galet kul på plastic madness · 2018-10-15 · tio timmars klättring av eigers 1938 nordväggstur...

#177 mars 2018 Pris: 50 sek.

Galet kul på Plastic Madness

DE VANN BERGSPORTPRISET!

VINTERDRÖM I RJUKANMÖT NICOLASFAVRESSE

På rätt kurs: LAVIN-SÄKERHET

2 BERGSPORT #177 · MARS 20182

På sidan 42 kan du läsa om när Skånes Klätterklubb gjorde sin årliga resa till

isklätterparadiset Rjukan i Norge. Här är det artikelförfattaren Lise Johnsson som

klättrar. Fotgraf är Peter Düberg Banke

INNEHÅLL MARS 2018

6 Nicolas Favresse, belgare med förkärlek för långa sprickor

9 Lavinkunskap för klättrare

12 Voilà! 2017 års Bergsportpristagare

28 Juniorsidor – ordförklaringar och träningstips

32 Till toppen av Mera Peak

42 Rjukan – isklättring i Narnialandskap

46 Till minne av Hasse Hellström

BERGSPORT #177 · MARS 2018 3

BERGSPORT UTGES AV SVENSKA KLÄTTERFÖRBUNDET

REDAKTIONSADRESS Bergsport, c/o Olsson, Villagatan 22, 603 36 Norrköping E-POST [email protected] REDAKTÖRER Eva Olsson och Annika Ringstedt LAYOUT Lotta Bernhed, 031-86 55 09, Billes Tryckeri PREPRESS Billes Tryckeri ANNONSBOKNING Thomas Molin, 031-86 55 55, [email protected]

PRODUCERAS AV Billes Tryckeri, 031-86 55 00 TRYCK Billes Tryckeri, Göteborg ANSVARIG UTGIVARE Truls Neubeck

BERGSPORT kommer ut med fyra nummer per år. Redaktionen ansvarar ej för icke beställt material. Texter redigeras och kortas efter behov. Bilder kan komma att beskäras. Åsikter i artiklar och debatt inlägg är författarens och inte redaktionens eller klätterklubbens.

OMSLAGSBILD Nanna Söderin klättrar mot en andraplats i Sundsvall Plastic Madness, som du kan läsa mer om på sidorna 30–31. Foto: Rania Rönntoft, Sundsvalls Klätterklubb, www.northboundjourneys.com

PJÄS: DE TVÅ REDAKTÖRERNA SCEN 23Plats: Ett vintergnistrande Bromma (bättre sent än aldrig!) och ett dito Norrköping.

Annika //med fingret på en uppfälld karta//: Hmmm. Ungefär två och en halv timme alltså.

Eva //tittar upp från chokladmjölken//: Ehh? Som du har tränat i dag? Som du har sovit i natt? Eller vad?

Annika //irriterat//: Men nej! Tiden det tar i bil mellan Fjärdhundra och Ågelsjön. Två upprustade och vårfixade klippor som jag tänkte vi skulle testa i vår (sid 16).

Eva //doppar en bulle och ler//: Jaha. Ja, ja det ska vi absolut! Och apropå nyborstade, fixade klippor – tänk så många klippor Christer Åstrand, vinnare av Bergsportpriset Årets klättrare (sid 12) hunnit borsta fram! Vilken fantastisk människa!

Annika //häller mjölk i sitt nybryggda te//: Ja, vilka fantastiska personer och klubbar som vunnit Bergsportpriserna för 2017. Så fina insatser, jag vill krama om dem allihop!

Eva //nickar häftigt och skvimpar ut lite chokladmjölk//: Jag med! Du, en annan grej som vore sjukt rolig att göra, som jag fattar att vi inte hinner med den här våren, men kanske nästa, är att bestiga Mera Peak i Himalaya, tydligen en riktig expeditionskänsla fast utan att vara supersvårt (sid 32).

Annika //uppspelt //: Gärna! Då ska vi ha hunnit med att gå en ordentlig lavinkurs för klättrare också (sid 9). Men i övrigt ska man visst inte planera klätterresor för långt i förväg, säger i alla fall Nicolas Favresse (sid 6), för då kan man ha tappat lusten när det är dags att åka.

Eva //i ett försök att lura sig själv //: Ja, ja, vi tar det som det kommer. Det bästa är ju ändå att drömma om alla sköna klätterresor, alla behöver ju inte bli av...

Ann

ika,

Sol

na K

lätt

erkl

ubb.

Fo

to: M

ikae

la S

erla

chiu

s

Eva

, Nor

rköp

ings

Klä

tter

klub

b.Fo

to: S

elfie

Vad gjorde du innan dess? – Jag är utbildad socionom med en grundutbildning inom psykoterapi. De senaste tio åren har jag framför allt arbetat i socialtjänstens öppenvård med barn och ungdomar och deras föräldrar. Jag har även varit suppleant i styrelsen för Svenska Klätterförbundet samt varit med i valberedningen.

Vad är din relation till klättring? – Första gången jag provade klättring var på Café sport i Åre, jag fastnade direkt. Genom åren har det blivit mest sport-klättring inne och ute. Skulle gärna klättra mer långturer i framtiden men med två relativt små barn och en hund känns det svårt att få tiden att räcka till. Just nu är det viktigaste för mig att komma ut i naturen. Sen om det blir klättring, skidåk-ning eller cykling spelar inte så stor roll så länge jag har roligt och är i gott sällskap.

Välkommen, säger vi på Bergsport!

NY PÅ JOBBETFrån och med den 16 mars kommer Jessica Leander att arbeta heltid på kansliet, det är en projektanställning året ut. Hennes ansvarsområden blir framför allt att administrera och marknadsföra barn- och ungdomsfrågor samt Idrottslyftet.

Jess

ica

Lean

der.


FRAMGÅNGAR FÖR SKIDALPINISTERNA!

På seniorpallen: Fanny Borgström fyra och Emelie Forsberg tvåa. Foto: Skidalpina landslaget

WC Andorra-laget. Från vänster: Ida Nilsson, Johanna Erikson, Emelie Forsberg, Johanna Åström, Fanny Borgström och Erika Borgström. Foto: Skidalpina landslaget

Johanna Åström vann Espoir (U23 klassen). Foto: Skidalpina landslaget

DIGITALA MEDLEMKORT FÖRSENADEInloggningsfunktionen på bergsport.se som ska ersätta de tryckta medlemskorten är försenad. Det har varit svårare än väntat att koppla ihop klubbarnas medlems-register i IdrottOnline med bergsport.se. Uppdateringen skulle ha släppts i slutet av februari men skjuts nu fram till andra kvartalet 2018. Medlemskorten är bara en av flera medlemsfunktioner som på sikt kommer finnas tillgänglig på webbplatsen. Vi ber om ursäkt för eventuella problem i samband med detta. Frågor om medlemskorten kan skickas till [email protected].

DATUM ATT HÅLLA KOLL PÅ!24–25 mars: Barn- och ungdomsledarutbildning i Uppsala.

24 mars: SM lead i Skellefteå under SM-veckan. Arrangörer är KFUM Skellefteå och SKF.

21 april: Skidalpin lagtävling i Stranda, Norge i klasserna Stranda Rando Alpin och Stranda Rando Touring.

nyheter

Johanna Åström, som tävlade i sin första världscuptävling någonsin vann sin klass (U23) i vertikal och kom på nionde plats totalt i senior. Emelie Forsberg kom på andra plats i senior.

Fanny Borgström, som är förstaårs-senior, fortsatte att imponera i individuella disciplinen i Villars, Schweiz, men i Andorra blev individuella inställd på grund av dåligt väder. I vertikalen tog hon en fjärde plats.

Ida Nilsson kom på tionde plats, Erika Borgström på 20:e plats och Johanna Eriksson på 30:e plats.

Så totalt blev vi världens bästa damlag! Sista världscupstävlingen går den 7 april i italienska Madonna di Campiglio.

Världscupstävlingen i skidalpinism som gick av stapeln i Andorra i januari blev en sällsamt härlig upplevelse: det svenska damlaget blev bäst i världen!

Resultat, Vertikalen: Senior Herrar: 1. Anton Palzer, Tyskland 2. Davide Magnini, Italien 3. Robert Antonioli, Italien Senior Damer: 1. Axelle Mollaret, Frankrike 2. Emelie Forsberg, Sverige 3. Victoria Kreuzer, Schweiz

Vill du leda en kommitté?Är du intresserad av att leda någon av våra kommittéer eller

landslag utifrån förbundets verksamhetsidé, värdegrund

och strategiska inriktning?

Redan nu finns lediga upp-drag inom access, anlägg-ning, medicin, utbildning och landslag sport.Mer info finns på bergsport.se.

Idrottskonsulent Landslag och Tävling sökes till kansliet.

Är det du? Sista ansökningsdag 21 mars.

Se mer på bergsport.se

Klättra är livet!

Stadium Sports Camp är ett good citizenprojekt helt utan vinstintresse där 25% av omsättningen går tillbaka till föreningslivet.

Läs mer: www.stadiumsportscamp.se

Kom och klättra med oss i sommar!I vår 600 kvadratmeter stora hall får du klättra på speedväggar, boulder, moonboard och även testa att klättra utomhus. Alla träningar är ledda av duktiga instruktörer från Halmstad Klätterklubb!

Förutom att klättra handlar Stadium Sports Camp också om att träffa nya vänner och utmana sig själv! I vår stora fritidsgård hittar du allt från en musikstudio till trampoliner och skateboards.

Missa inte världens häftigaste sommar-lovsvecka i Halmstad under vecka 26!

180228_StadiumSportsCamp_Klattring_Helsida_210x285mm_001 1 2018-02-27 15:39


Med ett smittsamt leende och ett avslappnat yttre presenterar han sig när vi möts på Dieselverkstan i Stockholm. Han är lätt att känna igen, klädd i en syntetjacka och klätterjeans. – Jag insåg inte hur långt norrut jag var, förrän jag tittade på en karta, säger Nicolas Favresse, som tidigare under sitt besök varit i Östersund och Kiruna.

Vägen till klättring började i tidig ålder. Född och uppvuxen i Belgien berättar Nicolas att han tillsammans med sina två brö-der och föräldrar ofta var på ”äventyrliga semestrar”, som han själv beskriver det. – Vi åkte på semester till Korsika och var ute flera veckor i en segelbåt som min far köpte. Vi seglade även runt Medelhavet

DEN LEENDE BELGARENDen belgiske klättraren Nicolas Favresse har varit på sverigebesök för att visa bilder från sina klätterturer världen runt. Bergsport fick en pratstund med den glade belgaren om hårda sprickturer, äventyr och vikten av att inte planera klätterresor för lång tid i förväg.

Foto: privat

”När jag började klättra vardet ”epics” varje dag!”

Foto: privat


Minimal anmarsch vid klättringen på Grönland.

Foto: privat

till Grekland, Sicilien, Sardinien. Hela familjen plus en hund tillsammans i en sex meter lång båt.

Under resorna började Nicolas och hans bror utforska grottor längs havskusten. Det var då han började intressera sig för klättring. – Jag och mina bröder gillade att utforska klippor längs medelhavskusten där vi försökte hitta grottor för att se hur djupt vi kunde klättra in i dem, och om vi kunde klättra mellan dem istället för att simma. Sakta men säkert började vi föredra klättring istället för att simma, men vi hade ingen krita eller klätterskor. Jag och mina bröder brukade tävla om vem som kunde komma högst upp för en klippa.

I tonåren bjöd en vän med honom till ett klättergym. Han insåg direkt att klättring var hans grej. Vid samma tid som han köpte sitt första klätterkort utbröt en skolstrejk i Belgien. Under strejken var hans skola stängd under ett halvår – Nicolas kunde klättra varje dag i flera månader. – Jag utvecklades väldigt fort, efter sex månader klättrade jag 7c inomhus. På gymmet träffade han även Sean Villanu-eva O’Driscoll som kom att bli en av Nicolas mesta klätterpartner. De insåg snabbt att de delade samma intresse för äventyrlig klättring och under en resa till Rätikon i Österrike tidigt i karriären lades grunden för deras framtida klätterresor.

Den leende belgaren passade på att träna lite.Foto: Kaj Söderin

”Fingrarna blir feta av sprickklättring”, säger Nicolas. Foto: Kaj Söderin

– Vi hade ingen erfarenhet av längre tu-rer och traditionell klättring, men vi började direkt med några av de hårdaste lederna. Varje dag vi klättrade inträffade någon form av ”epic” med dåligt väder, rep som fastnade vid firningar, ofrivilliga bivacker... Men vi gillade det! Vi improviserade mycket, och vi lärde oss mycket av alla misstag.

Intresset för klättring har tagit Nicolas över hela världen. Han har klättrat ny-turer på stora väggar i Venezuela, Baffin

Island, Pakistan, Patagonia, Grönland och Kina. Nicolas berättar att han och Sean Villanueva O´Driscoll har spenderat sam-manlagt över 300 dagar tillsammans i en portaledge och cirka tre år totalt på olika klätterresor. – Vi är som ett gammalt par, säger Nicolas med ett skratt.

Att planera för mycket inför en resa och att börja planera långt i förväg är inget som Nicolas gillar, utan han och

FAKTA NICOLAS FAVRESSEFödd: 1980 i Bryssel

Bor: Utanför Briancon, Frankrike

Började klättra: I femtonårsåldern under en skolstrejk

Yrke: Klättrare

Redpoint kil: The recovery drink, hårdare än The cobra crack enligt Nicolas

Redpoint sport: Estado Critico, 9a

Storvägg: Massor! Nyturer i Yose-mite, Venezuela, Baffin Island, Kina, Grönland. Vann Guldyxan (Piolet d’Or) 2011 tillsammans med sin bror Olivier Favresse, Sean Villanueva, Ben Ditto och pastor Bob Shepton för sin tur till Grön-land 2010. Vann även den ame-rikanska tidningen Climbings pris – Den gyllene pitongen – 2009 tillsammans med Olivier Favresse, Stephane Hanssens, Sean Villanueva och Silvia Vidal för sina turer på Baffin Island.

Livsmotto: Look good, be cool, safety third!

BERGSPORT #177 · MARS 20188

hans kompisar bestämmer sig kanske tre månader innan en resa. – Många klättrare kan börja planera en resa ett år innan det är dags, eller mer. När det sedan är dags att åka har man tap-pat lusten, tycker Nicolas. Yosemite i Kalifornien är ett av de områden som han har spenderat mest tid i. Han berättar att vid det första besöket öppnades en helt ny värld av äventyrsklättring och framför allt sprick-klättring. – Att kunna klättra sprickor är en bra egenskap för storväggsklättring världen över. Exakt hur många gånger han har klättrat El Capitan minns han inte men det är runt tretton gånger. – Salathé wall, Freerider, El Corazon...Hårda sprickturer är lite av Nicolas specia-litet. För tio år sedan knep han första re-petitionen av The cobra crack i Squamish i Kanada, och för ett par år sedan klättrade han nyturen The recovery drink i Jössings-

Musik är viktigt under Nicolas klätterresor. ”Ett bra sätt att slappna av på väggen”, säger han. Foto: privat

fjord i Norge, en led som han anser vara den svåraste sprickturen han någonsin klättrat. Han har även prövat Beth Rod-dens orepeterad spricktur Meltdown, som ligger i Yosemite. – Jag är ganska säker på att The reco-

very drink är hårdare än The cobra crack, men Meltdown är väldigt annorlunda, väldigt tunn klättring. Det är svårt att jämföra, men jag har inte gjort den, säger Nicolas.

Text: Kaj Söderin, Stockholms Klätterklubb

”Att kunna klättra sprickor är en bra egenskap för storväggsklättring världen över”

Ha med rätt utrustning på fjället, samt se till att alla i gruppen har kunskap och erfarenhet att använda den.

På bilden ses sond, spade och ryggsäck, tranceiver är på kroppen. Foto: Tobias Olli

Så var det äntligen dags: dagen för Svenska Klätterförbundets lavin-kurs. Kursen som hölls var en två-dagars ”Freeride 1”-kurs som leve-rerades av Åre Lavincenter. Kursen finns med i SVELAV:s utbildnings-system.

Jag hade funderat rätt mycket på vilka som skulle komma, vad de ville veta och vilka förväntningar deltagarna skulle ha på kursen. Jag såg framför mig ett gäng is/mix-klättrare eller ett par stenhårda gamla alpinister, men icke!

