Ska kvinnorna tiga? Nej!

Jag bryr mig inte om 'politik .. . Jag har inte tid, och inte begriper jag det. ..

Så resonerar många kvinnor. Och så låter de valen gå sig förbi utan a t t delta och rösta.

Det ä r lät t a t t förstå det ta resonemang. Vi arbetande kvinnor h a r i allmänhet en arbetsdag som aldrig t a r rik­t ig t slut. För husmodern å te r s t å r alltid saker och t ing som inte ä r färdiga, när kvällen kommer. Fö r alla som har förvärvsarbete, upptas den »lediga» tiden av allt som måste göras i hemmet, för barnen. Den personliga fri­tiden, nä r vi kan intressera oss för vad som sker i om-

världen, ä r snålt t i l lmätt , och vi är t rö t t a när kvällen kommer.

Men i alla fall. H u r opolitiska vi än t ro r oss vara så kommer vi inte

ifrån de politiska f rågorna! Vi är medintresserade i hu r samhället s tyres därför a t t detta avspeglar sig i alla de förhållanden som präglar vår t dagliga liv.

•fa

Vi är intresserade av vad vi ska betala för vår bostad. Men det är i grund och botten en politisk fråga — en fråga om ett av människornas elementäraste behov ska utnyttjas för att tillföra banker och privatföretagare profit.

Vi är intresserade av hur våra barn ska växa upp och hur deras framtid — utbildning, arbetsmöjligheter — ska gestalta sig. Men detta är också politiska och sociala frågor, vars lösning vi kan påverka med vår röst i valet.

Vi är intresserade av att familjen inte vid ett ofrivil­ligt inkomstbortfall blir ett byte för nöd och umbäran­den. Vi är som mödrar djupt intresserade av att den be­sjungna moderslyckan ska bli verklighet och att inte ett barns ankomst utlämnar oss till fattigvårdens förödmju­kande allmosor.

* För en positiv lösning av alla dessa stora frågor — och

av alla deras följdföreteelser i vår t dagliga liv — ä r det vi ska rösta i höstens val.

I valstriden blygs inte de borgerliga par t ie rna a t t ta stora ord i sin mun och förespegla folket de mest välfor­mulerade projekt. Men vi har annat a t t gå ef ter än de vackra f rase rna : par t iernas politik mellan valperioderna.

Det kommunistiska par t ie t har växt sig s t a rka re för varje år. Det är en självklar följd av at t det konsekvent före t rä t t det arbetande folkets intressen och därför vun­nit allt s törre sympatier för sin politik.

Valdeltagandet b rukar genomgående vara svagare från kvinnornas sida. Men vi kan inte s tå till svars med detta nu — at t släppa ifrån oss rä t ten a t t själva delta i beslu­ten om hur vår tillvaro ska se u t !

Vi måste göra klar t för oss a t t passivitet härvidlag inte ä r så oskyldig som den ser ut. E n arbetarkvinnas röst mindre betyder inte bara en förlust för arbetarklassen utan en direkt vinst för reaktionen. Passivitet betyder stöd åt reaktionen, stöd åt dem som motarbetar det arbe­tande folkets intressen!

För tvåtusen år sedan skrev Paulus till ko r in te rna : »Såsom i de heligas alla församlingar t ige edra kvinnor i församlingen: ty dem tillkommer icke a t t tala utan de må vara undergivna såsom ock lagen säger. Men vilja de lära något, så fråge de sina män. Ty det är skamligt för kvinnor a t t tala i församlingen.»

Reaktionen har under de århundraden som gå t t vari t mycket bibeltrogen på den punkten. Den vill a t t arbetar­kvinnorna ska t iga. Den f ruk ta r de medvetna kvinnorna, de som ä r medvetna om sin klass och om si t t eget värde. Men vi få r inte ge reaktionen denna t rumf på hand längre! T dag kan kvinnornas röster ha avgörande betydelse för det svenska samhällets u t formning!

Vill vi framåtskridande, trygghet för individen som barn, vuxen och gammal, vill vi försvara kvinnornas in­tressen vare sig deras arbetsplats är hemm,et, kontoret eller fabriken — då ger vi våra röster till det arbetande folkets parti.

KVINNORNAS RÖSTER TILL KOMMUNISTISKA PARTIET I HÖST!

Barnbidragsreformen får inte förfuskas!

