför skett, men principerna fyller alltjämt

en central funktion i svensk straffprocessföring.40

2.4 Gemensam handläggning av flera brott eller tilltalade

I 45 kap. 3 § RB återfinns i huvudsak bestämmelserna om förening och särskiljande av

åtal. Av bestämmelsens första stycke följer en presumtion att åtal mot en person för

flera brott ska handläggas i en rättegång. Av samma lagrum följer dock att undantag kan

göras om det är till fördel för målets handläggning och det inte finns särskilda skäl mot

det. Denna avstegsmöjlighet tar enligt motiven sikte på oförutsedda händelser såsom

36 Ekelöf m.fl., Rättegång IV s. 162. 37 NJA II 1943 s. 444 f. 38 Diesen i: Handbok i rättspsykologi s. 398. 39 Se NJA 2007 s. 547. Efter HD:s avgörande har en ytterligare avvisningsmöjlighet tillkommit i det fall

beviset trots rimliga ansträngningar inte kan tas upp och avgörandet inte bör fördröjas ytterligare, se

RB 35 kap. 7 § p. 5 & prop. 2004/05:131 s. 231. 40 Prop. 2004/05:131 s. 80 f. Jfr även Dir. 2016:31 s. 4 f.

14

utevaron av vittnen vid huvudförhandlingen.41 Under sådana omständigheter anses det

olyckligt ifall hindret att pröva ett brott även får en dominoeffekt och fördröjer

prövningen av andra fristående brott.42 Ett särskilt skäl mot att särskilja åtal är om den

misstänkte skulle drabbas av en påtaglig nackdel i påföljdshänseende.43 Om någon

döms för flerfaldig brottslighet följer nämligen av den så kallade asperationsprincipen

att rätten ska döma till gemensam påföljd utifrån en modifierad straffskala för den

samlade brottsligheten.44 Detta medför en ”mängdrabatt” som innebär att den som

misstänks för flerfaldig brottslighet har ett intresse av att åtalskumulation sker.45

Anmärkas kan att rättegångsbalken ursprungligen föreskrev att åtalskumulation av

flera brott var obligatoriskt om åtalen väcktes samtidigt, men för att främja hanteringen

av vidlyftiga mål dröjde det inte länge innan regeln blev fakultativ.46 Av samma

anledning utvidgades 2014 möjligheten att särskilja åtal till nyss nämnda reglering, då

det tidigare krävdes synnerliga skäl för att handlägga brott separat.47

När det gäller åtalskumulation av flera tilltalade följer av kap. 35 § 3 andra stycket

RB att kumulation får ske om det är till fördel för målets handläggning eller det annars

finns skäl för det. De skäl som vanligtvis talar för åtalskumulation i denna del är

utredningsmässiga och processekonomiska.48 Lagstiftaren betonade dock så sent som

2014 att framför allt processekonomiska hänsyn även kan tala för särskiljande av

tilltalade.49 I exempelvis större brottshärvor anses åtalskumulation av personer med

endast perifer inblandning i huvudbrottsligheten medföra orimligt höga kostnader.50

Åtal får därför inte läggas samman rutinmässigt, utan såväl rätten som åklagaren har ett

ansvar att överväga lämpligheten av åtalsförening.51

Slutligen kan det påpekas att 45 kap. RB förvisso är upptaget i balkens fjärde

avdelning avseende tingsrättsförfarandet, men att nämnda regler även anses analogt

tillämpbara för hovrättsprocessen.52

41 Prop. 2013/14:170 s. 13. 42 A.st. 43 A.st. & Fitger m.fl. Rättegångsbalken (30 juni 2016, Zeteo) kommentaren till 30 kap. § 4 & 45 kap. § 3. 44 NJA 2009 s. 485 med tillhörande laghänvisningar & Jareborg SvJT 1999 s. 264. 45 Jfr Jareborg SvJT 1999 s. 264. Det ska tilläggas att det finns vissa möjligheter att beakta asperations-

principen även om brott handläggs i olika rättegångar, se BrB kap. 34 § 1 & prop. 2015/16:151 s. 35 ff. 46 Fitger m.fl. Rättegångsbalken (30 juni 2016, Zeteo) kommentaren till 45 kap. § 3. 47 Fitger m.fl. Rättegångsbalken (30 juni 2016, Zeteo) kommentaren till 30 kap. § 4 och 45 kap. § 3. 48 Prop. 2013/14:170 s. 17. 49 A.st. 50 A.st. 51 A.prop. s. 17 f. 52 Fitger m.fl. Rättegångsbalken (30 juni 2016, Zeteo) kommentaren till 45 kap. § 3.

15

2.5 Rätten till en rättvis rättegång

Av artikel 6 i Europakonventionen följer ett flertal konkreta rättigheter för den enskilde

men den ger framförallt uttryck för en allmän princip om rätten till en rättvis rättegång.

Samma artikel ger också uttryck för oskyldighetspresumtionen som innebär att var och

en som blivit anklagad för brott ska betraktas som oskyldig till dess att dennes skuld

lagligen har fastställts.

Även av rättegångsbalken följer ett flertal regler som syftar till att garantera

rättssäkerheten. Bland dessa regler kan bland annat bestämmelser om objektivitet, jäv

och saklighet nämnas. Sammantaget medför de också en underförstådd princip att

rättegången ska vara rättvis.53 Sedan 2011 stadgas även denna rättighet i kap. 2 § 11 RF.

53 Felaktigt dömda – Rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt s. 456.

16

3 Jätterättegångar

”Long criminal trials are a cancer on our criminal justice

system and they pose a threat to its very existence.”

Justice Michael Moldaver

3.1 Inledning

Södertäljemålet54, Playa-målet55 och assistansmålet56 är bara ett fåtal exempel på stora

och komplicerade brottmål som uppmärksammats de senaste åren. Att döma av

medierapporteringen har dylika mål blivit allt vanligare med innebörden att uttryck som

jätterättegång och jättemål blivit vedertagna termer. Det verkar närmast vara en

tidsfråga innan något av uttrycken ges plats i Svenska Akademiens ordlista över

svenska språket.

Utvecklingen har heller inte undgått svenska myndigheter. Lagstiftaren har

uppmärksammat problemen som tillkommit samtidigt som flera myndigheter bidragit

med skrifter i ämnet.57 Detta till trots verkar inte allt för mycket vara känt om denna

kategori av brottmål. Regeringen har därför bemyndigat Brottsförebyggande rådet att

kartlägga och analysera utvecklingen av jättemål de senaste tio åren, då det anses

angeläget att få en närmare bild i detta avseende.58 Kartläggningen förväntas dock

framställas först nästkommande år, varför det i skrivande stund saknas en reell

kartläggning av jätterättegångar.59 I syfte att fylla den lucka som i dagsläget finns och

därigenom kunna uppfylla uppsatsens syfte har jag därför företagit en egen kartläggning

av jättemål.

3.2 Definition

En vedertagen svensk definition av stora och komplicerade brottmål finns inte att tillgå.

Varken utredningsdirektivet till den pågående utredningen eller Riksåklagarens

respektive Svea hovrätts skrifter i ämnet har definierat innebörden av stora och

komplicerade brottmål. En arbetsgrupp vid Stockholms tingsrätt arbetsgrupp har dock

anfört att minst 15 dagars förhandlingstid bör vara utgångspunkten för vad som anses

54 Svea HovR B 8076-13. 55 Svea HovR B 2856-13. 56 Svea HovR B 5912-14. 57 Se t.ex. En skräddarsydd rättegång – och vägen dit & Effektivare hantering av stora och komplicerade

brottmål – en idéskrift. 58 Dir. 2016:31 s. 2 f. 59 A.dir. s. 3.

17

vara ett stort och komplicerat brottmål.60 Inspiration till en precisare definition går även

att finna i utländska rättskulturer. Britterna har till exempel utarbetat särskilda riktlinjer

för mål som överskrider 41 rättegångsdagar.61 Ett annat exempel är Ontario i Kanada

där en särskild förfarandeordning finns för mål som förväntas pågå minst tre veckor.62

Naturligtvis kan man fråga sig om det är nödvändigt med ett fixerat gränsvärde.

Problemen som associeras med stora och komplicerade brottmål uppkommer knappast

från tomma intet efter att en magisk gräns överskridits. Därför är det inte heller

anmärkningsvärt att det för svenskt vidkommande saknas en vedertagen definition.

I en kartläggning av omfattande brottmål är det emellertid nödvändigt med en tydlig

definition för att möjliggöra en effektiv granskning. I det följande används därför 100

förhandlingstimmar som gränsvärde varefter mål kategoriseras som jätterättegång.

Gränsen har valts på grund av att 100 timmars förhandlingstid visat sig motsvara

ungefär 20 rättegångsdagar. I praktiken utgör det oftast en förhandling som varar i två

månader och under sådana omständigheter bör det anses berättigat att titulera mål som

jätterättegång.

3.3 Kartläggning av antalet jätterättegångar

3.3.1 Metod och urval

I denna del framgår antalet avgjorda jätterättegångar63 och målens totala förhandlingstid

sedan 2008. Därtill redogörs även vid vilka instanser målen avgjorts. Informationen har

erhållits av Domstolsverket via mailkontakt. Förtydligas ska att Domstolsverket

sammanställer förhandlingstid utifrån huvudförhandlingens och eventuella häktnings-

förhandlingars effektiva längd.64 Det är därför möjligt att själva huvudförhandlingstiden

i vissa mål kan ha underskridit 100 timmar. Att granskningen inte sträcker sig längre än

2008 förklaras av att Domstolsverket saknat tillförlitliga uppgifter för tidigare år än så.

En målförteckning på samtliga identifierade avgöranden finns tillgänglig i bilaga 1.

60 Rapport från arbetsgruppen för en effektivare hantering av stora och komplicerade brottmål s. 9. 61 Report of the Review of Large and Complex Criminal Case Procedures s. 5. 62 A.st. 63 Enligt tidigare angivna definition, d.v.s. att förhandlingstiden överskred 100 timmar. 64 Enligt uppgift från Domstolsverket. Med effektiv tid avses att pauser är exkluderade.

18

3.3.2 Resultat

Utvecklingen av jätterättegångar i Sverige sedan 2008 framgår i tabellformat nedan.

Tabell 1. Brottmål med förhandlingstid överstigande 100 timmar

År Tingsrätts-

avgöranden

Hovrätts-

avgöranden

Totalt antal

mål

Totalt antal

timmar

2008 12 2 14 1 835

2009 10 1 11 1 243

2010 12 3 15 1 925

2011 12 2 14 2 254

2012 15 4 19 3 058

2013 18 5 23 3 442

2014 20 9 29 5 459

2015 13 8 21 2 983

Flera iakttagelser kan göras utifrån statistiken. Först och främst kan det utläsas att

jätterättegångar inte är enstaka företeelser, tvärtom har ett tvåsiffrigt antal jättemål

avgjorts varje år under den redovisade perioden. En tydlig trend är vidare att

jätterättegångarna ökat i såväl antal som omfång de senaste åtta åren. Särskilt illustrativt

blir detta när informationen bryts ned i två fyraårsperioder.

Tabell 2. Brottmål med förhandlingstid överstigande 100 timmar

År Tingsrätts-

avgöranden

Hovrätts-

avgöranden

Totalt antal

mål

Totalt antal

timmar

2008–2011 46 8 54 7 257

2012–2015 66 26 92 14 942

Antalet jättemål mellan dessa fyraårsperioder har ökat från 54 till 92 fall. Det motsvarar

en ökning med 70 %, vilket är en kraftig tillväxt. En viss förklaring till ökningen är att

jättemålen ”hunnit till” hovrätterna i högre utsträckning, då de på senare tid avgjort mer

än tre gånger så många jättemål som tidigare. Samtidigt ska observeras att även

tingsrätterna fått ta del av en ökad måltillströmning. I procent räknat avgjorde

tingsrätterna 43 % fler jättemål den senaste fyraårsperioden jämfört med motsvarade

period dessförinnan.

Statistiken är på så vis tydlig att jättemål i allmänhet blivit ett allt vanligare inslag

hos domstolarna. Enda instans som lyckats undgå utvecklingen är Högsta domstolen

och så lär det förbli. Det är knappast realistiskt att den ska handlägga ett jättemål i dess

19

helhet på grund av reglerna för prövningstillstånd.65 Vad gäller den totala

förhandlingstiden kan det anmärkas att den mer än fördubblats mellan de två

fyraårsperioderna. En ökning är logisk på grund av det ökade antalet mål, men det

framgår även att målen i sig blivit mer omfattande. Under den förra fyraårsperioden tog

en jätterättegång i snitt 134 timmar medan motsvarande notering för den senare

perioden uppgick till 162 timmar. Det är en ökning med 28 timmar eller

21 % per mål.

Antalet avgjorda jättemål i år ser ut att landa på strax över tjugotalet. Fram till och

med 5 oktober avgjordes 17 jätterättegångar, varav 15 i tingsrätterna, med en total

förhandlingstid 2 853 timmar. En årsprognos utifrån de siffrorna ger ungefär 22 jättemål

med en totaltid på ca 3 740 förhandlingstimmar.

Det är svårt att spekulera kring den framtida utvecklingen, särskilt som

kartläggningen endast täcker en begränsad tid. En viktig iakttagelse är dock att antalet

jättemål sedan 2012 har stabiliserats runt dubbla dussintalet. I bästa fall kan det indikera

att kulmen nåtts och att en ökad måltillströmning inte är att vänta. Mot bakgrund av de

enorma resurser jättemål upptar kan det också vara så att det förekommer praktiska

begränsningar som försvårar ett ökat tillflöde. Samhällets resurser är begränsade och i

Riksåklagarens idéskrift i ämnet framförs att det varken är ”realistiskt eller knappast ens

önskvärt att rättsväsendet dimensioneras för att fullt ut utreda all brottslighet av denna

karaktär.”66 En illustration på de enorma kostnaderna målen kan medföra är det

uppmärksammade Södertäljemålet, där endast brottsutredningen och ena

huvudförhandlingen i tingsrätten67 beräknas ha kostat närmare 200 miljoner kronor.68

Som bekant har regeringen redan vidtagit åtgärder för att stävja förekomsten av

jätterättegångar. Större reformer än så är också att förvänta med anledning av den

stundande utredningen i ämnet, vilket kan antas få ett genomslag i den framtida

utvecklingen. Likväl är det en aning optimistiskt att tro att verkligt betydelsefulla

reformer kan ske i närtid. Problematiken är allt annat än lättåtgärdad samtidigt som

lagstiftningsarbete är tidskrävande. Jätterättegångar kan därför antas vara frekvent

förekommande även de kommande åren. Problemen målen medför är således värda att

analysera på djupet.

65 Se 54 kap. 9–11 §§ RB. 66 Effektivare hantering av stora och komplicerade brottmål – en idéskrift s. 9. 67 På grund av jävig nämndeman var målet tvunget att tas om i tingsrätten. 68 Dir. 2016:31 s. 3.

20

3.4 Kartläggning av jätterättegångars karaktäristik

3.4.1 Metod och urval

I kartläggningens andra del följer en undersökning av jättemålens karaktäristik vid

tingsrätterna. Ett besvärligt moment har varit att identifiera jättemål då Domstolsverket

saknat kännedom om målnummer. Domstolsverket har kunnat uppge vid vilka

domstolar målen avgjorts men dessvärre har ett antal tingsrätter saknat kännedom om

vilka jättemål som avgjorts vid deras instans. Särskilt påtagligt blev denna problematik

när målen blev äldre, varför det av praktiska skäl blev nödvändigt att begränsa

kartläggningens omfång. Således omfattas endast mål avgjorda från

1 januari 2014–5 oktober 2016. En fördel med tidsbegränsningen är att kartläggningen

bättre avspeglar jättemålens nuvarande karaktäristik, framför allt som reglerna om

åtalskumulation ändrades 2014.69

Under den avgränsade perioden avgjordes enligt Domstolsverkets uppgifter 48

jättemål vid tingsrätterna. Av dessa identifierades 36 fall (75 %) till denna kartläggning.

Majoriteten av målen identifierades av tingsrätterna, men ett fåtal fall fann jag även på

egen hand genom sökdatabaser.70 Efter målen identifierats har jag genom domslut och

huvudförhandlingsprotokoll granskat målens karaktäristik utifrån (1) huvudbrott, (2)

antal tilltalade och (3) antal rättegångsdagar. I fråga om förstnämnda faktor har fyra

vanligt förekommande brottskategorier kunnat urskiljas: ekobrott71, narkotikabrott72,

sexualbrott73 och våldsbrott74. De fåtal fall som inte passat in i dessa grupper tillhör

kategorin ”övriga brott”.

69 Prop. 2013:14:170. Se redogörelse i kapitel 2.5. 70 I de fall jag själv identifierade jättemål verifierade jag omfånget genom angivna tidsrapporteringar i

huvudförhandlingsprotokoll. 71 Brott enligt BrB kap. 9-11 och brott enligt skattebrottslagen (1971:69). Observera att denne definition

av ekobrott är något vidare än den ”klassiska” uppfattningen av ekobrott som t.ex. inte omfattar

bedrägeribrott, se SOU 2007:8 s. 51 ff. 72 Brott enligt narkotikastrafflagen (1968:64). 73 Brott enligt BrB kap. 6 & kap. 16 § 10 a. 74 Brott enligt BrB kap. 3.

21

3.4.2 Huvudbrott

Figur 1. Jätterättegångar utifrån huvudbrott

I fråga om huvudbrott är ekobrott det vanligast förekommande. Denna observation är

mindre förvånansvärt då ekobrott ofta betraktas som en komplex brottskategori.75 Vid

en överskådlig analys av fallen ter sig också brottsligheten enligt åklagarens

gärningspåstående ofta ha varit avancerad och sofistikerad. Det kan påpekas att

ekobrotten inom ramen för jätterättegångar har en stor mångfald, men att den vanligast

förekommande brottsrubriceringen är bedrägeribrott.

Vidare framgår att sexualbrott är det näst vanligaste huvudbrottet. Denna kategori

kännetecknas av att ett mycket stort antal brott handläggs gemensamt. Inte sällan räknas

gärningstillfällena i hundratal och antalet målsäganden är ofta flera dussin. Ett exempel

inkluderade till exempel 518 gärningspåståenden och 89 målsägande.76 Brottsforumet i

dessa mål är vanligtvis internet och målsägandena är nästan uteslutande minderåriga. I

media har målen därför fått epitetet ”nätpedofilimål”.77 Ett tydlig modus operandi

återfinns i den bemärkelsen att kontakten mellan de tilltalade och målsägandena ofta

företagits via sociala medier.

Narkotikabrottslighet är vidare en vanligt förekommande brottskategori. En

gemensam nämnare för dessa mål är faktumet att de involverat anmärkningsvärt många

misstänkta, då samtliga fall inkluderade minst nio tilltalade. Antalet åtalade i dessa mål

75 Jfr t.ex. Ramberg i: Rättssäkerheten i brottmål: ifrågasatt av Justitiekanslern s. 150. 76 Attunda TR B 1687-14. 77 Se t.ex. http://www.svd.se/manga-offer-i-natpedofilmal (hämtad 2016-10-21).

