KarlfeldtbladetKarlfeldtbladet2019:1

Sverker Sörlin:Bildning, folkbildningoch kulturarv i vår tid

Karlfeldtbladet Medlemsblad för Karlfeldtsamfundet. Utkommer med två nummer per år.

Redaktör Gunilla Stenman Jacobson, gunilla.stenman.jacobson@gmail.com tel. 018-50 11 23, 070-386 26 16

Redaktionskommitté Lars Falk, Cari Hildebrand, Gunilla Stenman Jacobson, Odd Zschiedrich, Christer Åsberg

Layout Cari Hildebrand

Tryck Wikströms Tryckeri, UppsalaUpplaga 1000 ex. ISSN 0348-1840

Omslagsbild Textiltryck Aurora av Lisbet Jobs, 1951.

Nästa manusstopp 20 oktoberKarlfeldtbladet nr 2019:2 beräknas utkommai december. Manusstopp 20 oktober.

Bidrag sänds till gunilla.stenman.jacobson@gmail.com ellerGunilla Stenman JacobsonNorra Rudbecksgatan 13 752 36 Uppsala

InnehållOrdföranden har ordet 4

Vintermötet 6Inbjudan till Sommarmöte 10

Djur på djupen 12Bildning, folkbildning och kulturarv i vår tid 18

Karlfeldtsamfundet på Instagram 24Den sura vårsallat 25

Karlfeldtsgården Sångs i Sjugare 26Jag är din sjungande röst 28Karlfeldtsgården i Karlbo 29Verksamhetsberättelse 31

Brev till redaktionen 34

29

28

12

18

6

26

KarlfeldtsamfundetKarlfeldtsamfundet bildades 1966. Dess syfte är att stimulera intresset förErik Axel Karlfeldts diktning och bidratill ökad kunskap om hans verk och liv.Samfundet har ca 600 medlemmar ochhåller varje år ett sommarmöte (års -möte) och ett vinter möte. Samfundetger ut en årsskrift och ett medlemsblad.

Kontaktperson: Gunbritt Berggreninfo@sangs.setel. 070-580 11 95

Medlemsavgift inbetalas till samfundets plusgiro 67 96 73-4 Ordinarie medlem: 240 kr/årFamiljemedlem: 120 kr/årStuderande: 120 kr/år

AdressändringÄrenden som rör medlemskap, adress -ändring och av registrering handhas av:

Jørgen StraarupS:t Johannesgatan 4 B753 11 Uppsalamedlem@karlfeldt.orgtel. 070-377 23 62

www.karlfeldt.org

Kallelse till samfundets årsmöte 10 augusti i RättvikKarlfeldtsamfundets medlemmar kallas härmed tillårsmöte lördagen den 10 augusti kl. 9.00 på Hotell Lerdalshöjden i Rättvik. För mera informa-tion, se inbjudan till års- och sommarmötet 2019på sid. 10-11. Om en medlem har ett ärende attbehandla på årsmötet skall förslag inkomma skrift-ligen till styrelsen minst fjorton dagar i förväg.

Nya medlemmar i KarlfeldtsamfundetBackhans, Lennart ........................................FalunBjörklund, Olle.............................................AvestaCarlsson, Carl ............................................GustafsEliasson, Carin ................................DrottningholmEliasson, Ingemar............................DrottningholmJohansson, Lars Anders ..............................NackaJutterström, Christina ...............................UppsalaNorgren-Bergström, Tobias ........................ArbogaTedebrand, Brita ...........................................UmeåUdin, Christina .......................................DjursholmÅgren, Eva...............................................Enköping

Vi önskar er varmt välkomna i samfundet!

Musik vid Siljan 50 år

Låt klinga våra dagar, som vind i gröna hagar…

Ännu en gång på Sångs tillsammans!

Tisdag den 2 juli kl. 14.00 www.sangs.se

4

n gång är ingen gång, två gånger är en gong-gong – men tre gånger är en gång för mycket!Så brukade vår far säga till oss syskon, när vivar små och hade hittat på bus eller något han

inte uppskattade. Nu vet jag inte för vilken gång iordningen det var vintermöte i februari, men triv-samt var det i alla fall och det var absolut inte engång för mycket. Det var inspirerande att lyssna tillAnna Ihlis, Hanna Enlöf och Anna Ahnlund, när deframförde ”De nya Karlfeldtsångerna” i den vackraBörssalen och det var tankeväckande att få ta del avSverker Sörlins resonemang om ”Bildning, folkbild-ning och kulturarv i vår tid”. En eftermiddag attminnas.

Som alla inser är sällskapen och samfunden enviktig del av det litterära kulturarvet, som SverkerSörlin var inne på. Det är angeläget att sprida intres-set för viktiga författarskap, så att de inte glöms borti vår snabba tid. Genom att ge ut verk på nytt ellergenom att uppmärksamma aktuell forskning om denförfattare sällskapet ägnar sin kraft åt, motverkar delitterära samfunden till att verk och författare intedras ned i Lethes strömvirvlar och hamnar i botten -slammet på Glömskans flod.

Man kan vara med i ett litterärt sällskap av fleraskäl, tror jag, Det vanligaste är naturligtvis att manuppskattar författaren i fråga. Men det kan ocksåvara ett särskilt verk författaren skrivit eller den tidhan eller hon representerar som man känner samhö-righet med. Jag tror det kan vara så för en del med-lemmar i bland annat Marcel Proust-sällskapet. Förandra kan medlemskapet säkert vara att man vill slu-ta upp kring någon som kan ses som bygdens stolt-het. Jag skulle tro att det kan vara ett bland flera argument för att man är med i t.ex. Fritiof NilssonPiraten Sällskapet om man bor på Österlen eller iHarry Martinson-sällskapet om man finns i Ble-kinge.

För några utgör säkert den rent språkliga njut-ningen en viktig ingrediens för medlemskapet. Mendet kan förmodligen också finnas ett socialt skäl.Man har flera av sina vänner med i ett sällskap ochdå är det ett naturligt steg att själv komma med föratt kunna träffa sina kamrater inom ramen för sam-fundet. Vilket skälet nu än är, så är givetvis alla varmtvälkomna med i gemenskapen!

Den enda fara jag kan se med litterära samfund ochsällskap är att man alltför okritiskt sätter den förfat-tare man beundrar på piedestal och låser fast ellerfryser den bild man har av honom eller henne. Jagtror det är avgörande för ett sällskap att bejaka sam-tidens analyser av ett författarskap och ibland varaberedd till viss omvärdering eller upptäcka nya in-fallsvinklar i texterna. Detta betyder inte att manskall överge sin beundran eller respekt. Det kanskeistället är så att en alltför fastlåst bild av en författaregör att det så småningom är själva bilden av honomeller henne som skymmer verken och gärningen.Och de borde vara det viktigaste.

ag gjorde för många år sedan en radioserieom Erik Johan Stagnelius tillsammans medden gode berättaren, litteraturvetaren ochdramaturgen Ingvar Holm. Han var tydlig

med att om Stagnelius levt i vår tid hade han verkli-gen inte tillhört något litterärt etablissemang ellersuttit på någon parnass. Stagnelius var en särling ochhade troligtvis inte fått tillträde till litterära salongeroch allra minst till akademier eller lärda samfund.Holm framhöll samtidigt att det tyvärr finns läsareoch lyrikvänner som inte ser detta, eller inte vill sedetta, utan ger sig själva en skenbild av upphovsman-nen till ett av våra riktigt stora författarskap.

Häromdagen höll jag ett föredrag i ett samman-hang ordnat av Svenska kyrkan. När jag var klar skul-le någon från kyrkan avsluta det hela. Det blev myc-ket riktigt några korta avslutningsord men sedan läs-tes Jungfru Maria av Karlfeldt istället för en bön ochen psalm. Det blev riktigt fint och för mig någotöverraskande. Samtidigt kände jag att i textradernavilade bönen och i den lyriska rytmen kunde jag för-nimma psalmen. Karlfeldts dikt skapade andakt. Ing-

Odd Zschiedrich

Ordföranden

har ordetE

J

KARLFELDTBLADET 2019:1

En gång är ingen gång

en av de närvarande kände till att jag blivit ordfö-rande i Karlfeldtsamfundet, så det var ingen ho-mage av det slaget.

Man blir varm i hjärtat när gamla versraderkommer fram i sammanhang man minst anar.Poesi har som bekant lättare att leta sig in i hjärtaoch sinne än vad protokoll har. Hur var det GöranGreider så fint skrev för några år sedan om justKarlfeldt? Om jag minns rätt var det följande: ”Attläsa vissa dikter är som att plocka ned en gammallie från logtaket, övergiven i dammet i ett sekel,och finna att den ännu har skärpa under den ytligarosten.” Sant och vackert.

Jag hoppas att vi ses i augusti, då det är som-marmöte. Den här gången i Dalarna som sig bör,samfundets starkaste fäste. Så varmt välkomna tillRättvik den 9-11 augusti!

Odd Zschiedrich

5

Christer Åsbergs texter i årsbok

KARLFELDTSAMFUNDETS ÅRSBOK 2019 be-står av ett rikt urval uppsatser och föredrag avChrister Åsberg, Karlfeldtsamfundets ordfö-rande åren 2001-2008. Under den tiden, menockså före och efter, har han behandlat Karl-feldt och hans diktning i en rad sammanhang,både muntligt och skriftligt. Han har gett nyainfallsvinklar på författarskapet och inspirerattill fortsatt och fördjupad läsning. 2018 erhöllChrister Åsberg Karlfeldtpriset för sina insatserinom Karlfeldtforskningen. Många har genom åren haft glädjen attlyssna till Christer Åsbergs före drag, och hansuppslagsrika texter har stått att läsa i olika pu-blikationer. Genom att samla dessa insatser ien volym görs de mer tillgängliga, och de harockså försetts med ett nyskrivet förord. Tex-terna är hämtade från en tidsram på ett pardecennier, men de präglas alla av två känne-tecken: lärdomen och den omisskännligt ås-bergska vältaligheten. Boken med titeln Envän i vind och skymning kommer i sommar.

Skriftkommittén (Ola Nordenfors, Stina Otter berg, Johannes

Rudberg, Odd Zschiedrich)

Månadens poet i Upplands VäsbyPÅ BIBLIOTEKET i Upplands Väsby har ErikAxel Karlfeldt varit Månadens poet under marsmånad. Den dikt av honom man framförallt fo-kuserade på var ”Första minnet”.

Ylva Larsdotter, som är programansvarig vidbiblioteket, berättar att det läsfrämjande pro-jektet Månadens poet vill lyfta fram och spridapoesin i såväl det fysiska som digitala biblio-teksrummet. Man gör bokmärken, som besö-karna får ta med sig, man trycker upp den diktman valt ut på planscher och publicerar ävenpå bibliotekets hemsida och på Facebook.

Den första tisdagen i varje månad läser Ylvaden aktuella dikten högt vid en samling, då honäven presenterar just den månadens poet. FörKarlfeldts del inträffade detta således tisdagenden 5 mars. Biblioteket i Upplands Väsby gäst-ades den 24 mars även av Anna Ihlis, somframträdde med sina tolkningar av några Karl-feldtdikter.

Odd Zschiedrich

rets Vintermöte hölls den 23 februari 2019i Börssalen i Stockholm. Vintermötet in-leddes med ett välkomstanförande av sam-fundets nye ordförande Odd Zschiedrich,

vilket här återges i sin helhet.