Barnet ä r glädje och bekymmer. Varje arbetarkvinna vet a t t de minuter ä r lätt räknade när hon helt kan koppla av från vardagens bekymmer och låta sig fångas av det soliga gl i t t re t i sina barns ögon. Allt man ville ge — och inte kan!

Det är småbarnsåldern med dess tstarka behov av har­monisk miljö, det är skolåldern med krav på utrymme, på stillhet och omväxling. Och det ä r alltid problemet med kläder och fullgod kost. Allt samlar sig till en väldig börda av ansvar för barnets tillvaro och av pressande merarbete för a t t orka med utgif terna. Och hela detta

ansvar för de uppväxande medborgarna har samhället hittills skjuti t över helt på föräldrarna eller på den en­samma modern.

Men barnen är en til lgång för hela samhället. Det är de som ska göra morgondagens samhälle. Därför måste också samhället ansvara för deras existens på et t annat sä t t än hitt i l ls .

* Kommunist iska par t ie t har formulerat detta i en av sina

riksdagsmotioner, där en ny princip fastslås nämligen att barnen är en angelägenhet för hela samhället och följakt­ligen också har rätt att få ett visst existensminimum garanterat från samhällets sida.

Det kommunistiska förslaget vid förra årets riksdag om kontanta bidrag till alla barn bygger på denna upp­fattning.

Vår t förslag om allmänna barnbidrag innebär a t t de sikall utgå till alla barn, oberoende av föräldrarnas ekono­miska ställning. Alla barn ska ha samma r ä t t till samhäl­lets omvårdnad. Detta befriar bidragen från behovspröv­ning och den åtföljande, mer eller mindre utpräglade ka­raktären av fat t igunderstöd. Utjämningen av inkomster­na ska inte ske genom a t t de r ikas barn ställas utanför utan genom en beskattningspolitiik som ta r ut av de rika vad de bör betala.

Detta förslag syns bli verklighet nu sedan det tagi ts upp av befolkningsutredningen som förslag till regeringen, vilket har väckt stor glädje hos barnfamiljerna. Bidraget skulle inte lösa barnkostnadsproblemet, men det skulle ge en god hjälp.

* Men förslaget har knappt hunni t diskuteras, förrän be­

tänkligheter mot betänkandet börjar hopa sig. F r å n vissa håll har exempelvis ut talats tvekan a t t låta barnbidraget utgå till det första barnet . Och eftersom hälften av lan-

dets barn ä r första-barn, skulle det va ra en väsentlig hjälp som barnfamiljerna skulle undandras på det sät tet .

De ensamstående mödrarna — änkor och ogifta — skulle också enligt befolkningsutredningens förslag i viss u ts t räckning berövas de understöd de å tnjuter för sina barn, om de ska få tillgodogöra sig de nya bidragen. F r å n dessa kvinnor, som kanske ha r den allra svåraste ställningen, skulle man ta igen med ena handen vad man gav med den andra. Kvinnorna själva måste här säga sin mening — vaka över a t t denna be­tydelsefulla sociala reform inte plottras bort av en snål by råk ra t i !

* I förslaget räknas vidare med en komplet ter ing in natura

till de kontanta b idragen: efter behovsprövning skulle de fa t t igaste barnfamiljerna få raba t tkor t vid inköp av vissa barnkläder och barnskor. Vi anser a t t det ta ä r en kompromiss i den gamla fat t igvårdens tecken. I stället för a t t slösa pengar på en dyrbar appara t för a t t vid­makthålla en klassificering av barnen efter deras föräld­r a r s ekonomiska ställning vill vi ett rejält kontant bidrag, vars storlek svarar mot den uppgift det avses ska fylla.

Mödrarna i arbetarfamiljerna, som vill ge s ina barn bä t t re s tar tmöjl igheter i livet, kan själva se vilka som mest konsekvent kämpar för deras intressen.

Stärk med era röster det parti som i riksdag och kommunala församlingar för fram folkets önskningar!

En socialvård efter nya linjer

En människa i detta samhälle som råkar illa ut och får svårt a t t klara s ig ekonomiskt, bibr ingas nästan alltid en känsla av a t t vara brot ts l ig eller försat t i omyndighets­tillstånd när hon kommer i kontakt med de socialvårdande organ som har till uppgift a t t hjälpa henne. Fa t t igvår ­den lämnar bi t t ra , förödmjukande minnen hos alla som prövat på dess inkvisitoriska behovsundersökningar — sammanräkningen av de fat t iga plaggen i garderoben, den moraliserande kri t iken av de inköp för sig själv eller hemmet som den hjälpbehövande gjort efter s i t t eget sinne.

