Wasa djurskydds förenings folkskrift N:o 1.

Huru djurskyddsfråganafhandladesi

Runaby folkskola.

L. L. Laurénn, >v, i sNnvlse

föv!>ig,)

1878

Nti ,Itunaby bögre folkskola i M, socken woro e» dagunder förledne hösttermin samlade mänga fäster, An-ledningen därtill war följande: Skolans nitiska lärareplägade Inväv fjortonde dag gifwa de äldre lärjungar-na till skriftlig behandling nägot ämne, hwilket detillsammans skulle utarbeta sålunda, att han först ineddem samtalade öfwer ämnet och ledde dem till attbetrakta detsamma nr flere synpunkter. Sedan ämnetsålunda war behörigen förberedt, fördelades mellannägra af lärjungarna i tnr ämnets olita delar tillbehandling, följde flutligen den dag, dä detsålunda utarbetade ämnet borde uppläsas i skolan afalla dem, hwilka fatt sig anwisad någon delaktigheti det gemensamma arbetet. Till detta uppläsnings-tillfälle plägade läraren inbjuda till skolan af lärjnwgarnes föräldrar och eljes af församlingens äldre med-lemmar några, för att pä detta sätt wäcka och un-derhålla hos allmänheten deltagande för skolan ochdef; werksamhet,

Den nämnde dagen war den rymliga och gladafolkskolesalen uppfylld af talrika gäster. Läraren hadenämligen wänligt låtit kalla sä mänga, som salen för-mädde inrymma, af ärade församlingsbor, emedan detämne, som lärjungarna den gängen hade behandlat, afhonom ansågs wara af synnerlig wigt. Det warom menniskans pligter mot djuren, som lär-jungarna hade sknfwit.

Sedan akteu, lfäsom hwarje morgons arbete i sko-lan,) föregåtts af en böneandakt, framträdde lärarenoch yttrade till de församlade:

~Aktade försa>nlingobor! Jag hav i dag inbjnditEder att öfwenvara c,, uppläsning af ett ämne,som i skolan behandlats, under de timmar, hwilka ärobestämda för lärjungarnas öfwande i att pä moders-målet uttrycka sina tankar i skrift. Det ämne, somdenna gäng utgjort föremålet för deras arbete, är afsynnerlig wigt och betydelse. Det är frägan omwara pligter mot de »varelser, hwilka tillsammansmed oh, menniskor, njuta lifwets gafwa här pä jor-den, och hwilka pä mångfaldigt sätt gagna och tjena >H,

Det gäller wara pligter mot djuren, I,ig be-höfwer säkert icke påminna Eder derom, huru mängaemot dessa sina medwarclser skicka sig sa, som om de allde-les i»ga pligter hade emot dem, utan ägde rättighet, attbehandla dem pä hwilket grymt och hjertlöst sätt, somhelst. Jag will i detta hänseende anföra blott ettexempel: hästen. Intet djur är för oh nyttigare,intet gör oh flerc tjenster än delta ädla djur. Menintet blir otacksammare och grymmare brhandladt änjust denna menniskans trotjenare. Huru omenskligtoch okristligt hästarna af sina ägare behandlas t, er,pä marknader, da de piskas pä det gräsligaste sätt afsina rusiga körare, har wäl hwar och en af Ederaskädat, och äskädat med ogillande och fasa, säsom jaghoppas. Men icke blott under rusets inflytande, äfwcneljes behandlas hästen pä mångfaldigt sätt illa af men-niskan; han öfweranstränges, han bemötes owänligtoch med rähet, födes illa, wärdas illa och plägas iä,att hans lif är uppfyldt af lidanden och smärtor, tilllön för allt det gagn, han bereder sin ägare. Sedanägaren ej mer tycker sig kunna draga nytta af sinhäst, bortbyter han densamma, sa att den faller ihänderna pä en ny ägare, hwilken i sin tur försökeratt med hugg och slag aftwinga det arma djurc! nå-got gagn, sä att icke sällan den grymt misshandladehästen, under ansträngande af sina sista krafter, stupar

och ger upp andan, ända in i döden försökande atttjena sin omenskliga och ma herre och offrande sitt lifi hans tjenst. Detta ai ej blott okristligt, det äromensNigt och grymt, Alen ej allenast hästen, äfwcnde andra husdjuren behandlas ofta illa, dels af oför-ständ och lättsinne, dels af egennytta och Mel, Så-dant, käre wänner! borde icke fallet wara hos ettkristligt folk, som gör anspråk pä att tillhöra antaletaf bildade nationer, Lagen har äfwen numera hosoh fökt sätta en gräns för detta miybruk af menni-skans herrawälde öfwer djuren. Men lagen förniarwerka sä föga, om icke det allmänna tänkesättet hosett folk understöder Len samma genom att erkän-na det rätta i det, som pabjudes, samt genom attogilla och beifra alla förbrytelser emot lagen. Detär således nödwändigt, att wärt folk kommer till enlefwande öfwertygelse derom, att det sätt, hwarpadjure» hittills och ännu i dag i allmänhet hos ohbehandlas, är bäde oförnuftigt och okristligt och somsådant klanderwärdt, och att det dcrför mäste utby-tas mot ett bättre, menniskcm mer wärdigt. Denuidliksom alltid, äger det lyckliga förhällande rum, attdet nyttiga äfwen ligger pä det rättas sida, sä attju bättre wi uppfylla de pligter mot djure», hwilkaåligga oh, som menniskor och kristne; desto större ärden nytta och den »välsignelse, som wärt herrawäldeöfwer djuren tillskyndar oh.