–––

Kära Karlfeldtvänner!Varmt välkomna till årets vintermöte och till Börssalenoch Svenska Akademien! Det här var tidigare, som deflesta av er torde känna till, min kära arbetsplats underfjorton ganska händelserika år. Men det var även, ochdet är betydligt intressantare en dag som denna, ar-betsplatsen för föremålet för vårt samfund, arbetsplat-sen för Erik Axel Karlfeldt. Han invaldes i denna församling på den franska

nationaldagen den 14 juli 1904. Man hade tydligenkallat till sammankomst utanför terminstid, mitt iden svenska högsommaren. Den 20 december, vidhögtidssammankomsten samma år, tog Karlfeldt såsitt inträde och höll, som stadgar och tradition bjuder,inträdestal över föregångaren på stol XI, historikern,riksdagsmannen och riksarkivarien Claes TheodorOdhner. För hundra år sedan var Karlfeldt ständig i dettarum och denna byggnad, som den sekreterare han bli-vit utsedd till den 14 november 1912, bara några må-nader efter solskensolympiaden här i Stockholm. Hantillträdde befattningen på nyåret 1913 och kom snabbtatt skapa en helt annan och friskare atmosfär såvälinom som utanför Akademien. Som sekreterare efter-trädde han Carl David af Wirsén. Han som blivit kallad

KARLFELDTBLADET 2019:1

Vintermöte på Karlfeldts arbetsplats

6

Foto: Holger Ellgaard

Å

7

”den framgångsrike förloraren” av sin levnadstecknarePer Rydén i en bok för några år sedan. Wirsén hade,som många av er säkert vet, kommit på kant med detomgivande kultursamhället, då han alltför envist klam-rat sig fast vid altaret, tronen, svärdet och en gångentids ideal och även styrt De Aderton efter samma prin-ciper. Då en modern tids tankar, idéer och ideal bör-jade sippra in över trösklar och genom fönsterbågargjorde han vad han kunde för att täta springorna ochtill sist hamnade Akademien i ett slutet rum utan nöd-vändiga, livgivande navelsträngar till omgivningen. Men så kom alltså Karlfeldt, om än inte som ett yr-väder och absolut inte med något höganäskrus i ensvångrem runt halsen. Nej, sådant var inte hans sinne-lag, som Carlsson säkert skulle sagt. Karlfeldt innehadeposten i drygt arton år fram till sin bortgång den 8 april1931. Han efterträddes för övrigt på stol XI i Akade-mien av folkbildaren, skriftställaren och tidningsman-nen Torsten Fogelqvist. Om någon undrar, så är det lit-teraturforskaren Mats Malm, som nu innehar stolen,vilket man bland annat kan läsa om i senaste utgåvanav Karlfeldtbladet. Mats Malm är för övrigt även före-ståndare för den viktiga Litteraturbanken, där svenskskönlitteratur och andra angelägna texter tillgänglig-görs digitalt. Kanske den säkraste och mest pålitligabanken i vår tid, med tanke på vad som sker i valv eftervalv efter valv, för att nu anknyta till Tranströmers berömda diktrad. Vid hundraårsminnet av Karlfeldts födelse var

Harry Martinson direktör i Svenska Akademien ochhan ägnar hela direktörstalet 1964 åt Karlfeldt. Det ärinte akademiledamoten som hyllas i främsta rummet,inte heller ständige sekreteraren. Det är de litterära ochspråkliga kvaliteterna hos Karlfeldt, som Martinsonlyfter fram. Och han skriver bland annat: ”Själva gången i Karlfeldts lyrik överensstämmermed det gamla bondehushållets, och i överförd bemär-kelse är det väl just det gamla självhushållets omlopps-cykel som utgör den inre ringen i hans diktade system,där allt beskriver kretslopp. Också dalmålningarna lyfts med. Förvandlade aven lyrisk yra, som höjer deras konstvärde flera digni-teter, roterar de med och dras in i zodiaken, vars öds-liga krets av himmelska högdjur lyfter ut Elias och heladalmålningsvärlden: en bild av den naiva fromhetensmöte med det okända, det alltför väldiga, som intelängre är mänskligt.” Tänk om man kunde förflytta sig tillbaka i tiden, tilljust denna sal för drygt 54 år sedan, till december 1964.Då sitter Martinson vid den bortre kortändan av detlånga akademibordet här borta och håller sitt anföran-de på den listerländska blekingska jag själv hörde ho-nom tala ett par gånger och som aldrig övergav honomnär han väl hade funnit vägen ut från de trakter därnässlor blomma. Mot slutet av sitt direktörstal sam-manfattar Martinson sin syn på kollegan Karlfeldt –och det kunde kanske låtit som så: ”Vid genomläsning av hela hans verk sedan decen-nier gått, finner man vilken förtrollande kraft hans diktännu besitter, hur mycket det ännu finns att söka framdärur. Inte minst tydligt blir detta när man läser ho nom parallellt med etnologin. Det finns en skyttel-trafik mellan de två elementen i den meningen där detannars missbrukade ordet skytteltrafik verkligen hörhemma, nämligen i vävkonsten. Karlfeldt var en diktens vävare, den store vävaren ivår litteratur, och hans dikt förblir vad han själv villeatt den skulle vara: en skön och slitstark lyrisk vävnad.Hans konst är genomsatt av en inre, och en yttre veder häftighet, båda i oavbruten korrespondens. Man kan i den karlfeldtska problematiken se enkonstens egen teodicé, illustrerad i ränning och möns-ter, och analogt med detta en orgelkonst och ett orgel -brus där stämmorna ’dansa i vild mixtur’, men till slutav organisten samlade till enighet – en organiseradmångfald som aldrig upphör att verka just såsom organisten bestämt via andrag och klaviatur. Karlfeldtstödde sig på ett system och på en metod, men hur rikt

Karlfeldtsamfundets ordförande Odd Zschiedrichvar tidigare kanslichef för Svenska Akademien.

8 KARLFELDTBLADET 2019:1

kunde han inte variera detta system och få själva metoden att sjunga.” En författare om en annan författare. Eller en leda-mot om en annan ledamot. Eller en Nobelpristagareom en annan Nobelpristagare, för så skulle det ju bliäven i Martinsons fall så småningom. Ja, med Harry Martinsons ord om Erik Axel Karl-feldt kan man nog inte hälsa er bättre eller varmarevälkomna till detta vintermöte! Ett särskilt välkom-

men riktar vi till våra gäster: Sverker Sörlin, som skalltala till oss om en liten stund, och Anna Ihlis, somtillsammans med Hanna Enlöf och Anna Ahnlund,skall ge oss sina toner till några av Karlfeldts dikternågot senare.

---

Därefter avtackades Elisabeth Lindmark med en storblombukett för sina år i Skriftkommittén av styrelse -

Ola Nordenfors tackade Elisabeth Lindmark förhennes arbete i samfundets skriftkommitté med enbukett blommor.

Anna Ihlis (i mitten) bjöd på visor från sin hyllade CD med Karlfeldt-tolkningar tillsammans medAnna Ahnlund och Hanna Enlöf.

Elisabeth Waldenström överlämnade det återfunnaKarlfeldt-manuskriptet till Johannes Rudberg sommottog det å Kungliga bibliotekets vägnar.

ledamoten Ola Nordenfors. Nästa programpunktvar överlämnandet av det upphittade och återfunnamanu skriptet med Erik Axel Karlfeldts handskrivnadikter ”Dalmarsch” och ”En studentflamma”, somElisabeth Waldenström funnit i sitt inhandlade ex-emplar av Fridolins poesi. Manuskriptet medfördeElisabeth redan till Sommarmötet på Biskops Arnö,där detta väckte detta stor uppståndelse. StyrelsensJohannes Rudberg mottog manuskriptet å Kungligabiblio tekets vägnar, där detta nu införlivas med an-nat material av Karlfeldt. Så var det dags för vintermötets föredragshållareidéhistorikern Sverker Sörlin som talade under rub -riken ”Bildning, folkbildning och kulturarv i vår tidoch några tankar om litterära sällskap” (se sid. 14).Föredraget var mycket uppskattat av de cirka 140församlade deltagarna vid mötet i Börssalen. Efter en paus med förfriskningar i Börssalenframförde Anna Ihlis, Anna Ahnlund och HannaEnlöf ett halvdussin visor från CD:n Avskedet 1864-2018. Anna Ihlis har som bekant på ett personligtoch nyskapande sätt tonsatt tio av Karlfeldts dikter.Skivan, som utkom förra året, har fått ett mycket fintmottagande av såväl publik som kritik. Uppmärk-samheten har varit stor och engagemangen mångaoch de tre skapade en fin och skön stämning i Börs-salen innan vintermötet förklarades avslutat.

Red.Foto: Jørgen Straarup

Professor Sverker Sörlin höll ett föredrag underrubriken ”Bildning, folkbildning och kulturarv”.

Beställ Karlfeldtsamfundetsårsböcker och CD-skivor!Det är alltjämt möjligt att beställa ett eller flera exemplar av samfundets årsböcker och CD.Vid beställning expedieras försändelsen via post iett vadderat brev. Beställningen hamnar alltså di-rekt i din brevlåda/brevinkast. I brevet ligger ocksåen faktura med uppgift om hur betalning ska ske.Angivna priser är desamma som kommer att stå

på fakturan och inkluderar alltså porto och embal-lage. Glöm ej att vid beställning ange namn och leveransadress. Beställning kan göras via e-post:andersback42@gmail.com eller till:

Karlfeldtsamfundet, c/o Anders BackRältlindor, Korpholsvägen 30, 785 50 Djura

BöckerJungfrun och Demonerna (2018)....................150 krTräffpunkt Karlfeldt (2017)...............................150 krKarlfeldt & Co – den förlorande generationen? (2016) ......................................150 krFridolins lustgård, DVD (2015) ........................100 krJag är så glad att jag fått leva, Dalarnas Museums utgåva inför jubileumsåret ............50 krÄlska, dricka, sjunga, leva, dö: En essä om Erik Axel Karlfeldt (2014)...........................200 krOration till skalder och kompaner (2013).........80 krKarlfeldt i sin tid (2012) ................................150 kr Dalmålningar utlagda på rim (2011).............150 krJag är lust och jag är längtan (2010) ...........150 krVägen till Nobelpriset (2009)........................150 krVägen till Nobelpriset, engelsk version .........150 krMöten med Karlfeldt (2007) ...........................50 krTre trädgårdar (2006) ...................................150 krDikt och Liv (2005).......................................120 krTill bönder och till lärde män (2004) ..............80 kr

CD-skivor”Avskedet”, Anna Ihlis .................................120 kr”Drömmen och livet”, Sofia Sandén och Anders Nygårds....................................120 kr”Renässans” Lars Anders Johansson .........100 kr”Kärlek och drömmar”, Karlfeldt-tonsättningar av Robert Sund .....................100 krHåkan Steijens LP, överförd till CD................80 kr”I Fridolins spår”, Lars Anders Johansson (2008) ......................80 kr”Jag är en sjungandes röst”, återutgiven CD...............................................80 kr

Siffrorna inom parentes anger utgivningsår för årsbok.

9

SÅ KALLAR KLOCKORNA i en av kyrkorna vidSiljan samman till möte enligt en visa upptecknad avLille Bror Söderlundh och vi styr kosan mot Dalarnaigen för att hålla sommar- och årsmöte i Erik AxelKarlfeldts eget landskap. 2007 gästade vi Rättvik, sådet kan vara dags igen, och här finns mycket att mötaskring. Vi har funderat över hur den folkliga kulturensom uttrycks i konst genom musik, målningar, möb -ler textilier och hantverk har vandrat ut från Siljans-bygden och influerat och influerats av andra delar avSverige. Varför är denna trakt så rik på dessa uttryck?

