ACTA UNIYERSITATIS LUNDEN8I8NOVA SERIES

LUNDS UNIVERSITETS

Å R S S K R I F TN Y FÖLJD

j o- f -FÖRSTA AFDELNINGEN

TEOLOGI, JURIDIK OCH HUMANISTISKA ÄMNEN

LUNDC. W. K. GLEERUP

ACTA UNIVERSITÅTIS LUNDENSI8NOVA SERIES

,UNDS UNIVERSITETS

Å R S S K R I F TN Y FÖ LJD

FÖRSTA AFDELNINGEN

TEOLOGI, JURIDIK OCH HUMANISTISKA ÄMNEN

I

1905

LUNDC. W. K. GLEERUP

LUND 1905—1907HÅKAN OHLSSONS BOKTRYCKERI

Innehåll:

1. S e g e r s t e d t , T., E kguden i D odona. (Sid. 1 — 62.)2. W a l l e n g r e n , S., H ans Järta som politisk teoretiker. I. (Sid. I —VII,

1— 236.)3 . A h l b e r g , A. W ., D urative Z eitbestim inungen im L atein ischen . (Sid. 1— 72.)4. L i n d s k o g , C., A dversaria ad P lutarchi V itas. (Sid. 1— 13.)5. W a l b e r g , E., Saggio su lla fonetica del parlare di Celerina-Cresta (Alta

Engadina). (Sid. I— X , 1— 187.)

B ihang: Lunds U n iv ersite ts årsberättelse 1904— 1905. (Sid. 1— 79.)

233225

LUNDS UNIVERSITETS ÅRSSKRIFT. N. F. Afd. 1. Bd 1. Nr 1.

EKGUDEH I D0D0H1

AF

TORGNY SEGERSTEDT

LU N D 1906H ÅK AN OHLSSONS BOKTKYCKERl.

D å Achilles bereder sig a tt offra åt Zeus, fram tager han enligt Iliadens sk ild rin g x) en bägare, u r hvilken aldrig någon dödlig druckit, och u r hvilken aldrig offer u tg ju tits å t någon annan gud än Zeus. D enna bägare renas före begagnandet m ed svafvel och »ström m ar af friskt vatten» ; och själf tvår Achilles sina händer, innan han fyller den m ed det gnistrande vinet.

B lixtslungaren underlä t icke att lyssna, när han anropades m ed orden:

»O Zeus, D u pelasgiske, dodoneiske härskare, D u fjärran boende, som h ärskar öfver det vintriga Dodona, där d ina orakel­tjän are Sellerna bo, de otvättfotade, på m arken liggande.»

De på m arken liggande Sellernas otvättade fo tter afteckna sig ganska skarpt m ot bakgrunden af de reningar, hvarm ed Achilles inleder sitt offer. L ika renligt och hygieniskt som svaf- let och ström m arna af frisk t vatten verka, lika barbarisk t p rim i­tiv t ter sig tem peltjänarnes lefnadssätt.

T vagningen och renandet höra hem m a i den olympiske härskarens tjänst. De kunna för öfrigt passa i hvilken som helst af de olym piska gudarnes kult. Men Sellernas lefnadsregler till­höra tydligen endast den i det v in triga Dodona dyrkade guden.

Det i historisk tid kända Dodona var beläget vid berget Tom arus i E pirus. D et är om tvistadt, huruv ida det af Achilles om näm nda Dodona är iden tisk t m ed det i E p irus belägna eller icke. A ntager m an, a tt det funn its tvenne platser m ed sam m a nam n, där sam m a gudom dyrkats, är det väl också antagligt, a tt ku lten varit enahanda p å båda ställena. Med den beskrif- n ing af tem peltjänarnes lif, som Iliaden ger, öfverensstäm m a

>) X V I, 225 ff.

4 Torgny Segerstedt

också de notiser, som förefinnas i den senare litteraturen , där det i E pirus belägna Dodona åsyftas.

Redan af den upplysning om Sellernas lif, som det ofvan citerade stället i Iliaden meddelar, är m an berättigad a tt an ­taga, att den ifrågavarande Zeuskulten skall förete en ganska prim itiv prägel. Af hvad art denna prim itiva Zeuskult varit fram går af Odvsseus ord till svinaherden Eum öos, då han be­rä tta r sig ha hört a tt »Odysseus begifvit sig till Dodona för a tt af den gudom liga, högtlöfvade eken få veta Zeus vilja» 1). H el­gedomen utgjordes alltså af en högtlöfvad ek, som m eddelade orakelsvar å Zeus vägnar. Vi återfinna sam m a uppgift hos snart sagdt alla författare, som ha något a tt m eddela om Dodona och Zeus dyrkan därstädes.

Hesiodus kallar Dodona »det af Zeus älskade» och talar om det för m änniskorna värdefulla oraklet, som fanns i ekens stam, hvarifrån gudens svar utgingo till m änniskorna 2). Sophokles om ­näm ner »den i Dodona boende beröm de guden» 3) och talar på ett annat ställe om »den i Dodona boende Zeus, m änniskornas kamrat» 4). P å ännu ett anna t ställe om näm ner han Sellernas lund och den m ångtungade eken 5). A fven Aiskylos om talar Dodona, »hvarest den tesprotiske Zeus orakel och boplats finnes och det otroliga undret de talande ekarna» G). Zeuseken i Do­dona räknas af Pausanias jäm te H eras vide i hennes tem pel på Samos för de äldsta heliga träd, som finnas i G rekland 7).

Zeus helgedom i Dodona har alltså u tg jorts af en helig eklund. Sophokles talar ju om Sellernas lund, och Aiskylos om liera talande ekar. Servius gram m aticus ta lar 0111 Dodonas »ollonbärande skog» 8). I denna skog tycks särskildt e tt träd varit ansedt som gudens egentliga helgedom . Sam m e Servius, som talar om den ollonbärande skogen, om talar också »en väl­

1) Od. X IV , 327 f.2) Fragm . 134 i H esiodi Carmina rec. Kzach.8) Fragm. 27(3 ed. Di dot.4) Fragm. 274 ed. Didot.6) Trachiniee 1167 f.6) Prom etheus 830 f.7) D escriptio Greeciae V III, 23, 5.8) K om m entar till Verg. Aen. III, 466.

Ekguden i Dodona 5

dig e k 1)». H an u tför vidare beskrifningen och förtäljer, a tt vid denna eks fot rann en källa upp, som genom sitt sorl på gudens ingifvelse gaf m änniskorna orakelsvar.

B eskrifningen på Dodonas helgedom öfverensstätnm er med den bild m an får af den plats, där oraklet fö ru t säges ha le g a t2). Strabo berättar näm ligen a tt oraklet fordom fanns i Sco- tussa och flyttats först sedan den heliga eken därstädes ned- brännts. Men på sam m a ställe fanns enligt annan uppgift en undergörande källa, hvars vatten läkte alla skador på m änniskor och. d ju r och kom trädstycken, som doppats däri, a tt åter g rön­ska 3). Förm odligen har på denna plats i Thessalien funnits en likartad helgedom som den i Dodona. Liksom Zeus i Dodona bar tillnam net naios, den våte, dyrkadés han i Scotussa under epitetet phägonaios, den ekvåte i ).

Zeus dyrkades alltså i Dodona i ett ekträds gestalt. Ty så få r m an väl tolka u tsagorna om gudom ens inneboende i träde t och talande u r löfven. N är guden sederm era an tag it m änsklig gestalt och därm ed liksom lösgjort sig från trädet, bibehöll han likväl alltid relationer till det. Den dodoneiska Zeus bär då som m inne af sitt u rsp rung en eklöfskrans k ring sitt hufvud. Så afbildas han såväl på byster, som på de från E pirus härstam ­m ande m ynten 5).

F ö r den senare mytologien tog Dodonas ek understundom karaktären af världsträd. Dess rö tter sträckte sig d jupare ned än an d ra träds och nådde själfva underjorden 6). Det var detta som gaf den dess siargåfva.

