KRISTINA MATTSSON

LANDETUTANFÖR

ETT REPORTAGE OM SVERIGE BORTOM STORSTADEN

Leopard förLag Stockholm 2011

Innehåll

1 Mellan Väddö och Åkersberga 92 Läget 153 Rapport från hålornas håla 234 De utflyttades röster 415 Staten abdikerar 496 Aldrig mer 537 Högland 568 Hultsfred finns på kartan 649 Ryck upp er lantisar 6710 Åre på E 7711 Konsumismen, turismen och de unika platserna 8512 Värmland i framgång och bakvatten 9013 Bruksandans framsida och baksida 10814 Den fruktlösa jakten på Något 11315 Är allt bättre i Norge? 12716 Gränsbrytarna 13817 Vad ska vi göra med Bästekille? 14318 Krångede och vindkraften 15219 Holländarna och andra invandrare 15920 Världsmannen från fjällbyn 16921 Urbaniseringen stillnar och växlar upp 17322 Sista kapitlet 191 Källor 203

1

Mellan Väddö och Åkersberga

Somrarna med släkten i Älmsta i norra Roslagen var det centrala i min uppväxt. Resten av året i den identitetslösa stockholmsförorten Åkersberga, upplevde jag som något till-fälligt och opålitligt. Som en räcka av steg på en ålderstrappa, på väg till något annat.

På sina semestrar under sextio- och sjuttiotalet återkom pappa och hans fem syskon till Älmsta från de utposter dit Utvecklingen slungat dem. Sitt vardagsliv levde de i Öst-hammar, Jakobsberg, Molkom eller Sollentuna. Slungat förresten, jag minns dem snarare som överväldigade av alla de möjligheter som deras samtid gett dem. Ekonomin blev stadigt bättre, jobb fanns det hur mycket som helst och de var alla i ett lyckligt läge där de kunde ta del av framåtskri-dandet.

Det här hände ju under det årtionde då Sverige hade kun-nat vinna VM i urbanisering om det funnits ett sådant. En fjärde del av befolkningen flyttade ifrån landsbygden mellan 1960 och 1970. Hundratusentals människor bytte radikalt livsform inom loppet av endast tio år. Min Väddösläkt hörde till dem.

När farmor kallade till familjemiddag i Älmsta kom alla

10 mina fastrar och farbröder med familjer vare sig de ville eller inte, för så skulle det vara. Dukarna var vita och hemvävda och finporslinet hade ett slingrigt M för det stolta namnet Mattsson i guld på överkanten. Det hela signalerade en ståndsmässig fyrtiotalstillvaro som inte alls stod i samklang med det vanliga medelklassliv som var min vardag, med var-dagsrum och gillestugor. Men spåren fanns i farmors hus, från en tid då en lokal borgerlighet hade sitt hem som en scen för dåtidens nätverksbyggande och för representation. Gästboken var viktig och visades upp av farmor, pianot hade sin självklara plats liksom skinnfåtöljerna och de antika skå-pen. Folkhögskolans rektor Mattsson, min farfar, dog när jag var mycket liten men omtalades som en närmast mytisk gestalt.

Efter middagen hos farmor ingick det att alla kvinnor samlades i köket, diskade och torkade vartenda bestick och glas. Jag minns att mamma var irriterad på den där kom-menderingen, men det skulle aldrig hända att hon vägrade. Vi var ett femtontal kusiner som också träffades. Till oss dukades det framför pianot i finrummet. Vi lekte viskleken vid bordet och Påven bannlyser i den enorma trädgården under sommarkvällarna.

Men det viktigaste var somrarna på farfars gamla ägor ner mot havet i Gamla Grisslehamn. Min far och hans syskon hade byggt sommarstugor där och återvände varje sommar till sin hembygd. Kafferep var umgängesformen, fastrarna stickade febrilt och faster Inga gick ständigt vilse i skogen i sin jakt på svamp och blåbär. Vi som var barn badade i havet och kajkade runt i den gamla ekan. Precis som pappa gjort som barn. Det var samma eka och samma vatten. Alla ku-siner var snälla och de äldre tog hand om de mindre och vi ilade mellan stugorna.

