I hela mitt liv har jag varit en bluff. Jag överdriver inte. Så gott som allting jag gjort har hela tiden varit ett försöka att skapa ett visst intryck av mig själv hos andra. Mest för att bli omtyckt eller beundrad. Det är lite mer komplicerat än så, kanske. Men när det kommer till saken handlar det om att bli omtyckt, älskad. Beundrad, godkänd, applåderad åt, vad som helst. Du fattar. Jag gjorde bra ifrån mig i skolan, men innerst inne var anledning till allting inte att lära mig eller bli bättre utan bara att göra bra ifrån mig, att få bra betyg och bli antagen till skollaget och prestera bra. Att få ett bra studiebetyg eller ett universitetslagsemblem att visa för folk. Jag njöt inte så mycket av det eftersom jag hela tiden var rädd för att jag inte skulle göra tillräckligt bra ifrån mig. Rädslan fick mig att arbeta riktigt hårt, så att jag alltid gjorde bra ifrån mig och till slut fick vad jag ville ha. Men sen, när jag väl hade fått de bästa betygen eller blev antagen till All City eller fick Angela Mead till att låta mig lägga min hand på hennes bröst, kände jag inte så mycket alls förutom kanske rädsla för att jag inte skulle komma att uppnå det igen. Den nästa stunden eller nästa saken jag ville ha. Jag minns att jag var nere i fritidsrummet i Angela Meads källare på soffan och hon lät mig föra upp min hand innanför hennes blus utan att jag egentligen kände den mjuka livfullheten hos hennes bröst därför att allt jag gjorde var att tänka ’Nu är jag den där killen som Mead lät komma till andra.’ Senare verkade det så sorgligt. Detta var i mellanstadiet. Hon var en väldigt omtänksam, tystlåten, reserverad, tankfull tjej – hon är veterinär nu, med egen mottagning – och jag såg henne egentligen aldrig på riktigt, jag kunde inte se någonting utom vem jag kunde var i hennes ögon, denna hejaklacksledare och antagligen nummer två eller tre ibland de mest åtråvärda tjejerna i mellan-stadiet det året. Hon var mycket mer än så, hon var bortom all den där tonårsrankningen och popularitetsskitsnacket, men jag lät henne aldrig vara eller såg henne aldrig som något mer, även om jag åstadkom en bra fasad med att vara någon som kunde ha djupa konversationer och verkligen ville lära känna och förstå vem hon var innerst inne. Senare gick jag i analys, jag prövade analys som de flesta andra i de senare tjugo som har tjänat lite pengar eller har skaffat sig familj eller vad de nu har tyckt sig behöva, och fortfarande inte känner sig lyckliga. Många män-niskor som jag kände prövade det. Det funkade egentligen inte, även om det fick alla att låta mer medvetna om sina egna problem och bidrog med en användbar vokabulär och en del koncept till det sätt vi alla var tvungna att prata med varandra på för att passa in och låta på ett visst sätt. Du vet vad jag menar. Under den här perioden arbeta de jag med regional reklam i Chicago, efter att ha avancerat från att vara medieinköpare för en stor konsultfirma, och vid endast tjugonio års ålder hade jag blivit kreativdelägare och jag var, som man säger, en gunstling mitt i karriären men kände mig inte alls lycklig, vad nu lycklig betyder, men självklart sa jag inte det här till någon eftersom det var en sådan kliché – ’Tears of a Clown’, ’Richard Cory,’ etc. – och cirkeln med människor som framstod som viktiga för mig tycktes alla vara mer kyliga, otydliga och föraktfulla mot klichéer än så, och därmed tillbringade jag såklart all min tid för att få dem att tro att också jag var kylig och avtrubbad, göra saker som att gäspa och titta på mina naglar och säga saker som ’Är jag lycklig ? är en av de där frågorna som, om de måste ställas dikterar sitt eget svar,’ etc. Jag lade ner all denna tiden och energin för att ge ett visst intryck och få ett godkännande eller uppskattning som jag sedan inte kände någonting för eftersom det inte hade någonting att göra med vem jag verkligen var inuti, och jag blev äcklad av mig själv för att alltid vara en sådan bluff, men jag tycktes inte kunna rå för det. Här är några av de olika saker jag prövade : ECT, cykla med en tioväxlad cykel till Nova Scotia och tillbaka, hypnos, kokain, sakro-cervikal kiropraktik, gå med i en Karismatisk kyrka, joggning, ideellt arbete för Ad Council, meditationspass, frimurarna, psykoanalys, Landmark, Kursen i mirakler, en workshop i teckning för höger hjärnhalva, celibat, att samla och restaurera gamla klassiska Corvettes, och att försöka ligga med en ny tjej varje kväll under två hela månader (jag fick ihop till sammanlagt 36 av 61 och fick även klamydia, vilket jag berättade för vänner om, samtidigt som jag låtsades som att jag var genererad men i hemlighet förväntande jag mig att de skulle bli imponerade – vilket, med förevändningen av en massa skämt på min bekostnad, jag tror att de var – men som för den största delen av de två månaderna bara fick mig att känna mig ytlig och rov girig, plus att jag gick miste om en stor del sömn och var ett vrak på jobbet – det var även under den perioden jag prövade kokain). Jag vet att den här delen är tråkig och antagligen tråkar ut dig, förresten, men det blir mycket mer

I hela mitt liv har jag varit en bluff. Jag överdriver inte. Så gott som allting jag gjort har hela tiden varit ett försöka att skapa ett visst intryck av mig själv hos andra. Mest för

att bli omtyckt eller beundrad. Det är lite mer komplicerat än så, kanske. Men när det kommer till saken handlar det om att bli omtyckt, älskad. Beundrad, godkänd, applåderad

åt, vad som helst. Du fattar. Jag gjorde bra ifrån mig i skolan, men innerst inne var anledning till allting inte att lära mig eller bli bättre utan bara att göra bra ifrån mig, att få bra

betyg och bli antagen till skollaget och prestera bra. Att få ett bra studiebetyg eller ett universitetslagsemblem att visa för folk. Jag njöt inte så mycket av det eftersom jag hela

tiden var rädd för att jag inte skulle göra tillräckligt bra ifrån mig. Rädslan fick mig att arbeta riktigt hårt, så att jag alltid gjorde bra ifrån mig och till slut fick vad jag ville ha.