Ekobrott36%

Sexualbrott22%

Narkotikabrott19%

Våldsbrott17%

Övriga brott6%

22

är dock inte detsamma som antalet centrala parter i förhandlingen. Av fallen kan istället

observeras att huvudmännen (distributörer eller säljare) ofta prövas gemensamt med

flera köpare, varvid de senare endast intar en perifer roll i förhandlingen. Som en

illustration omfattade en prövning fyra huvudmän och 34 köpare.78 Ett annat exempel

omfattade i slutändan visserligen ”bara” tio tilltalade, men åklagaren ville inkludera

nära hundra köpare i samma förhandling.79 Ifall rätten inte avslagit åklagarens begäran

om åtalskumulation hade målet kunnat leda till ett svårslaget rekord i antal parter.80

En annan observation är att kombinationen av kumulationsreglerna kan leda till

väldigt egendomliga mål. Det ”värsta” exemplet inkluderade utöver narkotikabrott även

åtal för häleri, olovlig körning, brott mot knivlagen, rattfylleri, vapenbrott, misshandel,

märkesförfalskning, utpressning, stöld, olaga hot, dopningsbrott, förskingring och

snatteri.81 I viss utsträckning kan denna iakttagelse även göras för övriga jättemål.

Den sist urskiljbara brottsgruppen innefattar brott mot liv och hälsa. Likheterna

mellan dessa mål är dock påfallande små. Enligt åklagarens gärningspåståenden har den

brottsliga kontexten innefattat allt ifrån grov organiserad brottslighet till våld i nära

relationer och brott som kan betraktas som rena vansinnesdåd. Tillsammans med

tidigare iakttagelser och de två övriga fall – som rörde jaktbrott och artskyddsbrott

respektive brott mot lagen om internationella sanktioner – belyser de jättemålens

mångfald. Det är inte bara kartelledare som manipulerar marknaden eller distribuerar

kokain som kan finna sig i jätterättegångar. Tvärtom föreligger en risk, om än väldigt

liten sådan, att många som blir föremål för polisiära utredningar plötsligt kan finna sig

mitt i en jätteförhandling.

En parameter som hade varit intressant att granska i ett större perspektiv är antalet

prövade brott per förhandling men dessvärre var det en övermäktig uppgift att

undersöka. Ett av flera problem är till exempel att domstolarna inte alltid i klarspråk

uttrycker hur många gärningar en tilltalad frikänts från.

78 Malmö TR B 3613-14. 79 Stockholms TR dom 2014-05-08 i mål nr B 6627-13 s. 28. 80 A.st. 81 Sundsvalls TR B 924-10.

23

3.4.3 Antal tilltalade

Figur 2. Jätterättegångar utifrån antal tilltalade

Av figuren framgår att:

- 10 mål (28 %) omfattade en tilltalad,

- 26 mål (72 %) omfattade flera tilltalade,

- 14 mål (39 %) omfattade minst 10 tilltalade,

- 10 mål (28 %) omfattade över 20 tilltalade,

- 7 mål (19 %) omfattade över 30 åtalade och

- att rekordnoteringen omfattade 53 tilltalade.

Det är framför allt ekobrott- och narkotikabrottmålen som kännetecknas av ett stort

antal medtilltalade. Sexualbrottsmålen utmärks motsatsvis av en ensam eller ett fåtal

tilltalade. Tabellen nedan ger en överskådlig bild av jätterättegångar efter huvudbrott

och antal tilltalade.

Tabell 3. Antal jätterättegångar efter huvudbrott och antal tilltalade

Ekobrott Sexualbrott Narkotikabrott Våldsbrott Övrigt

En tilltalad 1 7 - 2 -

Flera tilltalade 12 1 7 4 2

0

10

20

30

40

50

60

E E E E E E E E E E E E E N N N N N N N S S S S S S S S V V V V V V Ö Ö

An

tal t

illta

lad

e

E: Ekobrott N: Narkotikabrott S: Sexualbrott V: Våldsbrott Ö: Övriga brott

24

Slutligen kan det nämnas att av totalt 466 tilltalade i samtliga mål blev 395 stycken

dömda för åtminstone något brott.82 Det motsvarar 85 % av de tilltalade, vilket framstår

som förhållandevis lågt om man beaktar det faktum att vanligtvis döms nära 95 % av

alla tilltalade.83 Då många tilltalade i jätterättegångar åtalats för många brott är det än

mer anmärkningsvärt om fler går fria i jättemål än brottmål i allmänhet.

3.4.4 Rättegångsdagar

Figur 3. Jätterättegångar efter antal rättegångsdagar

Det ligger i sakens natur att jätterättegångar är mycket omfattande och därmed

svårhanterliga. Emellertid kan observeras att även jättemålen inrymmer ”mindre” och

större mål. Gränsfallen, som precis överstiger 100 förhandlingstimmar, framstår i

sammanhanget som lätthanterliga jämfört med de mest omfattande målen.

Rekordnoteringen ligger till exempel på 92 förhandlingsdagar eller 483 förhandlings-

timmar.84 Det målet illustrerar att det är svårt att skymta någon bortre gräns för hur

omfattande en process kan tillåtas bli, i synnerhet som förhandlingen var planerad till

140 dagar.85

82 En tilltalad avled efter att förhandlingen avslutades men innan dom meddelats, se

Södertälje TR dom 2016-10-05 i mål nr B 2725-13 s. 80. 83 Se t.ex. Diesen m.fl., Likhet inför lagen s. 281. 84 Södertälje TR B 2725-13. Angivelsen i timmar erhållen av Domstolsverket. 85 Södertälje TR dom 2016-10-05 i mål nr B 2725-13 s. 655.

0

10

20

30

40

50

60

70

80

90

100

E E E E E E E E E E E E E N N N N N N N S S S S S S S S V V V V V V Ö Ö

An

tal r

ättg

ångs

dag

ar

E: Ekobrott N: Narkotikabrott S: Sexualbrott V: Våldsbrott Ö: Övriga brott

25

3.5 Praktisk handläggning

3.5.1 Svenskt perspektiv

Riksåklagarens arbetsgrupp framförde redan 2008 uppfattningen att fler juristdomare i

regel bör medverka vid stora och komplicera brottmål.86 Av Stockholms tingsrätts

arbetsinstruktioner följer också en sådan rekommendation för alla mål som överstiger 15

dagar.87 Därtill kan det noteras att i de identifierade tingsrättsavgörandena deltog två

juristdomare i 24 av 36 fall (67 %). Huvudregeln vid tingsrättsprövningarna är därmed

att dubblering av juristdomare sker.88

I fjol framställde Svea hovrätts arbetsgrupp riktlinjer hur stora och komplicerade

brottmål bör hanteras. Arbetsgruppen medgav föga förvånande att jättemål ställer stora

krav på såväl domare som åklagare och advokater.89 I syfte att minska bördan för

parterna och ytterst trygga en rättssäker process var den övergripande slutsatsen att

handläggningen av jättemål måste skräddarsys efter målens beskaffenhet.90 Faktorer

som ansågs särskilt viktiga var välskrivna gärningsbeskrivningar och väl förberedda

huvudförhandlingar.91 I fråga om det senare påtalades att jättemål, till skillnad från

ordinära mål, inte blir tillräckligt förberedda genom förundersökningen.92 För att

åtgärda den bristen framhävdes möjligheten att hålla planeringsmöten inför

huvudförhandlingen, för att i ett tidigt stadium kunna klargöra vad som är tvistigt i

målet.93 I sammanhanget framhölls också möjligheten att i enlighet med

kap. 35 § 3 andra stycket RB låta vitsordade omständigheter ligga till grund för

bedömningen. Lagstiftningen är dock inte glasklar varför det angavs att kan finnas

anledning att överväga lagstiftningsåtgärder.94

Arbetsgruppen erinrade vidare att ingen onödig utredning bör belasta

huvudförhandlingen. Ansvaret för detta anses ytterst åvila åklagaren och försvararen, då

det anses vanskligt för rätten att avvisa bevisning.95 Svea hovrätt arbetsgrupp belyste

också vikten av uppehåll – ibland uppemot en hel vecka – under huvudförhandlingar för

86 Effektivare hantering av stora och komplicerade brottmål – en idéskrift s. 65 f. 87 Rapport från arbetsgruppen för en effektivare hantering av stora och komplicerade brottmål s. 9. 88 Denna möjlighet framgår av 1 kap. 3 b § RB. 89 En skräddarsydd rättegång – och vägen dit s. 3. 90 A.a. s. 9. 91 A.st. 92 A.a. s. 11. 93 A.a. s. 13 f. 94 A.a. s. 11 f. 95 A.a. s. 14 f.

26

att bland annat kunna ha successiva överläggningar i sak och påbörja domslutsutkast i

etapper.96

3.5.2 Internationellt perspektiv

Tankegången att jättemål främjas av förberedelsesammanträden och

bevisöverenskommelser är ur ett internationellt perspektiv inte främmande. Vid

Internationella brottmålsdomstolen (ICC; International Criminal Court) har man till och

med obligatoriska förberedelsesammanträden.97 Vid dessa föreläggs åklagaren bevisa

att det finns goda grunder (substantial grounds) att anta att den tilltalade begått de brott

den anklagas för, i annat fall nekas rättegång om saken.98 Nekas begäran har åklagaren

möjlighet att justera gärningspåståendet eller komplettera utredningen och påkalla ett

nytt sammanträde.99 Förfarandeordningen bidrar till att målen blir bättre förberedda

samtidigt som det finns en möjlighet att undanta ogrundade men tidskrävande

gärningspåståenden från en eventuell huvudförhandling.100

I syfte att påskynda målets avgörande samt koncentrera huvudförhandlingen till

viktiga och centrala omständigheter godtar ICC även bevisöverenskommelser.101 Vidare

kan erkännanden tas till grund för en fällande dom om rätten klargör (1) att den

tilltalade förstått innebörden av ett erkännande, (2) att erkännandet var frivilligt och (3)

att erkännandet stöds av omständigheterna i målet.102 En viss granskning av saken krävs

således men prövningen kan antas bli mindre ingående än vanligtvis. Vid detta skeende

behöver knappast åklagaren tynga rätten med mindre väsentliga bevis som annars

framförs för säkerhets skull.103 Den bevisningen kan åklagaren spara ifall rätten beslutar

att det behövs en mer ingående prövning av saken.104

96 En skräddarsydd rättegång - och vägen dit s. 24. 97 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen art. 61.1. 98 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen art. 61.5. I viss mån föregrips prövningen av åtalet

p.g.a. denna regel, men det är en annan sammansättning som sitter i förberedelserna inför målet än den

som dömer i målet, se Lundqvist, Rättegången vid internationella brottmålsdomstolar, s. 75. 99 Lundqvist s. 76. 100 A.a. s. 75 f. 101 A.a. s. 77 f. 102 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen art. 65. 103 Jfr Effektivare hantering av stora och komplicerade brottmål – en idéskrift s. 58. 104 Jfr Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen art. 65.

27

3.6 Bevisvärdering

Problematiken med jätterättegångar har i Sverige även uppmärksammats ur ett

bevisvärderingsperspektiv. Heuman anförde redan i slutet av 1980-talet att det är svårt

att följa en optimal bevisvärderingsmodell i stora och komplicerade fall med mycket

omfattande bevisning. Om rätten noggrant försöker värdera alla enskilda bevisfakta för

sig skulle de tvingas göra ”så många svåra och approximativa bedömningar och

överväga ett så stort antal slutsatsmöjligheter att risken för felbedömningar kanske blev

större än om bedömningarna grundas endast på mera sannolika förhållanden.” Därtill

menar Heuman att rätten omöjligtvis ens kan förväntas ha kapaciteten att väga in alla

bevisfakta och beakta varje tänkbar slutsats i mål av denna karaktär. För att förbättra

rättssäkerheten föreslogs att rätten i efterhand gör en samlad kontroll av hur många

påståenden och bevis som inte beaktats. Förtar åklagarens bevisning inte försvarets i

denna bemärkelse kan det enligt honom finnas skäl att tillgodogöra försvaret ett visst

bevisvärde överslagsmässigt och ge det betydelse i den slutliga helhetsprövningen.105

En risk med omfattande brottmål kan även vara att bevis värderas fel på grund av

förväxling mellan kvalitet och kvantitet.106 Diesen har anfört att mängden bevis kan

övertyga rätten att den totala styrkan uppnår beviskravet, utan att så egentligen är fallet.

Enligt honom kan det särskilt i indiciemål – med mycket bevisning av ringa värde –

finnas en risk att bedömaren värderar bevisen i en ”klump” och bryter mot principen att

varje bevis ska värderas för sig.107

I det uppmärksammande och mycket omfattande Playa-målet fick Svea hovrätt

anledning att klargöra att rätten inte kan tillåtas ”skarva” vid bevisvärderingen och

värdera enskilda bevis utifrån ett helhetsperspektiv.108 Uttalandet följde av att åklagarna

i målet gjort gällande att viss bevisning skulle betraktas som en helhet. Visserligen har

hovrättsavgöranden inte prejudikatvärde men avgörandet visar att en helhetsbedömning

av enskilda bevis inte låter sig göras ens i mycket komplexa fall.

105 Heuman i: Festskrift till Lars Welamson s. 256 & 259 f. 106 Jfr Diesen, Bevisprövning i brottmål, 1994 s. 38. 107 A.st. 108 HovR B 2856-13 s. 23.

28

3.7 Ändringsfrekvensen i jätterättegångar

3.7.1 Inledning

Att bedöma riktigheten av en dom är mycket svårt, särskilt som en materiellt korrekt

dom inte är samma som en sanningsöverensstämmande.109 För den som inte bevittnade

rättegången är det än svårare att avgöra om rätten meddelat en korrekt dom, då allt inte

kan förväntas framgå av skriftliga protokoll.110 Likväl är det ändå eftersträvansvärt att

försöka granska beslutskvaliteten av domslut. Blottläggningen av brister kan i bästa fall

föra rättsutvecklingen framåt.111

En möjlig ingångsvinkel till en kvalitetsgranskning av domslut är att inspireras av de

mätvärden forskare i andra vetenskapsområden använder. I ekonomivetenskapen brukar

huvudsakligen tre parametrar användas för att värdera beslut: (1) hur mycket

information beslutsfattare nyttjat, (2) beslutsfattares konsistens utifrån andra beslut och

(3) vilken enighet det finns om beslutets riktighet.112

De två förstnämnda faktorerna är svårapplicerade på domslut. Av domskälen kan i

bästa fall en indikation nås på hur mycket information rätten analyserade, men ett

definitivt svar finns inte att tillgå. Det anses nämligen vara allmänt känt inom

rättsvetenskapen att domskäl inte nödvändigtvis återger domares faktiska tanke-

processer.113 I fråga om hur konsekventa rättsliga beslutsfattare är kan det antagligen

jämföras inom ramen för ett och samma mål. Mellan olika brottmål är det dock svårt att

göra rättvisande jämförelser, då inget är det andra identiskt. Jämförelsematerialet blir

därför ytterst snävt.

Vilken enighet det finns om ett besluts riktighet är däremot desto lättare att

undersöka. Dels framgår av domskäl om skiljaktiga meningar angivits, dels är det

möjligt att jämföra olika instansernas avgörande ifall en dom överprövats. Framför allt

hovrätternas ändringsfrekvens bör enligt min mening betraktas som en intressant aspekt

i sammanhanget. Tilltron till ett domsluts riktighet borde i allmänhet antas vara högre

om två domstolar oberoende av varandra nått samma konklusion. Motsatsvis kan

beslutets kvalitet lättare ifrågasättas ifall domstolarna nått olika slutsatser, då det vittnar

om att utgången inte var given.

109 Jfr beviskravet i kap. 2.1. 110 Jfr Axberger i: Rättssäkerheten i brottmål: ifrågasatt av Justitiekanslern s. 36. 111 Jfr Rättssäkerheten i brottmål: Rapport JK:s andra rättssäkerhetsprojekt s. 15 f. 112 Paredes s. 439. 113 Gräns, Decisio Juris s. 22.

29

3.7.2 Metod och urval

Mot bakgrund av ovan anfört följer en undersökning av hovrätternas ändringsfrekvens i

fråga om jättemål. Berörd problematik med målidentifieringen för tingsrättsavgöranden

har vållat problem även här, men i mindre utsträckning. Samtliga hovrätter har nämligen

kunnat tillhandahålla information på alla avgjorda brottmål sedan 2012114 som

förväntades ta lång tid. Filtreringen har dock skett efter tidsuppskattningar som görs

inför huvudförhandlingarna, varför det inte speglar den slutgiltiga förhandlingslängden.

I syfte att kvalitetssäkra undersökningen har jag därför gått igenom huvudförhandlings-

protokoll från påtänkbara jätterättegångar och verifierat ifall den effektiva

huvudförhandlingstiden i slutändan överskred 100 timmar. Här ska anmärkas att inte

alla protokollförare antecknar kortare pauser. Enstaka gränsfall hade därför kanske

inkluderats eller exkluderats ur sammanställningen om en annan protokollförare fört

anteckningar. En betydande majoritet av fallen har dock inte varit gränsfall, varför

betydelsen av nämnda slumpmoment inte bör överskattas.

Enligt Domstolsverkets uppgifter avgjorde hovrätterna 28 jättemål under perioden

1 januari 2012–5 oktober 2016. Av dessa identifierades slutligen 22 fall (79 %), vilket

medförde ett datamaterial på 208 domar. Att antalet domar överskrider antalet mål följer

av att en dom är synonymt med en åtalad i undersökningen. Ett mål med till exempel

fyra tilltalade räknas alltså som fyra domar. Denna definition är att anse som den mest

rättvisande i en studie av detta slag då antalet tilltalade i ett mål annars skulle få

avgörande betydelse.

De identifierade domarna har bearbetats utifrån fastställda kriterier i Excel. I syfte att

tillgängliggöra ett jämförelsematerial anges i vissa delar även resultatet från en dylik

undersökning av Svea hovrätt. Den studien undersökte ändringsfrekvensen av samtliga

brottmål avgjorda vid Svea hovrätt under perioden 1 januari–30 april 2015.115 Det ska

påpekas att jag använt samma definitioner i undersökningen av jättemål som Svea

hovrätt använt i sin granskning.116 En målförteckning på samtliga identifierade mål

finns tillgänglig som bilaga 2.

114 Äldre mål än så är gallrade ur deras sökdatabaser enligt uppgift från hovrätterna. 115 Undersökning av ändringsfrekvensen i brottmål under perioden 1 januari – 30 april 2015 s. 3. 116 A.st.

30

3.7.3 Resultat

Tabell 4. Ändringsfrekvens

Antal

domar

Antal

fastställda

Antal

ändrade

Andel

fastställda

Andel

ändrade

Jätterättegångar 208 45 163 22 % 78 %

Svea hovrätt 932 522 410 56 % 44 %

Som framgår av tabellen ändrades 78 % av domarna i jättemål jämfört med 44 % av

överprövade brottmål i allmänhet vid Svea hovrätt. Det är nästan en dubbelt så stor

ändringsfrekvens vilket framstår som mycket anmärkningsvärt. En närmare analys av

vad är för typ av ändringar är påkallad för att kunna dra mer precisa slutsatser.

