Klass och etnicitet i utställningen Vikingar på

Statens historiska museum

En intersektionell, postkolonial studie om narrativets värdegrundande konsekvenser för

besökarens syn på vikingatiden och sig själv

Masteruppsats i arkeologi

Stockholms universitet

Vårterminen 2015

Författare: Tom Ahlqvist

Handledare: Alison Klevnäs

2

Innehållsförteckning

1. Inledning…………………………………………………………………………. 4

1.1 Uppsatsens forskningsmål…………………………………………. 4

1.2 Frågor………………………………………………………………… 5

1.3 Avgränsningar och material……………………………………….. 5

1.4 Metod………………………………………………………………… 5

1.5 Struktur……………………………………………………………… 6

2. Forskningshistorik…………………………………………………………… 7

2.1 Museet………………….…………………………………………… 7

2.2 Arkeologi……………………………………………………………. 8

2.3 Statens historiska museum ………………………………………. 10

2.4 Vikingarna.………………………………………………………….. 11

3. Intersektionalitet…………………………………………………………….. 13

4. Postkolonial diskurs………………………………………………………… 14

4.1 Forskning om Sveriges vikingatid med

postkoloniala utgångspunkter…………………………………………. 18

4.2 Slutsatser kring postkolonial diskurs……………………………… 22

5. Museiteoretiska utgångspunkter…………………………………….. 23

5.1 Det nationella historiska museet i Sverige………………………. 24

5.2 Utställningsanalys………………………………………………….. 24

5.3 Exempel: Forntider 2………………………………………………. 26

6. Vikingautställningen……………………………………………………….. 28

3

6.1 Utställningens rumsliga disposition………………………………. 28

6.2 Utställningens föremål, montrar, texter och multimedia………. 32

6.3 Vikingarnas popularitet på Historiska……………………………. 44

6.4 Utställningens förändring över tid………………………………… 45

7. Avslutande diskussion……………………………………………………… 47

7.1 Några kommentarer till intersektionalitet………………………. 48

7.2 Regionscentrerat narrativ…………………………………………. 50

7.3 Postkolonial hybriditet…………………………………………….. 51

7.4 Förslag till förändringar……………………………………………. 52

7.5 Sammanfattning……………………………………………………. 54

8. Referenser………………………………………………………………………. 56

Abstract

This paper deals with historical representation and how it is conceived by contemporary

visitors at the Viking exhibition at the National museum of history in Stockholm. It suggests

that the way objects are presented to visitors; both spatially and contextually, has an impact

on their understanding of Viking age identity as well as on their own sense of identity. It

argues that the exhibition has undergone a change toward gender equality, but that two

other important aspects of identity have been largely overlooked: class and ethnicity. The

aim of this paper is therefore to study how these two categories are represented in the

exhibition, drawing from the theoretical, value-laden frameworks of intersectionality and

postcolonialism, to suggest new approaches to represent the Viking age within this context.

Omslagsbild: Nimmervoll, Katarina. 2015: Ingången till vikingautställningen på Historiska

museet i Stockholm.

4

1. Inledning

Denna masteruppsats huvudmål är att analysera vikingautställningen på Statens historiska museum ur ett intersektionellt och postkolonialt perspektiv med fokus på klass, etnicitet och kulturell hybriditet. Historiska/arkeologiska utställningar är kraftfulla, ofta auktoritära uttryck av sociala strukturer i äldre tiders samhällen, och är samtidigt situerade i nutiden där de i hög grad påverkar besökarens uppfattning om inte bara forntidens människor, utan också sig själv. Ett nationellt historiskt museum har därför kraft att förmedla forntiden ur olika perspektiv som knyter an till nationen som den är idag, och därför är det oerhört viktigt att fundera över vad museets utställningar representerar av forntiden, där identitetskapande och definierande sociala kategorier såsom klass och etnicitet spelar centrala roller för människors uppfattning om sig själva och det samhälle de omges av.

1.1 Uppsatsens forskningsmål

Kritisk forskning bedrivs inom både de museala och arkeologiska diskurserna som behandlar ämnena identitet och diskursanalys. Satt i Statens historiska museums kontext betyder det att verksamheten analyseras och problematiseras utifrån dessa två övergripande begrepp. Satt i en arkeologisk kontext betyder det att arkeologin som ämne och dess samhälleliga konsekvenser analyseras. Resultaten av denna forskning ger det tydliga svaret att identitet och diskursanalys är mycket viktiga ämnen som man i stor utsträckning måste förhålla sig till som verksam arkeolog, särskilt om det i ens arbetsuppgifter ingår att förmedla och representera forntiden till en allmänhet, exempelvis som anställd vid ett museum.

Trots denna realisation och det nya intresset för forskning som bedrivits inom dessa ämnen, är det arkeologisk-museala forskningsfältet som genomför sådana analyser tämligen nytt, och således är många aspekter av relationen mellan representation av forn materiell kultur och nutida identitetsskapande ännu inte analyserad. Den studie som denna uppsats behandlar ämnar därför analysera just en av dessa outforskade relationer.

År 2001 öppnade en fast utställning på Statens historiska museum, som representerar vikingatiden genom att ställa ut materiell kultur som av arkeologer grävts ut inom Sveriges gränser och den tid som forskningen konstaterat kan räknas som ”vikingatid”. Utställningen kallades tydligt nog för Vikingarna, och har sedan dess genomgått en större förändring, motiverad av nya genusperspektiv, och några mindre som infogandet av Birkaflickan. Däremot finns ingen forskning som visar hur relationen mellan två andra viktiga identitetsaspekter - etnicitet och klass, representeras i utställningen, vilket är en tydlig brist då dessa i allra högsta grad är viktiga i skapandet av identitet, samhällsnormer och maktrelationer. Målet är därför att utifrån ett intersektionellt och postkolonialt perspektiv studera hur två av de identitetsbärande aspekterna (etnicitet och klass) representeras i Statens historiska museums vikingautställning, och om denna representation ger en rättvisande bild av vikingarnas samhälle. Slutsatserna förväntas uppmärksamma ett antal brister i utställningens narrativ som ger en felaktig eller missvisande bild av vikingatidens samhälle samt att ge en djupgående förståelse av varför dessa är närvarande. Uppsatsen avslutas med ett kapitel där konstruktiva förslag ges i hur museet kan ändra sitt narrativ och

5

material i utställningen för att ge en mer kritisk och rättvisande bild av den tid och det rum som utställningen representerar: 800 - 1100-talet inom de gränser som Sverige idag utgör.

1.2 Frågor

* Vilka är de övergripande sociala och historiska bakgrunderna till dagens arkeologiska och museala forskning?

* Vad representerar föremålen, och vilka aspekter av det vikingatida samhället framhävs?

* Vilket narrativ utgör vikingautställningen? Ett nationellt eller regionalt?

* Vad visas av klass och etnicitet, och hur visas det? Vad visas inte och varför?

1.3 Avgränsningar och material

Uppsatsens huvudstudie kommer att analysera en vikingautställning bland många andra runtom i nordvästra Europa, och kommer endast att jämföras med sin egen förändring över tid. Detta leder till att uppsatsen inte kommer kunna jämföra övergripande likheter och skillnader mellan statliga historiska museer i de övriga Skandinaviska länderna eller internationellt, och den kommer inte heller att behandla de rekonstruerade vikingagårdarnas betydelse i skapandet av vikingatidsbilden och förståelsen av hur dessa bidrar till helheten.

Materialet är begränsat till de objekt som ställs ut i utställningen Vikingar samt även rummet i vilka de ställs ut, montertexter och annan förmedlingsteknik såsom film, ljus och målningar. Ytterligare kommer material insamlas som visar på vikingarnas popularitet genom en besöksundersökning av 607 personer genomförd av ett utomstående statistikföretag på museets begäran, samt de pressmeddelanden som utfärdats av Historiska museet sedan 2003 som finns tillgängliga på museets officiella hemsida. Värdegrundsunderlaget till diskussionen om klass, etnicitet och genus hämtas från dokumenten Strategisk Förändringsplan 2014 (SHMM 2014), Uppdrag Jämställda Museer (SHMM 2013), Verksamhetsplan och budget 2013 (SHMM 2013) samt Statens historiska museer 2014 (SHMM 2014).

1.4 Metod

Materialet samlas in under två besök till Historiska museets vikingautställning där anteckningar förs som analyserar montrarnas kontextuella innehåll, både musealt och arkeologiskt. Viktiga observationer som var en monter är placerad i utställningsrummet, vilket ljus den får, hur framträdande den är och vad som skrivs om den görs, med ett kritiskt fokus på hur utställningen framställer klass och etnicitet. Genom rumsliga och innehållsmässiga jämförelser mellan olika montrar och innehåll kan således slutsatser dras angående innehåll, representativitet och vilken övergripande bild av vikingatidens samhälle utställningen ger besökaren. Detta är en tvärvetenskaplig metod, då den kombinerar

6

arkeologisk kunskap om forntiden med museal kunskap om utställningsrummets och innehållets inverkan på besökaren, vilket är en nödvändighet eftersom att utställningen behandlar vikingatiden. Den museala analysmetoden beskrivs mer ingående i kapitel 5.2.

1.5 Struktur

Uppsatsen delas upp i en teoretisk del och en praktisk del. I den teoretiska delen presenteras först forskningshistoriken för att därefter lägga grunden för den praktiska/analytiska delen med vissa nyckelbegrepp som observationerna sedan kommer att baseras på, där intersektionalitet och postkolonial teori kommer att presenteras. I denna del kommer även museiteroetiska utgångspunkter att presenteras, för att situera uppsatsens material i den moderna museala diskursen.

I den analytiska delen lyfts materialet fram och undersöks utifrån de teoretiska utgångspunkter som presenterats i de teoretiska kapitlen.

I slutet av analyskapitlet kommer en rad observationer att göras och diskuteras, där svar på frågorna som rör hur klass och etnicitet under vikingatiden framställs i utställningen presenteras. I avslutningskapitlet kommer förslag på förbättringar att ges efter kritisk granskning av utställningen, för att lägga grund till vidare forskning som utförs med liknande metoder, material och teoretisk bakgrund.

Uppsatsen avslutas med en sammanfattning, där de viktigaste observationerna och slutsatserna i arbetet lyfts fram.

Författaren vill tacka alla som varit med och bidragit till denna masteruppsats fulländning; personalen på Historiska museet för all information och de viktiga dokument ni skickat och ett öppet och välvilligt välkomnande, alla lärare som varit inblandade i min utbildning sedan starten 2010, Michelle Ekman för filosofiska och teoretiska diskussioner, och min handledare Alison Klevnäs för en oerhört uppmuntrande och värdefull handledning genom hela denna termin.

7

2. Forskningshistorik

Detta kapitel kommer att ge läsaren en historisk bakgrund till uppsatsens huvudämnen: museiforskningens förändring från den nationalistiska eran till dagens mångfaldsetik; arkeologins väg från dess tidiga år till kontemporär postkolonial forskning; Statens historiska museums förändring över tid; samt till sist hur synen på vikingarna sett ut under vissa perioder av Sveriges historia.

2.1 Museet

Konceptet museum har förändrats över tid, och har innefattat många olika ämnesinriktningar: naturhistoria, teknik, konsthistoria, naturvetenskap, historia och arkeologi bland många andra. Under 1700-talet fanns inte museet som vi känner till idag. Privata aktörer från den västerländska (ofta kolonialt involverade) överklassen intresserade sig för att samla in kuriosa objekt från världens alla hörn, och skapade sig på så vis egna samlingar som visades för deras vänner och bekanta i för allmänheten stängda rum (Bennet 1988: 74). Under 1800-talet förändras detta i samband med att den västerländska forskningen institutionaliseras och ämnesinriktningar definieras. Samlingarna övergår till statligt finansierade museer till vilka den stora allmänheten bjuds in, där de kunde gå omkring och titta på objekt från när och fjärran i både tid och rum. Följaktligen skiftade objekten kontext från den privata sektorn till den allmänna, och museet blev därför en plats där folk från alla samhällsklasser kunde allmänbilda sig i de olika ämnen som representerades. I och med detta uppstod konceptet ”nationalmuseum”, vars uppgift var att förstärka och förklara den nationella identiteten till publiken, vilket skedde via utställningarnas samlingar av objekt. Således skapas ett rum i vilket nationen, nationell kultur, historia och identitet definieras och förkroppsligas (Chapman 2008: 238, Petersson 2010: 126). Statens historiska museum i Sverige var inget undantag, utan följde mycket väl dessa flöden i slutet av 1800-talet och under första hälften av 1900-talet.

De västerländska samhällena har förändrats mycket sedan dess, och inom museiverksamheten kan det ses i skiftet från ett auktoritärt och nationalistiskt berättande till ett självkritiskt och för allmänheten mer öppet tolkande berättande. Självklart varierar dessa förhållanden från land till land och till och med mellan olika museer inom samma nation (se Petersson 2010 som exempel). Under 1990-talet tar även forskning fart som studerar vilken inverkan museiföremålen själva har på en utställnings identitet, och hur presentationen av dessa utställningar i sin tur påverkar museibesökaren (Insulander 2010: 11). Detta leder också till att museistudier blir ett eget forskningsfält under 1990-talet (Moser 2010: 22).

Således går det att konstatera att den kritiska museiforskningen är väl etablerad som forskningsfält. Objekten som hamnar på museer analyseras både ur deras gamla ursprungskontext samt deras nya museala kontext, och kopplas ihop med större teoretiska resonemang som exempelvis postkolonialism och genus.

8

2.2 Arkeologi

Arkeologin som ett institutionaliserat forskningsfält har förändrats sedan dess allra första groddar fick fäste under 1700-talet. Under 1800-talet och första hälften av 1900-talet ägnar man sig åt så kallad kulturhistorisk forskning, där utgångspunkterna och metoderna avspeglar vilka teorier och politiska idéer man omgav sig av. Arkeologi utfördes bland annat inom de koloniala kontexterna, såsom brittiska arkeologers utgrävningar i Egypten och mellanöstern, men också inom Sverige där bland annat samiska kvarlevor samlades in för att undersökas. Detta görs också under den nationalistiska eran, där frågor om biologisk ras var viktiga inom forskningen, vilket resulterade i bland annat Retzius skallindex som användes inom rasbiologin för att kartlägga alla mänsklighetens olika raser (Lundmark 2007: 10). Sven Nilsson (1787-1883) är ett exempel på en svensk arkeolog som sysselsatte sig med att jämföra skallar från forntiden med olika ”raser” i samtiden. Han kom bland annat fram till att Sveriges urbefolkning var samer, eftersom att skallarna i stenåldersgravarna var klotformade liksom moderna samers (Lundmark 2007: 9). Aimé Césaire, en av post-kolonialismens inflytelserika forskare, ser också denna europeiska rasism som en följd av europeiskt kolonialt förtryck av de folk de kom i kontakt med runtom i världen. Césaire menar också att kolonialismen i sin tur försvarades och upprätthölls med hjälp av de västerländska rasistiska tankarna om Europa som civilisationens fulländning (i jämförelse med utvecklingen i världens andra länder), och att man således hade ett medmänskligt ansvar gentemot dessa lägre stående folk att ge dem civilisation, eller åtminstone använda dem som arbetare åt den europeiska övermakten (Césaire 2000: 38-44).

Arkeologer ägnade sig inte i någon större utsträckning åt rasbiologisk forskning under 1800-1950-talen, även fast försök som Nilssons gjordes. Det arkeologin bidrog med inom västerländsk forskning var i första hand folk- och raskulturella studier; man kartlade olika distinkta kulturer i forna tider, var och när de hade sina ursprung, hur de spred ut sig och hur de högre civilisationerna ersatte de lägre, antingen genom krig eller kulturell dominans. Man tillämpade kronologiska jämförelsemetoder efter bästa förmåga och applicerade dem på materiell kultur (Olsen 2003: 27), vilket resulterade i bland annat Oscar Montelius kända föremålskronologier, och även de tämligen godtyckliga indelningarna av förhistorisk tid; stenålder, bronsålder och järnålder, lanserade av den danska fornforskaren och museimannen Christian Jürgensen Thomsen (Hegardt 2012: 191). Viktigt är också att observera att både Thomsen och Montelius hade höga positioner i Danmarks respektive Sveriges nationella historiska museer, och därför i stor utsträckning påverkade museiverksamheten och utställningarna under deras verksamma tid.

Den kulturhistoriska arkeologin stödde socialdarwinistiska tankar om att människan utvecklats från simpla kulturer (ex: jägare och samlare) till avancerade (ex: civilisation), och att mindre funktionella sociala strukturer ersattes av nya, bättre sådana (Scarre 2009: 32). I och med koloniseringen av världen kom européer i kontakt med kontemporära jägar/samlar-samhällen och andra vad man ansåg vara ”underutvecklade” kulturer, och med dessa teorier som utgångspunkt kan vi se att den västerländska vetenskapen och arkeologin bidrog till det europeiska förtrycket av dessa folk/kulturer, och rasism. Vi kan på så sätt även förstå hur arkeologin under denna tid är en produkt av rådande vetenskapsrevolutioner applicerade i en politiskt och ekonomiskt kolonial värld (Gosden 2006: 2).

Liksom rasbiologin, som stagnerade av den enkla anledningen att det inte gick att kategorisera människor i olika raser oavsett vilka mätmetoder man använde (Lundmark

9

2007: 10), körde de kulturhistoriska arkeologerna alltmer fast i sina evolutionistiska kulturutbredningskartor och auktoritära antaganden om forn kult och kultur baserade endast på vissa framträdande föremålsgrupper (Olsen 2003: 35-38). Det intressanta att poängtera under arkeologins kulturhistoriska krisskede (1940-60), är att massiva politiska förändringar sker i Europa. Nazismen resulterar i fruktansvärda massmord av stigmatiserade grupper i Tyskland (judar, handikappade, politiskt avvikande, etniska minoriteter och HBTQ-personer), och denna för ett erövringskrig mot de flesta övriga Europeiska länder. Plötsligt inser man det inhumana i sina teorier om västvärldens överlägsenhet och sitt ansvar att regera eller eliminera övriga världens folk. Men i tvåhundra år fram tills 1940 var denna politiska och etiska struktur accepterad, men kallades för kolonialism eller imperialism, inte nazism. Aíme Césaire uttrycker det tydligt (2000: 36):

”And then one fine day the bourgoisie is awakened by a terrific boomerang effect; the gestapos are busy, the prisons fill up, the torturers standing around the rack invent, refine, discuss. People are surprised, they become indignant. The say: “How strange! But never mind, it’s Nazism, it will pass!” And they wait, and they hope; and they hide the truths from themselves, that it is barbarism, […] the crowning barbarism that sums up all the daily barbarisms; that it is Nazism, yes, but that before they were its victims, they were its accomplices; that they tolerated Nazism before it was inflicted on them, that they absolved it, shut their eyes to it, legitimized it, because, until then, it had been applied only to non-European peoples.”

Anledningen till att det ges rum till att förklara hur arkeologin påverkade och påverkades av kolonialismen under 1800- tidigt 1900-tal är för att vi lever i en postkolonial era, där konsekvenserna av detta känns över större delar av världen, och vi är tvungna att ta itu med de politiska och ekonomiska problem och möjligheter som uppstått till följd av koloniala maktstrukturer. Samtidigt har den processuella arkeologin som efterträdde den kulturhistoriska på 1960-talet ersatts av den postprocessuella arkeologin, som förespråkar koncept såsom tolkande och kontextuell arkeologi, där tung kritik riktats mot konceptet ”objektiv arkeologisk forskning” (Renfrew & Bahn 2008: 43). Kända forskare som Ian Hodder (2003), Michael Shanks och Christopher Tilley (1987, 1992) har argumenterat för att arkeologi aldrig har varit objektiv, eftersom att det är i tolkningarna av forntiden som kunskapen om den ligger. I och med detta utvecklas inom arkeologin, tillsammans med många andra humaniora fält, diskurser där man använder postkoloniala teorier för att analysera och problematisera vilka konsekvenser forskningen kan få i det kontemporära samhället. Dessa är ofta tvärvetenskapliga då fälten tar hjälp av varandra, och tematiken rör ofta studier om kulturarv, etnicitet och identitet (ex: Jones 1997, Meskell 2002, Gosden 2006, Grahn 2006, Nilsson 2007, Werner 2014).

