josephine

Josephineav EvaBirgitta

Kapitel 2 Kapitel 3 Kapitel 4 Kapitel 5 Kapitel 6 Kapitel 7

Kapitel 8 Kapitel 9 Kapitel 10 Kapitel 11 Kapitel 12 Kapitel 13

Kapitel 14 Kapitel 15 Kapitel 16 Kapitel 17 Kapitel 18

Tillbaka till hemsidan

Kapitel 1

Den vackra sekelskiftesvillan låg i ensamt majestät på den höga kullen. Den såg visserligen ut att behöva lite underhåll, men den hade samtidigt fått den där fina patinan som bara äldre hus hade. Den såg riktigt charmig ut med sin höga gavel mot vägen och det vackra tornet som reste sig vid bortre gaveln. Det glasade tornrummet måste ha en vidunderlig utsikt över den kringliggande nejden. Kanske såg man ända ut till havsbandet, som inte låg speciellt långt ut. Jag kontrollerade adressen, än en gång, innan jag öppnade den knarrande trädgrinden och började gå uppför den branta gången. Trädgården var lite vildvuxen, men var samtidigt anpassad till den branta sluttning som utgjorde tomten. Jag blev nästan andfådd av den korta, men branta stigningen, och jag stannade upp för att återhämta andan innan jag ringde på dörren.

Här, uppe på platån, skiftade tomten karaktär. Bakom huset fanns en stor öppen yta, väl insynsskyddad eftersom gatan låg långt nedanför. Det fanns några grannhus i närheten, men de doldes effektivt bakom de höga granhäckar som omgav hela tomten. En vacker syrenberså i ena hörnet gjorde att vissa delar av tomten var dolda även från huset. Allt såg verkligen trevligt och fint ut. Nu hade jag hunnit återhämta andan, så jag tog de få stegen fram till dörren och ringde på. Det dröjde inte länge innan jag hörde någon röra sig innanför och dörren öppnades på vid gavel. En pigg och gladlynt dam, säkert minst 75 år, öppnade dörren och tittade nyfiket på mig. Inte bara nyfiket, utan hon nästan hajade till när hon öppnade dörren. Jag harklade mig och inledde

- Goddag, jag heter Josef Alexandersson, och det gällde rummet.

Hon svarade inte, utan verkade fara långt bort i sina tankar. Hon är säkert lite senil, tänkte jag och väntade en stund för att se om det blev någon reaktion. Men damen fortsatte att stirra på mig med sin tomma blick. Jag kunde inte spåra någon ovänlighet i blicken, utan mer forskande och undrande. Lite obehagligt kändes det, så jag upprepade strax min inledningsfras

- Jo, det gällde rummet. Jag skulle gärna vilja titta på rummet. Är det fortfarande ledigt?

Nu reagerade damen, och blev liksom väckt ur sina drömmar. Utan att ta bort blicken från mig så tog hon till orda

- Javisst, visst är rummet fortfarande ledigt. Varsågod och stig på, unge man. Var det Josef han hette?

- Ja, svarade jag

- Själv heter jag Beatrice. Välkommen hit. Ni kan hänga av er därborta, så skall vi titta på rummet på en gång.

Sida 1 av 74Josephine

2013-07-31http://evabirgitta.se/josephine.html

Jag lydde och hängde av mig min jacka, samtidigt som jag såg mig om i hallen. En bred trappa försvann upp längs ena väggen, och på motsatta sidan var det en bred öppning in i en stor sal. Vackra ekmöbler skymtade bakom dörrarna och väggarna var rikligt bemängda med både tavlor och andra dekorationer. Jag hann inte ser mer innan Beatrice började gå uppför trappan och bad mig följa efter. Längs hela trappan fanns det ett stort fönsterparti ut mot gatan med färgade blyinfattade fönsterrutor. In mot huset var hela trappan täckt med gedigen träpanel upp till lejdaren, för att sedan övergå till strukturmålad vägg. Vi kom upp till ytterligare en hall med ett antal dörrar. Beatrice gick rätt mot en av dom och öppnade dörren.

- Varsågod och stig in. Det är det här rummet jag hyr ut, började hon. Det ligger rätt i söder, så det är både ljust och varmt här.

Rummet var både stort och ljust. Ganska sparsamt möblerat, men det viktigaste fanns. Ett stort skrivbord framme vid fönstret var den största möbeln. Jag tittade mig omkring för att hitta sängen, men såg den ingenstans. Beatrice såg min blick och skrattade till

- Jodå, det finns en säng också, sade hon och gick fram till ett draperi.

När hon drog undan draperiet så uppenbarade sig en inbyggd säng. Den var på något vis inbyggd i väggen, för vägglivet var helt slätt. Jag tittade förundrat på det hela och såg hennes roade min.

- Det är min makes far som byggde det här huset, och han var lite av ett original. Det här är bara ett av många små finurligheter som finns i det här huset. Kom med så tittar vi på några saker till som hör ihop med det här rummet.

Utan att vänta på min kommentar gick hon fram till ena väggen och hittade ett väl dolt handtag. Med ett litet gnissel öppnades en del av väggen och vi gick in i ett litet rum.

- Det här är klädkammaren, här finns det gott om plats för era kläder.

Jag kunde inte annat än instämma med en nickning. Jag noterade samtidigt med stort intresse den stora spegel som satt på insidan av dörren. Vi gick tillbaka in i rummet igen och mot en annan vägg. Nu var jag mer observant, och hade redan sett handtaget innan hon öppnade ännu en panel. Bakom dolde sig en trappa, och hon började genast gå uppför den. Mitt emot ingången var en annan dörr, och på väg uppåt berättade hon

- Den där dörren går in till mitt rum, men den har jag stängd. Det står tom en bokhylla för den. Så enda vägen hit upp är genom det här rummet. På vintern har jag värmen nästan helt avstängd, men annars så låter jag mina hyresgäster disponera det.

Det var tornrummet vi hade kommit upp till. En strålande utsikt mötte oss i den klara augustikvällen. Solen stod fortfarande högt på himlen och värmen kändes i hela rummet. Livligt berättade hon om allt det vi såg, och det hördes att hon kände väl till trakten. Hon öppnade ytterligare en dörr och vi steg ut på en liten altan som låg mycket vindskyddat längs taket på övriga huset. Verkligen en mysig och ostörd plats att tillbringa fritiden på. Det här rummet måste jag bara ha.

Vi gick tillbaka in, och ner i det andra rummet. Hon fortsatte att visa övriga utrymmen, som toalett och badrum. Allt såg helt okej ut. Jag var mer än nöjd, och berättade att jag gärna ville hyra rummet. Hon sken upp och efter att ha gått igenom lite papper och förhållningsregler, så skrev jag under ett papper, och betalade första månadshyran kontant. Det var inga konstiga regler, tvärtom. Jag fick röra mig i hela huset, utnyttja köket, tvättstuga etc helt efter eget gottfinnande. TVn i biblioteket stod till mitt förfogande liksom alla de böcker som fanns där. De enda restriktioner hon hade var att hon inte ville att jag drog hit egna gäster. En eller två kamrater kunde gå för sig, under dagtid, men aldrig efter 21 på kvällen. Hon ville heller inte att jag förde "oväsen" efter samma klockslag, då hon ogärna ville få sin nattsömn störd. I övrigt så stod huset till min disposition. Hon skulle naturligtvis även respektera att jag behövde vara ostörd för att kunna studera. Hon hade dessutom en liten oskriven



regel i huset. I salong och bibliotek så umgicks man. Ville man söka den andres gemenskap, så var det där man skulle befinna sig. Till den andres privata rum gick man bara om man var bjuden, eller vid viktiga angelägenheter. Det var ett recept som hon tyckte fungerade alldeles utmärkt, och som hon gärna såg att även jag infogade mig i. Jag hade inget att invända.

Jag accepterade gladeligen alla restriktioner, då ingen av dom upplevdes som någon restriktion. Mitt umgänge var inte av den större digniteten, och att få vara ostörd ingick även i mina förutsättningar. Det var en viktig beståndsdel för att mina studier skulle kunna fungera, men en än större förutsättning för att jag skulle kunna få andra behov tillgodosedda. Jag var nämligen också transvestit, och kände ett behov av att få klä mig i vackra kvinnokläder. Fram till nu hade jag haft mina saker i en kartong. Nu när jag skulle studera vidare på högskolan, och därmed slitit mig från förädrahemmets lugna, men ack så nyfikna, vrå, var min förhoppning att jag skulle hitta någon bostad som kunde erbjuda mig lugn och ro, förenat med ett stort mått av avskildhet. I detta huset tyckte jag att alla dessa bitar fanns med och uppfylldes till nästan 100%.

Vi bestämde tid för min inflyttning till kommande vecka, och jag fick med mig min nyckel redan nu. Innan vi skildes åt så fick jag mig en liten rundvandring i övriga huset, med löfte om en närmare guidning när jag väl kom hit. Lycklig som en liten kalv på grönbete skuttade jag iväg hem till min syster, i andra ändan av stan, och meddelade den glada nyheten. Flyttlasset gick utan problem. Beatrice hade tagit emot oss och glatt hälsat på Maria, min syster, och för femtielfte gången hade vi fått förklara det lustiga namnvalet våra föräldrar gjort. Sedan hade vi blivit lämnade åt oss själva, så hennes egna regler om ostördhet gällde verkligen. Även min syster tyckte att jag gjort ett fynd. Hon var mycket imponerad över huset och då speciellt tornrummet. Det märktes att hon gärna ville vara kvar och hjälpa till att installera mig. Speciellt känsligt blev det när hon tänkte ge sig i kast med min, mycket slitna, kartong. Hon ville så gärna hjälpa till med uppackningen av mina fåtaliga saker, men jag avböjde vänligt men bestämt. Med diverse avledande manövrer lyckades jag distrahera henne och vi kunde skiljas åt efter ett litet obligatoriskt pusskalas oss syskon emellan.

Så var jag då äntligen ensam. Ja inte riktigt ensam förstås. Beatrice fanns ju i huset, men höll sig undan. Under stor högtidlighet började jag med att packa upp det allra heligaste. För första gången någonsin skulle mina saker få komma fram ur kartongens mörka djup och hänga på vanliga galgar i en vanlig garderob, eller ligga i en vanlig byrålåda. Det kändes verkligen högtidligt när jag sorterade upp mina fåtaliga saker och såg ut deras kommande boplatser. Varje sak fick sin egen, mycket rituella, behandling. Speciellt högtidligt blev det när jag kom till mina sminksaker. De fick sin alldeles egna plats i en av bokhyllorna. Visserligen med några saker som lätt kunde ställas framför dom, men annars helt öppet. Jag litade verkligen på att jag skulle få vara helt ensam.

När uppackningen var klar gick jag runt och myste i rummet. Jag gjorde mig många turer in i garderoben och tittade längtansfullt mot de få plagg som hängde i den bortre delen. Det var några kjolar som min syster sorterat ut, samt några blusar som jag köpt på en realisation. Jag minns än hur generad jag varit när jag först rotade bland kläderna, och sedan gick fram för att betala mina fynd. En klänning hängde också där. Den hade jag inhandlat på en loppmarknad, och som tur var fungerade mitt ögonmått, för den hade passat mig alldeles utmärkt. Jag återvände sedan till rummet och drog ut den byrålåda som innehöll mina kvinnokläder. Några trosor låg där, även dom inköpta på rea, tillsammans med två utsorterade behåar och en trosgördel med några strumpor. Det var ingen vidlyftig garderob jag hade, men jag var omåttligt stolt över den.

Jag tittade längtansfullt mot de fåtaliga plaggen, men intalade mig själv att det inte fanns tid för några utsvävningar just nu. Det var alltför mycket som skulle hinnas ordnas så här i terminsstarten för att jag skulle hinna ägna mig åt mina kära kläder. Till slut blev ändå längtan för stark och jag beslutade mig för att utnyttja den här nya friheten och sätta på mig mina tjej-kläder. Snabbt åkte kläderna av och med en handduk kring min kropp försvann jag in i badrummet för en snabb avrivning. Med lite darr i benen återvände jag till rummet och valde ut vilken av mina trosor som skulle få den äran. Jag hann precis få på dom och böja tillbaka min lem, innan den blev stor och präktig. Puh! Det där var i sista sekunden. Lite senare och det hade varit en omöjlig uppgift att få den bakåtböjd, men även den



här situationen var obekväm, och enda sättet vara att försöka ta några djupa andetag och låta bli att tänka på vad jag höll på med.

Jag fumlade rätt mycket innan behån kom på plats. Det var nästan att jag var genomsvettig igen. Lite bomull i kuporna stoppades i innan jag satte på mig min trosgördel. Än en gång blev jag våldsamt stimulerad när den tajta gördeln smet åt mot min kropp och höll mina privata delar i ett fast grepp. Helt enligt konstens alla regler rullade jag upp strumpan, ända ner till tårna, innan jag började trä den på min fot. Sakta och varligt drog jag upp den längs mitt ben innan jag sträckte på benet för att kunna fästa strumpan vid strumpebandshållaren. Även här fick jag pillra en stund innan den satt så som jag önskade. Den andra strumpan följde efter och fastsättningen gick mycket bättre den här gången. Mycket nöjd betraktade jag mig länge i spegeln innan jag gick vidare med nästa steg.

Efter mycket stor tvekan bestämde jag mig för att det nu var nog. Jag måste faktiskt ut på stan, och jag vågade inte har mer på mig nu. Redan det här var ett stort steg för mig. Jag skulle för första gången gå ut med annat än mina vanliga underkläder på mig. Min oro var stor att det skulle synas på mig vad jag hade under. Jag synande mig därför ytterst noga när alla övriga kläder satt på kroppen, men jag tyckte att inget syntes. En liten putning kunde visserligen anas under jackan, och på benen kunde jag även se en liten upphöjning där strumpebanden satt. Jag hoppades dock att ingen annan skulle notera det hela. Däremot kunde jag inte ta av mig jackan, för då lyste behån igenom. Efter ännu en kontroll bestämde jag mig för att ge mig iväg, och med en vällustig rysning genom kroppen öppnade jag dörren och steg ut på gården.

Kapitel 2

Det märktes att de var skolstart på gång. Mycket folk ute på stan som for mellan affärerna och inhandlade allt det nödvändiga. Affärerna var inte sena att haka på och olika erbjudande kämpade om att få vår uppmärksamhet och i slutändan våra pengar. Som i ett lyckorus gick jag från butik till butik. Först hade jag varit väldigt ängslig att det syntes på mig vad jag hade under mina ytterkläder, men rätt snart hade jag insett att jag skulle få nojan om jag inte kopplade av dessa grubblerier, och då blev det genast roligare. Jag hade snabbt klarat av alla "måsten", och nu kunde jag ta mig friheten att titta runt efter tjejsaker. Egentligen hade jag väl ingen direkt inköpslista, men en hel del önskemål. Skor stod högt upp bland önskemålen, liksom alldeles egna underkläder.

Under min promenad hittade jag en oansenlig skylt som berättade om en skoaffär. När jag letat mig fram till den angivna platsen, visade det sig att det var en källarlokal med massor av små prång. Det var som ett eldorado. Här kunde jag strosa omkring och både titta och prova utan att få besvärande blickar från personalen som höll till vid kassan, alldeles vid utgången. Efter många provningar och funderingar kom jag fram till ett par promenadskor med ganska hög klack. Priset var också det överkomligt, så med skakiga ben tog jag mitt par och gick mot kassan. Den unga tjejen tog bara skorna, noterade priset och stoppade ner inköpet i en kasse. Jag betalade och fick kassen med mina nyinköpta skor. Mycket lättad och glad över mitt mod stegade jag ut i friska luften och gick nynnande iväg längs gatan.

Sporrad av detta lyckade inköp drog jag åter ner i centrum och började mer målmedvetet titta på tjejsaker. I ett av varuhusen pågick en utförsäljning av diverse underkläder, och jag dök rätt in i mängden av rotande damer och tittade på det utbud som fanns. Jag visste vilken storlek jag hade, så när jag hittade en behå i min storlek, så var jag inte sen att lägga beslag på den. Jag passerade även en ställning med några nattlinnen, och ett av dom föll mig helt i smaken. Nu vågade jag inte fresta lyckan mer i det här varuhuset, utan jag ställde in mig i kön som ledde fram till kassan. Kvinnan tittade till på mig, och skulle precis fråga något, när hon med en axelryckning bara tog emot mina framsträckta pengar och slog in rätt summa i kassan. Jag kände hur det hettade till i mitt ansikte innan jag fick tillbaka mina växelpengar och kunde ta mina varor och gå.



Trots denna lilla "incident" gick jag lyckligt vidare och slank in i nästa varuhus. Nu fokuserade jag mitt intresse på smink och andra hygienartiklar. Jag ville gärna prova på att rulla upp mitt hår, så ett antal papiljotter lades i min inköpskorg, liksom en riktigt tjusig rosafärgad kamkrage. En speciell kam och lite läggningsvätska valde jag också ut. I en annan låda med erbjudanden hittade jag både nagellack och läppstift i samma färg. En tub med bruncreme fann också min nåd, även fast jag inte hade en aning om vilken färg jag borde använda. Det mesta gick på ren chans. Lite längre bort fanns avdelningen för bijouterier, och där hittade jag en påse med allehanda smycken i. Jag valde länge och väl mellan två påsar, innan jag bestämde mig för den ena. Nu var jag nöjd även på det här varuhuset.

Min sista anhalt innan jag kände mig helt nöjd med dagens inköp var ytterligare ett varuhus och deras underklädesavdelning. Jag hade på första stället sett någon form av inlägg till behåkuporna som jag gärna ville ha. Där hade jag inte vågat mig på att både köpa behå och inlägg, utan nu letade jag upp motsvarande plats, och fann mycket riktigt dessa inlägg även här. De var förmodligen av skumgummi, men med ett tunt överdrag av tyg. Jag försåg mig genast med ett par och dessutom hittade jag några billiga strumpor, samt några trosor att komplettera min garderob med. Innan jag lämnade varuhuset drog jag mig till deras ungdomsavdelning, och redan på långt håll lyste en intressant ställning emot mig. Det var ett antal skotsktrutiga kjolar som var rejält nedsatta, och efter lite letande hittade jag både rätt storlek och en färgställning som passade mig. Precis bredvid fanns ett antal slimmade tröjor i matchande färger så jag begåvades med en hel ensemble innan jag måste sätta mig på bussen för att åka hem.

Fullastad med kassar och påsar anlände jag hem. Väl uppe på rummet måste alla fynd noga studeras, och jag dukade upp allt på skrivbordet. Det var med en rejäl samling artiklar som min garderob nu utökades med, och jag måste ju genast prova några av inköpen. Av åkte alla mina manliga kläder och slängdes in i ett av hörnen. Först så provades behån, och med nervösa fingrar stoppade jag in mina nyinköpta inlägg. Vilken känsla jag fick när jag smekte mig över de glansiga kuporna och kände fyllningarnas lätta motstånd när jag tryckte mina händer mot kuporna. Jag kastade långa blickar i min spegel och kände hur jag ryste till av välbehag över den syn jag såg. Kjolen stod på tur härnäst, och den mjuka klockningen gjorde att mina höfter verkade vara bredare än de var. Visst var den kort, men den täckte i alla fall, gott och väl, kanten på strumporna. Tröjan åkte snabbt på och sedan satte jag på mig skorna innan jag på nytt paraderade runt och tittade på mig ur alla möjliga vinklar.

Jag var så tillfreds med min uppenbarelse att jag omedelbart beslutade mig för att vara tjej resten av dagen. Efter lite botaniserande bland de smycken jag köpt hittade jag både några örhängen och ett halsband som jag tyckte passade bra ihop. Jag vågade mig tom på att prova läppstiftet. Nagellacket fick vänta ännu så länge. Jag hade inte tänkt på att köpa nagellacksborttagning, så det fick anstå till ett senare tillfälle. Nu var det väl egentligen bara håret jag inte var nöjd med, men kvällen hade blivit alltför långt gången för att jag skulle hinna med att exprimentera med att lägga upp mitt halvlånga hår, så jag fick nöja mig med hur jag såg ut just nu. Jag vandrade runt i rummet och plockade i ordning mina övriga saker. För varje sak som kom på plats, så måste jag ta mig en sväng förbi spegeln och titta till på den tjej som log så vänligt mot mig. Det blev många glada leenden som utväxlades innan jag konstaterade att jag nog måste uppsöka min säng för att få lite nattro innan morgondagen.

Med lite sorg i hjärtat började jag ta av mig alla kläder, men jag blev genast gladare närjag kom på att det fanns ett nattlinne som väntade på mig. Iförd endast nattlinne och trosor bäddade jag min säng innan jag, efter flera minuters spänd väntan, vågade mig de få stegen över till badrummet. Jag kom lyckligt och väl över dit utan att Beatrice dörr hade öppnats, och jag kunde i lugn och ro tvätta bort läppstiftet och borsta mina tänder. Efter ännu en stund i stillhet, gick jag snabbt över hallen och in i mitt rum. Jag kröp genast ner under täcket och det svala nylonnattlinnet smekte sig underbart mot min kropp. Mycket lyckligt somnade jag in och drömde mig bort i vackra drömmar.

Jag vaknade upp och såg trånsjukt mot mina tjejunderkläder som hängde över närmaste stol. Jag vågade mig dock inte på att ha dessa under kläderna idag, utan valde mina högst vanliga och tråkiga kalsonger och ankelsockor. Man visste ju inte vad ett upprop och efterföljande information på



studentkåren kunde innehålla för spektakel. Rykten om omfattande nollningar hade nått våra öron. Men jag lät alla kläder ligga framme, för så fort jag kom hem tänkte jag byta om och bli tjej igen. Det hände inget speciellt under dagen, så lite besviken över att inte ha haft mina tjejunderkläder återvände jag hem. På vägen hade jag köpt lite mat, och då även passat på att köpa lite nagellacksborttagning. Nu skulle jag ordna till min första middag i storstan.

Jag släntrade snabbt in i köket, och blev förvånat stående på tröskeln. Framme vid spisen stod en tjej i min egen ålder och rörde i några grytor. Hon vände sig mot mig och log med hela ansiktet

- Hej, jag förstår att du måste vara Josef, Beatrice nya hyresgäst. Jag heter Katarina och hjälper Beatrice med städning och matlagning. Tre gånger i veckan brukar jag vara här.

- Ja, hej på dej, stammade jag fram. Förlåt att jag ser så förvånad ut, men jag visste inte om dig.

- Nej, Beatrice sa att hon nog glömt och berätta det för dig. Jag brukar städa i ditt rum också, men jag har inte varit där ännu. Vill du att jag städar, så säger du bara till, jag rättar mig efter hur du vill ha det. Jag kan väl samtidigt bara ge dig ett gott råd och det är att låta mig sköta den detaljen. Beatrice är mycket noga med att allt är rent och snyggt.

- Javisst kan du få städa, fortsatte jag fortfarande lätt stammande. Men du stökar väl inte runt med mina grejer?

- Absolut inte, skrattade Katarina. Nej jag bara städar och dammar. Någon gång torkar jag golvet och piskar mattorna. Dessutom är jag van att ha med er hyresgäster att göra. Du är inte den första här. Jag har nog sett både det ena och andra, så du behöver inte vara blyg för den sakens skull. Var du som du är. Jag tål nog och se den röra du kan ordna till också.

- Men då säger vi väl så. Du städar hos mig också. Vilken dag städar du?

- Jag brukar ta det som idag, dvs onsdagar. Jag kan göra det så fort jag är färdig här.

- Fint, svarade jag, jag ska bara ställa in mina saker i kylskåpet, så går jag upp. Du är välkommen när du är klar.

Jag försökte att låta bli att verka stressad, men det var precis det jag var. Så fort jag kom innanför dörren spanade jag snabbt över rummet och tittade vilka saker som måste röjas undan. Strumpor och underkläder åkte i rask fart ner i en låda, och mitt nattlinne stoppades in under kudden. Kjolen och tröjan hängde jag upp i garderoben och draperade några av mina andra kläder vid sidan om. Mina sminkgrejor placerades bakom några böcker, och jag hann se mig omkring en extra gång innan en försynt knackning hördes på dörren. Hon städade snabbt och effektivt av rummet, och gick sedan iväg. Precis innan hon stängde dörren vände hon sig mot mig och undrade

- Jag är precis på väg att ordna med min egen mat. Jag såg att du också köpt en köttbit, om du vill kan jag steka på den samtidigt, så kan vi väl äta tillsammans?

- Gärna det svarade jag. Jag kommer direkt och hjälper dig.

Katarina var skicklig med stekpannan, och det dröjde inte länge förrän vi kunde sitta ner vid bordet och äta vår mat. Hon berättade att hon nu jobbade tredje året hos Beatrice, och att hon trivdes bra. Hon bodde fortfarande hemma, bara en bit härifrån. Efter 9an hade hon tröttnat på skolan och sök efter ett arbete. På privat väg hade hon hittat det här jobbet, och trivdes fint med det. För att dryga ut kassan jobbade hon även inom kommunens hemtjänst övriga dagar. Jag kunde berätta lite om min bakgrund också, innan hon måste bryta upp för att se till Beatrice tvätt. Jag påtog mig ansvaret för att diska upp efter oss och vi skildes åt med att vi kanske skulle ses på fredag igen.



När jag åter kom till mitt rum drog jag en suck av lättnad hur väl det hela hade avlöpt. Rena turen hade "räddat" mig den här gången. Jag lovade mig att alltid hålla rummet städat och rent från mina tjejsaker när jag var borta på dagarna. Jag kände mig emellertid inte avskräckt för att ha mina tjejkläder på mig här hemma. Jag visste ju när hon skulle vara här. Jag bytte därför om snabbt och satte på mig alla persedlar, inifrån och ut, innan jag började med min studieplanering för den kommande terminen. Ett dörr slog igen, och när jag sträckte på halsen kunde jag se Katarina skymta förbi på sin väg nerför sluttningen. Jag och Beatrice var åter ensamma i huset, och jag kunde vara lite mer fri.

Det tog mig gott och väl en timme innan jag tyckte att jag fått något grepp på hur terminen skulle läggas upp, och vilka hållpunkter som fanns under terminen. Jag kände mig riktigt nöjd, och kände att det skulle sitta bra med en paus. Innan jag hann tänka tanken, så hörde jag Beatrice dörr öppnas och hennes lätta steg rörde sig nerför trappan. Det gick ytterligare några minuter innan ytterdörren åter slog igen, och jag såg hur Beatrice gick mot en väntande taxi. Jag var alltså helt ensam i huset. Den här situationen måste utnyttjas. Varför inte ta en tur i huset och lokalisera mig lite bättre. Jag hade ändå tänkt göra det vid första bästa tillfälle, och nu behövde jag ju inte ens byta om.

Jag förvissade mig om att mina kläder satt rätt, och att läpparna var nymålade innan jag öppnade min dörr och steg ut i hallen. Biblioteket blev min första anhalt. Väggarna var täckta, från golv till tak, med böcker. Vad jag kunde se på de titlar jag såg, så var det ett mycket varierat utbud. Hade jag tråkigt någon gång, så fanns det säkert mycket läsvärt på dessa hyllor. En hyfsat modern TV stod på golvet, och två härliga länsmansfåtöljer stod mitt på golvet, riktade mot TVn. Jag kröp genast upp i en av dom och drog upp mina nylonklädda ben in under mig. Tänk vilka mysiga kvällar som jag skulle kunna få här. Jag kunde bara hoppas att det skulle bli fler tillfällen som jag var ensam. Det enda som saknades i rummet var egentligen en öppen spis. Nåväl, man kan inte få allt här i världen, tänkte jag innan jag drog vidare till nästa rum.

Det fanns ytterligare två rum här på övervåningen, förutom mitt och Beatrice. Till det ena rummet var dörren stängd, så jag gick omedelbart vidare till nästa. Det rummet var ganska litet och såg helt annorlunda ut. En enkel säng stod i ena hörnet, och några garderobsdörrar täckte hela ena väggen. Alla väggar var slätmålade, till skillnad från övriga rum som hade rikt dekorerade väggar. Ett litet handfat fanns det också i rummet, och då förstod jag helt plötsligt i vilket rum jag befann mig i - pigkammaren. Nu såg jag också att det fanns en trappa bakom en avbalkning, och nyfiket började jag gå ner för den. Min kjol studsade käckt mot mina ben för varje steg, och jag njöt över den annorlunda känslan. Det var svårt att tro att det var mina ben som gick ner för trappan. Det stack till i mig, av välbehag, varje gång som jag såg mina nylonklädda ben skymta till nedanför kjolkanten.

Mycket riktigt. Trappan mynnade ut i serveringsrummet, som låg väg i vägg med köket. Åt andra hållet kom jag direkt ut till matsalen och de smäckra vita möblerna, av rockokoliknande snitt, som fanns där. Huset var tydligt och klart byggt för stora middagar. I det här rummet kunde åtminstone 20 personer äta middag utan problem. Jag måste bara sätta mig vid det vackert dekorerade bordet och känna mig som en dam. Jag kunde livligt föreställa mig hur familjens gäster suttit här och dinerat, innan de breda skjutdörrarna öppnades och de galanta damerna gick i armkrok med sina kavaljerer ut i salen för att kanske ta sig en svängom. Jag såg mig om efter det obligatoriska rökrummet, och mycket riktigt så fanns där ytterligare ett rum.

Mitt på golvet tronade ett väl använt, men fortfarande mycket väl bibehållet, biljardbord. Hela rummet andades av makt och styrka, inte minst från de mörklaserade väggpanelerna. Hur många affärstransaktioner hade gjorts upp i det här rummet, var en stilla undran som flög genom mitt huvud, innan jag återvände ut i stora salen för att närmare beskåda den. Tyst och försiktigt stängde jag dörren bakom mig, det kändes högtidligt att gå runt här, och jag ville inte på något vis störa den förtrollade stämning som låg över rummen. Salen innehöll den öppna spis som jag saknat på övervåningen. Framför den stod också ett par fåtöljer av mycket modernt snitt. Det syntes också att spisen var flitigt använd. Jag skulle tro att Beatrice tillbringade långa stunder här framför brasan. Övriga rummet innehöll en blandning av möbler. Här var inte det genuina så framträdande, utan det här var ett rum



som användes. Däremot talade väggarna sitt tydliga språk. Stora målningar med kraftiga guldbelagda träramar hängde tätt på väggarna. På några fanns det skyltar som berättade både vem som målat och vilket motivet var. Jag förstod att flera av Beatrice släktingar höll ett vakande öga på henne och detta huset från sina platser.

På en av målningarna framträdde tydligen Beatrice själv. Hon var verkligen en skönhet där hon satt på en stol. Hennes långa böljande hår gick ner över ena axeln och draperade sig snyggt över hennes bröst. En kornblå hellång klänning hade hon på sig och hennes händer vilade behagligt elegant i knät. Hela bilden strålade av självförtroende och harmoni. Det här var en bild av en kvinna som såg tiden an med tillförsikt. Världen låg framför hennes fötter och bara väntade på att erövras. Jag stod länge kvar och studerade alla detaljer som framträdde ju mer man tittade på målningen. Med en behaglig och längtansfull suck vände jag på klacken och fortsatte min rundvandring.

Ute i hallen hittade jag dörren jag sökte. Innanför den gick det en trappa ner till källaren, och jag kunde snabbt konstatera att här hade det inte hänt mycket under årens lopp. Visst var tvättmaskinen av modernaste snitt, men rummet i övrigt såg nog lika ut nu som när huset var nytt. Likadant var det i övriga utrymmen. När jag återigen kom tillbaka till tvättstugan, så erinrade jag mig att det nog var dags för att utnyttja den. Jag hade samlat på mig en hel del smutstvätt hos syrran. Hon hade velat ta hand om den, men jag hade vägrat. Jag skulle klara mig själv. Så kvinnligt som möjligt skred jag uppför trapporna och samlade ihop mina smutsiga persedlar. Med ett rejält bylte framför mig återvände jag ner och sorterade upp tvätten innan första maskinen fylldes och sattes igång. Nu fanns inte så mycket mer att göra än att vänta, så jag återvände upp till köket och gjorde i ordning lite mat åt mig. Från köket hade jag bra utsikt över gatan, så jag kunde direkt se om någon närmade sig huset.

Första tvättmaskinen blev klar, och jag såg mig om efter torkmöjligheter. Det fanns ett torkrum, men jag misstänkte att det skulle torka långsammare inomhus än ute. Jag öppnade därför källardörren ut mot gården och strax utanför fann det en torkställning. Jag såg mig noga omkring, och insåg att ingen skulle kunna se speciellt mycket av mig. Jag samlade därför ihop den rena tvätten, och tog klivet ut i trädgården. Den svala augustikvällen slog emot mina nylonklädda ben och det gick en rysning genom kroppen. En hel del av rysningen får nog tillskrivas det faktum att det här var första gången som jag klev ut i fria luften, klädd som tjej. Trots att det bara gällde en så enkel sak som att hänga upp tvätten, kände jag det som att en milstolpe passerades. Jag var därför mycket noga med att försöka bete mig så kvinnligt som möjligt och vara mycket noga med hur tvätten hängdes, inte bara slänga upp den som Josef brukade göra.

Kapitel 3

Min första helg var i antågande. Jag klarade av mina föreläsningar och kom hem lagomt för att hinna se Katarina innan hon gick sin väg. I förbifarten fick jag reda på att Beatrice åkt iväg till några goda vänner för att spela bridge, och väntades åter först sent i kväll. Jag hade alltså huset åter för mig själv. Den här chansen skulle inte försättas, den heller, utan jag skyndade mig upp på rummet och formligen slet av mig mina kläder. Jag trippade sedan ut i badrummet och började fylla upp badkaret med hett vatten. Jag hade införskaffat några badoljor, och dessa droppade jag nu i det heta vattnet. Medan badkaret fylldes plockade jag fram alla de tillbehör som jag trodde mig få användning av. Det blev en ansenlig mängd med prylar. Schampo, hårläggningsvätska, papiljotter, nagellack, läppstift mascara och alla övriga skönhetsprodukter. I kväll skulle jag verkligen göra mig snygg, från topp till tå.

Det var knappt jag ville stiga upp ur det varma vattnet. De väldoftande oljorna gjorde min hud så len och mjuk. Plötsligt fick jag ett infall att allt hår på ben och armar också skulle väck. Jag sträckte mig efter min neccesär och fiskade upp min rakhyvel. Med stor omsorg rakade jag mig så över hela kroppen. Ingen fläck nedanför mitt huvud blev bortglömd. Jag kan inte påstå att jag hade kraftig hårväxt, men jag märkte ändå skillnaden nu när jag var rakad. Huden kändes ännu lenare och



mjukare, och det var en fröjd att låta mina händer glida längs kroppen och låta tankarna fara långt, långt bort.

Jag återvände dock strax till verkligheten, och fortsatte med mitt värv. Håret stod nu på tur. Efter en grundlig schamponering och sköljning så masserade jag in läggningsvätskan i mitt hår. Jag klev sedan upp ur badkaret, och svepte en handduk runt hela min överkropp. Inte för att det behövdes, jag hade ju inget att skyla så högt upp, utan för att det kändes så kvinnligt att göra det. Mitt hår kammades ut och fick hänga rakt ner innan jag försiktigt började med att dela in allt i sektioner och planera för hur jag skulle göra. Det såg så enkelt ut när min syster gjorde det, jag hade i smyg noga studerat henne och hennes handgrepp under många år, men aldrig fått några bra tillfällen att pröva själv. Dessutom hade mitt hår varit alldeles för kort, tidigare, för att kunna göra något, men efter lång tids sparande var nu håret tillräckligt långt för att kunna rullas upp på spolar.

Det var både svårare och jobbigare än jag trott. Mjölksyran kom flera gånger krypande när jag stod med armarna högt ovanför huvudet och försökte få trilskande hårtestar att ta reson. Många var de gånger som jag fick börja om och tålamodet började tryta. Ibland lyckades tom någon tår tränga sig fram innan jag bet ihop tänderna och fullföljde mitt arbete. Med stor lättnad konstaterade jag att de flesta hårstrån hade fångats upp av någon spole, och att mitt huvud nu var täckt av en stor mängd taggiga pastellfärgade papiljotter. Det stramade och tryckte lite här och där, men samtidigt tyckte jag att mitt ansikte nu var mycket mjukare och kvinnligare i sin framtoning. Jag lyckades tom fästa hårnätet runt hela härligheten på ett tillfredsställande sätt innan jag var nöjd med håret och gav mig i kast med återstoden.

Först försvann jag in i mitt rum och klädde på mig behå och trosor. Jag kände mig lite mer klädd så när jag gav mig i kast med det svåra uppdraget att färga mina naglar, på både tår och fingrar, ljust röda. Det var en strålande eftermiddag, så jag passade på tillfället att smita upp till altanen utanför tornrummet, och sitta där i solskenet och lägga min makeup. Med darrande fingrar försökte jag, efter bästa förmåga, anlägga något som kunde liknas vid en makeup. Svårast var att lägga den där tunna fina linjen ovanför ögonfransarna. Jag fick göra om det hela några gånger innan jag kände mig nöjd. Det jag såg tilltalade mig mycket. Jag sträckte lojt ut mig i solstolen och betraktade mina läckert ljust röda naglar som vackra pendanger till mina alldeles släta armar och ben. När blicken sedan fortsatte upp längs benen kom jag så fram till mina spetsprydda trosor som blänkte skinande vita. Ingen förarglig bula förstörde in trycket, utan trosornas skarpa "v"-skärning gjorde bilden mycket kvinnlig. Återstoden såg inte mycket sämre ut, min nyinköpta behå visade upp två fullt acceptabla kullar på överkroppen.

Jag satt kvar i solskenet ända tills solen började försvinna bakom några höga tallar. Genast kändes det att det bara var solen som värmde. Hösten hade börjat göra sitt intåg. Jag plockade ihop mina grejer och återvände ner till mitt rum. Håret hade nu torkat, och spänningen stegrade sig inom mig hur resultatet skulle te sig. En efter en av spolarna lossades, och till slut hade mitt hår helt befriats från dessa nödvändiga, men ändå riktiga tortyrredskap. Jag satte genast igång med att borsta ut håret, och jag tyckte att jag lyckats riktigt bra. Mitt hår blev helt annorlunda, det fick mycket större volym, och böljade sig nu mjukt runt om på min hjässa. Jag fixerade hela härligheten med några lätta duschar av hårspray och beundrade mig ytterligare några gånger innan jag återvände till rummet för att få på mig resterande klädesplagg.

I dag valde jag min klänning, och efter att strumporna snällt glidit upp för mina ben och fästs vid min strumpebandshållare trädde jag klänningen över huvudet och började med det slitsamma jobbet att få upp dragkedjan i ryggen. Efter lite akrobatik så lyckades det hela, och jag kunde släta ut klänningen över min kropp. Ett par högklackade skor med slingback hade jag lyckats rädda undan utsortering, och trots att dom nog var ett nummer för små, så kunde jag få i mina fötter i dom. Slingbackmodellen hjälpte till en del liksom de glatta strumporna. Mina accessoarer satte jag också på mig innan jag gick fram till spegeln för "slutbesiktning". Det jag såg gick naturligtvis inte att jämföra med en riktig kvinna, men för mig var det höjden av lycka att se på mitt nya jag. Jag rättade till några hårstrån och bättrade på mitt läppstift innan jag svängde på klacken och gav ut på en promenad i huset.



