Intryck om Kenya

När vi sitter i soffan och klagar om den tiominut långa reklamen mellan vår favorit tv-serie, ligger folk och gråter på andra sidan klotet om deras enda son har fått malaria. Följ mitt besök i slummen i huvudstaden Nairobi.

Jag känner hur fotstegen närmare en av Nairobis slummar blir svårare för varje steg. Det kan bero på antalet tuggummin som börjar samla sig, som en tårta med flera lager med färg av rosa och grönt, under min skosula. Men antagligen beror det på att samhället runt min syn blir värre och värre, relativt till vårt samhälle hemma det vara. Jag är säker på att det finns mycket värre ställen än det jag befinner mig på nu. Lukten av sopor, inga tunnor finns, och av sopor som fanns innan elden hade tagit tag, som nu har skapat en ny lukt. Solen steker allt som strålarna når, och allt som den inte når är redan upptaget av människor. Barnen ligger ihop-rullande, i ”hus” och skuggor av träd, som små köttbullar som dem så gärna skulle vilja äta. Flugor flyger runt i rundor nära illaluktande föremål.

Flugorna finns överallt. Husen som dessa folk bor i stod rad på rad, och tätt intill varandra. Väggarna hade höjden på ca. två meter, och var gjorda av kornas avföring och lera. Gräs var packat ovanpå väggarna för skydd mot regn. Ett plåttak, som låg utan hjälpmedel, avslutar deras material för boende.

Detta är folks hem i Kenya, i huvud- och stor-staden Nairobi. Detta folket lever utan ”riktigt” hem, och antalet personer i slummarna i Nairobi finns ingen direkt siffra på (ibland 500 000 människor, men ibland uppskattas en hel miljon). Ett hem utan elektricitet, vatten och sängar. De lever utan sjukvård, och i ett land som Kenya där malaria och matsjukdomar finns, är detta otroligt jobbigt. Men när en stad som Nairobi, där klasserna är så tydligt uppdelade är det svårt att göra något åt det. De med välbetalt jobb lever liv i stora hus, med egen kock och egna vaktmästare och vakter. När de som inte har ett jobb alls får leva som dessa gör här, i en slumm. Antalet folk växer och växer eftersom ”man” vill ha fler barn, som kan hjälpa en senare i livet. Ingen vet hur mycket folk det egentligen finns i Kenya, på grund av det. Detta gör så att hela landet går under om arbetslösheten och bostadslösheten växer. Uppror och kalabalik kommer att ske, och kanske t.o.m. inbördeskrig.

Hur kan man då hjälpa dessa folk? Många nya jobb ges redan ut till jobb som handlar om turism. Många arbetar med safari-turer och andra guide-turer, vilket är bara bra. Men problemet ligger på den linjen som utmärker överklass från underklass. Dessa klasser måste arbeta tillsammans för att få ett bättre samhälle.

Med ett huvud fullt med tankar hör jag plötsligt ett högt låtande ”bang”! Det hade kunnat vara en bil vars hjul exploderande i en snäv kurva, men ingen bil syns till när jag tittar intensivt på denna fottrampande grusiga väg som jag nu står på. Till min förvåning upptäcker jag en redan parkerad polisbil bakom min rygg, vars nyputsade blanka färger passar inte in i den miljön som den befinner sig i. Jag hör folk skrika, samtidigt som dem springer mot mig och formar sig som en halvcirkel runt butiken som bilen står placerad framför, vilket tyder på att saken gäller något mycket värre än mina ursprungliga tankar, och förhoppningar. Jag ser en polis inne i butiken, med gevär i hand, som ger en blick till en knappt nio-år pojke. En pojke med ett chockerande ansikte. Polisen går ut genom den vidöppna dörren, och ut ur affären. Folket förflyttar sig från utsidan av butiken till insidan, efter polisen, geväret, har kört iväg med sin bil. Pojken gömmer sig under en stol, vid skyltfönstret, som han från början satt på. Jag tränger mig igenom folkmassan och ser en nerriven gardin, vars funktion var en bakdörr, flera 1000-kenyanska shilling-sedlar utsprida på en byro, där kassaapparaten skulle stått i våra butiker, och på golvet, samt en skjuten man. Mannen har flera hål där kulor gått igenom, och blod som rann över hans vita t-shirt med tryck på. Folk pratar med stor aggressivitet

