journal of swedish antiquarian research 2018:11255157/fulltext02.pdf · peringskiöld (i f.h. 1,...

••

JOURNAL OF

SWEDISH ANTIQUARIAN

RESEARCH

2018:1

Förkomna runstenar i Vimmerby och Rumskulla, SmålandAv Roger Wikell, Magnus Källström och Michael Dahlin

Wikell, R., Källström, M. & Dahlin, M., 2018. Förkomna runstenar i Vimmerbyoch Rumskulla, Småland. (Lost runestones from Vimmerby and Rumskulla, Små-land.) Fornvännen 112. Stockholm.

The corpus edition Sveriges runinskrifter mentions no rune stones from Sevedehärad in Småland province. As this paper shows though, there are several earlyaccounts of at least three rune stones in the area that have been lost. The bestrecorded ones are two stones in Vimmerby church, of which one was depicted byN.M. Mandelgren in 1848. This stone was probably originally a part of an 11th cen-tury grave monument. A reconstruction of the runic text shows that the memorialwas devoted to a woman and that the Virgin Mary (or possibly Saint Michael) wasinvoked to aid her soul.

Roger Wikell, Sjöbergsvägen 50, SE–148 96 [email protected]

Magnus Källström, Riksantikvarieämbetet, Box 1114, SE–621 22 [email protected]

Michael Dahlin, Stickvägen 5, SE–593 97 [email protected]

Den idylliska småstaden Vimmerby i Sevede hä-rad, nordöstra Småland, kan vid en första anblickframstå som en avkrok, belägen som den är fyramil innanför kusten. Sanningen är dock att byg-den har haft ett fördelaktigt geografiskt läge. Vim-merby låg som ett nav mellan väsentliga färdvä-gar. I nord-sydlig riktning sträcker sig en ås, sedangammalt känd som »Kungsvägen». Från Vimmer-by och vidare mot sydost leder ytterligare en åsned mot kusten och stadens gamla utskeppnings-hamn vid Figeholm i Misterhult. Sist men inteminst rinner Stångån norrut genom bygden ochknyter samman området med Östergötland.

Vimmerby med omland utkristalliserar sig ti-digt som en rik bygd (Dahlin 2011). Från romar-tiden finns ett tiotal vapengravar, varav en exklu-siv med guldring, mångfärgad svärdspärla och på-kostad sköldbuckla vid Lilla Vi i Djursdala (Dah-lin & Therus 2013). Fornlämningsbilden under

denna tid är rätt spridd, men under den yngrejärnåldern kan vi tydligt se att området konsoli-deras. Centralt i häradet börjar man årtiondenakring år 800 att anlägga gravfältet i Gästgivare-hagen i Vimmerby. Det är två mer eller mindresammanhängande gravfält (Vimmerby 68:1 och106:1) med över 300 synliga gravar bestående avhögar tillsammans med runda, kvadratiska ochskeppsformade stensättningar samt treuddar.Gravfältet har ett av Sveriges största bestånd avskeppsformade stensättningar: 35 stycken (Nils-son 2008). Tydligen var det viktigt att betonaskepp och sjöfart. Från Vimmerby till Figeholmär det fem mil längs den nämnda åsen. Den harvarit en navelsträng mellan bygden och den sedanmedeltiden belagda hamnen. Hamnen är sanno-likt äldre än så.

1898 undersökte Hans Hansson 140 av dessagravar. Han var en flitig pionjär inom arkeologin

Fornvännen 113 (2018)

Art. Wikell 7-16_Layout 1 2018-02-16 14:31 Sida 7

i nordöstra Småland. Bland de rika fynden märkstio ovala spännbucklor, fyra runda spännen, fyralikarmade spännen, sex ringspännen, fyra arm-ringar, en nyckel (allt av brons), ett kufiskt silver-mynt, 400 pärlor av olika material och flera vikt-lod (Sigvallius 1997). Inte långt från det mäktigagravfältet har det påträffats ett silvermynt präg-lat för Knut den store 1016–1035 (SHM 22406).Även ett djurhuvudformat spänne, ett av få fyndutanför Gotland, kommer härifrån (Carlsson 1983,s. 182). Förmodligen markerar gravfälten platsenför Vimmerby stads föregångare, en centralort medvidsträckta kontakter. De ligger blott 500 meterfrån Vimmerby kyrka.

Staden ligger på en höjd med utsikt över Stång-ån och bron vid vägskälet. Läget är centralt i byg-den. Bredvid kyrkan finns även en numera be-byggd plats som kallades Kampen. Här utspeladesig lekar och spel under medeltiden och senare.Sannolikt låg här en viktig marknadsplats innanstaden grundades. I likhet med andra centralplat-ser har förmodligen det vikingatida Vimmerbysamlat funktioner för marknad, rättskipning ochritual. Låg det en stormannagård här?

Runt Vimmerby finns flera mindre bebyggelse-koncentrationer, som ger sig till känna genom spe-ciella ortnamn och en rikedom på fornlämningarfrån hela järnåldern. Frödinge, Södra Vi och Tunautmärker sig. Pollenanalytiska studier från om-rådet vittnar om bygder med omfattande betes-drift och odling (Åkesson 2013). Vimmerbys kom-munikativa läge tillsammans med förekomstenav depåer med ämnesjärn och slaggvarpar berät-tar kanske var rikedomarna kom ifrån. Till dettamåste vi förutsätta en mentalitet och vilja hosden forntida människan: hon ville följa med sinsamtid. Vimmerby var således inte en isolerad av-krok i mörkaste Småland.

