70 71

JD Samson (32):

“Min mustasch blir mörkare för

varje år som går!”

Text: Kristoffer Poppius Foto: Bek Andersen

If I can’t dance to it, it’s not my revolution”, sa anarkafeministen Emma Goldman, när hon råddes att lämna dansgolvet vid ett blött fackföreningsmöte i början av 1900-talet. JD Samson verkar ha ett liknande manifest. Efter att ha blandat politik och party med rriot girl-pionjärerna Le Tigre, arrangerat ”dykes can dance”-protester i barer på Manhattan som borgmästare Giuliani dragit in danstillstånden för och gjort ett antal kalendrar med fotografier av sig själv i oilka butch-utstyrslar för varje månad, tar hon nu – i nya konstellationen Men - över världen med gör-det-själv-estetik och texter om att byta position i sängen till ett Pet Shop Boys-beat. Mums fick en mejlintervju mitt under deras brinnande europaturné tidigare i vår.

Det finns en arty sida av det här bandet, eller ska jag säga projektet: ni verkar ha högre ambitioner än att rock the house?

Det är väldigt sant. Vi vill rock the house på ett sätt som får dig att reflektera. Folk kan stå och stirra. Folk kan bli gripna. Men vad vi verkligen vill är att koppla ihop dansmusikvärlden med känslor och abstrakt konst för att skapa ett nytt sound och ett nytt rum för människor att existera i med sin politik och med sina fysiska kroppar.

JD Samson från superhippa bandet Le Tigre är nu aktuell med sitt nya projekt MEN. Men låt dig inte luras av namnet eller den söta pojkaktiga indie-manligheten - JD Samson är raktigenom

sexy”. För Mums räkning samtalar Kristoffer Poppius med JD om ansiktshår, sjuttiotalsporr och feminism.

Det låter lite som den vackra drömmen om sjuttiotalets gaydisco, pre-aids? Om att ta makten över sina - tidigare kontrollerade och förtryckta - kroppar och frigöra sig med hjälp av ett beat och body building och hylla det hela på dansgolvet...

Jo, på många sätt så är det ju hela den grejen igen. Jag tvekar lite inför att säga det, men jag är lika nostalgisk som alla andra. Men vi dansar i 2010. Det är nytt. Och det minsta vi gör är i alla fall att skapa en show som får folk att faktiskt vilja lämna sina hem och sina datorer och lyssna med rörelse.

Då sågs ju dansmusik i allmänhet och disco i synnerhet som något ytligt och kommersiellt, till skillnad från punk eller folksångare med riktiga instrument. Finns det paralleller idag – och tycker du att den lesbiska kulturens dåliga samvete för att ha kul istället för att marschera börjar försvinna?

Det är intressant. Jag är ständigt frustrerad i kampen för att finna ett utopia. Min agenda handlade ju om detta, att leta efter ett lesbiskt utopia, men jag kan känna att vi ibland bara vadar omkring i drömmarna istället för att göra verklighet av dem. När man arbetar inom popens tillrättalagda struktur är det såklart extra viktigt att ha ett koncept som ligger nära punk. Min vision är väl att använda mig av en mjuk pop- och discokänsla som låter bra på hög volym på en klubb, men att inkorporera viktiga punkelement som råa gitarrer, galna icke-traditionella röster, utmanande texter och oväntade samplingar. Jag antar att jag vill släppa taget om den där punk/disko-polariteten en gång för alla. Vi blandar. Marschen är inkluderad i dansen.

Allstå, missförstå mig inte, de där marscherna har såklart betytt mycket mer än alla white parties i Miami tillsammans, det verkar bara som att de ständigt funnits den här konflikten mellan party och politik i womens lib.

Jag tror att det finns konflikter i alla kategorier. Vi har blivit ett samhälle som arbetar mot sig självt, mot oss själva, subkategoriserande oss tills vi faller i bitar. Det finns många olika sorters feminister; män, kvinnor, barn. Människor som vill festa. Människor som vill marschera. Jag har inget emot någon av dem. Vi försöker väl alla leva våra drömmar och göra det vi tycker är intressant och viktigt. Självklart önskar jag att folk ville kämpa mer, men jag är lika skyldig som alla andra för att stanna för länge på festen. Även om jag fortfarande marscherar.

