1

Producerad av © Europeiska kommissionen (GD Miljö) Mars 2008

Genom ramdirektivet för vatten inrättas en rättslig ram för att skydda och återställa rent vatten i hela EU och säkra en långsiktig och hållbar användning. (Den officiella titeln är Europaparlamentets och rådets direktiv

2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens

område.)

Genom direktivet införs en innovativ metod för vattenförvaltning med utgångspunkt i avrinningsområden och naturliga geografiska och hydrologiska enheter. Tidsfrister fastställs för medlemsstaternas skydd av akvatiska ekosystem. Direktivet gäller inlandsytvatten, vatten i övergångszon, kustvatten och grundvatten. Genom direktivet införs innovativa principer för vattenförvaltning, bland annat att låta allmänheten delta i planering och ekonomiska strategier.

Enligt artikel 9 i direktivet ska kostnaderna för att tillhandahålla vattentjänster täckas. Enligt artikel 5 krävs det en ekonomisk analys av vattenanvändningen och i bilaga III anges de faktorer som medlemsstaterna ska ta med i analysen. År 2000 utfärdade kommissionen meddelandet En prispolitik som främjar en hållbar användning

av vattenresurserna, där den fastställer agendan för att genomföra artikel 9 i direktivet.

Vatteninformation 5 Ekonomi i vattenpolitiken: Värdet av Europas vatten

Information om genomförandet av ramdirektivet för vatten

Genom ramdirektivet för vatten införs ekonomiska principer och metoder för att förvalta Europas vatten. Det är faktiskt EU:s första rättsakt om vatten där ekonomin uttryckligen är en integrerad del av åtgärderna. För många medlemsstater har det ekonomiska perspektivet i direktivet inneburit en ny strategi för vattenförvaltningen.

Två viktiga ekonomiska principer har införts i ramdirektivet för vatten. För det första uppmanas vattenanvändarna – exempelvis industrier, jordbrukare och hushåll – att stå för kostnaderna för de vattentjänster de använder sig av. För det andra uppmanas medlemsstaterna att göra en ekonomisk analys vid bedömningen av sina vattenresurser (dvs. karakterisering) och att bedöma såväl alternativens kostnadseffektivitet som kostnader och fördelar när de fattar viktiga beslut.

Kostnadstäckning

Ett av de viktigaste nya inslagen i direktivet är kravet på att priset för vattentjänster – till exempel distribution av rent dricksvatten, bevattning inom jordbruket, magasin för vattenkraft och vattenreningsverk – ska återspegla kostnaderna för att leverera den aktuella tjänsten.

I direktivet syftar kostnadstäckningen på flera faktorer. Det pris som användarna betalar för vatten ska täcka drifts- och underhållskostnader för distribution och rening samt kostnader för investering i infrastruktur. Enligt direktivet ska dessutom det pris som användarna betalar även täcka miljö- och resurskostnader. Det här är ett viktigt steg mot att genomföra principen om att förorenare och användare ska betala för de naturtillgångar de använder och de skador de orsakar.

Miljökostnaderna omfattar skador på ekosystemen, till exempel föroreningar som skadar fiskar och naturliv i floder. Uttag av vatten för mänsklig förbrukning får återverkningar i form av sänkta vattennivåer i floder och sjöar, vilket kan skada ekosystemen. Dessa kostnader kanske inte syns i de ekonomiska balansräkningarna men de kan mätas (se rutan om ekonomiska verktyg).

När en vattenresurs är helt eller delvis uttömd och det finns mindre vatten för andra användare ökar kostnaden för resursen. Det är särskilt viktigt att täcka sådana resurskostnader i avrinningsdistrikt där det finns ont om vatten (se rutan om vattenbrist).

Underhåll krävs: ackumulering av fett, olja och flott i en brittisk kloak

2 Producerad av © Europeiska kommissionen (GD Miljö) Mars 2008

Verktyg för ekonomisk analys

Medlemsstaterna kan använda flera ekonomiska metoder och verktyg för att genomföra direktivet. Nedan följer några viktiga verktyg:

Uppskattning av kostnader och fördelar. Ekonomiska analyser bygger på uppskattningar av kostnader och fördelar. Många av dessa är lätta att beräkna. Detta gäller till exempel kostnaderna för underhåll av befintliga vattendistributionssystem och kostnaderna för investeringar i nya distributions- eller vattenreningssystem. Vid en fullständig ekonomisk analys bör man även uppskatta direkta fördelar, till exempel minskade kostnader för rening av dricksvatten nedströms när mindre föroreningar släpps ut i en flod. Indirekta fördelar till följd av renare kustvatten som leder till ökad turism bör också beaktas.

Andra fördelar av rent vatten är svårare att mäta. Fritidsfiskare gynnas när en flod blir renare och innehåller mer fisk. Lokalbefolkningen har glädje av floder som inte är förorenade och som har fungerande ekosystem. Många medborgare i EU kommer att välkomna att Donau, Rhen och andra stora europeiska floder blir renare. Värderingsmetoder kan användas för att beräkna sådana fördelar och motsvarande kostnader för vattenproblem. Sådana metoder kan till exempel vara undersökningar om ”beredvilligheten att betala” för miljön. Vissa medlemsstater har vidtagit åtgärder för att införa sådana metoder i sin ekonomiska analys för att göra det lättare att fatta beslut om vattenförvaltning.