Tabell 5. Olika typer av ändringar

Jätterättegångar Svea hovrätt

Antal

ändrade

domar

Andel av

ändrade

domar

Andel av

alla

domar

Antal

ändrade

domar

Andel av

ändrade

domar

Andel av

alla

domar

Endast skuld 38 23 % 18 % 27 7 % 3 %

Endast påföljd 9 6 % 4 % 153 37 % 16 %

Skuld och påföljd 91 56 % 44 % 182 44 % 20 %

Endast övrigt 25 15 % 12 % 48 12 % 5 %

Sammanlagt 163 100 % 78 % 410 100 % 44 %

Inledningsvis kan det anmärkas att en förhållandevis stor andel av de ändrade domarna i

jättemål hänförs till kategorin ”endast övrigt”. Denna kategori är inte särskilt intressant i

sammanhanget då den typiskt sett avser mindre ingripande ändringar i till exempel

frågor om skadestånd eller ersättningsskyldighet för försvarskostnader.117

När det gäller hur ofta hovrätten underkänner tingsrättens skuldprövning framgår att i

jättemål ändrades skuldavgörandet i 62 % av alla domar, medan motsvarande siffra från

Svea hovrätts studie är 22 %.118 Skillnaden är visserligen mycket stor, men det är

missvisande att jämföra resultaten i denna del. Detta då det följer av jätterättegångarnas

karaktär att många misstänkta är åtalade för väldigt omfattande brottslighet, varvid det

är naturligt att skuldavgörandet oftare skiljer sig mellan instanserna. En mer rättvisande

117 Det kan påpekas att övriga kategorier även kan inrymma ändringar som hänför sig till ”endast övrigt”. 118 Angivna värden är det sammanlagda av ”endast skuld” och ”skuld och påföljd”. Värdet från Svea

hovrätts studie blir en procentenhet lägre än vad tabell 5 visar p.g.a. avrundningar till närmsta heltal.

31

jämförelse hade krävt att statistiken avsåg ändringsfrekvens per brott och inte per

dom.119

Att så pass många fler domar från jätterättegångar ändras i skulddelen men inte i

påföljdsdelen torde i huvudsak förklaras av asperationsprincipen. Enstaka

skuldändringar ger svårligen utslag i straffmätningen om den styrkta brottsligheten

därutöver är omfattande. Vid flerfaldig brottslighet krävs det istället att hovrätten

antingen underkänner tingsrättens straffmätning eller gör mer påtagliga ändringar i

skuldprövningen för att det ska påverka påföljden. Därmed bör det även anses möjligt

att göra tämligen rättvisande jämförelser i fråga om andelen ändrade påföljder.

Av Svea hovrätts studie framgår att påföljden ändrats i 36 % av de överprövade

brottmålen medan motsvarande andel för jätterättegångar är 48 %.120 Differensen på 12

procentenheter innebär att det varit 33 % sannolikare att påföljden ändrats i ett jättemål.

Detta är en påtaglig skillnad. I sak bör det dock inte ens vara nödvändigt att jämföra

resultaten för att ifrågasätta lämpligheten av jätterättegångar. Att påföljden ändrades för

nästan hälften av alla åtalade i de identifierade jättemålen är tillräckligt graverande i sig.

Med ett ekonomivetenskapligt perspektiv indikerar detta att beslutskvaliteten är

bristfällig. Ur ett juridiskt synsätt är det däremot inte möjligt att sammankoppla

ändringsfrekvensen till det laga kraft vunna avgörandets beslutskvalitet. Hovrättens

huvudsakliga uppgift är den att överpröva tingsrättens avgöranden och rätta till

felaktigheter, varför hovrättens avgörande är korrekt oavsett domslut i tingsrätten.121

Samtidigt kan inte förringas att det är angeläget att brottmål avgörs med hög kvalitet

även i tingsrätten, då processens tyngdpunkt är i första instans.122 Med det sagt är det

inte tillfredsställande att tingsrätterna meddelar bristfälliga domar i hög utsträckning.

Alla fel är givetvis olyckliga, men en del fel kan anses vara värre än andra. För att

utröna hur allvarliga tingsrätternas felbedömningar är har jag därför undersökt vad det

är för typ av påföljdsändringar som meddelats.

119 En sådan granskning kunde inte göras på grund av att det vore oerhört tidskrävande samtidigt som inte

heller Svea hovrätt presenterat statistik i denna bemärkelse. 120 Angivna värden är det sammanlagda av ”endast påföljd” och ”skuld och påföljd”. 121 SOU 2013:17 s. 573. 122 A.bet. s. 690.

32

Tabell 6. Olika ändringar i påföljdsdelen för jätterättegångar

Antal

ändrade

domar

Andel av

ändrade

domar

Andel av

alla

domar

Förkortat fängelsestraff 21 21 % 10 %

Förlängt fängelsestraff123 26 26 % 13 %

Från fängelse till en icke frihetsberövande påföljd 10 10 % 5 %

Från en icke frihetsberövande påföljd till fängelse 4 4 % 2 %

Upphävd påföljd vid ogillad dom i hovrätten 13 13 % 6 %

Ny påföljd vid ogillad dom i tingsrätten 3 3 % 1 %

Övriga strafflindringar 20 20 % 10 %

Övriga straffskärpningar 3 3 % 1 %

Samtliga strafflindringar 64 64 % 31 %

Samtliga straffskärpningar 36 36 % 17 %

Sammanlagt 100 100 % 48 %

Tabell 7. Tilläggsinformation till tabell 6

Antal

ändrade

domar

Andel av

ändrade

domar

Andel av

alla

domar

Förkortat fängelsestraff 21 21 % 10 %

- varav väsentlighetsrekvisit uppfyllt 15 15 % 7 %

Förlängt fängelsestraff 26 26 % 13 %

- varav väsentlighetsrekvisit uppfyllt 15 15 % 7 %

Upphävd påföljd vid ogillad dom i hovrätten 13 13 % 6 %

- varav upphävd påföljd avsåg fängelsestraff 7 7 % 3 %

Ny påföljd vid ogillad dom i tingsrätten 3 3 % 1 %

- varav ny påföljd avsåg fängelsestraff 2 2 % 1 %

Påtagliga ändringar borde i huvudsak hänföras till ändringar som lindrat, skärpt,

upphävt eller medfört en frihetsberövande påföljd. I syfte att kvalificera ändringarna

som särskilt märkbara har även ett väsentlighetsrekvisit tillämpats. Med det avses

domar där hovrätten lindrade eller skärpte fängelsestraffets längd med 20 % eller mer.

Utifrån det anförda kan det urskiljas att 32 tilltalade fått en frihetsberövande påföljd

upphävd eller väsentligt förkortad av hovrätten. I motsatt riktning framgår att 21

tilltalade fått en frihetsberövande påföljd meddelad (i motsats till tingsrättsavgörandet)

eller väsentligt förlängd av hovrätten. Sammantaget omfattar det 53 % av de ändrade

domarna och en fjärdedel av alla identifierade jättemålsdomar. Granskningen visar

därmed att påföljdsförändringarna ofta är av väsentlig karaktär.

123 Kategorin inrymmer även ett fall av förlängd sluten ungdomsvård.

33

En brist med företagna studie är att den inte undersökt hovrätternas skäl till

ändringar.124 Om det är ny bevisning eller nya omständigheter i påföljdsdelen som

medfört ändringen är det inte möjligt att klandra tingsrättens avgörande. I ljuset av Svea

hovrätts studie framstår det dock vara mindre sannolikt att jättemålens ändringsfrekvens

i hög utsträckning skulle kunna förklaras av detta skäl. Av den studien följer nämligen

att ny bevisning eller nya omständigheter i påföljdsdelen bara gav upphov till ungefär

en femtedel av de ändrade domarna vid Svea hovrätt.125

Slutligen ska det tilläggas att i strikt bemärkelse går det inte att generalisera denna

granskning. Resultaten påvisar bara hur det varit i dessa mål och inte hur det var i de

oidentifierade jättemålen eller hur det kommer att se ut i framtiden. För att urskilja

eventuella brister med bättre precision vore det också önskvärt om domstolarna företog

en mer djupgående granskning av ändringsfrekvensen i stora och komplicerade

brottmål. På så vis kan eventuella brister synliggöras.

3.8 Avslutande reflektioner

Jätterättegångar är ett fenomen som bevisligen blivit allt vanligare på senare tid. Den

framtida tillströmningen är svår att sia på grund av pågående utredningsarbete, men det

är inte sannolikt att jättemålen till fullo kan undanröjas. Kartläggningen visade att

jättemål i huvudsak utgörs av fall med flera åtalade, där huvudbrottet ofta är ekobrott

eller narkotikabrott. Måltypen inrymmer dock en rik mångfald varför det inte är möjligt

att betrakta jättemål som ett enhetligt fenomen. På grund av målens omfång åläggs

domarna en tung börda att hantera dessa mål och det är knappast kontroversiellt att

ifrågasätta processernas lämplighet. Undersökningen av ändringsfrekvensen i

överprövade mål stärker tvivlen att rättssäkerheten äventyras av omfattande brottmål.

Därmed finns skäl att utforska uppsatsens problemformulering på djupet.

124 En sådan granskning företogs inte på grund av att det hade varit oerhört tidskrävande då domskälen i

jättemål uppgår till flera hundra sidor. Därtill hade tillförlitligheten kunnat ifrågasättas p.g.a. de

svårigheter som kan finnas med att tolka domskäl. 125 I studien påpekas att resultaten ska tas med viss försiktighet, Undersökning av ändringsfrekvensen i

brottmål i Svea hovrätt under perioden 1 januari – 30 april 2015 s. 12.

34

4 Kognitionspsykologisk introduktion

”We are innocent victims of our minds manipulations.”

Elizabeth Loftus

4.1 Historik och kognitionspsykologiska grunddrag

Kognitionspsykologi är ett mycket stort område inom den moderna psykologin126. En

pionjär inom ämnet är Herbert A. Simon som bidrog med centrala upptäckter under

1900-talets senare hälft. Mot bakgrund av Simons upptäckter, för vilka han tilldelades

”Nobelpriset i ekonomi”,127 har även intresset för kognitionspsykologi ökat

explosionsartat på senare tid.128 Intresset har därutöver spillt över till vetenskaplig

forskning inom bland annat den juridiska sfären. Bidragen härvid är fortsatt skrala men

utvecklingen är ändå tydlig att kognitionspsykologi väcker allt större intresse hos

jurister.129

Kognition kommer av det latinska ordet cogitare som betyder ”att tänka”.130

Innebörden skvallrar också om vad kognitionspsykologi handlar om, då det är det

mänskliga tänkanden som är i fokus.131 Något mer konkretiserat undersöks hur vi

människor förstår och uppfattar vår omvärld, med fokus på hur vi bearbetar all

information vi möter. Begreppet informationsbearbetning har en vid innebörd och

inkluderar bland annat alla våra tankeprocesser.132 På ett allmänt plan vilar

kognitionspsykologisk forskning på två grundantaganden: (1) att det vi uppfattar som

självklart och enkelt i våra tankeprocesser egentligen är mycket komplicerade processer

och (2) att vår uppfattning av omvärlden är ett samspel mellan objektiva fakta utanför

oss själva och subjektiva inslag i vad vi själva tror och önskar.133

4.2 Begränsad rationalitet, heuristiker och bias

Teoribildningen om hur människor väljer mellan olika beslutsalternativ vilade tidigare

på teorin om Subjective Expected Utility. Nämnda teori bygger på övertygelsen att

126 Christianson & Montgomery i: Handbok i rättspsykologi s. 87. 127 Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1978. 128 Gräns, Decisio Juris s. 9 & 46 f. 129 A.a. s. 47. 130 A.a. s. 48. 131 A.st. 132 Lundh m.fl., Kognitiv psykologi s. 7. 133 Christianson & Montgomery s. 87.

35

människor i egenskap av beslutsfattare har obegränsad tillgång till all information som

omgärdar beslutsalternativen. Därutöver förutsätts att beslutsfattaren kan nyttja all

denna information till att välja alternativet med det högsta, optimala värdet. Teorin

framför således uppfattningen att människor har förmågan att fatta fulländade beslut i

alla lägen.134

Tidigare nämnda Simon slog under sent 1950-tal hål på denna myt med sin

banbrytande teori om begränsad rationalitet (bounded rationality). Han påvisade att det i

praktiken är omöjligt för människor att genomföra de komplicerade tankeoperationer en

teori om objektiv rationalitet förutsätter. Våra tankemönster nöjer sig istället med

enklare och mer effektiva beslutsmönster. Med andra ord har vi en begränsad kognitiv

kapacitet som medför en begränsad rationalitet.135

De förenklade beslutsmönster människor använder kallas för heuristiker.136 En

heuristik kan definieras som en enkel procedur som underlättar människans förmåga att

finna tillfredsställande men ofta ofullständiga svar på komplexa frågor.137 Dessa

kognitiva tumregler är närmast nödvändiga för att få igenom vårt dagliga liv och utan de

mentala genvägar de erbjuder skulle vår kognitiva belastning bli överväldigande.

Således skapar heuristiker en slags ”tankeekonomi”. Men likt tumregler i allmänhet

ibland slår fel, upptäckte Tversky och Kahneman att heuristiker inte alltid är rationella

eller ens rimliga.138 Tvärtom leder de inte sällan till systematiska tankefel, så kallad

bias.139 Genom att förstå förekomsten av heuristiker och bias kan vi dock enligt Tversky

och Kahneman förväntas bli bättre på att blotta irrationella beslutsmönster och på så vis

kunna förbättra vår beslutskvalitet.140

4.3 Psykologiskt perspektiv på jätterättegångar

Begränsad rationalitet och olika former av bias kan påverka allt rättsligt beslutsfattande.

Karaktäristiken i jättemål kan dock antas förstärka de kognitiva brister människan

besitter. Målens extraordinära omfattning medför delvis utifrån ren sannolikhetslära att

fler potentiella felkällor uppenbarar sig. Än mer graverande är att somliga felkällor

förefaller vara särskilt förknippade med jättemål. I det följande kommer två i

134 Gräns, Decisio Juris s. 54 ff. 135 A.a. s. 56 f. 136 A.a. s. 60. 137 Kahneman, Tänka, snabbt och långsamt s. 113. 138 Gräns s. 62. 139 A.a. s. 62. 140 Kahneman & Tvertsky s. 20.

36

sammanhanget särskilt intressanta fenomen utforskas och analyseras. Dessa fenomen tar

fasta på två utmärkande faktorer för jätterättegångar: målens enorma omfång och de

många prövningar som ofta inryms i processerna.

37

5 Informationsöverbelastning

”What information consumes is rather obvious: it consumes

the attention of its recipients. Hence a wealth of information

creates a poverty of attention […]”

Herbert A. Simon

5.1 Inledning

De flesta kan antas ha en stark tro att domare fattar korrekta beslut om de ges tillräcklig

och korrekt information. Visar sig ett beslut ändå vara felaktigt kan det förväntas finnas

en övertygelse att misstaget uppkommit på grund av otillräcklig eller missvisande

information.141 Sällan, om ens någonsin, har det hävdats att beslut kan ha blivit dåliga

på grund av för mycket information.

Kognitionspsykologisk forskning ger dock skäl att ifrågasätta dessa antaganden.

Teorin om informationsöverbelastning (information overload) föreskriver att människor

inte förmår bearbeta oändliga informationskvantiteter utan att det försämrar besluts-

kvaliteten.142 I förhållande till jätterättegångar bör denna teori väcka uppmärksamhet.

5.2 Teorins grunddrag

Informationsöverbelastning beskriver situationen när en individ blir överväldigad på

grund av att den mottar för mycket information.143 Den ”klassiska” teoribildningen

bygger på två fundamentala variabler: informationsbearbetningsförmåga (hädanefter

bearbetningsförmåga) och informationsbearbetningsbehov (hädanefter bearbetnings-

behov).144 Det förra avser mängden information en individ förmår integrera i en

beslutsprocess medan det senare åsyftar mängden information en individ behöver

integrera i samma process.145

När det gäller beslutsfattande brukar det ofta antas att beslutskvalitet och

informationskvantitet formar en linjär funktion.146 Ju mer information, desto bättre

beslutskvalitet. Fenomenet informationsöverbelastning utmanar den uppfattningen och

141 Se t.ex. Felaktig dömda: Rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt s. 442. 142 Se Eppler & Mengis s. 326. 143 Morgan & Zydney Mannheimer s. 1100. 144 Eppler & Mengis s. 326. 145 A.a. s. 326. 146 Morgan & Zydney Mannheimer s. 1100 f.

38

förutsäger att människor inte kan hantera obegränsade informationskvantiteter på ett

rationellt vis.147 Bearbetningsförmågan har en maxkapacitet och överstiger bear-

betningsbehovet denna kapacitet inträffar informationsöverbelastning.148 Fenomenet

brukar illustreras genom en inverterad U-kurva.

Figur 4. Informationsöverbelastning149

Som bilden illustrerar uppkommer överbelastning när den hanterbara mängden

information nått kulmen. Information som därefter tillkommer medför paradoxalt nog

en försämrad beslutskvalitet. Annorlunda uttryckt kan det sägas att för mycket

information leder till en brist på uppmärksamhet.150 Intuitivt kan teorin kanske framstå

som osannolik, men bland dem som studerat fenomenet finns en bred enighet att för

stora informationskvantiteter de facto försämrar individers beslutsfattande.151

5.3 Forskningsområde och typfall

Fenomenet informationsöverbelastning har på senare tid fått ökad spridning inom

forskningsvärlden och blivit en metafor i vardagligt språkbruk.152 Trenden är tydlig att

147 Speier m.fl. s. 338. 148 Eppler & Mengis s. 326. 149 Bilden är skapad av mig efter inspiration av illustrationer i a.st. & Morgan & Zydney Mannheimer s.

1112. 150 Speier m.fl. s. 338. 151 A.st. & Eppler & Mengis s. 331. 152 Speier m.fl. s. 337.

39

fler uppmärksammar fenomenet och de konsekvenser det medför.153 Historiskt sett har

begreppet framför allt studerats inom ekonomisvetenskaplig beslutsforskning.154 Av det

följer att den forskning som genomförts i huvudsak härstammar därifrån.155 Men som i

juridiken finns det även inom ekonomivetenskapen flera olika forskningsområden.

Teorin har därför studerats med många infallsvinklar och omfattar undersökningar i allt

ifrån företagsstyrning till konsumentvanor.156 De upptäckter som framkommit anses

även kunna generaliseras, särskilt som teorin bygger på insikten om människans

begränsade rationalitet.157 I vart fall finns knappt något som tyder på att teorin saknar

relevans för mänskligt beslutsfattande i allmänhet.158

Informationsöverbelastning kan delas upp i två olika typfall. Individer kan först och

främst uppleva överbelastning när de har ett överväldigande antal valmöjligheter.159

Därutöver kan överbelastning uppstå oberoende av antalet alternativ om

valmöjligheterna i sig inrymmer ett överväldigande antal parametrar.160 För att

tydliggöra skillnaden kan det första fallet jämföras med när vi köper tandkräm.161

Oerhört många tandkrämer påstår sig inneha en förträfflig formula för att göra tänderna

friska, vilket skapar problem för den som verkligen vill köpa den objektivt sett bästa

tandkrämen.

Det andra fallet kan jämföras med ett bostadsförvärv, där vi i slutändan väljer mellan

ett fåtal objekt.162 Få alternativ till trots blir det en komplicerad beslutsekvation då

många variabler beaktas. Pris, läge, storlek, skick, månadsavgifter, uppvärmnings-,

renoverings- och kommunikationsmöjligheter samt närhet till arbetsplats, skola,

naturområden och livsmedelsbutiker är bara ett axplock på omständigheter köpare kan

värdera.