Sammantaget har vi en gedigen järnåldersbygdi Sevede härad. Det är därför något av en gåta atthäradet verkar sakna runstenar. I södra Sverigeär det vanligt med runmonument i rika järnål-dersbygder. Sevede är omgivet av fornlämnings-rika områden med runstenar. De närmaste gran-narna, som Aspeland, Handbörd, Kinda och Tjusthärader, har alla runinskrifter. Men Sevede an-sluter till smålandskusten, och på andra sidanKalmar sund ligger det runstensrika Öland med150 kända runstenar (ÖlR; SRDB). Och längre

norrut ligger Östergötland med långt över 400registrerade runfynd (ÖgR; SRDB). Västerut ärdet inte långt till smålanden Vedbo och Njudungsom har ett 70-tal runstenar (SmR; Agertz &Varenius 2002). Det borde alltså finnas runste-nar i Sevede härad, vilket det faktiskt också gör.De vikingatida Sevedeborna har inte velat varasämre än sina grannar utan har även de uppförtrunmonument. Den skenbara frånvaron i Sevedehar sin förklaring i en anmärkningsvärd forsk-ningshistorik.

Tre förkomna runstenarFrånvaron av runstenar i Sevede beror på enforskningslucka. Av okända skäl förbisåg RagnarKinander tre förkomna runstenar när han 1935–61 gav ut Smålands runinskrifter (SmR) som en delav verket Sveriges runinskrifter. Sedan dess har om-rådet framstått som en vit fläck på spridningskar-torna.

Redan i Rannsakningarna 1667 beskrivs tvårunstenar vid Vimmerby kyrka av kyrkoherdenOlaus Sunonis. Uppgifterna refereras även av JohanPeringskiöld (i F.h. 1, lägg 24, s. 3), och stenarnahar efter honom upptagits som nr 1284 och 1285i J.G. Liljegrens Runurkunder (1833, s. 142): »I kyr-kan, 2:ne runstenar anmärkte». Magnus GabrielCrælius beskriver de båda stenarna och deras be-lägenhet år 1774. Vid mitten av 1800-talet ritarNils Månsson Mandelgren av en sten från Vim-merby (fig. 1–2). Dessutom har han avbildat yt-terligare en runsten vid Rumskulla, 15 km västerom Vimmerby. På hans miljöbild över kvarndam-men i Rumskulla syns en tydlig runsten, om änskissartat återgiven (fig. 5).

Runstenarna i Vimmerby försvann förmodli-gen under 1800-talets senare hälft, sannolikt dåden medeltida kyrkan byggdes om år 1865. Det ärdärför förklarligt att Sevede härad har lyst medsin frånvaro i runstenssammanhang. Men destomärkligare blir forskningssituationen när dessaäldre uppgifter och Mandelgrens teckningar harpublicerats flera gånger i modern tid utan att run-stenarna har uppmärksammats av forskningen.På 1930-talet publicerade Björn Helmfrid två ar-tiklar där runstenarna i Vimmerby nämns. Försti Västerviks-Tidningens julnummer för 1935 (s. 12f), därefter i artikeln »Östsmålands runinskrif-ter» i Meddelanden från Kalmar läns fornminnes-

8 Roger Wikell et al.



Fig. 1. N. M. Mandelgrens konceptritning av runste-nen in Vimmerby kyrka från 1948. Foto: Mandel-grenska samlingen, Lunds universitet. —N. M. Mandelgren’s original drawing of the runestone inVimmerby church from 1848.

Fig. 2. Mandelgrens renritning av runstenen i Vim-merby kyrka. Foto: Mandelgrenska samlingen, Lundsuniversitet. —Mandelgren’s fair drawing of the rune-stone in Vimmerby church.

förening år 1937. I det senare arbetet återger Helm-frid allting Rannsakningarna har att säga angå-ende Vimmerbystenarna. Även i ett opubliceratarbete som han tillställde Riksantikvarieämbetet1936 och som nu förvaras i ATA återges sammauppgifter (Helmfrid 1936). När Ragnar Kinan-der 1961 publicerade den andra delen av Små-lands runinskrifter, där runinskrifterna i Kalmarlän behandlas, verkar dessa uppgifter ha glömtsbort. Mandelgrens bilder av runstenen vid kyr-kan publicerades för första gången i en bok omVimmerby kyrka (Bergström 1975, s. 119). Nyli-gen har runstenarna från Vimmerby åter kom-mit i tryck i en bok om stadens historia (Johans-son 2015, s. 30). Runstenen vid Rumskulla upp-märksammades som en »sensation» i Vimmerbytidnings julnummer 1962 (Johansson 1962, s. 16f). Rannsakningarna för Sevede härad utgavs ibokform av Vitterhetsakademien först år 1992

(Stahre & Ståhle 1992). Trots god publiceringunder lång tid nådde inte kännedomen om in-skrifterna ut till runforskningen eller det arkeo-logiska fältet.

