Ögonblicki naturen

Författare Kjell Stockhaus

Illustratör Staffan Ullström

BerguvBubo bubo

Vin

ter

dece

mbe

r -

janu

ari -

feb

ruar

i

4

På vårvintern kan man höra berguvens ödesmättade ”oo-hoo”. En ugglesafari i marsnatten kan vara ytterst givande om man bara utrustar sig med stort tålamod och varma kläder. Men det hade inte varit särskilt troligt att vi överhuvud taget fått uppleva denna Europas största ugglefågel om utrotningen fått fortsätta i början av förra seklet. Fram till 1925 var det nämligen skottpengar på berguv. Anledningen var bland annat att man ansåg att den var en allt för stor konkurrent till människan om småviltet. I mitten av 1800-talet var den annars relativt vanligt förekommande i hela landet ända upp mot Kare-suando. Men sedan började man jaga den ohämmat, och inte förrän den fridlystes i Sverige 1950 fanns chansen till en ökad reproduktion. Men då kom andra hinder i vägen. Människan började i allt större omfattning att släppa ut skadliga ämnen i naturen, som kvicksilver och DDT, vilket gjorde att detta flygande rovdjur som stod på toppen i näringskedjan tog allt för mycket stryk. Det yttrade sig bland annat i att berguven födde för-lamade eller helt enkelt sterila ungar. Dessutom påver-kade ett allt effektivare skogsbruk också berguvstammen negativt genom avverkningar vid boplatserna men också andra incitament som ett allt mera ökat friluftsliv och nyfikna människor som genom oförstånd medverkar till att äggkullar förstörs. Det som kom att bli berguvens räddning var Projekt Berguv som startade med uppfödning och utplantering i

västsverige 1968. Berguvsprojektet blev så framgångsrikt att man sedan fortsatt med liknande projekt i praktiskt taget hela landet, och numera kan man säga att arten inte längre är direkt hotad. Berguven trivs bäst i bergiga skogstrakter med klipp-kanter och massiva bergsområden. Den lever till hälften av gnagare men även av kråkfågel och vitfågel. Men den kan även ta en och annan hare, groda eller till och med orm. I april-maj lägger den två-tre ägg och honan ruvar sedan under en dryg månad. Under den tiden, och även sedan ungarna kläckts, svarar hannen för mathållningen och ser till att honan och hennes ungar får tillräckligt med föda. När ungarna kommit upp till cirka två måna-ders ålder börjar de göra sina första flygturer i närheten av boplatsen, men det dröjer ytterligare några månader innan de kan försörja sig på egen hand. En fullvuxen berguv blir upp mot 70 centimeter lång och har en vingbredd på cirka 170 centimeter. Den väger 2-4 kilo och honan är störst. Ingen svensk fågel är om-given med så många sägner som berguven. Den har i alla tider väckt såväl skräck som hat när den i nattmörkret ger ifrån sig sitt kusliga läte.

SparvhökAccipiter nisus

Vin

ter

dece

mbe

r -

janu

ari -

feb

ruar

i

32

Det är fullsatt på Restaurang Fågelbord. Talg-oxar och blåmesar, ärlor och finkar av alla de slag tjattrar förtjust över den i och för sig ganska oförändrade menyn som domineras av solrosfrön, hamp-frön och talgbollar. Så plötsligt går larmet. Inom bråkdelen av en sekund drar alla gästerna åt alla håll samtidigt som en mörk skugga dyker ner mot skocken av småfåglar, men som så många gånger förr kammar sparvhöken noll. Hans störtdykning var åter igen förgäves, och en smula förvirrad sätter man sig på den nyss så välbesökta fågelrestaurangen och funderar över vad det var som gick snett den här gången. Till skillnad från exempelvis vråkarna, som svävar högt i skyn, så kommer hökarna blixtsnabbt farande för att på så sätt kunna överraska sina byten. Men allt för ofta kommer sparvhöken med för hög hastighet och då är inte precisionen tillräckligt fininställd. Speciellt ungfåglar kan efter missen flyga in i ett fönster eller något annat hinder. Det är inte ovanligt att ornitologer eller andra fågelin-tresserade tar hand om sparvhökar som brutit något av sina strumpstickesmala ben eller kraschat en vinge. Men oftast händer det efter en räd runt en buske eller häck att han får sätta klorna i en småfågel som varit för oförsiktig. Med sitt byte i klorna flyger den till sin slakt-plats borta i skogsbrynet. Där sliter den bort fjädrarna och styckar sitt byte innan den äter själv eller matar sina ungar. Där sparvhöken har sin slaktplats är det inte ovanligt att

