Ventilerad: 2010-12-17 Beteckning: Sv4/21

Betyg: G

Handledare: Ola Nordenfors

Examinator: Anna Williams

Litteraturvetenskapliga institutionen

Liten, ond och utanför

En analys av utanförskap, dualism, makt och

religion i Dvärgen, av Pär Lagerkvist

Marcus Svanberg

Svenska 4

1

Innehåll

1. Inledning ............................................................................................................................. 2

1.1 Syfte, frågeställningar och metod ..................................................................................... 2

1.2 Om Pär Lagerkvist ........................................................................................................... 3

1.3 Presentation av verket ...................................................................................................... 4

2. Analys ................................................................................................................................. 5

2.1 Status i Dvärgen ................................................................................................. 6

2. 2 Kroppen och utanförskap .................................................................................. 9

2.3 Dvärgens kammare........................................................................................... 12

2.4 Boccarossa........................................................................................................ 14

2.5 Furstinnan ......................................................................................................... 15

2.6 Makt och religion ............................................................................................. 16

2.7 I fängelsehålan ................................................................................................. 19

3. Sammanfattande diskussion ............................................................................................. 21

4. Litteraturlista .................................................................................................................... 24

2

1 Inledning

Pär Lagerkvist satte sin egen prägel på den svenska litteraturen. Med en kristen uppväxt och

en sökande personlighet kom Lagerkvist att skaffa sig en egen litterär ton. Ofta ansågs han

vara lite av en drömmare, en person som ständigt funderade på annat än nuet. Det fanns alltid

en konflikt inom Pär Lagerkvist där han ifrågasatte sig själv och sin förmåga att leva i

samhället, vad som är ont och gott och vad som är sant. Måhända med för avskalade termer

sagt var han en dualistisk författare som satte kontraster mot varandra i sitt eget liv såväl som

i sina verk.

Boken Dvärgen innefattar just detta. Bokens huvudperson, dvärgen, presenterar sin värld

och tankegång, ständigt avståndstagande mot människorna i sin omgivning. Hatet präglar

hans tillvaro och det är genom ondskefulla ögon som dvärgen presenterar sin värld. Endast

den starkas rätt att styra imponerar på honom.

1.1 Syfte, frågeställningar och metod

Med den här uppsatsen ämnar jag undersöka Lagerkvists bok Dvärgen. Mer specifikt är syftet

att undersöka på vilket sätt Lagerkvist talar till läsaren. Utanförskap ska undersökas i

uppsatsen och i boken upplevs det främst genom dvärgen själv. Även synen på religion och

makt kommer att sättas under luppen. Explicit är mina frågeställningar:

Vilka uttryck ger Lagerkvist för utanförskap i boken?

Präglas Dvärgen av dualistiska drag? Om så; hur?

Hur förhåller sig dvärgen till religion och makt?

Metoden med vilken undersökningen har genomförts är närläsning.

Begreppet dualism bör förklaras tydligare. Vad beträffar Lagerkvist innebär dualism att

världen är komplex i sin struktur och ordning; att allting är sammansättningar av olika

faktorer; ont mot gott, stor mot liten, etc. Dvärgen präglas av dualistiska drag snarare än

konkret dualism.

3

Någonting som inte infattas i uppsatsen är den samtid Lagerkvist levde i när han skrev

Dvärgen och hur det påverkade honom. Inte heller jämförs i analysen Lagerkvists liv i

koppling med romanen mer än vid något enstaka tillfälle, då utan någon större

betydelsebärande roll. Kort sagt är Lagerkvist själv inte av yttersta vikt för uppsatsens

inriktning.

Primärlitteraturen sidohänvisas direkt i texten och sekundärlitteraturen via fotnötter.

1.2 Om Pär Lagerkvist

Lagerkvist behöver inte större presentation. Ändå vill jag ge en enkel översikt med tyngd på

de element i hans uppväxt vilka jag anser är av vikt för mina frågeställningar.

Pär Lagerkvist föddes år 1891 i Växjö, Småland. Uppväxten präglades av en gudfruktig

miljö där båda föräldrarna stod för sin kristna tro. I sitt barndomshem hade Lagerkvist två

böcker att finna.; bibeln och en tillhörande postilla1. Huruvida detta är sant går att ifrågasätta,

då detta är Lagerkvist egen uppfattning om sitt första hem.

Redan som barn hade Pär Lagerkvist ett rikt intresse för att skriva och hade en tidig

målsättning om att bli författare. Måhända är det föga förvånande att Lagerkvist skrev en

personlig diktsamling under sina tonår, vilken han gömde för sina föräldrar.

Lagerkvist var en person vars utseende ofta omnämns av de som levde omkring honom.

Hans röda hår och bleka hud fastnade i vännernas minne.

Det är intressant att Lagerkvist under en viss tid skrev om isolering, ångest och tunga

känslor då han levde i en kärleksfull miljö med ett starkt stöd från sina syskon och föräldrar.

På många sätt var Lagerkvist en resande människa; levde flyktigt under många år innan han

var trettio år fyllda. Böcker och diktsamlingar skrevs kontinuerligt och publicerades via

Bonniers förlag.

För uppsatsens skull är det viktigt att se i vilken samhällskontext Dvärgen utkom. Året var

1944 och andra världskriget led mot sitt slut. Därför är det måhända inte märkligt att Dvärgen

blev den småländska författarens första ordentliga genombrott. Den mottogs väl av den

svenska kritikerkåren likväl som den internationella, främst i USA och Frankrike2.

1 Schöier, Ingrid. Pär Lagerkvist: en biografi. Stockholm: Bonnier, 1987, s. 50.

2 Möller, Håkan. Pär Lagerkvist: från författarsaga till nobelpris. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis;

Uppsala universitetsbibliotek [distributör], 2009, s. 367.

4

Internationellt sett hade Lagerkvist en större framgång med sin nästa bok; Barabbas. Den

översattes till trettio språk och satte Lagerkvist i fokus bland de som var aktuella för

nobelpriset.

1.3 Presentation av verket

Boken Dvärgen utkom 1944 och blev en väg ut ur en period av skrivkramp för Lagerkvist.

Han skriver till en vän i december samma år att ”Sedan i julas har jag varit feberaktigt

upptagen av arbetet på en bok, som nu äntligen är färdig och utgiven.”3

Dvärgen inleds med att huvudpersonen själv beskriver sitt eget utseende. Han är en dvärg i

tjänst hos fursten, en italiensk renässansherre. Vid hovet är han den enda dvärgen då han

tidigare strypt sin motståndare i envig. Han anser sig vara oförstådd av sin omgivning, även

av sin furste. Själv förstår han sin herre mycket väl eftersom att denne är falsk, någonting

dvärgen ser som en styrka.

Furstinnan anser dvärgen är en besynnerlig och patetisk människa som inte är värd någon

sympati. Hon är i hans ögon en förförande och motbjudande varelse, vilken han avskyr. Det

gäller även hennes och furstens dotter Angelica. Han anser att hon ett vidrigt människobarn

och vid ett tillfälle skär han på egen hand halsen av hennes kattunge.

Till furstens säte kommer Bernardo, en lärd man som vinner stor uppskattning vid hovet.

Dvärgen blir förbryllad av sättet på vilket fursten möter Bernardo; med vördnad och

högaktning på ett sätt dvärgen aldrig sett honom göra förut.

Så småningom kommer kriget till landet. Dvärgens narrklädsel byts mot stålrustning och

pennan mot svärdet. Tillsammans med fursten drar han ut på ett fälttåg där dvärgen får ta del

av slagfältets vardag.

