Litteratur och kritik m.m.http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1935_littFornvännen 1935, s. 53-64, 120-128, 186-192, 251-256Ingår i: samla.raa.se

LITTERATUR OCH KRITIK

HENRIK SCHUCK: Kgl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Dess förhistoria och historia. I—III, 1932—1933. De hittills utkomna delarna av detta monumentala verk äro ägnade åt Vit­

terhetsakademiens äldre förhistoria. De skildra mod bred utförlighet den svenska fornforskningens öden fram till 1692, då det 1666 upprättade Antikvitetskollegiet i Upsala slutgiltigt omorganiserades till det Antikvi­tetsarkiv i Stockholm, som 1786 uppgick i den då instiftade Vitterhets historie oeh antikvitetsakademien. Dot väldiga stoffet är ordnat med mästarens vida överblick och säkra band och det i texten ymnigt med­delade dokumentariska materialet ger don rena historiska smak, för vilken den verkligt intresserade läsaren med fröjd offrar något av sin bekväm-ligbot.

I inledningskapitlet till den första volymen, vilken bär undertiteln An­t i k v i t e t s s t u d i e t s b ö r j a n , ger Schuck cn överblick av de vikti­gaste etapperna i utvecklingen av den gotiska historieromantik, som med Johannes Magnus' bekanta historieverk får sitt mest verkningsfulla ut­tryck och som utan tvivel utgör don viktigasto inspirationskällan för 1600-lalels fornforskning. En hedersplats i denna inledning förtjänade nog även Olaus Magnus, vars ryktbara kulturhistoriska arbete i sak torde ha intresserat det följande seklets antikvarier minst lika mycket som den äldre broderns kungakrönika.

Schiicks följande framställning visar till överflöd det fruktbara i denna syn på den svenska fornforskning, som växte upp under Karl IX :s och Gustav II Adolfs furstliga hägn för att under den kommande stormakts­tiden intaga en allt mer dominerande plats i vårt lands vetenskapliga och nationella liv. Vad som betingade detta intresse för Sveriges forntid var icke blott och bart den naturliga lusten att vilja känna våra förfäders förhållanden men även och framför allt den omständigheten, att man till dessa förfäder kunde räkna de världshistoriskt frejdade goterna, Roms besegrare, vilkas av Johannes Magnus skildrade bragder betraktades som vår historias största ära och vår nations stoltaste arvedel. För fornforsk­ningen var Sverige i första rummet goternas land och våra konungar och stormän, som gåvo denna forskning sitt kraftiga stöd, sågo ytterst dess mål i bekantgörandet för all världen av »don forna Rijksons herlig-heet», till vilken först och främst de gotiska minnena hörde. Det svenska namnet kom mera i skymundan för glansen av götanamnet, som ofta fick träda i det förras ställe. Fornsvenskan kallade man gärna gotiskan, till vilken man med tidens vanliga erövringslust också räknade do övriga nordiska språken, enkannerligen fornnorskan och fornisländskan, eftersom

ö 1 L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

ju Norge och Island blott voro gotiska kolonier. Runorna voro för Johan­nes Bureus »do gamla goternas sanna bokstäver» ooli sin stora Runahiifd ämnade bau utgiva med den för hans historiesyn betecknande titeln »Mo­numenta voterum Gothorum in patria». Det svenska landskapet lyste för den antikvariska fantasien i den gotiska fornbistorioiis sken och det är ingen tillfällighet, att de första akademiska bembygdsorationerna — de tillhöra Gustaf Adolfs tid — höllos av östgötar, vilka prisade sitt landskap som lyckligt framför andra, emedan östgöternas tappra stam från dessa trakter ledde sin härkomst. Alltifrån Erik XIV:s tid, då konungens histo-riograf Petrus Marsilius utsändes att i Södern söka ofter gotiska monu­ment, till Karl XI:s tid, då Johan Gabriel Sparwonfeldt skickades på en flerårig forskningsfärd i samma syfte, betraktades uppsökandet av litterära och andra minnesmärken efter dessa våra illustra förfäder som en viktig rikets angelägenhot. »Hwilken resa en af dhe nödigaste och härligaste är, ia och neplig någon importerligare Legation kring lOuropa kan uptänkias än a' sådan till Ers Kongl. M:ttz och dess rijkes beröra för werldon», skrev med anledning av Sparwenfeldts förestående expedition Hadorph till den för saken ytterst intresserade Karl XI, på vars Eriksgata han några år tidigare medföljt som antikvarisk export och bl. a. visat monarken, i närheten av Jönköping, »den namnkunnige store Stenrösen, som Gothi sägas ihopkastat för sin uthgång». Då Codex argenteus genom De la Gardies försorg blev svensk egendom, lyckönskade man sig i rådet till denna märkliga händeiso, varigenom Ulfila — som greve Magnus yttrade i ett brev till Schefferus — äntligen blivit återbördad till sitt fosterland. Knappast hos någon av fornforskningens idkare eller beskyddare saknas denna romantiska grundinställning till vår historia, vilken också nästan alltid lyser igenom i de kungliga påbuden och förordningarna om studiet och vården av rikets antikviteter. De teoretiska och moraliska betänklig­heter mot denna historiesyn, som Olavus Petri på sin tid framställde, väl till märkandes dock utan att känna dess huvudkälla Jordanes, vunno naturligtvis intet beaktande hos ett släkte, som dels menade sig veta bättre besked, dels ock kände sig som bäraren av goternas återuppväckta kraft och vapenlycka. Donna inriktning mot den avlägsnaste forntiden förklarar i väsentlig mån dot jämförelsevis ringa intresse man ägnade åt medeltidens studium — bur långt man även på högsta ansvariga håll kunde gå i oförstående likgiltighet härutinnan visar universitetsbibliote­karien och antikvitetsprofessorn Verelius' hårresande, av Rudbeck under­stödda, av De la Gardie godkända, tilltag att till kryddkrämarc och bok­bindare skålpundsvis försälja Upsalabibliotckets hela förråd av medeltids-handskrifter och inkunabler, ett tilltag, som visserligen hejdades genom Hadorphs ingripande, innan ännu alltför mycket blivit avyttrat till stru­tar. Under det att stormaktstidens yverborna och ärkeprotestantiska gene­rationer icke funno något tilltalande i den bragdlösa och katolska medel­tiden, vände man mod växande hänförelse sin blick mot de skimrande konstruktioner, varmed Stiernhielm och Rudbeck utökade den götiska forn­tidsbilden. För den triumferande Atlantikan fick den mera bcsinningsfulla

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K 55

forskningen, som likvisst dock aldrig svalnade i sitt intresse för den tradi­tionella göticismen, träda i skuggan och under dessa tider får man uppre­pade gånger beviltna, hur den överspända historiska fantasien — ad maiorem patriao gloriam — lockas in på don litterära förfalskningens väg. Till och med Rudbeck själv är skäligon misstänkt att för sina syften ha raderat i Codex Argonteus.

Att en skildring av 1600-talets antikvariska forskning inledes av ett kapitol om den tidigare utvecklingen av den götiska romantik, vars barn don är, kan sålunda anses ytterst väl motiverat. Den egentliga framställ­ningen börjar därefter med teckningen av B u r e u s ' o c h M e s s e n i u s ' verksamhet i antikvitetsstudiots tjänst.1 Mollan bröderna Magnus och dessa tvenne portalfigurer till dot nya seklets fornforskning ligger ett lärdoms-historiskt föga känt område, som måhända på en och annan punkt döljer förhållanden av intresse. För att taga ett exempel kan man peka på on av Schuck (I. 176) meddelad, av Rhezelius på 1630-talet nedskriven notis om on runsten på Öland, som en bonde satt i on stenbro: » i sal. kon. Johannis 3:tij tijdh hafwer en af Rijkzens herrar af Bielkcrna sedt bo:te Runstens wanwyrdo och rompnan. Sadhe han: om dän lofde, som fordon i bron, borde han straffas til lifuet, hafr och läsit stenen och dät noterat.» Är denna notis riktig, skullo don tyda på att runkunskap och fornintresso icko helt saknades i tongivande kretsar under Bureus ungdom och att hans begynnande runstudium icke stod så helt isolerat. I detta sammanhang kunde man väl bl. a. också ifrågasätta, om ej Rasmus Lud-viksson vore förtjänt av cn smula uppmärksamhet som cn föregångare till Messenius på ortsbeskrivningens och genealogiens område.

Härefter följer ett kapitol om D e f ö r s t a a n t i k v a r i e r n a , som handlar om fornforskningens organisation fram till tidon för antikvitets­kollegiets stiftande, (icnom Karl IX:s uppdrag år 1599 till den vid riks­kansliet anställde Bureus att »dragha kring om hela Rijket at afskritwa Runestonar», erhöll denne realiter don ställning som riksantikvarie, vilken

1 En mycket intressant detalj i undersökningen av Burens' runarbeten är den lyckade identifieringen (I, s. 51 ff.) av don Lucas Fanensis, ur vars Varie inscrittioni Bureus hämtat det runalfabct, som han på sin lilla runtnvla betecknar som de utländska goternas alfabot. Schuck disku­terar i detta sammanhang frågan om källan till detta »gotiska» alfabetet, varmed Sixtus V prydde en pelare i det vatikanska biblioteket. För bo-dömandet av utseendet av detta alfabot liar man emellertid icke blott att tillgå don till synes något ovedorhäftiga avbildningen i den av SchUck åberopade Schraderus »Monumenta Italiao» (1592). En troligen pålitligare reproduktion finnes i Angclo Rncchas Bibliotheca Apostolica Vaticana a Sixto V. Pont. Max. in sjilcndidiorem commodioremque locum translata, Kom 1591, s. 152. Tydligen finnes detta gotiska alfabet avbildat i ännu ett arbete, som jag dock ej sett, Mutio Pansas Della libraria Vaticana ragionamenti . . . . Con 1'agiunla degli Alfabet! delle Lingue straniere, Rom 1590,

5 6 L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

han, ehuru den aldrig synes ha bekräftats genom någon formlig fullmakt, sedermera alltid ansågs innehava. Då dot danska antikvitotsstudiot på 1620-talet började taga fart och Wormius offentliggjorde sin mening om runornas danska ursprung, vidtog Gustaf Adolf genast åtgärder för att en dylik förgriplig och den svenska nationaläran sårande åsikt icke skullo fä stå oemotsagd. Bureus fick order att refutera Wormius och fortsätta mod insamlandet av antikvariskt bevismaterial. År 1629 fick han därtill tvenne medhjälpare, Aschaneus och Axehiälm, vilka detta år utnämndes till antikvarier — härmed hade alltså faktiskt ett riksantikvarioämbete, med Bureus som chef, blivit inrättat. Den provisoriska instruktion, som rådet i konungens frånvaro synes ha utfärdat 1629 och som har en mycket starkt prononcerad antidansk och »götisk» karaktär, efterföljdes i maj 1630 — detta årtal torde nu definitivt ha fastställts av Schiick — av det välbekanta Kungliga memorialet för rikets antikvarier med dess oerhört omfattande program, som naturligtvis blott till ringa dol kunde realiseras, bl. a. därför, att antikvarierna hade föga ekonomiskt stöd och dessutom även hade andra sysslor att sköta. I deras uppdrag ingick också att sörja för utbildningen av nya fornforskaro, som efterhand skulle fortsätta deras arbete. LCljest hade både Karl IX och Gustaf Adolf haft för avsikt att befordra detta studium genom upprättandet av en särskild antikvitotspro-fessur. Den förre ämnade göra Bureus till professor i »runskan» och även Gustaf Adolf lär ha erbjudit sin gamle lärare en lärostol i fosterlandets antikviteter — troligen var det väl samma anbud, som sedan även gick till Jakob Rudbockius, den berömde Örebro-rektorn, vilken var känd bl. a. som författare till ett fornsvenskt lexikon. Dot blev emellertid vid det 1632 upprättade universitetet i Dorpat, som den första professuren av detta slag inom det svenska väldet tillkom, och dess förste innehavare, tysken Friedrich Menius, synes också på detta område ba utövat ett flitigt för­fattarskap, påverkat av den hemmasvenska göticismen. I Uppsala dröjde det till 1662, innan universitetet med Verelius fick sin första professor i antikviteterna (närmast fornnordisk språkvetenskap och historia).

Emellertid blev 1630-talet tack vare Bureus, Aschaneus och dennes ut­märkte lärjunge Joen Håkansson Rhezelius1 (vilken 1635 blev den till annan verksamhet övergångne och föga verksamme Axehiälms efterträ­dare) en märklig genombrottstid i vår fornforsknings historia, varom

1 Det kan i detta sammanhang påpekas, att Uppsala Universitetsbibliotek äger en av forskningen ännu oj upjimärksammad handskrift av Rhezelius, signerad R 550, med titeln: Afrijtningarr och Afskrifftor aff Runo Stenar ooh Rijrastafwar, Skråer och Privilegier, Crönikor, Inrijkes och Uthrijkcs Mynt, Som fundne äre vti Rodanom eller Attundaland vthi Vpplandh. Af Jon Håkonson Rese: Anno 1636. Den prydligt utförda, mod vackra avbild­ningar försedda och tydligen för tryckning färdiga handskriften utgör till sin förra del i huvudsak bearbetningen av de Rhezelius' reseanteck­ningar (Monumenta Ujilandica), som C. M. Stenbock och Oskar Lundberg publicerade i Upplands foruminncsförenings tidskrift 1915—17.

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K 57

deras bevarade manuskript och samlingar giva ett ståtligt vittnesbörd. Men 1641 dog Aschaneus och fick ingen efterträdare. Rhezelius kvarstod väl i sitt ämbete till 1646 men synes under detta decennium ha ägnat sig åt andra uppgifter, och intet tycks ha uträttats av hans efterträdare Westhius, vars antikvarieplats indrogs, då han 1650 fick en annan syssla. Under 1640-talet var sålunda den åldrige Bureus den ende aktive antikva­rien, in i det sista arbetande på sitt stora livsverk, Monumenta Runica, och undervisande lärjungar, som kunde fortsätta hans forskningar. Det gör ett beklämmande intryck att läsa den hjärtlösa skrivelse, som rege­ringen, missnöjd över dröjsmålet med runverkets publicering, år 1648 avlät till den vördnadsvärde åttioåringen, vilken därefter avsattes. Befatt­ningen som antiquarius regni — några biträdande antikvarier funnos nu oj längre — övergick sedan till Stiernhielm, som efter att i 4 år ej ba skött ämbetet ersattes med den åter uppdykande Axchiälm, om vilken don rotade skaldon med rätta yttrade, att hans kompetons till denna plats var som »asini ad lyrara». Sodan Axebiälm 1657 tagit avsked fick ämbetet med Laurentius Bureus, den gamle Bureus siste lärjunge, åter en duglig innehavare. Den statsunderstödda antikvitetsforskningen hade då ett tio­tal år legat nästan nere men en ny och märklig epok i dess historia var dock nu förestående.

De,n fornforskningens äteruppblomstring, som mod 1660-talet tager sin början, har till väsentliga förutsättningar dels den för detta studium starkt intresserade Magnus Gabriel De la Gardies kansleriat, dels den inspirerande bekantskapen med den förut så gott som okända isländska litteraturen, vilken riktade don på källor så fattiga svenska fonihistorion med massor av nytt och okänt material. Efter ett kapitel om D e n i s ­l ä n d s k a r e n ä s s a n s e n , som berättar om jfornstudiets begynnelse på Island genom Arngrimur Jonsson, om det genom honom hos danska lärde, Wormius o. a., väckta intresset för den fornisländska litteraturen och om den på 1620-talet börjande exporten till Danmark av isländska manuskript, övergår Schuck till skildringen av D e f ö r s t a f ö r v ä r ­v e n a v i s l ä n d s k a h a n d s k r i f t e r i Sverige. Det tidigaste av dessa förvärv skedde genom drottning Kristinas inköp år 1651 av den danske forskaren Stephanius' bibliotek, som innehöll en mängd isländska manuskript, vilka efterhand kommo i De la Gardies ägo och genom hans donation år 1669 blevo Uppsala universitetsbiblioteks egendom. Nästa stora förvärv härrörde även dot från ett förnämligt danskt bibliotek, lands-domaren Jörgen Seefelds på Ringstedkloster, vilket 1658 blev svenskt krigsbyte. Ytterligare inkommo i landet en stor mängd isländska hand­skrifter genom en rad av islänningar, som från 1660-talets början och under återstoden av århundradet anställdes i don svenska fornforskningens tjänst — den förste var Jonas Rugman, vars tidigare överskattade betydelse som manuskriptanskaffare av Schiick väsentligt reduceras.

I varje fall inkommo genom Rugman de handskrifter, som lågo till grund för de första i Sverige publicerade editionerna av isländska sagor, de av Verelius utgivna Gautreks och llrolfs saga (1664) — den överhuvud

L I T T E R A T U R O C H K It I T I K

taget tidigasto isländska texteditionen — Horrauds och Bosa saga, Herva-rarsaga etc, alla betraktade som sanna bidrag till våra götiska förfäders historia, därtill skrivna på götarnas eget gamla språk, som renast blivit bevarat på Island, »gotborum ex Norvegia colonia». Om denna Verelius' verksamhet handlar det följande kapitlet P r o f e s s u r e n i a n t i k v i t e ­t e r n a. Denna på De la Gardies initiativ inrättade jirofessur avsåg egent­ligen icke några antikvariska uppgifter i vår tids mening — dess inne­havare hade enligt fullmakten att »oruora och sammanbempta af gamble skrifftor och andra monumenter» upplysningar om vad som »berömligon i fordom tijdber passerat ähr» och Verelius var alltså närmast jirofessor i nordisk språkvetenskap och fornhistoria. Gonom öppningen av en forn-grav vid Broby år 1663 kom han dock att göra den äldsta kända arkeo­logiska undersökningen i vårt land. Några år senare var verkligen också på tal upprättandet av en professio Do la Gardiana antiquitatum patriao, ägnad åt don rent antikvariska forskningen.

Den egentliga fornminnosforskningon, sådan den skisserats i Memorialet 1630, hado sodan gamle Bureus tid legat i lägervall. På långa tider hado inga antikvariska forskningsresor för fornminnens uppspanande och vård företagits. Först med Laur. Burens' riksantikvariotid (1657—1605) bör­jade intresset härför åter vakna. Om denne märklige forskare, som före Verelius arbetade på viktiga isländska texteditioner (Olof den heliges saga, Eddan), berättar Schuck i första delens avslutningskapitel, D e s e n a r e a n t i k v a r i e r n a . Säkerligen har Laur. Bureus — liksom Hadorph, vilkon nu börjar framträda i händelsernas centrum jiå detta område — kraftigt stimulerat Do la Gardies intresse för fornminnena och deras vård, ett intresse, som får sitt första viktiga uttryck i »Kongl: Mayst:s Placat och Påbudh om Gambia Monumenter och Antiquitetcr», utfärdat år 1666 — det första fornvårdsjiåbud, som överhuvud utfärdats i något land. Förutom vården av alla dessa fornminnen, som »til wåra förfäders och beela Wårt Rijkes odödeliga Beröm mcrcbeligen ländande äre», anbetalles även — i ett annat samma ar utfärdat kungligt jilakat — uppspanandet av dylika fornminnen genom kyrkoherdarna i rikets socknar. Efter Laur. Bureus' död fick Verelius även riksantikvarieämbetet på sin lott och efterträddes däri av sin styvson Jakob Isthmenius (1675—78) men i själva verket var det dennes efterträdare Hadorph, som i olika tjänsteställningar skötte donna befattning från 1665 till sin diid 1693.