Det har också poängterats att arkeologi har en särskilt hög inverkan på social identitet och är en viktig del av vår moderna kultur, vilket gör det angeläget för arkeologer att reflektera över sina egna politiska ståndpunkter och hur de påverkar forskningen, såsom rätten till kulturarv, vems historia som framhävs, och vilka politiska ideologier man bör anamma (Smith 2006, Nilsson 2007, Ojala 2009).

Således; om man kombinerar dessa arkeologisk-kritiska perspektiv, som i mångt och mycket influeras av teoretiska ståndpunkter från postkolonial diskurs, med de kritiska museala studierna, så får man ett kraftfullt verktyg att analysera historiska museers utställningar och vilka konsekvenser de har på just kulturarv och identitet. Genom att studera vilka

10

föremålstyper som visas, i vilka kvantiteter och i vilka museala kontexter de visas (rum, montrar, interaktivitet, text, film) och spåra dessa forna kontexter, kan man dra slutsatser om utställningarna; om de verkar för en jämställd samtid, om de visar en etniskt inkluderande eller exkluderande forntid, om de framhäver forntidens klassystem verklighetsenligt eller överrepresenterar vissa klasser.

2.3 Statens historiska museum

Statens historiska museum har en historia. Personalen och ledningen har ända sedan 1800-talet, när utställningarna höll till i Nationalmuseums nedre våning, utvecklat, nyskapat och diskuterat museets roll i det samhällsklimat som präglat museets olika tidsepoker. Johan Hegardt, docent i arkeologi vid Uppsala universitet, är en av de som engagerat sig i att försöka sammanfatta Historiska museets historia, och hur det har påverkat och påverkats av samtidens politiska visioner för det svenska samhället. Sannerligen visar det sig att relationerna är skiftande. Ibland framträder vissa individer som gör sig större namn i samtidspolitiken, som exempelvis Oscar Montelius och Olov Isaksson, som styr museiverksamheten åt ett radikalt håll men i olika former. Ibland har Historiska museet varit mindre politiskt aktivt, och i och med detta även inte väckt särskilt stor medial och publik uppmärksamhet, exempelvis när museet stod utan chef (1955-1967). Hegardt sammanfattar även Historiska museets ideologier genom att koppla dem till vad som förefaller vara dess företrädare; Hildebrand, Montelius, Curman, Nerman, Isaksson, Hagberg, Cederqvist, Berg och Amréus (Hegardt 2012: 194-199). Faktum är att dessa är chefer och beslutsfattare för museiverksamheten under respektive period, och som chef har man möjlighet att påverka verksamheten åt olika håll i större utsträckning än en anställd. Men det måste ändå poängteras att Hegardts chefvision = museivision är en förenkling av förhållandet mellan personalen och deras chefer. Hursomhelst verkar museet både som skapare av politisk debatt, samtidigt som det styrs av regleringsdokument från Sveriges regering, där verksamheten skall resultera i tydliga politiska ställningstaganden. Dessa många infallsvinklar och ställningstaganden under museets livstid, (nationalism, patriotism, liberal samhällsutveckling, folkhemsfokus, revolutionsromanticism, samhällskritik, mångfald, demokrati, marknadsanpassning), visar hur Historiska museets verksamhet har skiftat och anpassats i relation till politiska svängningar och egna värderingar, och att detta hänger ihop med att Sverige som nation har förändrats genom tiderna.

Finns det någonting kontinuerligt i Statens historiska museums historia? Ja; i egenskap av ett nationellt historiskt museum har Statens historiska museum ända sedan dess tillkomst haft kraften att definiera nationen Sveriges relation till dess (och övriga länders) förflutna, och samtidigt också reflektera över nationens nuvarande situation. Detta gäller alla museer som företrätt nationen, även om det tagit sig olika uttryck beroende på nation och tid (Eilertsen & Amundsen 2012: 5). De senaste tjugo åren har man i många europeiska länder däremot upplevt ett stort behov av förändring av nationella museers riktlinjer, och detta kan bland annat kopplas till samtidens globalisering och stora immigrationsströmmar, samt även de politiska nationalistiska nytändningar som uppstått på många håll i Europa (Eilertsen & Amundsen 2012: 8). I och med denna osäkerhet blir det viktigt även för Statens historiska museum att börja fundera över identitet, i vilket övriga begrepp som påverkar identitet blir viktiga.

11

2.4 Vikingarna

Vikingar är väldigt populära, och intresset för dem, deras kulturmiljöer och materiella kultur verkar ha tagit fart under 1990-talet och har bara accelererat sedan dess (Kobialka 2013: 142). Ordet vikingar har varierande betydelse beroende på hur införstådd i fornnordisk kultur man är, men används oftast som ett samlingsnamn för de folk som bodde i norden mellan åren 800-1100, och därför används denna definition även i uppsatsen, trots att den egentligen är långt ifrån en samlande benämning av människorna i norden under denna tid. Det finns numer ett antal etablerade resmål för historieturister där de kommer i kontakt med materiell kultur och ibland kulturmiljöer som skall representera vikingatiden, och denna turism var så stor redan 1998 att den attraherade cirka 15000 turister per dag i genomsnitt under förberedda event såsom vikingamarknader, festivaler och veckor, men även inräknat besökare på vikingamuseer (undersökningen omfattade verksamhet i de Skandinaviska länderna, Tyskland, Polen och England (Halewood & Hannam 2001: 565). Halewood & Hannam konstaterar också att den här formen av verksamhet bör ses som en form av kulturarvsturism, vilket fostrar Europeisk integration i det att människor samlas över flera Europeiska länder för att ta del av vikingarnas kultur, som under vikingatiden kraftigt påverkade vissa delar av Europa, exempelvis Skandinavien, norra Europa, England etc. Genom att endast göra en statistisk lista över antalet vikingamuseer, utställningar, rekonstruktioner, marknader och re-enactmenthemsidor ser vi hur utbredd den vikingatida historieturismen är, och den sprider sig som sagt utanför Sveriges och de andra nordiska ländernas gränser. Men varför har vikingarna blivit så populära?

Först måste man placera in historieintresset om vikingarna i den historiska kontext de förekommer i, och som konstaterats ovan. Vikingaintresset blossar upp under 90-talet, men likväl ligger tanken om vikingen kvar under hela efterkrigstiden (40 – 60-talet), och ger sig uttryck i bland annat böcker som Röde Orm, serietidningar som Hagbard och filmer från olika länder. Innan dess var vikingen en av nordens nationalsymboler, alltså under tiden när samhällsreformerna från franska revolutionen under 1700-talet resulterar i konceptet nation, arkeologin skapas som ett forskningsfält, och nationalism, socialdarwinism och kolonialism uppstår, fram tills Förintelsen, där ”européer”, som Césaire fastslår, tillslut ser vilka enorma hemskheter de har gett upphov till i och med sina nationalistiska, eurocentriska och rasistiska inställningar. Det är således intressant att ställa sig frågan om det finns samband mellan orsakerna till att vikingarna blev så populära då och nu. Som det stora Europeiska samarbetsprojektet EuNaMus (European National Museums: Identity Politics, the Uses of the Past and the European Citizen) observerat så lever vi i en tid av ökad social, ekonomisk och social oro vilken för Europas del tar sin början i Östeuropa redan under början av 1990-talet. Liksom under 1800-talets svenska nationalromantik och 1930–40-talens tyska nazism leder ökad instabilitet inom nationen till ökat behov av att uttrycka nationens storslagenhet och unika särdrag, och det här blir tydligt när man studerar politiska partier och hur mycket mark de vinner under olika tider. Därför är det viktigt att postkoloniala studier görs på dessa vikingaverksamheter; de är populära, de påverkar människors identiteter och förhållande till varandra, de stärker samhörighet och känslan av historiskt släktskap, och de har politisk potential.

Med det sagt måste även faktum påpekas att det inte finns någon intention att likställa dessa två historiska skeenden med varandra. Vikingens och samtidens identitet under 1800 - början av 1900-talet har inte många likheter med varandra, och detta nya vikingaintresse

12

som uppkommit under de senaste tjugo åren går inte att härleda till nynazistiska, ultranationalistiska eller ekonomiska flöden inom Europa, trots att dessa grupper i vissa utsträckningar använder nationens historia för att stödja sina politiska argument. En viktig poäng är att det förändrade säkerhetsläget och den ekonomiska instabiliteten leder till ett ökat antal av människor som stödjer nationalistisk, främlingsfientlig politik, och att människor söker sig till ett starkt och stabilt kulturarv, i vilket vikingarna ingår, varför det blir viktigt för Statens historiska museum att diskutera och analysera hur deras verksamhet tolkar och representerar det vikingatida materialet och den vikingatida kulturen.

Fig. 1: Karlevistenen, RAÄ Vickelby 10:1, på Öland. Runstenar är några av vikingatidens mest populära monument i samtiden, och några av dem finns på Historiska museet. Hur representeras de där, och vad representerar de av den vikingatida kulturen? (Simonsson 2015)

13

3. Intersektionalitet

Intersektionalitet har sitt ursprung i den feministiska revolten under 70-80-talen, där en

differentierad grupp människor, i det här fallet kvinnor, skapar en politisk identitet som

arbetar förändrande på samhällets normer och syn på identitet, där bland annat synen på

våld mot kvinnor förändras från att vara ett individuellt, isolerat problem till att innefatta en

hel kategori människor vilket leder till en samhällelig reaktion (Crenshaw 1991: 1241). Det

konstateras också att det finns många faktorer som spelar in på människors identitet,

däribland genus, klass, etnicitet, sexuell läggning, färg, religion med mera, och att det är i

intersektionen mellan dessa som identitet uppstår. Intersektionalitet granskar främst hur

dessa kategorier bidrar till att skapa systematisk orättvisa, såsom rasism, homofobi och

religiöst motiverade hathandlingar, och att dessa på olika nivåer stödjer varandra i

upprätthållandet av olika förtryckande maktstrukturer (Crenshaw 1991). Således är

intersektionell forskning riktad mot sociala studier om var dessa intersektioner uppstår, vad

de får för följder och även vilka samhällsstrukturer och normer som ligger bakom att dessa

orättvisor och ojämlikheter uppstått (Mattsson 2014: 9f). Kortfattat kan man då säga att alla

studier som ämnar analysera ett material med fokus på hur olika aspekter av identitet

representeras och interrelateras, och vilka samhälleliga konsekvenser detta får också

behandlar intersektionalitet. Genusteori och postkolonial teori har ett nära förhållande till

intersektionell kritik, då de båda strävar efter att förstå varför orättvisor och ojämlikhet har

uppstått, varför dessa maktrelaterade obalanser upprätthålls och vad som kan göras för att

förändra detta (Winker & Degele 2011: 51f). Alla tre inriktningar delar en gemensam

uppfattning om makt, som är viktig för denna uppsats att presentera, nämligen att 1) makt

verkar på diskursiva och strukturella nivåer för att exkludera vissa typer av kunskap och

erfarenheter, 2) makt skapar underordnade positioner och kategorier (ex: ras, rasism), och

3) att dessa processer arbetar tillsammans för att skapa upplevelser av privilegiering och

förtryck mellan grupper och inuti dem (Hankivsky 2014: 9). Ur ett intersektionellt perspektiv

kan en människa både känna sig privilegierad och förtryckt, exempelvis en svart kvinna i

chefsposition, eller en arbetslös vit man. Sålunda lägger intersektionalitet inte något fokus

på att göra den vita medelåldersmannen till ett slags enhetligt uttryck för den mest

privilegierade människogruppen i västvärlden (vilket har tendens att uppstå i både

feministisk och postkolonial kritik), utan konstaterar att en sådan definiering inte bara är

felaktig utan till och med bidrar till att upprätthålla de maktstrukturer kritiken är riktad åt.

Vikingautställningen kan ses som flera intersektioner som tangerar identitetsgrundande

värden såsom klass, etnicitet och genus, och detta dessutom i två olika samhällen; det nutida

svenska och vikingatidens. Utställningen har kapacitet och auktoritet att berätta för

besökaren hur vikingatidens samhälle såg ut och vilka värderingar och identiteter man

uppskattade, samtidigt som en kritisk analys av den kan upptäcka hur nutida medvetna och

omedvetna kontemporära värderingar format det.

14

4. Postkolonial diskurs

Anna Källén konstaterar i sin avhandling, likt många andra forskare inom de humanistiska

forskningsfälten, att vi lever i en postkolonial värld, där de sociala, kulturella, ekonomiska

och politiska konsekvensera av den europeiska kolonialismen känns över hela världen, där

2000-talets globalisering också är en av dessa konsekvenser. Historiskt så har

postkolonialismen sina rötter hos de motståndare till den europeiska imperialistiska

förtryckarmakten i kolonierna, alltså de koloniserade, som fick uppleva orättvisorna från den

förtrycktes position (Källén 2004: 25f). Ur detta växte sig en kritik mot framförallt den

europeisk-koloniala maktstrukturen, men till detta adderas också de sociala, ekonomiska och

framförallt vetenskapliga aspekterna som alla bidrog till, och i de flesta fall uppmuntrade,

dessa koloniala strukturer. Arkeologer och antropologer, som exempel från de humanistiska

vetenskaperna, gjorde just detta, vilket redan nämnts i 2.2.

På grund av att vi lever i denna postkoloniala era och vi fortfarande måste förhålla oss till

vårt koloniala arv, oavsett vilken nation vi tillhör, är det därför viktigt, och i många fall

oundvikligt, att vi inom samhälls- och humanistfälten analyserar den postkoloniala diskursen,

åtminstone om det vi studerar är maktrelationer, identitet eller kulturella bilder (Källén

2004: 25).

När man studerar den koloniala diskursen, det vill säga de litterära texter, vetenskapliga

artiklar och reseskildringar som författats av européer under den koloniala eran (i stora drag

1750 - 1950), upptäcker man att det finns underliggande regler och praktiker som

producerade dessa texter (Mills 1997: 107). Edward Said, en av postkolonialismens stora

forskare, utgav 1978 boken Orientalism, som på ett tydligt sätt begripliggör den koloniala

diskursen och hur diskursen i sig påverkade vad arkeologer, antropologer, etnografer med

flera skrev om folken de kom i kontakt med. En av de viktigaste poängerna Said har är att

forskare, och andra för den delen, oundvikligen tar på sig uppgiften att representera det eller

dem som de behandlar i sina texter. Detta är precis vad som hände när européerna kom i

kontakt med de folk som bodde i mellanöstern från medelhavet till Indien. Genom att

studera dessa folk utifrån de vetenskapliga tankar man under 1800-talet hade, skapar man

ett folk, eller ett koncept, som man sedan tar sig rätten att representera. Detta helt utan de

här människornas medverkan, helt utan att de får kommentera eller protestera mot dessa

texter, som homogeniserar dem, för dem samman i påhittade uppdelningar som den

godtycklige men samtidigt högst vetenskaplige europeiske forskaren författar. Det är denna

realisation Said uttrycker tydligast inom den postkoloniala diskursen men som många andra

forskare bygger vidare på: nämligen att vetenskap är beroende av diskurs, vilken är

beroende av politik, samhälle och ekonomi, och att västerländsk forskning, inte har varit och

aldrig kommer att vara objektiv.

Däremot blir ingen debatt rest i vilka utsträckningar dessa andra, exempelvis ”orientalerna”,

faktiskt påverkar forskare och författare att skriva det de gör om andra kulturer. Said lyckas

15

inte nå till en mer detaljerad och nyanserad bild av kolonialismen, utan använder sig i mångt

och mycket av litteratur författad inom det imperialistiska Storbritannien. Denna litteratur,

som för övrigt innefattar mycket skönlitteratur, har mycket få likheter med bland annat

skönlitteratur från Sverige från samma tid, där de mest kända verken från början av 1900-

talet exempelvis handlar om utvandring från Sverige samt svenska förhållanden och livsöden

inom den svenska nationen. Liksom Césaire, som nöjer sig med att hitta likheterna mellan

imperialism, kolonialism och nazism, saknar Said en kritisk granskning av skillnaderna mellan

olika europeiska länder, folk och politiska motiv, och verkar i det närmsta inte handla om

”västvärlden”, utan Storbritannien, Frankrike, Spanien och Nederländerna. Om man vill vara

kritisk (och det vill man) går det att konstatera att Said är farligt nära att homogenisera de

han själv kritiserar gör samma sak.

Lärdomarna av Saids iakttagelser, att forskning är bunden till diskurs, och att

representationen ligger i händerna på den som representerar, inte den som representeras,

har även Gayatri Spivak och Homi Bhabha tagit till sig, även om deras teorier tar sig an den

postkoloniala diskursen ur två andra infallsvinklar; ”den subalterna” respektive ”hybriditet”.

Båda begreppen är viktiga i analys av representerat material på historiska museer, och i

synnerhet när det kommer till historiska museer som har till uppgift att representera,

definiera och upprätthålla ”nationen” och dess historia.

I Spivaks ”Can the Subaltern Speak?” riktas en diger kritik mot den västerländska

subjektiviteten i dess egenskap av att anse sig själv vara transparent och därför berättigad

att representera the Other – de andra, det vill säga olika folkgrupper i olika klasser världen

över. Hon tar sig an den koloniala diskursen ur ett tydligt feministiskt marxistiskt perspektiv,

och visar i sina texter exempel på västerländsk litteratur som behandlar ”de andra”, men

bara representerar de övre klasserna. Det tycks som att de undre klasserna, likväl som

kvinnor, inte får, eller för den delen har, möjligheten att tala; att berätta hur de ser på sig

själva, sin kultur och sina liv. Denna realisation för den postkoloniala diskursen ännu ett steg

i den vetenskapsteoretiskt kritiska riktning i vilken vi idag är situerade, och medvetenheten

om att den ”subalterna” inte kan tala är en problematik som senare postkolonial forskning

försöker lösa. Spivaks eget exempel är en tydlig subaltern grupp; de indiska änkor som

genomför sutee, en form av rituellt självmord, vilka har representerats av brittisk och indisk

övermakt, har förbannats och välsignats vart om vartannat, utan att ha tillgång eller rätt till

deras egen identitet, placerade utanför det hegemoniska system i vilket de inhysts (Spivak

1988). I Sveriges fall är porträtteringen av samer ett tydligt exempel när man talar om

övergripande etniska representationer av den subalterna. En tämligen gammal men fram

tills nyligen (till skillnad från samer) icke diskuterad etnisk grupp är romerna, vars chans till

att göra sig själva hörda och representerade i Sverige är lika liten som den indiska kvinnans.

Detta betyder att vi i egenskap av forskare måste närma oss dessa grupper på ett icke

auktoritärt sätt för att föra dialog med dem och låta dem få representera sig själva, oavsett

om detta ger sig uttryck i litteratur, politik eller utställningar.

16

Spivaks essä arbetar flitigt med att dekonstruera de koloniala maktstrukturerna och

samtidigt ge kritik till västerländska poststrukturella filosofer (Foucault, Deleuze), som

egentligen strävar efter samma heterogenitet som postkolonialismen förespråkar. Men i och

med hennes kritik av det europeiska subjektet, som hon konstaterar dessa två filosofer

tillhör och omedvetet förstärker, gör hon paradoxalt nog samma sak själv, med skillnaden att

hon ställer sig utanför den europeiska kontexten och talar å den subalternas vägnar. Om

slutsatsen av hennes essä är att den subalterna inte kan tala, betyder det att de enda som

kan tala är de auktoritära, de med representationsmonopol, de som äger kunskap. Detta gör

Spivak själv till en av dessa, men det stämmer inte med tanke på att hon är en indisk kvinna

som slår igenom med en text som handlar om subalterna indiska kvinnor och som får

genomslag genom stora delar av de västerländska humanistiska forskningsfälten. För att dra

en slutsats kring Spivak, så träder en ny typ av förhållande fram mellan europeiskt och övriga

världen, mellan kolonialmakt och koloniserad; det Spivak ger oss är möjligheten att se oss

själva och hur vi påverkas av vår egen kultur (diskurs) när vi studerar andra. Detta är ett av

skälen till att postkolonial diskurs, tillsammans med genusteori som ursprungligen kommer

ur feminism, är så viktiga för forskare inom de humaniora fälten. De subalterna kan tala idag,

men endast en bråkdel av dem som kan räknas som subalterna, och för att representera

dessa måste man vara medveten om sina egna begränsningar.

