Förord  

 

1  september  1939    invaderar  Tyskland  Polen  och  detta  var  början  till  andra  världskriget.  Det  blev  ett  krig  som  varade  i  6  hemska  år.  Över  20  miljoner  icke-­‐stridande  miste  sina  liv.  6  miljoner  människor  dödades  för  deras  tro.  Fler    än  22  miljoner  soldater  dog  för  att  försvara  sitt  land.  Andra  världskriget  var  det  blodigaste  kriget  i  människans  historia.  

Den  9  april  1940  gick  tyska  trupper  över  gränsen  till  Norge.  Tyskland  inrättade  en  ockupationsmyndighet  under  ledning  utav  Josef  Terboven  som  använde  sig  av  propaganda,  våld  och  terror  för  att  styra  landet.  Som  mest  fanns  det  400  000  tyska  soldater  i  Norge  och  omkring  40  000  norrmän  arresterades.  Tre  fjärdedelar  av  dessa  40  000  männen  sattes  i  fängelser  eller  koncetrationsläger  i  Norge.  Drygt  9000  skickades  till  läger  i  Tyskland.  

Min  fördjupning  handlar  om  hur  en  liten  by  i  norge    fick  uppleva  detta  och  kände  sig  tvugna  att  fly  av  skräck.  

 

Jag  vill  tacka  Ada  Grufvelgård,  Tyra  Eriksson  och  Örjan  Sedin  för  att  ställt  upp  och  hjälpt  mig  med  mina  frågor  och  funderingar.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Innehåll  

Fakta  om  byn  Linneset.........................................................................................................sid.1  

Bild  på  familjen  Östborg.......................................................................................................sid.1  

Händelse  1............................................................................................................................sid.2  

Händelse  2............................................................................................................................sid.3  

Karta  över  platser.................................................................................................................sid.2  

Händelse  3............................................................................................................................sid.4  

Flykten..................................................................................................................................sid.5  

Slutord..................................................................................................................................sid.6  

Källor....................................................................................................................................sid.6  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Byn  Linneset  (på  svenska  Lingnäset)  ligger  på  södra  sidan  om  Rengssjön,  bara  några  hundra  meter  från  svenska  gränsen  i  nordvästra  Jämtland.  Det  var  en  väldigt  liten  by  med  endast  7  familjer.  Familjerna  var:  

Familjen  Östborg:  Solveig  3  år,  Tyra  14  år,  Ada  20  år,  Folke,  Arnold,  pappa  Edvald  50  år  och  mamma  Märta  45  år.  

Familjen  Eriksson:  Erik  och  Magdalena,  var  över  80  år.  

Andra  familjen  Eriksson:  Erik  (son  till  Erik  och  Magdalena)  och  Märit.  

Familjen  Stensen:  Peder  och  Bertina,  ungefär  60  år  båda  två.  

Familjen  Arntsen:  Rodvald  och  Kristiania  

Familjen  Nyborg:  Olle  och  Kristina  

Familjen  Bas:  Fredrik  (kallades  för  basen)  och  Karolina.  

 

 

 

 

 

Stående:  Arnold  Östborg,  Ada  Östborg  

Sittande:  Märta  Östborg,  Folke  Östborg,  Solveig    Östborg,  och  Tyra  Östborg.  

Deras  hus  till  höger.  Edvald  Östborg  är  ej  med  på  bild.  

Radio  och  tidningar  förbjöd  tyskarna  i  norge  förutom  de  tidningar  som  nazisterna  gav  ut  och  dessa  var  därför  ointressanta.  Detta  gjorde  att  norrmännen  blev  hungriga  efter  nyheter.  Kvinnorna  på  Linneset  brukade  gå  över  och  sälja  mjölk  till  svenska  skogsarbetare  och  dessa  möten  blev  samtidigt  nyhetsmöten.  Detta  försökte  tyskarna  att  förhindra  och  höll  noga  koll  på  om  det  var  någon  som  bröt  mot  dessa  regler  och  gick  in  till  sverige.  Tyskarna  kom  lite  slumpmässigt  och  kollade  till  byn.  De  krävde  att  bli  serverade  det  äkta  kaffe  som  dom  hade  med  sig  men  man  betalade  för  kaffebröd.  (verkar  som  om  dom  var  relativt  snälla?)  Men  soldaterna  besökte  alltid  byn  mitt  på  dan  då  männen  var  ute  och  arbetade  i  skogen  vilket  gjorde  att  det  alltid  fanns  en  oroskänsla  för  kvinnorna.  Även  fast  tyskarna  var  dit  då  männen  var  borta  så  kände  kvinnorna  inte  obehag  trots  oron,  eftersom  de  inte  hotade  dem.  Detta  ändrades  dock  i  Januari  1945  pågrund  av  två  händelser.  