Med andra bandets första kapitol — A n t i k v i t e t s k o l l e g i e t s f ö r s t a t i d — börjar skildringen av denna inrättnings historia, som också fyller tredje bandet. Kollogiet stiftades av De la Gardie år 1666 som en lärd akademi vid Uppsala universitet, »bwarigenom» — som det beter i dot kungliga stiftclsebrevet — »wår Swenskes och Giötbe nations gambla och merckoliga bedriffter och åminnelses täcke ifrån deras föråld­rande och mörker åter uthi dags liuss skola kunna försättias». Fornforsk­ningen, som dittills varit mer eller mindre fast knuten till riksarkivet, dit också antikvariernas samlingar ansågos böra, får därmed sitt eget organ. Lar man tro en berättelse från 1691 av Hadorph skulle kollegiets

L I T T E R A T U R O C 11 KRITIK 59

stiftelse egentligen vara verkställandet av ett uppdrag, som Karl X Gustaf givit De la Gardie, vilken vid ett sammanträde mod Uppsala­professorerna hösten 1666 lät uppläsa ott konungens brev från Ringsted år 1658 av innehåll, »att efter hans Kongl. May:t hade fått on hoop Manu-soripter i Danmark, som nu hemskickades, skulle han (: De la Gardie) widh Acadomien offtcrsöka någre Personer, som medh flijt sigh på det gambla språket lade och desse skriffter afcopiera eller läsa kunde, hwilket Bref nu Kongl. Regeringen betalte honom werkställa och äntelig några lärde män widh Academion upsökia, som alla Nordiske Antiquiteter kunde sigh antaga och effter band utharbota till fädorneslaudsens beder». Detta är icke det enda exemplet, som berättas om Karl Gustafs intresse för rikets antikviteter — sålunda hade han år 1650 kallat Iladorph till Öland för att avrita dess runstenar. Dä De la Gardie nu gjorde verklighet av konungens tanke, stod han också utan tvivel under påverkan av Hadorphs och Rudbeeks energiska naturer. Utan Hadorph, vars liv och verksam­het Schuck även skildrat i ett särskilt, 1933 utkommet arbete1, hado kollogiet säkerligen också kommit av sig redan från begynnelsen, ty dess direktör, Stiernhiolm, brydde sig aldrig om att sammankalla dess med­lemmar. Hadorph blev strax den egentlige ledaren. På grundvalen av hans ypporliga betänkande utfärdades 1667 den kungliga instruktionen mod dess fördelning av arbetsuppgifter på do olika medlemmarna — från Memorialet av år 1630 skiljer sig detta aktstycke bl. a. genom det nytill­komna intresset för den isländska litteraturen och genom ett större upjimärk-sammando av de rent arkeologiska uppgifterna. Då efter ett decennium do inre stridigheterna inom kollegiet så gott som förlamat dess verksamhot och vidare omkring 1680 flertalet av dess medlemmar dött och don nu maktlöse De la Gardies beskyddareskap ej längre betydde något, hade förvisso kollegiets historia varit förbi, om ej Hadorph funnits. I det föl­jande kapitlet om A n t i k v i t e t s k o l l e g i e t s s e n a r e t i d skild­ras dess historia under 1680-talet, då det genom Hadorphs flyttning till huvudstaden faktiskt blev on Stockholmsinstitution, granne till Riks­arkivet i gamla slottet. AiThenius-Örnhiclm, som för det mesta arbetade i Stockholm, var nu don ende Uppsala-professorn i kollegiet, vilket numera närmast hade karaktären av ett ämbetsverk med riksantikvarien Hadorph till chef, som undor sig hade i kollogiets tjänst anställda isländska trans-iatorer, amanuenser, formsnidaro, ritare o. s. v. Bland do på 1680-talot tillkomna nya ledamöterna var det blott on, örnhielms efterträdare Johan Peringer, som verkligen ägnade sig åt fornforskningen — han blev sedan ocksä Hadorphs efterträdare. Hur Hadorph under den brydsaramaste tiden lyckades skaffa kollegiet nya mäktiga beskyddare och on fast ekonomisk grundval, varigenom do närmaste åren efter 1682 blevo dess bästa, skildras i det utförliga kapitlot om A n t i k v i t e t s k o l l e g i e t s e k o n o m i .

1 H e n r i k S c h i i c k . Johan Hadorph. En Minnesteckning. Stock­holm 1933.

6 0 L I T T E R AT U Ii O f. II K R I T I K

Tyvärr råkade man år 1685 att göra oförsiktiga uttalanden om Atlantikan och dess författare, varefter den kungliga nåden märkbart avtog.

Det följande kapitlet om K o l l e g i e t s o m b i l d n i n g t i l l An­t i k v i t e t s a r k i v visar, bur denna utveckling mynnar ut i 1692 års om­organisation, varigenom den kollegiala formen avskaffas även på papperet och den lärda akademien slutgiltigt förvandlas till ett med riksarkivet sido­ordnat antikvitetsarkiv med en »sekreterare och antiquarius» i spetsen (Ha­dorph), vartill kommo två assessorer, en translator, skrivare, ritare o. s. v.

En översikt av A n t i k v i t e t s s a m l i n g e n i detta arkiv vid tiden för ombildningen finna vi i nästa kapitol, varest vi även få en intressant redogörelse för dess uppkomst. Först och främst utgjordes den av de nu till största delen från Uppsala återhämtade litterära antikviteter, som Antikvitetskollegiet lånat eller övertagit frän Riksarkivet, där sparsamma rester av vår medeltidslitteratur och av våra medeltida arkivalier samlats och de första antikvariernas arbeten förvarades — Riksarkivets äldsta in-vontarielistor ge en ungefärlig föreställning om dess tillgångar av dylika antikviteter vid tiden lör kollegiets stiftande. Härtill kommo efter hand on mängd nya och värdefulla tillskott, om vilka man genom 1693 års in­ventarium får ett någorlunda besked: anteckningar och förarbeten gjorda av kollegiets modlemmar, t. ex. Stiernhiolms manuskript; omkring 150 medeltida lagbandskrifter — Riksarkivets samling av dylika hade varit holt obetydlig; talrika medeltidsarkivalier, hopsamlade från olika håll; åtskil­liga krönikor; den stora av Hadorph hopbragta samlingen kämpavisor, den ojämförligt värdefullaste vi äga — intressant är f. ö. att se, vilket personligt intresse De la Gardie visade för deras insamlande; och slut­ligen den viktigaste tillökningen, de isländska handskrifterna — Riks­arkivet hade blott ägt ett fåtal norska medcltidskodices, 1093 ägde An­tikvitetsarkivet över 150 isländska manuskript, varav de flesta förvärvats på 1680-talet genom Hadorphs islänningar. Till allt detta kom en under seklets senare del tack vare Hadorphs energi betydligt ökad myntsain­ling, vartill en begynnelse redan funnits i riksarkivet före kollegiets tid och som nu — jämte en samling av diverse fornsaker och curiosa — bildar grundstommen till Statens Historiska Museum. Även mynten kunde illu­strera Sveriges forntid. Beträffande några arabiska mynt, som Hadorph sökte överkomma på Gotland, omtalar han för Erik Dahlberg sin avsikt att låta »utbsticka och publicera, rijket till heder, oss så fjärran förda mynt genom dhe gamble resande giöther och kiöpmän». Samlingens i tidens ögon kansko förnämsta dyrgrip var »Kung Attilae guldpenning» — i själva verket en italiensk renässansmedalj — som man funnit i en ruin vid Bråviken och betraktade som ett romantiskt minne från den grå forn­tid, då Att i la och hans »hunohär» från Sverige utgick på sina härjningståg över världen.

Andra volymens slutkapitel har överskriften R a n n s a k n i n g a r n a , de a n t i k v a r i s k a r e s o r n a o c h f o r n v å r d e n . Här får man till on början en redogörelse för de fornminuosundcrsökningar, som det kungl. plakatet 1666 ålade kyrkoherdarna i riket, vilkas ofta intressanta rap-

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K 61

porter införlivades med Antikvitetskollegiets samlingar. Iladorph, som givit uppslaget till »rannsakningarna», var ock den, som närmast intres­serade sig för dessa meddelanden, vilka han väl betraktade som ett lämp­ligt förarbete till de antikvariska forskningsresor till rikets olika delar, han själv, i samråd med Do la Gardie, planerade och som han sedan en lång följd av år företog, utrustad mod Karl XI:s år 1671 utfärdade »pass» och åtföljd av sina ritare. I realiserandet av Sparwonfeldts stora götiska forskningsresa tog Hadorph livlig dol. Om hans åtgärder för bevarandet av en rad historiska minnesmärken — Mora stenar, Vadstena klosterkyrka o. s. v. — handlar kapitlets slutparti.

Det stora verkets tredje volym är ägnad åt det närmare studiet av Antikvitetskollegiets vetenskapliga produktion. Det inledande kapitlet C o n s i g n a t i o n e r o c h k a t a l o g e r meddelar in extenso de redo­görelser (consignationer) för sina arbeten, som kollegiets medlemmar 1668 —1675 årligen ingåvo till De la Gardie, vidare från den följande tiden, då dessa upphört, Hadorphs och Arrbenius-örnhiolms privata rapporter till höga vederbörande och slutligen även ett avtryck av Hadorphs 1690 publicerade katalog över alla do arbeten, som kollegiets medlemmar dit­tills utfört. I do följande kapitlen behandlas nu do olika grupperna av dessa utgivna eller påbörjade arbeten, vilka i själva verket utgöra lejonparten av dessa årtiondens samlade lärda litteratur.

Under rubriken D e g ö t i s k a s k r i f t e r n a redogör Schuck för det vittförgrenade arbetet på utgivandet och översättandet av de i svensk ägo befintliga fornnorska och fornisländska handskrifterna — också editionen av Codex Argenteus behandlas i detta sammanhang. Här diskuteras också de litterära förfalskningarna inom don Rudbeckska kretsen (Samoltbius-fragmentet, Hialmars och Ramers saga, Viger Spa), vilka Ahnlund varit böjd att tillskriva Rabenius men vilka enligt Schiicks mening snarare äro av Lundius tillverkning. I instruktionen av 1667 hade som kollegiets främsta uppgift ställts en ordbok över »wårt gamble Swenske och Göthiske språk», cn uppgift som anförtroddes åt Stiernhielm och Verelius, vilkas hithörande arbeten behandlas i kapitlet om L e x i c a . R u n ä r h e t e n kallas nästa kapitel, vilket till större delen är ägnat åt Hadorphs stora runvork, för vilket icke mindre än 1 080 stenar voro skurna i trä, då den outtröttlige forskaren dog — det dröjde sedan till 1750, innan detta väldiga arbete som Göransons Bautil utkom av trycket. Förlorad är hans trans-skriptiou och uttolkning av stenarna men bevarat är ett för arbetet avsett företal; där finnes bl. a. en ytterst intressant, veterligen icke uppmärk­sammad uppgift om en av Iladorph sedd r u n b o k i Söderby kyrka 1 Östergötland, bestående av 5 träskivor, med rester av överstruket vax, varpå ännu några runor kunde läsas! Efter on redogörelse för Verelius och M. Celsius runologiska arbeten följer så kapitlet om L a g e d i t i o-n e r, på vilket område ävenledes Hadorph gjorde den största insatsen. Under rubriken U r k u n d s u t g i v n i n g beskrives Hadorphs och örnhielms betydelsefulla verksamhet som samlare av medcltidsbrev, äldre och nyare kungliga stadgar och förordningar etc. Realiserandet av deras stora

62 L I T T E R A T U R O C H K R I T 11

utgivningsplancr var visserligen en senare tid förbehållet Hadorphs, Schefferus och Örnhielms förtjänster som utgivare av S v e n s k a me-d e l t i d s s k r i f t o r skildras i det följande kapitlet. I kapitlet H i s t o ­r i s k a s k r i f t e r behandlas Stiernhiolms, Verelius', Loccenius', Schef­ferus' och Örnhielms författarskap på det historiska området. Den anbe­fallda omvårdnaden om de utländska götarnas historia yppade sig även i översättningarna av Diogo Saavodra y Fajardos Corona gotbica ooh Ema­nuel Thosauros Dol Rogno clTtalia sotto i Barbari, vilka, trots allt intresse, som visades dessa företag, dock blevo liggande i manuskript av brist på medel. I kapitlet A r k e o l o g i s k a s k r i f t e r , f o l k - o c h o r t s b e ­s k r i v n i n g a r möter man ånyo Hadorphs namn, bl. a. i samband med hans storartade plan om on kolossal antikvarisk beskrivning av Sverige. Eljest var det Schefferus, som på detta fält åstadkom de flesta publicerade resultaten (De Svociae Insignibus, De orbibus tribus aureis, Upsalia, Lapponia). En viss anknytning till Antikvitetskollegiets historia har också Dahlborgs stora Svociavork, som skulle visa all Världen, »att bakom bergen bor ock folk». Loccenius hade redan på ott tidigt stadium fått i uppdrag att skriva dess text mon Dahlborg var ej nöjd mod hans arbete, som allt lör litet uppehöll sig vid »deo gambla swensko och giötars handlingar». Uppdraget gick sodan till Örnhiolm och andra mon då verket 1716 äntligen utkom, var det som bokant likväl ulan text.

Slutkapitlet — L i t t e r ä r a s t r i d e r — ger en rikt dokumenterad skildring av den bekanta fejden mellan Verelius och Schefferus, som snart störde arbetsron inom kollogiet och efterhand delade do svenska forn-forskarna i två fientliga läger, den i den kungliga nådens solsken trium­ferande Rudbeckskretsen och Hadorphs Antikvitetskollegium, som efter sitt angrepp på Atlantikans mästare nogsamt fick veta, vad dess frid tillhörde.

Johan Nordström.

PO UL NÖRL UND and M Å R T E N S T E N B E R G E R : Brattahlid. Meddelelser om Grenland. Bd. 8 8 : 1 , 1934.

Dot är med verklig glädje man noterar att en svensk förhistoriker blivit inbjuden att deltaga i en av de stora, danska expeditionerna till Grönland såsom medarbetare. Marton Stenberger har som självständig, vetenskaplig uppgift fått sig anförtrodd undersökningen av ett av de viktigaste huskomplexen samt bearbetningen och publiceringen av mate­rialet. Litt samarbete mellan nordiska förhistoriker efter sådana linjer är inom skilda forskningsområden av största betydelse för den vetenskap­liga ooh personliga kontakten och borde i större utsträckning än hittills varit fallet kunna åstadkommas.

Till norra stranden av Eriksfjord, som ligger innanför Julianehaab, var exjieditionons arbete förlagt. Med största sannolikhet är dot ruin-komplex, som på en nära 2 km läng sträcka ligger utmed fjorden, liim-

L I T T E R Å T V R O C H K R I T I K

ii ingår av Brattahlid, den första, norska kolonien bär uppe, lirik den Rödos landnam. 17 af do 58 husgrunderna ha Undersökts. Föreliggande arbete, i vilket resultaten av dessa undersökningar läggas fram tillsamman med områdets topografi och en sammanställning av do historiska uppgifterna om donna bebyggelse, giver on levande bild av do skiftande sidorna hos ott isolerat samhälle i civilisationens utkant.

Medelpunkten var, sedan kristendomen införts, kyrkan, on onkel, rek­tangulär byggnad, i motsats till do övriga busen, där torv och ston om­växla, uppförd helt och hållet av ston. Inom bogårdsmuren lågo do enkla gravstenarna, i allmänhet oornerade. Endast cn gång möter oss ett latinskt kors, en gång en kort runinskrift: Ingibjörg's grav. Strax intill kyrkan låg dot största huskomplexet, on stor hall, 19,.r) m lång, i anslutning därtill ott hus med fyra rum byggda kring cn gäng och ett särskilt brunnshus. Dessa byggnader bilda centrum i don norra gårdsgruppon. Här liksom i do andra tre gårdsgrupporna böra boskapsfållor och uthus till.

Ett större öppet område, med ett antal härdar och lämningar av mindre, skjulliknando byggnader, har måhända varit cn tingsplats eller on mark­nadsplats, i varje fall on samlingspunkt för befolkningen.

Det är i allmänhet omöjligt att få någon exakt datering på do skilda anläggningarna. Några av de lösa föremål som påträffats, såsom kamfodral och järnbeslag, kunna föras tillbaka till vikingatiden, till don äldsta be­byggelsen. Men det mesta är enkla saker, tillverkade på Grönland, där formvärlden stelnat, man hade annat att tänka på än konsthantverk. Ingen­ting kan dateras till en tid senare än 1400.

Arbetet är förebildligt med ett klart och omsorgsfullt framlagt material, illustrationerna äro ypperliga. Även forskare, som ej känna dessa om­råden, få en uppfattning om betydelsen av dessa undersökningar. Många nya problem inom husforskningon dyka upp och tvinga till ott fortsatt arbete, oj blott på Grönland utan över hela det nordiska området.

H. Arbman.

ZUSAMMENFASSUNG. Gillis Olson liefert eine Mitteilung iibor Q u a n t i t a t i v o S p e k t r a l ­

a n a l y s e a l s H i l f s m i t t e l b e i a r c h ä o l o g i s c h e r F o r ­s c h u n g . Der Verf. berichtet iiber eine nach diosor Mothodo ausgeftibrtc Bestimmung des Goldgehalts eines im Besitz des Kgl. Miinzkabinetts be-findliohon Roichstalers, geprägt 1633. Die Untersuchung erfolgtc in der Zontralanstalt fiir das landwirtschaftlicho Vorsuchswesen und bestätigte die Ansicht des Verf., dass dio Methode sich zu Analysen des Materials bei Altertumern, dio koinerlei Bcschädigung ausgesctzt wordon durfen, vorztlglioh eignot.

Unter dem Titel D a s s i e b e n t e B o o t g r a b b e i V a l s g ä r d e lie­fert Gröta Arwidsson einen vorläufigen Boricht iiber die von dem Nordischen

64 L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

Altertiimermuseum der Universität Uppsala vorgenommenen Ausgrabungen auf dem Bootgräberfeld bei der genannten Ortschaft im Kirchspiel Gamla Uppsala. Das hier beschriebene Grab erwies sich als das reichste und in-teressanteste der bisher ausgegrabenen. Die angetroffenen Gegenstände zeigen in grosser Ausdehnung einfache Linienornamente und reine, unverzierte Flachen. Die vorkomraendo Tierornamentik gehört dera Stil II an. In ge­wissen Hinsichten repräsentiert das Grab einen bisher wenig bekannten Einschlag in der Vendelkultur.

Johan Nordström zeigt an und referiert in grossen Ziigen Henrik Schiicks Arbeit K g l . V i t t e r h e t s H i s t o r i e o c h A n t i k v i t e t s A k a ­d e m i e n , d e s s f ö r h i s t o r i a o c h h i s t o r i a , Teile I—III, die von der Vorgeschichte der Akademien bis zum Jahre 1692 handeln. Der Rez. bomerkt, dass der gowaltige Stoff mit dem weiten Uberblick und der sicheren Hand des Meisters geordnet ist, wobei gleichzeitig das im Text in reicher Fiillo mitgeteilte dokumentarische Material dem Ganzen ein streng historisches Gepräge verleiht. Der erste Teil umfasst die Zeit vor der Einsotzung des Antiquitätskollogiums und schildort so u. a. die Tätigkeit der Golehrten Bureus und Messenius im Dienste des Antiqui-tätenstudiums. Die beiden anderen Teile sind der Geschichte des 1666 gostifteton Antiquitätskollogiums gewidmet. Johan Hadorphs Wirksam-keit findet eingehende Darstellung; ferner wird iiber die Umbildung des Kollegiums zum Antiquitätsarchiv berichtet und die Altertiimersammlung des Arcbivs, die Denkmalspflcgo u. a. m., im dritten Toll dio wissenschaft­liche Produktion dos AntiquitätskollegiuniK ausfiibrlieb behandelt.