Men sen, när jag väl hade fått de bästa betygen eller blev antagen till All City eller fick Angela Mead till att låta mig lägga min hand på hennes bröst, kände jag inte så mycket alls

förutom kanske rädsla för att jag inte skulle komma att uppnå det igen. Den nästa stunden eller nästa saken jag ville ha. Jag minns att jag var nere i fritidsrummet i Angela Meads

källare på soffan och hon lät mig föra upp min hand innanför hennes blus utan att jag egentligen kände den mjuka livfullheten hos hennes bröst därför att allt jag gjorde var att

tänka ’Nu är jag den där killen som Mead lät komma till andra.’ Senare verkade det så sorgligt. Detta var i mellanstadiet. Hon var en väldigt omtänksam, tystlåten, reserverad,

tankfull tjej – hon är veterinär nu, med egen mottagning – och jag såg henne egentligen aldrig på riktigt, jag kunde inte se någonting utom vem jag kunde var i hennes ögon,

denna hejaklacksledare och antagligen nummer två eller tre ibland de mest åtråvärda tjejerna i mellanstadiet det året. Hon var mycket mer än så, hon var bortom all den där

tonårsrankningen och popularitetsskitsnacket, men jag lät henne aldrig vara eller såg henne aldrig som något mer, även om jag åstadkom en bra fasad med att vara någon som

kunde ha djupa konversationer och verkligen ville lära känna och förstå vem hon var innerst inne.

Senare gick jag i analys, jag prövade analys som de flesta andra i de senare tjugo som har tjänat lite pengar eller har skaffat sig familj eller vad de nu har tyckt sig

behöva, och fortfarande inte känner sig lyckliga. Många människor som jag kände prövade det. Det funkade egentligen inte, även om det fick alla att låta mer medvetna om sina

egna problem och bidrog med en användbar vokabulär och en del koncept till det sätt vi alla var tvungna att prata med varandra på för att passa in och låta på ett visst sätt. Du vet

vad jag menar. Under den här perioden arbeta de jag med regional reklam i Chicago, efter att ha avancerat från att vara medieinköpare för en stor konsultfirma, och vid endast

tjugonio års ålder hade jag blivit kreativdelägare och jag var, som man säger, en gunstling mitt i karriären men kände mig inte alls lycklig, vad nu lycklig betyder, men självklart

sa jag inte det här till någon eftersom det var en sådan kliché – ’Tears of a Clown’, ’Richard Cory,’ etc. – och cirkeln med människor som framstod som viktiga för mig tycktes alla

vara mer kyliga, otydliga och föraktfulla mot klichéer än så, och därmed tillbringade jag såklart all min tid för att få dem att tro att också jag var kylig och avtrubbad, göra saker

som att gäspa och titta på mina naglar och säga saker som ’Är jag lycklig ? är en av de där frågorna som, om de måste ställas dikterar sitt eget svar,’ etc. Jag lade ner all denna tiden

och energin för att ge ett visst intryck och få ett godkännande eller uppskattning som jag sedan inte kände någonting för eftersom det inte hade någonting att göra med vem

jag verkligen var inuti, och jag blev äcklad av mig själv för att alltid vara en sådan bluff, men jag tycktes inte kunna rå för det. Här är några av de olika saker jag prövade : ECT,

cykla med en tioväxlad cykel till Nova Scotia och tillbaka, hypnos, kokain, sakro-cervikal kiropraktik, gå med i en Karismatisk kyrka, joggning, ideellt arbete för Ad Council,

meditationspass, frimurarna, psykoanalys, Landmark, Kursen i mirakler, en workshop i teckning för höger hjärnhalva, celibat, att samla och restaurera gamla klassiska Corvettes,

och att försöka ligga med en ny tjej varje kväll under två hela månader (jag fick ihop till sammanlagt 36 av 61 och fick även klamydia, vilket jag berättade för vänner om, samtidigt

som jag låtsades som att jag var genererad men i hemlighet förväntande jag mig att de skulle bli imponerade – vilket, med förevändningen av en massa skämt på min bekostnad,

jag tror att de var – men som för den största delen av de två månaderna bara fick mig att känna mig ytlig och rov girig, plus att jag gick miste om en stor del sömn och var ett vrak

på jobbet – det var även under den perioden jag prövade kokain). Jag vet att den här delen är tråkig och antagligen tråkar ut dig, förresten, men det blir mycket mer intressant när

jag kommer till den delen där jag tar livet av mig och upptäcker vad som händer omedelbart efter att en person dör. Vad beträffar listan, så var psykoanalysen så gott som det sista

jag försökte.