Hybriditet är ett annat postkolonialt begrepp som är det mest använda inom arkeologisk

forskning, då möjligheterna att förstå hur interaktioner mellan människor och materiell

kultur egentligen såg ut i forntiden blir mycket större. Hybriditet kan förklaras som de

interaktioner, kulturella, intellektuella, politiska, ekonomiska och språkliga, som ett möte

mellan två eller fler olika ”kulturer” ger upphov till, ända ned till mötet mellan två eller flera

människor, eller mellan människa och föremål. Dessa interaktioner verkar sedan

förändrande på båda parter, så att mötet i sig skapar helt nya förhållanden mellan dessa, och

dessutom inspireras av varandra i olika hög grad. Konceptet hybriditet tillskrivs en annan

känd postkolonial forskare, Homi Bhabha, som presenterade sina idéer i bland annat verken

Nation and Narration (1990), och The Location of Culture (1994), även fast han redan 1985

förklarar sin hybriditetsteori i artikeln Signs Taken For Wonders. I den sistnämnda utgår han

ifrån en rad exempel där västerländsk materiell och intellektuell kultur når Indien och andra

delar av världen, och hur invånarna i dessa länder inte helt tar till sig föremålens eller

budskapets europeiska betydelse, trots att en expert också förklarar för dem vad föremålet

är. Den engelskspråkiga bibeln är det bästa exemplet Bhabha ger, och hur den uppfattades

av en grupp ”nykristna” hinduer, hur den gavs en helt ny innebörd och betydelse för dessa

människor (Bhabha 1985: 145f). Redan i denna artikel observerar han att det uppstår ett

nytt rum i mötet mellan kolonisatör och koloniserad, som han senare kommer att kalla för

”Third Space”, där materiell och intellektuell kultur från både kolonisatör och koloniserad

skapar helt nya betydelser och sammanhang. Bhabha fortsätter även med att konstatera att

föremål i detta tredje rum således också blir kopior av originalen, med ny innebörd, och att

de på så sätt kamouflerar sig själva gentemot omgivningen, det vill säga de första och andra

rummen. På så sätt går han emot Franz Fanons psykoanalytiska slutsatser att den

17

koloniserade antingen blir vit eller försvinner, och konstaterar att motståndet i detta tredje

rum behåller det svarta skinnet men trär över sig en vit mask (Bhabha 1985: 160-162).

Arkeologin var under en lång tid besatt av att skilja kulturer från varandra; att kategorisera in

objekten som grävdes ut i dessa kulturer, och på så sätt skapa sig en förståelse för hur olika

kulturer, eller folk, rörde sig över världen genom historien, och att hitta alla kulturers

ursprung. Bhabhas hybriditetskoncept har varit till stor hjälp när det kommer till att kritisera

och dekonstruera dessa strukturer, eftersom att huvudargumentet just är att kultur,

materiell eller immateriell, skapas i mötet mellan människor, och att det inte går att forma

en enhetlighet som skulle kunna utgöra en distinkt kultur, eftersom att dessa interaktioner

är alldeles för olika och i sig själva förändrar och skapar nya kulturella uttryck. Med denna

postkoloniala teori kan man undersöka arkeologiska material ur ett nytt, fullt applicerbart

perspektiv där målet är att inte fastna i invand kategorisering, utan att se vad det

arkeologiska materialet kan erbjuda för att visa på skillnader i en objektkategori som till

utseende och/eller funktion synes vara homogen (Petersson 2011: 171, Stockhammer 2013:

11ff).

Vidare argumenterar Petersson för att begreppet kultur, eftersom det är en konstruktion,

också innehåller understrukturer, såsom genus och klass, och att de fungerar som

byggstenar i den större konstruktion som benämns kultur. Den betydande poängen hon gör

är att dessa byggstenar, om man vill kalla dem så, inte bara skapas för att sedan statiskt leva

vidare innan de plötsligt försvinner, utan att de ständigt förändras och omskapas och

anpassas i de kontexter de uppträder (2011: 172), i enlighet ned Bhabas hybriditetskoncept.

Vikingautställningens förändring i tid och rum är ett sådant exempel; trots att den bara

funnits i cirka fjorton år har den redan genomgått ett par förändringar som uppstått i mötet

mellan olika ideologier, vilket tydligast ses i inkluderingen av synliggjorda kvinnor i

utställningen, som en respons på de omfattande genusdiskussioner som förts i Sverige under

de senaste tjugo åren men också letts av Historiska museets egen forsknings- och

utställningspersonal. Ett annat exempel är hur föremål importeras och exporteras mellan

olika länder/kungadömen för att där få nya innebörder och i sin tur förändra eller förstärka

människors syn på sig själva. Däremot skall det påpekas att hybriditetskonceptet inte i sig

självt förespråkar mångkultur, på grund av det faktum att mötet mellan människor också kan

bidra till att förstärka de två parternas skillnader, vilket tydligt kan ses under den koloniala

eran, eller i tider av krig och socialt förfall. I det arkeologiska materialet blir det därför lika

viktigt att förhålla sig till föremålens kontexter, i enlighet med postprocessuell arkeologi,

som innan hybriditet infördes i tolkningarna.

Fahlander konstaterar att varje enskilt möte mellan människor och materiell kultur är unikt,

och att detta möte ger upphov till både förväntade och oförväntade konsekvenser. Vidare

menar han att det inte räcker att förklara möten mellan människor och ting med teorier om

diffusion, invasion, handel och liknande generaliseringar, utan att interaktion, i enlighet med

Bhabha, mer liknar ett komplext nätverk så pass oöverskådligt att det är omöjligt att spåra

18

upp alla element som påverkar mötets utgång (Fahlander 2007: 16). Således är det ett

problem att arkeologin fortfarande ägnar sig åt att skapa kulturer, eller med ett nyare ord,

etniciteter, med grundtanken att dessa är homogena. Med detta som utgångspunkt kan man

ifrågasätta vikingatiden och dess koppling till den nutida nationen. Varför presenteras

vikingatiden i ett Svenskt nationellt historiskt museum? Burström poängterar att vikingarnas

värld var så när som fullständigt annorlunda vår egen, i form av kultur, epistemologiska och

filosofiska tankar, värdegrunder, ekonomi och politik. Istället för att kritisera svenskt

historiskt anspråkstagande av forn inom landsgränserna uppgrävd materiell kultur föreslår

han att vi bör använda denna förståelse till att välkomna det faktum att kultur är mångfaldig,

att vi alla är olika, liksom de människor som levde inom Sveriges landsgränser för 1000 år

sedan var annorlunda jämfört med oss, och att det är med denna förståelse som arkeologen

kan bidra till att världen blir en bättre plats att leva i för alla (Burström 1999: 21). Burström

poängterar att det alltid har funnits ett särskilt intresse för historia inom det område man

själv bor i, man vill veta hur de som bodde i området innan en själv levde, hur de tänkte och

agerade. Hans starka poäng är att det finns två skilda sett att se på denna hembygdshistoria;

den första är att uppfatta dessa gångna tiders människor som ens egna rötter, det vill säga

känna släktmässig och kulturell närhet till dessa, och den andra är att se hembygdens forna

människor och kulturer som någonting annorlunda och avlägsna ens egen identitet

(Burström 1999:25).

För att återknyta till museiforskningen, så kan vi se att museiutställningar och andra

berättelser (de arkeologiska) om forntiden i allra högsta grad kan tjäna till att både

historisera och naturalisera nutida sociala förhållanden. Ur ett postkolonialt perspektiv kan

detta ses i vidmakthållandet av nationen som ramverk för en utställnings omfattning, vilket

därmed naturaliserar gränserna mellan exempelvis Sverige och andra nationer, trots att det

arkeologiska materialet tydligt pekar på att kultur är ett flytande koncept som inte kan

homogeniseras utan är i ständig förändring och sträcker sig kors och tvärs igenom de

strukturella gränser arkeologer tidigare delade upp kulturer i. Detta är vad som gör

postkolonial kritik så viktig: den ifrågasätter varför kulturell tillhörighet är så viktig för

arkeologer att definiera, och om arbetet med att identifiera ”kulturer” överhuvudtaget är en

meningsfull sysselsättning.

4.1 Forskning om Sveriges vikingatid med postkoloniala utgångspunkter

Om man som arkeolog vill närma sig forntiden ur ett postkolonialt perspektiv börjar man

med att ifrågasätta homogeniteten i de kulturella och materiella gränser som tidigare

forskning resulterat i. Detta gäller framförallt gränserna mellan olika kulturer och folk man

dragit genom att studera materiell kultur, det vill säga föremål; urnor, vapen, symboler med

mera. Om hybrida föreställningar om föremåls funktion eller budskap i nutiden uppstår i

mötet mellan människor, har det även varit så i forntiden. Detta betyder att muslimskt silver

som hamnat i gotländska skattgömmor har kapacitet att anta två eller flera olika betydelser

19

under dess resa från tillverkare till skattgömma. Det betyder också att detta av arkeologer

uppgrävda muslimska silver som hamnar i den moderna vikingautställningen har kapacitet

att berätta flera olika historier, eller en sammanhängande historia om de många människor

som hållit i mynten och bildat sig en uppfattning om vad de symboliserar, vad de är värda

och vilken sorts värde de haft. Nationen åsido; muslimska mynt har kapacitet att berätta om

muslimsk forntid. Nationen framhävd; muslimska mynt har kapacitet att berätta om

gotländska skattgömmor och dess betydelse för gotländska odalherrar och damer.

För att inte gå argumentationen i förväg skall ett par verk nämnas som författats av svenska

arkeologer och som behandlar svensk och/eller nordisk vikingatid, och som har närmat sig

vikingatiden med postkoloniala utgångspunkter.

I sin avhandling ”Decolonizing the Viking Age” tar sig Fredrik Svanberg, numera

forskningschef på Historiska museet, an vikingatiden i ett försök att punktera de storslagna

föreställningar om vikingatiden, som alltsedan uttryckets myntande under 1800-talets andra

hälft har blivit en stark nationell symbol och stolthet. Han anser att konstruktionen av

vikingatiden går tillbaka till några inflytelserika nordiska arkeologer, bland annat Oscar

Montelius, Jens Jacob Asmussen Worsaae och Hans Hildebrand, och konstaterar även att

denna föreställning möjliggörs genom den tidens arkeologi; det vill säga den som genomförs

inom den övergripande koloniala diskursen (Svanberg 2003: 5, 13). Han riktar skarp

uppmärksamhet och kritik åt historisk nationalism, där vikingatiden för Sveriges, Norges,

Danmarks och Islands del utgör ett slags storslaget förflutet, med dess många monument

och skrivna texter, dess socioekonomiska expansionism och förmodade tekniska

överlägsenhet på sjön och krigiska förträfflighet. En av hans slutsatser är således att

vikingatiden är en konstruktion som bildar en egen diskurs som skapas under koloniala

förutsättningar, och blir således en ”orientalism kring forntiden”, vilket han sedan tar sig an

att dekonstruera med hjälp av arkeologiska fynd i gravar från södra Sverige (Svanberg 2003:

15).

Svanberg förklarar sedan hur ”nationen” som samhällsform aktivt försöker homogenisera

människor inom den sagda, och att ett av grundkraven för nationsbildande är att skapa en

gemensam men homogen historia och ett samhälle där man aktivt strävar efter att skapa ett

enat folk både kulturellt, religiöst och i vissa fall även genetiskt/etniskt. För att stärka denna

folkliga gemenskap måste nationen ha ett storslaget och stolt förflutet, eller också upplevt

ett trauma mot de andra/fienden, så att mobilisering driven av hämnd och rättvisa kan

uppstå. I och med nationen görs historia till vår historia, och det som hände inom nationens

gränser i forntiden är våra förfäders göranden, det vill säga våra göranden (Svanberg 2003:

33). Således skapas naturligtvis dåtidens hjältar och kopplas till nationen, exempelvis

Sverige, medan i många fall dåtidens fiender kopplas till den moderna nationens. I Sveriges

fall skulle Ryssland och Danmark kunna nämnas som exempel på detta.

Således kan vi utifrån tankarna om nationalistiskt historieskapande förstå att vikingatiden

skapats i nationerna Sveriges, Norges, Islands och Danmarks intresse, trots att tankarna hos

20

den tidens nordiska arkeologer var att objektivt konstatera fakta om forntidens

beskaffenheter. Vikingatiden har heroiserats, och denna enskilda punkt skulle räcka för att

förklara det enorma intresse som vikingatiden fortfarande väcker hos människor. Vikingarna

räknas bland de stora världscivilisationerna bredvid romarna, egypterna och de antika

grekerna, och var den mest storslagna tiden i nordens historia, i största övrighet fyllt av

inbördeskrig, svält och underutveckling. Forntidens människor kategoriserades in i ett

övergripande nationellt narrativ, och de arkeologiska fynden fick stå för materialet som

understödde dessa kulturhistoriska teorier. Sett ur ett postkolonialt perspektiv i enlighet

med Fahlander, Persson och Svanberg, blir det tydligt att fynden inte uttrycker en homogen

kultur, utan att kontakten mellan människor omarbetar föremålens betydelse beroende på

vem de kommer i kontakt med. För att ge exempel på materiell kultur från vikingatiden som

tydligt visar hur personer i mötet mellan varandra och föremål skapar hybrida betydelser

används här de vikingatida handelsvikterna med pseudoarabiska inskriptioner (Fernstål

2008). Det är sedan tidigare känt att Birka, handelsstaden i Mälaren nära dagens Stockholm

som är väldigt känd och som drar stora publiker till sig, handlade mycket med kungadömena,

kejsardömena och kalifaten österut, och därmed importerade många föremål med

österländskt ursprung. Detta leder inte bara till förändringar i mode, utan man kan se hur

handelsväsendet i det stora hela skapar ett tredje rum där identiteten byggs upp runt

handelsrutterna, hamnarna och människorna, oavsett bakgrund och etniska skillnader

(Hedenstierna-Jonsson 2012: 31). I Fernståls artikel ”A Bit Arabic” uppmärksammar hon

vikingatida vikter, som har tillverkats med målet att se arabiska ut, medan texten inte alls

motsvarar det arabiska skriftspråket. Dessa har dessutom inte bara påträffats i Birka, utan

även Gotland, Tuna, Nysätra och Sigtuna (Fernstål 2008: 64).

När det kommer till gravfynd i Birka finner vi dessutom influenser från de områden som idag

är Ungern, och självklart också Konstantinopel och Bysans, exempelvis bältesutsmyckningar,

mynt och krigsredskap som pilar och koger (Hedenstierna-Jonsson 2012: 31-36). Både

Hedenstierna och Fernstål drar slutsatserna att dessa föremål uttrycker olika identiteter och

att de ingår i olika nätverk av kontakter, både kulturella och ekonomiska. Med sådana

föremål bland gravfynden stöds därmed den postkoloniala idén om hybriditet; föremål

ändrar hela tiden identitet allteftersom de kommer i kontakt med nya människor, och

således förändras dess betydelse.

Denna uppsjö av tydliga bevis på hur den nordiska identiteten ständigt kom att ändras och

variera från plats till plats torde framhävas på ett tydligt sätt i både framtida forskning och

vikingatida utställningsprojekt. Intressant nog använder sig varken Hedenstierna eller

Fernstål av teorier från postkoloniala forskare andra än Siân Jones, som framförallt är känd

genom sina teorier kring arkeologi och dess förhållande till identitet och etnicitet. Det

Fernståls artikel resulterar i är nya perspektiv på den vikingatida identiteten med jämförelser

mellan koncepten etnicitet, kultur och ekonomi. Trots denna etnisk-kritiska medvetenhet,

som räknas in i den övergripande postkoloniala diskussionen, kommenterar hon inte vissa

kulturhistoriska begrepp som hon själv använder. I ett exempel från Fernstål föreslår hon att:

21

”…judging from the amount of long-distance, Eastern objects and influences in Viking

Age Scandinavia it seems likely that the Eastern, Oriental, Arabic and/or Islamic was

alluring and desirable […], perhaps as an ideal image of the “Other” as Viking Age

Orientalism.” (2008: 69)

Här strukturerar Fernstål en tydlig kolonial logik, där hon föreslår att vikingatidens

människor som använde föremål med östligt ursprung såg dessa som “de Andra”, och att de

alltså (kanske) tänkte i samma koloniala banor som människor under 1800 - 1940-talen, som

ett slags vikingatida orientalism. Att betrakta interaktionerna mellan människor på detta sätt

gör att barriärer mellan kulturer byggs upp snarare än dekonstrueras, och det fanns heller

ingenting som hette orienten innan 1800-talet, och under 800 - 1000-talet fanns det en

oerhörd mångfald av identiteter och kulturella uttryck i dessa områden som benämnts

”orienten” där föremål, konst, religion och politik spreds och knöts ihop i ett nätverk

omöjligt att kartlägga eller för den delen kategorisera som en distinkt kultur.

Poängen här är att visa var vi ligger i den arkeologiska forskningen kring vikingatiden och hur

pass postkolonial svensk arkeologisk forskning om denna tid är. Ovanstående exempel visar

att svensk arkeologi har anammat postkoloniala perspektiv och att det finns en gedigen

forskning runt begreppen identitet och etnicitet och hur man skall tolka materiell kultur

utifrån dessa koncept, även fast det finns en bit kvar att gå. Kanske hör detta ihop med den

omfattande genusdiskussionen som intresserat många forskare där frågor kring ”identitet”

är centrala, och att begrepp som hybriditet, Tredje Rum-möten och nationalism nu blir

aktuella i och med detta.

Hur ser vi på vikingatiden 2015? Trots Svanbergs dekonstruktion av vikingatiden, en ökad

förståelse och anammande av postkoloniala studier bland arkeologer och andra humanister,

hänger sig tanken om en distinkt vikingatid kvar. Samtidigt har vikingatiden sedan 90-talet,

som Halewood & Hannam (2001) och Kobialka (2013) konstaterar, på många sätt

avauktoriserats och förvandlats till populärkultur i olika former. 2015 är vikingatiden, eller

rättare sagt vikingarna, ett dragspel av filosofier, historia, nationalism och mythos som står

de flesta fritt att använda hur de vill, samtidigt som den auktoritära institutionaliserade

forskningen anammar postkoloniala teorier och strävar efter att göra vikingatiden tillgänglig

för alla och kritisera nationalismens uteslutande och identitetspåtvingande användande av

den.

22

4.2 Slutsatser kring postkolonial diskurs

Postkolonial teori är ett starkt verktyg arkeologer kan använda sig av när de vill förstå hur

interaktioner mellan människor och föremål skapar nya rum och i dessa nya betydelser.

Samtidigt opponerar sig inte postkolonial teori mot kontextuell arkeologi, utan fungerar som

en kompletterande teori bidragande med en omfattande forskning kring de koloniala

förhållanden och strukturer som påverkade skapandet av vetenskaplig arkeologisk forskning,

och även med värdefulla koncept som Tredje rum-möten och heterogeniteten i material

med samma utseende eller funktion. Utöver detta undersöker postkolonialism följderna av

kolonialismen och hur nationer påverkas av detta idag, och vilka politiska och samhälleliga

strukturer som uppstått ur den. Ett av de viktigaste konstaterandena diskursen fastslår är att

den arkeologiska forskningen är oerhört bunden till politik, något som många moderna

forskare fortfarande tror de kan motarbeta genom att exempelvis bara fokusera på det

arkeologiska materialet och dra kontextuella slutsatser utan att känna ett större behov av

teoretisk förståelse. Således kan det uppmuntras att forskaren alltid bör undersöka och

förstå bakomliggande politiska ramverk innan hon genomför sina analyser, och att hennes

resultat kommer vara beroende av diskurs.