Jag minns Älmsta under de här åren som ett ganska söm-nigt ställe, präglat av ett fyrtiotal som tycktes dröja sig kvar. Roland Larsson, tidigare s-politiker i Stockholm men född i Ortala, norr om Älmsta, berättade i Norrtelje tidning hur

11han drevs från Väddö redan som 15-åring. Överlärare Leife uttryckte det rakt på sak på Roland Larssons skolavslutning 1954: »Till er som har näringsidkare som föräldrar säger jag på återseende och till er som inte har det säger jag lycka till i Stockholm.«

Valet att stanna kvar i bygden på femtio talet fanns bara för den som ärvde ett jordbruk. Ångsågen på Rumpudden hade lagts ner, liksom konservfabriken i Grisslehamn. De båda bagerierna gav upp. Först Edströms där min farmor växt upp, sedan Björks bageri. IOGT-lokalerna, som fostrat mina farbröder, liksom bönhusen stängdes ett efter ett. De ligger där ännu, som fallna äpplen över ön, förvandlade till sommar-stugor eller fornminnen som öppnas vid enstaka högtider.

Idag är Älmsta Norrtälje kommuns mest expansiva del, som planerar höghusbygge och blir en alltmer integrerad del av Stockholmsregionen. Många flyttar hit, det startar många företag och folk jobbar kanske några dagar i veckan i Stockholm och resten på Väddö. De bor på landet med en fot kvar i Uppsala eller Stockholm. Roland Larsson tycker att de utgör hoppet, de entreprenörer som varit Väddös bristvara i mer än 50 år.

Själv har jag alltid varit gäst på landsbygden. Vardagen har aldrig funnits här. Men det är på Väddö som mina förfäders andar finns. Brorsan och jag vårdar våra föräldrars grav, plan-terar blommor och vattnar. Väddö kyrkogård, hos de döda, är en hemmasfär. Samtidigt, säger vi, var det nog bra för oss att vi växte upp på ett ställe med mer flödande impulser och intryck. Men vi bär båda på en föreställning att det är i Väddö som det riktiga livet finns och alltid har funnits. Det är en föreställning vi delar med många migranter, har jag märkt. Vare sig de flyttat fem mil från hemorten eller över halva världen.

Båda mina föräldrar hade sina rötter i Roslagen sedan generationer. Sedan kom femtiotalet och urbaniseringen och de stack iväg så snabbt de kunde. Jag tror att de var lättade över att komma ut i världen och hitta något mer spännande.

12 Nya miljöer, utbildningsmöjligheter, människor. Att kunna forma sina liv utöver vad både klassursprung och tradition bestämde. Så istället för en uppväxt i den bygd som jag ge-nom släktband tillhörde så fick jag uppbrott. Och så fick jag Åkersberga.

Vi kom dit 1963 när jag var tre år, till en nybyggd hyres-lägenhet längst upp på Storängsvägen. Under de närmaste årtiondena skulle Åkersberga fördubbla sitt invånarantal flera gånger om. Kohagen mellan Tuna och Berga blev först ett gärde som sedan fylldes med byggnader på ett för Åkers-berga typiskt oplanerat sätt. En brandstation i norra änden, fyrkantiga pyttesmå kedjehus, som kom i två delar på lastbil i den södra och en Rikets sal mitt emellan. Först så småning-om kom någon på idén att bygga en väg som band samman byggnaderna. Det där kunde man iaktta från köksfönstret i mammas radhus på Västra Banvägen, dit vi flyttade efter att min pappa oväntat dött under en operation.

I Åkersberga hade byggherrar kontrollen över tillväxten och kommunen jamsade med. Resultatet blev ett samhälle där ändlösa småhusområden bildade medelklassgetton för bilburna och där ingenting hängde ihop med något annat förrän långt in på åttiotalet. Men då var jag redan tillräckligt gammal för att kunna ta mig därifrån.