Allt arbete hade gjort mig ordentligt hungrig, så det första jag gjorde var att gå ut i köket och tillaga mig en måltid. Jag hittade ett vackert vitt förkläde, som jag satte som skydd mot min klänning under tiden som maten bereddes. Oh vad ljuvligt det var att gå omkring i köket, och höra klackarnas klapprande mot golvet, samtidigt som min klänning svajade så mjukt varje gång jag vände på mig. Det blev nog några extra svängar här och där för att riktigt få uppleva all det nya och stimulerande. Sent om sider blev i alla fall maten klar, och jag kunde sätta mig vid dukat bort och stilla min hunger. Under tiden jag åt tog jag av mig förklädet, men nu när jag skulle diska upp efter mig åkte det återigen på. Jag snyggade till både köket och mig efter maten och fortsatte sedan ut i salen. Jag sjönk ner i en av de vackra och sköna fåtöljerna och kände hur Beatrice, i sin ljuvligt fina klänning, tittade ner på mig från sin plats bredvid den öppna spisen. Jag tyckte nog att hon log mot mig och nickade sitt gillande.

Jag slumrade nog till en stund och vaknade med ett ryck av att den stora klockan i hallen slog åtta slag. Det var alldeles mörkt runt om mig, och jag började sträcka på benen för att kunna resa på mig när jag fick den geniala iden att våga mig på en promenad utomhus. Jag gick upp för att byta skor och återvände strax ner till hallen och såg mig om efter någon lämplig jacka att ha på mig. Jag hittade en som borde passa mig alldeles utmärkt och satte på mig den. Jag konstaterade snabbt att jag hade nycklar med mig och sedan tog jag steget ut i verkligheten. Jag stod stilla en lång stund och bara samlade på mig av all den friska klara luften. Allt var lugnt och stilla runt om mig. Ett avlägset muller hördes, det var tåget som åkte över den gamla fackverksbron en bit bort. Gatan nedanför låg lugn och fridfull, så efter ett djupt andetag började jag försiktigt gå nerför slänten.

Utan problem kom jag ner och ut på gatan. Jag styrde omedelbart stegen bort från huset, men hade egentligen inget mål för min promenad. Jag hade ännu inte hunnit bekanta mig med omgivningarna, så det här blev en promenad ut i det okända. I sakta mak strövade jag längs de glest upplysta gatorna. Några andra kvällsflanörer skymtade på håll, men aldrig någon som kom i min väg. Jag hade nog varit ute gott och väl i en timme när jag började känna av mina vrister. De hade verkligen fått bekänna färg och hade stått ut både länge och väl, men nu började det bli plågsamt. Som tur var hade jag inte långt hem utan jag kunde avsluta promenaden på ett ärofullt sätt. Men direkt innanför dörren sparkade jag av mig skorna och fortsatte i bara strumplästen. Det gjorde mig rakt inget, för emot mig lyste de röda naglarna genom de tunna nylonstrumporna. Jag hängde tillbaka jackan och återvände upp till mitt rum.

Jag vandrade sedan runt i huset ytterligare en stund och funderade på vad jag kunde hitta på härnäst. Jag bestämde mig för att titta lite på TV, och drog mig därför upp till biblioteket och satte mig tillrätta i soffan. Jag hann se nästan hela fredagsunderhållningen innan jag hörde en bil utanför på gatan. Försiktigt tassade jag fram till fönstret och såg att Beatrice hade anlänt efter sin bridgekväll. Jag stängde av TVn och gick in till mig. Strax efteråt hördes jag hur Beatrice, lätt gnolande, gick uppför trapporna och stängde sin dörr bakom sig. Mitt hjärta bultade kraftigt av spänningen som nu släppte, och jag kände hur glädjen över kvällens eskapader blandades med hur nära jag, återigen, hade varit att bli avslöjad.

Lätt förvirrad vaknade jag på lördagsmorgonen. Förvirrad därför att jag såg så många trevliga rester av gårdagskvällen, både runt om mig och på mig. Jag var inte van att vakna upp i ett ljuvligt nattlinne och sträcka ut rödmålade tånaglar utanför täcket. Jag var heller inte van att se mitt hår i ett enda stort feminint "burr", utan det låg vanligtvis helt slätt mot huvudet. Mina känslor svallade också fram och tillbaka hur mycket av det hela jag skulle våga behålla. Ute i badrummet provade jag med några olika varianter av kammningar innan jag hittade en som vare sig var maskulin eller feminin. Nagellacket på fingrarna kunde jag inte behålla, men däremot lät jag det vara kvar på tårna. Mycket, mycket lätt lade jag också på lite mascara, för att sedan gå tillbaka och klä på mig. Alla mina tjejunderkläder fann nåd, men sedan sade jag stopp. Mer vågade jag inte ha på mig. Jag fick på mig resten av kläderna och gick sedan till köket för att äta min frukost och sedan försvinna iväg in mot stan för att lära känna den och säkert göra ett och annat fynd.



Visst hade jag gjort fynd. Mitt viktigaste inköp var en jacka, så att jag slapp låna av någon annan. Den hade en bred pälsfodrad krage, som man gärna lade kinden till och riktigt "gosade" in sig i. Även fler underkläder hade jag hittat och ytterligare ett par skor, nu för innebruk. Jag hade fått skärpa mig ordentligt för att inte sätta sprätt på hela studielånet, men en hel del av mina besparingar flög sin kos. Men jag tyckte ändå inte att jag slösat. Tvärtom upplevde jag mina inköp som måttliga och välplanerade. Kläderna passade mycket väl ihop och kunde kombineras med varandra.

Förutom jackan var jag oerhört stolt för ett annat inköp. I en affär hade jag hittat en jättefin klänning, men jag var högst osäker om storleken passade. Deras provhytter låg lite avsides, och expediterna brydde sig föga om mig som vandrade runt på damavdelningen. Så när avdelningen var helt tom tog jag, helt sonika, min klänning och gick in i provhytten. Visserligen skyndade jag mig på med provningen, och tillät mig inga längre funderingar, men jag kunde i alla fall konstatera att klänningen var i min storlek. Efter ett snabbt ombyte tillbaka till mina egna kläder tittade jag mig noga för innan jag gick tillbaka ut på avdelningen. Efter ytterligare en stund vågade jag mig fram till kassan och betalade mitt inköp. Med lätta steg gick jag ut ur affären och njöt av min våghalsighet.

När jag klev in genom dörren så såg jag Beatrice där hon satt framför den nu tända brasan. Hon vände sig om mot mig och log med sitt varma leende. Jag ställde ifrån mig kassarna och höll på att ta av mig jackan när hon tilltalade mig

- Goddag Josef, jag ser att du gjort en del inköp. Jag förstår att det måste vara mycket som skall ordnas så här i början av terminen. Jag har ju knappt haft tillfälle att prata med dig sen du flyttade in. Kan du inte ta dig en kopp ute i köket och komma hit. Jag har te och några smörgåsar här. Hjälp mig äta upp dom så hinner vi bekanta oss lite med varandra under tiden.

- Visst, svarade jag, jag skall bara gå upp med grejerna, så kommer jag sedan.

Snabbt förflyttade jag mig upp för trappan och undrade om hon sett vilka kassar jag bar på. Några var helt neutrala, men en del skvallrade rätt ordentligt om innehållet, eller åtminstone var det kom ifrån. Jag hoppades också att jag hade låtit rätt naturlig, för det var allt annat än jag hade känt mig. Jag hade blivit ordentligt överraskad över att hon satt där i rummet. När jag kom upp till rummet och ställt in kassarna i garderoben, så blev jag blossande röd i ansiktet. Orsaken var att jag råkat slänga ett öga i spegeln, och jag ser då att min behå syns genom skjortan. Visserligen lite otydligt, men ändå. Hade hon sett även det? Jag kunde inte låta bli att fundera över detta medan jag letade upp en slipover som jag drog över huvudet. Med nervösa steg gick jag nerför trappan och hämtade en kopp åt mig i köket.

- Trevligt att du ville komma och sitta med mig en stund, inledde Beatrice vårt samtal med. Hur har du haft det den här veckan? Har allt fungerat till din belåtenhet?

- Ja, verkligen. Jag kan bara konstatera att jag hade jättetur när jag hittade det här rummet. Det passar mig perfekt.

- Om det nu bara var tur, inflikade Beatrice

- Förlåt?, svarade jag då jag inte riktigt förstod henne

- Nej, det var inget. Tankarna bara flög iväg. Jag tänkte på något helt annat. Men det var ju trevligt att du trivs här. Har du hunnit se dig om i huset då, och känt dig som hemma?

- Jadå, igår satt jag även här en lång stund och tittade på allt det vackra här i rummet. Speciellt har jag fäst mig vid den där tavlan. Den är så vacker. Visst är det väl du som är motivet?

- Den målningen är också min favorit, svarade Beatrice. Den är som en hel historiebok för mig. Ett tag kunde jag inte se på den, den fick stå undanställd i en garderob under många år, men nu har den fått inta sin rättmätiga plats i det här rummet.



Beatrice fortsatte sedan att berätta om de övriga porträtt som hängde runt om på väggarna, och jag fick mig till livs en stor del av detta hus historia och dess innevånare. Hon var en skicklig berättare och historien kändes så levande att det kändes som om personerna steg ut ur sina ramar och deltog i diskussionen. Allt detta medan brasans flämtande lågor kastade sitt varma sken mot oss två i våra sköna fåtöljer.

Vi fortsatte att berätta om varandra, och jag fick en inblick i hur aktiv Beatrice var. Hon hade olika träffar nästan varje dag. Det var bridge där, och diskussionsklubben där osv. För det mesta var det ett gäng äldre kvinnor som träffades, många gånger tillsammans med sina döttrar och ibland även dotterdöttrar. De hittade alltid på olika saker, även om det ibland bara skedde över en kopp te hemma hos någon. I veckan skulle de förresten komma hit, så jag skulle nog passa mig då. Det fanns många vackra kvinnor i gruppen, som dessutom var till äktenskap lediga, som Beatrice uttryckte det. Vi skrattade gott åt det hela och Beatrice fortsatte

- Jag tycker förresten att din nya frisyr klär dig bättre än den gamla. Håret har fått mer volym, vilket klär ditt ansikte. Har du varit hos frisören i nu idag?

Jag rodnade kraftigt och visste inte vad jag skulle säga. Jag blev visserligen glad åt kommentaren, men hade inte räknat med att det syntes så uppenbart att något hänt med mitt hår. Beatrice märkte min förlägenhet och räddade mig ur situationen genom att fortsätta

- Vill du ha lite mer te? Jag är i alla fall sugen på ännu en kopp, så jag går ut och kokar upp lite mer vatten.

När Beatrice återvände med en kanna rykande hett vatten, hade jag hunnit lugna ner mig och samtalet kunde fortsätta i nya banor. Vi diskuterade mycket om hur jag upplevde att flytta till storstan, och om hur jag haft det under min uppväxt. Det kändes härligt att samtala med henne. Hon var visserligen gammal, men mycket vital och väl insatt i de dagsaktuella frågorna. Det var en dam med skinn på näsan. Hon visste vad hon ville, och kunde skickligt lotsa sig fram mellan blindskären för att nå sitt mål. Hon var dessutom förmögen. Hennes rikedom hade hennes make och hans förfäder samlat ihop. Mest beroende på lyckade affärer med det forna Tsarryssland. När revolutionen sedan kom och förbindelserna bröts med de nya makthavarna hade det varit en tid av ovisshet, men nya marknader hade öppnats och förmögenheten hade bara ökat. Numer levde hon gott på avkastningen från alla de företag hon en gång ägt. Några hade hon fortfarande betydande andelar i, och det kom fina herrar hit, då och då, för att fjäska för henne, som hon uttryckte det på sitt oefterhärmliga sätt.

Klockan blev närmare midnatt när vi slutligen tyckte att det var dags att avsluta dagens samtal och kryp ner i våra sängar. Vi hjälptes åt att plocka undan efter oss och följdes åt uppför trappan. Vid min dörr vände sig Beatrice hastigt mot mig och gav mig en lätt kram samtidigt som hon sade

- Det är så skönt att ha någon i huset igen. Jag tror vi kommer att trivas fint tillsammans. Godnatt och sov gott.

- Godnatt själv, svarade jag lätt överraskad.

Jag gick in till mig och började ta av mig kläderna. Samtidigt återvände mina tankar till kvällens händelser. Hur mycket hade egentligen Beatrice sett? Hade hon sett något, och hur skulle man tolka hennes gillande av min frisyr. Var det bara jag som led av överdriven misstänksamhet, eller fanns det anledning att tro att hon såg mer än jag anade. Jag ruskade på mig för att slå bort mina tankar, men jag kunde i alla fall konstatera att om hon visste mer än jag ville tro, så bekymrade hon sig i alla fall inte över den kunskapen. Detta faktum gladde mig och gjorde mig övertygad om att jag kunde fortsätta att klä mig på det sättet jag nu gjorde.

Kapitel 4



Studierna tog mycket av min tid, så det blev inte så många tillfällen att byta om helt och hållet. Men jag uppskattade de sköna strumporna under mina byxor när höstvindarna började vina runt knutarna och gick genom märg och ben. Jag fick snart ge mig ut för att komplettera med kraftigare strumpor och andra typer av underkläder. Några vackra och sköna linnen kompletterade jag min garderob med. Styrkt av Beatrice kommentar kring mitt hår fortsatte jag också att rulla upp håret efter nästan varje hårtvätt. Jag blev lite försiktigare med användandet av hårläggningsvätskan, och kammade ut frisyren på ett annat sätt. Allt för att göra frisyren så neutral som möjligt. Även Katarina lade märke till den förändring som skett och ville syna den extra noga. Hon sade att hon gillade när killarna hade lite längre hår, men att det var få som skötte håret ordentligt. Hon ställde gärna upp och gav mig goda råd, om jag ville förstås, eftersom kvinnor ju hade lite större erfarenhet inom detta område.

Katarina menade tydligen också vad hon sade, för en eftermiddag stod en påse på mitt rum med hälsningar från henne. När jag öppnade påsen låg där massvis med papiljotter och ytterligare en lapp: "Pröva gärna själv, annars är jag här på fredag igen, och då kan jag hjälpa dig. DS". I påsen låg också några tidningsurklipp med schema på hur spolarna skulle rullas för att få fram olika frisyrer. Jag satte genast igång med att studera dessa scheman, och eftersom det ändå var dags att tvätta håret var detta ett ypperligt tillfälle att prova lite nytt. Jag började nu bli rätt van vid att hantera spolarna, så det var inga större svårigheter att följa det schema jag valt ut. Resultatet såg också bättre ut nu, när jag fördelade mitt hår på ett annat sätt. Jag hade nog tagit för stora hårslingor på varje spole tidigare. När håret torkat så märkte jag skillnaden. Nu var håret ännu mer lättarbetat och följde villigt mina intentioner. Jag bestämde mig i alla fall för att låta Katarina hjälpa mig på fredag. Min teknik gick säkert att förbättra ytterligare.

Katarina hade mycket riktigt dröjt sig kvar längre än vanligt på fredagen. Jag hade mött Beatrice på vägen in, hon skulle iväg till sin bridge, så vi skulle vara själva när Katarina skulle fixa till mitt hår. Efter lite vänskapligt prat, så frågade Katarina mig om jag var redo. Jag bara nickade och stack iväg för att tvätta mitt hår och sedan återvända till henne. Under tiden hade hon förberett allt ute i hallen. Framför stora hallspegeln stod nu en stol och vid ett litet sidobord var alla tillbehör uppdukade. Hon svepte en handduk runt mina axlar och satte sedan igång med sitt arbete. Hela tiden berättade hon vad som hände och varför. Jag kände igen mycket av det hon gjorde, och insåg att jag förstått principerna mycket väl. Däremot var hon mycket flinkare i fingrarna än jag, och allt gick så snabbt och elegant. Spolarna hamnade också i mycket finare rader än när jag gjorde det. Här fanns inte en millimeters mellanrum, utan spole låg mot spole. Hennes flinka fingrar fäste slutligen hårnätet runt det hela, och nu trodde jag att vi var klara. Men Katarina hade tänkt annat

- Nu har jag visat dig hur man gör. För att du skall förstå det hela bättre är det viktigt att träna. Jag springer upp och tvättar mitt hår, så skall du sedan få rulla upp det åt mig. Det blir en bra träning och samtidigt så hjälper du mig.

Utan att vänta på svar försvann hon iväg och jag hörde hur vattnet började plaska på övervåningen. Några minuter senare kom hon ner med handduken virad som en turban runt huvudet. Blusen hade hon tagit av sig, så hennes vackra liljekullar doldes endast av en bländvit behå. Hon såg min häpna min, men kommenterade inte den utan satte sig tillrätta i stolen framför mig och löste upp turbanen. Innan jag fick börja så beskrev hon i korta ordalag hur hon ville att jag skulle göra. Efter bästa förmåga utförde jag hennes önskemål. Någon enstaka gång rättade hon till mitt handgrepp och visade hur det skulle utföras. Katarina satt så rakryggad där i stolen, med händerna tryggt vilande i sitt knä, att hennes byst framträdde så mycket mer. Jag försökte låta bli att stirra, men synen var alltför vacker för att kunna helt förbigås. Ibland fångade hon min blick i spegeln, men jag kunde inte spåra det minsta ogillande i den.

Något mästerverk blev det inte, men jag var ändå rätt stolt över mitt verk. Katarina såg också ut att vara imponerad av det hela, och hon tyckte att jag hade haft mjuka och känsliga fingrar. Nu skulle hon sätta mig under torkhuven en stund. Under tiden jag satt där skulle hon ordna med lite mat. Efter maten kunde vi sedan kamma ut och beskåda resultatet. Det såg nog rätt roligt ut när vi satt runt matbordet med båda våra huvuden fulla med papiljotter. Vi skämtade om det hela, och hade hjärtligt



roligt. Efter maten så tog jag hand om disken för att låta Katarina få möjlighet att torka sitt hår. När jag diskat färdigt och återvände ut i hallen så tog Katarina precis bort torkhuven och konstaterade att vi nog kunde ta bort spolarna. Nu gjorde vi sakerna samtidigt. Jag på mitt hår och Katarina på sitt. När vi frigjort håret från alla spolar satte hon mig i stolen. Med borstens hjälp kammade hon ut hårslingorna och formade allt till en frisyr. Vi beskådade resultatet en kort stund, gjorde våra kommentarer och funderingar innan hon med några nya tag formade en ny frisyr. Så höll vi på en bra stund, och vi hann med många olika frisyrer. En del ratades för att de inte passade min huvudform, andra för att de blev för feminina. Jag lade dock noga hennes teknik på minnet för att kunna återskapa dessa vid lämpligt tillfälle. Till slut hittade vi ändå en frisyr som kändes både rätt och riktig. Nu skulle jag få leka med hennes hår en stund.

Hennes hår var underbart att jobba med. Jag ville aldrig sluta med att föra mina händer genom hennes mjuka hårsvall. Samtidigt som jag njöt av mitt arbete, försökte jag tillägna mig så mycket som möjligt av teknik och färdighet. Jag började förstå hur jag skulle kunna variera min frisyr genom att ändra lite på spolarnas läge och riktning. Jag förstod också vikten av att se på hur håret växte och följa dess naturliga sätt att bete sig. Resultatet blev alltid bäst om man bara hjälpte naturen på traven, inte tvingade in den i några förutbestämda fållor. Under hela tiden vi höll på så pratade vi om allt möjligt. Jag fick den härliga känslan att hon såg på mig mer som en väninna, än en kille. En liten bekräftelse att så var fallet fick jag när vi, sent om sider, avslutade vårt hårpysslande och Katarina packade ihop sina saker.

- Tack så mycket Josef, jag måste tyvärr sticka nu, men du har varit jätteduktig.

- Det är väl ändå jag som skall tacka, svarade jag. Du har lärt mig mycket.

- Det är i så fall ömsesidigt. Jag glömde t.o.m. ibland bort att du är kille. Du fixar det här lika bra som vilken tjej som helst. Visst känns det skönt att fixa till sitt hår så här, så att det är prydligt och fint. Jag hoppas verkligen att fler killar gör som du och rullar upp sitt hår. Vi tjejer gillar i alla fall det bättre än att se ett ovårdat hårnystan.

- Men hur ser det egentligen ut, frågade jag. Var uppriktig nu. Tror du inte att andra undrar när de ser att jag uppenbarligen har friserat mitt hår. Dom kanske inte vet hur, men att jag har hjälpt till syns ju så väl.

- Nej, Josef. Jag tror inte man undrar om du är fikus, eller nåt sånt. Jag förstår att du är orolig för det. Det jag ser är en snygg frisyr som är anpassad till sin bärare. Visst syns du kanske lite mer i mängden, för det är ju inte så många som vårdar sitt hår så väl, men efter ett tag så blir det här en del av dig, och ingen reagerar. Dessutom så överdriver du nog folks fattningförmåga. De flesta varken ser eller förstår någonting. Mitt råd är att lev så som du vill. Gillar omgivningen det så tacka och ta emot. Tycker dom illa om det så är det deras problem, inte ditt.

Efter att Katarina gått sin väg gick jag runt lite och samlade mina tankar. Det fanns så mycket att smälta. Vi hade haft en underbar eftermiddag ihop, och jag måste nypa mig i armen för att förstå att det verkligen var sant. Jag hade precis slagit mig ner i en av fåtöljerna och höll på att hälla upp mitt te, när Beatrice kom hem. Jag erbjöd henne att delta i mitt te-drickande, och när hon tagit av sig kappan kom hon fram och slog sig ner. Genast lade hon märke till att mitt hår var förändrat. Lätt rodnande berättade jag vad som utspelat sig tidigare på kvällen, och hon skrattade muntert åt min berättelse

- Ja se Katarina. Hon är allt en pärla. Mycket förståndigt och trevligt initiativ hon tog, men jag måste säga att du också visat upp ett stort mått av självförtroende. Jag tror inte att det är många killar som skulle ha vågat sig på det du gjorde. Stiligt värre. Det har du all heder av.

- Tack, pressade jag fram samtidigt som jag kände hur min rodnad steg ännu mer.



Vi fortsatte att prata om lite annat, och Beatrice berättade länge och väl om hur hon hade haft det under sin bridgekväll. Hon hade tydligen vunnit kvällens omgång och var omåttligt stolt över sitt pris, någon slags vandringspokal som mest innebar arbete. Innehavarinnan skulle nämligen stå för nästa arrangemang och Beatrice funderade redan vad hon skulle bjuda på nästa fredag. Samtalet gled sedan in på hur jag hade upplevt alla galanta damer som var här i onsdags. När jag kommit hem från skolan så hade salongen varit full med damer i alla åldrar och format. Påfallande många var dock rätt unga, nästan i min egen ålder. Beatrice hade genast sett min ankomst och hindrade nu mig från att smita upp till mitt rum. Istället tog hon mig i handen och ledde runt mig bland damerna och presenterade mig. Jag blev även inviterad att dela deras eftermiddagste med dom, och jag tackade ja. Jag blev placerad vid ett av borden med yngre damer, och efter en lite tveksam inledning av vår konversation släppte våra hämningar och diskussionen verkade återgå till ett normalt tjatter.

Samtalsämnena var överlag med kvinnlig anknytning, så mina inlägg blev inte så många, däremot lyssnade jag noga och studerade deras mimik och kroppsspråk. Det märktes att det här var ett gäng som kände varandra väl och umgicks flitigt. Förmodligen hade de inte så mycket annat att göra, eftersom de kunde vara här så pass tidigt en vanlig eftermiddag. Men om det brydde jag mig inte, utan kunde bara konstatera att vi alla hade olika livsvillkor. Jag fick också många idéer på hur jag skulle kunna sminka mig och hur jag kunde kombinera mina fåtaliga klädesplagg.

Beatrice hade märkt att jag kommit väl överens med de övriga kring bordet, och kunde nu berätta att några av dom hade frågat mer om mig under kvällens bridge. Jag hade varit så trevlig så, var det allmänna omdömet. Vi fortsatte att avhandla livets alla oväsentligheter ytterligare en stund. Samtalet tunnade sedan ut, och jag fångade upp en av mina böcker och började läsa. Jag såg att Beatrice gjorde lika med sin bok, och där satt vi sedan i läslampornas ljus och myste. Trots att inga ord utbyttes kändes gemenskapen väldigt starkt. Det behövdes inga ord utan vår närvaro var tillfyllest.

Tillfället jag länge väntat på kom några veckor senare. Det var strax före Allhelgonahelgen som Beatrice, en kväll framför brasan, berättade att hon att hon tänkte resa bort några dagar över helgen. Hon tyckte det var så trist i Sverige just då, så hon åkte gärna bort. Hon berättade vidare att Katarina brukade följa med henne på dessa resor, så jag konstaterade att jag skulle bli helt ensam i tre dagar. Deras resa skulle gå till London, och hon berättade livligt om deras planer för helgen. Både museer och konserter skulle besökas och avnjutas. Jag kunde bara önska dom trevlig resa samtidigt som jag började planera för min helg. Detta tillfälle skulle inte försittas.

På torsdagkvällen reste de båda iväg, och jag hade huset för mig själv. Jag tog det ganska lugnt på kvällen, gick bara runt och förberedde inför de kommande dagarna. Även i skolan var det lugnt, inga föreläsningar fanns på schemat för fredagen, så jag hade verkligen tre heldagar framför mig. Det enda jag gjorde vara att göra en omsorgsfull genomgång av mina naglar, på både tår och fingrar. Den här gången valde jag en lite mörkare röd nyans, som passade bra ihop med de kläder jag tänkte använda. Med en pirrande känsla i min mage satte jag så småningom på mig mitt nattlinne och kröp ner under täcket. Jag hade lite svårt att somna, men efter att ha snurrat på mig några gånger kom jag till ro och somnade.

Morgonen grydde och jag steg upp. Den här morgonen följde jag inte mina vanliga rutiner, utan tassade omedelbart ner till köket och åt min frukost, bara iförd nattlinnet. Jag tog god tid på mig och njöt av att se mina slanka fingrar med de vackert färgade naglarna bre den ena smörgåsen efter den andra. Varför skulle livet vara så orättvist att bara kvinnor "fick" ha nagellack, tänkte jag och fortsatte med mina mentala förberedelser. Efter frukosten försvann jag upp till badrummet och tappade upp vattnet i badkaret. De härliga dofterna från badkulorna fyllde rummet med välbehag. Jag klev lättjefullt ur mitt nattlinne och gled sakta ner i det varma, nästan heta vattnet. Från mitt rum, tvärs över hallen, hördes stillsam musik från min stereoanläggning. Allt var ordnat för en mysig stund i välbefinnandets tecken.

Jag gick vidare till nästa steg i min planering och lade omsorgsfullt upp mitt numer ganska långa hår. Jag försökte verkligen tänka på alla de tips jag fått av Katarina, och som hon lite då och då stämde av



med mig att jag både uppfattat och förstod hur de utfördes. Enda skillnaden den här gången var att jag nu verkligen skulle anstränga mig att få till en så kvinnlig frisyr som möjligt. Svaret om jag lyckades skulle komma först senare under dagen, men jag hade i alla fall en god ide om hur jag ville se ut. Med håret väl upprullat och inneslutet i hårnätet övergick jag till att få på mig mina kläder. Dagen till ära så hade jag köpt ett helt nytt ställ med underkläder, från trosor och behå till gördel och strumpor. Allt skinande vitt.

Min blus hängde nystruken och fin, liksom kjolen på en klädgalge intill garderobsdörren. Jag var dock inte redo för att klä på mig dom ännu, utan nöjde mig med att konstatera deras påtagliga närvaro. Än en gång rös jag till vid tanken på att jag om några timmar skulle ge mig ut på stan och vistas ute bland vanligt folk som tjej. Jag drog istället på mig en morgonrock och kröp upp i soffan i biblioteket. En god bok fick bli min kamrat en stund framåt, i väntan på att mitt hår skulle torka. Efter en stund märkte jag att jag inte uppfattat någonting av vad som stod i boken. Mina fingrar vände blad efter blad, men mina tankar var på helt andra platser. I dom gick jag längs stadens alla gator och mötte många trevliga människor. Alla hälsade så glatt på mig, och höll artigt upp dörrarna som kom i min väg.

Jag fann det för gott att lägga ifrån mig boken och gå runt i huset i stället. Jag försvann ner i tvättstugan och satte igång en tvättmaskin och strök upp några skjortor för att fördriva tiden. Jag tyckte verkligen att det kommit in grus i maskineriet, klockan bara segade sig fram. Nu verkade i alla fall håret vara torrt, men innan jag plockade bort alla spolar så ägnade jag en lång stund åt min makeup. Försiktigt plockade jag några strån ur mina ögonbryn och satte sedan igång med övrig makeup. Eftersom ingen annan fanns i närheten och kunde ge mig råd, så gav jag själv mitt godkännande till resultatet. Jag tyckte att jag fått till det riktigt bra. Nu skulle det bli spännande att se hur det såg ut när även frisyren lades till det övriga och allt blev till en helhet. Med stor spänning började jag att lossa på alla spolar.

Jag blev inte besviken på det jag såg. Jag hoppades bara att jag inte bara såg mig själv i ett rosenrött skimmer, utan att jag kunde vara lite självkritisk också. Men hur jag än vände och vred på mig så kunde jag inte vara allt annat än nöjd. Resultatet var åtminstone det bästa jag kunde åstadkomma med mina förutsättningar. Hur sedan omgivningen skulle uppfatta det hela skulle snart visa sig. Nu var jag redo att klä på mig mina övriga kläder. Min vita blus, med bred spetsprydd krage, kontrasterade fint mot den blå veckade kjolen. Blusen var dessutom ganska tunn så min behå syntes tydligt och väl genom tyget. Ett billigt pärlhalsband fyllde upp utrymmet i den v-formade halsöppningen och i mina öron dinglade två droppformade örhängen. Jag satte på mig mina inneskor och gick ner för att tillaga min sena lunch innan äventyret skulle börja på fullt allvar.

Skymningen hade börjat falla så smått när jag satte på mig jackan och promenadskorna. Med handväskan laddad och läpparna nymålade gjorde jag en sista koll i spegeln innan jag öppnade dörren och steg ut. I sakta mak började jag gå in mot staden. Jag hade funderat mycket på hur jag skulle ta mig in. Skulle jag gå hela vägen eller ta bussen. Jag hade slutligen kommit fram till att jag i varje fall skulle gå en bit i början, för att sedan överväga bussalternativet ett stycke från hemmet. Jag hade kommit en bra bit på väg när jag närmade mig en busshållplats, och samtidigt hörde den komma långt bakom mig. Nu eller aldrig tänkte jag och skyndade på stegen fram till hållplatsen. Ett äldre par stod redan och väntade och jag anslöt bakom dom samtidigt med att bussen bromsade in och öppnade dörren åt oss. Jag visade upp mitt åkkort, och gick bakåt i vagnen. Det äldre paret framför mig utgjorde ett behagligt "skydd" mot övriga resenärers blickar, och jag kunde sjunka ner på ett ledigt säte i mitten av bussen.

Bussen blev under resans gång nästan fullsatt, och några valde att stå kvar i gången. En yngre herre tittade nyfiket på mig, men ögonen fortsatte sedan sin rundvandring i bussen. Jag drog en suck av lättnad, och försökte verka så oberörd som möjligt. Inom mig så undrade jag dock vad jag gett mig in på, men samtidigt påpekade jag för mig själv att det här var det jag mest av allt hade önskat mig. Mina motstridiga känslor ville dock inte lämna mig, men jag försökte intala mig att vad de än anade av det som fanns bakom min klädedräkt, så var jag ändå okänd för dom. Bussen anlände till sin



slutstation, och alla skyndade av och spred sig i alla väderstreck. Jag stod lite villrådigt kvar en stund innan jag beslutade mig för åt vilket håll jag ville gå.

Kapitel 5

Jag promenerade i stillsamt tempo längs några bakgator innan jag vågade mig på att gå ner mot de stora affärsstråken. Jag stannade gärna till vid skyltfönstren och tittade på alla vackra kläder som skyltades. Jag försökte också studera de förbipasserandes reaktioner, men de lade för det mesta inte till mig där jag stod och tittade in i fönstren. Jag började våga tro på att jag uppfattades som en ung kvinna och fick därigenom lite större självförtroende. Jag kom strax fram till en av stadens stora shoppinggator och strosade längs den breda avenyn med riktning mot centrum. Det var mycket folk i rörelse som ilade fram och tillbaka. Alla verkade jäktade och hade liten tid att reagera över min närvaro.

Affärerna såg inbjudande ut med sina väl upplysta skyltfönster. Det fanns så mycket som jag gärna ville prova, men jag kände att det räckte inte mitt mod till för. Jag kände mig omåttligt stolt bara över det faktum att jag gick här på gatan, bland alla andra, och visade upp mitt kvinnliga jag. Några enstaka vände sig om eller kastade extra långa blickar efter mig, och det fick mig att fundera över vad jag höll på med. Samtidigt så kunde jag se att andra flickor också fick sina blickar, och den upptäckten gladde mig mycket. Jag kunde åtminstone inbilla mig själv att det var för att de såg en snygg flicka som de vände sig om, inte en till tjej klädd kille. Jag vågade därför sträcka lite extra på halsen inför nästa möte, och inne i min själ kändes det bättre när jag mötte blickarna med ett högburet huvud.

Jag hade nu kommit så långt in mot stan att de stora varuhusens pråliga fasader började dominera gatubilden. Ut ur entréerna skyndade folk fram och tillbaka. Jag stannade upp en stund och funderade på om jag ändå skulle våga göra ett besök i någon affär. Jag tvekade inte länge, utan gick raskt fram mot entrén och gick in. En medelålders herre höll artigt upp dörren åt mig och jag stammade fram ett tack. Jag kände väl till varuhuset, så jag drog mig genast mot damavdelningarna. Jag kom först till skorna, och vandrade runt en stund och tittade ut var lämpliga provningsobjekt fanns. Tydligen var allt placerat efter storlekar, så jag sökte mig till hyllorna med min storlek. Med darrande knän lirkade jag försiktigt av mig min ena sko och plockade ner en av skorna, ett par pumps med höga klackar. Med fumliga fingrar försökte jag få på den nya skon, men det ville sig inte bättre än att jag snavade till och föll mot en kvinna vid sidan om mig. Hon lyckades hejda mitt fall, och högröd i ansiktet vände jag mig emot henne och tackade för hjälpen.

- Ingen orsak, svarade kvinnan, och höll mig stadigt i armen tills jag återfått balansen. Det är så lätt hänt att man tappar balansen, speciellt på de där höga klackarna. Snygga skor förresten, lite väl höga klackar för min smak, men till er unga flickor passar dom ju bra till.

Jag hann inte kommentera hennes påstående innan hon vände på klacken och gick bakom nästa monter. Strålande glad över hennes yttrande gav jag mig än en gång i kast med skorna, och den här gången gick det bättre. Jag gick stolt fram mot en av speglarna och tittade noga på hur jag tog mig ut. Det var inte utan att jag höll med damen, på oss unga flickor passade skorna bra. Jag smakade ytterligare några gånger på hur det lät med "er unga flickor". Skorna återbördades till sin plats, och jag fortsatte att prova andra par i hyllan. Jag kunde ha hållit på både länge och väl, men jag ville gärna se lite mer innan varuhuset stängde för kvällen. Alldeles intill skoavdelningen låg klädesavdelningen.

Utan egentligt mål gled jag omkring bland alla klädställningar och fingrade planlöst på plaggen. En vacker enkel sammetsklänning i en varm röd färg drog till sig mitt intresse, och efter lite letande hittade jag min storlek. Jag såg mig om efter några provhytter, och upptäckte dom i ett av hörnen. Utan problem kom jag fram dit och letade även upp ett tomt bås utan att någon reagerat på min



närvaro. Jag började klä av mig mina kläder, och hade precis börjat trä klänningen över huvudet, när draperiet försiktigt öppnades i ena hörnan och en expedit kikade in

- Hur går det? Låt mig hjälpa till.

Hon väntade inte på mitt svar, utan fattade tag i klänningen och hjälpte den ner längs min kropp. Hon rättade till den och drog sedan upp dragkedjan i ryggen och tog ett steg tillbaka.

- Den sitter fint, kanske kunde den tas in lite i midjan, men det är inte nödvändigt, fortsatte hon och snurrade sedan på mig.

När hon mötte min blick, såg jag att hon hajade till, men i övrigt kunde jag inte märka någon reaktion. Hennes blick for ytterligare en gång över mig innan hon återigen tog till orda

- Den sitter väldigt fint över bysten, precis lagomt. Längden är också den rätta. Den här kan du ha i många sammanhang. Det är en stilfull basklänning helt enkelt. Ta dig gärna en titt härute i stora spegeln.

Jag följde hennes uppmaning och steg ut ur provhytten. Samtidigt med att jag gick fram mot spegeln rullade expediten, en kvinna i 40-årsåldern, fram en annan spegel så att jag samtidigt kunde se mig i helfigur även bakifrån. Jag var helt fascinerad över det jag såg. Jag kunde absolut inte tro att det var jag som stod där i den vackra klänningen. Expediten såg min drömmande blick och tog upp tråden

- Den passar verkligen dig bra. Det är dina färger helt klart. Alla kan inte ha denna djupröda färg, men på dig passar den. Är du intresserad av den så skulle jag i alla fall råda dig till att titta på en underklänning att ha till. Den gör att klänningen kommer att falla lite bättre, och inte haka upp sig lite här och där. Om du vill kan jag följa med dig bort dit och välja ut någon?

- Tack gärna, svarade jag, och vi båda travade iväg bort mot underklädesavdelningen.

Efter lite letande hittade hon en lämplig modell, och den var definitivt inte speciellt dyr. Vi tog den med tillbaka och jag försvann in för att prova med den på mig också. Jag fick hjälp med dragkedjan i ryggen och med att skala av mig klänningen. Samma hjälpsamhet visade hon mig när jag trädde på mig underklänningen och sedan åter drog på mig sammetsklänningen. Skillnaden kändes faktiskt, och jag tyckte att den följde min kropp bättre nu. Jag vred på mig några gånger innan jag hade beslutat mig för att köpa båda plaggen. Jag meddelade expediten mitt beslut, och gick in för att ta av mig. Hon tog hand om bägge plaggen och gick mot kassan medan jag satte på mig mina egna kläder. Jag rättade till blusen och kjolen, samt bättrade även på läppstiftet innan jag lämnade provhytten och sökte mig bort till kassan. Allt var redan inslaget och klart, och det enda jag behövde göra var att betala. Pengarna överräcktes, och när hon räknat upp växelpengarna i min hand överräckte hon ett kort med orden

- Här är mitt namn. Tveka inte att kontakta mig om du behöver mer hjälp. Jag står alltid till din tjänst. Lycka till i fortsättningen och ha en fortsatt trevlig dag.

- Tack för fin och trevlig hjälp, stammade jag fram och gav henne ett brett leende.