Detta, ärade församlingsbor, har jag welat pä för-hand yttra till förklaring, hwarför jag i dag warit fäangelägen att se skolan hedrad med ett talrikt besökaf Eder, Wi wilja nu skrida till det egentliga målet,som skolan har satt för fitt arbete i dag,"

Sedan alla intagit sina platser wände sig lärarentill den lärjunge, som satt högst pä skolans bunkar,~Anders Norrbacka" sade han, ~lät oh nu höra,

huru du asfattat inledningen till det ämne, som widenna gäng afhandla."

Dm tilltalade, en fjortonarig gosse med frisk ansigts-färg och kloka, listiga ögon, uppsteg och började, meden röst, som i bördan war nägot darrande och osäker,men allt efter som han läste tilltog i säkerhet och styrka,sedan han hunnit öfwexuinna sin blyghet och förlä-genhet, med anledning af fä talrika åhörare,

~Ätt Gud är kärleksfull, derom wittnar, utomHans heliga Ord, skapelsens bok, som ligger öppenfö r hwarje menniska, som will begagna sitt förnuft,att läsa den. Allt frän det miufta till det störstatalar der om Skaparens godhet och kärlek pä sammagäng, som om hans makt och wishet, Frä» det min-sta »ra, som wärer pä marken och det minsta djur,som wi blott med tillhjelp af förstoringsglas kunn,iskada, allt till elefanten, bär allt i skapelsen »vittnes-börd om Guds kärlek. Himlarna förtälja Gudsära och fästet förkunnar hans händers werk.Profwen och bewisen pä Guds kärlek äro i skapelsenoräkneliga, Eärskildt har Gud uppenbarat sin kär-lek emot menniskan i djnrwcrlden, ty kreatu-ren bilda en oräknelig här af beundranswärda tjenareät henne. Dem alla har Skaparen utrustat sä wäloch fullkomligt, att de kunna, hwarje djur pä sittsätl, uppfylla sin bestämmelse, och inlagt hos dem dennaturdrift, att de flitigt, troget och kraftigt werka pasitt sätt och pä sin plats, hwart och ett, Hwilkenhär af kreatur, af lefwande warelfer i haf, i luft, ijorden och pä jorden äro ej oupphörligt sysselsattamed werksamhet till det helas fromma, om wi ocksåicke i mänga fall ännu hafwa lyckats utgrunda, pähwilket sätt hwart och ett af dem uppfyller sin bestämdaplats i tingens kedja till befordrande af skapelsens än-damal! Mennifkan känner icke ens alla djur tillnamnet. Hon omgifwes af tjenande fkaror, ofta utan

att hon täuker pa, hwilka oräkneliga och stora tjeufter degöra henne. Hästen arbetar för o§, plöjer wära åker-fält, drager hem timret frän skogen för wara bonin-gar, weden för wära eldstäder, förflyttar osi i fnabbtlopp frän den ena orten till den andra, förer mångengäng till hemmet sin herre, som, förnedrad nnder dju-ret genom dryckenskap, ej förmår styra hans lopp;och i stridens larm bär han modigt fin ryttare, emotfienden, och anstränger sina sista krafter, att, äfwen dahan är dödligt särad, föra, wid nederlaget, sin beseg-rade herre undan fiendernas förföljelser, Hwem kanijena mer willigt, troget och oegennyttigt än han!Hornboskapen gifwer oh den sundaste födan i sinmjölk, den stärkande näringen af sitt kött och göderwära äkrar och ängar, ger oh sin ull till be-klädnad. Hunden, denna sanna bild af troheten, följerfin herre öfwer allt, huru fattn och föraktad denne änär, upp willebradet ät honom, warnar honomför fienden, utgör hans sällskap i ensamheten, waktarhans hus och egendom, lyder honom, smeker lwnom tilloch med dä han af honom mihhandlas, kastar sig i döds-fara för honom, uppsöker och röjer hans mördare eller döraf sorg pä sin herres graf, Fiskarna, som spritta medsina silfwcrfjell i wära tnscn sjöar, tjena os; till födaunder hwarje ärotid, Foglama, iom lifwa med sinasånger skog och mark, gifwa oh med sina dun mjukabäddar, skänka os; i si>,a ägg och sitt kött stärkandeoch smaklig Andra djur rensa wattnet för wartbruk, bereda oh läkemedel, bära oh, da wi äro trötta,utföra för oh, hivad wara krafter icke förmå, Hwcmkunde uppräkna all den »välsignelse, som Gud gifwito§, menniskor i djnrwerlden!

Ty oss till gagn har Skaparen egnat denna oräk-neliga här af kreatur, Derom säger den heliga skrift:Gud »välsignade menniskorna och sade: Warenfruktsamme och föröker eder och uppfyller

jordena och hafwer benne under eder ochrader öfwer fiskarne i hafwet och öfwer fåg-larna under biinmelen och öfwer alla djur,som kräla pä jorden, Pä delta sätt insatte Gudmenniskan til! naturens herre och gas henne rättighetatt begagna till sin nytta, såsom medel för uppnåendeaf sin höga bestämmelse, naturen omkring henne.