Bakom m yten om världsträdet och gudens eklöfskrans skönjes tydligt dyrkan af eken själf. F rågan blir då, om den ekträdets kult, som h är förefunnits, är e tt alldeles fristående fenomen eller endast utgör en speciell form af en m er u tbredd företeelse, en del af ett större helt. Vid denna frågas besvarande få r m an naturlig tv is kom m a ihåg, a tt ekkulten företer en ålderdom lig p rä ­gel. Den h ar naturlig tv is icke bibehållit sig i oförändradt skick

x) O. a. ställe.a) Strabo, V II, fragm. 1.8) A ristoteles, Mirab. auscult. 117 p. 41 ed. W esterm ann.4) Schol. II. X V I, 235.5) Overbeck, G riech ische Ivunstm ythologie II 231 ff. 243 f.8) V ergilius, G eorgica II, 291.

6 Torgny Segerstedt

utan i regel förändrats under påverkan af andra kulter. M an kan därför icke vänta a tt öfverallt påträffa den i sam m a gestalt, som den hade i Dodona. Det kan ju vara annorledes form ade reminiscenser, som finnas kvar, sedan hela den föreställnings­värld, hvarur de fram gått, redan sjunk it i glömska. Den u r ­sprungligen ensartade företeelsen har gifvetvis u tvecklat sig in ­dividuellt olika under olika förhållanden och på olika platser. Det blir endast fråga om. huruv ida tillräckligt m ånga rem in i­scenser finnas kvar af den forna ekkulten.

E n undersökning af de grekiska kulterna gifver vid handen, att så är förhållandet. De brottstycken af ekens dyrkan, som funnos kvar i Grekland, äro tillräckligt stora för a tt låta sam ­manfoga sig till ett helt. Och vidgas undersökningen till de befryndade folkens religioner, visar det sig, a tt grekernas ek- kult i sin ordning endast är en del af ett större helt, som om­fa tta r sam tliga i Europa boende indogerm anska folk.

Bland grekerna ha em ellertid icke endast halft u tp lånade m innen af enskilda träds helighet bevarat sig, u tan äfven riter och kultform er, som bottna i tron på ekens gudom lighet.

E n dylik u r ekens dyrkan fram vuxen ku lt föreligger i den boeotiska Dsedalafesten. Den hade sitt nam n af de gudabilder, dsedala, som där användes. Den m ytiske konstnären Daedalus säges ha varit den förste, som tillverkade m ed ögon försedda gudabil­der; därför näm ndes de efter honom. F ö ru t hade de gjorts u tan ögon; nu sågo de u t att hafva lif, kun n a röra sig och tala. E n senare tid kunde finna dem k lu m p ig a ; ursprungligen hade de ansetts dyrbara nog att fa s tk ed ja s1). P ausanias u tta la r den kritiska förm odan, a tt dessa gudabilder näm nts daedala, långt innan Daedalus, Palam aons son, föddes i A then. Dsedala kallades enligt hans uppgift sedan urm innes tid alla af trä förfärdigade g u d ab ild e r2). I Boeotien firades n u en fest, som var uppkallad efter dessa träbilder, på g rund af den roll de spelade vid densamm a.

Egentligen firades två olika slag af dsedalaf ester: de m indre,

*) A ristophanes, fragm. 194, i Kock, Fragm. Comic, attic. I, 437.2) IX , 3, 2.

Ekguden i Dodona 7

som staden Platsese begick m ed några få års m ellanrum , och de större, som voro gem ensam m a för hela Boeotien och firades h v art 60 år.

De gudabilder af trä, som gifvit festerna deras nam n, till­verkades vid de m indre daedala x). Till deras förfärdigande an ­vändes ekträd. N ära Alalcomenae finnes näm ligen en ekskog. De träd, som där växa äro de största i sitt slag i hela Boeotien. N är dsedalabilden skall förfärdigas begifva sig Platseses innevånare u t till denna ekskog. De m edföra dit stycken af kokt kött, som läggas u t p å m arken. E n m ängd fåglar sam la sig kring dessa köttstycken. Man håller noga u tk ik efter de korpar, som kunna infinna sig bland de öfriga fåg larna 2). N är en korp flyger iväg m ed ett köttstycke, skall m an gifva ak t på, i hvilket träd, han slår sig ned. T y af det träde t skall v irket till gudabilden tagas.

H vartill gudabilden användes fram går otvetydligt af den m yt, som var fö rknippad m ed festen. Den firades enligt m yten till m inne af en tvist, som ägt rum m ellan Zeus och H era och en därpå följande försoning. H era vredgades en gång af någon anledning på sin gem ål och drog sig tillbaka till Euboea. Se­dan Zeus en tid förgäfves försökt a tt blidka henne, tog han sin tillflykt till list. H an förfärdigade en träbild, klädde den som brud och lät u tsprida det ryktet, a tt han äm nade förm äla sig m ed Platsese, Asopus dotter. Den till b rud sm yckade trä ­bilden placerades på en af oxar dragen vagn. Bröllopståget stod färdigt. H ittills hade H era förhållit sig lugn, m en detta blef henne för starkt. G ripen af svartsjuka ilade lion till vagnen, ryckte und an slöjan från den förm enta brudens ansikte och varseblef träbilden. H on fann em ellertid skäm tet så godt, a tt hon lät sin vrede fara och förlät sin gemål. Dock befallde

*) P ausan ias IX , 3, 3.2) K orpen ansågs af grekerna som af så m ånga andra folk vara spå-

kunnig (Aelianus, De Nat. A nim . I, 48), och var som sådan helgad åt Apollo (E ratosthenes, Cataster. X L I, 5). Särskildt förstod han sig på fruktbar­h et och vegetation . H an förstod att sk ilja m ellan fruktbart och ofruktbart land, (A elianus, a. a. II, 49) och hans läte efterliknade regndropparnes fall (Aelianus, V I, 19). K anske är det denna relation till fruktbarheten, som är förklaringen till att på en i B erlins m useum förefintlig rödm ålad vas en korp (?) är afbildad sittande på en stor phallus. (Furtwängler, B eschreibung der V asensam m lung in Antiquarium 2172 B.)

8 Torgny Segerstedt

hon, a tt bilden skulle brännas *). D etta uppbrännande äger nu rum vid de stora dsedalafesterna. Vid dessa användas icke m indre än 14 bilder. Sam tliga boeotiska städer deltaga däri. B ilderna eller bilden 2) föras ned till floden Asopus antagligen för a tt tvås. Den klädes som brud och föres på vagn upp på Cithseronberget. E n b rudtärna medföljer. Festens ritus h ar således helt öfverens- stäm t med m ytens berättelse om Zeus och H era. N är bilden förts upp på berget, var där ett sto rt altare upprest. Det var byggdt af kvadratiska träblock. Ved pålades och antändes. Bland de ting, som öfverläm nas å t lågorna, är äfven daedala- bilden. H era hade ju fo rd rat a tt hennes tän k ta rival skulle uppbrännas. Och ingen eld steg så högt eller syntes så långt som denna.

Festens innebörd finner F razer angifven i h isto rien om Zeus och H eras tv is ts). Den är ett m ytologiskt u ttryck för d å­ligt år och felslagen skörd. R iten skulle alltså åsyfta a tt g a ran ­tera fruktbarhet. Det var ju det syfte, som låg till g rund för alla fram ställn ingarna af »det heliga gifterm ålet», h v araf denna fest utgjorde ett speciellt fall.

Det stöter icke på någon svårighet a tt b land fruktbarhets- riter finna analogier till daedalafestens olika m om ent, bildens badande i floden, dess kringförande och uppbrännande. Som en analogi till det första af dessa m om ent kan näm nas Plyn- teriafesten i A then. Vid denna fördes ju A thenes bild ned till hafvet och re n g jo rd es4). E tt ytterligare exem pel e rb juder — för a tt anföra ett dylikt från e tt annat indogerm aniskt folk — N erthuskulten . N erthus bild fördes ju enligt T acitus 6) om kring i högtidlig procession; gudinnans bild var placerad på en vagn, som drogs af kor. E fter återkom sten till tem plet renades vag­nen och förm odligen äfven gudinnans bild genom bad i en af- sides belägen sjö. N erthuskulten erb juder alltså en paralell så ­väl till gudabildens tvagning som till dess kringförande. E tt

*) Pausanias, IX , 3; Plutarch, De Daedalis plataeensibus V I; E useb ius, Praeparatio evangel. I l l , 1.