Som hjälp att svara på några av dessa frågor får vilyssna till professor Gunnar Ternhag och konstveta-ren Daniel Werkmäster, sonson till konstnären JerkWerkmäster. Gunnar Ternhag har bland annat varitprofessor i ljud- och musikproduktion vid Högskolan

Dalarna och professor i musikvetenskap vid Stock-holms universitet. DanielWerk mäster är verksamsom chef för Uppsala konst-museum och blev bekantför oss i Falun 2016.

Vi får också möta GöranGreider, välkänd samhälls-debattör, men också poetoch trädgårdsälskare. Det ärframför allt som det senarehan vill dela med sig av sina tankar.

Litteratur och poesi förmedlas av Dick Claéssonfrån Göteborg och så förstås som avslutning en poe-sivandring i trädgården i Sångs i Sjugare by.

10 KARLFELDTBLADET 2019:1

Bing bång, bingelibång, kom kôllor och gôssar kom nu kom…

INBJUDAN TILL ÅRS- OCH SOMMARMÖTE I RÄTTVIK 9-11 AUGUSTI

Rättviks kyrka. Foto: Henrik Riomar

Göran Greider gästarsommarmötet. Foto:Frankie Fouganthin

11

FREDAG 9 AuGusTi

15.00 Incheckning Hotell Lerdalshöjden i Rättvik

17.00-18.00 Registrering

18.00 Hälsningsord Odd Zschiedrich, ordf. Karlfeldtsamfundet

18.15 Lätt middag

19.15 i trädgården hörs andra ekonFria tankar av Göran Greider, poet, samhällsdebattör, chefredaktör

20.30 Musikaliskt divertissementÅsa Sundstedt, accordeonist, frilans-musiker och kantor i Orsa kyrka

LöRDAG 10 AuGusTi

09.00 Årsmöte

Kaffepaus

11.00 Mörksuggans skapare och den siste dalmålaren – Verner Molin och JerkWerkmäster, två RättvikskonstnärerDaniel Werkmäster, museichef för Uppsala konstmuseum

12.15 Lunch

13.30 Föredrag: Den digitaliserade Karlfeldt –om Litteraturbanken och det litterära kulturarvet.Dick Claésson, huvudredaktör vid Litteraturbanken

15.00 Kaffe

15.45 Hjort Anders – byspelmannen som klev upp på estradenProf. Gunnar Ternhag, musiketnolog, och riksspelman Hady Prett

18.30 Samling till middag över ett glas sprudlande dryck

19.00 Middag

söNDAG 11 AuGusTi

Utcheckning

09.30 Vi far till Sångs. Avfärd i enskilda bilar. Vi hjälps åt med bilskjuts.

10.00 Poesivandring i trädgården

Kaffe och smörgås (för den som önskar). Avslutning

Vi bor på Best Western Hotell Lerdalshöjden, somligger högt upp med utsikt över Siljan. I Rättvik stan-nar tågen flera gånger om dagen och du kan bokatransport från stationen till hotellet genom receptio-nen om du inte är bilburen.Adress: Mickelsgatan 1, 795 35 RättvikTel: 0248-511 50, E-post: info@lerdalshojden.se

Paketpris för hela vistelsen per person (inkl. deltagaravgift):Dubbelrum inkl frukost ............................2 235 krEnkelrum inkl frukost ...............................2 885 krEndast måltider och deltagaravgift ........1 215 krDubbelrum inkl frukost, per natt/pp...............510 kr Enkelrum inkl frukost, per natt .......................835 kr Middag fredag kväll........................................225 krLördag 2 x kaffe + lunch ................................265 krLördag, drink o trerätters middag exkl. vin ....425 krDeltagaravgift .................................................300 kr

Anmälan och bokning senast den 10 juli genomanmälningsblanketten och insättning av avgiften påKarlfeldtsamfundets årsmöteskonto PG 1 28 78-5.Ange namn, telefonnummer och vilken typ av logisom önskas på betalningsunderlaget.

Anmälningsblanketten skickas till:Yngve Lennerstrand, y.lennerstrand@telia.com eller Norevägen 29, 182 64 Djursholm

Anmäl ev. särskilda behov (rörelsehinder, kost etc).Ev. frågor besvaras av Yngve Lennerstrand, mobil070-826 71 24

Rättvikshästentogs fram på1950-talet avRättviks Hem-slöjd och JohnGudmunds,Hemslöjdare i Sjur-berg. Den är base-rad på en tidigarehäst som troligen ärtillverkad runt 1850-talet och som hitta-des i Skräddargår-den i Stumsnäsnorr om Rättvik.Foto och fakta: Gudmundsslojd.se

Priser och anmälan Preliminärt program

12 KARLFELDTBLADET 2019:1

n av Jules Vernes mest fantasieggande romaner ärEn världsomsegling under havet. Boken blev ensuccé när den kom ut 1870. Innehållet är säkertinspirerat av arbetet med att lägga ut telegraf-

kablar i oceanerna. Kontinenterna var redan täckta avtelegraflinjer och nu gällde det att länka samman demvia haven.

Kapten Nemo rörde sig fritt i sin undervattensbåt,men andra måste hålla sig till ytan. Äldre tiders sjö -farare visste aldrig vad som fanns under dem. Situatio-nen ändrades när den första undervattenskabeln ladesut i Engelska kanalen 1851. Tåg och telegrafer knötsamman världen. ”The Victorian Network” gjorde detmöjligt att följa krigföringen på Krim i London och Paris till myndigheternas förtret.

Den stora sensationen var kabeln över Atlanten1865. Skulle kabeln verkligen hålla och fanns det djursom kunde bita igenom den? De besättningsmän somlyfte upp kabeln för reparation såg ofta bitmärken.Kaske lotter och bläckfiskar rådde på stora djup ochfinns avbildade i En världsomsegling under havet. Kanske var det sådana bilder som fick Karlfeldt attskriva dikten ”Ode till den höstlige Neptunus”.

Djur på djupen

E

Bild från originalutgåvan av JulesVernes En världsomsegling underhavet. Därovan en valvmålning av Albertus Pictor i Täby kyrka. T.h.målning från Lojo kyrka, Finland.

Foto: Björn Strömfeldt

Men bevars, man ilsknar till, man är en gud och vill regera,

och i mordiskt bakrus löser du din grova hingst Orkan,

väcker dina supkompaner, Hydrus, Physeter med flera,

och de skumpa i ditt följe, fnysa bläck och spotta tran.

I en fotnot förklarar skalden de latinska nam-nen: Hydrus = sjöormen, Physeter = kaskelotten.Han var själv en landkrabba och lärde känna sä-lar och andra havsdjur när han började semestrai Roslagen med familjen. Dikten ”Jone havsfärd”varnar uttryckligen för sådana djur.

Väl må lantmän sälla heta, att de ingen fara veta av de odjur som gå rytande i havets vilda svall.

Dikten hette ”Jonas hafsfärd” när den trycktestillsammans med ”Elias himmelsfärd” i kalen-dern Nornan för år 1900. Titeln var ”Två dal-målningar på rim”. Profeterna tar sig fram ge-nom varsin extrem miljö – himmel och hav. Sam-bandet understryks av att titlarna är så lika. Karl-feldt ändrade dem senare till ”Jone havsfärd” och”Elie himmelsfärd” när de trycktes i bokformmen tyvärr försvann den fina kontrasten när detrycktes tillsammans med andra dalmålningar.Bland dessa märks ”Yttersta domen”, vars sistadel, ”Skeppet”, trycktes i Nornan 1901. Havet ären skrämmande värld: ”tingens första vagga ochalltings grav och slut”, men det finns en oväntaddetalj. För första gången ser vi ner till botten ochden boskap som går där.

Hav, på din yta manormar flyta, valarna simma så tätt som en bro.Djupt i gröna gölarhavstjuren bölar,havsgalten grymtar vid blåa stians ho.

Havstjurar och havsgaltar nämns inte i SAOB,men manormen är ett välkänt fabeldjur – en sjö-orm med en hår-man kring huvudet. Karlfeldtsatte ursprungligen in ett bindestreck i ordet man-ormar för att klargöra för läsarna att det är ma-nen som avses. Kanske tänkte han också på detodjur som enligt Uppenbarelseboken kommerupp ur havet strax före domen för att utkämpahårda strider.

Litteraturvetarna har aldrig kommenterathavs tjuren och havsgalten i första strofen. Havs-djur får ofta namn efter liknande varelser på landmen zoologiskt är det förstås missledande. Sjö-hästar, sjökor, sjöelefanter och sjölejon har ing-enting gemensamt med sina namnar på land.Karlfeldts djur är av annat slag. Folktron hademycket att säga om boskap som betade på havetsbotten. Ibland gick de också upp på land och hotade gården. SAOB har ett intressant citat omsådana sjödjur: ”Man måste lägga ut en lie i höetpå julnatten, ty då var sjöjungfrun uppe med allasina sjödjur på höskullen.”

Under sin skånska resa blev Linné ombedd avlandshövdingen i Kristianstad att granska en sjö-kalv som hittats på stranden ”den folket utgivitför avel av kor, som leva på sjöbotten”. Linné undersökte kalven och fann att den ”kunde ickevara av vattuelementet, ty han hade klövar, ut -stående ögon, tänder, etc” precis som boskap påland. Det låter inte som om Linné hade några svå-righeter att acceptera boskap på sjöbotten ävenom det här var ett missfall av en vanlig ko.

I Karlfeldts dikt syns sjöboskapen tydligen närvattnet drar sig tillbaka. Det sker när gravarnaöppnar sig och ”haven lämnar tillbaka sina döda”som det står i Uppenbarelsebokens tjugonde ka-pitel. Människan kan vid denna tid se ner till ha-vets botten och betrakta boskapen som betar där.

Docent Anna Nilsén på konstvetenskapliga institutionen i Uppsala har påpekat att församling-en knappast såg Yttersta domen på några dalmål-ningar utan på kyrkans väggar. I Lojo kyrka i Fin-land finns en storslagen målning av detta slag. Påen vägg ser man hur människorna kommer upp urvattnet. Bland vågorna syns också några behorna-de huvuden som kanske tillhör den sjö bo skap somså länge gått förbisedd på havets botten.

Lars Falk

13

Bildning, folkbildning och några tankar om litterära sällskap

Husförhör. Målning av Knut Ander (1873-1908).

ad talar jag om när jag talar om bildning?Ordet skapar förväntningar – om vad?Kanske lärdom – den bildade vet något.Kanske föreställer vi oss att den bildade

människan vet vem Erik Axel Karlfeldt var? Kandet rentav sägas vara ett minimikrav? I så fall –vad är minimikravet? Att den bildade känner tillNobelpristagarna i litteratur? Pearl Buck. Odys-seus Elytis. Luigi Pirandello? Eller alla nobelpris-tagare? För det är väl inget fel på kemi, fysik ellerfred?

Jag tror inte att bildningsbegreppet fungerarså, inte för någon. Ingen har heller ett aktivt för-hållande till alla nobelpristagare. Man kanskekan säga att det är om inte omöjligt så i varje fallointressant.

Hur kan det då vara möjligt att säga att detkan vara bra att känna till Karlfeldt? Kanske ärdet bara möjligt att säga på vissa platser och vidvissa tider. Under en tid var det nog självklart.Som ständig sekreterare i Svenska Akademienoch något av en nationalskald höll Karlfeldt tal istadshuset när Andréemännens stoft förts hemtill Stockholm den 5 oktober 1930. Talet hette”Andrée och folkkänslan”.