Analytikern jag gick till var OK. En stor, mjuk, äldre kille med en stor rödblond mustasch och ett behagligt, slags in-formellt uppträdande. Jag är inte säker på att jag

minns h onom vid liv alltför väl. Han var en hyfsat god lyssnare, och han framstod som intresserad och sympatisk på ett lätt distanserat sätt. Till en början misstänkte jag att

han inte tyckte om mig eller var obekväm i min närhet. Jag tror inte han var van vid patienter som redan var medvetna om vilka sina riktiga problem var. Han var också lite av

en tablettlangare. Jag drog mig för att pröva antidepressiva, jag kunde inte föreställa mig att ta tabletter för att bli mindre av en bluff. Jag sa att även om de fungerade, hur skulle

jag kunna veta om det var jag eller tabletterna ? Vid det stadiet visste jag redan att jag var en bluff. Jag visste vad mitt problem var. Jag tycktes inte kunna sluta. Jag minns att

jag tillbringade kanske de första tjugo gångerna eller nått av analysen med att spela uppriktig och ärlig, men i verkligheten parerade jag honom och lindade honom runt mitt

lillfinger, jag visade honom helt enkelt att jag inte bara var ännu en av de där patienterna som snubblade in utan någon idé om vilket sitt verkliga problem var eller som var helt

främmande för sanningen om sig själva. När det kommer till saken, handlade det om att jag försökte visa honom att jag var minst lika smart som han var och att det inte var

mycket som han skulle se i mig som jag själv inte redan hade listat ut. Och ändå ville jag ha hjälp och var där för att försöka få hjälp. Jag berättade inte ens för honom hur olycklig

jag var förrän fem eller sex månader in i analysen, mest för att jag inte ville framstå som ännu en gnällig, självupptagen yuppie, även om jag tror att jag även då var medveten om

att det var allt jag egentligen var, innerst inne.

Det som redan från första stunden tilltalade mig mest hos analytikerna var att hans kontor var i en enda röra. Det var böcker och papper överallt, och vanligtvis var han

tvungen att röja undan saker från stolen så att jag kunde sätta mig ner. Det fanns ingen soffa, jag satt i en enkel stol och han satt mitt emot mig i sin illa tilltygade gamla skriv-

Gamla Goda NeoN

david Foster Wallace

2

I hela mitt liv har jag varit en bluff. Jag överdriver inte. Så gott som allting jag gjort har hela tiden varit ett försöka att skapa ett visst intryck av mig själv hos andra. Mest för att bli omtyckt eller beundrad. Det är lite mer komplicerat än så, kanske. Men när det kommer till saken handlar det om att bli omtyckt, älskad. Beundrad, godkänd, applåderad åt, vad som helst. Du fattar. Jag gjorde bra ifrån mig i skolan, men innerst inne var anledning till allting inte att lära mig eller bli bättre utan bara att göra bra ifrån mig, att få bra betyg och bli an-tagen till skollaget och prestera bra. Att få ett bra studiebetyg eller ett skollagsemblem att visa upp. Jag njöt inte så mycket av det eftersom jag hela tiden var rädd för att jag inte skulle göra tillräckligt bra ifrån mig. Rädslan fick mig att arbeta riktigt hårt, så att jag alltid gjorde bra ifrån mig och till slut fick vad jag ville ha. Men sen, när jag väl hade fått de bästa betygen eller blev antagen till All City eller fick Angela Mead till att låta mig lägga min hand på hennes bröst, kände jag inte så mycket alls förutom kanske rädsla för att jag inte skulle komma att uppnå det igen. Nästa stund eller nästa sak jag ville ha. Jag minns att jag var nere i fritidsrummet i Angela Meads källare på soffan och hon lät mig föra upp min hand innanför hennes blus utan att jag egentligen kände den mjuka livfullheten hos hennes

Gamla Goda NeoN

3

bröst därför att allt jag gjorde var att tänka ’Nu är jag den där killen som Mead lät komma till andra.’ Senare verkade det så sorgligt. Detta var i mellanstadiet. Hon var en väldigt omtänk-sam, tystlåten, reserverad, tankfull tjej – hon är veterinär nu, med egen mottagning – och jag såg henne egentligen aldrig på riktigt, jag kunde inte se någonting utom vem jag kunde var i hennes ögon, denna hejaklacksledare och antagligen nummer två eller tre ibland de mest åtråvärda tjejerna i mellanstadiet det året. Hon var mycket mer än så, hon var bortom all den där tonårsrankningen och popularitets skitsnacket, men jag lät henne aldrig vara eller såg henne aldrig som något mer, även om jag åstadkom en bra fasad med att vara någon som kunde ha djupa konversationer och verkligen ville lära känna och förstå vem hon var innerst inne. Senare gick jag i analys, jag prövade analys som de flesta an-dra i de senare tjugo som har tjänat lite pengar eller har skaffat sig familj eller vad de nu har tyckt sig behöva, och fortfarande inte känner sig lyckliga. Många människor som jag kände prövade det. Det funkade egentligen inte, även om det fick alla att låta mer medvetna om sina egna problem och bidrog med en användbar vokabulär och en del koncept till det sätt vi alla var tvungna att prata med varandra på för att passa in och låta på ett visst sätt. Du vet vad jag menar. Under den här perioden arbeta de jag med regional reklam i Chicago, efter att ha avan-cerat från att vara medieinköpare för en stor konsultfirma, och vid endast tjugonio års ålder hade jag blivit kreativdelägare och jag var, som man säger, en gunstling mitt i karriären men kände mig inte alls lycklig, vad nu lycklig betyder, men självklart sa jag inte det här till någon eftersom det var en sådan kliché – ’Tears of a Clown’, ’Richard Cory,’ etc. – och cirkeln med människor som framstod som viktiga för mig tycktes alla vara mer ky-liga, otydliga och föraktfulla mot klichéer än så, och därmed tillbringade jag såklart all min tid för att få dem att tro att också