Däremot är inte postkolonialism ett allomfattande ramverk i sig, och kan lätt användas till

alltför kritiska analyser av västerländsk kultur. Det är även lätt att anta att tidig arkeologisk

forskning saknar värde idag, och dra alla resultat över samma kant. Postkolonialism tycks

sakna en kritik av kritiken när det gäller 1800-1950-talets västerländska maktstrukturer, där

debatter kring lika rättigheter och ett motstånd till rasbiologiska teorier fanns och var

mycket heta politiska ämnen. Utöver det har kritiska studier växt fram inom arkeologin som

följd av andra perspektiv, bland annat genus, som lägger ett stort fokus på politik och etik i

forskningen och hur forntiden bör representeras för att bidra till ett jämlikt samhälle, där

JÄMUS-projektet på Historiska museet är ett bra exempel. I slutändan är postkolonialism

inom arkeologi en möjlighet att komplettera redan befintlig kritisk (i en positiv bemärkelse)

arkeologi, och att diskursen fångar in två av de begrepp Persson nämnde som

underkategorier inom det stora begrepp som kallas kultur, som annars riskerar att hamna

utanför linsen; etnicitet och klass. Kombinerat med genus och kontextuell arkeologi kan

arkeologer fånga in den största delen av det vida spektrum mänskliga aktiviteter som utgör

de forntida samhällena, och att denna kombination bör ses som högkvalitativ arkeologisk

forskning i nutidens Sverige.

23

5. Museiteoretiska utgångspunkter

Frågor om vad ett museum skall representera och hur det skall kommunicera med

besökarna har varit frågor som länge intresserat museipersonal och forskare i ämnet, men

det är på den allra senaste tiden som museet som förmedlare av kultur och politiska

ställningstaganden börjat uppmärksammas av olika forskningsfält, bland annat forskning

inom sociologi och kritiska kulturarvsstudier, vilket har resulterat i en egen

forskningsinriktning: kritiska museistudier, som är ett växande och alltmer inflytelserikt

forskningsfält med sina grunder i den så kallade ”new museology” som Vergo myntade 1989

(Smith 2006: 198). Tidigare hade sociologer i det närmsta ”glömt bort” museet och fokuserat

sina studier rörande utbildning, kunskap, samhälle, klass, religion, nation och nöje på andra

nationella eller officiella institutioner, såsom skola, kyrka och sport (Fyfe 2006: 33). Detta har

skiftat till att man snarare anser museet som en mycket kraftfull institution i dess egenskap

av att påverka samhället, och har börjat innefatta museer i sociala studier om ojämlikhet,

turism, populärkultur och visuellt innehåll. Intresset har också väckt frågor om hur kultur

ställs ut, vem som ställer ut och vem som konsumerar innehållet, det vill säga vilka publiker

som lockas till olika utställningar (Fyfe 2006: 33). Tidigare hade man utgått ifrån att denna

publik var en odifferentierad grupp som anlände till museet för att passivt lära sig något om

det som ställdes ut, men idag ser man besökaren som en aktiv, tolkande deltagare som

hjälper till att skapa mening i utställningen (Macdonald 2007: 150). Som en följd av detta har

museiforskningen mer och mer börjat rikta in sig på besökarens behov och utgångspunkter,

där stort fokus läggs på att förstå besökaren vilket i sin tur kommer att bredda och fördjupa

besökarens förståelse av utställningen, istället för att bara mata denne med kvantitativ

information, som man gjorde långt fram på 1900-talet (Macdonald 2007: 151). Således går

det att konstatera att mycket forskning kring museibesökaren idag utgår ifrån att

museibesök både är situerade och differentierade, och att besökaren är individuell,

uppfattar utställningarna utifrån sina egna erfarenheter, och inte bara påverkas av

museiutställningen utan redan har förförståelser som i sin tur är influerade av kulturella

faktorer som exempelvis landstillhörighet, etnicitet och klass (Macdonald 2007: 152).

Museibesöket är en tämligen komplex process, som går att analysera med många metoder,

där de mest frekvent använda är kvantitativa besöksundersökningar, det vill säga

enkätundersökningar, besöksstatistik och korta besöksintervjuer, ibland utförda av museet

självt, ibland utförda av inhyrda statistikföretag, som är nästintill nödvändiga för att dra

slutsatser om besökarna och museiverksamheten. Däremot är det oftast de kvalitativa

elementen, såsom kontextanalys i innehåll och ämne (exempelvis historia/arkeologi), som i

slutändan säger någonting om verksamheten (Macdonald 2007: 151).

Eva Insulander, som utifrån ett pedagogiskt perspektiv närmat sig utställningarna Forntider 1

och Forntider 2 på Statens historiska museum, konstaterar även hon att de museiteroetiska

utgångspunkterna tagit en rejäl vändning under de senaste åren (se även Silvén 2011: 133f).

Hon poängterar dessutom att denna förändring för forskare och museipersonal tar sig

24

uttryck i en sociopolitisk medvetenhet, och att resultaten av denna tydligt märks både i

praktik, teori och symbolik (Insulander 2010: 11). Vidare konstaterar hon att projekt kring

besökaren, internationellt och i Sverige, både riktar in sig mot den inre institutionella

verksamheten, men också sträcker sig ut mot det omgivande samhället och närområdet

(Insulander 2010: 11). Som en följd av detta nya intresse för samhället och dess politik,

påpekar Insulander att resultatet av detta blivit att dessa ”nya” museer helt i enlighet med

sociopolitiska trender har ambitionen att verka för demokrati, kulturell mångfald och

värnandet av mänskliga rättigheter, och att det finns en vilja att nå ut till alla samhällsnivåer

(Insulander 2010:11f).

5.1 Det nationella historiska museet i Sverige

Att museer har blivit självmedvetna är ett faktum, och detta väcker en rad nya problem och

diskussionsfrågor för en särskild typ av museum, nämligen det nationella historiska museet,

som har i uppgift att representera stat och nation men samtidigt måste möta och förhålla sig

till den nya tidens bortgång från fasta nationella identiteter till en värld präglad av

postkolonial globalism, ökad regionalism och negativ kritik gentemot begreppet ”nation” å

ena sidan, och en tillökning av nationalistisk politik å den andra (Naguib 2007: 7f). Konceptet

nation bygger till stora delar på det faktum att den grupp människor som bor inom

landområdet delar erfarenheter om etnicitet, kultur, religion och genus, trots att dessa är

och alltid har varit olika varandra genom tiderna. Detta betyder att det är ett genom tiderna

ihopsamlat minne som skapar nationens historia, snarare än ett kollektivt (Naguib 2007: 6).

Det leder till att det ständigt finns intressen från olika grupper och individer inom nationen

att ifrågasätta eller förändra det stora nationella narrativet, och när dessa blir tillräckligt

inflytelserika, kommer också narrativet att anpassas till att inkludera dessa. Även omvänt;

narrativet kan, och kommer, att anpassas för att exkludera vissa historier, medvetet och

omedvetet. Denna diskussion är därför central för museer vars uppgift just är att välja ut

delar av landets historia för att möta de förväntningar som ställs både av besökaren, sig själv

och arkeologisk/historisk forskning. För Sveriges del är det nationella kulturarvet en

diskussionsfråga, eftersom att det saknar en explicit, enad manifestation som är

institutionaliserad. Den här diskussionen behandlar alltså inte lagarna om fornminnen och

kulturmiljövård, utan vad som är nationens kulturarv och hur det skall representeras, och är i

stora delar upp till det kontemporära samhället att definiera (Aronsson 2008: 18).

5.2 Utställningsanalys

En central fråga rörande utställningar på museer är vilka metoder som används för att

analysera utställningen, och det finns många tillämpbara att tillgå från många håll inom de

humaniora ämnena. Analys kan utgå från estetik, i det att formen på utställningen

analyseras, där bland annat tydliga mönster kan ses som gett upphov till begrepp som

25

”kulturhistorisk utställningsestetik”, där formen utgörs av kronologiskt ordnade montrar och

föremål, fokus på människan, objektivitet, en undervisande ambition och en nationell

avgränsning (Insulander 2010: 22). En annan för uppsatsen vital analysteoretisk

utgångspunkt är diskursanalys, och som läsaren förmodligen redan sett genomsyras hela

denna uppsats av ett tillämpande av denna. Börjesson använder sig av diskursanalys som

metod för att analysera museiutställningen, och förklarar betydelsen av diskurs på ett

mycket tydligt sätt. Han konstaterar att varje presentation och historieskrivning kring

samhället och de som lever däri behöver kategoriseras, och att olika sociala kategorier

därför skapas av den som vill representera detta, om det så är i en uppsats eller en

utställning (Börjesson 2005: 194). Dessa kategorier är bland annat yrkesgrupper, klasser,

folkslag, etnicitet och genus, och det är alltid en grupp människor en historisk utställning

representerar, även om denna skara inte är enhetlig. Redan i namnet Vikingarna går det

således konstatera att en utställning med ett sådant namn kommer att handla om vikingar,

även om det är upp till forskaren att därefter göra en djupare analys av utställningen för att

nå slutsatser till vilka som egentligen representeras i utställningen, och vilka sociala

kategorier de tillhör.

Börjesson tar i sin utställningsanalys avstamp i tre ”positioner”, som behandlar följande

frågor; 1: Vad föreställer utställningen? 2: Vad avslöjar utställningen? och 3: Vad gör

utställningen? (Börjesson 2005: 193-196).

Den första positionen analyserar vad utställningen representerar, vilken historia den har, vad

den föreställer, och om representationen är sann. Frågor kring om huruvida framställningen

av den tänkta tidsperioden försöker fånga en historisk sanning, eller om den är ett uttryck

för vad som är gångbart i vår egen tid blir härmed relevanta, och det förefaller vara så, att

oavsett vad som kommer ett urval av föremål från denna gångna tidsperiod att bli det som

karaktäriserar den (Börjesson 2005: 193f).

Den andra positionen går in på sociala studier som många kontemporära forskare riktar in

sig på, nämligen att förstå relationen mellan utställning och samtid; hur utställningen

påverkas av samhället, och vilka politiska riktlinjer som skapar avgränsningarna till vad som

bör eller för den delen får visas. Denna positionering knyter an till den första, men inriktar

sig på andra frågor som behandlar utställningens samhällskontext, eller i större drag,

nutidens användning av historiska epoker. Förenklat kan man säga att analysen utgår ifrån

att se mönster i samtiden genom att studera en utställning, och att dess historiska

sanningsvärde är sekundärt för undersökningen. Exempel på detta, dessutom kopplat till

vikingatiden, är Peterssons avhandling där hon konstaterar att rekonstruktionen av

vikingagårdar och användandet av vikingasymboler ger nationen/företaget/personen status

samtidigt som de skapar en identitet som skiljer denna från övriga världen och andra

människor (Petersson 2003: 136ff).

Den tredje positionen tar i det närmsta avstånd från den första positionens sökande efter

historisk korrekthet, och analyserar utställningen utifrån dess egna premisser. Detta betyder

26

att utställningen ses som en konstruktion skapad i mötet mellan forntid och nutid, vilket

leder till att museiverksamheten hamnar i fokus, och därmed blir en pågående diskussion.

Här tar man ställning till det faktum att utställningar tolkas olika av olika personer, mellan

olika tider och även i samtiden, och att den faktiska forntiden alltid belyses ur olika

perspektiv. Detta betyder, i sin utsträckning, att representationen på utställningen är en

ständig förhandling mellan egentlig historia och dess relevans i samtiden Börjesson 2005:

195). Denna position ger oss möjlighet att förstå den diskurs som nu präglar

museiutställningar, och även humanismens historiska dilemma.

5.3 Exempel: Forntider 2

Montrar och framförallt montertexter i utställningen Forntider 2 som invigdes 2007 är styrda

av den tredje positionens huvudfråga; vad gör utställningen? Forntider 2 är en utställning om

verksamheten, både den arkeologiska och museets, och budskapet är tämligen tydligt:

utställningar är en konstruktion skapad i mötet mellan forntid och nutid, och styrs av

värderingar och vetenskapsteorier som förändras över tid. Intressant nog kan det föreslås att

utställningens vision i sig själv styrker detta bättre än all den teoretiska och praktiska

medvetenhet den förmedlar till besökaren: den är ett utmärkt exempel på nutidens musei-

och arkeologiska kritiska perspektiv som forskare och personal anser är aktuell idag.

Fig. 2: Interiör Forntider 2 (Åhlin 2015).

För att återkoppla till uppsatsen är det således viktigt att förstå innebörden av i synnerhet

den tredje positionen, eftersom att dessa realisationer visar att valet av föremål, rum och

27

skriven text, ljud och bild är oerhört beroende av samhällsnormerna, och att det med denna

vetskap i färskt minne som vi verkligen kan närma oss kvalitativa slutsatser kring en

utställnings orsaker och följder.

För att en utställning skall mottas positivt av publiken bör den vara i enlighet med de

värderingar och normer som majoriteten av det kontemporära samhället stödjer. Eftersom

att utställarna (museipersonal, projektledare och forskare), tillhör det kontemporära

samhället, präglas deras forskning av samma normer. Om de följer politiskt valda riktlinjer,

bör dessa naturligtvis också stödja samma värderingar och normer som samhället och

forskarna. Om trenden visar på ett intresse att arbeta för mångkultur och feminism, bör det

också kunna ses i utställningen, samtidigt som utställningen också påverkar besökarna

genom att visa vad som är rätt och fel, särskilt om utställningen finns på ett museum som

handlar om människor, exempelvis etnologiska, historiska och sociala museer.

28

6. Vikingautställningen

Med de teoretiska utgångspunkterna i färskt minne går vi nu in i analysen av allt material

som kan kopplas till uppsatsens huvudämne; vikingautställningen på Statens historiska

museum i Stockholm. Kapitlet kommer att behandla utställningens rumsliga disposition och

materiella innehåll, för att sedan studera klass och etnicitet, hur dessa representeras, och

hur dessa kan ses ur ett intersektionellt perspektiv. Kapitlet strävar även efter att hitta

material och kontexter som visar huruvida utställningen utgår från ett postkolonialt

hybriditetsperspektiv eller inte, för att utifrån resultaten ge förslag på vad som kan ändras

för att ge en mer rättvis bild av vikingatidens samhälle och värld. Analysen har också för

avsikt att mäta vilket inflytande den har på vårt nutida samhälle, vilket mäts i popularitet. Ju

fler människor som besöker utställningen, ju större utrymme den ges och ju fler

pressmeddelanden som uppmärksammar den, desto fler människor nås av budskapen som

utställningen förmedlar. Därefter kommer även en kort historik om utställningens större

förändringar sedan invigningen 2001 att presenteras, för att slutligen kommentera de

observationer som möjliggjorts genom detta arbete.

Fig. 3: Foto från Vikingautställningens södra ingång (Nimmervoll 2015).

6.1 Utställningens rumsliga disposition

Vikingautställningen är så placerad i Historiska museet, att man kan gå direkt till

utställningen från museientrén, utan att behöva gå genom någon annan utställning.

Alternativet är att vandra genom de två utställningarna Forntider 1 och Forntider 2, för att

sedan komma till Vikingarna. Däremot så inträder man då i fel ände av utställningen,

29

eftersom det är tänkt att man skall gå in från entrén och först mötas av de kritiska

reflektioner som museet uppmärksammat, och sedan gå i en aningen kronologisk vandring

från hedendom till kristendom. Således hänger inte Vikingarna ihop i det kronologiska

narrativ som Forntider 1 följer, utan följer parallellt utställningen för att slutligen hamna i

Forntider 2. Det bör noteras att ”Sverige” som begrepp ända fram till utställningen Sveriges

historia på andra våningen tydligt tas avstånd ifrån, för att lära besökarna att nationen

Sverige inte fanns ända tills reformationerna i slutet av vikingatiden som långsamt

resulterade i det överregionala kungastyre som i de historiska källorna nämns som Sverige.

Det finns för närvarande åtta fasta utställningar på Statens historiska museum. Dessa är:

Namn Fokus Tidsomfång

Forntider 1 Forntidens samhälle/livsöden Ca. 20 000 år

Forntider 2 Nutidens samhälle/identitet -

Vikingar Forntidens samhälle/livsöden 300 år

Arkeoteket Nutiden/arkeologiskt arbete -

Sveriges Historia Medeltidens Sverige - idag/livsöden 1000 år

Massakern vid muren Medeltidens Gotland/Krig 1 år

Medeltida konst Medeltidens Sverige/Konst 600 år

Textilkammaren Medeltidens Sverige/Textil 600 år

Guldrummet Järnålder-Medeltid/Praktföremål 1300 år

Namn Area % av totalytan (fasta utställningar)

Forntider (1) 331,7 m² 9,2

Forntider (2) 387,3 m² 10,7

Vikingar 886,8 m² 25

Arkeoteket 92,5 m² 2,6

Sveriges Historia 554,9 m² 15,3

Massakern vid muren 141,5 m² 3,9

Medeltida konst 863,3 m² 24

Textilkammaren 335,2 m² 9,3

Guldrummet * - -

Totalt 3 593,2 m² 100

* Guldrummets planlösning fanns ej tillgänglig och kan därför ej medräknas i denna undersökning.

30

Fig. 4: LOA Pl 3 och Pl 4 Kvarteret Krubban: AB056001 Historiska. Ritningarna förminskade

för att passa in i uppsatsen (Statens Fastighetsverk 2010).

För att klargöra för läsaren bör nämnas att LOA-ritningar är planritningar där lokalarean är

inräknad i varje rum. Studerandes dokumenten i full skala ser man tydligt areorna för varje

rum uttryckt i kvadratmeter.

31

Ytmässigt sett är utställningen om vikingar den största av alla fasta utställningar, tätt följd av

Medeltida konst som bara är 23,5 m² mindre. Det är svårt att avgränsa utställningarna och

förenkla dem till att endast bli en jämförelse i tidsspektrum och ytan över vilket spektrumet

representeras. Dels är utställningarna så pass olika att en del sträcker sig över flera tidsåldrar

som representeras i andra delar av utställningarna, och dels har de stora skillnader när det

gäller vilka aspekter av forntiden och historia som ligger i fokus. Trots detta görs ett försök

att sammanfatta delkapitlet i dessa slutsatser:

Vikingautställningen är den enskilt största utställningen på Historiska museet, och

sträcker sig över en i relation till övriga utställningar mycket kort historisk tidsperiod,

överträffad endast av temautställningen Massakern vid muren. Däremot finns det

fler utställningar som behandlar medeltiden ur olika aspekter; Sveriges historia,

Massakern vid muren, Medeltida konst och Textilkammaren, som tillsammans utgör

hela 52,5 % av museets totala (fasta) utställningsyta, alltså dubbelt så mycket som

vikingautställningen.

Vikingautställningen representerar perioden 800-1100 e.v.t (300 år), och

medeltidsutställningarna behandlar perioden 1100-1700 e.v.t (600 år), med en

fortsättning i tid i Sveriges historia fram tills idag, vilket leder till att tidsperioderna

har en nästan jämn fördelning av yta sett till tidsrymd (25 % /300 år, 52,5 % /600 år),

då även medräknat den yta i utställningen Sveriges historia som behandlar 1800-

2000-talet.

Vikingautställningens placering i museet gör den direkt tillgänglig för besökaren från

huvudentrén, vilket gör att besökaren inte behöver bevista någon annan utställning

för att ta sig till den.

