24 25

sångarkropp. Men det finns en annan som kommer i sommarens alla färger, åtminstone om man räknar med kusinerna. Tillåt mig presentera – ja, det här kanske låter lite platt på vårt i övrigt underbara språk – men tillåt mig presentera Stenskvättan.

För den som söker inspiration till färgsättning av hem-met rekommenderar jag varmt en titt i fågelboken som hanterar vår del av världen. Sök på ”trastartade fåglar” och njut av uppslagen som behandlar stenskvättorna. Bara namnen är poetiska nog för att få igång färgsinnet;

Isabellastenskvätta, Svartstjärt, Nunnestenskvätta, Finschstenskvätta, Vitkronad, Berber och Persisk sten-skvätta. Slå gärna i ”Fåglarna” med bilder av vår egen Dan Zetterström, när ni ska färgsätta hemmet.

Jag tror dock icke att de bohuslänska fåglarna påverkat de bohuslänska husfärgerna mer än kanske omedvetet. Men man får hålla med om att måsarnas färger finns i fyrarnas svarta fundament och vita murar. Domherren

finns i panelvirket till enkelstugan och det grå på ryggen i dess stenfot.

Det finns möjligen bara en sak till som emotionellt till-hör skärgården och kustboendet: de enda fåglarna med fastighetsnamn i förnamnet, Ladusvala och Hussvala. Och, icke att förglömma, arten som alla tiders bönder har hållit ögonen på: Sädesärlan.

Vår egen nationaltrubadur bland svartsång-arna – koltrasten.

Vårknallar.

Stenskvätta.

”Rödrock”.

26 27

Skärgårdsliv

VINDEN ÄR NATURLIGTVIS VÄSTLIG, och det är milt för årstiden. En tung dyning häver Räbbedjupet när sjön passerar uppgrund-ningen mellan Kaurö och Grönskären, en

på flera år nu. På vårarna är sportfiskarna i öringvikarna lika många som ädelfisken i det grunda vattnet. Nu tycks matfisken vara slut för ett tag. Den gångna vintern var det till och med förbjudet med handredskap från fritidsbåt innanför trålgränsen. Jag var ute i Tratten, alldeles här utanför, med barnen under jullovet, och skärgården var tom som aldrig det.

Jag har målat i Bohuslän, Wales och Provence i många år. De tre landskapen är starkt kulturpåverkade. De har också en gemensam nämnare i ett prövat folk med vanan att anpassa sig i nya situationer. De är dessutom alla bedö-vande vackra med gemensamma växtslag som sommarek och ljung, och de har en samstämmighet i sin arkitektur som är särpräglad. I det franska Provences sydvästliga träskmarkområden, Camargue, finns både oljeraffenade-rier, enorma vinodlingar och fiskebyar. De är mest kända som semesterorter, precis som här hemma och i Wales. På de Brittiska öarna är det samma sak, även om kolgruvorna är det tydligaste tecknet på storskalig mänsklig närvaro där. Alla tre landskapen är öppna och oförlåtligt sköna. Men klarar havet av att vara mer än en havsutsikt när man står på stranden? Vi ska inte jämföra Skagerack med världens mest förorenade vatten, Medelhavet. Men vi kan heller inte använda tången på kusterna som mat, vilket går utmärkt på Atlantsidan av de Brittiska öarna. ”Seaweed” (tång) är standard i ”Full Welsch Breakfast.” Så rent är det icke i Bohuslän. Här hemma håller man på med trevliga försök till ostronodling i landskapet. Det finns kanske de som kommer ihåg salunamnet ”Stigfjordsostron”. De var visserligen vildfångade men inhemska.

Snabbare telefonlinjer och datoriserad distans-arbetsmiljö gör skärgårdsliv möjligt för nya yrkes-

grupper. Men när allt detta ska samverka i turismens förlovade tjänster och utbud ska man nog tänka på att inte göra det så tillgängligt att det förlorar sin identitet. Vem vill ha gökotta i buskaget på refugen inne i city, hur tillgängligt det än är? Att vindkraften påverkar havsutsikten är påtagligare än hur havsutsikten mår. Men vi ska inte låta oss luras av vare sig miljöskäl eller valutainflöde. När vi gick med i EU lämnade vi vår största naturtillgång till gratis påseende. Jag hoppas vi kan börja ta rejält betalt för den nu. Vi ska väl inte slarva bort det som kan komma att bli vår stora ex-portvara, nämligen utrymmet.