För mig, när jag växte upp, var popmusik alltid en väg från tristessen, från vardagen, till andra, nya och bättre, världar - kan du relatera till det?

Absolut. Jag brukade sitta i mitt sovrum och lyssna på klockradion tills jag somnade. Jag sjöng med utan att märka det och hörde min syster banka i väggen för att jag skulle vara tyst. Popmusiken tog mig till en ny plats. Och gör det fortfarande, även om jag nu är mer intresserad av popmusik som kan hjälpa människor att inse att det finns mer än kärlek. Det finns livet.

Så meningen är att människan ska lämna sovrummet för att göra verklighet av eskapismen och leva drömmen?

Jag vill inte ge människor ett utopia. Det är inte mitt jobb. Men jag vill få dem att tänka, ok, så de här typerna skapar ett moment här och nu. Och jag vill skapa mitt eget utopia. Jag vill förändra mitt liv. Jag vill att människor ska minnas vad vi har. Var vi kommer ifrån. Vad vi behöver förändra. Och jag vill att andedräkten i rummet ska vara gay - var än vi än är. Vi har makten.

Och det slutar inte när konserten är över? Det börjar snarare där?

Ja, jag tror att det är starten, eller egentligen återinförandet, på denna känsla av kraft. Jag försöker inte vara människors katalysator, jag vill bara vara ett ljus i mörkret för de som saknar självförtroende eller de som inte har ett stöttande team bakom ryggen.

En känd bög här i Sverige sa en gång att ”riktiga bögar skaffar inte barn”. Jag tycker att det finns en poäng i det, men det är komplicerat. Kanske skulle barn innebära slutet av gaykulturen, som vi känner den? Men kanske det är ok? Kanske behöver vi den inte längre? Eller kanske ingen vill ha den ändå? Kanske behöver vi den inte längre? Kanske alla vill gifta sig, skaffa barn, en liten hund och bo I Hammarby sjöstad? Åh, jag vet inte, vad tycker du?

Jag håller inte med att riktiga bögar inte skaffar barn. Eller, det beror på vad ”riktiga bögar” är. Jag tycker det är väldigt viktigt för människor att växa. Och då menar jag inte nödvändigtvis att växa upp, men ibland menar jag det. Folk frågar varför min musik är mer producerad nu än förut. Svaret är att jag har vuxit. Jag är fortfarande punk det kommer aldrig att ändras. Om jag får barn så är jag fortfarande gay, jag har bara vuxit. Och kanske växer jag inte som andra utan på ett eget sätt. På det sättet som mina förhållanden byggt mitt liv. Vad är gaykultur anyway? Jag tycker att det innehåller så mycket mer än knulla, dansa och ta droger. Det är konst. Det är vetenskap. Det är musik. Det är dans. Eller kanske är det en dans. Och den dansen är full av olikhet och avvikelse. Full av människor som växer ihop till en familj. Och full av människor som växer ihop till en fest. Eller båda. De är inte ömsesidigt exklusiva.

Tillbaka till sovrummet: Popstjärnor, riktiga, som Bowie, Boy George eller Grace Jones, var alltid en stor källa till inspiration för mig, med deras större-än-livet personas, att de vågade vara annorlunda. Hur ser du på dig själv, ”JD Samson”, i musikindustrinkontexten? Är din image och look - ditt uttryck - en nödvändig del av Men?

Hmm. Jag har aldrig betraktat mig själv på popstjärnanivå. Särskilt inte bredvid Boy George eller Grace Jones. Men jag hoppas att min konst påverkar människor från alla olika åldrar och subkulturer på samma sätt som deras konst har. Jag vill säga något på riktigt och få dem att tänka. Jag vill få dem att dansa och skapa något nytt. Ett rum för en ny gemenskap. Ett klokt rum. Och jag vill att alla ska vara vackra. Jag är sentimental. Jag är inte rädd för känslor. Men är ett projekt fyllt av JD Samson och oundvikligen kommer det att vara på riktigt.