Mina kompisars föräldrar pratade nästan alla dialekt från annat håll. Ulrika kom från Umeå i fyran, Tor och An-ders hade sina rötter i finska Österbotten. Ebba kom från Skinnskatteberg med sina föräldrar i trean. Andra famil-jer hade gjort en stockholmsk boendekarriär och kom från då nedgångna stadsdelar som Södermalm eller, som brö-derna Rutstam, från arbetarförorter som Fruängen. De lägre tjänstemännen, som var våra föräldrar, hade råd att flytta till Åkersberga, men inte till Täby eller Djursholm. Vi möttes i den framväxande förorten och alla hade vi rötterna någon annanstans. Ett lokalt mönster av den migration som nu upp-repas över hela världen och där de svenska förorternas barn idag kommer betydligt längre bort ifrån.

13Åkersbergas, och därmed vår egen, identitetslöshet lyste igenom var vi än kom. Jaså, du är från Stockholm, sa tanterna i Österfärnebo och snörpte på munnen när jag presenterade Åkersberga som en ort i södra Roslagen för att tona ner mig själv som stöddig stockholmare. Å andra sidan gjorde de tre milen till Stockholm att vi inte var riktiga förortsungar heller. De av oss som fortsatte på gymnasiet dirigerades till Täby, där vi var både fattigare och bonnigare.

De andras föräldrar var liksom mina stadigt förankrade i den landsbygd de kom ifrån och såg inte problemet med att flytta oss barn mellan olika orter och skolor. För mig och många andra blev det en tillvaro präglad av uppbrott och anpassning till nya skolor, nya miljöer under tillväxtårens jakt på bättre jobb och högre lön. Därför blev Väddö, eller vilken landsbygd man nu härstammade från, den fasta punkten för urbaniseringens barn.

Men det där födde ju också en sentimentaliserad bild av livet på landsbygden. När vi var hos släkten var det alltid lov och oftast sommar. Vi hängde emellan, utan grundmurad hemmahörighet vare sig på landet eller i stan, med en läng-tan till landsbygden som inte var grundad i vardagserfaren-heter.

Hos mig har den där positionen mitt emellan fött en nyfi-kenhet på det riktiga livet på landet och det är nog den per-sonliga drivkraften bakom den här boken. Typiskt är att jag alltid tänkt att jag ska bo på landet sedan, men inte nu. Det är ju storstadsbo jag är, sedan länge. Jag har bott i Stockholm nästan oavbrutet sedan jag var arton år och varit på väg dit sedan jag var tretton. Undantaget är tre år i byn Österfärnebo i mitten av åttiotalet, en livserfarenhet som skildras i ett av bokens kapitel.

Utflyttningen från landsbygden har pågått i snart hundra-femtio år, men sedan mitten av 1990-talet har det som kan visa sig vara en slutgiltig tömning av hela trakter tagit sin bör-jan. Det är en gigantisk förändring av samhället som pågår, utan någon debatt. Det värsta som kan hända landsbygden

14 är att den blir ett icke-tema, sade norska Randi Ness när jag träffade henne för arbetet med den här boken. Så har det varit länge i Sverige. Bristen på politisk vilja att påverka utvecklingen på landsbygden är påfallande och medierna är ingen motkraft. Många journalister har själva flytt från landsbygdens sociala kontroll och uppnått en personlig frihet innanför tullarna i Stockholm. Kanske inte så konstigt att landsbygdsbevakningen är svag och riksmedierna koncentre-rar sig på folk som skapat sitt drömboende på något gammalt gods eller bygder som vänt utvecklingen mot alla odds.

En annan utgångspunkt för boken är att urbaniseringen är en av mänsklighetens ödesfrågor. Nu flyttar även afrikanerna till stan. Från och med 2008 bor det fler människor i städer än på landsbygden. Det är en förändring med stora och okända konsekvenser. Därför har jag skrivit den här boken.