man hittar stora högar av fjädrar från olika sparvar och finkar. Men det kan också hända att smågnagare ingår i sparvhökens kost. Då flår den sitt byte innan måltiden. Honan, som är större än hanen, kan också ge sig på större byten som björktrastar, tamduvor och nötskrikor. Sparvhöken ser ut ungefär som en duvhök, men är mindre. På ovansidan är den brungrå eller blågrå medan den är ljus med mörka tvärband på undersidan. På en sittande fågel kan man se att stjärten är tvärare avskuren än vad som är fallet hos duvhöken. Sparvhöken bygger ofta sitt bo i en tät gran nära stammen. Boet är ganska platt och består av kvistar, blad men även näver. Trots att den många gånger kan bo relativt nära bebyggelse är det inte ofta man kan hitta deras väl dolda bo. Sparvhöken är nämligen en mästare i att dölja sin boplats. När boet är färdigt lägger honan 4-5 ägg som sedan ruvas en dryg månad. Man brukar kunna räkna 33 till 35 dagar innan ungarna kläcks. Efter ytterligare en knapp månad är ungarna flygfärdiga. Sparvhöken är lika ofta en övervintrare som den flyttar. Om den skulle flytta så drar den till mellersta eller sydvästra Europa. Sparvhökar som blivit ringmärkta i Västerbotten har exempelvis hittats i Belgien, Tyskland, Frankrike och Spanien. Men man har även hittat exemplar som övervintrat ganska långt norrut på norrlandskusten.

KråkaCorvus cornix

Vin

ter

dece

mbe

r -

janu

ari -

feb

ruar

i

37

Överallt i Sverige finns det kråkor. Från Skåne till Lappland, i skogsmark och vid bebyggelse eller odlad mark. Att den klarar sig så bra överallt beror på flera faktorer, men en viktig anledning är att den inte är särskilt kräsen av sig. Kråkan är nämligen allätare och plockar i sig det mesta av as, avfall, säd, mask, fågel-ägg och fågelungar. En kråka blir ungefär 47 centimeter. Den är grå på ryggen och undersidan men i övrigt svart, och könen har samma utseende. Vikten blir cirka 550 gram och livslängden upp till 18 år. De flesta känner antagligen också igen kråkans kraxande läte som den gärna upprepar. Den häckar vanligen högt i en grenklyka i antingen ett barr- eller lövträd, och huvudsakligen är det honan som står för bobyggandet. Boet består av torra kvistar, jord och lera. Vanligtvis bildar kråkan livslånga revir, och den hör till de mest spridda häckfåglarna som finns i landet. De kråkor som häckar i fjällbjörkskogens övre del utnyttjar dessutom i stor utsträckning fjällhedarna för sina födosök. Det gör kråkan till den kanske mest anpassningsbara av alla olika arter i den svenska fågelfaunan. Vanligtvis stannar den året runt i Sverige, men norrlandskråkorna flyttar söderut under vinterhalvåret, och kan då söka sig ner över kontinenten eller till England. Antalet häckande par av kråkan uppskattas till mellan 250 000 och 500 000. Enligt den svenska folktron tillhör kråkan de mest intelligenta av alla fåglar. Det finns påståenden som;