Men det gifwes ingen rättighet, som icke mot-swaraö af en skyldighet. Gud, som gaf menniskanfrihet, förpligtade just genom denna gafwa henne, atträtt begagna denna frihet; ty eljeö förwandlas frihe-ten till ett slafweri, en träldom under sjelfwiskheten ochsynden. Detta är äfwen förhållandet med den frihet,fom meinliskan har, att begagna djurwerldc» till sittgagn. Denna fri lie t sär ej missbrukas; det willsäga: denna rättighet är begränsad af pligten, att be-gagna sig deras sä, att begagnandet länder tillGuds ära och menniskans sanna wäl, Oenomatt gifwa os; detta herrawälde öfwer naturen, harGud bewisat oss sin kärlek, Wilja wi begagna den-na rättighet tillbörlige», sä böra wi ställa osz kärle-kens lag till efterrättelse, Kärleken fordrar gen-kärlek, och denna skola wi bewisa Gud i wärt för-hällande mot djuren. Detta är i allmänhet sagdt;war pligt mot djuren, Hwad dermec är att första,skola wi i wär afhandling söka utreda, ty första wil--koret för att en pligt skall kunna uppfyllas, är kän-nedomen der af.

Nu tystnade uppläsaren, bäraren yttrade derefter:Din inledning, käre Änders! wiN wara nog läng, menlåter förswara sig af ämnets ungt. Du bar tydligen welaträtt lifligt framhålla, huru underbart stor och herrlig denwerld af djnr är, som omger oh till gagn och wäl-signelse. För detta ändamål har du äfwen framhållitenskilta erempel. Kanske kunde någon wilja inwända,att dn ej lika flillständigt ådagalagt, huru menniskan

har pligtcr emot djure» just pä dm grund att hon harrättigbeter, (Mer med andra ord: kanske har du ejlyckats öfwertyga dina åhörare derom att friheten ickeär detsamma, som sjelfwald, utan att med den sannaoch rätta friheten alltid äro förenade band och inskränk-ningar, Wi skola nu fråga wara ärade åhörare, omnägon önfkar göra anmärkning niot din inledning".

Nu uppsteg en grånad ma», ordförande i kommu-nalnämnden i socknen och yttrade: ~Wär inledareuttalade de» äsigten, att hela djurwerlden war ska-pad till menniskans gagn och beredde henne mångfal-dig nytta, O'mot detta påstående skulle wäl mångenwilja göra den inivändningen, att detta ej är för-hallandet, helst det finnes sä kallade'ska de di, ur. Menjag för min del omnämner denna inwändningen, blottför att pä samma gäng gifwa tillkänna, att jag päden lägger föga wigt, Dl't är bekant, huru man t,ex, länge ansäg åtskilliga smä foglar för särdeles skad-lisa för wära odlade >värter, men sedermera haf-.wa forskningen och erfarenheten utrönt, huru gag-nande dessa foglar äro, emedan de förtära ett oräk-neligt antal insekter, hwilka eljrs skulle förstöra wäraskördar, sä att den beskattning, som de pålägga wärajordfrukter, blott ntgör en ringa aflöning, i födoäm-

nen, för det stora gagn, de göra os)! Pa samma sättförhäller det sig utan twifwcl med mänga andra lef-wande »varelser dem wi räkna till skadedjur; attwi ej ännu känna och förmä uppskatta dm wigtigabestämmelse, de uppfylla i naturens stora hus-hållning, efter Skaparens allwisa rad, Wi se blottden enstaka skada, som de nu och dä förorsaka of;,hwilken ofta kan wara stor och smärtsam nog, menförmä ej se in i naturens hemliga werkstad sä djupt,att wi finna deras helsobringan de »verksamhet der.Mm den, som wet, huru sjelfwa stormarna och owäd-ren rensa luften och nndanrödja dödsbringande hinder

fur lifwets fortwaro för människor och djur, hyser all-deles intet twifwelsinäl derom att ju icke allt, somGud skapat, befordrar pä ett eller annat sätt det helasoä) dcrmed äfwen mcnniskans högsta wäl," Dennedär likwäl ingalunda förnekad menniskans rättighet attjaga och utrota de s, k, skadedjuren, liksom hon harrättighet att slagta djur, för att lifnära sig af deraskött. Men äfwen wid jagtcn pa och utrotandet af ska-dedjuren, är det hennes pligt, att undwika allt und-wikligt plägande, all uppsåtlig grymhet mot dem.

Dä kommunalstyrelfens ordförande tystnade, tackadeläraren honom för det Värdefulla bidrag till ämnetsafhandlande, som han gifwit, g/nom att göra och päsamma gäng bemöta en sä wigtig inwändmng, somde» om djnrwerldens allmänna nytta i skapelsens storahushälluing, menniskoslägtet till fromma,

Derefter wändc sig läraren till den andra lärjungeni klassen och uppmanade honom att meddela, hwadhan författat, såsom början till den egentliga afhand-l ing en.