2

Läget

En dag under året 2008 skedde ett skifte som är så allomfat-tande att det är svårt att få syn på. Från och med den dagen bor, för första gången i mänsklighetens historia, fler män-niskor i städer än på landsbygden. Det är ett utvecklings-steg som kan visa sig ha lika omvälvande betydelse som när några av oss en gång för tusentals år sedan övergav jakten och samlandet för att stoppa frön i jorden och skydda deras möj-ligheter att växa. Sedan dess har majoriteten av människorna levt som jordbrukare, men nu är det slut på den epoken. Vår historia som en huvudsakligen landsbygdsboende mänsklig-het håller vi just nu på att lämna.

Från och med nu lever de flesta med många människor omkring sig, med asfalt, med betongväggar och grus framför ögonen istället för fält och träd, med de många intrycken och de snabba beslut som staden kräver av sina invånare, istället för i en by där man känner både grannar och deras förfäder.

Där jordbruket krävde eftertänksamhet och långsiktighet kräver staden kvicktänkthet och förmåga till förnyelse. Där jordbruket gräver ner människans själ i de viktiga detaljerna och i traditionen lever en majoritet nu i den modernitet där

16 allt fast förflyktigas. Att kunna vända på en femöring, att bearbeta stora mängder information och relatera och läsa av främlingar hör till det vi måste kunna. Vare sig vi sitter framför en skärm och är it-konsulter eller är barn som växer upp i slummen.

Redan har så många flyttat från landsbygden att inflytt-ningen inte längre är städernas största källa. De växer av sin egen inneboende kraft, genom att en majoritet av världens barn föds i favelor och förorter, i Sao Paulo eller i Malmö. Om inflyttningen till Stockholmsregionen plötsligt upphör-de skulle befolkningen ändå öka i fyrtio år framåt, eftersom de som bor där är så unga. Barnen växer upp utan egna min-nen av landsbygden, banden till jorden och naturen tunnas ut. Deras verklighet är staden, trafiken, valmöjligheterna.

I detta globala mönster ingår det som sker också här i landet. I det tysta håller det Sverige som ligger utanför stor-stadsområdena och de större universitetsstäderna på att packa ihop. Om tjugo år kommer många lokala samhällen att ha upphört att fungera. Även om varenda person i arbetsför ålder jobbar i åldringsvården kommer invånarna där inte att räcka till för att täcka behovet. Ingen blir över för att köra bussen, jobba i skolan eller uppfinna nya grejer som kan vända utvecklingen i bygden.

Vi står mitt i en omvandling som hotar att ta kål på stora delar av landet som livsrum för ett vardagsliv med barn som väntar på skolbussen, med grannar som byter några ord ut-anför Ica eller barnfamiljer som kan välja att flytta hem till rötterna för att barnen ska få samma uppväxt som den man själv hade. Möjligheten att välja ett sådant liv kommer att upphöra.

Nej, detta är inget fantasifullt science fiction-påhitt eller hårdragning av lösa fakta. Mitt påstående grundar sig på torra siffror från Statistiska Centralbyrån. Sverige har 290 kommuner. »I mer än 200 kommuner runtom i landet är be-folkningsminskning planeringsförutsättning nummer ett«, skriver till exempel forskarna Ola Nygren och Lars Olof

17Persson i rapporten Det enkelriktade Sverige: Tjänstesektorn och den framtida regionala befolkningsutvecklingen.

Siffrorna säger också att detta inte bara gäller avlägsna byar i Norrlands och Västerbottens inland. Utvecklingen mot en allt äldre och allt mindre befolkning pågår långt sö-derut fast i en något långsammare takt. Avfolkningen pågår i delar av Blekinge, Dalsland och Småland. Den fortsätter upp över Bergslagen och genom skogslänen. Norra Uppland är delvis avfolkningsbygd, befolkningen i stora delar av Da-larna, Gästrikland, Jämtland och Härjedalen blir allt äldre. Avfolkningen hotar inte bara landsbygden utan också flera mindre städer, som Laxå, Filipstad, Gullspång eller Hults-fred. Ingen ort är dömd på förhand eftersom framtiden inte går att förutsäga och naturligtvis kan utvecklingen vända på just dessa orter. Men huvudtrenden i Sveriges inland går inte att prata bort.

