Vad ska vi äta till lunch idag?

Detta är en fråga som brukar dyka upp någon gång runt klockan tio då magen böjar kurra och man

börjar räkna lektionerna fram till lunch.

En helt annan tankegång infinner sig dock när man står i kön i matsalen och börjar skymta vad det är

som serveras. Potatis, som har en yttre hinna tjock som en tumme och samma färg som en gråmulen

höstdag, serveras till nötfärsbiffar, vars konsistens mest liknar sågspån. Det är då man börjar backa

och tänka att man nog inte var så hungrig i alla fall. Och då har man inte ens sett såsen än. En tjock,

klumpig massa med ett övre lager tjockt som ett mögligt apelsinskal, som man helst vill slippa att se

och som man absolut inte vill smaka på.

När man ser detta är det inte så konstigt att det är många elever som väljer att gå ner till affären

istället. Bullar och läsk mättar bättre än ingenting. Ibland dyker det dock upp dagar då man i princip

kan äta maten. Dessa dagar blir som små ljusglimtar i det annars så mörka matträsket. Jag känner

mig faktiskt skyldig att påpeka att jag inte klandrar måltidspersonalen för detta matträsk. De gör bara

sitt jobb när de värmer upp det som skickats till skolan, även om vissa rätter lagas på skolan. Vem

vet, det kanske är dessa rätter som är de små ljusglimtarna.

Jag vet att man inte borde klaga, jag vet att det finns människor som inte ens har mat för dagen och

som svälter, jag vet att jag borde vara nöjd med maten. Så varför är jag inte det då? Jag tror

framförallt att det beror på att jag vet att dessa rätter kan lagas på ett betydligt bättre sätt. Med

bättre råvaror, bättre tillagning och bättre smaker. När man lagar dem hemma smakar de så mycket

bättre och känns så mycket hälsosammare att äta. Tyvärr krävs det både mer tid och pengar för att

kunna genomföra en förbättring av skolmaten, något som i dagsläget inte finns. Fram till den dagen

då vi lyckas få detta får vi väl nöja oss med att klaga och vara glada över de ljusglimtar som vi faktiskt

får. Men ska vi verkligen behöva vänta?

Bok eller verklighet?

16 år med bara böcker. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan en bok framför näsan.

Känslan att aldrig behöva oroa sig för att det inte finns en bok att läsa.

Det började redan vid tidig ålder, sådär vid sju vintrar, när jag precis lärt mig att läsa ’’mulle

meck bygger båtar’’ och kände den spännande känslan att leva sig in i en bok. En helt ny

värld öppnades framför en. Nu går jag i nian och läser dagligen minst fyra timmar, men ofta

mer. Biblioteket är som mitt nya hem och finns alltid för mig när jag har mina dystra stunder.

Bokhyllorna är visserligen för få för mitt läsande, och biblioteket i Lund blir ibland mitt enda

val.

Det som är så underbart med att läsa en bok är att man verkligen känner att världen blir

större och att man ibland lever sig in så pass mycket att man nästan domnar bort från den

riktiga världen, nästan lite likt ett finger som somnar. Böcker kan se olika ut från författare

till författare och genre till genre, och det är det som lockar mig att läsa böcker, att känna att

det alltid finns något annat att välja ifall boken man läser är dålig.

Dagens ungdomar är allt för lata, sitter bara framför datorn och slöar och har inte ens tänkt

tanken på att läsa en bok. Inte minst sagt all lärdom man får från böcker. För de som inte

läser mycket, tycker jag att ni med det samma ska gå till närmaste bokhandel eller bibliotek

och få tag på en bra bok. Men ta då en bra bok, för det värsta som finns är en riktigt dålig

och smörig bok, det är till och med värre än de långsamma söndagspensionärerna i trafiken.

Hade du orkat var uppe en hel natt?

Jag lyfter ut den sista påsen ur bilen och

stänger bakluckan och säger hej då till

mamma som sitter i förarsätet i

vinterjacka. Jag går mot dörren till min

kompis hus trycker ner handtaget och

öppnar dörren. Jag ställer påsen på

golvet och tar av mig skorna, tar upp

påsen och går in mot tv rummet och ser

mina kompisar sitta med sina

datorskärmar 4cm från huvudet och ser

ut att vara väldigt inne i spelet. Jag

kopplar in alla sladdar och trycker på

Power knappen, LED-ljusen i datorn

tänds och fläktarna börjar snurra. Jag

sätter mig ner på den obekväma

trästolen och tänder skärmen och login

rutan dyker upp och jag skriver in mitt

lösenord och trycker på Enter, när

skrivbordet kommer upp klickar jag på

Steam ikonen längst ner på skrivbordet

och ser en grå svart ruta komma upp på

skärmen, jag klickar på bibliotek och

ser en lista med spel radas upp. Jag

klickar på ett spel och startar, under

tiden spelet startar tar jag upp min

termos med kaffe för att orka vara uppe

hela natten och en liten godis påse för

att ha något att äta på när man väntar på

att komma in på en server. När klockan

är 3 på natten brukar vi ta något att äta

som till exempel en Billys pizza kanske

en pirog eller helt enkelt bara en ost

macka. När vi har ätit och mätta brukar

vi gå ut och springa runt och jaga

varandra för att bli piga. En av mina

kompisar gick mot dörren och jag

följde honom efter mig kom min andra

kompis springande och om for han som

en galning.

Äntligen inne i värmen med den

bländande vita datorskärmen lyser mig i

huvudet, efter några millisekunder

börjar mina ögon vänja sig åt ljuset och

jag kan börja spela igen.

Klockan är 8 på morgonen och jag är så

trött att jag knappast kan lyfta

ögonlockarna, öm i tandköttet av allt

godis och värk i kroppen för att den inte

fått vila, då vill man bara sova men just

då hör jag att min kompis frågar om

man vill spela, så klart säger jag ja men

lyfter mig från stolen går mot soffan.