2) Pausanias berättelse är så oklar, att m an icke kan afgöra, om en eller flera bilder deltaga häri.

8) The G olden B ough2. I, 227.4) Harrison, Prolegom ena to the study of greek religion 115.6) G erm ania X L .

Ekguden i Dodona 9

an n a t exem pel på detta senare läm nar ju äfven F reykulten i Upsala. Till gudabildens uppbrännande erb juda de m ångenstä­des i E uropa firade vår- och m idsom m arfesterna påtagliga para- le l le r1). I de vid dessa tillfällen brukliga eldarna uppbrännes ofta växtlighetsgudens bild eller representant.

G udabildens tvagning utgör väl snarast i de anförda exem p­len en reningsrit. Den åsyftade a tt befria gudom en från den orenhet, som lådde vid dess bild efter den årslånga vistelsen i tem plet eller på g rund af färden ru n d t öfver dyrlcarnes åk rar. Men ren ing och regnm agi äro i detta fall m ycket n ä ra förbundna med hvarandra. Sakral orenhet straffas med torka och m iss­växt, och dess aflägsnande får därför sam tidigt karak tären af regnm agi. Dsedalabildens badande i floden kan därför betraktas på en gång som ett stycke regnm agi och en reningscerom oni.

Liksom D em eters bild i Elevsis icke bevarades längre, än till dess nästa års skörd gifvit en ny 2), öfverläm nades vid Da3- dalafesterna gudens bild åt lågorna. Eiresione, som också rep re­senterade vegetationen, om byttes ju hvarje år. Vegetationens represen tan t m åste tid efter annan förnyas som växtligheten själf. V egetationen representerades h är af eken. Af en växande ek togs virket till dsedalabildens fram ställande. A tt gudabilden m åste tillverkas af ett bestäm dt trädslag, visar, a tt icke den, u tan trädet var det p rim ära i detta fall.

Boeotiernas växtlighetsgud har alltså vuxit fram u r ekens dyrkan. Den af hela Boeotien gem ensam t firade Dredalafesten ä r byggd på denna ku lt af eken som växtlighetens representant. B oeotiernas nationella kultfest är alltså en speciell u tform ning af den ekdyrkan, som i Dodona ägfc en af sina centrala helgedom ar.

Afven vid A skra i västra Boeotien har Zeus dyrkats i g e ­stalt af en helig ek 3). Ordet askra betyder enligt Hesychios ek. D enna ku lt tycks em ellertid tidigt ha fallit i glömska. E n filial af denne Zeus askraios ku lt fanns em ellertid i H alikarnassos. P å halikarnassiska m ynt från kejsartiden är präglad en skäggig g e ­stalt m ellan tvenne träd. Förm odligen är detta en fram ställn ing af Zeus askraios, Zeus ekträdets gud 4).

*) Frazer, G olden B ough2 III, 315 f.2) Jevons, Introduction to the h istory of religion 364.8) Gruppe, G riechische M ythologie und R elig ionsgesch ich te 75.4) H ead, H istoria num orunl 527; O verbeck, a. a. II 210 f.

10 Torgny Segerstedt

Äfven i Arkadien finnas spår af ekens dyrkan. Zeus hade här sin centrala helgedom på berget Lykaios »det heliga berget»1). Själf dyrkades guden under binam net lykaios. Sagan om Zeus födelse och barndom hade af hans arkadiske dyrkare förlagts till detta berg. P å berget fanns en åt Zeus helgad lund. E fter allt a tt döma var denna lund en ek-lund. Det fram går näm ligen af den regnrit, som h är plägade öfvas. N är långvarig torka inbröt, och säden förstördes i jorden och träden vissnade bort, bad Zeus präst till en källa på berget och berörde med en ek­kvist källans yta. V attnet rördes, en dim m a bildade sig och steg upp m ot himlen, den öfvergick till moln och m olnen löste sig upp i regn 2).

I en af de kulter, som voro förbundna med Zeus lykaios dyrkan, ingick vidare att en m an skulle sim m a öfver en dam m och gå bort i ödem arken. Innan han sam öfver vattnet, skulle han hänga sina kläder i en ek 3). P å flera arkadiska m ynt från tredje förkristliga århundradet fram ställes också Zeus lykaios bekransad med eklöfskrans 4). Man kan alltså på goda grunder antaga, a tt gudens heliga lund bestått af ekträd.

Liksom germ anernas och kelternas heliga ek lundar icke fingo beträdas af profana m änniskors fötter, så fick ingen dödlig kom m a in på den heliga Zeuslundens om råde. Den som bröt mot förbudet, fick med lifvets förlust försona sitt brott. H u r sträng t m an uppehöll k rafvet härpå, fram går af en berättelse, som P lu tarch meddelar. H an förtäljer, a tt en m an en gång u n ­der en strid med Elis nödgats för a tt rädda sitt lif fly in på Zeus område. E fter krigets slut flydde han till Sparta. Men icke ens så kunde han undgå sitt straff. A rkaderna gåfvo sig ingen ro, förr än m annen blifvit u tläm nad, ty guden fordrade hans dödande 5).

Det är förm odligen endast ett u ttryck för sam m a sak, a tt ett beträdande af det heliga om rådet straffades m ed döden, då det säges a tt den, som beträdde lunden, icke kastade någon

1) Pausanias, V III, 38, 2.2) Pausanias, V III, 38, 4.8) P linius, Katuralis H istoria V III, § 34: A ugustinus, De civ ita te Dei

X V III, 17.4) H ead, H istoria numorum 377.6) Plutarch, Qusestiones grcecre 34.

Ekguden i Dodona 11

sk u g g a x). P lu tarch tillägger a tt folket var fu llt och fast öfver- tygad t därom , m en a tt det icke var sant. H an söker fö r­k lara saken för sig och fram kastar tanken, a tt luften skulle kunna förtä ta sig och beslöja den in trädande. »Eller kanske», fortsätter han, »säges det så, em edan de in trädande dödas?» H an om talar vidare, a tt lagen fråndöm er de in trädande solens sken, och solen är ju den, som åstadkom m er skugga. E nlig t P ythagoras hafva de dödas själar ingen skugga. Sam m a tro, för hvilken P lu tarch anför Pythagoras som sagesm an, m öter oss äfven hos perserna. Då m änniskan uppstår från de döda, kastar hon icke någon skugga mer. R åshidaddins gudom lighet uppenbarade sig däri, a tt han ingen skugga hade. H aom a-plantan, det eviga lifvets växt, var likaledes u tan sk u g g a2). E nlig t indiernas föreställning kastade gudarna ingen skugga. I sången om Nala förm år Da- m ayanti skilja gudarna från N ala ju st därigenom , a tt han hade skugga, då de fyra odödlige sväfvade öfver m arken u tan någon sådan s). Hos naturfolken äro ju skuggan och själen ofta iden­tiska begrepp. Ä nnu finnes bland grekerna denna föreställning om ett nära sam band m ellan skuggan och själen. Man kan taga en m änniskas lif genom att beröfva honom hans skugga. Det är exempelvis en m ycket u tbredd föreställning, a tt det är ny ttig t för en nybyggnad a tt ett offer, helst ett m änniskooffer lägges under dess g rundm urar. Men istället för a tt begrafva en m än­niska, kan m an gräfva ned hennes skugga. Man m äter i all hem lighet upp den och gräfver ned m åtten. Innan året är gån­get, dör den person, hvars skugga blifvit på detta sätt begrafd 'A). D et är också en gam m al svensk folktro, a tt den som är bestäm d till a tt dö före årets slut, på ju laftonen sitter vid ju lbordet u tan skugga. Ser m an någon på ju laftonen ha en skugga u tan hufvud, ä r det ett ofelbart tecken till a tt den personen dör innan årets slut. M änniskor kunna likaledes bli så syndiga, a tt de förlora sin skugga, em edan de på g rund af sina m ånga synder icke äro värda a tt ha någon ande 5). A tt den, som beträder Zeuslun-

x) Pausanias, V III, 38, 6; P lutarch, a. st; P olyb ius, X V I, 12, 7; Fragm . hist, graec. I, 324.