Sven Kask, lokal hembygdsforskare, insåg attrunstenarna inte var kända utanför Vimmerby.Han tipsade då oss. Vi vill med dessa rader återlyfta fram de äldre uppgifterna samt Mandel-grens fina teckningar. Det är snart 170 år sedanMandelgren for på sin forskningsresa i Sevedehärad. I dag förvaras hans rika material på Lundsuniversitet. Det är inte första gången fynd görs iarkiv eller äldre litteratur när det gäller runstenar(se t.ex. Källström 2008, 2012; Owe 2009). Kandet dölja sig fler runstenar i Mandelgrens anteck-ningar, som består av 100 000 folioark? Vi hardessutom ännu en flitig fornforskare i Sevede.Under 1800-talets första hälft besökte JohanHaquin Wallman området flera gånger (Nicklas-

9Förkomna runstenar …



son 2011). Att gå igenom Wallmans omfattandebrevväxling ligger utanför ramen för denna ar-tikel. Förhoppningsvis kan där finnas fler upp-gifter.

I Rannsakningarna år 1667 får vi veta föl-jande om runstenarnas placering och utseende(efter Stahre & Ståhle 1992, s. 183):

Sunnan för kyrckedörarna liggia, 2 grå-stenar: en, wid almenna kyrckedören, derfolcket mäst ingår, wid pass 2 alna longh påöffre ändan, kan man som Nogast see ittlijtet kors, och vti brädderna på stenen synesfuller hafwa warit Runabookstäffwer; Menäre så förnötte, att man af dem kan ingenRättelse fåå: den andra som ligger fram förChor döran, som man stiger in vppå, är mindre, wid pass halff annar aln longh, dersynes klart itt större kors, och j wijkarna, påkorset, öffwer och vnder, synas som orma-huffwud, hwilckas stiärtar kasta sigh i mångawincklar; kringh om korset i Brädderna påstenen, står wäl Runabookstäffwer, hwilckasombliga synas, och sombliga synas intet,och kan ingen dem vtleeta, vtan den som ärwäl waan läsa Runska.

När Magnus Gabriel Crӕlius år 1774 (s. 49) be-rättar om runstenarna har den ena flyttats (omdet nu inte rör sig om en tredje runsten?):

Wid Wimmerby Kyrkodör är äfwen en [run-sten]; likaså en wid Kyrko-boden på sistnäm-nde ställe, på hwilken är uthuggen en slingradorm; men runorna äro utnötte.

År 1848 besöker Mandelgren kyrkan och ritar avden ena runstenen. I hans reseberättelse för det-ta år (s. 33) omnämns den endast kort som »Enrunsten» utan närmare lägesbeskrivning. Denandra stenen är tydligen förkommen eller för-bisedd. Mandelgren har först gjort en fältskisssom han senare har renritat. Av teckningen fram-går att stenen är 96 cm lång. Fotstycket saknas såstenen har varit längre. Det är oklart vilken av detvå stenarna från Rannsakningarna som Mandel-gren egentligen har avbildat. Dimensionerna ochden rika ornamentiken stämmer bäst med be-skrivningen av den som 1667 ska ha legat vid kor-

dörren. Men denna sten uppges då ha ett störrekors, vilket ju inte har någon motsvarighet påteckningarna. Det är därför inte uteslutet att detfaktiskt kan handla om en tredje sten. Teckning-arna återges i fig. 1 och fig. 2 (båda tillhör serie 4Bilder kyrkor i hans samling).

Det är förargligt att runstenarna är förkom-na, men tack vare Mandelgrens teckningar har viändå viktig information.

Läsning och tolkningInskriften på Vimmerbystenen kan efter Man-delgrens två teckningar återges på följande sätt:

...sb��irfu × kuþur × sina × fuþaaiaibiauk × sanlam... |

5 10 15 20 25 30karn

35

Runa 2 ser ut som en stupad r-runa, men det kanockså ha rört sig om b-runa som varit skadad itoppen. Runa 3 i är svagare tecknad och över hu-vudstaven finns en vinkelformad figur, som troli-gen markerar en skada. På renritningen är bådadessa linjer streckade. 12 s har liksom 29 s bak-vänd form. I 20 a är bistaven streckad på koncept-ritningen, men inte på renritningen. Runorna21–25 iaibi är alla streckade och alltså osäkra.Efter 27 u är ett större avstånd till nästa runa. Ettstörre avstånd finns även mellan 33 a och 34 m.Efter den sistnämnda runan finns på skissen ettpar svaga svårbedömda linjer, som inte har med-tagits på renritningen. På båda teckningarna fort-sätter runslingan ett långt stycke nedtill brott-kanten utan att några runor har avbildats. Troli-gen har inskriften här varit helt bortnött. De sistarunorna 35–38 karn är placerade lodrätt på ste-nens mittyta och ska läsas uppifrån och ned.