Jag vaknar och kollar på mobilen,

klockan är 14:08. jag reser mig och ser

mina kompisar ligga på varsin plats i

soffan med gapande munnar. Jag går

fram till dem och bitch slappar dem lite

nätt på pannan och försiktigt öppnas

deras ögon. Vi sätter oss med världens

sexigaste frisyrer och kollar något roligt

på Youtube för att vakna.

Det burrar i bordet och mobilskärmen

lyser upp och det är ett sms från

mamma, hon undrar om jag ska åka

hem snart, jag plockar upp mobilen och

skriver att hon kan köra om några

minuter. Jag packar ihop allt och när

det är klart hör jag att det ringer på

dörren, min kompis öppnar, vi packar

ut allt i bilen och sedan åker vi hem.

”Jag vet hur undersidan

av dina fotsulor ser ut.”

Vad är vänskap? Enligt undersökningar är

det bara möjligt att ha ett femtiotal riktiga

vänner, sedan går det inte längre att helt

hålla kontakten och upprätthålla en

fungerande vänskapsrelation längre.

Jag har alltid haft många vänner, har alltid

trott att jag har haft många vänner. Vid den

här tiden hade jag hade 400 kontakter på

facebook och träffade ständigt nya

människor på fester och andra events. Jag

dansade med flickor från andra städer,

hälsade på människor på busstationer,

ramlade in i folk på källarloppisar. Ändå

var det liksom ingenting jag funderade på,

att jag inte visste vad personerna hette i

efternamn, det var inte så nödvändigt när

man bara hade kul. Inte så konstigt då att

de där orden som han sa så lätt fick mig att

ifrågasätta allting som jag kallade

verklighet. Bara sådär.

Han lutade sig liksom fram, strök en av

mina hårslingor bakom örat och viskade

orden med en enorm kärleksfullhet. Det

kittlades av hans andedräkt.

”Jag vet hur undersidan av dina fotsulor

ser ut, och då vet man ganska mycket.

Bara så att du vet det.”

Och jag kom mig inte för att svara, visste

inte vad jag skulle svara som möjligtvis

kunde tillfredsställa honom. Samtidigt, på

vägen hem den kvällen kände jag att jag

aldrig någonsin känt mig så nära någon

annan människa i hela mitt liv. ”Jag vet

hur undersidan av dina fotsulor ser ut.”

Hur i hela friden ska man kunna ställa sig

till det?

De följande veckorna gick liksom i trans.

Jag lagade pastarätter som jag inte åt, jag

pluggade in glosor som jag glömde bort,

jag städade i redan städade rum. ”Jag vet

hur undersidan av dina fotsulor ser ut.”

Plötsligt förstod jag varför det hade känts

så otroligt malplacerat det han sa, det var

ju för att vänskap inte ser ut sådär längre.

Inte alls. Vänskap har man på facebook via

chatt, man vet varandras favoritfärger och

varandras mailadresser men man vet inte

hur undersidan av varandras fotsulor ser ut

för det hör inte till. Det är ingenting som är

relevant, ingenting som behövs.

Bortskjutet, onödigt.

Och ärligt talat tror jag inte själv att

vänskap hänger på om man vet hur någons

fotsulor ser ut. Vissa människor visar gärna

inte fötterna, vissa är rädda för fötter och

vissa har fot-fetisch. Det är helt okej. Det

jag menar är att den sortens vänskap som

faktiskt gör att man vill ta reda på hur

undersidan av varandras fotsulor, eller

insidan av varandras näsor, eller

mellanrummen mellan långfingret och

pekfingret ser ut, den finns inte mer.

Åtminstone är den väldigt ovanlig.

”Jag vet hur undersidan av dina fotsulor

ser ut.”

Det är för intimt, det är för mycket.

Vänner ska vara längre bort, i

cyberrymden, eller åtminstone på en

armlängds avstånd. Eller? Är det kanske

dags att släppa människor in på livet; på

riktigt? För vad är vänskap egentligen, är

det att dansa en gång tillsammans och

känna en kontakt, eller är det de där små

sakerna som undersidan av fotsulor som

egentligen avgör?

Vem bestämmer vad som gör dig vacker?

I hela mitt liv har jag fått lära mig att man duger precis som man är. Jag har växt upp med att

hudfärg inte spelar någon roll, att klädstorleken inte är viktig och att alla är vackra på sitt eget

sätt. Trots detta hör jag ibland mig själv säga ”titta vilken ful potatisnäsa” eller ”vilka

spindelben”. Frågan är då var man får idéerna om att potatisnäsor är fula och att långa smala

ben inte är något önskvärt. Vem bestämmer vad som gör dig vacker?

Många ungdomar idag har utseendekomplex men var kommer all denna självkritik ifrån? Jag

påstår att vi får alla dessa normer och krav från varandra, från kompisarna i skolan, från

fotbollslaget eller från dansen. Omedvetet påverkas vi hela tiden av varandra. Ofta tycker vi

att andra har den perfekta kroppen eller perfekta raka och vita tänder. Vi är ofta mycket mer

kritiska mot oss själva och inser inte att andra kanske tycker att just ens kropp är den perfekta

eller önskar att de hade ens sneda charmiga tänder.

Människan är en konstig varelse. Den tycks alltid önska det den inte har eller kan få. Tyvärr

finns det ingen vetenskaplig förklaring till varför det vi önskar mest är det vi aldrig kan få och

kanske kommer det alltid vara en obesvarad gåta.

För något år sedan var jag väldigt missnöjd med mitt utseende. Jag tyckte att jag var alldeles

för smal och saken blev inte bättre när andra hela tiden påpekade det. Med åren har jag insett

att det är såhär jag ser ut och jag har lärt mig att acceptera det. Idag kan jag till och med känna

mig vacker i min kropp.