Den som levde i Sverige då och inte kände tillKarlfeldt – kunde en sådan person kallas bildad?Man kan vända på det – varje bildad svensk

15

V

Sverker Sörlin är idéhisto-riker, professor i miljöhis-toria vid KTH och författa-re till en rad böcker omnationalism, miljö, klimat,politik och till biografieroch litterära essäer. Hanmottog Augustpriset 2004för Europas idéhistoriaoch Stig Ramels histori-kerpris 2018. Han är ocksåförbundsordförande förFolkuniversitetet.

och kulturarv i vår tid

KARLFELDTBLADET 2019:1

av Sverker Sörlin

visste vem han var. Och kanske förblev det så un-der några årtionden. Under samma årtiondenkom det många nya människor till Sverige. Oroi Europa och det följande världskriget drev män-niskor till vårt land. Efter kriget behövde detsvenska näringslivet arbetskraft, då kom det nyagrupper – från Italien, Grekland, Jugoslavien,Turkiet. De allra flesta kom från Finland. De bo-satte sig i svenska bruksorter och industrisamhäl-len. Vi får väl tänka oss att en hel del av dem varbildade. Hur många hade läst Karlfeldt?

En doktorsavhandling i litteraturvetenskapsom man kan komma ihåg är Bengt-Göran Mar-tinssons om Tradition och betydelse (1989) omurval och legitimering i gymnasiets litteraturun-dervisning 1865-1968. Han kunde visa hur detetablerades en tradition att läsa Tegnér, Atter-bom, Geijer. Sedan byggdes detta på med Snoil-sky och, motvilligt och långsamt, Strindberg.Och Anna Maria Lenngren och Selma Lagerlöfeftersom också kvinnor fanns, fast de länge varfå, särskilt i skolantologierna. Dit fick man förs-tås räkna även Karlfeldt.

Är detta bildning? I så fall måste vi nog sägaatt bildningen är svensk. Och det är ju tvärtemotvad en av dessa skalder själv menade: ”All bild-ning står på ofri grund till slutet, blott barbaritvar en gång fosterländskt”. Först måste de grovavildarna i norr få del av något från den storavärlden, som nästan alltid betyder Europa.

Just denna dikt lästes av Johan Olof Wallin isamband med Svenska Akademiens femtioårsju-bileum 1836. Tegnér satt hemma i Växjö, för-hindrad av sin så kallade mjältsjuka. Intrycketav dikten var överväldigande. Samtida källor ta-lar om hänryckning, som Sture Allén har påpe-kat i ett akademital som han höll i sin tur, år2006.

En viss förståelse av bildning uppstår parallelltmed att det växer fram en svensk litterär kanon,kraftigt förstärkt av etableringen av nya skolor.Först och främst det nya statliga läroverket 1862,där bara män var tillåtna de första årtiondena;läroverken öppnade för flickor 1927 – låt varaatt vissa realskolor och kommunala realskolortog emot kvinnliga elever från 1905, och privataflickskolor förekom givetvis. Det fanns alltså lä-roverk som just tagit emot sina första kvinnligaelever först när Karlfeldt höll sitt Andréetal1930. Parallellt stabiliserades också en kanon förkunskapens och tänkandets tradition, en lär-

domshistoria. Med en linje från, som det brukarheta, från Platon till NATO, eller, i Sverige, kans-ke till … Karlfeldt.

Så byggdes också en förståelse av vad bild-ningens innehåll skulle vara, som blev tydligareallteftersom det cementerades i en social struktursom läroverken stod för och reproducerade.

Så är det inte riktigt längre. Och en diskussionom bildning handlar om det. Vad ska vi tänkaom att läskunnighet och läsförståelse sjunker ef-ter att i generationer obrutet ha förbättrats? Detär inte bara en halvgammal humanistprofessorsnostalgiska gnäll. Den statliga litteraturutred-ningen 2012 kunde fastställa att läskunnighetengår ner, och att själva läsandet också gör det.Värst är det för pojkar. Än tydligare blir dennatrend om man talar om läsning av böcker. PISA-rapporten samma år förstärkte bilden och place-rade Sverige på nedre halvan av OECD-länderna.Senare data pekar visserligen i en litet ljusareriktning [SOU 2018:57 Barns och ungas läsning– ett ansvar för hela samhället], men bekymrademåste vi ännu vara.

Skillnaderna i läsvanor beror på var på sam-hällsstegen barnen befinner sig. Det fanns engammal tumregel: betygen i skolan stod i näraproportion till mängden böcker i hemmet. Detgäller nog inte riktigt längre. Men social bak-grund bestämmer ännu en hel del, även ommånga högutbildade numera inte har så mångaböcker hemma och kanske heller inte läser såmånga. Den nya medelklassen är inte riktigt sam-ma sak som gamla dagars Bildungsbürgertum.Kanske undrar några av dessa välbeställda ochhögutbildade varför det överhuvudtaget är ettproblem om unga inte läser?

et finns ett mer uppbyggligt sätt att se påsaken, nämligen som ett tecken på attkunskapen håller på att bli tillgänglig förfler. Just Bengt- Göran Martinsson, nu-

mera professor i pedagogiskt arbete, talar om”läspanik”. Många forskare har pekat på hur detär tillgängligheten till ny litteratur men också an-dra konstformer som framkallar oron. Så längeunderklassen inte vet någonting alls är ingen be-kymrad. Det är när den lär sig litet som det bör-jar brännas; vad de då lärt sig kan kallas ”halv-bildning” och blir mycket farligt. I början av1900-talet hade ungdomar utvecklat vissa läsva-nor och mötte den översatta populärlitteraturen,

KARLFELDTBLADET 2019:116

D

deckarberättelser om agenten Nick Carter, somsåldes billigt. De fungerade ungefär som dagensdeckare och serierna på Netflix. Nick Carter blevnamnet för smutslitteraturen, som ansågs ytligoch förflackande. Det tillsattes förstås en natio-nell kommitté för att hantera oron. Vilka satt iden? Biskopar, professorer, lärare. Ungdomenssanna beskyddare.

Ni minns moralpaniken kring videovåldet på1980-talet. De allra äldsta minns även psykia-tern Nils Bejerots varningar för seriemagasinen.Det är nästan aldrig de krokigt läsande grupper-na själva som bekymrar sig. Det är istället andrasamhällsklasser, de som redan anser sig vara ibesittning av den giltiga och värderade kunska-pen, som beklagar de förvrängningar folket fåri sig. Denna oro kommer uppifrån i samhället.Rötterna går ned i en diskussion som fördes un-der hela 1800-talet om Den farliga underklassen(1983) – också titeln på Birgit Petterssons dok-torsavhandling i historia i Umeå. Varför var denfarlig? Den ansågs våldsam, den kunde görauppror.

Detta går djupare ned i 1700-talet. Den ame-rikanske historikern Robert Darnton undersökteden stora franska satirlitteraturen, ofta erotisk el-ler skabrös. Den var avskydd av myndigheterna,censurerades regelmässigt, författarna fängsla-des. Tryckningen fick flyttas till Schweiz, som varfriare. Darnton menar att utan denna litteraturskulle den radikala filosofiska och moraliska kri-tik som formulerades av de etablerade tänkarna– Rousseau, Voltarie, Diderot – inte ha fått sam-ma fäste.

För övrigt ådrog sig många av de främsta för-fattarna och tänkarna också etablissemangetsonåd. En av Darntons viktigaste källor är denhemliga polisens dokument. Konstaplarna somsjälva inte förstod så mycket av dessa texter sän-des ut för att spionera på deras författare i hoppom att kunna fånga dem för någon småsak. Polisen kallade dessa tänkare för ”gossar”, gar-cons, eftersom de ofta levde enkelt, var förhål-landevis unga och, framförallt, saknade etable-rad ställning.

Idag anses det nog väldigt bildat att känna tilldessa egenskaper hos litteraturen, men det kundedet ju inte vara innan Darnton och andra forska-re efter honom frilagt dessa egenskaper.

Kanske framstår bildningen, eller läsningen –i denna form av något givet, något som erbjuder

en tradition och en slags gemenskap, eller enform av stabilitet – också som konservativt.Överklassen bygger ett självförsvar genom attleda folket in i traditionens trygga fålla. Det gårinte att undvika en sådan tolkning.

Men det är inte den enda. En av 1900-taletsmest kända svenska författare var Sara Lidman.Vi var vänner från 1980-talets början fram tillhennes död 2004. Ett av hennes sista framträdan-den gjorde vi tillsammans på bokmässan 2002.Hon var allt annat än konservativ. Men hon varfull av moralpanik, och hon avskydde billighets-litteratur och amerikanska våldsfilmer. Hon ta-lade om Mickey Spillane och motorsågsmassa-kern så att varenda biskop i riket kunde varaavundsjuk.

Så det handlar inte bara om överklassens själv-försvar. Det finns också en genuin omsorg ommänniskornas själar och inre liv, och ett hat motdet usla och torftiga och förnedrande.

Jag tror inte att vi kan förstå vad bildning är,eller kan vara, om vi inte tror att det finns någotvärde i kulturens eller kunskapens innehåll. Ochdetta medför ett dilemma. Den som vill tala förbildning måste upprätthålla en tro på detta vär-de. På samma gång måste man behålla den so-ciologiska och historiska insikten, att kunskapensorterar, avskärmar, hindrar, fostrar, lika mycketsom den befriar, öppnar, skänker, omvälver.

Radikalen Sara hade sina rötter i en bibliskspråkvärld. Jag kan inte minnas att hon använ-de ordet bildning särskilt ofta. Men hon taladeom några poler i denna språkvärld. Hemmets andakt slitteratur. Långt inne i Västerbottensskogar, kring köksbordet vid kvällsvarden, pap-

17

Det är nästan aldrig de krokigt läsan-

de grupperna själva som bekymrar

sig. Det är istället andra samhälls -

klasser, de som redan anser sig vara

i besittning av den giltiga och värde-

rade kunskapen, som beklagar de

förvrängningar som folket får i sg.

pans läsning, den lilla flickan på vedlåren, ochdessa märkliga texter som fungerade som enform av musik.

Lektor Charpentier i Uppsala, som i vecka ef-ter vecka lät studenterna i franska uppehålla sigvid en enda text av Camus. Eller någon annantext. Det viktiga var att förstå, tränga in i den, gåunder huden i en explication du texte. Det varockså ett prov på författarens förmåga. Halten.Fanns det något där? Var det något värde?

Och så var det de stora berättarna ute i värl-den, Vietnam, Afrika, Nadine Gordimer som blevhennes vän i Sydafrika. Latinamerikanerna. As-turias. Hon talade mer om hur de lät än hur deskrev, om litteraturen som ett ljud som band sam-man kulturer och civilisationer. Hon härmade de-ras läsning. Dadadadadadaaaaadadaaaa. Wee-kend i Guatemala blev till slut en sång från för-fäderna.

Ur detta kunde hon utveckla en hel världsför-klaring, om sambandet mellan jorden och detupprättstående grässtrået och den osynliga trådensom förband strået på marken och hjässan hosmänniskan med en punkt i jordens innersta ochnågon punkt i den yttre rymden som kanske i Jo-hann Arndts tankevärld i det tidiga 1600-taletskulle ha kallats Gud.

Hon deltog 1985 i ett seminarium kring dendå avlidne Peter Weiss i Umeå. Under en paussatt hon med biskop Ingmar Ström och några an-dra av oss i universitetsbibliotekets kafeteria. Detalade om bibelord, uttolkningar. Sara var en avSveriges mest bibellärda människor. Men honskulle aldrig ha kallat underklassen farlig, ochdet gjorde heller aldrig den lika lärde IngmarStröm.