Inskriften har av allt att döma varit nött ochMandelgren har uppenbarligen förbisett en delbistavar samt missuppfattat ett och annat tecken.Det råder dock inget tvivel om att den förstarunan k i kuþur× sinaär felläst för mmoch att run-följden bör uppfattas som mōður sīna »sin mo-der». På samma sätt är det mycket troligt attfud fuþ egentligen har varit kud kuþ eller gudguþ och att den följande a-runan (a) är ett fellästkryssformigt skiljetecken (×). Därefter har Man-delgren en runföljd aIaI‡I aiaibi, som säkerligen




har varit hIal‡I hialbi, en restitution som baraförutsätter några bortnötta bistavar. Det följandeordet är helt tydligt auk d.v.s. ›och›. I 29–33 sanla

behöver man bara lägga till en bistav till vänsteri toppen av runa 32 l för att få santa sankta, vilketbör ha följts av ett namn, antingen Marīa ellerMikael. Formen sankta används nämligen ävenframför ärkeängelns namn i de senvikingatida run-inskrifterna (santa mikalG 203, santa • migael DR212 m.fl.). På runstenen DR 398 Øster Larsker 2på Bornholm förekommer Maria och Mikael ock-så i en och samma böneformel: kristr : hialbi : sialu

: hans : auk : sata : mikel : auk : sata : maria : »Kristhjälpe hans själ, och Sankt Mikael och SanktaMaria.»

Denna del av inskriften kan alltså med storsannolikhet rekonstrueras på följande sätt:

... × (m)uþur × sina × (g)uþ (× h)ia(l)bi auk ×

san(t)a m...

..., mōður sīna. Guð hialpi ok santa M[arīa]/M[ikael] ...»..., sin moder. Gud hjälpe och SanktaMaria (el. Sankt Mikael) ...»

Runorna 1–6 ...sbirfu måste återge ett kvinno-namn, där den avslutande u-runan antingen visaratt det har böjts som en feminin ō-stam eller haftsvag böjning (d.v.s. ändelsen -a i nominativ). Omman antar att det är någorlunda korrekt läst ärdet frestande att tänka sig ett samband med fågel-beteckningen fsv. spirver, sparver m. ›sparv›. Ettmansnamn Spǫrr bildat till (fvn.) spǫrrm. ›sparv›är känt från en dansk runsten (nom. [spaur] DR115 Randers 1) och det är möjligen också belagt iSödermanland (gen. sbars Sö 151; se Peterson2007, s. 203.) Under 1300-talet förekommer ettmansnamn fsv. Spirv, Spørv sporadiskt i Öster-götland, Södermanland och Närke och det ärockså känt som binamn under 1300- och 1400-talen och då bl.a. i Småland (SMPs). Teoretisktskulle runföljden sbirfu kunna svara mot en fem-inin bildning till detta namn, alltså ett runsv.*Spirva. Man kan här bl.a. jämföra med kvinno-namnet fvn. Mæva, som är bildat till mansnam-net Már, identiskt med substantivet már ’mås’(Lind 1905–15, sp. 778; Janzén 1947, s. 57). Efter-som ordet innehåller ett gammalt /w/ (jfr t.ex. got.sparwa, eng. sparrow) hade man dock i en vikinga-

tida runskrift väntat en skrivning med u och inte f.Ytterligare en invändning är att de kvinnor somnämns på runstenarna ytterst sällan eller aldrigbrukar bära namn av binamnskaraktär.

Det är därför mer tilltalande att anta en mind-re felläsning i runföljden. Med tanke på att Man-delgren i ordet Guð har läst f i stället för k eller gär det mycket möjligt att samma felläsning ävenkan förekomma i personnamnet. Vi får i så fall enrunföljd ...sbir(k)u eller ...sbir(g)u. Runan mellan boch r har uppenbarligen varit skadad och det ärdärför fullt möjligt att det kan ha rört sig om ettnamn med efterleden -borg(a). Förleden kan i såfall t.ex. ha varit det vanliga Ās- och namnet i sinhelhet ha motsvarat det fvn. Ásbiǫrg (Lind 1905–15, sp. 63). Detta namn är visserligen inte tidigarebelagt på svenskt område, men båda namnledernaär välkända och det kan utan problem även hafunnits här. Mer än så kanske man inte ska spe-kulera över namnet på Vimmerbystenen utifrånvad vi i dag vet om inskriften.

Den avslutande runföljden karnpå stenens mitt-yta är förbryllande, eftersom den tycks ha ståtthelt isolerad från den övriga texten. Möjligen skaman även här tänka på ett personnamn. Ett snar-likt mansnamn, skrivet karna (ack.), finns faktisktbelagt på en östgötsk runsten (Ög 67), men ty-värr är denna runföljd mångtydig. Enligt LenaPeterson (2007, s. 147) kan det bl.a. röra sig omett namn Kārni, vilket hon tolkar som en »[a]v-ledning till (fvn.) kárn m. […] ’ett slags fågel’?».Hon hänvisar också till det fornvästnordiskabinamnet Kárn, som är belagt en gång 1387 ochsom har identifierats med samma ord (se Lind1920–21, sp. 190). Ett Karn är även känt som skan-dinaviskt personnamn i en rysk källa från 911 (seMelnikova 2004, s. 16 m. ref.). Teoretiskt skullerunföljden karn på Vimmerbystenen kunna åter-ge ett motsvarande personnamn, men mer än enmöjlighet kan det för närvarande inte bli.