Besökaren behöver endast gästa en utställning för att få skåda vikingatidens kultur

och samhälle, medan medeltiden är uppdelad i fyra utställningar med olika teman,

vilket ger besökaren en större valmöjlighet att välja bort delar som de finner mindre

intressanta.

32

6.2 Utställningens föremål, montrar, texter och multimedia

Den 886,8 m² stora utställningsytan tas upp av 40 glasmontrar med tillhörande föremål,

ljudinformation och texter, 10 avgränsande väggar vid båda ingångarna samt längre in i

rummet, 1 rum för barn, 1 miniatyr av handelsstaden Birka, 1 docka i verklig skala

”Birkaflickan”, 1 grav, 4 rekonstruerade vikingaplagg, 3 informationsdatorer, 2 projekterade

bildspel, 1 film, 2 projekterade bilder och 25 tavlor. De föremål från vikingatid som visas i

utställningen uppgår i cirka 3500, detta löst räknat då mängden föremål inte i sig själv kan

påvisa vilka aspekter av vikingatidens samhälle som representeras eller framhävs, med tanke

på att föremålen varierar i storlek från två meter höga runstenar till 0,5 centimeter stora

pärlor, och i kvalitet från rostiga nitar till praktföremål såsom spännbucklor (felmarginalen i

antalet föremål utgörs dock främst av avrundade antal mynt i mynthögar samt antal

benfragment i benhögar, som besökaren genom att skåda materialet omöjligen kan räkna

exakt). Däremot är det viktigt vilka skilda kontexter som föremålen uppkommer i

utställningen, det vill säga vilka föremål som parats ihop med varandra i en monter eller

liknande kontext (exempelvis ensamstående runsten med tillhörande text), eftersom att det

är detta som visar besökaren hur det vikingatida samhället såg ut. De skrivna texterna samt

tillhörande fyndlistor är därför centrala i utställningen, och är vad som faktiskt förklarar för

besökaren vad man ser och vad det representerar. Således efter två besök (10/4 samt 1/5 -

2015) kan utställningen i dess nuvarande form med noggrann precision anses innehålla 60

olika kontexter. Dessa kommer att presenteras nedan och kopplas samman med deras

placeringar i utställningen, och korta analyser kommer att göras som generellt kan sägas

svara på följande frågor:

Vad representerar kontexten? Klass, genus, etnicitet, andra samhälleliga aspekter?

Till vilken grad motsvarar föremålen i montrarna en arkeologisk kontext? Det vill säga

är föremålen tagna ur sina vikingatida sammanhang, exempelvis ihopsamlade från

olika delar av Sverige eller utomlands eller tagna från en gravkontext och

bostadskontext, eller är de hämtade från en och samma grav/stad?

33

Kontextlista

1. Introduktion 41. Birka

2. Unnas runsten 42. Liljorna på graven

3. Vikingar och historiebruk 43. Fyndens ursprung

4. Från fjärran länder 44. Bilder från Tängelgårda

5. Dödens redskap 45. Härskarinna av Öland

6. Runor och bilder på stenar 46. Trätron

7. Krigare till häst 47. De första kyrkorna

8. Godsherren från Vendel 48. Många kristnanden

9. Dricka alkohol 49. Offer i de djupa skogarna

10. Meningsfullt drickande 50. Kyrkans föremål

11. Från fjärran länder 51. Heliga ting från Helgö

12. Furstinnan från Birka 52. Amuletter

13. Aristokraterna 53. Hammaren och korset

14. Projektion gravskiss 54. Oden, Tor och Frej

15. Trälarna 55. Upptäckter västerut

16. Runstenar 56. Sven gjorde mig

17. Vad kostade ett liv 57. Kristen text, hedniska

18. Vems var det bruna håret bilder

19. Samisk kultur 58. Monument vid kungens

20. Sagoträdet Yggdrasil kyrka

21. Med båt mot dödsriket 59. Pappan och himmelriket

22. Hästen och hunden 60. Från hedniskt till kristet

23. Hacksilver i Valsta

24. Järnpatronen

25. Barnen

26. Mästerligt hantverk

27. Barnen levde farligt

28. Mästersmedens verktyg

29. Mästerverket

30. Hantverk i metall

31. Dräkt och smycken

32. Kvinnan: en nyckelperson

33. Skönhet

34. Rekonstruerade dräkter

35. Bosättningskarta

36. Äta bör man

37. Jordbruk

38. Folkvandringar

39. Silverskatter ur Birkas svarta jord

40. De smidiga skeppen

Fig. 5: De 60 kontexterna i rummet (SHM 2015).

34

1. Introduktion: En blå vägg som avskärmar själva vikingautställningen, varpå vilken runor är

projekterade av lampor. Välkomsttexten konstaterar att Sverige som nation inte fanns under

vikingatiden, och ej heller svenskar, och att utställningen handlar om de vikingatida folk som

bodde i östra Skandinavien. Man försöker undvika att använda ord som svensk, samtidigt

som texten trots allt säger att utställningen kommer att handla om vikingatiden inom

nationens nuvarande gränser, det vill säga östra Skandinavien. Men texten visar att museet

medvetet tar avstånd ifrån nationalistiskt anspråkstagande av vikingatiden.

2. Unnas runsten: Runsten från Torsätra med tillhörande text som säger vad som står på den,

samt även att det finns runt 2500 runstenar i Sverige, och att hälften av dem finns i Uppland.

Här kopplas runstenar ihop med nationen, möjligtvis oreflekterat eftersom att de faktiskt

återfinns inom Sveriges gränser.

3. Vikingar och historiebruk: En mycket kritiskt medveten kontext beståendes av 7 texter, 2

montrar och 17 bilder som knyter an till hur bilden av vikingen har förändrats genom

historien, och hur den har använts i politiska syften. Den första texten säger att:

”Det finns inte en sann bild av historien. Det man väljer ut och hur detta presenteras,

medvetet eller omedvetet, säger ibland mer om samtiden, än om den historiska period som

skildras. Historien brukas på olika sätt, ibland i politiskt syfte. Bilden av vikingen under olika

tider är ett tydligt exempel på detta historiebruk. Begreppet vikingatid skapades först under

1800-talet. […]Behovet av en stolt historia var stort i ett samhälle i snabb förändring.

Vikingen blev viktig för att skapa en nationalkänsla. Myten om den starka ”svenska vikingen”

har utnyttjats genom historien och frodas än idag.”

Förutom att visa på en kritisk medvetenhet så ger detta besökaren en uppfattning om att

det som visas i utställningen, kommer att hålla en högre objektiv standard än det som visas i

denna kontext, exempelvis en SS-rekryteringsaffisch. Detta bör ge besökaren en uppfattning

om att utställningen representerar den bild av vikingatiden som modern forskning kommit

fram till, som är så avståndstagande från nutida politik och identitetsskapande som möjligt.

Värt att notera är också att det konstateras i en av texterna att nazisternas användande av

vikingen är historiskt missbruk, och med dessa ord tar man ett tydligt politiskt avstånd mot

sådan politik.

4. Arabiskt silver, Skatten som Otto fann: Bestar av två montrar med tillhörande texter, som

förklarar att mer än tusen silverskatter har hittats i Sverige, och att många mynt är

islamiska/österifrån. Skatten som Otto fann kan ha varit ett offer till gudarna eller en

förvaring på obestämd tid. Museal kontext: silverskatter. Föremålens ursprung nämns i

texten.

5. Dödens redskap: En central omissbar monter i vilken spjutspetsar, praktsvärd och

Söderalaflöjeln visas. Museal kontext: identitet, krigarnas redskap, mellersta och övre

samhällsklasser. Föremålens ursprung nämns i fyndlista.

35

6. Runor och bilder på stenar: 5 runstenar från olika platser i landet samt 1 text som förklarar

att runstenarna var för storbönder och aristokrater, och att bildstenar nästan bara återfinns

på Gotland. Museal kontext: runstenar, övre samhällsklass. Föremålens ursprung nämns i

text.

7. Krigare till häst: 1 monter med en gravkontext från Gryta, Västmanland. Arkeologisk

kontext: mannen, krigsryttargrav, övre samhällsklass. Fyndlista finns.

8. Godsherren från Vendel: Centralt placerad monter med gravkontext från båtgrav i Vendel,

1 bild på hur herren kunde ha sett ut och hur graven kan ha sett ut vid invigning och 1 text

som beskriver livet som översta elit i Uppland. Arkeologisk kontext: mannen, grav, övre

samhällsklass.

9. Dricka alkohol: 1 bildsten från Tängelgårda, Gotland, med tillhörande text som beskriver

vad stenen föreställer, att man kunde framställa alkohol under vikingatiden, och att man

främst drack mjöd och öl. Museal kontext: drickande under vikingatiden.

10. Meningsfullt drickande: 1 monter med dyrbara dryckesbägare, bland annat importerat

från det frankiska riket. Att bjuda flott hörde ihop med hög social ställning, och var en viktig

del av aristokratins livsstil. Museal kontext: drickande kopplad till övre samhällsklass.

Fyndlista finns med aningen diffusa fyndplatser.

11. Från fjärran länder: 1 monter med importerat gods, samt text som förklarar att exotiska

föremål som kom till norden ofta fick pryda aristokratins dräkter. Föremålen nämns

ursprungligen komma från Rhenområdet, de brittiska öarna, den islamiska världen och

österifrån. Museal kontext: import, övre samhällsklass. Fyndlista finns samt var fynden är

funna.

12. Furstinnan från Birka: Centralt placerad monter med gravkontext från kammargrav i

Birka, en bild på hur furstinnan kunde ha sett ut och hur graven kan ha sett ut vid invigning,

samt beskriver livet som rik kvinna i Birka. Arkeologisk kontext: kvinnan, grav, övre

samhällsklass. Fyndlista finns.

13. Aristokraterna: Utställningens enda film, som ges stort utrymme i utställningen, som

visar hur livet som aristokrat och krigare kan ha tett sig under vikingatiden i form av

reenactmentscener, samt tillhörande text som återger att aristokraterna var en liten grupp

med stora gods som omgav sig av kostbara ting från fjärran länder, begravdes med pompa

och ståt, och att furstinnan från Birka och godsherren från Vendel är exempel på

aristokrater. Museal kontext: männen, övre samhällsklass.

14. Projektion gravskiss: Centralt placerad. En av lampor i taket återgiven skiss på en

arkeologisk gravskiss föreställandes en båtgrav intill Godsherren från Vendel, vilket får en att

dra slutsatsen att projektionen kanske tillhör den kontexten. Saknar dock egen text, och

36

Vendeltexten nämner inte denna skiss, vilket leder till att en del besökare förmodligen inte

gör några kopplingar dem emellan. Museal kontext: arkeologi.

15. Trälarna: 1 monter med två trälar som offrats till en fri man och lagts i hans grav i

Bollstanäs, Uppland. Montern saknar dock fynden från den fria mannen som omnämns,

vilket gör denna kontext museal. Lägre samhällsklass. Fyndlista finns.

16. Runstenar: Tre runstenar uppställda längs väggen utan text. Verkar placerade i

dekorationssyfte mellan de två montrarna Krigare till Häst och Vems var det bruna håret.

17. Vad kostade ett liv: 1 monter med tre våningar, föreställandes tre olika mansbot som

man var tvungen att betala för mord enligt Gutalagen från tidigt 1200-tal. Varför det i en

utställning om vikingar refereras till en medeltida text förklaras med att äldre medeltida

texter oftast byggde på äldre muntliga berättelser. Museal kontext: Lag och rätt, sociala

skillnader, lägre och mellersta samhällsklasserna.

18. Vems var det bruna håret: 1 monter med gravkontext från Adelsö, östra Mälaren. En

man och en kvinna begravdes, och en hårfläta återfanns som texten diskuterar om den

tillhörde den förmodat offrade kvinnan, eller mannens änka. Gravfynden utgörs bland annat

av vapen, sköld, flera olika djur, kläder med orientaliskt ursprung och guldtråd. Arkeologisk

kontext: mannen, kvinnan, gravsed, övre samhällsklass. Fyndlista ingår.

19. Samisk kultur: 1 bild, ett par rekonstruerade skidor och en vägg som skiljer av kontexten

från övriga utställningen, 1 monter med gravfynd och gårdsfynd från många olika delar av de

norra två tredjedelarna av Sverige, som på ett eller annat sätt kopplas samman med samisk

kultur. Bland annat nämns att folken i norr hade en egen livsstil, att de kallades finnar eller

skridfinnar, och att de handlade med de sydligare, bofasta folken vilket syns i fyndkontexter

såsom Birka och Uppsala. Det nämns också att samiska pälsexporter var viktiga för

överklassen i söder, och att det även ses i fyndkontexter på många platser att den samiska

kulturen och jordburkskulturen integrerats med varandra på flera sätt, både religiöst,

kulturellt, relationsmässigt (ingifte) och materiellt. I monterns fyndlista ingår flera gravar och

kontexter såsom svarta jorden i Birka och Uppsala, bland annat en man som begravts i

kvinnokläder som tolkas som en shaman (Vivallen, Härjedalen), och en annan mansgrav som

innehåller både sydskandinavisk, samisk och östliga föremål/stilar (Ås socken, Jämtland).

Museal kontext: etnicitet, export (till rika sydskandinaver).

Kontext 19 är mycket intressant, och innehar en potential så stor att den absolut skulle

kunna utgöra en särskild utställning i vilken hybriditetsbegreppet skulle vara ett ledande

koncept, och kontexten kommer att diskuteras mer ingående längre fram.

20. Sagoträdet Yggdrasil: 1 dator med barnsagor om nordisk mytologi, ett avskilt rum med

ett symboliskt träd med korpar i och en gris nedanför, två av väggarna har bokhyllor på vilka

många barnböcker om vikingar och deras mytologi. Museal kontext: Lek/sagorum för barn.

37

21. Med båt mot döden: 1 monter med välbevarad båt samt några träföremål från

Årbygraven i Uppland. Montertext som beskriver gravplundring och bevarandeförhållandens

inverkan på trä, men också vikingarnas syn på döden som en resa mot livet efter detta.

Arkeologisk kontext: gravsed. Fyndlista ingår.

22. Hästen och hunden: 2 montrar med komplett häst respektive hundskelett. Montertexten

förklarar att djuren var viktiga för människan under vikingatiden, och att de två djuren

offrats i samma grav som kontext 21 (Årby, Uppland). Skelettens intakthet gör det

ifrågasättbart huruvida delarna kommer från graven i sig eller om de är tagna från nyligen

avlidna djur. Museal kontext: hästen och hundens betydelse. Fyndlista ingår ej.

23. Hacksilver: 1 monter med silver från många fyndkontexter. Text som berättar att det

vikingatida värdesystemet vägde silver snarare än att bry sig om dess monetära värde, vilket

bland annat resulterat i klippta mynt. Det står även att det mesta silvret importerades från

den islamiska världen. Museal kontext: ekonomi, import. Fyndlista ingår.

24. Järnpatronen: 1 monter med järnföremål i gravkontext. Texten säger att mycket av järnet

kom från Dalarna, och att mannen i graven som visas troligen var delaktig i järnhanteringen.

Arkeologisk kontext: mannen, grav, järnhantering, mellersta samhällsklass. Fyndlista ingår.

25. Barnen: 1 monter med diverse föremål som kopplas till barnens liv. Det nämns också att

barnen kunde ha en betydelsefull ställning i samhället, vilket visas av värdefullt utrustade

gravar som till exempel Birkaflickans. Museal kontext: barn. Fyndlista ingår.

26. Mästerligt hantverk: 1 monter med hantverksföremål samt tyg som visar

textiltillverkning. Konstateras också vara en kvinnlig syssla. Museal kontext: kvinnan,

hantverk, mellersta samhällsklass. Fyndlista ingår.

27. Birkaflickan: 1 grav centralt placerad i utställningen omgiven av sittplatser, 1

rekonstruktion av flickan i naturlig storlek omgärdat av stängsel, med en bild av ett hus i

skiftesverk som bakgrund. 2 texter tillhör kontexten; Barnen levde farligt och Birkaflickan,

där den första beskriver barnadödlighet och att barn tilldelades könsroller tidigt, medan den

andra beskriver Birkaflickan, hennes ställning som barn till en välbärgad familj och hur det

gick till när dockan skapades. Museal och arkeologisk kontext: flickan, barn, övre

samhällsklass.

28. Mästersmedens verktyg: 3 montrar med diverse verktyg från en deponering i Mästermyr,

Gotland, tillhörande en förmodad mästersmed, vars uppsättning verktyg är enorm i

jämförelse med fynd i liknande kontexter. Arkeologisk kontext: mellersta samhällsklass,

hantverk. Fyndlista ingår.

29. Mästerverket: 1 monter med text. Betselbeslag, skickliga hantverkare reste runt mellan

aristokraternas gods. Museal kontext: hantverk, övre samhällsklass.

30. Hantverk i metall: 1 monter med text. Museal kontext: hantverk. Fyndlista ingår.

38

31. Dräkt och smycken: 1 monter med text. Smycken hade bestämda funktioner i mäns och

kvinnors dräkter. Museal kontext: identitet, gravar, mellersta och övre samhällsklasserna.

Fyndlista ingår.

32. Kvinnan – en nyckelperson: 1 monter med nycklar, text förklarandes kvinnans roll i

samhället som gårdens styresperson. Museal kontext: kvinnan, mellersta och övre

samhällsklasserna. Fyndlista ingår.

33. Skönhet: 1 monter med kammar, som konstaterar att det var viktigt hur man klädde och

vårdare sig även då (vikingatiden). Museal kontext: kroppsvård. Fyndlista ingår.

34. Rekonstruerade dräkter: Tre dräkter, två kvinnliga och en manlig, trädda på skyltdockor

för att visa hur dräktseden kunde ha sett ut, efter jämförelser med verkliga fynd och

gotländska bildstenar. Museal kontext: mode, mellersta och övre samhällsklasserna.

35. Bebyggelsekarta: En miniatyr över södra Sverige centralt belägen i utställningen,

omgiven av bänkar, som utgör vad som i det närmaste är en bebyggelseutbredningskarta,

med namn på bygderna utplacerade, som de troligtvis kallades i skrivna källor. Ingen

förklarande text finns, vilket gör källkritik obefintlig. Museal kontext: bebodda områden.

36. Äta bör man: 1 monter med text som berättar om matvanorna i Birka, och hur man

arkeologiskt kan veta vad man åt. Museal kontext: hushållning, laborativ arkeologi. Fyndlista

ingår.

37. Jordbruk: 1 monter med redskap från Tibble i Södermanland samt text som berättar att

de flesta människorna ägnade sig åt jordbruk i södra Skandinavien, och att man använde sig

av årder för att arbeta jorden. Arkeologisk kontext: jordbruk, lägre samt mellersta

samhällsklasserna.

38. Folkvandringar. Ett bildspel som föreställer folkvandringarna under folkvandringstiden,

där olika folk (följen) rörde sig över stora områden i det som idag är Europa. Poängen med

visningen tycks vara att vilja visa föregångarna till vikingarnas egna långväga resor.

39. Silverskatter ur Birkas svarta jord: 1 monter med text som beskriver tre silverskatter som

hittats i Birka. Många av mynten kommer från Kalifatets länder under den Abbasidiska

dynastin men även yngre mynt från 900-talets Samanidiska dynasti förekommer. Museal

kontext: silverskatter.

40. De smidiga skeppen: Miniatyrrekonstruktion i skala 1:6 av det norska Gokstadskeppet.

Museal kontext: sjöfart.

41. Birka: Omissbart stor miniatyr av Birka som det kan ha sett ut under någon period under

vikingatiden, vilket ej är preciserat då det saknas beskrivande text. En dator finns tillgänglig

som beskriver livet i Birka. Museal kontext: Birka.

39

42. Liljor på graven: 1 liljesten med text som säger att stenarnas motiv är kristen symbolik,

och att det finns 300 sådana i Västergötland. Museal kontext: tro.

43. Fyndens ursprung: 1 dator med storbildsskärm med en rad olika fynd som man kan få se

var de kom ifrån och var de hittats, inom och utanför Sverige. Museal kontext: handel.