I fråga om rättsligt beslutsfattande är det i huvudsak det andra typfallet som

aktualiseras. Valmöjligheterna domare ställs inför i brottmål är inte oändliga, men det

finns det ingen gräns på antalet bevisfakta de måste beakta.

153 Himma s. 260. 154 Eppler & Mengis s. 329. 155 Ram s. 270. 156 Eppler & Mengis s. 337 f. 157 Morgan & Zydney Mannheimer s. 1113. 158 A.st. 159 Ram s. 270. 160 A.st. 161 Morgan & Zydney Mannheimer s. 1091 & 1112. 162 A.a. s. 1113.

40

5.4 Orsaksfaktorer

En exakt modell som förklarar varför informationsöverbelastning inträffar finns inte,

men forskare har identifierat flera faktorer av relevans.163 Utifrån tillgänglig forskning

från flera olika områden har Eppler och Mengis sammanställt och kategoriserat

orsaksfaktorerna till fem grupper: (1) informationens karaktäristik, (2) personliga

faktorer, (3) uppgiftstyp, (4) verksamhetsstruktur och (5) informationsteknologiska

faktorer.164

(1) Informationens karaktäristik är essentiell och huvudvariabeln är mängden

information.165 Den kvantitativa aspekten är dock inte den enda relevanta parametern,

även den kvalitativa sidan av informationen är viktig.166 Till exempel stiger

bearbetningsbehovet desto mer information som är tvetydig, svårbegriplig,

ostrukturerad eller irrelevant.167 Motsatsvis innebär tydlig, lättförståelig, strukturerad

och helt igenom relevant information att bearbetningsbehovet sjunker.168

(2) Människors individuella egenskaper utgör betydelsefulla variabler.169 Delvis

avser detta de kognitiva begränsningar människor har i allmänhet.170 Men därtill har

forskningsresultat även visat att individuella egenskaper är betydelsefulla.171

Bearbetningsförmågan påverkas till exempel av sömn och varierar även beroende på

tidpunkt på dagen.172

Skicklighet, erfarenhet och motivation är även ett antal omständigheter som påverkar

bearbetningsförmågan.173 En innebörd av det sagda är att experter har en högre

bearbetningskapacitet än lekmän.174 De är nämligen bättre på att filtrera och utvärdera

information, vilket delvis förklaras av att de i högre utsträckning förmår urskilja

relevant information.175 Understrykas bör att denna premiss inte medför att experter

aldrig kan drabbas av informationsöverbelastning.176

163 Morgan & Zydney Mannheimer s. 1113. 164 Eppler & Mengis s. 330. 165 A.a. s. 330 ff. & Speier m.fl. s 339. 166 Eppler & Mengis s. 330 ff. 167 A.a. s. 331 f. 168 A.st. 169 A.a. s. 331. 170 A.st. 171 A.st. 172 A.a. s. 332. 173 A.a. s. 331 f. 174 Paredes s. 453 ff. 175 A.a. s. 453 f. 176 A.a. s. 454 f.

41

(3) Av kategorin uppgiftstyp följer att informationsbehovet minskar ju mer rutinartad en

beslutsprocess är.177 I motsatt riktning kan komplexa beslutsprocesser förväntas höja

informationsbehovet.178 Vidare är en besvärlig omständighet om individen måste företa

flera simultana uppgifter.179 Risken för överbelastning ökar också ifall individens

koncentration blir lidande på grund av avbrott eller distraktioner under

bearbetningsprocessen.180 Därtill brukar tidspress framhållas i sammanhanget.181

Bearbetningsförmågan försämras inte nödvändigtvis av tidspress, men när beslutet även

är av komplex art tenderar beslutsfattaren att delvis tappa kontroll över

informationsbearbetningen.182 I sin tur kan detta ge upphov till ångest och stress, vilket

ökar risken för överbelastning.183

(4) Verksamhetsstruktur åsyftar miljön i vilken beslutsfattaren verkar.184 Till

exempel kan god samarbetsförmåga inom arbetsgrupper och väl utformade

arbetsinstruktioner både sänka bearbetningsbehovet och höja bearbetningsförmågan.185

(5) Informationsteknologiska parametrar brukar omnämnas som nyckelfaktorer till

att överbelastning på senare tid blivit ett allt större problem.186 Detta då dagens IT-

samhälle medfört att vi tar del av mer information än någonsin.187 Utvecklingen är

emellertid inte enbart negativ, tvärtom anser forskare att den moderna teknologin även

kan främja effektivare informationshantering.188

5.5 Symptom

Som tidigare anfört finns det en bred enighet om att informationsöverbelastning leder

till sämre beslut, men vad de exakta konsekvenserna är tvistar de lärda om.189 Generellt

sett brukar det dock sägas att individer (1) får svårt att särskilja relevant information, (2)

blir selektiva och ignorerar stora mängder information, (3) får svårt att se detaljers

koppling till helheten, (4) behöver mer tid för att fatta ett beslut och (5) får svårt att nå

177 Eppler & Mengis s. 331 f. 178 A.st. 179 A.a. s. 331. 180 A.a. s. 331 f. 181 A.st. 182 Sutcliffe & Weick s. 59 ff. 183 Eppler & Mengis s. 327 ff. & Morgan & Zydney Mannheimer s. 1114 ff. 184 Eppler & Mengis s. 330 & Schick m.fl. s. 208. 185 Eppler & Mengis s. 330 ff. & Schick m.fl. s. 208. 186 Eppler & Mengis s. 331. 187 A.st. 188 A.a. s. 331 f. 189 A.a. s. 331 ff.

42

ett beslut av tillräcklig noggrannhet.190 Som med syndrom i allmänhet är dock

symptomen individuellt betingade.191

Forskning har vidare påvisat att individer som drabbas av informationsöverbelastning

använder heuristiker i högre utsträckning och ofta, medvetet eller omedvetet, anammar

förenklade beslutsstrategier.192 I juridisk litteratur har särskilt en strategi benämnd

satisfiering (satisficing) uppmärksammats.193 Denna strategi innebär att individen

sänker sin ambitionsnivå och nöjer sig med ett tillräckligt bra alternativ istället för att

sträva efter det objektivt sett bästa beslutet.194 Något förenklat kan satisfiering beskrivas

som att individen fattar bästa möjliga beslut efter omständigheterna.195 Strategin är på

så vis ett utflöde av vår begränsade kognitiva kapacitet, då vi ibland inte förmår bättre

än att satisfiera.196

Att hjärnan på eget bevåg kan satisfiera är inte särskilt uppseendeväckande. Inte

sällan tillämpar vi medvetet olika former av satisfiering.197 Ett illustrativt exempel är

juristen som under stor tidspress måste författa en inlaga.198 Beroende på om

aktmaterialet ter sig hanterligt eller överväldigande kommer rimligtvis olika

arbetsstrategier väljas. I det senare fallet kommer också ambitionen antagligen sänkas

från en utmärkt författad inlaga till ett acceptabelt utformat dito. Satisfiering kan därför

framstå som en rationell strategi, men utfallet riskerar otvivelaktigt att bli irrationellt på

grund av att de genvägar som används.

I juridisk litteratur har det uppmärksammats att informationsöverbelastning även kan

leda till att individer avskärmar sig ifrån beslutsprocessen.199 Vetenskapliga studier har

visat att människor som ställs inför särskilt komplexa beslut ibland inte ens väljer att

satisfiera.200 Finns en möjlighet att inte ta ställning är det alternativet nära till hands,

men måste individen göra ett val kommer beslutet stundtals fattas närmast

godtyckligt.201

190 Eppler & Mengis s. 331 ff. 191 Morgan & Zydney Mannheimer s. 1116. 192 A.st., Ram s. 270 & Paredes s. 443. 193 Morgan & Zydney Mannheimer s. 1116 f. & Paredes s. 435 f. 194 Simon s. 104 ff. 195 Paredes s. 436. 196 A.st. 197 A.s. s. 437 ff. 198 Jfr a.a. s. 437 för ett snarlikt exempel. 199 Morgan & Zydney Mannheimer s. 1117 f. 200 Ram s. 272 & Schwartz m.fl. s. 1179. 201 Ram s. 272 & Schwartz m.fl. s. 1179.

43

5.6 Motåtgärder och sammanfattning

Forskare har försökt identifiera effektiva motåtgärder i det fall bearbetningsbehovet

trots optimering av orsaksfaktorerna förblir överväldigande stort.202 Dessa åtgärder

syftar i huvudsak till att åstadkomma optimala verksamhetsstrukturer, kvalitetssäkra

informationen och utveckla individers bearbetningsförmåga.203 Eppler och Mengis

framhåller emellertid att kunskapsläget i denna del kommit på efterkälken, särskilt som

det saknas systematiska metoder hur problematiken kan tacklas.204 De åtgärder som

föreslagits är även i många fall svårtillämpbara i en brottmålskontext, då de skulle

begränsa parternas frihet att framställa bevis.205 Svea hovrätts rapport om hur stora och

komplicerade brottmål bör handläggas kan dock tänkas vara ett typiskt exempel på en

effektiv motåtgärd.206

I syfte att sammanfatta hur beskrivna delar i teorin om informationsöverbelastning

samverkar kan följande modellram användas.

Figur 5. Modellram informationsöverbelastning207

202 Eppler & Mengis s. 334. 203 A.a. s. 335 f. 204 A.a. s. 334. 205 Se a.a. s. 335 f. för sammanställning. 206 Jfr a.st. 207 Bilden är modifierad av mig endast på så vis att texten översatts till svenska, se a.a. s. 330.

44

Modellens kärna utgörs av orsaksfaktorerna som sammantaget kan leda till

överbelastningssymptom. Finns det risk för informationsöverbelastning påkallas

motåtgärder i syfte att påverka orsaksfaktorerna. Är motåtgärderna effektiva sänks

risken för överbelastning och därigenom kan symptomen undvikas.208

5.7 Diskussionen i juridisk litteratur

På senare tid har informationsöverbelastning vunnit uppmärksamhet inom juridisk

litteratur och då företrädesvis inom amerikansk rättskultur. Teorin har synats i ljust av

bland annat associations-, konsument- och processrättsliga frågeställningar.209

Paredes har till exempel problematiserat amerikansk reglering inom

värdepappershandeln. Lagstiftningen därvid kräver att företag ofta och uttömmande

offentliggör företagsrapporter.210 Syftet med ordningen är att ge investerare verktyg att

kunna företa förnuftiga investeringar och lagstiftningen bygger på premissen att all

information är av godo.211 Paredes menar dock att den strikta regleringen kan ha blivit

kontraproduktiv på grund av risken för informationsöverbelastning.212 Hans slutsats är

därför att en ändamålsenlig lagstiftning kan kräva att lagstiftningen mjukas upp.213

För denna uppsats syfte är framför allt Morgan och Zydney Mannheimers bidrag värt

att uppmärksamma. De har framfört den kontroversiella åsikten att risken för

informationsöverbelastning hotar rättssäkerheten i amerikanska brottmål med dödsstraff

som en tillåten påföljd (capital punishment trial).214 Bakgrunden är att sådana processer

blivit väldigt formalistiska under den avskilda påföljdsförhandlingen215 och kräver att

rätten beaktar många förmildrande och försvårande omständigheter.216 Ordningen har

nobla intentioner då den syftar till att undvika godtyckligt dömande, men enligt Morgan

och Zydney Mannheimer kan konsekvensen ironiskt nog blivit den motsatta.217 Deras

208 Eppler & Mengis s. 326 ff. 209 Morgan & Zydney Mannheimer s. 1089. 210 Paredes s. 418. 211 A.st. 212 A.a. s. 485. 213 A.a. s. 484. 214 Morgan & Zydney Mannheimer, s. 1136 f. 215 Skuld- och påföljdsprövningen särskiljs som två olika delar i ett brottmål där dödsstraff är en tillåten

påföljd. Se a.a. s. 1122 f. 216 A.a. s. 1089. 217 A.a. s. 1136 f.

45

konklusion är därför att rättssäkra prövningar inte kan garanteras förrän reformåtgärder

vidtas i syfte att begränsa informationsmängden juryn tar del av.218

Slutligen kan det observeras att rapporter utgivna av Konsumentverket och

Regeringskansliet uppmärksammat teorin i anslutning till konsumentområdet.219 Mer

djupgående framställningar verkar dock saknas för svenskt vidkommande.

5.8 Informationsöverbelastning och jätterättegångar

5.8.1 Inledning

Ett definitivt svar på om informationsöverbelastning drabbar domare i rättsliga

sammanhang är inte möjligt att ge.220 Dels finns det fortfarande mycket att lära om

fenomenet och dels har teorin inte studerats på ett systematiskt sätt inom

rättsvetenskapen.221 Det vi däremot vet är att forskarkåren och andra analytiker är eniga

om att informationsöverbelastning är ett verkligt fenomen.222 Med det i åtanke måste det

åtminstone anses föreligga en viss risk att informationsöverbelastning kan drabba

domstolsledamöter.223 I sammanhanget blir det av förklarliga skäl jättemålen som bör

väcka oro. Följaktligen kommer stora och komplicerade brottmål granskas utifrån de

nämnda orsaksfaktorerna. Då teorin härstammar från ekonomivetenskapen kommer

vissa faktorer framstå som mindre relevanta, men det betydelsefulla är att de

sammantaget möjliggör en strukturerad analys.

5.8.2 Informationens karaktäristik

Att jättemålen innehåller oerhörda informationskvantiteter råder det knappast tvivel

om.224 Förhandlingstimmarna räknas i hundratal samtidigt som blott åklagarens

bevisuppgift i de mest omfattande målen uppgår till ungefär 200 sidor.225 Den totala

informationsmängden i en förhandling bör dock inte ses som det mest relevanta

mätvärdet. Visserligen blir vi psykiskt utmattade av att göra flera komplexa beslut efter

varandra, men överbelastning är framför allt ett problem när stora informationsmängder

218 Morgan & Zydney Mannheimer s. 1137. 219 Rapport 2011:18 Fördjupad analys av marknaden för mobiltelefoni, bredband och sampaketerade

telekomtjänster s. 23 ff. & 165 ff. & Beteendeekonomi och konsumentpolitik s. 24 ff. 220 Jfr Morgan & Zydney Mannheimer s. 1121. 221 A.st. & Eppler & Morgan s. 341 f. & Paredes s. 450 f. 222 Eppler & Mengis s. 331, Morgan & Zydney Mannheimer s. 1121 & Paredes s 446 f. & 450. 223 Jfr Morgan & Zydney Mannheimer s. 1121. 224 Jfr Dir. 2016:13 s. 1 ff. 225 Se t.ex. Södertälje TR dom 2016-10-05 i mål nr B 2725-13, bilaga 1 s. 61 ff. & Södertälje TR dom

2014-06-17 i mål nr B 2700-12, bilaga 1.

46

ska leda till ett beslut.226 De problematiska fallen kan därför huvudsakligen anses vara

rättegångar som inrymmer omfattande huvudåtal eller huvudmän som ålagts ansvar för

mycket av den samlade brottsligheten. I dessa fall torde bearbetningsbehovet nå kritiska

nivåer om den slutliga skuldprövningen kräver att rätten överväger oerhört många

bevisfakta.

Exakt hur mycket information vi människor förmår bearbeta på ett helt igenom

rationellt vis finns det inget definitivt svar på. Många studier visar dock på att vår

bearbetningsförmåga försämras redan när vi måste beakta tio aspekter simultant.227 Mot

den bakgrunden framstår jättemål som synnerligen problematiska. I sammanhanget kan

även en parallell göras till Morgan och Zydney Mannheimers uppfattning att

amerikanska ”dödsstrafförhandlingar” blivit för omfattande. Enligt en studie varar

dylika mål i snitt 14,6 dagar, där den kritiska påföljdsförhandlingen upptar 4,3 dagar.228

Det är väldigt mycket mindre tid än många svenska jättemål. Ifall amerikaner vädrar

oro, har vi i Sverige närmast anledning att förutsätta misslyckanden.

Illavarslande är även det faktum att jättemål ter sig problematiska utifrån

informationskvaliteten. Det följer av brottmålsförhandlingens natur att informationen

ofta är av sämre kvalitet. I det fallet försvaret uppställer ett diametralt motsatt

motbevistema kommer rätten bli exponerad för tvetydig bevisning.229 Därtill är

bevisningen relativt ofta av osäker karaktär. Till exempel varierar vittnens tillförlitlighet

samtidigt som även teknisk bevisning kan innehålla olika tolkningsmöjligheter. Det är

med andra ord en delikat uppgift att ens värdera enskilda bevis.

Med anledning av principen om fri bevisföring är det heller inte en djärv gissning att

det ibland förekommer bevisning som är oväsentlig för sakens avgörande. Svea hovrätts

arbetsgrupp har visserligen erinrat om att ingen onödig utredning ska tynga processerna,

men riktlinjen kan vara svår att efterleva.230 Dels är det vanskligt för rätten att avvisa

bevisning och dels är det svårt att klandra den åklagare eller advokat som ”helgarderar”

sig med överflödig bevisning.231

Slutligen är det även sannolikt att rätten ibland ställs inför svårbegriplig information i

brottmål. Nämndemän kan ha svårt för juridiska teknikaliteter samtidigt som även

226 Eppler & Mengis s. 326 & Mick m.fl. s. 208 f. 227 Malhotra s. 427 & Paredes s. 441 med hänvisningar. 228 Morgan & Zydney Mannheimer s. 1122. 229 Jfr a.a. s. 1125. 230 En skräddarsydd rättegång – och vägen dit s. 14. 231 Jfr a.a. s. 14 ff. & Effektivare hantering av stora och komplicerade brottmål – en idéskrift s. 58.

47

jurister kan uppleva svårigheter att förstå innebörden av till exempel medicinska

utlåtanden.232

Sammanfattningsvis kan det antas att såväl informationsmängden som

informationens brist på kvalitet medför ett kritiskt läge som ger skäl att ifrågasätta hur

rättssäkra jättemål är. Påminnas ska att jättemålen är väldigt olikartade och att flera mål

inte borde ge upphov till särskilt påtagliga besvär. I synnerhet gäller detta de mål där det

saknas omfattande huvudåtal och där åtalspunkterna i hög utsträckning är fristående

från varandra. Under sådana omständigheter kan brotten med fördel prövas en efter en,

vilket också verkar vara rutinen enligt flera domskäl och huvudförhandlingsprotokoll.233

Iakttas även rekommendationen234 att schemalägga uppehåll för att successivt överlägga

i sak kan dessa jättemål liknas vid ”flera ordinära mål i ett”. Risken för att domare ska

drabbas av informationsöverbelastning borde i de fallen inte vara märkbart högre än när

domare avgör ordinära mål på löpande band.