Inskriften är intressant genom att den har inne-hållit en åkallan av antingen jungfru Maria ellerav ärkeängeln Mikael. Jungfru Maria går i de vi-kingatida runinskrifterna ofta under beteckning-en Guðs mōðiR »Guds moder» (se t.ex. Williams1996, s. 78 ff.), men ibland nämns hon uttryckli-gen vid namn. Så är fallet på ett runstensfrag-ment från Köpings kyrka på Öland, där textenlyder: ...uk × santa × mari × auk × sant... »… och




Sankta Maria och sankt(a) ..» (Owe 2002, s. 83, nr30). På en runristad bronsamulett från Köpings-vik finner man också hennes namn i en skydds-formel avsedd för en kvinna: kristr auk santa maria

biargi þiR oluf »Krist och Sankta Maria må frälsadig, Oluv!» (Gustavson 2016, s. 76 f.). Ytterligareexempel finns i ett antal senvikingatida runin-skrifter i sten (Vg 105, Vg 122, U 558, DR 398).Mikaels namn är i de vikingatida runinskrifternafrämst knutet till runstenar på Bornholm (DR212, DR 380, DR 398, DR 399, DR 402), men detförekommer även i Uppland (U 478) och på Got-land (G 203).

Kulturhistorisk utblickDen vid första anblicken oläsliga runinskriften gåralltså att tyda med god sannolikhet. I det följandetar vi fasta på följande punkter i en kulturhisto-risk diskussion: stenens form, ristningens orna-mentik, stenmaterialet och inskriftens innehåll.Sammantaget kan sociala nätverk skönjas.

Med all sannolikhet har stenarna ingått i krist-na gravmonument, så kallade eskilstunakistor(Lindqvist 1915). Formen på stenen med dessrundade profil ser inte naturlig ut: den påminnerom en valvbåge och är förmodligen formgiven avmänniskohand. Antagligen har en mjukare sten-sort än granit använts, som skiffer eller kalksten,vilket mycket väl kan beskrivas som »gråstenar»enligt Rannsakningarna. Ornamentiken är rik ochöverflödande. På den avbildade stenen fylls helaytan av slingor. På den andra och mindre stenenfanns ett större kors. Båda stenarna kan ha ingåtti en och samma gravvård, då det är vanligt medolikstora stenar i ändarna på eskilstunakistor(Ljung 2016).

Ornamentiken är Urnesstil, som i regel känne-tecknas av ett linjeskönt flätverk av många småspänstiga slingor, ofta beskrivande cirklar, somfångar större rundjur, ormar eller drakar. Redani Rannsakningarna ges en impressionistisk be-skrivning: »öffwer och vnder, synas som orma-huffwud, hwilckas stiärtar kasta sigh i mångawincklar». Ornamentiken kan klassificeras ännunärmare utifrån att drakhuvudet har konvex pan-na. Urnestilen dateras till den sena vikingatidenefter 1050 (Gräslund 2006). Stilen är vanlig påtidigkristna gravhällar och tidiga stavkyrkor. Typ-exemplet är förstås Urnes i Norge. Men brott-

stycken av äldre stavkyrkor med Urnesornamen-tik har hittats i stenkyrkor, till exempel i Hemsepå Gotland (Ekhoff 1914–16). Stenkyrkorna harersatt äldre stavkyrkor av trä. De tidigkristnagravvårdarna har stått på kyrkogårdarna kringstavkyrkorna. Bästa exemplet är kanske Köpingskyrka på Öland, där rika fynd av ristade stenargjordes när kyrkan revs år 1805. Förmodligen varVimmerby inget undantag.

I norr ligger Östergötland som är rikt före-trätt när det gäller tidigkristna gravhällar (Hed-vall & Menander 2009; Ljung 2016). Här bestårde av ljusgrå kalksten. Ornamentiken är företrä-desvis Urnesstil, men utan den sirliga linjeförin-gen. Slingor och band är i regel breda och jämn-tjocka. Inte sällan är den runbärande slingan likabred som de ornamentala. Ornamentiken ger ettgrovt och kompakt intryck, vilket är väsensskiltfrån Mandelgrens teckning.

Blickar vi i stället mot Öland finner vi fleraexempel på gravhällar som uppvisar en identiskornamentik med Vimmerby (ÖlR; Jansson 1954;1982; Owe 2002). Vackra exempel som Öl 26 ochÖl 27 Sandby kyrka, Öl 4 Resmo kyrka (fig. 3)och Öl 19 Hulterstads kyrka (fig. 4) kan anföras,där många smala slingor går över stora ytor,ibland så att de helt dominerar intrycket. Run-ristaren tar ut svängarna vilket ger minnesvårdenett luftigt och livligt intryck. Likheterna är slåen-de. Även Vimmerbystenens inskrift har parallel-ler med Öland. Omnämnandet av Sankta Mariafinns också, som vi har sett ovan, belagt från denvikingatida handelsplatsen Köpingsvik med Kö-pings kyrka på Öland. Vid Köpings kyrka har ett70-tal fragment hittats, vilket tyder på en när-mast yrkesmässig tillverkning av tidigkristna grav-monument (Jansson 1954; Owe 2002; Boström2007; Kitzler Åhfeldt 2009; Ljung 2016). Och vivet ju inte vad som finns i murverket på de kyrkorsom står kvar.