Men likväl hamnar dvärgen i onåd hos sin furste. Då furstinnan dör blir han anklagad och

satt i fängelsehålan. Sittandes i kedjor avslutar han sin dagbok med följande ord; ”Jag tänker

på den dag då man ska komma och lösa mina bojor för att han skickat bud efter mig

igen.”(Lagerkvist, s. 236).

2 Analys

3 Möller, s. 361.

5

2.1 Status i Dvärgen

Lagerkvist beskrevs som en kortväxt och blek man med bakåtkammat rött hår. Varför

författare gärna beskrivs av andra går att diskutera. Av intresse är att Lagerkvist ofta använde

sig av kroppsbeskrivningar i sina verk. Dvärgen är ett tydligt bevis på detta. Att det dessutom

inte råder några som helst tvivel om hur utseendet ska uppfattas är ytterligare en dimension

som tas upp senare. Bokens inledning är måhända det bästa exemplet på Lagerkvists förmåga

att på ett explicit sätt beskriva en person.

Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppsproportionerna, möjligen är huvudet

något för stort. Håret är inte svart som andras, utan rödaktigt, mycket strävt och

mycket tätt, bakåtstruket från tinningarna och från den breda fastän inte särskilt höga

pannan. Mitt ansikte är skägglöst, men annars precis likadant som andra mäns.

Ögonbrynen är hopväxta. Mina kroppskrafter är ansenliga, särskilt om jag blir retad.

När brottningskampen anordnades mellan mig och Josafat tvingade jag honom efter

tjugo minuters strid ned på rygg och strypte honom. Sedan dess är jag ensam dvärg

här vid hovet. (Lagerkvist, s. 9)

Om man känner till hur Lagerkvist själv såg ut i större delar av sitt liv är det uppenbart att

dvärgen och författaren delvis uppvisar liknande utseende. Det röda och bakåtstrukna håret

likväl som den korta kroppen.

Redan i inledning slås tonen an att dvärgen jämför sig med andra människor. Hans ansikte

saknar skägg, men är i övrigt som andra mäns. Dessutom genomgår han en anordnad

brottningsmatch mot en annan dvärg. Detta kan tolkas som ett påbud från en högre makt,

vilket i det här fallet kan tänkas vara fursten. Att fursten står som överhet till dvärgen är

förmodligen alla läsare överens om.

I balansen mellan det lilla och det stora finns ett viktigt inslag; dvärgens avsky mot

människor. Han ser inte sig själv som människa, utan väljer att identifiera sig med en dvärgras

han själv hittat på. Läsaren inser tidigt i sin läsning av Dvärgen att huvudpersonen har en

stark vilja att vara en betydelsefull figur.

Med det i åtanke blir det intressant att diskutera varför Lagerkvist använder sig av fysisk

storlek i kontrast med mental storlek. Låt oss se på relationen mellan dvärgen och fursten; där

dvärgen klart står i underläge på många plan.

Först och främst har de olika status i boken. Fursten framställs hela tiden som en auktoritet

att lita på. Viktigt i diskussionen är att läsaren får ta del av dvärgens egna ord. Varför dvärgen

ser upp till fursten framställs redan på sidan 11.

6

Han är en handlingsmänniska, fastän han samtidigt är en mycket bildad man som ger

sig tid till allt möjligt och tycker om att konversera om mycket mellan himmel och

jord. Sina egentliga förehavanden döljer han genom att tala om någonting annat.

Det kan förefalla onödigt att vara så upptagen av allting – om han nu verkligen är

det – men det måste kanske vara så, han måste kanske famna om allt, för att han är

furste. Han gör intryck av att begripa och behärska hur mycket som helst, eller

åtminstone av att vilja göra det. Ingen kan förneka att han är en imponerande

personlighet. Han är den ende jag mött som jag inte föraktar.

Han är mycket falsk.

Lägg notis vid hur han explicit erkänner att han inte föraktar fursten. Med tanke på att han

avskyr människor bör det gå krävas både beundran och samhörighet för att dvärgen ska tillåta

sig detta. Just denna beundran syns dessutom genom att dvärgen klär sig i tyger som blivit

över då fursten låtit sy upp nya dräkter.

Det finns ett mönster i att dvärgen speglar sig i fursten och identifierar sig med honom. Att

dvärgen lyfter fram fursten som en människa lik han själv styrker detta ytterligare. Dvärgen

säger sig inte förstå varför han troget följer sin herre. Han säger: ”Jag vill inte förneka att han

är en stor man. Men ingen är stor inför sin dvärg. Jag följer honom ständigt som en skugga.”

(s. 12)

Ur detta går att utläsa en känsla av samhörighet och beroende. Även då dvärgen anser att

fursten är i behov av honom finns likväl en beundran av fursten. Ändå vill inte dvärgen se sig

själv som underlägsen, utan påpekar att ingen är större än honom, om ens likvärdig.

Relationen mellan de båda är inte i jämn balans, vilket visar sig i slutet av berättelsen då

huvudpersonen slås i bojor anklagad för inblandning i furstinnans död. Dvärgens betydelse för

fursten är egentligen av ringa karaktär. Läsaren förstår vad dvärgen själv aldrig inser; att han

spelar narrens roll.

Här syns ett av bokens tydligaste berättartekniska drag, vilket är den opålitliga berättaren.

Som läsare inser man redan i bokens inledning att texten har en opålitlig berättare. Allt

eftersom bladen vänds framgår det att dvärgen saknar insikt i delar av verkligheten,

exempelvis när det gäller kärlek, att hjälpa andra och att representera någonting gott4.

Fursten har honom nära sig av den anledning att han inte ses som en jämlike till

människorna och därav får en unik roll att spela. Att han är en narr framgår också då andra vid

hovet använder sig av hans tid. Furstinnan låter honom se henne naken på morgonen och

dottern lekte med honom då hon var barn. Som tidigare sagts inser inte dvärgen att han är en

narr då furstinnan låter honom se henne utan kläder eller då han tvingas leka med furstens

barn. Inte skulle en furstinna låta någon, vars status är av vikt, se henne under så pass

4 Stenström, s. 20.

7

utelämnande omständigheter? Inte heller skulle man tvinga en medmänniska att leka med sitt

barn såvida man inte ansåg denne passande för just detta?

Här framgår Lagerkvists förmåga att använda sig av motsatser. Genom att placera en liten

dvärg bredvid en stor och mäktig furste belyser han sidor hos båda parterna. I sin inskränkta

världsbild ser dvärgen sådant som andra inte ser, exempelvis då han avslöjar dottern med sin

älskare. Till följd av detta mister älskaren livet och dottern begår senare självmord. Redan i

inledningen på sidan 9 förklaras att huvudpersonens ”[…]kroppskrafter är ansenliga, särskilt

om jag blir retad.” Lämpligt att kommentera är att dvärgen bör vara konstant stark i och med

att han ständigt retar sig på andra vid hovet.

Vid ett tillfälle utnyttjar fursten dvärgens ställning som narr direkt för egen vinning; han

låter förgifta il Toro med sällskap, en av furstens rivaler, under en middag (s. 152). Dvärgen

utför en ondskefull handling för sin furste som han själv aldrig skulle utföra. I följande stycke

sätter dvärgen själv ord på hur han utgör en fördel för fursten, strax efter mordet, vilket

nämnts tidigare.