Holger Arbman zeigt Poul Norlunds und Mårten Stenbergers B r a t-t a h l i d an, einen Bericht tiber dio dänische L^orscbungsexpedition nach Grönland, an der Stenberger als echwedisches Expeditionsmitglied teil­zunehmen eingeladen wordon war. Der Rez. hebt dio klare und iibersicht-liche F o m der vortrofflichen Publikation hervor sowie ihre grosse Be­deutung auch fiir eine weitere Diskussion iiber die Erforschung der ältesten Besiedelung Grönlands und des ganzen nordischen Gebiets.

LITTERATUR OCH KRITIK

ANNEMARIE MEHNERT: Mittelalterliche Taufsteine in Vor­pommern. Beiträge zur Pommorschen Kunstgeschichte, heraus-geg. v. Prof. Dr, Otto Schmitt. I detta icke minst för svensk konstforskning nyttiga lilla arbete har

förf. visserligen dragit snäva gränser för dot material, som hon beskriver och utförligt bestämmer, men hon känner dessutom litteraturen över Nord­tysklands, Danmarks och Sveriges funtar samt har särskilt god personlig kännedom om funtarnas huvudland, Gotland. I Vorpommern har hon an­tecknat 71 medeltida stenfuntar, varav 51 av gotländsk kalkston och got­ländsk tillverkning, 20 av granit, som torde vara inhemska. I stort sett skulle kyrkoarkitekturen här icke vara äldre än 1200-talets mitt och från denna tid stammar enligt förf. den äldsta av i Pommern företrädda funt-typer, förf. kallar den »Altenkirchen»; det är den som i Steinmeister Gotlands namnes ciborietypen. Exemplaret i Altenkirchen är särskilt vac­kert, ornerat med frän cuppan utskjutande människohuvuden. Rec. åter­finner här samme skulptör, som huggit valvkonsolerna i Hejdc kyrkas kor, 3 människo- och ett vädurshuvud. Rec. har förmodat Hejdc kor byggt omkr. 1239 (se Ymer 1933, s. 303), vilket ju tämligen stämmer med förf:s date­ring av den pommerska funten: mitten av 1200-talet. Gruppen n:o 2, kallad efter R a m b i n s kyrka, är lika med min Musselcuppornas typ mod rund­bägigt avgränsade bucklor, denna från t. ex. Roma kyrka välkända form, som också tillhör 1200-talets mitt. Förf. nämner, förutom 10 i Vorpom­mern, 20 stycken i Nord-Tyskland f. ö.

Gruppen R a p p i n är en rikare variant av musselcupporna, nämligen med fyrpassformad plan. Förf. daterar dessa två klasser en smula för sent, förledd av en daterande inskription (1300) på en funtfot i Köpenhamn i Nationalmuseet, en enkel hålkälad fot utan skål och som alltså icke modger några slutsatser, ty samma slags fot är gemensam för de 'nu näranda musselcupporna och för en yngre klass som nu skall nämnas: de med spetsbågigt avslutade bucklor; dessa kallas av förf. efter R e i n k en-h a g e n kyrka och därmed äro vi inne vid liden omkr. 1300 och därefter.

Gruppen K r ö s 1 i n utvecklar spetsbågemotivet rikare och fyller svick-larna mellan bågarna med rosetter och i ett fall groteska figurliga motiv, nämligen i funten i Waase på Rtigen. Här slår det mig att skulpturen erinrar om ornamentiken på den mindre sydportalen å Källunge kyrka på Gotland som jag daterat till 1300-talets mitt (se min rec. över Helgo Kjellin, Die Kirche zu Karris, Fornvännen 1930, s. 181, samt Sveriges

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K 121

Kyrkor, Gotland II). Häremot svarar Dr Annemarie Mehnerts påpekande att Kröslin kyrka fick doprätt 1331, vadan funten där bör tillhöra tiden närmast efter 1331. Härmed får den i nämnda recension diskuterade date­ringen av Karris till »kort före 1345» ett stöd.

Bland andra gotländska typer har Dr Mehnert även konstaterat den som vi, på grund av dess förekomst i F a l s t e r b o , benämnt efter donna ort. Även här erhåller dateringsproblemet ett vägande bidrag. Förf. har funnit sin »Falsterbofunt» i Heiliger Geist i Stralsund, som blev sockenkyrka, d. v. s. erhöll doprätt 1325.

I Levenhagen, som är ett unicum bland gotländska dojifuntar, sirad med in­graverade figurer i likaledes inristade bågfält, har förf. gjort den goda iaktta­gelsen att figurteckningen erinrar om ett relikskrin frän Barlingbo, avbildat i Sveriges Kyrkor, och har därmed givit oss en värdefull blick in i samarbetet mellan konstarterna på ön. — Hon har även som unicum ansett funten i S. Ni­colai i Stralsund, cn jmkformad cuppa med lustigt barnsliga lejonbilder i platt relief, och hänfört denna till mitten av 1300-talet, härmed anseende den got­ländska funtoxpansionon avslutad. Detta vore ju ur allmännare historisk synpunkt helt naturligt, 1361 är ju ofta betraktat som Finis Gotlandiao. Likväl levde konst och handel, om än i mycket blygsam skala, och Stral-sundfunten är, vågar jag påstå, ett exempel därå. Dess ornering överens­stämmer nära med linteau'n å Uppsala domkyrkas västportal, som är inskriftligt daterad 1431. Det finns f. ö. maken till Stralsundsfunten i Valloby i Danmark, avbildad i »Danmarks Kirkers» vackra prospekt (och där oriktigt daterad 1300—1350). Det har alltså funnits en exporterande stenmästare på Gotland i förra hälften av 1400-talet, som även deltog i Uppsala domkyrkas slutförande. Då denna lilla sak icke publicerats från svenskt håll, kan man icke klandra förf., som eljest är väl hemmastadd i våra antikviteter. I geografin har hon förblandat Hoburgen och Tors-burgen, men detta och andra småsaker förminska icke värdet av hennes på det hela verkligt goda, praktiskt och klart lagda undersökning.

Johnny Roosval.

GUTORM GJESSING: Studier i norsk Merovingertid, Oslo 1934. — 200 sid., oktav, 29 fig. i text, 47 planscher.

I donna kortfattade recension över ett mycket intressant och värde­fullt arbete skola inga detaljfrågor upptagas till diskussion, sålunda var­ken frågan om ryggknappspännenas ursprung eller cloisonnéimitationen på svärdsknappen från Äker eller Vcndoltidsbraktoatornas kronologiska förhållande till do i stil I ornerade typerna eller dateringen av de en­skilda fyndon och fyndgrupperna. Utrymmet skullo knappast tillåta ens en flyktig behandling av de i och för sig intressanta och diskutabla de­taljfrågor, på vilka arbetet är så rikt, och vi inskränka oss därför till att bär framhålla några av huvuddragon i framställningen och diskutera där­vid endast den mera fundamentala frågan rörande den nya kulturmiljöns

122 L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

uppkomst och förhållande till den föregående utvecklingen. Arbetet ger visserligen en utmärkt överblick över do utvecklingslinjer, som gå ned mot vikingatiden, men likväl kan sägas, att det vetonskapliga problem, kring vilket uppmärksamheten förnämligast koncentreras, icke gäller den yngre utvecklingen, utan i stället ursprunget och introduktionen på nor­diskt område av don nya kulturmiljö, som utmärker uppträdandet av stil II.

På svenskt håll karakteriseras övergången mellan folkvandrings- ocli Vondeltid av cn kulturell miljöförändring, vilken här framträder så myc­ket skarpare som folkvandringstidons fornsaksmaterial var förhållandevis enkelt, medan Vendeltidens blev rikt och mångskiftande. Vissa av folk­vaiidringstidens fornsakstyper uppvisa en obruten utveckling in i Ven-doltid och ådagalägga sålunda, att den nya kulturmiljön åtminstone på östsvenskt område direkt avlöst den gamla. De nytillkomna elementen äro emellertid i stor utsträckning av kontinentalgermansk karaktär och antyda därigenom, att Vendelkulturen vid Östersjön fått sin egentliga prägel bestämd genom do med kontinentens germanfolk öppnade förbi li­delserna. Vilka dossa gormanfolk varit och vid vilken tidpunkt förbindel­serna mod dem öppnats, äro frågor, från vilka vi tillsvidare kunna bortse.

På norskt område är utvecklingsgången så tillvida motsatt den svenska som folkvandringstiden där har att uppvisa ott utomordentligt representa­tivt ooh fylligt fyndmaterial, medan Vendoltidens eller, såsom förf. be­nämner skedet, Morovingortidens, blir lika torftigt som den föregående epokens varit rikt. Av Vendoltidens norska fornsaksmaterial har forsk­ningen hittills endast haft tillgång till några enstaka fynd, mon materia­let i dess helhet har icke tidigare varit framlagt, ooh don norska fynd-frekvensens till synes plötsliga sjunkande har därigenom kommit att framhävas starkare än som kanske motsvarat det verkliga förhållandet. Den åt motsatt håll fluktuerande fyndfrokvensen i Norge och vid Öster­sjön är likväl anmärkningsvärd och svårförklarlig och har ocksä inom forskningen givit upphov till olika tolkningsförsök, såsom Lindqvists tillbakaförandc av svensk stil II och dess parallcllisering mod norsk stil 1 eller Brondsteds utsträckande av den norska stil I-epoken till att omfatta även 600-talet.

Nu föreligger alltså för första gången det norska Vendeltidsmaterialet samlat och mönstergillt ordnat, och resultaten, till vilka förf. därvid kom­mer, kunna knappast sägas bekräfta någondera av de nyssnämnda upp­fattningarna. Även på norskt område synes övergången till Vendolskedct vara åtföljd av samma miljöförändringar som vid Östersjön och med samma starka kontinentalgermanska inslag. Förf. antager visserligen, att folkvandriiigstidciis kultur på sina håll kunnat fortleva samtidigt mod, ehuru föga berörd av det nya och främmande, men en kronologisk paral­lcllisering av do två kulturmiljöerna måsto likväl för Norges vidkommande uppgivas. Icke ott onda norskt fynd har hittills uppvisat någon blandning av folkvandrings- och Vendeltidsmatorial, och de talrika norska relief-spännena äro icke i något fall anträffade tillsammans med föremål av Ven-

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K 123

doltyp. Nya fynd tordo väl komma att göra gränsen mellan de två skedena mindre skarp än don nu förefaller vara, men svårligen skall likväl kunna förnekas, att även på norskt håll Vendoltidens kultur avlöst folkvand­ringstidens.

Förf:s framställning ger också ett mycket starkt intryck av miljöför­ändringen i den norska utvecklingen. Liksom i Sverige gälla även här förändringarna till väsentlig dol mansutrustningen. Till nyheterna på detta område höra samma former som vid Östersjön, alltså remtungor och andra rembeslag, betsel och krumböjda fåglar i stil II, sköldar, hjälmar och ringsvärd. Metallföremålens ofta rikt utvecklade stämpelornering sy­nes också hava fått sin motsvarighet å cn huvudsakligen kring Oslofjorden utbildad koramikgrupp, vilken avviker från folkvandringstidens ordinära keramik, och vars uppträdande därför av allt att döma stått i samband mod de nya strömningarna från kontinenten. Med dessa strömningar sam­manställer även förf. uppträdandet av bildstonarna från Stabu och Eggjum. Förf. framhäver också den kontinentalgermanska importens betydelse och talar i samband därmed ävon om den från krigståg i främmande land återvände norske kondottiäron på Åker i Vang. Där framhålles också don mod Vondclskedot Inträdande förändringen i den norska bevapnlngen, i det krigarens från romersk tid nedärvda utrustning mod tveeggat svärd och två spjutspetsar, nu vanligen ersattes av eneggat svärd och stor spjutspets av annan typ än tidigare. Slutligen betonar förf. även, att on markant omkastning i de nordnorska förbindelserna med Sverige synes hava inträtt med Vendcltiden, i det folkvandringstidens norska kultur-inflytando i Sverige då ersattes av ett uppsvenskt inflytande på den norska utvecklingen.

De med Vendcltiden Inträdande förändringarna äro sålunda i betraktande av det norska fyndmaterialets sparsammare förekomst och genomsnitt­ligt enklare karaktär förhållandevis lika starkt framträdande i Norge som i Sverige, och över så gott som hela det nordiska området framträder sålunda det starka kontinentalgermanska inslaget i utvecklingen. Vilka kunna då do tilldragelser på kontinenten hava varit, som utövat ett så genomgripande inflytande på do nordiska folkens utveckling?

Vid besvarandet av don uppställda frågan, bortse vi till on början från spörjsmålet om Vendeltypernas första uppträdande på kontinenten och skola sålunda ondast undersöka, vilka de tilldragelser kunnat vara, som kommit dessa typer att vandra över till nordiskt område. Hur långt man än må spåra do enskilda Vendeltypernas utveckling tillbaka i tiden, är likväl otvivelaktigt, att Vendelkulturens upjiblorastring i Norden försig­gått snabbt — så framgår också tydligt av förf:s framställning — och de kontinentala formernas överförande kunna sålunda icke tillskrivas något långsamt och gradvis verkande inflytande, utan mera hastigt inträdande förändringar av genomgripande betydelse. Det gäller sålunda att fastslå, av vilken karaktär dessa varit.

Såsom on i nämnda avseende viktig tilldragelse anför förf. frankernas expansion mot östor, deras erövring av thiiringerriket år 530 samt deras

124 L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

år 536 erhållna politiska suveränitet över de sydtyska alemannerna. Förf. betonar emellertid samtidigt, att Vendoltidens nya kulturmiljö icke hör bomma hos frankerna, utan just hos thiiringer och alomannor, och under dylika omständigheter har man svårt att förstå, varför nordiska kondot-tiärer så starkt påverkats av de underkuvade folkens kultur, medan do segrande frankerna icko gjort det. Svårförklarligt blir också det klas­siska inslaget i Vendeltidens utveckling, de ofta utpräglat symmetriska kompositionerna i stil II, importen av kaméer (Torshögen), indiska snäc­kor, bysantinska och koptiska bronser, de sistnämnda visserligen hittills icke anträffade i Norden, men däremot å kontinentalgermanska stil Il-om-rådon och i Kent. Dessa företeelser visa avgjort hän mot Medelhavet och Italien.

Under loppet av 500-talot har Italien att uppvisa tvänne germanska ockupationsepokor, östgöternas under århundradets förra hälft, longobar­dcrnas från år 568. Det ostgotiska fornsaksmaterialet har emellertid intet mod Vendoltidens att göra — det representerar rankornamentikons egent­liga blomstringstid — men så är däremot i eminent grad fallet med longo­bardernas, ehuru icke vid tidpunkten för invasionen, utan något senare. Ooh då longobarderna tillhörde don mellaneuropeiska (i motsats till den gotiska) kulturkretsen och tydligen stodo i en obruten beröring med donna, synas alla skäl tala för, att longobardinvasionen i Italien utgjort den stora tilldragelse på kontinenten, vars verkningar sträckt sig ända till Skandinavien och mot väster till Ethclberts rike i Kent.

Gå vi till fornsaksmaterialet, visar sig också, att samma miljöföränd-ring som i Sverige och Norgo även ägor rum i Mellaneuropa och i det longobardiska Italien. Där försiggår också en analog stilutveckling: karv­snidade rankor, stil I och därefter stil II. Men ingen sammanblandning av folkvandrings- och Vendoltidens miljöer utöver de rena övergångsföre-toolserna. Tydligast framträder kansko utvecklingsgången hos longobar­derna i Italien och även 1 Kent, men om dessa kulturkretsar talar förf. knappast något, utan stöder i stället sin tidiga datering förnämligast på thiiringiskt och alemanniskt material av Vendeltidskaraktär. Förf, åberopar bl. a. ett gravfynd från Weimar (fig. 2) och tre från Hohenzollern (fig. 1 och 3), samtliga mod inventarier av Vendeltidskaraktär. — Men det man här skullo fordra vore stil II, sköldtornssöljor o. s. v. i ron folkvand­ringsmiljö. Såväl Weimargravfältet som de sydtyska områdena ha ju att uppvisa en mångfald spännen mod rankornoring eller stil I. Varför blanda sig icke dessa 1 den andra miljön, och var skola de placeras, om stil Il-miljön i Weimar ligger före år 530?

Förf. datorar det med inskrift i latinska bokstävor(l) och hängande djur­huvuden i stil II försedda praktspännct från Wittislingon i Bayern till tiden omkring år 500. Därvid stöder sig förf. på do enligt fynduppgiften till graven hörande gotiska guldsöljorna av typ som från Untersiobenbrunn (alltså omkring år 400), mon nämner intet om guldkorset och prässblocken i utpräglat longobardisk stil eller beslagen med bladrankor av typ som å burgundiska praktsöljor från 600-talet. Hängande djurhuvuden i stil II

L I T T E R A T U R O C H K Ii I T I K 125

äro även kända från andra kontinentala spänneforinor, men blott do allra yngsta. Endast å Wittislingcnspännct skulle de sålunda gå tillbaka till år 500?

Man har hittills uppfattat den kontinentala stil Il-miljön såsom yngst och som dot sista fornsaksmaterialet, vilket det hedniska gravskicket gi­vit. Skulle man uppgiva denna ståndpunkt, då kan man först fordra ett uppordnande enligt de nya principerna av hela materialet och icke endast ett godtyckligt uppfiskande av något enstaka fynd, med förtigande av allt det övriga.

Dot sagda må utgöra on antydan om de svårigheter, vilka mött förf. på kontinentalgermanskt område. Problemen där äro onekligen komplice­rade och svårlösta, och forskningen kan därför endast draga fördel av, att dessa angripas från olika utgångspunkter, och att sålunda de olika forskarskolorna så att säga få prässa materialet i egna formar och där­igenom uttömma den bevisföring, som står att vinnas med den ena eller andra utgångspunkten. Ur denna synpunkt äro förf:s strövtåg på konti­nenten intressanta och lärorika även för den, vilken intager en annan ståndpunkt.

Framhållas bör slutligen även, att förf:s alltid korrekta och stundom älskvärda polemik på läsaren gör ett mycket sympatiskt intryck och art därför säkerligen även den vetenskapliga motparten med nöje skulle samtycka till ett fortsatt meningsutbyte. Ur denna synpunkt bör hans arbete vara lärorikt för en och annan.

Nils Åberg.