Vilka är farliga förresten? Greta Thunberg,som håller barnen hemma från skolan? Eller desom förbrukar mest koldioxid, dvs. de som harde största och dyraste bilarna, de största husen,de längsta lyxresorna? Nils Bejerot sade sammasak om serietidningarna som upprörda vänner avordning nu säger om Greta Thunberg: de tar tidfrån skolarbetet. De ger dålig smak.

Själv läste jag allt möjligt. En äldre kompis lå-nade mig kassar fyllda av krigstidningar, mest omandra världskriget. En svart-vit världsbild. Jagläste Wahlströms ungdomsböcker med gröna ochröda ryggar, långa tider en bok om dagen. Jagkappläste tidvis med en klasskompis två hus bort.Han gav nog upp före mig, han blev förresten

kemist. Cellulosakemist. Det var väl något medsjälva papperet som han fastnade för. Jag togbokstäverna.

Mina föräldrar läste inte bibeln vid köksbor-det. Ingen av deras föräldrar heller i sin tur. Tra-ditionen var världslig kunskap, politik; min farfarvar riksdagsman. Men vi läste.

När folkbildningen tog form fanns det sammaspänning inbyggd. Den organisation jag själv ver-kar i sedan mer än trettio år, Folkuniversitetet,tog sina första steg innan alla idéerna klarnat justi den konservativa tradition som jag försökt an-tyda här. Ett upprop 1917 som samlade den mestextrema elit som det gick att tänka sig i landet,med flera nobelpristagare, ledande affärsmän, ta-lade om ett folkuniversitet i det fria, där de somsaknade studentexamen skulle kunna få grund-läggande undervisning. En central punkt var attmotverka samhällsoro, med kunskap gjuta oljapå de vågor som svallade detta år. Svenskt sam-hälle fann med en kombination av tur och skick-lighet i stället fram till sitt beslut om demokratioch rösträtt för (nästan) alla den 17 december1918. ”Ett stort och fosterländskt initiativ”, somdet kallades.

Inget blev till slut av denna Skansenversion avfolkets universitet, och jag kan tycka att det nogvar lika bra. Vad som istället skedde var att underkriget, när många var arbetslösa, och det behöv-des socialt sammanbindande krafter, började enung generation akademiker arbeta frivilligt medstudier. Man tog fasta på studiecirkeln som ut-vecklats tidigare, i Sverige av bland andra OscarOlsson, han med skägget. Man bedrev också kur-ser. Det kallades kursverksamheten, den första iStockholm, men snart följde Lund och Uppsalaefter, och Göteborg. Umeå kom 1970 när man

18KARLFELDTBLADET 2018:2

Det pågår nu en sträng debatt

med krav på fakta bakom allt, så

många fakta krävs ibland att inget

viktigt kan bli sagt. Men vad Sartre

menade var att vi inte vet allt.

Vi bör erkänna det. Saker går upp

för oss. Om det inte vore så, vore

det förfärligt att vara människa

fått ett universitet där. Med det hade man nutäckt in hela landet.

Nu var tänkandet bakom ett helt annat. Dethandlade om att ge människor kunskaper för attde skulle kunna forma sina egna liv. De skulle fåresurser. Kunskaperna kunde sedan användasbåde för att få ett arbete, eller ett annat arbetesom man hellre ville ha. Eller så kunde de använ-das för att den enskilde skulle vidga sin värld,utåt mot samhället och världen eller inåt mot sigsjälv och sina upplevelser.

Tidigt verksamma i kursverksamheterna varlitteraturvetaren Örjan Lindberger, pedagogenTorsten Husén, filosofen och sociologen TorgnySegerstedt, som blev Uppsala universitets rektorunder många år, Göteborgspedagogen KjellHärn qvist, lundateologen Carl-Gustaf Andrén,bortgången förra året vid 95 års ålder, senarekom astrofysikern Bengt Gustafsson, zoologenCarl Olof Jacobson. Professorn i franska Gun-nel Engwall, lundaetnologen Lynn Åkesson, enännu mycket aktiv kraft. Eller för den delen Peter Weiss som ledde konstcirklar; han var juockså målare. En cirkel hette ”Konsten och detinre uttrycket.”

Vi ingår bland de tio studieförbunden i Sveri-ge. Vårt kärnuppdrag från staten – motivet föratt staten ger oss och de 155 folkhögskolorna ilandet en del pengar för verksamheten – är att visprider kunskap till alla och särskilt till gruppersom har olika hinder för att nå den på vanliga vä-gar, och att vi främjar demokratin.

et är kanske så grundläggande att detinte behöver sägas, tycker ni, att folk-bildning i denna tolkning handlar omdemokrati. Man brukar tala om med-

borgartanken. Och det är väsentligt att föra röt-terna tillbaks till den. Att ges rätt till medbestäm-mande medförde ansvar för förvaltning av mångagemensamma angelägenheter. Det var ytterst fördetta som kunskapen var till. Inte för att görakarriär eller öka sina inkomster, utan för att fåhjälp att nå den sorts insikt som behövs för attkunna bilda sig ett eget omdöme och fungera somen demokratisk människa.

Kanske är det för övrigt ett uttryck som detkan vara värt att tänka vidare på. En demokra-tisk människa, en medborgare, citoyen, är förstoch främst en människa som känner de frågorsom angår oss tillsammans.

Därför är ordet samhälle viktigt. Samhället ärinte detsamma som privatlivet, och inte heller detprofessionella livet i snäv mening, utan de områ-den där våra liv berör varandra.

På det sättet kan vi också få en viss vägledningi att besvara de frågor som jag ställt de senastetjugo minuterna. Det går inte att definiera bild-ning som ett pensum eller en kanon – ingen givenuppsättning kunskaper ingår i det som angår osstillsammans. Det varierar, framförallt mellan oli-ka platser. Den är förlåten som i Mongoliet intekänner Sub luna eller Gerdadiktningen. Och denär kanske förlåten som i Börssalen inte just nuhar full koll på Luigi Pirandello i Agrigento, ochser framför sig den ensamma pinjen vid vägenmot hans hus med utsikt ut mot det blå Medel-havet. Men den är knappast förlåten som ingetvet om vad detta ord, Medelhavet, idag betyderoch vilken global tragedi i flyktingarnas ochorons tid som äger rum på dess vatten och dessstränder.

Likadant med tiden. Sartre brukade säga:”Sanningar blir till.” Det låter kanske relativis-tiskt i överkant. Det pågår nu en sträng debattmed krav på fakta bakom allt, så många faktakrävs ibland att inget viktigt kan bli sagt. Menvad Sartre menade var att vi inte vet allt. Vi börerkänna det. Saker går upp för oss. Om det intevore så, vore det förfärligt att vara människa. Vivill inse, inte bara en gång för alla veta. Vi villockså kunna ändra oss. Därför är invändningenså viktig. Om allt var sanning som inte var lögnskulle vi snart tröttna. Vi vill veta mer, få fler ochännu viktigare sanningar, och därför måste viöverge gamla sanningar.

Bildningens sanningar är också sådana, trorjag. De blir till. Algoritmer var en gång reserve-rade för matematikens seminarier. Nu är mansnart litet bakom flötet om man inte har i alla fallen sorts hum om hur de funkar, och hur de griperin i våra liv. Vi behöver inte vara överens om allt,men bildning måste knytas till det gemensamma. Det betyder för den skull inte att klassisk bildningblir överflödig. Det hörs på ordet. Den är klassiskdärför att den behövs i nästan varje tid, och kanha sin mening också på de flesta platser.

Räcker det inte att säga kunskap? Kunskap –kan inte det vara allt? Både specialkunskaper ochden bredare bildningen? Båda orden är bra. Menjag tror att vi ska ha bildningen kvar. Den har nå-got att säga om det personliga förhållandet till

19

D

20 KARLFELDTBLADET 2019:1

kunskap, att kunskap ytterst är till för livet, ver-kandet, och förverkligandet.

Harry Järv brukade säga att han var specialistpå kommatering och närstrid. Järv var mycket lärdoch bildad, och en engagerad medborgare som ut-gav tidskriften Radix. Ordet betyder rot och är ro-ten till ”radikal”, som alltså ytterst betyder att gåtill roten med något, söka, gräva djupt.

Sven Jerring sade om ”radiomannen” (på dentiden mest en man) att han måste vara specialistpå poesi och boxning. Han talade om sig själv,med barnens brevlåda och Vasaloppet på sin re-pertoar.

Dagens specialister på kommatering, poesi ochboxning deltar i På spåret. Många av dem är justjournalister. Journalistiken är i kris, den går näs-tan inte att finansiera. Jag tycker om att tänka attjournalister är nyttiga just för att när de är sombäst är de bildade, förmår sätta ihop saker, hjälpaandra inte bara med fakta utan också med sam-manhang. Det skadar inte att en del av dem ärexperter också, men experter finns på andra håll. Men ingen kan gärna säga att den som kan svarapå alla frågorna i detta underhållningsprogramär bildad just därför. I så fall skulle en dator varamest bildad. Eller Rain Man, tolkad av DustinHoffman i den kända filmen (1988), ”savanten”som vet vilken veckodag Napoleon är född ochkan minnas alla adresser han besökt under sitt liv. Kanske kan man säga att det handlar just om –omdöme.

emokrati är ett vackert ord – för de allraflesta. Riksdagen är i vårt land också ensymbol för demokratins värde. Riksda-gen har varit med mig så länge jag kan

minnas. Min farfar satt i riksdagens första kam-mare, från 1955 till det att den upphörde 1970.Vi bodde i det inre av Västerbotten. Till veckor-nas och årets rytm under min barndom hörde far-fars resor till Stockholm. Vi andra i familjen hadesällan skäl att besöka denna avlägsna plats.

Det var på den tiden man kunde säga om nå-gon i mina hemtrakter, som ett tecken på respekt,att ”han ha’ bil å han ha’ vöre i Stockholm”. Dåvar man med sin tid. Min farfar hade en stor biloch han var i Stockholm varenda vecka. Riktigtvad han gjorde där hade vi inte så bra koll på.Men vi förstod att det nog var ganska viktigt.Han satt i konstitutionsutskottet. Ett ord jag lär-de mig vid ovanligt späd ålder.

När färgtv:n hade kommit visades ett programkallat Från A till Ö med den lärda ugglan Helgeoch den vetgiriga Hedvig som med sin forskning(som jag tror man kan kalla det) ständigt visaratt Helges etablerade kunskap har begränsningar. Jag ser om avsnittet om bokstaven D. Där finnsordet ”demonstrationståg”, men också ”demo-krati”. Den nyfikna och vetgiriga Hedvig cyklarbland bilarna på Riksgatan – så var det då – framtill ledamotshuset vid Mynttorget, går rakt in ochfår möta statsminister Olof Palme som i en kor-ridor förklarar: ”Demokrati betyder folkstyre”.

Sedan talar Palme om hur alla i en demokratifår vara med och bestämma, även i vardagslivetoch på jobbet, och att det betyder att alla måstefå säga sin mening. Och att detta alltsammansbottnar i alla människors lika rätt och värde.

Hedvig känner sig upplyst och det har hon rättatt vara. Det är en underbar definition av demo-krati. Jag var redan 18 år när detta yttrades. Dåtyckte jag att det inte var så märkvärdigt. Jagtyckte att det var självklart. Jag tyckte inte ens attPalme var märkvärdig.