Skolans andra lärjunge i ordningen lät icke längewänta pä sig, ntan uppsteg och höjde rösten, sä Myckethan förmådde, enär han af naturen war lag maldoch hade en klen wärt, Hans namn war GustafSmedslund, Han läste följande:

„Redan i inledningen hafwa wi nämnt, att detwar i allmänhet sagdt menniskans pligt mot djuren,att bemöta dem kärleksfullt och begagna sig af her-rawäldet öfwer dem sä, att hon dermed ådagalade sintacksamma genkärlek till Gud, som hon har att tackaför sitt wälde i naturen. Men dä det mången gängländer till den rätta uppfattningen af en pligt, attframställa, huru beskaffadt ett pligtwidrigt förhällandeär, wilja wi till aldra först leinna en kmt teckningaf det sätt, hwarpä ganska mänga mennifkor uppförasig mot djuren, Härwid wilja wi företrädeswis fästa

wär uppmärksamhet wid de djur, hwilka sta menniskannärmast, wid de säkalladc husdjuren.

Ätt menniskan har några plikter att uppfylla motdjureu, skulle man ingalunda tro, om man bedömerförhällandet af det beteende, som i allmänhet af henneiakttagen mot kreaturen. Nedan frän barndomen wän-jcr sig mangen att med grymhet behandla dem, Okyn-uiga barn finna ett grymt nöje uti att mitzhandladjur, att pina och pä rysligaste sätt lemlasta och dödat. ex, fogelungar, att saga, slä och stenkasta far, hun-dar, swinkreatur och boskap, att beröfwa flygande in-sekter deras wingar m, m. Och det är bcdröfligt attomtala, det fä föräldrar och äldre personer bcifra ochbestraffa barnens och ungdomens brottsliga uppföraudei detta häuseende, ehuru det är lätt att inse, hnrusinnet förwildas och wördnaden för lifwets helgd utro-tas hos de unga, när de fa frän späda ar wänja sigwid, att sä grymt behandla och till och med astifwalcfwande warelser. Mänga, som i fullwuxna är blifwamandråpare, hafwa i barndomen warit djurplä-gare och under det »straffade utöfwandet af djurplå-geri af grymmaste art want sig wid att ringakta lif-wets dyrbara gäfwa, hwilken är hwarje warelse sä kär.Man borde besinna, att som man wanser sig ibarndomen låter man ej af, när man blirgammal.

Men det är ej blott tanklösa, lättsinniga och illaar-tade barn, som grymt och illa uppföra sig mot djuren.Mänga, måhända de flesta äldre personer iakttaga ickemot dem ett bättre uppförande. Huru mänga wan-wärda ej ijelfwa husdjuren, hwilkas mångfaldiga nyttaför nienniskan dock är sa i ögonen fallande! Wallhio-nen jaga korna med hugg och slag till och ifrån be-tesmarkerna. Ringa ans och wärd kommer dem tilldel; i det mörka fähuset fä de sta i smuts och wan-trifwas dcv länga wintern om, emedan dejan ej iou

rykta dem behörigen. Dl! arma djureu swältfödas oftasa, att det finnes orter, der korna om wären äro säutswultna och förswagade, att de måste upplyftas ochendast med möda kunna släpa sig ut pä betet, Längtin pä fena hösten och alltför tidigt om wären drifwaode ut pä bete, utan afseende pä, huru de lida af denkalla wäderleken. Huru ommskligt är ej detta och hu-rn oförftaodigt tillika; emedan detta swältfödande, den-na l'rist pä rykt och trefnad i ladugarden, detta alltför laugwariga betande ute pä marken i hög gradminskar den afkomst, kreaturens egare eljes af demskulle kunna päräkna. Men hwad skall man säga omall den mihhandel, för hwilken den ädla hästen är ettoffer i wart land? och likwäl är det synbart, att hansätter stort wärde pä den tillgifwcnhet, bwarmed hanbehandlas, att han glädjer sig dcröfwer och trifweswäl deraf. Man ser, huru hästen blir orolig, räddoch ängslig, när eu härd och wäldsam husbonde kom-mer i stallet, blott deraf, att hans steg höras och igen-kännas af djuret, Dercmot märker man ock, huru hä-sten tillkännager synnerlig glädje, när nägou nalkas,som bemöter honom med godhet och ömhet. Huruofta ansträngcö ej häften utöfwer sina krafter, utanatt twingande nöd ens är för handen. Huru ofta ärdet ej med hugg och flag, ej blott med piske utan äf-wen med störar, i stället för med uppmuntringar ochmed wänliga ord, som hästen förmas att uppbjudaall sin förmåga att framsläpa sitt mången gäng allt'för tunga Icch, Den lödriga häftens swett och rykan-de änga är en anklagelse, öfwer den obarmhertiga,som utan nöd drifwer honom till ett öfwermatt afansträngningar. Denna tysta anklagelse uppstigertill Guds tron, som den förnimmer det ädla djuretsstumma suckan och klagan. Att söka teckna den npp-röraude taftan af alla de misHandlingar, som hästenunderkastas pä marknader och bytesplatser, är alltför

motbjudande; wi skola derföre alldeles icke anställa ettsådant försök. Det finnes wä! ingen äldre person,>om besökl en marknad, utan att äga härom en blottalltför sorglig kännedom, om han ej sjelf ntöfwar ellergillar det afltywärda djurplågeriet, Hwilten marknadförgår utan att någon häst stupar efter öfweransträng-uing eller niihhandling.