44. Odens många sidor/Bilder från Tängelgårda: Centralt belägen bildsten och

bakgrundsvägg med text som beskriver guden Oden, där det bland annat nämns att han

kunde sejda och klä ut sig i kvinnokläder, vilket anspelar på kvinnlighet, samt en text som

behandlar själva bildstenen. Museal kontext: tro.

45. Härskarinna av Öland: 1 monter med gravfynd från en kvinnograv i Köpingsvik, Öland,

med bland annat en stav och dyrbara föremål som tolkats till att hon var en av Ölands

mäktigaste personer och även en völva, det vill säga kvinnlig kultledare. Till montern följer 1

bild som visar henne sittandes på en tron omgiven av tre män och en kvinna sittandes på

bänkar längs husväggarna samt två texter som berättar om kvinnan i graven. Arkeologisk

kontext: kvinnan, tro, övre samhällsklass. Fyndlista ingår.

46. Trätron: Rekonstruktion av senvikingatida tron, utan text som förklarar vilket fynd den

företräder eller varifrån den kommer.

47. De första kyrkorna: 1 del av en sandstenskolonn från ett förmodat tidigt kors från tidigt

1100-tal, Vintrosa, Närke. Museal kontext: tro.

48. Många kristnanden: 1 monter med fynd från olika gravar samt text som berättar att

kristnandeprocessen tog sig olika uttryck i östra Skandinavien. Museal kontext: tro. Fyndlista

ingår.

49. Offer i de djupa skogarna: 1 monter med fynd från olika kontexter i norra Sverige. Texten

konstaterar att det skulle ta lång tid för kristnandeprocessen att nå landen i norr, och att

tusentals heliga platser är kända från fångstfolkens land. Museal kontext: tro. Fyndlista

ingår.

50. Kyrkans föremål: 1 monter med text om respektingivande föremål som stärkte

missionärerna och väckte vördnad hos åskådarna. Museal kontext: tro.

51. Heliga ting från Helgö: 1 monter med tre religiösa föremål som hittats under en

salsbyggnad på Helgö, som sägs kunna vara aristokratiska gåvor och att salsbyggnaden helt

säkert tillhörde dessa. Arkeologisk kontext: övre samhällsklass.

52. Amuletter: 1 monter med amuletter från många olika kontexter. Kort text som fokuserar

på ett fynd som tros kan föreställa Freja, hittat i Aska, Östergötland. Museal kontext: tro.

Fyndlista ingår.

53. Hammaren och korset: 1 monter med gravfynd från Birka, text som lägger fokus på

hedniska och kristna smycken. Arkeologisk kontext: tro, övre samhällsklass.

40

54. Oden, Tor och Frej: Bildsten från Sand, Gotland. Texten föreslår att männen på nedre

delen av bilden är Oden, Tor och Frej, och att den övre delen kan visa ett offer. Museal

kontext: tro.

55. Upptäckter västerut: Ett bildspel som visar den vikingatida migrationen västerut, till

bland annat Island och Grönland. Även denna gång verkar man vilja visa vikingarnas långväga

färder mer än något annat.

56. Sven gjorde mig: 1 dopfunt med text som säger ”Sven gjorde mig”, och att bilden

anspelar från en händelse ur Völsungasagan. Hedniska myter kunde ha en plats i det kristna

kyrkorummet. Museal kontext: tro.

57. Kristen text, hedniska bilder: Gravkista från Ardre, Gotland, med kristen text och

hedniska motiv. Budskapet samma som 56. Museal kontext: tro.

58. Monument vid konungens kyrka: Gravkista från Husaby kyrka, Västergötland, som enligt

texten tillhört en välbärgad person, och att Olof Skötkonung, en av de första kristna

kungarna. Museal kontext: tro, övre samhälle.

59. Pappan och himmelriket: Bildsten eller liknande monument, vilket ej framgår i texten,

med motiv som tolkats vara ett inträde till himmelriket, på vars andra sida en Nicolaus har

skrivit att han gjort stenen efter sin far. Museal kontext: tro.

60. Från hedniskt till kristet i Valsta: 2 bilder, en landskapsbild med gravar och gårdshus samt

en kvinnograv. Texten berättar om den religiösa övergångsperioden i slutet av vikingatiden,

och att aristokratiska kristna gravar byggdes ovanpå hedniska högar i Valsta, Uppland, och

att en kvinna begravts med torshammare men inte bränts; tecken på både hednisk och

kristen tro. Museal kontext: tro, övre samhällsklasserna.

Utställningen följer ett löst kronologiskt ramverk i det att man går från hedniskt till kristet,

som mer tycks vara följd av äldre utställningsformat än ett medvetet val. Snarare tycks olika

aspekter från vikingatidens samhälle presenteras på ett mer marknadsinriktat sätt, i det att

föremål som kan kopplas till populära berättelser, såsom Birkaflickan, krig, Birka, gotländska

bildstenar och överklass upptar centrala positioner som är svåra eller omöjliga att undvika.

Utställningen består av ett stort antal praktföremål, särskilt i jämförelse med föremål som

var vanligare under vikingatiden, såsom järnredskap och enkla smycken. Man kan dela upp

de 60 kontexterna i tre större sammanhang, som även delar upp utställningsrummet med

utplacerade väggar. Kontexterna 1-3 har ett tydligt fokus på att introducera besökaren till

museets medvetenhet om sin (och nationens) historia, för att visa att vikingatiden var en tid

innan Sverige blev en nation, och att bilden av vikingen har använts till olika politiska

ändamål, såsom nazism.

41

Huvuddelen av utställningen, kontexterna 5-41, som avskärmas av den blå runbelysta

väggen, behandlar vikingatidens samhälle, och tycks vara ämnad att beskriva livets olika

aspekter i östra Skandinavien (Sverige) under denna tidsperiod. Denna del flyter in i den

tredje delen, 42-60, som kretsar kring vikingatidens tro och religion, och övergången från

hedniskt till kristet. Det går inte att skilja dessa åt eftersom att de båda behandlar

vikingatidens samhälle, men det är ett tydligt fokus på tro och religion i den sista delen (från

entréingången sett).

Klass

Aristokratin är den mest representerade samhällklassen i utställningen, detta utifrån de

montrar särskilt dedikerade till dem, och de montrar som handlar om andra

samhällsaspekter men återknyter till aristokraterna (exempelvis Birkaflickan som kom från

en välbärgad familj räknas till överklass). 19 av de 30 kontexter som tydligt kan kopplas

samman med det vikingatida klassystemet består av skildringar av överklassen; deras

drickande, bjudande i hallar, krigsföranden, stora materiella ägandeskap samt deras

praktföremål (5-8, 10-13, 18, 19, 27, 29, 31, 32, 34, 45, 51, 53, 58) (63,3 %). 9 av de 30

kontexterna kan kopplas samman med medelklassen; hur man plöjde sin jord, hur man

ägnade sig åt vissa hantverk, hur man såg på kroppsvård och skönhet, och krigarens

medverkan i följet (5, 17, 24, 26, 28, 31, 32, 34, 37) (30 %). Endast 2 av 30 kontexter (15, 37)

(6,7 %) skildrar trälarnas leverne; att de var slavar och att människohandeln var omfattande,

och att de bland annat användes för att plöja jord och offras till sina mästare som avlidit. Det

bör också noteras att det bara är aristokratin som nämns direkt i texterna, vilket osynliggör

de andra klasserna, även om en kontext handlar om någonting annat, exempelvis Samisk

kultur, som trots att den behandlar folken i norr också som slutord nämner att den

sydsvenska aristokratin importerade de pälsar som samerna sålde. Texten säger inte att

någon annan handlade med dem, och därför blir det vanliga folket och handelsmännen, som

syns i materialet, i slutändan osynliggjorda för besökaren. Det finns en tydlig koppling till

antalet praktföremål och det utrymme vikingatidens övre samhällskikt får i utställningen, då

de flesta av dessa finns i samma montrar som uttryckligen visar aspekter ur aristokraternas

leverne.

Etnicitet

Utställningen gör inga större utsvävningar i att försöka fånga upp vikingarnas etnicitet eller

andra etniciteter, förutom i kontext 19 som handlar om samisk kultur. Detta är dessvärre en

kolonial struktur eftersom att den sydskandinaviska kulturen inte uppfattas eller beskrivs

som en etnicitet eller folkgrupp, vilket gör den till ett oproblematiskt själv, som blir

narrativets centrum, självklarheten som inte behöver beskrivas och förklaras, medan samisk

42

kultur bara i namnet tillskrivs etnisk agens. Diskussionen om det oproblematiska självet och

västvärldens forskningsmässiga upptagenhet att tillskriva alla andra kulturer etnicitet har

varit grundläggande inom postkolonial forskning (jämför med kapitel 4) och studierna om

koloniala förtryckarstrukturer, och är därför ett problem utställningspersonal bör ta på

största allvar och korrigera därefter.

Identitet

En människa har en identitet, och den formas och förändras under hela människans liv, och

tar olika former i olika situationer, exempelvis inom familj eller i mötet av en främling, eller

när man vistas i olika grupper, som endast män, endast kvinnor, eller blandat kvinnor och

män. Föremål spelar också en stor roll i skapandet av identitet, såsom kläder, mat, redskap

med mera som både speglar status, genus, yrke och politiska/religiösa ståndpunkter (Stutz

2007: 4). Således är begreppet så pass övergripande, att samtliga montrar kan sägas

representera olika aspekter av identitet, men å andra sidan finns där ingen diskussion kring

varför dessa såg ut som de gjorde. De man kommer närmast är aristokraterna, som det

ingående berättas om igenom hela utställningen, och man får goda inblickar i några

hantverksyrkens liv, Birka och de olika uppfattningar människor hade i övergången mellan

hedendom och kristendom. Men inga regionala skillnader i kulturbruk eller livsstilar framgår

någonstans. Sett till det faktum att utställningen trots allt är avgränsad till vikingatida kultur

och samhälle inom Sveriges gränser, borde väl representationen också spridas ut över

landet? Det blir här tydligt att det finns en problematik i att ett historiskt museum ansvarar

för folkets historia på en nationell nivå; nämligen att man måste välja ut vad som ska

representeras, och göra subjektiva ställningstaganden som bör förhålla sig till nationen.

Detta kommer att diskuteras vidare i nästa kapitel, och för att se vilka områden i Sverige som

representeras i vikingautställningen, görs en sammanställning av fyndlistornas innehåll, som

beskriver föremål som parats ihop med varandra av olika anledningar. Detta innebär att ett

”fyndnummer” kan innehålla 100 silvermynt, medan ett annat bara representeras av en

bildsten, men i nedanstående tabell räknas de alltjämt som 1, för att de bättre än att räkna

antal föremål ger en bild av vilka arkeologiska utgrävningar de hämtats ifrån. Således skall

inte denna uppsats användning av ordet fyndnummer blandas ihop med den sedvanliga

arkeologiska användningen av ordet, då den arkeologiska användningen avser ett eller flera

fynd som hittas i en unik utgrävningskontext, medan uppsatsens och tillika museets

användning avser en typ eller kontext av fynd som av museet har parats ihop med varandra,

utan att behöva höra till samma arkeologiska kontext. Ett exempel på ordets användning är

montern med nycklar (32). Där visar man ett antal nycklar från olika arkeologiska kontexter,

men parar ändå ihop dem med varandra i fyndlistan, exempelvis: ”1: Nycklar av järn med

ankarformigt ax – Fynd från Björkö, Adelsö socken, Uppland”.

43

Landskap Antal

Uppland (Birka) 108

Gotland 92

Uppland (övriga) 81

Dalarna 30

Lappland 27

Jämtland 23

Öland: 21

Västmanland: 13

Härjedalen 7

Södermanland 6

Gästrikland 5

Östergötland: 4

Västergötland 4

Ångermanland 3

Norrbotten 2

Skåne 2

Närke 2

Blekinge 1

Hälsingland 1

Halland 1

Bohuslän 1

Ej angivna 59

Totalt 493

Fig. 6: Utställningsföremålens arkeologiska

ursprung (Aszev 2015).

Över hälften (57 %) av alla fyndnummer kommer från arkeologiska utgrävningar gjorda i

Uppland och Gotland, där Birka ensamt står för mer än en femtedel (22 %) av utställningens

fyndnummer. Därför kan det konstateras att en överrepresentation av uppländsk och

gotländsk vikingatid präglar Statens historiska museums utställning, något som är viktigt att

observera för att fortsätta diskussionen kring vilkas identitet som visas. Som texten till

monter 17 (Vad kostar ett liv) konstaterar var de regionala skillnaderna under vikingatiden så

stora, att man hade olika lagar beroende på var man bodde. Det närmsta man kommer

överregionalt styre i (nuvarande) Uppland är kungarna i Uppsala, som samlade jarlar och

följesvenner till sig för att organisera större härtåg med mera, och här blir också

identitetskillnaderna stora mellan dem och Birkaborna, som tycks styras enligt modell från

europeiska fastlandet, där kristendom och kungamakt i flera hundra år fått fäste.

44

6.3 Vikingarnas popularitet på Historiska

Att vikingatiden är en populär period går att se på en rad sätt. Viktigast är ändå att veta hur

många av museets besökare som faktiskt besöker vikingautställningen. Enligt

enkätundersökning gjord på 607 besökare, är vikingautställningen den enskilt mest besökta

utställningen av alla fasta utställningar under både 2013 och 2014. En nedgång i besöksantal

märks från 91 % till 88 %, men om man jämför med övriga utställningar syns samma trend

där också. Vikingautställningen lockade en större andel utländska besökare (95 %), än

svenska (78 %) (Morris Hargreaves McIntyre 2015: 35).

Fig. 7: Besöksstatistik (Morris Hargreaves McIntyre 2015).

Pressmeddelanden skickas ut av Historiska museet när de förkunnar att någonting intressant

händer på museet, såsom temadagar, nya utställningar, förändringar i innehåll samt nutida

debatter. Nedan följer en sammanställning av samtliga publicerade pressmeddelanden

sedan 2003, enligt Historiska museets databas (historiska.se).

Pressmeddelanden Antal

Vikingar 27 (16,4 %)

Medeltid 15 (9,1 %)

Stenålder-Vendeltid 11 (6,7 %)

Repatriering 5 (3 %)

Nutid/museet 107 (64,8 %)

Totalt 165 (100 %)

Utöver denna tydliga statistik bör nämnas att Historiska museet anordnar ”Vikingasommar”

årligen sedan (senast) 2005, som av dess kontinuitet att döma är populär nog att vara ett

återkommande evenemang (Pressmeddelande 2005-06-15).

88%

68%

66%

66%

49%

45%

39%

31%

91%

73%

66%

72%

64%

0%

50%

37%

Vikingar

Guldrummet

Forntider

Sveriges historia

Medeltida konst

Massakern vid muren – …

Textilkammaren

Arkeoteket

20142013

45

6.4 Utställningens förändring över tid

Till följd av den senaste tidens ökade intresse för genus, genomfördes en viktig förändring i vikingautställningen som lyfte fram vikingatidens kvinnor. Projektet genomfördes med motivering att genus är någonting mycket viktigt då museer bör ta aktiv ställning i dagens samhällsfrågor, och att tanken på allas lika värde skall vara ledande i de projekt och förändringar som genomförs, och att detta också uppmuntras från regeringens håll (SHM 2013: 7, 12). Genusanalysen genomfördes av en forskningsgrupp samt 95 elever från årskurs 2 på Rytmus gymnasium, som för tillfället studerade historia med normkritiska perspektiv. Eleverna fick fylla i checklistor formade efter riktlinjer för utställningsanalys från böckerna Genuskonstruktioner och museer – handbok för genusintegrering av Wera Grahn och Det bekönade museet. Genusperspektiv i museologi och museiverksamhet (Inga-Lill Aronsson och Birgitta Meurling red.). Med utgångspunkt från elevernas synpunkter, genomförde Jämus-gruppen då förändringar i utställningen, där bland annat ommontering av föremål, nytillverkning av bilder och förflyttningar av kontexter i rummet ägde rum (SHM 2013: 19). Ett exempel på resultatet är dessa bilder:

Fig. 8: Ö. vänster: Furstinnan från Birka. Ö. höger: Godsherren från Vendel. Nedre:

Härskarinna av Öland (Vänehem 2013).

2011 tillfördes den så kallade Birkaflickan till utställningen, och flickans grav samt en docka

föreställande henne placerades centralt i utställningen (Pressmeddelande 2011).

Något som inte är kopplat till utställningens förändring men ändock är mycket viktigt att

nämna är det samarbete som Historiska museet och Lärarhögskolan påbörjade 2005, där

46

lärarstudenter i kursen Kulturanalys i partnerområdet bjöds in till museet för att analysera

vikingautställningen med utgångspunkt i värdegrundsfrågor som rörde makt, genus, klass,

identitet och etnicitet (Amréus & Magnusson 2006: 4). Enligt forskningsrapporten Så här vill

jag göra med mina framtida elever (Bergsland & Ljunggren 2007), hade denna workshop

som mål att:

”• reflektera över och diskutera värdegrundsbegreppen genus, klass, etnicitet, makt, identitet och

demokrati genom att använda utställningen Vikingar som analysobjekt i kulturanalyskursen

• kritiskt granska museets medvetna och ibland omedvetna historiesyn och val av utställda föremål

• öka medvetenheten om produktion och konsumtion av kunskap och förståelse, intentioner, dolda

och öppna avsikter i läroböcker och publika medier som t ex utställningar och museer

• förstå att museer är en del av kulturen som speglar vår egen tid lika mycket som den speglar den

historiska tid som gestaltas

• få en erfarenhet av hur museer kan vara en alternativ plats för lärande, där t ex värdegrundsfrågor

ofta kan konkretiseras

• lärarstudenterna får kännedom om de pedagogiska möjligheter som museiväsendet kan erbjuda

verksamma lärare” (2007: 15).

Dessa mål delar många gemensamma drag med denna uppsats teoretiska utgångspunkter

och analysområde. Det konstateras att museets historiesyn är subjektiv på både medvetna

och omedvetna plan, att museer speglar vår egen tid lika mycket som den historiska tid den

gestaltar. Längre fram i rapporten konstateras även att utställningen Vikingar i stora delar är

en traditionell museiutställning, där föremålen presenteras i glasmontrar som med ljus, bild

och text framför en berättelse om vikingatiden (Bersland & Ljunggren 2007: 15f).

Frågeställningen i Bergsland & Ljunggrens rapport är mycket lik denna uppsats, och hade

utgjort ett mycket viktigt underlag i analysen, om rapporten också hade presenterat de

resultat och slutsatser dessa studenter producerat under studietillfällena. Av

utbildningsstrukturen att döma fick studenterna i grupper varsin monter att analysera

utifrån ovanstående utgångspunkter, som de i slutet av besöket fick presentera för varandra.

Således blir detta projekt forskningsmässigt inte mer än en studentövning, och trots att

värdefulla slutsatser säkerligen har förekommit under årens lopp sedan 2005, har inga

artiklar eller rapporter författats efter dessa, och inga projektarbeten andra än Jämus som

riktar in sig på enbart genus har agerat förändrande på innehållet i utställningen. Därför kan

denna uppsats inte förhålla sig till eller kommentera eventuella resultat av detta

samarbetsprojekt mellan lärarlinjen och Historiska museet.

47

7. Avslutande diskussion

Efter en omfattande analys av föremålen, montrarna, kontexterna och informationstexterna,

kan en rad observationer ges som knyter an till intersektionalitet och postkolonial teori, och

även deras relationer till de identitetsskapande kategorierna klass och enticitet, och till viss

del genus.