5.8.3 Personliga faktorer

Ett i sammanhanget positivt faktum är att experter förmår bearbeta större

informationskvantiteter än lekmän. Översatt till ett brottmålsperspektiv är den givna

konklusionen att juristdomare kan förväntas vara bättre på att bearbeta informationen i

jättemål än lekmän. Men därmed inte sagt att tilltron till juristdomarens kapacitet ska

övervärderas.235 Vidare kan varken juristdomar- eller nämndemannakåren ses som

enhetliga grupper. Tvärtom bör det finnas betydelsefulla skillnader inom respektive

grupp.236 Detta då erfarenhet är en betydelsefull faktor, varpå de med erfarenhet av

jättemål kan antas vara bättre lämpade att döma i kommande jättemål. Mot bakgrund av

jättemålens olikheter bör dock inte vanan av stora brottmål i sig övervärderas, utan de

gångerna det framför allt borde göra skillnad är när rättegångarna i övrigt är likartade.

5.8.4 Uppgiftstyp

Att avgöra brottmål är en komplex beslutsprocess i sig. Att grunda avgörandet på ett

totalintryck av det föreliggande materialet tillåts inte, varför domaren är skyldig att göra

232 Jfr Morgan & Zydney Mannheimer s. 1125. 233 Målen som kännetecknas av omfattande sexualbrott verkar ofta vara av denna karaktär. Se t.ex. Nacka

TR B 586-14 med tillhörande aktbilaga 428 & Solna TR B 8098-13 med tillhörande aktbilaga 1024. 234 En skräddarsydd rättegång – och vägen dit s. 24. 235 Jfr Paredes s. 453 ff. 236 Jfr Eppler & Mengis s. 332.

48

en värdering av varje enskilt bevis.237 Detta ger upphov till en sällsynt komplicerad

beslutsprocess i jättemål. Svårighetsgraden förstärks därutöver av att rätten kan behöva

göra komplicerade bedömningar av till exempel medgärningsmannaskap och strukturell

bevisning.238

Ett annat problem med jätterättegångar är att de ofta kan kräva simultana

tankeprocesser av domarna.239 Särskilt i mål med flera tilltalade borde det vara mer

regel än undantag att prövningar sker parallellt. Faktorn tidspress borde inte inverka

särskilt mycket på jättemål. Mängden tid rätten ges att bearbeta information korrelerar

med mängden information, då ökade informationskvantiteter medför längre

förhandlingstid. Faktorn ska dock inte bortses helt eftersom distraktioner och avbrott är

vanligt förekommande under förhandlingar.240

Beslutens komplexitet förstärks av insatserna som står på spel i brottmål.241 De

tilltalade riskerar ofta långa fängelsestraff och särskilt påtagligt är det när den påstådda

brottsligheten kan medföra livstids fängelsestraff. Till exempel förekom det i de

identifierade jättemålen vid hovrätterna fyra olika mål där rätten antingen fastställde

eller upphävde ett livstidsfängelsestraff.242 Mer livsavgörande beslut än så är inte

möjliga att fatta i svensk brottmålskontext.

5.8.5 Verksamhetsstruktur och informationsteknologiska faktorer

De avslutande två huvudgrenarna framstår som något perifera ur straffrättsperspektivet.

I fråga om organisationsstruktur är en straffprocessuell liknelse möjligen huruvida

lagstiftningen är tydlig och lättförståelig. Mot bakgrund av legalitetsprincipen kan det

förväntas att domarnas ”styrdokument” i regel är välutformade. En ytterligare aspekt

som kan tas upp är hur effektivt samarbetet mellan domstolsledamöterna fungerar. Är

det så att juristdomare inte får särskilt mycket stöd av nämndemännen i jättemål

samtidigt som de förväntas inta en pedagogisk roll inför nämndemännen kan

lämpligheten av sammansättningen ifrågasättas.

När det gäller den informationsteknologiska utvecklingen kan det förutsättas att

utvecklingen avspeglat sig även i brottmålsförhandlingar. En domare tar förmodligen

237 Diesen i: Handbok i rättspsykologi s. 399. 238 Se t.ex. Halmstads TR B 2374-14. 239 Jfr Eppler & Mengis s. 331 f. 240 Jfr Morgan & Zydney Mannheimer s. 1124 f. 241 Jfr a.a. s. 1125. 242 Svea HovR B 6659-13, Svea HovR 8076-13, Svea HovR 1248-12 & HovR för Västra Sverige B 3468-

12.

49

del av mer information under en förhandlingsdag idag jämfört med för några tiotals år

sedan. Det är dock knappast eftersträvansvärt att återgå till svunna tider när till exempel

videoupptagningar var rariteter. Eventuell problematik med att informationsmängden

under en dag blir för omfattande kan lösas tämligen oproblematiskt genom att korta ned

förhandlingsdagarna. Dessutom finns det fördelar med den informationsteknologiska

utvecklingen vilket gett effekt i domstolsprocessen. Den så kallade EMR-reformen243 –

som i huvudsak innebar en teknisk modernisering av rättegångsförfarandet – anses till

exempel ha bidragit till att handläggningen i domstolarna blivit snabbare, effektivare

och mer ändamålsenlig.244 På så vis har onödiga distraktioner skalats bort.

5.9 Avslutande reflektioner

Teorin om informationsöverbelastning sätter ord på sådant svenska brottmålspraktiker i

viss mån redan diskuterat, men utan att tala i psykologiska termer.245 Tillgänglig

forskning påvisar tydligt att människan inte kan förväntas bearbeta oändliga mängder

information och i förhållande till jätterättegångar är detta alarmerande. Vilken

bearbetningsförmåga domare kan tänkas ha och framför allt huruvida den matchar

bearbetningsbehovet låter sig inte sägas. Vi bör dock inse att det inte går att vänta till

den dagen en domare medger att ett mål blivit för omfattande. Likt en hårddisk har

människans kognitiva system en maxkapacitet, men i motsats till en hårddisk varnar inte

vårt system när bearbetningskapaciteten överträtts. Vill vi trygga rättssäkerheten är det

därför upp till oss att vidta åtgärder redan innan justitiemord är ett faktum. En viktig

lärdom av informationsöverbelastning är nämligen att det finns möjligheter att optimera

omständigheterna och minska risken för överbelastning.

243 En modernare rättegång – reformering av process i allmän domstol, Prop. 2004/05:131 & SOU

2001:103. 244 Ekeberg SvJT 2013 s. 169. 245 Johan Eriksson, Mari Heidenborg och Anders Perklev i ”Veckans Juridik” webb-TV 2015-03-26.

50

6 Smittoeffekter

”The way in which the prosecutor chooses to combine

offenses or defendants in a single indictment is perhaps

second in importance only to his decision to prosecute.”

Moore's Federal Practice 8-3 (Cipes ed. 1993)

6.1 Inledning

I USA är det närmast vedertaget att tilltalade missgynnas av att flera brott handläggs

gemensamt.246 Under sådana omständigheter anses det vara svårare för den misstänkte

att värja sig mot anklagelserna jämfört med om brotten prövas i separata rättegångar.247

En inte lika accepterad men nära besläktad uppfattning är att tilltalade missgynnas av att

prövas ihop med andra tilltalade.248 Enligt kritiker finns en påtaglig risk att misstänkta

på ett irrationellt vis döms i ljuset av medtilltalade.249

Ovan uppställda teser brukar benämnas ”spillover effects” eller ”spillover

prejudice”.250 En vedertagen översättning för svensk del saknas och mig veterligen har

ämnet inte heller uppmärksammats i svenska rättskällor.251 Den mest rättvisande

benämning på fenomenet borde dock vara ”smittoeffekter”, vilket följaktligen kommer

att användas hädanefter.252 Det ska påpekas att de två olika fallen av smittoeffekter inte

utan vidare buntas ihop. De är förvisso två sidor av samma mynt men mot bakgrund av

den tydliga distinktion som finns i USA kommer även uppsatsens framställning följa

samma struktur.

6.2 Amerikansk reglering

Enligt federal lagstiftning får flera brott endast handläggas gemensamt om brotten

begicks under samma tillfälle, är del av samma plan eller är av likartad karaktär.253 I

fråga om åtalskumulation av flera åtalade tillåts det bara ifall de misstänkta åtalats för

246 Leipold & Abbasi s. 350. 247 A.st. 248 A.st. 249 Calo s. 42. 250 A.a. s. 21. 251 Härvid har jag bland annat sökt på termerna ”smittoeffekt”, ”spilloeffekt”, ”spillover” och ”spill-over”

på InfoTorg Juridik, Karnov och Zeteo. 252 Observera att termen inte ska sammanblandas med uttrycket ”smittoeffekten” som ibland använts för

att benämna ett tillförlitlighetskriterium Högsta domstolen tillämpat vid utsagobedömningar. Se bl.a.

Mellqvist SvJT 2013 s. 770. 253 Federal Rules of Criminal Procedure Rule 8(a).

51

brott som begicks under samma tillfälle eller samma serie av brott.254 Den amerikanska

lagstiftaren har vidare infört en säkerhetsventil som föreskriver att det även för fall som

omfattas av ovannämnda kriterier ibland är bättre för rättseffektiviteten om prövningen

åtskiljs.255

Av praxis följer dock att nämnda ventil tillämpas väldigt restriktivt.256 Endast i fall

där tilltalade riskerar allvarliga fördomar (severe prejudice) anses det finnas en

skyldighet att särskilja åtalspunkter eller tilltalade.257 Innebörden av detta har blivit att

domstolarna sällan utmanar åklagarens beslut i frågan.258 Ifall underinstansen avslår en

begäran att särskilja åtal har dock den tilltalade möjligheten att efter

huvudförhandlingen överklaga beslutet.259 Men även i denna del är möjligheterna till

framgång begränsade. Bevisbördan åläggs den åtalade att påvisa att domaren

missbedömde omständigheterna och att felet påverkade utgången i målet.260 Från tid till

annan händer det trots allt att amerikanska överinstanser får skäl att upphäva domslut på

grund av smittoeffekter och i kapitlet kommer två sådana exempel belysas.

6.3 Smittoeffekter mellan brott

”[…] it is possible that the jury found him guilty of that

crime under the rationale that with so much smoke there

must be fire.”

USA v. Foutz

6.3.1 Amerikansk praxis

I fråga om smittoeffekter mellan olika brott är ett berömt rättsfall USA v. Foutz261 från

1976. I målet hade appellationsdomstolen U.S. Courts of Appeals for the Fourth Circuit

att avgöra ifall Foutz rättssäkerhet kränkts på grund av att två olika rån prövats i samma

förhandling. Den tilltalade hade inför distriktsdomstolens prövning yrkat på att rånen

skulle prövas separat, men hans begäran avslogs varefter han dömdes för bägge brotten.

Appellationsdomstolen upptog målet till prövning och fastslog inledningsvis att Foutz

254 Federal Rules of Criminal Procedure Rule 8(b). 255 Federal Rules of Criminal Procedure Rule 14(a). 256 Leipold & Abbasi s. 361 f. 257 A.st. 258 Hein s. 1152 f. & 1170 ff. 259 A.a. s. 1152 & 1171. 260 A.a. s. 1153 & 1171. 261 United States v. Foutz, 540 F.2d 733 (4th Cir. 1976).

52

begäran att särskilja åtalen borde ha godtagits. De uttalade att brotten inte kunde

betraktas som tillräckligt likartade i lagens mening, då det fanns mer olikheter än

likheter mellan dem.

När det gällde den centrala frågan, huruvida felet påverkat utgången, inledde

domstolen med att på ett allmänt plan diskutera smittoeffekter. I en uppmärksammad

passage anfördes att gemensam handläggning av likartade brott kan underminera

rättssäkerheten på fyra olika vis. Först och främst kan bevisning från olika åtalspunkter

bli (1) ackumulerad eller (2) sammanblandad. Vidare kan en tilltalad uppleva (3)

strategiska svårigheter att värja sig mot enskilda anklagelser och slutligen finns en risk

att (4) styrkta brott ges verkan som karaktärsbevisning för andra fristående åtalspunkter.

I förvarande fall ansåg domstolen att prövningen medförde betänkligheter utifrån den

sistnämnda felkällan. Rätten företog därför en noggrann analys av åtalspunkterna och

bevisningen i de enskilda delarna. Slutsatsen blev att bevisningen för det senare rånet

bedömdes som tillräckligt robust för en fällande dom, men vad gällde det tidigare rånet

var rättens uppfattning att en frikännande dom borde ha meddelats. Därför ansågs det

högst sannolikt att juryn först konstaterat att Foutz begått det senare rånet och därefter

dragit slutsatsen att det var sannolikt att han begått det andra rånet. Domslutet

upphävdes därför och återförvisades till underinstansen för ny prövning.

Beträffande de av rätten uppställda felkällorna ska det påpekas att det inom

rättspsykologin enbart fokuserats på tre av faktorerna. Risken att åtalskumulation av

flera brott kan påverka försvarets strategi har inte betraktats som ett rättspsykologiskt

dilemma och avhandlas därför inte i det följande.262

6.3.2 Vetenskapliga studier

6.3.2.1 Experimentella studier

I svallvågorna av Foutz-målet genomfördes under framför allt 1980-talet ett flertal

”skuggjuryundersökningar” inom ämnet. Studierna har följt ungefär följande mall:263

Frivilliga lekmän delas upp i två kategorier, varav ungefär hälften ges i uppgift att

avgöra om en tilltalad är skyldig till ett brott (hädanefter kärnbrottet). Övriga deltagare

ges densamma uppgiften med exakt samma bevisning, men därutöver tillkommer ett

fåtal ytterligare anklagelser mot den tilltalade. Brottsmisstankarna är fristående från

262 Se t.ex. Bordens & Horowitz s. 344. 263 Se Devine, Jury Decision Making: The State of the Science s. 59.

53

varandra varpå den springande punkten blir ifall gruppernas skuldavgörande skiljer sig i

fråga om kärnbrottet.

I enlighet med tesen om smittoeffekter har företagna studier på ett övertygande sätt

bekräftat att smittoeffekter är ett verkligt fenomen.264 Sannolikheten att den tilltalades

döms för kärnbrottet har med andra ord ökat när ytterligare brottsmisstankar tillförts i

prövningen. Särskilt två meta-analyser kan framhävas. Först och främst företog

Tanford, Penrod och Collins i mitten av 1980-talet en analys vari konklusionen blev att

det fanns ”väldigt robust” stöd för existensen av smittoeffekter.265 Strax innan

millenniumskiftet genomförde Nietzel, McCarthy och Kerr en ny analys och fann

likaledes starkt stöd för att smittoeffekter påverkar utgången.266 Det ska anmärkas att till

den senare analysen tillkom endast två ytterligare studier vilket vittnar om att

forskningen i viss mån stagnerat.267

Risken för smittoeffekter i enlighet med meta-analyserna kan beskrivas som

”medelstark”.268 Faran har dock endast visat sig vara påtagligt framträdande när brott är

likartade, till exempel om en individ anklagas för flera rån.269 Vidare har forskare också

studerat vad som orsakar smittoeffekter utifrån de felkällor som nämndes i Foutz-målet.

Enstaka studier har funnit att lekmän sammanblandar bevis, men överlag har fler studier

visat att tilltalade tillskrivs en negativ karaktär när rätten blir varse om flera brott.270

Den verkliga orsaksfaktorn kan därför diskuteras men enligt Devine borde den logiska

konklusionen vara att faktorerna samverkar.271

Det ska framhållas att en australiensisk studie nyligen kastat nytt ljus på den

empiriska forskningen. Goodman-Delahunty, Cossins och Martschuck undersökte om

smittoeffekter påverkar prövningen når åtalet omfattar flera sexualbrott mot barn.

Kärnbrottet avsågs två åtalspunkter medan jämförelsematerialet omfattade ytterligare

fyra åtalspunkter.272 Påpekas ska dock att de två åtalspunkterna i relation till kärnbrottet

påstods ha begåtts mot samma målsägande under ett och samma brottstillfälle.273

264 Devine, Jury Decision Making: The State of the Science s. 59. 265 Tanford m.fl. s. 332. 266 Nietzel m.fl. s. 42. 267 A.a. s. 41. 268 Devine s. 60. Det statistiska R-värdet i de bägge meta-analyserna uppmättes till 0.25. 1 hade inneburit

fullständig korrelation med hypotesen, det vill säga att smittoeffekter alltid påverkar utfallet, medan 0

hade inneburit att smittoeffekter aldrig påverkar utfallet. 269 Tanford m.fl. s. 333. 270 Devine s. 60. 271 A.st. 272 Goodman-Delahunty m.fl. s. 22. 273 A.a. s. 85 f.

54

Förvånansvärt nog fann det australiensiska forskarlaget inga signifikanta smittoeffekter,

vilket därmed går emot de amerikanska studiernas resultat.274 Förekomsten av

smittoeffekter är därför kanske inte är så självklar som det tidigare antagits. Enligt min

uppfattning begränsas dock studiens generella värde på grund av brottstypen som var i

fokus. Detta då sexualbrott mot barn är ett exceptionellt känsloladdat brott och det är

möjligt att andra psykologiska faktorer ”trumfar” fenomenet smittoeffekter.

6.3.2.2 Observationsstudier

Leipold och Abbasi har gjort en omfattande kartläggning av utgången i ca 20 000

amerikanska federala brottmål avgjorda under perioden 1999–2003.275 I syfte att

kvalitetssäkra studien i möjligaste mån beräknades även ”viktade” resultat. Med det

åsyftas att forskarna försöker minska betydelsen av vissa slumpmässiga variabler.276 I

förevarande studie säkerställdes att typ av försvarsadvokat (offentlig eller privat),

beslutsfattare (domare eller jury), brottets dignitet och regionalt inflytande (domstolens

hemvist) inte gavs oproportionerlig inverkan på utfallet.277 Det viktade resultatet har

sålunda en högre reliabilitet.

Tabell 8. Andel fällande domar avseende huvudbrott i mål med en tilltalad

Viktad andel Faktisk andel

Ett gärningspåstående 76 % 67 %

Flera gärningspåståenden 85 % 85 %

Differens i procentenheter 9 % 18 %

Som synes fann forskarna en klar skillnad i andelen fällande domar när ytterligare brott

tillkom i prövningen.278 Skillnaden uppmättes till nio procentenheter i den viktade

utgången, vilket innebar att sannolikheten för fällande dom ökade med ca 12 % när

åtalskumulation skett. Leipold och Abbasi menar att detta måste betraktas som ett ”dyrt

pris” för att uppnå de processekonomiska fördelar förening av åtal normalt sett

medför.279 En intressant iakttagelse för svenskt vidkommande är att även juristdomare

274 Goodman-Delahunty m.fl. s. 32. 275 Leipold & Abbasi s. 350 & 363 276 A.a. s. 383. 277 A.a. s. 373. 278 A.a. s. 369 & 383. 279 A.a. s. 385.

55

verkade falla offer för smittoeffekter.280 Den uppmätta skillnaden var till och med

marginellt högre för juristdomare.281

Vidare kan det observeras att sannolikheten för fällande dom avseende huvudbrottet

blev ännu högre när åtalet omfattade tre gärningar istället för två. Andelen fällande

domar steg härvid från 82 % till 88 %, men därefter stabilerades utfallet och det spelade

mindre roll om en fjärde eller femte anklagelse tillkom.282 Statistik för fler åtalspunkter

än så redogjordes inte samtidigt som statistiken i detta avseende ska tolkas med

försiktighet då resultaten inte är viktade.283

Studiens tillförlitlighet som helhet går även den att diskutera, särskilt som

bevisstyrka inte är en kontrollerbar variabel. Den uppmäta skillnaden skulle till exempel

kunna förklaras av att åklagare i allmänhet har ett starkare fall när de väcker åtal för

flera åtalspunkter. Är en sådan premiss riktig borde det emellertid även innebära att

antalet plea bargain-avtal (förhandling om erkännande) ökar när fler brottsmisstankar

tillkommer och så var inte var fallet enligt kartläggningen.284

6.4 Smittoeffekter mellan tilltalade

”It is difficult for the individual to make his own case stand

on its own merits in the minds of jurors who are ready to

believe that birds of a feather are flocked together.”