De som dök upp var en härlig trio bestående av Tobias Olli, Joel Martinsson och Björn Medin

som alla mest klättrade tradklättring, på som-marklippor. Vad spännande tänkte jag!

Vi började kursen med att diskutera tidigare erfarenheter av fjäll och bergsmiljö och varför de ville gå kursen plus vilka förväntningar de hade. Björn och Joel åker mycket

KLÄTTRARE

KURSPÅ RÄTT



turskidor i fjällen och går upp på en del top-par. Tobias var intresserad av att börja topp-tura i större utsträckning. Den gemensamma nämnaren var att de ville veta mer om vad lavinterräng egentligen är, hur de kan und-vika att omedvetet hamna i lavinterräng, plus vad de ska göra om olyckan väl är framme. Vilken tur tänkte jag, för det är ju precis det vi ska prata om och lära oss mer om under dessa dagar, plus en hel del andra bra saker. Upplagt för en bra helg helt enkelt!

Vi sparkade igång kursen med att prata om olika lavintyper och vilka faktorer som måste finnas på plats avseende terräng, snö och utlösningsmekanism för att det ska kunna gå

”Jag såg framför mig ett gäng is/mix-klättrare eller

ett par stenhårda gamla alpinister, men icke”

Deltagarna Tobias Olli, Joel Martinsson och Björn Medin.

Foto: Andreas Gustafsson

Kamraträddningsövning. Hitta, gräv fram och frilägg Gerards luftvägar inom 15 minuter, check på det! Foto: Andreas Gustafsson

en lavin. Vi pratade om konsekvenserna av att hamna i en lavin för att sen titta på vad kamraträddning är och vad det innefattar. Sedan var det dags att gå ut. Väl ute låg fokus på trygga vägval, terrängfällor, riskhantering och att öva kamraträddning (praktiskt hand-havande av tranceiver, sond och spade) på vår begravda vän Gerard. Gerard är en docka vill jag lägga till protokollet! Väl ute fick vi ta till både plan A, B och C då vädrets makter inte var särskilt tillmötesgående med en mycket begränsad sikt, vilket försvårar en del när man ska titta på saker i terrängen. Plan C fungerade dock alldeles utmärkt. Vi fick tillfällen att titta på och diskutera både säkra och mindre säkra vägval, plus bra diskussioner om terrängfällor och riskhantering.

Vi gjorde givetvis ett rutschblock-test. Ett rutschblock-test är ett sätt att testa snöstabi-liteten. Man gräver ut ett block som är två gånger en och en halv meter och sågar loss baksidan, sen belastar man blocket med en skidåkare som först smyger upp lite försiktigt

för att sedan gradvis belasta det hårdare, sen ser man vad som händer och drar olika slutsatser från resultatet. Roligt, men inget hände… Det var väl i princip vad som hände rent praktiskt och teoretiskt under dessa dagar. Personligen hade jag en jätterolig helg med många skratt och stora delar allvar, spän-nande erfarenhetsutbyten och nöjet att lära känna en trio riktigt trevliga och intressanta människor. Lite spontana tillrop från deltagarna: ”Superb helg vi hade tillsammans”, ”Bra och lärorik helg”, ”Trevlig och lärorik helg”. Så med det sagt känns det som att kursen var bra både till innehåll och upplevelse. För mig personligen var detta en bra erfarenhet då fokus inte var direkt kopplat till backcountry skidåkning utan mer handlade om säker färd i fjällterräng, att förmedla kun-skap och ge möjligheten att själv fatta beslut om var, när och hur du ska röra dig i eller i kring lavinterräng.

Jag känner mig ganska säker på att ingen vill åka lavin oavsett om du klättrar is, går på tur, åker skoter, bestiger ett berg eller åker skidor. Lavinen bryr sig inte om varför du är på berget eller vad du ska göra för grej – finns ingredienserna där så går lavinen och då är det bra att veta hur du förhåller dig till dessa oavsett vilken aktivitet du ska utöva.

Over and out!Andreas Gustafsson

SVELAV-licenserad lavininstruktörSvenska Klätterförbundets

Säkerhetskommitté

SVELAV – Sveriges Lavinutbildningar är ett svenskt utbildningssystem för lavinkurser som leds av Naturvårdsverket. Arbetet sker i samverkan med Polisen, Fjällräddningen, Försvarsmakten, Svenska Bergsguiders Organisation, Svenska Liftanläggningars Organisation, Svenska Klätterförbundet, Fjälledarorganisationen, Friluftsfrämjandet samt aktiva kursarrangörer så som Åre Lavincenter.Kurserna arrangeras av licensierade kursarrangörer och instruktörer. Följande kurser finns i utbildningssystemet.• Friåkning 1 (två dagar) – Friåkning 1 är kursen som Svenska Klätterförbundet

och Åre Lavincenter håller på att utveckla för klättrare.• Pro 1 (två dagar) – Grundläggande yrkeskurs för alla som arbetar i eller kring

lavinterräng. Lämplig för till exempel isklätterinstruktörer.• Pro 2 (sju dagar) – Yrkeskurs i bedömning av lavinfara.

Text: Mårten Johansson, IFMGA Bergsguide, Svenska Klätterförbundets Säkerhetskommitté (till vardags chef vid Åre Lavincenter)

Faktum är att vid Säkerhetskommitténs genomgång av svensk klättrings dödsolyckor mellan 2011 och 2014 så var lavinolyckorna i topp tillsammans med fallolyckor. Om vi sätter det i perspektiv till antalet utövare som utsätter sig för fall kontra lavinfara så är antalet omkomna i laviner långt över dödsfal-len orsakade av fall per utövare. När vi gjorde en liknande genomgång av svenska klätterolyckor i början av 2000-talet låg lavinolyckorna i topp även då. Det här är alltså inte något nytt fenomen men det har inte heller förändrats till det bättre. Tyvärr finns det okunskap, brist på vilja och i bland en ren attitydfråga bland klättrare att ta tag i det här problemet. Jag tycker mig kunna se tre tydliga stadier som både enskil-da individer och hela grupper ska gå igenom.

Det medvetna stadiet Här har skidåkarna kommit längst när det gäller medvetenhet. Skidåkarna har till stor del förstått att laviner är ett problem som de måste ta tag i. Sedan årtionden är lavinsäker-hetsutrustning standard för de aktiva offpist-åkarna och toppturarna. Många är utbildade

och för skidåkarna handlar det snarare om en diskussion kring beteenden och attityder för hur de ska minimera riskerna.

Uppvaknandet Skoterförarna har kommit till stadiet att de förstått att de dör i laviner. Nu försöker de så fort som möjlig komma ikapp. En quick fix för att snabbt höja sin säkerhet till en viss nivå är att köpa säkerhetsprylar. Så just nu håller skoterförarna på att köpa lavinsändare, spadar och sonder. Antagligen kommer skoteråkarna inom några år att inse begränsningen med utrustningen och förstå att de också måste ta tag i beteenden och attityder för att på riktigt minska antalet lavinolyckor.

Okunskap och förnekelsestadietHär ligger tyvärr vi klättrare. Som tidi-gare konstaterats så dör vi i laviner men fortfarande är lavinsäkerhetsdiskussionerna på svenska klätterforum i nivån med att ”behöver vi verkligen ha lavinsäkerhetsutrustning när vi rör oss på brant snö under anmarschen, under själva klättringen eller på vägen ned?” Vi har sedan länge en inställning till vissa bergsfaror

så som stenslag, seracfall och laviner att dessa skulle vara så kallat ”objektiva faror”. Det vill säga faror som vi som klättrare inte själva kan påverka. Faktum är att de här begreppen i många år till och med stod med på vårt incidentrapportsformulär. Det här blir en ”inshallah”-inställning att klättra oavsett faran, vi kan ändå inte påverka den. Vi stoppar huvudet i sanden och hoppas på att det ska gå bra. Vad vi missar är beslutet om att välja rätt led och rätt tid utifrån rådande faror. Jag tror att om vi på riktigt ska minska an-talet döda klättrare i lavinolyckor så måste vi, isklättrare, alpinister och skidalpinister vakna upp och inse att det här faktiskt är ett problem, och att vi kan göra något åt det.

Text: Mårten Johansson. IFMGA Bergsguide Svenska Klätterförbundets Säkerhetskommitté(till vardags chef vid Åre Lavincenter)

Vi har ett problem med att klättrare dör i laviner. Det är inte ett svenskt problem utan vid lavin- säkerhetkonferenser runt om i världen så har det de senaste åren diskuterats hur vi ska få klättrarna att ta problemet med laviner på allvar.


Finsök på backen där Joel avgränsar aktuellt område för

sondning. Foto: Tobias Olli

Därför ska klättrare gå lavinkurs!


Motivering: ”Karbin Klätterklubb inledde ett integrationsprojekt för nyanlända barn- och ungdomar under första halvåret 2017. Projektet växte snabbt, med stort engagemang och driv från

klubben, och när året summerades hade det genomförts 80 tillfällen med över 600

deltagare. Genom klättringen har klubben medverkat till integrationsmöjligheter för barn- och ungdomar utan andra ekonomiska förutsättningar men också erbjudit en inblick i det mest svenska av svenska: föreningsliv med aktiviteter.”

Grattis, Stefan Tannerskog, Karbin! Hur känns det? – Jättekul!

Ni har engagerat er mycket för nyanlända barn och ungdo-mar – hur kommer det sig? – Integration är något som i princip alla kan skriva under på, oav-sett åsikter i övrigt. En grundläggande förutsättning för en hopp-full och meningsfull tillvaro är att man som nyanländ får inblick i och möjlighet att delta i en rad olika segment i samhället. Idrotts-världen, som vi är en del av, är en mycket betydelsefull del av vad många betraktar som något typiskt svenskt med föreningsliv och fritidsaktiviteter. Det finns ett oerhört brett spektrum av integrerande faktorer här, med allt från motion och sysselsättning

Vinnare av 2017 års BERGSPORTPRIS!2017 års vinnare av Bergsportspriset har utsetts! Stort grattis säger vi till er, och stort grattis säger vi också till oss andra inom Klätter- och Skimo-Sverige som har dessa härliga personer och klubbar i våra sporter!

till umgänge över ursprungs-, ålders- och könsgränser. Det känn självklart att klubben, i samarbete med hallen, ska medverka till att så många nyanlända som möjligt erbjuds att delta i den här gemenska-pen.

Vad har varit den största utmaningen? – Att avsätta tid för att ad-ministrera projektet, främst avseende kontakter med det tjugotal samarbetsorganisatio-ner vi arbetar med nu.

Vad har varit roligast? – Kanske att cirkeln slutits med de deltagare i projektet som kommit för att pröva klättring, träffa oss, fortsatt klättra regel-bundet, gått grundkurs för Grönt Kort, gått instruktörsutbildning för att slutligen själva stå och ta emot nya grupper med nyan-lända. Det känns fullbordat och häftigt.

Vad tror du det är med Karbin KK som gör att ni vill engagera er? – Andan på Karbin, oavsett klubb eller hall, har alltid varit ”mer än klättring”. Det finns ingen motsats i att bedriva en barn- och ungdomsfokuserad verksamhet i klubben eller en kommersiell verksamhet i hallen och samtidigt lyfta blicken ovan detta och se vad som går att göra ur ett bredare samhällsperspektiv. Oavsett om det handlar om nyanlända, genusfrågor eller att till exempel erbjuda kostnadsfri klättring för socialt utsatta barn/ungdomar, praktik för personer med olika utmaningar och så vidare. Livet är kort så man får skynda sig lite om man vill vara med och göra det så bra som möjligt för så många som möjligt.

Vad har ni på gång just nu? – Vi fortsätter med integrationsklättringen i hög fart, klubben har formellt tagit över ansvaret för Purple Open som tyvärr fick en paus (av andra skäl) till 2019 och vi har redan påbörjat arbetet för att skapa det bästa PO någonsin. Slutligen arbetar klubben vidare med föreningsutveckling för att bli så ”komplett” som möjligt under året.

ÅRETS KLUBB

Karbin Klätterklubb

Genom klättringen har nyanlända barn och ungdomar fått en inblick i det mest svenska av svenska: föreningsliv med aktiviteter. Foto: Anna Åhman

Karbin Klätterklubbs ordförande Stefan Tannerskog. Foto: Selfie


Grattis! Hur känns det? – Tack så hemskt mycket! Jag är super-glad! Ja, men det känns ju sjukt stort och kul! Att få uppskattning för allt jobb man lagt ner under åren.

Vad är det som får dig att vilja arrangera alla dessa träffar? – Jag tror det handlar om att jag gillar att socialisera och träffa nya människor. Jag tycker ju klätterträffar är bland det roligaste som finns och ska det bli av så är det bara att ta tjuren vid hornen och arrangera dem själv.

Planerar du någon klätterträff just i detta nu? – Det har funnits planer på en helt ny träff i mitt närområde i några år som av olika anledningar inte blivit av ännu, men i år hoppas jag få ihop det! Ännu

lite hemligt men det rör sig denna gång om trad, aid och förhoppningsvis lite nyturer!

Händer det att du åker på andra klätterträffar, som ”bara” gäst? – Väldigt sällan då de flesta träffar tar ut en avgift för att få komma, mina träf-far är alltid gratis från min sida, sedan tillkommer såklart boende och mat till självkostnadspris som jag ofta lyckats få lite rabatt på. Men jag har haft en förhoppning att kunna åka på gräsklät-terträffen någon gång, det låter som en träff skapt för mig

Ditt bästa tips till den/dem som fun-derar på att arrangera en klätterträff? – Att inte tänka för mycket kanske. I början är man alldeles för ambitiös och allt tar mycket tid och ork. Det är bättre

Foto: Jonah Senften

Motivering:”Carlos har sedan han flyttade tillbaka till Umeå sett till att vi fått en ny hall. Gjort att ledbyggarna gått från att vara en diffus samling byggare, till att få bra villkor samt att han konstant jobbar med att få in fler kvinnliga ledbyggare. Carlos hjälper även till att anordna tävlingar och jobbar med att utveckla barn-boulderområden i Umeåtrakten. Kort och gott så spenderar Carlos i princip all sin tid på klättringen och att utveckla den till något vi alla kan vara stolta över.”

Foto: Peter Öhman

Grattis! Hur känns det? – Tack så mycket. Ska jag vara ärlig vet jag inte riktigt hur det känns. Jag hade inte ens tänkt på saken. Jag skickade själv ett förslag till ”årets” olika kategorier och hade förstås föreslagit en annan person som årets inspiratör. Förvånad och tacksam är jag såklart!

Detta engagemang; att ledbyggarna får bra villkor, att fler kvinnor blir ledbyggare, ordna tävlingar, utveckla barn-boulderområden –

vad är det som driver dig? – Jag tror att det handlar om en vilja att få alla som är engagerade att utveck-

las. Jag är ju tränare… Det är inte så att jag har skapat något som inte redan fanns. Det finns ju redan engagerade personer i alla dessa områden, och jag kanske kan ha agerat som den som pushat på. Min drivkraft? Kan något skapas eller utvecklas har jag svårt att låta bli att försöka. Det kan hända att jag är lite väl målmedveten (tjurig), men mest gör jag saker som motiverar mig och jag är beredd att lägga mycket jobb på sådant som är kul. Det finns få saker som är så motiverande som att se andra utvecklas och inse den egna potentialen och realisera den.

Något mer projekt eller hjärtefråga att driva efter att allt det här flyter på? – Ärligt talat, ta ledigt några veckor och umgås och klättra massor. Med ett så stort projekt som vi jobbar med nu hinner jag inte träffa familj och vänner lika ofta

som jag önskar. Det ska jag se till att göra. Sedan är jag med i IKSU Klättring (IKSU:s klättersektion/klubb), SKF:s tränar-kommitté, och har kontakt med många klättrare, tränare och forskare både här i Sverige och utomlands. Hitta block och klippor, borsta problem och leder, få fram fler barnproblem, göra en barnförare, engagera mig mer i lokala och regionala klätterfrågor, skriva om träning, forska, filma… Jag tror inte att jag kommer sakna projekt att jobba med!

När du klättrar själv, hur ser en riktigt bra klätterdag ut? – I stort sett hur som helst. En klätterdag är alltid en bra dag.

att bara göra det, arrangera en träff och lös detaljerna sen. Klättrare är också typ världens härligaste människor och det mesta löser sig automatiskt bara man får folk att komma!