Låt oss ta e t t exempel som ligger oss kvinnor n ä r a : mödrahj alpen.

De flesta av oss som inte själva kunnat stå för alla ut­gifter e t t barns födelse för med sig, känner till den: en invecklad vandring mellan olika instanser, där rekvisi-tionsblaniketten ger t jänstemannen r ä t t a t t ro ta i våra personliga förhållanden i detalj . Och hjälpen: godtycklig, in na tu ra .

På alla andra områden av socialvården är det i s tor t sett l ikadant : e t t oändligt spr ing hos olika prövande in­stanser, en förvirrande labyrint av skilda socialhjälps­organ — ingen enhetlig, förnuftig plan i samhällets a t t i ­tyd mot de hjälpbehövande.

* Kommunist iska par t ie t har u tarbeta t e t t reformförslag

för hela socialvården, som väckt s tort intresse och sym­pati . Det bygger på uppfattningen a t t samhället själv­klar t ska skydda människorna mot nöd vid ofrivilliga in­komstbortfall — sjukdom, olycksfall, barnsäng, ålderdom — eller när inkomsterna inte räcker för de legitima be­hoven.

Grundtanken är att sopa undan alla former av vår för­åldrade, ovärdiga fattigvård och införa ett enhetligt, för­nuftigt system med socialersättning från staten, som för varje medborgare ska vara en rätt och inte en nåd. Det är en ny social syn som präglar förslaget.

Det nya förslag om moderskapsbidrag, som socialvårds­kommittén nu utgivit betecknar e t t glädjande steg fram­åt i r ik tn ing mot en samhällelig hjälp utan spår av fat­t igvård. Behovsprövningen och na turabidragen ha r helt slopats.

Vi anser också a t t förslaget bygger på en r ikt ig princip, i linje med vår t socialprogram, när det hävdar, a t t de förvärvsarbetande kvinnorna ska erhålla kompensation för förlorad arbetsinkomst.

I förslaget utesluts emellertid vissa grupper förvärvs­arbetande kvinnor från denna kompensation. Det gäller alla som har förvärvsarbete på mindre än fyra t immar dagligen, det gäller dem som utför arbetet i s i t t eget hem, t. ex. hemsömmerskor som arbetar för beklädnads­industrin, och det gäller vidare hembiträdena, som inte skall få e r sä t tn ing om de vid barnsbörd får bo kvar hos arbetsgivaren.

Vi anser a t t denna gränsdragning är oriktig. Principen om ersä t tn ing för förlorad arbetsinkomst måste tilläm­pas konsekvent gentemot alla förvärvsarbetande kvinnor. Varje förvärvsarbete som omfattar minst två timmar om dagen bör kvalificera till ersättning.

Moderskapspenningens grader ing efter inkomst måste också ske på e t t anna t sä t t för a t t bä t t re tillgodose de små inkomst tagarnas intressen. Det lägsta beloppet måste höjas och det högsta föreslagna får sänkas, det ä r en för­bä t t r ing som kommer majoriteten av de arbetande kvin­norna tillgodo. *

Husmödrarnas hemvårdspenning vid barnsbörd har föreslagits till 1:50 om dagen. Det är en alltför liten sum­ma för att ge husmödrarna den hjälp till vila som de be­höver. Även om de inte förlorar en direkt inkomst, för­lorar de arbetsmöjligheter och förorsakas därigenom ut­gifter som blir mycket betungande för de fattiga hem­men. Hemvårdspenningen bör därför höjas så att refor­men inte blir en halvmesyr.

För oss kvinnor som får bära den tyngs ta bör­dan, när svår igheter och kris drabbar familjen, ä r det e t t s tor t intresse a t t skapa nya förhållanden inom social­vården. Men vi måste delta själva för a t t åstadkomma detta — s tärka det par t i som slår vakt om folkets intres­sen.

Våra röster i höstens val till kommunist iska partiet!

Bostäder för människorna — ej för byggherrarnas bankkonton!

Världens dyraste hyror har vi här i landet — och vad för slags bostäder får vi för pengarna?