Jag har ändrat mig. Nu tycker jag att det verk-ligen är märkvärdigt att se om detta klipp. Ochvarför det? Därför att det fanns något lockande idetta enkla. Det var som om demokratin intekunde ha några hot, i alla fall inga reella hot.

Nu upplever vi hot och de växer. De har vuxitså till den grad att några av oss har startat en de-mokratikampanj, #vimasteprata, och arbetatmed en bok, Handbok för demokrater (Natur &Kultur), som jag redigerat med Elisabeth Åsbrinkoch Ola Larsmo. Vi har tyckt att det varit viktigtnog att ge ut den för att erinra om att demokratinbehöver ett dagligt försvarsarbete.

Saker är svårare nu och det är lika bra att er-känna det. En intressant sak är ju att de som ho-tar demokratin också använder den, och ävenförsvarar den. Viktor Orbán är folkvald och myc-ket populär. Han vill ha demokrati, han går intetill val på att avskaffa den.

Men han vill ha en illiberal demokrati. Illiberalbetyder icke-liberal. Vad det betyder visar sig suc-cessivt i Ungern. Man stänger universitet. Mantvingar medierna till lojalitet. Man gör public ser-vice till statligt propagandaorgan. Man snävar invillkoren för oppositionella. Man tar inte emotflyktingar. Man förfalskar riksregalierna. Manskriver om historien. Man ideologiserar under-visningen i skolorna. Man gör om valsystemet så

D

21

att det ska bli svårare att byta regering, så att ut-landsungrare ska få svårare att rösta.

Man kopplar makten till religionen. Just detsyns ännu tydligare i Polen. I båda länderna ideo-logiserar man också synen på grundläggande vär-defrågor, särskilt om nationen, religionen och för-hållandet mellan könen. Jag läste i augusti 2017i Guardian att det finns polska intellektuella somhar två CV. Ett som de använder internationellt.Ett som de nyttjar när de söker tjänster vid polskauniversitet och myndigheter. På de senare har detagit bort kurser de gått eller böcker de skrivit,om vad? – om jämställdhet eller gender studies. Detta är strömningar som växer även i västra Europa. I södra Europa finns i flera länder ett fascistiskt förflutet och en värderingsstruktur fråndenna tid som snabbt kan mobiliseras. Vi ser nuhur det sker i Italien.

Om bara tillräckligt många röstar på dem, kande illiberala krafterna montera ned den liberalademokratins olika egenskaper och samtidigt vin-na i popularitet. En huvudmotståndare för dennasyn på demokrati är den demokrati som sträckersig bortom nationalstaten, bortom det egna fol-ket. En huvudfiende blir således Europa.

Hur kan detta komma sig? Vad är det som göratt detta sker i Europa just nu?

Låt mig försöka ge ett svar. Det finns förståsmånga. Vi bör för övrigt diskutera dessa frågorintensivt. Förr än vi anar kan illiberala krafter haverklig makt även i Sverige. De har redan fått ettvisst inflytande och lokalt blivit en maktfaktor. Jag tror att en viktig sak för att förstå denna ut-veckling är förhållandet mellan demokratin ochnationen. Nationalstatens anhängare har en fa-voritidé: att det finns ett djupt historiskt sambandmellan staten och nationen, alltså etniska ochspråkliga grupper; ett slags mönsterpassning.

Snarare är sambandet precis det omvända. Nationalstaterna har format heterogena grupperoch en mångfald av kulturer och språk till funge-rande och effektiva gemenskaper. Inte en endanationalstat i världen består av en bestämd etniskkategori som rest som en sluten, ogenomträngligkapsel genom historien och nu lever som en”ren” och samlad enhet inom sina gränser.

Svenskar är inget undantag. Vi är, som alla an-dra, ett i grunden blandat folk. En bok av två hu-manistiska forskare, Ingvar Svanberg och MattiasTydén, hette Tusen år av invandring (1992) Titelnsäger det mesta. För inte så länge sedan fick vi

dessutom veta att DNA-analyser visat att de såkallade ”svenska vikingarna” i själva verket tillstora delar bestod av ”invandrare”, eller ”icke-svenskar” – även om alla sådana begrepp nästanförlorar sin innebörd när man går litet längre till-baks i tiden. Hela den mänskliga historien präglasi själva verket av migration, rörelse och bland-ning och det är kanske den viktigaste orsaken avalla till kreativitet och framsteg. Hur kan det då komma sig att nationalismen tersig så lockande? Troligen just av samma skäl. Förpå kort sikt medför förändring ofta osäkerhet. Frirörlighet, fri handel, frihet för idéer, religioner

och livsformer innebär också utmaningar ochkanske hot för många människor.

Vår tids populistiska ny-nationalism bottnarjust i detta. De populistiska partier som växer iEuropa och som även finns i andra delar av värl-den exploaterar denna oro. Och de gör det skru-pelfritt. Rörligheten och utbytet, alltså sammakrafter som skapar välståndet och på lång siktmoderniserar och utvecklar samhällen till tole-rans och upplysning – blir på det sättet huvudfi-enden för nationalisterna. Därför blir nationalis-men i denna variant konservativ, ofta rent reak-tionär. Och därför tar den sig så många egendom-liga uttryck.

Nationalistens politik går nämligen ut på attförsöka till varje pris försvara den föregivna na-tionella enhet som i varje ögonblick ter sig hotadav undergrävande krafter. Skapandet av rädsla ärdärför den primära politiska uppgiften. Nationa-listen är rastlöst sysselsatt med att leta upp, dra-matisera och förstora hot och problem, för utanrädslan kan hans budskap inte slå rot.

Man stänger universitet.

Man tvingar medierna till lojalitet.

Man gör public service till statligt

propagandaorgan. Man snävar in

villkoren för oppositionella.

Man tar inte emot flyktingar.

Man förfalskar riksregalierna.

Man skriver om historien.

22 KARLFELDTBLADET 2019:1

Politiken inriktas sedan på att hindra att detvälstånd som uppnåtts delas med några andra änlandsmännen, som nationalisterna därför läggeren kolossal ansträngning på att definiera – vilkaär nu riktiga ”svenskar” och vilka är bara ”sa-mer” eller ”judar” som råkar bo och leva i lan-det? Detta försöker nationalisten, i form av ex-empelvis den vice talmannen i Sveriges riksdagBjörn Söder, göra till en intressant, ja, rentav enlivsviktig fråga. Han gjorde det i en DN-intervju2014, han upprepade det på en Centerblogg påFacebook 2018, då han också kallade AnnieLööfs motsatta åsikter rasistiska.

Vad är ”svensk kultur”? Svenska skattemedelska enligt nationalistens program bara användastill svensk kultur, och denna kultur är till för attbygga nationen starkare, öka sammanhållningen,inte för att uppnå något kulturellt nyskapande el-ler främja tolerans och utbyte, eller, hemska tan-ke, öka inslagen i landet av sådant som inte till-hör nationen.

Vad är ”svenska värderingar”? Givetvis är deen fiktion – svenska bidrag till världens samladevärderingar är mycket begränsat. Men bara ge-nom att ställa frågan har nationalisten fört upppå dagordningen en ängslan för att någon värde-ring som är so zu sagen ”osvensk” skulle kunnatränga sig in och få inflytande. Och varje sådanvärdering, antyds det, måste rimligen vara farlig. På detta sätt kan man gå från politikområde tillpolitikområde och se hur nationalistens politiskaprogram drivs av en reaktionär ängslan – över attfrämmande krafter tar över och rövar arbete,trygghet, välstånd och något man kanske skullekunna kalla en invand livsform, med dess upple-velse av igenkänning och bekvämlighet, från de-ras rättmätiga innehavare. I vårt fall svenskarna,i andra länder fransmännens, polackernas, ung-rarnas, britternas – och så vidare.

Hur är det möjligt, måste vi fråga oss, för enså banal och kortsiktig politisk idé att fungera?Hur kan den bli så populär? Och varför just nu?Det finns många svar, men jag tror det mestgrundläggande ligger i en underlåtetenhetssyndsom Europas länder, och många andra länderockså för den delen, svarat för under de senasteårtiondena.

Under det halvsekel när Europa gick ut ur deförödande världskrigens och folkmordens epokbyggdes successivt allt starkare förbindelser ge-nom det europeiska samarbetet: Kol- och stålu-

nionen, EEC, EG, sedan Europeiska Unionen1995. Nationalismen var dessutom djupt kom-prometterad av nationalsocialismen och den lika-ledes extrempatriotiska fascismen. Sådana idéerhade helt förlorat sin legitimitet. Parallellt infördede flesta länder i Europa en politik som målmed-vetet förbättrade levnadsvillkoren för de mångamänniskorna. Ordet för det var ”välfärdsstaten”. Under denna period låg nationalismen lågt. Desom har varit med tillräckligt länge kanske erin-rar sig små förskrämda notiser i pressen med rubriker som ”Bevara Sverige svenskt”. De flestaav oss drog på munnen, det var foliehattvarning.

Men idéer av detta slag dör aldrig, de lever un-der ytan. Underlåtenheten bestod i att försummasammanhållningen i samhället. Sedan 1980-talethar idéer om individualism, konkurrens ochmarknad dominerat den politiska dagordningenoch spritt sig inom stora delar av det politiskaspektrum. Det har funnits goda argument för endel av dem och de har utan tvivel bidragit till detväxande välståndet. De har varit centrala i glo-baliseringen som bidragit till att vitalisera mångaav världens ekonomier.

Men denna politik har lämnat många männi-skor på efterkälken, och många regioner och or-ter har förlorat. Andra har vunnit, några har vun-nit kolossalt mycket. Inslag i denna politik harvarit att göra staten mindre, och att individuali-sera välfärden.

Jag såg inför det franska valet i fjol ett TV- inslag från Lille. En gammal industristad somlänge varit på nedgång. En vit fransk kvinna vi-sade sitt hem. Hon såg medfaren ut och henneshem var i förfall. Hennes grannar, ett par karlar,talade också inför kameran. Vita fransmän i övremedel åldern.

Bildningen och folkbildningen arbetar

med att stärka och mobili sera civil-

samhället i demokrati arbetet. Folk-

bildningen minskar också ensam -

heten i vårt samhälle, denna växande

och onödiga folksjukdom som

drabbar väldigt många i grunden

goda och helt vanliga människor.

23

Vad vi såg var – fattigdom. Vanlig hederlig fat-tigdom. Den vi läst om i historieböckerna i sko-lan, som vi lärt oss var något som fanns förr ivärlden och som nu bara finns i Afrika och Ryss-land och en del andra ställen där den nog snartska vara utrotad – om de bara kan bli som vi.

Men detta var i Frankrike. Ett avancerat väl -ståndsland. I en före detta framgångsrik indu-stristad. De skulle rösta på Le Pen. Hennes namnkom ur deras munnar där det också saknadeständer, och i deras ansikten lyste skräcken ochvreden och besvikelsen. Le Pen skulle ge demåterupprättelse.

Nationalisterna påminner i vissa ögonblick omfrälsare. De säger till dem som lämnats på efter-kälken att de ska återfå sin ära och sin status. Deska återfå sitt värde. Deras länder, och de själva,ska bli ”great again”.

Också en del av samhällets mer välbeställdagrupper tyr sig till nationalismen. Den stämmeröverens med en gammal samhällsordning som dekänner igen, där tro, fosterland och, kanske fram-förallt, erkända och tydliga sociala skillnaderhade sina givna platser. Det bidrar ytterligare tillden nostalgiska tendensen i denna form av sam-hällsförståelse.