Wi wäuda oh bort frän den upprörande tanken päden grymhet, som mennifkorna utöfwa pä djuren iallmänhet, för att påminna om, huru fjerran ett sä-dant förhållande frän menniskans sida ligger frän plig-tens wäg. Djuren böra betraktas såsom werk af Gudshänder, stärndr under >f>ans beskydd och warande hansegendom, som han af synnerlig godhet leinnat os) att— begagna, Äted andras egendom måste wi handlaförfigtigt, Ogaren skall utkräfwa den af o§ tillbakaoch lärer ingalunda förbise, om wi orätt anwända densamma, Wi hafiua att afgifwa räkenskap äfwen öfwer,huru wi behandlat djuren. Ofta är det ett förderfwadthjertas ondska, som utgjuter sin bitterhet mot dessa,Pä dem tycker man sig strafflöst knnna utgjuta sinwredes skalar, uttömma all sin galla, Tjeuaren ellertjenarinnan, som husbonden tillrättawisat, hämnas päde oskyldiga husdjuren genom att misHandla dem;husbonden eller matmodren, som haft nägon ledsam-het, lata sitt onda lynne fa luft genom att sla ochsparka gärdshunden, illa behandla kor och häftar o, s,w. Djurplågeriet har sålunda ofta sin källa i ettelakt hjertas onda pöl. Någon gäng kan det äfwenwara obetänksamhet, särdeles hos yngre personer. Oftaär det äfwen ett girigt sinnelag, som förorsakar wan-ward, swält och ösweransträngning af djurens krafter.Detta är wäl ofta fallet i städer, der åkarena af win-ningslystnad utöfwa ett grymt djurplågeri.

Äten hwad helst det nu är, som ger anledning tilldjurplågeri, ware sig kitslighet, lättsinnighet, obetänk-

samhet, wrede, begär att pläga, högmod eller wiu-ningslystnad — alltid är det en swar pli g tforgäteubetfrän den menniskas sida, som dertill gör sig skyldig."

Här tystnade den unga uppläsaren och nedsatte sigSedan eleven flntat sin läsning, uppstod en stundstystnad och hwila. Derunder fällde en af de närwa-rande, församlingens aktade nämdeman, följande ytt-rande :

I fråga om djurens miHandlande hade det kanskewarit skäl omtala trennc sorgliga förhållanden, hwilkaej sä sällan äro att beklaga i wärt land. Det förstaär det, att, när någon jordegare finner pä sin odladeoch behörigcn kringgärdade mark främmande kreaturbetande, hav ej fällan blir sä wred, att han jagar utkreaturen pä det »våldsammaste sätt, slående dem medstörar och stafrar, ja, t. o, m, med knif och yxa. Dethänder ej fällan, att ett sålunda mihhandladt kreaturtagit sådan skada att ägaren måste nedslagta det. Ihwarje händelse, ware sig att kreaturen utan ägarensförwällande kommit in pä orätt och olösligt beteeller att det skett med dennes wett och wilja, är dockkreaturet oskyldigt, och des; mihhandlande såledesen oförlåtlig grymhet. Det finnes, gunås, ej sällansä laga och hämdginga personer, att, när de ej kunnaeller wäga annorlunda utöfwa sin hämd pä dem, somde hata, de pä betesmarken uppsöka dessas kor och hä-star, knifhugga och lemlasta dem pä det mest barba-riska sätt. Man har i tidningar läst vm hästar, sombefunnits döda, fastbuudna wid ett träd, sä att denödgats — swälta ihjäl; andra, som vlifwit syn-barligen lcfwande bräuda eller sladda. Man ryserwid tanken pä, att sädan nedrighet och lag hämdlyst-nad skola finnas i någon mennistobarm, Lyckligtwishöra sädana nidingsdåd till sällsyntare brott; menderas tillwaro wisar, hwart djurplågeriet leder, omdet ej äfwen i sina lindrigare skepnader blifwer före-

mas för allmänt ogillande, beifrande och fördömande.Det tredje förhällandet är det sorgliga, att resande,äfwen sådana, hwilka tillhöra de högre samhällsklas-serna, när de begagna skjutshästar, ofta köra saomenstligen härdt, att häften deiwid Plägas pä detobarmhertigaste, ja till och med nägongäng stupar,Ett sådant olagligt åkande är sä mycket klanderwär-dare, sem derigenom ett dåligt exempel gifwes allmo-gen och det innebär ett slags nrsäkt för hästbytamasnidbragder,"

Den ärade och erfarne mannens ord bidrogo, attöka det ogillande af djurplågeriet, som allaredan i ä-hörarkretscn gjor! sig gällande, såsom synbarligen dealdra flestas, om man ej wagar säga, allas äsigt isaken.