Likheterna mellan Vimmerby och Öland ärtydliga och det är ingen djärv tanke att orternahar stått i nära förbindelse med varandra. FrånFigeholm över Kalmar sund till Köpingsvik äravståndet 55 km. Det framstår som självklart attinspirationen till runstenen i Vimmerby är häm-tad från Öland. Vi vet inte om en lokal runristarefrån Sevede har utfört den eller om en runmäs-tare från Öland har besökt Vimmerby. Inskrift,




Fig. 3. Runstenen Öl 4 från Resmo kyrka, Öland.Foto: Sven B. F. Jansson, ATA. —The rune-stone Öl 2from Resmo church, Öland.

ornamentik och en formhuggen sten (läs kalk-sten) kan tyda på att minnesmärket är tillverkatpå Öland. Stenen i Vimmerby skulle då vara im-porterad. Långväga transporter av runstenar ärkända från andra håll, t.ex. U 414 Norrsunda kyr-ka, Uppland, där en sten enligt sin egen inskrip-tion har hämtats från Gotland.

Här bör också anföras två med Vimmerbyste-nen snarlika, men tyvärr förkomna stenar: Sm 150och 151 i Mörlunda kyrka i grannhäradet Aspe-land. Dessa har diskuterats i termer av eskilstuna-kistor (Lindqvist 1915, s. 64; Neill & Lundberg1994, s. 151). Sm 150 har välvt krön och Sm 151har ytan täckt av smala och sirliga slingor. Enligt

Fig. 4. Den försvunna Öl 19 från Hulterstads kyrka,land. Träsnitt i F.h. 8, Kungliga biblioteket. Foto:ungliga Biblioteket. Jfr. fig. 4–5 i Peter Pentz artikel,. 20 i detta häfte. —The lost Öl 19 from Hulterstadhurch, Öland.

ÖKsc

Wallman är den senare tillverkad av glimmer-skiffer (SmR s. 306). Vimmerbys »gråstenar» be-höver således inte vara gjorda i grå kalksten utankan bestå av lokalt förekommande glimmerskif-fer. Det vore i så fall troligt att stenarna tillver-kats lokalt av en runmästare inkallad från Öland.Om det nu inte var så att smålänningarna självatog med sig lämpliga stenar i glimmerskiffer tillÖland? Avståndet mellan Mörlunda och Vim-merby till Köpingsvik är tur och retur 150 respek-tive 200 km.

Det synes stå klart att nordöstra Småland harstått i nära förbindelse med Öland. Men huruvi-da runristare har farit, eller stenämnen har fors-




Fig. 5. Mandelgrens teckning 1847 av en äldre avbildning av Rumskulla prästgård med en i övrigt okänd run-sten. Foto: Mandelgrenska samlingen, Lunds universitet. —Mandelgren’s drawing of an earlier depiction ofRumskulla rectory including an otherwise unrecorded runestone.

lats, över Kalmarsund, vet vi inte så länge vi en-bart har gamla teckningar att tillgå. Vi får hop-pas att återfynd och nya fynd kan bringa klarhet.

RumskullaRunstenen i Rumskulla är något av ett mysteri-um. Den avtecknas som sagt 1847 i en land-skapsvy av Mandelgren (fig. 5). Han anger atthan kopierat en tidigare bild, men inte vem somgjort denna. En ledtråd finner vi möjligen iGötiska förbundets grundare Jacob Adlerbethshandlingar. Han låter nämligen skicka en konst-när till Rumskulla kyrka för att dokumenterakyrkan och dess interiör eftersom byggnadenskall rivas (liksom han skickar C.S. Graffman tillLofta i Norra Tjusts härad; Nicklasson 2010).Kanske är det denne konstnär som målat förla-gan?År 1962 skriver Einar Johansson en kort ar-

tikel om bilden i Vimmerby tidnings julläsning.Han säger att den som upptäckte teckningen ärfil. mag. Oscar Ekholm i Lund. Mandelgrenskasamlingen förvaras på Konsthistoriska Institu-tionen vid Lunds universitet. Upptäckten be-skrivs som en sensation. Det är anmärkningsvärtatt runstenen inte nämns i Rannsakningarna

1667 eller av Crӕlius 1774. Fanns runstenen därdå eller är den bara en förskönande detalj utanförankring i verkligheten? Har konstnären hit-tat på runstenen? De gamla fornforskarnagillade sitt ämne. Varför skulle de fara med osan-ning?På bilden ser vi en lutande runsten med en

runslinga längs kanterna och ett centralt place-rat kors. Få av runorna är läsliga och inga ord kanurskiljas. Bilden är blott en skiss. Avgjort är det-ta en vanlig runsten i tämligen enkelt utförandesom så många andra runstenar i Småland. Ste-nen stod enligt bilden intill en mindre träbro vidkvarn-dammen med tillhörande kvarn. Platsenfinns kvar i dag om än något förändrad nedanförRums-kulla kyrka. Träbron är ersatt av en sten-bro. Ligger kanske runstenen i den nya bron?

FornminnesregistretRunstenarna har nu registrerats i Riksantik-varie-ämbetets fornminnesregister och erhållitföljan-de signum: Vimmerby 789 och Rumskulla315.