Jag förstod så väl att hon insett vad jag var, men ändå hade hon behandlat mig som vilken kvinnlig kund som helst. Jag blev både rörd och lite fundersam. Mina funderingar gällde om hon verkligen var representativ för alla människor. Brydde man sig verkligen så lite om vad som fanns under ett skal, eller var hon osedvanligt förstående. Dessutom funderade jag mycket på varför hon sett att jag egentligen var kille. Jag tyckte ju själv att jag såg så kvinnlig ut. Var låg egentligen skillnaden? Jag var mycket intresserad av svaret, men förstod att jag inte skulle kunna besvara den nu. Den kanske inte ens gick att besvara. Jag nöjde mig med att allt gått över förväntan, och att jag nu var stolt ägarinna till en mycket vacker klänning.



Det var ännu en stund innan stängningsdags, så jag dröjde mig kvar på dammodeplanet. Jag botaniserade lite bland underkläderna, och hittade några kraftiga strumpor som skulle bli bra till vintern. En speciell byxgördel hittade jag också som täckte in den öppna delen ovanför strumporna. Jag hade inga problem med att handla dessa varor, allt gick till på ett naturligt sätt. På vägen ut passerade jag parfymavdelningen, och jag kunde inte låta bli att titta på lite nya sminkprodukter, samt fyllde på av det som började ta slut för mig. En stundens ingivelse fick mig också att lägga ner ett paket med dambindor. Jag ville ju försöka efterlikna en normal kvinna, och då ingick naturligtvis bindor på hennes inköpslista.

Nu annonserade högtalarna att varuhuset strax skulle stänga, så jag samlade ihop mina kassar och försvann ut på gatan igen. Återigen strosade jag runt lite planlöst och funderade på fortsättningen. Magen började skrika ut sin hunger, men jag var inte riktigt säker på om jag kunde klara av ett restaurangbesök, så en närbelägen korvkiosk fick bli lösningen på mitt problem. Medan jag åt min korv med mos fick jag tillfälle att fundera lite på resten av kvällen. Något mer ville jag göra, även om jag hittills gjort mycket mer än jag vågat drömma om. Det enda jag kunde komma på i hastigheten var ett biobesök, så när måltiden var avklarad styrde jag mina steg mot gatorna där de stora salongerna låg.

Jag hade ingen svårighet att välja film, en lagomt romantisk snyftare hade fått bra recensioner i tidningarna, och vad var väl mer lämpligt än att se den som tjej. Jag fogade in mig i kön och införskaffade mig min biljett. Jag drog mig sedan lite åt sidan för att invänta insläppet. Från min plats hade jag bra överblick över entréhallen och kunde studera de övriga biobesökarna. In genom dörrarna kom ett helt gäng med flickor, och jag stelnade till när jag upptäckte att flera av dom varit hemma hos Beatrice, under hennes bridgekväll, för några veckor sedan. Jag blev alldeles till mig av oro, och började även kallsvettas. Hur skulle det här gå? Jag försökte intala mig att bara vara lugn, och inte spänna mig. "Slappna av och var naturlig" mumlade jag för mig själv oupphörligt och bet samtidigt ihop tänderna. Utan att verka för intresserad försökte jag följa deras förehavanden. De fick sina biljetter och ve och fasa, de började gå åt mitt håll.

Paniken låg verkligen nära, och mina nerver var som spända fiolsträngar. En av flickorna tittade också åt mitt håll, men blicken stannade inte på mig utan fortsatte över foajén. Jag började andas lite lugnare, och kände hur min ansiktsfärg började återvända. En annan av flickorna, turligt nog en som jag inte kände, svepte med sin blick över mängden och stannade till vid mig. Hennes blick registrerade mig från topp till tå där jag stod med min jacka över armen och mina kläder i perfekt ordning. Våra blickar möttes en kort sekund, och sedan fortsatte hon lugnt att betrakta övriga intressanta personer samtidigt som hon deltog i det allmänna tjattret inom gruppen. Dörrarna öppnades och vi släpptes in i salongen. Jag hittade min plats lätt och ledigt, och fann till min stora lättnad att de övriga tjejerna satt några rader framför mig. Som närmaste granne fick jag mannen i ett medelålders par och på andra sidan en kvinna några år äldre än jag.

Filmen började strax och jag kände att både puls och andning började arbeta i sitt normala tempo. Jag kunde slappna av och när väl huvudfilmen började var jag åter i balans och kunde ägna mig helt åt att njuta av den härliga och smått underbara filmen. En och annan tår lyckades jag också pressa fram innan filmen oåterkalleligen var slut och eftertexterna började rulla. Salongen tömdes snabbt, och kvinnan bredvid mig delade några ord med mig på vägen ut. Det kändes skönt att småprata med någon under det "gatlopp" vi gjorde på vägen ut. Nästa föreställnings besökare stod i täta led och lämnade bara en smal passage för oss att passera på. Deras blickar kom så tätt inpå mig, men jag hann aldrig bli orolig på nytt innan vi var ute på gatan och damen och jag skildes åt.

Hemresan gick utan problem. Det enda försiktighetsmått jag vidtog var att kliva av en hållplats tidigare. Väl innanför dörrarna sparkade jag av mig mina skor och hängde upp jackan. Fullständigt utmattad sjönk jag ner på en av stolarna i hallen. Mina ben började darra av all ackumulerad spänning, men samtidigt så genomfors jag av en lyckokänsla som inte var av denna världen. Jag hade visat mig som tjej, och jag hade "överlevt". Jublande glad började jag så sakteliga återfå kontrollen över mig själv och trippade ut i köket för att fira det hela med en rejält tilltagen tebricka. Från



målningen bredvid spiselhyllan log Beatrice mot mig, och visst blinkade hon gillande över min framgång.

Lördagen anlände och visade upp ett strålande väder. Det var nu Alla Helgons dag och affärerna var stängda. Mitt program för dagen var istället friluftsaktiviteter, och mot kvällen tänkte jag besöka någon av de konserter som stadens kyrkor bjöd på. Jag följde programmet från gårdagen och trippade ner till köket i bara nattlinnet. Den enda skillnaden var att mitt hår nu var i bättre skick, och för att göra min upplevelse lite starkare hade läpparna fått sig en liten smekning av läppstiftet. Jag klädde mig också lite annorlunda, när väl frukosten var avklarad. Eftersom jag tänkte vara ute, så satte jag på mig mina nyinköpta, kraftiga strumpor och lite enklare kläder. Jag hade inte så mycket att välja mellan, så kjolen fick nytt förtroende, men gårdagens eleganta blus byttes ut mot en enklare polotröja. Tillsammans med ett vackert halssmycke såg min ensemble riktigt trevlig ut och jag kunde mycket nöjd lämna huset för ännu en dag som tjej.

Det kändes annorlunda att gå ute i dagsljuset. Jag märkte genast att min sminkning fick andra färgtoner nu. Gatljusens sken på kvällarna gjorde att färgerna förändrades och skillnaden var enorm mot hur de uppfattades i dagsljus. Visst hade jag anat att det skulle fungera på detta sätt, men jag blev ändå rätt överraskad att skillnaden var så stor. Det var tur att jag tittade på mig i min fickspegel innan jag hann iväg, för nu kunde jag återvända in och rätta till några av de största "felen". Det kändes redan bättre och jag gick iväg på min långpromenad utan egentligt mål. Det var många flanörer ute denna strålande dag. I början försökte jag undvika att möta deras blickar när vi möttes, men efter en stund kändes det inte naturligt. Snarare drog det uppmärksamhet till mig och det var ju precis det motsatta mot vad jag ville. Jag försökte istället slappna av och inte tänka på att jag mötte folk. Därigenom hoppades att jag skulle återgå till mitt normala beteende, även om jag inte för mitt liv kunde komma ihåg hur jag gjorde när jag var ute och gick som kille. Det var ett beteende som satt långt inne i ryggmärgen och som var svårt att återskapa, på kommando, i efterhand.

Rätt snart tyckte jag att det fungerade riktigt bra, eller så var det så att jag blev mer intresserad av det jag såg runt omkring mig än att tänka på hur jag skulle "uppföra" mig när jag mötte folk. När jag tröttnade på att gå ute i fria luften, så sökte jag upp ett museum och tittade på deras samlingar en stund. På ett museum blev det också premiär för mig på en damtoalett. Jag var nu så avslappnad i min skepnad, att jag höll på att glömma bort mig och var på väg mot herrarnas toalett. Jag kom emellertid på mig och ändrade smidigt riktningen mot damtoaletten i stället. Det var några före mig, så jag fick rätta in mig i ledet och invänta min tur. Jag var mycket noga med att sätta mig ner när jag uträttade mina behov. I likhet med flera andra besökare bättrade jag sedan på min makeup innan jag åter gick ut i museet.

Jag var helt tillfreds med min motionstur, så lättjan fick ta överhanden när jag begav mig hemåt. Jag sökte upp bussterminalen och letade efter rätt hållplats när jag upptäckte en öppen livsmedelsaffär i närheten. Vid frukosten hade jag konstaterat att det nog inte skulle skada med vissa kompletteringar för att kunna åstadkomma en bra middag. Jag gick därför in och greppade tag i en kundvagn som jag styrde runt i butiken. Än en gång fick jag den där härliga känslan av att vara en alldeles vanlig kvinna som var ute i alldeles vanliga och naturliga ärenden. Det var precis så här jag ville vara, och ändå var det så mycket av fördomar och okunskap som hindrade oss människor att få vara på det sätt vi själva vill.

Kapitel 6

Jag var helt lyrisk när jag kom ut ur kyrkan. För det första så hade det varit en underbar konsert. Organisten hade spelat Bach så det stod härliga till. Han hade utnyttjat varenda pipa kändes det som, och en strålande vacker kör hade ryckts med och nått de verkligt höga höjderna. Konserten hade verkligen låtit oss tänka på våra kära, som inte fanns bland oss längre, men även ingjutit mod i alla oss övriga att se framåt och gå vidare. Publiken hade verkligen fått valuta för pengarna. Ja förresten,



så mycket pengar hade det inte kostat, faktiskt ingenting, men däremot hade kollekten blivit stor och generös. Nästa anledning till min lyriska stämning var givetvis min klädsel. Jag hade satt på mig min nya röda sammetsklänning och gjort mig så vacker jag över huvud taget kunde. Fick jag själv vara domare, så fick jag i alla fall en åtta på den tio-gradiga skalan.

Men det fanns även en tredje orsak. Något jag verkligen kunde vara lyrisk över. Mitt intresse för musik och konserter går igen i familjen. Min syster har samma läggning, så visst fanns det en viss risk för att vi skulle välja samma konsert i kväll, men chansen borde vara minimal, med det utbud som fanns denna afton. Så fel jag kunde ha. Jag var på plats, i god tid före konserten, och valde ut en lämplig del av kyrkan att slå mig ner på. Platsen jag valt uppfyllde många krav, den gav bra överblick över lokalen och säkert även bra ur musiksynpunkt, men den var ändå inte precis mitt i focus. Jag skulle kunna avbryta mitt besök här, om det visade sig nödvändigt, utan att ställa till med allt för mycket uppmärksamhet.

Jag satt där och studerade de inpasserande med stort intresse. Jag tittade på de vackert klädda kvinnorna, och försökte memorera hur de kompletterade sina kläder med olika accessoarer. Då händer det. En kvinna jag känner mycket väl, min syster, kliver in och till yttermera visso så spanar hon åt mitt håll för att hitta en bra plats. Jag vill helst av allt sjunka genom golvet och försvinna, men biter ihop. Jag inser att jag sitter fast i fällan och förbereder redan mitt försvarstal. Efter mitt konstaterande att loppet är kört, så sprider sig på ett egendomligt sätt ett stoiskt lugn över mig. Jag blir fullständigt oberörd av det som händer runt om mig, och tittar käckt runt om i lokalen som snart är fylld av intresserade lyssnare. I ögonvrån ser jag att syrran spanat in de lediga platser som finns just bredvid mig och börjat bana sin väg fram mot mig och den delvis tomma bänkraden.

Jag sitter oberört kvar, redo inför den skoningslösa domen, och när hon vill komma in i bänkraden reser jag mig artigt upp och släpper förbi henne. Hon reagerar inte! Till min stora förvåning så reagerar hon inte. Helt plötsligt blir jag väldigt förvånad och orolig. Varför säger hon inget? Sitter hon och planerar hur hon skall göra smärtan så lång och kvalfylld som möjligt? Tänker hon ställa sig upp mitt under konserten och skrika ut sin förtvivlan att hennes bror Josef sitter här, utklädd till en kvinna? Tankarna virvlar runt i huvudet, medan min syster sitter mindre än metern från mig och noga studerar kvällens program. Bänkraden fylls på från andra hållet också, så efter ett tag makar sig Maria ännu närmare mig, tom så nära att vi nu sitter bredvid varandra. Fortfarande ingen reaktion.

Konserten tar sin början och jag skjuter åt sidan mina funderingar på vad som skall hända med mig, och ägnar mig helt åt konserten. Detsamma gör min syster, och nästan som i fornstora dar sitter vi sida vid sida och njuter av fin musik tillsammans. "Enda" skillnaden mot förr är att också jag kan visa upp två vackra ben som sticker ut nedanför kjolfållen, läckert draperade i svarta nylonstrumpor. Lite då och då tittade jag till mot min syster, men hennes intresse riktades helt mot det som händer framme vid koret. Så var då konserten slut och de ovationsartade hyllningarna vidtog. Det var alltså inte bara jag som hade insett konsertens storhet utan allihop delade den uppfattningen. Så även min syster som ställde sig upp i bänken och fortsatte att applådera. Jag följde hennes exempel och reste på mig jag också.

Då vänder hon sig mot mig och med ansiktet fullkomligt strålande av lycka säger hon

- Vilken konsert. Jag är helt tagen. Det är sällan man får uppleva något liknande idag. Vad tycker du?

- Visst Maria, jag tycker också att den var bra. Faktiskt jättebra....

Jag avslutar inte meningen för jag har sett att Maria helt plötsligt stelnar till och börjar titta forskande på mig. Då kommer jag på mig. I mitt exalterade tillstånd hade jag alldeles glömt bort mig. Jag hade sagt hennes namn, och förmodligen använt min vanliga röst. Båda dom sakerna tillsammans fick nu henne att börja ana ugglor i mossen. Fortsättningen lät inte vänta på sig heller.



- Josef, är det du Josef?, väste hon fram samtidigt med att hon snabbt såg sig omkring. Varför i herrans namn är du klädd så där.

Även jag tittade mig omkring och konstaterade att vi var praktiskt taget ensamma i den här delen. De flesta hade redan hunnit halvvägs ut ur kyrkan.

- Ja, Maria, det är jag, och jag har inget bra svar varför jag är klädd så här. Det bara är så.....

- Förlåt, om jag brusade upp, avbröt Maria mig, jag blev bara så förvånad. Jag vet fortfarande inte vad jag skall säga, fortsatte hon och studerade mig från topp till tå, men en sak kan jag säga, du är i alla fall förbaskat snygg. Verkligen snyggt klädd. Jag blir riktigt avundsjuk. Du måste ha hållit på med det här länge?

- Det här är min första helg ute, svarade jag och sken upp som en sol.

- Det menar du inte! Det här måste vi prata mer om, men vi kan inte bli stående här. Kom så går vi någonstans där vi kan prata.

Hon tog mig käckt under armen och ledde iväg mig ut i gången. Där satte vi på oss våra ytterkläder, och i armkrok gick vi sedan, sida vid sida, ut ur kyrkan.

Vi gick runt och letade efter ett ställe där vi i lugn och ro kunde sitta ner och prata, men ingenstans fann vi det vi sökte. Till slut tröttnade Maria och föreslog att vi skulle åka hem till henne istället. På vägen dit köpte vi med oss lite gott till kvällsfikat och tog sedan bussen den återstående biten. Vi var rätt sugna, så det första vi gjorde var att duka fram av vad huset förmådde, och det var inte lite det. Men berget krympte rätt snart till några futtiga brödsmulor, och lite tefnasar i botten på våra koppar. Nu när vi var mätta och belåtna så var Maria sprickfärdig av iver på att få höra min historia. Vi flyttade oss därför in i vardagsrummet och vi båda kröp upp i soffan, i var sitt hörn, med fötterna uppdragna under oss.

Jag berättade hela min historia, och försökte vara så neutral och objektiv det var möjligt. Maria lyssnade intensivt. När jag kom fram till gårdagen, och berättade om mitt första riktiga besök som tjej i stan, häpnade hon. När jag sedan beskrev hur mitt inköp av klänningen gått till fick jag resa på mig och än en gång visa upp hur den tog sig ut. Maria skakade bara på huvudet och tyckte att den var urtjusig. Den passade mig som handen i handsken menade hon. Maria blev även imponerad över hur fin jag var i håret. Jag kunde då stolt berätta att jag numer klarade av att ordna till det helt själv, men att jag i början fått god hjälp av Katarina. Maria tittade lite frågande på mig och undrade om även hon visste att jag var tjej ibland. Jag svarade lite tveksamt, för riktigt säker kunde jag inte vara, men jag hade i alla fall inte visat mig som tjej för henne.

Tiden rann snabbt iväg, men vi kände båda att det varit både trevligt och nyttigt att vi tagit oss den tiden. Jag tänkte precis förbereda mig för att åka hem till mig, när Maria föreslog att jag skulle stanna över natten. Jag tvekade inte länge utan tackade ja. Dessutom skulle vi kunna fortsätta att prata mer i morgon, och göra något tillsammans innan jag måste hem för att vara klar och ta emot London-resenärerna när de anlände framåt åtta-tiden på kvällen. Vi bestämde att det trots allt var dags att inleda nattgåendet, så Maria steg upp ur soffan och försvann iväg med mig i släptåget. Hon letade en stund innan hittade det hon sökte. Fram kom ett sött nattlinne med lika fina trosor, som hon överräckte till mig.

- Det här tycker jag skall passa till min syster, sade hon med en munter stämma

- Ja verkligen, svarade jag och vi skrattade båda till och omfamnade varandra.

Det tog en stund för oss att komma i säng. Det fanns fortfarande så mycket att prata om. Maria kommenterade i stort sett varje plagg som blottades på mig när vi gemensamt klädde av oss. Hon tyckte att jag verkligen klädde mig med stil, och det fanns absolut inget att anmärka mot mitt klädval.



Vi fick av oss våra vanliga kläder, och satte raskt på oss de utvalda nattlinnena. En efter en tog vi sedan toaletten i besittning för att göra oss klara med nödvändig avsminkning och annan skönhetsvård. Fortfarande småpratandes kröp vi ner i Marias breda dubbelsäng. Genast sträckte Maria ut sin ena hand och sökte efter en av mina. Dom hittade varandra och Maria kramade hårt min hand samtidigt med att hon sökte de rätta orden

- Josef!

- Mm

- Det var en underbar och fascinerande historia du har berättat. Jag är både stolt och imponerad över dig och ditt mod. Tänk att jag inte har anat något.

- Har du verkligen inte det? frågade jag lite tvivlande.

- Nej faktiskt inte. Jag har aldrig märkt att du visat större intresse för mig eller mina kläder än vad mina kompisar har berättat om sina bröder. Tvärtom tycker jag att du varit mycket mer hänsynsfull gentemot mig. Jag kan inte påminna mig att du har försökt smygtitta på mig, trots att vi bodde rätt trångt hemma. Mina kompisar har berättat att deras bröder rent av kunde vara en plåga, och aldrig ville lämna dom ifred.

- Nej, på det viset har jag inte varit intresserad, men jag har ju, som jag berättade, rotat bland dina kläder, och även "övertagit" några när du inte längre velat ha dom.

- Ja, stackars dig, småskrattade Maria. Tänk att behöva nöja sig med sin systers gamla avlagda.

- Jaja, så illa var det inte, och billigt blev det ju också, kontrade jag

Vi låg tysta en stund och bara höll varandra i händerna innan Maria återigen tog till orda

- Jag tänker på vad det är som styr oss. Fram till idag så hade jag ingen aning om att du gärna klädde dig som tjej. I kväll fick jag reda på det genom en rad slumpartade händelser. Jag hade faktiskt bestämt mig för att gå till en annan kyrka och lyssna på deras konsert, när jag helt plötsligt bara befann mig utanför den du valt. Jag fattade ingenting. Sedan går jag in och sätter mig på samma bänk som du sitter på. Fortfarande är jag helt ovetandes. Jag har hela kvällen försökt återskapa vad jag tänkte och såg när du reste på dig och släppte förbi mig, men jag kommer inte ihåg någonting. Jag vet att jag tittade på dig, men mer vet jag inte. Jag kan ju i alla fall inte ha känt igen dig, för då skulle jag ha reagerat omedelbart.

- Du må tro att jag var säker på att du både sett mig och känt igen mig. Jag var bombsäker på att du avslöjat mig.

- Sen satt vi där och jag förstod ingenting, och du visste allt. Det måste ha varit fruktansvärt kvalfullt för dig?

- Ja, i början, men när konserten började så slappnade jag av och tänkte inte mer på den underliga situationen. Jag blev snarast invaggad i en känsla av att vi gått dit tillsammans och du visste allt. Jag tror det var därför som jag inte var mer på min vakt när du började tala efter konserten.

- Du må tro att jag blev chockad, skrattade Maria till, och kramade min hand hårdare. Helt plötsligt hörde jag din röst ur en främmande kvinnas mun. Det hela blev till en absurd bild för mig. Ingenting stämde. Det tog lång stund för mig att förstå sammanhanget

- Åja, så lång stund tog det inte. Jag tyckte du fann dig väldigt fort



- Jaså, jag tyckte i alla fall det var mer än en evighet innan jag återfick talförmågan.

- Så om jag hållit tyst hade vi skilts åt utan att du misstänkt något?

- Förmodlingen, men nu ville någon att det inte skulle ske, och av hela mitt hjärta tackar jag denna någon. Jag vill inte ha den här kvällen ogjord för allt guld i världen. Jag har mött en helt ny sida hos min bror, och dessutom fått en söt och trevlig syster på köpet. Du måste tro mig när jag säger det här. Jag gillar dig jättemycket, både som min bror och nu som min syster. Båda personerna har fått sin del av mitt hjärta.

Jag blev märkbart rörd över hennes ord och kramade hennes hand hårt. Försiktigt drog jag upp min andra hand och torkade bort en tår som trillade nerför kinden. Maria märkte den stillsamma rörelsen och smekte mig varligt över kinden. Inga ord utväxlades, utan vi bara låg tysta och kände att det var mycket som behövde sjunka in och hitta sina rätta fållor. Sakta men säkert domnade vi bort, fortfarande med våra händer sammanflätade.

Morgonen grydde, och vi sträckte båda lättjefullt ut oss i sängarna. Sakta började vi återvända till verkligheten, och med ett raskt skutt hoppade Maria upp ur sängen och började dra av sig sitt nattlinne och sina trosor. Helt naken drog hon sig mot min fotända, och med ett ryck slet hon av mig täcket för att sedan ge sig i kast med att kittla mina fötter. Fullständigt obekymrad över sin nakenhet stod hon där och tittade på mina försök att slingra mig undan. Efter ett snabbt "upp och hoppa nu" gav hon sig ut i badrummet. Jag låg kvar en stund och funderade lite över det som nyss hänt. Visserligen hade vi haft en väldigt bra uppväxttid tillsammans, men vi hade aldrig visat oss nakna för varandra, dvs efter att vi kommit in i tonåren. Och så sker det här! Maria inte bara tar av sig alla kläder utan dessutom visar upp sin, faktiskt mycket snygga, kropp för mig. Detta skulle hon aldrig gjort inför Josef. Jag vet ju eftersom vi bodde här tillsammans några veckor innan jag hittade mitt hyresrum. Det verkade verkligen som om hon tog det här med mig som sin syster på fullaste allvar. Systrar har inga hemligheter för varandra, tycks mottot vara. Glad åt detta konstaterande drog jag mitt nattlinne över huvudet, och lät trosorna glida ner längs benen innan jag också gick mot badrummet.

Maria stod redan i duschen när jag kom ut i badrummet. Jag fick därför vänta lite innan hon avslutade sin dusch och passade samtidigt på att plocka bort några för långa ögonbryn. Maria stängde av vattnet och drog undan draperiet. Jag räckte artigt ett badlakan åt henne, men hon gjorde inga ansatser att skyla sig med det. Istället tog hon av sig duschmössan och räckte mig den med orden

- Du kanske inte heller vill blöta ner ditt hår. Låna den här, så slipper du göra om jobbet. Den ser helt klart ut att kunna hålla i dag också.

Jag tog emot mössan, snurrade snabbt ihop mitt hår och placerade allt innanför mössans elastiska kanter. Det hela var fixat på några sekunder.

- Det där var inte första gången du gjorde det där. Jag är riktigt imponerad, kom det från Maria

Jag kommenterade inte det hela utan gav bara henne ett brett leende innan jag steg in i duschen. När jag var klar så smågnabbades vi en stund framför spegeln och försökte få största möjliga plats för att lägga dagens makeup. Vi hade hjärtligt roligt, och skrattade gott åt vårt lilla syskonbråk. När vi blev lite allvarligare så erbjöd sig Maria att hon kunde måla mig, vilket jag tacksamt tog emot. Jag lärde mig mycket av hennes sätt att arbeta, och såg även hur små, små justeringar betydde mycket för slutresultatet. Jag tyckte att hon fick fram mina kvinnliga drag på ett mycket enklare sätt, och samtidigt mer övertygande. Jag delgav henne mina tankar och fick en vänskaplig kyss på kinden som tack.

Vackra som nyutsprungna rosor travade vi in i sovrummet. Maria gick genast fram till byrån och grävde fram två par trosor, varav hon slängde över ett par till mig. Vi klädde på oss våra underkläder, och när jag tänkte börja dra på mig min klänning från igår stoppade Maria mig.



- Jag tycker den där klänningen är för fin för att ha idag på dan. Det passar sig inte helt enkelt. Titta i min garderob istället. Det finns säkert något som du både gillar och passar bättre.

- Passar för vadå, frågade jag. Har du tänkt dig något särskilt?

- Nja, jag vet inte. Du sade att du planerat en massa saker inför den här helgen. Vad återstår?

- Återstår! Jag har redan gjort mångdubbelt mer än vad jag vågat drömma om i mina vildaste drömmar. Visst finns det mer att uppleva, men just nu kommer jag inte på något.

- Jag hade tänkt ha en lugn och stillsam dag. Promenera lite nu när vädret är så fint, äta en bit god mat och sedan läsa en bra bok i eftermiddag och kväll. Inte precis glamorösa saker, men nog så trevliga. Vill du så kan vi göra det tillsammans. Jag skulle gärna få några timmar till med min nya syster. Det finns så mycket jag vill ha reda på och jag uppskattar verkligen vårt samtal i går kväll.

- Jag hänger gärna med dig. Det är trots allt skojigare att vara två om saken.

Vi hjälptes åt att hitta lämpliga kläder till mig. Efter frukosten klädde vi så på oss och gick iväg ut. Vi promenerade längs en fin strandpromenad och njöt av den vackra, men bistert kalla, novemberdagen. Maria greppade käckt tag i min arm, inte på det sättet som en man och kvinna går armkrok, utan på ett mer kvinnligt sätt. Jag kan inte förklara vari skillnaden ligger, men den kändes. Under hela promenaden pratade vi intensivt med varandra. Maria ställde massvis med bra frågor, som jag försökte ge ordentliga svar på. Trots det flitiga frågandet kände jag mig aldrig utlämnad eller pressad. Tvärtom kändes hennes frågor som små nycklar som öppnade upp fack efter fack inom mig och gjorde min egen bild av mig själv i kvinnokläder mycket tydligare och förhoppningsvis korrektare.

Vårt samtal tog bara en liten paus när vi kom fram till ett litet strandcafé. Genast kände vi suget i magtarmen och beslutade oss för att spendera några kronor på en kopp te. Som en liten extra krydda slog vi till med varsin mazarin. Maria hade heller inte planerat för en extra person till middag, så innan vi återvände fick jag ännu en gång tillfälle att handla mat som kvinna. Tillsammans utförde vi sedan matlagningen och Maria trollade även fram en flaska vin som vi delade på. Jag hade lagt med några goda ostar i matkorgen, så efter den delikata köttbiten flyttade vi in oss i vardagsrummet och njöt av ostarna och den skvätt vin som fanns kvar.

Vi hann aldrig med att läsa den där bra boken, utan klockan visade att det var hög tid för mig att åka hemåt. Maria hjälpte mig att paketera min klänning så att den inte skulle ta skada av transporten. De kläder jag hade på mig fick jag låna så länge jag behövde. Hon hade tillräckligt med kläder ändå. Behövde jag låna mer, så skulle jag bara säga till. Vi kramade om varandra och lovade att vi borde ses snart igen. Det här hade gett både mig och Maria mersmak. Vi följdes åt till bussen, och hon vinkade åt mig när dörren stängdes och bussen rullade iväg in mot stan.

Kapitel 7

Jullovet närmade sig med stormsteg och tempot höjdes i skolarbetet. Det var många kurser som skulle avslutas innan vi fick ta en välförtjänt julledighet. Så här långt hade jag haft en arbetsam, men även lyckosam, första termin. Jag hängde väl med i den uppskruvade studietakten. Alla studier hade gjort att det inte blivit så mycket mer tid till uteliv som tjej. Däremot hade jag nästan alltid på mig mina damunderkläder. Jag tyckte de var så sköna att ha under mina vanliga kläder. Dessutom slapp jag på det viset de förhatliga långkalsongerna. Min garderob hade dessutom utökats med ett par damlångbyxor som kom flitigt till användning.

Beatrice och jag fortsatte med att tillbringa våra hemmakvällar framför brasans sken. Vi satt för det mesta tysta och ägnade oss åt våra respektive sysslor, men allt som oftast måste vi ända koppla av



och då var vi inte sena att starta en underhållande konversation. En kväll, det var en fredag någon vecka innan jul, kunde jag inte längre stilla min nyfikenhet. Jag hade flera gånger varit på väg att fråga om vad rummet med den alltid stängda dörren innehöll, men det hade alltid kommit något i vägen. Nu måste bara frågan ställas, men jag var beredd på att inte få något svar. Jag vände mig till Beatrice och formulerade min fråga. Hon tittade på mig med en blandad min. Det fanns både ett uttryck av glädje över frågan, men innehöll även ett stort mått av fundersamhet. Hon fick tillbaka lite grann av det ansiktsuttryck som mött mig första gången jag ringde på för att titta på rummet.

Det dröjde länge innan hon vände sig mot mig och tittade med samma tomma blick. Jag var nästan på väg att tro att jag gjort något väldigt ofint när frågan ställdes, men till slut samlade hon sig och tog till orda med en ljudlig suck

- Det finns inget bättre svar på din fråga än att vi går upp och öppnar dörren.

Beatrice reste sig upp och vacklade till lite. Jag skyndade fram och tog henne under armen. Tillsammans gick vi uppför trappan och fram mot dörren. En nyckel trollades fram. Den satt i en tunn halskedja runt hennes hals, och med darrande fingrar förde hon in nyckeln i låset och vred om nyckeln. Det väloljade låset gick lätt upp och Beatrice sköt upp dörren och tecknade åt mig att gå in först.

Jag klev in i ett vackert dekorerat rum, med tydlig feminin prägel. Framme vid fönstret stod ett digert sminkbord med allehanda produkter prydligt uppradade. Längre in stod en stor säng med en ljuvligt spetsprydd sänghimmel ovanför sig. På en av stolarna låg några klädesplagg snyggt ihopvikta och över stolsryggen dinglade två tunna strumpor. Jag gick runt i rummet och såg mig andäktigt omkring. Rummet kändes så levande, trots att jag aldrig sett någon bo i detta rum. Min blick for runt rummets väggar och på en krok i ena hörnet skymtade något välbekant. Jag gick fram till för att se vad det var, och genast såg jag att det var den där kornblå klänningen från målningen i salongen.

Jag kunde inte kontrollera mig själv, utan rent mekaniskt tog jag ner den från kroken och höll upp den framför mig.

- Oh, vilken ljuvligt fin klänning det här är, jag har länge beundrat den på målningen, men inte trodde jag att jag skulle få se den i verkligheten.

Beatrice tittade roat på mig och log sitt allra bredaste leende när hon sade

- Seså flicka lilla, varsågod och prova den du.

- Jag prova den! utbrast jag häpet.

- Jag tror inte vi behöver spela teater för varandra längre, svarade Beatrice lugnt. Även om jag är gammal och nästan blind, så har jag sett både ett och annat. Jag tror inte jag är ute på alltför osäker mark om jag påstår att dina långbyxor har en smula ovanlig knäppning för att tillhöra en herre. Likaledes tror jag strumporna på dina fötter fortsätter lite längre upp längs benen än normalt. Det sista är jag lite mer osäker på, men jag tycker att det putar osedvanligt mycket lite högre upp på din kropp, skrockade Beatrice förnöjt.

Jag kände hur min rodnad spred sig över hela min kropp. Ända långt ner i tårna kände jag hur blodet pulserade. Jag hann inte samla mig till en replik innan hon själv fortsatte

- Missförstå mig nu inte. Jag bryr mig inte om vilken sorts kläder du använder, det var bara mitt sätt att visa att jag känner till din läggning. Jag menar dessutom allvar med att jag vill att du provar klänningen. Även jag har spelat teater, men det skall vi prata om senare. Nu vill jag se dig i den där klänningen.



Jag var inte sen att efterfölja hennes begäran. Jag började omedelbart skala av mig mina kläder, och Beatrice fick sina gissningar bekräftade på varje punkt. Medan jag var sysselsatt med avklädningen hade Beatrice hämtat fram den underbaraste underklänning jag någonsin skådat. Den var ljuvligt enkel, men ändå så feminin. Försiktigt sträckte jag mina armar i luften och den träddes över mina uppsträckta armar. Den föll på plats och jag skulle nästan trott att den var skräddarsydd åt mig. Det var väl bara över höften som den inte fyllde ut ordentligt. Jag fick inte tid att studera mig närmare innan Beatrice kom med klänningen och gjorde samma sak med den. Jag förstod nu att även den skulle passa min kropp.

Den satt verkligen underbart. Jag kände hur det smidiga tyget höll min kropp i ett fast men kärt grepp. Jag skulle säkert kunna haft ett nummer större byst, men den satt inte för slappt utan bysten markerades riktigt fint. Jag tyckte kanske att längden på klänningen var lite i längsta laget, men när Beatrice kom fram med de tillhörande skorna, så blev även längden den rätta. Till vår bådas förvåning passade skorna perfekt och de höjde känslan avsevärt när jag nu tittade mig själv i den hellånga spegeln som fanns även i det här rummet. Beatrice stod vid sidan om mig och såg lika imponerad ut. Hon tittade upp på mitt hår, och med några snabba rörelser hade hon förändrat och fluffat upp min frisyr lite.

- Du ser strålande vacker ut, verkligen strålande. Jag går ner och sätter på lite te. Under tiden får du gärna använda grejerna på bordet där och lägga en makeup. Jag är helt övertygad om att du vet hur man gör, även om jag aldrig sett dig sminkad. Jo förresten. Lite nagellack har jag nog sett någon gång, och kanske lite mascara. Ha ingen brådska. Ta den tid du behöver. Jag väntar så gärna på dig tills du blir klar.

Beatrice vände på klacken och lämnade mig ensam. Jag följde hennes uppmaning och satte mig vid bordet. Det var verkligen välfyllt, och det tog en stund innan jag hittat vilka grejer som jag behövde. Jag hittade även en strömbrytare, och vips så låg hela bordet och den stora spegeln i behagligt ljus. Det fanns tre olika lägen på knappen och för varje gång förändrades ljusets sken. Det var ett mycket avancerat sminkbord som kunde ge olika sorters ljus, beroende på vilken miljö sminkningen skulle visas upp i. Jag valde nu inomhusljuset, och påbörjade min sminkning. Jag lade även på nagellack och borstade till min frisyr lite mer ordentligt. Runt en stolpe hängde några smycken som jag provade. Jag fick byta några gånger innan jag hittade den rätta kombinationen. Slutligen sparkade jag av mig skorna, och bytte strumpor. Jag vågade inte riktigt ta dom som hängde över stolen, de såg alldeles för dyra och exklusiva ut, utan jag skyndade tvärs över gången och tog ett par av mina egna. Innan jag kände mig redo att möta Beatrice igen så valde jag ut en av dofterna på bordet.

Beatrice reste på sig och kom välkomnande emot mig när jag trädde in i salen. Det kändes verkligen högtidligt att träda in i rummet, och jag kunde inte låta bli att göra en lätt nigning till tack när hon sträckte fram sin hand för att hjälpa mig fram till fåtöljen. På vägen dit drogs min blick till tavlan, och jag stannade upp och stelnade till. Det var inte längre Beatrice som tittade på mig. Det var en helt annan person, faktiskt mycket lik mig, som blickade ner och gav sitt tydliga godkännande. Beatrice såg min förvånade blick och nickade eftertänksamt

- Varsågod och sitt, så skall jag berätta hela historien för dig.

Jag satte mig ner i stolen och till Beatrice stora belåtenhet var jag noga med att släta till klänningen innan jag satte mig tillrätta, och bredde sedan ut den vida kjolen framför mig.

- Som du säkert nu förstår, så är det inte jag som är avbildad på den där målningen. Det är min dotter Josephine. Hon är 22 år gammal på den där målningen, och det är hennes sista dag i livet. Det vet hon givetvis inte, men nu med historiens kranka blekhet så vet jag att det är så.

Beatrice gjorde en konstpaus innan hon fortsatte

- Jag tror att jag skall börja min berättelse några år tidigare. Min man Oskar hade hastigt avlidit efter en kort tids sjukdom. Han hade fått kräfta och nu stod Josephine och jag ensamma. Hon



var bara 17 år då. Det var en tid som blev väldigt besvärlig för oss. Mest drabbad blev Josephine då hon dels var i en känslig ålder, och dels att hon stod sin far väldigt nära. Jag höll min näsa över vattenytan mycket beroende på att det var väldigt mycket att ordna upp efter Oskars död. Han satt i många styrelser, och ledde ett av bolagen. En tid fick jag axla en hel del av hans ansvar, vilket var både nyttigt och intressant. Men nackdelen var att jag inte i tid uppmärksammade Josephines behov. Hon slöt sig inom sitt skal och när jag till slut vaknade upp och insåg vad som var på gång, var det i elfte timmen.

Sakta lyfte hon sin tekopp och drack lite innan hon fortsatte

- Jag fick kontakt med en trevlig läkare, och tillsammans började vi nysta upp den härva av olösta frågor som surrade i Josephines inre. Men det tog sin rundliga tid och det var först tidigt det året som målningen är ifrån, som vi började se ett ljus i andra ändan av en lång och mörk korridor. Men när vi väl skymtade ljuset, så gick allt fort, oerhört fort. Josephine blev som förbytt. Hon började leva ut och träffa sina gamla kamrater, hon började läsa igen och vi gjorde upp planer på hur hon skulle ta igen sina förlorade år. Jag svävade som på moln, men vågade ändå inte tro att krisen var över.

Beatrice betraktade eftertänksamt målningen under tystnad. Jag gjorde inga ansatser till att skynda på henne, utan lät det ta den tid det tog. Jag förstod att hon måste samla sina tankar ibland.