Vi fokuserar ofta på det som inte är bra med våra liv istället för att rikta in oss på det som

faktiskt gör det värt att leva. Det negativa kan dra ner oss så mycket att vi börjar fatta dåliga

beslut och blir en fara för oss själva. Detta hände en vän till mig. Hon slutade att äta och efter

varje dag såg vi hur hon tynade bort mer och mer. Om hon inte hade fått hjälp hade

konsekvenserna kunnat bli katastrofala. Varför ska man riskera livet för att se ut på ett

speciellt sätt? Om du börjar ändra på dig själv är det lätt att man tappar bort sig själv på

vägen. Tänk på att dina vänner faktiskt valde att umgås med dig för att du är en fin person. De

kommer alltid att älska dig trots att du har en örnnäsa och de som inte är dina vänner kommer

alltid att söka fel hos dig, men de har ju aldrig gett dig en chans att visa hur fin du är på

insidan.

Så vem är det nu som avgör vad som gör dig vacker? Svaret på detta vet jag inte, men jag

anser att så länge du känner dig vacker och respekterar dig själv så kommer andra också att

göra det.

Har skolverket gjort rätt beslut?

Plugg, plugg, plugg, det enda som finns i

mitt huvud, det gör jag när jag kommer

hem direkt efter skolan, pluggar. Tanken

på att jag måste lyckas finns i mitt huvud

hela tiden. Jag får aldrig misslyckas.

Sedan jag började åttonde klass har jag

fått betyg, d.v.s i tre terminer. Vårt nya

betygsystem som sätts från A-F har

ändrats en del från det tidigare systemet

där man satt betyg MVG-IG.

I dagens samhälle, bland unga i skolan har

kraven för att få ett A blivit större jämfört

med kraven för ett MVG. Det har satt

stress på ungdomarna som kan leda till att

man inte orkar ta tag i alla läxor och prov

man har. Nu har man bestämt att man ska

börja med betyg redan i årskurs 6, detta

tycker jag är förfärligt. Vill skolverket att

barn ska stressa ihjäl sig redan från 12 års

ålder? Barn ska väl få vara barn också, tids

nog kommer alla krav ändå. Betygs hets

sätter så mycket stress och press på en att

man knappt får någon fritid över, jag

tycker att det är viktigt med en bra

utbildning och att man ska lära sig så

mycket som möjligt i skolan. Men det får

inte gå för långt, för det kan leda till att

man inte hinner med sig själv, sitt

kompisumgänge eller familj.

Jag hade nyss ett område i Fysik som

bestod av fyra stycken delmoment.

Resultatet jag fick var tre stycken A och ett

E. Vissa lärare säger då att det högsta

betyget man kan nå är ett D, på grund av

att man inte har alla kriterier runt ett A

som man behöver. Först och främst tycker

jag att alla lärare ska bedöma lika, men

sedan tycker jag inte att bara för att man

fått ett E så sänker det slutbetyget

drastiskt. Alla kan inte vara bäst på allt,

men för att få de högsta betygen måste

man vara bäst i allt och alltid vara på topp.

Det enda jag kan hitta som är bra med det

nya betygsystemet är mellanhoppen B och

D. Om man ligger mellan ett A och ett C är

det bra att betyget B finns, det visar att

man har lite högre kunskaper än betyget

C, men fortfarande inte tillräckligt mycket

för att få ett A. Likaså när det gäller mellan

E och C. Detta kan ju liknas vi G+, VG+ och

MVG+. Plusen skrivs inte in i slutbetygen

man får i slutet av terminen, men med det

nya systemet ser man det i form av ett B

eller ett D.

Jag tycker att skolverket borde tänkt en

extra gång innan de skulle ändra systemet.

Pressen var stor på eleverna innan också,

men nu är den ännu större. Jag är inte

ensam om att tycka såhär, på skolverkets

facebook sida är det många som skrivit

och har samma åsikter som jag. Hur

mycket vi än pluggar kommer vi tydligen

aldrig att komma ifrån alla stress och

press.

Stä ller vi fö r hö gä kräv pä idröttäre?

Lance Armstrong, dopad genom hela sin långa och framgångsrika karriär. Efter att varit en

eftertraktad föredragshållare i olika sammanhang om hur dåligt det är att dopa sig och hur

doping strider mot sportens regler. Så visar det sig att Armstrong dopat sig genom alla Tour

de France han vunnit. Frågan är om man måste dopa sig för att nå världstoppen inom

idrotten?

Jag tycker det är fel! Idrott handlar om vem som är bäst på att utöva sin idrott inte vem som

har bäst medicin, läkare eller bäst material. Det är tråkigt att stora förebilder inom idrotten

som t.ex. Lance Armstrong fuskar sig till berömmelse och framgång.

Har alla stora stjärnor dopat sig till sina framgångar eller finns det de som har kämpat och

förtjänar att stå högst upp på den gyllene prispallen? Jag tror på att man ska kunna ha en

idrottsvärld utan doping. Det finns många som är ärliga idag men det är tråkigt att de som

dopar sig förstör för de som är sportsliga och verkligen kämpar.

Ett exempel är Per Elofsson som var en stor skidåkare i Sverige. OS 2002 kämpade Elofsson

allt han kunde för att hänga på skidåkaren framför honom som då låg etta, Per körde så hårt

att han blev totalt utmattad och återhämtade sig inte under OS och kom inte tillbaka till

världstoppen igen. Efter loppet visade det sig att skidåkaren som vann, den som Per försökt

hänga på, hade höga dopingvärden. På grund av denne skidåkares doping körde Per in i

”väggen” och kom aldrig tillbaka. Alltså påverkar doping inte bara den som dopar sig utan

även lagkamrater och konkurrenter.