2) D arm esteter, Sacred B ooks of the E ast IV , x l i i i , anm. 2.8) Sången om konung Nala V, 25 ff.4) Frazer, P ausan ias’s D escrip tion o f G reece IV , 384; G olden

B ough2 I, 285 f.6) H yltén-C avallius, W ärend och wirdarne I, 355 f.

12 Torgny Segerstedt

clen, m ister sin skugga, är således endast ett anna t u ttryck för a tt han m ister sitt lif.

Pausanias om näm ner att de, som beträdde den heliga p la t­sen, dogo inom ett år. K anske får detta m eddelande tolkas så, a tt de afrättades vid någon årligen återkom m ande fest. I denna Zeuskult ingick näm ligen människooffer. Dessa tycks hafva fortgått ännu på Platos tid 2), och P orphyrius om talar dem såsom något fortfarande existerande 2). Pausanias säger, a tt h ä r offrades så som från begynnelsen skett, m en vill icke in låta sig på någon närm are beskrifn ing däraf 3). D essförinnan liar han emellertid m eddelat historien om, hu r det tillgick vid begynnelsen, vid Lykaons offer 4).

Lykaon var, säger han, sam tida med K ekrops. Men de två ägde ej sam m a vishet i religiösa frågor. K ekrops ville icke offra något lefvande, u tan instiftade endast oblodiga offer. L y­kaon offrade ett barn åt Zeus och utgöt dess blod på altaret. Strax därefter förvandlades han till varg. D enna förvandling från m änniska till varg, h a r allt sedan ägt rum vid dessa offer. Men om den så förvandlade i nio års tid af håll er sig från m än­niskokött, blir han efter denna tids förlopp åter m änniska.

Plinius, som om näm ner sam m a sak, anför V arro som sin sagesm an 5). »Ingenting», tillägger han, »är så dåraktig t a tt det icke finnes vittnen på dess sanningsenlighet». Så om talar, säger han vidare, den Agriopas, som skref Olympionicse, a tt en par- rhasier Demsenetus förvandlats till varg, em edan han offrat e tt barn åt Zeus. Denne m an blef efter 9 års iorlopp åter m än ­niska och segrade i de olym piska spelen. Pausanias känner till denna historia, m en uppgifver m annens nam n ha varit Damar- kos, D innytas’ son 6). Då arkaderna själfva icke kände till saken, betviflar han historiens sanningsenlighet och säger, a tt sages- m ännen äro några m indre tillförlitliga personer.

Afven uppgifterna om Lykaons offer variera en smula. A tt Lykaon eller hans söner blandade barnets kött bland det

*) M inos p. 315.2) De A b stinentia II, 27.8) VIII, 38, 7.4) V III, 2, 2 f.5) Nat. H ist. V III, § 34.6) VI, 8, 2.

Ekguden i Dodona 13

an d ra offerköttet för a tt pröfva Zeus, är naturlig tv is en senare spekulation 1). M ärkligare förefaller uppgiften, a tt det barn, Ly- kaon offrade, var Zeus egen son m ed Lykaons dotter K allisto 2). E n lig t en annan version var Lykaons yngste son, Nyktim os, o f f r e t8). Man skulle m öjligen på g rund af dessa uppgifter vara berättigad a tt antaga, a tt någon af konungens egen fam ilj skulle offras. Så var ju förhållandet i Zeus laphystios kult. D är off­rades ju den medlem af A tham as släkt, som beträdde Zeus hel­gedom. Ä r så förhållandet, ha vi väl här a tt göra m ed ett af dessa fall, där guden tänkes inkarnerad i en m änniska, hvilken ju s t på g rund häraf m åste dödas inom en viss tids förlopp 4). D å den m änniska, i hvilken guden inkarnerade sig m åste in taga en annan ställning än vanliga dödlige, blef han stam m ens öfver- hufvud. S nart m åste em ellertid en tendens göra sig gällande a tt öfverflytta skyldigheten a tt offra sig på andra. F örsta steget i denna rik tn ing var a tt låta »konungens» son öfvertaga funk­tionen. S ista steget blef a tt öfverflytta den besvärliga skyldig­heten på någon dödsdöm d m issdådare. Aro m ånne notiserna om L ykaons barns offrande spår af de första stegen i denna rik t­ning, och berättelserna om a tt de, som beträdde Zeus lund, skulle afrättas inom ett år, u ttryck för a tt det sista stadiet i utvecklin­gen var nåd t?

F ör denna tolknings rik tighet ta lar äfven den om ständig­heten, a tt den offrade bär sam m a epitet som guden. Zeus lylcaios betyder ju varg-Zeus. Och då det säges, a tt den som sm akade på m änniskoköttet förvandlades till varg, få r m an väl antaga, a t t den blef kallad \;arg, som utförde själfva offergärningen. N am net var kanske ursprungligen hela stam m ens. N är stam ­m ens m edlem m ar öfvergåfvo sina fäders barbariska seder, blef p rästen ensam varg. D etta prästerskap har antagligen varit ärftlig t inom en bestäm d släkt. P linius om talar a tt »vargen» all­tid tillhörde en bestäm d fam ilj, A nthus s lä k t5). F rån en heders­tite l blef det beteckningen på den, som begått det hem ska offer­dådet. R iten var för helig för a tt få upphöra. Den m åste allt­

*) H ygin us, Fabulse 176.’) E ratostenes, Catast. V III.8) L ykophron, 481.4) Frazer, G olden B ough2 II, 1 f . ; III, 134 ff.9) o. a. e.

14 Torgny Segerstedt

jäm t upprepas. Men den blef ett brott, hvad den ju u rsp ru n g ­ligen alldeles icke varit.

Det sker här precis detsam m a som vid den athenska bou- phoniafesten. D är måste en oxe offras åt Zeus polieus, m en den som verkställer m ordet på det heliga d juret, »oxdödaren», få r fly. Och vid den följande rättegången straffas yxan som användts och kastas i sjön. Så försonas brottet.

Vargen skulle också fly sin kos. Sedan han, som ofvan näm ndt, hängt sina kläder i en ek, sam han öfver ett vatten och gick bort i ödem arken x). Man h ar jäm nställt denna rit med pharm akos utdrifvande u r A then vid Thargeliafesterna och tolkat det som ett fall af religiös re n in g 2). Det var sam tid ig t och snarare en invigning åt guden. »Vargen» vigde sina kläder å t guden genom att hänga dem i eken, liksom barnsängskvinnornas k lä­der gåfvos åt barnsbördsgudinnan, A rtem is B rauronia 8). Philo- stratos såg ju äfven Dodonas ek behängd med b in d la r4).

Afven badandet i vattnet kan lika väl kallas en inv ig­ning som en rening. Den del af riten företer i hvarje fall en viss likhet med dsedalabildens badande, innan den fördes upp på berget för att brännas. I stället för att gudens represen tan t i ena fallet brändes, gick han här u t i vildm arken. H an var fö r­modligen för tabu, ior helig, för a tt lefva bland m änniskor på vanligt m änniskosätt. T yvärr m eddelas inga närm are u n d errä t­telser om »vargarnes» lif u nder de 9 åren.

Men säkerligen har det vatten, hvaru ti de skulle dyka ned, varit heligt. Man känner sig frestad a tt identifiera det med källan Hagno. Denna källa rann upp på- själfva berget Lykaios. Dess vattenflöde var som m ar och v in ter lika stort. D et var i den källan Lykaios präst skulle röra med ekkvisten, då m arken behöfde regn. Vare sig denna källa är identisk m ed det heliga vattnet, som vargen sam öfver, eller icke, är den en in tressant pendant till källan i Dodonas eklund. Och vattnets begagnande i regnriten på Lykaiosberget är en paralellföreteelse till dess an ­vändande i dsedalafesterna.

Arkadernas kult vid deras centrala helgedom på det heliga

*) P linius, Nat. H ist. V III, § 34; A ugustinus, De civ. D ei X V III, 17.2) Gruppe, G riechisclie M vthologie und R elisiionsgesch ichte 919 f.8) Euripides, Iph. Taur. 1462 ff.*) Im agines II, 33.