Motivering: ”Johan arrangerar två stora isklätterträffar varje vinter; ”Abisko Ice Adventure”, AIA, i november och ”Laponia-träffen” i Stora Sjöfallet. Älvbyklättrarnas ”Annandagskruven” är en lokal isklätterträff som infaller under mellandagarna och

de lokala klättrarna med Johan i spetsen har även en tradition som heter ”Nytursafton”. Johan har även utvecklat och bultat upp

den första drytoolingklippan i Fyrkantenområdet (Luleå/Piteå/Boden/Älvsbyn). Johan har även bidragit till utvecklingen av boulderklättring i norr. Han har borstat

upp Hundberget, arrangerar en boulderträff/tävling varje år i Kantaberg, ”Kantabergsrallyt”, där fokus inte ligger på bäst prestation utan mer på att utveckla nya boulders. Dessutom är han med

och arrangerar en enklare boulderträff i Gaisenjarga i juni.”

Carlos Cabrera, aka Årets inspiratör på leden Occident i Terradets, Spanien. Foto: Jonas Wiklund

ÅRETS INSPIRATÖR Carlos

Cabrera IKSU

ÅRETS ARRANGÖR

Johan NorénÄLVSBY-

KLÄTTRARNA


Grattis Christer! Hur känns det? – Det känns hedrande och roligt, och inte så lite överraskande, måste jag säga. Du har ställt upp för klättervärlden i över 40 år – vad är det som gör att du fortsätter år efter år? – Jag tycker att det är roligt förstås! Jag finner stor upptäckar-glädje i att se nya strukturer och säkringsmöjligheter komma fram under mossan när jag rensar något som jag hoppas ska bli en fin led. Och att städa upp och rensa gamla fina turer är nästan lika roligt. Något som är bortglömt och igenväxt som får nytt liv och nya klättrare på besök; när man får till det så att en klippa eller en led blir populär och välbesökt, då är det verk-ligen värt mödan. Glada tillrop och uppmuntran kommer på köpet. Det är helt enkelt väldigt tillfredsställande att göra något som andra kan ha glädje av!

Du har gjort en hel del leder. Har du någon favorit bland dina egna leder och vad är det i så fall som är speciellt med den? – Vampyren i Runsa (6-) är en av mina favoriter. Den ligger vackert belägen vid Mälaren och bjuder på fin välsäkrad sprick-klättring, vilket vi inte har så mycket av i stockholmsområdet. Det var också den första leden jag gjorde en förstabestigning på. Jag är också nöjd med Ett moln i byxor, som med 22 meter jämn och fin klättring har blivit en av de allra populäraste leder-na i Ryssgraven. Och sedan en annorlunda nytur; Jubileums-

Motivering: ”Fråga inte dig själv vad klättersamfundet kan göra för dig eller vem som bör fixa det där dåliga ankaret, eller vem som borde rensa en skitig led – gör som Christer: fixa det! I över fyrtio år har denne Stockholms meste

klättervaktmästare fixat så att vi kan få njuta av naturens klippor. #ansvar #eldsjäl #klättring #tillsammans”

Christer under leden Cementery Gates på Dinas Crom-lech i Wales 1977. Foto: Harald Brandt

leden i Häggsta. Den gjordes till Stockholms Klätterklubbs 40-årsjubileum 2013. Det var klart roligt att få till en ny, hyfsat fin och kilsäkrad 25 meter lång tur på detta annars rätt färdigut-vecklade berg. Förstabestigningen gjordes av 27 personer som knöt in sig efter varandra i repet så att alla blev förstabestigare. Snittåldern på replaget blev 54 år och den sammanlagda åldern var 1349 år. Jag önskar verkligen att många fler hittar nöjet i att upptäcka nya linjer, rensa turerna och bli förstabestigare.

Vad innehåller en riktigt bra klätterdag för dig idag? – Att vara ute och klättra med vänner i fint väder, vid klippor som ligger vackert, som till exempel Simonsberget, och att man har tid att fika efteråt. Vad drömmer du om just nu, när det kommer till klättring? – Jag har en hemlig dröm, absolut. Om att hitta ett nytt berg. En stor, oupptäckt klippa med fantastiska välsäkrade formatio-ner, lättrensat och med bra access, som ligger fint till och som bara väntar på att upptäckas. Jag erkänner att jag nog inte kan räkna det antal rekognosceringsturer jag varit ute på för att hitta vad som ligger bakom höjdkurvorna på allsköns oriente-ringskartor. Och det är inte över än. Jag är 61 år nu och har inte så långt kvar till pension. Jag har dessutom gott om föredö-men i aktiva klättrare som ser stor glädje med klättringen långt upp i åren och jag räknar med att kunna hålla på ett tag till. Jag ser fram emot mer tid i bergen, mer tid att fixa med turer, ankare och accessfrågor och mer tid att hitta den där nya klip-pan. Jag lever på hoppet!

Något mer du skulle vilja lägga till? – Ja, jag skulle gärna vilja förmedla till dom som börjar med klättring att även om det ofta är fokus på svår klättring så finns det så otroligt mycket fin klättring runt om i världen, så även

om man inte känner sig bekväm med att leda svårare turer än grad 5+ finns det mängder av fantas-tiska turer att göra i bergen. Och att den stora ökningen av antalet klättrare stäl-ler ökade krav på oss klättrare själva – på att vi jobbar för att säkerställa möjlighe-terna till klättring i framtiden.

ÅRETS KLÄTTRARE

Christer Åstrand

Stockholms Klätterklubb och Tunabergs Klätter-

och högfjällsklubb

Christer (med orange hjälm) med vännerna Isabel, Staffan och Rick på spången i Ryss- graven som Christer byggt. Foto: Anna Billman


GRATIS UTBILDNING! Har din skola en klättervägg, men ingen utbildad klätterinstruktör?

Då kan det bli du som får ta del av vår specialanpassade utbildning i klättring inomhus och utomhus för idrottslärare på gymnasiet.

Läs mer och ansök på bergsport.se/utbildning

VÄLKOMMEN TILL CLIMB INFira in våren i hela fyra dagar med Climb In i Göteborg under valborgshelgen!

Vi vill fira att det går mot torrare tider, att vi äntligen byter valkiga inomhushänder mot ömma fingertoppar, tejprester på handryg-gen och klättring utan långkalsonger. Kort sagt, vi vill fira vårens ankomst! Göteborgs Klätterklubb välkomnar klättrare från när och fjärr-ran till den årliga klätterträffen Climb In i hjärtat av Göteborgsklätt-ringen. Planera in en klämdag och förläng helgen till den 1 maj!

Ronny Ek gör förstabestigning av taksprickan Sträckbänken (7+) i Utby, under Climb In 2017. Foto: Kathy McKenney Ek

Foto: Johanna Wernqvist

Var uppmärksam vid säkringInget onödigt slack i repet.Stå nära väggen när du säkrar.Håll uppsikt över klättraren.

Håll fallzonen friSe till att inga andra personer befinner sig på väggen eller golvet rakt under klättraren.Koppla alla mellansäkringarFall kan komma när som helst. Grepp kan vrida sig eller gå sönder.

Koppla repet i rätt höjdKoppla repet i mellansäkringarna i midjehöjd för att minska risken för markfall.

Ledklättring

Gör alltid kamratkontrollInnan du säger ”säkring klar”, kolla alltid selar, knutar, rep, karbin och repbroms.

ca. 1m ca. 1m

Ok!Ok!No!No!

!!

No!No!

No!No!

No!No!Ok!Ok!

No!No!

Aldrig två rep i samma karbinLägg aldrig rep över rep. Friktionen mellan repen kan bränna av dem på nolltid.

Klättring är farligt! Otillräcklig kunskap och färdighet innebär risk för skada eller för ditt och andras liv.Utbilda dig!På en klätterkurs med en behörig instruktör lär du dig korrekta metoder.

BehörighetskortLedkort ska innehas av både klättraren och den som säkrar.

Topprepsklättring

Gör alltid kamratkontrollInnan du säger ”säkring klar”, kolla alltid selar, knutar, rep, karbin, repbroms och toppankare.

Klättring är farligt! Otillräcklig kunskap och färdighet innebär risk för skada eller för ditt och andras liv.Utbilda dig!På en klätterkurs med en behörig instruktör lär du dig korrekta metoder.

Observera viktskillnadOm säkraren är lättare än den som klättrar, välj hjälplåsande repbroms och använd motvikt.

Undvik kollisionNär repet inte går lodrätt uppåt finns risk att klättraren eller säkraren pendlar mot vägg, föremål eller andra personer vid ett fall. Du kan skada både dig själv och andra. Korrekta topprepsankareRepet ska löpa genom en ring, låskarbin eller dubbla karbiner med grindarna åt olika håll. Aldrig genom en enkel, ej låsbar karbin.

Topprepsklättring med autobelayKontrollera att karbinen är korrekt inkopplad i selen och låst. Vid klättring med autobelay gör du din egen kamratkontroll.

Säkra korrektHa alltid ett fast tag om repet under bromsen, i den position som bäst bromsar ett fall. Håll repet tajt. Håll uppsikt över klättraren och stå rakt under ankaret när du säkrar.

No!No!

No!No!

BehörighetskortTopprepskort ska innehas av den som säkrar.

Lämna företrädeKlättra aldrig under någon.Klättrare på väggen har alltid företräde.

Landa på fötternaChansa aldrig mot ett grepp när du är högt uppe så du riskerar att falla okontrollerat. Klättra ner så långt du kan för att minska fallhöjden vid nedhopp.

Håll mattorna fria från föremålLämna aldrig utrustning på mattorna. Ta av dig selen när du bouldrar. Spotta varandraInomhus är spottarens främsta uppgift att hålla landningszonen fri.

Håll uppsikt över barnenBouldermattorna ska aldrig användas som lekplats.

BoulderingKlättring är farligt! Otillräcklig kunskap och färdighet innebär risk för skada eller för ditt och andras liv.Utbilda dig!På en klätterkurs med en behörig instruktör lär du dig korrekta metoder.

!!

No!No! No!No!

No!No!Ok!Ok! No!No!

Var uppmärksamStå aldrig under någon som bouldrar. Titta alltid uppåt när du går runt hörn och liknande.

nyheter

FÖRBUNDSMÖTET NÄRMAR SIG Välkommen på förbundsmöteshelg på Bosön utanför Stockholm 14–15 april. Om din klubb vill vara med och påverka förbundets inriktning de kommande två åren är det viktigt att vara på plats!

Läs mer och beställ en gratis katalog på

HILLEBERG.COM063 – 57 15 50

Följ oss på facebook.com/HillebergTheTentmaker

” SOULO har varit mitt skydd under de senaste Himalayaprojekten. Soulo är tillräckligt lätt att bära under utmanande bestigningar, det är rymligt och en riktig fästning. Det har den genomtänkta design som Hilleberg är kända för; hållbarhet, funktionalitet, lätt att sätta upp och låg vikt. På solobestigningar över flera dagar är det detta tält jag använder. Det ökar min säkerhetsmarginal utan att tynga ner mig. ”

har varit mitt skydd under de senaste Himalayaprojekten. Soulo är tillräckligt lätt att bära under utmanande bestigningar,

Alex korsar den nordvästra glaciären på 5900 meters höjd på Shishapangma (8013 m)

Alexander BarberProfessionell bergsguide. Passionerad klättrare. Fokuserar på bestigningar i alpin stil av världens högsta toppar. Klättrar solo utan syrgas eller bär-hjälp och använder Hilleberg tält, inklusive Soulo.

Jag väljer Hillebergtält.

A18-BergsportSE-Half-VERT-Asst-105x285BLD3.indd 1 2/26/18 22:42

NYA SÄKERHETSAFFISCHER Klätterförbundet har tagit fram en serie med säkerhetsaffischer med syftet att sprida kunskap om hur inom-husklättring ska bedrivas för att undvika olyckor. Med affischerna vill vi påminna om riskerna som finns vid inomhusklättring och hur de hanteras samt öka säkerhetsmedve-tandet hos svenska klättrare. Affischerna är 60×85 centimeter och finns för bouldering, led- och topprepsklätt-ring och förmedlas kostnadsfritt till alla förbundsanslutna klätterklubbar. Behöver ditt gym, förening eller skola en affisch går det bra att beställa från Klätterförbundets webbshop. Se sid 49 för mer info.

När? Fredagen den 27 april till och med tisdagen den 1 majVar? Utby, 20 minuter med cykel, buss eller bil från Göteborgs centrumSova? Tält på ängenVem? Klättrare av alla sorter och nivåerHur? Klättra på fantastisk granit och ta del av en uppsjö av klubbens aktiviteter Kostnad? Nej Läs mer? www.gbgkk.nu

Vad?Uppsala KK har under hösten och vin-tern sett över alla leder, tagit bort många gamla rostiga bultar och ankare, och satt dit nya. Några leder har borstats. Träd och sly framför klippan har sågats ned och grenar som hängt över utstegen har kapats. Klippan har också fått två nya, lätta leder. – Jag tog bort gamla rostiga bultar och ankare och satte dit nya. Några leder hade fräscha bultar, men var ganska glest bultade så jag kompletterade med fler. Sedan borstade jag en del lav, sågade bort sly, satte dit ett fast rep där man går upp på toppen av berget och tog bort en del lösa stenblock på bergväggen. Jag och Olof Svedbom gjorde även två nya sport-

leder med lättare grad, vilket är efter-längtat eftersom berget aldrig haft någon riktigt bra uppvärmningsled, berättar Andreas Andersson (före detta Harne) som arbetat med projektet som inhyrd konsult.

Hur?Budgeten låg på cirka 110 000 kronor. Uppsala KK fick hälften i form av anläggningsstöd från Upplandsidrotten, Enköpings KK bidrog med 5000 kronor och Uppsala KK som var huvudman för projektet betalade resten. Cirka 75 procent gick till ersättning för utfört arbete, 25 procent för material (bultar, bulthängare, stålborstar och borrstål). – Jag la ner sammanlagt 168 timmar

FjärdhundraUngefär fyra mil utanför Uppsala på slättlandet ligger det lilla samhället Fjärdhundra, och en bit därifrån finns klippan som av klättrare kallas just Fjärdhundra. De första lederna sattes upp här 1993, klättringen fick egentlig fart sommaren 1995 då den första guiden till lederna gavs ut. Ett par år senare gjordes flera nytu-rer och 1998/99 satte Uppsala KK upp ett antal nya firningsan-kare. 2017 tyckte man att det var dags att se över klippan igen.


Jay Shaw känner på klippan i Fjärdhundra.

Foto: Andreas Andersson

Vårsolen kommer, var så säker, även om det kanske känns avlägset just nu. Och vilken tur då att några slitit hund under höst och vinter för att vårstäda vissa klippor så att vi andra bara behöver kolla utrustningen och börja klättra. Uppsala och Norrköping – säkring klar!

17BERGSPORT #177 · MARS 2018

Med hjälp från några närboende klättrare fälldes en del träd, vilket gjorde standplatsen både ljusare och mer gästvänlig. Foto: Andreas Andersson

på främst bultningsdelen i projektet och en handfull medlem-mar i Uppsala KK ägnade 50 timmar åt att borsta lav och mossa. Utöver det ägnade klubbens styrelse tid på kontakter med markägaren och Upplandsidrotten. Dessutom fick arbets-laget hjälp av några närboende klättrare att fälla ett par träd. Vilket lyft det blev!

Varför och för vem?Inriktningen på projektet har varit att öka säkerheten och tillgängligheten, framför allt med tanke på unga klättrare. Fjärdhundra har alltid varit känt för sin ”fostrande” bultning. Det har varit långt till den första bulten, men ibland även långt mellan första och andra bulten.

Invigning?Så vitt känt är finns inga planer för invigning. Bara att komma och klättra!

Fakta Fjärdhundra

Andreas Andersson i arbetstagen. Foto: Privat

Klättringen: Fjärdhundra har numera 34 leder, nästan alla är bultade. De är tio till femton meter långa. Den sydväst-vända klippan är vertikal med god friktion och distinkta grepp. Många leder ligger i gradspannet 6b till 7a och klippan är lätt att gå till, även om man har med sig barnvagn. Sammantaget gör de här faktorerna Fjärdhundra till kanske en av de bästa sportklipporna i Upplandsregionen.