Sedan m.ni cgnat en qwart timme at hwila ochwederqwickelse började läraren äter sålunda: ~Sed-an nu twennc af niina lärjungar behandlat ämnet,och de» scdnare af dem skildrat, huru pligt förgätetincnniskorna oftast bete sig mot djuren, hwilka dockäro att betraktas, som ftiuds egendom, oh anförtroddendast till begagnande och för hwilken räkenskap af

skall ntkräfwas, hafwa wi allaredan hunnit längtin i wart ämnes fjrlfwa afhandling. Genom attframhålla det pligtwidriga uppförandet, hafwa äf-wen antydningar knnuat gifwas, hwari det pligttrognabeteendet »not djuren uppenbarar sig, Wid fördelnin-gen af ämnet hafwa ioi derför ocksä at de återståendeafhandlingar»e lemnat endast korta uppgifter. Jaghoppas derför, att mina ärade åhörare ej skola tröttna,om jag bifogar ännu nägra ord, rörande hästensmisshandlande. Det är ett eget förhållande medhästen, hwilket ger upphof till mycken grymhet motdetta ädl,i djur. Andra kreatur, som pä nägot sättblifwit mindre tjenliga till arbete, wardar man och sköteromsorgsfullt, för att efter deras slagtande, anwända

dem till näringsmedel, med asfeende pa hästenrader de» besynnerliga fördomen, att inan i wart landej will äta dch kött, ehurn det är både wälsmakaudcoch hälsosamt, och ehurn häften ar ett af de mest ren-liga diur. Detta är en högst beklaglig fördom;, tydetta ger anledning till, att man, af egennytta, brn-kar hästen, tills dan blir orkeslös, blir endast skinnoch ben, och ju mindre arbete han orkar förrätta, de-sto sämre blir han wardad och födes han. Det ar-ma djuret far således slita ondt och planas till döds,endast för en dåraktig fördoms sknld, I utlandetförstår man sig allaredan pa att begagna hästkött tillföda, och finnas i de flesta större städer,men i wärt land skulle männen wara dåraktig nog attheldre swälta ihjäl än äta hästkött, I ett land, dermihwärtar ej sällan härja, borde inau af nöden lärasig, att icke förakta hästkött, likaså litet, som mängaandra födoämne!!, hwilka man nn af okunnighet ochfördom lemvar obegagnade. Mätte rätt snart den på-pekade fördomens ok bytas, och deras bemödanden krö-nas med framgång, hwilken i wärt land äfwen för-sökt bekämpa fördomen att ej äta hästkött! —

Ett doft mummel bland ähörarne wisadc, att tala-ren här stött pä ett ömtåligt ämne. Sa stor är för-domarnas makt! Det ~orena" fwinets kött är en läc-kerhet, men den snygga och renliga hästensmail wid, blott uär man tänker derpa.

Dä läraren warseblef det misshag, hans afigt wäckthos en del af de närw,irande, tillade han leende, ~lagfruktar, att det, som jag sednaft yttrade, icke föll allamina åhörare, som man säger, ~pä läppen". Menett gammalt ordspråk säger, att "om smaken skallman ej twista". Jag hoppas, att nägon fördoms-fri wärdinna i en nära framtid skall pä kalas-bordet framsätta en behagligt doftande - häststek,Och för min del skall jag, om jag har nöjet wara

narwarande son, gäst. nied tacksamhet förtära mina,ne, as steken, är hästköttets beböriga'värderande en ganska wigtig sak; hwarför jag >va-lägga d-'n >vara raska, tänkande och hushall''.akt,ga matmödrar pä hjertat. Åtminstone höra'vara husmödrar wara sä omtänksamma, att debegagna hästens kött till föda ät swiukreatur tokaat dw,a ,oppa derpa och annorlunda gifwa detl"» till soda; äfwcn at höns skall hästkött kunna m.dl","' VY blunda ka» hästens kött bli af >iod nytta' l,ushal!nmgcn. Men lät o») nu fä höra, Carl5- lorg ar d , hivad du har att säga om »i en ni->tans plikter mot djuren,Den tilltalade lärjungen steg nn upp i sin tur oä,lafte, med klar röst, följande:

»Hur» pliMrMet mänga, mänga menniskor upp-som j,g mot djuren, är förut omtaladt, Wi skola nuft'r/om K7l/r, l)«r« dm, /on, fänner och iatttaqer sinapligtl>r emot treaturen, förhäller sig och hnni'>l'i allahörde i detta afseendc förhälla o§, Vien da äm-net är sä widt omfattande, ärna >m inifränta os;hutwudsakligen till hehandlingen af de egentligahusdjuren, Dermed wilja wi icke hafwa' sagdt, ätticke människan äfwen mot de öfriga djuren I'cir dyr-hara pligter att uppfylla, och att det gifwes tusendesätt för en pligttrogen och ömsinnad menniska, att ut-öfwa pligter, I förbigäende wlll jag hlott näm-na om det skydd, som kan och bör beredas smafog-larna och om de älskliga omsorger, man kan skänkadessa nyttiga och glada warelser, genom att sörja förlämpliga bon at dem, för deras föda o, s, w, Hwadaf menniskan genom sädana omsorger utsäs, gifwerhenne pä mångahanda sätt en riklig skörd, I de!taafseende bör ej lägst och minst »värderas d?t helsoiam-ma instytandr, som ett sådant wänligt och kärleksfulltbeteende mot de smä djuren litöflvar pä wärdaren?

eget hjerta, hans lynne och hans sätt att tänka ochkänna. Ingen kärlekens handling blir obelönadaf kärlekens Gud, till hwilken korpungarna ej fmgäf-wes ropa, Han, som har föda ät foglama ~underhimmelen, ehuru de hwarken fä eller skära upp ellerförsamla i ladorna".