Justice Jackson, Krulewitch v. United States

6.4.1 Amerikansk praxis

För bara några år sedan avgjordes ett uppmärksammat mål i fråga om smittoeffekter

mellan tilltalade. Målet, Stewart v. State285, prövades av Nevada Supreme Court och

väckte nationell uppmärksamhet. Dels till följd av utgången och dels på grund av en

mycket känd part i målet: den före detta idrottsstjärnan och tidigare mordåtalade O.J.

Simpson.286 De två huvudpersonerna i målet, Stewart och Simpson, dömdes av en

distriktsdomstol för delaktighet i ett rån. Inför prövningen hade Stewart förgäves begärt

280 I USA kan en yrkesdomare under vissa omständigheter avgöra brottmål, se Federal Rules of Criminal

Procedure Rule 23(a). 281 Leipold & Abbasi s. 376. 282 A.a. s. 368. 283 Jfr a.st. 284 A.a. s. 385. 285 Nevada Supreme Court No. 53100 (2010-10-22). 286 Simpson åtalades, men frikändes, för dubbelmord 1994. Mordrättegången väckte enorm

uppmärksamhet och brukar i USA ibland kallas för ”århundradets rättegång”.

56

att få sin sak prövad i en separat rättegång. Efter att fällande dom meddelats

överklagade han därför rättens beslut att bevilja åtalskumulation.

Nevada Supreme Court upptog målet till prövning och instämde i att han borde ha

beviljats en åtskild prövning. Därtill uttalade den att Stewarts rätt till en rättvis rättegång

faktiskt kompromissats av att Simpson var medtilltalad, då det hindrat juryn från att

fatta ett tillförlitligt domslut. Till stöd för denna uppfattning anfördes att Stewart prövats

ihop med en av nationens mest ökända personer som många amerikanare än idag

betraktar som en mördare.287 Vidare uttalades att Stewarts prövning kom i skymundan

då en springande punkt i målet endast berörde Simpson. Avslutningsvis refererade

rätten även till ett nyckelbevis som i och för sig åberopades mot båda men i all

väsentlighet endast ansågs belasta den före detta idrottsstjärnan. Sammantaget medförde

detta att underrättens rättegångsfel ansågs så pass allvarligt att Stewarts rätt till en

rättvis prövning underminerats, varför domen upphävdes.

6.4.2 Vetenskapliga studier

Dessvärre saknas erkänt tillförlitliga studier som granskat smittoeffekter mellan

medtilltalade. Vissa slutsatser kan antagligen dras från de experimentella studier som

refererades i tidigare avsnitt, men det är vanskligt att dra likhetstecken mellan de två

typfallen av smittoeffekter. Många amerikanska jurister har likväl slagit fast att det finns

en påtaglig risk att smittoeffekter kan påverka medtilltalade.288 Sammanblandning av

bevisning anses kunna inträffa samtidigt som det problematiserats över ett begrepp

kallat skuld genom samröre (guilt by association).289 Det senare innebär att en tilltalads

negativa karaktär inverkar menligt även för medtilltalade och denna risk anses särskilt

stor i jätterättegångar med många tilltalade.290

En studie som trots allt finns inom ämnet är den tidigare nämnda kartläggningen av

Leipold och Abbasi, då de även granskade om det är mer sannolikt att tilltalade döms

ifall de prövas gemensamt med andra.

287 Rätten hänvisade bland annat till en opinionsundersökning från 2001 som visade att 72 % av

amerikanarna tror att Simpson är skyldig till morden han frikändes ifrån. 288 Calo s. 42 & Hein s. 1163. 289 Calo s. 27 & Hein s. 1163. 290 Calo s. 28 f.

57

Tabell 9. Andel fällande domar avseende huvudbrott utifrån antal tilltalade

Ett gärningspåstående Flera gärningspåståenden

Viktad andel Faktisk andel Viktad andel Faktisk andel

En tilltalad 76 % 67 % 85 % 85 %

Flera tilltalade 74 % 77 % 83 % 85 %

Differens i

procentenheter

-2 % 10 % -2 % 0 %

Som tabellen utvisar fann Leipold och Abbasi inget påtagligt stöd för tesen att

gemensam handläggning av tilltalade medför smittoeffekter.291 En påtaglig skillnad

uppmättes förvisso utifrån faktiskt utgång i fråga om ett gärningspåstående, men när

resultatet viktades vände pendeln och indikerade snarare att det kan vara fördelaktigt att

prövas gemensamt med andra. Skillnaden är dock ytterst marginell. Återigen bör det

framhållas att en brist med studien är att den inte beaktar den relativa bevisstyrkan i

mål. Därutöver är en annan brist enligt författarna att de inte kunde jämföra olika

subgrupper.292 De menar att det kan vara så att smittoeffekter endast missgynnar de

mest eller minst klandervärda personerna, medan den andra gruppen faktiskt gynnas av

densamma prövningen.293

I sammanhanget kan det även refereras till två experimentella studier där det prövats

om tillhörighet till eller samröre med ett gäng påverkar bedömningen av en ensam

åtalad. Forskarlag ledda av Eisen har funnit övertygande stöd för att blotta förekomsten

av gängsamröre, även ett svagt sådant, på ett signifikant vis ökar sannolikheten att den

tilltalade fälls.294 Studierna kan därför anses stärka uppfattningen att skuld genom

samröre är en påtaglig fara i praktiken. Samtidigt visar studierna att även separata

prövningar uppenbarligen är föremål för problematik bara genom att gängsamröret görs

känt. Viss försiktighet bör också vara påkallad i fråga om att översätta resultaten till

svenska förhållanden. Kulturella skillnader mellan Sverige och USA i synen på

gängsamröre kan antas ha påverkan på studier av detta slag.

291 Leipold & Abbasi s. 369 & 383. 292 A.a. s. 401. 293 A.st. s. 401. 294 Eisen m.fl. 2013 s. 9 & Eisen m.fl. 2014 s. 11 f.

58

6.5 Juryundersökningars relevans för svenska förhållanden

Från svenskt håll påtalas ibland svårigheterna med att tillämpa internationell forskning

på svenska förhållanden.295 Kritiker menar att resultaten från skuggjuryundersökningar

svårligen kan överföras på svenska domare, då kompetens och erfarenhet medför en

ökad insikt om felkällor vid bevisvärderingen.296 Invändningen är rimlig, men enligt

min mening måste det anses föreligga en gradskillnad snarare än en artskillnad mellan

yrkesdomare och lekmän. Kognitiva mekanismer är allmängiltiga och studier har även

påvisat att inte ens juristdomare är helt igenom rationella.

Wistrich, Guthrie och Rachlinski har gjort två intressanta studier med amerikanska

domare som försökspersoner. I den första studien undersöktes om fem vanligt

förekommande former av bias påverkar domare i deras yrkesutövning. Resultatet var

entydigt, då de i samtliga fall fann stöd för att domare inte kan stå emot kognitiva

illusioner.297 I den senare studien undersöktes domares förmåga att bortse från otillåten

bevisning. Även resultaten i denna studie var beklämmande och påvisade att domarna

hade uppenbara problem att bortse från bevis de själva avvisat som otillåten.298 I ett fall

påverkade till exempel parts brottsbelastningsregister299 utgången och i ett annat fall

inverkade karaktärsbevisning300 på skuldbedömningen i hög utsträckning.301 Mot

bakgrund av dessa två studier har Wistrich, Guthrie och Rachlinski slagit fast att

”domare […] är människor”.302

Konklusionen ”domare är människor” är även den infallsvinkel man bör ha i frågan

om internationell forsknings tillämplighet på svenska förhållanden. Domare må vara

mer rationella än lekmän, men till syvende och sist har även domare en begränsad

rationalitet. En övertygelse att domare aldrig skulle kunna påverkas av smittoeffekter är

därför något naiv. Frånkänner man trots allt värdet av internationell forskning i

förhållande till svenska juristdomare, har vi likväl ett nämndemannainstitut som ger

anledning att fästa vikt på juryundersökningar.303

295 Se Lainpelto, Stödbevisning i brottmål s. 129. 296 Se Lainpelto s. 129 f. 297 Wistrich m.fl., 2001 s. 816 f. 298 Wistrich m.fl., 2005 s. 1323. 299 Brottsbelastningsregistret visade att part i ett skadeståndsmål tidigare dömts för bedrägeri. 300 Karaktärsbevisningen utmålade målsäganden i ett våldtäktsmål som promiskuös. 301 Wistrich m.fl., 2005 s. 1302 & 1307. 302 A.a. s. 1323. 303 Granhag & Ask i: Handbok i rättspykologi, s. 413.

59

6.6 Svenska studier och karaktärsbedömningar

Smittoeffekter har inte diskuterats i svensk litteratur, men fenomenet skulle givetvis

anses synnerligen olyckligt om det följer av bevisackumulation eller bevissamman-

blandning. Frågan är dock om detsamma kan sägas ifall styrkta brott tillerkänns värde

som karaktärsbevisning och orsakar smittoeffekter. I Sverige finns det faktiskt många

som bedömer karaktärsbevisning av snarlikt slag som rationellt grundat, då många

jurister anslutit sig till den så kallade belastningstesen. Den tesen säger att om en

tilltalad tidigare dömts för brott av samma slag så ökar sannolikheten att denne är

skyldig till det brott den nu står åtalad för.304 Av särskilt intresse i detta avseende är en

enkätstudie Dahlman genomförde 2013. I enkäten deltog 267 svenska yrkesdomare

varav 62 % anslöt sig till belastningstesen.305 Motsvarande siffra bland 391 nämndemän

var 85 %.306

Enligt min mening kan steget inte anses långt ifrån att ansluta sig till belastningstesen

till att även betrakta smittoeffekter som rationellt grundad karaktärsbevisning om det

avser likartad brottslighet. Det finns naturligtvis skillnader mellan tidigare lagförd

brottslighet och flerfaldig nyupptäckt brottslighet, men vilken påverkan det medför är

svårt att säga. Det vore dock märkligt om anhängare till belastningstesen aldrig anser att

styrkta brott kan utgöra karaktärsbevisning för likartade brott i samma förhandling.

Bland beslutsfattare vore det i någon mån ett underkännande av egna skuldavgöranden

under pågående förhandling. Min uppfattning är därför att man bör kunna anta att en

viss andel juristdomare och än fler nämndemän – då de i högre utsträckning ansluter sig

till belastningstesen – inte finner några betänkligheter med smittoeffekter i detta

avseende.

En delikat följdfråga är huruvida ett sådant synsätt är förnuftigt. Studeras debatten

om belastningstesen finner man att många juridiska auktoriteter, till exempel Ekelöf, i

någon mån tagit ställning för belastningstesen.307 Frågan är därför knappast självklar

vilket även oenigheten mellan juristdomare illustrerar, då mer än en tredjedel inte anslöt

sig till belastningstesen. Då mycket i detta kapitel hämtats ifrån amerikanska rättskällor

kan det också nämnas att inte ens den amerikanske lagstiftaren tagit ställning mot

304 Dahlman JT 2013/14 s. 561 & 565 f. 305 A.a. s. 564 f. 306 A.a. s. 565. 307 Se a.a. s. 565 ff. med hänvisningar.

60

belastningstesen.308 Karaktärsbevisning av detta slag är förvisso i regel förbjuden, men

regleringen motiveras av en oro för att bevisvärdet av brottshistorik kan övervärderas.309

Häri ser jag också det kanske största problemet med dylik karaktärsbevisning. Det är

väldigt spekulativt att fastslå i vilken mån brottshistorik ökar sannolikheten att någon är

skyldig till andra brott. Särskilt i jätterättegångar där tilltalade ibland åtalats för

hundratals brott är det problematiskt att elaborera med sannolikhetskalkyler utifrån den

tilltalades karaktär. Om blott ett styrkt brott höjer sannolikheten att den tilltalade är

skyldig till andra likartade brott, finns en risk att tiotals eller hundratals styrkta brott ges

orimligt stor betydelse.

Efter ovannämnda enkätundersökning och merparten av inläggen i den juridiska

litteraturen har även Dahlman framfört ett starkt argument mot belastningstesens

riktighet. Han har påvisat att belastningstesen är en matematisk omöjlighet om över-

representationstesen är sann. Den senare tesen säger att personer som tidigare dömts för

brott av samma slag är överrepresenterade bland felaktigt åtalade.310

Dahlmans upptäckt är särskilt intressant då överrepresenationstesen har stöd av

vetenskapliga studier.311 Tesen följer av att polisen i effektivitetsyfte ibland

koncentrerar utredningsresurser på tidigare dömda individer. Metoden är i många fall

framgångsrik men en olycklig följd är att kriminellt belastade löper förhöjd risk att bli

misstänkta och åtalade för brott de inte begått.312 Tyvärr finns det inte tillräckligt med

empiriska studier för att säkert kunna verifiera överrepresentationstesen, men

diskussionen visar i vart fall faran med att låta individers brottshistorik utgöra

karaktärsbevisning.313 Något som faktiskt kan tala till en åtalads fördel blir istället tolkat

till dennes nackdel.314

Överrepresentationstesen är problematisk att översätta till fenomenet smittoeffekter.

Empiriska belägg att en dylik tes gör sig gällande för brottsmisstänkta saknas.

Emellertid finns det inte heller stöd för motsatsen samtidigt som det vore rimligt att

polisen ibland försöker knyta brottsmisstänkta till andra olösta brott av samma karaktär.

Även en sådan metod kan antas vara effektiv, men en olycklig följd blir antagligen att

risken för felaktiga åtal ökar.

308 Dahlman JT 2013/14 s. 568. 309 A.a. s. 567 f. & Federal Rules of Evidence Rule 404(b)(1). 310 A.a. s. 561. 311 A.st., se även Dahlman, 2015 s. 233, 237 & 242. 312 Dahlman JT 2013/14 s. 571. 313 Se Dahlman, 2015 s. 237. 314 Dahlman JT 2013/14 s. 577.

61

Slutligen ska påtalas att 84 % av juristdomarna och 79 % av nämndemännen tog

ställning för överrepresenationstesen i Dahlmans studie.315 Det intressanta i denna del är

att resultatet sammantaget med anslutningsfrekvensen till belastningstesen innebar att

93 % av domarna och 92 % av nämndemännen gav svarskombinationer som är

matematiskt omöjliga.316 Studien kan därför kanske betraktas som den första av sitt slag

som påvisat att även svenska domare har en begränsad rationalitet.

6.7 Avslutande reflektioner

Fenomenet smittoeffekter ger anledning att revidera den svenska uppfattningen att det

endast är till fördel för den tilltalade att flera brott handläggs gemensamt. Utländska

studier visar att fenomenet är ett verkligt problem samtidigt som svenska domare och

nämndemän bevisligen inte är främmande för tvivelaktig karaktärsbevisning. Enligt min

uppfattning finns det därför en beaktansvärd risk att smittoeffekter förekommer i

svenska brottmål.

Denna risk är inte enbart kopplad till jätterättegångar, tvärtom är den värd att

uppmärksamma för rättsväsendet i stort. I fråga om stora brottmål är dock en rimlig

slutsats att problematiken gör sig mer gällande. Av logiska skäl följer att risken för

bevisackumulation och framför allt bevissammanblandning ökar i takt med att en

process blir mer omfattande. Detsamma torde kunna sägas om karaktärsbedömningar,

då det är svårt att inte bli fördomsfull ifall ett tiotal brott styrkts. I de mest omfattande

fallen kanske det till och med finns en risk att oskyldighetspresumtionen intuitivt

övergår till en skuldpresumtion.

I många jättemål är nog även den tilltalade i en rejäl uppförsbacke redan innan

åklagaren yrkat, framställt och bevisat ett flertal brott. Som Diesen påtalat kan

åklagarens styrande roll i brottmålsprocessen orsaka en subjektiv bevisvärdering.317 Att

en kunnig, förnuftig och objektiv person redan funnit att bevisen räcker för en fällande

kan nämligen skapa en förutfattad mening att målet är ”klappat och klart”.318 I mål med

många brottsanklagelser riskerar denna åklagartilltro, enligt min uppfattning, att göra

sig än mer gällande. Påfallande ofta kan säkerligen åtminstone juristdomarna förhålla

315 Dahlman JT 2013/14 s. 573. 316 A.a. s. 576. 317 Diesen, Bevisprövning i brottmål, 2015 s. 75. 318 A.st.

62

sig sånär objektivt rationella som möjligt, men i slutändan går det inte att komma ifrån

att även domare är människor.

I fråga om smittoeffekter mellan tilltalade är det desto svårare att nå en välavvägd

slutsats. Det kan antagligen sägas att bedömare omedvetet har svårt att särskilja

medtilltalade från varandra, men i avsaknad av tillförlitliga studier i ämnet är det inte

möjligt att erkänna hypotesen som riktig. En rättsstat värd namnet gör samtidigt anspråk

på en hög rättssäkerhet och då ger ett rimligt tvivel skäl att ifrågasätta den gällande

ordningen.

63

7 Åtgärdsmöjligheter

”Every solution to every problem is simple. It's the distance

between the two where the mystery lies.”

Derek Landy

7.1 Inledning

Det faller utom ramen för uppsatsens syfte att presentera ett heltäckande förslag om hur

rättegångsbalken kan reformeras. En uppluckring av muntlighets-, omedelbarhets- och

koncentrationsprincipen kanske behöver göras men den diskussionen kommer inte att

avhandlas. Detsamma gäller även huruvida åtalsplikten bör mjukas upp, om erkända

brott kan hanteras på ett annorlunda vis och andra frågor av samma komplexitet. Frågor

av detta slag är så pass omfattande att en allsidig belysning skulle kräva en uppsats i sig.

Därtill ter sig värdet av en dylik diskussion vara ringa då det i skrivande stund företas

en utredning i ämnet vari många av dessa ämnen kan antas bli synade.319

Denna framställning vore dock ihålig om inga åtgärdsmöjligheter kopplades till de

identifierade problemen. Inledningsvis ska sägas att en reformorienterad diskussion

naturligtvis måste vara verklighetsförankrad. Domare, åklagare och advokater är alla

överens om att jätterättegångar inte är optimala.320 Knappast någon önskar dessa mål

men den lätta lösningen – att ”sluta” konstruera jättemål – finns inte att tillgå. Allvarlig

och komplex brottslighet måste beivras och av det följer potentiellt sett stora och

komplicerade brottmål. Men därmed inte sagt att dagens ordning är lämplig.

Först och främst bör det befintliga regelverket användas på ett bättre sätt, likt Svea

hovrätts arbetsgrupp förtjänstfullt tagit fasta på. Rättegångsbalken är inte alldeles

undermålig, tvärtom innehåller den flera verktyg som möjliggör en lämpligare

ordning.321 Därutöver bör dock även morgondagens lagstiftning ses över. Den nya

rättegångsbalken är i huvudsak samma gamla balk som för sju decennier sedan och med

tanke på utvecklingen sedan dess vore det fascinerande ifall balken i alla avseenden

räckte till. I det följande följer därför en reformorienterad diskussion med anknytning

till de identifierade problemområdena.