Förare: Tryckt guidebok har aldrig funnits. En del leder finns upplagda på nätet, till exempel på 27Crags.com. Andreas Andersson har börjat jobba med en förare i bokform över Uppsala, Västmanlands och Södermanlands län. Förhopp-ningsvis blir den klar under 2018, och i den är Fjärdhundra förstås med.


Vad? Norrköpings Klätterklubb (NKK) startade under 2017 ett restaureringsarbete av Ågel-sjöns klätterområde. – Vi började med att ta fram en bultpo-licy för att ha ramarna klara. Sedan har vi tagit fram förslag för varje klippa och lagt upp det på Facebook innan vi har haft ett öppet klubbmöte där vi har diskuterat och beslutat vilka åtgärder som ska vidtas, säger Kalle Eriksson, ordförande i klubben. NKK:s mål är att byta ut alla äldre bul-tar och ankare och att byta ut alla pitonger där så behövs. I vissa fall handlar det även om att kompletteringsbulta eller sätta upp ankare på leder som saknat ankare. – Vi vill helt enkelt göra det både säkrare och enklare att klättra vid Ågelsjön, men ändå behålla känslan av det som kallas

”Ågelsjöandan”. Länstyrelsen håller även på att ta bort/ned mycket unggran så detta gör klipporna mer öppna. – Vi som gör detta gör det helt ideellt, helt utan egen vinning eller vinst. Vi vill allas bästa, vi lyssnar och försöker tillmö-tesgå allas önskan, vi gör det med respekt för historien men även för framtida klättrare, så att förhoppningsvis fler skall älska Ågelsjön lika mycket som vi gjort och gör!

Hur?– Vi är runt tre, fyra personer som jobbar med detta, men hela klubben är inblan-dad. Allt startade med att Anders från Breddkommittén kom ner och spred sina kunskaper över oss okunniga och med sitt sköna humör och sinne fick oss att förstå hur

ÅgelsjönÅgelsjön bjuder på mycket klättring och sjön är mindre än ett sten-kast bort när det är dags att svalka sig efter en varm dag på klippan. Det är ett populärt friluftsområde strax utanför Norrköping som just blivit naturreservat. Flera grillplatser finns och det är tillåtet att tälta här. Många av klipporna är barnvänliga. Under det senaste året har nybil-dade Norrköpings Klätterklubb gjort ett riktigt kanonjobb med att fixa iordning många av lederna!

Foto: Martin Gräntz

Fakta ÅgelsjönKlättringen: Det finns flera väggar/områden och de har olika karaktär med både trad, sport och mixade leder, någon boulderingled och viss isklättring kalla vintrar. Totalt är det nästan 250 leder fördelat på: 89 sport, 152 trad och 2 boulder. Svårighets-graderna ligger mellan 3 och 8b (källa: 27crags.com).

Förare: Klättring i Östergötland av Fredrik Schlyter.

Boende: Det är tillåtet att tälta i området. Annars ligger orterna Åby och Norrköping nära med flera olika boendealternativ.

TipsÄr inte hela resesällskapet lika förtjusta i klättring som du? Skicka dem till Kolmårdens Djurpark som bara ligger 30 minuters bilfärd härifrån!

Invigning? Den 26–27 maj 2018 kommer NKK ha en träff för alla klubbar/klättrare i Sverige som vill komma. De kommer inte vara klara med hela Ågelsjön, men lovar att det skall finnas mycket som redan är klart.

Martin Gräntz byter bultar på Lilla berget.


komplext det är att sätta upp en bult eller ankare. Vad det gäller det ekonomiska har NKK i dagsläget fått ett litet bidrag från Breddkommittén men annars har alla pengar kommit från klubbens medlemmar. En gissning är att de i dagsläget lagt cirka 30 000 kronor på bultar och hängare. – Maskinerna vi använder köptes in privat så att projektet kunde komma i gång och vi har även ansökt om LONA-bidrag vilket ser lovande ut. Vi har i dagsläget bytt ut över 100 gamla bultar, lagt till 29 ankare och bytt 16 gamla ankare, kompletterat 18 leder med extra bult där så behövts eller där pitonger suttit. Vi har också borstat upp flera leder som varit igenväxta och röjt sly och borde nu (januari, reds anm) vara cirka 40–50 procent in i projektet. Arbetet med klätterlederna vid Ågelsjön sker kontinuerligt. I dagslä-get är större delen av Lilla berget klart – det saknas bara ett par bultar på lederna på högersidan. Borrbultspartiet får ses som 99 procent klart det med. Drakväggen och Surfväggen är helt klara. Svaplattan är delvis klar. – Förutom det så har vi ”öppnat” upp en del leder med ankare och så vidare så att du som besökare lättare skall kunna njuta av klättringen här.

Varför och för vem? – Bakgrunden till projekt är att vi var ett par stycken som kände att ”något kommer hända”, alltså att det var osäkert att klättra på flera leder. Bultarna var ibland av osäker kvalitet, pitonger var gamla och det saknades någon form av kontroll av alla dessa eftersom det då saknades en klätterklubb eller liknande som tog tag i detta. Vi ville även skapa enklare access för de som inte är så vana klättrare då Ågel-sjön är rätt svårt i vissa fall att börja klättra vid. Genom att sätta upp några extra ankare så kan nybörjare eller mer osäkra klättrare enklare toppa en del leder. Även det faktum att Ågelsjön nu befinner sig i ett nybildat naturreservat gjorde att det var dags att ta tag i området.

Borrhålet rensas på borrdamm för att bulten skall få bra fäste.

Leden Nollan har fått en kompletterande bult i starten då kruxet just

var osäkrat innan.

Herr ordförande visar hur man inte skall hålla i 4,6 kilo borrmaskin och hur det här

med personligt skydd inte skall se ut.


Klättringen är ett resultat av ett projekt där man ville se om klättring kunde ge en positiv effekt på barn med nedsatt rörelseförmåga. Undersökningen gjordes med hjälp av video-inspelning, och visade en tydlig skillnad mel-lan före och efter; barnen blev både snabbare, smidigare och starkare. – Det är egentligen inte konstigare än att du blir bra på det du tränar, säger Kerstin Doxner, arbetsterapeut som varit med sen starten för cirka tio år sen. Fokusintervjuer med de ungdomar som ingick i projektet visade att de också själva upplever förbättringar, men också ett ökat självförtroende. – Det är svårt att konkret mäta vad klättringen ger de här barnen utöver att de blir bättre på att just klättra, för det kan vi se, att alla barn, oavsett funktionsnedsättning

och ålder, förbättrar sig på sin nivå. Men vi upplever också att de får en bättre kropps-uppfattning, säger Kerstin Doxner som haft barn med olika typer av rörelsenedsättning genom åren. – Med klättring är det väldigt lätt att ge positiv förstärkning. Jag har haft barn som bara kunnat gå några meter, och som på väg-gen verkligen fått jobba med sin kropp och planera sin klättring och som lyckats ta sig högre upp för varje gång.

Hon har sett många barn utvecklas i klät-terhallen. Hur barn som bara klättrat några få grepp i början, vid terminens slut klättrat mycket högre, eller snabbare eller svårare. Och hur barn som första gången bara vågat kliva in i klätterhallen och titta, efter några gånger klänger på väggarna och fullkomligt

strålar av lycka. Och hon ser tydligt att bar-nen tillskansat sig inte bara styrka och rör-lighet utan också koordination, smidighet, planeringsförmåga, kroppsuppfattning och inte minst självförtroende. – De ser ju själva så tydligt sina fram-steg, säger Kerstin Doxner, att ”förra gången kom jag till det där greppet och nu kom jag ända dit”. Det stärker självförtroendet, att se att man klarar något så tydligt. Jag hade till exempel en flicka som kunde gå endast med stor möda, som skrev i sin utvärdering ”Jag trodde aldrig jag skulle kunna klättra så högt!”. Klätterkalas är ganska vanliga nu för tiden och att som rörelsenedsatt i kanske vanlig skolklass komma på ett sådant kalas och redan ha klättrat underlättar. Sen är det ju lite coolt med klättring också, något som i sig ger självförtroende.

KLÄTTRING som behandlingsformEn rörelsenedsättning är inget hinder för att klättra. Tvärtom kan man säga. På bland annat habi-literingscenter Brommaplan i nordvästra Stockholm erbjuds barn och unga med rörelsened-sättningar att klättra som en verksam behandlingsform. En timme i veckan, åtta gånger per termin under två terminer får barnen möta en arbetsterapeut och sjukgymnast i klätterhallen och träna upp förmågor som rörlighet och styrka. På köpet bygger de självförtroende och mod.

Text och foto: Annika Ringstedt, Solna Klätterklubb

Emma Norin får till det med fötterna så att hon når ”den röda knoppen”.

Ville Engqvist försöker sig på en knepig vägg med svåra grepp.


Majoriteten av barnen som erbjuds klätt-ring inom habiliteringen har alltså någon form av rörelsenedsättning men en del har också en lindrig utvecklingsstörning med motoriska svårigheter och vissa barn har även autism. Många barn med intellektuell funk-tionsnedsättning är mer rädda för hög höjd, men Kerstin Doxner ser snabba framsteg även där. – När de klättrat ett tag så kommer också de högre och högre för varje gång. Och målet måste ju inte heller vara att klätt-ra högst upp. Några meter många gånger är lika bra träning.

För barn med autism kan miljön i en klät-terhall vara en utmaning; hög musik som strömmar ur högtalarna, aktiviteter både på golv och väggar, samt inte minst alla olika färger på greppen överallt, alltihop faktorer som distraherar och stör. – Det kan vara lite svårt i början, men de brukar vänja sig efter ett tag. Och faktum är att alla regler som ju gäller i en klätterhall om att inte springa runt, att de måste hålla sig kring oss funkar bra för just de här bar-nen. Det är tydliga regler.

Målen är satta efter barnets egen förmåga och alla gör framsteg. En bonusfördel med klättringen som är lika viktig är att barnen i och med den här aktiviteten också får träffa andra barn med någon typ av funktionsned-sättning. Klättringen skapar gemenskap och man gläds åt varandras framsteg. Fler barn har också fortsatt efter de två terminerna med klättring som egen fritidsaktivitet. – Jag har inte under alla år som jag haft klättring träffat ett enda barn som inte velat klättra, säger Kerstin Doxner. Och utvärderingarna talar alla sitt tydliga språk; av symbolerna med en glad, en rädd och en ledsen gubbe är så gott som undan-tagslöst alltid den glada gubben inringad!

Det var/är jättekul och jag blir starkare och

bättre.Det är kul och häftigt.

Det hjälper mig att lindra

rädslan för höjder. Tack så mycket.

Jag känner mig säker när jag klättrar och det

är kul.

Barnens utvärderingar

Klättringen är bäst.

Fakta Klättergrupper på fritidsbasis för barn med funktionsnedsättning bedrivs av bland annat Solna Klät-terklubb i Stockholm i samarbete med Klättercentret. Har du ett barn med funktionsnedsättning och vill låta det börja klättra, prata med din habilitering eller sjukgymnast, fråga din klubb eller ditt lokala klättergym om de kan erbjuda den möjligheten. Är du i stället själv en aktiv klättrare och vill starta verksamhet för barn med funk-tionsnedsättning, ta kontakt med närmsta habiliteringscenter och se om du kan få råd och tips från arbetsterapeuter och sjukgymnas-ter där, hör med din klubb och sök stöd från Idrottslyftet.

Kerstin Doxner är arbetsterapeut på habili-teringscenter Brommaplan och har säkrat barn sen behandlingsformen drog i gång för cirka tio år sen.

Sjukgymnast Emma Bergfors knyter in Emma Norin.

Ville Engqvist knyter vant in sig i repet.


Här värmer arbetsterapeuten Kerstin Doxner och sjukgymnasten Emma Bergfors upp med fyra barn i åldrarna sju till åtta år. De står i en ring och vickar på fingrarna och för händerna fram och tillbaka som över ett tänkt piano. – Och så spelar vi lite till, hejar Emma Bergfors på. – Kan vi inte simma också, föreslår en pojke. – Ja, då börjar vi med ryggsim, säger Kerstin Doxner och drar armarna bakåt i stora cirklar.

Barnen följer efter i rörelserna och vänder håll när det blir dags för crawl. Stora arm-rörelser, en arm i taget, framåt. Så sätter de handflatorna mot varandra och trycker ihop som i en ”Namasté”, flätar sen fingrarna i

varandra och vänder händerna utåt och töjer. – Så avslutar vi med elva stycken grod-hopp, ett mer än förra gången, säger Emma Bergfors och barnen böjer på knäna och hoppar upp, olika djupt och högt, var och en efter sin förmåga.

Ville Engqvist är åtta år och klättrar sin andra termin med habiliteringen. Han väljer vägg och knyter vant in sig själv i repet. Ker-stin Doxner gör kamratkontroll innan Ville börjar klättra. Ville har en diplegi (en variant av CP) där spasticiteten påverkar höger ben mer än vänster. Han får lite hjälp av pappa Rickard, så att fötterna når de första stegen, och sen trycker han ifrån och börjar klättra. – Jag tycker klättringen är kanon för Ville! Det är roligt att se att han klättrar både

Pepp i klätterhallenDet är onsdag eftermiddag och utanför Klättercentret i Solna slåss februariljuset och yrsnön mot kvardröjande vintermörker. Inne på Klättercentret är det ännu ganska lugnt. Inte så många klättrare på väggarna som det kommer vara om ett par timmar. Det passar bra med lugnet när gruppen från habiliteringen har sin träning.

högre och längre nu än när han började. Och han tycker det är roligt, han frågade senast i helgen om inte vi kan åka och klättra någon helg. Så vi får väl göra det!

Vid den blå nybörjarväggen står åttaåriga Emma Norin, som även hon klättrar sin andra termin. Hon är lite försiktigare än Ville och i början vill inte huvudet riktigt få till hur det ska vara med fötterna, det blir tungt för armarna och hon vill komma ned. – Emma, använd fötterna, ställ dig upp så når du greppet, den där röda knoppen, ser du? Sjukgymnast Emma Bergfors uppmunt-rar i andra änden av repet. Men Emma orkar inte, hon får komma ner och vila lite med pappa på bänken.

– Emma har halvsidig hemiplegi (variant av CP) så det här är en stor utmaning för henne, berättar Emmas pappa en stund se-nare när Emma är uppe på väggen igen.

– Men det är tydligt att hon blir starkare i sin svaga hand, jag ser skillnad. Hon är så orolig för allt som är nytt, och det här med höjd var hon rädd för. Men det här stärker självförtroendet och ökar hennes mod också.

Den här gången får Emma till det med fötterna, benen förstår vad de ska göra, de trycker ifrån och plötsligt går det mycket lättare att komma högre upp.

Emma Norin, 8 årVad tänkte du när du skulle klättra allra första gången?– Att det skulle bli spännande. Jag tänkte att det skulle vara kul, fast jag hade klättrat lite på ett kalas en gång och det var lite läskigt.

Och hur var det?– Det var mindre läskigt. Jag kände mig tryggare. Det var kul.

Vad är det som är kul med klättring?– Man får utmana sig själv. Jag kom

bara halva blå väggen första gången, nu kommer jag två grepp från toppen, ungefär.

Vad är ditt mål för den här terminen?– Först var det att komma hela vägen upp på blå väggen, men nu är det att komma halvvägs på den som lutar.

Ville Engqvist, 8 årVad tänkte du när du skulle klättra allra första gången?– Jag undrade hur det såg ut i en klätterhall, och om det skulle vara svårt.

Och hur var det? – Det såg annorlunda ut, hallen var mindre än jag trott. Men det var lätt att klättra! Jag klättrade den blå väggen. Första gången bara halva, men andra gången hela vägen. Det var roligt!

Vad är det som är kul med klättring?– Att man får utmana sig själv, att sätta upp ett mål.

Vad är ditt mål för den här terminen? – Att komma högst upp på väggen som lutar!


KLÄTTERVÄGG BLIR BIOSALONGSkånes Klätterklubb har en tradition att en gång varje höst ändra om så att klätterväggen blir en biosalong. Kvällen inleds med fika och en bildvisning av medlemmarnas bilder från året som gått. Efter att ha röstat fram bästa bild tittar de på film och drömmer sig bort till varmare årstider. När möjlighet finns hålls också föredrag om klätterresor på exotiska destinationer. Förra årets vinnarbild togs av Mårten Kjellsson och ni hittar den på nästa uppslag!

nytt från klubbarna

Ny klätterhall för Västerviks KlätterklubbTack vare flera samarbetspartners och många timmars ideellt slit lyckades den lilla klubben bygga en ny, modern klätterhall i Västervik.