- Den våren var en lycklig tid. Vi började kunna umgås igen, som vanligt, med våra vänner och det här huset levde upp igen efter några tysta och dystra år. Vi gjorde mycket tillsammans och sökte finna igen allt det som funnits när familjen var intakt. Hon träffade även en rar pojke som hon fattade tycke för, och han tog med henne ut i sällskapslivet. Han var kadett på Karlberg, och nu ville han ha med henne på en bal där. Vi fick mycket bestyr med att ordna till en passande klänning. Men det var ett kärt nöje. Josephine var åter den glada och positiva människa som hon var innan min makes frånfälle. Det var då jag fick idén till att låta göra den här målningen. En bekant kände till den här konstnären, och både han och Josephine ställde upp på det hela. Några dagar innan balen klädde hon upp sig och satt modell hos konstnären. Han arbetade snabbt och det behövdes bara två sittningar innan han hade grunddragen klara, resten skulle han ordna utan hennes medverkan.

Jag märkte på Beatrice att vi började närma oss berättelsens svåra del, för hennes tal var inte längre lika frimodigt och klart, utan hon pratade mer med en entonig och dämpad stämma.

- Hon kom hem, strålande glad för att allt gått så bra. Nu skulle hon bara snabbt byta om och fara in till stan igen för att träffa Kristian. Hon kysste mig snabbt på kinden, och vinkade glatt åt Matilda, vår husfru, innan hon skuttade nerför gången i sin lätta svajande sommarklänning. Hennes vackra bruna hår fladdrade i vinden och hela denna unga kvinna strålade av levnadsglädje. Vad varken Matilda eller jag visste var att det var sista gången vi såg henne i livet. Nästa gång skulle hon ligga där på en kal bänk. Kall och livlös. Det här var den 29 maj, och hon skuttade vidare ut ur grinden, innan hon försvann ur vår åsyn där bortåt vägen.

Nu bar inte Beatrice röst längre och jag flyttade över till henne och höll om hennes axlar. Efter några minuters återhämtning harklade hon sig och tog ett djupt andetag innan hon fortsatte

- Kristian och Josephine skulle mötas utanför centralen, och redan på långt håll såg hon honom. Glad att möta sin kära tänkte hon sig inte för utan klev rätt ut i gatan och framför en bil. På ett ögonblick var det över. Trots att både läkare och ambulans snabbt kom till platsen så stod hennes liv inte att rädda. En tid av total sorg och förvirring tog vid, och hade det inte varit för Matilda, så hade nog inte heller jag funnits i livet idag. Det var hon som såg till att allt det praktiska fungerade. Det var hon som såg till att jag fick den hjälp jag behövde. Det var hon som såg till att målningen färdigställdes och levererades hit. Under många år kunde jag inte se på den, utan den stod undanställd i ett förråd. Men tiden läker som bekant alla sår och när mina



sår läkts så blev den här målningen min käraste ägodel. Den fick inta sin rättmätiga plats här i rummet, och sedan dess har den hängt där.

Beatrice gjorde ännu en kort paus, och fortsatte sedan med betydligt mer kraft i rösten

- Nästa år så är det 30 år sedan de här händelserna inträffade. Rätt eller fel kan diskuteras länge, men direkt jag fick dödsbudet så stängde jag dörren till Josephines rum och låste den noga. Sedan dess har den varit stängd och det är bara några personer som varit inne i rummet sedan dess. Regelbundet har det städats, men inget har fått rörts. Allt har varit som den dagen då hon lämnade det. Jag hade också tänkt att det så skulle förbli, hela min levnad ut, men en dag för några månader sedan ringde det på min dörr och när jag öppnade så stod du utanför. Jag tappade helt fattningen, vilket jag även tror att du märkte. Utanför stod en avbild av min dotter, visserligen i en mans skepnad, men dragen var hennes. Det var som om ett under skett. Jag visste bara inte hur jag skulle kunna hantera den här situationen. Jag beslutade mig för att låta tiden ha sin gång. Döm om både min förvåning och glädje när jag börjar ana att du i hemlighet byter om till kvinnokläder. Jag kan inte se det som en tillfällighet, utan anar att någon har haft sina fingrar med i spelet. Slumpen kan bara inte vara så infernaliskt pricksäker, det måste finnas något djupare bakom det hela. En mening att det hela skall ske.

Jag lät hennes ord sjunka in ordentligt. Jag hade under berättelsens gång fått liknande tankar. Jag tänkte precis kommentera det när Beatrice fortsatte

- Ännu mer stärkt i min övertygelse att du inte kommit till mitt hus av en slump fick jag sedan du träffat Katarina för första gången. Katarina är förresten Matildas barnbarn, så arvet går igen. När jag träffade Katarina nästa gång så var det hon som förde på tal din porträttlikhet med Josephine. Då började det formas en tanke i mitt huvud att vi skulle hjälpa slumpen lite på traven. Det var därför helt enligt planen som Katarina hjälpte dig med håret. Jag måste säga att hon gjorde det mycket skickligt. Du hanterade också situationen oväntat bra, du drog verkligen nytta av dessa kunskaper i dina bägge roller. Hur kan jag veta det, undrar du säkert. Jag måste erkänna att jag inte spionerat på dig, även om det har varit frestande nära några gånger. Däremot har den sk slumpen än en gång tjänat mitt syfte. När vi var i London, så gick du på bio en kväll. Sofia, som du träffade här på en bridgekväll såg dig. Hon hade först trott att hon såg ett spöke, du var tydligen väldigt lik Josephine den kvällen, men ruskat av sig den tanken som en omöjlighet. Någon vecka senare träffades vi igen på en bridgekväll och då relaterade hon händelsen för mig. Jag förstod genast att det var du som tagit ytterligare ett steg i din utveckling, vilket gladde mig. Sofia har ingen aning om att den hon såg är du, bara att personen är väldigt lik Josephine.

- Så du menar att hon såg mig, men ändå att det inte var jag? frågade jag med en undrande röst

- Ja, exakt. Hon misstänkte inte ett dugg.

- Det hände mig igen, dan därpå, fortsatte jag

Så berättade jag historien om konserten, och Beatrice lyssnade roat på min skildring. Jag fick även berätta resten av mina upplevelser under den helgen. Beatrice gav sig inte heller förrän jag gick upp och hämtade ner min klänning. Den föll henne lika väl i smaken som hos Maria. Vi fortsatte att pladdra om mina upplevelser som kvinna när jag helt plötsligt kom på att det var något i hennes berättelse som ännu inte var helt avslutat.

- Beatrice, du nämnde att det hade formulerats en plan i ditt huvud, när du träffade mig. Vad går den planen ut på? frågade jag både intresserat och nyfiket.

- Jo, helt plötsligt slängdes jag 30 år tillbaka i tiden. När du stod utanför dörren kom alla minnen och tankar från den tiden tillbaka. Jag minns hur frustrerad jag varit över att Josephine slitits ifrån mig just som vi var på väg att komma in i nya hjulspår. Nya hjulspår som skulle



föra oss tillsammans och låta mig få uppleva hur min dotter växte upp och blev en kvinna i samhället. Jag ville visa henne livet, visa henne allt det vackra som finns runt om oss. Jag ville introducera henne i sällskapslivet och lära henne hur en dam beter sig och lära henne det en dam behöver veta. Jag hade också fått smak på det här med att styra och ställa i stora företag. Jag ville uppfostra henne till att ta över Oskars fallna mantel, trots att vi som kvinnor alltid har fått kämpa i motvind. Det var mina mål, men de krossades på några tiondelar av en sekund. Jag har sedan kommit över alla dessa krav på mig själv, men mycket väcktes till liv igen för någon månad sedan.

Jag tittade nyfiket på henne och väntade med spänning på den fortsättning som jag visste skulle komma

- Den tanke, jag vill inte kalla det för en plan, som dök upp i mitt inre var om jag trots allt skulle få uppleva något av detta innan jag gick bort. Såja, börja inte lipa nu. Jag är faktiskt gammal och har inte så många år kvar. Men det bekymrar mig inte. Jag har levt ett långt och händelserikt liv, men fick jag önska mig något mer att få vara med om, så är det just det jag nyss berättat. Tillsammans med dig skulle jag vilja återuppliva några av mina planer för 30 år sedan. Jag skulle se fram emot detta med stor glädje, samtidigt som jag också tror att du skulle kunna tycka det vara spännande. Jag vill noga påpeka att det hela givetvis skall ske med ditt medgivande, och att det absolut inte får störa dina studier. Säg istället att det blir ett lite annorlunda komplement till din utbildning.

Beatrice kramade hårt min hand och tittade in i mina ögon med en varm och fast blick. Jag skulle nästan vilja säga att den var moderlig i sin omtanke och värme. Det var verkligen en hissnande tanke som Beatrice fört fram. Jag var frestad att säga ja på stående fot, utan förbehåll, men ändå fanns det en hel del tveksamhet inom mig.

- Jag är verkligen djupt rörd över både din berättelse och din förfrågan, inledde jag lite trevande. Jag vill gärna unna dig den glädjen att få uppleva allt det du berättat om, men är jag rätt person för det? Kan jag verkligen stå upp mot dina förväntningar, och bli den kvinna som du förväntar dig och vill ha. Jag är ju trots allt man, och har inte tänkt ändra på det, trots att jag hyser väldigt stor kärlek till allt det vackra ni kvinnor kan ha på er. Jag ställer gärna upp som din protegé, förresten upplever jag nog att jag redan är det, du har verkligen tagit hand om mig under den här hösten. På ett mycket fint sätt, jag har aldrig känt mig påpassad, utan vi har anpassat oss fint till varandras vanor.

- Det är bla just därför som tanken växt starkare hos mig att du kan klara av det hela och dessutom bli en alldeles förträfflig kvinna, om än bara då och då. Jag hade inte tänkt att du skulle bli kvinna helt och hållet, eller åtminstone inte för jämnan, utan vi tar det i olika situationer och när tillfällena ges. Ta tex under helger, så behöver du inte smyga med ditt begär, utan du kan klä dig som du känner för, oavsett det är mans- eller kvinnokläder. Jag kan hjälpa dig och ge dig råd och stöd. Vi kan kanske gå på någon teater tillsammans osv. Ibland kanske du vill leva som kvinna under en längre period, och då försöker vi hitta former för hur det kan gå till. Ungefär så hade jag tänkt mig det hela. Är du med på det hela, så behöver vi inte sätta ut något "startdatum", utan vi känner oss bara för. Det intressanta för mig är om du tillåter mig att ta aktiv del i din fortsatta utveckling.

- Så som du framställer det hela, så låter det både frestande och möjligt att genomföra. Jag låter dig gärna ta del i min utveckling. Jag behöver råd och stöd från min omgivning, och jag har svårt att se någon som kan vara lämpligare än du. Dessutom känns det skönt att du vet om det hela. Det har blivit lite mycket smygande och passande för att passa min smak. Jag vill hellre vara öppen mot dig.

- Så har jag uppfattat dig också. Jag har som sagt förstått, dessutom ganska länge, hur det stått till med dig och insett att det är du som lidit mest. På det viset har jag lite dåligt samvete att vi



inte pratat om det här tidigare, men sådant här är svårt att ta upp. Även om man är rätt säker på sin sak så kan man ha fel, och då kan ett förfluget ord ställa till med så mycket elände. Det ville jag verkligen undvika. Jo en sak måste jag kanske förtydliga. Givetvis är det ok för dig att fortsättningsvis klä dig som du vill, oavsett om du vill låta mig hjälpa dig eller inte. Jag kommer inte att ta anstöt över att se dig i kvinnokläder, eller för den delen i bara underkläder. Valet är helt och hållet ditt.

- Det här låter som musik i mina öron. Jag håller med dig om att det kan inte ha varit slumpen som förde mig fram till din ytterdörr. Vi skulle träffas, så var det bestämt. Det skulle därför vara helt fel om jag nu skulle sätta mig på tvären och hindra fortsättningen på det som någon så skickligt arrangerat. Du har därför mitt obetingade ja. Jag vill gärna att du hjälper mig.

Kapitel 8

Beatrice och jag föll i varandras armar. Båda två var vi nu till brädden sprängfyllda av emotionella känslor som bara väntade på att få sitt utlopp. Ingen hindrade den andre från att visa sina känslor, utan det kändes som om lektion nr ett redan tagit sin början: "Visa dina känslor och det finns alltid en axel att luta sig emot. För både tröst och deltagande". Samtidigt med att tårarna flödade kunde vi se på våra anletsdrag att det inte var några smärtfyllda tårar. Vi tömde bägge vår fyllda bägare och kunde sedan ge oss i kast med att försöka restaurera den skada som känslorna orsakat i våra tidigare så välsminkade ansikten. Så stor mening att genomföra en helrenovering tyckte vi det inte var, timmen var alltför sen för det, utan vi torkade bort det värsta och lovade oss att inte titta alltför noga i spegeln under resten av kvällen.

Innan vi skildes åt hjälpte Beatrice mig av med klänningen och jag återbördade den till sin ursprungliga plats. Efter en liten koll att allt såg bra ut, lämnade vi båda rummet, och låste dörren bakom oss. Beatrice vände sig mot mig och log med hela ansiktet

- Löftet att den här dörren skulle hållas stängd under resten av min levnad är nu brutet, men jag beklagar inte löftesbrottet. Det finns en mening med allt, och jag vill nu att det här rummet skall bli symbolen för vårt samarbete. Du disponerar allt därinne efter eget gottfinnande. Som du ser är ni inte bara lika varandra, utan också uppenbarligen av samma storlek också. Jag har väl bara en önskan och det är att både du och jag ändå vårdar minnet av Josephine väl, och låter hennes ande fortfarande vila över det här rummet.

- Jag instämmer sade jag, och fick åter en klump i halsen.

- Jag vill därför att du tar hand om den här nyckeln. Det är du som numer är rummets rättmätige innehavarinna. Du avgör själv om du vill bo där eller i det rum du nu har. Du får gärna variera också. Jag kommer inte att lägga några hinder i vägen.

- Tack, stammade jag fram och tog emot den utsträckta nyckeln. Jag satte den runt min hals och vi skildes åt och gick till våra respektive rum.

Resten av helgen blev intensiv. Jag ville gärna visa min goda vilja och verkligen ställa upp på Beatrice önskemål att få hjälpa mig. Jag steg därför upp extra tidigt och gjorde i ordning ett skönt bad åt mig och rullade sedan snabbt upp mitt hår. Iklädd bara en handduk gled jag sedan in i Josephines rum och började titta bland underkläderna. Jag höll som bäst på att välja mellan några olika varianter när Beatrice dök upp i dörröppningen. Hon var bara klädd i ett enkelt bomullsnattlinne, men gjorde inga ansatser till att skyla sig, utan gick raka spåret fram till mig och gav mig en kram och en kyss på kinden. Tillsammans tittade vi sedan på mitt val och hon nickade godkännande.

Jag fick på mig trosorna och behån, men måste skynda över till mig för att hämta mina fyllningar. Vi log båda åt situationen, och Beatrice nämnde att hon funderat på hur jag gjorde för att fylla mina



kupor. Det hade sett så naturligt ut tyckte hon. Vi kunde konstatera att det största felet med min metod var att vikten på brösten inte var den rätta och att därför känslan inte riktigt kom till sin rätt. Vi måste försöka hitta andra sätt att lösa det här på. En mycket vacker trosgördel letade vi också upp innan Beatrice räckte fram de strumpor som hängde över stolsryggen. De var verkligen exklusiva och kändes underbart lent mot mina nyrakade ben. Med stor andaktskänsla fäste jag dom i sina strumpeband och reste på mig. Vi travade båda bort mot garderoben för att hitta en lämplig utstyrsel för dagen.

Våra ögon föll samtidigt på en mörkgrön rak klänning. Den borde passa så här en vanlig lördag. Jag drog på mig en ny underklänning, innan klänningsfodralet smet åt min kropp. Ännu mer blev känslan att ha blivit fint förpackad när Beatrice drog upp blixtlåset i ryggen. Jag var verkligen omsluten av den läckra klänningen. Vi valde ut lämpliga smycken, och när vi kom till örhängena så konstaterade vi att jag nog borde ha hål i öronen för att kunna utnyttja alla vackra smycken på rätt sätt. Det borde ordnas vid första bästa tillfälle. Tills det var fixat valde vi några andra vackra pärlörhängen med en skruv på baksidan som låste örhänget mot örat. Sminkningen överlät Beatrice helt åt mig, dels var hennes händer inte så säkra längre men framförallt så tyckte hon att jag klarade det alldeles utmärkt själv. Jag hade dessutom valt en alldeles utsökt parfym i går kväll, så jag fick förtroendet att göra resten själv.

Jag blev klar före Beatrice och gick ner för att förbereda frukosten. Helt oförberedd steg jag ut i köket och blev stående på tröskeln. Vid arbetsbänken stod Katarina och arbetade med en stor deg. Hon tittade snabbt upp på mig och hajade sedan till innan hon förstod sammanhanget. Snabbt lade hon ifrån sig degen, tvättade sina händer och gick mig till mötes. Hon fattade tag i mina armar och utbrast

- Oh vad vacker du är! Verkligen tjusigt!

- Visst är hon, hörde jag Beatrice lugna stämma säga bakom mig.

- Så det har äntligen blivit av att ni har pratat med varandra, fortsatte Katarina med en lättad stämma. Och vilket fint resultat det har blivit. Är det här en av Josephines klänningar?

- Ja, svarade jag lätt förvånad över de senaste minuternas oväntade händelser, ja det är Josephines och den känns verkligen underbar.

- Oh vad roligt att få se dig i klänning, fortsatte Katarina. Jag har ju märkt, som Beatrice säkert redan berättat, att du haft en förkärlek för damkläder, och inom mig så har jag gått och funderat på hur du skulle se ut i klänning. Nu när jag ser dig, så överträffar det mina högt ställda förväntningar med hästlängder. Skulle jag inte vetat vem du är hade jag aldrig gissat mig till sanningen. Aldrig.

Jag rodnade djupt, och det fick bara de båda att kärvänligt utbrista i ett gemensamt skratt. Vi fortsatte att småprata medan frukosten dukades fram. Vi slog oss ner alla tre och jag fick förklaringen till Katarinas närvaro. Hon ville baka saffransbrödet så att det var färskt till luciadagen som var i morgon. Hon hade anlänt medan jag låg i badet, och därför inget hört. Vi hann även med att kortfattat relatera gårdagskvällen innan Katarina kände att plikterna åter kallade. Jag bad att få hjälpa till och Katarina sken upp som en sol och letade upp ett lämpligt förkläde åt mig. Beatrice lämnade oss ensamma efter en stund och vi hörde hur hon gick ut i salongen och letade upp en grammofonskiva som snart fyllde rummet med ljuva toner. Katarina tittade förvånat på mig och viskade i mitt öra

- Det här är första gången som den grammofonen används sedan jag kom till det här huset. Sanna mina ord. Något stort hände i går kväll. Det här kommer mormor att gilla när jag berättar för henne.

Jag nickade till svar och lät förstå att jag visste vem hennes mormor var. Under ivrigt småpratande fortsatte vi sedan med värvet att förse huset med nybakade saffransbullar. Det tog säkert Katarina dubbelt så lång tid nu, med min taffliga hjälp, men hon var tålmodig och visade mig gärna hur jag



skulle göra. Samtidigt kunde vi diskutera olika saker, och även om Katarina och jag delat åsikter med varandra vid flera tillfällen, så fick samtalet en helt annan karaktär nu. Det kändes mer som när jag och Maria hade pratat med varandra för några veckor sedan. Min klädsel gjorde att samtalet mer kom att handla om kvinnliga saker eller fick kvinnliga förtecken. Skillnaden var knappt märkbar, men fanns där.

Beatrice stack då och då in sitt huvud för att se hur arbetet fortskred, men lade sig aldrig i vårt intensiva samarbete. Tvärtom satte hon sig gärna en stund vid köksbordet och bara njöt. När vi kastade ett öga mot henne såg vi att hon befann sig långt borta. Säkert i samma rum som nu, men årtalet var något helt annat. Doften av nybakade saffransbullar spred sig i rummet och strax hade första plåten lämnat ugnen. Kaffepannan puttrade redan på spisen, så snart skulle det bli lite provsmaka av. Dagen till ära dukade Beatrice upp ute i salongen och när brickan var klar tågade vi ut alla tre och satte oss tillrätta.

Hela förmiddagen gick åt till att göra i ordning den stora degen. Skickligt hade Katarina ordnat till både kransar och bullar. Hon hade dessutom gjort en speciell variant som hette "prästens hår" och den skulle pryda kaffebordet i morgon när bridgegänget anlände. Jag fick genast kalla kårar längs ryggen, när jag insåg att Beatrice gärna såg att jag skulle närvara, och givetvis då i klänning. Hur skulle det gå till, och hur skulle jag presenteras? Vi bollade olika förslag fram och åter tills det enda rätta alternativet återstod. Vi skulle säga som det var, men först efter att de hade fått se mig klädd som kvinna. Det bästa var därför om jag bara dök upp när alla var samlade. Både Katarina och Beatrice gjorde sitt bästa för att övertyga mig om att allt skulle gå bra. Det var dessutom bättre att ta tjuren, eller rättare sagt kon, vid hornen direkt. Jag skulle trots allt möta dom många gånger framöver, som kvinna, om vi fullföljde Beatrice planer.

Katarina gjorde med mitt bistånd i ordning köket och skulle precis lämna huset när hon kom att tänka på något. Hon vände sig mot mig och ställde frågan lika mycket till mig som till Beatrice

- Har du några planer för i kväll, Josef, förlåt Josephine, nej vad säger jag egentligen.

Alla tre brast ut i skratt och kom på det förargliga att jag inte hade något kvinnonamn. Katarina och jag vände oss sedan mot Beatrice, för vi kände att det var hon som måste få fälla avgörandet. Hon förstod genast vår synpunkt och med ett brett leende förkunnade hon att hon kunde inte bli stoltare än om jag ville ta namnet Josephine som mitt när jag var klädd som kvinna. Katarina upprepade därför högtidligt sin fråga och lade mycket betoning vid namnet. Jag tittade snabbt på Beatrice som inte på något sätt visade att hon hade några planer för mig

- Nej, jag är ledig, var det något speciellt du tänkte på?

- Ja, jag skall till mormor om några timmar och hjälpa henne lite. Jag tror att hon skulle bli överlycklig att få träffa dig. Dessutom så tror jag att det kan vara bra för dig att få höra lite om familjens historia. Hon är en skicklig berättare, så bered dig på en lång men trevlig stund om du följer med. Skulle sedan tiden medge, så skulle jag gärna vilja göra något tillsammans med dig.

- Vilket utmärkt förslag, inflikade Beatrice. Du är som vanligt en pärla Katarina. Heder åt dig.

- Jag följer gärna med. Skall jag följa med dig nu eller hur gör vi, och vilka kläder skall jag ha på mig? Frågade jag med illa dold iver.

Båda skrattade glatt åt mig innan jag fortsatte

- Ni får förlåta mig mina frågor, men allt är så nytt för mig. Jag måste ta reda på allt det ni har från barnsben. För mig är inget naturligt, utan jag famlar i ett mörker, eller åtminstone i ett visst dunkel.



- Vi förstår så väl, Josephine, inflikade Beatrice med en moderlig stämma. Det lät bara så kul med din lite ivriga stämma. Visst får du fråga, du ska tom fråga över allt det du undrar.

- Du kan gärna följa med nu, och dina kläder duger alldeles utmärkt, oavsett vad vi hittar på.

- Då går jag bara upp och hämtar min handväska, svarade jag och kilade iväg med deras muntra skratt som ivrigt jagade mig upp längs trappan.

Jag kom ner och möttes av Beatrice som höll fram ett par läderstövlar. Jag tog tacksamt emot dessa, för mina promenadskor skulle inte hålla måttet i den vinterkyla som var nu. De passade utmärkt på mig och när jag sedan tänkte sätta på mig min jacka hindrade Beatrice mig och nickade mot Katarina som kom upp från källaren med ett bylte över armen.

- Var det den här du tänkte på, undrade hon

- Visst, den är det, svarade Beatrice och tog hand om en mörkbrun tidlös ullkappa med pälskrage.

Hon höll upp den och jag hade bara att sticka in armarna i den och dra upp den över axlarna. Beatrice visade på mig en extra knäppning i midjan och bad mig sedan att snurra runt. Ett par mjuka skinnhandskar följde med och även om dom trängde lite, så kunde jag få på mig dom.

- Det är Josephines kappa, knappt använd. Lite ålderdomlig är den kanske. Vad säger du Katarina?

- Jag tycker den är stilig. Visst syns det att den är gammal, men det är många som letar upp gamla kläder idag. Jag tycker att den duger, det stämmer så fint med övriga kläder. Ändrar vi oss så har nog jag något som kan duga.

- Jag tycker också att den är fin. Jag gillar den. Och varm är den dessutom.

Under tiden hade Katarina dragit på sig sina ytterkläder och vi gjorde oss beredda att gå. Jag vände mig mot Beatrice och gav henne en kyss på kinden. Katarina gjorde strax detsamma och en rörd Beatrice stod där och torkade bort en tår. Just som vi tänkte gå spratt hon till och bad oss vänta. Strax kom hon tillbaka och sträckte ut sina händer mot oss. Vi mötte hennes utsträckta händer men hon undvek dom och sökte sig istället mot våra kappfickor. Snabbt lämnades något där och sedan åkte händerna upp mot våra kinder och hon klappade dom mjukt.

- Ha nu en trevlig kväll, mina båda döttrar, gör något riktigt roligt nu, sade hon samtidigt med att vi vinkade farväl till henne och gick ut i det vackra vintervädret.

Väl utanför hennes åsyn kunde vi inte bärga oss längre utan måste undersöka vad hon stoppat i våra fickor. Det var mycket riktigt pengar vi hade fått. Varsin hundralapp hade hon utan vidare skänkt till oss. Vi tittade på varandra och förstod hur glad Beatrice just nu var. Vi förstod också hur djup hennes smärta måste ha varit för 30 år sedan. Vi samtalade om detta, och en massa annat under vägen hem till Katarina. Hon bodde i ett litet hyreshus, bara några kilometer bort. Det var en alldeles lagom lång promenad, som gjorde oss pigga och alerta, samt skingrade lite av de många tankar som fortfarande surrade runt i huvudet. Det var så skönt att promenera att när vi väl var framme, så gjorde vi en extra sväng för att få vara ute en stund längre.

Katarinas lägenhet var liten men trevlig. Vi var rätt sugna på lite mat efter promenaden, så med gemensamma ansträngningar fixade vi i ordning en ordentlig lunch åt oss. Den behövde inte vara alltför diger, för kände Katarina sin mormor rätt så skulle det serveras en nog så mäktig middag senare. Speciellt nu när det skulle komma gäster. Beatrice hade nämligen tagit på sig uppdraget att ringa till Matilda och förbereda henne så att chocken inte blev alltför stor. När vi väl ordnat till efter vår lunch, så ville Katarina fräscha upp sig lite och byta kläder. Hon försvann in i sovrummet och



klädde av sig. Jag satte mig tillrätta i hennes vardagsrum och bläddrade i några damtidningar medan jag väntade. Jag hörde hur duschen satte igång, och även hur den efter en stund slutade med sitt spolande. Några nakna fötter rörde sig ute i hallen och jag förstod att Katarina återvänt till sovrummet.

Det tog inte lång stund förrän hon ropade på mig och bad mig komma. Jag steg genast upp och blev lite överraskad när jag mötte Katarina, spritt språngande naken, med två olika klädomgångar, prydligt upphängda på galgar, i vardera handen. Jag kunde inte släppa hennes vackra kropp men tvingade samtidigt mig att mer koncentrera mig på kläderna för Katarina fortsatte

- Vilken klänning tycker du att jag skall ha?

Efter en stunds betänketid valde jag den i hennes vänstra hand, en svart klänning med en omlottkjol. Uppenbarligen nöjd med mitt val, började hon plocka fram övriga kläder. Jag var på väg att återvända ut i vardagsrummet när Katarina fortsatte att prata om annat med mig, och därmed höll mig kvar i rummet. Helt obekymrad om min närvaro satte hon på sig sina underkläder och slutligen även klänningen. Jag fick hjälpa henne lite med dragkedjan och sedan satte hon sig tillrätta vid sminkbordet och ordnade snabbt till en elegant makeup. Vi var nu redo för att fara till Matilda, och spänningen inom mig började stiga så smått. Det var onekligen rätt nervöst att veta att hon visste om min rätta identitet. Hur skulle jag kunna svara upp mot alla hennes föreställningar och minnen från den riktiga Josephine?

Kapitel 9

Mötet blev inte så svårt som jag trott. Matilda var en pigg dam på strax över de 80. Genast som jag klev innanför dörren omfamnade hon mig som om jag känt henne i åratal. Hon var helt lyrisk över min likhet med den riktiga Josephine. Hon hade dessutom ett minne som en häst, så medan Katarina utförde de sysslor hon var där för att göra, trollband Matilda mig med sin berättelse. Lite då och då svepte Katarina förbi för att se om jag fortfarande satt kvar i stolen, inne i köket hördes nämligen bara Matildas livfulla berättelse. Jag kunde verifiera att jag fortfarande var vaken. Hur skulle man kunna somna till en berättelse av den här kalibern.

Timmarna gick så fort, och Katarina hade gjort klart sitt julstök även här. Lite skamkänslor hade jag att hon inte fått det minsta hjälp, men Katarina skrattade bara och sade att jag nog gjort nytta ändå. Nytta eller inte, men timmarna med Matilda kändes inte bortkastade. Tvärtom gjorde dom att jag kunde fylla upp min "rollfigur" med ett levande och verkligt innehåll. Jag fick veta mycket om personen Josephine, och det blev ibland lite skrämmande hur lika humör, intressen och olater som vi hade. Det var mer än en gång som Matildas ord lika väl hade kunnat komma ur min mors mun.

Jag såg på Katarina att hon var lite otålig att få ge sig iväg, så på bästa möjliga sätt avslutade vi samtalet med Matilda, och jag fick lova att snart komma tillbaka. När vi kom ut från Matilda blev jag lite nyfiken på vad Katarina hade i åtanke som gjorde att hon var så angelägen att komma iväg. "Inget speciellt" svarade hon, men jag såg tydligt att hon hade ett bestämt mål i sikte. Jag var inte mer påstridig, utan försökte hålla min nervositet inför det okända på en rimlig nivå. Tids nog skulle jag bli klar över vart vi skulle. Kanske lika bra att inte veta något i förväg.

Direkt vi kom in till stan styrde Katarina stegen till en liten bakgata. Redan när vi svängde in på gatan hörde vi det omisskännliga ljudet från en saxofon, och det började spritta i Katarinas kropp på ett alldeles speciellt sätt. Det var inga svårigheter att hitta fram till dörren. Ljudet ledde oss som om det varit en snitslad bana fram till lokalen, och ljudnivån blev än mer imponerande när vi öppnade dörren och steg in. Vi betalade vår entréavgift, och blev samtidigt befriade från våra kappor. Katarina vinkade åt några bekanta och tog ett fast grepp om min hand innan hon började bana sin väg genom den överbefolkade lokalen. Först en bit in kunde vi se gänget som spelade. Det var en grupp killar i



vår ålder som spelade, och en entusiastisk publik gjorde sitt till för att inspirera dom till stordåd. Vi lyckades kryssa mellan alla borden och kom fram till ett litet gäng som glatt hälsade Katarina välkommen.

Det var tre, fyra killar och två tjejer, det gick inte så noga att se vilka som hörde ihop i den här trängseln, och Katarina pratade intensivt med en av killarna. Jag kunde omöjligt höra vad de sade, men strax sken killen upp och vinkade vänligt mot mig att komma fram. Han lutade sig mot mitt öra, och för att höra lite bättre förde jag undan mitt långa hår bakom örat.

- Välkommen hit! Jag heter Anders. Du hette visst Josephine?

Jag nickade till svar, det var lönlöst att försöka göra sig hörd, och dessutom skulle nog mitt röstläge inte bli den bästa i denna miljö.

- Gillar du jazz, fortsatte Anders som tydligen blivit utsedd till min "beskyddare"

Jag fortsatte att nicka och började undra hur länge det här samtalssättet skulle fungera. Samtidigt med att Anders på nytt skulle ställa en fråga avslutades låten, och det blev några minuter med lägre volym. Nu passade Katarina på att snabbt presentera mig för de andra och jag förstod att det här var ett gammalt kamratgäng som hade den här jazzklubben som sin samlingsplats.

Det var ont om sittplatser, så Katarina valde snabbt ut en av killarnas knän att slå ner sin nätta bakdel på. Killen, som hette Johan, verkade inte misstycka utan slog snabbt sina armar runt hennes midja och sniffade lätt i hennes nytvättade hår. Jag blev lite blygt stående snett bakom Anders och tänkte så förbli när han helt plötsligt bara visade att även hans knä var ledigt. Efter en uppmuntrande blick från Katarina satte jag mig försiktigt i hans knä, och även han slog genast sina armar runt min midja. Jag kände hans varma andedräkt i nacken, och samtidigt med att musiken åter började spela tittade han fram bakom min axel och jag mötte hans blick med ett leende.

Anders kunde inte hålla sig still, utan hans ben följde rytmiskt med i takt med musiken. Det var tur att han höll ett fast grepp om min midja, annars hade jag haft svårt att sitta kvar. Jag levde också med i de medryckande tonerna, och jag försökte hålla takten med att klappa mina händer. Några killar i bandet gjorde gärna lite utvikningar i låten och skapade sina egna improviserade solonummer mitt under framförandet. De övriga i gänget var inte sena att understödja hans improvisering, så låtarna höll på både länge och väl. Ibland hade de svårt att hitta tillbaka till orginallåten, men vad gjorde väl det när grabbarna verkligen bjöd på sig själva och spela upp hela sitt register och lite till.

Jag blev kvar i Anders knä. Efter ett tag kändes det inte alls underligt att sitta i en annan killes knä och dessutom bli mycket kärvänligt omhållen. Lite då och då släppte han taget runt min midja och utnyttjade mina knän till ett trumset. När hans lilla solonummer avslutades fattade jag tag i hans händer och placerade dom, tillsammans med mina, vilande i mitt knä. Utan att tänka på det smekte jag varsamt hans händer och till svar kände jag hur han försiktigt makade undan lite hår med näsan och därigenom kom åt att ge min nacke en lätt kyss. En rysning av välbehag sköljde genom min kropp, och automatiskt vred jag lite på mitt huvud och fångade hans blick som tittade fram bakom mig. Jag log mot honom och gav honom en lätt kyss på kinden.

Uppmuntrad av mitt gensvar började Anders ta sig lite större friheter. Fortfarande med ett intensivt deltagande i musiken hittade hans händer nya sätt att hålla takten på. Mina nylonklädda knän kunde tydligen användas som maracas, men händerna gav snart upp dessa försök och vilade i stället ut med mina knäskålar helt inneslutna i hans stora händer. Jag förstod att det snart skulle komma en fortsättning, och började redan sända en tacksamhetens tanke till att min klänning var så snäv. Det fanns liksom ingen plats för mer omfattande utflykter. Mycket riktigt så började han fingra på kjolfållen, och lika snabbt drog sig fingrarna bort igen när den bistra sanningen stod helt klar. Som en liten tröstens gärning fattade jag tag i hans händer och förde tillbaka dessa mot min midja. Av "misstag" råkade jag placera dom lite för högt, så att de nästan snuddade vid mina bröst.



Anders förstod vinken, och lät händerna hålla sig där en stund för att sedan, sakta men säkert börja smeka undersidan av mina bröst. Katarina hade med stort intresse följt våra förehavanden, och när våra blickar möttes fick jag ett brett leende till svar. Nu tystnade musiken, och en paus annonserades. Vi reste på oss för att låta våra kavaljerer sträcka lite på benen. Nu gick det även att samtala lite, och den allmänna frågan var om något drickbart skulle inhandlas. Efter diverse önskemål kilade killarna iväg för att inhandla vår beställning och jag följde med flickorna till det lilla damrum som fanns i lokalen. Vi hann även pudra näsan och få på lite mer läppstift utan att grabbarna hunnit komma med våra beställda drycker. Törsten började kännas i våra strupar, och när de väl kom så hälsades de välkomna med stort jubel, och fick även varsin välförtjänt kram.

Vi samtalade en hel del under pausen, och givetvis var de nyfikna på vem jag var. Katarina presenterade mig som den hyresgäst jag var till hennes arbetsgivare. Eftersom jag var ny i stan hade Katarina tagit mig med hit för att jag inte bara skulle behöva umgås med tråkiga bokmalar. Efter presentationen satte det övriga tjattret igång och jag kände att jag blivit accepterad i det här kamratgänget. Anders hade dessutom bara slagit sig tillrätta, snabbt fångat in mig och placerat mig i hans knä. Jag opponerade mig inte, tvärtom försökte jag göra det så bekvämt som möjligt i hans trygga famn. Framme på scenen började bandet spela igen, lustigt nog bakom fördragen ridå. Musikstycket hade ännu inte fått någon karaktär, men några välbekanta melodislingor fick oss att skärpa våra sinnen och fundera på låten. Vi kom på titel, eller rättare sagt, vilket sammanhang låten normalt spelades i. Samtidigt drogs ridån undan och ett stort jubel bröt ut. Alla medlemmar i bandet var utklädda till Lucior, och klämde nu med full kraft i med jazzversionen av luciasången.

Vilka spexmakare. Den redan tidigare höga stämningen passerade nu med lätthet kokpunkten. Resten av kvällen fortsatte i spexets tecken och flera kända jullåtar blev omstöpta i härliga jazzversioner. Det kändes verkligen tomt när kvällen var till ända, och Katarina och jag började gå mot bussen hem. Vi fick sällskap av de övriga, och par vid par gick vi längs de folktomma gatorna. Ibland kunde vi höra något gäng som med spruckna stämmor skrålade luciasången, men ännu så länge var natten lugn. Vi fick vänta en stund på vår buss, och de övriga väntade troget på vår avfärd. De bodde alla inne i stan, så de hade gångavstånd hem. Bussen kom och vi fick bråttom att säga hej. Jag fick en puss av Anders och hann även besvara den innan vi hoppade upp i bussen och for iväg.

Katarina kommenterade inte mitt "umgänge" med Anders, men däremot uttryckte hon sitt gillande att jag smält in i kamratgänget på ett fint sätt. Jag höll med om att både gänget och kvällen i övrigt hade utfallit även till min belåtenhet. Jag hade känt mig mycket tillfreds med min situation och allt hade känts naturligt och fint. Bussresan gick snabbt och till min förvåning steg Katarina av samtidigt med mig. Hon såg mitt frågande ansiktsuttryck och besvarade snabbt min undran

- Jag skall vara hos er tidigt i morgon bitti, så det är lika bra att jag sover där. Jag brukar göra så ibland. Jag sover i pigkammaren. Jag har förresten även en idé för din presentation i morgon. Den kommer att göra succé!

- Jaså, svarade jag nyfiket, berätta!

Katarina berättade sin idé, och jag samtyckte omedelbart. Idén var faktiskt riktigt bra och skulle vara en perfekt inledning på min presentation. Vi fortsatte att utveckla tanken vidare, och avbröt inte diskussionen ens när vi kom fram till huset. Väl uppe vid min dörr fick jag hjälp av Katarina att dra ner blixtlåset i ryggen, och jag återgäldade samma tjänst till henne. Sedan försvann vi in på våra respektive rum, och återförenades några minuter senare, iförda nattlinnen, för att under fortsatt diskuterande kring morgondagen, göra oss redo för natten ute i badrummet. Med en vänskaplig kyss och en hjärtlig kram delade vi på oss och trippade iväg till våra rum.