ReferenserAgertz, J. & Varenius, L., (red.). 2002. Om runstenar i

Jönköpings län. Småländska kulturbilder. Medde-landen från Jönköpings läns hembygdsförbund ochStiftelsen Jönköpings läns museum 71. Värnamo.

Bergström, N., 1975. Vimmerby kyrka. Vimmerby.Boström, R., 2007. Anteckningar om Köpingsvik och

Ölands kyrkor. Fornvännen 102.Carlsson, A., 1983. Djurhuvudformiga spännen och got-

ländsk vikingatid. Stockholm studies in Archaeolo-gy 5. Stockholm.

Crӕlius, M.G., 1774. Försök till ett landskaps beskrifning,uti en berättelse om Tuna läns, Sefwedes och Aspelandshäraders fögderi uti Calmar höfdinge döme af sammafögderies häradsfogde. Kalmar.

Dahlin, M., 2011. Enstöriga nybyggare eller produkti-va bönder? En studie av den äldre järnåldern inordöstra Småland. Alexandersson, K. et al. (red.).Forntid längs Ostkusten 2. Blankaholmsseminariet 2010.Västerviks Museum.

Dahlin, M. & Therus, J., 2013. Lilla Vi – En studie av enjärnåldersbygd. Vimmerby museum.

DR + nr = Nummer i Danmarks runeindskrifter ved LisJacobsen & Erik Moltke under medvirkning afAnders Bæksted & Karl Martin Nielsen. Text. At-las. Registre. 1941–42. Köpenhamn.

Ekhoff, E., 1914–16. Svenska stavkyrkor jämte iakttagelseröver de norska samt en redogörelse för i Danmark och Eng-land kända lämningar av stavkonstruktioner. KVHAA.Stockholm.

F.h. 1–10 = Peringskiöld, J., Monumenta Sveo-Gothorum1–10 (handskrift i KB).

G + nr = runinskrift publicerad i Gotlands runinskrifter.Granskade och tolkade av Elias Wessén, Sven B.F.Jansson och Elisabeth Svärdström. 1–2. Sverigesruninskrifter 11–12. 1962–78. Stockholm.

Gräslund, A-S., 2006. Dating the Swedish Viking-Agerune stones on stylistic grounds. Stoklund, M. etal. (red.). Runes and their secrets. Studies in runology.Köpenhamn.

Gustavson, H., 2016. Två runristade kopparamuletterfrån Solberga, Köpingsvik (Öl Fv1976;96A och ÖlFv1976;96B). Futhark. International Journal of RunicStudies 7. Oslo.

Hansson, H., 1898. Graffält från järnåldern i Wimmer-byorten. Bidrag till arkeologisk topografi. Medde-landen. Kalmar läns fornminnesförening 1. Kalmar.

Hedvall, R. & Menander, H., 2009. Inventering av ti-digkristna gravmonument i Linköpings stift.Riksantik-varieämbetet. Linköping.

Helmfrid, B., 1935. Gurstens-stenen och andra runinskrif-ter i Norra Kalmar län. Västerviks-Tidningen julnummer.

– 1936. Kalmar läns runinskrifter. En översikt av de hit-tills uppnådda resultaten. Opublicerad rapport i ATA(dnr 1925/1936).

– 1937. Östsmålands runinskrifter. Meddelanden frånKalmar läns fornminnesförening 25. Kalmar.

Jansson, S.B.F., 1954. Om runstensfynden vid Köpingpå Öland. Fornvännen 49.

– 1982. Runstensfyndet på Mörbylånga kyrkogård.Kalmar län. Meddelanden från Kalmar läns fornminnes-och hembygdsförbund och Stiftelsen Kalmar Läns Museum62. Kalmar.

Janzén, A., 1947. De fornvästnordiska personnamnen.Janzén, A. (red.). Personnamn. Nordisk kultur 7.Köpenhamn–Oslo–Stockholm.

Johansson, D., 2015. Vimmerby stads historia 1350–1799.Vimmerby.

Johansson, E., 1962. Kring ett Rumskullamotiv. Vimmer-by tidning julläsning. Vimmerby.

Kitzler Åhfeldt, L., 2009. The rune stone fragments atKöpingsvik, Öland. Regner, E. (red.). From Ephesosto Dalecarlia: Reflections on body, space and time inmedieval and early Europe.Statens historiska museum.Stockholm.

Källström, M., 2008. En tidigare okänd österledsfararefrån Rasbo – till tolkningen av inskriften på Frötu-nastenen U 1003. Fornvännen 103.

– 2012. Två arkivfunna runstenar från Uppsalatrak-ten. Fornvännen 107.

Liljegren, J.G., 1833. Run-urkunder. Aftryck för Run-Forsk-ningens Vänner. Stockholm.

Lind, E.H., 1905–15. Norsk-isländska dopnamn ock finger-ade namn från medeltiden. Uppsala–Leipzig.

– 1920–21. Norsk-isländska personbinamn från medelti-den.Uppsala.

Lindqvist, S., 1915. Den helige Eskils biskopsdöme. Någraarkeologiska vittnesbörd om den kristna kyrkans förstaorganisation inom mellersta Sverige. Stockholm.

Ljung, C., 2016. Under runristad häll. Tidigkristna grav-monument i 1000-talets Sverige. Stockholm Studiesin Archaeology 67. Stockholm.