Utställningen centraliserar makteliten och gör deras berättelse omöjlig att missa. Montrarna

är väl belysta, uppbackade med stora och vackra målningar, för att locka besökaren att gå dit

och titta, och en oerhörd överrepresentation av överklassens liv och materiella kultur

genomsyrar hela utställningsrummet. Jämfört med de lägre samhällsklasserna, som för

enkelhetens skull i denna uppsats delats upp i medelklass och lägre samhällsklass, där lägre

samhällsklass motsvarar trälarna och ofria män och kvinnor, är makteliten i tydlig dominans i

det representerade materialet, och detta problematiseras inte i en enda text eller monter,

vilket signalerar till besökaren att detta faktiskt inte är ett utställningskontextuellt eller

värdegrundande problem. Trälarna är i det närmaste helt osynliga i utställningen, trots att de

utgjorde en stor del av det vikingatida samhället, och att både kultur, ekonomi och

identiteter byggdes upp kring tankarna om människor som varor och egendom. De fria

yrkesgrupperna såsom bönder och jägare är placerade i periferin, placerade bakom mer

innehållsrika montrar som visar hantverkarens status och leverne, och kvinnornas roller som

chefer över hus och härd, och tillägnas mycket lite text och föremål. Vad dessa val,

medvetna eller omedvetna, får för konsekvens för besökaren, är att vikingatiden uppfattas

som en tid fylld av företagsamhet, rikedom, resor och överflöd. Dessa är goda och storslagna

aspekter som målas upp av vikingatiden, vilket kan och bör jämföras med bilden av vikingen

under romantiken, i det att överklassen och krigarna fortfarande får utgöra referenspunkten

för hur det var att leva på vikingatiden, med adderade hustrur och völvor.

Överrepresentationen kan ses som en följd av viljan hos utställningsskaparna att behålla

denna romantiska bild av vikingatiden, eftersom att det är den bild av vikingatiden som drar

störst publiksiffror. Att besökare dras till praktföremål ses också i besöksstatistiken, där

Guldrummet är den näst mest välbesökta utställningen efter Vikingarna. Intressant att

notera är också att utställningen ser föremål ur ägarens perspektiv, även fast det går att

skapa narrativ kring tillverknings- och produktionsekonomier. Anledningen till att överheten

tillskansat sig många vackra, dyra föremål beror på att deras system av överskott från

jordbruk och gratis arbetskraft möjliggjorde detta, vilket är värt att påpeka, vilket inte görs

för närvarande. Överrepresentationen kan också ses som en följd av Sveriges nuvarande

marknadspolitik och ekonomiska dragning mot global kapitalism, där målet att bli rik ses som

ett av de mest eftersträvansvärda målen i sig självt, och att rikedom ger status och makt.

Sett ur detta perspektiv är det inte märkligt att trälarna trängs undan, men likväl går det

emot museets jämställdhetsvision. Till och med kan dessa relationella ojämlikheter vara så

inetsade i utställarnas förståelser av vikingatiden, att de faktiskt ansett sig ha framhävt

trälarna bara genom att tillägna en hel monter till dem. I så fall är det ett tydligt tecken på

48

att stora behov finns för att förändra denna syn genom att utbilda personalen i

intersektionell teori.

Historiska museets forskare har i många rapporter och seminarier diskuterat vikten av kritisk

granskning av utställningarna och även påpekat behovet av att forma dem efter ny

forskning, vilket Jämusprojektet är ett tydligt exempel på, men trots detta och flertalet

påpekanden om att identitet inte bara behandlar genus, utan även klass och etnicitet med

mera, så har inte vikingautställningen ändrat innehåll till förman för en mer jämställd

representation av vikingatidens samhälle, förutom i det maktrelaterade förhållandet mellan

man och kvinna.

7.1 Några kommentarer till intersektionalitet

Intersektionalitet uttrycker att det inte går att studera en persons identitet utifrån

generaliserande idéer, som exempelvis man och kvinna. Detta redovisades redan på 1970-

talet då kvinnor i USA med svart hudfärg konstaterade att deras erfarenheter och identiteter

inte var likadana som vita kvinnors, trots att de bodde i samma land och var av samma kön.

Faktum är att de svarta kvinnornas förutsättningar var helt andra än de vita kvinnornas, och

som Crenshaw uppmärksammade, så berodde detta på intersektionella relationer mellan

olika maktförhållanden skapade av samhället de levde i. Att vara svart påverkade kvinnorna

negativt i rasförhållandena som rådde, då rasism är ett maktuttryck som förtrycker vissa

människor utifrån fysiskt utseende. Kvinnoförtryck och rasism verkade negativt på dessa

kvinnors socioekonomiska förutsättningar, vilket ledde till fattigdom, och fattigdom i sin tur

är också en faktor som påverkar förhållanden mellan förtryck och jämlikhet. Således kan det

konstateras att det är i intersektionerna mellan dessa som maktrelationerna uppstår, och

kan därför inte förklaras som orättvisa/förtryck som uppstår bara på grund av kön, eller bara

på grund av klass eller etnicitet. Vikingautställningen har redan sett en förändring styrd av

genusrelaterade värdegrunder, men ingen förändring som är klass- eller etnicitetrelaterad

har ännu genomförts.

Vikingautställningen har lagt till fler kvinnor i utställningen, och i enlighet med

värdegrunderna delade av både regering, personal och forskning, lyftes kvinnor med makt

fram, för att balansera maktförhållandet mellan män och kvinnor och signalera att

jämställdhet i någon form existerade under vikingatiden också. Detta genusperspektiv är en

bra förändring för utställningen, dels på grund av att museets värdegrund i jämställdheten

mellan könen görs tydlig för besökaren, men också för att det arkeologiska materialet även

pekar på att det fanns kvinnor i maktpositioner under vikingatiden, vilket inte tidigare

uppmärksammats. Problemet med detta är dock att det bara är en kvinnlig identitet som

lyfts fram, och denna står i relation till män från samma klass, som omgav sig av samma

materiella kultur och delade världen ur samma perspektiv: överhetens. Hade Jämusprojektet

utgått ifrån att lokalisera och framhäva de intersektioner som är orsaken till orättvisa och

49

ojämlika maktrelationer, hade de kunnat titta på relationen mellan kvinnor i olika

samhällsklasser under vikingatiden. Detta är vad som kan kallas nästa steg: när vi har gjort

upp med den ojämlika representationen mellan vikingatidens män och kvinnor, bör nästa

steg i allra högsta grad bli att studera och reflektera över de andra maktstrukturer som

bidrar till ojämlikheter, där orättvisor inom samma könskategori i allra högsta grad är

närvarande. Poängen som här konstateras är att en trälinna upplevde en helt annan sida av

samhället än furstinnan i Birka, och således hade hon delad klassidentitet och erfarenheter

med de manliga trälar som vistades på samma gård, medan hon möjligtvis delade

könsbaserad identitet med den kvinna som rådde över gården, men inte mer än det. Likväl

kan det med säkerhet konstateras, att de människor, fria män och kvinnor, överklass och

trälar som var bofasta i Birka också upplevde sig annorlunda och avskärmade gentemot det

omgivande gårdslandskapet, separerade av ett annorlunda samhällssystem, där stadslivet

skapade annorlunda kultur, maktrelationer och förutsättningar än exempelvis gårdar i norra

Sverige.

I och med Historiska museets Jämusprojekt har man tagit ett steg i rätt riktning mot ett mer

jämställt samhälle och jämlik presentation, men detta gör införandet av kvinnor inte

intersektionellt. Det är viktigt att Historiska museet tar tillvara på dessa teorier om att det

inte går att förstå etniska, klassmässiga och könsskillnader genom att endast fokusera på en

av kategorierna, och även för dem att framhäva problematiken och orättvisorna som faktiskt

rådde i vikingatidens samhälle till besökarna på museet. Det är minst lika viktigt att belysa

ojämlikheter som jämlikheter, för när allt kommer omkring har genusförändringarna inte

bidragit med mer till besökaren än att lyfta fram jämlikheten mellan överklassens kvinnor

och män, medan de fortfarande lämnar trälinnorna och trälarna i osynlighetens abstrakta

utanförskap.

Denna kritik kan också appliceras på utställningens framställande av etnicitet. Trots att

utställningen anstränger sig att undvika kulturhistoriska termer, och problematiserar

nationens historiebruk i den introducerande delen av utställningen, hjälper det föga när man

bygger upp kulturella strukturer såsom den samiska kontra sydskandinaviska. Själva

monterrubriken ”Samisk kultur” signalerar att denna kultur är distinkt, och konstaterar

samtidigt (kanske ofrivilligt) att den har en relation till det som idag uppfattas som samisk

kultur. Här står det uttryckligen att ”i det som idag är Sverige under vikingatiden fanns olika

folkgrupper, och att folket i norr kallades Finnar eller Skridfinnar” (Monter 19). I texten

konstateras att dessa hade goda kontakter med den norra jordbrukande befolkningen, och

att man kan se detta i gravskick, där det finns influenser från materiell kultur från både norr

och söder. Vad säger man egentligen här, vilka signaler ger texten läsaren? Texten målar

tydligt upp vad som är samiskt och vad som inte är det, där den stora skiljande faktorn tycks

vara olika ekonomier; jakt kontra jordbruk, följd av kultur såsom stil/design och religion. Det

här signalerar till besökaren att samer (en term som också medges härstamma från 1200-

talet) var en distinkt folkgrupp, och att den jordbrukande befolkningen en annan (ej

definierad/namngiven). Detta stärker oundvikligen tankarna om en etnisk folkgrupp

50

(samerna), som annorlunda och distinkt, placerad i periferin, jämfört med denna andra

jordbrukande grupp som befinner sig i centrum, som inte behöver förklaras, som bara är och

därför naturligtvis får utgöra referenspunkt. Detta leder i sin tur till ojämlikhet i

representationen, vilket är uppenbart sett till vilken undangömd och liten plats dessa

”samer” får. Den enda monter som faktiskt behandlar folket i norr är avskärmad från övriga

utställningen med en vägg, dovt upplyst och föremålsfattig i jämförelse med de centrala

montrarna med fynd från makteliten i södra Sverige, vilket gör att besökaren uppfattar

denna kultur perifer och oviktig i jämförelse. På detta sett skapas en ojämn maktrelation i

utställningsrummet, där sydskandinaverna etniskt ges en högre status än samerna.

7.2 Regionscentrerat narrativ

Genomgående i utställningen är det inte bara ”samisk kultur” som görs perifer. 57 % av alla

fyndlistor på föremåls ursprung uppger att de är hämtade ur kontexter tagna från

regionerna Uppland och Gotland. Av dessa 57 % är 22 % från Birka, en stad som när den var

som störst kunde rymma cirka 1000 personer. Detta gör utställningen i det närmsta till en

regional berättelse om hur vikingatiden var för de människor som levde i Uppland och

Gotland. Problematiskt nog tar utställningen övriga Sverige i anspråk, i det att

montertexterna många gånger beskriver en viss aspekt ur vikingatidens människors normala

liv, vilket betyder att ingen diskussion kring regionala skillnader förs inom denna självklara

”sydskandinaviska jordbrukarkultur”. Birka blir narrativets centrum, omgärdat av Uppland

och Gotland, och montrarna som nämner olika aspekter av vikingarnas samhälle innehåller

till största del fynd från dessa regioner. Rumsligt är berättelsen om Birka och livet däri

centralt belägen, medan montrar som behandlar andra kontexter, som exempelvis 7: Krigare

till häst (Västmanland), placerats vid väggen. För att förstå det samhälle som fanns i det som

idag är Sverige mellan 800-1000-talen är det viktigt att lyfta fram Birka som det stora

undantaget i statsskicket, och detta kan man göra bland annat genom att jämföra staden

med statsskicket i Gamla Uppsala, och även diskutera Fornsigtunas relation till Birka, en

storgård som uppstod samtidigt som Birka och försvann samtidigt, som dessutom den nya

staden Sigtuna fick namnöverta. Även så skulle utställningen kunna visa på hur det nya

konceptet med kung och kristendom spred sig från nuvarande Sveriges södra regioner, om

Historiska museet vill få med viktiga samhällsförändrande narrativ från hela landet.

Detta till Birka och omlanden regionscentrerade narrativ är knappast en slump, utan en

direkt konsekvens av det nationella fokus som sedan nationens grundande har legat på

samma regioner, och det mycket viktiga faktum att Stockholm, Sveriges huvudstad, ligger

centralt beläget i detta historiska narrativ. Nationalmuseer är i uteslutande fall belägna i

nationers huvudstäder (jämför med Island, Norge, Danmark, Finland och Tyskland och

många andra nationer), och detta tycks vara ett naturligt val då en nations huvudstad i hög

grad har varit utgångspunkten för nationens centrum. Huvudstäder rymmer också många

nationella institutioner, såsom i Sveriges fall regering, riksdag och kungahus, vilket betyder

51

att makten är förlagd till Stockholm. Det faktum att Statens historiska museum ligger i

Stockholm är därför laddat med meningsbärande agens. Regionen har varit viktig i

skapandet av nationen, och utgör idag dess centrum, vilket förstärks när man faktiskt vistas i

Stockholm, som besökare, turist eller bosatt. Således kan centreringen av narrativet kring

Birka, Uppland och Gotland vara en följd av att Historiska museet ligger i Stockholm, och att

det unika Birka (som benämns som Sveriges första stad) ligger närbeläget. Andra faktorer till

detta regionscentrerade narrativ kan vara popularitet, vilket inte på något sätt bör

underskattas. Birka har blivit världskänt sedan utgrävningarna på 1990-talet och ett mycket

viktigt kulturarv, inte minst för historieturismen. Utgrävningsdimensionerna har genererat

tusentals och åter tusentals av föremål, och den spännande förekomsten av handelsvaror

från långväga handelsrelationer väcker intresse i utställningsmontrarna. Gotland är unikt i

dess överflöd av silverskatter, och bildstenarna är en typisk runstenstyp för ön. Båda dessa

typer av föremål väcker uppseende och intresse, och därför bör även detta räknas med i

analysen av regionscentreringen.

Som undersökningen visat kommer 43 % av alla fyndnummer från kontexter utanför

Uppland och Gotland, och vissa kontexter är helt fokuserade på en individ eller region

utanför dessa. Härskarinnan av Öland är ett tydligt exempel, där fyndkontexten är en mer

eller mindre fullständig representation av en aristokratisk kvinnas gravgods hittat på Öland.

Denna monter tillsammans med ett fåtal andra fångar in stora dela av dagens Sverige, och

dessa gör utställningen överregional, ianspråktagande av hela Sverige. Detta leder till en

grov felmarginal mellan regionernas olikheter, samtidigt som besökaren lärs att

vikingasamhället var mer homogent än det var i verkligheten.

7.3 Postkolonial hybriditet

Den här uppsatsen utgår ifrån de teoretiska ställningstagandena att hybriditet ger en mer

rättvisande bild av hur nätverk och identiteter uppstår som en följd av interaktion mellan

människor, och att detta kan ske på alla samhällsnivåer, mellan människor nära eller fjärran,

och mellan människor och materiell kultur. Koncepten hybriditet och nation går inte att

assimilera med varandra, då de till stora delar är varandras motsatser. Nation är en

gemenskap grundad i en millimeterprecis markgräns mot omkringliggande nationer, och

upprätthåller de samhälleliga och kulturella enigheter den består av. Hybriditet är

heterogena kontaktytor grundade i ignorerandet av gränser, såväl landmässiga som

kulturella, som skapar och förändrar identitet i mötet mellan människor där den uppstår.

Detta blir ett problem när det kommer till att representera nationens historia, som Statens

historiska museum har som samhällsuppgift. För trots att det arkeologiskt bevisas att

inspirationer och kulturutbyte sker i dåtidens samhälle (exempelvis Fernstål 2008,

Hedenstierna-Jonsson 2012), som skapar identiteter kring platser som finns i dagens Sverige

och platser som finns i andra nationer, exempelvis Ryssland och Ukraina, kan ett nationellt

historiskt museum endast representera historia inom sina egna landsgränser. Faktum är att

52

ett historiskt museum inte skulle kunna kallas nationellt om det ställde ut materiell kultur

från andra nationers landområden. De fornfynd som grävs ut i Sverige tillhör Sverige, och de

fornfynd som grävs ut i Ukraina tillhör Ukraina, trots att deras kontexter går att härledas till

samma nätverk. Varför är det här problematiskt? Jo, för att det ger en missvisande bild av de

samhällen som fanns under vikingatiden, i det att de gränser som finns idag inte fanns förr,

konceptet nation fanns inte då, och för att människor från olika områden inom nutidens

nationer medverkade till att skapa identiteter kring sig själva och således exempelvis hade

lika mycket gemensamt med folk längs Volga som grannen söder om Mälaren, men i olika

aspekter. Bonden söder om Mälaren kunde dela Birkahandelsmannens tro på asagudarna,

medan en handelsman från ett av de muslimska rikena kunde dela Birkahandelsmannens

sociala och ekonomiska kultur. Handelsresande och människor boendes i städer längs de

ryska floderna och östersjön delade erfarenheter, och detta framgår tydligt i fynd som

vikterna med (pseudo-) arabiska inskriptioner, och svärdet i Grav 4 från Jämtland visar tydligt

att människor skapade sig identiteter med inspiration från flera håll i norra Skandinavien,

vilket renderar den nutida uppfattningen om två distinkta kulturer ogiltig.

Hybriditet förbjuder inte gruppmässiga kategoriseringar och indelningar, men däremot

arbetar synsättet med att sudda ut tidigare konstruerade gränser mellan kulturer. Det finns

belägg för att använda termer som samisk kultur, då det finns människor idag som anser sig

vara samiska och därmed på flera sätt olika andra svenskar. Självklart har man rätt till att

anse joiken som typiskt samisk, och dansen runt midsommarstången som typiskt svensk,

men detta anspråkstagande bygger upp barriärer mellan kulturer och förstärker samtidigt

dessas legitimitet, och detta leder till relationella olikheter och orättvisor, för att inte tala om

en missvisande representation, eftersom att ett folk aldrig är ett folk, utan en uppsjö

individuella identiteter som ser sig själva på olika sätt i olika situationer. Att använda sig av

hybrida tolkningar på det forna material som staten ändock har att tillgå kommer att göra att

vikingautställningen ännu mer återspeglar faktiska relationer som rådde mellan människor

under vikingatiden, samtidigt som utställningen kan signalera gemenskap och kulturell

inspiration, och därmed bidra till att sudda ut de kulturella barriärer som finns mellan

immigranter och människor med lång familjebakgrund i Sverige idag.

7.4 Förslag till förändringar

Av verksamma arkeologer författaren talat med som har varit eller är anställda på Historiska

museet, framgår ett tydligt engagemang i de frågor denna uppsats tar upp, och det har

uttryckts att det finns ett ständigt behov av förändring och granskning av utställningarna för

att göra dem bättre, men att det många gånger varken finns tid eller pengar för att

genomföra dem (Källén 2013-12-12, Hedenstierna-Johnsson 2015-03-25). Den här uppsatsen

diskuterar inte budgetproblematiken, men kan användas för att fylla den forskningsmässiga

lucka som annars skulle kräva tid och resurser av museet, och förhoppningen är att den kan

utgöra grund för framtida förändringsprojekt som arbetar mot jämställd representation över

53

ett större identitetsspann än genus. Utöver detta strävade författaren även efter att ge

några förslag på vad som kan förändras i utställningen för att uppnå denna nya bild av

vikingatiden. Dessa följer nedan.

Endast arkeologiska kontexter

Att fylla montrar med föremål från samma arkeologiska kontext skulle åtgärda problemet

med generaliseringar av vikingatiden i Sverige. Istället för att samla nycklar i en monter, där

16 av 18 fyndnummer kommer från Uppland, bör man istället skapa montrar där kontexten

motsvarar verkligheten; nycklarna bör visas med sina andra föremål. Detta gör det inte

svårare att berätta om kvinnan som bärare av nycklar, och samtidigt lättare för besökaren

att förstå nyckelns roll om den omgavs av övriga gravgods som berättar mer om hur denna

kvinna levde.