”bryter hon benet spjälkar hon det själv med grässtrån” eller ”har hon löss befriar hon sig från dessa genom att som räven lägga sig i vatten”. Påståenden som nog är lätt överdrivna, men faktum är att kråkan inte anses så in-stinktsbunden som många andra fågelarter. Därför kan den lätt lära sig nya saker. Man har exempelvis sett hur kråkor vittjar sportfiskarnas saxar och ståndkrokar under vintern, genom att dra upp reven och äta betesfisken. Kråkan anses i folktron tillhöra guden Oden, och så småningom övergick den i folktron till att vara Hins fågel. Detta medförde i sin tur att kråkorna hade en hel del gemensamt med häxor, och att häxorna kunde uppträda i kråkans gestalt. Men det vi vet i dagens upplysta samhälle om kråkan är helt andra saker. Den är exempelvis mycket social och sällskaplig av sig. Man kan ibland se tiotals, ibland upp till ett 50-tal bon i samma område. När de då bygger sina bon roar de sig med att stjäla bomaterial från varandra. Självrådiga och okonventionella som krå-korna är händer det också att de under parningssäsongen trasslar till det för sig. Det eviga triangeldramat existerar nämligen även bland kråkorna. Men de tar det lugnt och bråkar inte. Trion inrättar helt enkelt sitt samliv efter om-ständigheterna, och man har sett två hannar mata samma kull halvvuxna ungar.

VildsvinSus scrofa

Vår

mar

s -

april

- m

aj

61

För ett par hundra år sedan fanns det relativt gott om vildsvin i Sverige. Sedan försvann de från svenskt territorium och var borta under hela 1800- och stora delar av 1900-talen, men nu är de tillbaka. Det är framför allt i södra och mellersta Sverige de håller till men är på stark frammarsch norrut. Dalälven har historiskt setts som en nordlig gräns för vildsvin, men om vi nu står inför klimatförändringar kan det mycket väl tänkas att marschen fortsätter norrut längs Norrlandskusten. Detta kan ske framför allt tack vare att de inte är särskilt kräsna när det gäller maten. I princip är de vegetarianer då 90 procent av födan består av rötter från sippor, kabbeleka och rams. Sommartid blir det mest frön och frukter samt nötter av olika slag. Under hösten ger de sig på odlade grödor och föredrar då höstvete och havre samt oljeväxter som raps, men även vall och potatis. Även om vildsvinsgrupper kan ställa till rejäla skador lokalt så är det ändå bara några få procent av den totala odlade arealen i Sverige som förstörs. Det mesta av skadan förorsakas nämligen inte av det vildsvinen äter utan av det bökande som de åstadkommer. Under en natt kan en grupp vildsvin böka upp en odlad yta så stor som en fot-bollsplan i sin jakt efter föda. Ett vuxet vildsvin av den art som förekommer i Sverige konsumerar närmare fyra kilo föda under ett dygn sommartid. En kulting klarar sig på hälften, men behöver å andra sidan mera under vinterhalvåret. Om

tillgången på föda är god kan vildsvinen äta så de får svårt att röra sig och ligger då stilla för att smälta födan. Redan under sitt första levnadsår blir såväl sugga som galt könsmogen, även om det är ovanligt att de parar sig så tidigt. Normalt väntar suggorna tills de är 18-20 månader - det vill säga andra hösten av deras levnad - medan galtarna debuterar först i tvåårsåldern. Under parningstiden mister vildsvinen lite av sin skygghet. Annars är de mycket lättskrämda och svåra att se i vilt tillstånd. Suggorna är mottagliga för parning under flera månader och de flesta parningarna sker under hösten från augusti till december. Suggan är sedan dräktig under 115 dagar vilket betyder att det sker födslar från februari till maj. Medan en ung sugga föder 3-4 kultingar kan en äldre sugga föda 5-6 och ibland ännu flera randiga kra-bater. Det betyder att reproduktionsförmågan är mycket stor vilket i sin tur förklarar den ibland explosionsartade ökningen av vildsvin i Sverige. En fullvuxen galt kan bli upp till 150 kilo tung och det är inte nådigt att krocka med en sådan tungviktare när man är ute och kör bil. Antalet trafikolyckor där vild-svin är inblandade har under flera år legat på cirka 1000, men sedan 2007 har siffran stigit markant. Detta skall dock jämföras med antalet viltolyckor totalt som är cirka 29 000 varav 5 000 enbart för älgolyckor.