Är det konstigt för dig att prata om dig själv och dina fysiska attribut? Folk som frågar om din mustasch, eller om du tar hormoner (gör du?)? Alltså, jag tycker att allt det där är superintressant, men det kan ju såklart också vara rätt privat?

Jag tänker inte att mina fysiska attribut är annorlunda eller gör mig till den jag är. Samtidigt tror jag att de flesta känner till mig tack vare dem. Nej, jag tar inte hormoner. Jag brukar säga att jag gått igenom en ”Obefläckad övergång”. Min mustasch blir mörkare för varje år och jag är bara den jag är. Min kropp verkar följa med. Jag lever som mig själv, folk får tro vad de vill, och jag bryr mig faktiskt intre. Jag är lycklig för att jag är jag och för att människor har omfamnat mig med värme och för att min fysiska kropp varit ett sätt att hjälpa människor att växa och öppna upp sig själva till världen.

Känner du dig som en sexsymbol?

Jag känner mig som att folk tycker/tror att jag är en sexsymbol. Jag är 31 och blir äldre för varje dag som går. Jag representerar vad som var ett nytt sexy. Nu finns det ett ännu nyare sexy och jag är glad att jag har lämnat över stafettpinnen.

Jag tycker hormoner är coolt, det är liksom så modernt att (åter-) skapa sig själv. Jag är extremt fascinerad av kvinnliga body builders, hur de ser på sig själva. Och hur deras pojkvänner ser på dem, när de har sex? Det är så queer; de är så feminina med sin make-up och permanent och sina långa naglar, samtidigt som de är hypermaskulina och säkerligen straighta. Men androgynitet verkar ju annars vara provocerande, oroande för den normala ordningen. Jag såg att du hade en bild på Caster Semeneya på din Twitter-sida?

Jag häpnar av den moderna världen. Längderna folk går för att hitta sig själva i nya kroppar. Oavsett om det handlar om att amputera ett ben eller skaffa en tatuering så lever vi i en ny värld där kroppsmodifikation och identitetspolitik har nått helt nya höjder. Vi kan inte slåss mot det längre, om vi nu skulle vilja det. Det finns skönhet i den där drömmen som blir sann för människor. Och jag accepterar den förändringen till fullo. Caster Semeneya är en vacker person. Världen har belagt henne med skam. Jag vill ge henne styrka.

På tal om ansiktshår - är det verkligen ok på män?

Det är en mask, vi har den alla.

forts. s. 79

“J.D. Samson” forts fr s 73

Jag håller med, allt är en maskerad, vi är alla I drag. Men samtidigt så har jag ett problem med den här nyfunna maskuliniteten, både i straight acting björnar och i känsliga heterosexuella killar med sjömanstatueringar, är jag orättvis? Är det bara en rolig lek med symboler - eller är det konservativt? Jag saknar Freddie Mercury…

Det är en fetischisering av maskuliniteten i sjuttiotalsporren. Vi går alltid tillbaka för att hitta nåt nytt. Försöker att återuppleva tiden då vi var lyckliga. Åter söka efter utopia. Bögar som vill se ut som Tom of Finland handlar för mig om en besatthelt av att vara retro och om vår modenostalgi. Straighta män som inte är rädda för att se ut som Tom of Finland är rätt cool, men också såklart fullständigt dråpligt.

Jag läste i den feministiska tidskriften Bust att namnet MEN är kontroversiellt, att många uppfattar det som antifeministiskt?

Jag tror ett feministband som kallar sig ”Men” tvingar människor att ompröva feminismens semantik. Ett ord är ett ord är ett ord. Vi kommer alltid att queera polariteten mellan man och kvinna.

Jag vet inte, men är inte idéen om att feminism per se och per definition måste vara inbyggt didaktisk och polemisk patriarkal i sig? Kan det inte vara många saker?

Feminism är en paraplyterm som betyder olika saker för olika människor. Det kan betyda frihet. Rättvisa. Jämlikhet. Det kan vara att vara didaktisk och polemisk, men det kan också innebära att vara passiv. Det måste få definieras av varje enskild individs personlighet och övertygelse. Vad gäller Men så är vi posi-core. Trans-genre hela tiden.