Jag vet vad han vill. Men jag vet också att han är riddare. Jag är inte riddare. Jag är

bara riddarens dvärg. Jag gissar mig till hans önskningar redan innan de uttalats,

kanske redan innan han själv anat dem, och utför på så sätt som en del av honom

själv även hans mest lågmälta befallningar. Det är utmärkt att ha en sådan liten

bravo som uträttar en del saker åt en. (s. 154)

Som tidigare sagts är det viktigt att minnas vem som berättar för läsaren. I och med att

dvärgen själv sitter på den makten är det svårt att direkt ana vad fursten själv anser. Möjligen

misstolkar dvärgen fursten i alla avseenden. Ur ovanstående stycke kan man återigen förstå att

han är oumbärlig för fursten, i alla fall om man som läsare enbart beaktar dvärgens egen

utsaga.

Lagerkvist utmanar läsaren med detta. Att se bortom det skrivna genom att använda en

underlägsen individs vridna perspektiv på tillvaron. Det är ett dualistiskt drag att sätta dvärgen

mot fursten. Läsaren förstår att dvärgen är underlägsen och ondsint samt att fursten är hans

idealfigur. Han påstår att fursten är falsk och därav en beundransvärd person. Lagerkvist sätter

stor mot liten och mäktig mot underlägsen.

8

2.2 Kroppen och utanförskap

Det är tydligt att Lagerkvist i Dvärgen använder sig av kroppsbeskrivningar. Det läggs vikt

vid dvärgens benägenhet för sitt eget fysiska utseende såväl som andras kroppar. I detta

avsnitt ska vi fokusera på hur kroppen fungerar i förhållande till temat utanförskap.

Dvärgen ser sig själv som av en egen ras. Enligt sig själv är han inte människa som de

andra vid hovet. Den första kroppsdelen som han ser hos sig själv i ett vidare perspektiv är

ansiktet. På sidan 10 säger han: ”Jag nämnde att mitt ansikte var precis som alla andra mäns.

Detta är inte fullkomligt riktigt, för det är mycket fårat, alldeles fullt med rynkor.” Direkt

efteråt säger dvärgen att han ”har hört sägas att vi dvärgar härstammar från en ras som är äldre

än den som nu befolkar världen och att vi därför är gamla redan när vi föds.”

Ur ett perspektiv präglat av utanförskap är det av intresse att lägga notis vid hur dvärgen

skapar sitt eget ursprung. Att identifiera sig med vad man hört sägas kan ses som naivt, men

inte desto mindre verkligt för den som gör det.

I sin värld ser dvärgen först och främst människors utseende. Han lägger märke till de rent

fysiska detaljerna. Furstinnan är ett bra exempel på detta. Hos henne ser dvärgen en passion

som han inte förstår. Hon är en person som har en älskare utöver fursten, lever med

tjänstefolk samt äger en viss rikedom. Följande utdrag kommer från en sekvens där dvärgen

beskriver sin situation med furstinnan.

Ibland låter hon mig komma in till sig innan hon ännu är uppstigen och visar sig i

hela sin skamlöshet. Hon är inte ung längre, brösten hänger på henne där hon ligger i

sängen och leker med sina smycken, hämtar upp dem ur skrinet som tjänsteflickan

håller fram för henne. (s. 13)

Ord med samma betydelse som skamlös förekommer vid flera tillfällen i boken. Ständigt sätts

de samman med kroppsdelar dvärgen lägger märke till. Att furstinnan visar brösten är

någonting som väcker avsky hos honom snarare än åtrå. I detta finns en underton av

utanförskap. Genom att fyllas med negativa känslor i stället för positiva präglas dvärgens

tillvaro av en bitter syn på sin omgivning och därav skapas en distans mellan honom själv och

andra vid hovet.

Vid ett tillfälle tvingas dvärgen ställas inför Bernardo för att bli avmålad helt utan kläder.

Detta är fruktansvärt förnedrande i dvärgens ögon, och han blir upprörd. Till följd av detta blir

han med våld avklädd och framställd för studie. Intressant i den här scenen är att dvärgen

9

fråntas makten över sin egen kropp och det gör honom väldigt upprörd. Just detta är det

viktiga; att äga sin egen kropp. Mer explicit uttryckt skriver Lagerkvist så här:

Det var aldrig någon vanära att visa sig sådan man var för en annan människa, och

ingen äger i själva verket sig själv. Det gör jag! utropade jag vild av raseri. Ni äger

inte er själva! Men jag jag äger mig själv! (s. 48)

I samband med vad som tidigare sagts angående utanförskap är detta en skymf mot dvärgen.

Han blir än mer distanserad gentemot sina medmänniskor genom vad med moderna termer

snarare kan kallas mobbning. Frågan som kommer upp till detta är huruvida dvärgens avsky

mot människor kommer från honom själv eller från hur han blir behandlad. Knappast kan man

påstå att Bernardo är en hygglig person som behandlar dvärgen på det sätt han gör.

Kanske vill Lagerkvist påvisa just detta genom att låta kroppen vara det medium med

vilken dvärgen beskriver sin tillvaro. Vid upprepade tillfällen blir han vred över att olika

kroppsdelar sätts i fokus. Hans händer får inte beröras, furstinnans bröst hänger, don

Riccardos leende, etc. En intressant spekulation vore om läsaren i stället fick ta del av en

situation där dvärgen behandlades som en jämlike snarare än narr. Hur skulle beskrivningarna

se ut då? Vad är egentligen den verkliga faktorn till varför dvärgen känner sig utanför?

Ur ett bredare perspektiv kan dvärgen ses som ett offer för sin samtids normer. Han är en

narr i andras ögon och ska bete sig därefter. Hatet till människorna i sin omgivning kan tänkas

mynna ur att dvärgens auktoritet alltid är underkastad fursten, som i sin tur tillåter dvärgen

vara sin egen skugga

Dvärgen är fascinerad och äcklad av kroppar. Hans sätt att ständigt lägga märke till hur

andra ser ut blir den väg genom vilken han beskriver sin situation. Att han i detta fall är

kortare än samtliga vid hovet innebär en direkt fysisk skillnad. Måhända är det då inte

märkligt att en fysisk självbild tar sig uttryck i dvärgens personliga reflektion.

För att återknyta till frågan om vem som ligger bakom dvärgens hat mot människor bör

fursten sättas i fokus. Han tillåter dvärgen att spela rollen som narr. Det märks tydligast

genom det faktum att fursten tillåter honom vara med vid olika händelser i boken. Dvärgen

tillåts vara med i kriget, även fast han inte kämpar med soldaterna. Att han likväl har en egen

rustning av stål ger hela situationen en smått komisk prägel. Då blir följande fråga relevant;

varför klär sig dvärgen i rustning över huvud taget?

Ett möjligt svar är att fursten är anledningen. Hans rustning är ”[…]en praktfull rustning

med harnesk och armskenor av förgyllt silver och på hjälmen två plymer, en gul och en

röd[…]”(s. 77). I stycket innan förklarar dvärgen att han är iförd en rustning vilken är precis

10

likadan som den fursten bär. Lagerkvist belyser en viktig fråga då han använder sig av

rustningen som symbol för dvärgens vilja att härma en annan individ; är vi någonsin oss

själva? Är vi inte egentligen en avspegling av andra som vi vill vara?

Dvärgen vill på många sätt vara fursten. Han säger sig äga sin egen kropp, men ur ett

bredare perspektiv symboliserar stålrustningen en annan individs kropp som dvärgen så gärna

klär sig i.

Att han härmar sin furste har vi redan konstaterat. Det är kontexten som är intressant.