med varandra, vissa gråter, vissa svimmar, vissa lämnar butiken, och vissa lägger sig på knä framför mannen. Men alla har något gemensamt: ett frågande ansiktsutryck. (Det beror nog på något annat än att dem inte förstår vad folk säger, vilket mitt fall var.) Alla förutom pojken vid skyltfönstret, som jag tog i hand och gick ut till en öde väg och tomma hus. Det var tur att hans pappa hade lärt pojken att alltid göra som vuxna säger, annars hade han nog inte velat gå ut och lämna mannen i butiken. Denne man var pojkens pappa, berättade pojken på engelska. Pojken och hans pappa hade stått och skött i ordning butiken som i vanliga fall, när en rånare kom in. Pappan visste direkt att han skulle bli rånad. Ingen kunde bli så exalterad av korkskruvarna som butiken enskilt sålde. Han slängde lådan, som innehöll pengarna, och skrek till son att gömma sig. Pappan slängde sig efter telefonen. Rånaren såg detta. Han skrattade och sade: ”Polisen kommer aldrig hinna hit”, under tiden han höll ett gevär siktat mot pappan. Nu var fallet att denna pappan slog inte numret till polisstationen, utan till en enskild polisbil. Den polisbilen kördes i vanliga fall av en nära vän till pappan, som visste att om telefonen ringde i bilen så skulle han direkt köra till affären och hjälpa till med det som i så fall behövdes. Men fallet var så att denna kompis var på semester, och bilen hade gets till en annan polis, som var omedveten om dealen hans föra förare hade kommit överens om. Så när föraren så butikens adress i sin polis telefon antog han direkt att något allvarligt händer på den platsen, eftersom enda fallet att någon ringer till telefonen i polisbilen, och inte i radion, var bara om allvarliga fall. I affären hade rånaren stuckit så fort syrener hördes, och pappan hade precis börjat plocka upp återstående kenyanska-shilling från golvet, samt med en son som fortfarande var i chock, när polisen kom instörtande. Polisen tittade snabbt hur situationen såg ut: en kille som plockar pengar med en skräckslagen pojke vid sidan. Utan att tveka, och utan att se något gevär i sikte, sköt polisen mannen, pappan: bang! Polisen lämnade byggnaden, med tanken av ett avklarat jobb.

Efter jag har pratat färdigt med pojken så hör vi en åkande bil. En ny polisbil kommer farande och stannar rakt framför oss. Någon inne i butiken har ringt polisstationen och sagt att dem har skjutit fel man, och hans egna pojke har fått bevittna det hela. Polisstationen har sedan ringt polisen som utförde misstaget och frågade om pojken som har bevittnat händelsen, om han var den enda.

Mitt emot mig står en pojke i nio-års åldern, en pojke som har sett sin egen fader skjutas till döden, en pojke som är det enda vittnet till vad snart skulle har lett till en skandal. En skandal om polisen i Nairobi. Dörrarna i bilen öppnar sig, och ut stiger två polismän. Hela skaran av folk tittar på, utan att säga något, utan att protestera, utan att andas, när två polismän tar med sig en nio-år gammal pojke in i deras bil. Bilen kör iväg. Inte jag, rånaren eller hela skaran av folk, som lever sitt liv i ett hus gjort av koskit och lera, kommer någonsin se denna pojke igen. Inget av

detta har någonsin hänt, säger dem uppsatta i Kenya.

Att ett gevär skjuts av i samband av rån är inget ovanligt i Kenya, men när ett oskyldigt barn blir inblandat skapar det stora demonstrationer och uppror. Polisen får otroligt mycket kritik och folk inom polisen förlorar jobb.

Beslut utan dom tas ofta av poliser direkt på brottsplatsen, och om man ser det helt praktiskt så är det ett mycket snabbare och smidigare sätt att ta hand om lagen. Men på alla andra vis så är det ett väldigt dåligt sätt, för att folk kan råka illa ut som är oskyldiga.

Man kan göra uppror mot dessa saker, men om man vill göra något åt saker som dessa och inte vill göra något våldsamt av det (som ett uppror) kan man t.ex. kontakta någon rörelse som kämpar emot din valda sak, använda sociala medier eftersom det är ett nära perfekt medel för att sprida och skapa grupper, och rörelser om en viss sak, eller ta kontakt med journalister/politiker som kan professionellt föra fram händelser på ett sofistikerat sätt.

Kenya är ett land som behöver så många förbättringar. Folk lever utan hem, och utan rättigheter. Poliser som tror att allt dem gör är rätt, oavsett vad de gör. Ett regelsystem som inte följs av många, och det gör ingen någonting åt. Korruption är något som varje dag utnyttjas både av poliser och personerna som ligger över den normala klassen. Antingen kör polisen en till stationen, efter man har blivit stoppad efter man har kört för fort, eller så ger man dem ”diskret” ett par lappar med värde. Länder ger Kenya pengar för till exempel: att laga vägarna. 12 miljoner får landet, när ”på något sätt” bara arbetarna får 1 miljon att arbeta med. Detta halvt-laglösa land kommer att få konsekvenser, och förhoppningsvis på ett fredligt vis. Att andra länder, vars sätt fungerar bättre, ingriper är vitalt för landets levnad.

Källor: (Nära alla källor har jag fått efter själv fått uppleva samhället som dem lever i, och från personerna som jag träffade under min resa i Kenya. Inget förutom faktarutan har kommit från internett.)

Historia om ”Barnet med hans fader”: Henrik Bredberg, en journalist inom Sydsvenskan.

Viss fakta: Jonas Frankel, rektorn på den svenska skolan i Kenya.

Bilder: Tagna av mig.