EFTEBSKBUT

Sodan denna recension skrivits, har ett arbete tillkommit, vilket från ott ganska oväntat håll belyser en del av do kronologiska frågor, som i recensionen berörts, och vilket arbete därför i detta sammanhang kan förtjäna ett kort omnämnande. I det nyss utkomna aprilhäftet av det tyska arkeologiska institutets tidskrift Germania beskriver Welkov on vid Saclo-wetz i Nordbulgarien belägen ostgotisk borg, vilken intagits och förstörts under Mauricius Tiberius (582—602), sannolikt genom avariskt anfall. Borgen datoras genom talrika guld- och kopparmynt, omspännande tiden från Justinianus (527—-565) till och med Mauricius Tiberius. Dessa mynt liksom övriga lösfynd inom borgområdet tordo få ansos till huvudsaklig del ha hamnat i jorden vid borgens förstöring och de fä därigenom ett särskilt intresse i kronologiskt avseende. Fyndmaterialct anknyter i en viss utsträckning till longobardgravarna i Italien, särskilt till det »bysan­tinska» inslaget i dessa. I här ifrågakommando sammanhang intressera vi oss likväl mera för det specifikt gotiska, som i fyndmaterialct represen­teras bl. a. av en guldörring mod granatprydd polyeder samt två reliefspän-non och en praktsölja, alla tre av gotiska formor och elegant rankornerade

120 L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

i don stil, som hade sin blomstring under 500-talets förra hälft. Här vinna vi sålunda ytterligare ott belägg för uppfattningen, att denna rankorna-mentik å vissa områden — i England, östra Sverige, Ostbalticum, Bulga­rien, Sydryssland — fortsatt sin utveckling och dolvis även blomstrat efter 500-talets mitt. A de centralare germanområdona tordo stilen ha gått ur bruk vid mitten av 500-talot eller i varje fall omkring tidpunkten för longobardinvasionon i Italien. Men lankornoringon avlöses där icke av Vendoltidens stil, utan av folkvandriiigstidoiis nordiska djurornamotik av stil I, och först senare utbildas stil II och Vondeltidens fornsaksmiljö. Donna rankornamentik, som tydligen haft sä starka rötter på germanskt håll (och tidigare på provinsialromerskt) och som dominerat on hel epok i don germanska konstutvocklingen, denna ornoringsstil skulle svårligen tillåta ett tillbakaförando av stil II ens till 500-talots mitt, och ännu mindre skulle don tillåta Wittislingonfyndets hänförande till samma århundrades början.

N . Å.

K. J. ÖSTERBERG: Forntidsminnen i Köping, anteckningar med anledning av fornminnesinventeringen i Köping åren 1929—1932. Köping 1934. Författaren, folkskollärare till professionen, har i sin bok åstadkommit

så vitt jag vet den kvantitativt största arkeologiska sockonbeskrivning, som hittills nått trycket i Sverige. Den omfattar 150 sidor i kvarto. Vik­tigare är emellertid, att bokens kvalitet är fullt ut lika imiionerande som kvantiteten. Med reda och utförlighet skildras icke endast do olika forn-minnestyperna mod deras kulturhistoriska bakgrund, utan mycken plats bar lämnats åt beskrivning av äldre tiders arkeologiska forskningar såväl i Köping som i hela Västmanland. Då inga väsentliga misstag vidlåda framställningen är boken att rekommendera som ett kompendium i forn-minneskunskap för hela Mälardalen.

En sak, som är värd att observeras av andra hembygdsforskare, är det sätt varpå undersökningen nått trycket. Det har skett genom att den publicerats kapitel efter kapitel i Köpingsposten, varefter tidningens spalter brutits om till tvåspaltiga kvarto-eidor. På detta sätt kan säkerligen många hembygdsstudier publiceras, som annars av kostnadsskäl aldrig skulle kunna komma ut i bokform. Man skulle dock önskat, att några av (idningsklichéorna slopats och ersatts med för det glättade papperet mera lämpade klichéer. Jag tänker därvid särskilt på översiktskartan på sid. 84, som är fullständigt oläslig. (Skalan är dessutom ej såsom angives 1/25 000 utan endast obetydligt större än 1/100 000). En annan anmärkning gäller upplagans storlek. Boken har endast tryckts i 150 numrerade exemplar, vilket, därom är jag övertygad, kommer att visa sig alldeles otillräckligt tör denna förträffliga hembygdsbok,

Ivar Schnell.

L I T T E Ii A T U Ii O C H K Ii I T I K 127

KLEINERE MITTEILUNGEN

Erik Floderus liefert eine Mitteilung iiber einen n e u g e f u n d e n e n R u n e n s t e i n in F r o s t a in Uppland. Der Stein, der in Zusammen­hang mit der Rcstauriorung der Gemeindokirchc angetroffen wurde, riihrt aus dor zweiten Hälfto des 11. Jahrhunderts her und trägt folgende In­schrift: »Wismund und Wiking Hessen don Stein aufrichton nach Sigwast, ihrem Väter».

Derselbe Verf. berichtet Uber gewisse Fundo, die bei einer von ihm ausgofilhrten Untersuchung eines G r ä b e r f e l d e s a u s d e r ä l ­t e s t e n E i s e n z e i t b e i N y b j ä r s , K s p . H ö r s n e auf Gotland ge­macht wordon sind. Dio Fundo gehören der ersten, vierten und fUnfton Periodo dor Eisenzoit an.

Schliesslich erwähnt Floderus einen v e r z i e r t e n G r a b s t e i n v o n R ä l l i n g e , K s p . H e l g a r ö in Södermanland. Dieser Stein befindet sich än seiner ursprunglichcn Stolle aut einem uiiberiihrtcn Grabhugol und diirfto — gleich einem Stein bei Barva in derselben Landscbaft — in dio Mitte des 11. Jahrhunderts zu datieren sein.

Gustaf Sjöberg gibt gewisse Anweisungon fiir das P h o t o g r a p h i e -r e n g e r i t z t e r G e g e n s t ä n d e und betont besonders die Wichtig-keit davon, dass dio Gegenstände in riebtiger Weise (von oben links ber) beleucbtet werden.

Bertil Berthelson liefert eine vorläufigc Mitteilung iiber dio W i e d e r ­h e r s t e l l u n g d e r m i t t e l a l t e r l i c h e n K i r c h e in V i b y g ­g o r å , Ångermanland.

Ein Bericht wird orstattet uber die Tätigkeit des S c h w e d i s c h e n A 1-t e r t u m s v e r e i n s während der Zeit März 1934 bis März 1935.

Carl R. af Ugglas behandelt die Frage: W o h o r s t a m m t d o r »01 i-f a n t » d o s S t a a t l i c h e n H i s t o r i s c h e n M u s e u m s ? und be­tont, dass diese fatamidische Arbeit aus dem 10.—11. Jahrhundert nicht, wie man frUher angenommen hat, unserem eigenen Mittelalter entstammt, sondern in dor ersten Hälfte des 17. Jahrhunderts von auswärts hor nach Schweden gekommen ist.

Bengt Thordeman erwähnt z w e i P l a t t e n m U n z f u n d e , der eine von Östermörtarö, Ksp. Gräsö, Uppland, der andere von Mellansel in Ångerman­land herrUhrend. Beide Fundo bestehen aus MUnzen aus dem Anfang des 18. Jahrhunderts, offenbar niedergelegt aus Furcht vor den Verboerungeu der Russen während der Kriego Karls XII.

128 L I T T E R A T U R O C II K R I T I K

Annemarie Mebnerts Buch M i t t e l a l t e r l i c h e T a u f s t e i n o i n V o r p o m m e r n (Beiträge zur Pommorschen Kunstgoscbicbtc) wird von Johnny Roosval besprochen, der dio Bedeutung der Arbeit nicht zum wonigsten fUr die schwedische Kunstforschung hervorhebt. Dio Verf. be­sitzt u. a. eine gute Kenntnis von dem Hauptlando der Taufsteino, Gotland.

Nils Åberg zeigt Gutorm Gjessings S t u d i e r i n o r s k m e r o -v i n g e r t i d an. Die Arbeit gibt einen vortreffliohen Uberblick Uber die Entwicklungslinien, die zur Wikingerzeit binfUhren, obwohl die wissenschaft­lichen Probleme, um die die Aufmerksamkeit sich in erster Linie kon-zentricrt, vor allom den Ursprung des neuen Kulturmilicus, das fUr das Auftreten des Stils II kennzeichnond ist, und dessen Einfubrung auf nordischem Gebiet betreften.

Ivar Schnell bespricht kurz K. J. österborgs F o r n t i d s m i n n e n i K ö p i n g , Aufzeichnungen anlässlich der Altertiimerinvonlur in Köping in den Jahren 1929—1932.

LITTERATUR OCH KRITIK

A. ZACHAROV nnd W. A R E N D T : »Studia Levedica», Archseo-logischer Beitrag zur Geschichte der Altuugarn im IX. Jahr­hundert. (Archa3ologia Hungarica XVI, Budapest 1934). I kapitel 38 av Konstantin Porphyrogennetos' arbete De administrando

imperio berättas, att ungrarna (turkarna) cn gång hado sina boplatser i närheten av Chazaria i det land, som efter sin första hövding (vojevod) bär namnet Lobedia Do bodde tro år tillsammans med chazarcrna och kämpade sida vid sida mod dom i alla deras krig. De fördrevos av petjonjogorna och drogo mot väster till landet Atelkuzu (Etelgöz), men ej heller där lämnade dom petjonjogorna i ro utan tvingade dom att draga vidare mot väster till sitt nuvarande land.'

Var låg då Lebodia? En gängse åsikt (Hormann2, Wiklund3) har varit, att detta land omfattade området norr om Kaukasus kring Kuban och upp mot Don. Andra (Géza Feber) ' förklara, att ungrarnas förfä­der från mitten av 400- till mitten av 500-talet bott norr om Kaukasus men närmare Kaspiska havet och att de sedermera flyttat in i Lobedia, som låg kring övre Don och dess biflod Donetz och slutligen sträckte sig ända bort mot Dnjepr. Från detta Lobedia skulle de enl. Feber unge­fär 889—890 ha dragit vidare över Dnjepr, enligt andra forskare mer än 30 år tidigare. G. Németh6 menar, att ungrarna uppohöllo sig vid Kuban och Don från 465 till omkring 800 och därefter från åtminstone 830 till 889 i Lebedia, området mellan Don och Dnjepr.

Némeths åsikter delas även av Nåndor Fettich,6 som uttalat den meningen, att en hel del av den ungerska landnamstidons fornsaker bära prägeln av att ha tillverkats i Lebedien, där ungrarna vid mitten av 800-talet sutto inkilade mellan khasarer och nordmän. Fettich anser sig å sådana Lebe-dia-konstvork som Bczdéd-väskblecket, Cernigov-hornet och Karl den

1 Jfr D i e t o r i c h, Byzantinischc Quellen zur Länder- und Völkcrkunde II, sid. 59 (Quellen und Forschungen zur Erd- und Kulturkunde, Leipzig 1912).

2 A. H e r m a n n , Dio Herkunft der Ungarn (Turan 1918). 3 K. B. W i k l u n d , Finno-Ugrior (Eberts Reallexikon). 4 G. F e h é r , Bulgarisch-ungarische Beziehungen in den V—XI Jahrh.

(Kcleti Szemle XIX, 2, 1921). 5 G. N é m e t h , A honfoglalö magyarsåg kiala kulåsa, 1930, s. 151. 6 N. F e t t i c h , Zur Archseologie der ungarischen Landnahmezeit (Ar-

cbseologiai Értesitö, Bd. XLV, 1931).

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K 187

Stores sabel kunna spara »normanniska» inflytelser. Niollcringon på viisk-bleoket från Bezdéd skullo nämligen tyda på ett nordiskt inflytande, be­visat genom den förmodade förekomsten av niello ä cn del beslag från den nordiska kolonien Gnezdovo nära Smolensk. Säkerligen äro emellertid de åberopade Gnozdovo-boslagen i c k e niellerade, och nielleringens uppträdande vindor svensk vikingatid är icke ett nor­diskt drag utan ett sydöstligt. Även Fettichs sammanställning av palraottornaraenten å Karl den Stores sabel med nordisk Jeollinge-ornamentlk synes ogrundad.

I östligasto delon av det förmo­dade Lobcdien, nämligen vid Do-nctzflodon i guvernementet Char-kov, ligger byn Verhne Saltovo, bokant genom ett stort gravfält från tiden 750—850, som utsatts för grävningar sedan dotta år­hundrades början. Gravfältet har i allmänhet uppfattats som kbaza-riskt, emedan man av historiska källor ansett sig kunna sluta, att de vid Volga bosatta khazarerna åtminstone tidtals sträckt sitt väl­de västerut fram till Dnjepr. Till denna mening har också Fettich anslutit sig i den citerade avhand­lingen. Spitzyn och Gotié ha där­emot tillskrivit dotta gravfält kha-zarcrnas sydligare grannar .-lianer­na. Det måsto ju erkännas, att det icke är så lält atl på grundval a\ do byzantinska (och persiska) käl­lorna leta fram sanningen rörande orts- och stamförhållanden i Sydrys vår folkvandrings- och vikingatid.

Nyligen ha de båda sovjetmedborgarna A. Zacharov och W. Arendt i Archseologia Hungarica publicerat ett arbete »Studia Lovedica», i vilket do särskilt taga fasta på gravfältct vid Verhne Saltovo, som do anse vara beläget i det forna Lobedion och ha tillhört ungrarna (magyarcrna).

Utgrävaren av Vcrhno Saltovo-gravfältet, folkskolläraren Babcnko, för­finades av don tsaristiska regeringen titeln verkligt statsråd med generals rang på grund av sina arkeologiska förtjänster. Enligt svensk arkeolo-

Fig. 1.

land under den epok. som motsvarar

188 L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

gisk uppfattning skullo han nog närmast ansetts straffbar. Sedan århund­radets början har han framgrävt ett tusental »katakombgravar» med kansko ett par tusen skelett utan att uppgöra en karta över gravfältct och utan att hålla skeletten åtskilda. Däremot torde de i gravarna funna föremålen i allmänhet ba hållits samman grav för grav och fastnaglats på pappskivor. Fynden förvaras så vitt jag vet i 7 museer i Leningrad, Moskva, Charkov, Voltjansk, Sumy, Stuttgart och Stockholm. Dot är up-jionbart, att de båda författarna av föreliggande avhandling icke genom självsyn tagit kännedom om någon större del av materialet.

Ar 1912 hade jag tack vare en vänlig inbjudan av dåvarande över-förvaltaren för de stora Rotcrmundska godsen vid Rubosjnoje nära Verh­ne Saltovo, herr Höltzormann, tillfälle att deltaga i en av Babenkos ut­grävningar. Sex »katakombgravar» hado till större dolen frilagts. Gången nod till det i lösslera belägna gravrummot, som kunde ligga ända till 6 motor djupt, upptäcktes gonom att don en gång omgrävda jorden var lösare. Babenkos bredd- och höjdmått voro förmodligen icke synnerligen exakta. Jag hado emellertid tillfälle att frampreparera skelett och forn­saker i de sex gravarna samt utföra planer över dessa, vilka inom kort komma att offentliggöras, varigenom åtminstone några gravar i sin helhet bli kända. Nämnda gravars innehåll befinner sig i Statens Historiska Museum i Stockholm, liksom on del andra gravfynd från Ba­benkos utgrävningar 1909, 1910 och 1911. Tyvärr äro de senare dock ofull­ständiga — don andra hälften befinner sig troligen i Stuttgart. I Stock­holm finnes exempelvis delvis do av Zacharov förtecknade gravarna nris 1 och 4 från 1910 och nr 6 frän 1909.

Sodan Zacharov uppräknat ett antal gravar innehållande sablar, bälten med boslag och hästutstyrsol, lämnar han en mycket ofullständig förteck­ning på de orientaliska mynt, som hittats i gravarna. Här hopblandas (eftor tidigare dåliga källor) utan vidare termerna s a s s a n i d i s k och s a m a n i d i s k ; sålunda talas dot om samanidiska mynt från 801 och 814 och sassanidiska dirbomor från 10:e århundradet! I själva verket tordo knappast något av do i Vorhno Saltovo funna mynten vara präglat senare än 814, ehuru de såsom smycken väl ha kunnat vara i bruk nägot längre tid efteråt. Jag vill här nämna vilka mynt som anträffats i en dol av gravarna från Verhne Saltovo, förvarade i Stockholm (prof. E. Tegnérs bestämningar).

Är 1909, grav 7: ett mynt präglat i El Harunia för El Hadi 170 o. II. = 786—87.

» 1909, » 8: två mynt, varav ett präglat i Afriqia = El Qairowan i Tunis år 175 c. II. = 791—92, och ett präglat i Bagli-dad 149 e. H. = 766—67 (möjligen först 767—776?).

» 1910, » 8: ett mynt präglat i Arminia (Dowin) år 195 e. H. = 809 —10, för El-Amin gonom Tahir ben Husein.

» 1910, » 4: (av sex stycken) ett mynt präglat i El Mohammodia år 185 e. H. = 801—02 för Harun el-Raschid.

» 1912, » IV: fyra mynt, varav e t t präglat i Wasit 128 e. H. = 745—

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K 189

46 för Marwan II ben Mohammed, c 11 år 124 efter partisk tidoräkning = 774 för Omar b. el Alfi Taboristans ståt­hållare (sassanid-typ), e t t i Afriqia = El Qaircwan år 182 e. H. = 798—99 för Ilarun el-Rasohid, och e t t i El Abbasia i Tunis 155—170 e. IL = 771—809 under Jezid b. Ilatims stätbållarskap.

Jag skulle tro, att Zacharovs klagan över att Babenko ej angivit i vilken grav dirhemerna funnits, icke är fullt berättigad. Mynten pläga finnas uppsatta på sin plansch tillsammans med övriga föremål ur samma grav mon äro kanske icke alltid bestämda.

Mynten från Verhne Saltovo tyda på, att gravfältet icke varit begagnat synnerligen läng tid inpå 800-talct mon möjligen under en god del av 700-talet. Det äldsta av Zacharov omtalade myntet från Saltovo uppges vara präglat 681—82 för Ubejdallah ibn Zinda. Katakombgravarna från Tschmi i Kaukasus, vilka pläga jämföras med Saltovogravarna, tillhöra ett äldre skedo (600-talet). Därom vittna både mynten och de talrika by-zantiniserando beslagen.

En rysk antropolog Cucukalo har undersökt ett antal (44) kranier från Vorhno Saltovo och funnit dem vara i övervägande grad dolichokrana. Om khazarerna voro ott turkotatariskt folk, tordo de ha varit brachyce-fala — därför, menar Cucukalo, ha sannolikt invånarna i Verhne Saltovo ej varit khazarer, om de också stått under khazariskt inflytande. Kranie-indoxon passar oj heller särdeles bra in på alancrna, om dessas starka blandning med kaukasiska folk redan inlotts. Det är kanske icke heller så lätt att finna överensstämmelse mellan Saltovo-kranierna och den ungerska landnamstidens ryttarokranicr. Zacharov tillägger för övrigt Cucukalo en del uppgifter, som jag oj kunnat återfinna i dennes skrift.

I Stockholm förvaras skelettmatorial från Verhne Saltovo, som har den fördelen, att man vet, ur vilka gravar det härstammar. Det är att hoppas, att dot kan bliva bearbetat. Zacharov anser, att det ännu finnes tillräck­ligt många gravar kvar vid Verhne Saltovo, för att man ännu skall kunna vinna alla nödiga upplysningar. Det vore särdeles önskvärt, att detta arbete snart företogos av kompetenta ryska forskare.

W. W. Arendt har skrivit två kapitel i »Studia Levedica», nämligen om turkiska sablar från VIII och IX århundradena och om ungrarnas Lobedia.

I Verhne Saltovo-gravarna ha anträffats ett par sablar av en typ, som nära sammanhänger mod den berömda »Karl den Stores sabel», tillhöran­de förra kejserliga skattkammaren i Wien. Arendt uppräknar inalles 27 dylika sablar — intressantast bland do nytillkomna är säkerligen don, som hittats vid Srostki i Altai och förvaras i museet i Biisk. Dateringen till VIII och IX århundradena tordo vara alldeles riktig — även i fråga om Karl don Storos sabel. Ornamontikcn å sabclboslagoii, som jag cn gång behandlat i »La Suöde ct 1'Orient», anser Arendt liksom jag ha ett iranskt ursprung, möjligen förmodlat till Altai-turkarna och deras västliga ut­löpare genom T'ang-tidens kinesiska kultur.