Det största problemet är egentligen inte att befolkningen minskar, menar framtidsforskaren och demografen Jan Am-coff, utan att åldersfördelningen blir så skev. I de bygder där avfolkningen gått längst lever nu en sista stor generation som idag befinner sig runt pensionsåldern. Ingen kommer efter dem.

Sveriges välfärdssystem är organiserat som ett generations-kontrakt där varje svensk fram till pensionen försörjer barn och gamla via skatten. Därefter ska vi kunna lita på att nästa generation i sin tur försörjer oss. Det här är lokalt organiserat i kommuner och landsting och förutsätter att det finns folk i alla åldrar i alla landets delar. I de två hundra kommuner vi pratar om kommer detta inte att fungera eftersom de äldre blir en allt större majoritet. Inga tecken tyder på en ny grön våg med stadsbor som flyttar till fjärran landsbygder. Det finns inte tillräckligt med kvinnor i fertil ålder kvar för att skapa nya generationer. Något måste bryta den skisserade utvecklingen om vi ska ha någon landsbygd kvar, men ingen tycks veta vad det skulle kunna vara.

Många av de människor jag träffat på mindre orter säger

18 samma sak, det känns som om proppen har gått ur. Nu finns det ingen botten. Snart ligger min hembygd för fäfot, över-given av människor, staten och EU. Forskaren Jan Amcoff håller med. »Om vi pratar om de perifera regionerna så är jag tyvärr lite rädd för att proppen är på väg att gå ur«, säger han. »Småstäder och tätorter som ligger lite perifert har ett mycket problematiskt läge efter utflyttning i flera decennier.«

*»Om tjugo år ser deras befolkningspyramider ut som kan-tareller.«

Den som sitter på andra sidan skrivbordet och säger det är Erik Westholm, professor i kulturgeografi i Dalarna och forskare på Institutet för framtidsstudier. Här på institutets kontor ovanpå Centralbadet i Stockholm har han en av sina arbetsplatser. Han är en snäll och klok man med en fin humor och han är inte hoppfull.

»Vi pratar faktiskt om stora delar av Sveriges inland och även ganska stora städer där avfolkningen gått så långt att en ny fas av vitalisering är osannolik. Ett fullständigt trendbrott skulle knappast hjälpa.«

Men det finns inget som tyder på ett trendbrott med mass-flyttning till landsbygden och mindre städer. Tvärtom vinner storstaden som livsform i hela världen. Om man förr flyttade för att få ett jobb beror utflyttningen idag på att folk frivilligt väljer ett annat liv än landsbygdens stillhet. Den allra största delen av flyttarna bosätter sig på platser som de föredrar att bo på, hellre än platsen de lämnar. Sverige håller i rask takt på att bli ett storstadsland, i alla fall om vi håller oss till SCB:s ganska måttfulla krav på storstad: en tätort med mer än 200 000 invånare. Det gör Stockholm, Göteborg, Malmö och även Uppsala till storstäder.

Till storstadslandet räknar jag även de större universitets-städerna, hoppfulla ställen som får ständig påfyllning av nya tjugoåringar, uppfinningar och idéer. Men även delar av den rena landsbygden hör till storstadslandet. Omkring de större städerna finns ett omland av landsbygd, små städer och

19mindre tätorter med höga fastighetspriser och eftertraktade bostäder. Här kan man bo och ändå genom pendling nå den större stadens utbud av arbetsplatser och variationsmöjlig-heter.

Det tycks vara många som tycker att lång pendling till job-bet är värt priset för att få det lugnare när man väl är hemma, men storstaden på pendlingsavstånd är en förutsättning. Det gör att Mälardalen blir ett stort västligt omland till framför allt Stockholm, men även till Uppsala, Örebro och Västerås. Små samhällen som Älmsta är med raska kliv på väg in i Storstadslandet, medan närliggande Söderbykarl ligger kvar på den avfolkningshotade landsbygden.