Vi får de bostäder som ger de privata byggher ra rna den s törsta profiten.

Bostaden har en avgörande betydelse för trivseln i till­varon. Bostaden är den dagliga arbetsplatsen för landets över en miljon husmödrar. H u r tungro t t deras arbete alldeles i onödan måste bli på grund av t rångboddheten och den opraktiska planeringen och inredningen behöver man inte tala om. Alla vet det. Alla vet hur trevnaden

blir i e t t stadskök där dagens simåbarnstvätt måste häng­as till torkning, hur arbetsamt det är a t t hålla ordning i lilleputtlägenheter för tre-fyra personer med garderobs­utrymmen för en person. Bris ten på vattenledning och avlopp i lanthushållen försvårar husmoderns arbete oer­hört — nä rmare 80 % av landsbygdens bostäder saknar vatten och avlopp.

* Av bostäderna i landets alla t ä to r te r ä r hälften en-

rumslägenheter och man beräknar a t t över hälften av dessa ä r överbefolkade. Trångboddheten ökar med anta­let barn. I enrumsJägenheten skall småbarn sova, skol­barn läsa läxor, familjen idka familjeliv — allt på samma tid. En lägenhet som ser relativt hygglig ut om dagen förvandlas på kvällen till e t t möbelmagasin, bord och stolar staplas ovanpå varandra för a t t ge plats för sängarna. Det ä r inte bara trevnaden som fördrivs av trångboddheten. Den utgör e t t s tändigt hot mot barnens hälsa och allmänna utveckling. En undersökning av sven­ska barn ha r visat a t t kikhosta, rachit is och sjukdomar i andningsorganen förekommer t re gånger så ofta hos barn som bor i fuktiga lägenheter som hos andra, och at t barn i t rångbodda familjer insjuknar mycket t id igare än andra. Fukten och kylan är typiska för sågverksdi­str iktens barackbebyggelse, för de utdömda lägenheter som fa t t ig t folk tvingas bo i på landsbygden och bruken.

Kommunisterna har för länge sedan pekat på lösningen av bostadsproblemet. Det går i huvudsak ut på att kom­munerna ska bygga hälsobostäder efter befolkningens be­hov och hyra ut dem till självkostnadspris.

* Detta ä r den enda vägen a t t tillgodose människornas

behov av bostäder utan a t t utlämna dem till de pr ivata byggherrarnas , bolagens och bankernas profi t törst . När det pr ivata vinst intresset kommit bort skulle hyrorna kunna hållas så lågt a t t alla medborgare, även de små

inkomsttagarna, skulle kunna bo människovärdigt i »bo-utställningarnas» gyllene land.

Bort med slummen i s täderna och på landsbygden! De arbetande människorna har r ä t t till en bostadsstandard som vi med våra materiella t i l lgångar och vår utvecklade teknik kan skapa. För familjernas hälsa och sammanhåll­ning, för barnens och ungdomens utveckling är det e t t förstahandsintresse at t bostadsfrågan blir löst.

Vi har själva möjlighet at t påskynda dess lösning genom att med våra röster stärka det kommunist iska inslaget i kommunalförsamlingaraa.

En demokratisk skola för våra barn

För varje mor är f rågan om hennes barns framtid stor och viktig. De fat t iga hemmens mödrar ta lar väl inte så mycket om det i allmänhet. De är realister och vet a t t deras resurser inte räcker till mer än det vanl iga: a t t barnen får gå ut skolan och sedan börja arbeta. Men innerst inne har de bur i t på en strålande dröm om barnet de fick i sina armar , och inför den hårda verkligheten har den b a r a gömts allt längre undan för varje år .

F r ågan om skolutbildningen är i det ta demokratiska land fylld av odemokratiska motsägelser. Det grundläg­gande är som alla vet a t t den högre utbildningen är e t t

privilegium för folk med pengar. Det räcker med a t t säga a t t av arbetarklassens barn en på tusen t a r student­examen, som är inkörsporten till alla högre studier . F r å n tretusen prästfamil jer i detta land kommer till gymna­sierna dubbelt så många barn som från hela den svenska arbetarklassen.