Ekguden i Dodona 15

berget, bo ttnar alltså i sam m a föreställning om ekens gudom ­lighet, som boeotiernas nationella religiösa fester. D et är en och sam m a dyrkan af eken, som utform ats på olika sätt i Dodona, B oeotien och A rkadien.

Lykaiosberget är icke det enda ställe i A rkadien där en helig eklund om näm nes. N är m an från Psophis begaf sig till Thelpusa kom m an först till en ort, som hette Tropsea. D är fanns en A phrodites tem pel tillhörig e k lu n d x). A phrodite var ju ingen ursprunglig grekisk gudom , än m indre en u rsprung lig arkadisk. A tt Psophis innevånare äfven dyrkat ekens egentlige herre, Zeus, fram går däraf, a tt de i Olym pia uppställt en Zeus- staty som m inne af en vunnen seger. Deras nära förbindelser m ed eken fram går vidare däraf a tt deras stad fordom hette Phegia, ekstaden, och först senare fick sitt nam n ändrad t till P so p h is2). Förm odligen ha vi alltså äfven h är m ed en ek­gud a tt göra. Jäm te guden har antagligen dyrkats ett kv inn ­ligt väsen m otsvarande Dione i Dodona. D enna kvinnliga gu­dom h a r sedan indentifierats med A phrodite, och på så sätt h ar eklunden blifvit hennes tillhörighet.

E tt u ttryck för den stora roll eken spelat i arkadernas reli­giösa föreställningsvärld, är dess ofvannäm nda användande på deras m ynt. I regel ha ju till m yntens präglande användts religiösa symboler. P å flera af staden M anlineas m ynt från fem te århundradet före Christus äro ekollon af bildade 8). D et ä r e tt tecken af ekträdets helighet, och a tt ju s t ollonen afbildas ger till och med en liten fingervisning om orsaken till denna arkadernas trogna ekkult.

Som brottstycken af en fordom förefintlig ekkult få r m an väl äfven betrak ta ekollonens användande vid de athenska bröl­lopen och vid Thargeliafesten. E n lig t Zenobius4) var det i A then sed a tt vid bröllop låta barn, hvars båda föräldrar voro vid lif, bekransa sig med ekollon och bära i handen en korg m ed bröd. B arnen ropade: »Dessa ha undsluppit det säm re och fu n n it hvad bättre är». Bestäm m elsen a tt barnen skulle ha båda fö räld rarna

*) Pausanias, V III, 25, 1.2) Pausanias, V III, 24, 3.3) H ead, a. a. 376.4) Prov. III, 98. Corpus parcemiographorum grsecorum ed. Schneide-

win et L eutsch.

IG Torgny Segerstedt

i lifvet återkom m er i andra riter. P å den pojke, som spelade hufvudrollen vid Stepterion ställdes ju sam m a kraf, likaså på den, som vid Thargeliafesten bar Eiresione. V ederbörande fick icke ba någon som helst relation till döden och dess tabu. F ram för allt i fruktbarhetsritei- var dylik försiktighet nödvändig. Och förm odligen hade ekollonen i bröllopsriten en dylik syftning.

Säkert hade Eiresione det. E iresione var en olivgren om ­lindad med ull och behängd med diverse frukter. Den bars vid Thargeliafesten af en pojke, hvars båda föräldrar, som näm ndt, skulle vara i lifvet. E iresione fästes icke blott öfver ingången till Apollotem plet u tan äfven öfver dörren till p rivata hus. D en skulle hänga där till nästa års Thargeliafest. Det är tydligen en fru k tb a rh e ts r it1), och Eiresione har talrika paraleller i de i skilda delar af E uropa brukliga skördebruken, i hvilka en m ed fruk ter behängd trädgren figurerar som vegetationens re p re sen ta n t2). Bland de frukter, som funnos upphängda på Eiresione, voro äfven på snören uppträdda ekollon 3). Deras förekom st på denna vegetation representerande Eiresione är ett m inne från den tid, eken spolade en större roll i folkets lif, än hvad som sederm era blef förhållandet.

Sam bandet mellan Zeus och eken var så själfk lart och n a tu r­ligt, att den ena gärna tänktes till, där den andra fanns. Ho- meros låter den u tanför T rojas port stående eken vara Zeus hel­gedom Ovidius p lacerar iEakos, då han skulle anropa den panhellenska Zeus, under en ek »af gam m al dodoneisk säd» 5). Och Zeus u trustas med eklöfskransar icke blott på m ynt från E pirus °) och Thessalien 7) u tan också från andra trak te r af G rek­land, där de icke kunna anses särskildt åsyfta den i Dodona dyrkade guden 8).

Äfven på K reta finns spår af Zeus dyrkan i ekträdets g e s ta lt9). Då Minos upptänd af kärlek förföljer B ritom artis

') ,T. H arrison, Prolegom ena SI.2) M annhardt, A ntike Wald- und Feldkulte 212 f.8) J. H arrison, a. a. 80.4) II. V, 693; VI, 237; IX , 354.6) M etam orphoser V II, 622 f.6) H ead, a, a. 271 ff.7) Head, a. a. 256, 2G4.8) Overbeck, a. a. II, 234, 243.®) Cook, Classical R eview X V If, 404.

Ekguden i Dodona 17

ta r hon sin tillflykt till en ek *). Och den tron, som E vans fu n n iti Minos gam la palats vid Knossos var ju m odellerad som eklöf 2). Den m ykenska trädkult, hvarpå K reta läm nat m ånga exempel, h a r kanske ofta varit en dyrkan ju st af eken.

Zeus är em ellertid icke den ende grekiske gud, åt hvilken eken helgats. I Thegea i A rkadien om talas en åt P an helgad ek 3). I Cholkis spikades det gyllene sk innet vid en ek u ti Ares heliga lund 4). Äfven åt R hea 5) och A rtem is 6) hafva ekar varit helgade. A tt eken var så m ånga gudars egendom visar, a tt dess gudom lighet icke härflu tit u r dess sam band med Zeus. Den h ar gifvetvis varit i och för sig helig eller gudomlig, innan den förbundits med en individuellt u tform ad gudom . E m ellertid är det endast i rena undantagsfall, som eken är förbunden m ed andra gudar än Zeus. Det är genom gående h an som är ekens herre i grekisk religion.

G rekernas ek-kult äger sin m otsvarighet hos de öfriga i E uropa boende indogerm anska folken.

Å tm instone ett af rom arnes förnäm sta Juppiterstem pel äger sam band med en helig ek. P å det capitolinska bergets sydliga spets var gudens äldsta af Rom ulus byggda helgedom belägen. D et var ett åt Juppiter, Feretrius vigdt kapell, som af A ugustus vid tem plets om byggnad om sorgsfullt bevarades. U ppgiften om tem plets ålder bestyrkes af kultens ålderdom lighet. Gudens heliga kultsym bol var näm ligen en silex, en åskvigg af s te n 7). Den gud, hvars heliga symbol är ett stenåldersredskap, leder säkerligen också sina anor tillbaka till stenåldern. A tt Rom ulus byggde tem plet på denna plats berodde därpå, a tt den redan förut var helig. D är växte näm ligen, innan tem plet byggdes, en ek, som af trak tens befolkning ansågs gudomlig. A t denna ek, »quercus pastoribus sac ra», hem bar R om ulus det i striden tagna bytet. H an rik ta r härunder sin bön till Jupp ite r Feretrius och lofvar

1) Callim achus, III, 189 f.2) H all, The oldest c ivilization of G reece 264.8) Pausanias, V III, 54, 4.4) Apollod. Bibi. I, 9; 1; I, 9. 16.5) Fragra. h ist. gnec. 1, 428.6) Callim achus, III, 239.7) W issow a, R elig ion und K ultus der Röm er 103.

2

18 Torgny Segerstedt

att på denna plats bygga honom ett te m p e l*). E ken var alltså Juppiters träd och tecknet på att guden h är hade sin bostad.