Beatrice var mycket nyfiken på vår kväll när vi möttes på förmiddagen. Katarina hade redan varit i farten ett antal timmar, och jag kunde inte förstå hur hon klarade av att vara så pigg och alert efter den kväll vi hade haft i går. Jag var både nöjd och lycklig, men fullkomligt slutkörd. Beatrice såg också mycket nöjd ut efter vår berättelse, och hade även blivit eld och lågor till Katarinas förslag. Det



var länge sedan ett liknande evenemang hade gått av stapeln i det här huset. Nu blev det ett fasligt schå att leta fram alla nödvändiga saker, men ordningen i huset var god, visserligen efter lite hjälp per telefon från Matilda, och strax efter lunch fanns alla tillbehör på plats.

Vi hade hjälpts åt att ställa i ordning allt, och nu var matrummet snyggt och prydligt dukat för eftermiddagens kalas. Det var även tid för oss att göra oss i ordning. Jag följde med Katarina upp för den lilla trappan i köket och kom rätt in i pigkammaren. Jag försvann sedan över till mig för att klä av mig och ta en snabb uppfriskande dusch. När jag var på väg till badrummet ropade Katarina på mig och bad mig komma. Jag gick in i pigkammaren och mötte en ljuvlig syn. Katarina stod nästan naken mitt på golvet. Runt hennes överkropp var en helsvart korsett draperad och det var den som hon nu gärna såg att jag hjälpte henne med. Hon förklarade noga vad det var jag skulle göra, och när jag försiktigt började spänna remmarna i ryggen skrattade hon bara och sade att jag fick nog lägga lite mer kraft bakom om det skulle bli något resultat.

Nästan drypande av svett fullföljde jag arbetet. Det var tur att jag var på väg till duschen, så svettig som jag blivit. Katarina bara skrattade åt min uppsyn och kontrollerade i spegeln att korsetten satt rätt. Jag tyckte den var helt underbar, och kunde inte se mig mätt på vare sig den eller på Katarinas underbara kropp. Hennes underbara skratt fortsatte att klinga, och när hon godkänt snörningen vände hon sig till mig och sade

- Skynda dig in i duschen och kom tillbaka sedan. Det finns fler korsetter, så jag kan ordna fram en till dig under tiden.

Jag sken upp som en sol och försvann in i duschen. Jag var inte kvar en sekund längre än nödvändigt utan torkade mig snabbt och gick ut till Katarina. Hon hade hunnit sätta på sig sina andra kläder nu, och hon hade en enkel, men vacker, knälång svart klänning och satte just fast sitt vita spetsförkläde. I håret hade hon ett stärkt spetsdiadem. Hon var verkligen korrekt klädd som en servitris i ett burget hem. När hon såg mig komma fångade hon upp en korsett som låg på stolen och bad mig vända ryggen till. Snabbt och vant häktade hon fast korsetten och började snöra åt den.

Sakta men säkert formades min kropp och jag började få den smala midja som jag så hett eftertraktat. Ett bastant tryck runt min överkropp blev resultatet, och det medförde att jag inte längre kunde ta så djupa andetag. Jag anpassade mig dock snabbt och märkte att min kropp inte bara blivit smalare runt midjan utan också fått en annan resning. Under snörningens gång hade jag även märkt att det började puta ut lite överblivet "fläsk" här och var. Jag började därför utnyttja detta, och samlade ihop en del av detta mot mina kupor. De blev väl inte välfyllda, men en viss illusion av egna bröst med mellanliggande klyfta kunde dock skönjas. Katarina hade också märkt detta, och med hjälp av lite bomull förbättrade hon den illusionen ännu mer. Jag blev jättenöjd med resultatet, och fick även ett par svarta strumpor och trosor att ha till korsetten.

Nu måste Katarina skynda sig ner för strax skulle gästerna anlända. Jag hade emellertid en stund på mig och gick över till mitt rum för att lägga fram de kläder jag skulle ha på mig efter mitt framträdande. Därefter övergick jag till att förbereda mig. Både Beatrice och Katarina hade givit mig tydliga instruktioner och allt fanns nu på plats så jag kunde börja klä på mig. Jag borstade mitt hår mycket noga och lade omsorgsfullt en vacker men ändå enkel makeup. Från nedervåningen hörde jag hur gästerna började anlända, och min nervositet steg några grader. Jag arbetade dock oförtrutet på och stod till sist färdig och bara inväntade att det skulle bli dags.

Små trippande steg hördes från trappan i pigkammaren och Katarina dök upp. Hon tittade snabbt på mig och sa

- Oh, vad fin du är. Du kommer att göra succé!

Utan att vänta på svar tog hon kvickt av sig sina kläder och stod åter i bara underkläder. Lika kvickt åkte hennes nya kläder på och sedan de sista förberedelserna gjorts stod vi båda färdiga. Jag fick en puss på kinden innan Katarina manade på mig att börja gå nerför stora trappan. Utanför dörrarna in



till salongen stannade vi upp och Katarina log mot mig. Med ett djupt andetag tog jag första steget in i salongen, samtidigt som Katarina började sjunga Luciasången.

En andäktig tystnad spred sig vid bordet i matsalen och alla blickar vändes förvånat mot oss. Det här var ett mycket oväntat inslag i en annars så traditionsrik sammankomst. Vi ställde upp oss vid ena kortändan av bordet, och sjöng några sånger. Vi och vi förresten. Som den Lucia jag var hade jag förmånen att kunna vara tyst, och det var mest Katarinas stämma som bar fram sången. Jag nynnade melodierna lite svagt och i ett så högt tonläge jag kunde, och hjälpte till på det viset.

Vi slutförde vårt lilla nummer och tystnaden var fortfarande kompakt när vi lämnade rummet, men det var en förtrollad tystnad. En häpen skara hade under vårt framträdande utväxlat glada blickar mellan sig. Det kändes som om ett fönster hade öppnats, och allt gammalt hade vädrats ut. Nu var det nya friska vindar som fläktade genom rummet, men ändå vilande på en stabil och traditionsrik grund. Från sin plats på andra kortändan hade Beatrice suttit och myst med hela sin kropp och själ. Det här var hennes frigörelse från det gamla och hon kände det stöd som nu strömmade emot henne från den närmaste vänkretsen. Inte förrän vi lämnat både matsal och salong bakom oss bröt applåderna ut och ett intensivt tjattrande bröt ut. Brottstycken av konversationen nådde även fram till våra öron: "Vem var Lucian?", "Så lik hon var Josephine". Det enda svar vi hörde var Beatrice ord "Ni får snart både se och höra det. Ha tålamod bara".

Vi skyndade oss uppför trappan och klädde snabbt av oss. Jag hoppade i min julröda sammetsklänning och Katarina drog kvickt upp dragkedjan i ryggen. Jag bättrade på mitt läppstift och lät fötterna glida ner i de svarta högklackade pumpsen innan Katarina svängde runt mig och synade mig noga. Därefter tog hon upp en ask som låg på bordet intill och öppnade den. Inuti låg ett halsband med stora vackra rubinröda stenar, två tillhörande örhängen, samt ett armband.

- Dom här har Beatrice bett mig överlämna till dig, inledde Katarina. Det är några familjeklenoder. Rubinerna är äkta, och detta set fick Josephine till sin 21-årsdag. Nu vill Beatrice att du har dom. Vi tyckte båda att den skulle passa bra, både till den här klänningen och vid det här tillfället.

Katarina hjälpte mig på med halsbandet och skruvade fast örhängena. Själv fäste jag armbandet och tittade förtjust i spegeln på hur fint halsbandet låg mot min bringa. En pendang hängde också rakt ner och nådde precis fram till den lilla klyfta som visades upp i klänningens vackra urringning. Jag hade själv mycket svårt att hitta Josef i den bild som jag betraktade. Katarina bröt min förtrollning och manade på mig att gå ner till de ivrigt väntande gästerna. Jag var på väg att gå nerför trappan i pigkammaren, men blev hindrad med orden

- Husets andredam tar inte pigtrappan, skrattade Katarina, hon går den riktiga vägen. Iväg med dig nu. Jag kommer strax och finns i närheten.

Med ännu nervösare steg gick jag åter nerför trappan och måste hålla mig i handledaren för att inte tappa balansen. Jag förstod inte hur jag skulle kunna gå de få stegen fram genom salen alldeles själv, men behövde inte bekymra mig länge. Så fort jag kom nerför trappan kom Beatrice emot mig och glädjestrålande slog sina armar kring mig. Sedan tog hon mig under armen och i armkrok gick vi in i salongen samtidigt som hon varsamt smekte mig över handen. Vi blev stående i dörröppningen in till matsalen och samtidigt med att Beatrice började prata dök Katarina upp och ställde sig i halvdunklet vid dörren till köket

- Jag skulle vilja presentera för er min protegé. Jag ser på er att ni gör samma häpnadsväckande upptäckt som jag gjorde för ett antal månader sedan. Det finns en slående porträttlikhet med min framlidne dotter Josephine. Sedan den dagen har en tanke växt sig allt starkare inom mig. Skulle jag ändå få uppleva, och vara delaktig i, en ung kvinnas steg ut i vuxenlivet? Ni vet alla hur hårt jag tog det, och fram till nu lidit av det, när min dotter så bryskt rycktes ifrån oss,



precis när det verkade som om livet började för henne. Det kändes verkligen orättvist. Varför skulle hon och min familj straffas så hårt?

Flera näsdukar letades fram under Beatrice lilla anförande, och hon själv hämtade andan några sekunder innan hon fortsatte.

- Jag kände det som en skänk från ovan, när den här unge personen knackade på min dörr för att söka sitt härbärge. Det kändes som om mina synder nu blivit förlåtna, och att livet startade om från där det slutade för snart 30 år sedan. Det fanns bara en komplikation i sammanhanget. En icke oväsentlig komplikation. Den unge personen här vid min sida är nämligen ingen kvinna, utan en ung man.

Det blev en omedelbar reaktion på beskedet. De flesta ansiktsuttryck utstrålade av förvåning och skepsis. Flera av de yngre kvinnornas ögon glittrade dock mycket nyfiket och intresserat. Beatrice lät beskedet smälta in ordentligt. Med glad och livlig stämma knöt hon sedan an till förra inlägget

- Jag blev mycket glad när jag efter ett tag märkte att den här unge mannen, som heter Josef, hyste en stor kärlek till allt det vackra hos oss kvinnor. Hans kärlek är så stark, att han gärna ikläder sig våra attribut för att göra denna upplevelse starkare. Det finns något vackert ord för det hela, men jag har för tillfället glömt det. Samtidigt med att jag upptäckte det så försvann inte mina problem för det. Snarare tvärtom. Hur skulle jag göra för att berätta för Josef om min upptäckt, och samtidigt inte stöta honom ifrån mig? Jag förstod att det fanns mycket starka skamkänslor inblandade i en sådan här "verksamhet". Tillsammans med Katarina så började vi så smått hjälpa Josef lite på traven, och "behandlingen" har haft avsedd effekt. Josef är nu näst intill en fullfjädrad kvinna och, som ni själva kan konstatera, sköter det med stor ackuratess. Det finns emellertid mycket som återstår att göra, och till det behövs även er medverkan. Den här eftermiddagen är bara ett av många små steg i den utvecklingen.

Flera av damerna började nu återfå lite av sitt gamla jag, och lyssnade intresserat till Beatrice berättelse. Några små nätta nickningar hade också kunnat skönjas. Nu när Beatrice även blandade in dom i den fortsatta utvecklingen skärptes allas uppmärksamhet ytterligare.

- Samtidigt är jag, liksom Josef själv, väldigt noga att påpeka att det finns ingen avsikt att förändra Josef till en kvinna helt och hållet. Nej vi är helt på det klara med att Josef har två sidor i sitt liv. Båda behöver den näring och stimulans som krävs. Min avsikt är emellertid att låta honom få en så korrekt och initierad "uppfostran" i sin kvinnliga skepnad som möjligt. Som ni ser så för han sig, och beter sig, som en äkta kvinna. Han kan lura praktiskt taget vem som helst. Han får själv senare berätta hur lurad hans egen syster blev. Men vi ville inte lura er. Förr eller senare skulle någon börja fundera, och hela den komplicerade konstruktionen skulle kunnat raseras på ett ögonblick. Det ville vi inte, därför har vi berättat hela sanningen för er. Det jag därigenom anser som självklart är att Josef, och Josephine som han heter som kvinna, möts av samma respekt och vördnad från er, som ni själva vill bli bemötta med. Att Josef/Josephine kommer att växla mellan sina roller är något som vi kommer att få vänja oss vid, men vi skall alltid tilltala honom/henne efter den klädedräkt som bäres vid varje tillfälle. Jag slutar min berättelse här, men egentligen är det nu den börjar. Men fortsättningen är ett oskrivet blad, och det är mycket upp till oss att skriva den fortsatta historien. Innan vi tar oss an alla läckra bakverk som Katarina dukat upp med så vill jag därför be om er medverkan i detta arbete.

Någon började applådera, och medan Beatrice förde mina numer spagettiliknande ben fram till bordet mullrade applåderna i rummet. De två damer som satt på varsin sida om mig fattade också tag i mina händer och höll dessa i ett fast grepp. Jag kände att de berörts av Beatrice introduktion och att jag hade deras stöd. Även från de yngre kvinnorna kände jag ett stöd, men det fanns inslag av både nyfikenhet och undran. Jag kände hur deras blickar läste av mig, millimeter för millimeter.



Kapitel 10

Luciakaffet avlöpte sedan utan större ovationer. Det vanliga pratet om vad som hänt i socitetsvärlden den senaste veckan avhandlades med sedvanlig noggrannhet och intresset för mig kom i bakgrunden. Beatrice inflikade dock att hon inte såg med blida ögon om min rätta identitet spreds i alltför vida kretsar. Det var inte alla som hade samma vidsynthet som de vid det här bordet. Avgörandet om vilka som borde få veta låg dessutom hos mig, ingen annan. Alla nickade gillande och lovade hålla tand för tunga. När vi bröt upp från Katarinas välfyllda kaffebord fanns det bara spillror kvar. Vi hade låtit oss väl smaka, och nu samlades vi i olika grupper ute i salongen. En efter en av de äldre damerna kom fram till mig och gav mig diverse välmenande råd och komplimanger. Därefter drog de sig åt sitt håll och jag blev omringad av mina jämnåriga väninnor.

Nu haglade frågorna desto mer och de blev även mycket personliga, om än aldrig för närgågna. Framförallt var de nyfikna på mina kläder, och om jag köpte dom själv. Jag berättade lite om mina eskapader, och Sofia, hon som sett mig på bion, blev mycket snopen när hon förstod att det var mig hon sett där i foajén. Många frågor och förslag framfördes också kring de kommande helgerna, och jag fick fler inbjudningar till olika fester. Jag måste dock tacka nej till alla dessa då jag redan bokat in ett besök i föräldrahemmet över jul och nyår. Jag lovade dock att jag till ett senare tillfälle skulle vara disponibel.

Eftermiddagen hade för länge sedan övergått till kväll innan de sista gästerna lämnade huset. Den här eftermiddagsbjudningen skulle bli ett samtalsämne för lång tid framöver, och ingen av gästerna hade gjorts sig någon brådska att ge sig av, så pärlan Katarina hade ordnat med en enkel middag som gästerna bjöds på. När dörren stängdes bakom sista gästen så slog vi oss ner alla tre i köket och försökte oss på en summering av dagen. Vi var helt överens om att jag blivit accepterad av Beatrice umgänge. Det kändes verkligen omtumlande att ha varit med om den här eftermiddagen, och jag var både lycklig och tacksam för den hjälp och det mottagande jag fått. Både Beatrice och Katarina log nöjt mot varandra när jag tackade dom för deras fina stöd.

Beatrice gäspade och ursäktade sig. Även för henne hade det varit en jobbig helg, med stor anspänning. Nu ville hon dra sig tillbaka och få lite god nattsömn. Jag stannade kvar och hjälpte Katarina att återställa huset. Vi pratade om allt möjligt under arbetet och hade en trivsam stund tillsammans. Klockan rann iväg och Katarina bestämde sig för att sova över även den här natten. Tillsammans gick vi upp till pigkammaren, och Katarina bad mig vänta tills hon fått av sig klänningen. Hon behövde kanske lite hjälp med korsetten. Plagg efter plagg åkte av hennes vackra kropp, och jag kunde inte låta bli att titta på hennes ljuvliga former. Katarina såg mina blickar, och medan jag påbörjade arbetet med att snöra upp korsetten sade hon

- Du har i alla fall kvar en hel del av dina egenskaper som man, vilket gläder mig. Jag har inget emot dina blickar. Tvärtom känner jag mig smickrad över din uppmärksamhet. Jag måste väl även erkänna att jag medvetet exponerat mig lite för att testa dina reaktioner.

Jag blev alldeles röd av hennes kommentar. Jag kunde inte hitta något bra svar, så jag nöjde mig med att försiktigt föra undan hennes hår i nacken, och varsamt placera en kyss där. Hennes kropp ryste till och smidigt snurrade hon runt och tryckte sig mot mig. Hennes nakna men varma kropp smälte ihop med min och hennes mun sökte ivrigt efter min. De möttes i en innerlig kyss och hennes armar smekte min sammetsklädda rygg. Ena handen hittade dragkedjan och sakta, sakta drog hon den nedåt. Vi särade bara på oss så mycket att klänningen kunde falla mot golvet. Ivrigt utforskade jag hennes kropp samtidigt med att hon fingrade på mina trosor.

Med en snabb rörelse befriade hon mig från trosorna innan hon sakta vände på mig och började fingra på min korsett. Jag var helt övertygad att hon skulle befria mig från den, men istället kände jag hur hennes starka fingrar snörade den ännu hårdare. Jag drog hastigt efter andan med det enda resultatet



att Katarina passade på och snörade ihop korsetten ytterligare. Nu var jag fast som i ett skruvstäd, och Katarina smekte mig varligt längs mina smäckra, mycket feminina linjer. Hon tog mina händer och drog mig sakta till hennes säng. Jag fick lägga mig på rygg och sedan klättrade hon upp på mina, fortfarande strumpförsedda, ben. Hon greppade ånyo tag i mina händer och placerade dem mot hennes bröst samtidigt som hon grenslade mig och smekte min mandom mot hennes sköte.

Med ett dämpat, men ändå fullt hörbart stön, sänkte hon sig ner och omslöt min ivrigt väntande lem. I rytmiska vågor böljade hon upp och ner, och strax övergick de mjuka rörelserna i ett ryckigt och intensivt rörelsemönster. Utmattad föll hon ihop mot min överkropp, och ivrigt kyssandes varandra fortsatte vi att underhålla den brinnande eld som fanns inom oss. Smidigt sträckte hon ut sina ben och pressade ner dom mellan mina utsträckta ben. Automatiskt särade jag på mina och kände att jag fortfarande kunde behålla min lem inne i henne. Jag prövade att korsa min ben mot hennes lår och mötte genast gensvar från Katarina. Sakta och försiktigt började hon med sina vågrörelser, och allteftersom vi kände våra lustar brinna mer intensivt särade jag ännu mer på benen och tillät henne att lättare kontrollera sina rörelser. I en våldsam och intensiv urladdning möttes vi båda på den absoluta smältpunkten. Våra kroppar fullkomligt darrade av vällust innan vi åter sjönk ner för att känna den härliga känslan av gemenskap efter en kärleksakt. Katarina gjorde allt för att min lem inte skulle glida ut och vi hann knappt hämta andan innan vi återigen kände hur våra lustar tändes.

Långt om länge bestämde vi oss för att ändå försöka få någon nattsömn. Gemensamt drog vi oss ut i badrummet och hjälptes åt att tvätta bort den totalt förstörda makeupen i mitt ansikte. Katarina försvann sedan iväg och hämtade sitt nattlinne för att sedan återvända till mig. Gemensamt gick vi in till mig och jag fick hjälp med att ta av mig mina strumpor. Jag trodde sedan att Katarina skulle snöra upp min korsett, men hon bara smålog mot mig och sade

- Skall dina former bli lite mer kvinnliga, så är det bara bra om du använder korsetten lite oftare. Det skadar därför inte om du har den på dig resten av natten.

Hon sträckte sedan fram mitt nattlinne, och jag hade bara att trä det över huvudet. Gemensamt kröp vi sedan ned under mitt täcke och somnade genast i varandras armar.

Jullovet stod nu för dörren, och det var med saknad som jag sade hej till Beatrice och Katarina för att fara hem till mina föräldrar. Maria och jag hade stämt träff på stationen och skulle åka tåget hem. Jag mötte Maria i rätt tid, men hon såg ändå lite besviken ut. När jag frågade henne hur det var fatt svarade hon

- Jag hade nästan hoppats att det skulle vara Josephine som åkte med mig upp, svarade hon med ett skevt leende

- Menar du det? frågade jag lite tvekande

- Visst, jag gillar verkligen min nya syster. Jag har saknat henne. Samtidigt förstår jag så väl att du inte kan komma hem som Josephine. Jag tror säkert att mamma och pappa skulle klara det, men resten då?

- Nej det är väl alla andra som är största problemet, nickade jag instämmande. Jag saknar Josephine jag också.

- Har du inget med dig som är hennes?

Jag rodnade lite vid den frågan och Maria upptäckte genast detta

- Jaså, du har saker med dig. Berätta! Är det något du har på dig nu? Vänta, säg inget, jag tror att jag ser några saker. Byxor, en blus, behå.....

- Syns det verkligen så väl, frågade jag oroligt. Du missade bara trosor, gördel och strumpor.



- Nej det syns inte alls. Jag visste bara vad jag letade efter. Du behöver inte vara orolig. Har du mer i väskorna?

- Nej, inte mycket mer. Bara ett nattlinne och lite ombyte. Jag vågade inte ta med mig mer.

- Det kan jag förstå. Mamma är så nyfiken av sig. Du får gärna låna av mig om det är något du saknar. Det är förresten bra att jag vet vad du har med dig. Skulle hon hitta något, så kan jag alltid säga att jag fick låna lite plats i din väska.

- Du är allt bra du syrran, skrattade jag och gav henne en kram.

Vi hade en trevlig stund på tåget, och jag fick tillfälle att berätta för Maria om de senaste dagarnas händelser. Hennes ögon tindrade under min berättelse, och hon höll hårt i mina händer. Flera gånger fick jag upprepa vad som hänt under luciabjudningen, hon tycktes aldrig bli mätt på att höra om mina upplevelser. Det enda som hindrade fler upprepningar var att tåget nu var på väg in på stationen, och vi förberedde oss på att stiga av. Stora välkomstkommittén stod på plats och vi blev vederbörligen omkramade av våra föräldrar. Mamma var som sagt nyfiken, och hela den korta biten hem yrde frågorna, likt snön kring hjulen, mot oss. Vi hann knappt svara på en innan nästa redan var ställd.

Direkt vi kom innanför dörren ursäktade sig mamma och förklarade att även moster Stina skulle förära oss ett besök över helgerna. Hon undrade därför om det skulle var OK att vi två delade rum med varandra. "Inga problem" svarade vi i munnen på varandra till mammas oförställda glädje. Vi kånkade därför in våra väskor i Marias gamla rum, som var det större, och artig som jag var tog jag hand om den extrasäng som stod inställd där. Än en gång tittade mamma in för att försäkra sig om att det inte ställde till några problem att vi delade rum, och lika säkert skakade vi våra huvuden till svar.

Julen blev den avkopplande tid som vi alla önskade. Många sköna hemmakvällar fick vi tillsammans och vi kände familjegemenskapen stärkas. Allt fungerade till belåtenhet, och mamma förvånades ständigt över det kamratskap jag och Maria utvecklat. Inte så att vi var i luven på varandra som syskon, men vi sökte heller inte varandras sällskap. Nu släppte vi nästan inte varandra. Ständigt gjorde vi saker tillsammans och upplevde vår barndomstid igen, nu i ett nytt perspektiv. Jag hade givetvis fått berätta om var och hur jag bodde, och jag kunde berätta att jag trivdes fint och att studierna löpte på i avsedd takt. Våra föräldrar lyssnade intresserat till min berättelse och kommenterade lite då och då saker som de ville veta mer om. Mamma fingrade bl.a lite nyfiket på mitt hår, och tyckte det var i längsta laget, men det såg ju åtminstone välskött ut, så det var väl bara hennes gamla konventioner som gjorde att hon reagerade.

Just håret hade jag lite problem med att sköta. För att det skulle hålla sig fräscht och fint krävdes det numer regelbundna upprullningar på spolar. Här hemma kunde jag inte gärna gå omkring i papiljotter, så jag och Maria fick hitta på något annat. Till slut kom vi på att det enda sättet var att rulla upp det på kvällen, och sedan ta ur spolarna tidigt nästa morgon. Vår mors nyfikenhet till trots, så hade hon aldrig kommit in i rummet efter vårt sänggående, så efter några dagar så sov jag även i mitt nattlinne om nätterna. På dagarna hade jag för det mesta mina damunderkläder, det var bara vid vissa tillfällen som jag inte kunde ha på mig allt. Skulle jag ha vit skjorta och slips, så skulle behån märkas alltför väl. Däremot såg Maria till att mina tånaglar ständigt lyste röda och fina. Ibland syntes det, lite svagt, igenom mina ankelsockor, men både Maria och jag trodde att ingen skulle tänka på det.

På kvällen innan nyårsaftonen hade mamma och pappa blivit bortbjudna till goda vänner, och lämnat Maria och mig ensamma. Moster Stina hade återvänt hem tidigare på dagen. Vi passade på tillfället och jag bytte om fullständigt. Vi hittade en lämplig klänning i Marias garderob, och resten tog inte många minuter att ordna till. Jag njöt av att återknyta bekantskapen med klänningens svepande kjol och vickade extra mycket på rumpan för att få det rätta svajet. Maria skrattade gott åt mina höftvrickningar, men mitt i leken så instruerade hon mig hur min gång skulle kunna förbättras och bli



kvinnligare. Hon hade bra öga för detaljer och ställde tålmodigt upp och korrigerade varje liten detalj som hennes falkögon fastnade på.

Vi höll på med dessa övningar till långt fram på kvällen. Gemensamt hade vi tillagat vår måltid och även hunnit med en stund framför TVn innan jag tänkte passa på och ta mig en dusch och även ta tillfället i flykten och rulla upp mitt hår. Maria tyckte det var en alldeles utmärkt idé. Kvällen började ändå ta slut, och i morgon var det ju nyårsafton. Vi tog av oss våra kläder och återbördade klänningen till sin plats. Som gud skapade oss travade vi tillsammans in i badrummet och jag lät Maria få äran att först ta plats i duschkabinen. Hon snabbade sig på och det blev strax min tur. Jag arbetade också skyndsamt och anslöt strax till Maria.

Jag inledde omedelbart arbetet med att rulla upp mitt hår, och under tiden sysslade Maria med något bakom min rygg. Jag såg inte vad hon gjorde, utan hörde bara henne säga

- Egentligen är det ganska orättvist att du bara skall ha allt det trevliga och fina med att vara tjej. Det här slipper du undan alldeles.

- Vadå slipper undan, frågade jag nyfiket

- Mens, såklart, skrattade Maria till. Det alla tjejer, utom du, har en gång varje månad.

- Jaså det, svarade jag med en raljerad ton, man väljer väl ut de bästa bitarna.

- Jaså det gör man, svarade Maria med en viss ironi i rösten. Då kanske det är dags för lite ändring på den fronten också. Gör klart med det du håller på med, så skall du även få en lektion i kvinnlig intimhygien.

Jag tittade nyfiket på henne och insåg direkt att hon menade fullt allvar. Utan att vänta på någon kommentar stack hon iväg, och kom strax tillbaka med några saker. Jag blev nyfiken, men fortsatte att lägga upp mitt hår tills alla hårslingor fångats in och hårnätet låg på plats. Då vände jag mig om till Maria som satt helt naken på toalettstolen och plockade med sina saker. Hon började genast att berätta om det hon "dukat" upp

- Du känner säkert igen en del av det här, men jag tar i alla fall och berättar som om du vore en tonårsflicka och får sin första lektion av mor sin.

Jag nickade intresserat och lyssnade till hennes sakkunniga föredragning. Jag fick också känna på hur de olika sakerna kändes, och hon visade även tampongernas uppsugningsförmåga i ett dricksglas. Jag började tycka att jag kunde det mesta, och gjorde mig beredd att gå när hon fortsatte

- Det där var det teoretiska. Nu går vi över till det praktiska.

- Men, vi var ju överens om att jag inte hade mens, svarade jag lite undrande.

- Så långt stämmer det, men det hindrar inte att du får prova sakerna praktiskt ändå. Det finns fler sätt, och jag har tänkt gå igenom alla varianterna.

Maria visade mig mycket noga hur vi skulle göra, och sedan fick jag prova själv. Efter några försök, så satt handgreppen där och Maria var nöjd med mina framsteg. Hon gick sedan vidare till att demonstrera den speciella trosa som hon hade med sig. Den var gjord i ett nästan plastliknande material och hade två hakar invändigt, som påminde mycket om ett par strumpebandshållare. Bindan hade ett par fästpunkter i vardera ändan som passade i dessa hållare. Hon hade två par trosor, så jag härmade bara hennes rörelser och hade snart dessa trosor på plats med binda och allt. En annorlunda rörelse hade jag fått lägga till. En viss kroppsdel, som Maria saknade, fick först vikas bakåt för att känslan och den yttre visuella upplevelsen skulle bli lika mellan oss båda. Maria tyckte också att mitt



underliv fått en mer kvinnlig prägel nu när bindan syntes genom den halvt genomskinliga trosan. Nu var vi vederbörligen skyddade inför natten och vi kunde dra oss mot våra sängar.

Kapitel 11

Nyårssmällarna hade för länge sedan tystnat och champagneglasen stod halvdruckna på diskbänken. Vi satt kvar i vardagsrummet och försökte göra en summering av det gångna året liksom att försöka titta i kristallkulan inför det nya året. Det var bara mamma, Maria och jag som var uppe, pappa hade gått och lagt sig för en stund sedan. Mamma hade just gjort sitt försök att sia om framtiden när hon skickade bollen vidare

- Och vad händer med mina flickor detta år då?

Både Maria och jag hajade till. Först trodde vi att det bara varit en felsägning, men när mamma fortsatte förstod vi att så inte var fallet

- Jaså, ni verkar förvånade, sade mamma och myste. Ni tror tydligen inte mycket om en mor ni. Hon känner så väl när det sker förändringar hos sina barn. Ja, det är nästan skrämmande hur väl man förstår saker och ting bara man vågar lyssna till sitt inre och lita på sin intuition. Nåväl, skall jag få höra era berättelser, eller vill ni att jag skall spekulera, skrattade hon och tittade roat på oss båda.

- Är det gissningarna eller det historiska du vill höra, frågade Maria efter en stund

- Jag vill nog höra bägge. Vi har hela natten på oss, så om någon börjar så får väl den andre fylla i.

Maria och jag tittade på varandra och hennes blickar menade att det var jag som borde börja. Jag tog ett djupt andetag, tittade mamma rätt in i ögonen och började berätta min historia. Det tog en bra stund och mamma lyssnade tålmodigt utan att så mycket som blinka under hela tiden. Maria kompletterade också på några punkter och då hann jag dricka några klunkar juice för att fukta min torra strupe. Jag försökte under berättelsens gång tyda mammas reaktioner, men hon avslöjade inget. Henne skulle man inte vilja ha på andra sidan bordet i ett nervslitande pokerspel.

Först när hon märkte att berättelsen kommit fram till nutid började hon röra på sig och väntade på rätt tillfälle att själv ta till orda

- Nu tror ni förstås att jag skall ta till den där gamla klyschan "Mycket skall man höra innan öronen trillar av", men det tänker jag inte. Jag är nämligen inte ett dugg förvånad.

Maria och jag tittade förvånat på mamma och väntade ivrigt på hennes fortsättning

- Detta har jag närmast gått och väntat på. Den förändring jag tidigare pratade om märkte jag redan i våra telefonsamtal. Någonting som du inte ville berätta om höll på att inträffa, men det märktes att det inte var något farligt eller obehagligt som skedde med dig. Maria gav mig sedan nästa ledtråd efter att ni stött på varandra, och sedan har ni spritt pusselbitar kring er, säkert utan att tänka er för. Jag har bara behövt foga ihop dom, en efter en.

- Här går man och tror att man uppträder diskret och att ingen vet, så är sanningen den att halva världen vet och ser, svarade jag uppgivet

- Riktigt så är det inte, fortsatte mamma. Alla ser inte, och alla vet inte. Men en mor ser när hennes barn förändras. Det bara är så.



- Men du sa att du väntat på detta. Varför då, frågade Maria och jag nickade instämmande

- Jag kanske inte borde berätta detta utan medgivande, men ni är ju både vuxna och tydligen kan hantera känsliga situationer på ett alldeles utmärkt sätt. Sanningen är nämligen den att er far också haft starka intressen i den här riktningen, om än inte lika uttalat och framgångsrikt som för dig Josef.

- Har pappa gått klädd i klänning, utropade vi båda med förvånad min.

- Jodå, inte så ofta numer, det var mycket vanligare när han var yngre och innan ni blev för stora. Men ibland händer det, och då hjälper jag honom att bli så prydlig som möjligt. Jag märker att han mår bra av det och det är ju egentligen en ganska harmlös hobby. Åtminstone på hans nivå. Du verkar ha ett större behov av att finna och exponera din kvinnliga sida. Vad jag kan förstå av er berättelse, så klarar du av den rollen alldeles förträffligt också.

- Har pappa märkt samma sak som du, frågade jag

- Jodå, han har märkt vartåt det har lutat. Vi har även pratat om det, men han har väl lite svårare än jag att ta upp den här saken. Men nu när isen är bruten så kommer han säkert att berätta vidare själv.

- Visst kan jag det, hördes oväntat från dörren in till mamma och pappas sovrum.

Ut klev pappa fullt påklädd. Han hade inte alls sovit, utan det hela hade skickligt iscensatts av dem båda. Det hade varit dags att lägga korten på bordet, och det var verkligen flera som bar på överraskningar. Han gick raskt mot mig med utsträckta armar och jag mötte honom gärna i en varm och hård kram. Maria stod på tur och ville gärna visa att hennes kärlek till honom fortfarande var obruten. När dessa ömhetsbetygelser var avslutade satte vi oss ner och fortsatte att diskutera våra olika behov. Under rätt humoristiska former beskrev vi, ur olika synvinklar, det komplicerade spel som föregicks bakom kulisserna för att få allt att gå ihop. Vi kunde nu skratta och ha skojigt åt många situationer som när de väl skedde hade varit förenade med mycken vånda och ibland stor ångest. Känslan att ombytet till kvinna ändå måste ske hade varit starkare än de rent förnuftsmässiga känslorna.

Det blev inget sova den natten. Vi satt ända till långt in på förmiddagen innan vi trots allt kände behovet av några timmars vila. Nu när isen var bruten så brydde jag mig inte om att låtsas längre, utan fullt öppet visade jag upp mig i mitt nattlinne. Jag fick gillande blickar från bägge mina föräldrar och somnade sött i min säng. Framåt tidig kväll så började vi vakna till liv igen och när vi samlades till frukost, bara tolv timmar försenade, fortsatte vårt samtal där det slutade. Det var faktiskt sedan pappa som föreslog, eller snarare undrade, om jag ville klä mig som kvinna i kväll. Jag svarade att jag gärna gjorde det, och att jag gärna ville se honom också i sina bästa kvinnokläder. Hans blick fladdrade lite osäkert mellan oss tre och sökte efter minsta tecken på tveksamhet. Överallt fanns dock bara varma, men nyfikna, blickar, så efter några sekunders betänketid nickade han sitt bifall.

Far och son försvann sedan iväg till respektive sovrum, för att göra sig i ordning. Samtidigt som jag kände att jag var bland verkliga vänner, så var det här mycket mer nervöst än jag någonsin varit med om tidigare. Jag skulle för första gången träffa en annan omklädd man, och det skulle vara min far. Jag lade ner mycket omsorg kring min sminkning och valde noga bland Marias kläder för att hitta den rätta kombinationen. Jag hittade det jag sökte och var mycket nöjd med det jag såg i spegeln. Men ändå var jag ordentligt skakis när så en försynt knackning följdes av en undran om jag var redo för min entré.

Vi möttes i korridoren. En parant dam i sin gyllene medelålder stod och darrade som ett asplöv någon meter från mig. Vi var helt ensamma. Mamma och Maria hade hänsynsfullt överlåtit det här ögonblicket i våra händer. Vi fångade varandras blickar och höll stabilt blicken fästad vid varandra. Sakta men säkert började vi vänja oss vid synen och på stapplande steg gick vi mot varandra och föll



i varandras armar. Försiktigt, utan att förstöra vår omsorgsfullt lagda makeup, höll vi om varandra och kände hur både ben och övriga kroppsfunktioner åter började fungera som vanligt. Efter ännu en titt på varandra, log damen mitt emot mig sitt kärvänligaste leende och sträckte ut sin hand och visade att jag kunde börja gå. Jag log tillbaka och gjorde även en avmätt nigning innan jag tog första steget mot dörren in till vardagsrummet.

Resten av veckan försvann bara iväg. Maria och jag måste återvända till vardagens slit, och så även mamma och pappa. Men det var en helt annan familj som skildes åt den här gången. De överraskande turerna som skett under nyårsnatten hade stärkt sammanhållningen och vi kände en mycket stark samhörighet. Jag hade fått mina föräldrars välsignelse att hantera mina kommande erfarenheter som kvinna efter mitt eget huvud, och Maria och jag hade betygat att vår kärlek till vår far fortfarande var obruten. Vi hade verkligen haft några riktigt härliga dagar, och tom åkt iväg en kväll och gått på bio, alla fyra, i en närbelägen stad. Pappa var minst lika duktig på att vara kvinna som jag, även om han tyckte att han kände sig lite "ringrostig". Det här var hans första besök utanför hemmet på flera år, och vi hade hjärtligt roligt under den kvällen.

Det kändes verkligen sorgligt när tåget rullade ut från perrongen och vi vinkade farväl till varandra. Det enda som i någon mån hjälpte upp det hela var att jag och Maria satt i varsin nyinköpt klänning och rejäla skinnstövlar med höga klackar. Mamma och pappa hade överraskat oss båda med dessa nu på morgonen och gärna såg att de kom till omedelbar användning. Ingen av oss var sen att efterkomma den uppmaningen, även om vi senare iakttog viss försiktighet när jag lämnade huset och anlände till stationen. Inga bekanta syntes dock i närheten så med mig i lånad kappa äntrade vi tåget för resan tillbaka.

Beatrice mötte mig förvånat vid dörren. Visst hade jag sagt när jag skulle återvända, men att det var Josephine som kom hem överraskade henne totalt. Jag kände mig emellertid allt för tagen av de omvälvande upplevelserna de senaste dagarna för att ha lust att relatera dessa omgående, vilket hon accepterade. Hon hade dukat fram te och smörgåsar, så vi satte oss ner och småpratade framför brasan. Jag fick höra hennes berättelse om hennes jul, och hon upplevde den som sin gladaste på många år, trots att hon saknat min närvaro. Men hoppet och den sanna livsglädjen hade återvänt, och även hennes vänner var betydligt gladare och öppnare i hennes ögon.