Vid en analys av kostnadseffektiviteten tittar man på kostnaderna för alternativa åtgärder för att nå ett visst mål, vilket ger möjlighet att välja den lösning som har de lägsta kostnaderna.

Vid en kostnadsnyttoanalys jämför man de totala kostnaderna och nyttan med ett initiativ. Detta kan vara värdefullt när beslut ska fattas enligt direktivet, till exempel vid ”oproportionerlighetstestet” som beskrivs i en separat ruta.

Mer information om dessa metoder finns i vägledningsdokument 1 för ramdirektivet för vatten med titeln Economics and the Environment. I en undersökning från 2007 med titeln Costs and benefits

relating to the implementation of the Water Framework

Directive, with special focus on agriculture utvärderar medlemsstaterna sina erfarenheter och uppskattar de totala kostnaderna och fördelarna med att genomföra direktivet.

Första stegen

Som dessa exempel visar har medlemsstaterna till uppgift att genomföra kostnadstäckningen. De har viss flexibilitet i detta beroende på nationella förhållanden.

Alla medlemsstater måste börja med en ordentlig ekonomisk analys av den nuvarande vattenanvändningen och av påfrestningarna och effekterna på varje avrinningsdistrikt innan de inför kostnadstäckningsmekanismerna. De rapporter om avrinningsdistriktens karakteristika som medlemsstaterna lämnade 2005 avslöjade att många medlemsstater inte hade uppgivit fullständiga ekonomiska uppgifter, särskilt i fråga om användare inom industrin och jordbruket och om resurs- och miljökostnader för vattentjänster. Resultatet visar att hushållen i många medlemsstater betalar för en stor del av kostnaderna för att förse dem med vatten.

För de flesta medlemsstater återstår fortfarande ett omfattande arbete för att införa en prissättningspolitik för vatten inom den fastställda tidsfristen 2010.

Medlemsstaterna måste väga in alla verksamheter där man använder vattenresurser för att genomföra principerna fullt ut. Om man bara täcker kostnaderna för vissa verksamheter så kan man inte garantera en hållbar användning av vatten. Kollektiva vattensystem och enskilda fabriker och jordbruksföretag som pumpar grundvatten bidrar i tillräcklig utsträckning till dessa kostnader.

I direktivet förklarar man också att prissättningen av vatten bör utformas på ett sådant sätt att det finns incitament att använda vattenresurserna på ett effektivt sätt. Om användarna betalar de faktiska kostnaderna för det vatten de använder kommer slöseriet säkert att minska. Detta bidrar till ekonomisk effektivitet och minskar myndigheternas ekonomiska börda samtidigt som miljön förbättras.

Medlemsstaterna håller på att införa den här strategin. I Storbritannien har många hushåll inga vattenmätare och vattenräkningarna är inte knutna till hur mycket vatten som förbrukas. 2008 inrättades en statlig strategi för England för att införa fler vattenmätare och främja en effektivare vattenanvändning för att i ljuset av framtida befolkningsökningar och klimatförändringar se till att det finns tillräckligt med vatten. I Frankrike måste bevattningssystemen vara utrustade med vattenmätare när uttagsgränserna överskrids. Mellan 2000 och 2003 ökade andelen bevattningssystem med sådan utrustning från 54 till 71 procent, vilket motsvarar 85 procent av det totala bevattningsområdet. Portugal har höjt vattenpriserna för användare inom jordbruket och industrin för att lösa vattenbristen.

3 Producerad av © Europeiska kommissionen (GD Miljö) Mars 2008

Det allmänna syftet med ramdirektivet för vatten är att uppnå ”god status” i alla vattenförekomster 2015. Medlemsstaterna har rätt att på vissa villkor förlänga tidsfristen för vissa vattenförekomster om det vore ”oproportionerligt kostsamt” att nå målen före 2015. Medlemsstaterna får även välja att ställa upp mindre stränga mål för en vattenförekomst om det skulle vara ”oproportionerligt dyrt” eller tekniskt omöjligt att uppnå ”god status”. Det finns stränga kriterier för att få göra undantag från målen, bland annat ”opropor-tionerlighetstestet”.

I direktivet används detta test för andra vattenförvaltningsbeslut, till exempel när vattenförekomster ska betecknas som konstgjorda eller kraftigt modifierade (mer information om detta finns i Vatteninformation 4).

Vid en bedömning av ”oproportionerligheten” jämförs kostnader och fördelar både när det gäller kvalitet och kvantitet. För ett godkänt test anses i regel att kostnaderna ska överskrida fördelarna med betydande marginal.

Proportionerlighet mellan kostnader och fördelar

Vattenbrist och torka är ett växande problem i hela Europa.

De mest akuta problemen finns i regel i Medelhavsregionen, men dessa märks trots det i hela EU. En allvarlig torka 2005 påverkade länder så långt norrut som Danmark.