Ska publiken, tränare eller sponsorer sätta så höga krav på cyklisterna att de ska cykla

snabbare eller att simmare måste simma snabbare än vad som egentligen är möjligt? Det

skapar en press på utövaren, att få snabbare tider eller nå högre, vilket kan leda till att

utövaren väljer att fuska och dopa sig, för att kunna uppnå målet.

Som t.ex. i simning så skapades den s.k. ”hajdräkten”. Ska man kalla det fusk att använda

”hajdräkten” som gör att simmaren blir mer kompakt och kan simma snabbare. Man får helt

enkelt ett bättre resultat med dräkten än utan. Är det fusk eller är det bara en utveckling av

sporten. Jag tycker att man ska kunna utveckla en sport annars kan man inte bli bättre. Men

jag tycker inte att det ska hänga på om man har mest pengar, bäst läkare eller material utan

kunskap och fysisk kapacitet.

Tänk dig hur det hade sett ut om man i bollsporter hade haft en radiostyrd boll som kom in

mål vart man än sköt. Som t.ex. när jag spelar handboll, om bollen bara hade åkt in i mål så

hade det ju varken behövts mer än en utespelare eller någon målvakt. Det hade ju inte varit

mycket till sport kvar.

Man ska helt enkelt kunna idrotta utan att känna att man behöver fuska eller dopa sig.

Är vi mobilberoende?

Jag och mina kompisar sitter vid en bänk

tillsammans mellan två lektioner. Alla

sitter med näsan i sina mobiltelefoner. En

av våra vänner kommer fram och säger

”Här sitter social gänget, haha”. Alla

skrattar men fortsätter att titta på sina

mobiler.

Har vi blivit för beroende av våra mobiler?

Man kan knappt sätta sig ned med sina

kompisar innan alla halar fram sina små

fyrkantiga teknikmirakel. Jag vet hur det

är. Jag är likadan själv. Tristessen som

kryper i kroppen så fort man sitter och

inte gör någonting gör att man snabbt tar

fram mobilen för att fördriva tiden med

lite mobilspel eller instagram. Fantastisk

uppfinning? Ja. Livsviktig uppfinning? Nej.

Jag tycker det har gått för långt. Det har

blivit en vana att ta fram den när man

sitter på bussen, äter lunch eller till och

med samtidigt som man pratar med någon

annan.

Teknikföretagen tjänar miljoner på vårt

mobilberoende. Dem tillverkar dyrare och

dyrare telefoner, som blir mindre och

mindre hållbara. Jag minns när det enda

en mobil kunde göra var att ringa och

smsa, och den höll i fem år.

Nu kan man med telefonerna spela in om

man pratar i sömnen, filma och fota, få

studiehjälp och tips om bra restauranger i

närheten. Man kan till och med prata med

den. Är det därför vi är beroende? För att

det finns så mycket att göra med den?

Eller för att det har blivit en vana att alltid

kolla på mobilen? Jag tror det är en

bandning mellan båda två. Mobilerna har

blivit så bra att vi använder dem mer och

mer, och därför har det blivit en vana att

alltid ha med sig den.

Om vi fortsätter såhär hur ska det då

sluta? Kommer vi någonsin igen bli

oberoende från våra mobiler? Enligt mig

kan vi det. Genom förenade krafter kan vi

slå oss fria från beroendet. Så jag

uppmanar er att för bara en stund ta en

paus i Temple run spelet, låta facebook

sköta sig själv och istället för att smsa med

er kompis träffa den i verkligheten. Livet

kommer bli så mycket trevligare.

Vill man vara fin får man lida pin

En söt kille spanar in mig och jag ler tillbaka med mitt största leende. Hans flörtande blick

omvandlas till en besviken blick som säger ”inte ännu en tandfängslad” och han fortsätter

iväg. För tandfängslad är precis vad jag har varit i ett och ett halvt år. Eller haft tandställning

som lyckligt ovetande personer snarare skulle kalla det.

För den som aldrig har behövt kämpa med detta kan jag berätta att det är ett rent h-vete. Nu

tycker du kanske att mitt ordval är lite väl starkt, men nej, det är just så hemskt. Min resa till

ett vackert leende började redan för tre år sedan med en operation. Innan den hade jag även

fått dra ut ett antal tänder, inget kul det heller. Men det här var bara början …

Redan några minuter efter att tandställningen var på började det värka i hela munnen. Om

jag bet ihop tänderna gjorde det ont. Om jag nudda tänderna med tungan gjorde det ont. Till

och med om jag hade öppen mun gjorde det ont. Inte nog med att tänderna värkte utan

även tandställningen skavde stora hål i läpparna. Ja, jag kan väl bara säga att det var en tuff

vecka. Dessa hemska dagar upprepades sedan var sjätte vecka när tandställningen spändes

mer och mer. Ja, alla ni som har tvingats att uppleva dessa veckor, vet att det är just under

dem veckorna som man blir sugen på knäckebröd eller morötter när man endast kan leva på

flytande föda.

Men som med de flesta sagor slutar även min resa lyckligt. När dagen som jag skulle bli

frisläppt kom, var jag överlycklig. Dagen var perfekt. Min familj och jag gick ut och åt på en

fin restaurang för att fira. Jag fick pengar av mormor och morfar för min kämparinsats. Det

bästa av allt och även det första jag gjorde när jag kom hem var att poppa en stor skål med

popcorn. För efter ett och ett halvt år var det faktiskt popcorn jag saknat mest.

En söt kille spanar in mig och ler sitt största leende mot mig. I hans mun kan jag skymta en

silvrig tågräls. Min flörtande blick omvandlas till en blick som säger ”Kämpa på!” och jag

fortsätter iväg.

Vad hade vi gjort utan internet?