De pligter som mmniskan har mot djuren, aosewioh kunna sammanställa i tre hufwudpunkter. Förstär det war pligt, att wärda dem och behandladem wäl, gifwa dem tillräcklig föda ochhwad annat, som för dem erfordras till ettlyckligt lif. För det andra böra wi wisadem ömhet, godhet och tillfredställelsc, saatt de i oss se wänner och icke fiender. Fördet tredje böra wi aldrig anstränga dem öfwerförmåga eller pläga dem med härd pädrif-ning. '

Att arbetaren är sin lön wärd, är en all-mänt känd sanning, som hwarje arbetare will se til-lämpad pä sig. Och redan i Gamla testamentets tidwar det föreskrifwet, att icke binda munnen pä oxenfom tröskar, utan tillåta honom tillfredsställa sin hungergenom upphemtandc af några bland de fallande kornen.Da husdjuren arbeta för oh, ar det war pligt att ätdem gifwa och anskaffa föda, att förunna dem tid atttillfredsställa sm hunger och törst, äfweu böra wi sörja förallt, som, sa mycket deras natur fordrar, hör till ett lyckligtlif. Den, hwilkm ej i detta hänseende, bryr sig om plig-tens föreskrifter, borde åtminstone hörsamma den egnanyttans bud. Blott om husdjuren lä det de behöf-wa till sina krafters fulla bibehållande knnnade behörigen förrätta sitt arbete, uppfylla hwadman af dem wäntar och önskar till ägarens fromma.Den skada, som den pligtförsumlige cljes förorsakar sigsjelf, är mången gäng större an hon kan eller willberäkna, eller ens tro, Hwaruti en god och nödig

ward af hlivdjuren bestar, kan här ej utredas, utanfa wi i detta fall hänwisa till flere skrifter i ämnet,hwilka är otillgängliga pä swenska språket, utgifna aferfarna och kunskapsrika personer. Det wore säkerli-gen en nyttig och nödwändig sak för hwarje jordbrli-käre, att hafwa en liten boksamling af skrifter i ladu-gärdsstötsel, hästskötsel m, m.

Med ledning af af dessa skulle ej'blott sädana hand-lingar af djurplågeri och sädana dertill ledande för-summelser undwikas, till hwilka man gör sig skyldigaf okunnighet, utan äfw?n den bästa nytta skör-das af hnsdjuren,"

~Nu" sade läraren och pekade pä en gosse, som sattmidt i klassen af de äldre lärjungarna, ~är det dintur, Simon Back, att framträda och uppläsadet, som du fkrifwit om menniskans pligter emot djuren.

Simon Back skyndade sig att efterkomma denälskade lärarens uppmaning och läste följande:

~Den andra sammanfattningen af wära pligtermot busdjuren kunde uttryckas sålunda att wi börabewila dem wär tillfredsställelse, sa att debetrakta oh, icke säsom fina plågoandar och fiender,ntan som wänner.

Det är icke minsta twifwel unoerkastadt, att husdju-ren känna glädje och smärta, känna sig lyckliga ellerolyckliga af den behandling, som kommer dem till delfrän ägarens eller »vårdarens sida. De kreatur trif-was wäl, fom wänligt behandlas af sina ägare och»värdare. Korna t, er, äro mycket ömtåliga djur, somlida af täta ombyten af »vårdarinnor, och de gengäldamed ymnigare mjölk den mjölkandes wänliga smeknin-gar och tilltal, Mangen ko, som åtnjuter rikligareföda men behandlas med owänligyet, ger sämre af-kastning i den rika bondens ladugård au den fattigainhysingens enda ko, som dennes hustru har att gifwawida mindre föda men deremot egnar wänliga ord

och behandlar, ömt och kärleksfullt. Men pä intetbnsdjur ser man wäl tydligare, bwilket Inflytande detbemötande, som det frän menniskanö sida erfar, ntöf-war än pä hästen. Den kärlek, som araben hyser försin häst, är werldskunnig, men också har den arabiskahästen just genom denna kärleksfulla behandling, hansherre skänker honom, fätl sädana utmärkta egenskaper,att de wäcka beundran och häpnad, Behandlade afsina herrar som wänner och kamrater, omhuldadeaf dem, deras hustrur och bar» med otaliga wäuligaomsorger, blifwa deras hästar sä förständiga, sina her-rar sa tillgifna, att benämningen: osjäligt djurknappt pä dem kan anwändas, I stället för attsöka widlöftigare ntweckla den pligt mot husdjuren,som n» är i fråga, wilja >vi, genom exempel, tagetur den arabiska hästens historia, om man far be-gagna detta uttryck, wisa, huru rik skerd mau far upp-skära, om man utsär ett kärleksfullt, wänligt uppfö-randes goda säd i sin behandling af wära trogna tje-nare, bland djuren. G» fransysk skald och berömdstatsman, som gjorde en resa till det heliga landet,berättar följande märkwardiga händelse, ~De fria ara-berna anse det icke för ett biott ntan för en tillätenkrigsbragd, att öfwerfalla karawaner, som färdas ge-nom öknen och att plundra dem, On arab och hansstam hade pä detta sätt anfallit i öknen en tar.nyan,fem !om ifrän Damaseus, Segern war redan wnu-uen, och araberna woro sysselsatta att lasta pä sinahästar det rika byte, som de gjort, dä en trupp afryttare, som paschan eller turkiska guoernören i Äerchade utskickat för att möta och ledsaga karawanen,oförmodadt anföll araberna, dödade mänga af dem,gjorde de öfriga till fångar, och sedan de bundit dem, fördedem med sig till Aere, för att skänka dem ät paschan tillslafwar. En af dwsa araber, fem bette Äb»>el-March,hade fatt en kula i armen nnder striden, Emedan