190 L I T T E R A T U R O C II K R I T I K

Märkligt nog har Arendt förbisett ett par rikt ornerade sablar, funna i gravar vid Polom i gu­vernementet Viatka.' lag återger dem här efter fotografier, som jag tog 1913. Den ena (fig. 1) ena år försedd mod slidbeslag (på bilden oriktigl anbragta), å vilka dot mest framträdande deko-rationsmotivel utgöres av druvrankor; därtill komina de tör denna tid sällsynta liggande hjort -motiven. Druvrankorna erinra nog närmast om förebilder, funna i Sibirien och Turkestan och troligen stående under kinesiskt inflytande.8

Till slidan höra ytterligare flora rektangulära silverbeslag, det översta ornerat mod samma slags hyskeliknande ornament som å sabeln från Zagrebinj; doppskon är ornerad mod druvran­kor. Den andra sabeln (fig. 2) erinrar påfallande om liknande från Saltovo, Kaukasus och Voroblo-\o genom de ojurformade bladomamenten, som jämväl förekomma på talrika rombeslag. Från Polen föreligga ytterligare elt par fästeknoppar av silver till två andra sablar, även de med njur-forraiga bladornamcnt.

I kapitlet »Ungrarnas Lcbedia» gar Arendt helt in för don uppfattningen, att bärarna

uppenbarar sig vid Verhne Saltovo, voro do inom det ungerska folket. Denna möjlighet

men fullgiltig bevisning jiresteras ingalunda. Arendt vill bevisa detta arkeologiskt, då man på historisk väg icke med säkerhet kan bestämma Lebedias gränser och ej heller de tids­gränser, inom vilka ungrarnas förfäder bott därstädes. Saltovo-fynden vittna otvivelaktigt i viss utsträckning om kulturella inflytelser från det inre Asien, som gärna kunna tillskrivas turkar, påverkade från Persien och Kina. Mcu khazarerna och troligen även bulgarerna voro likaså turk-folk, och även deras norra och västra gränser äro ej så noga kända. I Verhne Saltovo finnas Jämväl föremål med äldre »sarmatiska» traditioner (vissa speglar), gotisk-byzantinska (rembeslag), egyptisk-lu-llcnisfiska (pärlor). Vare sig befolkningen vid Verhne Saltovo varit enhetlig eller icke, har den otvivelaktigt haft en kultur, som på flera punkter, t. ex. i fråga om gravskick, överensstämmer med samtida kultur på cn del platser norr om Kaukasus (Balta. Kumbulta m. fl.). Vilka slammar som där sutto, äro vi ej fullt säkra på. Oeh till vilket, folkslag hörde inne­havarna av de mod Saltovofynden överensstämmande sablarna och bosla-

7 Förvaras i Ryska Vetenskapsakademiens arkeol.-etnografiska samlin­gar i Leningrad,

" K l e m e n t s , Drevnosti Minusinskago Muzoja, Atlas, Pl. XI, 2. Tomsk 1886. A r n e , La Suéde et 1'Orient, fig. 177, 255.

Fig. 2.

av den kultur, som turkiska elementen föreligger säkerligen,

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K 191

gen vid Polom i Viatka? Det är lika tänkbart, att detta varit ungrare som att förmoda, att förfäderna till landnamets ungrare sutto just i Verh­ne. Saltovo. Varken i Polom eller i landnamets Ungern har man funnil katakombgravar, och i Ungern saknas större delon av det inventarium, som hittats i Saltovo-gravarna.

Det finns inte mycket av de njurformiga bladen kvar å rombeslagen i Ungern, keramiken och speglarna ur Saltovo-gravarna återfinnas ej i landnamstidons Ungern; dot är mora av slaviskt och »postsassanidiskt». Do ungerska väsksköldarna saknas i Ryssland; dot är bara Kiov-svärdot, som bär en liknande ornamentik. I knappar och bjällror kan man nog finna likheter i ungerska och ryska fynd, men likadana föremål äro också funna på Birka. Likheterna i fyndföremål behöva ej antyda etnisk enhet; det kan ju vara blotta förbindelser av fredlig eller krigisk art, som antydas.

Det är ju tänkbart, att man i den hälft av Saltovo-gravfältct, som tros återstå, skall finna yngre gravar, som närmare anknyta till landnams­tidons ungerska fynd. Zacharovs och Arendts arbete antyder, att Sovjets forskare på allvar vilja ta upp problemet om turkfolkens äldsta öden i Syd- och östryssland. Museerna därborta ligga fulla av opublicerat ma­terial. Måtte de som ägna sig åt verket få en lång arbetsdag!

T. J. Arne.

KLEINEEE MITTEILUNGEN.

Unter dem Titel E i n i g e B e o b a c h t u n g e n z u r B a u g e ­s c h i c h t e v o n T o r p a h u s liefert Por-Olof Wostlund einen vor-läufigen Bericht Uber die baugescbichtlichon Untersuchungen, die untor Leitung von Antiquar Dr. phil. Erik Lundberg zu dom Zwccko ausge-liibrt worden sind, gewisse Fragen betreffs des ältesten Aussehens der im Kirchspiel Länghem, Wästergötland, gelegenen intoressanten mittel­alterlichen Burg zu klären. Diese, die die Hälfte der jetzigen Anlago ausmacht, hat ursprunglich fUnf Stockwerke aufgowiesen. Dio Haupttreppo des Hauses ist gegenUbcr dom Eingang zur Wachtstubc gelegen und be-ginnt als eino stattliche Freitrcppe, um dann in eine schmalo und un-bequomo Mauertreppo Uberzugehen. Die zweite in den Zeichnungcii Abb. 1—5 sichtbare Mauertreppo biidet eino private Verbindung zwischen den oigentlicbcn Wohnräumen des Schlosses, die aus dem grosson Saal des viorton Stocks und dom mit Kreuzgowölbc versehenen Zimmer des zweiten Stocks bestanden haben. Der tonnengewölbte Raum im Erdgeschoss ist Vorratsraum gewesen.

192 L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

Im Anschluss an T. J. Arnes Aufsatz Uber F. B. Martin wird ein posthumes Manuskript dos letzteren veröffentlicht, das unter dem Titel D i e ä g y p t i s c h e n i s l a m i s c h o n M o t i v e a n z w e i T a u f b e c k e n im S t a a t l i c h e n H i s t o r i s c h e n M u s e u m die Taufbecken von Appuna in Östergötland und Bursoryd in Småland be­handelt. Verf. betont, dass dio Motive an dem Zwischenteil des Taufbeckens von Appuna sassanidisch sind, und dass das Modell des Taufbeckons nicht jtinger als 975 sein känn. Dio Frago nach den Vorbildern zu den Motiven der Taufbecken sowobl von Appuna wie von Burseryd erhält möglicher­weise ihre Antwort durch einen Hinweis auf dio wahrscheinlich aus-gedehnte Verbreitung gowissor GewUrzmörser, an donen derartige Motive gewöhnlich vorkommen.

T. J. Arne bespricht A. Zacharovs und W. Arendts S t u d i a L e v e -d i c a, in denen besonders das Gräbcrfeld bei Verhne Saltovo bchandelt wird, welches ihrer Ansicht nach in dem ohemaligon Lebcdion gelegen ist und don Ungarn (Madjaren) angchört hat. Arne erinnort däran, dass or Gelegenheit gehabt hat, 1912 an oinom Teil der Ausgrabungen auf dom fraglichen Gräberfeld teilzunehmen. Gewisse Funde von dort befinden sich im Staatlichen Historischen Museum zu Stockholm. Arno bemerkt ferner, dass Arondt boi der Heranziehung von Vergleichsmaterial zu den Verhne Saltovo-L^undon einige reich verzierte Säbol (Abb. 1 und 2) von oinom Typ Uborsehon hat, von dem eino Roiho anderer Beispiele gogobon worden, und dor mit dom »Säbol Karls des Grossen» zusammenhängt. Nach Arendts Ansicht waren die Träger der Kultur, die in Verhne Saltovo er­scheint, dio tUrkiscbon Elemente innerhalb dos ungarischon Volkos. Arno betont, dass diese Möglichkcit sicherlich vorliegt, dass aber ein Bcwois in der Sache keincswegs als orbracht angesohon wordon känn.

LITTERATUR OCH KRITIK

WILH. v. JENNY: Keltische Metallarbeiten aus heidnischer und christlicher Zeit, Berlin 1935. — Folio, 62 sidor text, 64 planscher i ljustryck. Trots avbildningsmaterialets flödande rikedom avser detta icke att

ge en översikt över det keltiska metallhantverkets formvärld, utan fastmer att belysa de olika etapperna i den säregna keltiska konststilens utveckling under dess halvtannat årtusende omspännande tillvaro. Den till avbildnings-materialct fogade texten är kortfattad, mon utgör kanske en av de bästa analyser, som hittills givits av den keltiska stiiutvecklingen.

Framställningen börjar med en skildring av laténestilens uppkomst ur italo-grekiska och etruskiska förebilder: vingade lejon, ansiktsmasker, pal­metter och lotusmotiv i symmetriska kompositioner. Under framhållande av det nära sambandet mellan laténestilens utbildning vid de keltiska furste-hoven och de galliska härarnas uppträdande i Italien, förlägger emellertid förf. stilutvecklingens början ett halvt århundrade före invasionen, alltså till tiden omkring år 450 före vår tideräknings början. I valet mellan den hävdvunna dateringen av de i furstegravarna uppträdande grekiska import-sakerna och den historiskt fixerade tidpunkten för invasionen gör förf. sålunda en kompromiss, då han stannar på halva vägen.

Därefter skildras don fastlandskeltiska stilens utveckling, djurmotivens tillbakaträdande och do klassiska växtmotivens omvandling till rankor och scrollartade bildningar av en under utvecklingens gäng alltmera abstrakt karaktär. Efter en förhållandevis kortvarig blomstringstid följer den galliska konststilens långsamma nedgång och slutliga förfall, som går hand i hand med en sjunkande politisk maktställning. Under loppet av denna utveckling iakttages, huru ytorneringon liksom vill träda tillbaka och hur det konst­närliga intresset i ställe knyter sig till själva föremålets formgivning. Som belysande exempel antöres ett beslag från Bayern (PL 17: 1).

Under laténetidens sista skede utbildas emellertid en egendomlig keltisk konststil i länderna kring nedre Donau, där de ostkoltiska stammarna under sarmato-thrakiska inflytelser lämna sin traditionella växtornamentik för att övergå till en bildkonst, i vilken människo- och djurframställning dominera. Denna ostkeltiska stil, till vilken sådana arbeten som Gundestrupkitteln (Pl. 20—27) äro att räkna, får likväl ingen betydeiso för de västliga kelter-områdena, där stilutvecklingen, utan att uppfriskas av nya inslag går mot sin slutliga upplösning och undergång.

Lämnande fastlandet övergår framställningen så till att skildra utveck­lingen på do Brittiska öarna. »Sioht man das Ziel aller Laténckunst, in der Ausbildung einer abstrakton Ornamentik, die nicht dio äussere Er-

252 L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

scheinung, sondern den ästhetischen Gehalt pflanzlicher Lebensformen wie-dergibt, so wird man den Ilöhepunkt der Laténeentwicklting in der britischen Kunst erblicken mUssen» (s. 35).

Förf. förlägger den brittiska laténestilens blomstring Mil ett sent skede och med kulmen under det törsta århundradet av vår tideräkning, alltså delvis sammanfallande med den begynnande romerska ockupationen. Man står visserligen något tveksam inför en del av dessa sena daleringar, sär­skilt kanske av svärdsskidan från Lisnacroghcra Crannog1 (Pl. 29:3), men framställningen av konststilens utveckling är mästerlig och ger ett starkt intryck av den keltiska konstens originalitet och förmåga alt assimilera och omskapa do utifrån upptagna elementen. Liksom tidigare de italo-grekiska motiven helt omsmältes, så att de i viss mån blevo keltiska nyska­pelser, så upptog nu den brittiska konststilen romerska element, framträ­dande i palmettbildningar och en viss dragning mot symmetriska komposi­tioner, men likväl helt keltiserado och översatta i scrollornamonlikens språk. Höjdpunkten i denna stilulveckling ser förf. i orneringen å speglarna från Birdlip och Desborough (Pl. 39—40).

Vid sidan av speglarnas luftiga och bizarra linjesjiel, utvecklas emeller­tid även en reliefornering, där motiven så att säga framträda mera massivt och handgripligt, utan att därför förlora sin stilkaraktär. Representativa exempel utgöra en irländsk offorskäl (Pl. 30: 1) och en praktfibula från det romerska Aesica (PL 36: 1).

Med det första århundradet av vår tideräkning har tydligen den brittiska stilutvecklingen passerat sin kulmen, och även om goda arbeten också äro kända från det andra århundradet, framträda likväl nu allt tydligare tecken jiå en gradvis skeende tillbakagång, kanske sammanhängande med den romerska maktutvccklingcn. De sista århundradena av den romerska och de första av den anglo-saxiska epoken utgöra dunkla skeden i den brittiska konst-utvecklingen. Endast de i anglo-saxiska gravar anträffade bronsskålarna mod emaljerade och scrollornorado hankfästen vittna om don brittiska konst­stilens fortbestånd.

Så följer sent på 600-talot en ny och lysande uppgångsperiod för den brit­tiska konsten, företrädd av sådana skapelser som Book of Durrow, Book of Lindisfarne, Tara-spännet (Pl. 47—48), Ardagh-kalken (Pl. 56—57) samt en rad av rikt skulpterade stenkors. Vi bevittna ånyo kelterkonstens under­bara förmåga att assimilera och omvandla främmande element, såsom kristen bildkonst, syriska vinrankor öch germanska djurmotiv. Men samtidigt med detta nyskapande och samtidigt med donna ström av nya motiv, som upp­tagas och omsmältas, fortlever laténetidens scrollornering med benhård konservatism; liksom petrificerad fortlever den oberörd av allt det nya genom hela 6- och 700-talet och in i vikingatiden.

Från 700-talets höjdpunkt gar den brittiska konsten under vikingatiden åter tillbaka, detta väl huvudsakligen på grund av de politiskt oroliga för-

1 Även beträffande den fastlandskeltiska utvecklingen blir i förf:s fram­ställning Laténe II förhållandevis styvmoderligt behandlad.

L I T T E R A T U R O C H K li I T I K 253

hållanden, som rådde under denna de skandinaviska folkens stora exjian-sionstid. En sista uppblomstring äger likväl rum efter vikingaväldets kros­sande genom slaget vid Clontarf år 1014, och till det skede, som då följer och som avslutas med det fria Irlands undergång år 1170, höra flertalet av Dublinmuseets kyrkliga skatter och klenoder, bland dem St. Molaises evangeliarieskrin (Pl. 61), St. Patricks klockskrin (Pl. 62—63) och kors­relik variet från Cong (Pl. 64).

Nils Åberg.

VIVI SYLWAN: Svenska Ryor (Röhsska konstslujdmuseets skrifter. Bokförlaget Natur och kultur, Stockholm 1934). 141 sidor text med autotypier samt 98 planscher på konst-tryckpapper. Ryan har länge framstått som en av den nordiska folkkonstens förnämsta

blomster, och den har i hög grad samlat forskarnas intresse. För 10 år sedan utkom Sirolius' omfattande monografi över do finska ryorna. Före­liggande arbete planlades redan av Axel Nilsson som år 1914 ordnade en ryautställning i Nordiska museet. Då denne på grund av chefskapet för Röhsska museet emellertid oj fick tid till att själv fullfölja sina planer, blev Vivi Sylwan hans medarbetare och sedan don som fick upjidragot att föra arbetet till slut. Hennes forskningar ha varit mycket omfattande och grundliga och do ba lott till ett synnerligen värdefullt resultat, för vilket vi ba all anledning att vara henne tacksamma.

Författarinnan har fått ett betydligt djupare grepp på ämnet än vad man hittills haft, bl. a. därigenom att hon kunnat klart särskilja de bada huvudgrupperna, vilka hon benämnt slitryor och prydnudsryor. Den förra är i första band en nyttovara ined ringa eller ingen ornering, en nödvändig­hetsartikel som relativt sett varit var mans ägo. Att den brukades som sängtäcke med den flossade (lurviga) sidan ned i likhet med skinnfällar, vilka f. ö. ofta tjänat som förebild, torde vara en bekant sak. Den s. k. prydnadsryan däremot är frän början och bibehåller alltigenom i viss mån sin karaktär av cn lyxartikel, som förfärdigades lill pynt och fest: bröllops­sängen framför allt.

I do till vår tid bevarade enskilda fallen är det visserligen flera gånger svårt att bestämt avgöra med vilken av dessa grupper man har att göra — det kan föreligga växelverkan mellan dem båda eller olika yttre inflytelser. Men denna uppdelning ger dock nyckeln till förståelsen för hur de olika nu existerande ryorna kommit till.

Äldst är ju slilryan. Dess tidigaste förekomst diskuteras bl. a. med etymo-logiskt material.1 I Sparlösaslonon (Saleras kyrka i Västergötland), 800-talet, vill fört. gärna se avbildningen av en man som ligger (död?) under cn rya.

Det äldsta belägget för ryans förekomst i Norden har förf. funnit i 1420 1 Ytterligare material i detla ämne framlägger förf. i en uppsats i Rig 1934,

»Svenska ryor med oklippt flossa».

2 5 4 L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

års tillägg (ill Vadstena klosterregler, där ryor inga i systrarnas sängut­rustning. Och därefter läranas en mängd litterära och arkivaliska uppgif­ter, som belysa ryans förekomst och giva en levande inblick i tidens vardag­liga liv. Så t. ex. Gustav Vasas brev till ölandsbönderna 1524 som bekräftar deras urgamla rättigheter att till Tyskland utföra bl. a. vadmal och ryor. Vasaslottsinvenfarierna ha givit en intressant skörd, varav framgår att antalet var störst under perioden 1540—80; i Kalmar t. ex. fanns år 1559 ej mindre än 197 st. ryor. Under 1600-talet synes ryans utbredning bli allt vidare inom de bredare folklagren. På en större tillförsel från landsbygden tyder bl. a. det faktum att ryor lades under »Lilla tullen» först för Kalmar och Stockholm, sedan för andra städer. I samma riktning tyder förord­ningen om bätsmanshället, vari ryan ingick bland do persedlar båtsmannen hade rätt att fordra.

Det är ättlingar till dessa slitryor som levat kvar på Öland och i Upp­land — enfärgade tjocka vävnader med en enkel färgornering vid ena kortsidan — eller i Småland, där ryans uppåt vända slätsida har mönster som bildas av den där synliga knuten.

I 1700-talsbouppteckningarna förekomma icke sällan »sköna» eller »blom-merade» ryor som skattats avsevärt mycket högre än de »gemena». Från samma tid finnas bevarade en del exempel, särskilt i Ujipland och kust­provinserna uppåt t. o. m. Ångermanland samt Jämtland — vilkas mönster-motiv äro påfallande »högre stånd», tämligen direkt hämtade frän märk-böcker, märkdukar eller andra broderier och i regel omsorgsfullt samman­ställda till en komposition mod »spegel» och »ram». Men i dessa bildar luggen alltid rätsida, n. b. om man icko knutit flossa på båda sidor, en till värme och en till pynt. Dessa »stilryor» böra emellertid hemma i de burgnare medelklasshemmen och prästgårdarna, där de varit en motsva­righet till de broderade och vadderade sidentäcken, som redan under 1000-talet voro högsta mod. Förf. uppfattar denna företeelse som avläggare av cn allmän europeisk moderiktning och visar exempel på utländska flossade vävnader, t. ex. engelskt s. k. turkey-work. Att detta mod i Sverige fick en sådan spridning och en så karakteristisk utformning beror otvivelaktigt på att man hade säker teknisk tradition frän slitryorna att bygga på.