Enbart i krigets miljö sätter dvärgen på sig rustningen. Liksom fursten klär sig för slagfältet

gör även dvärgen det och blir därav en lyckligare person. Han blir så pass upprymd att han

knappt hinner med att skriva. Dvärgen säger följande:

I störta hast kastar jag ner några rader.

Segern är vunnen, en strålande seger! Fienden drar sig tillbaka i fullständig

upplösning, söker förgäves samla sina upprivna skaror. Vi förföljer! Vägen till

Montanzas aldrig förut erövrade stad ligger öppen för oss.

Så snart stridshandlingarna tillåter ska jag ge en utförlig skildring av det mäktiga

slaget.

Händelserna själva talar – ord har mist all betydelse. Jag har bytt ut pennan mot

svärdet. (s. 82)

Uttrycket ”Jag har bytt ut pennan mot svärdet.” säger mycket om situationens karaktär. Från

att ständigt sitta på sin kammare och skriva till att påstå att ”ord har mist all betydelse.” är

drastiskt. Ändock ligger en underton av längtan i det hela. Dvärgen uttrycker en iver över att

få delta i kriget, trots att han de facto inte deltar i någon faktisk strid. Kopplingen mellan

rustningen och denna iver är på ett mer implicit plan, men finns ändå där. I kriget är

rustningen nödvändig för överlevnad, men kanske innebär den också att soldaten i bäraren

kommer fram; att dräkten definieras av situationen. I och med detta ställer Lagerkvist en fråga

till läsaren; vilken dräkt bär du?

Lagerkvist belyser även relationen mellan det kroppsliga och det andliga, där det

förstnämnda representerar ett konkret synsätt och det andliga motsvarar ett abstrakt. Ett

exempel på detta är astrologerna. De finns vid hovet och tyder tecken bland stjärnorna,

någonting som dvärgen själv finner ytterst löjeväckande. Han tom. skriver att ”Jag samtalar

aldrig med stjärnorna, men det gör människorna.”(s. 67). Även här finns ett element i

dvärgens sätt att sätta människorna vid sidan av sig själv och skapa en distans till dem.

Måhända väcker detta avsnitt fler frågor än vad som besvaras, men likväl vill jag lägga en

viss emfas på de frågor Lagerkvist ställer i och med användandet av kroppen som verktyg.

11

Det finns dualistiska drag i jämförelsen att kriget står mot freden, dvärgen mot fursten,

kroppen mot det andliga, etc.

2.3 Dvärgens kammare

Det här avsnittet ämnar fokusera på dvärgens kammare, dvs. den plats där han säger sig skriva

sin dagbok. Läsaren får veta att rummet finns avlägset placerat i ett av slottets torn och att ett

fönster mynnar ut mot staden med omnejd.

Kammaren kan tolkas som symbol för dvärgens innersta väsen. Där är han öppen mot sig

själv och behöver inte spela rollen som narr. Följande utdrag preciserar just detta. Vad som

har skett i boken är att kriget tagit slut.

När jag fick höra det, och när jag äntligen fattat innebörden i vad jag hört, smög

jag mig bort från alla, smög mig upp i dvärgvåningen för att få vara ensam med mig

själv. Jag var rädd för att mina känslor skulle bli mig övermäktiga, att jag inte skulle

kunna behärska mig så som det anstår en man. Och knappt inkommen i min lilla

kala kammare började jag skaka av hejdlös gråt. Jag erkänner det. Jag kunde inte

längre hålla tillbaka allt inom mig. Jag tryckte i vanmäktigt raseri knytnävarna mot

mina ögon och grät. Grät. (s. 123)

Notera att dvärgen väljer att gå till sin kammare för att bejaka sina känslor. Det poängterar

påståendet att den symboliserar dvärgens innersta väsen.

I koppling till föregående avsnitt är det intresseväckande att dvärgens rustning befinner sig

i hans kammare precis så som kriget finns i en del av hans sinne; ”Jag har lagt av mig min

rustning. Med sorg och grämelse har jag hängt undan den uppe i dvärgvåningen. Den hänger

där maktlös som en stackars sprattelgubbe på sin spik. Förödmjukad. Vanärad.”( s. 124).

Uppenbart är att rustningen är en del av dvärgen. Den representerar honom själv i mångt

och mycket. Att han hänger undan en del av det egna jaget inom sig själv är underförstått.

Lagerkvist ger läsaren en symbolik för det dualistiska i människan; att vi har olika personliga

drag inom oss, som vi bejakar på olika sätt.

Kammaren har ytterligare en symbolisk funktion. Somliga nätter sitter dvärgen och blickar

ut över landet från sitt fönster. Han betraktar världen utanför och blir fascinerad av den. Att

han dessutom sitter högt ovanför landet kan liknas med en gudagestalt som blickar ner över

jorden och människorna. I och med att dvärgen inte ser sig själv som människa blir

symboliken desto starkare. Följande utdrag är från då furstens stad belägras av fiendens

trupper. Dvärgen sitter i sitt fönster en kväll och tittar på fiendehären.

12

Montanzas och Boccarossas här syns från stadsmurarna. Ja ikväll kan jag från

mitt fönster uppe dvärgvåningen se deras lägereldar lysa ute på slätten. Det är en

fascinerande syn i mörkret

Jag kan nästan föreställa mig legoknektarnas ansikten där de sitter omkring elden

och talar om dagens bedrifter. De slänger några olivrötter på bålet och deras drag

syns hårda och beslutsamma i skenet från de fladdrande lågorna. Det är män som tar

sitt öde i egen hand och inte lever i ständig ängslan för vad som ska hända dem. De

tänder sina bål i vilket land som helst och bryr sig inte om hos vilka folk de hämtar

sin bärgning. De frågar inte efter vilka furstar de tjänar under – de tjänar i alla fall

ingen annan än sig själva. Trötta sträcker de ut sig i mörkret och vilar sig till nästa

dags slaktning. De är ett folk utan land, men hela jorden tillhör dem.( ss. 171-172)

Dvärgen drömmer sig bort där han sitter och betraktar från sitt fönster. Legoknektarna blir en

symbol för världen utanför, precis som om han sitter i en glasbur och tittar ut på ett samhälle

han själv aldrig får ta del av. Detta är förvisso inte helt sant då han i ett tidigare skede själv

varit en av dem som suttit vid bålen.

Den avund och längtan som dvärgen känner är tydlig i texten. Han ser upp till Boccarossas

legoknektar där de sitter med varandra, sammanknutna av ett enda band; att döda för pengar.

Det de har som dvärgen saknar är friheten. Kontrasten mellan kammarens fristad och verklig

frihet är ytterst påtaglig i detta fall.

Utdragets sista mening är väldigt talande om man jämför med dvärgens situation. ”De är

ett folk utan land, men hela jorden tillhör dem.” är raka motsatsen till hur huvudpersonen

lever. Hans värld består av slottet, hovet och att tjäna fursten. Såvitt läsaren vet får dvärgen

ingen lön för sin möda, vilket är helt centralt för legoknektarna. Skillnaderna är påtagliga när

man analyserar just den här delen av boken. Lagerkvist beskriver två olika sätt att leva och

kammaren blir ett konkret uttryck för dvärgens värld och det faktum att han tror sig leva ett

annat liv än legosoldaterna. Ur ett perspektiv är dvärgen utanför i och med detta, då förutsatt

att man jämför honom med soldaterna.

Lagerkvist visar vad längtan innebär; viljan att vara någon annan på en annan plats.