4

jag var kylig och avtrubbad, göra saker som att gäspa och titta på mina naglar och säga saker som ’Är jag lycklig ? är en av de där frågorna som, om de måste ställas dikterar sitt eget svar,’ etc. Jag lade ner all denna tiden och energin för att ge ett visst intryck och få ett godkännande eller uppskattning som jag se-dan inte kände någonting för eftersom det inte hade någonting att göra med vem jag verkligen var inuti, och jag blev äcklad av mig själv för att alltid vara en sådan bluff, men jag tycktes inte kunna rå för det. Här är några av de olika saker jag prö-vade : ECT, cykla med en tioväxlad cykel till Nova Scotia och tillbaka, hypnos, kokain, sakro-cervikal kiropraktik, gå med i en Karismatisk kyrka, joggning, ideellt arbete för Ad Council, meditationspass, frimurarna, psykoanalys, Landmark, Kursen i mirakler, en workshop i teckning för höger hjärnhalva, celi-bat, att samla och restaurera gamla klassiska Corvettes, och att försöka ligga med en ny tjej varje kväll under två hela månader (jag fick ihop till sammanlagt 36 av 61 och fick även klamydia, vilket jag berättade för vänner om, samtidigt som jag låtsades som att jag var genererad men i hemlighet förväntande jag mig att de skulle bli imponerade – vilket, med förevändningen av en massa skämt på min bekostnad, jag tror att de var – men som för den största delen av de två månaderna bara fick mig att känna mig ytlig och rov girig, plus att jag gick miste om en stor del sömn och var ett vrak på jobbet – det var även under den perioden jag prövade kokain). Jag vet att den här delen är tråkig och antagligen tråkar ut dig, förresten, men det blir mycket mer intressant när jag kommer till den delen där jag tar livet av mig och upptäcker vad som händer omedelbart efter att en person dör. Vad beträffar listan, så var psykoanalysen så gott som det sista jag försökte. Analytikern jag gick till var OK. En stor, mjuk, äldre kille med en stor rödblond mustasch och ett behagligt, slags in-formellt uppträdande. Jag är inte säker på att jag minns

5

h onom vid liv alltför väl. Han var en hyfsat god lyssnare, och han framstod som intresserad och sympatisk på ett lätt distan-serat sätt. Till en början misstänkte jag att han inte tyckte om mig eller var obekväm i min närhet. Jag tror inte han var van vid patienter som redan var medvetna om vilka sina riktiga problem var. Han var också lite av en tablettlangare. Jag drog mig för att pröva antidepressiva, jag kunde inte föreställa mig att ta tabletter för att bli mindre av en bluff. Jag sa att även om de fungerade, hur skulle jag kunna veta om det var jag eller tabletterna ? Vid det stadiet visste jag redan att jag var en bluff. Jag visste vad mitt problem var. Jag tycktes inte kunna sluta. Jag minns att jag tillbringade kanske de första tjugo gångerna eller nått av analysen med att spela uppriktig och ärlig, men i verkligheten parerade jag honom och lindade honom runt mitt lillfinger, jag visade honom helt enkelt att jag inte bara var ännu en av de där patienterna som snubblade in utan någon idé om vilket sitt verkliga problem var eller som var helt främmande för sanningen om sig själva. När det kommer till saken, handlade det om att jag försökte visa honom att jag var minst lika smart som han var och att det inte var mycket som han skulle se i mig som jag själv inte redan hade listat ut. Och ändå ville jag ha hjälp och var där för att försöka få hjälp. Jag berättade inte ens för honom hur olycklig jag var förrän fem eller sex månader in i analysen, mest för att jag inte ville framstå som ännu en gnällig, självupptagen yuppie, även om jag tror att jag även då var medveten om att det var allt jag egentligen var, innerst inne. Det som redan från första stunden tilltalade mig mest hos analytikerna var att hans kontor var i en enda röra. Det var böcker och papper överallt, och vanligtvis var han tvungen att röja undan saker från stolen så att jag kunde sätta mig ner. Det fanns ingen soffa, jag satt i en enkel stol och han satt mitt emot mig i sin illa tilltygade gamla skrivbordsstol vars ryggstöd

6

hade en sådan där stor rektangel eller cape med massagekulor fäst på sig, på samma sätt som taxichaufförer ofta har i sina taxibilar. Det var en annan sak jag gillade, skrivbordsstolen och det faktum att den var lite för liten för honom (han var ingen liten kille) så att han nästan var tvungen att sitta hop-krupen med sina fötter platt på golvet, eller ibland brukade han annars lägga sin hand bakom sitt huvud och luta sig långt tillbaka i stolen på ett sätt som fick stolen att gnissla hemskt när den böjdes bakåt. Det tycks alltid vara någonting beskyd-dande eller lite nedlåtande över någon som korsar sina ben när de pratar till en, och skrivbordsstolen tillät honom inte att göra det – om han någon gång korsade benen skulle hans knä vara uppe vid hans haka. Och ändå hade han uppenbarligen ännu aldrig gått ut och skaffat sig en större eller finare stol, eller ens brytt sig om att olja in mellanledets fjädring för att få ryggen att sluta gnissla, ett ljud som skulle ha fått mig att klättra på väggarna om det hade varit min stol och jag hade varit tvungen att tillbringa hela dagen i den. Jag lade märket till allt detta nästan med en gång. Det lilla kontoret stank också av piptobak, vilket är en angenäm doft, plus att Dr. Gustafsson aldrig förde anteckningar eller svarade med mot-frågor eller några andra psykoanalytiska klichésaker som hade fått hela grejen att bli alldeles för hemsk för att fortsätta med oavsett om det hjälpte eller inte. Den sammantagna in-trycket var en sorts sympatisk, oorganiserad, avslappnad kille, och saker och ting blev faktiskt bättre efter att jag insåg att han antagligen inte skulle göra någonting för att få mig att sluta svara svävande och förutseende på hans frågor så att jag kunde visa honom att jag redan visste svaren – han skulle ju få sina 65 dollar i vilket fall – och till slut kom jag ut och berättade för honom att jag var en bluff och kände mig alienerad (jag var tvungen att använda det snobbiga ordet, men det var fortfa-rande sant) och att jag började inse att jag nog skulle leva på