– Nu har vi förutsättningar att utveckla verksamheten ännu mer, säger Stefan Rasmussen, ordförande i Västerviks Klät-terklubb.

Den gamla klätterlokalen var sliten och uttjänt och styrelsen hade sökt efter an-dra lösningar i flera år. Så, våren 2017 när kommunens hälsoförvaltning dömde ut den gamla hallen tvekade man inte länge när en kommunalt ägd lokal på 500 kva-dratmeter som var sex och en halv meter hög blev ledig. Klubben skrev kontrakt med kommunens bostadsbolag på tio år för 8500 kronor i månaden. Den övriga delen på 12000 kronor i månaden står kommunen för. För att bygga en ny, modern klätterhall

krävs pengar. Totalt behövde Västerviks klätterklubb närmare två miljoner kronor för att köpa in väggar, grepp, Moonvägg, madrasser och till att bygga omklädnings-rum. Klubben sökte sponsorer med ljus och lykta. I början av sommaren kom beskedet att både Smålandsidrotten och den lokala Sparbanksstiftelsen gick in med bidrag på 250 000 kronor respektive 500 000 kronor. Även Svenska Klätter-förbundet sponsrade med 50 000 kronor via Idrottslyftet. Kommunen bidrar med hälften av hyran. Den största finansiären klubben hoppa-des på var Allmänna Arvsfonden, där man ansökt om nära en miljon kronor. Men svaret från Arvsfonden dröjde. I början av hösten byggde klubben på egen hand upp provisoriska träningsväggar i hallen, som barngrupper och andra aktiva kunde klättra på under tiden. I slutet av oktober kom det efter-längtade beskedet. Arvsfonden beviljade ansökan, och det stora byggarbetet kunde dra i gång på allvar. Företaget City-wall från Slovenien uppförde den största väggen, men även lokala entreprenörer hyrdes in. – Vi åkte runt i Norden, Tyskland, Eng-land och USA för att se och få intryck av olika klätteranläggningar. Det resulterade i att vi byggde de olika klättersektionerna runt de befintliga väggarna i lokalen och lämnade en stor öppen yta i mitten där vi har bänkar och soffor. Klättrarna ska inte sitta på madrasserna eller vara på dem då de inte klättrar. De ska heller inte vara förvaringsplats för utrustning. Detta för att förebygga olyckor. Kritpåsar ska placeras i

lådor som finns vid madrasserna, berättar Jim Wasmuth, projektledare och kassör i klubben. – Vi har genom den öppna ytan ska-pat ett utrymme för klättrare och publik, en förutsättning för att kunna arrangera bra lokala och nationella tävlingar. Den 10 mars arrangerar vi Smålandscupen och den 19 maj SM i bouldering. Vi har en mobil Moonboard som är godkänd för internationella tävlingar och en stor överhängande kaosvägg med över 1000 grepp. Vi ville också designa klätterväggar som passar både barn och vuxna, men även funktionsnedsatta. Målet är att man i hallen ska kunna utvecklas som klättrare från nybörjare till elit. Vi har också köpt in fyra träningsmaskiner för uppvärmning, som finns centralt i lokalen. Många klätt-rare slarvar tyvärr med uppvärmningen så vi hoppas på att det ska bli bättre nu, säger Jim Wasmuth. I slutet av januari stod allt äntligen klart och klubben har startat nya träningsgrup-per för barn, ungdomar, tjejer och famil-jeklättring. Många nya klättrare har redan tillkommit och man hoppas på att kunna utveckla verksamheten ännu mer framö-ver. De som löser hel- eller halvårskort får även en egen nyckel och kan klättra hur mycket de vill. – Det känns jättebra att vi äntligen har kommit i gång. Nu måste vi bara dra in 10000 kronor i månaden för att gå runt säger Stefan Rasmussen.

Text och foto: Jim Wasmuth, Västerviks Klätterklubb

Redan har många nya klättrare tillkommit, tack vare de nya lokalerna.

Centralt i lokalen står träningsmaskinerna för uppvärmning.

500 kvadratmeter byggyta på väg att bli boulderhall!


skarpladdat

Utan att möta andra människor och med vårt minsta rack någonsin på en långtur, besteg vi klassikern Snake Dike (YDS 5.7R). Denna

sparsamt säkrade led tog oss till toppen av majestätiska Half Dome. Härifrån blickar Elin Bonnevier genom skogsbrandsröken ut över Nationalparken Yosemite. Vi förundras över att där nere, nästan

1500 höjdmeter under oss, stångas fyra miljoner besökare om året med varandra bland butiker, hotell, restauranger och guidade buss-

turer. Här uppifrån upplever vi en helt annan plats, på samma ställe. Foto: Mårten Kjellsson, Skånes Klätterklubb

Mera Yosemite – det klassiska klättermeckat i Kalifornien. Foto: Johanna Löfvenius, Stockholms Klätterklubb


skarpladdat


skarpladdat

...det något kryptiska namnet redpoint

har sitt ursprung i klätterområdet Frankenjura i Tyskland, där den

legendariske klättraren Kurt Albert började märka sina projektleder med en liten röd cirkel vid ledens insteg. När leden blivit friklättrad utan fall

fylldes cirkeln i med färg till en röd punkt (= red point).

Visste du att...

28

junior

Inom klättringen finns det många engelska uttryck som kan vara lite kluriga att förstå. Ibland finns det en svensk översättning, ibland inte. Den här gången tar vi en närmare titt på tre av dem: onsight, flash och redpoint! Och du, visst är det skönt nu när dagarna blir allt längre och varmare? Uteklättringspremiären närmar sig. Hurra!

Klätterord & vår i luften!

Onsight, flash och redpoint – vad är det?

Olle Ringstedt när han var 14 år på någon av Kalymnos otaliga leder. Gissningsvis redpoint på en 7b… Foto: Johan Ringstedt

Det finns många olika sätt man kan klara en led på. Kanske klarar du den på första försöket utan att veta någonting om leden i förväg. Eller så övar du in ledens olika delar tills du sätter hela leden! Bergsport reder ut begreppen ”onsight”, ”flash” och ”redpoint”!

Onsight = Du ledklättrar en led och klarar den på första försöket – utan att först ha provat leden innan, eller ens sett någon annan klättra den eller fått information om ledens svårigheter eller säkringsmöjligheter. Du har alltså bara en enda chans att göra en led onsight, efter ett misslyckat onsight-försök blir nästa försök per automatik i redpointstil.

Flash = Du klarar leden på första försöket efter att ha fått information som underlättar klättringen. Sådan information kallas ibland för ”beta” och kan exempelvis vara att du får tips om ett gömt grepp.

Redpoint = Den stil som används för att klättra leder som är så svåra att du inte klarar dem på första försöket. Genom att träna på leden många gånger, ibland med hjälp av topprep, kan du lära dig de olika sekvenserna så att du till slut kan klättra hela leden. När du väl klarar att ledklättra hela leden utan att falla och utan att belasta utrust-ningen har du redpointat leden.

28

Träningstips!junior

✔ Klättergrejer – såklart. ✔ Första förband – man vet aldrig när

olyckan kan vara framme...✔ Fika – åhhh, så gott med energi-

påfyllning!✔ Påse till skräp – lika självklart som

klätterhjälmen.✔ Badkläder – bästa sättet att avsluta

en uteklättring är med ett avsvalkande dopp i närmsta sjö!

Onsight, flash och redpoint – vad är det?

Träna uthållighet: Klättra upp som vanligt, men istället för att bli nedfirad klättrar du själv ner.Träna teknik: Klättra fria eller specifika problem

eller leder. Vid varje handflytt klappa (rör vid) den andra handen. Här behövs

balans, teknik och styrka för att hänga längre tid i varje grepp.

Fler övningar hittar du på barnungdom.bergsport.se Klicka på ”Övningsbanken”!

Äntligen dags för utepremiär!Att ta med till klippan:

29


Sedan 2001 har klubben arrangerat Sundsvall Plastic Madness. Det var den näst sista deltävlingen i den årliga Norrlandscupen och lockade besökare från hela landet. Den 20 januari var det dags igen och i början av månaden tömdes väggarna helt, sedan arbetade 35 av klubbens medlem-mar hårt med att bygga nya problem inför tävlingen. På en och en halv vecka hann totalt 95 nya problem byggas. Sex av dessa var avsedda för finalen och övriga 89 ingick i kvalet. 30 av dessa längdanpassades för juniorer (de ingick även i vuxenklassen men med lägre poäng).

Så kom lördagen alla väntat på. Under morgonen var det lugnt i hallen, juniorerna tävlade mellan 09:00–10:30 och sedan började allt fler folk att dyka upp. Hallen fylldes av klättrare från bland

Sakta men säkert kom medlemmarna tillbaka till Sundsvalls Klätterklubb efter ledigheter med jul- och nyårsfirande. Många kände sig tyngre efter all fest-mat och fingrarna var lite svagare än vanligt. De hann dock inte klättra särskilt mycket innan det var dags att börja förbereda inför SPM – Sundsvall Plastic Madness!

EN KUL OCH HÅRD START PÅ ÅRET!

Herrar: 1 Mikael Andersson 2 Daniel Andersson 3 Jimmy Karlsson

Damer: 1 Anna Bergström2 Nanna Söderin3 Anna Hassel

Resultat

Amanda Eskebaek kämpar på uppåt.

Anders Lundström kritar...

Henrik Sandström och Max Andersson finputsar ett av alla

problem.

Erik Molin och Tove Eriksson klurar på smartaste sättet att klara problemet.

Kim Andersson.

Anna Vildesten gör sig redo.


Sundsvalls KlätterklubbÅr 1987 bildades Sundsvalls Klätterklubb med målsättningen att främja klättring och högfjällssport samt värna om de berg och närområden vi har tillgång till. Idag har klubben drygt 260 medlemmar och driver en boulderhall nära Sundsvalls centrum. Klubben är ansluten till Svenska Klätterförbundet och därigenom även till Riksidrottsförbundet. www.sundsvallsklatterklubb.se

annat Umeå, Östersund och Bollnäs samt Sundsvall såklart. På grund av en skada kunde jag själv inte vara med och klättra och eftersom jag till vardags arbetar som fotograf valde jag att istället fokusera på att dokumentera dagen. Kritmolnet låg som en dimma över hallen och jag fick ständigt borsta av ka-meran. Jag klättrar upp på övervåningen för att ta överblicksbilder och när jag ser alla stå i klungor och prata samt heja på de som klättrar slås jag av vilken vänlig sport klättring är. Trots att det är en tävling är alla väldigt stöttande gentemot varandra; man peppar och pushar, ger tips och råd och drar fram mattor eller spottar där det behövs. Glädjeropen som hörs när någon lyckas med ett problem ekar genom hallen. Seniorerna hade mellan klockan 12:00

och 16:00 på sig att ta sig an problemen och efter fyra timmars intensivt klättrande är det dags att lämna in sina papper så att resultaten kan sammanställas och finalis-terna tas fram. 20 damer och 45 herrar lämnade in sina listor och vid femtiden var det dags för finalen att gå av stapeln.

Många valde att stanna och golvet fylldes av trötta men engagerade klättrare som tittade och hejade på medan finalisterna kämpade sig igenom problemen. Två pro-blem på herrarnas sida och två på damer-nas, graden på finalproblemen var ~7C för herrarna och ~7A+-B för damerna. Både i herrarnas och damernas final var det jämnt och problemen krävde ett par rundor av alla tävlande. I damernas första problem var Anna Bergström dock på topp och flashade problemet till åskå-darnas jubel. Hon såg oerhört stark ut och

var också den som i slutändan kammade hem segern på damernas sida.

Under dagen fanns det möjlighet att beställa middag och efter finalen stan-nade många kvar i klubbens lokaler för att äta tillsammans, prata om dagen och såklart klättring överlag. Gemenskapen inom sporten är otrolig och verkligen en drivkraft för mig själv att fortsätta träna samt engagera mig i klubben, vare sig jag klättrar eller fotograferar!

Som medlem i klubben vill jag tacka alla som kom och klättrade, och jag vill även tacka våra sponsorer av priser till tävlingen.

Text och foto: Rania Rönntoft, Sundsvalls Klätterklubb,

www.northboundjourneys.com

Tove Jahrulf.

Anna Vildesten.

Emilian Vildesten ser världen lite upp och ner.

I hallen kryllade det av ivriga bouldrare som ville testa så många som möjligt av de 95 problemen.

Kluriga crux på Plastic Madness!


Hög expeditionskänsla på LÄTTKLÄTTRAT

BERG

Sedan var det bara att fortsätta. Jag tyckte att det var terapeu-tiskt just detta med att sätta en fot framför den andra i vackra miljöer. Efter ett tag kände jag att jag ville ta mig inte bara framåt utan också uppåt. Och vad magiskt det blev! Helt plöts-ligt hade jag ett mål: Kilimanjaro. Ett hyfsat lättvandrat berg med den höga höjden som utmaningen. När vandringen uppåt inte räckte till för att tillfredsställa mina ambitioner började jag fundera på hur jag skulle kunna ta mig uppåt fast på ett mer komplicerat sätt, och där kom alpin klättring in i bilden. Med en resa till Alperna lärde jag mig grunderna, där besteg vi Gran Paradiso i Italien och gjorde ett försök upp på Mont Blanc som vi tyvärr fick avbryta på grund av dåligt väder. Det gjorde ing-enting. Jag var helt tagen. Att kunna utföra fysisk aktivitet på så hög höjd med storslagen natur som bakgrund var helt enkelt något som förändrade mig på ett extremt djupt sätt. Att gå från att knappt tro på sig själv till att inse hur mycket potential man har är något som alla borde uppleva.

Jag hade funderat ganska länge på att jag ville åka till Argen-tina och bestiga Aconcagua, men det höga priset på den expe-ditionen och att jag inte kände mig tillräckligt förberedd för att klara höjden gjorde att jag började leta efter mindre populära berg med lika hög höjd och där det fanns en blandning av vand-ring och klättring, och så hittade jag Mera Peak. Mera Peak ligger i Nepal, inom Makalu Barun National-park, på andra sidan av Khumbudalen, där Mt. Everest ligger. Vandringen börjar i Lukla, precis där de flesta vandringar på den sida av Nepal börjar. Att åka flygplan från Kathmandu till Lukla är ett äventyr i sig själv! (Tenzing Hillary Airport Lukla ligger i bergskedjan Himalya på 2843 meters höjd över havet och klassas som en av världens farligaste flygplatser – start och landningsbanan är bara cirka 400 meter lång och slutar med en

brant bergsvägg på ena sidan och ett stup på den andra – och inflygningen är minst sagt hisnande. Men de små propellerflyg-planen sköts av oerhört skickliga piloter och flygledningen har stenkoll på väderförhållandena, så olyckorna är tack och lov få. Reds anmärkning.) Mera Peak är 6476 meter högt så acklima-tisering är väldigt viktigt om man vill njuta av upplevelsen. Av den anledningen tar det cirka 15 dagar att nå toppen plus fem dagar tillbaka. Det är värt varenda sekund. Eftersom det inte är en så populär vandringsled jämfört med de till Annapurna eller Everest Base Camp saknas det bra infrastruktur längs leden, så man bor mestadels i tält. Något som gör att man får en riktig expeditionskänsla under hela resan, speciellt på den högsta lägerplatsen där det brukar finnas massa snö och tuffa förhål-lande.

Detta är ett äventyr med stora kontraster, man börjar vandra i bambuskogen, fortsätter genom moränen tills det är dags att ta på sig stegjärnen, isyxan och knyta ihop sig med sitt replag för att korsa en enorm glaciär. Till toppen använder man ett fast rep med hjälp av en jumar. Jag skulle verkligen rekommendera denna resan om man vill se en mer orörd del av Nepal som inte är fullt av turister, gillar utmaningar (långa och tuffa dagar) och har liten erfarenhet av hög höjd! Vårt toppförsök gick inte som det var planerat. Natten innan kom ett rejält och ovanligt snöfall som gjorde det mycket svårt att ta sig fram, allt tog dubbelt så långt tid. Detta tillsam-mans med kylan och att en av mina repkamrater blev höjdsjuk gjorde att vi var tvungna att vända om knappt 100 meter från toppen. Den ljusa sidan är att vi fick se en av de vackraste soluppgångar jag någonsin har sett. I dessa situationer inser man att livet är viktigare än någon bergstopp och att det, som man brukar säga, handlar mer om resan än om själva målet.