Knallar och saltmad.

distans söderöver. Sikten är måttlig. Det doftar tång och sälta från havet och frostnupna rönnbär från fjordarna.

Två ståltrålare går på sydlig kurs strax utanför Räbbe Huvud. För en stund sedan gick en av dem ut genom sundet från Stigfjorden. Därute på Räbbedjupet dörjar en av hemmafiskarna från jullen.

Skärgårdsliv. Det är lika trevligt som en levande skär-gård. Härute bland kobbarna är verkligheten svår att referera. Visst kan det vara som i ”Skärgårdsdoktorn”, ”Saltön” och ”Saltkråkan” ibland, men däremellan lever arkipelagen på sina egna villkor med sina egna invånare i de för skärgårdsliv avsedda husen.

Här i vikarna säger man att det behövs ett hårt arbete för att fisket ska gå ihop förresten. Jag har ingen aning om hur mycket grundområdena innanför öarna i fjordarna producerar på ett år. Men vem som än gör anspråk på biomassan, så har denne också ansvar för den.

Det luktar svagt av fiskindustri när en skumrand med lite oljefilm driver in mot Skaboholmen, där jag sitter och försöker ta hand om hösten. Bildmässigt alltså. Allt ser ut precis som det ska. Färgerna är som de alltid har varit. Ödesmättnaden i höstskärgården går att känna, men är nästan omöjlig att illustrera. På Krossefjord, ett par distanser söderut, ligger skärhamnsborna som vanligt och fritidsdörjar. Staggen har sprätt i Kyrkesund hela sommaren. Jag drog till och med ett par spirr inne vid grannens brygga i mitten av juli. Men torsken har jag inte kommit åt på mina favoritgrund kring hemmavikarna

28 29

Wales, nära Pilots Lodge.

30 31

ENKELSTUGORNA HÄR I BOHUSLÄN, de som brukar heta ”fiskarstuga” i fastighetsannonserna, hör ihop med

landskapet på ett omistligt sätt. De nya sommarstugorna i grupp, de som ska likna enkelstugorna, är ju bättre än sjuttiotalets sportstugor, även om de går att göra något av dem också. Se kapitlet ”The Pilots Lodge” i Laura Ashley-boken ”At Home”. Havsporten i Skärhamn, stugbyn i Tanumstrand och strandhusen i Strömstad må var byggda av kommersiella skäl (vem slänger i annat fall ut så många miljoner) men de tar i alla fall hand om utrymmet på ett mer ansvarsfullt sätt. Sedan är det en helt annan sak att det ska finnas bostadsbrist i ett land med 10 miljoner innevånare fördelade över 445 000 kvadratkilometer.

Jag tar en decembertur i en av modellerna för de nya fritidsbyarna. Det är adventshögtidligt och så där renska-lat som bara Bohuslän kan bli i december. Ljuset verkar ha stämt möte med panelklädselns mjuka lyster. Bara den

narra decembersolen kan plocka fram den blå nyansen i de vita fodren på det sättet. Aplarna av gammal astrakan och vinteräpplen ritar svarta broderier mot västersolen som redan är påväg ner. Huslivslängorna leder ner mot hamnplan och förbi sommarkrogarna och fiskeindustrin längst ut på nabben. Mollösunds Hembygdsmuseum finns längst upp mot en öppen asfalterad yta, där det knappt går att få in bilen. Det är så milt att jag lämnar dörren öppen. Jag lägger akvarellblocket på huven och låter mig dras med i den stilla middagsstundens euforiska stämning. Enkelstugan nästan ritar sig själv på pappret. Så enkel och sparsmakad är den i sitt formspråk. Jag skyndar till motsatt sida för att få en skiss från väster mot ost också. Detta är trädgårdssidan med sin mini-mala täppa, där säkert kålgården med sina grönsaker i trädgårdslandet har legat .

Jag tänker på min egen täppa intill havet. Strandängen

Walesskisser – vinterglöd. Enkelstugan i Mollösund från kålgårdssidan…

32 33

hemma är översvämningsmark, och egentligen inget an-nat än en fortsättning på lerviken nerifrån trissjollens förtöjningsplats. ”Holmebackarna” heter ängen, när den övergår i de lyckor som ”Anders på Holmen” röjde här på ön under 1600-talet. Men då var nog detta en dyig gip av Stavsundsvik. Öbor berättade för den utmärkte västkustskildraren Arne Gadd hur de hade hört när de var barn att gammalt folk hade rott genom Stavsund. Så sent som i mitten av artonhundratalet var nog ängen nedanför huset och promenaden ut mot badplatsen vid Stavsund ännu farled. I våra dagar stiger vattnet under bjälklaget vid höststormarna och lämnar små tångruskor, jämnt spridda i höjd med kåkens södra ända, längst från havet. Det går tydligt att se långt fram på vårkanten, då gräset bildar små gröna tuvor som gödslats av tången.