Tänk när vi inte hade internet, vad gjorde vi

egentligen då? Gick runt och skördade potatis,

det fanns ju inget annat och göra. Nu sitter

alla med sina telefoner eller datorer och söker

på internet, går in på Facebook eller

Instagram.

Frågan är om det är bättre att sitta med sina

telefoner än att till exempel skörda potatis.

Antagligen var vi mer sociala förr i tiden. Vi

alla har nog varit med om en bussresa där alla

sitter med sina telefoner. Det är inte många

som sätter sig bredvid en okänd person och

börjar prata. Istället sätter man sig, tar upp

telefonen och går in på internet.

I skolan är det inte ovanligt att se en mobil.

Nästan alla sitter med sin mobil på rasten och

är inne på internet. Innan internet fanns

umgicks man mer på rasterna än vad man gör

nu. Det är inte lika lätt att prata med

människor nu som förr.

Dessutom kan det vara farligt med internet. Är

man inte väldigt försiktig så kan man råka illa

ut. Plötsligt kanske en kille börjar chatta med

dig på internet, du tycker han verkar vara

trevlig och du bestämmer dig för att träffa

honom. När du väl träffar honom visar det sig

att det är en äldre man som du har chattat

med.

Även om det finns mindre bra saker med

internet så är det ändå den bästa

uppfinningen man har kommit på. Vi kan

skicka ett medelande till en vän i Kina och få

svar bara någon minut senare. Det gör att vi

kan få kontakt i hela världen.

Även för de döva har det blivit lättare. När det

inte fanns internet hade vi inte skype. De döva

kan ringa ett videosamtal och prata

teckenspråk. Hur fick de tag på de döva när vi

inte hade internet? Gick de hem till dem och

frågade något på teckenspråk och gick sedan

hem igen?

Internet är ju även användbart till att söka upp

fakta. Det går mycket snabbare att söka upp

fakta på telefonen eller datorn än att leta upp

det i en bok.

Det är mycket lättare att hålla kontakten med

människor samtidigt som vi blivit mindre

sociala. Hade vi inte haft internet kanske vi

fortfarande hade skördat potatis och umgåtts

med folk i verkligheten. Internet har utvecklat

hela vårt samhälle både positivt och negativt.

Bättre förr

Tänk när man kunder sticka ner till

korva-luan och ta en svullen i bröd för

några spänn och snacka med polarna

bredvid.

Tänk att sitta i baksätet i sina föräldrars

amazon och glida in på Shell macken

och man frågade efter klistermärken

och man stod och letade efter det nya

numret av bildjournalen. Med bilder i

med de stora stjärnorna i från väst.

Tänk när man tog cykeln ner till

skivhandlaren i byn och så stod man där

och lyssnade på de nya goa bitarna av

rock n roll från staterna.

Tänk att ta moppen till macken för att

fylla soppa i tanken och vänta på

kompisarna på en lördag för att köra ut

till folkets park som låg några min bort

för att dansa till bandet där ens bror är

med i och att bjuda upp töserna i singel

hörnan och när dansen är slut så luktar

man både cigarett rök och avgaser på

parkeringen.

Att man satt och rattade in radio

Luxemburg för att lyssna eller kanske

öva sig på att dansa när dans-timmen

drar igång i de smattrade högtalarna i

stora rummet.

Tänk att gå på bion wivex för att se den

nye filmen man ståt och väntat på när

man sett affischerna i stan ”vänd dem

inte ryggen om”. Och höra några andra

stå i foajén och trycka på den magiska

krappen på jukeboxen för att höra Elvis

preaslys nya hit ”it’s now or never” för

första gången.

Men vart har detta tagit vägen? Det

glada och sociala samhället. Själv är jag

mycket avundsjuk på de på den tiden,

för jag skulle mer än gärna levt då. Men

det är lätt att vara efter klok, det finns

såklart också nackdelar.

Idag har många så kallade ”danspalats”

försvunnit, rivits eller sålts de till en ny

verksamhet och dansandet är inte längre

någon självklarhet i dagens läge längre.

Jag har själv varit ute mycket på

dansställena och tycker att det är

underbart. De nya är att stå på diskotek

och hoppa på samma ställe, men det är

andra tider nu.

Radion kan vi ha påslagen in på

småtimmarna utan att det blir sändnings

uppehåll och det gäller teven med, det

nya samhället kan man välja och vraka i

hur man vill att sitt liv skall se ut.

Men det finns också bättre saker nu

som inte fanns då till exempel att lära

sitt barn cykla utan kruka på huvudet

och att åka bil utan att vara fast spänd

eller att sitta i skuffen. Att dricka direkt

från trägårdsslangen eller att man som

vissa tror idag att man kan bli ”sjuk”

om man är ute för mycket och det kan

ta stor skada på ens kropp och själ men

hur kunde de då överlevt som gjorde

det,

Att det var en helt annan anda i

samhället för bara några år tionden sen

känns kanske märkligt för en del men

det finns kanske lite ljus och hopp i

tunneln nu men det återstå att se.

Dagens ungdomar med för höga krav får

dåligt psyke

Dagens ungdomar mår psykiskt dåligt när

de studerar i skolan, på grund av kraven

de har på sig själva för att klara skolan

med bra betyg. Ska man behöva ha högsta

betyg för att vara nöjd?