Dvärgen önskar att han hade mer kontroll över sitt liv och drömmer för en stund om hur

soldaterna sitter vid sina bål efter dagens strider. Det är viktigt att minnas ur detta avsnitt att

dvärgen föreställer sig hur legoknektarna har det. Således säger detta bara någonting om hur

han känner, inte om soldaternas faktiska situation. Återigen påminns man om den opålitliga

berättaren som dvärgen är.

13

2.4 Boccarossa

Boccarossa är en kommendör som mot betalning från fursten strider mot Montanza, men

senare byter sida då lönen uteblir. Boccarossa är en storvuxen man med koppärrat ansikte och

han beskrivs av dvärgen som att ”[h]an var skrämmande att se på”, och han anser att ”mer än

någon annan jag mött verkade han helt och hållet man.”( s. 78)

Boccarossa speglar kriget i sin personlighet, någonting som fascinerar dvärgen. Att han

dessutom inte är riddare spelar också en viss roll i kontexten.

Vid en jämförelse av fursten och Boccarossa är det tydligt att deras rustningar är olika.

Fursten bär en dräkt av grandios karaktär medan Boccarossa använder en i jämförelse

avskalad och praktisk rustning. Att rustningen är avskalad och enkel skapar en symbolik för

krigets betydelse. För Boccarossa är kriget en simpel källa till lön. Han slåss inte för fursten,

utan för pengar. Det är viktigt att förstå hur dvärgen ställer sig till detta. Den stora

kondottiären är någonting främmande men ändå nära för huvudpersonen. Innan de går ut i fält

säger han dessa ord:

Han var fåordig, talade nästan ingenting. Det var de andra som talade. Vid ett

tillfälle – ett yttrande av fursten – log han. Jag vet inte varför jag säger att han log –

men det var det som man hos andra människor kallar för ett leende.

Jag undrar om han inte liksom jag inte kan le?( s. 79)

Således finns en ton av samhörighet mellan dvärgen och Boccarossa. Huruvida kondottiären

ser dvärgen som föga mer än en tjänare sägs inte. Tänkvärt är att ställa frågan; varför

identifierar sig dvärgen med Boccarossa?

Först och främst har både dvärgen och kondottiären ansikten som inte är släta, vilket sätter

dem båda utanför normen att människan ska vara vacker. För det andra när sig Boccarossa på

andras död och elände. Förvisso livnär sig inte dvärgen på andras misär, men han hämtar kraft

ur det.

Märkbara kopplingar mellan de båda finns vid flera tillfällen i boken. Vad som är

intressant kan vara det faktum att Boccarossa är en jätte bland män och dvärgen är raka

motsatsen. Att dvärgen finner sig själv i den väldigaste av människor är knappast något

förvånande, utan säger i stället någonting viktigt om huvudpersonens självbild. Boccarossa

säger väldigt lite i boken, men talar genom att beskrivas ur ett fysiskt perspektiv av dvärgen.

Således kan man säga att han representerar ett fysiskt ideal för dvärgen

14

För att koppla till tema utanförskap är det uppenbart att dvärgen ser sig själv som en

överlägsen och större varelse än människan. Han tillåter Boccarossa att närma sig sitt eget

väsen då han blir imponerad av denne, men längre än så går det inte. Denna spegling i andra,

speciellt de som skrämmer honom själv, är ett tydligt drag hos dvärgen. Dvärgen förstår

Boccarossa precis som han tror sig förstå fursten.

2.5 Furstinnan

Den roll furstinnan spelar i dvärgens tillvaro är, till skillnad från fursten och Boccarossa, av

ondo för honom. Han blir förargad på henne och anser henne patetisk. Varför han gör detta är

som Thure Stenström säger i sin korta text om Dvärgen: ”Henne förstår han. Och skälet

anges: furstinnan frestar honom erotiskt, och detta gör att han hatar henne.”5

Relationen mellan furstinnan och dvärgen är mer tvetydig än den verkar. Dvärgen bär på

en märklig vilja att ständigt vara vid hennes sida och göra hennes ärenden. Han uttrycker det

så här:

Furstinnan Teodora är mycket beroende av mig. Jag bär hennes hemlighet i mitt

hjärta. Aldrig någonsin har jag yppat ett ord. Om de pinade mig på sträckbänken, i

tortyrkammaren med alla dess fasor, så skulle jag inte förråda någonting. Varför?

Jag vet det inte. Jag hatar henne, jag ville se henne död, ville se henne brinna i

helvetets eld med benen utspärrade och lågorna slickande hennes vämjeliga sköte.

Jag hatar hennes lastbara leverne, hennes kättjefulla brev som hon skickar mig med

till sina älskare, hennes kärleksord som glöder vid mitt hjärta. Men jag förråder

ingenting. Jag vågar ständigt mitt liv för henne. ( s. 12)

Det finns en underton av kärlek till furstinnan i texten. Han älskar och hatar henne samtidigt,

vilket är ett dualistiskt drag. Likväl hatar han henne. Varför?

Svaren är många, måhända är det för att hon inte älskar honom. Furstinnan är förälskad i

don Riccardo, en vän och riddarbroder till fursten. Det ska tilläggas att de har ett sexuellt

förhållande, vilket retar dvärgen. Han hatar furstinnan, men är direkt fientlig mot don

Riccardo, som han slutligen dödar med gift.

Då älskaren avlidit blir furstinnan inåtvänd och dvärgen utnyttjar detta. Hon klandrar sig

själv och försöker göra bot genom att ständigt be till gud, någonting som dvärgen inte förstår.

Det är intressant att dvärgen tolkar situationen positivt. Exempelvis säger han att ”[h]on har

5 Stenström, s. 15.

15

nu förstått att kärleken till don Riccardo är hennes största synd.”. Det tyder på att han vill se

henne lida. Dvärgens syn på furstinnan förändras. Lägg märke till det sista i följande utdrag.

Jag vet inte vad hennes förnedring kan bero på att jag öppnat hennes ögon för

hennes brottsliga liv och för de helvetesstraff som väntar henne. Jag har skildrat de

osaligas kval och hon har lyssnat undergivet till mina förklaringar av dem. På sista

tiden har hon börjat gissla sig.

Hon är alltid full av tacksamhet för att jag kommer till henne. Jag undviker att

besöka henne alltför ofta.( s. 200)

Att dvärgen inte inser hur allvarligt furstinnans beteende är kan läsaren snabbt förstå. Det

faktum att hon gör sig själv illa verkar dvärgen inte lägga någon större vikt vid, vilket kan

tolkas som märkligt. Furstinnan tackar dvärgen för att han hälsar på henne, någonting hon inte

tidigare gjort. Han reagerar på detta med olust. I dvärgens värld är vänlighet detsamma som

svaghet och det framställer furstinnan som svag för honom.

Ett relevant begrepp i sammanhanget är dominans. Det sker en rubbning i balansen.

Inledningsvis är furstinnan den dominanta för att efter sin älskares död bli dominerad.

Lagerkvist visar en annan del av dvärgen; den dominanta. Då han tidigare spelade narrens roll

inför henne blir förvandlingen intressant när han blir den hon ser som sin biktfader.

Vad dvärgen gör är att han i furstinnans sovkammare, dold av mörkret, tappar fattningen

och inleder en kaskad av beskyllningar. Kortfattat kan man hävda att dvärgen skäller ut

furstinnan och ifrågasätter henne under hennes svagaste stund. Dessutom dömer han henne

slutligen med ”Må du brinna i evighetens förtappade eld! Må lågorna i evighet slicka ditt

vämjeliga sköte, som njutit kärlekens ohyggliga synd!”( s. 215).