Hon undrade även lite omkring mina närmaste förehavanden. Det fanns ett antal inbjudningar som hon delgivits, och innan hon tackade ja till några ville hon gärna konferera med mig. Vi gick igenom listan och stämde av den mot min almanacka. En hel del inbjudningar fick vi stryka, men fortfarande återstod många. Vi gjorde ytterligare en sållning innan vi båda kände att antalet var det rätta för att orka hinna med lite annat också. Det närmaste evenemanget kom redan till veckan och det var den sedvanliga bridgekvällen. Den var bara ett måste, tyckte Beatrice. Sedan fick jag själv avgöra om jag ville fortsätta att gå på dom eller avstå. Det gick även att blanda och ge, en lustighet som vi båda skrattade gott åt.

Det var nästintill formell klädsel på bridgekvällarna. Den här kvällen var det kanske viktigare än annars, för värdinnan, en mycket rik dam med stor våning inne i stan, var alltid så noga med etiketten. Beatrice hade valt ut en lämplig klänning åt mig, en vacker ärmlös mörkblå klänning i brokad. Den var snävt skuren och hade en snygg långärmad bolero till. Till klänningen hade jag en tunn blus med bred spetsprydd krage och lika vackert dekorerade manchetter. Jag gjorde mitt bästa att följa Beatrice anvisningar vilka accessoarer som skulle bäras till denna kreation, och kände mig mycket nöjd när taxin signalerade sin ankomst. Jag skyndade ner till Beatrice som redan stod i hallen och var på väg att plocka ner min lånade kappa när jag såg att Beatrice höll upp något. Det var en riktigt härlig päls som hon höll framför sig. Jag hoppade snabbt i mina läderstövlar och stoppade sedan in mina armar i pälsen. Till Beatrice stora glädje så passade den mig alldeles utmärkt och jag måste bara se mig i spegeln några gånger. En lika fin pälsmössa fick jag på huvudet innan jag trädde ett par mjuka långa skinnhandskar på mina händer. Nu kunde vi ge oss ut till den tålmodigt väntande taxin och åka in till stan.



Så mycket bridge var det inte under dessa kvällar, om jag nu någonsin trott det. För syns skull spelades några partier innan maten, men sedan blev det aldrig någon ordning på spelandet. I stället samlades vi i olika grupper och diskuterade livets olika frågor. Jag hamnade givetvis med de yngre kvinnorna som drog sig in i ett närliggande rum, och i början kände jag att intresset odelat var riktat mot mig. Men när jag svarat på alla frågor svalnade intresset för mig och en mer naturlig diskussion kunde ta sin början. Jag hade visserligen aldrig varit på en liknande tillställning förut, så mina möjligheter att bedöma hur naturligt deras prat var höll sig givetvis på en låg nivå, men det kändes i alla fall som om de accepterade mig som en kvinna bland andra.

Speciellt kändes det när vi började prata om kläder och killar. Då var det glömt att jag egentligen tillhörde det motsatta könet. Kläder var ett kärt ämne, och väninnans dotter visade gladeligen upp sina nyförvärv. De var några riktigt ljuvliga klänningar hon visade upp och jag blev inte ett dugg besviken när de andra uppmanade henne att sätta på sig någon så att vi fick se den i sin rätta element. Hon behövde inte trugas, utan tog av sig sin klänning och stod snart i bara underkläderna. Den nya klänningen lämnade axlar och hals bar, så även behån flög sin väg. Jag fick än en gång skärpa mig ordentligt för att inte stirra för mycket, men jag såg på de andras blickar att de gärna tog till sig hennes perfekta linjer och välformade bröst, så jag behövde nog inte känna migalltför unik ändå.

Klänningen satt som gjuten på hennes kropp och hennes stolthet lyste vida omkring över våra beundrande blickar. Den här skulle hon använda på en bal om några veckor. En släkting fyllde år och hade bjudit till stort kalas. Vi fortsatte att studera de övriga klänningarna och hon paraderade lika gärna i dessa innan nästa ämne togs upp. Så fortsatte kvällen och jag fick en ännu mer initierad inblick i hur deras liv gestaltade sig. Det var ett liv helt skilt från det liv jag hittills levat, men ingen av dom blev någonsin arroganta eller dryga, trots att deras största bekymmer verkade vara att alltid se vackra och oskuldsfulla ut. Det fanns en fin kamratskap mellan kvinnorna, som numer även omfattade mig, och man delade gärna med sig av livets olika skeden. En av de äldre i gänget, hon var strax över 25 år, var gift sedan något år tillbaka, och hon visade nu stolt upp en begynnande mage. Gratulationerna strömmade mot henne och genast riktades all uppmärksamhet mot den lilla magen. Alla skulle vi känna på den, och någon påstod med säkerhet att den känt några sparkar trots att det var alldeles för tidigt.

Mycket nöjd med den här kvällen tackade jag värdinnan med en näst intill perfekt nigning. Beatrice tittade stolt på och uttryckte även sitt gillande när vi lämnade lägenheten och satte oss i den väntande taxin. På vägen hem pratade vi lite om kvällens olika händelser, och vi skojade friskt om den något felaktiga benämningen på kvällen. Beatrice övergick sedan till att berätta lite mer om sina planer för min fortsatta "utbildning" i den svåra konsten att vara kvinna. Hon ville gärna stämma av mina åsikter och även höra vilka intressen jag hade. Det som hon närmast ville att jag skulle börja med var att regelbundet besöka olika typer av skönhetssalonger. Hon var noga med att poängtera att jag inte alls misskötte mig nu, men att jag skulle få professionell hjälp med att utveckla mina kvinnliga sidor.

Det var också några olika kurser som gärna ville föreslå. Flera av flickorna i bridgegänget gick både på matlagnings-, sömnads- och danskurser. Dom hade ju lite mer tid än vad jag hade, så hon ställde inga krav, bara tyckte att det skulle vara nyttigt för mig. Vi skulle titta närmare på hennes olika förslag senare. Jag kunde bara instämma i att hennes idéer lät intressanta, och väl värda att fundera över.

Kapitel 12

Första besöket på en skönhetssalong var bokad till kommande fredag. Jag slutade alltid tidigare på fredagarna och skyndade mig hem för att hinna byta om och göra mig redo. Den här gången skulle Beatrice följa med mig för att introducera mig hos kvinnan i salongen. Hennes specialitet var hud- och nagelvård. När vi kom fram till salongen så hälsade Beatrice och kvinnan hjärtligt på varandra. De kände varandra sedan många år tillbaka och hade en mycket kamratlig ton dem emellan. Jag blev



vederbörligen presenterad, och även om det aldrig uttalades rätt ut så förstod jag att hon var informerad om mitt riktiga jag. Hon var angelägen att sätta igång omedelbart, så hon överräckte en vit frottérock åt mig och bad att jag skulle ta av mig alla kläder utom trosorna, och sedan sätta på mig frottérocken.

Jag försvann in i omklädningshytten och gjorde det jag blivit tillsagd. När jag åter anslöt till de bägge damerna vinkade bara Beatrice åt mig och sade att hon skulle komma och hämta mig några timmar senare. Astrid, som kvinnan hette, bad mig lägga mig på rygg på britsen mitt i rummet. Sedan började hon med att sminka av mig mitt nyligen pålagda smink och noggrant göra rent min hals och ansikte. Det kändes underbart med hennes smidiga fingrar som masserade min hud. Det var ordentligt avslappnande, och den stillsamma musiken i högtalarna gjorde sitt till att jag nästan somnade.

När rengöringen var klar lade hon på en ansiktsmask, som sedan skulle få stelna före nästa steg i behandlingen. Medan den fick verka på sitt håll gav hon sig i kast med mina naglar. Jag hade den uppfattningen att jag hade välvårdade naglar, men om man skulle döma efter hennes suckanden, så var de närmast att liknas vid en katastrof. Hon gav sig emellertid i kast med den omöjliga uppgiften att få någon rätsida på "eländet", och snart låg även händer och fötter inpackade i väldoftande oljor. Nu var jag ganska handikappad där jag låg utsträckt på britsen med mina olika kroppsdelar inpackade på olika sätt. Den här damen var emellertid inte nöjd med detta, utan knäppte oblygt upp min frottérock och började syna mina ben. Hon såg tydligen en hel del som behövde åtgärdas, för hon berättade att mina ben behövde en ordentlig genomkörare. Hon skull genast förbereda för vaxning av dessa, och jag nickade instämmande trots att jag inte hade en aning om vad det innebar.

Efter en stund kände jag hur en varm, nästan het, massa spreds över mina ben. Jag fick bita ihop ordentligt för att inte skrika till, men efter en stund kändes det bara skönt med värmen som spred sig i benen. Nu tyckte hon att hon ställt till med tillräckligt, det var dags att börja "städa upp" efter sig och avsluta de olika åtgärder som påbörjats. Först ut var ansiktsmasken. Hon började försiktigt lossa på den för att sedan dra av den i ett enda svep. Det kändes nästan som om min gamla hud försvann med. Till viss del var det väl också sant, för när vi tittade inuti masken var den allt annat än ren. Därefter började hon plocka lite på mina ögonbryn, men lovade att hon skulle ta det mycket varligt. Jag skulle fortfarande kunna passera i skolan utan att behöva skämmas, som hon uttryckte det.

Ansiktet smordes sedan in med olika krämer innan den skulle få vila en stund före att ny makeup lades. Hennes intresse övergick istället till benen och den nu nästan stela massa som lagts på. Även här lossade hon försiktigt i ena kanten innan hon med en bestämd rörelse drog av hela kakan på ena låret. Nu gick det inte längre att hålla tyst utan ett dämpat tjut kom över mina läppar. Hon skrattade åt min reaktion och gav sig genast i kast med nästa lår. Nu var jag lite mer beredd och kunde ta smärtan bättre. När hon sedan började med underbenen var det hela riktigt uthärdligt. Även här följde hon upp med att massera in några väldoftande preparat i huden, som gjorde den mjuk och smidig, samt drog ihop alla öppna kratrar som bildats när håren slets upp ur sina rötter. Jag trodde jag hade ganska gles behåring, men när jag fick se vaxkakorna, så verkade det som om håret skulle räckt till en hel peruk.

Några nya smärtsensationer var inte att vänta när nu mina naglar stod på tur. Det blev istället en underbar stund när hon filade och putsade på mina naglar. Även här intygade hon att jag skulle kunna visa upp mina händer daglig dags, men de skulle ändå få en klar feminin touche. Skillnaden syntes verkligen också, så jag förstod nu hennes spelade förtvivlan. Eftersom det ändå var fredag så nöjde hon sig inte med vanligt klarlack, utan lade en vackert ljusröd färg på både tå- och fingernaglar. Jag var helt nöjd med resultatet när hon så slutligen gav sig i kast med att lägga min makeup. Det sista hon gjorde innan jag skulle få gå och sätta på mig mina kläder var att göra hål i mina öron. Två vackra pärlörhängen sattes sedan i hålen och jag fick några förhållningsorder om hur jag skulle sköta dom tills de var helt läkta.

Jag gick in för att byta om och under tiden jag var där hörde jag hur Beatrice anlände. Jag gick ut till dom och Beatrice blev minst sagt imponerad över den förvandling som skett. Jag måste själv se mig i spegeln, och kunde glatt konstatera att det faktiskt skett en märkbar förändring. Astrid såg mycket



nöjd ut och vi bokade in varannan fredag under resten av våren för mina besök här. Riktigt lika lång tid som nu skulle det inte ta, men ett par timmar skulle jag i alla fall räkna med. Hon tänkte ge sig i kast med annan oönskad hårbeklädnad som hon så diplomatiskt uttryckte det.

Beatrice hade en annan överraskning som hon delgav mig på vägen hem. Vi skulle passera en underklädesbutik för att där prova ut några användbara tillbehör åt mig. Mer sade hon inte, utan jag väntade med spänning på det som skulle komma. Även här var de förberedda på vår ankomst och visade in oss i ett rum strax bakom den lilla butiken. De bad mig ta av mig på överkroppen och så fort behån fallit började de ta mått och höll upp diverse färgprover mot min hud. De två kvinnorna som assisterade mig utbytte några snabba meningar med varandra och den ena for iväg för att strax komma med ett antal kartonger. Nu blev jag ombedd att sätta på mig en annan behå, och sedan tog de upp en ostyrig geleklump ur en av kartongerna och formligen hällde ner den i ena kupan. Jag höll nästan på att falla framåt av den tyngd som placerades i kupan. Jag hade väl aldrig trott att kvinnors bröst vägde så här mycket, men de bedyrade att vikten var väl avpassade till verkligheten.

Vilken annorlunda känsla det blev när jag även fick det andra bröstet på plats. Mina former blev genast mjukare och kvinnligare. När jag gjorde olika rörelser följde även brösten med på ett helt annat sätt än de fyllningar som jag hittills haft i mina behåkupor. Vi fortsatte provningen med att titta på några olika modeller och storlekar, innan vi bestämde oss för ett par. Då började damerna att prova proteserna utan behån på och efter att ha hittat rätt plats på min bringa, så fäste de en sorts klisterremsor mot min egen hud. Därefter återbördade de protesen till sin plats, och till min stora förvåning satt den nu uppe alldeles av sig själv. Samma åtgärd vidtogs med den andra protesen och sedan kunde jag titta mig själv i spegeln och beundra mina snabbt utväxta och perfekta bröst.

Ja helt perfekta var dom nog inte. Instinktivt kändes att något saknades, och det var inte förrän en av damerna kom med en liten brun sak som jag insåg att dom saknade bröstvårtor. Men det var helt i sin ordning för de sattes dit efteråt, och nu måttades de på plats och limmades dit. Nu kunde jag beskåda det färdiga resultatet, och jag uppmanades även att göra en del "vilda" rörelser. Brösten hängde kvar till både min och deras stora belåtenhet. Jag kunde inte se mig mätt på bilden i spegeln. Man fick verkligen titta riktigt noga för att se skarven mellan proteser och min egen hud. De kändes verkligen som om de vore äkta. Nu skulle vi prova ut några lämpliga behåar, men det var med största ovilja som jag släppte blicken i spegeln.

Jag fick lära mig en liten annorlunda teknik att sätta på mig min behå nu. Jag kunde inte längre bara snurra runt den och dra upp axelbanden. Nu skulle jag luta mig lätt framåt, så att brösten liksom hälldes i sina kupor. Vi valde ut några stycken, och införskaffade även ett lämpligt antal klisterremsor. Jag skulle kunna ha dom under flera dagar i sträck, utan att byta, men med tanke på mitt andra jag, så kanske det skulle gå åt fler remsor än det annars var nödvändigt. Jag kunde ju också bära dom löst i behån, utan att klistra fast dom.

Det här var verkligen en präktig överraskning och jag visste inte till mig av förtjusning under resan hem. Beatrice bara log och såg fortfarande ut som om det fanns ytterligare överraskningar, och visst gjorde det det. När vi öppnade dörren och steg in i hallen stod Katarina där, snyggt uppklädd, och väntade på oss. Jag tittade lite förvånat på henne och undrade om hon skulle iväg på en fest. "Ja med dig och Beatrice" blev det omedelbara svaret till min stora häpnad. Jag fick då veta att vi skulle gå till operan med efterföljande teatersupé, så om jag följde med upp så skulle Katarina hjälpa mig att byta om till andra kläder. Beatrice var redan färdig, så hon satte sig ner i salongen för att invänta vår ankomst.

Katarina tittade imponerat på mig och noterade genast de förändringar som skett. När vi fått av mig min klänning så visade jag även upp mina nya bröst. Hon blev mäkta imponerad och måste faktiskt känna på dom för att övertyga sig själv om att de faktiskt bara var falsarier. Därefter började Katarina snöra på mig korsetten, för min klänning i kväll krävde en mycket slank midja. Jag såg den smaragdgröna taftklänningen hänga på sin galge och trodde aldrig på möjligheten att jag skulle få på mig den, med den smala midjan. Men Katarina kämpade på och gav sig inte förrän korsetten var



utnyttjad till sitt maximum. Jag fick sedan hjälp med strumporna och nya läckra trosor innan det stora ögonblicket kom då klänningen träddes över mitt huvud.

Visst passade den. Som en andra hud smekte den min kropp och känslan var oerhörd. Det var tur att vissa saker var väl "inkapslade" för jag kände en omedelbar stimulans när det glatta tyget smet åt mot min överkropp. Kjolen böljade ut ordentligt, och för att få den rätta vidden hade vi även placerat ett par stärkta underkjolar innan påklädningen. Överdelen hade en snyggt rundat halsöppning och tunna chiffongärmar. De pärlörhängen som redan satt i mina öron fick nu sina motsvarigheter placerade runt min hals och ena handleden. Runt andra handleden fästes en vacker guldklocka som Katarina meddelade att den tillhört den andre Josephine. Även några vackra ringar hittade fram till lämpliga fingrar. Jag bättrade bara på mitt läppstift och stänkte lite parfym på väl valda ställen innan vi gick ner för att möta Beatrice.

Vi såg en underbar uppsättning av Mozarts Trollflöjten. Den var helt enkelt bedårande i vissa partier. Speciellt hade vi fäst oss vid Papagenos vackra stämma. Miljön vi befann oss i gjorde upplevelsen väldigt stark, inte minst för mig. Den efterföljande supén gick inte heller den av för hackor. Krogen vi besökte hade en mycket intim karaktär och vi kände oss väldigt uppassade. Servitörerna gjorde verkligen sitt bästa för att se till att maten blev en värdig avslutning på en fullständigt ofattbar, men ack så underbar, dag. Både jag och Katarina försökte finna ord som kunde visa hur tacksamma vi var över den här kvällen, och för min del hela dagen, men Beatrice log bara sitt varmaste leende och kramade om oss.

Katarina följde med oss hem, eftersom vi två bestämt oss för att göra stan tillsammans under morgondagen. Vi avrundade dagen med att sitta ner i stillhet och bara njuta av varsin avec. Utanför våra rum sade vi godnatt och jag drog mig in till mig. Efter visst besvär lyckades jag snöra upp korsetten, men behöll mina bröstproteser på. Det kändes så speciellt när jag sedan i bara nattlinnet tassade över till badrummet för att göra mig redo för natten. För första gången skymtade ett par mjuka runda liljekullar under det tunna nattlinnet och jag blev alldeles till mig av hänförelse. När mina nattbestyr var avklarade tassade jag tillbaka till min säng, men den var redan upptagen. Mycket välkomnande sträckte Katarina ut sina mjuka armar mot mig och drog ner mig under täcket.

Veckorna rann undan och jag hade en intensiv men mycket rolig tid. Konstig nog så stämmer den gamla sanningen att ju mer man har att göra desto mer får man gjort. Jag tyckte jag hann med så mycket och ändå upplevde jag inte att jag varken försakade något eller slarvade över vissa bitar. Mina studier löpte på som planerat, och jag deltog flitigt i studentlivet, som Josef. Ingen av min kamrater verkade lägga märke till att jag gradvis förändrade mig. Jag var mycket mer mån om mitt yttre, även som man, och såg alltid till att mina naglar var i perfekt skick. Flera gånger hände det att jag hade dom lackade i en genomskinlig lack, utan att någon reagerade. Jag fortsatte även att ha mina damunderkläder på kroppen, då jag trivdes bättre i dom rent allmänt, och ibland prövade jag även att ha mina bröstproteser, både med och utan behå, på mig om dagarna.

Mina regelbundna besök på olika skönhetssalonger gjorde också att min hy alltid var så mjuk och len, vilket imponerade på en del av mina kvinnliga kurskamrater. Jag tror att några hyste vissa aningar, men jag hjälpte dom inte på traven med att frivilligt lämna ifrån mig fler pusselbitar. Däremot iakttog jag i hemlighet dom med stort intresse och deras försök att tränga in bakom min fasad. Successivt minskade även min skäggväxt, genom Astrids trägna försorg, och jag var den förste att hälsa dess frånvaro med glädje. Jag har aldrig eftertraktat att ha skägg, utan dess förekomst har mest irriterat mig.

En intressant händelse inträffade en dag när jag oväntat stötte på Ellinor, en av flickorna i vårt bridgegäng. Vi stötte på varandra i en skivbutik, och jag utropade genast "Hej, Ellinor" utan att tänka mig för speciellt noga. Hon tittade forskande på mig, och till slut sken hon upp och svarade "Josephine" lika spontant som jag tilltalade henne. Hon tittade förundrat på mig och kunde för sitt liv inte känna igen mig. Det hade varit min röst som gett henne den nödvändiga ledtråden. Vi skrattade gott åt situationen, och hade en trevlig pratstund tillsammans. Vi hade våra vägar åt samma håll så vi



slog följe och besökte även några intressanta affärer på vägen. Vi var nog ett väldigt omaka par. Om någon lyssnade till vårt prat så hördes ett helt normalt prat två kvinnor emellan, medan den yttre bilden sade en man och en kvinna. I en affär tittade de också lite forskande på mig när jag med liv och lust gav mig i kast med klädställning efter klädställning för att hitta det Ellinor sökte efter. Mina initierade kommentarer kring passform och färger, samt vilka underkläder som borde bäras till klänningen gjorde dom ännu mer konfunderade. Varken jag eller Ellinor gjorde några försök att förklara oss, utan försökte nog efter bästa förmåga att krångla till bilden ännu mer för dom.

Mina svåraste stunder som kvinna var faktiskt under den danskurs som jag anmälde mig till. Jag hade visserligen fint stöd från flera av mina bridgekamrater, men här skulle jag ändå vara Kvinnan med stort "K" och mottaga en stor portion uppmärksamhet från det motsatta könet, dvs mitt eget. Det var också en stor omställning för mig från att vara den som anförde takten, till att nu vara den följsamma delen av dansparet. Men det var en nyttig lärdom, och mina kamrater försäkrade mig ideligen att jag skötte mig med den äran. Vi hade mycket roligt under dessa kvällar. Kavaljererna uppträdde mycket belevat, och vi damer sporrade dom till ytterligare stordåd, både på dansgolvet och i de pauser som var rikligt förekommande. Vårt kamratskap utvecklade sig så mycket att några stycken fortsatte att träffas även efter övningens slut. Det var då mer vanligt än ovanligt att det var killarna som bjöd oss flickor på den förtäring vi beställde. Vi hade hittat ett billigt fik i närheten av övningslokalen, som ofta fick se oss som våra gäster.

Dansövningskvällarna innebar även ett praktiskt problem för mig. Skolan slutade då sent, och jag hade bara styvt en timme på mig att växla från Josef till Josephine. Efter mycket funderande och fixande hade en av de andra tjejerna, Carolina, erbjudit sin hjälp. Hon bodde i egen lägenhet inte långt från övningslokalen, så dit åkte jag alltid som Josef, för att där byta om och sedan gå tillsammans med Carolina till övningen. Efteråt brydde jag mig inte om att byta en gång till utan hemfärden skedde som Josephine. Dom här dagarna var jag nästan alltid "fullt utrustad" av damkläder inifrån och ut. Det var bara en lite bylsig tröja och skorna som skilde mina olika skepnader åt. Ombytet låg snyggt och prydligt nedpackade i min sportväska som jag vaktade mycket noga dessa dagar.

Man går inte på en danskurs om man inte samtidigt vill prova sina färdigheter på riktigt. Så var fallet även med oss, och vi sökte flitigt efter lämpliga ställen att pröva våra färdigheter på. Ett antal olika dansrestauranger besökte vi under våren och hade mycket trevligt. Framförallt var det våra "egna" kavaljerer som stod för uppbjudandet, men även övriga gäster sökte sig gärna till vårt bord för att bjuda upp. Det märktes säkert att vi både gillade att dansa och att vi hade tränat, och rätt väl behärskade, olika dansstilar. Under dessa kvällar fick jag också uppleva mina första, mindre positiva, erfarenheter av det manliga släktet.

Flera kavaljerer, alltid "utomstående", hade svårt att skilja på "mitt och ditt". De sökte sig gärna efter lägen då de kunde tafsa på mig och mina, ur deras synvinkel, intressantaste kroppsdelar. Hade dom varit sensuella och skickligt utförda, hade jag nog både kunnat accepterat och till viss del även uppskattat denna uppmärksamhet, men nu kändes dom bara som grova och plumpa. Några gick så långt att de helt ogenerat drog upp min klänning ute på dansgolvet, men när detta inträffade lämnade jag omedelbart kavaljeren stående ensam mitt ute i kylan. Någon hade kurage nog att komma och be mig om ursäkt, men många andra droppade bara av med svansen mellan bena.

Mina utekvällar gjorde att jag vågade mer och mer, så när jag en dag såg ett anslag om att det skulle vara dans på kårhuset, flög fan i mig och jag bestämde mig för att satsa hårt och gå dit som Josephine. Jag ville dock inte gå ensam, så jag frågade Katarina om hon hade lust att gå med och hon ställde gladeligen upp. Vi började vår planering, och för att göra det riktigt noga och rejält, så bokade både Katarina och jag in ett gemensamt besök hos hårfrissan till lördag förmiddag. Vi gick dessutom, med liv och lust, in för att välja rätt och passande klädsel till dansen. De festkläder som Josephine normalt hade i sin garderob upplevde vi som lite för exklusiva för en studentdans på kårhuset. Vi fick därför ge oss ut en eftermiddag och leta upp några lämpliga klänningar, men det var ett kärt nöje.



Lördagen kom och Katarina och jag möttes utanför salongen. Lite småfnittriga var vi inför kvällens eskapader, och vi drog även med den medelålders dam som betjänade salongen i vårt lilla fnitter. Hon arbetade raskt, och vi fick även vårt hår ansat i topparna innan vi placerades under torkhuvarna. Kvällen till ära hade jag valt att helt lägga om min frisyr, och det var med stor spänning som jag såg fram emot om resultatet skulle bli det förväntade. Katarina var redan färdigfriserad när min frisyr skulle börja formas till. Hårslinga efter hårslinga befriades från sina spolar och därefter började hon borsta fram den frisyr vi bestämt.

Varken jag eller Katarina blev besvikna. En yvig och mycket lockig frisyr borstades fram. Mitt lite avlånga ansikte fick en helt annan inramning och frisyren passade mig ypperligt. Den var ljuvt kvinnlig i all sin enkelhet. Håret som tidigare legat ner mot min nacke lyftes nu upp och lämnade nacken sensuellt bart. Den klänning jag valt skulle verkligen komma till sin rätta med den här frisyren. Det var två mycket glada och uppiffade kvinnor som lämnade salongen och återvände hem för att äta lite och sedan utföra den rituella handlingen att få på oss kläderna och komma i stämning inför kvällens äventyr. Beatrice deltog i våra förberedelser med stort intresse. Hon fanns diskret i bakgrunden, och kunde sträcka fram en hjälpande hand närhelst det behövdes. Hon betraktade oss intensivt när vi till slut stod färdiga i hallen. Efter att ännu en gång fått höra att studentskor inte så ofta kom i taxi och att vi därför avböjde hennes erbjudande om en bil, kramade hon om oss och önskade oss lycka till.

Kapitel 13

Vi närmade oss kårhuset och spänningen steg inom mig. Även Katarina märkte av det hela, och vi stannade upp för att samla oss inför den sista biten fram till lokalen. Vi noterade tacksamt att våren äntligen verkade vara på väg. Kvällen var lite kylig, men tydliga inslag av friska vårvindar kunde kännas där vi stod och samlade oss i parken en bit ifrån. Vi kunde se hur människor strömmade till huset, och när ett gäng flickor passerade oss, föll vi in i ledet strax bakom för att avverka den sista biten. Vi betalade vår entré utan problem och sveptes med av alla övriga fram till garderoben. Ett ivrigt bytande av fotbeklädnad pågick där och vi letade också upp en tom golvyta för att göra detsamma. Lite försiktigt såg jag mig omkring om jag skulle känna igen någon, men ännu så länge hade jag inte stött på någon nära bekant.

Katarina drog sedan iväg med mig till damrummet för en snabb kontroll av sminkningen. Den befanns vara OK, men några extra drag med läppstiftet kunde aldrig skada liksom att lägga tillrätta två hårstrån som hamnat fel. Med våra handväskor säkert hängande över axeln gick vi ut i vestibulen och leddes fram mot danslokalen av de förlupna tonerna från orkestern. Vi gick runt lite, så att jag fick tillfälle att lossa lite på mina hårt spända nervtrådar och samtidigt visa Katarina lite av den för mig så välbekanta miljön. Det kändes mycket bättre när vi sedan åter kom in i stora salen, och vi hann knappt innanför portarna förrän först Katarina, och sedan jag, blev uppbjudna. Det var bara att le mitt bredaste leende och slänga sig ut i verkligheten.

Det var bara vid ett fåtal tillfällen som Katarina och jag sedan kunde stråla samman. Om vi lyckades med det någon gång, så fanns det snart en kavaljer redo att åter separera oss. Mina kunskaper från dansträningen nu kom väl till pass, och jag tyckte att det kändes riktigt bra att vara uppe och dansa. Jag kunde lätt anpassa mig till mina kavaljerers olika dansstilar och hade inga problem att följa deras intentioner. Vid ett tillfälle fick jag så fina komplimanger för mitt sätt att dansa att jag rodnade från topp till tå. Jag försökte stamma fram att det var hans förtjänst som förde så bra, och det blev inledningen till en trevlig liten diskussion om hur många olika dansstilar som egentligen kunde förekomma. Det visade sig att även han hade dansat på samma skola som jag, men något år tidigare. Dansen avslutades, och han förde artigt tillbaka mig till det bord vi lyckats finna. Han bockade artigt och tackade för dansen, och jag kände på mig att det inte var sista gången vi dansade ihop den här kvällen.



Katarina anslöt samtidigt som kvällens första paus annonserade. Vi passade på att återigen söka upp ett damrum för att kontrollera att vi fortfarande höll måttet. Jag hittade ju här, så vi drog iväg åt ett annat håll än den stora skaran, och kom ut i ett annat kapprum, mycket mindre befolkat. Vi var inte helt ensamma om den tanken, utan när vi öppnade dörren till damrummet var det ett antal före oss, både till toaletter och spegel. Vi blev tilltalade av en framför oss och snart var vi inbegripna i diskussioner om kläder och killar. Då ser jag i ögonvrån hur en av mina kvinnliga kurskamrater stiger ur ett av båsen och parkerar sig framför spegeln. Mitt hjärta slutar att slå, och jag försöker följa hennes förehavanden. Våra blickar möts, men hon reagerar inget, och jag känner hur hjärtat åter börjar träder i tjänst efter sitt ofrivilliga uppehåll. Det blir min tur och jag försvinner lättad in i min holk.

När jag kommer ut och letar upp en plats framför spegeln, så märker jag att hon fortfarande är kvar. Jag försöker undvika det hela, men hamnar naturligtvis bredvid henne och vi står med våra ansikten bara centimetrar från varandra och bättrar på vår sminkning. Några fraser, utslängda rätt ut i luften, hinner vi även med att dela på innan nya flickor tränger sig emellan och ivrigt gör anspråk på en plats. Jag tar tillfället i akt och drar mig ut i kapprummet för att vänta på Katarina. Hon dyker upp nästan omedelbart, och samtidigt med att vi återvänder ner till lokalen för att hitta något att förtära, så berättar jag om händelsen inne på toaletten. Katarina är inte ett dugg förvånad att hon inte reagerade på mig. Dels förväntar hon sig inte att en av hennes manliga kurskamrater skall dyka upp, iförd klänning och sminka sig tätt intill henne, dels så är min nuvarande uppenbarelse så långt ifrån den bild Josef visar upp som det är möjligt.

Dansen fortsätter och mönstret upprepas. Varken Katarina eller jag blir sittandes långa stunder. Det känns ljuvligt att vara den här åtråvärda varelsen och få sväva ut på dansgolvet, vackert dekorerad i läcker klänning, snygga skor och tjusiga smycken. Ett betydligt mer stimulerande uppdrag än att uppträda i likformiga kostymer med "haklapparna" hårt knutna kring halsen. Jag var så inne i mina drömmar om hur trevligt och ljuvligt jag haft hittills under kvällen att jag hoppade till när jag fick en klapp på axeln och hörde ett glatt "får jag lov". Jag vände på huvudet och nickade mitt ja, och stirrade samtidigt in i en av mina kurskamraters glada och intresserade ögon. Jag tror jag fann mig tillräckligt snabbt för att jag inte skulle väcka oråd hos honom, och hand i hand följdes vi åt ut på dansgolvet. Vilken situation jag var på väg in i. Som Josef och Stefan, som han hette, kände vi varandra rätt väl, och nu gällde det för mig att försöka vara lika neutral och ovetandes som han förväntade sig. Jag måste vara försiktig med egna initiativ i det sällskapsprat som han redan inlett med.

Visst hade jag funderat på att den här situationen skulle kunna inträffa, men det är ändå överraskande när den väl inträffar. Än så länge gick det alldeles utmärkt, och inte ens det faktum att han höll mig mycket tätt intill honom fick mig ur balans. Till min stora förvåning så förde mig han mycket skickligt över dansgolvet, och han hade mycket fin taktkänsla och anpassade vår framfart med stor precision till musiken. Jag var förvånad därför att mitt intryck av Stefan var att han varken var speciellt intresserad av vare sig musik eller motion. Den snabba foxtrot vi dansade gjorde att vi ännu så länge inte hade konverserat något, till min stora glädje. Det var nämligen det momentet jag gruvade mig mest för.

Låten tog slut, och vi stannade upp med våra händer ihopflätade. Efter några snabba andetag för att hämta andan började han med att artigt konversera. Det inledande frågorna var av den vanliga "Går du ofta hit" typen, men den viktigaste informationen dessa frågor gav mig, var att Stefan inte hade en aning om vem han dansade med. Jag blev oerhört lättad, och kunde slappna av. När så nästa dans började, en riktig tryckare, höll han mig ännu hårdare emot sig, lade sin varma kind mot min och fortsatte konversationen, viskandes direkt i mitt öra. Han höll mig så tätt intill honom att jag utan vidare kände hans revben genom kostymen, och förstod så väl att han kände mina bröst mot sin bringa.

Jag blev ännu mer säker på att han inte hade någon aning om att det var hans kurskamrat Josef som han dansade med när han började fråga lite närmare detaljer om mig. Jag försökte svara så neutralt och sanningsenligt som möjligt. Han var uppenbarligen både nöjd med mina svar och intresserad av



min person, för en liten stund in i låten, släppte han min hand och placerade båda sina händer över mina länder och höll mig hårt, men ändå inte obehagligt. Jag svarade med att lägga båda mina armar runt hans hals, och i den ställningen avslutade vi även låten. Han förde mig tillbaka till en ivrigt väntande Katarina, och han hann knappt tacka för dansen och vända ryggen till innan hon började fråga ut mig om min kavaljer.

Det visade sig att även hon dansat med honom, och rönt samma uppmärksamhet. Hon blev storligen förvånad, när jag inte bara kunde meddela vad han hette, utan även att det var en av mina kurskamrater. Hon ville gärna att jag skulle berätta mer, men nästa par dansanta herrar ville gärna se oss på dansgolvet, och vi gjorde dom gärna till viljes. Jag såg till ytterligare några av mina kamrater under kvällen, men förutom ytterligare en dans med Stefan blev det inga sammanträffanden. Jag och Katarina blev tillfrågade om vi skulle följa med på ytterligare festligheter, tillsammans med några av hans kamrater, men vi avböjde vänligt men bestämt. Vi hade nog spänt bågen alldeles tillräckligt under kvällen, och borde nog undvika vidare umgänge.

På vägen hem diskuterade vi givetvis kvällen, men Katarina förde även på tal Beatrice förestående 75-årsdag. Det skulle bli en hel del festligheter, som både jag och Kristina skulle vara delaktiga i. Det som stod närmast på programmet var en middagsbjudning i hemmet för hennes äldsta vänner. Till den var inte min närvaro, som Josephine, nödvändig, men Katarina hade en undran om jag ändå inte kunde tänka mig att hjälpa till med den middagen. Hon skulle gärna se mig vid sin sida, och jag hade inget att invända. Hon beskrev lite om hur långt planeringen fortskridit, och att det skulle finnas två till i köket. De skulle laga maten och ta hand om efterarbetet. Katarina hade ansvaret för serveringen till de dryga 20-talet gäster och det var där hon behövde assistans.

Jag hade aldrig serverat någon gång, men på kvällarna ställde Beatrice välvilligt upp och jag fick öva på att hålla både brickor och vinbuteljer korrekt, under Katarinas sakkunniga ledning. Dessutom fick jag veta från vilket håll olika saker serverades och hur man höll redskapen för att lyckas med den svåra konsten att lägga upp maten på tallriken utan att spilla ner gästen. Efter några smärre incidenter, som roade Beatrice och Katarina mycket, började jag känna att jag nog skulle gå iland med även den här uppgiften.

Katarina kom till oss tidigt på morgonen för kalaset. Hon skulle dels börja förbereda dukningen för de dryga 20 gästerna, men även hjälpa mig tillrätta. Under veckan hade vi varit uppe på vinden och letat igenom det förråd av servitörskläder som fanns. Flera olika modeller hade letats upp och provats, men ingen hade fallit vare sig mig eller Katarina i smaken. De skilde sig alltför mycket åt mot de servitriskläder Katarina brukade använda. Efter ytterligare en djupdykning i materialet hade vi funnit den bästa lösningen, och efter att jag hjälpt till med dukningen skulle vi gå och göra oss själva i ordning.

Vi hade inga svårigheter att göra oss i ordning. Kläderna låg på plats, och Beatrice själv kom för att "avsyna" oss innan hon gick ner för att invänta sina gäster. Hon var påtagligt nöjd med oss där vi stod i identiskt lika klänningar och vita spetsförkläden runt våra hårt korsetterade midjor. På huvudet hade vi de vita spetsprydda hårprydnader som servitriser hade, samt bekväma men ändå högklackade pumps på våra fötter. Vi fick varsin kram av Beatrice och följde i hennes släptåg nerför trappan. I köket var det full ruljans och vi passerade bara förbi för att berätta att vi var redo och intog sedan våra platser vid dörren. En efter en anlände gästerna och vi fick jobba på bra med att få av dom ytterkläderna och slussa in dom i salongen. Det var verkligen hennes äldre vänner. Ingen var förmodligen yngre än Beatrice, så Katarina och jag tittade lite undrande hur det här kalaset skulle sluta. Några verkade dock ha glimten kvar i ögat, för de skämtade friskt med oss.

Alla kom i tid och blev vederbörligen placerade på sina platser vid bordet. Förrätten var redan dukad, så det enda vi behövde göra vara att fylla på i glasen. Beatrice höll ett litet välkomsttal, och efter skålen kändes det som om middagen började. Kanske var det vinet som gjorde att tungorna började sladdra, för glasen måste redan fyllas på. Några hade även gjort botten upp och såg närmast förolämpade ut att inte glasen var större och bottenlösa. Ett diskret tecken från Beatrice signalerade



att de var redo för varmrätten. Smidigt och elegant ilade Katarina och jag mellan gästerna och dukade undan förrätten. Ute i köket stod sedan två jättebrickor fyllda av ångande köttbitar. Nu skulle det verkliga elddopet komma.