Efter en tuff skoldag är det skönt att

kunna sätta sig ner i soffan och slappna av

medan man äter sitt mellanmål. Men när

man sitter där med sitt mellanmål, känner

man sig aldrig sig riktigt avslappnad för

man vet vad man har och vänta sig. Jag

kan ofta känna så och speciellt eftersom

att jag har träning på kvällen vilket gör det

till ännu mindre tid att studera och göra

läxor. Man kan ju tycka att skolan går före

allting annat men ska man ge upp sin

fritid, vänner och sportintresse för att

sedan kunna få en bra utbildning. Man får

även se det från alla vinklar, för tänk om

man inte alls skulle kunna ha tid till vänner

eller sportintresse, då skulle allt handla

om skola och arbete och då skulle skolan

vara väldigt ordentligt och fokuserat, inga

roliga stunder. Aldrig några roliga stunder

med den speciella personen. Den

personen som alltid får en att må bra och

får en att skratta när gråten sitter i halsen

eller ilskan håller på att brista ut.

Dagen då man precis har anlänt till skolan,

den dagen då man har ett stort prov

någon timme senare. Då nervositeten

strålar igenom en. Det enda som alla sitter

och pratar om är hur svårt de tycker att

det är och att de kommer att gå dåligt

eller tvärtom att de kan de jätte bra och

hur mycket de har pluggat. Medan man

själv får känslan att man kanske skulle

pluggat lite till, när man hör alla

avancerande svar och nervositeten i dess

ögon.

Värst av allt måste ju ändå vara när man

sitter och väntar på sitt resultat.

Nervositeten täcker allt man har i sin

hjärna och man inte kan sitta still. Det

påminner lite om artisterna som sitter i

”greenroom” i väntan på guldkuveret med

årets Eurovision Song Contest vinnare.

Men när man väl får tillbaka sitt resultat

och blir ganska nöjd så sitter det en annan

som är otroligt missnöjd men som ändå

har fått högre resultat än en själv.

Hade det inte varit för bytande av

betygsystem hade det antagligen inte varit

samma krav. Eftersom att det är lättare att

får ett MVG än att få ett A blir det ändå

ofta att man jämför dem med varandra

och vill ligga på topp.

Jag vill själv att alla ska känna sig lika

duktiga oavsett vilket betyg de än har och

att man ska kunna ha en fritid med vänner

och intressen. Därför hade det varit bättre

att inte ge för mycket läxor och prov på

samma vecka och försöka få gjort så

mycket som möjligt i skolan så man har

tiden efter skolan ledig. Livet är långt och

ska räcka länge.

Fängslade av samhället

För nöjes skull går vi till djurparker och

tittar på djur som bor i alldeles för små

burar eller inhägnader, djur som är

skrämda av oss människor som med

nyfikna blickar betraktar dem och trycker

oss mot inhägnadernas höga staket. Och

det är vi som har satt dem där, i de trånga

burarna. Men varför gör vi det?

Det var redan i slutet av sjuttonhundratalet

som vi började sätta djur i bur i Europa.

Det var något nytt och spännande att kunna

se djuren på så pass nära håll. Då var

djurparkernas största syfte att sprida

kunskap om djuren och man fick en lite

djupare inblick i deras vanor och

beteenden.

Vårt samhälle bygger på att få in pengar,

utan pengar klarar sig ingen särskilt länge.

För att få in pengar bygger vi en djurpark i

vilken vi har exotiska djur från jordens alla

hörn. I vissa fall har vi inte djurparkerna

för djurens skull utan för vår egen skull.

Jag har alltid sett det som en självklarhet

att man ska behandla djur med respekt och

varsamhet, men när man inte längre gör det

så ser jag inget syfte med att ha en

djurpark.

Visst finns det även bra saker med

djurparker, utrotningshotade djur får hjälp

att komma på banan igen och skyddas

samtidigt från tjuvjägare, men när isbjörnar

tvingas leva på stenklippor och utan snö så

kan jag inte säga att det är rätt alternativ.

Enligt mig så skulle det vara bättre om

man hade stora inhägnader i djurens

normala hemvister och istället för att

transportera dem flera tusen kilometer bara

för att vi ska kunna titta på dem.

Är det rättvist att vi människor ska leva i

stora fina hus med lyxiga möbler och äta

ute varje kväll medan djuren ska leva i

trånga burar med avföring upp till magen

och endast mat varannan dag? Jag tycker

inte det. Vad tycker du?

Feminism- En pölitisk ä sikt söm ö verdrivs

Under mina, än så länge, sexton levnadsår har

samhället förändrats men kanske inte så

mycket som en del personer vill. Jag håller

med om att alla, både kvinnor och män, ska ha

samma lön om de gör samma jobb, att allas

utseende ska bedömas lika mycket, att alla ska

göra lika mycket hemarbete och att alla ska ta

lika mycket ansvar för barnuppfostran. Eller

om jag ska uttrycka mig kortfattat, att

samhället ska vara jämställt.

Det var i höstas som en tjej i Sverige startade

gruppen, Trygg utan garderob, på facebook

som jag reagerade och uppmärksammade det

för första gången. Många unga skrev och

delade med sig om sina tankar kring

jämställdhet, bland annat det var många som

skrev och kallade sig själva för ”feministfitta”.

Det är många så kallade feminister eller som

de själv kallar sig, feministfittor, som uttrycker

sig som att de tycker att kvinnan ska kunna

ligga på en solstol hela dagen medan mannen

går omkring och matar henne med vindruvor.

Att kvinnan ska ha fördelar gentemot mannen

som en hämnd för att kvinnan tidigare fått få

vindruvor, för mannen nästan tagit hela

klasen. Men har hämnd någon gång löst

problemen?

Om ni nu blir förundrade om varför jag skriver

”så kallade feminister” beror det på att när

man slår upp ordet feminism i en ordbok eller

söker på det på internet står det INTE att det

är en politisk grupp som vill att kvinnor ska ha

fördelar gentemot utan att man vill föra

samhället till att det blir jämställt. Så mitt

förslag till alla er som känner er träffade som

feministfittor, starta ett nytt parti och lämpligt

namn? Feministfittorna kanske.