Mot slutet av 1700-talet och 1800-talet blir prydnadsryan allt allmännare i bondehemmen. Mönstren avlägsna sig alltmer från de ursprungliga för­lagorna, geometriseras mer eller mindre eller smälta samman med den äldre slitryan. M. a. o. det blir folkkonst. Ett intressant kapitel är de vand­rande västgötaknallarnas insats, varom vi dock inte kunnat få någon klar föreställning. Att de icke spelat någon obetydlig roll är dock tydligt.

Arbetet har lått en vårdad typografisk utstyrsel. Bildurvalet är utom­ordentligt och särskilt bör näranas de förträffliga autotypierna. Av färg­planscherna äro ej alla lika bra, färgskalan är i en del fall fadd och därför vilseledande då den skall tjäna som förebild för vävnader. Men tyvärr höra lyckade textilavbildningar i färg och starkt förminskad skala till sällsynt-heterna.

Agnes Geijer.

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K 255

FR. KILLIG: Olandskalksten. Privattryck, Kalmar 1933. 105 s., 110 ill. Ifrågavarande skrift utgör en sammanställning av ujipgifter om den

öländska stenhanteringen frän förhistorisk tid till våra dagar. Stonbryt-ningens teknik och historia skildras. Av särskilt intresse äro de ujipgifter, som meddelas om kalkstensexporlen under medeltiden och striden mellan ölänningarna och Kalmar stad om rätten till utförsel. En export till Nord­tyskland och östersjöprovinserna kan konstateras redan under 1200-talet, men den tar större fart etter 1361 då Öland av konung Magnus pantsattes till Hansan. Bland tyska byggnadsverk, där ölandskalkstonen kommit till användning, namnes särskilt cistercionserkloslret Eldena vid Greitswald, grundlagt 1199, byggt av tegel med dekorativa detaljer av grå eller röd ölandskalksten. Även gravstenar, bänkar, vigvattenskar, golvplattor o. cl. voro där av samma material. Från renässansen och senare tid ha mängder av ölandskalksten använts inom Sverige, t. ex. i Kalmar (slottet, domkyrkan och privathus), Karlskrona och Stockholm (t. ex. portalen Stortorget 18—20). Under 1000-talet har en stor del av dopfuntarna och gravstenarna i våra kyrkor utförts av olandskalksten. Den flitiga brytningen av kalksten har till synes icke medfört någon nämnvärd självständig konstutveckling på ön, vilket möjligen kan bero på att ön hittills saknat sin Johnny Roosval. De medeltida dojifunfarna där äro av gotländska former, medan kyrkoportalerna kanske äro självständigare. Några medeltida stenhuggarmästaro på Öland känna vi ej till namnet. Förf. nämner endast tvenne stenhuggarmärken, det ena ett minuskel-n i en triangel på cn gravsten i Kastlösa, det andra en triangel på en dopfunt från Hagby kyrka. Det sistnämnda märkets karaktär av stenhuggarmärke torde emellertid vara oviss. Från Kalmar nämner förf. ett antal stenbuggarmästare under 1000- och 1700-talen, av vilka medlem­marna av släkten Bergsten torde vara de mest kända. Föreliggande skrift utgör ett memento för forskningen. Ölands insats som exportör av kalksten och färdiga konstprodukter har hittills av lättförklarliga skäl fördunklats av Gotland. En grundlig undersökning av do öländska kalkstensarbetena borde kunna ge värdefulla resultat.

Rune Norberg.

256 L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

KLEINERE MITTEILUNGEN

Andreas Oldeberg berichtet Uber einen B r o n z e z e i t l i c h e n F u n d a u s d o m K i r c h s p i e l H u l t e r s t a d a u f Ö l a n d , wo man in einem Skelettgrab drei Halsringe aus dem Ende der Bronzezeit (Abb. 1) und in einem Brandgrab zwei Rasiermesser u. a. m. aus der 3. Periode der Bronzezeit (Abb. 2) angetroffen hat. Der Verf. erwähnt im Zusammen-bang mit dera Skelettgrab einen Grabtund aus Ksp. Stenåsa aut Öland (Abb. 5) und unterstreicht die Bedeutung des Grabes von Hulterstad als eines neuen Beispiels fruher vorrömischer Skelottgräber mit Halsringen, die bisher nur in geringcr Anzahl bekannt sind.

R. Odencrantz berichtet Uber ein T o n g e f ä s s v o n L o c k e r u d , K s p . L e k s b e r g , W ä s t e r g ö t l a n d , das seine nächste Entsprechung in einer Tonschale hat, die aus dem in das 10. Jahrhundert datierten Boot­grab Nr. 4 bei Valsgärde im Ksp. Gamla Uppsala lierruhrt. Die Lockeruder Scbale durfte — ohne dass eine genauere Datierung möglich ist — der Wikingerzeit öder der späteren Eisenzeit im allgemeinen zuzuweisen sein.

Nils Åberg zeigt Wilh. v. Jennys Arbeit Uber K e l t i s c h e M e t a l l -a r b e i t e n a u s h c i d n i s c h e r u n d c h r i s t l i c h e r Z e i t an und weist auf ihre grosse Bedeutung fiir dio Beleuchtung der Entwicklung des keltischen Kunststils während seiner andorthalb Jahrtausendo umspan-nenden Existenz hin. Die Darstellung vermittelt einen starken Eindruck von der Originalität der keltischen Kunst und ihrer Fähigkeit, die von aussen her aufgenommenen Elemente zu assimilieren und umzugestalten.

Vivi Sylwans Arbeit S v e n s k a r y o r wird von Agnes Geijer besprochen, die dabei betont, dass der Gegenstand hier oine bedeutend liefgrundigere Behandlung als bisher erfahren hat, u. a. dadurch, dass klar die beiden llauptgruppen auseinandergehalten werden: Gebraucbsryor und Zierryor, crstere im Norden seit etwa 1420 bekannt, letztere beträchtlich jUngeren Ur­sprungs.

Rune Norberg referiert Fr. Killigs ö l a n d s k a l k s t e n , welche Arbeit als eine zusammenfassende Darstellung der öländischen Steinhantierung von vorgeschichtlicher Zeit bis auf unsere Tage bezeichnet werden känn. Eine grössere Untersuchung auf dem betretfenden Gebiete dUrfte von grossem Wert sein.

368 S M Ä R R E M E D D E L A N D E N

rat i Ostbaltikum, utan stenåldern där praktiskt taget varat till omkring Kr. f. och under dessa senare skeden av allt att döma sten- och benförc-målon blivit mindre utpräglade än förut.

Estlands steuåldersgravar äro liksom de svenska båtyxgravarna ofta lagda i grus- eller sandåsar. Deras geografiska fördelning ses av den vid-stående kartan, av vilken framgår, att de flesta fyndplatserna befinna sig på landets nordkust, 3 på Ösel och 2 på Moon, 1 på inlandet i norr och 4 i mellersta Estland; i söder saknas de fullständigt. Lokaliseringen till havs­kusten, insjöar och vattendrag är påfallande.

Indrekos framställning är rent deskriptiv, avser närmast att ge en över­sikt över själva gravskicket utan att ingå på jämförelser med andra områden eller på föremålstyperna.

Birger Nerman.

LITTERATUR OCH KRITIK

J A N PETERSEN: Gamle gårdsanlegg i Rogaland fra förhisto­risk tid og middelalder. Instituttet for sammenlignende kultur­forskning. Serie B, XXIII, Oslo 1933. Mod detta verk föreligga i tryck resultaten av en av de mest omfattande

undersökningar av boplatslämningar från järnåldern, vilka hittills bli­vit företagna inom nordiskt område. Det har inom byggnadshistoriskt in­tresserade kretsar med glad förväntan talats om den monografi över norska järn&ldorsgårdar och järnåldorshus, vilken Jan Peterson haft för händer, och när den nu föreligger färdig som cn ståtlig och typografiskt mycket tilltalande bok må det först som sist sägas ifrån, att den nordiska arkeologiska forskningen därmed berikats med ott verk av stor betydelse, ett arbete, som utan tvivel ofta kommer att göra sig påmint i den pågåonde livliga diskussionen rörande hithörande jiroblem. Författaren går oj så mycket in på rent teoretiska diskussioner, vartill det rika materialet i viss mån inbjuder, utan bekänner sig avsiktligt till ott klart deskriptivt och noga redogörande framställningssätt, vilket är det icke minst värde­fulla i ett arbete av denna natur.

Jan Petersons ifrågavarande fältundersökningar i Rogaland ba pågått från år 1923 till 1930 och do under denna relativt korta tid undersökta hus­grundernas antal belöper sig till oj färre än 30, förskrivande sig från 12 skilda lokaler. I allmänhet ha byggnadsresterna lämnat ett rätt så ens-artat och tämligen tarvligt fyndraatorial, mon det har likväl varit förfat­taren möjligt att fä dem i stora drag daterade. Av de 30 byggnadsläm-ningarna förskriver sig sålunda det övervägande flertalet eller 24 styc­ken från vår äldre folkvandringstid eller möjligen yngre romersk järn-

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K 369

ålder, alltså en tidsställning, som dessa anläggningar ha gemensam med flortalet hittills frampreparerado grunder av kämpgravsnatur pä de stora svenska östersjööarna, medan sex husgrunder uppgivas ha blivit byggda senare, två troligen redan under vår yngre folkvandringstid och fyra un­der vikingatiden eller rent av först under medeltiden. Detta ger oss på ett annat sätt än för de svenska husens vidkommande ett begrepp om hus­typens livslängd på norsk botten och vi ha därmed också erhållit ett full­gott bevis för sammanhanget mellan den yngre romerska järnålderns — folkvaiidringstidens norska byggnadsskick och de i vissa norska stråk till in i nyare tid bevarade byggnader med i princip samma planlösning och teknik, ott samband, som redan tidigare ofta blivit påtalat men som först nu genom Petersons undersökningar blivit till fullo klarlagt.

I så måtto bilda de norska husgrunderna en motsats till do östsvenska öarnas som själva grunden understundom visat sig bestå av blott en rad stora stenblock, men i övrigt är det samma byggnadsskick som på öst-svenskt område — en rektangulär, mer eller mindre starkt utdragen grundval av jord och sten, eldstad eller eldstäder i form av gruvor eller upplagda stenhällar mitt på golvet samt takstolpar, vilka av allt att döma vanligen stått i tvenne parallella rader, antingen jordgrävda eller också ridande på sten. Därjämte finns det vissa drag i planlösning och sanno­lik funktion, som på ett mycket intressant sätt föra dessa gårdar och hus samman, oj så mycket mod det östsvenska byggnadsskicket som fastmora mod de byggnadslämiiingar, vilka under de senaste årens energiska forsk­ningar blivit avtäckta i Danmark. Dessa överensstämmande kännetecken äro dels husens huvudorientering i öst-västlig riktning, något som är nästan genomgående för de danska men däremot på intot sätt är karakte­ristiskt för de svenska husen, ingångens eller ingångarnas nära nog un­dantagslösa förläggning till långsidorna och dols det synnerligen viktiga förhållandet, att vissa hus, vilka till större eller mindre del varit sten-lagda, utgjort uppohållsplatsor för såväl människor som djur. Det är uppenbarligen ej så att förstå, att nämnda skick förekommit blott i en­staka, isolerade fall eller hört hemma på små gårdar, där de enklare förhållandena kunna ha framtvingat en dylik, i övrigt mot gängse bruk stridande lösning av den under förhistorisk tid säkerligen svårlösta frå­gan om boskapens förvaring, utan anordningen gör sig gällande såväl i ott stort antal fall som på gårdsanläggningar av anmärkningsvärd storlek och väl också betydelse. Det kan sålunda knappast vara frågan om undau-tagsförcteelser, framkomna under tarvligare villkor, utan om en utbredd sedvänja på denna tids västnorska gårdar. Detta behöver dock ej utesluta, att särskilda stallbyggnader dessutom förekommit och Petersen vill hålla detta för troligt i åtminstone ott fall.

För anmälaren framstår därjämte som en särskilt anmärkningsvärd byggnad den husgrund med i nordlig riktning vinkelrätt utgående gång, vilken blivit utgrävd vid Storrsheion i Bjorkroim. Den kan ha blivit byggd redan under folkvandringstid och har varit i bruk ännu under vikingatid. Det mest intressanta är här den 4}L meter långa, stonkantado gången,

44 — Fornvännen 1935.

370 L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

vilken möjligen är att betrakta som ett relativt sont gjort tillägg till bygg­naden. Donna hustyp har sina nära paralleller i den lapska gammon från senare tid och i vissa, för den nordiska medeltida kolonisationen på Grönland kännetecknande byggnader, vilka framstå som nära nog kopior av Storrsheienhusot. Ha vi månne i en byggnadstyp av detta slag att so ett av förstadierna till det sedermera rikt utvecklade isländska gång­huset? Det må dock anmärkas, att den saminanbyggningstendens, som tidigt gör sig gällande på Island, och ännu tidigare, fastän av något an­norlunda karaktär kommer till synes på de östsvenska öarna av allt att döma ej framträtt på do norska gårdarna.

Författaren avslutar sin ytterst noggranna framställning med en redo­görelse för andra, ännu icko undersökta husgrunder i Rogaland. Kart- och bildmaterialet är förträffligt och ej minst tacksam iir man för den kom­pletta bildsviten över gjorda fynd.

Mårten Stenberger.

KLEINERE MITTEILUNGEN. Birger Nerman liefert eine Mitteilung iiber S t e i n z e i t l i c h e G r ä ­

b e r i n E s t l a n d und weist darauf bin, dass die Steinzeit dieses Lande-i noch vorliältiiisiniissig wenig bekannt ist. Unter den cstländischen Archäo-logen bal indessen R. Indreko mit grosser Zielbewusstbeit die Behand­lung der Steinzoitprobleme in Augriff genommen. Er hat oine Reihe von Ausgrabungen uiiternommen, u. a. oine solche dos bomorkonswerton Wohn­platzes von Kunda, dessen Krforsclmng Bedeutung fiir dio ganze nord-europäische Steinzeitforschung erhalten diirfte. l>ie steinxeitlioben Gräber Estlands sind in auffallendem Gratie in Gegenden an der Moereskiiste, an Biniiensocn und Wasserläufon konzeiitriert. In den siidlicben Teilen des Ländes felilen sie vollständig. Eine nach Indreko wicdergegebene Karte liefert eine Ubersicht iiber die Vi-rleilttng der Fundjilätze.

Jan Petersons Arbeit G a m l e g å r d s a n l e g g i R o g a l a n d f r a f ö r h i s t o r i s k t i d o g ni i d d e I a 1 cl o r wird von Mårten Stenber­ger angezeigt, der sich dallin ausspricht, dass dieses Werk das Resultat einer der umfangreiebsten Untersuchungen von Wolinjilatzrcsten aus der Eisenzeit ist, die bisher auf uordiscliem Gebiet vorgenommeii worden sind. Die Untersuchungen haben in den .lahron 1923—1930 stattgefunden, und 30 vorscbicdone Hausgriinde sind dabei untersucht worden. Dio meisten riihren aus der älteren Völkerwanderungszeit öder möglicherweise der jiingeren römischen Eisenzeit ber. Obwohl die norwegischen Hausgriinde sich in gewissen Hiiisichten von donen der ostschwodisclien Inseln unter-scheiden — sie sind im iibrigen hauptsächlich desselben Alters — weisen sie doch in wesciitliclien T,-ilen dieselbe Bauart wie die auf ostschwe-dischem Gebiet auf.

Bibliografiska Meddelanden från K. Vitt. Hist. och Ant. Akademiens bibliotek.

Av Maja Lundqvist.

Tidskrifter inkomna under år 1934.

Acta archaeologica. Vol. 5: 1/2. 1934: H. A r b m a n , Zur Kenntnis der ältesten Eisenzeit in Schweden. — P. P o u 1 s e n, Ncuorworbene griechisclio Grabdenkmäler in der Ny Carlsborg Glyptothek. — P. J. R i i s, The Etruscan city gates in Perugia. — A. A 1 f ö 1 cl i, Eine spät-römischo Helmform und ihre Scbick-salo im germanisch-romanischcn Mit­telalter. Mit einem Exkurs iiber den Fund von Brangstrup, Flinen. — J. B r ö n d s t e d , Inedita aus dem dä­nischen Nationalmuseum. 1. — P b. N o 1 s o n, A twelfth century »lily» from a censor.

Arkiv för nordisk filologi. Bd. 50. 1934: S. E i n a r s s o n , Tho value of the initial h in primitive Norse runic inscriptions. — K. G. L j u n g-g r e n, Anmälan av »Lis Jacobson, Nye Runoforskninger. Söborg, Torn-by. Ravnkilde, Glavndrup». — Anm. av »Lis Jacobsen, Eggjumstenen. Forsög paa cn filologisk Tolkning.» — Anm. av »Hans Brix, Systematis-ke Boregninger i de danske Runeind­skrifter». — E. O l s o n , Anm. av »Birger Nerman, Tho pootic Edda in tho light of archaeology.» — Anm. av »Wolfgang Krause, Beiträge zur Runenforschung». — Anm. av »Gus­tav Nockol, Liebe und Eho bei den vorchristlichen Germanen». — N. B o c k m a n, Eine Handschrift dos schwedischen Stadtrechtes (Stads­lagen).

Bidrag till Södermanlands äldre kulturhistoria, utg. av Söderman­lands fornminnesförening. 27. 1934: E. W o s s é n, Aspö runsten. — M. A m a r k , Kakaltarot i Övcrselö kyrka. — K. K. L e i j o n h u f v u d , Strängnäs domkapitels, stads och skolors sigiller. — J. E. Ä n d e r -b j ö r k , Selaön under förhistorisk tid.

Blekingcboken. Blekinge musei-och hembygdsförbunds årsbok. 1934: N. ö d e e n , Vägar och städer, byg­der och gårdar i Bleking. — N. L. R a s m u s s o n , Blekingska medal­jer.

Dalarnas hembygdsbok. Dalarnas foriiininnes och hembygds förbunds årsskrift. 1934: K. T r o t z i g, Bor­ganäs i Hedemora. — M. A m a r k , Ett brodorskapsbrov från Husby klostor. — J. N i h l é n , Slaggläm-ningarna på Håvånäs i Sollorö soc­ken.

Från bygden Nordanskogs. Norra Ångermanlands fornminnesförening och övriga hembygdsorganisationer. 1932: H. L a g e r s t r ö m , Fornläm­ningarna i Själevads socken.

Från Gästrikland. Gästriklands kulturhistoriska förenings medde­landen. 1933: II. A r b m a n , En släktgrav från vikingatiden. — I. K ä l l s t r ö m , Fornminnesinvente­ringen i Järbo socken. — 1934: E.

44*

372 B I B L I O G B A F I S K A M E D D E L A N D E S

B e 11 a n d e r, Iakttagelser på grav­fältct vid Järvsta. — De arkeologi­ska undersökningarna i Gästrikland 1934. — E. T h o r m a n , Mäster Halfward Gäfverbergs »Ylle- och Linno-fabrique» i Gefle, åren 1748 —1781.

Frösåkers hembygdsförenings Ars-skrift. 1933: Kyrkorna i Frösåker. Inventeringen 1829. Forsmark, Harg, Hökhuvud. — I. S e t b, »Staden Öst­hammar i Roslagen». Erik J. An­neils magisteravhandling av 1741 översatt från latinet och försedd med inledning.

Pärgelamla. Tidskrift för Dals­lands folkbögskoleföreniiig. 1934: Dalslands socknar. 27. Töftedal. Av K. G. G u s t a f s o n . 28. Nössomark. Av T. H e l m e r . — E. II a n n i n g, Töftodals kyrka.

Föreningen för Stockholms fasta försvar. Meddelanden. 1934: E. Z e e li, Engelbrekt. Ett femhundra-årsminne.