7

det här sättet för resten av mitt liv och vara helt olycklig. Jag sa till honom att jag inte lade skulden på någon annan för att jag var en bluff. Jag hade blivit adopterad, men det var som litet barn, och styvföräldrarna som adopterade mig var vänligare än de flesta andra biologiska föräldrar jag kände till, och jag blev aldrig skälld på eller misshandlad eller pressad till att slå .400 i Legion Ball eller någonting liknande, och de tog ut ett andra lån för att skicka mig till en elithögskola när jag kunde ha tagit ett stipendium och gått på U.W.–Eau Claire, etc. Ingen hade någonsin gjort något illa mot mig, varje problem jag hade haft hade jag varit orsaken till. Jag var en bluff och det faktum att jag var ensam var mitt eget fel (självklart stack det till i hans öron vid ordet fel, vilket är ett laddat uttryck) efter-som jag verkade vara så extremt självupptagen och falsk att jag upplevde allting utifrån hur det påverkade människors bild av mig själv och vad jag behövde göra för att skapa det intrycket av mig själv som jag ville att de skulle ha. Jag sa att jag visste vad mina problem var, det jag inte visste var hur jag skulle få ett slut på dem. Jag erkände också för Dr. Gustafsson några av de sätt jag tidigare hade manipulerat honom på och försökt att försäkra mig om att han betraktade mig som smart och själv-medveten och sa att jag tidigt var medveten om att det var slöseri med tid och pengar att leka och vara stöddig under psykoanalysen, men att jag inte kunde rå för mig själv, det bara hände av sig själv. Han log åt allt detta, vilket var första gången jag minns att jag såg honom le. Jag menar inte att han var sur eller humorbefriad, han hade ett stort rött vänligt an-sikte och ett lagom tilltalande sätt, men detta var den första gången som han log som en människa som hade en vanlig konversation. Och ändå såg jag på samma gång vad jag nu hade lämnat mig öppen för – och mycket riktigt säger han det. ’Om jag förstår dig rätt’, säger han, ’så säger du helt enkelt att du är en beräknande, manipulativ person som alltid säger vad

8

du tror kommer få någon att acceptera dig eller bilda någon uppfattning om dig som du tror du vill ha.’ Jag sa till honom att det kanske var en aning förenklat men i stort sett korrekt, och han sa vidare att som han förstådd det så menade jag att jag kände mig fast i detta falska sätt att vara och oförmögen att någonsin bli helt öppen och berätta sanningen oberoende av hur det skulle få mig att framstå i andras ögon. Och på ett nå-got undergivet sätt sa jag ja, och att jag alltid verkade ha haft denna bedrägliga, beräknande delen av min hjärna hela tiden på helspänn, som om jag konstant spelade schack med alla och räknade ut att om jag ville få dem att röra sig på ett speci-ellt sätt var jag tvungen att flytta mig på ett sådant sätt att det förleder dem till att röra sig på det sättet. Han frågade om jag någonsin spelade schack, och jag berättade för honom att jag brukade göra det i mellanstadiet men att jag slutade eftersom jag inte kunde bli så bra som jag så småningom ville bli, hur frustrerande det var att bara bli så pass bra att man inser hur det skulle vara att vara riktigt bra på det men inte vara skicklig nog att bli så bra, etc. Jag bredde på lite extra i hopp om att distrahera honom från den stora inblicken och frågorna som jag insåg att jag hade bäddat för. Men det funkade inte. Han lutade sig tillbaka i sin skrikiga stol och gjorde en paus som om han tänkte riktigt mycket, som en effekt – han tänkte att han skulle få känna sig som att han verkligen hade förtjänat sina 65 dollar i dag. En del av pausen bestod alltid i att stryka med handen över hans mustasch på ett omedvetet sätt. Jag var ganska säker på att han skulle säga något i stil med, ’Så hur lyckades du göra det du precis gjorde ?,’ med andra ord, hur kunde jag vara uppriktig om min bedräglighet om jag verkli-gen var en bluff, som om han hade ertappat mig i någon sorts logisk motsägelse eller paradox. Och jag fortsatte att spela lite dum, antagligen för att få honom att fortsätta och säga det, delvis på grund av att jag fortfarande höll fast vid hoppet att