319 Dir 2016:31 s. 1 ff. 320 Se t.ex. justitieråd Heidenborg, advokat Eriksson & riksåklagare Perklev i ”Veckans Juridik” webb-TV

2015-03-26. 321 Verktygen som framhävs i ”En skräddarsydd rättegång – och vägen dit” är i flera fall väl beprövade

vid ICC, jfr kap. 3.5.

64

7.2 Domstolsledamöternas kapacitet

En aspekt som förtjänar uppmärksamhet är det faktum att experter förmår bearbeta

större informationskvantiteter än lekmän.322 Därutöver antas experters försämrade

beslutskvalitet vara mindre påtaglig när väl informationsöverbelastning inträffar.323 I

förhållande till den inverterade U-kurvan brukar det sägas att experters kurva vänder vid

ett senare skeende och att den nedåtgående trenden sedermera är mindre brant.324 Mot

bakgrund av detta har jag konstruerat en bild som kan visa hur skillnaden mellan

juristdomare och nämndemän artar sig. Understrykas ska att bilden endast konstruerats

för att utgöra ett pedagogiskt hjälpmedel och att den inte gör anspråk på att visa den

faktiska skillnaden.

Figur 6. Skillnad mellan juristdomare och nämndemän (hypotes)325

Accepteras teorin om informationsöverbelastning som riktig finns det följaktligen skäl

att ifrågasätta nämndemännens roll i jätterättegångar. Informationsmängden i vissa mål

är kritiskt hög, vilket gör det påkallat att höja beslutsfattarnas kognitiva kapacitet. En

realistisk och effektiv reform vore att flytta lekmännen från domarpodiet till

åhörarbänkarna. En sådan åtgärd vore positiv i huvudsak för att den eller de lagfarna

domare som ersätter nämndemännen kan antas ha en högre bearbetningsförmåga.

322 Eppler & Mengis s. 331 & Paredes s. 453 ff. 323 Simnett s. 703. 324 Paredes s. 454 f. 325 Bilden representerar endast min uppfattning utifrån slutsatser av refererad litteratur.

65

Därutöver skulle även verksamhetsstrukturen kunna optimeras, då juristdomarna kan

förväntas vara bättre på att stödja varandra.

Detta förslag är inte banbrytande. Straffprocessutredningen framförde redan 2013 att

nämndemän bör undantas från omfattande mål med vidlyftigt material.326 Kommittén

anförde att svårighetsgraden i komplicerade mål medför att en sammansättning med

enbart juristdomare framstår som mer ändamålsenlig.327 Till exempel ifrågasättes

nämndemännens möjlighet att tillgängliggöra sig materialet samtidigt som det ansågs

smidigare för juristdomarna ifall rätten endast bestod av lagfarna domare.328

Mot bakgrund av risken för informationsöverbelastning är det beklagligt att

lagstiftaren inte gått vidare med kommitténs förslag.329 Att förslaget inte förverkligats

förklaras antagligen av en politisk ovilja att inskränka nämndemannainstitutet. Detta då

inte heller Nämndemannautredningens förslag om påtagliga reformer medfört annat än

kosmetiska förändringar.330 I fråga om jättemål måste dock den lagstiftande församlin-

gen inse att de argument som talar för lekmannanärvaro knappast trumfar den enskildes

rätt till en rättssäker prövning.331 Särskilt påtagligt blir detta när det främsta argumentet

för lekmannamedverkan – och det enda som i sig motiverar institutet – är att

nämndemännens insyn och påverkan anses bidra till att upprätthålla förtroendet för

domstolarna.332 Det finns knappast något mer förtroendeskadligt för domstolarna än

felaktiga domar och med nämndemannadeltagande i jättemål minimerar vi inte risken

för justitiemord.

Av teorin om informationsöverbelastning följer även att erfarenhet är en faktor som

höjer individers bearbetningsförmåga.333 Innebörden av detta är att specialistdomare

hade varit av godo, vilket inte heller är en revolutionerande idé. Riksåklagarens

arbetsgrupp påtalade redan 2008 att en utökad specialisering bland domarna är önskvärd

för att bättre kunna hantera större och svårare mål.334 Lämpliga åtgärdsförslag finns

därmed och i ljuset av kognitionspsykologisk forskning finns det sannerligen skäl att

förverkliga dessa idéer.

326 SOU 2013:17 s. 691 f. 327 A.bet. s. 690 ff. 328 A.bet. s. 691. 329 Straffprocessutredningen överlämnade sitt slutbetänkande i mars 2013, därav kan man utgå ifrån att

lagstiftaren avstyrkt förslaget, se förord till a.bet. 330 A.bet. s. 18 ff. & prop. 2013/14:169. 331 Av SOU 2013:49 s. 119 ff. följer argument för nämndemannainstitutet i allmänhet. 332 SOU 2013:49 s. 122. 333 Eppler & Mengis s. 331. 334 Effektivare hantering av stora och komplicerade brottmål – en idéskrift s. 65 f.

66

7.3 Kumulationsreglerna

7.3.1 Gemensam handläggning av flera brott

I syfte att trygga rättssäkerheten finns det skäl att begränsa möjligheten till gemensam

handläggning av flera brott. Emellertid är det lätt att inse att en sådan åtgärd är

svårgenomförbar på grund av flera motstående intressen. Att till fullo undvika risken för

smittoeffekter skulle först och främst kräva att alla fristående brottsanklagelser särskiljs

från varandra. Ur ett processekonomiskt perspektiv är en sådan lösning inte rimlig då

det skulle ge upphov till en sällsynt kostsam ineffektivitet. Därutöver talar även det

komplexa påföljdssystemet emot en uppdelning av åtal vid flerfaldig brottslighet, då det

i hög grad skulle komplicera straffmätningen.335

En effektiv lösning av problematiken skulle även förutsätta en begränsning av

åklagarens möjlighet att lägga fram utdrag ur brottsbelastningsregistret och dylikt. I

annat fall undviker man endast risken för ackumulation och sammanblandning av bevis,

medan problematiken med tvivelaktiga karaktärsbedömningar kanske bara flyttas till ett

annat stadium. En begränsning av nämnda slag är dock en enorm fråga i sig – och ett

ämne för en egen framställning – då det skulle begränsa principen om fri bevisföring.336

Ovannämnda aspekter synliggör beaktansvärda skillnader mellan svensk och

amerikansk rättskultur. I USA är det i allmänhet förbjudet att förebringa den tilltalades

brottsbelastningsregister samtidigt som ett rabattänkande inte tillämpas vid flerfaldig

brottslighet.337 I fråga om smittoeffekter balanserar därför amerikansk rättsordning i

huvudsak enbart mellan rättssäkerhetsintressen och processekonomiska hänsyn. Därför

är det kanske inte så märkligt att smittoeffekter getts en helt annan uppmärksamhet i

USA.

Det vore onekligen önskvärt om smittoeffekter uppmärksammas i Sverige. Det är

dock inte realistiskt att förespråka lagstiftningsåtgärder i dagsläget. För det förutsätts en

noggrann analys av hur en lämplig lösning kan utformas samtidigt som studier på

svenska förhållanden påkallas. Det kan te sig otillfredsställande att inget åtgärdsförslag

presenteras, men ett viktigt första steg är att ens uppmärksamma problematiken.

335 Prop. 2000/01:108 s. 28. Se även prop. 2015/16:151 s. 35 f. 336 Ekelöf m.fl., Rättegång IV s. 191. 337 Jareborg SvJT 1999 s. 271 & Federal Rules of Evidence Rule 404(b)(1).

67

7.3.2 Gemensam handläggning av flera tilltalade

Forskning påkallar anledning att kritisera rutinartad åtalskumulation av flera tilltalade.

Huruvida smittoeffekter påverkar medtilltalade är inte möjligt att avgöra, men redan

risken för informationsöverbelastning ger skäl att skala ned jättemålen. Av

utredningsmässiga skäl måste det naturligtvis tillåtas att förena misstänkta även i

omfattande brottmål. Samtidigt bör rimligheten av att till exempel inkludera flera dussin

köpare i narkotikahärvor ifrågasättas. Justitieråd Mari Heidenborg, dåvarande lagman

för Solna tingsrätt, har uttalat följande gällande mål av denna karaktär: ”Man behöver

också kanske ha ett antal köpare för att visa just omfattning, systematik och liknande.

Men man kan mycket väl dela upp det så att resterande perifera personer, typ köpare

och andra, inte behöver dras in i den här riktigt stora rättegången och på så vis går det

alldeles utmärkt att få målen i alla fall något mindre.”338

I vilken utsträckning Heidensborgs synsätt avspeglar sig i praxis är inte möjligt att

säga. Uppenbart är att det finns narkotikahärvor med väldigt många tilltalade där

majoriteten endast haft en perifer roll.339 Tillsammans med målet vari åklagaren begärde

åtalskumulation av nära hundra köpare visar detta att det inte anses självklart att dela

upp mål av denna karaktär.340 Det vore därför onekligen önskvärt att samtliga brottmåls-

aktörer inser att slagorden ”alla ska med” är sällsynt olämpliga i omfattande brottmål.

Även i fråga om omfattande ekobrottmål verkar det finnas skäl att kritisera gällande

rutiner. Advokat Johan Eriksson, som försvarade en tilltalad i ett rekordstort

ekobrottmål,341 var starkt kritisk till hur frågan om åtalskumulation skötts i det målet:

”Jag vägrar att acceptera att det här målet inte skulle kunnat delas upp […]”

Frågan om åtalskumulation ankommer i första hand på åklagaren vid utformandet av

stämningsansökan, men här ska det poängteras att åklagaren har en delikat uppgift.

Ansvaret att utreda och beivra brottslighet medför att det finns en skyldighet att beredda

mål på ett adekvat vis, vilket kan göra det svårt att dela upp medtilltalade i komplexa

mål där en viss omfattning eller systematik ska bevisas.342

338 Samtliga citat i detta kapitel är från ”Veckans Juridik” webb-TV 2015-03-26, från avsnitt med titeln:

Jätterättegångarna kan strida mot Europakonventionen – ”svårt att få en överblick”. 339 Se t.ex. Malmö B 3613-14 & Solna TR B 8596-13. 340 Stockholms TR dom 2014-05-08 i mål nr B 6627-13 s. 28. 341 Södertälje TR B 2725-13. 342 Jfr Prop. 2015/16:68 s. 35 ff.

68

Riksåklagare Anders Perklev har i anslutning till komplexa jättemål uttalat: ”Det är

omfattande brottslighet där man misstänker att det finns en systematik. För att kunna

visa den systematiken och framför allt för att kunna visa de misstänkta huvudmännens

roll i det hela behöver man helheten under rättegången. Då blir det väldigt svårt att

dela upp. […] Det är ju åklagaren som ensam som svarar för sin del av processen,

nämligen att man får tillräcklig bevisning för det brott som man påstår har blivit

begånget. Och där kan det bli svårt för åklagaren att så att säga kompromissa med

andra intressen.”

Åklagarperspektivet synliggör komplexiteten av frågan, men anmärkas ska att

informationsöverbelastning även kan underminera rättstryggheten. Konstaterad

överbelastning innebär att rättssäkerheten brister, men därmed inte sagt att det

nödvändigtvis är tilltalade som missgynnas. Det kan också innebära att felaktigt friande

domar meddelas. I syfte att beivra brottslighet har därför även åklagare ett intresse av att

skala ned målen i möjligaste mån. Vidare följer även av objektivitetsplikten att

åklagarens primära uppgift är att medverka till en materiellt riktig dom och inte att

uppnå en fällande dom.343 Accepteras hypotesen att jättemålen kan ha överträtt

domarnas kognitiva kapacitet har åklagare närmast en skyldighet att begränsa målens

omfång.

Positivt är att det inom Åklagarmyndigheten finns en vilja att kvalitetssäkra

beredningen av jättemål. Bland annat har en arbetsgrupp inom myndigheten föreslagit

en rådgivande panel i åtalsfrågan, varefter Riksåklagaren nyligen beslutat om en dylik

försöksverksamhet.344 Ifall åklagare ändå tillämpar kumulationsmöjligheten väl

frikostigt ska det sägas att det trots allt är rätten som har det sista ordet i frågan.

Heidenborg har framhävt detta och uttalat att ”[…] domstolen faktiskt har ett eget

ansvar också att gå in och ta den diskussionen och det är vi som faktiskt i slutändan

bestämmer […]”. Härvid har också en arbetsgrupp vid Stockholms tingsrätt anfört att

domstolen i fråga om jättemål bör nyttja möjligheten att dela upp åtal om det underlättar

målets handläggning eller är till fördel för någon av parterna.345

Sammanfattningsvis verkar både Åklagarmyndigheten och domstolarna överse sina

rutiner. Med tanke på att mycket sker i kulisserna bör nog inte fler ingripande åtgärder

föreslås i dagsläget. Lagstiftaren har dessutom redan skapat erforderliga verktyg för att

343 Prop. 2015/16:68 s. 35. 344 Delrapport ÅM-A 2014/0226 s. 5 f. & Beslut ÅM-A 2016/0140 s. 1. 345 Rapport från arbetsgruppen för en effektivare hantering av stora och komplicera brottmål s. 16.

69

kunna särskilja tilltalade – om än det i huvudsak motiverats av processekonomiska skäl

– och det enda som saknas är därför en attitydförskjutning. Kunskap om människans

begränsade rationalitet kan förhoppningsvis bidra till en sådan, varför riktade

utbildningsinsatser vore en ändamålsenlig åtgärd.

7.4 Modernisering

Samhällsutvecklingen är ett skäl till att brottmål blivit mer omfattande, men roten till

det onda kan även vara lösningen på problemet.346 Erfarenheten av EMR-reformen –

som moderniserade domstolsförfarandet – är överväldigande positiv och det heter att

farhågor som fanns inför reformen kommit på skam samtidigt som nya möjligheter

uppenbarat sig”.347

En sådan möjlighet är elektronisk bevispresentation (hädanefter EPE; Electronic

Presentation of Evidence).348 Skriftlig bevisning inskannas och refererat material visas

på en skärm istället för att parterna ska ägna uppmärksamhet åt att slå upp hänvisningar

i skriftliga protokoll. Effektivitetsvinsterna kan bli enorma då det endast tar 2–3

sekunder att göra hänvisningar tillgängliga på en skärm.349 Detta kan jämföras med de

2–3 minuter en motsvarande ”pappersprocedur” tar i England och Wales.350

Riktigt lika långsamt är det kanske inte i svenska domstolar, men den som observerat

ett komplicerat brottmål med omfattande skriftlig bevisning är medveten om att mycket

tid och uppmärksamhet går åt att slå upp hänvisningar. Särskilt illa blir det när aktörerna

har olika versioner av protokoll och med kreativa lösningar måste lotsa varandra rätt.

EPE skulle åtgärda denna problematik och kan därutöver även främja visuella bevis-

framställningar, vilket kan underlätta rättens informationsbearbetning. Domstolsaktörer

kan ha en stark tro på sin retoriska förmåga, men som bekant säger en bild mer än tusen

ord.

Utifrån teorin om informationsöverbelastning förefaller det vara önskvärt med en

elektronisk bevisplattform. Onödiga distraktionsmoment kan undvikas samtidigt som

mer koncentrerade och strukturerade bevisframställningar möjliggörs. En analogi kan

göras till forskningsresultat som visat att det är lättare att ta del av förhörsprotokoll ifall

346 Se Complex and Lenghty Criminal Trials s. 9. 347 Ekeberg SvJT 2013 s. 169. 348 För mer information om EPE, se http://www.infolaw.co.uk/newsletter/2007/11/electronic-

presentation-of-evidence/ (hämtad: 2016-10:21) 349 Complex and Lenghty Criminal Trials s. 31. 350 A.st.

70

lyssnaren har möjlighet att läsa texten.351 Med tanke på att det inte är vanligt att alla

domstolsledamöter har all skriftlig bevisning tillgänglig framför sig kan EPE fylla en

funktion även i denna del.

En modernisering kostar pengar, men effektivitetsfördelar av detta slag är

självfinansierande och mer därtill. Det kan till exempel observeras att England och

Wales nyligen initierat en omfattande modernisering av brottmålsförfarandet. Reformen

beräknas kosta ca £1 miljard, men förutses leda till framtida besparingar på ungefär

£200 miljoner per år.352 Enkel matematik säger att processekonomiska hänsyn med

styrka talar för modernisering under sådana omständigheter.

351 Christianson & Montgomery i: Handbok i rättspsykologi s. 91. 352 HM Courts & Tribunals Service Annual Report and Accounts 2015–16 s. 18.

71

8 Avslutande reflektioner

”Rättsordningen är i extremt hög grad uppbyggd kring

föreställningen att det är en grav olycka om en människa

döms oriktigt, […] det får bara inte hända […]”

Hans-Gunnar Axberger

Uppsatsens syfte var att utreda om jätterättegångar är rättssäkra och i enlighet med vad

som framgått finns det mycket som antyder att rättssäkerheten undermineras av dessa

mål.

För det första ändras överprövade jätterättegångar betydligt oftare än vad som är

fallet i övriga brottmål. Detta indikerar att tingsrätternas avgöranden i stora och

komplicerade brottmål generellt sett är av lägre kvalitet än vanligt.

För det andra ger teorin om informationsöverbelastning starka skäl att ifrågasätta om

domarnas kognitiva kapacitet är tillräcklig för att avgöra dessa mål på ett säkert vis.

Tvivel väcks framför allt om nämndemännen kan hantera målen på ett rättsenligt och

rättssäkert sätt, men det kan heller inte bortses från att även domare är människor. Vill

vi trygga rättssäkerheten är det därför påkallat att skala ned målen. En försämrad

beslutskvalitet i brottmål gagnar inte någon, varför det ligger i allas intresse att verka för

mer hanterbara prövningar.

För det tredje äventyras rätten till en rättvis rättegång av fenomenet smittoeffekter.

Studier visar att beslutsfattare inte förmår hålla isär brottsanklagelser från varandra och

det ger anledning att ifrågasätta hur rättvisa många prövningar av detta slag är.

Den höga ändringsfrekvensen i jättemål, teorin om informationsöverbelastning och

fenomenet smittoeffekter ger alla var för sig skäl att ifrågasätta lämpligheten av

jättemål. Sammantaget leder de till konklusionen att jätterättegångar och rättssäkerhet

rimmar illa med varandra. I den bästa av världar hade vi otvivelaktigt förpassat

jättemålen till historieböckerna, men den världen är dessvärre endast en utopi.

Rättseffektiviteten kräver inte bara att rättssäkerheten tryggas, utan även att

rättstryggheten säkras. Stora och komplicerade brottmål är därför något av ett

nödvändigt ont, då vi inte kan kapitulera inför brottslighet som blivit för

svårhanterlig.353 En kapitulation är dock inte det enda medlet som står till buds, utan en

353 Jfr Dir. 2016:31 s. 2.

72

modifikation kan vara tillräckligt för att säkra den enskildes skydd mot det allmännas

utövande av tvångsmakt.