Det hjälper inte med moralisk undervisning avde människor som nu tyr sig till dessa idéer. Räds-la och längtan efter trygghet och igenkänning ärmycket starka krafter. De kan inte bara viftasbort som irrationella.

I min förståelse av vad som sker är det mycketviktigare att angripa orsakerna. Människor ochregioner bör inte lämnas på efterkälken. I dettafinns stora uppgifter för en riksdag att ta tag i.Den som lyckas kan räkna med många rösterfrån dem som nu är oroliga och vilkas själar ärfulla av längtan.

Så här är inte all nationalism. Världen bestårockså av imperier och av förtryckande, illvilliga,korrupta stater. Där är nationalismen ännu idagen frihetsideologi. Avkoloniseringen under efter-krigsdecennierna vägleddes av drömmar om attbygga nya nationalstater som skulle ge frihet ochutrymme till människor som betraktades som un-dersåtar och saknade rättigheter i Afrika, Asienoch har fortsatt i Östeuropa. Idén om fosterlan-det kan vara vacker, värmande, vänlig.

Några av 1800- och 1900-talens stora politis-ka hjältar har varit nationalister. I Östeuropa varnationalismen ännu en frihetsrörelse fram till mu-

rens fall. Nu är det dessvärre redan mycket an-norlunda. Den nationalism vi nu ser växa i Euro-pa och vårt eget land har ingenting med frihet attgöra. Den är en rädslans ideologi.

Hoten mot demokratin kommer i hög gradjust härifrån. Att demokratin är under press beroralltså inte på att partier inte längre är intresseradeav människors röster. De vill ha dem, de vill hamakt. Men de vill ha makten för att minska sam-banden mellan demokratin och det fria, öppna,liberala samhälle som demokratin lever av, ochde vill minska demokratin mellan länder ochäven den demokrati som lever i vardagen och påjobbet.

Bildningen och folkbildningen arbetar med attstärka och mobilisera civilsamhället i demokrati-arbetet. Folkbildningen minskar också ensamhe-ten i vårt samhälle, denna växande och onödigafolksjukdom som drabbar väldigt många i grun-den goda och helt vanliga människor. Den bidrartill att minska rädslan i samhället. Det är en avde saker som är viktigast att göra just nu.

ch så var det detta med litterära sällskap.Jag delar Christer Åsbergs höga tankarom litterära sällskap som han utrycker isenaste numret av Karlfeldtbladet. De

förvaltar ett kulturarv. De utger skrifter, inteminst dagböcker, brev och manu skript, ofta så-dant som författarna själva aldrig utgav men somkan vara viktiga för eftervärlden. Dessa sällskaputgör en del av något man kunde kalla för denhumanistiska kunskapens infrastruktur.

Jag har varit med och grundat tre sällskap,Ludvig Nordström-sällskapet, Sune Jonsson-säll-skapet och Sara Lidman-sällskapet. Min erfaren-het är att det är lockande att bilda litterära säll-skap. Ibland är det inte lika lockande att hålladem vid liv. Antalet teman och ingångar i ett för-fattarskap kan variera i antal. Om vissa författarebedrivs mycket forskning, det finns nytt stoff attösa ur, talare att inbjuda till högtidssamman-komsterna, skribenter att fråga om bidrag till års-skrifter och medlemsblad. Det är en konst att hål-la intresset uppe. Inget kommer av sig själv.

Att sanningar blir till är sant inte bara för Sart-re, det gäller också svenska författare. Och det ären sanning att det som gjorde en författare viktigunder hans eller hennes levnad kan bli mindreviktigt med tiden, ibland mindre tilltalande. Medandra är det tvärtom, deras stjärna stiger när de

O

24 KARLFELDTBLADET 2019:1

lämnat. Den som arbetar i döda poeters sällskapmåste kunna rida ut skiftande konjunkturer.

Det kan vara intressant att fundera över dettasom en verksamhet på olika tidsskalor. Åren efterett sällskaps bildande, kanske inte så länge efteren författares bortgång, finns det gärna ett poc-kande behov av att samlas kring minnet och på-börja en berättelse, ett formande av författarska-pet. Det är gärna en tid av medvind. Den kan an-vändas till att också blicka framåt, förbereda någ-ra större projekt som kan skördas under kom-mande år, rentav årtionden.

Kanske kan man också fundera på samarbets-partners. För utgivning är förlag och tidskrifternaturliga stödjepunkter. För samlande och doku-mentation finns arkiv att tillgå. De kan ibland haregional anknytning. Sara Lidmans skrifter fannsitt hem vid Avdelningen för arkiv och special-samlingar vid Umeå universitet. Sune Jonssonvid Bildmuseet, också i Umeå. Det gäller att odlasina förbindelser. Även att bilda opinion för in-frastrukturerna; strax rycks mattan för dem un-dan av någon säkerligen okunnig människa sominte lärt sig uppskatta innebörden av ord somsamhälle, omdöme – och varför inte bildning.

Jag kan tänka mig att folkbildningen kan varaen partner för sällskapen. Här finns ett formule-ringsarbete att göra. Studieförbunden har precissom många författarskap en regional förankring.Läsningen av olika författare är inte jämnt spriddöver landet. Precis som författarna har sina kon-

junkturer i tiden har de sina olika tyngdpunkteri rummet. Folkbildningen kan stödja arbetet medförfattarskapen runtom i landet, anordna studie-cirklar, kulturevenemang. De kan erbjuda sam-manhang där läsandet, och omläsandet, kan ske.De kan därmed underlätta att författarskap fårnya läsare. På så sätt kan författarsällskapenmedverka i stimulerandet av läsningen som så välbehövs; de kan ingå i läsrörelsen.

Författarskap har ibland sina rötter i delar avlandet där boende och utkomstmöjligheter gles-nat ut. Det gäller Ludvig Nordström, vars barn-dom utspelade sig i utkanten av Västernorrlandsdynamiska trävarudistrikt, och Sara Lidman,med rötter bland liderna på gränsen mellan Väs-terbotten och Norrbotten. Det gäller också SuneJonsson, vars kamera fångade några av hans finaste och viktigaste bilder i trakterna kringNyåker på gränsen mellan Ångermanland ochVästerbotten. Därifrån stammar också några avhans underbaraste texter.

Om folkbildningen och de litterära sällskapenräcker varandra handen kan de båda få en störreutväxling också där det är långt mellan gårdarna– så att det istället blir närmare mellan själarna.Kanske är, till sist, även litterära sällskap allrafrämst en bot mot ensamheten.

Sverker SörlinFöredrag vd Karlfeldtsamfundets Vintermöte

i Börssalen den 23 februari 2019.

Karlfeldtsamfundet på Instagram!NU FINNS Karlfeldtsamfundet påInstagram! Kontot heter @karlfeldt-samfundet. Där hittar man dels ny-heter om samfundets verksamhetoch om Karlfeldt i stort, men ocksåtillbakablickar, kunskap och faktaom Karlfeldt och hans verk. Ett åter-kommande inslag är temat ”lyrik -fredag”. Det går ut på att vissa freda-gar publiceras en Karlfeldtdikt medanknytning till årstiden eller någonaktuell händelse.

I skrivande stund har kontot fun-nits i några veckor, men har redanså många som 113 följare. Däribland

återfinns insti tutioner som Litte -raturbanken och Svenska Akade-miens ordbok, andra litterära säll-skap som Strindbergssällskapet och Bodil Malmsten-sällskapet menockså bokförlag, bibliotek, hög -skolor, organisationer, författare,musiker och skribenter – samt, sistmen inte minst – privatpersonermed intresse för Karlfeldt.

Skaffa Instagram-appen till dinmobil du också, och börja följa@karlfeldtsamfundet för att ta delav flödet!

Stina Otterberg

25

DET HAR DYKT UPP en ny sallad i kyldiskar-na. Namnet ”mâchesallad” kan kanske översät-tas som ”tilltugg” eftersom mâcher betyder tug-ga. Salladen är lätt att plocka eftersom bladenförgrenar sig på ett gaffelaktigt sätt. På svenskaheter växten vårklynne. Ordet klynne betyderklyka och botanisterna talar ibland om klynne -grenade växter.

Vårklynne har en lätt nötsmak så tyskarna ta-lar om Nüsslisallat eller Nüssler. Som mångagamla kulturväxter har den ett namn i varje hörnav Europa. Engelsmännen säger nut lettuce ochrapunzel, ett ord som Linné också hörde i Sveri-ge: ”Kallas av trädgårdsodlaren vinterrapuntsel.”

Fransmännen har vackra namn som blanchet-te, boursette, oeiette, doulcéta och italienarna säger songino, gallinelle, pasqualine och grana-gallina. Det behövs ett gemensamt namn och detblir kanske ”mâchesallad”, även om fransmän-nen skulle bli förvånade över att finna texten”machésallad” på vissa påsar. Det skulle ju bety-da att den redan är tuggad.

När Karlfeldt skrev om växten använde hanförstås ett annat namn. I dikten ”Värdshuset”finns ett par rader som en av Karlfeldtsamfundetsgrundare, professor H. S. Nyberg, tyckte om attcitera när han lyfte sitt glas:

Hur friskt att njuta bland viol den sura vårsallat och lyfta mot en pingstblank sol det pura distillat!

På 1700-talet var vårsallat en viktig vitamin-källa enligt Linné. ”Bladen äts om våren av stock-holmarna som sallad” står det i Svensk Flora.

Karlfeldt kunde sin Linné men hans favorit varC. F. Nyman som i Svenska växters naturhistoriaskriver: ”Genom bladens lösa byggnad är örten,i synnerhet tidigt om våren, särdeles tjenlig tillsallat”. Linné skrev att vårsallat växte överalltkring Stockholm. Numera är det förstås enklareatt hitta den i kyldisken. Så köp ett paket, slå uppett glas och läs er Karlfeldt!

Lars Falk

”Den sura vårsallat”

Karlfeldts Vinterorgel på renässansinstrumentGUNNAR ENGLUND, kyrkomusiker i Uppsala, hargjort en ny komposition till Karlfeldts dikt Vinterorgelsom uruppfördes i St Lars kyrka i mars. Instrumente-ringen för stycket är kör, orgel, gambakvartett, block -flöjtskvartett, basuner och sinka, violin och solotenor.Visst finns det redan flera tonsättningar, men inga där renässansinstrument tolkar de olika stämningslägenai diktverket!

Dalecarlia Music Award till Anna Ihlis Karlfeldt-CDDALECARLIA MUSIC AWARDS har instiats föratt uppmärksamma och manifestera styrkan och bredden i Dalarnas musikliv. Huvudman är Musik i Dalarna med partners och sponsorer som Sensus, Studiefrämjandet, Dalarnas Tidningar, Sveriges Radio.ABF, Falu Kommun och Borlänge Kommun. Priset förbästa album gick i år till Anna Ihlis för hennes CDmed Karlfeldt-tolkningar, Avskedet 1864-2018.

Vårklynne (Valerianella locusta)

26 KARLFELDTBLADET 2019:1

ag målar en ros och lilja därhos, inlederKarlfeldt sin dikt Kurbitsmålning. Rosoch lilja var dalmålarens egen beteckningpå den kurbits han dekorerade sin mål-

ning med. Ros och lilja är idag högaktuell! Me-dan våryran dröjer får vi nu uppleva en vårligJobs-yra. Dagstidningarna bjuder på helsidormed ros och lilja, viol, akvileja, tistel och rabar-ber. Vårens utställning på Thielska Galleriet kal-lad Systrarna Jobs – mönsterglädje och blomster-konst visar en omfattande, förförande vackersamling av keramiska verk såväl som textila. Just”Ros och Lilja” är benämningen för ett mönsterskapat av Gocken Jobs, som nu trycks på skirastebomull. Till sommaren får vi säkert se schalar ochkjolar med allsköns blomster fladdra för som-marvinden.