9

vad han skulle säga skulle vara mer insiktsfullt eller klarsynt än vad jag hade förutspått. Men det var delvis också för att jag gillade honom, och gillade sättet på vilket han såg ut att vara genuint nöjd och upprymd över idén att vara till hjälp men försökte uppbjuda professionell kontroll över sitt ansiktsut-tryck som ett sätt att få upphetsningen att se ut mer som en enkel förnöjdhet och ett kliniskt intresse i mitt fall eller nått. Han var svår att inte tycka om, han var vad man brukar kalla en sympatisk person. När det kommer till inredning, så hade kontorsväggen bakom hans stol två inramade planscher, en som var den där Wyeth-tavlan med en av de där små flickorna på vetefältet kravlandes upp mot bondgården, den andra ett stilleben med två äpplen i en skål på ett bord av Cézanne. (För att vara ärlig så visste jag att det var Cézanne därför att det var en konstmuséeplansch och hade en rubrik med information om en Cézanne-utställning under tavlan, vilken var ett stille-ben, och som var kusligt obehaglig eftersom det var något lätt absurt med perspektivet eller utförandet som fick bordet att se skevt ut och äpplena att se nästan fyrkantiga ut.) Planscherna var antagligen där för att ge psykoanalytikerns patienter nå-gonting att titta på, då många per soner gillar att se sig omkring eller att titta på saker på väggen medan de pratar. Jag hade däremot inga problem att se rakt på honom större delen av tiden jag var där. Han hade en talang för att få en att känna sig trygg, det var ingen tvekan om den saken. Men jag hade ingen illusion om att det var detsamma som att ha tillräckligt med insikt eller jävlar anamma för att hitta ett sätt att verkligen hjälpa mig på, däremot. Det fanns en enkel logisk paradox som jag kallade för ” bedräglighetsparadoxen” som jag mer eller mindre själv hade upptäckt medan jag läste en kurs i matematisk logik i skolan. Jag minns det som en enormt stor föreläsningskurs med sammankomster två gånger i veckan i ett auditorium

10

med professorn uppe på scenen och på fredagar i mindre diskussionsgrupper som leddes av en doktorand vars hela liv verkade bestå av matematisk logik. (Plus att allt man behövde göra för att glänsa i klassen var att sitta ner med den anvisade textboken som läraren var redaktör för och memorera de olika argumentationskedjorna och de vanligaste formlerna och axiomen för första ordningens kvantifikatorer, vilket innebar att kursen var lika ren och mekanisk som logiken själv på så sätt att om du lade ner tiden och mödan så vips, kom de bra betygen ut på andra sidan. Vi kom bara till paradoxer som Berry- och Russel-paradoxerna och ofullständighetssatsen precis i slutet av terminen, de var inte på sluttentan.) Bedräg-lighetsparadoxen innebar att ju mer tid och kraft du lade ner på att framstå som imponerande och attraktiv inför andra personer, desto mindre imponerande och attraktiv kände du dig inombords – du var en bluff. Och ju mer du kände dig som en bluff, desto mer försökte du förmedla en imponerande el-ler sympatisk bild av dig själv så att andra människor inte skulle lista ut vilken ihålig, bedräglig person du verkligen var. Rent logiskt tänker man att när en förmodat intelligent nit-tonåring blir medveten om denna paradox, så skulle han sluta vara en bluff och förlika sig med att vara sig själv (vad nu det var) eftersom han har insett att det att vara en bluff var en oändligt fördärvande återgång som slutligen resulterade i att han blev rädd, ensam, alienerad, etc. Men här fanns den an-dra, högre gradens paradox, som inte ens hade något namn eller någon form – jag gjorde det inte, jag kunde inte. Upp-täckten av den första paradoxen vid nitton års ålder gav mig en storartad insikt om vilken tom och bedräglig person jag i grunden hade varit åtminstone ända sedan jag var fyra och ljög för min styvfar eftersom jag på något sätt hade insett, under det att han frågade mig om jag hade haft sönder skålen, att om jag sa att jag hade gjort det men ’erkände’ på ett slags

11

tafatt, osannolikt sätt, så skulle han inte tro mig och han skulle istället tro att det var min syster Fern, som är mina styvföräldrars biologiska dotter, som var den som egentligen haft sönder den antika Moser glasskålen som min styvmamma hade ärvt från sin biologiska mormor och verkligen älskade, plus att det dessutom skulle få eller förleda honom till att se mig som en hygglig och bra styvbror som var så angelägen om att hålla Fern (som jag verkligen tyckte om) borta från besvär att jag var villig att ljuga och ta straffet för henne. Jag förklarar inte det särskilt bra. Jag var bara fyra, till att börja med, och insikten slog mig inte i ord så som jag just precis berättade det, utan snarare i termer av känslor och associationer och spe-ciella mentala blixtar av styvföräldrarnas ansikten med olika uttryck. Men det hände så snabbt, vid endast fyraårsålder, att jag listade ut hur jag skulle skapa ett visst intryck genom att jag visste vilken effekt jag skulle skapa hos min styvfar genom att fumligt ’erkänna’ att jag hade klippt till Fern på armen och stulit hennes rock-ring och sprungit hela vägen till nedervå-ningen och börjat leka med rockringen i matsalsrummet precis bredvid sideboardet med min styvmors alla antika glassprydnader och statyetter på, medan Fern, som hade glömt allt om hennes arm och rockringen eftersom hon var så bekymrad över skålen och de andra glassprydnaderna, kom springande ner ifrån övervåningen och ropade efter mig, och påminde mig om hur viktig regeln var som sa att vi inte skulle leka i matsalsrummet… Vilket innebar att jag genom att ljuga på ett sådant medvetet oövertygande sätt faktiskt kunde uppnå allt det som en direkt lögn skenbart skulle föra med sig, plus att jag framstod som ädel och självuppoffrande, plus att jag också fick mina styvföräldrar att känna sig bra eftersom de alltid tenderade att känna sig bra när någon av deras barn gjorde någonting som visade på karaktär, eftersom det var den sortens saker som de inte riktigt kunde påverka utan en-