 

Händelse  1:  Operation  Woodlark  

Kriget  började  gå  dåligt  för  tyskarna  och  Hitler  bestämde  att  man  skulle  frakta  hem  personal  och  utrustning  som  man  hade  i  norra  Norge  för  att  användas  i  kriget  nere  på  kontinenten.  Man  använde  järnvägen  till  att  frakta  de  stora  och  tunga  transporterna.  Att  frakta  lasten  med  båt  hade  varit  en  annan  möjlighet  (kanske  bättre)  men  man  vågade  inte  använda  båtarna  eftersom  tyskarna  inte  var  ensamma  ute  på  haven  längre.  Detta  gjorde  att  motståndsrörelsen  fick  en  chans  att  ingripa  eftersom  de  inte  ville  ge  tyskarna  möjligheter  till  förstärkning  nere  i  tyskland.    

På  kvällen  den  10  Januari  fick  en  grupp  ur  motståndsrörelsens  Kompani  Linge  ett  meddelande  från  BBCs.  Sändningar  från  London  att  ”Tennisbollen  är  utsliten”.  Detta  var  koden  från  Norska  exilregeringen/Engelsmännen  att  sätta  igång  operationen.  I  gruppen  ingick  Oddvar  Östgard,  Harald  Larsen,  John  Moan,  Ludvig  Krusve  och  Robert  Anderssen  och  operationen  hette  ”Operation  Woodlark”  (trädlärka).  De  fick  ett  uppdrag  att  spränga  Jörstad  bron  som  ligger  söder  om  Snåsa,  Norge.  

Nya  Jörstad  bron.  

På  morgonen  dagen  efter  meddelandet  började  gruppen  att  åka  skidor  från  sitt  läger  vid  Burvattnet  väster  om  sjön  Torrön,  mot  Jörstad  bron.  Gruppen  hade  försökt  att  skära  av  järnvägsförbindelsen  en  gång  förut  men  misslyckats  och  lämnat  sprängmedel  i  en  stuge  ute  i  fjället.    Detta  sprängmedel  hämtade  de  nu  upp.  De  övernattade  på  Kjenstadsetra  för  att  dagen  efter  kunna  fortsätta  operationen.  Nästa  dag    fortsatte  man  att  åka  skidor  tills  man  bara  hade  fem  kilometer  kvar  till  Jörsta  bron  och  runt  niotiden  på  kvällen  åkte  man  den  sista  biten  fram  till  bron.  Klockan  var  nu  drygt  halv  två  på  natten  och  mörkt.  Man  började  montera  sprängmedlet  på  brons  norra  landfäste.  Detta  tog  lång  tid  eftersom  det  hade  frysit  på  is  runt  brons  stålbalkar  som  de  var  tvungna  att  hacka  bort  samt  att  det  hade  passerat  två  tåg  

vilket  gjorde  att  man  var  tvungen  att  riva  bort  laddningen  och  börja  om.  Tre  timmar  senare  var  laddningen  på  plats  och  man  kunde  dra  sig  tillbaka  för  att  genomföra  sprängningen.  Man  ville  rikta  misstankarna  mot  engelsmännen  eftersom  man  inte  ville  utsätta  ortsbefolkningen  för  tyskarnas  misstankar  och  för  vad  som  skulle  kunna  hända  om  de  blev  anklagade.  Detta  gjorde  man  genom  att  placera  ut  olika  engelska  ”ledtrådar”  runt  bron  som  konservburkar,  fimpar  av  engelska  cigaretter  och  snören  från  en  fallskärm.  Tyvärr  så  gick  skidspåren  åt  fel  rikting  och  tyskarna  trodde  att  gärningsmännen  hade  dragit  sig  tillbaka  mot  Nordli.  Detta  stämde  dock  inte  eftersom  de  hade  skidat  rakt  öster  ut  mot  Bruvattnet,  men  tyskarna  misstänkte    att  fienden  fanns  i  området  Nordli  och  Sörli  och  agerade  därefter.    

Kompaniet  var  tillbaka  i  Burvattnet  på  söndagen  och  på  svensk  radio  fick  männen  klart  för  sig  att  sprängningen  av  Jörsta  bron  hade  blivit  allmänt  känd.  Dock  blev  det  en  obehaglig  överraskning  när  de  fick  reda  på  hur  mycket  lidande  sprängningen  hade  orsakat.  78  tyska  soldater  och  2  norrmän  hade  dött,  samt  200  hästar  som  var  man  tvungna  att  avliva.  Denna  operation  blev  den  sista  av  12  operationer  och  även  den  som  dödade  flest  människor  och  djur.  