Rättegångsbalken kom till i en tid då rättegången i hög grad gällde här och nu, vilket

är rena motsatsen från de oändligt mycket mer komplicerade jättemål domstolarna allt

oftare ställs inför.354 Det är knappast kontroversiellt att säga att balken behöver ringa in

det nya och ringa ut det gamla, allra helst i morgondagens första, skälvande minut.

Lagstiftaren har också – kanske något sent omsider – adresserat problemet och uttryckt

en vilja att genomföra revolutionerande förändringar.355 Att döma av utrednings-

direktivet går knappt någon av balkens heliga principer säker när en storslagen skara

jurister antagit uppdraget att skräddarsy en ny brottmålsprocess.356

Förhoppningsvis leder också utredningen till effektfulla åtgärder, men samtidigt är

det så att lagstiftningsarbete ska skynda långsamt. Att låta rättssäkerheten vänta är dock

inte tillfredsställande. Därför finns det anledning att snarast möjligt förverkliga lämpliga

och redan utredda åtgärdsförslag. Ett sådant är Straffprocessutredningens förslag att

undanta nämndemän från jättemålen, för att på så vis tillförsäkra en kvalitetshöjning av

dömandet.357 Det är antagligen inte tillräckligt, men det är ett bra steg på vägen.

354 Ekeberg SvJT 2013 s. 175. 355 Jfr Dir. 2016/31 s. 5 ff. 356 A. st. 357 SOU 2013:17 s. 690 ff.

73

Käll- och litteraturförteckning

Offentligt tryck

Sverige

Prop. 2015/16:151. Ny påföljd efter tidigare dom

Prop. 2015/16:68. Förstärkt rättssäkerhet och effektivitet i förundersökningsförfarandet

Prop. 2013/14:170. Åtgärder för att hantera stora brottmål och inställda förhandlingar

Prop. 2004/05:131. En modernare rättegång – reformering av processen i allmän

domstol

Prop. 2000/01:108. Åtgärder mot inställda huvudförhandlingar i brottmål vid

tingsrätterna m.m.

NJA II 1943

Dir. 2016:31. En modern brottmålsprocess anpassad även för stora mål

SOU 2013:49. Nämndemannauppdraget – breddad rekrytering och kvalificerad

medverkan

SOU 2013:17. Brottmålsprocessen

SOU 2007:8. Nya förutsättningar för ekobrottsbekämpning

SOU 1955:10. Vidlyftiga rättegångar

Beteendeekonomi och konsumentpolitik, Integrations- och jämställdhetsdepartementet,

Regeringskansliet, 2009

Delrapport ÅM-A 2014/0226, En rådgivande panel i åtalsfrågan i vissa fall,

Arbetsgruppen om ett breddat perspektiv på åtalsfrågan i vissa fall,

Åklagarmyndigheten, 2015

Effektivare hantering av stora och komplicerade brottmål – en idéskrift, Riksåklagarens

arbetsgrupp, 2006

En skräddarsydd rättegång – och vägen dit, Svea hovrätts projekt om handläggningen av

stora och komplicerade brottmål, 2015

Felaktigt dömda – Rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt, 2006

Rapport 2011:18, Fördjupad analys av marknaden för mobiltelefoni, bredband och

sampaketerade telekomtjänster, Konsumentverket, 2011

Rapport från arbetsgruppen för en effektivare hantering av stora och komplicerade

brottmål, Stockholms tingsrätts arbetsgrupp, 2015

74

Rättssäkerheten i brottmål: Rapport från JK:s andra rättssäkerhetsprojekt, 2009

Undersökning av ändringsfrekvensen i brottmål i Svea hovrätt under perioden 1 januari

– 30 april 2015, Svea hovrätt, 2015

Kanada

Report of the Review of Large and Complex Criminal Case Procedures, Ontario

Ministry of the Attorney General, 2008

Storbritannien

HM Courts & Tribunals Service Annual Report and Accounts 2015–16

Litteratur

Christianson, Sven Å & Montgomery, Henry, Kognition i ett rättspsykologiskt

perspektiv, i: Handbok i rättspsykologi, Liber, 2008, s. 87-120

Complex and Lengthy Criminal Trials, A Report by JUSTICE, Chair of the Committee

Sir David Calvert-Smith, 2016

Devine, Dennis J, Jury Decision Making: The State of the Science, New York

University Press, 2012

Diesen, Christian, Bevisprövning i brottmål, Bevis 10, 2:1 uppl., Norstedts Juridik 2015

Diesen, Christian, Bevisprövning i brottmål, Juristförslaget, 1994

Diesen, Christian, Juridiska perspektiv på bevisvärderingen, i: Handbok i

rättspsykologi, Liber, 2008, s. 395-405

Diesen, Christian, Lernestedt, Claes, Lindholm, Torun & Pettersson, Tove, Likhet inför

lagen, Natur och kultur, 2005

Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik & Heuman, Lars, Rättegång IV, Upplaga 7:2,

Norstedts Juridik, 2009.

Fitger, Peter, Sörbom, Monika, Eriksson, Tobias, Hall, Per, Palmkvist, Ragnar &

Renfors, Cecilia, Rättegångsbalken m.m. (30 juni 2016, Zeteo), uppl. 80, 2016

Granhag, Per Anders & Ask, Karl, Psykologiska perspektiv på bevisvärdering, i:

Handbok i rättspsykologi, Liber, 2008, s. 407-422

Gräns, Minna, Decisio Juris, Iustus förlag, 2013

Gräns, Minna, Användningen av andra vetenskaper, i: Juridisk metodlära,

Studentlitteratur, 2013, s. 421-434

75

Heuman, Lars, Kringgås principen om åklagarens bevisbörda?, i: Festskrift till Lars

Welamson, 1988

Kahneman, Daniel, Tänka, snabbt och långsamt, Volante, 2011

Lainpelto, Katrin, Stödbevisning i brottmål, Jure Förlag, 2012

Lundh, Lars-Gunnar, Montgomery, Henry & Waern, Yvonne, Kognitiv psykologi,

Studentlitteratur, 1992

Lundqvist, Ulf, Rättegången vid internationella brottmålsdomstolar, Bokbyrån, 2012

Rättssäkerheten i brottmål: ifrågasatt av Justitiekanslern, Lunds domarakademi, 2007

Strömwall, Leif A & Holmberg, Ulf, Rättspsykologisk metod, i: Handbok i

rättspsykologi, Liber, 2008, s. 53-66

Artiklar

Alexandersson, Nils, Den nya rättegångsbalken. Några ord vid dess trädande i kraft.,

SvJT 1948 s. 1-5.

Axberger, Hans-Gunnar, i: Rättssäkerheten i brottmål: ifrågasatt av Justitiekanslern,

Lunds Domarakademi, 2007, s. 13-84

Bordens, Kenneth S & Horowitz, Irwin A, Joinder of Offenses: A Review of the Legal

and Psychological Literature, Law and Human Behavior, Vol. 9, No. 4, 1985, s. 339-

353 [cit: Bordens & Horowitz]

Calo, Robert R, Joint Trials, Spillover Prejudice, and the Ineffectiveness of a Bare

Limiting Instruction. American Journal of Trial Advocacy, Vol. 9, 1985-1986, s. 21-42

[cit: Calo]

Dahlman, Christian, Belastningsparadoxen - när kriminell belastning talar till den

tilltalades fördel, JT Nr 3 2013/14, s. 561-577.

Dahlman, Christian, The Felony Fallacy, Law, Probability and Risk, Vol. 14, Issues 3,

2015, s. 229-241. [cit: Dahlman, 2015]

Eisen, Mitchell L, Dotson, Brenna & Dohi Gregory, Probative or Prejudicial: Can Gang

Evidence Trump Reasonable Doubt?, UCLA Law Review, Vol 62, Discourse, 2014, s.

1-18 [cit: Eisen m.fl., 2014]

Eisen, Mitchell L, Gomes, Dayna M, Wandry, Lindsey, Drachman, David, Clemente,

Amanda & Groskopf, Cheryl, Examining the Prejudicial Effects of Gang Evidence on

Jurors, Journal of Forensic Psychology Practice, Vol. 13, Issue 1, 2013, s. 1-13 [cit:

Eisen m.fl., 2013]

Ekeberg, K-G, En ännu modernare rättegång?, SvJT 2013 s. 169-175

76

Eppler, Martin J & Mengis, Jeanne, The Concept of Information Overload: A Review of

Literature from Organization Science, Accounting, Marketing, MIS, and Related

Disciplines. The Information Society, Vol. 20, Issue 5, 2003, s. 325-344 [cit: Eppler &

Mengis]

Goodman-Delahunty, Jane, Cossins, Annie & Martschuk, Natalie, Jury Reasoning in

Joint and Separate Trials of Institutional Child Sexual Abuse: An Empirical Study,

Report for the Royal Commission into Institutional Responses to Child Sexual Abuse,

2016 [cit: Goodman-Delahunty m.fl.]

Gregow, Torkel, Några synpunkter på frågan om bevisprövning och bevisvärdering i

mål om sexuella övergrepp mot barn, SvJT 509-523

Hein, Kevin P, Joinder and Severance. American Criminal Law Review, Vol. 30, 1992-

1993, s. 1139-1177 [cit: Hein]

Himma, Kenneth E, The concept of information overload: A preliminary step in

understanding the nature of a harmful information-related condition, Ethics and

Information Technology, Vol. 9, Issue 4, 2007, s. 259-272 [cit: Himma]

Jareborg, Nils, Straffmätning vid flerfaldig brottslighet, SvJT 1999 s. 264-279

Kahneman, Daniel & Tversky, Amos, i: Judgment Under Uncertainty: Heuristics and

Biases, Cambridge University Press, 1982, s. 3-20 [cit: Kahneman & Tvertsky]

Lassen, Bengt, Nya RB och jättemålen., SvJT 1953 s. 430-432

Leipold, Andrew D & Abbasi, Hossein A, The Impact of Joinder and Severance on

Federal Criminal Cases: An Empirical Study. Vanderbilt Law Review, Vol. 59, 2006, s.

349-404 [cit: Leipold & Abbasi]

Malhotra, Naresh K, Information Load and Consumer Decision Making, Journal of

Consumer Research, Vol. 8, No. 4, 1982, s. 419-430 [cit: Malhotra]

Mellqvist, Mikael, Om tro, tyckande och vetande, SvJT 2013 s. 753-778

Mick, David G, Broniarczyk, Susan M & Haidt, Jonathan, Choose, Choose, Choose,

Choose, Choose, Choose, Choose: Emerging and Prospective Research on the

Deleterious Effects of Living in Consumer Hyperchoice, Journal of Business Ethics,

Vol. 52, No. 2, 2004, s. 207-211 [cit: Mick m.fl.]

Morgan, Katie & Zydney Mannheimer, Michael J, The Impact of Information Overload

on the Capital Jury's Ability to Assess Aggravating and Mitigating Factors. William &

Mary Bill of Rights Journal, Vol. 17, Issue 4, Article 4, 2009, s. 1089-1137 [cit: Morgan

& Zydney Mannheimer]

Nietzel, Michael T, McCarthy, Denis M & Kerr, Monica J, Juries: The Current State of

the Empirical Literature. Psychology and Law, Perspectives in Law & Psychology, Vol.

10, 1999, s 23-52 [cit: Nietzel m.fl.]

77

Paredes, Troy A, Blinded by the Light: Information Overload and Its Consequences for

Securities Regulation. Washington University Law Review, Vol. 81, Issue 2, 2003, s.

417-485 [cit: Paredes]

Ram, Natalie, Tiered Consent and the Tyranny of Choise. Jurimetrics, Vol. 48, No. 3,

2008, s. 253-284 [cit: Ram]

Ramberg, Anne, i: Rättssäkerheten i brottmål: ifrågasatt av Justitiekanslern, Lunds

Domarakademi, 2007, s. 147-162

Schick, Allen G & Gordon, Lawrence A, Information Overload: A Temporal Approach,

Accounting, Organizations and Society, Vol. 15, No. 3, 1990, s. 199-220 [cit: Schick

m.fl.]

Schwartz, Barry, Ward, Andrew, Monterosso, John, Lyubomirsky, Sonja, White,

Katherine & Lehman, Darrin R. Maximizing Versus Satisficing: Happiness Is a Matter

of Choice, Journal of Personality and Social Psychology, Vol. 83, No. 5, 2002, s. 1178-

1197 [cit: Schwartz m.fl.]

Simnett, Roger, The Effect of Information Selection, Information Processing and Task

Complexity on Predictive Accuracy of Auditors, Accounting, Organizations and

Society, Vol. 21, Issues 7-8, 1996, s. 699-719 [cit: Simnett]

Simon, Herbert A, A Behavioral Model of Rational Choice, The Quarterly Journal of

Economics, Vol. 69, No. 1, 1955, s. 99-118 [cit: Simon]

Speier, Cheri, Valacich, Joseph S & Vessey, Iris, The Influence of Task Interruption on

Individual Decision Making: An Information Overload Perspective, Decision Sciences,

Vol. 30, Issue 2, 1999, s. 337-360 [cit: Speier m.fl.]

Tanford, Sarah, Penrod, Steven & Collins, Rebecca, Decision Making in Joined

Criminal The Influence of Charge Similarity, Evidence Similarity, and Limiting

Instructions, Law and Human Behavior, Vol. 9, No. 4, 1985, s. 319-337 [cit: Tanford

m.fl.]

Sutcliffe, Kathleen M & Weick, Karl E, Information Overload Revisited, The Oxford

Handbook of Organizational Decision Making, 2008, s. 56-75 [cit: Sutcliffe & Weick]

Wistrich, Andrew J, Guthrie, Chris & Rachlinski, Jeffrey J, Can Judges Ignore

Inadmissible Information? The Difficulty of Deliberately Disregarding, University of

Pennsylvania Law Review, Vol. 153, 2005, s. 1251-1345 [cit: Wistrich m.fl., 2005]

Wistrich, Andrew J, Guthrie, Chris & Rachlinski, Jeffrey J, Inside the Judicial Mind,

Cornell Law Review, Vol. 86, No. 4, 2001, s. 777-830 [cit: Wistrich m.fl., 2001]

78

Rättsfall

Högsta domstolen

NJA 2009 s. 485

NJA 2007 s. 547

NJA 1980 s. 725

USA

Stewart v. State No. 53100 (Nevada Supreme Court 2010-10-22)

United States v. Foutz, 540 F.2d 733 (4th Cir. 1976)

Övrigt

Beslut Dnr ÅM-A 2016/0140, Tillsynsavdelningen, Åklagarmyndigheten, 2016

https://www.bgplay.se/video/jatterattegangarna-kan-strida-mot-europakonventionen-

svart-att-fa-en-overblick (hämtad: 2016-10-21) Veckans Juridik, webb-TV publicerad

2015-03-26, Jätterättegångarna kan strida mot Europakonventionen – ”svårt att få en

överblick”, debatt med: advokat Johan Eriksson, justitieråd Mari Heidenborg &

riksåklagare Anders Perklev, programledare: Stefan Wahlberg

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/sodertalje/det-har-ar-hemtjanstharvan (hämtad: 2016-

10-21)

http://www.svd.se/manga-offer-i-natpedofilmal (hämtad: 2016-10-21)

http://www.infolaw.co.uk/newsletter/2007/11/electronic-presentation-of-evidence/

(hämtad 2016-10-21)

79

Bilaga 1. Tingsrättsavgöranden

Tabell 10. Identifierade brottmål vid tingsrätterna med förhandlingstid överstigande

100 timmar sedan 2014

Tingsrätt Målnummer Förhandlings

-dagar

Tilltalade

(varav frikända)

Huvudbrott

Attunda B 6546-12 20 5 (5) Ekobrott

Attunda B 1687-14 43 1 (1) Sexualbrott

Gotlands B 1178-13 61 2 (2) Sexualbrott

Göteborgs B 6828-16 20 1 (0) Våldsbrott

Göteborgs B 14876-13 17 13 (12) Våldsbrott

Göteborgs B 3484-11 41 53 (50) Ekobrott

Göteborgs B 10647-14 31 8 (8) Våldsbrott

Göteborgs B 15377-14 28 13 (13) Narkotikabrott

Halmstads B 2374-14 20 10 (10) Narkotikabrott

Helsingborgs B 3029-14 43 1 (1) Sexualbrott

Kalmar B 3368-14 21 4 (2) Våldsbrott

Lycksele B 710-14 16 5 (5) Våldsbrott

Malmö B 459-13 45 22 (17) Ekobrott

Malmö B 645-13 26 22 (9) Ekobrott

Malmö B 9479-12 29 33 (29) Ekobrott

Malmö B 3613-14 22 38 (30) Narkotikabrott

Malmö B 3690-13 31 6 (6) Ekobrott

Malmö B 11917-12 20 9 (6) Ekobrott

Nacka B 586-14 33 1 (1) Sexualbrott

Norrköpings B 673-15 18 1 (1) Sexualbrott

Solna B 8596-13 28 35 (35) Narkotikabrott

Solna B 8098-13 56 1 (1) Sexualbrott

Solna B 3122-15 15 8 (7) Ekobrott

Stockholms B 6627-13 32 10 (8) Narkotikabrott

Stockholms B 20861-07 37 1 (1) Ekobrott

Sundsvalls B 924-10 32 52 (51) Narkotikabrott

Södertälje B 2725-13 92 32 (24) Ekobrott

Södertälje B 478-14 31 1 (1) Sexualbrott

Södertälje B 2700-12 75 35 (34) Ekobrott

Södertälje B 2787-12 21 2 (0) Övrigt

Uddevalla B 426-14 25 5 (5) Ekobrott

Uppsala B 5701-14 24 22 (7) Ekobrott

Uppsala B 3689-15 36 1 (0) Våldsbrott

Västmanlands B 2308-15 17 9 (9) Narkotikabrott

Ystads B 1614-14 29 1 (1) Sexualbrott

Ångermanlands B 2613-11 22 3 (3) Övrigt

Av de mål som inte identifierats avgjordes sex vid Stockholms tingsrätt, fem vid

Södertörns tingsrätt och ett vid Helsingborgs tingsrätt.

80

Bilaga 2. Hovrättsavgöranden

Tabell 11. Identifierade brottmål vid hovrätterna med förhandlingstid överstigande 100

timmar sedan 2012

Hovrätt Målnummer Tilltalade

Nedre Norrland B 887-12 13

Nedre Norrland B 858-12 15

Skåne och Blekinge B 2095-14 8

Skåne och Blekinge B 3468-12 1

Svea B 5801-15 1

Svea B 8605-14 4

Svea B 693-15 2

Svea B 7863-14 5

Svea B 7732-14 14

Svea B 5912-14 34

Svea B 2438-14 1

Svea B 6659-13 1

Svea B 5291-14 10

Svea B 8076-13 17

Svea B 2856-13 7

Svea B 1248-12 1

Svea B 4448-11 12

Svea B 1317-11 4

Västra Sverige B 4876-12 33

Västra Sverige B 3956-12 9

Västra Sverige B 3384-11 3

Västra Sverige B 2006-12 13

Av de mål som inte identifierades avgjordes två vid Svea hovrätt (avgjort 2015

respektive 2016), ett vid Hovrätten för Nedre Norrland (avgjort 2013), ett vid Hovrätten

för Skåne och Blekinge (avgjort 2014), ett vid Hovrätten för Västra Sverige (avgjort

2013) och ett vid Hovrätten för Övre Norrland (avgjort 2012).