hans sär ej war dödligt, både de tnrkilta ryttame dun-Dit honom pa en kamel, ock sedan de tagit hans häst,förde de häst och herre med sig. Aftonen före dendag, da de skulle framkomma till Aere, woro de läg-rade med sina fångar i en bergstrakt. Den säradearaben hade sina händer bundna tillsammans pä ryg-geu med en läderrem och lag utsträckt nära det tält,i hwilket turkarna sofwo. Under natten, medan hanlag waken för sniärtan i sitt far, hörde lian sin hästguägga, de andra hästarna, som stodo tjudradekring tälten, efter österlänningarueu brnk. Da hanej kunde motstä begäret att ännn eu gäng tala meddet trogna djuret, som warit hans kamrat för helalifwet, släpade han sig mödosamt, med tillhjelp afhänder och knän, ända fram till sin häst, ~Stackarswän," sade han till honom, ~hwad skall du göra blandlurkarua? Du skall sta fänge>: i ett stall bland enpascha» hästar; qwinnorua och barnen skola ej merhemta dig kamelmjölk eller mjöl i haudeu. Du skallej mera fri, soiu winden, springa i öknen eller klyfwamed din mahn Jordans watten. Om jag är slaf, niadu blifwa fri! Ga till ditt tält, som du känner, sägmin hustru, att Äbu-el-March e> skall återkomma mer,och stick ditt hufwnd in mellan tältets förhängen, föratt slicka mina smä barns händer," Medau arabentalade detta, afgnagade han med tänderna det rep, afgetbar, hwarmed araberna tjudra hästarna. Djuretwar fritt, och hwad gjorde det dä? Seende sin herresärad och bunden wid sina fötter, förstår det trognaoch kloka djuret, med sin uaturdrift det, som ingentunga kunde säga det. Hästen nedsänkte hnfwudet, no-sade pä sm herre, och fattande med tänderna i denlädergördel, som araben hade kring lifwet, upplyftehan sin herre, begaf sig af i galopp, allt jemt bäran-de sin dyrbara börda och kom sä fram ända till ara-bens tält. Sedan han hnnnit hemmet och nedlagt sin

herre pä fanden fakta wid hans hustrus och hansbarns fötter, nedföll det ädla djuret af ansträngningoH gaf upp andan, Hwilken trohet och hwilket för-stand ådagalade icke denne arabiska häst! Huru riktbelönade han, ej fin herres mot honom ådagalagdawänlighet och förtrolighet!

Efter dessa rörande exempel pä broderligt förhalladcmellan menniskan och ett af wära förnämsta husdjur,hästen, tro wi, att intet behöfwer tilläggas om plig-ten att bemöta djuren med wänlighct och wisa demwar belåtenhet med och erkänsla för deras goda tjen-ster mot oh.

Hwad den tredje och sista sammanfattningen afpligter mot husdjureu beträffar, att icke öfweran-stränga dem, innefattas denna redan i pligte», attwärda dem wäl, hwilken framställdes till först.

Sedan wi nu fullständigt !ökt afhandla wärt förelagdaämne, tillägga wi endast några ord till ett godt slut, somman fager. Djurplågeriet affkys numera i alladelän-der, hwi!t,i göra anspråk pä, att räknas till den krist-na och bildade werlden. Men ehnru djurplågerietär föremal för alla sannt kristliga meuniskors lvsky,är det dock en bedröflig sanning, att i alla länderdjurplågeriet har sina utöfware, Ide flesta länderhar den borgerliga lagen trädt emellan djuren ochderas plågare och med straff belagdt grymhet mot deförstnämnda. Afwen wi hafwa en lag (af den 29juni 1864), som med böter frän IN till 2fto mark,hotar dem, hwilkcn i behandling af egna ellerandras kreatur wisar uppenbar grymhet.Men dä lagarna utan goda seder äro makt-lösa, hafwa samwetsgranna menniskor i mängaländer och äfwen i wärt dyra fosterland bildat sigföreningar till motarbetandet af djurplåge-riet, Genom ord, efterdöme, utgifwande af skrifter,

och andra medel, hwaribland befriandet ~f brott motlagen till djurens skydd, söka de motarbeta den myck-na grymhet, som mot djuren föröfwas.

Läraren wände sia, nu till ähörarne och sade:„Aktade församlingsbor! Mina gossars och mitt

gemensamma arbete hafwen I nu afhört till slut, ochjag tackar Er för den wänliga uppmärksamhet, I lånatdensamma. Om I kunnat gilla de asigter, som wi söktuttala och förswara, fördriftar jag mig till följandeuppmaning: Latom o§ i denna socken sä allmäntiom möjligt, ansluta oh till djurskyddsförenin-

en i Wasa och inga som medlemmar i densamma!Gifwc Gud, att denna och andra djurskyddsföre-

ningar mätte kunna lägga gnmden till ett, ett krist-ligt folk wärdigt behandlingsfätt af djuren, i wärt dyvafosterland!"

Pris: I» Pl'»ni,