Vårt hus står på plintar och fungerar i stort sett som en sjöbod. Det är omöjligt att dränera bort vattentrycket från Anders beteshagar. Lika omöjligt är det att hindra vatteninträngningen från havet, när kvicksilvret sjunker och stormen ligger på. I stället för att ändra marknivån har jag därför accepterat att huset för närvarande ligger på en översvämningsäng i Bohuslän.

Det går inte en dag utan att jag kikar på hur långt vattnet når nere vid stranden. De som bor på en ö lever med vattenståndet. Det kanske är så högt att man inte kan nå båten från bryggan. På sommaren kan det dra sig tillbaka en hel meter, så man knappt kommer ut med den större båten. Och på vintern översvämmas sjöbodar och bryggor lyfts. Det är något man kan bortse från i vardagslivet inne i stan. Det är bara när det inträffar en

översvämningskatastrof man blir påmind om det. Då länkas bilder över världen, antingen från översvämningar orsakade av nederbörd eller stormar. Inte ska väl sånt kunna drabba Bohuslän? Men det gör det.

Förr eller senare stämmer förutsättningarna. Då kom-mer en storm mellan Jyllands nordspets och norska Sör-landet i sydostlig riktning, rakt in från Nordatlanten med vattennivåer som man inte kalkylerat med på stadsbygg-nadskontoret. Även om det inte är meningen att man ska leva med översvämningarna som de gamla egyptierna gjorde vid Nilens årvissa svämfloder, kanske det är klokt att inte förvärra med onödigt låga plushöjder på första våningsplan. Eller att bygga bort vattnets expansionsytor vid vattenlinjen.

Kommunerna i Västsverige har satt ut lägsta godtag-bara byggnadshöjd. Den brukar vara ungefär 2 meter

över normalvattenståndet. På samma sätt har myndig-heterna en lägsta byggnadshöjd i alla länder runt om i världen. Denna kommer dock ofta på skam. I Sankt Petersburg och städer på kontinenten med återkom-mande översvämningskatastrofer är högsta vattenstån-den från riktiga ovädersår utritade spontant på gamla husfasader. Trots det visas bilder i TV med människor som förvånat glider runt på gummibåtar mellan hu-sen. I Storbritannien och i länderna kring Nordsjön har vattenfluktuationer på flera meter dagligen gjort att man lever med sina vattenstånd på ett påtagligare vis. Aldrig har man sett Londonborna på hajk i flotte i Westminster eller ens i Bayswater. Nu har de till och med ett portsystem i Thames mynning som stänger för högvatten. Men ändå.

Ungefär vart hundrade år drabbas vår kust av en storm som går utanpå allt annat. Hundraårsstormen. Jag hop-pas verkligen att stormen i januari 2005 var den stormen. För senast det hände den 27 december 1902 steg vattnet i Halmstad 7 fot på bara en timme. Det är över två meter. Järnvägen in mot Malmö stod helt under vatten och inne på Dockbron stod vattnet 4 decimeter över körbanan. Från hela riket rapporterades i dagspressen om denna storms framfart. Men av någon anledning tycks inte det året finnas med i den statistik som ligger till grund för utsättningarna för lägsta byggnadshöjd. Ingen kan därför säga med säker-het hur högt vattnet steg den stormnatten. Men de källor som finns talar om mellan två och tre meter.

I Göteborg har vi en normal lägsta byggnadshöjd på 1,8 m över normalvattenståndet. Götatunnelns lägsta inlopp ska ligga på 2,3 m över normalvattenstånd, enligt mina källor. Precis lika lågt som mitt hus på Stavsundsholmen, förresten. Jag har med laserteknik vägt av ett högsta vattenstånd på 1.8 m med en mätingenjör i början av nittiotalet i samband med att vårt hus sattes ut. Men detta får nog betraktas med viss skepsis, eftersom vi stod på en vägbank som mycket väl kan ha sjunkit sedan den anlades för 50 år sedan. Men hur mycket vatten drev då den stora julstormen 1902 in mot den svenska kusten? Den enda avvägningspunkt jag kunnat hitta

…och från planen.

Hus 34 i Hälleviksstrand.