Tyskarna  började  nu  hota  ortsbefolkningen  med  att  hela  byn  skulle  tvångsflyttas  söderut  i  Norge  om  ingen  tog  på  sig  att  ha  utfört  sprängningen.  Hotet  att  förflytta  folk  hade  man  även  använt  på  de  norska  lärarna  då  de  vägrat  godta  den  tyska  läroplanen.  Då  hade  man  hotat  med  att  förflytta  alla  vägrande  lärare  till  nordnorge  vilket  man  också  gjorde.  Det  slutade  med  att  lärarna  fick  åka  hem  igen  eftersom  tyskarna  insåg  att  lärarna  lyssnade  mera  på  sina  kunskaper  än  på  ockupationsmaktens  order.    

 

 

Händelse  2:    

En  av  kvinnorna  i  byn  gick  som  vanligt  över  gränsen  för  att  sälja  mjölk  till  skogsarbetarna.  Kvinnan  var  Märta  Östborg,  mamman  till  Ada  Gruvelgård  som  jag  har  varit  och  träffat  och  Tyra  Eriksson  jag  ringt.  En  stund  efter  att  hon  kommit  hem  så  kom  den  tyska  gränspatrullen  och  ville  köpa  kaffe.  Detta  möte  blev  dock  inte  som  de  tidigare.  Tyskarna  hade  mest  troligt  legade  med  kikare  och  spanat  mot  byn  för  att  kunna  se  om  det  varit  någon  som  passerat  över  gränsgatan.  Tyra  satt  och  vaggade  sin  lillasyster  Solveig  när  männen  steg  in  i  huset.  Det  hade  varit  fem  tyska  soldater  som  gått  in  i  köket  och  en  av  dem  krävde  att  Märta  skulle  erkänna  att  hon  varit  över  gränsen,  hon  nekade.  Då  tog  mannen  upp  sin  bajonett  och  riktade  mot  Märta  och  krävde  att  hon  skulle  erkänna.  Hon  fortsatte  att  neka.  Mannen  sa  åt  Märta  att  hon  skulle  tänka  på  att  hon  hade  två  barn.  Tyra  berättar:  

-­‐ Jag  minns  hur  han  såg  ut,  jag  ser  honom  framför  mig.  Han  var  lång  och  hette  Lange.    

Efter  en  stund  hade  de  andra  fyra  männen  som  satt  sig  på  kökssoffan  börjat  pratat  med  varandra  och  en  av  dem  sa  någonting  till  bajonettmannen  som  gjorde  att  han  sänkte  vapnet.  Det  sägs  att  han  hade  kollat  på  barnen  när  han  sade  till  mannen  att  sluta  (kanske  han  skämdes?).  Denna  händelse  blev  en  av  de  anledningarna  till  att  kvinnorna  på  Linneset  hade  fått  nog.  

 

Efter  dessa  två  händelser  blev  situationen  på  Linneset  allt  mer  påfrestande.  Den  tyska  gränspatrullen  började  besöka  byn  mycket  offtare  än  förut.  .  En  av  männen  från  byn  som  blev  misstänkt  av  tyskarna  var  Olle  Nyborg.  Anledningen  var  att  han  hade  förekommit  i  svenska  underrättelser  sedan  1943  och  var  med  i  motsåndelserörelsen.  Han  hade  hjälpt  en  kurir  som  hade  glömt  sin  väska  i  Grubbdalen,  en  bosättning  i  fjället.  Han  hade  transporterat  väskan  ner  till  Rörvattnet.  Därför  trodde  tyskarna  mest  troligt  att  han  hade  något  med  Jörstasprängningen  att  göra,  därför  blev  han  misstänkt.  (Olle  Nyborg  var  dock  inte  delaktig  i  brosprängningen).  

 

 

Händelse  3:  

Den  21  januari  1945  hände  den  sista  händelsen  som  gjorde  att  byborna  blev  ännu  mer  oroliga.  Tre  personer  som  var  bosatta  i  Östborg  blev  arresterade  utan  att  ortsbefolkningen  fick  någon  förklaring  till  varför.  Personerna  som  blev  arresterade  hette  Hjule  P  Östborg,  Kolbjörn  Syversen  och  Karl  Skogen.  