DovhjortDama dama

Som

mar

juni -

juli

- au

gust

i

95

Av våra hjortdjur tillhör dovhjorten de mindre. Inte särskilt mycket större än ett rådjur till skillnad från kronhjorten som är betydligt större. Själva ordet dovhjort kom till redan på 1600-talet, antagligen från något av de keltiska språken. Under sommaren är dovhjortens päls rödbrun med vita prickar samt med en svart rygglinje och vitt under magen. På vintern blir den mera gråbrun, och från Skåne kommer nästan helt svarta respektive helt vita varianter. En hanne väger cirka 100-120 kilo medan hondjuren kommer upp i cirka 60-80 kilo. Hornkronan som bärs av hannen växer fram i fyra olika stadier. Redan vid 7-8 månaders ålder får de unga hannarna spetsar. Sedan kommer i tur och ordning stång-horn, halvskovel och slutligen helskovel. Vuxna djur karaktäriseras av dessa typiska skovlar, och fejningstiden inträffar i augusti. Brunsttiden för dovhjort infaller som regel i oktober och pågår sedan fram till början av november, och dräktighets-tiden är på cirka 230 dagar vilket innebör att kalvningen sker på våren i maj-juni. Hinden får som regel en kalv som sedan diar i cirka 8 månader. Efter ett och ett halvt år är djuren könsmogna och lever sedan maximalt i 15-16 år. Hannarnas livslängd blir dock betydligt kortare. Sällan mera än 8-10 år. Dovhjorten har oerhört känsligt luktsinne samt uppfattar lätt rörelser eller ljud. Det gör den extremt nervös och alltid på helspänn för minsta avvikelse. Dovhjorten livnär sig normalt på gräs och löv. Under

våren dominerar färska löv, under sommaren föredrar dovhjorten olika sorters skogsbär och på vintern bok- och ekollon. Under svåra vinterförhållanden kan den även liv-nära sig på tall- och granskott vilket innebär att den kommer i konflikt med det moderna skogsbruket. I Sverige finns den i vilt tillstånd vanligtvis i Skåne men börjar så sakta breda ut sig upp i Götaland samt östra Svealand. Samtliga dovhjortar i vilt tillstånd härstammar från dovhjortar som släppts ut från kungsgårdar.

HJORTBIFFAR MED CHEVRÉ 4 pers

Detta behövs: ½ dl ströbröd, 1 dl mellangrädde, 1 ägg,½ tsk timjan, ¾ tsk salt, 1 krm liquid smoke, 400 gr hjortfärs,80 gr chevré, ½ msk smör, ½ msk rapsolja, svartpeppar,4 dl köttbuljong, 1 msk maizena, 60 gr smör

Låt ströbrödet svälla några minuter i mellangrädden. Blanda med ägg, timjan, salt, liquid smoke och hjortfärs. Dela chevrén i 4 bitar och forma fyra höga biffar av färsen med osten i mitten. Stek på medelvärme 8-10 minuter på varje sida. Mal över lite svartpeppar samt håll biffarna varma under folie.Häll sedan köttbuljongen i pannan och vispa ur. Sila vätskan ner i en kastrull och koka upp. Vispa i maizenan utrörd i lite kallt vatten. Sänk värmen när skysåsen tjocknat och vispa ner smöret klickvis. Servera biffarna omedelbart med klyftpotatis och gärna någon sallad.

110

BlåbärVaccinium myrtillus

Som

mar

juni -

juli

- au

gust

i

110

Att ge sig ut i skogarna under sensommaren och tidig höst för att plocka blåbär och lingon tillhör för många de riktigt stora naturupplevelserna. Dessutom är båda dessa skogsbär oerhört nyttiga som sylt eller naturella. Blåbär är rika på antioxidanter samt vitaminer och mineraler. När det gäller traditionell läkekonst har det sedan långt tillbaka använts mot exempelvis diarréer, samt syn- och hudproblem. Det finns även studier som påvisar att blåbär kan skydda hjärnan och möjligen också stärka minnet. Relativt ny forskning vid Lunds Tekniska Högskola visar dessutom att blåbärens fibrer är viktiga och kan lindra och skydda mot tarminflammationer. Blåbär är faktiskt en av de allra vanligaste växterna i Sverige. Den finns i skogarna i våra sydligaste landskap likaväl som upp mot fjällhedarna i norr. Blåbär tillhör släktet skogsbär och de fem vanligaste är, förutom blåbär, även lingon, tranbär, dvärgtranbär och odon. Det senare är det bär som mest liknar blåbär. Blåbär är ett flerårigt lövfällande ris som oftast växer i stora bestånd. Grenarna är vintergröna och kantiga vilket gör att det är lätt att känna igen blåbärsris även under vintern. I maj-juni blommar blåbär och bären mognar redan i slutet av juli och i augusti. Bären är oftast blå-daggiga på ytan men kan ibland också vara mörkt blå, nästan svarta. I det senare stadiet kallas de ibland för sko-makarbär. Det är inte ovanligt att blåbär förväxlas med