Ordet feministfitta är väl inget positivt

uttryck? Är det kul att bli kallad för fitta? Fitta

är ett skällsord som bland ungdomar används

ganska ofta och som vid flertal tillfälle finns

inblandat i psykisk mobbning, det finns alltså

inget positivt kring det ordet. Som jag har

förstått det använder en del feminister

feministfitta för att inte kunna känna sig

underordnad, att man ”gör om” ett

nedvärderande ord till ett starkt ord som man

får kraft av. Men är det då inte bättre att kalla

sig något som är lättare att ta på allvar eller

tycker ni fortfarande att idén om att starta ett

nytt parti vid namn feministfittorna är bra?

Att hämnas är aldrig bra, och vid detta tillfälle

kanske det skulle leda till att ett kukparti

startas och vem vet, kanske blir det en start till

ett inbördeskrig. Så jag råder er alla, ha Nelson

Mandela som förebild och sträva istället mot

ett, till hundra procent, jämställt samhälle!

Sveriges framtida ekonomi i fara Samma dag som jag fyllde 13 år tog min pappa med mig till banken. Jag skulle få mitt

första bankkort som fylldes på med 1150 kr varje månad. Helt plötsligt skulle jag stå

på egna ben. Betala alla mina egna utgifter och samtidigt få pengar att räcka hela

månaden ut. Jag var nu en av många andra tonåringar födda med silversked i mun,

som skulle få lite inblick i hur man handskas med pengar.

Men den glada förhoppningen om att jag skulle bli ekonomisk gick i kras ganska

snabbt efter att mitt lila bankkort levererades hem i brevlådan. Både mamma och

pappa fortsatte skämma bort mig precis som vanligt och självklart tog jag emot allt

jag fick med ett stort leende på läpparna.

Trots att jag gjorde det bästa av mina väldigt bra förutsättningar brukar jag oftast

anklagas för att vara lat, kräsen och minst sagt bortskämd. Eller rättare sagt, hela den

yngre generationen anklagas för att vara det. Att vi lever på våra föräldrar, att vi inte

tar vilket sommarjobb som helst och att vi aldrig tar något eget ansvar. Men hela

debatten om ungdomsgenerationen är fullständigt bakvänd. Det är ju trots allt inte

vårt fel, utan våra föräldrars. Självklart gör dem det i all välvilja, men man kan ju

ifrågasätta hur dem tänker. Vad tror de själva när de köper allt vi pekar på? Vi lär oss

ju knappast någonting om pengars värde eller att man måste kämpa för det man vill

ha. Vårt begär efter ständigt nyinköpta föremål ökar mer om mer i takt som de

fortsätter skämma bort oss.

Så det våra föräldrar som inte insett den enormt viktiga punkten i föräldraskapet där

man skapar regler och drar gränsen om hur mycket sina barn ska få samt hur mycket

av det som faktiskt är nödvändigt. För på något sätt anser jag att de misslyckats med

att forma sina barn till stabila och välfungerande individer och samhällsmedborgare.

Hur hade de tänkt att ska Sverige se ut om tio år? Antagligen kommer

ungdomsarbetslösheten vara skyhög och föräldrahemmen fyllda med bortskämda

snorungar som inte nappar på ett jobb under 30 000 kr i månadslön.

Med detta vill jag säga, det har snart gått tre år sedan jag fick min första månadspeng

och jag tror fortfarande att pengar växer på träd.

Vem vill inte bli behandlad som en stjärna?

När man går ombord på planet får man den första känslan av lyx, man möts av de sköna, mjuka

sätena med gott om plats för benen. Varje fåtölj har dessutom en egen TV-apparat, fulladdad med en

massa nya filmer som inte ens haft premiär i Sverige. Man tittar längre bak i planet till

ekonomiklassens säten, hopträngda tre och tre, med ytterst lite plats för benen. Men den här gången

ska man slippa den där klaustrofobiska känslan av att sitta och svettas på ett trångt galonsäte. Nu är

det bara att breda ut sig bland sammetsmjuka duntäcken medan en trevlig dam bjuder på gratis

champagne. Men vad är den stora skillnaden egentligen? Är det de sköna sätena, eller kanske bara

känslan av lyx man själv skapar. Den stora skillnaden kanske egentligen ligger i hur personalen

behandlar dig som kund?

Vi anländer till hotellet på eftermiddagen, värmen kommer emot oss som en vägg. Vi hinner knappt

komma ur vår Dodge innan en av hotellets anställda kommer fram, välkomnar oss varmt och börjar

bära upp våra väskor på en guldfärgad vagn. Runt om på den lilla parkeringsplatsen står lyxiga

sportbilar i klara färger. En annan man klädd i en blå dräkt med guldknappar kommer och tar vår

bilnyckel för att köra in vår bil i garaget. Så vad är det egentligen man betalar extra för? Är det bara

för det fina läget mitt i Hollywood, precis intill Kodak Theatre, eller är det för att bli bemött som en

stjärna?

Jag är nyss hemkommen. Jag öppnar min resväska och tittar förväntansfullt på de vita och svarta små

papperskassarna med loggor som Gucci, Dior och Marc Jacobs. Jag drar efter andan. Bäst att öppna

posten först, tänker jag. Det är ett vykort från kompisen, en tidning från ICA och två brev från Visa

och American Express. Känslan av positiv förväntan byts till en annan, tyngre. Jag öppnar kuverten

från kreditkortsbolagen. Det är sexsiffriga belopp med ett minus framför. Jag funderar en stund, men

min slutsats är snabb och självklar. Jag kan utan problem äta nudlar morgon, middag, kväll året om

för att få uppleva en vecka av lyx. Jag börjar redan planera för nästa resa.

Skräpmat!

Varför ska onyttig mat alltid vara så god? Jag älskar McDonald's så mycket, jag älskar pizza jag

äter skräpmat för ofta, men det roliga är jag går inte upp i vikt, Skulle behövt några extra kilo

tycker jag.