Gotländskt arkiv. Meddelanden från Föreningen (iollamls lornvän-ncr. 6 (1934): II. M u n t h e, Nya da­ta rörande Gotlands »svärdslipnings-stenar». — B. S ö d e r b e r g , Kräk­lingbo kyrkas korstolar. — N. L i t h b e r g , Johannes Pihls be­skrivning över Gotland. — O. v. F r i e s e n , En runsten från Hall-freda i Folllngbo. — R. S t e l f e n , En runristad stenpelare vid Drak-arve i Näs.

Göteborgs och Bohusläns fornmin­nesförenings Tidskrift. 1934: Ph . II u m b 1 a, Båtfyndet vid Äskekärr. — H. T h o m a s s o n , Äskekärrs-båtens ålder.

Heimbvgdas tidskrift. 1. Fornvår-daren. 5:2. 1934: E. F e s t i n , Om »Stenen i grönan dal». Några er­inringar och on gensaga. — L. B j ö r k q u i s t , Fynd och förvärv i Jämtlands läns museum 1 nov. 1933 — 1 nov. 1934. — 2. Jämten. Arg. 28. (1934): F. A. F 1 e m s t r ö m, Ra­gunda gamla kyrka.

Hembygden. Utg. av Dalslands fornminne*- och hembygdsförbund. 1933: G. B o r g , Byggnadshistoriska notiser från södra Dal. — B. L i n-d é n, Handledning över Riksarkivet för Dalslandsforskaro. — E. R å-s t r ö m , Gammelgården i Bengts-fors. — R. N o r b e r g , En dals-ländsk stavkyrkoplanka? — H j . L a r s e n , Riksantikvarieämbetets åt­gärder i Dalsland under år 1931. — 1934: P.-Ö. W c s t l u n d , Dalaborg. Ett 500-årsminno. — K. C o 11 b e r g, Kyrkorestaureringen i Åmål. — B. L i n d e n , Handledning över Riks­arkivet för Dalslandstorskare. — G. A. H e 11 m a n, Riksantikvarieämbe­tets åtgärder i Dalsland under år 1932.

K. Humanistiska vetenskapssam­fundet i Lund. Årsberättelse. 1933/ 34: N. V a 1 m i n, Die Zeusstoa in der Agora zu Atheu. — Rapport jiréliminaire de 1'expédition en Mes-sénie 1933. — A. W. P e r s s o n , Eisen und Eisenbereitung in ältester Zeit. — Meddelanden från Historiska museet i Lund. (Se nedan Lunds univ. hist. mus.)

llyltéii-Cavallius-töreningen för hembygdskuiiskap och hembygds­vård. Årsbok. 1934: li. E 1 g q v i s t, Forna tiders vintervägar och stads­namnet Växjö. — O. L i d e n , Syd-smålauds kärlformiga hällgröpuin-gar. — P. G. V e j d e. Från Marka­ryd till Toftabolm. Några bidrag till Lagastigens historia.

Ilälsingeruiior. Meddelanden från västra och södra Hälsinglands krets av (iäsfrike-llälsinge hembygdsför­bund. 1934: EL F a l l g r e n , Prosten Broman och hans Glysisvallur. — K. T i n n b e r g , Stenäldersboplatser i Alfta.

Julhälsning till församlingarna i ärkestiftet. 1934: M . A m a r k , Ärke­stiftets trenne domkyrkor. — J. S ö-d e r b e r g, Två bilder av den Kors­fäste (Krucifix i Hamrånge). — A. G u n n a r d, Tvenne nyrestaurerade Upplandskyrkor (Vidbo oeh Husby-Långhundra). — N. G., Järlåsa kyr-

C / B L I O G R A F I S K A M E D D E L A S D E S ; {?; ;

ka. — E. G u s t a v s s o n , Ett kle-nodium från fädernas tid (Altarskå­pet i Häverö) .

J u l h ä l s n i n g a r till församlingarna från p rä s t e r i Ska ra stift. 1934: E. F . L i d z é n, Svär t ans kapell . — C.-E. L i n d s t e d t , Två kyrkorestaurat io­ner (Vinköl och Marum) . — N. F o r s s e l l , Ur Mölltorps sockens historia.

Kalmar läns fornminnesförening. Meddelanden 22 (1934): M. H o f ­r é n , Tjus tbygdens ku l tu rh i s to r i ska museum i Väs te rv ik . — Bronst jurcn från Käl la .

Kar l s tads stifts julbok 1934: För­nyade helgedomar: I. S t a k e : Lys-viks ky rka . — K. S ä r n s t e d t , Jösse Ny kyrka . — G. P e r s o n, By kyrka . — K. C o 11 b e r g, Åmåls kyrka .

Kyrkohis to r i sk årsskr i f t . 1933: G. K e 11 e r m a n, F r å n medeltid till reformation. K y r k l i g a förhållanden under don u tgåonde medeltiden. — K. B ä c k g r e n , Skaga offerkyrka i Tiveden.

L inköpings stifts julbok. 1934: O. II a s s 1 e r, Vallerstads k y r k a 1833 —1933. — K. G. U l v s k o g , Krok­oks ödekyrka. — T. A s p e g r e n , Några blad ur Målilla ky rkas och sockens historia. — S. A s k l u n d , Norsbolm — det gamla Munkeboda. — S. B j e r k s t e n , Ur Näsby kyr­kas och sockens historia. — A. S k ö l d , Askeryds kyrka . F r å n hembygdsrörelsen i Linköjiings stift: 1. A. N o r d i n , Hur Asbodalens folk värdar sig om det, som ä r gammalt och fornt. 3. A. N i l s s o n , Ekeby hembygdsstuga. 4. H. Å k e r m a n , Tjustbygdens kul turhis tor iska för­enings bembygdsmuseum i Västervik. — B. C n a t t i n g i u s , Spegelska graven.

Lunds stifts julbok. 1934: S. F j o 11 a n d e r. Kr ing en försvun­nen sockenkyrka [ F l a c k a r p ] .

Lunds un ivers i te t s His tor iska mu­seum. Meddelanden. 1934: B. II i 1-d e b r a n d. Om Kilian Stobaeus och lians samlingar . — M. R y d b e c k , Kolls Nöbbelövs ky rkas byggmästa­re. — O. R y d b o o k, Aktuelle Stein-zeitprobleme. — J . K. F o r s s a n ­d e r , Zur Kenntnis der spätneolitbi-scben Streitaxtkulluren in Mittel­und Nordeuropa. — F . H a n s e n , Gravundersökningar i sydligaste Skåne. — II. O l s s o n , Nya skånska gravfynd med »Bornholmsfibulor». — B.-M. V i f o t, En hustomtning från förromersk järnålder i Skåne.

Med hammare och fackla. Årsbok u tg . av Sanete Örjens gi l le . 5. 1934: A. B o r g h r a a n , Borgsbruke t s he­ra ld iska emblem. — N. Z e n z é n, »Biskop Brasks ring».

Namn och bygd. Tidskrif t för nor­disk ort i iamnsforsknii ig. 1934: 1/2: I. L i n d q u i s t och K. G. L j u n g-g r c n, En skånsk runsten — ett skånskt ortnamn. 1. Anteckningar till bilden av Skårby-stenen 1. 2. Läs ­ningen av mittpartiet på Skårbyste-non 1. — K. M a 1 o n e, The votaries of Nerthus. — J. G ö 11 i n d, Lam-marsbacken. Ett litet bidrag till do-mar r inga rnas historia.

Nationalmusei årsbok. 1934: O. A n t o n s s o n , E t t Patbenon-frag-ment i Nat ionalmuseum. — C. J. L a m m , E g y p t i s k a tex t i l i e r i Na­t ionalmuseum. 2.

Nordisk t idskrif t fiir bok- och bib­l ioteksväsen. 1934: H. D a h l b e r g , E t t nordiskt holgonstämpelband i Hels ingfors univers i te tsbibl io tek. — M. J . II u s u n g, Vom mit te la l ter ­lichen Bucheiiiband in Liibeck.

Nordisk t idskrif t för ve tenskap , konst och indust r i , u tg . av Le t t e r ­s tedtska föreningen. N. F . 1934: B. N e r ni a n. Svenska vikingakolonier vid Östersjön. — S. L i n d q v i s t , S torbönderna i Valsgärde . — N. S t a ng. Svenska ins t i tu te t i Rom. Prakt i sk skandinavisme. — E. M o 11-k e, Runetrolddoni.

374 B I B L I O G R A F I S K A M E D D E L A S D E S

Nordiska museefs oeh Skansens Årsbok Fataburen. 1934: G. B e r g , Olaus Magnus bilder ur de nordiska folkens liv. — H. A r b m a n och E. S t r ö m b e r g , Äslevanten.

Norra Allbo hembygdsförenings Årsbok. 1934: T. B e r g g r o n, Fas­ta fornlämningar i Mobeda socken. — Fornfynd i Mobeda socken. — R. B l o m q v i s t , Mobeda kyrka.

Norrbotten. Norrbottens läns hem­bygdsförenings årsbok 1934: G. U 1-1 o n i u s, Bygdens kulturminnes­vård. — Stcnyxfynd från överluleå. — G. B o r g , Några nya myrfynd. — N. L. R a s m u s s o n , Ännu ett skattefynd från Tore.

Numismatiska meddelanden, utg. av Svenska numismatiska förenin­gen. 27. 1933: K. A. J a b n s s o n, En återblick på Svenska numisma­tiska föreningens verksamhet under åren 1923—1933. — A. W a h l ­s t e d t , Myntväsendet i det antika Bom. — Heraldiskt-sfragistiska syn­punkter vid do svenska medeltids-mynt ens bestäinningår. — Ännu en medeltida myntmästare i Stockholm. — 1). T h o r d e m a n , Brakteatstam-jien från Lödöse. — J. W i 1 c k e, Haakon Jarls Sterling. — Baade Bir­ka og Hedeby. — Mark- og Dalerreg-ning ved iiiiddelalderens Slutning. En Dobbeltmark fra llusum 1522. — N. R a s m u s s o n , Myntkunskap och myntsamlande i Sverige före omkring 1040.

Opuscula arcliieologica. Ed. Insti-tiitiim romaiiiim regni Suecia'. Vol. 1: 1. (Skrifter utg. av Svenska insti­tutet 1 Rom. 4:1.) 1934: E. S j ö-q v i s t och A. W c s t h o l m, Zur Zeitbestimmung der Helena- und Constantiasarkophage. — G. B e n d z, Sur la question do la ville de Lau-rente. — G. S ä f 1 u n d, Ancient La­tin cities of the hills and the plains, a study in the evolution of settlements in ancient llaly.

Ord och Kild. Illustrerad månads­skrift, utg. av K. Wåhlin. 1934: A. S t a v e n o w , Skokloster. — F. A r-

n a n d e r , Om det nya Rom. — A. B o é t h i u s , Klassisk konsthistoria i nya nordiska framställningar. — I. B i n g , Antemensalet fra Hauge. Ett mesterverk av gotisk billcdkunst i Bergens museum. — O. C y r é n, Det heliga berget Athos. — J. L i n d-b 1 o m, Ras Schamra. En nyujip-täckt kultur i Östern.

It ig. Tidskrift utg. av Föreningen för svensk kulturhistoria. 1934: I. L ti n cl a h 1, »Hunnor» som benäm­ning på invånare i Medelpad. Till tolkningen av en uppgift i Historia de gentibus septeiitrionnlibns. - K. L u n d b e r g , Gotlands folkliga go­tik. Studior i don gotländska lands­bygdens byggnadskonst. — G. E n o-q u i s t . Till tolkningen av begrep­pet åkerland. Studior i Västerbot­tens äldre jordoböcker.

Hiksheraldikerämbetet. Meddelan­den. 19:54: II. J. S. K l e b e r g , Do äldre vasavapnon. — A. B c r g l i -m a n, Borgerliga släktvajicn.

Samfundet Sankt Eriks Årsbok. 1934: AV. K o p p e, När Stockholm var Hansostad. Några notiser ur Lii­becks statsarkiv. — L. C a r l s s o n , Bödelsäinbotct i det medeltida Stock-Stockholm. En kulturhistorisk stu­die. — G. A x e LN i 1 s s o n, Om bild- och stenbuggnrämbetet i Stock­holm under 1600-talet. — A. Bet ­t e r w a 1 1, Stockholms börsbygg­nad. Ett bidrag till dess arkitekto­niska utvecklingshistoria,

Sanete Christophers gilles Chroe-nica. 8. Kalmar 1934: E. l ie 11 än­d e r St M. H o f r é n , Söndagspro­menaden. En vandring runt kalmar­områdets ättebackar. — C. E k m a n , Sjöhistoriska undersökningar vid Björkenäs. — A. S a n d b e r g , Tör­nebäcken och gamla Kalmars vall­grav. Ett vattenledningaprojekt un­der Johan den I ILs tid. — M. Hof­r é n , Calmare Stads Handels-Gille. — S. R o s m a n, »Gambia Calniars ra-soring». — K a l m a r h i s t o r i s k a n o t i s e r : En Kristofferbild till Gillet. Gustav Vasa och Stonsöfiska-ren, en okänd Vasasägen. Bastionen

B I B L I O G R A F I S K A M E D D E L A S D E S 375

Sankt Erik. Krigargravar vid Stens-berg. Notiser angåonde Johan I ILs resa till Kalmar 1585 och vistelsen där.

S:t Ragnhilds gilles Årsbok (Sö­derköping). 1934: S. E r i x o n, Fcm-tonhundratalets Söderköping. Några iakttagelser rörande livsföring, kul­turnivå ooh borgerliga näringar. — G. F r a n z é n , By- och gårdnamnen i Drothems socken. — B. C n a t ­t i n g i u s , Offerkällan i Skönberga och Sanct Annakulten i Östergötland.

Scandia. Tidskrift för historisk forskning. Utg. av L. Weibull. 1931: L. W e i b u l l , Upptäckten av don skandinaviska Norden.

Skånes hembygdsförbunds Årsbok. 1934: II. H. v o n S c h w e r i n, Ing­elstad och kung Ingels hus. — N. G. S a n d b l a d , Gårdar i Ystad. — B.-M. Vi f o t . Det medeltida Ly-bcckerkapollet i Simrishamn. — —-, Skånska kulturminnesmärken.

Solna hembygdsförenings års­skrift. 1932—34: K. A. G u s t a w s ­s o n , Arkeologiska undersökningar i Solna. — O. A r r h e n i u s , Karl­bergs uppkomst. — A. T y d é n, Runstenen vid Järva.

Ströms hembygdsförening. 1934: E. F e s t i n , Ströms äldsta bebyg­gelse. En påbörjad arkeologisk in­ventering.

Svenska turistföreningens Års­skrift. 1934: II. R y d h , 7 700 år av jämtländsk fornhistoria. Belysta år­hundraden och mörka årtusenden. — E. F e s t i n , Storsjöbygdons kul­turminnen.

Sörmlandsbygden. Södermanlands hembygdsförbunds årsbok. 1934: E. M. H e r m e l i n , Ett märkligt sörm-laiidsfynd. Vagnshjulet från Mel­lösa.

Tidskrift fiir konstvetenskap. Arg. 18 (1934): A. L. R o m d a h l , Giotto och Franciscuslegenden i övorkyr-kan i S. Francesoo i Assisi. — E.

W r a n g e l , Skandinaviska förbin­delser med de västslaviska folken under den äldre medeltiden.

Tidskrift för kyrkomusik och svenskt gudstjänstliv. 1934: G. S c h o d i n. De Liibska kyrkoorglar­na under medeltiden och 1500-talet. — B. B e r t b e 1 s o n, Nutida kyrko­vård ooh kyrkokonst. Utställningen i Uppsala. — B. W e s t e r , Gotiskt väsen och gotisk form i orgeln. — B. C n a t t i n g i u s , Mellansvenska barockpredikstolar.

Till hembygden. En julhälsning till församlingarna i Strängnäs stift. 1934: F r . S e b a r d t, Spolviks kyr­ka. — H. II a m i 11 o n, Boo försam­lings adventskyrka i Hjortkvarn. — A. E. F a l c k , Den gamla skolläkta-ron. Ett tempolminne från Nykö­pings Väster.

Vikarvet. Bohusläns tornminnes-och hembygdsförbunds årsbok. 1934: A. L. R o m d a h 1, Fästet och stu­gorna. — B. B o r t h e 1 s o n, Kyrko­ruinen i Ytterby. Ett blad ur den bohuslänska kulturminnesvårdens historia. — J. A l i n , Några väst­svenska kanotfynd. — A. O l d e ­b e r g , Några nya guldfynd frän Bo­huslän. — A. V i d é n. Bohus fäst­ning. En historik. — J. K a 1 é n, Korsstenen i Kroslundin. — F. L ii s c b, Svennoby ödekyrka.

Vår bygd. Hallands hembygdsför­bunds årsskrift. 1934: E. S a l v é n , Hallands musoum i nytt hus. — H. N i l s s o n , S:ta Katarina kloster i Halmstad. — A. A : s o n S a n d -k 1 o f, Ett kanotfynd i Yasjön, Rolfstorps socken. — H. H e d i n , Vrenninge gravfält. , l<1rån de halländska museerna. Halmstad. Varberg. Laholm. — Museernas ny­förvärv.

Värmdö skeppslags forminnestör-cnings Årsbok. 1930: E. A. J a n s ­s o n , Det forna Djurhamn, Wasako-nungarnes flottstation. — B. B e r g-m a n, Nyfunna gravar vid Djurö båtvarv. — G. H e l l s t r ö m , Skeppslagets kyrkor för hundra år sedan.

376 B I B L I O G R A F I S K A M E D D E L A N D E N

Västerbotten. Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok. 1933: II. M n-P a l m g r e n , Burträskbygdon. En översikt i ord och bild. — E. W e s t e r l u n d , Burträsks sockens fornlämningar. — li. F o r a l u n d , Burträsks kyrka och socken. — G. U 11 e n i u s & B. II e 11 n e r, För­teckning över lösa föremål av histo­riskt eller konstnärligt värdo i Bur­träsks kyrka. — Burträsks herda­minne. — 1934: II. M n - P a l m -g r o n. Om Degerfors socken. En översikt i ord och bild.

Västergötlands fornmimiesf ör­enings tidskrift. Nr 37—38 (D. 4: H. 7/8). 1934: A. O l d e b e r g , Två bronsåldorsfynd från Asele socken i Västergötland. — II. W i d é e n , Myntfynden i Västergötland. — Om Myntfynd i offerkällor. — En ny­funnen runsten. — Stenhuggarmär­ken i Skara domkyrka. — A. F o r s-s é n, Utgrävningen och konserve­ringen av Lindholmens slottsruin. — J. A. E k e l ö f , Lugnas Minnes-fjäll.

Ymer. Tidskrift utg. av Svenska sällskapet fiir antropologi och geo­grafi. 1934: 8. L i n n é, Strövtåg ge­nom Mexicos forntid. — G. M o n-t e 11, Studior i asiatisk textilteknik. — K. K j e 1 1 m a r k, En borgboning från stenåldern i södra Småland. (Älmoboda.)

Årsbok lör hembygdsvård. Utg. av Samfundet fiir hembygdsvård. 1934: J. N i h l é n , Dot gotländska kultur­arvet och doss vård. — Gotländska fornminnen. — B. S ö d e r b e r g , Gotlands gamla bondgårdar. — Got­lands kyrkliga konstminnen. — G. B o ö t h i u s, Visby stadsbild. — R. J o s e p h s o n , Reflexioner kring det svenska stilprobleract inom byggnadskonsten.