 

 

Dessa  tre  händelser  gjorde  att  folket  på  Linneset  satte  sig  ner  för  att  fundera  över  vad  de  skulle  ta  sig  till.  Alla  byborna  var  inblandade  i  diskussionen,  även  barnen.  Olle  Nyborg  och  hans  fru  hade  bestämt  sig  för  att  fly  över  till  Sverige  eftersom  tyskarna  misstänkte  Olle.  Om  han  flydde  så  skulle  det  betyda  att  tyskarna  mest  troligt  skulle  ta  hans  släktingar  som  gisslan  och  eftersom  det  var  en  så  liten  by  så  skulle  alla  byborna  bli  inblandade.  Detta  gjorde  att  hela  byn  besämde  sig  för  att  följa  med.  Att  byn  låg  så  nära  svenska  gränsen  såg  man  som  både  en  fördel  och  nackdel.  Det  var  en  nackdel  eftersom  tyskarna  då  höll  extra  koll  på  dem,  medans  det  var  bra  att  känna  att  tryggheten    var  nära.  De  kom  fram  till  att  det  var  säkrast  att  lämna  byn  och  fly  över  till  Valsjöbyn,  Sverige.  Tyra  berättade  att  hon  tyckte  det  var  otroligt  jobbigt  och  ville  inte  lämna  kompisarna  men  var  tvungen.  

 

 

Flykten:  

På  kvällen  den  30  januari  1945  började  man  förbereda  flykten  genom  att  skicka  ett  bud  till  Valsjöbyn  om  att  man  var  på  gång.  Både  ortsborna  och  militären  blev  signalerade.  Natten  hade  varit  lång.  På  morgonen  dagen  efter,  den  31,  började  man  flykten  tidigt.  En  del  bekanta  och  släktingar  från  Valsjöbyn  hade  tagit  sig  över  gränsen  till  Linneset  för  att  hjälpa  till.  Man  förberedde  den  enda  hästen  som  fanns  i  byn  (tillhörde  Olle  Nyborg)  och  lastade  de  kälkar  man  hade  tillgängliga.    Svensk  militär  ställde  också  upp  med  manskap  och  hästtransporter.  Det  var  30  grader  kallt  när  man  bar  sig  av.  Barn  och  äldre  fick  sitta  på  kälkar  bakom  hästarna.  Man  hade  tagit  med  sig  all  sin  boskap  så  totalt  var  det  drygt  20  kor,  en  häst,  getter  och  höns.  Dessutom  allt  foder  till  djuren.  Tyra  minns  när  hon  sprang  framför  familjens  3  kor  över  isen.  

 

En  av  barnen  som  var  med  i  flykten  var  Folke  Östborg,  son  till  Märta  Östborg  som  sålt  mjölk.  Han  gick  i  skolan  i  Hjule  som  låg  på  andra  sidan  sjön.  På  eftermiddagen  den  31  Januari,  samma  dag  som  byn  flydde,  fick  skolläraren  Trond  Törsta  ett  telefonsamtal  från  Folkes  pappa  Edvald  att  Folke  skulle  bege  sig  hemåt  direkt.  Telefonsamtalen  var  oftast  korta  eftersom  man  misstänkte  att  tyskarna  försökte  hålla  koll  på  vad  som  sades  i  byn  genom  telefonsamtalen.  Folke  hade  flera  timmars  skidåkning  framför  sig  innan  han  kom  hem  till  Linneset.  Edvald  hade  ringt  skolan  runt  fyra  tiden  på  eftermiddagen  så  det  måste  ha  varit  sent  innan  Folke  nådde  byn.  När  han  äntligen  kom  hem  så  var  det  helt  öde  och  tyst.  Han  förstod  att  byn  hade  flytt  över  gränsen  och  när  han  kom  till  gränsgatan  blev  han  bemött  av  svensk  militär.  De  hjälpte  honom  över  till  Valsjöbyn.  

 

Efter  att  byn  hade  flytt  över  så  fick  de  bo  hos  sina  släktingar  och  vänner  tills  de  hittade  egna  hus.  Vissa  stannade  runt  Valsjöbyn  och  andra   flyttade.  Endast  Olle  Nyborg   flyttade  tillbaka  

till  Linneset.  Det  sägs  att  grannbyarna  hade  stulit  det  som  byborna   lämnat  efter  sig.  Några  familjemedlemmar  besökte  Linneset  efter  freden  och  såg  att  många  hem  var  rivna.    

Jag  frågade  Tyra  Eriksson  hur  hon  hade  tänkt  och  känt  som  14  åring  när  hon  gick  över  isen.  Hon  svarade:    

-­‐ Jag  har  förträngt  det  mesta  för  jag  tyckte  det  var  jobbigt  och  otäckt.  Det  var  först  när  Örjan  Sedin  började  fråga  om  händelsen  som  jag  började  tänka  tillbaka.