odon som också har fällande löv och blåa bär. Odon är dock lätta att känna igen på sina gråbruna runda grenar och blågröna blad. Det har även förekommit att blåbär korsat sig med lingon, men sådana hybrider är ytterst sällsynta. Det kanske godaste, och mest somriga, är att äta färska blåbär i filen eller tillsammans med mjölk. Men det vanligaste är förmodligen att man gör sylt, kräm eller saft på bären. Engelskans ”blueberry” är namnet på ett amerikanskt blåbär. Det är avsevärt mycket större än vårt svenska blå-bär. En sådan buske kan bli ända upp till ett par meter hög medan vårt blåbär blir på sin höjd några decimeter. Amerikanskt blåbär odlar man kommersiellt i Nord-amerika men även i Centraleuropa. Den är emellertid inte härdig nog för att klara vårt nordiska klimat. Vid 2004 års International Conference on Longevity presenterade en grupp forskare detaljer från en studie som antyder att färgämnena från blåbär kan skydda hjärnan mot skador motsvarande de som sjukdomen Alzheimers kan ge. Möss som har utfodrats med blåbär lärde sig snabbare att finna vägen i en labyrint än de möss som inte fick blåbär. De möss som fick blåbär hade dessutom högre halter av antocyaniner i de delar av hjärnan där lärande och minne finns.

PaddaBufo bufo

Hös

tse

ptem

ber -

okto

ber -

nove

mbe

r

123

Längs vår svenska östkust är den vanliga paddan ganska allmän. Inåt landet förekommer den däre-mot bara fläckvis i norra Sverige. Paddan är en robust och mycket vårtig individ med stora röda ögon som har en avlång vågrät pupill. Färgen varierar mellan brunaktig till gråbrun och vårtorna har en mörkare färg-ton. Buken är oftast ljusgrå men även den med mörkare vårtor. De unga djuren är oftast mera rödaktiga i färgen. En hanne blir mellan 5 och 8 centimeter lång medan honorna blir större, från 7-8 centimeter upp till kanske 12 centimeter. Bakom ögonen sitter de så kallade parotid-körtlarna – giftkörtlarna – som är stora och välutvecklade. Trumhinnan kan man förnimma svagt under den främre delen av giftkörtlarna. Paddan har förhållandevis korta bakben vilket betyder att den i stort sett bara kan kravla fram över marken och hoppen blir korta. Däremot har den simhud på nästan hela bakfoten. Trots det är den inte alls lika vattenkrävande som de flesta andra groddjur. Hanarna kan leva upp till 500-600 meter från närmaste vattendrag och honorna ännu längre bort. I undantagsfall har man upptäckt paddor upp till 3-4 kilometer från närmaste vattensamling. För övrigt kan den uppehålla sig i många olika miljöer. Man kan hitta paddor i löv- och barrskog, i trädgårdar, på brukad mark eller på hedar och stranddyner. Att den finns i moss- och myrmarker ser man som mera självklart, men den kan också mycket väl anträffas i bergsterräng eller stenrösen.