Allt började med en promenad runt kvarteret. Jag hade precis lämnat ett destruk-tivt förhållande och kände då att jag aldrig skulle lyckas med något i livet. Jag hade glömt min identitet och allt som gav mig lust att leva. Naturen hade alltid lockat mig och jag hade vandrat en hel del som barn, så jag sa till mig själv att jag borde börja med något enkelt, att jag skulle kunna klara vad som helst bara jag delade upp det i mindre delmål.

33BERGSPORT #177 · MARS 2018

”Att kunna utföra fysisk aktivitet på så hög höjd med storslagen natur som bakgrund var helt enkelt något

som förändrade mig på ett extremt djupt sätt”

Mera High Camp, 5800 m ö.h. varifrån man börjar toppförsöken.

Utsikt från Tangnangs lägerplats 4300 m ö.h. Lägret i Mera La 5100 m ö.h.


Som i alla berg är man inte färdig när man når toppen utan vi hade fem dagar kvar av vandringen tills vi var i Lukla och kunde njuta av en kall öl och en skön säng. Resan tillbaka var värd varenda sekund. Man får mycket tid att fundera på vad som är viktigt, fråga sig själv vem man är och vad man vill. Varför utsätta sig själv för sådana saker som gör att själva livet står på spel. Alla dessa funde-ringar gav mig massor av energi och jag insåg att det jag njuter av med klätt-ringen är just detta, att klättringen bidrar till min personliga utveckling så otroligt mycket. Den får mig att ifrågasätta mina

värderingar, att försöka kontrollera mina känslor samtidigt som jag lär mig att uttrycka mig på ett öppet och ärligt sätt, att bemöta andra med empati, att älska, att känna medmänsklighet och att inse att, innerst inne, är vi alla så otroligt lika.Förberedelserna för en sådan här utma-ning är något som tar en stor del av min fritid. Jag älskar att träna på ett struktu-rerat sätt och utveckla mig såväl fysiskt som mentalt. Att få en bättre kondition och styrka dag efter dag och att se hur träningen ger resultat när min prestation sätts på prov. För dem som vill fördjupa sig i en jätteintressant träningsfilosofi så

rekommenderar jag boken ”Training for the New Alpinisim” av Steve House och Scott Johnston. Den förändrade mig helt och hållet och att träna på det sättet är en livsstil. Långa dagar på låg intensitet kombinerat med en rutin av styrkeöv-ningar anpassade till alpin klättring är vad denna träningsfilosofi är baserad på. Det är beroendeframkallande att ta kon-troll över sin träning på ett så detaljerad och intensivt sätt!

Text och foto: Ingrid Sisteré Ibars, Malmö Klätterklubb

På väg mot Mera La 5100 m ö.h. Här går man på glaciären och är

tvungen att gå i replag.

Utsikt från Khare lägerplats 4900 m ö.h.

Bärarna vilar längs leden. Här ser man de tunga väskorna som de bär.


MERA PEAKNär: April – maj samt september till mitten av november.Temperatur/väder: Förbered dig för alla möjliga väderförhållanden; från varma dagar i 30 grader till riktigt alpin miljö med nätter under -20°C. Hur: Från Sverige reser man lättast och billigast till Kathmandu med Qatar Airways, både från Kastrup och Arlanda. Annars går det att hitta billiga flyg med mellanlandning i Mellanöstern. Från Kathmandu flyger man vidare till Lukla (detta flyg brukar de flesta researrangörer anordna själva så det är inte något man bokar i förväg.) Om man inte har så stor erfarenhet och kunskap om Nepal är det bäst att ha en lokal guide. Antingen kan man flyga till Kathmandu och boka en billig guide på plats eller boka allt via en väster-ländsk arrangör hemifrån. Jag föredrog det sistnämnda och valde en brittisk arrangör med många års erfarenhet i Mera Peak, där jag ingick i en grupp på tio personer från hela världen. Kostnad: Flyg tur och retur Sverige – Kathmandu, kostar cirka 6500 kronor, flyg Katmandu – Lukla tur och retur kostar cirka 2500 kronor, men ingår i de flesta rese- arrangörers pris.Deltagande i expedition: Mellan cirka 25 000 och 35 000 kronor.Boende: Man bor i tält under hela vand-ringen. I vissa byar finns det möjlighet att övernatta i så kallade te-hus men standarden på dem är väldig låg så det är bekvämare att sova i tält. Om man går med guide brukar de ha ett helt team som följer med under hela expeditionen och lagar mat. Mat: Maten är väldig enkelt. En mix av kol-hydrater, oftast i form av pasta med potatis och ris (ja, i samma rätt) både till middag och lunch. Till frukost brukar man ofta få bröd med omelett eller jordnötssmör. Det finns möjlighet att köpa mat längs leden.Kläder: Det är viktigt att vara förberedd och skaffa (eller låna) riktiga expeditionskläder. De sista dagarna kan vara riktigt tuffa utan den utrustning som krävs. Riktiga alpina kängor är också att föredra då man spen-derar många timmar på extremt hög höjd med ganska lågt tempo och det finns risk för köldskador.

Ingrid Sisteré Ibars började med klippklättring för cirka fyra år sen, alpin klättring för ett år sedan.

Nashing Dingma, 2600 m ö.h. Sista förberedelserna innan vi sätter igång efter frukosten.

Två bärare har hämtat vatten. Khare, 4900 m ö.h.

Lunchstopp på väg mot Tangnang 4300 m ö.h.


nytt från klubbarna

– På den gamla väggen hade vi bara plats för fyra rep och på den nya är det femton, säger Dan Bramsäter, verksam-hetsansvarig på KFUM Skellefteå som nu ser stora möjligheter för KFUM:s klätterverksamhet. Det förberedande jobbet påbörjades redan under våren 2016, strax efter att ombyggnationen av boulderrummet från 60 kvadratmeter till 200 kvadratmeter var klart. – Formellt togs beslut om att bygga om väggen under hösten 2016. Vi tog in skisser och kalkyler tidigare under hösten för att kunna budgetera och för-bereda ansökningar. Utifrån det beslöt vi att föreningen skulle bidra med 350 000 kronor i egna medel, säger Dan Bramsä-ter.

Tre ansökningar lämnades in för att få hjälp med övrig finansiering; till Skellefteå kommun, Idrottslyftet anlägg-ningsstöd Västerbotten och Svenska Klätterförbundet. Därefter har klubben haft planeringsmöten med kommunen och diverse företag samt samrådsmöte med friidrotten eftersom väggen är placerad i en friidrottshall. Bygget av väg-gen skötte Fugu Sport, ett lokalt företag som gör grepp och bygger boulder- och klätterväggar. Men klubbmedlemmarna har inte stått med armarna i kors under tiden. – Medlemmarna har tagit bort ply-wood på baksidan av gamla väggen, skruvat ned alla grepp och forslat bort allt som inte kan återanvändas. De gamla väggpanelerna såldes för en symbolisk

summa till intresserade medlemmar och efterfrågan var större än tillgången, be-rättar Dan Bramsäter. Förväntningarna på den nya stora väggen är höga. Nu kommer man kunna både spontanklättra och bedriva organi-serad klätterverksamhet parallellt. – Likaså kan vi ha event samtidigt som andra klättrar. Och olika grupper som tidigare varit åtskilda kan nu klättra samtidigt, så att deltagare i barngrupper kan få se hur mer erfarna klättrare gör då de klättrar eller tränar. På sikt hoppas vi också kunna utvidga vår barn- och ung-domsverksamhet, då efterfrågan varit större än vad vi kunnat möta, säger Dan Bramsäter.

Dessutom kommer det bli enklare att arrangera tävlingar. I startgroparna lig-ger KFUM Skellefteås arrangemang av SM lead den 24 mars, under SM-veckan vilket är första gången klättringen är med på SM-veckan. Invigning av den nya väggen har re-dan varit när detta nummer av Bergsport kommer ut. Den var planerad till den 10 februari, meddelar Dan Bramsäter som också berättar att den gamla väggen kunde användas ända fram till vecka 46 och den nya väggen stod klar vecka 51 då grepp kunde monteras. Vecka 2, 2018 fanns det tillräckligt med leder byggda så hugade klättrare kunde känna på den nya väggen.

Text: Dan Bramsäter, KFUM Skellefteå

NY VÄGG FÖR KFUM SKELLEFTEÅKFUM Skellefteås gamla strukturvägg från 1992 på 84 kvadratmeter är nu ett minne blott. Den nya väggen är en Triaxvägg på hela 262 kvadratmeter som är 15,3 meter hög på de högsta ställena och har plats för 15 topprep.

KFUM Skellefteås klätterhall från bygg-

arbetsplats till klätterpalats.

Foto: Dan Bramsäter


Alpina kommittén:

VI LÄNGTAR EFTER SVENSKA PRESTATIONER I HÖGA BERG!Vi har enligt uppdrag från förbundsmötet 2016 tagit fram riktlinjer till ett pris för starka svenska alpina klätterprestationer. Självfallet hoppas vi se er klättra mycket och göra starka prestationer, så vi kan nominera vidare till internationella priser. Som inspiration vill vi därför visa er lite av vad våra grannar i väst gör och även titta på den internationella bilden.

Text: Alpina kommittén

Reinhold Messner fick Piolet d’Or 2010 för Life achievement. Foto: Ewa Hellström-Boström

Dubbelt nominerad norrmanNorrmannen Bjørn-Eivind Årtun och Colin Haley nominerades till Piolet d’Or år 2010 för nyturen Dracula på Mt Hunter, och Venas Azula som Årtun klättrade tillsammans med Ole Lied fick hedersamt omtalande i samma forum (2012).

Vinnare Piolet d’Or CareerDet finns ytterligare ett pris i sammanhanget, och de som hittills mottagit Piolet d’Or Career är:

2016 Wojchiech Kurtyka2015 Chris Bonington2014 John Roskelley2013 Kurt Diemberger2012 Robert Paragot2011 Doug Scott2010 Reinhold Messner 2009 Walter Bonatti

Dessa klättrare var samtida förebilder under sina respektive bragd-dagar!

Rimliga kandidater för kommande år kan vara:• Andrej Štremfelj• Marco Prezelj • Mick Fowler

Fjärde dagen på Sersank, 2016. Foto: Mick Fowlers arkiv


Olle Stormark har gjort många fina nyturer i Kebnekaise. Foto: Hasse Hellström

En inspirerande alpinhistoria19751975

Messner och Peter Habeler klättrade en nytur i alpin stil (UPN, HHB, Ox el FR) till toppen av Hidden Peak. Samma år klättrade Dick Renshaw och Joe Tasker i samma stil en tekniskt svårare nytur på sydöstryggen av Dunagiri, 7 066 m ö.h. 19771977

NÖ-väggen på Bandaka, V Kurtyka, J Porter och A MacIntyre.

19781978

gjordes Dhaulagiris Östvägg i Naked Night-stil, toppen sen via SÖ-kammen och självfallet Messners partiella nytur solo på Nordsidan av Everest. Att klättra ”Naked Night-stil” innebär att man klättrar under natten, när det är mörkt och kallt, och vilar och värmer sig när solen är framme för att sedan fortsätta klättra när den gått ned. Man har alltså inget tält med sig. Detta räknas som den yppersta disciplinen av alpin stil.

19801980

19821982

gjordes Diamirsidan av NangaParbat solo (ingen annan närvarande upp o ner) av R Messner, Jannus Sydvägg, R Baxter-Jones, R Carrington, B Hall och A Rouse, och Syd-buttress på Changabang av K Zurek, V Kurtyka, J Porter och A MacIntyre.

Två andra mastodontprestationer var den amerikanska nyturen på K2 med tre syrgasfria på toppen och Messners och Habelers syrgasfria UPN HHB, Ox eller FR Everest-”klättring” från South Col till toppen på 7,5 timmar. Mycket beta och vägledande men delvis obrukbara fotspår. Värt att komma ihåg är deras tio timmars klättring av Eigers 1938 Nordväggstur samt en än svårare nytur på samma sida. Deras kapaci-tet var cirka 5.11 och WI4.

Minst lika imponerande är M Kennedy, J Donino, Jeff och George Lowes cirka 97-procentiga nytursförsök på Latok I, de uppskattade att tre replängder återstod när de vände för att rädda Jeff. Jeff Lowe klättrade mycket 5.13 och var med i utvecklingen av isklättringen.

klättrades Shisha Pangmas SV-vägg av R Baxter-Jones, A MacIntyre och Doug Scott, också i alpin stil.

Ox: Syrgas

HHB: HögHöjdsBärare

UPN: Utan Prestationssänkande

FR: Fasta Rep

19841984blommade alpin-stils nyturer på Annapurna, E Lucas och N Bohigas, travers av GI och GII av H Kammer- lander och Messner samt traversen av Broad Peaks toppar av Kurtyka och J Kukuczka. Men även lättviktstilbestigningen av RocNoir och alpinstilsfortsättningen över Annapurna I och nerstigning via Holländska leden från Annapurna III on-sight av E Loretan och Norbert Joss var enorm precis som den norska klättringen av Trango Tower i expeditionsstil och likadant australiernas syrgasfria nytur på nordsidan av Everest.

20162016Prezelj, Fowler, Nick Bullock, Ines Papert och Luka Lindic fortsätter utvecklingen. Papert som red-pointade mixad klippklätternytur i 8a+-registret lyckades i tredje försöket 2016 klättra en 1200 meters is-mixlinje på Kyzyl Askar, 5 842 m ö.h. Vi som på Akalla såg hennes korta sekvens därifrån minns hur L Lindic och hon sent på natten lyckades hitta en bivackplats efter cirka 19 timmars non-stop klättring. ED WI5+ M6.

Fowler klättrade med Vic Saunders den 1100 meter höga nordväggen av Sersank, 6050 m ö.h. i Indien, medan Bullock med Paul Ramsden klättrade nord ”buttress” på Nyainqentangia South East, 7 045 m ö.h., 1600 meter, också i alpin stil.

19971997Alexander Huber – första människan att klättra 9a+ – visste från umgänget med den övriga världseliten, att det i höga berg är främst nyturer som räknas, och klättrade 1997 en nytur på Latok II:s västvägg med brodern Thomas, Conrad Anker och Toni Gutsch.

20012001

20142014Tommy Caldwell – också styv 5.14-klättrare – klättrade med alpinistnovisen Alex Honnold den extrema traversen av Fitz Roy.

Thomas Huber – även han en stark klipp- och sportklättrare, klättrade 2001 i sällskap med Urs Stöcker och Iwan Wolf en par-tiell nytur på det svåra Baintha Brak/Ogre, med start upp syd-pelaren. Bröderna Huber gjorde 2015 ett försök att klättra Latok I:s nordväg – brantare än nordöstkammen som George Lowe, Jeff Lowe, Jim Donino och Michael Kennedy nästan knep hem 1978. Baintha Brak/Ogre är ett svårare berg än Latok som har en svårare nordsida…

Nya leder framför gamlaI en intervju säger Hans Kammerlander, som efter sin skidåkning/stenpartivandring ner 1996 tappat intresset för Everest: ”I’m not following this. For me normal Everest Ascents have nothing to do with alpinism. Supplemental oxygen, prepared mountains and the Sherpas make everything clear. But everyone should do it as he think is right”. (Källa: blogs.dw.com/adventures)

Ovan gäller i praktiken för alla populära höga berg worldwide sedan cirka 1990, tidigare för några. Man kan fråga sig om det är en prestation, att med modern utrustning repetera 30 år gamla leder?

Vi hoppas svenskar får lust klättra ett av de fem projekten vi nämnde redan i Bergsport juni (se listan här intill), i alpin eller lättviktstil!

Klättra på!

Tips på några självklara partiella meganyturer på 8000-metersbergen:

• Big E och Lhotse: Full travers via Västryggen och över topparna och ner vid Island Peak. Ueli Steck och Simone Moro gjorde ett försök 2012.

• Västväggen av Makalu. MacIntyre, Kurtyka och Kukuczka nådde cirka 7620 meter 1981.