Lisbet Fridkulla, enl. kyrkboken, föddes i 1909i Falun. Hon utbildar sig på Tekniska skolan iStockholm och därefter på Högre konstindustri-ella skolan med inriktning keramik.1931 startarLisbet egen verkstad på Bergsunds strand på

Söder. Som första kvinna skaffar hon egen elekt-risk brännugn. Gocken Jobs följer sin syster i spå-ren och de kommer att arbeta sida vid sida underalla år. Butiken Jobs keramik och textil öppnas1934 på Norrlandsgatan i Stockholm.

Lisbets konstnärliga genombrott kom med ut-ställningen 1935 på Galleri Moderne, och gemen-samt med Gocken deltar Studio Jobs under 30-talet i internationella utställningar i Paris, SanFransisco och New York.

Sommaren 1942 tillbringar Lisbet med familji Siljansnäs. Tanken att lämna Stockholm är intefrämmande för någon i familjen. En möjlighetdyker upp och redan i mars 1943 flyttar Lisbetoch Lille Bror Söderlund med två barn upp tillVästanvik, Leksand, när de nu funnit en lämpligfastighet att köpa. Gocken, som upptäckt denövergivna, vackert belägna egendomen blir lik-som modern Elisabet gärna landsortsbor. Bro-dern Peer Jobs med hustru Harriet börjar medglädje att planera åt sig en tryckeriverkstad i om-rådet. Efterfrågan på Jobs tryckta textiler är nuomfattande. Ateljé för keramiktillverkning är dåpå plats.

Vid samma tid, en högsommardag, väntar

Karlfeldtsgården Sångs i Sjugarewww.sangs.se

Jag målar en ros och lilja därhos

J

Boken Jobs keramik & textil, Lisbet Jobs och Gocken Jobs – två systrar, två konstnärskap

doktorinnan Gerda Karlfeldt besök i Leksands-byn Sjugare. Gerda Karlfeldt tillbringar nu sintolfte sommar på Sångs sedan hennes make gickbort våren 1931. Sonen Sune och hans hustruMary har också sitt hem på gården sedan de ny-ligen gift sig. Gerda har kommit överens medLeksandsbon Per Johannes, lärare, nämndeman,skriftställare, att visa honom gården och berättaom åren tillsammans med maken i Sjugare. PerJohannes behöver underlag och foton till en arti-kel han ska skriva för tidskriften ”Svenska hem iord och bilder” (nr 7-8, årg. 30).

Per Johannes sammanfattar besöket med någ-ra rader mot slutet:”Sånggården är ingen turist-gård, där landsvägsresande få slinka in, ta foto-grafier, samla souvenirer att ha och att skrytamed för vänner och bekanta. Sånggården är etthem och åtnjuter den fridlysta helgd, som är etthems okränkbara rätt. Det ligger dock i sakensnatur, att tusenden som lägga sina semestervägaröver dessa klassiska nejder, gärna skulle vilja trä-da in på gårdens vackra och välskötta tun…

Gerda läser nog dessa rader mer än en gångoch kanske tanken väcks hos henne att Gammels-tugan med arbetsrummet är ju väl bevarat. Denanvänder vi ju aldrig. Där ändrar vi inte på nå-got! Minnesrummet intill har vi fått i ordning.Det kunde vi visa. Kanske hon inser att trädgår-den blir vackrare för varje år som går. Gerda villju bevara hans trädgård och hon vårdar den efterderas gemensamma planer. Hon minns hur Erikgärna visade trädgården för grupper av ungdo-mar som kom förbi. Gerda vill ju också att min-net av skalden skall leva vidare. Inte bara för fa-miljen.

Gerda Karlfeldt mantalsskriver sig i Leksand1943. Hon avskriver ett eget boende i Stockholm.och räknar med att kunna bo hos Anna eller Ullaunder mörkaste tiden. Trädgården är mina som-rars fröjd och mina vintrars oro skrev Karlfeldt.Nu har Gerda tagit på sig hela ansvaret även omde fyra barnen vill dela det med henne, främstdöttrarna.

Sommaren 1944 den 20 juli skulle Erik AxelKarlfeldt ha fyllt 80 år! Hur Gerda planerar atthögtidlighålla den dagen vet vi inte, men att Lek -sands Hembygdsgemenskap förberett sig vet vi.Sedan den dagen finns nämligen i Dagstugan påSångs ett skålfat i fajans från Jobs Keramik i Västanvik. Vänd på fatet och läs: ”Till Gerda

Karlfeldt från Leksands Hembygdsgemenskap 20juli 1944.”

Hur upplevde Gerda Karlfeldt att få ta emotdetta vackra konstföremål skapat för henne per-sonligen? Överväldigad, måste hon blivit, närhon betraktar konstverket. Det var en bukett avblommor; kungsljuset, från makens exlibris i mit-ten omgivet av aklejor, gula liljeklockor, man-delblom och nyponblom, blåklockorna, de små,och en kvist med mogna smultron. Alla är deEriks, hennes egna och diktens blommor.

Hur skulle hon kunna tacka? Gerda Karlfeldtvisste råd. Sommaren därpå öppnades porten förbesök till Karlfeldtgården i Sjugare tisdagar ochtorsdagar. Vi känner fortsättningen.

Ta vara på möjligheten att se utställningen påThielska, njut av all konst och fägring och du skafinna Gerda Karlfeldts present från sommaren1944.

i går tjugofem år framåt i tiden. Det ärsäkert hundra tusen besökare som passe-rat genom lidret under dessa år, när KnisKarl Aronsson, en vän sedan många år,

knackar på hos Gerda Karlfeldt våren 1969.Knis Karls ärende är att berätta för Gerda Karl-feldt om Musik vid Siljan, en ideell organisationsom bildats för att värna om och utveckla byg-dens musikliv. Vore det möjligt att förlägga ettprogram på Karlfeldtgården? Tanken är att en”musikvecka” skall hållas i Leksand och Rättvik

27

Fatet från Jobs Keramik var en gåva till GerdaKarlfeldt från Leksands Hembygdsgemenskap.

V

28 KARLFELDTBLADET 2019:1

och varje år återkomma under första veckan ijuli. Gerda Karlfeldt har fullt förtroende för KnisKarl Aronsson och dem han företräder. Honminns mycket väl hur fint han ordnat för 90-årsfirandet den 20 juli 1954 och senast vid 100- årsjubiléet 1964. Ett värdefullt samarbete förbåda parter inleds mellan Musik vid Siljan ochägaren till Karlfeldtgården, som nu nått en ålderav 86 år. Döttrarna Anna och Ulla finns vid hen-nes sida.

MUSIK VID SILJAN 50 ÅRUnder alla år har Musik vid Siljans besökare varitvälkomna till Sångs, dock vid två tillfällen harregnet hindrat och en kyrkolokal har fått räddaevenemanget. Särskilt minns vi de gånger vi sombesökare lyckades få plats i Lustgården. Därifrånhade vi en underbar vy över hela gården, överfärgprakten och därtill all doft! Var man upp-märksam kunde vi höra hur det surrade som avbasar … i ett vitt kapell. Humlorna fanns runtomkring oss!

Dikten Kurbitsmålning, dikten om diktandet,som citeras ovan, daterade skalden 2/10 -26. Dengångna sommaren hade inneburit omfattande arbete för att förverkliga Sångfars trädgårds-drömmar. Diktens sista strof lyder:

Nu slutar mitt värv.Jag går med min skärv,en ingen minns,en ingenstans finns.Men hundrade år och merakurbitsen står stolt som en prins.

Så vill vi också tro. Välkommen att fira de 50goda åren den 2 juli kl.14.00 (se annons sid. 3).

Välkommen också torsdagar i juli kl.17.00, dåvi vandrar i trädgården ledda av dikten.

När julros och blåsippa blommar

Gunbritt Berggren

EN ALLDELES OSANNOLIK afton inträffademåndagen den 11 februari på Stadsbiblioteket iStockholm. Den ideella föreningen ”Röster frånden kulturrika världen” arrangerade och det blevverkligen en gränsöverskridande kulturkväll.Åhörarna var så många att alla extrastolar gickåt och folk fick stå runt om vid bokhyllorna.

Erik Axel Karlfeldt hade fått ge namn åt pro-grammet enligt rubriken ovan och kvällen inled-des följdriktigt med att Bo Hollsten läste ”Jag ären sjungandes röst”. Under kvällen reciterade BoHollsten sedan ytterligare åtta av Karlfeldts dik-ter. Samfundet hade ett bokbord på plats och jaghade flera roliga samtal med intresserade besöka-re samt även viss försäljning.

Utöver Karlfeldt stod diverse ryska poeter påprogrammet. Dessa reciterades eller, om dikternavar tonsatta, framfördes med stor inlevelse avkontratenoren Yaroslav Zdorov. Mot slutet avdet nästan två timmar långa programmet varva-des dikter av Karlfeldt med såväl judiska som ryska folksånger samt med allt från Lili Marleentill Ave Maria. Ingen av de närvarande åhörarnavar oberörd, några hade tårar i ögonen och om-famnade varandra.

En mycket nöjd publik gick sedan hem i feb -ruarinatten medan den utmattade kontratenorendrack en kopp varmt ryskt te i ena ändan av sce-nen. En kväll att minnas!

Text & Foto: Odd Zschiedrich

Jag är en sjungandes röst…

Karlfeldt var huvudperson vid en gränsöverskri-dande kulturkväll på Stadsbiblioteket i Stockholm.

ret 1919 är ett oförglömligt år i Erik Axelsliv. Några år tidigare har han överlevt sinsvåra sjukdomstid, gift sig med Gerda ochutnämnts till filosofie hedersdoktor vid

Uppsala universitet. Nu erbjuds han den finaste ut-märkelse en författare kan tillerkännas: Nobelpriset ilitteratur. Han avböjer.

Hemma i Folkare händer något minnesvärt, av annan art. Avesta tilldelas stadsprivilegier. Det är an-dra gången Avesta blir stad. Första gången var år 1641då kopparverken var nya och Avesta blev en resursför det svenska stormaktsbygget. 1919 manifesterasden moderna industrialismen. Avesta järnverks ägaregeneralkonsul Johnson bjuder ett tusen gäster tillmagnifik middag i verkets nya gjuteri. Bland gästernafinns endast två kvinnor. Bygdens berömde författarestår på inbjudningslistan, men avböjer. Han sändersin korta hälsning: ”Hell den nya staden med gamlaanor född av gruva och fors.”

Erik Axels egen levnadshistoria är starkt prägladav frihandeln som under 1800-talets andra hälft för-ändrade förutsättningarna för all ekonomisk verk-samhet, även jordbrukens. Som 21-åring får han er-fara att barndomsgården går i konkurs och säljs påexekutiv auktion efter faderns vidlyftiga ekonomiskaförehavanden. Välbekanta är Erik Axels rader: ”Jag är

ryckt som en ört ur sin groningsgrund, halvt nödd,halvt villig er sak jag svek.” Själv får han aldrig vetaatt barndomsgården, Tolvmansgården i Karlbo, såsmåningom återbördas till familjen, att hans son Sunemed familj ställer i ordning den som kulturgård ochatt den nu är öppen för alla, sedan mer än trettio årmed Avesta kommun som ägare.

I år firar vi Avestas