Som kuriosa kan nämnas att den förekommer i alperna och då så högt som upp till 2000 meters höjd. På grund av de begränsade förutsättningarna att röra sig sitter paddan oftast ganska stilla och inväntar tålmodigt sitt byte. Den äter insekter och insektslarver, olika spindeldjur och sniglar. Maskar i olika former står också på menyn. Men paddorna har inte förmågan och kraften att dra upp dem ur sina hålor utan får vänta tills de kommer upp på markplanet. Paddan har en lång klibbig tunga som den effektivt slungar ut mot sitt byte. Den har få naturliga fiender tack vare sina giftkörtlar. Giftet är slemhinneretande och muskelförlamande, men den måste ändå passa sig för grävlingar och kråkfåglar som sprättar upp magen på paddorna och på så sätt undgår giftet. Från september-oktober gräver paddan ner sig på frost-fritt djup och sover vintersömn till våren kommer. Hanarna blir könsmogna när de uppnått tre års ålder medan honorna blir ytterligare ett par år äldre innan de är mottagliga. Paddor blir förhållandevis gamla. Normalt kan de bli 7-10 år, och det har i enstaka fall kunnat konstateras att paddor i vilt tillstånd blivit över 30 år. I fångenskap upp till 50 år. Paddorna leker gärna i samma sjö eller vattendrag där de en gång har fötts. I stora flockar vandrar de till lekplatserna strax efter vinterdvalans slut på våren. Äggläggningen varar sedan i 6 till 12 timmar och under den tiden lägger en hona mellan 1200 och 6800 ägg i form av strängar som lindas kring vattenväxter. Äggen kläcks efter 8-12 dygn och de unga paddorna är färdigutvecklade efter 8 till 12 veckor.

GrävlingMeles meles

Hös

tse

ptem

ber -

okto

ber -

nove

mbe

r

134

Det finns många mytomspunna skräckberättelser om grävlingar. Exempelvis att man skall ha ägg-skal i stövelskaften. Om grävlingen biter släpper den taget när den hör att det krasar i tron om att det är benpipan som går av. Eller att grävlingen alltid går till attack och aldrig backar. En sanning som däremot är vederlagd är att kör man på en grävling med bil så är det som att köra på en sten. Grävlingen är nämligen stenhård i kroppen och det ”känns” verkligen om man råkar krocka med en grävling. Grävlingen finns över praktiskt taget hela Europa och ända bort genom Ryssland till Kina. Den kan dessutom förekomma upp i fjällvärlden ända upp till 2000 meters höjd. Däremot är den ytterst sparsamt förekommande på våra två största öar Öland och Gotland. En vuxen gräv-ling kan bli närmare metern lång inklusive den drygt decimeterlånga svansen. Den väger då cirka 15 kilo. På undersidan är pälsen mörkgrå medan den är silvergrå på ovansidan. Den karaktäristiska teckningen på huvudet med två svarta streck från nosen över ögon och öron till nacken gör att grävlingen är lätt att känna igen. Grävlingen är rent av ett vackert djur att se på. Om man har en grävling på tomten, kanske under sitt uthus, så kan man ofta studera den. Man brukar säga att man kan ställa klockan efter grävlingens olika turer. Grävlinggrytet kan bli upp till 30 meter med många gångar upp till markytan. Själva grytet ligger i centrum

och på cirka fem meters djup. Ett och samma gryt använder sedan grävlingen i generationer som kan bli både årtionden och mera. Varje generation bygger på med flera gångar och rum. I ett gryt kan det dessutom bo flera familjer eftersom unga honor helst stannar i grytet och bygger egna rum. I grytet finns alltid ett par som dominerar och de lever tillsammans hela livet. Men andra honor kan också para sig med hannen. Grävlingen är en allätare. Födan kan bestå av det mesta från frukt och nötter, frön och svampar till ägg och maskar, insekter och till och med fåglar, möss och igel-kottar. Grävlingarna är nästan alltid nattaktiva, och i kallare klimat tar de gärna en vinterdvala som kan sträcka sig över några dagar eller veckor till månader. Grävlingarna föder sina ungar i februari eller mars, och kullen består i allmänhet av ett par upp till fem ungar. Vid födseln är de helt vita och dessutom blinda. Så småningom börjar de ändra färg, och unga hannar stannar i lyan ända fram till hösten. Ibland kan de till och med få tillbringa vintervilan i boet. I vissa länder har grävlingen dåligt rykte. Att kalla en person i Frankrike för grävling är en ren förolämpning eftersom det betyder att man är lite dum, lyssnar på skränig musik och försöker ragga upp kvinnor.