12

dast något som framstod som en välvillig reflektion av dem själva och deras sätt att forma sina barns karaktär på. Jag framställer det här på ett sådant långt, forcerande, klumpigt sätt för att försöka förmedla det så som jag plötsligt mindes det, när jag såg upp på min styvfars stora vänliga ansikte sam-tidigt som han höll två av de stora skärvorna av Moserskålen och försökte att se mer arg ut än han var. (Han hade alltid varit av den åsikten att de mer exklusiva föremålen borde vara in-låsta på ett magasin någonstans, medan min styvmamma mer var av den åsikten att det väl inte var någon mening att ha fina saker om de inte stod framme så att folk kunde njuta av dem.) Hur jag skulle kunna framstå på ett visst sätt för honom och få honom att tänka på ett speciellt sätt slog mig precis lika fort. Kom ihåg att jag bara var runt fyra. Och jag kan inte låtsats som att det fick mig att skämmas, när jag insåg det – san-ningen är att det kändes underbart. Jag kände mig mäktig, smart. Det kändes lite som att se på en del av ett pussel du håller på med och i din hand har du en bit som du inte kan se var den ska vara eller hur du ska få den att passa in när du ser på alla hålen, och plötsligt slår det dig som en blixt, och utan någon speciell anledning kan du peka ut eller förklara för vem som helst att om man vrider biten åt det här hållet kommer den att passa, och det gör den, och det bästa sättet att förklara det på är kanske att säga att du i det korta ögonblicket känner dig delaktig i något större och mycket mer en del av bildens helhet, precis som den lilla pusselbiten är. Den enda delen som jag lät bli att förutse var hur Ferns skulle reagera på att bli beskylld för att ha haft sönder skålen, och sedan bestraffad, och därefter bestraffad ännu mer efter att hon fortsatte att förneka att hon hade lekt i matsalsrummet, och mina styvför-äldrars ståndpunkt var den att de blev mer upprörda och be-svikna över att hon ljög än att skålen hade gått sönder, vilken de menade bara var en materiell sak och i det stora hela inte

13

var speciellt viktig. (Mina styvföräldrar talade på det här sättet, de var personer med höga ideal och värderingar, huma-nister. Deras stora ideal var fullständig ärlighet i alla familjens relationer, och att ljuga var det värsta man kunde göra, det mest svekfulla brott man kunde begå, enligt deras synvinkel som föräldrar. Dessutom hade de en tendens att uppfostra Fern något mer bestämt än vad de uppfostrade mig, men också detta var en förlängning av deras värderingar. De var oroliga för att inte behandla mig rättvist och ville få mig att känna att jag var precis lika mycket deras riktiga barn som Fern var, så att jag skulle känna mig trygg och älskade till det yttersta, och ibland ledde denna oro till att de tänjde lite för mycket på vad jag tilläts göra men inte Fern.) Så Fern betrakt-ades därför som en lögnare även fast hon inte var det, och det måste ha sårat henne mer än den egentliga bestraffningen. Hon var bara fem vid den här tiden. Det är hemskt att bli betraktad som en bluff eller att tro att människor tror att man är en bluff eller lögnare. Det är möjligen en av de värsta käns-lorna i världen. Och även om jag inte har haft någon direkt erfarenhet av det är jag säker på att det måste vara dubbelt så hemskt när du faktiskt säger sanningen men man tror dig inte. Jag tror inte att Fern någonsin riktigt kom över den händelsen, även om vi två aldrig pratade om det efteråt, med undantag för ett slags kryptisk anmärkning hon gjorde över axeln en gång då vi båda gick i gymnasiet och grälade om någonting och Fern stormade ut ur huset. Hon var en ganska typisk tur-bulent tonåring som rökte, sminkade sig, hade mediokra skolbetyg, dejtade äldre killar etc. – medan jag var familjens gunstling med ett genomsnittligt betygspoäng man kunde mörda för och spelade i universitetslaget etc. Ett sätt att se på det är att jag framstod och agerade mycket bättre på ytan än vad Fern gjorde, även om hon så småningom slog sig till ro och till slut började på universitetet och nu har det bra. Hon är

14

också en av de roligaste människorna på jorden, med en väl-digt torr och subtil sorts humor – jag tycker om henne väldigt mycket. Poängen är att det här var början på min tillvaro som bluff, även om episoden med den förstörda skålen inte på något sätt var ursprunget eller orsaken till min bedräglighet eller någon sorts trauma från barndomen som jag inte har kommit över och som gjorde att jag var tvungen att börja gå i analys för att reda ut. Den bedrägliga delen av mig har alltid funnits där, precis som pusselbiten, rent objektivt, är en verk-lig del av pusslet redan innan du först ser den. För en tid trodde jag att möjligen en av mina biologiska föräldrar hade varit en bluff eller bar på någon form av bluffgen eller nått och att jag hade ärvt den, men det var en återvändsgränd, det fanns inget sätt att få reda på det. Och även om det gjorde det, vad hade det spelat för roll ? Jag var fortfarande en bluff, det var fortfarande min egen olycka som jag var tvungen att göra upp med. Återigen, jag är medveten om att det här ett klumpigt sätt att uttrycka sig på, men poängen är att allt det här och mer gick som en blixt igenom mitt huvud under en intervall av en liten, dramatisk paus Dr. Gustafson tillät sig själv innan han lade fram sitt reductio ad absurdum-argument om att jag inte kunde var en total bluff om jag precis hade redogjort för och erkänt min bedräglighet för honom precis nu. Jag vet att du lika väl som jag känner till hur snabbt tankar och association-er kan flyga genom huvudet. Du kan befinna dig mitt uppe i ett kreativt möte på ditt jobb eller nått, och tillräckligt mycket saker kan störta igenom ditt huvud bara under den korta tyst-naden då personerna ögnar igenom sina anteckningar och väntar på nästa presentation, att det hade krävt exponentiellt sett mer tid än hela mötet bara för att försöka sätta ord på den flod av tankar som uppstod under några sekunders tystnad. Detta är ännu en paradox, att större delen av de viktigaste