Men inte nog med detta. Folkskolan som ä r den enda skolan för majori teten svenska ungdomar ä r efterbliven, läroböckerna otidsenliga och reaktionära. Undervisningen ger inte på långa vägar den s ta r t för livet som motsvarar kraven på nutidens ungdom. Undervisningsmetoderna skapar inte den trivsel och arbetslust som de moderna pedagogerna visat a t t det ä r möjligt a t t uppnå i skolan. Det ä r typiskt i detta sammanhang a t t folkskolestadgan ger lä raren r ä t t a t t aga barnen — medan det ä r förbju­det i läroverksstadgan. Det går »finare» ba rn i lärover­ken. Solveig Rönn-Christiansson har i r iksdagen som kommunisternas talesman motionerat om förbud mot aga även i folkskolan — det lämnades utav avseende. Rot­t ingen och hårdragningen är pedagogiska hjälpmedel som får duga när det gäller folkskolans barn.

* Kommunist iska par t ie t har u ta rbe ta t e t t p rogram för

skolans omläggning och demokratisering och framfört det i form av en motion i riksdagen. Det räcker inte med at t kunna läsa och skriva eller med a t t känna till »kristen­domens grundsanningar och bilderna ur kyrkans liv», när man ska ge sig ut i en värld med den nuvarande tekniska utvecklingen på alla områden. Även inom de enklaste yr­ken krävs det kunskaper och färdigheter långt utöver dem som den nuvarande folkskolan ger. En sådan nödig minimistandard vill vi att alla Sveriges barn ska få, obe­roende av deras ställning. Det är en medborgarrätt som inte får vara förbehållen dem som har pengar.

Den obligatoriska enhetsskolan föreslås av kommunis­te rna bli nioårig. Men samtidigt påpekas nödvändigheten av a t t samhället hjälper barnfamiljerna som annars inte

har råd a t t låta barnen gå så länge i skolan. Allt skol­materiel g ra t i s — det ä r en motion i den r iktningen som kommunisterna lagt fram. F r i a skolmåltider och skol-resor hör också dit. Folkskolan måste i sina högre klas­ser bli s t a rk t nyttobetonad och förbindas med en verklig, god yrkesvägledning.

Skolan ska överhuvud inte vara en klass-skola utan all utbildning ska vara tillgänglig för alla efter vars och ens fallenhet och utan hinder av ekonomisk eller geografisk ar t . För landsbygdens ungdom är det nödvändigt med fri inackordering i skolstaden, i den mån hemorten inte kan tillgodose skolbehovet. Stipendier ska ges till alla som eljest inte kan bedriva s tudier de har anlag för.

E n röst för kommunist iska partiet i höst är en röst för en demokratisk skola!

Kvinnorna i förvärvsarbetet

E t t av den senare tidens mest omdebatterade förslag har gällt den husliga utbildningen. F rån borger l igt håll till­spetsades kravet på huslig utbildning för flickorna så a t t den föreslogs bli obligatorisk. »Kvinnlig värnplikt» kalla­des det.

Det ä r självklart a t t överklassens f ruar applåderade tanken a t t få sin hembiträdesfråga löst av staten — och till e t t billigt pris eftersom hempraktiken skulle ingå i flickornas utbildning. Flickorna i 17—18-årsåldern skulle tas från s i t t arbete och offra e t t av sina dyrbara ung­domsår till en utbildning som de kanske saknade all håg för. I praktiken skulle överklassens flickor i stor ut­s t räckning slippa undan, få dispens för studier o. s. v.

Vi kommunister har kr i t i se ra t förslaget därför a t t det innebär e t t steg bakåt i stället för f ramåt . Hemarbetet måste underlä t tas för husmödrarna. Men det sker genom rat ionalisering av hemarbetet , kollektiva anordningar och bostädernas förbät t rande, inte genom a t t tvångsutbilda flickorna för hembiträdets alla skiftande sysslor och hålla gamla pr imit iva arbetsformer vid liv.

I skolornas kursplaner bör däremot undervisningen i hem- och familjekunskap beredas s törre plats och — märk väl — ges i samma utsträckning till pojkar som flickor.

* I stället för huslig utbildning i särskilda skolor kräver

vi rä t ten till verklig yrkesutbildning för de unga flickor­na på alla områden. Det ä r så bekvämt a t t hänvisa kvin­norna till vissa yrkesområden — oftast koncentrerade kring köken — som de »passar för». Av något skäl råkar dessa områden alltid sammanfalla med en låg lönenivå och oreglerad eller illa reglerad arbetst id. Det »passar» kvinnorna för !