Vi greppade våra fat och gick ut. Katarina först och jag strax efter. Som uppgjort var gick vi på varsin sida om bordet och började lägga upp. Allt gick bra tills jag kom till tredje gästen, en av sprattelgökarna ute i hallen. När jag böjer mig fram för att servera honom hans mat håller jag nästan på att tappa hela brickan i ren förskräckelse. Jag känner nämligen hur hans ena hand letat sig in under mina kjolar och nu är på strövtåg där innanför. Jag biter ihop och lägger snabbt upp hans mat och är på väg att lämna honom, när han, med andra handen, pekar på att han gärna vill ha mer. Jag blir stående en stund extra hos honom och tillfället utnyttjas till fullo av honom, och min bara hud mellan strumporna och troslinningen får ivriga smekningar.

Nu lyckas jag dock slita mig ur hans grepp och kan fortsätta att servera på min sida bordet. Katarina tittar frågande på mig och hennes blickar undrar varför jag halkat efter så pass. Resten av bordet går galant, även om det fanns ytterligare en spelevink som gjorde ett lite mer tafatt försök att få uppmärksamhet. Vi avsluta serveringen och gav oss genast in för att hämta vinet. Med lätt darr i knäna närmade jag mig honom igen. Min oro var befogad, för hans hand var återigen snabbt inne under min kjol. Jag kunde inte förstå hur kvick han var egentligen. Nu kunde jag dock glida bort utan större problem, för glaset gick inte gärna att fylla mer än till brädden. När jag återvände ut till köket hade vi en liten stund för oss själva, och då kunde jag förklara för Katarina vad som inträffat. Hon kände väl igen situationen, hon hade själv råkat ut för den ett antal gånger. Speciellt bland gamla stofiler som fanns runt det här bordet. Ungt lammkött som oss var högvilt för dom. Hur vi än funderade hittade vi inte på något sätt att förhindra denna uppmärksamhet, utan vi fick bita ihop och fortsätta vårt värv.

När vi nu pratat om det kändes det lättare, och vi försökte se det från den positiva sidan. Jag var i alla fall så pass attraktiv att han ville tafsa på mig, dessutom kände jag att min egen lilla hemlighet var så väl "förankrad", att den skulle han i alla fall inte komma åt och avslöja. Trots jätteportionen han fått under första varvet ville han gärna ha mer när vi gick runt andra varvet. Lika säkert som förra gången letade hans hand sig uppåt, men nu knep jag åt ordentligt och lyckades fånga hans hand mellan mina knän. Jag njöt ordentligt när jag såg hans plågade ansiktsuttryck, och gjorde ingen ansats till att förkorta hans pina. Tvärtom lade jag mycket noga upp hans portion, och kompletterade med de grönsaker som låg på fatet. När jag väl släppte mitt grepp log han skevt mot mig, och Katarina på andra sidan bordet hade svårt att hålla sig allvarlig.

Väl ute i köket igen fick jag berätta om vad som hänt, och både Katarina och de bägge kokerskorna hade hjärtligt roligt åt min lilla hämnd. Katarina kunde också meddela att denna lilla vendetta hade varit osynlig för de andra. Ingen reaktion hade kunnat märkas runt bordet till vår stora glädje. Vi ville ju inte förstöra Beatrice fest med några incidenter, men heller inte tolerera vilka övertramp som helst. När vi sedan skulle duka undan varmrätten var han from som ett lamm och vållade mig inga bekymmer. Resten av middagen löpte på utan incidenter. Till min stora förvåning, så bad han mig istället om ursäkt när han efter middagen påkallade min uppmärksamhet och bad om hjälp ut till det väntande kaffet i salongen.

Kapitel 14

Det stora födelsedagsfirandet gick av stapeln på den riktiga födelsedagen som var på onsdagen. Dagen till ära hade jag tagit ledigt från skolan, och förmiddagen hade ägnats åt förberedelser. Beatrice hade hyrt in sig på en restaurang, så alla skulle kunna deltaga. Beatrice och jag stod nu i färd med att uppsöka hennes damfrisörska för att där bli vackra och fina. Därifrån skulle vi sedan åka direkt till festlokalen. Våra långklänningar hängde redan snyggt i sina plastfodral och det enda vi behövde göra just nu var att sätta på oss de rätta underkläderna och dra någon enkel klänning över



hela härligheten. Jag fick bistå Beatrice med hennes korsett och se till att hennes strumpor satt rakt och prydligt.

Siv, ägarinnan till salongen, hälsade oss välkomna och satte sedan igång med att ordna oss festfina. Arbetet löpte på fint, och numer kände jag ju till de flesta rutiner, så jag var hela tiden förberedd på nästa steg. Eftersom vi skulle på fest jobbade hon lite extra med våra frisyrer, och när hon såg min enkla raka turkosfärgade klänning ville hon gärna göra en riktigt hög och vacker håruppsättning. Hon visade på en bild ungefär hur hon tänkt sig och jag godkände omgående hennes förslag. Beatrice satt fortfarande under torkhuven när hon började med att forma mitt hår. Hennes skickliga händer skapade snabbt en stomme att arbeta vidare på, men sedan dröjde det länge innan hon fått alla slingor på rätt plats. Hon hade även fått bryta en stund för att ta hand om Beatrice, och under den tiden passade jag på att plocka fram våra klänningar och se till att allt var i ordning.

Beatrice skulle ha en långärmad klänning i röd brokad med guldtrådar. Till den hörde också en enfärgad väst, som kontrasterade fint mot den mönstrade klänningen. Två långa slitsar i sidorna gjorde klänningen lätt att bära. Min klänning var mycket enkel i sin skärning. Halsen lämnade en normal urringning fram, men hade en mycket djup skärning bak. Två korslagda band utgjorde dekorativa inslag på den i övrigt helt släta klänningen. Armarna var helt bara och lämnade plats för två hellånga handskar i samma färg. Beatrice var nu klar, så vi hjälptes åt med att göra henne helt färdig innan sista handen lades vid min håruppsättning.

Den blev verkligen både vacker och annorlunda. Ännu en gång häpnade jag hur mycket det gick att förändra en människa bara genom hennes frisyr. Jag kände knappt igen mig själv och stor betydelse hade den vackra festmakeupen som jag fått. Som pricken över i-et fiskade Beatrice upp ett etui med diverse strasssmycken. Två vackra dinglande örhängen sattes i mina hål och ett brett armband fästes utanpå mina fingerlösa handskar. Halsbandet var helt underbart, men det som fick mig att helt tappa andan var det diadem som ingick i ensemblen. Det var som om min håruppsättning var skapad för det här smycket, vilket uppenbarligen både Beatrice och Siv instämde i. Medan vi väntade på att taxin skulle komma hann vi få i oss varsin kopp te. Med våra vackra pälsar på våra kroppar trippade vi ut till taxin och åkte till festlokalen.

Alla de övriga gästerna var redan samlade i ett vackert dekorerat rum. I främsta ledet stod Matilda och Katarina för att sedan flankeras av hela bridgegänget med sina respektive. Alla var redan försedda med glas och nu höjdes första skålen till Beatrice ära. Vi fick också glas i handen och sedan klingade glasen mot varandra samtidigt som vi unisont sjöng till Beatrice ära. Medan Beatrice höll mig stadigt under armen gick vi sedan runt till alla gäster och de fick möjlighet att framföra sina personliga gratulationer. Samtidigt blev jag presenterad för de som jag ännu inte hunnit träffa, och speciellt noga blev presentationen när vi kom till min bordskavaljer för dagen, maken till en av de yngre damerna i bridgegänget. Han hade välvilligt ställt upp trots att hustrun inte kunde deltaga. Hon skulle föda deras förstfödda när som helst, och kände sig inte i form för att närvara.

Innan middagen var färdig att serveras kom Katarina över till mig och uttryckte sin beundran över både mig och klänningen. Jag kunde kontra att hennes solgula klänning, avskuren under bysten och med svepande kjol klädde henne jättefint. Hennes bruna hår låg så vackert ner på hennes rygg och böljade så fint när hon svängde på huvudet. Vi stod och småpratade en stund och strax innan klockan klämtade för att tala om att maten skulle serveras anslöt sig våra kavaljerer till oss och deltog i konversationen. Det visade sig att vi skulle sitta mitt emot varandra vid bordet, så vi kunde fortsätta vårt samtal efter att vi artigt hade blivit förda fram till bordet av våra kavaljerer, och fått trevlig hjälp med stolarna.

Tanken med festen var givetvis att hylla och göra kvällen så trevlig som möjlig för Beatrice, men hon förvånade oss än en gång genom att genast ta kommandot och själv stå för underhållningen. Med en mängd spirituella inlägg under kvällens gång fick hon oss ständigt att kikna av skratt. Hon berättade anekdoter från hela hennes livstid, och vi fick lära känna många nya sidor hos denna remarkabla kvinna. Efteråt fick jag höra att det verkligen var den "gamla" Beatrice som nu levde upp igen. Så här



hade hon varit i sin ungdom och fram till makens död. Därefter hade hon pliktskyldigast deltagit i sällskapslivet, men inte haft den livsglädje som nu återvänt. T.o.m. så svåra saker som Josephines frånfälle kunde hon nu prata om och finna någon form av mening i.

Många av hennes vänner gjorde tappra försök att hålla hyllningstal till hennes ära, men hon tillät inga ovationer över sin livsgärning, utan kontrade omedelbart med att berätta intressanta och trevliga detaljer där talaren hade varit inblandad i. Innan kvällen var till ända hade hon nog passerat alla av oss, inklusive mig, och berättat några anekdoter om var och en. Det här blev verkligen hennes fest, fast på ett lite annorlunda sätt än vad som var brukligt, men gästerna njöt av tillställningen och det var svårt att bryta upp och ge sig hemåt. Jag hade i alla fall förmånen att få följa Beatrice hem och vi satt hela tiden och höll varandra i händerna.

Beatrice och mina små samtalskvällar började få en liten annan prägel nu. Hon förhörde sig mer och mer om hur mina studier gick och hur jag tänkte mig fortsättningen, med praktik etc. Hon ville också försäkra sig om att jag inte blev för hårt pressad av henne att uppträda som Josephine, och att det hindrade mig i andra situationer. Till hennes glädje kunde jag sanningsenligt säga att jag trivdes varenda minut jag tillbringade som Josephine. Hon hade blivit en viktig del av mitt liv och att jag hade Beatrice och Katarina att tacka för att jag verkligen kunde leva ut mitt begär att få gå klädd i kvinnokläder. Utan deras assistans skulle jag inte ha kunnat uppleva alla dessa trevliga händelser.

Som en naturlig del i dessa samtal kom vi att prata om den närmaste framtiden. Jag måste försöka hitta en praktikplats till sommaren, och Beatrice ville gärna att vi hade semester tillsammans. Efter lite planläggning så fann vi att båda önskemålen säkert kunde fogas ihop. Den osäkra delen var praktikplatsen, men Beatrice lovade att försöka rycka i några tåtar. Hon hade trots allt fortfarande en del intressen i företag som hade lämplig verksamhet. Jag var givetvis tacksam för hennes hjälp, men gjorde helt klart att det måste vara Josef som tog hand om praktikplatsen, inte Josephine. Beatrice nickade och förstod. Hon menade att Josephine nog skulle få tillräckligt med praktik ändå i sommar, vad hon nu menade med det.

Våren gjorde sitt verkliga intåg och likt fåglarna fick vi en bråd tid att se om vårt bo. Min garderob behövde ömsa skinn och jag hade ett mycket trevlig besvär med att besöka olika affärer och komplettera med snygga vårkläder. Jag behövde aldrig ge mig iväg utan sällskap. Var det inte Katarina, eller för den delen Beatrice, som ställde upp, så fanns det många villiga i bridgegänget att ledsaga mig. Min syster Maria deltog också gärna i dessa aktiviteter, så problemet för mig var snarare att välja sällskap. Nu under våren så ökade också vår samvaro utanför hemmets fyra väggar, och vi stämde ofta möte i någon park eller på olika trevliga restauranger. Beroende på tidpunkt och tillfälle så kunde det hända att Josef dök upp till mötet. Det hela utvecklade sig nästan till en charad där den stående frågan och diskussionsämnet var i vilken skepnad jag skulle dyka upp. Det var lite av en kurragömma lek som jag gärna ställde upp på.

Beroende på min skepnad, så blev utflykterna i alla klädesbutiker av lite olika natur. Jag provade ogärna damkläder när jag var klädd som Josef, men det hindrade varken mig eller mitt sällskap att se ut lämpliga objekt. Det var sedan roligt att få återvända till butiken, som Josephine, och prova de undanhängda plaggen. Kommentarerna från personalen var alltid roliga att höra. Många var de som pratade om den trevlige unge mannen som sett ut kläder åt sin trolovade. Det var egentligen bara vid ett tillfälle som kommentaren blev den motsatta. En kvinna frågade mig nämligen varför jag klädde ut mig till kille och gick i damaffärer. Jag kunde inte låta bli att berätta sanningen och hon höll på att svimma av förvåning.

Vi hittade många trevliga kläder. Alldeles för många enligt mitt förmenande, men Beatrice manade på mig ytterligare och föreslog nya varianter eller modeller som borde införskaffas. Skira lätta sommarklänningar fanns det gott om, och en hel del hamnade i min mycket välfyllda garderob. Skor var ett kapitel för sig, och det blev många modeller och färger som bytte ägare under mina inköpsronder. Numer var det min syster Maria som gärna kom till mig på besök. Efter varje gång var det något plagg som hon lånade med sig. Det var en härlig tid som vi nu var mitt uppe i. Tänk att få



slippa de omständiga ytterkläderna, och bara dra på sig en behå och några trosor under en lätt sommarklänning och sedan dra iväg. Visserligen använde jag fortfarande strumpor, men det var mer för att jag tyckte mina ben blev snyggare än det var nödvändigt för att hålla värmen.

Största problemet med våren var att även mina manskläder blev lättare och tunnare, och inte längre kunde dölja mina damunderkläder. Spetsarna på mina trosor syntes t.o.m. igenom ett par av mina långbyxor vilket Katarina tursamt nog uppmärksammade och ropade tillbaka mig när jag var halvvägs ut genom grinden. Så nu blev det en tid av "antingen eller", inte "både och" som gällt under vintern. Mina besök på skönhetssalongerna fortsatte dock i oförminskad omfattning och jag kunde nöjt betrakta mitt nästan helt skägglösa ansikte. Visst fanns det kvar, men det var nu så uttunnat att det knappast störde. Inför sommaren så hade min hårfrissa föreslagit mig en kortare klippning, så nu hade jag en kort lättarbetad frisyr, men fortfarande mycket lätt att ge både en maskulin och mycket feminin karaktär.

Allteftersom vårvärmen tilltog ökade också min önskan att gå lättare klädd, även som kvinna. Vid en av shoppingturerna blev därför huvudmålet att se ut bad och strandkläder. Jag blev alldeles sjuk av att se på alla läckra persedlar och fick än en gång lov att nypa mig i armen för att inse att det var till mig som vi höll på att välja ut dessa plagg. Jag var heller inte sen att prova dessa plagg, och satt gärna uppe på min lilla altan och studerade, iförd endast någon läcker bikini eller soldress.

Strax innan sommarlovet så kunde Beatrice glatt meddela att hon fått napp. Ett av företagen hon kontaktat kunde tänka sig att ta emot mig som praktikant. Nu ville de träffa mig för att göra klart med detaljerna. Jag vilade inte på hanen, utan redan dagen efter besökte jag dom och vi blev överens. Beatrice hade även pratat om min ledighet, och det visade sig att företaget stängde för industrisemestern, så inte heller det vållade några problem. Jag skulle jobba direkt i produktionen. Det var en högt mekaniserad industri, och det fanns många intressanta problemställningar där stela, kantiga maskiner skulle ta hand om och bearbeta florstunna material. Fabriken som jag skulle jobba i tillverkade nämligen damstrumpor.

En liten intressant detalj delgavs mig redan under anställningsintervjun. Personalchefen verkade lite förlägen när han började prata om detta, så min nyfikenhet blev än större. Efter en stund av tomprat kom han till pudelns kärna

- Den största källan till spill i fabriken är personalens händer. Det räcker med att det finns en liten ojämnhet i fingrar och naglar för att en maska skulle gå. Det här är något som de flesta kvinnor väl känner till och är medvetna om, men som vi män är lyckligt ovetandes om. En skillnad är också att om en kvinna är ovarsam med sin strumpa så är det bara en, i sämsta fall två strumpor som förstörs, medan om det sker här i fabriken så kan det bli hundratals som förstörs på ett ögonblick.

Han gjorde en konstpaus för att se om han fortfarande hade min uppmärksamhet. Till hans förvåning hade han märkt en liten igenkännande nick under föredragningen, men det var väl antagligen bara att mina flickvänner beklagat sig. Han fortsatte med sin lektion

- Kvinnorna har lärt sig att hantera detta problem genom att alltid hålla sina händer mjuka och fina, samt att se till att naglarna är välskötta. En hjälp i sammanhanget är faktiskt det nagellack som kvinnor använder. Här i fabriken så går alla i produktionen regelbundet på hand och nagelvård. Såväl män som kvinnor. Alla får sina naglar skötta av flinka flickor, och alla använder nagellack. Även männen, men de behöver inte ha färgat nagellack utan till dom har vi givetvis ofärgat. De här reglerna omfattar givetvis även dig, men vad jag kan se härifrån så bör det inte ställa till några problem. Dina händer ser mycket välvårdade ut och de kändes även mjuka och fina. Men i alla händelser så har vi ett besök inbokat åt dig, redan om en stund, hos vår manikyrist och av henne får du också närmare instruktioner hur du skall behandla dina händer under de två veckor som återstår innan du skall börja här.



Han fortsatte en stund till att prata om olika saker innan det knackade på dörren och en kvinna steg in. Det var manikyristen som kommit för att hämta mig. Vi avslutade vårt samtal och han hälsade mig välkommen till jobbet, samtidigt som han skickade en hälsning med mig tillbaka till Beatrice. Jag följde efter Rebecka, manikyristen, till hennes lilla krypin och hon satte genast igång med sitt arbete. Hon tittade förvånat på mina händer och lyfte sedan blicken till mitt ansikte och studerade mig noga innan hon öppnade munnen

- Du har väldigt vackra och välvårdade händer. Mycket ovanligt för en man i din ålder. Jag kan se att du vårdar dina händer väl. Skulle gissa att du besöker någon kollega till mig regelbundet.

- Ja, svarade jag sanningsenligt och väntade på fortsättningen

- Det är ju naturligtvis din ensak, men visst blir jag nyfiken. Jag tror aldrig jag stött på detta tidigare hos någon av våra manliga anställda, knappt hos flickorna heller när dom besökt mig för första gången. Det enda jag har att göra är väl att ge dig din hudcreme och ditt nagellack. Resten klarar du själv, det är jag övertygad om.

Jag besvarade inte hennes kommentar som nästan var en fråga. Jag kunde spåra en viss besvikelse i hennes ansikte, och hon var på väg att säga något när hon hejdade sig och vi nöjde oss med att säga "Hej då" till varandra. Jag förstod dock att hon nog gärna skulle återkomma till denna fråga under mina återkommande besök hos henne.

Jag hade fått en stor kasse med lite information om företaget med mig, och när jag nu tittade närmare på allt material, så hittade jag också ett antal varuprover. Jag smålog vid tanken att det nog inte var så många män som uppskattade dessa prover till fullo, men jag kunde konstatera att både färger och storlekar skulle passa mig alldeles utmärkt. Jag skulle nog få en trevlig praktiktid, även fast det bara var Josef som skulle visa sig.

Kapitel 15

Lördagen den 29 maj inleddes med fåglarnas ivriga morgonkonsert. Egentligen var väl deras sång inte annorlunda den här morgonen än andra morgnar, men dagen i sig var helt annorlunda. Efter att ha sträckt ut mig ordentligt i sängen och samlat mina tankar inför dagen steg jag upp och drog mig ut till duschen. Med duschmössan över mitt nyfriserade hår lät jag det varma vattnet massera in nytt liv i min kropp. Vattnet hade också en välgörande avslappnande effekt. Åter inne i mitt rum började jag klä på mig de kläder som omsorgsfullt lagts dit under gårdagen. En vacker spetsprydd behå följdes av den tillhörande trosan. Sedan drog jag på mig den vita knäkorta klänningen med tunna vida chiffongkjolar. Klänningslivet var prytt med dussintals små knappar och det tog mig en bra stund att knäppa alla. Två smala axelband utgjorde dekorativa inslag mot min försommarbruna hud. Idag skulle jag inte ha några strumpor, utan satte mina bara fötter direkt i de smäckra vita sandaletterna som stod nedanför stolen. Mina rosafärgade tånaglar lyste vackert emot mig när jag fångade upp de enkla smycken som valts ut till min klädsel. Jag sminkade mig noga och tittade sedan kritiskt på mig i spegeln, men det jag såg utföll till min belåtenhet. Jag var nu redo.

Beatrice satt redan i salongen. I en vackert solgul klänning satt hon där och tittade på målningen. Hon såg lugn och sansad ut, men det syntes att hon fällt några tårar. När hon hörde mig komma reste hon på sig och log välkomnande mot mig. Vi möttes i en stilla omfamning och blev stående en stund i varandras famnar. Utan att ett ord sades nickade hon gillande mot min klädsel och jag gav henne en kyss på kinden. Fortfarande tysta satte vi oss ner och tog till oss den högtidliga stämning som rådde i huset. Förtrollningen bröts först när ett diskret signalhorn förkunnade att vår taxi anlänt.



Beatrice bad taxin stanna på en höjd strax innan vi nått vårt mål. Hon gav chauffören några korta instruktioner och vi steg ut ur bilen som sedan for iväg. När tystnaden åter slöt oss i sin famn började hon tala med fast och stabil stämma

- Härifrån är allt så vackert. Här stod ofta jag och Oskar och tittade ut över omgivningarna. Under hans sista levnadsår så var det hit vi gärna gick för att samla kraft och mod inför det svåra och okända som vi visste låg framför oss.

Beatrice tog ett stabilt grepp om min arm och började sakta gå framåt samtidigt som hon fortsatte att berätta om hennes och Oskars sista tid tillsammans. Vi nådde fram till grinden och fortsatte längs prydligt krattade gångar. En bedårande blomsterprakt omgav oss och fåglarna kvittrade oavbrutet i träden, men omgivningens skönhet förbleknade i den vackra berättelse som sakta lämnade Beatrice läppar. En ljummen försommarvind lekte med min kjol och den fladdrade vackert för varje steg jag tog. Jag ryste till, men jag blev aldrig klar över om det var vindens smekning av mina bara ben eller om det var den gripande berättelsen som var orsaken.

Mitt på en gång stannade Beatrice upp och vände sig halvt om. Framför oss tornade ännu ett vackert natursceneri upp sig med blommande ängar och det blåa havet skymtande bakom några försommargröna dungar. Ett antal kor betade stillsamt nedanför oss och när Beatrice sakta böjde sig framåt upptäckte jag den diskreta stenen med två namn inristade i guldskrift "Oskar" och "Josephine". Inget mer fanns att läsa, bara dessa två ord. Stillsamt stod vi och betraktade stenen och varandra. Så stod jag då vid den personens grav som i sådan hög grad påverkat mitt liv trots att det nu idag var exakt 30 år sedan hon dog. Känslan av att högre makter styrde över våra liv kändes omedelbart starkare och samma tanke måste ha slagit Beatrice i samma ögonblick, för hon vände sig mot mig och tog till orda

- Visst är det väl underligt hur livet gestaltar sig. Vem kunde ha anat att jag trots allt skulle få uppleva allt detta positiva i min stora sorg. Även om det nu dröjde 30 långa år, så känns det som om jag nu försonats med det förflutna och kan gå vidare i livet. Jag upplever just nu något av det lyckligaste stunder jag varit med om. Jag känner en stark förtröstan och har i dig funnit en mening med mitt liv igen.

Beatrice klappade mig på armen och vi log mot varandra. När Beatrice vände på klacken och sakta började gå tillbaka dröjde jag mig kvar några sekunder. Vänd mot stenen utförde jag en lätt nigning innan jag med några snabba steg anslöt till Beatrice som åter tog tag i min arm, samtidigt som hon gav mig ett varmt leende. Betydligt raskare gick vi samma väg tillbaka, och nu kunde vi ta till oss av fåglarnas ivriga flykt över himlavalvet och känna dofterna från alla vårens blommor. Med perfekt precision svängde vår bil in på parkeringsplatsen och vi for tillbaka hem.

Katarina och Matilda mötte oss i grinden. Under vår frånvaro hade de dukat upp en härlig sommarmåltid ute i trädgården, och bortblåst med sommarvinden var alla dunkla minnen. Kvar fanns glädjen och skrattet, och bersån fylldes nu av muntra stämmor. Vi lät oss väl smaka av deras läckerheter och tillsammans njöt vi alla fyra av den trevliga samvaron som inte blev sämre av det vackra vädret. Under angenäma former stakades nya mål ut och riktlinjer drogs upp för den sommar som stod för dörren. Om bara några dagar skulle jag påbörja min praktik för att sedan i början av juli slå följe med Beatrice och Katarina till deras traditionella sommarvistelse på hotell i Båstad. Jag brann av iver att få höra detaljer, men båda log bara pilskt mot varandra och höll mig på sträckbänken. Det enda som klart framgick var att de här semesterveckorna var vikta för husets kvinnor.

Efter en hel dags resa i hyrd bil anlände vi till hotellet i Båstad. Det hette passande nog Riviera och utanför en liten skyddande ridå av gran och tall så bredde hela stranden ut sig framför våra fötter. Hotellet låg intill ett villaområde, men var helt för sig självt, omgiven av ett skogsparti med vackra promenadvägar och stilla porlande bäck. Två stora byggnader fanns inom hotellets område. Ena byggnaden innehöll alla gemensamma ytor som restaurang och sällskapsrum. Den stora matsalen från



30-talet påminde starkt i sin utformning till ett japanskt hus med sin förhöjda mittdel och ljusinsläpp längs takkanten. Längs kolonnerna vid sidan om den öppna mittdelen öppnade sig stora perspektivfönster ut mot havet. En vindskyddad patio låg på motsatta sidan, och därifrån hade man god uppsikt över anländande gäster.

Det var också fullt med gäster som satt där när Katarina, som kört sista biten, svängde in på den öppna planen. En del halsar sträcktes och ansikten vändes emot oss när vi klev ur bilen för att anmäla vår ankomst. Några vinkade glatt igenkännande till oss och Beatrice besvarade glatt hälsningen. I receptionen var man väl förberedd på vår ankomst och chefen själv kom ut för att hälsa oss välkomna. Efter några inledande artighetsfraser och diverse formaliteter erbjöd han sig att följa med över till annexet, som innehöll alla rum, och hjälpa oss med vår packning. Jag och Katarina slog följe med honom medan Beatrice gick ut på pation för att återknyta bekantskapen med några av damerna där.

Annexet var en tvåvånings byggnad i lite karaktärslös stil. Rummen däremot var ändamålsenliga och funktionellt inredda. Två rum på övervåningen stod till vårt förfogande. Beatrice hade ett rum in mot gården, medan Katarina och jag skulle dela på ett med utsikt mot havet. Vi hjälptes åt att bära in vår omfattande packning, och sedan vi tackat för hjälpen satte vi omedelbart igång med att installera oss. Det skulle bara dröja en timme innan middagen serverades, och till dess ville vi vara klara och dessutom fräschat upp oss. Våra nuvarande kläder, linne och shorts kändes inte rätt till första middagen, även om vi var på ett badhotell.

Första middagen var en liten upplevelse. Det verkade som om alla kände alla, trots att vi nyss kommit. Allteftersom middagen fortskred så insåg jag att många faktiskt kände varandra också. Det var samma gäster som återkom år efter år och dessutom vid samma tidpunkt. Ibland skedde det förändringar och då gick diskussionens vågor höga vem som tagit hand om "majorskans" eller "värmländskans" rum. Idag var det allmänna samtalsämnet varför vi kommit i "egen" bil. Brukligt var att Beatrice och Katarina anlände per tåg, men i år hade Beatrice föreslagit en hyrbil. Dels var vi två om att kunna köra den långa vägen hit, Katarina och jag, dels ville Beatrice vara friare här och uppleva omgivningarna bättre än vad som blivit fallet de senaste åren.

Min närvaro väckte givetvis också uppmärksamhet, och jag blev vederbörligen presenterad som den jag var, en hyresgäst hos Beatrice, som hon tagit hand om även över sommaren. Att jag egentligen var kille nämndes dock aldrig. Den vetskapen hade vi tänkt att hålla för oss själva. Vem skulle förresten kunnat ta emot ett sådant budskap där jag satt i knäkort sommarklänning med smala axelband och helt uppenbarligen var behålös. Att dessutom min uppnosigt putande barm skymtande under den tunna klänningen gjorde inte saken sämre. Nej en sådan gissning skulle inte ha inbringat något större bifall, och jag hade ingen som helst anledning att ta någon ur den tanken.

Den sociala samvaron fortsatte direkt efter middagen, och skulle så fortsätta under de fyra veckor som vi skulle vara här. Ny gäster kom och andra åkte, men redan nu så splittrades vi upp och sökte gemenskap med likasinnade. Beatrice ålderskategori var klart överrepresenterade, men det fanns några i Katarinas och min ålder. Under resan ner hade jag helt fått klart för mig villkoren för denna vistelse. Var och en skötte sig själv efter bästa förmåga. Det här var allas semester och ingen skulle behöva passa på någon annan. Däremot såg Beatrice gärna att vi ungdomar höll ihop och umgicks. Hon ville också gärna att vi kunde ta med henne ut på några utflykter, och både Katarina och jag lovade att så fort hon önskade skjuts, eller bara sällskap, så skulle vi båda finnas redo. Vi hade även pratat om några gemensamma utflykter, det gällde bara att lägga in dom vid lämpliga tidpunkter. Vädret fick ha sista ordet med i den planeringen.

Som en följd av de "regler" som Beatrice berättat om slog hon följe med några väninnor sedan flera år. Katarina och jag anslöt oss till två andra flickor, varav Katarina kände igen den ena. Jag var intresserad av att se lite av omgivningarna så vi drog alla iväg på en kortare promenad. Den som Katarina kände hette Eva och bodde i Jönköpingstrakten. Hon var här med sin mor för femte året. De skulle vara här en vecka till. Den andra flickan hette Lena och kom från Örebro. Hon hade "övertagit"



en fasters plats på hotellet när hon hastigt avlidit för några veckor sedan. Allt hade varit betalt, och någon annan hade inte velat åka, så Lena hade fått erbjudandet. Hon hade dock varit tveksam med tanke på hennes fasters berättelser om vilka som vanligtvis bodde här, men tänkt att närheten till Båstad skulle göra att hon "stod ut" under några veckor. Dessutom var hon tennisintresserad och hade för avsikt att titta på några matcher.

Vi kände spontant att det "stämde" mellan oss fyra, och utan att något blivit bestämt förstod vi att vi skulle hänga ihop under vår tid tillsammans på hotellet. När vi återkom till hotellet så tyckte Lena att det fortfarande kändes som om det var tillräckligt varmt i luften för ett kvällsdopp. De övriga nickade gillande och jag kunde då inte backa ur. Någon gång skulle ändå bli den första, men visst kändes det ordentligt nervöst när jag nu bytte om till bikini. Katarina och jag hade pratat en del om det här hemma, och nu hjälptes vi åt att fästa upp mitt lilla extra "bihang" på det sätt som vi provat ut. Efter godkännande från Katarina att allt såg bra och naturligt ut draperade jag ett badlakan kring mig och så gick vi ut för att möta de två andra.

Jag njöt av doppet. Det var otroligt skönt att låta det varma och klara vattnet omsluta min kropp, men det som var ännu härligare var att inse att jag kunde visa mig som tjej, bland tjejer, även i bikini. Den känslan går inte att beskriva, men uppenbarligen kände Katarina att det fungerade fint för mig, för hon log varmt mot mig när vi alla fyra, hand i hand, sprang ut i vattnet ännu en gång. Något läge att stanna kvar och njuta av kvällen var det inte, så vi drog oss upp mot hotellet och efter ännu ett ombyte till varma och mysiga kläder samlades vi på pation och pratade tills det lilla som fanns av kvällsmörker omslöt oss.

Hela första veckan strålade solen emot oss och krafterna räckte inte till något annat än att gå mellan hotellet och stranden. Men ingen beklagade sig och våra kroppar tog tacksamt emot solens strålar och bara blev brunare och brunare. Varje kväll inspekterade vi varandra noga och stolt kunde jag konstatera att min kropp antog kvinnligare och kvinnligare former. I sanningens namn skall väl sägas att min kropp förändrades nog väldigt lite, men upplevelsen av den blev kvinnligare och kvinnligare. Vi häpnade hur mycket de vita partier som bikinin lämnat efter sig betydde för den totala upplevelsen. Vi skrattade också åt det paradoxala i situationen att jag gärna såg till att de vita partierna blev tydliga och fina för att känna mig som kvinna, medan kvinnorna gärna avstod från dom och kämpade för att de aldrig skulle bli speciellt framträdande.

Lite annat än bada och äta hann vi med. Eva skulle ju åka hem till helgen, så på fredagen måste vi ju bara söka upp något av ortens diskotek och ge henne en värdig avslutning på sommaren. Klädda i läckra sommarklänningar och lätta sandaletter gjorde vi vår entré på ett disco nära hamnen. Det var fullt pådrag i det meterhöga högtalarna och vi anade att vi mest skulle få syssla med teckenkommunikation under kvällen. Vår entré hade dock uppmärksammats, för vi hann knappt slå oss ned vid ett ledigt bord förrän två killar dök upp och släpade ut mig och Eva på dansgolvet. I ögonvrån såg jag att de två övriga inte behövde vänta länge innan även de försvann upp på dansgolvet.

Killarna gjorde verkligen sitt bästa för att underhålla oss. Flera kunde tänka sig att fortsätta med den verksamheten även efter diskotekets stängning, men trots de generösa erbjudandena så tackade vi vänligt men bestämt nej och började gå tillbaka mot hotellet. Vi kommenterade livligt varandras erfarenheter av kvällen och skrattade gott åt en del tafatta försök från killarna att få sin vilja igenom. Men även om vi inte ställde upp på allt som föreslogs hade nog pojkarna fått ganska god valuta för sina satsade ölbägare. I dunklet som rådde på diskoteket utbyttes en och annan het kyss, likväl som ivriga smekningar på den hud som lämnats bar. Ibland försökte någon frilägga ytterligare platser att smeka på, men vänligt och bestämt återställdes klänningen i ursprungligt läge. Mycket glada i sinnet önskade vi varandra en god natt, eller snarare god morgon, när vi kom fram till hotellet och försvann in på våra rum.

Katarina och jag fann inte alltför stor mening i att sova, utan lite uppladdade av kvällens uppmärksamhet som aldrig tilläts nå sitt klimax, fortsatte vi där grabbarna fått lov att sluta. Plagg



efter plagg smektes av våra ivrigt väntande kroppar under heta ömhetsbetygelser. Katarina tog varligt kommandot och styrde mina heta känslor för henne dit de gav henne maximal njutning. Skickligt vandrade hon runt i rummet, och hittade alltid en ny ställning som gjorde att jag kunde tillfredsställa hennes önskemål på bästa möjliga sätt. Hennes låga brann intensivt och när hon sedan frigjorde min fängslade bundsförvant betalade hon med råge tillbaka för mitt energiska och uppoffrande arbete.

Kapitel 16

Den följande veckan kom inga nya ungdomar till hotellet, utan det var vi tre tjejer som fick nöja oss med varandras sällskap. Vädret blev lite mer anpassat till utflykter så en dag när Beatrice föreslagit en tur till Helsingör var, på Beatrice förslag, Lena inte svår att övertala att hänga med. Vi åkte iväg redan efter en tidig frukost, och när vi kom till Helsingborg förändrades planerna drastiskt. Ett paketerbjudande om färja, tågresa och diverse entréer i Köpenhamn till mycket överkomligt pris, för att inte säga praktiskt taget gratis, kunde vi inte motstå utan hoppade genast på. Så hux flux var siktet inställt på Köpenhamn.

Ströget blev vårt första mål, och Beatrice tog glatt på sig guiderollen. Köpenhamn var något av hennes favoritstad, och föremål för ett flitigt besökande under hennes uppväxtår. Hon kände väl till stadens olika sevärdheter och förde oss nu från den ena platsen till den andra. Hennes livliga och intressanta berättelse gjorde att många i vår omgivning stannade upp och lyssnade till hennes beskrivningar. Hon letade även upp hennes egna vattenhål, och när ett fortfarande fanns kvar, till synes helt oförändrat, var hon inte sen att bjuda oss till bords. Danska läckerheter och specialiteter serverades tillsammans med välsmakande drycker från stadens utkanter. Vi blev kvar där till tidig kväll, och då kände vi oss redo för att bese den största begivenheten, Tivoli.

Scen efter scen var fyllda med glada musikanter eller andra underhållare. Alla med sin lilla nisch av underhållningsvärlden. Det fanns något för alla smakinriktningar, och var det trots allt inget som dög så kunde man bara strosa omkring och njuta av den prakt som fanns runt om. När nattens mörker sänkte sig lystes parken upp av miljontals lampor i alla slags färger och modeller. Fasaderna på byggnaderna glittrade i glansen från alla strålkastare. Överallt pågick det aktiviteter, och vi lockades med att göra både det ena och andra. Allt hängde Beatrice med på och av den stora åldersskillnaden mellan oss märktes ingenting. Vi stod länge och tittade på artisterna av många olika slag. T.o.m. försäljarna av diverse lätta maträtter gjorde sin beredning till ett fulländat artistuppträdande. Speciellt skicklig var mannen som gräddade pannkakor direkt på plattan.

På slaget 24.00 bröt det sedvanliga fyrverkeriet ut och när smällarna klingat av mot himlen styrde vi våra steg ut från Tivoli, ledsagade av Lumbyes sprittande Jernbanegalopp. Det var fyra trötta men mycket nöjda turister som äntrade tåget tillbaka mot Helsingör. Några starka koppar kaffe ombord på färjan gjorde att vi klarade av den korta resan upp till hotellet utan problem. Att vi sedan, dagen efter, hoppade över frukosten och gick direkt på lunchen upplevdes bara som en naturlig fortsättning på en trevlig utflykt.

Inte heller när Lena åkte fylldes hotellet på av några i vår ålder. Däremot kom det ett par barnfamiljer så det blev ännu mer liv och rörelse kring oss. Även flera av Beatrice väninnor hade nu rest och därför sökte vi åter mer av varandras sällskap. Bilen skulle ju också få göra skäl för den hyra vi betalt, så både förmiddagar och kvällar gjorde vi våra nerslag på olika sevärda platser i omgivningarna. Eftermiddagarna ägnades företrädesvis åt stranden till fromma för våra allt mer pepparkaksliknande kroppar. Beatrice skämtade gärna om att det till julen skulle det räcka med lite kristyr här och var på våra kroppar för att hon skulle ha två präktiga pepparkaksgummor.