Vattenbrist – en situation där efterfrågan överskrider gränsen för hållbar användning – drabbar över 10 procent av EU:s befolkning och nästan 20 procent av dess territorium. Torka däremot är en tillfällig minskning av vattenresurserna på grund av låg nederbörd. Antalet torrperioder har ökat de senaste 30 åren och 2003 drabbades över 100 miljoner människor i Europa av torka.

Klimatförändringen förväntas förvärra både vattenbrist och torka under de kommande åren.

Kommissionen uppmanade 2007 till gemensamma insatser för att ta itu med problemet med vattenbrist och torka i EU. Kommissionen betonade att en ineffektiv prissättningspolitik för vatten har bidragit till dålig förvaltning av vattenresurser i många områden.

Kommissionen underströk i sina rekommendationer att ramdirektivet för vatten måste genomföras fullt ut och att det krävs en bättre prissättningspolitik som bygger på principen om att användaren betalar, vilket kommer att främja en effektiv vattenanvändning och sätta stopp för onödiga förluster.

Prissättningspolitik för att ta itu med vattenbrist och torka

Beredvilligheten att betala för rent badvatten och rena stränder är i regel stor

4 Producerad av © Europeiska kommissionen (GD Miljö) SV - ISBN 978-92-79-14803-3

Behovet av ordentlig analys

Enligt direktivet ska medlemsstaternas arbete med att utarbeta förvaltningsplaner för avrinningsdistrikten bygga på ekonomisk analys. Dessa förvaltningsplaner – som ska vara färdiga 2009 – kommer att spela en central roll när det gäller att garantera den goda vattenkvaliteten i Europas vatten 2015.

Medlemsstaterna ska uppskatta kostnaderna för att genomföra olika möjliga åtgärder för avrinningsdistrikten. Uppskattningarna ska användas för att hitta de mest kostnadseffektiva åtgärderna för att förbättra tillståndet för deras vattenförekomster så att de åtminstone uppnår ”god status”. Alla vattenförekomster måste uppnå detta i fråga om kemiska föroreningar. Ekosystemen måste fungera i ytvattenförekomster och det är särskilt viktigt med hållbara resurser i grundvattnet. (Mer information om dessa mål finns i Vatteninformation

2 och 3 om yt- respektive grundvatten).

Medlemsstaterna kan välja mellan många olika åtgärder för att nå målen. De kan inleda nya investeringsprojekt, genomföra nya förordningar, inrätta ekonomiska instrument och förhandla fram avtal med förorenarna. Vissa åtgärder kan innebära dyra investeringar. Det är viktigt att göra en ekonomisk analys av kostnadseffektiviteten hos alternativa åtgärder för att se till att medlen används på rätt sätt. De totala kostnaderna för att genomföra direktivet kan minskas väsentligt om medlemsstaterna tillämpar denna metod fullt ut.

Medlemsstaterna har rätt att förlänga tidsfristen efter 2015 eller ställa upp mindre stränga mål om de – utifrån stränga kriterier – kan motivera att det skulle medföra oproportionerliga kostnader att nå målen för en viss vattenförekomst. Detta beskrivs i rutan på s. 3.

Medlemsstaterna ska göra långsiktiga prognoser över tillgång och efterfrågan på vatten i varje avrinningsdistrikt utifrån framtida befolkningsscenarier och ekonomiska scenarier. Dessa scenarier är viktiga för att fastställa väntade tryckförändringar – på grund av befolkningstillväxt eller ändrad jordbruksproduktion – och klimatförändringens beräknade påverkan på framtida vattenförhållanden.

Endast ett fåtal medlemsstater presenterade detaljerade framtidsscenarier i sina rapporter 2005. Nederländerna hade till exempel utarbetat prognoser för befolkningstillväxt och för viktiga jordbruks- och industrisektorer fram till 2015 för flera avrinningsdistrikt, inklusive Rhendeltat, som omfattar stora städer som Amsterdam.

Mer information om ramdirektivet för vatten och om Europas vatten finns på webbplatsen för Vatteninformationssystemet för Europa (WISE): water.europa.eu. På Europeiska kommissionens webbsidor om vattenskydd, där det finns länkar till WISE, finns mer information: se http://ec.europa.eu/environment/water/index_en.htm. Kommissionens webbsidor innehåller länkar till medlemsstaternas webbplatser och vägledningsdokument. I vägledningsdokument 1 beskrivs det ekonomiska perspektivet i direktivet.

Värdet av Europas vatten

I direktivet anges en rad faktorer som ska vara föremål för ekonomisk analys. För att denna analys ska vara användbar måste medlemsstaterna integrera den med de vetenskapliga och tekniska analyser som de måste göra. Resultatet av den ekonomiska analysen ska presenteras klart och tydligt för att ge möjlighet till offentlig debatt och se till att alla relevanta effekter på ett avrinningsområde beaktas.

Genom ramdirektivet för vatten införs ekonomiska metoder för att öka vattenkvaliteten, samtidigt som fokus ligger kvar på det bredare och ofta obestämbara värdet av vatten. I direktivets ingress anges att ”[v]atten är ingen vara vilken som helst utan ett arv som måste skyddas, försvaras och behandlas som ett sådant”.