Det ä r lät t a t t finna exempel som visar a t t det är bluff när man säger a t t det ä r för a t t skydda den kvinnliga arbetskraften som kvinnorna hänvisas till sådana yrken. Husmoderns arbete som omfat tar de mest skilda yrkes­grenar och en arbetsdag på 13—14 t immar, ä r inget lätt arbete under nuvarande förhållanden, allra minst i lands­bygdens tungarbetade hem. E t t annat exempel: sjukhus­arbetet, det har i alla t ider var i t dåligt betal t — och reserverat för kvinnorna. Det ä r betecknande a t t när kvinnorna därför drar sig från sådana yrken och man tar in manlig arbetskraf t för a t t fylla luckorna, så får männen utan vidare högre betalning. De manliga sjuk­husbi t rädena exempelvis h a r cirka hundra kronor mer i månaden än de kvinnliga som de delar arbetet med. När barnmorskekrisen i Stockholm höll på a t t urladda sig i en s t re jk för löneförbättr ing tog staden in manliga kan-

didater i barnmorskornas arbete, men gav dem omedel­bar t betydligt högre löner!

Och tvär tom — när kvinnorna under beredskapstiden lyckats komma in i e t t nyt t yrke som exempelvis spår-vagnskonduktriser, e t t yrke med reglerad arbets t id och samma lön som männen — fann man plötsligt a t t det var et t alldeles för anst rängande ynke för kvinnorna, alla upp­tänkliga åkommor hotade dessa stackars konduktr iser — ut med dem! Tack vare sin egen resoluta kamp och stö­det från den radikala arbetarrepresentat ionen i fullmäk­tige vann konduktr iserna emellertid sin r ä t t a t t s tå kvar i arbetet .

* Den kvinnliga arbetskraften i industr in betalas i genom­

snit t med två tredjedelar av den manliga lönen. I metall, i textil, i konfektion, för a t t t a några av de mest påtag­liga exemplen — står kvinnor vid samma maskiner, sam­ma vävstolar som männen och utför e t t arbete som är likvärdigt med deras. Utgif terna är desamma, e t t rum, en måltid, en biobiljett kostar lika mycket för en kvinna. Ändå motiveras de låga kvinnolönerna ofta med »att kvin­norna klarar sig på mindre» — när motiveringen a t t de inte kan sköta et t arbete lika b ra som männen ä r veder­lagd av verkligheten.

Denna underskat tn ing av det kvinnliga arbetet åter­speglas på tusen och et t sä t t i det dagliga livet. Inom statst jänsten, där lagen ändå ga ran te ra r kvinnorna lika behörighet och lika lön med männen, f inner de t i l lsättan­de myndigheterna otaliga sät t a t t sabotera lagen och hålla kvinnorna på de sämst betalda posterna.

Rösta vid valet för en politik som ger kvinnorna:

Lika lön för lika arbete! Lika rätt till utbildning och arbete! Garantier för att behörighetslagen ti l lämpas

i praktiken!

Flera daghem och barnträdgårdar — och bättre!

Behovet av daghem och ba rn t rädgårda r blir allt s tar­kare ju mer kvinnorna engageras i förvärvsarbete utom hemmet. Bris ten på daghem där en yrkesarbetande mor kan lämna sina barn i god vård under dagen gör det ännu för många kvinnor omöjligt a t t ta e t t arbete som de skulle vilja ha. Många måste välja mellan förvärvs­arbete och barn, avstå från det ena för a t t få det andra. Detta betyder en förlust för samhället hur valet än ut­faller. Samhället behöver både barnen och kvinnornas produktiva arbete.

Därför ä r det natur l ig t a t t samhället, nä rmas t kom­munerna, bär ansvaret för a t t ba rn t r ädgå rda r kommer till s tånd i en omfat tning som någorlunda svarar mot be­hovet.

Men varför ska inte de enbar t hemarbetande kvinnorna också ha möjlighet a t t under bråda dagar, vid tillfällig sjukdom o. s. v. lämna bort barnen några t immar? Inte minst för landsbygdens husmödrar med deras många ute­sysslor skulle det vara en stor lättnad.