P å den vaticanska höjden fanns enligt P lin iu s 2) en u r­gam m al ek. E n med etruskiska bokstäfver affattad inskrift gaf vid handen, att träde t redan vid den tid, då dylika användes, »ansågs värd t dyrkan». I staden T ibur funnos trenne järnekar, som ansågos vara äldre än stadens grundläggning, och vid hvilka augursinvigningar förrättades 3). H a r fast rotad tron på ekträdets gudom lighet var fram går däraf att rom erska legater är 456 f. Chr. togo en ek till v ittne och väktare öfver ett fördrag. Deras ed inledes med orden: »Denna heliga ek h ö re » 4).

Juppiters heliga ekar voro naturligtvis fridlysta. D ärför talar Vergilius 5) om den skuggiga dal, där Jupp iters stora ek sträcker u t sina väldiga grenar. Servius tillägger förk larande a tt skalden icke syftar på några heliga lunder, u tan endast vill u ttrycka a tt de skola vara så tä ta och skuggiga, som de lunder, »hvilka religionen skänker skydd». En annan Vergilius kom m entator om talar, att stor förödelse anställdes bland Jupp iters ekar, då Sulla verkställde sina p ro sk rip tio n er; »då någon försyn­dat sig m ot Jupp iter slog han själf ned i eken». Guden slog i vredesmod ned i det som tillhörde honom själf, därför hem sökte han ekträden 6).

Servius anm ärker också i sam m alihang med det ofvan ci­terade att »alla ekar äro helgade åt Juppiter».. Och L ukanus om ­näm ner att det var sed, a tt åt ekarna helga det i strid tagna b y te t7).

Ofverensstäm m elsen m ellan grekisk och rom ersk religion i detta stycke är påtaglig.

Vid sam m a tid som A lexander den stores underbara eröf- ringståg gick fram öfver orientens gam la ku ltu rländer och

1) L ivius, I, 10.2) Nat. H ist. X V I, § 87.8) P lin ius, a. a. och ställe.4) L ivius, III, 25, 7.6) G eorgicon III, 331 f.6) Junii Philagurii expl. in Yerg. Bue. I, 17: cit. hos C. O. T hulin,

Die E truskische D iscip lin 73.7) Pharsalia I, 136.

Ekguden i Dodona 19

nådcle Indiens sagoland, sökte sig den förste upptäcktsfararen väg ru n d t om Spaniens kust till B ritaniens töckniga stränder. Den djärfve resenärens nam n var Pytheas. F rån B riternas land gick hans färd till R hens m ynning, Ju tland och m öjligen Norges kust. D ärifrån styrdes å ter kosan till Britanien. H em vägen togs från Garonnes m ynning landvägen genom de Galliska skogarna till Marseille *).

Expeditionen var utsänd af Marseilles köpm än, som plane­rade vinstbringan de företag bland de nordliga folken. I for- skarnes spår följde också köpm än, som knöto förbindelser med dessa afiägset boende folk. Och på de vägar köpm ännen tram ­pat tågade sm åningom de rom erska legionerna fram under sina segrande örnar. Legionerna följdes af äm betsm ännen, som adm i­n istrativ t inläm m ade stycke efter stycke af det tagna landet i den stora rom erska riksorganism en. Gallien och B ritanien blefvo efter h varand ra rom erska provinser.

E rö frarna hade icke m ycken tanke på a tt bevara de skilda folkens egendom ligheter. Deras sam hällsskick stöptes om efter rom erskt m önster, och deras gudars barbariska nam n ersattes med de rom erska gudarnes. Det h ar därför blifvit svårt a tt u t­forska, hvad nam n dessa gudar, som rom arna benäm na Mercu- rius, Jupp iter, M inerva etc., egentligen ha burit.

Att vi öfver hufvud taget af de rom erska skriftställarna få tt några upplysningar om gallernas religion, beror kanske till stor del på det politiska inflytande, prästerskapet hade bland dem.

G allerna tycks ha haft flera olika slag af präster. De vik­tigaste voro D ruiderna. D ru iderna utgjorde en fast organisation med sin centralstyrelse i C arnutum . De spelade en betydande politisk roll och vållade rom arna rä tt m ycken m öda vid landets pacifieering.

N am net druid ansågs af rom arna härleda sig från det g re­kiska ordet drys, ek. E tym ologien är värdefull, om också u r språklig synpunkt delvis oriktig. Den visar a tt ekens dyrkan varit ett hufvudm om ent i den kult, dessa p räster haft om händer.

P lin ius förtäljer också, a tt d ru iderna icke kände något heligare än m isteln och det träd, hvari den växte, såvida detta träd var en ek 2). Misteln är alltså helig, em edan den växer

*) R hys, Celtic Britain 6.*) Nat. H ist. X V I, § 95.

20 Torgny Segerstedt

i eken. Ingen annan än rlen, som vuxit i ett dylikt träd, räknas för helig. N är en m istelgren skulle nedhäm tas skedde det u n ­der m ånga cerem onier och m ed stor religiös högtidlighet. E fter verkställda offer k lä ttrar druiden iförd hv ita k läder upp i träde t och nedskär den dyrbara växten m ed en gyllene skära. P linius berättar vidare, a tt d ru iderna till sina heliga p latser u t­välja eklundar och icke förrätta några heliga hand lingar u tan att vara bekransade med eklöfskrans.

Dessa heliga ek lundar påm inna osökt om Dodonas lund. Orden Silvaque Dodones *) halka också liksom af sig själfva öfver Lukanus läppar, när han beskrifver en dylik helig ekskog vid Marseille.

H an förtäljer, a tt Csesar endast m ed m öda kunde förm å sina soldater att använda yxan m ot dess heliga träd. Det var förbjudet att beträda dess m ark, ännu m er att skada något d är­inne. Och under det m örka löfhvalfvet dvaldes allsköns fasor och farligheter. Där stodo altaren och trädens stam m ar voro blodiga af m änniskors blod. O rm ar slingrade sig om trädgrenarna, och eld lyste därinne nattetid, under det tunga drön trängde fram ur underjordiska hvalf. Och mörka, kyliga källor vällde fram vid trädens rötter 2). Det är lätt förklarligt, a tt denna eklund med sina källor väckte tanken på Dodonas heliga lund.

Då eken alltså var af gudom lig natur, är dess använd­barhet som läkemedel, hvarom Plin ius talar, lä tt förklarlig.

M aximus Tyrius sam m anfa tta r kelternas religion i o rd e n : »Kelterna dyrka Zeus, och Zeus’ bild är hos dem den höga eken 8)». E ken har enligt dessa ord hos kelterna liksom hos greker och rom are varit helgad åt Zeus, d. v. s. åt blixtguden. Afven däru tinnan företer alltså dessa folks gudsdyrkan en lik­het med deras fränders rom arnes och grekernas.

Caesar om talar, a tt det druidiska prästerskapet ansågs h ä r­stam m a från B ritan ien 4). Dit sades de ynglingar begifva sig. som önskade en d jupare insikt i lärans hem ligheter. Det för* utsätter, a tt de brittiska kelterna hade ungefär enahanda re lig i­ösa föreställningar som deras fränd er i Gallien. Ä nnu idag

*) Pharealia III, 441.a) Lukanus, Pharsalia III, 394 ff.;!) P issertationes 38.*) De bello gallico VI, 13.

Ekgnden i Dodona 21

näm nes också mistel 11 af kelterna i England, Skottland och Irland m ed ett nam n som betyder »den allting helande» 1). D ru ­iderna tillskrefvo ju enligt P lin ius 3) m isteln en förm åga a tt h jälpa m ot all sjukdom .