Det är något gåtfullt över hur vissa platser drar till sig inflyttare, medan andra står och stampar, även när när heten till större städer är densamma. En miljon människor når Malmö och Lund med bil eller pågatåg för dagpendling och vissa byar utanför Umeå, som Granö, har babyboom. Fläckvisa bitar av landsbygden lyckas göra sig attraktiva för storstadsborna och inlemmas i Storstadslandet med höga fastighetspriser, latte-caféer och inflyttning av yngre och av barnfamiljer. Det gör framgångsrika småorter som Åre till en del av Storstadslandet, medan grannbyn Järpen ligger i Jämtland, något jag skriver mer om i kapitlet om Åre. Sverige faller isär i två delar och det går rasande fort.

I vårt land pågick den stora folkomflyttningen från land till stad under hundra år. År 1870 bodde drygt 80 procent av svenskarna på landsbygden. Järnvägarna, teknisk utveck-ling, industrialismen och ett stadigt minskande behov av arbetskraft i jordbruket skapade städerna. Under 1960-talet skedde en gigantisk folkomflyttning då var fjärde lands-bygdsbo bytte livsform till staden eller tätorten. 1970 anses den egentliga urbaniseringsprocessen vara avslutad. Då bod-de åttio procent av befolkningen i tätorter, som dragit till sig landsbygds befolkningen. Men sedan dess har flyttningarna fortsatt, längre bort, mot de större städerna och regionerna kring dem.

20 Tätort är ett urvattnat begrepp som inbegriper allt som inte är ren landsbygd. Grunddefinitionen är ett tätbebyggt ställe med minst tvåhundra invånare och uppåt, så Vitaby på Österlen är en tätort och Stockholm en annan. Ett be-grepp så vitt att det verkar meningslöst, men följande faktum ger ändå en bild av hur glesbefolkat Sverige är. Tätorterna upptar 1,3 procent av landets yta, men där bor 84 procent av befolkningen.

Under 1970- och 80-talet var det som om Sverige hämtade andan. Inflyttningen till de stora städerna saktade ner, den stora utbyggnaden av välfärdssystemen hade en stabilise-rande effekt och det kom en motreaktion mot den snabba urbaniseringen. Gröna vågen växte sig stark och med början på sjuttiotalet sökte sig barnfamiljer, framför allt från arbe-tarklassen, till landsbygden. Det kompenserade i viss mån för alla ungdomar som flyttat bort under sextiotalet. När det var dags för barn var det många som ville återvända till rötterna.

Det mönstret bröts i mitten av 1990-talet, då Sverige för-sökte resa sig ur kris och massarbetslöshet. Många av de gamla industriorterna hämtade sig aldrig. Industrin ratio-naliserade och flyttade produktion till lågkostnadsländer, de jobb man tidigare kunnat få direkt efter grundskolan eller gymnasiet försvann och högskoleutbildning blev allt vik-tigare. När även de nya jobben växte fram i tjänstesektorn gynnades storstäderna.

»Dessutom fick vi någon form av värderingsförskjutning till storstädernas förmån«, säger Erik Westholm. »Det ser du också i Stockholms innerstad som har en babyboom. Du kommer inte in på fiken för att det är så mycket barnvagnar. Det är absolut ett trendbrott mot tidigare då de unga flyttade ut i förorten eller till hemorten när de fyllt tjugoåtta.«

Idag går hälften av varje årskull på högskola och universitet vilket är en enorm ökning på bara något årtionde. Studenter-na blir ofta kvar på studieorten, eller blir sambo med någon från ett annat håll. Chansen för att båda ska få kvalificerade

21jobb på en mindre ort är liten. De inser också att chanserna att byta jobb i framtiden är minimala om arbetsmarknaden är begränsad och pendlingsmöjligheter saknas.

Nu är detta sagt och det är dags för ett viktigt tillägg. Ingen ort är dömd till undergång. Utvecklingen kan vända på det mest oväntade sätt. Den här boken är full av sådana ex-empel. Men de tillhör undantagen. Huvudtrenden i Sveriges inland är så mörk att medier och ledande politiker försöker prata bort sin maktlöshet. Eller om det är sitt ointresse.