• Östväggen på K2, försökt 1976 och 1978.

• Travers av Kangchenjungas fem toppar.

• Börja med Rhakiot kammen – 1953 års förstabestig-ningsled – till toppen av Nanga Parbat och traversera avslutningsvis Mazenoryggen ner.



Straxt utanför Torsmo, en liten by belägen nordost om Orsa, ser man spåren av in-landsisen. Spår i form utav stora stenblock, så kallade flyttblock eller jättekast. Förr i tiden trodde man att dessa var ditkastade av stora jättar (därav namnet). Nuförtiden förknippas de med ett helt annat väsen. Frostbouldraren. Frostbouldraren kan ses strövandes

Legenden om FrostbouldrarenTystnaden har lagt sig över dalaskogen. Ljudet från städer och byar har sedan länge tonat ut, och det enda som hörs är andetag som reflekterar från den frostbitna stenen, för att absorberas och försvinna i snön. Stressen är bortkopp-lad och lugnet är totalt.


på kalhyggen och grusvägar i gryning och skymning. Med ett något väderbitet utse-ende, ofta prydd av skägg och slitna kläder, så känner man lätt igen honom. Mestadels är han lugn och harmonisk men man ska aldrig gå emellan frostbouldraren och dennes projekt för då kan han bli aggressiv. Om detta skulle råka hända så se till att ha något att mata honom med, då brukar han bli lugn igen. Störst chans att få se denne frostbould-rare har man under vårvintern, klara dagar med temperaturer runt -2° C.

Klättrare: Petri Stenport. Problemet heter Kärlek.

Text och foto: David Törehed


Rjukan, känt som ett litet Mecka för isklättring, är beläget väst om Oslo, nästan nio timmar från Lund där vår resa startade. Vi är elva klättrare från Skånes Klätterklubb som begivit oss på den årliga isklätterresan till Rjukan, den lilla byn där norrmännen stoppade nazisterna från att tillverka tungvatten och som har speglar på bergstopparna för att se till att dalen får sol under vinterhalvåret.

Ett Mecka för isklättrare

Katinka Johansson på topprep. Foto: Peter Düberg Banke

Philip Olsson på Bakveien. Foto:Johan Eckdal

Philip Olsson på Osmosis. Foto: Johan Eckdal

Philip Olsson nära toppen. Foto: Peter Düberg Banke


Det kalla klimatet skapar superba förhållan-den för isbildning och vackra isfall täcker de omkringliggande bergen. Det här året har det bildats mycket is, men det har också fallit mycket snö så vår bil rullar in till ett litet Narnialandskap. Det är mycket folk i byn och Rjukans isklättringsfestival tar fart sam-ma vecka vi är där. Många isklättrare bor på Rjukan Old School Hostel men vi har lyxat till det och bokat stuga på Gaustatoppen. Golvvärme, brasa och bastu gör livet lättare med frusna rep och kalla tår. Dock känns vägen upp till stugan inte så lockande när vi i mörkret ska lära oss att sätta på snökedjor på bilen vilka envetet trasslar ihop sig till en metallboll. När vi anländer till stugan slipar vi isyxor, ställer in stegjärn och kollar på isskru- var. Det är första gången jag isklättrar och jag inser att fördelen med att vara mitt uppe i en flytt från Lund till Göteborg är dubbla medlemskap, i både Skånes och Göteborgs Klätterklubb. Rabatterad resa med SKK, utrustning lånad från GBGKK och goda tips från isklättrande medlemmar från båda klub-barna! Isklättrare är allt varmhjärtade varelser trots allt, och min studentplånbok är glad. På kvällen lyssnar jag på när Magnus berättar om när han första gången isklättrade, och fick repellera ned i mörkret, repet tar slut, och han hoppar ned de sista metrarna i en snöhög. – Fördelen med att repellera först är att landningen blir mycket mjukare när snön är orörd. Nackdelen är att man ser inte var man landar, säger Magnus. Magnus och hans kusin Anders (”The cousin duo”), som är med på resan, har is- klättrat i många år och berättar om hur utrustningen utvecklats under åren. Magnus pekar på mina storskor som jag lånat från GBG KK. – Hur gamla är de där? De där slutade produceras för 25 år sedan. Kanske sant, jag vet inte, de var bekväma att klättra i.

Första dagen beger vi oss till Krokan, som har en kort anmarsch med många korta fina isfall. Jag teamar upp mig med Katinka (”Tinky”) som isklättrat sporadiskt sedan 2007. Vi sätter upp topprep, och Katinka firar ned, först efter att ha fastnat

ett tag mellan ett par träd. Hon rensar upp leden genom att sparka ned några istappar och snart är vi båda nere. Jag känner mig ovanligt nervös, trots att jag inte ska leda och vi har topprep. Isen knastrar ljudligt och det ständiga duckande för fallande istappar känns främmande. Inte nog med det så faller Nils i vår grupp igenom isen på floden och dras upp av några andra isklättrare.

Vi börjar klättra och Katinka berättar hur man ska svinga med yxorna och tram-pa ned hälen för att få stegjärnen att sitta ordentligt. Hon blir förtjust i mina lånade yxor från GBG KK och vi delar på yxorna under resan. Jag fumlar mig upp på isfallet, ramlar till och tappar yxorna som en snäll ryss sträcker sig upp och ger mig. – Vad skönt det är att se att du också kan bli rädd, säger Katinka.

”Philip, jag och Peter teamar ihop oss och laddar upp för

att klättra Bakveien (WI4)”

Katinka Johansson har isklättrat sporadiskt sen 2007. Foto: Peter Düberg Banke

Artikelförfattaren Lise Johnsson. Foto: Johan Eckdal

Foto: Peter Düberg B

anke


Rädd är ett starkt ord, lätt nervös kan jag gå med på. Men efter någon timme har man börjat vänja sig och vi leker runt på single-pitcherna och hittar en rolig dry-tool pitch med en isgrotta. Solen skiner och det är många isklättrare som springer omkring i dalen, den ena starkare än den andra. På kvällen däckar jag i soffan vid 21.00-tiden medan den äldre generationen är uppe och dricker öl till sent. Var deras energi kommer ifrån förstår jag inte. Dagen efter ska John (”The machine”) och Fredrik (”Börje”) klättra Lipton (WI7). Det är inte förrän senare på kvällen jag får höra om Liptons rykten. Att en omkom på leden för ett par år sedan och att en film cirkulerat de senaste dagarna när en del av isfallet går av med en klättrare på. Denna gången gick det bra. Men John, som vi alla är skeptiska till huruvida han är mänsklig eller inte, ledde den stabilt med Fredrik som andreman. John visar foton på cruxet på isfallet. – Hur vet man om isfallet kommer att hålla, frågar jag. – Det vet man inte, svarar John.

Samma dag begav vi andra mänskliga oss till det översnöade Lower Gorge där vi klättrade Camillas fors och jag och Katinka hittade en

snöig ravin att leka i. Därefter begav vi oss till Osmosis, som har en ännu kortare anmarsch än Krokan och jag får leda några av mina första ispitcher. På kvällen senare lyckas jag hålla mig vaken till 22.00. Nästa dag är multipitch-dag. Vi åker till Upper Gorge, som är förtrollande vackert och från bron kan man kika ned på färgglada små isklättrande prickar 60 meter ned i dalen. Philip, jag och Peter teamar ihop oss och laddar upp för att klättra Bakveien (WI4). Philip som isklättrat innan och är en kompetent (ett adjektiv jag sällan annars använder om Philip) klättrare ska leda de tre pitcherna vi ska klättra. Effektivt tar han sig upp för första isfallet som droppar av vatten. Jag har fortfarande svårt att förstå när gränsen går för hur blött ett isfall kan vara och fortfarande vara klätterbart, men isskruvarna jag plockar ut som andreman sitter bra. Dock har jag fortfarande efter fyra år i Lund svårt att förstå viss skånska och Philips dialekt toppar det mesta, men med repryck som kommunikation flyter det mesta på. Peter har inte mycket klättervana men gjort flertaliga bergsbestign-ingar runtom i världen och arbetar till vardags som militär. Det känns extra tryggt att ha med sig en militär med erfarenheter att ta sig ur diverse kniviga situationer.

Foto: Peter Düberg Banke Foto: Peter Düberg Banke

Anmarsch i Narnialandskap. Foto: Peter Düberg Banke


Klättringen flyter på bra och Philip leder stadigt upp oss till top-pen där den gamla elektrolysanläggningen är placerad och som nu är omgjord till museum. Vi repellerar ned från toppen. Jag repel-lerar sist då jag har ansvar för att kolla att Peter gör allt korrekt. När jag kommer ned till sista repelleringsstället finns en abalakov (svårt ord) med några slingor och en skruvkarabin som vi trär repet genom. Bredvid har Philip satt en isskruv och slinga som backup. ”När du repellerar sist sen Lise, glöm inte att ta med dig issk-ruven och slingan” – precis de orden man vill höra innan man ska repellera ned för ett 50 meters isfall. Men abalakoven är välgjord, slingorna väl fastfrusna och när den kvarlämnade skruvkarbinen (som ”The cousin duo” lämnat under förmiddagen) är väl åtdragen känns det ändå ganska okej att ta steget över klippkanten. Även om tankarna spökar lite och pendlar från ”Om ankaret brister nu

överlever jag nog inte” till ”Jomen nu kan jag nog överleva om ankaret brister”. Men ja, allt tar väl ett litet tag att vänja sig vid. Trots att turen enbart tagit ett par timmar känns det som om vi har varit ute på ett långt alpint äventyr. Char-men med isklättring börjar gro. Att det är Peters första multipitch någonsin känns nästan ofattbart.

Dagen efter är det hem-färd och vi har enbart en

halvdag att isklättra. Halva gänget drar tillbaka till Upper Gorge för att pressa ut några sista multipitch-leder medan vi andra drar tillbaka till Osmosis. Julia som åkt skidor de senaste dagarna hänger med och jag ger henne min utrustning. Det känns som jag är skidlärare igen när jag sitter och ställer in stegjärnen på hennes skidpjäxor. Entusiastiskt tar hon sig an isfallet framför sig på topprep och hon ser lyrisk ut när hon kommer ned. Amerikanen Johan och Nils (han som föll i floden) leder sina första treor och det känns som vi får ett bra avslut på resan utan några skador. Minus Johans stukade fötter och Anders finger som fått en illande röd färg. Efter den klassiska forcerade gruppbilden hoppar vi in i våra bilar och påbörjar körningen tillbaka till platta Skåne. Att resa hållbart känns extra viktigt när man tycker om isklättring, minskat flygande, åka kollektivt och eco driving kan förhoppningsvis hjälpa oss att bevara de fina isarna flera år framöver. För fler resor till Rjukan är det ingen tvekan om att det kommer att bli.

Text: Lise Johnsson, Skånes Klätterklubb

Den klassiska gruppbilden, precis innan hemfärd. Foto: Andres Cedrenius

”Att det är Peters första multipitch nå-gonsin känns nästan ofattbart.” Foto: Peter Düberg Banken

Lise Johnsson på Bakveien. Foto: Peter Düberg Banke


Hans Hellström växte upp i Solna men bodde merparten av sitt liv i Upplands Väsby. Efter att ha arbetat som studieväg-ledare några år kom han att gå vidare till att arbeta med IT-frågor inom Svenska EU-programkontoret och senare på Arbetsmark-nadsstyrelsen.

I dessa minnesord vill vi emellertid minnas honom som alpinist, klättrare och kamrat. En kamrat som med sitt stora engagemang inom svensk bergsklättring varit förebild inte bara för oss utan också för många andra klättrare. Hans började klättra i början på 60-talet och blev snart en av Sveriges bästa klättrare. Han syntes ofta ute på klipporna i Stockholms närhet och bidrog till flera förstabestigningar, bland andra gjorde Hans första fria bestigningen av Vinleden, 6+, i Häggsta.

Flertalet vintrar besöktes också Keb-massivet där Hasse tillsammans med Jack Berg, Bengt Hansson med flera etablerade nyturer. Hasse gjorde även många resor till berg utanför Skandinavien och deltog i flera svenska klätterexpeditioner. 1966 var han deltagare i en svensk Grönlandsexpedition där han mirakulöst klarade ett tillbud: han blev fritt hängande i en glaciärspricka i selen till en fjällpulka tills hans kamrater lyckades dra upp honom. Till denna expedition var Hans med och designade den sedermera mycket populära Grönlandsjackan. Hans sista större expedition var den helsvenska Everestexpeditionen 1991 då Lars Cronlund lyckades nå toppen. Hans Hellström var tidigt frilufts- och idrottsintresserad och visade intresse för hastighetsskridsko, långfärdsskridsko, skidalpinism och cykelsport. Speciellt lands-

Alpinist, klättrare och kamrat

Hasse. Foto: Jonas Paulsson

Hans Hellström, Upplands Väsby har avlidit i en ålder av 75 år. Han sörjs närmast av makan Lena, döttrarna Karin och Emma samt systrarna Inga-Lill och Ewa.

Hasse i Häggsta.Foto: Ewa Hellström-Boström

Så minns vi Hans Hellström, 1942–2017

Hasse i Bråviken. Foto: Ewa Hellström-Boström


minnesord

vägscykling var en aktivitet som sysselsatte Hans ända till slutet. Han byggde själv under åren flera cyklar med egna idéer om smarta tekniska detaljer. Ytterligare ett stort intresse Hans hade var akvarellmålning. Flera av oss har akvareller hemma, alla med olika slags naturmotiv. Oftast större berg av olika slag.

Hans Hellströms roll för svensk klättring kan inte överskattas. Han var drivande och skapare av Svenska Klätterförbundet (SKF), som bildades 1973. Det var Alpina sektionen i svenska fjällklubben som ombildades och Hans blev dess förste ordförande. Svenska Klätterförbundet har allt sedan dess hållit i kurser, klätterträffar, utbildningar och numera även klättertävlingar. Första klipp-klätterkompendiet i SKF:s regi skrev Hans Hellström och Lars-Göran Johansson 1974. Hans var också med vid grundandet 1989 av Svenska Bergsguideorganisationen, SBO, samt under ett antal år också ansvarig för den omtalade ”Kebkursen”. Vid några tillfäl-len var Hans Hellström SKF:s representant vid internationella klätterträffar inom det internationella alpinistförbundet, UIAA. Under de sista åren var Hans verksam-hetsrevisor och sakkunnig vid bedömning av bestigningar i Himalaya inom SKF. Vid sin död var han ordförande i Svenska Igloklubben.

Hans Hellström erhöll utmärkelsen ”Decenniets Äventyrare” för perioden 1960–69. Motiveringen löd: ”För att ha banat väg för utvecklingen av den moderna alpinismen i Sverige och varit bland de första som friklättrade grad 6 i Sverige – i knickers, ullsockor och kraftiga läderkängor samt för sina insatser gällande utveckling av utrust-ning för expeditioner och fjällsport”.

När den världsberömde Himalaya-klätt-raren Doug Scott höll föredrag i Stockholm för ett antal år sedan avslutades kvällen med en middag för Doug Scott där Hasse var värd för kvällen. Doug fick då bland annat höra lite om svensk fjällklättring och blev särskilt intresserad av historien om vinterbe-stigningen av Kaskasepaktes nordvägg och alla försök som gjordes genom åren. Detta var något som Hans ägnade sig åt som pen-sionär: att skriva ned svensk klätterhistoria från 60-talet och framåt. Han skulle då ha fortsatt på systern Ewa Hellström-Boströms bok Svensk klättring – pionjärerna (1997), men allt arbete ligger nu och väntar på någon som vill ta vid och avsluta.

Som klättrare var Hans en stor förebild för oss klättrare. Man kände sig alltid trygg och säker i samma replag som han. Han rörde sig med elegans och stil på berget där också naturupplevelsen alltid var en viktig faktor. Han klättrade alltid med hög moral och etik samt visade respekt för naturen och dess villkor. Som person var Hans välkom-nande, social, öppen för nya värderingar, engagerad, kunnig på många områden även utanför friluftssfären. Detta gällde sådana områden som politik, naturvård, filosofiska frågor, skola och omvård och alla dessa oför-glömliga samtal om bergen och livet där.

Svensk klättring har förlorat en mycket stor förgrundsgestalt och förebild. Vi saknar en klätterkamrat och god vän. Hoppas vi syns ovan molnen där alpinister hör hemma.