15

intrycken och minnena i en persons liv är sådana som rusar igenom ens huvud så snabbt att snabbt inte ens är rätt ord för att beskriva det på, de framstår som helt annorlunda el-ler utanför den vanliga sekventiella klocktiden vi alla lever i, och de har en sådan liten samhörighet med den slags linjära, ett-ord-efter-ett-annat-ords-engelska vi alla kommunicerar med varandra på, att det enkelt skulle ta en livstid bara att redogöra för innehållet i de tankar och samband som finns i en bråkdel av en sekund i denna tankeblixt, etc. – och ändå, tycks det, går vi alla runt och försöker använda engelska (eller vilket språk vårt ursprungsland än råkar använda, naturligt-vis) för att få andra människor att förstå vad vi tänker och för att komma underfund med vad de tänker, när alla egentligen innerst inne vet att det är en charad och att man bara upprepar samma rörelser. Vad som äger rum inombords är helt enkelt för snabbt och om fattande och sammanbundet för att ord ska kunna göra något mer än att som mest dra upp konturerna av en ynka liten del av det under ett visst ögonblick. För-resten, den interna huvud hastigheten, eller nått, hos dessa idéer, minnen, insikter, känslor och så vidare, är till och med snabbare – exponentiellt snabbare, otänkbart mycket snab-bare – när du dör, det vill säga under den försvinnande lilla nanosekund mellan det att du tekniskt sett dör och att nästa sak inträffar, så i verkligheten är den där klichén om hur män-niskors liv rusar förbi framför deras ögon när de dör, inte allt för långt ifrån sanningen – även om hela livet i det här fallet inte är en sekventiell händelse där du först föds, och sedan ligger i vaggan och sedan står framme på plattan i Legion ball, etc., vilket ofta visar sig vara fallet när människor säger ’hela mitt liv’, en fristående, kronologisk serie av händelser som de lägger ihop och kallar sitt liv. Egentligen är det inte så. Det bästa sättet jag kommer på att beskriva det som är att säga att allt händer samtidigt, men att detta samtidigt egentligen

16

inte är en ändlig tidpunkt av sekventiell tid så som vi är vana att tänka oss tiden medan vi är i livet, plus att det som visar sig vara innebörden av uttrycket mitt liv inte ens är i när-heten av vad vi tror vi pratar om när vi säger ’mitt liv’. Ord och kronologisk tid skapar alla dessa missförstånd kring vad som egentligen pågår på livets mest fundamentala nivå. Och på samma gång är engelska trots allt det enda vi har för att försöka förstå det och försöka bygga något större eller mer meningsfullt och sant med någon annan, vilket är ännu en paradox. Dr. Gustafson – som jag senare skulle komma att möta igen och upptäcka att han nästan inte hade någonting gemensamt med den stora blekfeta och hämmade killen som satt tillbakalutad mot träkulorna på sin stol i sitt kontor i River Forest med grovtarms cancer i sig redan på den tiden medan han själv ännu inte visste någonting, med undantag för att han inte kände sig helt bra därnere inne på badrummet den senaste tiden och om det fortsatte så skulle han avtala ett möta för att komma in och fråga hans invärtesläkare om det – Dr. G. skulle senare säga att hela hela mitt liv rusade förbi framför mina ögon-fenomenet, i grunden är som att vara en vågkam på havsytan, med vilket han menade att det är först när man sänker sig och börjar ebba ut i havet igen, som man verkligen blir medveten om att det är ett hav över huvud taget. Som en vågkam, när du är uppe och ute där i det fria, kan du prata och bete dig som om du visste att du bara är en vågkam på havet, men innerst inne tror du inte alls att det finns något hav. Det är nästan omöjligt att göra det. Eller som ett löv som inte tror på trädet som det är en del av, etc. Det finns massor av olika sätt att försöka uttrycka det på. Och naturligtvis har du under all denna tid lagt märke till vad som verkligen tycks vara den centrala, överhängande paradoxen, nämligen att hela den här grejen att jag säger att ord inte kan göra någon skillnad och att tiden egentligen

17

inte går i en rak linje, är något som du hör som ord och som du måste börja lyssna till från det första ordet och därefter varje följande ord i en kronologisk ordning för att förstå, så om jag säger att ord och sekventiell tid inte har något med saken att göra undrar du varför vi sitter här i den här bilen och använder ord och tar upp din alltmer dyrbara tid, det vill säga, motsäger jag inte mig själv rent logiskt redan från början. För att inte säga, är jag kanske inte bara full av skitsnack om jag vet vad som händer – om jag verkligen tar livet av mig själv, hur kan du höra det här ? Med andra ord, är jag en bluff ? Det gör inget, det spelar ingen roll vad du tror. Jag menar, det spelar antagligen roll för dig, eller du tror att det gör det – det är inte vad jag menar med att det inte spelar någon roll. Vad jag menar är att det egentligen inte någon roll vad du tror om mig, eftersom det i motsats till vad det verkar faktiskt inte ens handlar om mig. Allt jag försöker att göra är att i korta drag beskriva en liten del av hur det var innan jag dog och varför jag åtminstone tänkte att jag gjorde det, så att du åtminstone får någon idé om varför det som hände efteråt hände och varför det hade den inverkan det hade på den som det här verkligen handlar om. Det vill säga, det är som en sammanfattning el-ler en sorts introduktion, avsedd att vara väldigt kortfattad och skissartad… och ändå naturligtvis se hur mycket tid och engelska det tillsynes tar att ens säga det. Det är intressant när man tänker på det, hur klumpigt och mödosamt det tycks att uttrycka till och med de allra minsta saker. Hur lång tid skulle du ens säga att det har gått så här långt ?