Vad som sker är att dvärgen vid detta tillfälle får chansen att utöva en makt vilken kan

jämföras med den hos en gud. Liksom Jesus lider för människan påstår dvärgen att ”Jag har

lidit för dig, men det har du aldrig brytt dig om! Nu får du själv känna på vad det är att

lida!”(Lagerkvist, s. 214). Detta leder oss in på nästa avsnitt; makt och religion.

2.6 Makt och religion

Den som tidigare läst Lagerkvist är medveten om att han i nästan alla sina verk angriper temat

religion. Dvärgen är inget undantag. Kristendomen är den religion som figurerar i boken, och

det är framför allt Jesus på korset läsaren känner igen. Avsnittet ska avhandla de två

begreppen makt och religion i förhållande till varandra. Därför är det viktigt att till en början

utreda vem som bär på makt i boken.

16

Beroende på vilken situation man fokuserar blir maktförhållandena olika. Dock står fursten

alltid högst upp i maktpyramiden. Han har makten att sätta dvärgen i bojor och är ledare för

samtliga vid hovet. Dessutom är han riddare samt kommendör för sin armé. Att dvärgen är

underlägsen fursten går att läsa mellan raderna och explicit i texten. Mellan de båda sker

ingen balansrubbning, vilket händer mellan furstinnan och dvärgen. Mer om det senare i

avsnittet.

Jesus är den mest framstående religiösa symbolen i Dvärgen och dyker oftast upp

tillsammans med furstinnan. Att Lagerkvist placerar läsaren vid ett renässanshov i Italien är

den faktor som först och främst ligger till grund för att kristendomen är i fokus i stället för en

religion av annan karaktär.

Dvärgen ser religion som ett mysterium. Han är själv inte troende inom den kristna

religionen, men reflekterar över hur den fungerar. Vid ett tillfälle ger han sig i kast med att på

egen hand utöva biskopens roll. Följande utdrag är ett tydligt exempel på makt och religion i

samklang.

Vad är religion? Jag har grubblat mycket över det, men förgäves.

Jag grubblade särskilt över det den gång då jag tvingades att officiera som biskop

i full ornat vid karnevalsfesten för några år sen och dela ut den heliga nattvarden åt

dvärgarna från hovet i Mantova som deras furste tagit med sig hit för karnevalens

skull. Vi samlades vid en liten altarrund som ställts i ordning i en av slottssalarna

och omkring oss satt alla de flinande gästerna, riddare och adelsmän och unga

sprättar i narraktiga kostymer. Jag lyfte krucifixet och alla dvärgarna kröp ner på

knä. Det här är er frälsare, förkunnade jag med mäktig röst och med ögonen

flammande av lidelse. Det här är alla dvärgars frälsare, själv en dvärg, pinad under

den stora fursten Pontius Pilatus och upphängd på sitt lilla leksakskors till glädje och

lättnad för alla människor på jorden. Jag hämtade kalken och höll upp den för dem:

Det här är hans dvärgblod, i vilket alla stora synder blir borttvagna och alla smutsiga

själar vita som snö. Och jag hämtade hostian och visade den också för dem och åt

och drack i deras åsyn av bäggedera så som är skick och bruk medan jag förklarade

det heliga mysteriets innebörd för dem: −Jag är hans lekamen, som var vanskapt

som er. Den känns bitter som galla, för den är full av hat. Må ni äta av den alla! Jag

dricker hans blod, och det bränner som en eld som ingen kan släcka. Det är som jag

drucke mitt eget!

Alla dvärgars frälsare, må din eld förtära hela världen!

Och jag slängde ut vinet över dem som satt där och glodde häpna och bleka på

vår dystra nattvardsfest.( ss. 29-30)

Vad som händer är att dvärgen tar sig friheten att skymfa den kristna tron genom att kalla

Jesus för dvärgarnas frälsare och därefter förkunna hans ord. Dvärgen utövar makt över de

dvärgar som spelar församling och intresseväckande är den symbolik som uppstår. Dvärgen

blir en profet som förkunnar en lära framför sin dvärgförsamling. Allt detta sker för att roa

människorna i publiken. Relationen mellan dem och skådespelarna kan ses som symbolik för

hela narrväsendet. Att dvärgen då förkunnar sin egen variant av kristendomen blir ett tydligt

17

avståndstagande gentemot publiken, vilken blir mycket upprörd och dvärgen slås i bojor strax

efter, vilket tyder på att han gjort någonting fel i furstens ögon.

Ur ovanstående utdrag går att utläsa hur dvärgen ser religionen, samt utövandet av den,

som en källa till makt. Dvärgen går till och med så långt att han kallar krucifixet för

leksakskors samt att själva pinandet är till glädje för alla människor på jorden. Kanske tar

dvärgen makten att bestämma över sig själv inför denna viktiga publik, eller så förstår han

inte själv hur han framstår.

Någonting viktigt ligger även i maktbalansen mellan publiken och dvärgen. När han

skådespelar talar han fritt. I rollen som biskop agerar han ut inre tankar och lever upp till en

förvisso allvarlig, men också en sanningstalande auktoritet. Dvärgen ljuger inte inför

publiken. Han säger vad han egentligen känner. Varför dvärgen gör detta beror möjligtvis på

att han fullständigt går in i rollen som biskop att konsekvenserna av det som sägs fullständigt

glöms bort.

Lagerkvist belyser maktfaktorn i religionen. Lagerkvist hade själv skrivit för teaterscenen

vid flera tillfällen och ett samband mellan dvärgen skådespel och författarens positiva

inställning till teater är tydligt.

Dvärgen ser Jesus som en passiv figur, en symbol för en övre makt som inte bryr sig om de

sina. När furstens dotter Angelica dör beskyller furstinnan sig själv. Dvärgen lägger märke till

detta, framför allt att hon gisslar sig själv ännu hårdare än tidigare. Dessutom ber hon ständigt

om Kristus förlåtelse. Dvärgens kommentar till detta är ”Den korsfäste svarar ingenting.”( s.

207).

För däri ligger en svaghet hos dvärgen. Han besitter inte förmågan att förstå den andliga

sidan av religionen. Han inser inte att furstinnan söker en inre frid snarare än ett faktiskt svar

från den korsfäste. Ändå ser dvärgen hur tron påverkar furstinnan och utnyttjar senare detta

för att dominera och döma henne. Noterbart är att dvärgen på något vis ger furstinnan ro.

Vad dvärgen uppnår genom att inta rollen som domare över furstinnan är att han ger henne

svar på hennes livsfråga; varför hon är olycklig och lider. Att dvärgen fullkomligt sänker

furstinnan kan dock tolkas på många sätt. En möjlighet är hans kärlek till henne. Han till och

med utstår tortyr utan att röja hennes förnedrade tillstånd (s. 222).

I detta skede blir dvärgen en variant av Kristus. Han lider för en annan person, någonting

som kan verka vara en omöjlighet för en individ som han. Tortyren avser att han ska förklara

varför furstinnan så fullkomligt tappat livsgnistan, men enligt dvärgens världsbild är det

otroligt synd om henne. Hon är förnedrad, vilket han själv anser vara det värsta av situationer.

18

Helt klart bär dvärgen på sympati för furstinnan. Huruvida det är en erotiskt laddad kärlek bör

dock låtas vara osagt.

Ur ett visst perspektiv visar Lagerkvist att en frälsare knappast behöver vara god och

förstående, utan i stället bra på att utöva makt och besvara svåra livsfrågor. Dvärgen är i

grunden oförmögen att förstå människorna i sin omgivning och blir därav en märklig Kristus

för furstinnan.