Kallhäll 2018-01-17

Text: Anders Kamb och Lars Grankvist

Hasse i Häggsta.Foto: Ewa Hellström-Boström

Hasse i Häggsta. Foto: Ewa Hellström-Boström

Klätterkursen vid Kebnekaise 1977. Hasse i mitten, längst fram. Fotograf okänd.

Författaren av dessa åtta essäer – Ed Douglas – startade tidningen On the Edge runt 1987, när han läste på univer-sitet i Manchester. Sedan dess har han parallellt med klätt-ringen arbetat för tidningar och skrivit böcker om bland annat Ron Fawsett och Ben Moon.


bokhyllan

THE MAGICICAN’S GLASS

Titelberättelsen handlar om hur olika personer upplever samma situation på berg. Att Douglas klättrar med Julian Attwood och Nick Colton i Nepal, leder direkt in i stilfrågan om Grandes Jorasses och turen Colton/MacIntyre, som klättrades i alpin stil sommaren 1976. Gary Hemming omtalas kort. Fransek Knez, Janez Jeglič och Silvo Karo likaledes. Den slovenska Himalayabragden beskrivs främst runt Tomaž Humar. Dock låter Douglas den företrädesvisa normalvägsklättraren Vicki Grošelj glömma bort Marjan Mandreka, som klättrade nyturen på sydväggen av Makalu 1975 utan syrgas, samt klättrade och fixade rep, på vad som kanske var kruxpassagen runt 8300 meters höjd, på den mycket tekniska nyturen av den kompletta Västruggen på Everest. När Humars klättringar diskuteras, dyker ett för mig okänt nytt namn upp som största slovenska soloklättringen när Marko Prezelj deklarerar, att Slavko Svetičičs nytur på västväggen av Annapurna till normalvägsmötet på cirka 7900 meter 1991, var betydligt mer tekniskt än vad Humar gjorde på Dhaulagiri 1995. En av de tunga uppgörelserna mellan normalvägar och nyturer i alpin stil utspelar sig efter Tomo Cesen och Lhotses sydvägg 1990. Grošelj blir med Humar mer övertygad, att han själv tillhörde forna generationens stordåd. Fast med naturlig stolthet konstaterar Grošelj, att hans passersedel för att få åka med på förbundsfinansierade expeditionen till Makalu 1975 var 25 stora turer i Alperna, varav tio svåra, och som han citeras, i ett nutida perspektiv hade det knappast räckt med 100 leder av den typen... Maestris osanning om Cerro Torre och Ueli Stecks Annapurnaklättring 2013 beskrivs väl. Vi vet från 1991 att Beghin och Profits pannlampor syntes på bas- lägerglaciären, men vi vet också att Nepal är särdeles korrumperat. Sherpas säger de såg ljus från nära toppen, då Steck var igång.

Masters of rock – Patrick Edlinger och Kurt Albert är med. Albert klättrade nordväggarna av Matterhorn och Eiger vid 16 års ålder. Förutom att klättra samtidig hård klippklättring, var han med och friklättrade Fransek Knez Jugoslavian Route på Nameless Tower, samt var med att göra nyturen Eternal Flame på samma, här graderingsjusterat till 7b och tre moves A2. Avslutande stycket handlar om konst och klättring. Paul Pritchard är främsta personen. Mitt minne av Pritchard är en kille klädd i yllerock, när han kom till Frey i norr-norra Patagonien 1992.

Sammanfattning: En mycket behaglig bok, som med redigerade publicerade artiklar bidrar till allmänbildande på ett lite annorlunda sätt.

Text: Rafael Jensen, Alpina kommittén

49BERGSPORT #177 · MARS 2018 49

förbundsadresser

FUNKTION NAMN E-POST TELEFON

SKF:s kansli, generalsekreterare Karin Persson [email protected] 08-699 65 20

SKF:s kansli, access, marknad & kommunikation Andreas Enqvist [email protected] 08-699 65 21

SKF:s kansli, bredd, utbildning Johanna Wernqvist [email protected] 08-699 65 22

SKF:s kansli, anläggning Linda Oscarsson linda [email protected]

SKF:s kansli, barn- och ungdomsfrågor Jessica Leander [email protected] 08-699 65 23

Ordförande Truls Neubeck [email protected]

Vice ordförande Frida Heilert [email protected]

Kassör Thomas Winnberg [email protected]

Ledamot Cecilia Horak [email protected]

Ledamot Lars Lindwall [email protected]

Ledamot Jenny Råghall [email protected]

Valberedning Anna Backlund [email protected]

Redaktörer Bergsport Eva Olsson [email protected] 070-677 80 44

Annika Ringstedt [email protected] 070-399 16 29

Redaktörer bergsport.se Andreas Enqvist [email protected] 08-69 96 521

Nyhetsredaktör Andreas Andersson [email protected]

Accesskommittén [email protected] 0703-61 93 45

Alpinkommittén Rafael Jensen [email protected] 073-324 34 34

Anläggningskommittén

Barn- och ungdomskommitén

Expeditionsläkare/UIAA MedCom Johan Holmgren [email protected] 073-679 02 54

Förbundskapten landslag sport

Förbundskapten landslag skidalpin Anton Olofsson [email protected] 070-830 77 24

Marknad- och kommunikationskommittén Stefan Lindström [email protected] 073-3862559

Medicinska kommittén Erik Gustavsson [email protected] 070-228 36 58

Säkerhetskommittén Robin Dahlberg [email protected] 073-780 99 77

Tävlingskommittén Henrik Wåhlin [email protected] 070-549 13 49

Utbildning [email protected]

SVENSKA KLÄTTERFÖRBUNDET

Idrottens Hus, Box 11016, 100 61 Stockholm Telefon 08-699 65 20, webbsida: www.bergsport.se, e-post: [email protected] Org nr: 889202-3063, BG:5822-0328

Kontaktinfo till din närmaste klätterklubb hittar du på www.bergsport.se

Gör på följande sätt: Betala in på bankgiro 5822-0328, skriv ditt namn och adress tydligt samt klubb-tillhörighet. Skriv på inbetalningen vad du beställer. Om det inte får plats så skicka gärna uppgifterna med e-post till [email protected]. OBS! På alla priser tillkommer frakt enligt nedan (gäller ej tygmärken). För beställning mot faktura tillkommer 50 kr i expeditionsavgift. Alla priser inkluderar moms.

Fraktpriser: Se bergsport.se under webshop.

Kontaka gärna kansliet så hjälper vi dig med beställningen. Telefon 08-699 65 20.

MÄRKENInstruktörsmärke Kategorimärken

instruktörTygmärke SKF Teknik- och säkerhets-

märken för barnAuktoriserad klippklätterinstruktör

Ca 5×8,5 cm, inkl ett kategori märke

Finns för klippa, is, inomhus, sport

Beställningsblankett finns på bergsport.se

PIN Porto: >10 st 20:- 11-20 st 25:- 21-50 st 40:-

50:- 10:- 40:- 20:-st


Håll fallzonen friSe till att inga andra personer befinner sig på väggen eller golvet rakt under klättraren.

Koppla alla mellansäkringarFall kan komma när som helst. Grepp kan vrida sig eller gå sönder.


Ledklättring


ca. 1mca. 1m

Ok!Ok!No!No!

!!

No!No!

No!No!

No!No!Ok!Ok!

No!No!


Klättring är farligt! Otillräcklig kunskap och färdighet innebär risk för skada eller för ditt och andras liv.

Utbilda dig!På en klätterkurs med en behörig instruktör lär du dig korrekta metoder.


Topprepsklättring





Undvik kollisionNär repet inte går lodrätt uppåt finns risk att klättraren eller säkraren pendlar mot vägg, föremål eller andra personer vid ett fall. Du kan skada både dig själv och andra.

Korrekta topprepsankareRepet ska löpa genom en ring, låskarbin eller dubbla karbiner med grindarna åt olika håll. Aldrig genom en enkel, ej låsbar karbin.



No!No!

No!No!




Håll mattorna fria från föremålLämna aldrig utrustning på mattorna. Ta av dig selen när du bouldrar.

Spotta varandraInomhus är spottarens främsta uppgift att hålla landningszonen fri.


BoulderingKlättring är farligt! Otillräcklig kunskap och färdighet innebär risk för skada eller för ditt och andras liv.


!!

No!No! No!No!

No!No!Ok!Ok!

No!No!



Håll fallzonen friSe till att inga andra personer befinner sig på väggen eller golvet rakt under klättraren.

Koppla alla mellansäkringarFall kan komma när som helst. Grepp kan vrida sig eller gå sönder.


Ledklättring


ca. 1m ca. 1m

Ok!Ok!No!No!

!!

No!No!

No!No!

No!No!Ok!Ok!

No!No!







Håll mattorna fria från föremålLämna aldrig utrustning på mattorna. Ta av dig selen när du bouldrar.

Spotta varandraInomhus är spottarens främsta uppgift att hålla landningszonen fri.


BoulderingKlättring är farligt! Otillräcklig kunskap och färdighet innebär risk för skada eller för ditt och andras liv.


!!

No!No! No!No!

No!No!Ok!Ok!

No!No!


Topprepsklättring





Undvik kollisionNär repet inte går lodrätt uppåt finns risk att klättraren eller säkraren pendlar mot vägg, föremål eller andra personer vid ett fall. Du kan skada både dig själv och andra.

Korrekta topprepsankareRepet ska löpa genom en ring, låskarbin eller dubbla karbiner med grindarna åt olika håll. Aldrig genom en enkel, ej låsbar karbin.



No!No!

No!No!


Finns för bouldering, led- och topp-repsklättring. Våra klubbar betalar endast frakt, 100:- per rör. Övriga beställare betalar 100 kronor/st + frakt.

Säkerhetsaffisch 60×85 cm

100:-per rör

Klubbar

100:-per st.

Övriga

Att köpa från Kansliet

KlätterloggSkriv in dina klätterturer, kurser m.m.

100:-Ord.pris

80:-Medl.pris

Klättring utomhus

En vägledning för dig som vill veta mer om klippklättring och annan klättring utomhus. Kostnadsfri för medlemsklubbar och individuella klubbmedlemmar. Övriga beställare betalar 20:- /st + frakt.

20:-Ord.prisGRATIS

Medlemmar

BÖCKER & KOMPENDIER

100:-Ord.pris80:-

Medl.pris

Topprepsklättring inomhusKurskompendium av Rasmus Jansson.

Markägar- broschyrEn informa-tionsbroschyr till markägare, verksamhetsutö-vare och myndig-hetspersoner.

20:-Ord.pris

GRATISMedlemmar


Den senaste tiden har jag fått många tillfällen att fun-dera över vad som egentligen är klättring. Och kanske viktigare än så, om det går att dra tydliga gränser för de olika delar vi räknar till klättring och det som inte självklart räknas in. I februari hade jag den stora glädjen att få in ett par fina klätterdagar i Cairngorms, Skottland. Förutom att få utmanas i den vertikala leken över snö, is och klippa (och mossa) fick jag även uppleva bergskulturen. Här möttes vi av både unga och betydligt mer erfarna personer som gjorde allt från att vara ute och vandra i branta snösluttningar, träna self-arrest i låglandet, gräva bivack och orientera till att klättra svåra och väl-kända klassiska turer. Att dra gränsen mellan vilka som här skulle ses som klättrare och vilka som inte skulle vara det blir snabbt meningslös. I arbetet med förbundets kommande strategi har vi också många gånger funderat på hur vi ska formu-lera oss kring skidalpinism. Det är idag helt klart att skidalpinism är en etablerad motions- och tävlings-form som ingår i Svenska Klätterförbundet. Det står också i Tyrolerdeklarationen att skidbestigning med de komplexa kunskaper som krävs rankas till den mest krävande formen av klättring. Ändå är det av tradition inte självklart att klättring och toppturer på skidor ses som delar av en och samma sysselsättning. I de samtal som uppstår ur dessa och liknande observationer blir snarare andra saker tydliga. Just genom sin mångfald är klättring en unik möjlighet för personlig utveckling. Genom fysiska och mentala ut-

maningar, möjlighet till sociala sammanhang samt att lära sig acceptera risker och ta ansvar kan vi var och en välja hur och i vilken del vi vill fortsätta utvecklas. Men detta gör också att vi som klättrare i olika delar, erfarenheter och miljöer har allt att vinna på att dela med oss, bjuda på ett tips och inse att erfarenhet och expertis kommer genom övning. Inom klättring blir det också tydligt att de olika delarna bidrar till varandra. Att ta en skidtur över fjället och titta hur isfallen ser ut kan vara en nog så viktig del av kommande bestigning, att träna kamraträddning i en trädgren kan vara en avgörande del för en kommande storvägg och att öva koordination och vighet en nyckel för vårens boulderresa. Om vi försöker se helheten i alla dessa delar kan vi också skapa förutsättningar att utvecklas som klättrare. Kanske ger en lavinkurs helt nya klätterkompisar, en fortsättningskurs i klippklätt-ring en ny syn på projektet på hemmaklippan och en tränarutbildning nya idéer för kruxet på stenen i skogen. Antagligen får jag fundera vidare över om det finns någon meningsfull definition på vad klättring är. Närmast blir det genom att försöka ha så roligt som möjligt i all snö vi har just nu, något som jag också hoppas kommer ge mig nya erfarenheter inför som-marens utmaningar.

Truls Neubeck, ordförande Svenska Klätterförbundet

VAD ÄR KLÄTTRING EGENTLIGEN?

Truls Neubeck funderar på vad klättring är. Alladins Direct, Cairngorms. Foto: A. Rinaldo

ordförande har ordet

51

bergsguidenleder dig till den bästa utrustningen och skönaste arrangemangen.

bergsguiden

KLÄTTERUTRUSTNING!BRETT UTBUD, BRA PRISER OCH GEDIGEN KUNSKAP

W W W . N O R T H S T A R . S E

VAD ÄR KLÄTTRING EGENTLIGEN?

NÄSTA NUMMER UTE 15 JUNI 2018 MANUSSTOPP 10 MAJ 2018Om du vill annonsera i Bergsport, kontakta Thomas Molin 031-86 55 55 eller mejl: [email protected]

Tipsa redaktionen: [email protected]

ANNONSERA I BERGSPORT


Tack till alla klätterkunder !Efter 45 år så stänger jag nu butikenoch säljer ut hela lagret.

LGJ Klätterutrustningwww.lgj.nu

#175 oktober 2017 Pris: 50 sek.

Landslagetstävlingssommar EMELIE FORSBERG EFTER SKADAN

BOULDERING & SKÄRMFLYG I TARGASONNE NORDIC YOUTH CAMP

Sagolika Island

Hannes Puman MED OS I SIKTEA Rafael JensenALPINIST MED PERSPEKTIV

BERGSPORT #176 · DECEMBER 2017

1

#176 december 2017 Pris: 50 sek.

DRÖMMEN OM PIK LENIN

PÅ TUR OVAN POLCIRKELN

Nyturer på Grönland

SÅ KOJLAR DU ETT REP

MASSOR AV julklappar att vinna!

Vad vill du läsa om i Bergsport?

Mejla till [email protected]

POSTTIDNING B PORTO BETALT

Svenska Klätterförbundet, Idrottens Hus, 114 73 Stockholm

From Ground to GoodTM

Our Marmot x Thread is a line of tees made from 50% upcycled plastic and 50% reclaimed cotton, which results in less pesticide use, less C02 emission, and 115 gallons of water saved per garment.

Even better, by partnering with Thread International, these tees have helped to create over 1300 jobs in Haiti, where each yard of fabric supports over 3,876 income opportunities.

• ...recycles 3 bottles

Sunrise Marmot Tee SS & Thread Lightly Tee SS

• ...uses 50% upcycled plastic & 50% reclaimed cotton

• ...utilizes EnviroFree Technology which focuses on PVC/Phthalate free Inks

• ...creates 233 full and part --time jobs supported through collection and manufacturing and 3,845 Income opportunities

• supported in Haiti.

• ...saves 115 gallons of water at production (compared to cotton shirt)

• ...reduces pesticides (.07 lbs / shirt) and carbon emissions (.67 lbs / shirt)

Every Shirt...

Bergsport_210x297+3mm.indd 1 05.03.18 12:05

galet kul på plastic madness · 2018-10-15 · tio timmars klättring av eigers 1938 nordväggstur...

Documents