Mandelgren, N.M., 1848. Reseberättelse 1848. (Hand-skrift i ATA.)

Mandelgrenska samlingen, Folklivsarkivet med Skånesmusiksamlingar, Lunds universitet. folklivsarkivet.lu.se/ samlingar/ mandelgrenska-samlingen/

Melnikova, E., 2004. The lists of Old Norse personalnames in the Russian-Byzantine treaties of the tenthcentury. Studia anthroponymica Scandinavica22. Upp-sala.

Neill, T. & Lundberg, S., 1994. Förnyad diskussion om»Eskilstunakistorna». Fornvännen 89.

Nicklasson, P., 2010. Byggnadsarkeologi på 1820-talet.Exemplet Lofta kyrka i Småland. Fornvännen 105.

– 2011. Att aldrig vandra vill. Johan Haquin Wallman,Sveriges förste arkeolog. Acta Archaeologica Lunden-sia, Series in Quarto 31. Lund.

Nilsson, H., 2008. Kartering och skötselplan för två grav-fält i Gästgivarehagen, RAÄ 68:1 och 106:1, Vimmerbykommun och socken, Småland. Mörbylånga.

Owe, J., 2002.Runfynden vid Köpings kyrka. Bro.– 2009. Runsten från Näle Mellangård i Vallentuna

– ett arkivfynd. Fornvännen 104.




Peterson, L., 2007. Nordiskt runnamnslexikon. 5. rev. utg.Uppsala.

Sigvallius, B., 1997. Brandgravar med nitar och spikar.Åkerlund, A. et al. (red.). Till Gunborg. Arkeologiskasamtal. Riksantikvarieämbetet. Stockholm.

Sm + nr = Nummer i SmR.SMPs = Samlingar till Sveriges medeltida personnamn.

Institutet för språk och folkminnen. Uppsala.SmR = Smålands runinskrifter. Granskade och tolkade

av Ragnar Kinander. Sveriges runinskrifter 4. 1935–61. Stockholm.

SRDB = Samnordisk runtextdatabas, Institutionen förnordiska språk, Uppsala universitet. www.runfo-rum.nordiska.uu.se/srd

Stahre, N-G. & Ståhle, C.I., 1992. Rannsakningar efterantikviteter. 3. Småland, Blekinge, Halland, Skåne.KVHAA. Stockholm.

Sö + nr = Nummer i Södermanlands runinskrifter.Granskade och tolkade av Erik Brate och EliasWessén. Sveriges runinskrifter 3. 1924–36. Stock-holm.

U + nr = Nummer i Upplands runinskrifter. Granskade

och tolkade av Elias Wessén och Sven B. F. Jansson.1 – 4. Sveriges runinskrifter 6–9. 1940–58. Stock-holm.

Vg + nr = Nummer i Västergötlands runinskrifter. Grans-kade och tolkade av Hugo Jungner och ElisabethSvärdström. Sveriges runinskrifter 5. 1940–70. Stock-holm.

Williams, H., 1996. Maria i Sverige på 1000-talet. Brodd,S-E. & Härdelin, A. (red.). Maria i Sverige undertusen år 1. Skellefteå.

Åkesson, C., 2013. Pollen analytical and landscape recon-struction study at Lake Storsjön, southern Sweden, overthe last 2000 years. Dissertations in Geology at LundUniversity 360. Lund.

Ög + nr = Nummer i ÖgR.ÖgR = Östergötlands runinskrifter.Granskade och tolka-

de av Erik Brate. Sveriges runinskrifter 2. 1911–18.Stockholm.

Öl + nr = Nummer i ÖlR.ÖlR = Ölands runinskrifter. Granskade och tolkade av

Sven Söderberg och Erik Brate. Sveriges runin-skrifter 1. 1900–06. Stockholm.



Summary

Sevede härad in Kalmar County in the provinceof Småland has long been a white spot on distri-bution maps of Viking Period rune stones. Ac-cording to several early accounts, though, therewere at least two rune stones at VimmerbyChurch in the 17th and 18th centuries. For somereason they are not mentioned in the corpus edi-tion Smålands runinskrifter. Two largely over-looked drawings by N.M. Mandelgren show thatat least one of these stones survived in the mid-19th century. The inscription was apparentlyquite worn, but from Mandelgren’s depiction itis possible to reconstruct part of the text as “…,his/her (or: their) mother. God and Saint Mary(or: Saint Michael) help…”

Judging from the drawing this stone can be dated to AD 1050–1100. The outline shape of thestone and the rich decoration indicate that itoriginally formed a part of a burial monument ofa type that is known from Öland and other partsof Småland.

A third rune stone from the same härad is alsoknown from the collections of Mandelgren. It isincluded in a drawing of Rumskulla rectory thathe copied in 1847 (unknown from whom). Accord-ing to this depiction the stone stood next to theroad near a bridge and carried a portal-shapedrune ribbon and a Christian cross. The drawing issketchy, and so it is not possible to say anythingabout the inscription or to determine whetherthis was a real Viking Period rune stone or not.


journal of swedish antiquarian research 2018:11255157/fulltext02.pdf · peringskiöld (i f.h. 1,...

Documents