2.7 I fängelsehålan

I slutskedet av Dvärgen sitter huvudpersonen fängslad för att ha dömts skyldig till att ha

begått illgärningar så allvarliga att de lett till olyckliga händelser vid hovet. Mer sägs inte till

dvärgen. Däremot får läsaren veta att fursten vill bli av med dvärgen (s. 223).

I stället för att ha en kammare i tornet, där han tillåts skriva sin dagbok, blir dvärgen

placerad i en kall och fuktdrypande fängelsehåla. Från början har han inte sin dagbok, men får

genom den enfaldiga fängelsevakten Anselmo tillgång till den. Av intresse är att belysa

miljöbytet. Trots att dvärgen sitter i en fängelsehåla i stället för en varm kammare verkar han

oberörd. Dvärgen ser nämligen inte sig själv som en av de andra människorna vid hovet, utan

som ett högre väsen, en sanningssägare och oumbärligt nödvändig för fursten. På detta sätt

uttrycker han detta:

Makt över mig! Vad betyder det att jag sitter här nere i fängelsehålan! Vad

hjälper det att slå mig i bojor! Jag tillhör väl borgen lika mycket för det! För att

riktigt visa det har de till och med smitt fast mig vid den! Jag är fastsmidd vid den,

och den vid mig! Vi slipper inte ifrån varandra – min herre och jag! Är jag fängslad,

så är han också fängslad! Är jag länkad vid honom, så är han också hoplänkad med

mig! (s. 224)

Detta visar på dvärgens syn på sig själv jämfört med människorna, främst fursten. Själva

faktumet att han sitter fjättrad vid en stenvägg bekommer honom inte så länge han tror sig ha

makt och kontroll över sin situation. Genom att säga att fursten är fängslad liksom han är det

inser läsaren att dvärgen i själva verket inte har någon kontroll över huvud taget. Det är

snarare en önsketanke och ett sätt som han själv identifierar sig för att slå bort tanken på att

vara maktlös och förnedrad.

Likheten mellan furstinnans situation då hon, med metaforiska termer, kedjas fast av

dvärgen till att inse sina synder och därav förtvina bort samt dvärgens situation är uppenbar.

Dvärgen blir furstinnan på samma sätt som fursten blir dvärgen. Måhända vill Lagerkvist

19

komplicera synen på sanning och det faktum att vi alla lever i vår egen värld, trots att vi delar

den med andra.

För att sammankoppla temat utanförskap med ovanstående är det viktigt att förstå dvärgens

situation. Han har dömts till att sitta i bojor, trots att han själv anser sig ha utfört det han

dömts för åt en annan person. Vad är grunden till detta?

Ett möjligt svar är att han gärna vill ha en identitet; att han mer än allt annat vill vara

någon, i sina egna ögon såväl som i andras. Det begrundas väl i det faktum att han särskiljer

sig själv från människor.. Dvärgen vill innerst inne vara en fri individ. Han vägrar förnedra

sig till underkastelse, vilket han också tydligt uttrycker i fängelsehålan: ”Jag är ingen

botgörare. Jag är en fri man. Jag förnedrar mig inte.” (s. 226). Han jämför sig med furstinnan i

samband med detta då även han sover på en halmhög i sitt fängelse, vilket mynnar ut i citatet

ovan.

Fängelsehålan blir det rum där dvärgen för första gången inser att han faktiskt är ensam,

trots sin inbillning av att vara oumbärlig. Han reagerar på att hans tillvaro är händelselös och

enformig. När dvärgen ser det ruttna i människan ser han alltid samma sak, samma lögner och

samma svek. Denna enformighet går att finna i den tunna strimma av ljus som varje dag

skapar möjlighet för dvärgen att skriva ned sina tankar i fängelset.

Jag sitter här i min källarhåla efter att ha väntat i vad som tycks mig en oändlig

tid på solstrimman, och när den så äntligen kommer har jag ingenting att anförtro åt

papperet som belyses av den. Pennan vilar overksam i min hand, jag kommer mig

inte för att röra den.

Jag ledsnar mer och mer på att skriva något här i boken för att min tillvaro är så

fullkomligt händelselös.( s. 234)

Dvärgen försätts i en situation då han mer eller mindre fullkomligt förlorar kontroll över sig

själv. Vardagen består i att han under en kort stund får in en ljusstrimma som ger honom

tillfälle att skriva.

Det är möjligt att ljuset symboliserar dvärgens hopp om förändring, tanken på att hans

tillvaro kommer att förändras till det gamla vanliga. Liksom ljuset återkommer varje dag

återkommer också hoppet. Däremot förlorar dvärgen anledning till att skriva.

Vad dagboken egentligen representerar är svårtolkat. Ur en viss vinkel är den ett sätt för

dvärgen att skriva vad han aldrig kan säga. Ett annat perspektiv är att han skriver mer eller

mindre till sig själv, som om han vore två personer i en. Måhända är dagboken ett sätt för

dvärgen att klara av sin vardag och därigenom någonting han sätter sitt hopp till.

20

Jag vill lägga vikt på det faktum att dvärgen förväntar sig att han ska bli släppt från

fängelsehålan, att allt ska bli som förr. Dvärgen finner sig i sitt glädjebefriade liv av den

anledningen att han är helt säker på att hans öde inte är att sitta fängslad. Han tänker på

”[…]den dag då man ska komma och lösa mina bojor för att han skickat bud efter mig igen.”(

s. 235).

Således finns en ton av att förneka sin situation. Med tanke på de brott han anklagats och

dömts för lär dvärgen knappast bli fri och att läsaren tar del av hans dagbok betyder också

någonting i kontexten. Han skjuter tanken på sin egen förgänglighet åt sidan och finner sig i

sin situation. Man kan jämföra synsättet med gängse bild av ett verktyg i en verktygslåda; han

kan plockas fram för att utföra just den uppgift enbart han kan göra. I detta fall handlar det om

att vara misstänksam, underhållande, blodtörstig, etc. Dvärgen är trots allt en mördare som har

dödat andra människor tidigare, vilket han anser vara en styrka hos sig själv.

3 Sammanfattande diskussion

Inledningsvis framhölls tre centrala frågeställningar:

Vilket uttryck ger Lagerkvist för utanförskap i boken?

Präglas Dvärgen av dualistiska drag? Om så; hur?

Hur förhåller sig dvärgen till religion och makt?

I detta avsnitt ämnas dessa besvaras på ett tydligare och mera koncist sätt än i analysen.

Utanförskap är en av Dvärgens röda trådar. Huvudpersonen lever inte med de andra i

slottet, han lever bredvid, sittandes i tornet med sin dagbok. Som analysen visar finns en

symbol för utanförskapet redan i det faktum att dvärgen är en liten varelse till skillnad mot

andra vid hovet, vilka är långa i jämförelse. Att bejaka kroppen som medium för att ge

utanförskap uttryck är ett medvetet drag från Lagerkvist. Då dvärgen blir avklädd för att bli

avmålad är ett bra exempel på ett inslag då dvärgen uttrycker sitt hat mot människor och är

berättigad att göra det. Han blir utsatt för en förnedring jämförbar med grov mobbning.

Centralt för det avsnittet är att kroppen står i fokus för dvärgens ilska. Han fråntas kontrollen

över sig själv och förlorar i en viss mening delar av sin status.