D ruiderna intogo förm odligen enahanda ställning på Irland som i E ngland och Gallien 3). Irlän d arn a hade liksom gallerna en ärkedruid i spetsen för sitt prästerskap 4). Å tskilliga heliga källor bära ännu nam n, i hvilka ordet druid in g å r ö). Då vi vidare på Irland träffa på platser, som kallas »druidernas skog» och »druidernas ek*skog» 6), kan m an häri se en an tydan om, a tt ekens dyrkan ingått i druidernas religion h är likasom i Gallien. Den typiska irländska helgedom en tycks ha bestått af en helig källa öfverskuggad af e tt träd. Dylika källor äro ännu i dag förem ål för dyrkan, u tan tvifvel en rest af gam m al förkristlig religion 7). Alla platser i Irland , i hvilkas nam n ingått benäm ­ningen »creeve» skola ursprungligen ha ägt dylika heliga träd. Under dessa träd tändas sakrala eldar, äfven detta fram går af nam ­nen på en del platser. Det m ycket vanliga ortnam net B illatinny; betyder näm ligen »eldens heliga träd». Förm odligen var m er än ett af de på detta sätt dyrkade träden en helig ek.

V ittnesbörden om kelternas ek-dyrkan äro alltså tydliga 110g. A tt de icke äro talrikare, än de äro, beror gifvetvis på käl­lornas beskaffenhet. K ännedom en om kelternas religion g rundar sig ju hufvudsakligen på de notiser därom, som finnas inströdda i latinska författares berättelser om striderna i Gallien och Bri- tanien. Ingen af dessa författare h a r satt som sin uppgift a tt särskildt skildra de underkufvade folkens religiösa föreställningar. Vissa om den egna religionens öfverlägsenhet öfver barbarernas, vårdade de sig icke ens om a tt näm na deras gudar vid andra än rom erska nam n.

1) Frazer, G olden B ough2 III, 343.2) 0 . cit. ställe.8) W ood-M artin, Pagan Ireland 82.4) W ood-M artin, a. a. 83.6) W ood-M artin, a. a. 81.6) W ood-M artin, a. a. 81.7) Wood-Martin, a. a. 157 ff.

22 Torgny Segerstedt

Sam m a ställning, som de rom erska fö rfa ttarna h är in taga till kelterna, intaga de på sätt och vis äfven till germ anerna. Den klassiska litteratu ren innehåller endast några spridda värde­fulla notiser om germ anernas gudsdyrkan. N ågon m era in g å­ende beskrifning af deras religion föreligger icke. Och ännu m indre intresse för den saken än rom arna har deras arftagare, den katolska kyrkan, haft.

M edeltidskyrkan hade ju sin stora civilisatoriska uppgift gent em ot de germ anska folken. Det är först n ä r den katolska kyrkan, m ed sin från rom erska riket häm tade organisation, om ­spänner de germ anska folken, som dessa träd a in i historien. Men m ed det förhistoriska m örkret, som då viker för historiens dagsljus, försvinner också dessa folks gam la förkristna religion. Dess konturer afteckna sig otydligt i halfdunklet. E n och an n an linje träder k lart fram , m en det m ellanliggande måste sam ­m anfogas af de brottstycken, som kunna dölja sig i sagor, sägner och halfförgätna folkbruk.

P å så sätt låta sig em ellertid grunddragen af germ anernas ekdyrkan någorlunda uppdragas.

G erm anernas heliga platser utgjordes af skogar och lunder 1). De k ristna m issionärernas ansträngn ingar gingo naturlig tv is u t på a tt nedhugga dessa afguderiets centralplatser. Det blir ett v iktigt led uti K arl den stores mission bland sachsarna a tt för­m å dem a tt nedhugga sina tem pel och lu n d e r2). I m ånga fall ha dessa germ anernas lunder antagligen utgjorts af ekträd. E tt dylikt heligt ekträd fälldes af Bonifacius vid G eism ar i Hessen. Folket i trak ten offrade vid hans ankom st ännu, om ock i hem ­lighet, åt träd och källor. För a tt u tro ta detta gam la afguderi nedhögg han denna ek, som tycks ha spelat rollen af central helgedom. D är fanns näm ligen en gam m al ek, som »på hednin- garnes forna språk kallades Jupp iters ek» 3) Ju p p ite r är väl här endast en öfversättning af Donar, germ anernas nam n på åskguden.

Ekens forna helighet går igen i åtskilliga folkbruk och folkfester, som bibehållit sig in i våra dagar. Det finnes exem ­pelvis vid W orm eln i Paderborn en ek, till hvilken traktens inne­

*) Tacitus, Germ ania IX .2) V ita Sancti Sturm i X X II.') V ita Sancti B onifatii VIII.

Ekguden i Dodona 23

vånare ännu pläga vallfärda 1). N ära Dahle i W estphalen fanns fordom ett ekträd af livars stam, då den därtill kn u tn a seden upptecknades, endast en liten stubbe fanns kvar. Till denna ek skulle nygifta begifva sig, gå ru n d t densam m a tre gånger och skära ett kors i dess stam 2). D etta kors föreställde förmodligen icke K risti kors, u tan Thors ham m artecken. Thors ham m are an ­vändes ju af våra hedniska förfäder vid vigseln. D enna förrättades därm ed a tt ham m aren lades i brudens k n ä .3) P å andra platser i W estphalen är det sed a tt i eldstaden lägga ett stort block af ekträd. D et lägges så n ära elden, a tt det glöder och förkolnar, n är det b rinner i spiseln. N är det är helt förkolnadt, hvilket i regel dröjer ett år, uttages det, pulveriseras och strös under de 13 n ätterna m ellan ju len och trettondedagen u t på åkern. D etta befordrar det kom m ande årets v äx tlig h e t4). Till grund för denna sed ligger tron på ekens relation till växtlighelen.

Sam m a tro på sam band m ellan eken och vegetationen får u t­tryck i dess användande som »m ajstång». I byn Q uestenburg i H arz uppreser trak tens ungdom tredje dag p ingst en ek på en hög bergskulle och fäster i dess krona en krans af trädgrenar flätade så a tt de bilda ett h j u l 5). Sam m a b ruk a tt använda en ek till m ajstång återfinnes på åtskilliga andra ställen i Tyskland 6). A fven n är vegetationen representeras af en m änniska som sin in k ar­nation, bibehålles förbindelsen till eken. Flerestädes i Schwaben ä r det exempelvis sed, a tt den, som vid folkets p ingstfestligheter spelar hufvudrollen, skall helt och hållet vara klädd i ek-kvistar 7). Dessa bruk, som tillhöra p ingstrid terna, erinra i m er än ett af- seende om dsedalafesterna. Båda ha relationer till ekeu, i båda fall häm tas vegetationens represen tan t direkt u r skogen; och i båda fallen fram träder tanken på a tt gudens representan t skall m ista lifvet. Dsedalabilden uppbrännes och »der Pingstbutz» halshugges — naturlig tv is endast rituellt och sym boliskt.

A fven de heliga ek lundernas fridlysning återfinnes i senare

*) Grimm, D eutsch e M ythologie 45.2) K uhn, W estphal. II, 44.8) Paul H errm ann, Nordische M ythologie 352.4) M annhardt, W ald- und Feldkulte I, 228.6) Grimm, D eutsche M ythologie 36.6) M annhardt, a. a. I, 174, 178, 199.7) M annhardt, a. a. I, 349, 385.

24 Torgny Segerstedt

tider. Ty på annat sätt kan m an svårligen förklara de svåra straff, hvarm ed ekarnes liksom bokträdens skadande var belagdt. Ty h u r viktiga ollonen än m å vara som svinföda, och h u r v ik ­tigt det än m å anses vara, a tt få svinen välfödda och trefliga, kan det ändock icke rä tt gärna m otivera de dödsstraff, hvarm ed ollonträdens skadande var b e la g d t1).

Åtskilliga af de gam la helgedom arna ha ap tera t sig efter de ändrade förhållanden, som kristendom en m edfört. K loster an- lades ofta vid just dessa redan föru t heliga platser, där gam la ekar s t å t t2). E ller också öfvertogs helt enkelt den gam la helge­domen af ett af kristendom ens helgon. Det förnäm sta af alla dessa var ju ju n g fru Maria, och M ariaekar hafva varit och äro ännu m ycket vanliga i Tysklands olika t r a k te r 8). Icke alltid kunde de gam la helgedom arna uppnå ett så lyckligt slut som det, att öfvertagas af ett helgon. De måste ofta dela sina förra herrars oblida öde. De gam la gudar och andar, som bodde i skogar, källor och ängar, förvandlades till onda m akter, och deras heliga platser kvarstannade i deras tjänst. D ärför öfvertogo häxorna en stor del e k a r 4). Men då D onar, som hittills ägt ekarna, varit en af den gam la religionens förnäm ste gudar, blef hans arftagare, som rä tt och billigt kunde vara, den främ sta af de onda andem akterna, djäfvulen själf. D jäfvulsekar äro därför vanliga, och folktron vet a tt berätta om, h u r den onde själf bru­kar uppenbara sig vid den ene eller andre eken 5). Dock fram ­träder understundom ännu tanken på ekens gudom ; i rä ttegångar och dylikt tages den ännu alltjäm t till vittne, en sista rest af sam m a tro, hvarom de rom erska konsulernas åkallande af eken vittnade.