Skräpmat, Varför kallar dom det skräpmat? Det smakar så gott! Hur kan skräp vara gott? Ja ja

vi förstår det innehåller mycket fett och socker osv men det skadar inte mig, jag bränner ändå

allt och jag är i form.

Tänk dig att äta bara nyttigt varje dag varje månad varje timme? Det skulle inte riktigt ha

funkat för mig, nej inte alls. Jag äter det mesta, jag skulle gärna kunna äta nyttiga grönsaker

och potatis oftare men när jag tänker efter så går det faktiskt snabbare och lägga pizzan i

ugnen, eller lägga mina bacon i stekpannan. Det är mättande och gott! Snabbmat ger mig

mer tid så jag kan göra annat!

Fredagar är den dagen jag verkligen bara äter skräp. Lidl är rätt nära så att läget brukar vara

ganska dåligt för min kropp på fredagar, Det blir ju chips, choklad och cola för det mesta, och

senare McDonald's!

Men sen på lördag morgon vaknar jag tidigt för att äta en ordentlig frukost för då har jag

träning, äter jag som jag brukar göra före en träning spyr jag säkert, Lördagar tränar vi på 1

sak, Ge stryk, Få stryk. Om man har ätit en pizza eller hamburgare före det, då har får man

skylla sig själv.

Men det är inte så att jag alltid äter skräpmat, nejdå jag äter nyttigt också! Jag brukar alltid ta

alla grönsaker som skolmaten erbjuder. Men jag tycker att ni borde undvika ''Skräpmat'' för

det mesta. Det är inte bra för kroppen! Om man ofta äter på McDonald's så blir det så att till

slut får du diabetes på din plusmeny.

Man får se upp! Men för mig så är det lugnt för att jag vet mina gränser. Tänk efter noga,

Skräpmat gör dig mätt och det är det som är viktigt eller hur? Att tacka nej till 2

cheeseburgare för 20 kronor är ju nästan omöjligt. Men samvetet blir kanske lite bättre för

att det finns den lilla gurkan i där som ingen faktiskt gillar, Men om man tänker efter så är

gurkan i den burgaren faktiskt nyttig, Eller vad säger du?

Ska pengar påverka människans

rätt att leva?

När min storebror föddes så var det ett

antal komplikationer i vägen. Hans

chanser för att överleva var extremt

minimala. Ändå klarade han sig utmärkt.

Under den tiden som Peter, min storebror

föddes diskuterades det väldigt mycket

om var man ska dra gränsen med att

behandla barn som föds för tidigt. Just då

slutade man behandla barn som hade

födds innan 24 graviditetsveckor. Det är

ungefär 0,4% chans att ett barn föds innan

29 graviditetsveckor, min bror föddes

vecka 26.

Det är ju svårt att beräkna exakt hur stor

chans min bror hade för att överleva. Men

med allt jag kommer att nämna nu så

förstår man att chansen var extremt liten.

Först hade min bror problem med

andningen sedan fick han en allvarlig

hjärnblödning. Efter det kom flera kritiska

situationer som gjorde att min bror borde

antingen dö eller få allvarliga mentala

sjukdomar. Sedan brann sjukhuset upp

dessutom. Personalen fick såklart ta ut alla

patienter ut omedelbart och flytta de till

ett annat sjukhus. Transfereringen

påverkade min bror på ett dåligt sätt, han

blev utsatt för kall luft vilket gjorde att

hans odds för överlevnad blev ännu lite

mindre men Peters motstånd var hård

som sten. Även om att allt detta hände så

var det inget fel på min storebror.

Det jag tycker om att man ska sluta

behandla barn är att man ska behandla de

så länge chansen finns att de överlever.

Det kostar extremt mycket att försöka

rädda barn som har födds för tidigt men

jag tycker att det är värt pengarna och att

hur mycket pengar som helst alltid är

mindre värd än en människa. Om min bror

hade födds två år tidigare hade han dött

och alla de minnen jag har haft med

honom hade försvunnit.

Han hade kanske dött av de sämre

behandlingar men två år innan han föddes

så slutade de behandla barn efter 27

graviditetsveckor. De hade alltså inte

behandlat min bror och han hade dött.

Är det rätt att lägga en massa pengar på

behandlingar som sällan lyckas istället för

att låta en annan människa som behöver

de pengarna ha pengarna? Jag tycker det

eftersom en annan persons problem inte

ska vara i vägen för ett barn att leva.

Krönika

Vad är man beredd att göra för att vinna? Är en seger alltid lika mycket värd? Känns det alltid lika bra

att vinna? Även om man har fuskat?

Ja, dessa frågar kan man ställa sig efter den senaste veckan som gått fick ett uttalande från Lance

Armstrong om att han under hela sin karriär som elit idrottare har dopat sig.

Senare samma vecka i en fotbolls match mellan Swansea och Chelsea där folk blivit väldigt upprörda

för att Eden Hazard från Chelsea sparkat en bollkalle i magen. Bollkallen la sig på bollen av då okända

skäl. Eden Hazard som var stressade i och med att hans Chelsea låg under sparkade bollkallen i

magen och blev då utvisad. Många som blev arga av situationen fick sedan dra tillbaka sina åsikter

när det kommit fram att bollkallen redan innan Twittrat ut att han skulle maska under matchen. Det

visade sig också att bollkallen som hette Charlie Morgan, med smeknamnet maskningskungen på

Twitter, är son till Martin Morgan som sitter i Swanseas styrelse.

Då kan man ställa sig frågan om Neil Armstrong var glad över sina medaljer han fuskat sig till och om

Charlies pappa var stolt över vad hans son gjort under matchen, för Swansea vann ju trots allt och

fick sina tre poäng.