En av de viktigaste frågorna som Lagerkvist ställer till läsaren är huruvida dvärgen är ett

offer eller inte. Varför är han ond mot andra människor? Kanske finns svaret i att andra

21

människor är onda mot honom i den värld han förstår? Dvärgen anser sig se människors rätta

ansikte, dvs. bortom lögner och masker. Han tror sig vara så pass äkta och genuin i sitt väsen

att han ser hur falska människor är. Om han endast omringas av falskhet och svek är det inte

märkligt att han själv präglas av det. Huruvida personerna i verkligheten är falska och

svekfulla, vilka syften de har, etc. kan läsaren aldrig veta med full säkerhet. Häri ligger ett

viktigt faktum; att läsaren tar del av en utsaga, en beskrivning befruktad av färgade synvinklar

och tankar.

Dvärgen förstår falskhet. Han förstår varför fursten verkar vilja vara vän med sitt hov.

Dessutom inser han hur karaktärssvag furstinnan är. Huruvida furstinnan i verkligheten är

svag som påstås är omöjligt att avgöra. Det som visas är att dvärgen inte förstår henne. Han

förstår inte passion och åtrå, vilket tar uttryck i form av avsky mot furstinnan såväl som don

Riccardo, hennes älskare.

Trots denna avsky är dvärgen innerligt trogen furstinnan. Han avslöjar inte hennes

hemligheter och utstår den grymmaste tortyr utan att prata bredvid mun. I detta finns en ton

som grundas i utanförskapet han lever i. Dvärgen förstår inte en erotisk passion, vilket

symboliseras av furstinnan, och det han inte förstår tycker han inte om. Således hamnar

dvärgen utanför även på det sexuella planet. Han förnekar sig själv känslan av åtrå. I stället

vrider han detta till en skev föreställning om att han är ren, och att furstinnan tillsammans med

sin älskare är smutsig.

Möjligen tar sig utanförskapet uttryck vid fler tillfällen i boken än vad den här analysen

innefattar. Lagerkvist beskriver ofta hur dvärgen distanserar sig och läsaren inser snart hur

skevt dvärgen ser på sin omgivning. På det sättet förstår den vana läsaren att dvärgen är en

patetisk figur, vars dystra syn på livet är blott hans eget och därför blir han utanför. Ändå är

dvärgen en produkt av sin omgivning. Han behandlas som en narr och blir därför en narr,

dock utan egen insikt om detta.

Lagerkvist brukar dualismens typdrag. Han sätter stor mot liten, det glada mot det ledsna,

krig mot fred, etc. Av intresse i den här romanen är att belysa just hur det tar sig uttryck.

Vilka är egentligen de motsättningar som ställs mot varandra? Först och främst är det stor mot

liten. Att dvärgen är fysiskt liten jämfört med andra är av yttersta vikt för hans tillvaro. Han

vägrar nämligen att acceptera detta. Rädslan för förnedring är för stor. Dvärgen är herre över

sin egen kropp, en tanke vilken slås omkull vid flera tillfällen, och just detta är för honom den

yttersta formen av förnedring.

Kontrasten mellan frihet och fångenskap är tydlig i boken. Dvärgen är fri i sin kammare,

men inte i en vidare mening. Han är trots allt kedjad vid hovet och därigenom till furstens

22

vilja. Dvärgen får uppleva en viss frihet när han befinner sig i krig av den enkla anledningen

att det saknar vardagens mönster.

Här finns en skillnad mellan krig och fred för dvärgen. I hans liv är kriget lycka och freden

tristess. När dvärgen får använda sin rustning och bära sin värja blir han upprymd och glad.

Tonen i dessa avsnitt i boken genomlyses av en positiv, nästan fanatisk ton. Symbolen för

krigets inverkan på dvärgen är rustningen. Som tidigare sagts hänger den i dvärgkammaren,

redo för användning, men figurerar mest som föremål för minnen från kriget.

I koppling till krig och fred ska rustningen sättas i kontrast med dvärgens vanliga plagg.

Både rustningen och vardagskläderna är kopior av furstens dräkt. Liksom denne klär sig för

situationen gör även dvärgen. Lagerkvist knyter ihop den dualistiska säcken när han använder

sig av fursten och dvärgen i krig och fred, i rustning mot kläder, som stor och liten.

Det finns en sensmoral i Dvärgen som är buren av dualistiska tankar; att sanningen är

flerbottnad och att vi aldrig når den såvida vi inte kan se ur ett större perspektiv. Lagerkvist

ger läsaren insyn i dvärgens reflektioner, men lägger också an den ton som gör att en

eftertänksam läsare inser hur fel dvärgen har om andra individer. På det sättet förstår läsaren

mer om dvärgens situation än han själv. För att återanvända en tidigare tankegång; läsaren

inser vad dvärgen själv aldrig förstår; att han är en narr.

En ytterligare aspekt i denna uppsats är dvärgens syn på religion och makt. Hur förhåller

sig huvudpersonen till andra vid hovet ur ett maktperspektiv och hur kan religionen kopplas

till detta?

Först och främst tror inte dvärgen på Jesus. I hans ögon är denne enbart en figur till vem

furstinnan sätter sin tillit. Vad han tror på är att styra sitt eget liv, vilket snarare blir hans egen

religion. Då han brukar biskopens roll och missköter sig i skådespelet belyser Lagerkvist

maktfaktorn i religionen. Dvärgen utövar direkt makt över sin lilla skara av dvärgar, precis på

samma sätt som Jesus med sin passivitet dominerar furstinnan. Således kopplas religion och

makt samman i Dvärgen.

I avsnitt 5.6 behandlas furstinnan som en faktor för dvärgens syn på makt. I och med att

huvudpersonen starkt känner för henne blir det intressant då han slutligen dömer och bespottar

henne. Vad är det som egentligen sker?

En teori värd att belysa är att dvärgen känner ett rus av den anledningen att en tidigare

auktoritet nu står under honom. Att plötsligt få sådan makt över en annan person är

främmande för dvärgen och han blir själv upprörd och säger till furstinnan vad han aldrig

tidigare sagt; att han avskyr hennes sätt att leva.

23

Ur ett annat perspektiv är det av ren kärlek dvärgen talar till henne. Kanske vill han ta bort

den slöja som religionen är i hans ögon. Kanske är det för att ge furstinnan den sanna bilden

av situationen som han antar rollen som domare. Det blir påtagligt att dvärgen är säker på att

hans egen världsuppfattning är den sanna. I hans liv är Jesus inte mer än en figur på ett

träkors.

Lagerkvist förmedlar till läsaren en delvis ateistisk uppfattning. Dvärgen tror inte på Jesus,

men inte heller på en dvärggud. Han tror inte över huvud taget. I stället lever han i nuet. Han

ser en möjlighet att påverka, någonting som är mycket viktigt för honom. Det ligger ett dolt

budskap i dvärgens vilja att påverka. För honom är det primärt att kunna förstå andra och

därmed kontrollera sin situation. Ur ett perspektiv kan man likna det vid att hålla hoppet vid

liv, vilket i sin tur är ett viktigt inslag i den kristna tron.

4 Litteraturlista

Lagerkvist, Pär. Dvärgen. Stockholm: Bonnier, 1944.

Möller, Håkan. Pär Lagerkvist: från författarsaga till nobelpris. Uppsala: Acta Universitatis

Upsaliensis; Uppsala universitetsbibliotek [distributör], 2009.

Schöier, Ingrid. Pär Lagerkvist: en biografi. Stockholm: Bonnier, 1987.

Stenström, Thure. Berättartekniska studier i Pär Lagerkvists, Lars Gyllenstens, och Cora

Sandels prosa. Stockholm: Bonnier, 1964.