Östergötlands fomminnes- och mu­seiförening. Meddelanden. 1933—34: B. C n a t t i n g i u s , Östergötlands fornminnesförening och Östergöt­lands museum. — 11. S o i t z, Ce-dorsbergs glasbruk och dess tillverk­ningar 1781—1883. — A. G e i j e r ,

Tvenne medeltidsbroderier i Gara-malkils kyrka. — E. L u n d b e r g , Vadstena slott. Några byggnadshi­storiska iakttagelser. — F. W i 1 d-t o, Östergötlands tingsställen före år 1600. — T. E n g s t r ö m , Stenål-dorsboplatserna vid Bråviken. — C. F. N o r d e n s k j ö l d , Östergöt­lands minnesmärken, upptecknade åren 1869—1882. Utg. genom O. Frö­din.

Aarböger for nordisk Oldkyndig­hed og Historie udg. af det kgl. nor­diske Oldskrift-Selskab. 1934:1: M. M a c k e p r a n g , S. L i n d q v i s t , A. W. B r o g g e r m. fl., Mindeord om Sophus Miiller. — Th . Ma t -t h i a s s o n, Primitive Flintredska-bor fra Samsö. — V. L a C o u r, Kong Haralds tre Storveerker. — E. M o l t k c , Sönder Kirkeby-Runeste-nen. — V. H e r m a n s e n , C. J. Thomsens förste Museumsordning, Et Bidrag til Tredelingens Historie. — H. C. B r o b o 1 m, Öxeskafter af Tree og Horn fra Danmarks Bronze­alder. — G. G a l s t e r , Knud den Helliges jydsko Monter.

Acta pbilologica scandinavica. Aarg. 9:1—3. 1934: A. J o h a n s -s o n, Dio orste Westrwiking. — K. M a 1 o n o, Tho Thoodoric of the Rök inscription. — E, M o 11 k e, To Kuncdokumenter. — J. G ö 11 i n d, Västergötlands dialekter och land­skapets bebyggelse.

Danske Studier. Udg. al G. Knud­sen og M. Kristensen. 1934: 1/2: E. M o 11 k o, Vcstor Marie-Stenen VI og lidt om svensk indflydelso på Boriiliolmske runostone. — K. B ee k s t o d, Örum-stenen, en tabt runosten.

Fra Frederiksborg Amt. Aarbog. ndg. af Frederiksborg Amts Histori­ske Samfund. 1934: F. W e i l b a c h , Kronborgs Heslaurering og dot gamle Krogen Slot. — E. G r i b s ö, Frederiksborg Amts Kirkeklokker.

Fra Holbiek Amt. Udg. al Hist. Samf. for Holbiek Amt. 1934: V. Ho r m a n s en, Trick af Kalund-borgs Historie i Middelalderen.

B I B L I O G R A F I S K A M E D D E L A N D E N Bi l

Fra Nationalmuseets Arbejds-mark. 1934: M. M a c k e p r a n g , Kors og Krone fra Middolfart. — T h. M a t h i a s s e n , Flinthandel i Stenalderen. — H. C. B r o h o l m & K. F i s c h e r M ö l l e r , Tro Of-ferfund fra den yngre Bronzealder. — C. M. S m i d t , Försvaret i dan­ske Borge. Grave, Flanketaarne, Vaegtorgango. — K. U l d a l l , Et Tillöb til dansk l^ajencefromstilling i Renwssancetiden. Lauritz Potto­mager i Nsestved. — II. C. B r o-b o 1 m, Om Danmarks Handel i don yngre Bronzealder. — E. M y g cl a 1, Om Tokstilornaraontors Levetid. — C A . J e n s e n, Don middelalderlige Samling. Trsek af Nyordningens L^orhistorie.

Fra Händers Amt. Historisk Aar­bog, udg. af Handers Amts Hist. Samf. 1934: H. L a r s e n , Fra Gal­ten og Sönderbald Herreds Fortid. — J. E s t r u p , Hjalleko-Hellede. Nogle Boraosrkningor i Anledning af Aa. Söronsens Afhandling: »Hol-ligkildcr» i Aarbogcn for 1933.

Fra Ribe Amt. Udg. af Historisk Samf. for Ribe Amt. 1934: G. II a 11, Oldtidsagre i Ribe Amt.

Geografisk Tidsskrilt. Udg. af det K. Danske geografiske Sclskab. Bd. 37 (1934): 3/4: K. B i r k e t-S m i t b, Forelöbig beretning om den dansk-amorikanske ekspedition til Alaska 1933. — C. G. F e i l b e r g , Bidrag til do afrikanske Agorbrugsredska-bors Kulturhistorie. Nogle Hakkety-per i Belgisk Congo.

Historiske Meddelelser om Köben­havn, udg. ved Köbenhavns Kom-munalbestyrelse. R. 3. Bd. 1:1/2. 1934: C. C h r i s t e n s e n & C. A. J e n s e n , Helligaands Kirko og Kloster. Bygningshistoriske Under­sogelser.

Historisk Samfund lor Aarhus Stilt. Aarböger. 27. 1934: IL L a r ­s e n , Lisbjaerg Sogn i Fortiden. — J. D i d r i k s o n, Undersögelse af Dyngby Kirkes Tomt.

Historisk Tidsskrift. Udg. af den Danske historiske Förening. It. 10.

Bd. 2:11. 4/5. 1934: V. L a C o u r, Adam af Bremens Meddelelser om Sven Estridsson.

Jyskc Samlinger, udg. af Jysk Selskab for Historie, Sprog og Lit­teratur. R. 5. Bd. 1:H. 4. 1934: S. V e s t e r g a a r d N i e l s e n , En BraBiidtbensgrav fra yngre Stenål­der.

Société Rovale des antiquaires du Nord. Mémoires. N. S. 1932—33: G. R o s e n b e r g , Nouvelles trouvailles de »chambre do géants». — G. G a 1-s t e r , La trouvaille monétairo do Grenaa et les deniers jutlandais de la periode 1146—1234. — H. C. B r o-h o 1 in, La céramiquo de Läge du bronze au Danemark.

Sprog og Kultur, udg. af Institu­tet for jydsk Sprog- og Kulturforsk­ning. Aarg. 3: Tillaegsbind (Studier tilegn. V. Dahlerup). 1934: J. l i r ö n d u m-N i e 1 s e n, Om middel­aldorlig Nedskrivning efter Diktat. — K. II a 1 cl, Om Porsonnavnene i de danske Möntindskriftor. — E. K r o m a n , Et par senmiddolalderli-ge Haandskrifter fra Skovkloster.

Bergens museums Arbok. Histo­risk antikvarisk rekke. 1933: M. O 1-s e n & II. S h e t e l i g , Kunckam-mon fra Sotro. — J. B ö e, Borgens Museums tilvekst av oldsaker 1933v.

Heimen. Tidsskrift utg. av Lands­laget for bvgde- og bvhistorie. Bd. 3: 6/7. 1934: S. G r i e g , Fiskered­skapen- i norske byfund.

Historielaget for Sogn. Tidsskrift. 9. 1934: G. F. II o i b e r g, Hvor lå iniddelalderons Lusakaupanger? II.

Historiclaget for Telemark og (Jienland. Aarsskrift. 1933—34: II. IL II o I t a, Norske hövdinge-a'tter og Iiövdinge-setor fra Vikingetid og middelalder. — Fra oldtid til nutid. Vekt og vektonhetor. — Er Baane-haugon en gamniel tingplass? — En liittil ukjent hellerinstning fun­net på Roraenes i Holla.

378 B I B L I O G R A F I S K A M E D D E L A N D E N

Historisk tidsskrilt, utg. av den Norske historiske förening. 1934: H. K o h t , Noreg eit len av St. Olav. — A. T a r a n g e r , Om kongevalg i Norge i Bagatiden.

Naturen. Hl. månedsskrift lor po-pulter natiirvideiiskaj). 1934: A. B j ö r n , To boplassfuud fra det ind­re av Telomark. — P. F e t t , Foto­grafering av helloristiiiiigcr.

Nordtröndelag historielag. Arbok. 1933: T b. P e t e r s e n , Kirken på Mogardon og don eldsto bosotning i Imsdalen. — Litt om do eldsto bygg-verker i Nord-Tröndolag. (Gamle bygdeborge i Indherred.)

Norsk folkekultnr. Folkeminne-tidsskrlft. 1933: 3/4: A. E s p e-l a n d, Den f risiske handelen paa Noreg.

Norsk tidsskrift for sprogviden-skap. Utg. av C J. S. Marstränder. Bd. 7. 1934: G. G j e s s i n g. De dan­ske gullborneno fra Svartehavstrak-terno.

Det Norske videnskaps-akademi i Oslo. Avhandlinger. 2. Hist.-filosof. kl. 1933: A. S t e i n n e s , Gamal skatteskipnad i Noreg. Andre luten. — G. R u d b o r g, Zum antiken Bild der Germanen. Studien zur ältesten Germanenliteratur. — Skrifter. 1933: G. S v e r d r u p , Fra grav­skikker til dödstro i nordisk bronse­alder. — E. S. E n g e l s t a d , Dio hanseatischo Kunst in Norwegen. Stilkritischo Studien.

Det Kgl. Norske videnskabers sel-skab (Trondheim). Förhandlingen 1933: B. I. L a r s e n , Gemmo med romersk koisorportrott funnet i on norsk folkovandringstids grav. — Et arabisk smykke funnet i en vi-kingetids grav. — Dot eldsto Olavs-billede. — N. L i t h b o r g, Envalds-mässan. — F. B. W a 11 e m, En ru­nestav fra Gudbrandsdalen. — En gruppe trönderske primstaver. — T b. P e t e r s e n , Et smykkefund fra stenalderen. — R. F a l c k -M u u s, Myntfundot fra Söndre gate

22, Trondheim. — Skrifter. 1933: G. E k h o l m , Bronskarlen av öst­lands- och Vestlandstyp. En förbe­redande sammanställning.

Ifogalands historielag. Arsheftc. 1934: S. A u s t r a d a l , Um pundars-juindet og dei andre kornjmndi ved landskyld-mål nod gjonom tiderno.

St. Hallvard. Organ för Selskabet lor Oslo byes vel. 1934: E. Ö y e n, Nogen Akersbus-problcmer. —• B. L u n d , Vor rörelsers kirko, hoved-stadons donikirke. — G. G j e s ­s i n g , Et lappisk smykke fra det gamle Oslo. — T. B. K i e 11 a n d, Et »nytt» gammolt St. Hallvards-billodo. Den norske altorkalk fra Askersund kirke i Sverige.

Stavanger museums Arshefte. 1932 —33: J. P e t e r s e n , Oldsaksam­lingens tilvekst 1931, 1932. — II. E g c n f f l s L u n d , Gräver og grav-skikk i en bronsealders haug på Jic-ren. — II. H a l s & M. K v a d s-h c i m, Kirkoligo tekstiler fra Sta­vanger bispedömrae.

Universitetets oldsaksamling. Ar­bok. 1931—32 (Oslo 1934): A. B j ö r n, Hedmarks stenålder. — Ny­stad-funnet, ot yngre bronsealders markfuiin fra Telemark. — G. G j e s s i n g , Norske og finsko fug-lenåler. — B. H o u g e n , Studier i Gokstadfunnot. — A. N u m m e d a l . Mindre meddelelser. En labyrint i östfinnmark. — Universitetets old-saksamlings arsberetning 1931—32. — Universitetets oldsaksamlings til­vekst 1931—32.

Vestfoldminne. Tidsskrift for ar­keologi, historie og folkeniinner, utg. av Vestfold historielag. 1934: 1: R. T a n k , En Vestfoldbygds tilbli-volse (Sem og Slagen).

Commentationes liiiiiianarnin litte­rär n in. (Soeietas scicntiaruin lenni-ca.) T. 6. 1934: G. M i c k w i t z, Dio Systcmo dos römischen Silbergeldes im 4. Jhdt. n. Chr. Ein Beispiel der variationsstatistischen Methode iu der Numismatik.

B I B L I O G R A F I S K A M E D D E L A N D E S 379

Eurasia septentrionalis antiqua. 9 (Minns volume). 1934: A. M. T a l l ­g r e n , Sur los monuments mégali-tluqucs du Caucase occidontal. — F. 11 a n 8a r, Kaukasus-Luristan. — M. G. B u r k i 11, Somo reflections on tho aurignacian culturo and its female statuettes. — A. J. B. W a c e , Thessaly and Tripolje. — N. M a k a r e n k o , Neolithie man on the shores of the sea of Azov. — N. V u l i c , Le site de Troie. — V. G. C h i l d e , Eurasian shafthole axes. — D. B e r c i u, Ein hallstättisches Brandgrab aus Balta-Vcrde. — I. N e s t o r , Ein thrako-kimmerischer Goldfund aus Rumänien. — M. v o n R o s k a, Dio friihoiscnzeitlicho Bronzefigur von Pér. — V. An-t o n i e w i c z , Vase en bronze de Volhynic. — B. F i 1 o w, Ein »sky-tbiscbes» Bronzorclief aus Bulga­rien. — W. W. A r e n d t , Sur l'ap-jiarition do 1'étrier chez los Scythes. — V. S é e r b a k i v s k y j , Zur Agathyrsenfråge. — M. R o s t o v t-z e f f, A gold necklace and a gold arralet from S. Russia. —• F. W. v. B i s s i n g , Ein Schildmodell rö­mischer Zeit aus Memphis. — W. P. Y e t t s , Tho horse: a factor in ear­ly Chinese history. — V. T o 1 m a-c h e f f , Los antiquités scythes en Chine. — J. W e r n e r , Zur Stel­lung der Ordosbronzen. — N. T o l l , Bronze plaque from the collection of count E. Zichy. — T. J. A r n e , Luristan and the West. — A. A1-f ö 1 d i, Zur historischen Bestim­mung der Avaronfunde. — N. F e t-t i c h, Zum Problem dos ungarlän-dischon Stils II. — A. S a 1 m o n y, Eino chinosischo Scbmuckform und ihre Verbreitung in Flurasien. — A. A. Z a k h a r o v, The statue of Zbrucz. — C. G. S e 1 i g m a n, Bow and arrow symbolism. — J. G. An­d e r s s o n , Somo folk-lore notes in Ilaslunds Jabonah. — B. N e r m a n , Swedish viking colonios on the Bal-tic. — E. K i v i k o s k i , Eiscnzeit­liche Tontatzen aus Åland. — T. D. K e n d r i c k , Some types of orna-mentation on late Saxon and viking poriod weapons in England. — F. B a 1 o d i s, Ein Denkmal der Wi­kingerzeit aus Semgallen. — N.

C l e v e , Unnländischc runde Fibeln der Wikingerzeit aus Osteuropa.

Finska fornminnesföreningens tid­skrift. 40. 1934 (Fxcavationes et stu­dia. Opuscula in honorera Alfred Hackman 14. 10. 1934): O. A lm­g r e n , Ridgropar. En sällsam art af fast fornlämning. — A. A p p e l ­g r e n , Skråprotokollens vittnes­börd om do österbottniska skråmå­larnas alstring. — II. A r b m a n , Stil III och karolingisk renaissance på Gotland. — T. J. A r n e , Ben-idoler från Persien. — F r . B a 1 o-d i s, Die lettischen Burgberge nach den Grabungen der letzten Jahre. — A. W. B r o g g e r , Hvordan Nord-Norge bygdes. — J. B ö c, Harpunspisser fra steinalderen. — N. C l e v e , Ett skelettgravfält från romersk järnålder på Kroggårds-malmen i Karis (Nyland). — H. D o n n o r , Josef Grassi. — G. Ek ­h o l m , Införseln av romerska och provinsialromcrska bronskärl till Skandinavien. — M. H i r n , Hattel-mala och Parola. — A- II ä m ä 1 ä i-n e n, Lisätictoja mordvalaisten ja tseromissien vanhasta mebiläisvilje-lyksestä. — T. I. 11 k o n e n, Mui-naisen torvahaudan kaivaus Sulka-valla. — M. K o n 11 ä m a a, Ana-lyyttisia määräyksiä muutamista siperialaisista ja itävenäläisistä pronssikautisista pronssiesinoistä. — E. K i v i k o s k i , Liedon Hulk-kunaiimäcn hautalöydöt. — I. K r o n q v i s t , Lehtorinkaidc vaiko antemonsalo? — J. L e p p ä a h o , Herrankartanon silmäsolki. — S. Li n d q v i s t, En förnäm kvinnas grav på Valsgärdc gravbacke. — I. M a n n l n c n , Unohdettu pukukaji-pale. — H. M o o r a, Zur F>agc nach der Herkunft des ostbaltiscbon, oraailvorzierton Schraucks. — B. N e r m a n , Ein Spangonbelm, ge­funden auf Gotland. — C. A. N o r d-m a n, Guldarmbandet från Metsä-pirtti. — J. P e t e r s e n , De eldste norske kleborstonskar fra jernablo­ren. — S. P ä 1 s i, Kouruun suolöy-dön koristetut tuohot. — A. W. R a n c k e n, Några minnen från gamla träbyggnader. — O. R y d ­b e c k , Nya guldfynd från Skånes

380 B I B L I O G R A F I S K A M E D D E L A S D E S

järnålder. — H. S a 1 m o, Vesilah-don Naarvan Karholannokan roorna--laisaikainon röykkiöhauta. — M. S a u r a m o, Eräistä Hämeen mui-naislinnoista. — M. S c h m i e d e ­h e l m , Die estländisehcn Scheiben-nadeln. — A. M. Ta 11 g r e n, Die »altpermische» Pelzwarenperiode an dor Pccora. — J. T e g e n g r e n , Ett litet bidrag till frågan om lik-bränning i hus. — T. V a h t e r, Tuukkalan noulakinnas. — K. V i l ­k u n a , Zur Geschichte der finni­schen Sicheln. — N. Å b e r g , Den nordiska folkvandringsstilen. — A. Ä y r ä p ä ä , Ensimmäinen Suomosta löydetty skandinavinon monisär-mäinon reikäklrves.

Finskt museum (Finska fornmin­nesföreningen). 40 (1933): I. K r o n-q v i s t, Nordflygeln på Kastelholms slott. — A. W. R a n c k e n , Vapnen för Finlands städer.

Suomen Musco (Suomen muinais-muistoyhdistys). 40 (1933): E. H y y p p ä, Geologische Altersbe-stimmung des steinzoitlichen Netz-fundes von Korpilahti in Antrea (Vuoksenranta). — L. A a r i o, Das Alter einer im Ksp. Kuortane ge­fundenen Schlittenkufe. — A. M. T a l l g r e n , Eine bronzozeitliche Tiillenaxt aus dom Ksp. Maaria. — H. S a 1 m o, Die Funde dänischer MUnzen des 11. Jhs in Finnland. — I. K r o n q v i s t , Die Kirchen der Kirchspiele Lemu und Rusko.

Terra. Geografiska sällskapets i Finland tidskrift. 1934: A. Ä y r ä ­p ä ä , Ubersicht iiber die goologisch-archäologischeu Zeitbestimmungon und das vorgeschichtliche anthropo-logische Material in Finnland.

Kulturhistorisk årsbok. (Central­utskottet lör hembvgdslorskningen i Finland.) 1933: K. V i 1 k u na , Var har »Codex f. d. Kalmar» utarbe­tats? — G. K e r k k o n e n , Kungs-gårdsbygget vid Helsingfors 1550— 1551. — N. C l e v e , Barockmålning­arna i Asikkala gamla kyrka.

Eesti rahva muuscum. Aastaraa-mat. 9/10. 1934: R. I n d r e k o , Loo-duso ja maastiku määrav osa Eesti muinasaegsel asustamisol. — M. S c h m i e d e h e l m , Keskmiso rauaaja aaroleide Kambjast. — H. K u r r i k, Tekstiiltohnilisi harul-dusi E. R. Muuseumis.