* Stockholm är daghemsbristen katastrofal . Den som

skriver detta — för a t t ta e t t exempel — sökte förra året vid alla Högalids lekstugor plats för e t t av barnen, och fick besked at t skriva in barnet och vänta i den långa kön. Man hoppades om ett år kunna ordna en plats, det var det mest positiva svaret! Småningom ordnades det så a t t båda barnen kom in på lekstuga — men i skilda stads­delar! Vem som helst förstår vilken orimligt tidsödande procedur det ä r a t t följa och hämta barnen på två ställen långt från varandra .

Stockholm har i run t tal 70.000 barn i åldern 0—7 år. Hela antalet lekstugeplatser — på kommunala, pr ivata och HSB-inrä t tn ingar — uppgår till ungefär 6000. Barn­antalet växer med varje år, och ändå t i l låter sig de kom­munala myndigheterna at t söla med lösningen av barn-krulbbeproblemet på e t t absolut oförsvarligt sät t . I Örby har exempelvis en barn t rädgård »planerats» sedan 1938 då behovet redan var brännande — och ännu ej blivit verklighet!

Inst i tut ioner som kan ta hand om barn för några dygn är det ännu mer ont om. De »barnpensionat» i privat eller HSB-regi som finns ä r till och med i en storstad som Stockholm räknade på f ingrarna, och de är dessutom för dyra a t t anlita för arbetarfamiljer, priset håller sig kr ing fem kr. dygnet. Vid et t stadsfullmäktigesamman-

t rade i Stockholm gav en av de kommunist iska ledamö­terna, redaktör Valborg Svensson, e t t exempel bland många andra på vilka förtvivlade si tuationer denna br i s t kan leda till. En kvinna som skulle ha s i t t fjärde barn och vid alla t r e föregående förlossningarna haft svåra komplikationer, måste ovillkorligen till barnbördshus, annars svarade läkaren inte för hennes liv. Hon lyckades med stor uppoffring placera två av barnen hos vänner, men för det tredje fanns det ingen plats på någon av stadens barnavårdande institutioner!

Att samhället inte kan hjälpa ens i e t t så ömmande fall som detta, när moderns liv s tår på spel, visar till­räckligt hur betydelsefullt och hur helt i kvinnornas in­tresse kommunisternas arbete ä r a t t genom de kommu­nala organen få till stånd en snabb utbyggnad av alla slags barnavårdande inst i tut ioner.

Barnkrubborna som al ternat iv till barnens vård i hem­met har diskuterats mycket ur barnens synpunkt. Hel­dagsvistelse i lekstuga är ofta påfrestande för barnen. Men så länge arbetsmarknaden är stelbent och ogin och inte medger deltidsarbete för mödrar med småbarn, blir heldagsvistelse nödvändig.

Men just därför måste lekstugorna och barnträdgår­darna bli bättre — och flera!

Arbetsförhållandena för landsbyg­dens kvinnor måste förbättras!

F ö r landsbygdens kvinnor ä r ännu arbetsförhållandena i s tor t se t t som de var för hundra år sedan. Den moderna teknikens välsignelser har man var i t snål a t t ställa till deras förfogande.

Arbetsdagen är prakt iskt t age t obegränsad för lands­bygdens husmödrar . Klockan fem på morgonen börjar utearbetet i ladugården, och sedan följer till sena kvällen den ena nödvändiga sysslan den andra. Om man har kal­lat kvinnornas ställning överhuvudtaget i samhället för vår svenska negerfråga, så kan man kalla landsbygdens kvinnoarbete rena slaveriet.

Primi t iva arbetsformer som a t t bära vat ten spann efter spann från mer eller mindre avlägsna brunnar , a t t t vä t t a utomhus också vintert id och skölja i en å, a t t bära ut avfall och skrubba trägolv i e t t evigt enahanda — det ä r regel för småbrukarhus t ru rna . Barnen får sköta s ig själva om de inte kan följa med i ladugården eller ut på åkrarna . På s tora områden finns inte ens elektriskt ljus infört. Mörkret och avstånden isolerar gårdarna , och fat t igdo­men ligger t ryckande tung över deras invånare.

Bostadsfrågan är e t t av landsbygdens mest brännande problem. Bostäder som exempelvis har golvet lagt direkt på marken, bostäder vars fönster inte går a t t öppna vin­tertid, fuktiga och förfallna lägenheter — sådana bo­städer utgör en stor procent av landsbygdens hem. Vat­ten och avlopp saknas inom lägenheterna i upp till 80 procent av lanthushållen.