Vi besökte Hovs hallar, Norrvikens trädgårdar och givetvis alla härliga bokskogar högt uppe på Hallandsåsen. Ytterligare en heldagsutflykt hann vi med. Den resan gick till Hallands Väderö och med benäget bistånd av hotellets kock hade vi blivit utrustade med en välfylld picknickkorg. I allt



vårt planerande hade vi sprungit ifrån våra badkläder, men i en skyddad vik tog vi oss i alla fall ett dopp och det blev till en ny upplevelse att bada helt naken. Mina bröstproteser hängde fint med och inte ens det salta vattnet gjorde att klisterremsorna ville släppa sitt tag. Som tur var hade jag även fäst upp min lem, så om någon lyckades få syn på oss så var det tre damer som badade i sin allra vackraste klädsel.

När vi låg och latade oss på stranden ville Katarina gärna att jag ännu en gång berättade om mina upplevelser under de första praktikveckorna. Jag gjorde henne till viljes och återberättade några händelser från strumpfabriken. Speciellt var hon intresserad av den gången då några av mina kamrater börjat misstänka att mitt intresse för damstrumpor var större än normalt för en kille. Jag hade kommit in i arbetslaget mycket snabbt. Vi var ett gäng på åtta personer som betjänade ett antal maskiner. I mitt lag var jag enda killen, men i andra lag fanns det fler. Ofta var förmannen kille, men just i vårt lag var det en kvinna. Jargongen var därför helt kvinnlig, och redan där hade några hissat ett undrande ögonbryn. Jag försökte visserligen dölja mitt intresse och min sakkunskap i de frågor som avhandlades, men ibland slant det bara till och en kommentar fälldes som inte riktigt hörde hemma i en killes mun. De flesta gånger klarade jag av att villa bort min kommentar, men hos några hade ändå ett frö såtts.

Jag började märka att några trevande slängde ut små krokar åt mig för att se om jag nappade, men de flesta gånger lyckades jag både upptäcka krokarna och undvika dom. Men en gång, typiskt nog en måndag morgon, var jag inte uppmärksam utan svalde betet med hull och hår. Varje måndag morgon låg det ett nytt rent klädbyte istället för det gamla. Det var en i laget som skötte om att samla in det gamla och se till att det fanns ett nytt rent ställ till nästa arbetspass. Både män och kvinnors klädsel var lika med vit rock och vita byxor. Allt för att minsta smutsfläck skulle synas och ge sin tydliga signal om att någon maskin kanske inte fungerade klanderfritt och kunde förorsaka problem. Den här morgonen tog jag mitt ställ och satte på mig både byxor och jacka utan att tänka mig för.

Det var först när en av tjejerna, under första fikarasten, reagerade på att mina byxor inte längre hade gylf, utan knäpptes med dragkedja i sidan som sanningen gick upp för mig. Illröd i ansiktet kunde jag konstatera att även jackan var felknäppt. Utan att tänka mig för hade jag accepterat en kvinnlig klädedräkt och alla skrattade gott åt det misstag som gjorts. Det skojades också friskt att jag gjort så många erövringar av sköna damer att den typen av knäppning i byxorna var mig mer bekant än de med gylf. Det var bara en som inte deltog i lustigheterna på samma sätt, och det var hon som skötte klädbytet. Hon log istället det där speciella "jag vet nog" leendet. Tjejerna blev sedan oerhört imponerade när jag efter fikarasten inte gjorde några ansatser till att vilja byta, utan fortsatte mitt arbetspass så som om inget hänt.

Resten av veckan hade jag också samma kläder. Sent på fredagen kom hon som skötte klädbytet och, i ett försök att urskulda sig, bad hon om ursäkt för att hon inte sett upp bättre. Jag försäkrade att det inte gjorde något. Väl medveten om att vi sällan träffade de andra arbetslagen så tillade jag också att det inte spelade någon roll vilka kläder jag hade. Mitt lag hade ju ändå sett mig i de här kläderna och accepterat det utan problem. Hon frågade lite förvånat om jag kunde fortsätta med samma även i fortsättningen, och när jag svarade ja blev hon glad. Dels slapp hon jaga iväg till ytterligare ett förråd för att hämta mina kläder, dels var det alltid så svårt att hitta rätt storlek. Min storlek stämde bättre med en vanlig kvinna än man.

Kanske blev jag lite oförsiktigare med vad jag sade eller gjorde efter den här händelsen, eller så var det ännu en gång som jag blev lurad i en fälla. Under en fikarast, någon vecka senare, så gick diskussionens vågor höga om det var dags att slänga behån eller inte. Jag hade suttit tyst och intresserat följt diskussionen när jag helt plötsligt fick frågan hur jag skulle göra. Utan att tänka mig för så svarade jag bara att jag i alla fall tänkte behålla den. Först reagerade dom inte på mitt svar, utan såg svaret ur mitt manliga perspektiv, men sedan stod hela sanningen plötsligt klar för dom. Jag hade själv använt behå. Nu blev plötsligt frågorna väldigt målinriktade och allas intresse var fokuserat på lilla mig. Jag fann för gott att lägga korten på bordet och till min stora förvåning var det ingen som skrattade ut mig. Tvärtom kändes det som om jag plötsligt blev en i gänget på ett helt annat sätt än



tidigare. Förmannen tog också till orda och berömde mig för mitt mod och min uppriktighet och uppmanade alla att inte hålla på och sladdra om den här kunskapen. Jag förstod att de också skulle hålla tyst, för hennes ord uppfattades alltid som ord och inga visor. Ingen bröt gärna mot det som förmannen sagt.

Givetvis blev de inte nöjda med att jag berättat lite, utan steg för steg frågade de ut mig och började även att be mig visa upp lite mer av mig som kvinna. "Kan du inte ha trosor i morgon" eller "hur ser du ut med bröstproteser och behå". Dom tjatade egentligen inte utan mer bad mig, och eftersom jag upplevde deras nyfikenhet som äkta och icke kränkande gjorde jag dom till viljes på punkt efter punkt. När dessa tillfällen kom så vaktade dom vår avdelning som falkar. Ingen annan skulle få chansen att avslöja mig, utan det här var ett förtroende som skulle hållas inom laget.

En eftermiddag slog en av mina kamrater följe med mig efter jobbet

- Jo, jag skulle vilja fråga dig en sak

- Visst, varsågod svarade jag

- På fredag skall vi ha en fest, och jag har fått i uppdrag att fråga dig om du kan vara med

- Om det är samma fest vi pratar om så har jag redan tackat ja, svarade jag lugnt

- Jo, jag vet det, fortsatte hon märkbart generad, men det är så att vi undrar om du kan komma som tjej.

- Jaså, svarade jag lite förvånat, varför då

- För att vara riktigt ärlig så är vi faktiskt nyfikna på hur du ser ut, men samtidigt så förstår vi om du inte vill. Jag vill bara säga att du absolut inte kommer att bli utskrattad eller så. Vi är bara nyfikna och intresserade, inte ute för att ha dig som vårt fredagsnöje.

- Nej det har jag aldrig trott heller. Jag tycker ni uppträder schysst mot mig.

- Är det så att du vill ha hjälp med något så ställer jag gärna upp. Du kanske behöver hjälp med smink eller kanske kläder. Du och jag har ungefär samma storlek så vi kan nog hitta något.

- Tack, jag lovar att tänka på saken

Vi fortsatte tillsammans en stund och pratade om en massa andra saker. Framme vid busshållplatsen skildes vi åt och jag fortsatte in mot staden.

Några mer övertalningsförsök gjordes inte under veckan, men med stigande intresse såg jag hur de noga studerade mig för att kunna tolka in hur jag tänkte göra. När fredagen kom och vi var på väg hem var det en som inte längre kunde hålla sig utan frågade rakt ut

- Vi får väl se dig i klänning i kväll? Lova det!

Jag bara log tillbaka och svarade lite svävande

- Har inte bestämt mig ännu. Vi ses i kväll.

- Jag hoppas, ropade hon innan vi skildes åt.

Jag hade givetvis bestämt mig, men ville hålla dom i spänning in i det sista. Så fort jag kommit ur synhåll skyndade jag på stegen, för jag hade mycket som skulle hinnas med. Allt gick som smort med mina förberedelser och prick kl 19 stod jag utanför värdinnans dörr i en snygg solgul klänning. De smala axelbanden tillät ingen behå, utan mina proteser fick röra sig fritt under det tunna tyget.



Tydliga utbuktningar syntes där mina konstgjorda bröstvårtor satt och spetstrosorna kunde anas genom klänningen. På fötterna hade jag ett par högklackade sandaletter som sträckte ut mina vrister ordentligt och framhävde mina målade tånaglar. Jag hade lagt ner stor omsorg vid min sminkning och valt ut de mest passande smycken jag hade till den här klädseln. En vit jacka hängde över min ena arm och på den andra sidan dinglade en liten käck handväska. Jag sträckte fram min välmanikyrerade hand och med de ljusröda naglarna tryckte jag till på ringklockan.

Tina, värdinnan, kom och öppnade dörren och tittade förvånat på mig och var på väg att säga något när hon drog djupt efter andan och ropade till

- Är det du, är det verkligen du Josef?

- Javisst, svarade jag och log mitt bredaste leende

- Det kan bara inte vara möjligt, upprepade hon samtidigt med att hennes huvud skakade oavbrutet.

Hon tog på mig för att kolla att det inte bara var en dröm och vände sig sedan in mot lägenheten

- Tjejer, skynda er och kom, vi har fått besök!

Katarina skrattade gott, trots att det säkert var femtielfte gången jag berättade historien för henne. Hon kunde själv fylla i fortsättningen om hur de flesta hade kommit ut i hallen och blivit stående. Speciellt hon som erbjudit sig att hjälpa mig med både kläder och smink såg ut som om hon sålt smöret och tappat pengarna. När första chocken lagt sig blev jag föremål för en omild behandling, där alla ville klämma och känna på mig och mina kläder. Men även det tog sin ände och sedan hade vi en mycket trevlig fest tillsammans. Det här var en vecka innan semestern, så än hade väl inte alla reaktioner hunnit komma. Sista veckan hade i alla fall varit komplimangernas vecka, och alla uttryckte sin beundran över hur jag sett ut. Jag kände att jag blivit accepterad även i min kvinnoroll av arbetskamraterna, och fortfarande höll vi det dessutom inom arbetslaget.

Under berättelsens gång hade vi avnjutit allt det goda som fanns nedpackat i vår matkorg. I vårt stilla sinne undrade vi om det var ett helt regemente kocken tänkt att föda, för det fanns då hur mycket som helst att sätta tänderna i. Men sjön suger säger ju ordspråket, och vi blev mäkta förvånade när de sista resterna försvann ner i våra strupar. Mätta och belåtna tog vi oss en promenad runt ön för att lagomt till fiskebåtens avgång återfinnas vid bryggan på andra sidan ön. På vägen tillbaka till Torekov eskorterades båten av några nyfikna sälar som höll till på ön. De visade gärna upp sig och det såg nästan som om de njöt av alla kameror som riktades mot dom.

Semestern närmade sig sitt slut, och Katarina och jag tog vårt sista dopp i solnedgången kvällen innan hemresan. Efter frukosten följande morgon tog vi avsked av hotellet och dess vänliga personal. För mig hade det varit en spännande och intressant semester, och jag insåg att det skulle kännas konstigt att åter gå till jobbet som Josef. Visserligen visste ju mina närmaste arbetskamrater om mitt liv som kvinna, men jag kunde ändå inte leva ut helt och hållet som Josephine på jobbet. Det varken ville jag eller tyckte var lämpligt. Men istället för att oroa sig för framtiden, så blev hemresan en glad upplevelse, där vi återupplivade den gångna semesterns alla olika inslag

Kapitel 17

Vi fick fyra underbara år tillsammans. Jag blev klar med min examen och Beatrice var helt salig. Hon ville verkligen visa sin glädje genom att hålla med min examensfest. En fest förresten, det blev faktiskt två fester med några dagars mellanrum. Först den officiella där det var Josef som stod i blickpunkten. Till den kom den närmaste släkten och en del studiekamrater. Till den andra festen, som till omfattningen blev mycket större, var Josef inte bjuden, utan Beatrice tyckte att Josephine



också förtjänade sin del av uppmärksamheten. Hon hade därför på eget bevåg planlagt allt och jag hade inte så mycket att säga till om. Mina föräldrar och Maria var givetvis med även nu, och sedan kom hela bridgegänget och alla andra kamrater som kände till Josephine och hennes historia.

Mamma och pappa var mäkta imponerade över min kvinnliga utstrålning och hur vant jag förde mig i min långa svepande sommarklänning. Dagen till ära hade jag faktiskt en egenhändigt sydd klänning. Den var mitt slutprov från sömnadskursen som jag gått under senaste året. Den var ljust rosa i mjukt följsamt tyg med en djup v-ringning i halsen. Ärmarna var korta och avslutades med varsin liten rosett. Midjan var mjukt markerad och kjolen böljade sig sedan ut över mina höfter. Den var verkligen som en sommardröm och som en fin accessoar i det vackra och soliga vädret hade jag en vidbrättad solhatt i samma färg.

Hela festen kunde vi hålla i trädgården och den blev till ett mycket vackert minne över en annorlunda tid. Jag njöt till 100% där jag gick omkring bland mina kamrater i sina likaledes mycket vackra klänningar, och insåg att den här tiden nog skulle vara min allra lyckligaste tid. Visserligen var det inte riktigt över ännu. Jobb var faktiskt redan ordnat. Mitt examensarbete hade utförts på ett företag, och nu hade jag erbjudits ett arbete på deras utvecklingsavdelning. I mitten av augusti skulle jag börja där, så sommaren skulle vara ledig. Genast hade både Beatrice och Katarina tagit chansen och bokat in mig på den, numer även för mig, traditionella vistelsen i Båstad. Efter den vistelsen hade jag tänkt att börja söka mig en egen bostad. Även om jag trivdes jättefint här, så var det ändå något eget jag ville ha.

Några veckor efter min examen satt Beatrice och jag i trädgården och njöt. Vädret var vackert, och blomsterprakten bedövande. Jag satt skönt tillbakalutad i en vilstol och läste en bok, och min halvlånga sommarklänning gav faktiskt lite svalka åt mig när vinden gjorde att kjolen sakta böljade fram och åter. I stolen bredvid satt Beatrice och slumrade lite. Hon hade känt sig lite hängig de senaste dagarna och trodde att det var en sommarförkylning på gång. Husläkaren hade kommit och ordinerat lite medicin och vila.

Plötsligt hör jag bara hur Beatrice tar två snabba andetag och sedan blir allt tyst. Jag förstår omedelbart att allt inte står rätt till och försöker nå kontakt med henne. Hon sitter emellertid stilla i sin stol och inte ens när jag lägger ner henne på marken och försöker med konstgjord andning visar hon några livstecken. Katarina har genom köksfönstret observerat det hela och kom utspringandes. När hon såg hur illa det var ställt sprang hon in för att larma ambulans. Den kom mycket snabbt och Katarina följde med den till sjukhuset, och jag stannade hemma.

Det dröjde några timmar innan hon mycket bedrövad återvände. Det hade inte funnits något att göra, utan läkarna hade bara kunnat konstatera att livet flytt. Hon hade i alla fall inte plågats, det hade doktorn försäkrat, och hennes anletsdrag var lugna och fina. En hel del pappersexercis hade vidtagit, och det hade tagit en bra stund. Vi kunde inte annat göra än att sitta ner och försöka samla ihop oss själva, och förbereda det som nu skulle hända. Varken jag eller Katarina hade någon större erfarenhet av en situation som denna, så vi var lite tveksamma vad vi borde göra. Några direkta släktingar kände inte Katarina till, men däremot visste hon om en advokat som regelbundet kontaktade Beatrice. Vi letade upp hans telefonnummer och kom så småningom även fram till honom. Han mottog beskedet med bestörtning, Beatrice var inte bara hans klient utan även en gammal god vän. Det var ursprungligen hans far som skött kontakterna, men sedan hade han övertagit förvaltningen och blev en av dom som stod Beatrice närmast. Han tackade oss för vårt snabba besked och lovade att han nu skulle sköta om allt. Vi behövde bara hänvisa alla till honom, oavsett vad det gällde.

De närmaste dagarna blev omstörtande. En ständig ström av människor som ville visa sitt deltagande kom förbi och uttryckte sin stora sorg. Vi hade ständigt kaffepannan på och samtalen blev både många och långa. De här samtalen var svåra att gå igenom och tog på våra krafter, men det som fick oss att koka av ilska var att det helt plötsligt dök upp släktingar från när och fjärran. Släktingar som varken Katarina eller Matilda knappt hört talas om och som aldrig gett sig tillkänna under Beatrice levnad. Speciellt en herre i femtioårsåldern fick oss att må riktigt illa. Han inte bara trängde sig på,



och knappt ens uttryckte sin sorg, innan han släppte lös sin följeslagare, en tunnhårig man som påstod att han var arkitekt. Han uppmanade honom att både ta mått och planera hur huset skulle moderniseras inför hans förestående inflyttning. Det här råttboet hade fått stå orört för länge. Nu skulle det bli "uptodate" som han uttryckte det.

Han ansåg det så självklart att egendomen var hans att han t.o.m. bad oss att packa och försvinna samma eftermiddag. Vi hade dock fått tydliga instruktioner och även en begäran från advokaten att hans önskan var att vi stannade i huset tills boutredningen var avslutad. Han ville ogärna lämna ett sådant burget hem obevakat, det kunde inleda många i olämpliga frestelser. Katarina hade därför också flyttat hit under den här tiden, så att det alltid var åtminstone en i huset. Vi kunde därför i milda ordalag be den här dryga släktingen att fara dit han hörde hemma och stanna där bland sina gelikar

Det dröjde ända in i början av augusti innan alla formaliteter var avklarade. Begravningen hade skett under värdiga förhållanden, och många goda vänner hade samlats. Släkten fanns också representerad, men det var mest för syns skull. Jag hade slitits mellan olika känslor hur jag skulle uppträda på begravningen, men till slut hade både Katarina och jag enats om att den som Beatrice helst av allt hade sett som deltagare var i alla fall Josephine. Så vårt beslut blev att jag skulle komma som Josephine. Jag och Katarina fick ut och välja kläder som jag kunde ha under begravningsakten. Vi hittade till slut en vacker svart klänning med tillhörande hatt. På Matildas inrådan så försågs hatten även med flor, eftersom jag ansågs stå mycket nära Beatrice. Efteråt kändes det helt rätt att fått följa henne till den sista vilan iförd kvinnokläder. Visserligen tittade släktingarna långt efter mig och undrade vem som doldes under floret.

Resten av sommaren tillbringade vi i huset och upplevde väldigt många konstiga känslor. Samtidigt som vi trivdes i varandras sällskap och trivdes i huset, så kände vi oss ändå som någon slags inkräktare. Vi rörde oss försiktigt i huset, måna om att inte röra något, och uppträdde på det hela taget väldigt varligt. Det kändes därför nästan som en befrielse när så äntligen vi fick besked om att allt var klart, och att advokaten kallade släkten till sammanträde. Katarina fick också en kallelse, och till min stora förvåning kom även en i Josefs namn. Dagen för sammanträdet kom och vi åkte gemensamt in till staden och letade upp advokatens kontor. Det låg i ett mycket påkostat hus på en av de finare gatorna i stan. Många olika människor var i rörelse när vi kom in på kontoret, men i det sammanträdesrum som vi blev visade till rådde lugnet själv. Det stora välpolerade ekbordet tronade mitt i rummet och längs väggarna tryckte sig andäktigt släktingarna upp sig, klart imponerade över den storslagna inredningen. Vi bevärdigades knappt en blick när vi trädde in i rummet, speciellt inte från den dryga släktingen som vi närapå kastat ut ur huset.

Även Katarina och jag kände hur allvaret kom smygande inpå oss, men vi hann aldrig bli riktigt nervösa innan advokaten kom och bad oss alla att slå oss ner vid bordet. Han presenterade sig och gjorde sedan en närvarokontroll. Hans sekreterare gjorde flitiga anteckningar och höll ständigt reda på den mängd papper som de bägge fört med sig. Efter denna kontroll började han berätta om Beatrice och hur hans förvaltning gått till. I många vackra ord beskrev han henne och hennes livsgärning. Sedan kom han in på en mängd juridiska termer som man knappt hängde med i. Till slut förstod vi att all inledande formalia var avklarad, och att vi nu nått fram till det alla släktingar väntat på, själva bodelningen.

Katarinas namn nämndes först, och till henne hade en stor summa pengar avsatts. Hon fick dessutom ett antal vackra smycken. Släktingarna log stelt och jag riktigt såg hur räknesnurrorna räknade ifrån beloppet hon fått. Därefter nämndes även Matilda och hon fick också en summa pengar. Jag hoppade till när mitt namn nämndes därefter. Beatrice sista vilja var att jag skulle ta hand om den målning som föreställde Josephine. Jag blev helt rörd av detta, och hoppades bara att jag någon gång skulle kunna få en bostad som gjorde den målningen rättvisa, för den var pampig i alla sina beståndsdelar.

Namn efter namn lästes sedan upp, och tilldelades de saker som stod uppräknade i testamentet. Deras besvikelse gick att avläsa i deras anletsdrag utan några som helst problem. Lite lättare tog de besvikelsen allteftersom listan av namn avverkades. Ingen hade nämligen fått något markant mycket



värdefullare än de andra. Tvärtom hade det varit obetydliga saker i förhållande till det värde som vi förstod fanns i hennes kvarlåtenskap. Spänningen steg därför åter när alla runt bordet räknats upp och egentligen inget betydande hade fördelats. Advokaten gjorde en konstpaus och tittade på oss alla runt bordet. De enda som var någorlunda avslappnade var Katarina och jag, för vi kände att vi nu var avklarade. Vi hade inget mer att hämta.

Sorlet hade tagit fart runt bordet, eftersom han och sekreteraren uppenbarligen gjorde en sista koll i papperen. Han behövde dock inte ens harkla sig innan det blev knäpp tyst runt bordet och allas ögon riktades mot honom. Han tittade än en gång i sina papper innan han öppnade munnen

- "All övrig kvarlåtenskap, såsom fastighet, inredning, aktier och andra värdepapper samt kontanta penningamedel skall tillfalla Josef Alexandersson. Må välgång följa dig och vårda detta arv efter bästa förmåga. Jag vet också att du kommer att vårda arvet efter min framlidne dotter Josephine på bästa tänkbara sätt. Detta är min sista vilja."

Jag satt lugnt tillbakalutad i stolen och hörde egentligen inte vad advokaten sade. Det var först när jag såg alla släktingars blickar vända sig mot mig, och det var minsann inga vänliga blickar, som jag började förstå att något viktigt inträffat. Jag satte mig lite yrvaket upp och advokaten fångade roat min förskräckta blick och fortsatte.

- Jag kan bara gratulera dig Josef. Jag kan också bara instämma i Beatrice sista ord. Jag är liksom hon övertygad om att du är rätt person att föra den här släktens traditioner vidare. Du tillhör inte släkten, men har visat större respekt och vördnad inför den än många andra. Du har också gett Beatrice ett antal ljusa levnadsår nu på slutet, och det är mot den bakgrunden hennes sista vilja skall ses. Jag har på håll tagit del av dina insatser och kan betyga att hon upplevde några av sina lyckligaste stunder under de här åren. Jag kan därför, än en gång, bara gratulera dig och önska dig lycka till. Med dessa ord avslutar jag mötet och om du Josef har tid så skulle jag gärna vilja dela några ord med dig innan. Det finns några papper som behöver undertecknas.

- Visst, svarade jag fortfarande djupt chockad.

Katarina hade hållit mig hårt om armen när även hon sent om sider förstått vad advokaten sagt. Nu när vi reste oss fick jag en varm kram av henne, och jag bad henne följa med in till advokaten. Jag behövde allt stöd som fanns. Släktingarna droppade av. Några var artiga nog att säga adjö, men de flesta drog iväg utan att säga så mycket som ett ljud. Inne på advokatens kontor tog han mig i handen och ännu en gång uttryckte sin glädje över Beatrice beslut. Han hade också observerat släktingarnas självsäkra, nästan arroganta, uppträdande. När han sedan gick in på sitt egentliga ärende ville han först tacka oss för att vi så plikttroget och osjälviskt ställt upp och passat huset. Vårt uppträdande då hade gjort honom ännu mer övertygad om att Beatrice gjort ett rätt val. Inte så att han någonsin tvekat om hennes ärliga avsikter under deras många och långa samtal, men då fick han klart för sig vilken nära relation vi hade till varandra.

Han presenterade också en del papper som skulle göra mig till den lagliga ägaren till allt och efter ytterligare lite formaliteter var vi redo att skiljas åt. Till sist erbjöd han sina och advokatbyråns tjänster även till mig, men påpekade att det inte var någon brådska att bestämma mig. Beatrice hade noga sett till att det fanns medel reserverade för åtminstone ett år framåt för deras räkning. Under den tiden skulle jag hinna bilda mig en egen uppfattning och bättre kunna ta ställning i frågan. Jag lovade att tänka på saken, och när vi sedan kom ut till sekreteraren fick Katarina skriva på och mottaga den summa pengar hon fått sig tilldelad. Ja, pengarna låg inte på bordet, utan överlämnades i form av en bankbok, helt enligt Beatrice önskan. Resten av släktingarna hade också kvitterat ut sina nya ägodelar, så när jag en stund senare steg över tröskeln till mitt före detta hyresrum, så var allt detta mitt.



Katarina och jag slog oss ner i köket, fortfarande tagna över de senaste timmarnas händelser. Jag hade också fått veta att Beatrice sörjt för Katarina på ännu ett sätt. Det fanns ett års lön reserverat på ett konto som jag disponerade. De kunde antingen gå till hennes lön under det året, eller om vi valde att gå våra egna vägar, utbetalas till Katarina på ett bräde. Vi skulle dessutom vara överens om beslutet. Jag frågade därför omedelbart Katarina om hon ville stanna, åtminstone tills vidare, och det accepterade hon glatt. Vi kunde därför genast ta itu med en mängd praktiska frågor och det blev sena natten innan vi äntligen kände oss redo att gå till sängs.

Dagen därpå inleddes med ett besök av advokaten. Han kom personligen ut för att se till att allt var i sin ordning och dessutom överlämna ett brev som skulle överlämnas både personligen och någon dag efter bodelningen. Det var Beatrice som skrivet det själv, och förseglingen berättade att den utförts bara en vecka innan hennes frånfälle. Advokaten hade blivit lite överraskad vid sin ankomst, för jag hade min vana trogen satt på mig klänning. Han fann sig dock snabbt och tyckte att Josephine var väl värd en bekantskap. Med sitt lite torra och korrekta uppträdande så var nog det en mycket bra och fin komplimang jag fick. Han blev inte kvar länge men blev mycket glad när han fick höra att jag och Katarina var överens om att hon skulle fortsätta här i huset. Till yttermera visso fick han dessutom pröva på hennes alldeles utmärkta kokkonst under den improviserade lunchen.

När vi åter blivit ensamma satte vi oss i bersån och under stor spänning öppnade jag brevet. Mina händer darrade när jag vecklade ut de tätskrivna bladen och började läsa.

- "Käre Josephine!Ja, jag väljer att börja så, för jag hoppas att det är just Josephine som läser detta. Du har kanske ännu inte hunnit smälta och förstått att allt runtomkring dig verkligen är ditt, men så är det, och jag är lycklig i min himmel, för jag vet att du kommer att värna om både huset och allt som hör till det med stor kärlek. Jag har också kommit att älska dig allt mer under årens lopp. Du har blivit både som en son och en dotter för mig, även om jag mest har uppskattat dig som Josephine. Hur säker jag än är på att du förvaltar allt detta på rätt sätt, så vill jag ända ge dig några "förhållningsorder". Det finns inget förpliktigande över dessa, men jag vill ändå markera att detta är min vilja.

Först så vill jag att Josephines rum bevaras i så ursprungligt skick som möjligt, och så länge som det är praktiskt möjligt. Du förstår säkert att jag menar att sakerna skall användas och även förnyas, men jag vill så gärna att hennes minne lever kvar, genom dig.

Det andra jag vill be dig om är att fortsätta att vara kvinna och att utveckla dina kvinnliga sidor. Visst är du egentligen man, och dessutom verkligen en stilig man, men min uppfattning är att du behöver din kvinnliga sida för att kunna bli en bra make och familjefar. Min önskan är därför att du fortsätter som nu och varierar ditt liv. Lek lite med våra stelbenta uppdelningar mellan män och kvinnor. Njut av allt det goda som ett liv som kvinna innebär. Jag vet att du älskar vackra kläder och festliga tillfällen att bära dessa på. Förneka dig inte den njutningen. Invig din kommande hustru i din läggning och hon kommer säkert att acceptera den på samma utmärkta sätt som min omgivning har accepterad dig varhelst du har gett dig tillkänna. Du kan också fortsätta att umgås med mina gamla bekanta, om du själv vill, utan att vara orolig för att deras inställning till Josephine nu har förändrats. De älskar dig som Josephine, och jag tror du kommer att finna gott stöd, för resten av ditt liv, i de flickor som du redan har som dina närmaste väninnor

Mitt tredje önskemål hänger samman med det förra. Fortsätt att besöka både skönhetsalonger och hårfrisörska. Oavsett vad du kommer att arbeta med så kommer du att ha råd med dessa besök. Sedan vill jag att du fortsätter att utveckla dina kunskaper inom sömnad. Den klänning som du sydde själv till din examen var bedårande. Du visade prov på både fint handlag och skicklighet i val av modell och tyg. Du skulle förmodligen kunna försörja dig som designer, men dina planer går ju åt annat håll, och det är där mitt fjärde och sista önskemål kommer



Du börjar snart på ditt första jobb. Gå in för det med liv och lust, men glöm inte att det finns ett liv även utanför arbetet. Det finns inget som är så underbart att få fostra upp barn till fina och trevliga människor, och det är tråkigt, som i mitt fall, att behöva vänta så många år innan alla ens önskningar gått att uppfylla. Vänta därför inte för länge. Lev och njut av livets goda, i vilken skepnad det än kommer, det blir mitt sista råd.

Tack för att jag fått ledsaga dig under dessa år och lycka till.

Beatrice"

De sista raderna kunde jag inte läsa utan Katarina fick lov att överta brevet och läsa upp det som stod där. Vi föll sedan i varandras armar och grät ut, men de flesta tårar kom av glädje. Glädje över att fått den stora ynnesten att träffa en annorlunda och klarsynt människa. Glädje över att kunna, och vilja, förvalta hennes arv på det sätt hon själv önskade. På något sätt ville jag göra något som bekräftade att jag tagit del av hennes brev och hade för avsikt att följa dessa, in i minsta detalj. Det behövdes inte lång stund för mig att fundera ut ett sätt, och utan ett ord steg jag upp och gick till Josephines rum. Jag tog av mig den klänning jag hade på mig och satte på mig den kornblå klänningen som hängde på sin galge på garderobsdörren.

Katarina satt fortfarande på samma ställe när jag kom ut och höll fortfarande i brevet. Nu kom hon mig till mötes och tillsammans klippte vi varsin liten ros och började gå bort mot grinden. Det tog oss en bra stund att komma fram till kyrkogården, men mödan var värd sitt pris. Framme vid graven stod vi tysta en lång stund innan vi knäböjde och placerade våra rosor i kors på graven. Sakta reste vi på oss vandrade ut från kyrkogården.

Kapitel 18

Det är nu över 20 år sedan Beatrice gick bort. Jag bor fortfarande kvar i huset. Även Katarina finns kvar här i huset, men inte som min hushållerska utan som min hustru. Jag gjorde som Beatrice uppmanade mig till och gav mig ut för att hitta mig en hustru. Jag behövde inte gå långt, utan fann henne strax utanför min sovrumsdörr. Några problem med att få henne med på noterna att jag då och då ville gå klädd i kvinnokläder hade jag inte heller. Tvärtom så sporrade hon och uppmuntrade mig av hela sitt hjärta. De första åren levde vi verkligen livet. Vi jobbade och slet under mörka vintermånader och kunde sedan unna oss en lång och härlig sommarledighet. Då reste vi runt i världen, alltid som Katarina och Josephine, men vi glömde aldrig bort vårt ursprung. Varje sommar återkom vi under minst två veckor till hotellet i Båstad och upplevde gamla minnen.

Den traditionen fortsatte vi även sedan barnen började komma in i huset. När de var små så kunde jag leva ut som vanligt, men under de senare åren har det blivit färre tillfällen. Josephines rum står dock fortfarande där, och barnen har växt upp, och är mycket välbekanta med rummets historia. Dörren är visserligen för det mesta stängd, men aldrig låst. I våra berättelser har ingått att tant Josephine kommer och hälsar på ibland. Av någon anledning så har hon alltid hälsat på när barnen varit från huset eller sovit, till deras stora besvikelse. Ett mycket vanligt samtalsämne mellan Katarina och mig har varit när barnen skall få veta, inte om. Än så länge har vi båda tyckt att det är lugnast som det är.

Barnen har nu blivit fyra till antalet med en pojke på 17 år som äldst och en flicka på 8 som yngst. Däremellan en flicka på 14 och pojke på 11, så snart nog kan det börja bli dags att låta tant Josephine presentera sig. En händelse som jag ser fram emot eftersom det då bör kunna erbjudas fler tillfällen för henne att besöka vårt hem. Vi sitter här framför brasan och njuter av livet. Katarina har intagit Beatrice gamla plats och jag sitter uppkrupen i min invanda fåtölj. Kring oss leker barnen och huset är ett riktigt eldorado för livaktiga barn med alla sina trappor och prång. Jag ler ömt mot min hustru och Katarina tar tag i min utsträcka hand. Tillsammans drömmer vi oss bort till svunna tider och alla



trevliga händelser som passerat igenom detta hus. Katarina skrattar till och jag ler undrande mot henne. "Din 40-årsfest" svarar hon bara och vi båda skrattar till.

Barnen hade välvilligt tagits om hand av min mamma och pappa för att vi skulle vara fria att ha den fest de förstod att vi ville ha. Bara invigda personer hade bjudits in, och det var numer en ganska stor skara. Men inget av detta hade egentligen varit speciellt märkvärdigt, det hade hänt flera gånger tidigare att vi ordnat med liknade fester. Det ovanliga den här gången var att Katarina tyckte att jag verkligen någon gång borde uppleva en fest som kille. Lite besviken höll jag ändå med henne och ställde in mig på en fest utan Josephine. Festdagen kom, några dagar efter min riktiga födelsedag, och vi for iväg till festlokalen. Jag i stel, obekväm frack, och Katarina i urläcker långklänning som jag själv varit med och valt ut och t.o.m. provat. Gissa om jag var avundsjuk på henne.

Gästerna börjar anlända och jag tar emot dessa och försöker se så glad ut som det är möjligt, men jag ser hela tiden mig själv i de läckra fodral som gäst efter gäst av det kvinnliga könet visar upp sig i. Till slut har alla samlats, tror jag, eftersom Katarina höjer sitt glas, och precis som tystnaden lägrat sig och allas uppmärksamhet är riktad mot Katarina öppnas två dörrar till ett angränsande rum och fyra par stormar ut och omringar mig och Katarina. Alla blir fullständigt överraskade och det tar några sekunder innan bilden klarnar för mig. Det är fyra tjejer ur bridgegänget som är klädda i frack, och deras män klädda i tjusiga klänningar. Under massornas jubel ställer man upp två skärmar och leder in oss i varsitt bås. Sedan börjar de till män utklädda flickorna klä av mig och killarna Katarina. Plagg efter plagg åker över skärmarna och byter bås. Ända in på bara kroppen. Störst jubel blir det när korsetten och trosorna skickas över till mitt bås. Därefter börjar dom klä på mig Katarinas kläder och under åskådarnas taktfasta applåder snörs korsetten åt. Resten åker galant på och därefter tar en av tjejerna och snabbt fixar till min sminkning. Under stort jubel togs skärmarna bort och vi båda fick mottaga våra gästers ovationer. Jag i Katarinas klänning och hon i min frack.

Jag var alldeles mållös och kunde inte annat än fälla en tår över denna fullständiga överraskning och urstyvt anordnade kupp. Jag måste också närmare beskåda de fyra vackra damer som denna kväll begick sin premiär, och de gick minsann inte av för hackor. När jag fått på mig vackra lösnaglar och piffat till mig lite ytterligare kunde den riktiga festen börja och som jag njöt. Hela kvällen sken jag som en sol och hade hjärtans roligt. Alla mina vänner ställde upp helhjärtat, och såväl män som kvinnor bjöd upp mig till dans. När festen tog slut fram på småtimmarna fördes jag av Katarina till ett sovrum i byggnaden. Jag intog den traditionella kvinnorollen och lät min till man omklädda hustru ta kommandot, och det gjorde hon verkligen. Jag blev helt enkelt och regelrätt förförd av min älskling och hon besparade ingen möda för att få mig att känna mig som en kvinna.

Katarina och jag behövde inte utväxla några ord för att kunna återuppleva den där stunden tillsammans. Det var bara att avläsa den andres ansiktsuttryck för att förstå hur långt fram i handlingen tankarna farit. Vi satt så i våra drömmar när äldste sonen plötsligt kom och satte sig på golvet framför oss. Bakom ryggen dolde han någonting, men just nu bekymrade vi oss inte om något utan levde vidare i våra drömmar. Han fick påkalla vår uppmärksamhet flera gånger innan vi äntligen flyttade tillbaka till nutiden och började ägna honom den uppmärksamhet han ville ha

- Jo mamma, jag vill fråga en sak

- Javisst, vad är det, svarade Katarina med sin allra mjukaste röst

- Vi skall ju ha maskerad nu på lördag i skolan och jag undrar om jag kunde få lite hjälp

- Har du funderat ut något särskilt som du skulle vilja vara frågade jag

- Ja, svarade han, men jag vet inte om jag går iland med det.

- Jaså svarade vi båda nyfiket, vad är det som är så svårt med det då.



- Egentligen ville jag inte klä ut mig alls, utan bara gå på festen ändå, men så kom jag på vad jag ville vara, men det blev genast så mycket svårare då. För på något sätt så blir det ändå inte att jag klär ut mig fast jag gör det.

- Det där låter komplicerat, svarade jag, med lite lätt darr på rösten. Välbekanta klockor började nämligen ringa i mina öron. - Det där måste du förklara närmare.

- Jo så här är det. Jag har tittat många gånger på den där målningen och fascinerats av henne. I går kväll fick jag syn på den där klänningen och fick en oemotståndlig lust att prova den. Den passade mig, och då visste jag att jag ville gå till festen klädd som henne. Men problemet är ju att jag egentligen inte är utklädd, för jag vill ju se ut så som hon ser ut.

- Visst kan du gå klädd som henne, svarade Katarina och lade tryggt sina armar om hans axlar. - Det blir den vackraste och bästa maskeradkostymen som går att finna. Vi kommer att bli stolta över dig, både pappa och jag. Kom så hjälper jag dig att välja ut det du behöver till den.

Jag hade svårt att hålla tillbaka mina glädjetårar när Katarina gick iväg med honom uppför trappan. Det enda jag kunde tänka på var att det gamla ordspråket ännu en gång visat sin riktighet

Äpplet faller inte långt från trädet.

Slut

Överst på sidan

Tillbaka till hemsidan



josephine

Lifestyle