Regionskontextuellt narrativ

Om montrarna innehåller verkliga arkeologiska kontexter möjliggör detta att besökaren kan

få se var i Sverige de hittats. Då kan en karta över Sverige utan ditritade landsgränser bifogas

med varje montertext med en röd punkt som visar var fynden kommer ifrån. Utöver detta

bör regionala skillnader också framhävas i montertexterna, som förklarar att vikingatidens

folk hade olika kulturella uttryck och lagar som skiljde sig mellan regionerna. Bör exempelvis

uppmärksammas i runstenstexterna, Birka och montrar som behandlar övergången mellan

hedendom och kristendom.

Regional representation

För att utställningen bättre skall representera vikingatida liv och kultur över hela Sverige bör

fyndkontexter hämtas från alla delar i Sverige, och det viktigaste är att fördelningen mellan

regionerna blir mer jämn än den är nu.

Jämställt narrativ

Man kan och bör konstatera att det fanns ojämlika maktförhållanden under vikingatiden,

precis som idag, men man bör samtidigt markera att vi idag strävar efter jämlikhet mellan

kön, klass och etnicitet genom att framhäva det fria folket under damerna och herrarna, och

även de ofria trälarna och trälinnorna. Detta görs enklast med att bygga upp montrar likt

man gjort med Furstinnan från Birka och Godsherren från Vendel, och därmed ge dessa

undre klasser ett ansikte med en välmålad bild och en egen berättelse. Tomheten av den

materiella bristen som kommer att uppstå i en sådan monter kan användas för att reflektera

över hur en ofri person kände sig, där utsatthet, beroende och förtryck kan diskuteras och

belysas som negativa aspekter som bör motarbetas.

Man bör undvika etniska gränsdragningar, och som en följd av detta bör exempelvis

montertexten ”samisk kultur” att revideras markant. Ett förslag är att skapa en centralt

belägen diskussionsplattform, exempelvis där den överdimensionerade miniatyren av Birka i

54

nuläget är belägen, där kontaktytor mellan människor istället presenteras, och materiell

kultur framställt ur ett postkolonialt perspektiv. Således skulle gränserna kunna

genomskådas och närheten till gemenskap och inspiration i andra nuvarande nationers

områden få den uppmärksamhet den förtjänar. Utställningens nuvarande nationella narrativ

håller inte en forskningsmässig kvalitet av den enkla anledningen att Sverige inte fanns

under vikingatiden utan att andra samhällsformer, samarbeten och partnerskap rådde som

skapade och formade identitet. Detta gör att det inte går att berätta ett stort generellt

narrativ om hur livet under vikingatiden tedde sig. Detta gäller som sagt också inom de

gränser som idag är Sverige, varför kontexter som Grav 4 från Ås i Jämtland skulle kunna

utgöra ett typiskt exempel på dessa kontakter.

Miniatyrer, filmer

Filmen (Kontext 13) kan göras längre, så att den inte bara filmar överklassen och

plundringståg och storslagna begravningar, utan även berättar om det vanliga livet som de

flesta andra levde som jordbrukare och djurhållare, hantverkare och trälar. Det finns ett

antal rekonstruerade vikingagårdar runtom i Sverige som kan utgöra filminspelningsplats och

ge en fullgod återspegling av dessa människors liv. Denna kan också flyttas till platsen för

Samisk kultur, eftersom att en film uppskattar avskildhet utan att beröras av

centralitet/periferi. Detta öppnar upp en ~35m² stor yta för byggnadsminiatyrer, som kan

innefatta Birka, men också presentera olika sorters gårdar, kultplatser, mötesplatser, och

gravfält. Bilder på kvarvarande monument i landskapen kan också användas för att återknyta

till platserna och för att ge en större känsla av verklighet/närhet till forntiden. Detta kan

också få till följd att historieturister blir intresserade av dessa och vill besöka dem i

landskapet vid senare tillfällen.

7.5 Sammanfattning

Den här uppsatsen utgick från att besökare gästande historiska utställningar påverkas av

innehållet, och att det därför är viktigt att undersöka på vilka sätt de påverkas. Museet ses

inte längre som en passiv utbildningslokal, utan som en aktiv, identitetsskapande och

meningsbärande instans, som både påverkar och påverkas av det kontemporära samhället.

Därför är det viktigt att analysera museets innehåll, det vill säga utställningarna, för att

förstå på vilka sätt en utställning faktiskt förändrar besökarnas syn, och vad den ger uttryck

till för värdegrunder. Värdegrunder är etiska ställningstaganden om vad som är värt att

sträva efter och vad som inte är det, och tydliga exempel på värdegrunder är exempelvis

jämställdhet mellan könen och avståndstagande från nazism och rasism.

Ett museum, liksom arkeologisk forskning, är på många sätt bundet till samhällets nuvarande

värderingar och förutsättningar, vilket uppsatsen tar upp i forskningshistoriken. Sedan

Historiska museets grundande har en rad olika fokus lagts på vad som ska visas och hur det

ska visas, och sedan vikingautställningens öppnande 2001 har en större genusinriktad

55

förändring gjorts, i enlighet med regeringens, forskarnas och den allmänna opinionens

riktlinjer, vilket tydligt visar på att teorierna om museets bundenhet till nutiden stämmer.

Uppsatsens avsikt var att studera två andra identitets- och värdegrundsladdade begrepp

som inte verkar ha fått det genomslag genuskritiken haft på vikingautställningen: klass och

etnicitet. Detta eftersom att inget av dessa begrepp kan skiljas åt och isoleras, utan påverkar

varandra i de intersektioner som uppstår mellan dem. Maktstrukturer uppstår inte bara

mellan män och kvinnor, utan även mellan olika klasser och olika etniciteter, och detta

måste räknas med för att förstå hur en utställning förstärker eller kritiserar maktstrukturella

orättvisor eller motarbetar dessa. Vikingautställningen förstärker i nuläget jämlikhet mellan

könen, men inte jämlikhet mellan klasser eller etniciteter. Vikingautställningen skall absolut

inte ge en klassjämställd bild av vikingatidens samhälle, då enorma orättvisor rådde vilket

kan spåras i det arkeologiska och historiska materialet, men däremot skall klasserna kunna

vara mer jämställt representerade i utställningsrummet, då detta visar vilka

ställningstaganden museet gör. I nuläget representerar vikingautställningen i första hand

överklassen i det som idag är södra Sverige, även fast representation av alla klasser och

nästan alla regioner i Sverige förekommer. Detta är ur ett intersektionellt perspektiv inte

tillräckligt eftersom de lägre klasserna är underrepresenterade och placerade i periferin till

förmån för överklassen och dess praktföremål, och samerna likaså är åsidosatta rent

rumsligt till förmån för sydskandinaverna.

Etnicitet är ett problematiskt begrepp som bidrar till att skapa folkgrupper och ge dessa vissa

egenskaper, både kulturella, fysiska och sociologiska, och kan bäst kontrasteras med

begreppet hybriditet, som är en inriktning sprungen ur den större postkoloniala diskursen.

Etnicitet används i denna uppsats eftersom att begreppet används i samhället och för att

människor kategoriserar varandra efter denna mall dagligen, och därför är en viktig term att

förhålla sig till i intersektionella studier. Däremot strävar uppsatsen efter att införa

konceptet hybriditet som en ersättare av etnicitet i vikingautställningen, där fokus ligger på

likheter mellan människor från olika delar av världen som hade kontakt med dem som bodde

i Skandinavien, och även fokusera på de regionala skillnader som rådde inom det

landområde som idag är Sverige. Med ett sådant perspektiv kan en mer rättvisande bild ges

av vikingatidens samhällen samtidigt som kontaktytor och inflytande framhävs utan att

behöva härleda till olika etniciteter eller folk, eller för den delen nationen.

Med dessa resultat är förhoppningen att uppsatsen har bidragit signifikant till en ny

förståelse om hur vikingautställningen påverkar besökaren, vad den representerar, och hur

museipersonalen kan gå vidare för att fortsätta det arbete som påbörjats i och med

Jämusprojektet och andra samarbeten som det mellan Historiska museet och

Lärarhögskolan. Vikingatiden är fortfarande en uppskattad, intresseväckande och populär

period i Sverige, och därför är det oerhört viktigt att Historiska museet, som dessutom

ansvarar för nationens historia och därmed också har ett riksomfattande ansvar, presenterar

en bild av den som både håller en hög forskningsmässig och värdegrundande kvalitet.

56

8. Referenser Aronsson, Peter. 2008: Comparing National Museums: Methodological Reflections. Comparing:

National Musems, Territories, Nation-Building and Change (Aronsson & Nyblom, red.) s. 5-20.

Linköping: Linköping University Electronic Press.

Bennet, Tony. 1988: The Exhibitionary Complex. New Formations, Issue 4, s.73-102.

Bhabha, Homi K. 1985: Signs Taken for Wonders: Questions of Ambivalence and Authority under a

Tree Outside New Delhi, May 1817. Critical Inquiry, Vol. 12, Nr. 1, s. 144-165.

Bhabha, Homi K. 1990: Nation and Narration. London: Routledge.

Bhaba, Homi K. 1994: The Location of Culture. New York: Routledge.

Burström, Mats. 1999: Cultural Diversity in the Home Ground – How Archaeology Can Make the

World a Better Place. Current Swedish Archaeology, Vol. 7, s. 21-26.

Börjesson, Mats. 2005: Vad gör en museiutställning? Om social kategorisering, historiens framsteg

och museernas nya roll. RIG – Kulturhistorisk tidsskrift, Vol. 88, Nr. 4, s.193-209.

Césaire, Aimé. 2000: Discourse on Colonialism. New York: Monthly Review Press.

Chapman, Ellen. 2008: What Makes a Musem National? Identity at Community Museums. Making

National Museums. Linköping: Linköpings Universitet.

Crenshaw, Kimberle. 1991: Mapping the margins: Intersectionality, Identity Politics, and Violence

against Women of Color. Stanford Law Review, Vol. 43, s. 1241-1299.

Eilertsen, Lill & Amundsen, Arne Bugge (red.) Et al. 2012: Museum Policies in Europe 1990-2010:

Negotiating Professional and Political Utopia. Linköping University Interdisciplinary Studies No. 15.

Fahlander, Fredrik. 2007: Third Space Encounters: Hybridity, Mimicry and Interstitial Practice.

Encounters | Materialities | Confrontations – Archaeologies of Social Space and Interaction (Cornell &

Fahlander red.) Newcastle: Cambridge Scholars Press.

Fernstål, Lotta. 2008: A Bit Arabic. Pseudo-Arabic Inscriptions on Viking Age Weights in Sweden and

Expressions of Self Image. Current Swedish Archaeology, Vol. 15-16, s. 61-71.

Fyfe, Gordon. 2006: Sociology and the Social Aspects of Museums. A Companion to Museum Studies

(Macdonald red.) s. 33-49. Cornwall: Blackwell Publishing.

Gosden, Chris. 2006: Race and Racism in Archaeology: Introduction. World Archaeology, Vol. 38(1), s.

1-7.

Grahn, Wera. 2006: ”Känn dig själf” Genus, historiekonstruktion och kulturhistoriska

museirepresentationer. Linköping: Linköpings universitet.

Halewood, Chris & Hannam, Kevin. 2001: Viking Heritage Tourism – Authenticity and

Comodification. Annals of Tourism Research, Vol. 28(3), s.565-580.

Hankivsky, Olena. 2014: Intersectionality 101. Vancouver: The Institute for Intersectionality Research

& Policy, Simon Fraser University.

Hedenstierna-Jonsson, Charlotte. 2012: Traces of Contacts: Magyar material culture in the Swedish

Viking Age Context of Birka. Die Archäologie der Frühen Ungarn (Bendeguz red.) s.29-48. Mainz:

Verlag des Römish-Germanischen Zentralmuseums.

Hegardt, Johan. 2012: ”Ett museum skall irritera” – Historiska museet satt i dess politiska

sammanhang. Årsbok 2012 KVHAA, s.189-202.

Hodder, Ian. 2003: Reading the Past – Current Approaches to Interpretation in Archaeology. 3rd

edition. Cambridge: Cambridge University Press.

Insulander, Eva. 2010: Tinget, Rummet, Besökaren – om meningsskapande på museer. Stockholm:

Stockholms Universitet.

57

Jones, Siân. 1997: The Archaeology of Ethnicity – Constructing identities in the past and present.

London & New York: Routledge.

Kobalka, Dawid. 2013: The Mask(s) and Transformers of Historical Re-enactment. Material Culture

and Contemporary Vikings. Current Swedish Archaeology Vol. 21, s. 141-161.

Källén, Anna. 2004: And Through Flows The River – archaeology and the pasts of Lao Pako. Uppsala:

Uppsala universitet.

Lundmark, Lennart. 2007: Allt som kan mätas är inte vetenskap. Skriftserie 2007: #4 Forum för

levande historia. Stockholm: 08 Tryck.

Macdonald, Sharon. 2007: Interconnecting: museum visiting and exhibition design. CoDesign, Vol. 3,

s. 149-162.

Mattsson, Tina. 2014: Intersectionality as a Useful Tool: Anti-Opressive Social Work and Critical

Reflection. Journal of Women and Social Work, Vol. 29(1), s. 8-17.

Meskell, Lynn. 2002: The Intersections of Identity and Politics in Archaeology. Annual Review of

Anthropology, Vol. 31, s.279-301.

Morris Hargreaves McIntyre (Företagsnamn). 2015: 360 -ͦ Besökare på Historiska museet.

Årsredovisning 2014. Ej publicerad.

Moser, Stephanie. 2010: The Devil is in the Detail: Museum Displays and the Creation of Knowledge.

Museum Anthropology, Vol. 33(1), s. 22-32.

Mills, Sara. 1997: Discourse. London & New York: Routledge.

Naguib, Saphinaz-Amal. 2007: The One, the Many and the Other: Revisiting Cultural Diversity in

Museums of Cultural History. National Museums in a Global World, (Amundsen & Nyblom red.) s.5-

19. Linköping; Linköping University Electronic Press.

Nilsson Stutz, Lisa. 2007: Archaeology, Identity and the Right to Culture. Anthropological

perspectives on repatriation. Current Swedish Archaeology, Vol. 15, s. 1-16.

Ojala, Carl-Gösta. 2009: Sámi Prehistories: The Politics of Archaeology and Identity in Northernmost

Europe. Uppsala: Uppsala universitet.

Olsen, BjØrnar. 2003: Från ting till text. Teoretiska perspektiv i arkeologisk forsking. Lund:

Studentlitteratur.

Petersson, Bodil. 2003: Föreställningar om det förflutna. Arkeologisk rekonstruktion. Lund: Nordic

Academic Press.

Petersson, Bodil. 2010: Nationalmuseer som tidsspegel. 2000-talets forntider i Danmark och Sverige.

Fornvännen, 105 (2): s. 126-133.

Petersson, Caroline. 2011: In Things We Trust – Hybridity and the Borders of Categorization in

Archaeology. Current Swedish Archaeology, Vol. 19, s.167-181.

Renfrew, Colin. Bahn, Paul. 2008: Archaeology: Theories, Methods and Practice, 5th edition. London:

Thames & Hudson.

Scarre, Chris. 2009: The human past – World Prehistory & the Development of Human Societies.

London: Thames & Hudson.

Shanks, Michael. Tilley, Chris. 1987: Social Theory and Archaeology. Cambridge: Polity Press. Shanks, Michael. Tilley, Chris. 1992: Re-constructing archaeology: Theory and Practice. London:

Routledge

Silvén, Eva. 2011: Difficult Matters – Museums, Materiality, Multivocality. The Museum as Forum and

Actor (Svanberg red.), s. 133-146. Stockholm: Statens historiska museum.

Smith, Laurajane. 2006: Uses of Heritage. London: Routledge

58

Spivak, Gayatri Chakravorty. 1988: Can the Subaltern Speak? Marxism and the Interpretation of

Culture (Nelson & Grossberg red.) s. 271-313. Urbana: University of Illinois Press.

Stockhammer, Philipp. 2013: From Hybridity to Entanglement, From Essentialism to Practice.

Archaeological Review from Cambridge, Vol. 28(1), s.11-28.

Svanberg, Fredrik. 2003: Decolonizing the Viking Age 1. Lund: Almqvist & Wiksell International

Werner, Jeff. 2014: Blond och blåögd. Vithet, svenskhet och visuell kultur. Skiascope 6, (Werner &

Björk red.) Göteborg: Göteborgs konstmuseum.

Winker, Gabriele & Degele, Nina. 2011: Intersectionality as multi-level analysis: Dealing with social

inequality. European Journal of Women’s Studies, Vol. 18(1), s. 51-66.

Rapporter Amréus, Lars & Magnusson, Åsa. 2006: Slutredovisning Mångkulturåret 2006. Stockholm: Statens historiska museum. Bergsland, Annika & Ljunggren, Petter. 2007: Så här vill jag göra med mina framtida elever! Rapport om samverkansprojekt kring lärarutbildning mellan Lärarhögskolan och Statens historiska museum2005-2007. Stockholm: Statens historiska museum. Statens historiska museer. 2013: Uppdrag jämställda museer. Rapport om regeringsuppdraget att ta fram underlag och utveckla metoder för en mer jämställd representation i samlingar och utställningar. Stockholm: Statens historiska museer. Statens historiska museer. 2014: Strategisk Förändringsplan 2014. Stockholm: Statens historiska museer. Statens historiska museer. 2014: Verksamhetsplan och budget 2013. Stockholm: Statens historiska museer. Statens historiska museer. 2014: Statens historiska museer 2014. Stockholm: Statens historiska museer.

Elektroniska resurser Historiska museet. 2015: Pressmeddelanden. Tillgänglig:

http://www.historiska.se/press/pressmeddelanden/ [2015-05-09]

Historiska museet. 2015: Pressmeddelande 2011: Möt Birkaflickan ansikte mot ansikte. Tillgänglig:

http://www.historiska.se/press/pressmeddelanden/Pressarkiv-2011/Mot-Birkaflickan-ansikte-mot-

ansikte/ [2015-05-15]

Historiska museet. 2015: Pressmeddelande 2005-06-15. Tillgänglig:

http://www.historiska.se/press/pressmeddelanden/2005/press20050615/ [2015-05-11]

Bilder Fig. 1: Simonson, H. Okänt datum: Runstensvård – vad kan det omfatta? Tillgänglig:

www.raa.se/kulturarvet/arkeologi-fornlamningar-och-fynd/runstenar/runstensvard-vad-kan-det-

omfatta/ [2015-04-16]

Fig. 2: Åhlin, C. Okänt datum: Interiör vägg. Tillgänglig:

http://www.historiska.se/template/RelatedImagePopup.aspx?parent=22175&image=22211 [2015-

04-28]

Fig. 3: Nimmervoll, Katarina. 2015: Ingången till vikingautställningen på Historiska museet i

Stockholm

Fig.4: Statens Fastighetsverk. 2010: LOA Pl 3 och Pl 4 Kvarteret Krubban: AB056001 Historiska.

59

Fig. 5: SHM, redigerad av författaren. 2015: Utställningskarta. Vikingar – en lärarhandledning från

Historiska museet. Stockholm: Statens historiska museum.

Fig. 6: Aszev, redigerad av författaren. 2015: Utställningsföremålens arkeologiska ursprung.

Tillgänglig: http://aveneca.com/blekinge.html [2015-05-20]

Fig. 7: Morris Hargreaves McIntyre (Företagsnamn). 2015. 360 -ͦ Besökare på Historiska museet.

Årsredovisning 2014. Ej publicerad.

Fig. 8: Vänehem, Mats. 2013: Furstinnan från Birka, Godsherren från Vendel, Härskarinna av Öland.

Tillgängliga: http://www.vanehemillustration.com/sida14.html [2015-05-15]

Muntligt

Hedenstierna-Johnsson, Charlotte. 2015-03-35: Diskussion om Birka, Rus och vikingautställningen på

Historiska museet.

Källén, Anna. 2013-12-12: Besök på Historiska museet, ingick i kursen Kritiska perspektiv (15hp).

60