Året går r u n t i samma slit. Tretton, fjorton år utan en dags omväxling eller semester, är ingenting ovanligt för landsbygdens husmödrar . Om det överhuvudtaget lyc­kas dem a t t ordna hemhjälp för några dagar har de-kanske inte ens kläder a t t sä t t a på sig för resan — denna, fatt igdom ä r en skrämmande verklighet som vi kan ge otaliga exempel på.

Och ändå — många av dessa svårigheter i det dagliga livet skulle br ingas ur världen om det inte helt cyniskt överlämnades åt varje litet fa t t ig t hushåll a t t klara sig självt bäst det kan i alla si tuationer. En småbrukare kan inte lägga vatten och avlopp, inte föra in elektriskt ljus, inte bygga ens en tvä t t s tuga . Men kommunen skulle kunna ta de nödvändiga initiativen och skaffa s tatens bistånd om den själv inte ha r råd.

Men villkoret för detta ä r a t t kommunalförsamlingarna befrias från de reakt ionära stofiler som stelnat i pamp­värdigheten och saknar all social syn.

Det behövs a t t folkets egna r e p r e s e n t a n t e r väljs in i de samhälleliga o rganen för a t t folkets in t ressen ska föras fram och bevakas .

D e t beror till stor del på kvinnornas egna röster hur den n y a representationen ska se ut. D e kvinnor och män s o m kandiderar på kommunisternas listor vid hös tens val är sådana som det arbetande folket kan ge s i t t förtroende, s o m själva känner de fat t iga arbetande människornas problem men också är fas t beslutna at t arbeta för at t lösa dem.

Rättvisa åt kvinnorna är en av huvudpunkterna i arbetarrörelsens ef terkr igspro-gram. Den parollen innebär rä t ten till arbete och ut­bildning och rä t ten till lika lön. Den innebär i sin vidaste samhälleliga syftning a t t kvinnorna får möjlighet a t t fylla sina uppgifter som mödrar och arbetare utan a t t ge avkall på sin r ä t t till e t t harmoniskt , personlighets­utvecklande liv som människa.

I höstens val får vi e t t s tor t tillfälle a t t f rämja en utveckling i denna r iktning. De samhälleliga frågor som de valda kandidaterna skall leda till en lösning angår oss alla, men ofta framför allt kvinnorna.

Fö r de arbetande kvinnorna i stad och på landsbygd är slutsatsen klar. Med våra röster skall vi stödja de fram­stegsvänliga kraf terna. Reaktionen skall inte ha några vinster a t t hämta på grund av passivitet i kvinnornas ied!

Rösta för det parti som konsekvent slår vakt om kvin­nornas intressen och ställer våra krav i deras riktiga sammanhang — i den fruktbärande kampgemenskapen med hela arbetarklassen!

Rösta den 15 september med

K O M M U N I S T I S K A P A R T I E T !

Tr.-a.-b. Västermalm. Sthlm 1946

I serien

DAGSPOLITIK finns följande häften att t i l lgå:

N:r 1. Sven Linderot: Huvudfrågor i svensk politik N:r 3. LO:s nya program N:r 5. E. Lancet: Index och. löner N:r 6. Karl Wirén: Svensk nazism utan mask N:r 7. Erik Åström: Arbetare och småbönder N:r 9. E. Lancet: Krigsvinster och löner N:r 10. Hilding Hagberg: Lönestopp, prisstopp,

inflation ? N:r 11. Sven Linderot: Bönder och arbetare N:r 12. Helge Eriksson: Vem bär ansvaret N:r 13. Hilding Hagberg: Friheten—Demokratin—

Socialismen N:r 14. Arbetarnas enhet vägen till seger N:r 16. Fritjof Lager: Norden och nordismen N:r 17. H. Änder sen: Danmark talar N:r 18. Lancet: Förmögenheter, inkomster, profiter

och löner N:r 20. Socialdemokratiska sifferkonster N:r 21. Bräsch i lönestoppet N:r 22. Set Persson: Vad läget kräver av Sverges

arbetare N:r 23. Knut TeU: Fakta o m metallstrejken N:r 24. Linderot—Hagberg: Samling kring efter-

krigsprogrammet. N:r 25, Lancet: Vilka skall bestämma — arbetare

eller kapitalistei ?

ARBETARKULTURS FÖRLAG Kungsgatan 84, Stockholm

Pris 25 öre