At'ven i vårt land ha intill senare tider ek lunderna flere- städes bibehållit sin karak tär af helighet. De flesta af de heliga lunder, som H yltén-Cavallius o m ta la r6), hafva utgjorts af ek- och bokträd. Att det är ollonens läm plighet till svinföda, som m otiverat trädens helighet, kan icke antagas i fråga om dessa lunder. Det kan m öjligen nöjak tig t förklara, hvarför det var

*) M annhardt, a. a. I, 39.2) W agler, D ie E iche in alter und neuer Zeit II, 56 f.8) W agler, a. a. 49 if.4) W agler, a. a. 67 f.5) W agler, a. a. 59 ff.e) W ärend och wirdarna I, 140 ff.

Ekguden i Dodona 25

»olofligt» a tt skada träden. Men det förklarar icke, hvarför det var farlig t beträda det heliga om rådet. Det var näm ligen en allm än åsikt, a tt den som beträdde 211 dylik helig lund, blef »förvillad», såvida han icke vidtagit något särskildt försiktighets­m ått för a tt vilseleda de onda andar, som huserade på stället, såsom exempelvis a tt v ränga trö jan eller någon annan lika effek­tiv m askering 1). D enna folktro har säkerligen sina rö tter i den gam la hedniska föreställningen om dessa platsers helighet. De gudar, som fordom bott där, ha efter folkets öfvergång till k ri­stendom en naturlig tv is äfven de antag it karak tären af onda andar.

Till dessa fordom heliga lundar m åste äfven räknas de, som sägas vara p lanterade af jä ttar. Så fanns år 1625 vid Valsjö by i Färs härad en eke-lund, som kallades Thules lund, och om hvilken det sades, a tt han blifvit sådd af en m an vid nam n Thule, som stått i kärleksförbindelse med en »berga-qvinna eller berga-fru, m en ej kunde blifva henne fri, förrän han sått en säd, som aldrig skulle h ö s ta s2).» Likaledes fanns »år 1624 em ellan Eslöfs by och Sallerup i H arjagers härad en lund kallad Taabe- lund som troddes vara sådd af en käm pa-kvinna vid nam n Taabe. I lunden var en (helig) ek, kallad Gylde-ek, vid hvilken i gam la dagar varit m ycket spökeri och som ännu med vördnad hälsades: »god morgon, G y ld e! god afton Gylde» I af alla förbi­gående.» 8).

Denna ekens helighet är icke utan ankny tn ingspunkter i den fornnordiska litteraturen . Det finns spår af ekens använ­dande i m edicinskt syfte. I H a v a m a l4) näinnes bland de råd, som gör en m änniska lycklig, om hon dem lyder, äfven det att använda ek m ot förstoppning. I andra kvädet om G udrun u p p ­räknas b rända ollon bland det m yckna onda, som Grim hild b lan ­dade i söm ndycken 5). M ärkligare är hvad sången om F jölsvinn förm äler om träde t Mimameid. V indkall f r å g a r :6) »Hvad kallas det träd, som sin krona breder u t öfver allt land?»

A) H yltén-C avallius, a. a. I, 142.2) H yltén-C avallius, a. a. I, 35.8) H yltén-C avallius, a. a. I, 36.4) V. 137 i G ödeckes öfversättn ing.s) Y. 23.9) V. 19.

Torgny Segerstedt

Fjölsvinn:

v M im am eid det heter;Ingen m änska vet, af hvad rot det runnit upp; för hvad det faller blott få ana;det fä lles hvarken af eld eller vx.>

V indkall:»Säg m ig F jö lsv in n! livad jag dig frågar om, och hvad jag veta vill: l iv a d kraft hafver härliga trädet,då hvarken eld eller yx det fäller >.

Fjölsvinn:>Ut skall m an å eldaf dess ollon bäratill bot åt kvalda kvinnor;då går det ut,som inne varit;det är fo lkens fräjdade träd*.

M imameid är alltså tän k t som en e k J). H vad som ger M imameids beskrifn ing som ekträd särskildt intresse, är dess egen­skap att vara »folkens fräjdade träd». T rädet M imameid tycks vara identiskt med »asken» Y g g d ra s il2). Liksom det i H avam al säges, a tt ingen vet af hvad rot, det höga träd ru n n it upp, i hvilket Odin hängde s), heter det ju h ä r äfven om M imameid, a tt ingen vet, af hvad ro t det ru n n it upp. Asken Y ggdrasil dricker u r Mimes källa, och trädet i sången om F jölsvinn näm- nes ju Mimes träd, M imameid.

V ärldsträdet, som evigt grönskar öfver U rds b ru n n har säkerligen m odellerats efter ett heligt träd vid någon central hel­gedom, på sam m a sätt som Dodonas ek i m ythologien sträckte sina rö tter ned i T artarus. B eskrifningen af det evigt gröna trädet vid U rds b runn väcker nästan ovillkorligen tanken

*) Falck, Svipdagsm ål, Arkiv för Nordisk F ilo logi X , 48.2) Bugge, Studier over de nordiske Gude- och H eltasagns Oprin-

delse 496.8) V. 138.

Ekguden i Dodona 27

på det heliga träd , som stod i närheten af Upsala tem pel. Scholiasten till Adam af B rem en *) beskrifver detta som ett m yc­ket stort träd m ed vidt u tsträck ta grenar, alltid grönt såväl v in ­ter som sommar. Af hvad art det är, vet ingen. D är finnes också en källa, vid hvilken hedningarnes offer vanligen fu llbor­das, i det en m änniska lefvande nedsänkes däri. Om han för­svinner u tan a tt synas är folkens önskan uppfylld.

D etta evigt gröna träd m ed offerkällan vid sin fot är en ganska tydlig paralell till det evigt grönskande världsträdet vid U rds källa. D äraf följer gifvetvis icke a tt ju st helgedom en i U psala stå tt modell till världsträdet. Förm odligen återfanns denna typ af helgedom, det heliga trädet med offerkällan, flere- städes eller rä tta re vid alla större offerställen. Och då det heliga träde t än näm nes ask än ek, som i sången om Fjölsvinn, få r m an antaga, a tt båda trädslagen funnits vid helgedom arna. Och då det vidare om M imameid heter, a tt hvarken eld eller yxa biter på det, får detta väl tolkas som ett m ytologiskt u ttryck fö r ett träds fridlysning.

Af hvad art det af scholiasten beskrifna trädet i U psala varit, kan naturlig tv is icke afgöras. Förefintliga analogier kunna ju endast förläna de olika hypoteserna en större eller m indre grad af sannolikhet. Uppgiften a tt ingen kän t trädets a rt får kanske icke för stark t urgeras i detta sam m anhang, em edan det m öjligen kan bero på något m issförstånd å scholiastens sida af de ord, som brukas om världsträdet: ingen vet af hvad slags rot, det ru n n it u p p 2). Dessa ord kunna också — och det är väl den sannolikaste tydningen — tolkas så, a tt ju s t trädets egen­skap af ständig grönska varit det enastående fenomen, som gjort; a tt ingen vetat af hvad art det var.

De trädslag, mellan hvilka m an har a tt välja, inskränka sig väl till de tvenne, ek och ask. F ö r det senare alternativet ta lar den om ständigheten, a tt det finns uppgifter om ett askträd på Gottland, som varit ständigt grönt. Strelow förtäljer i sin Cronica G u th ilan d o ru m 3) a tt herr Ifver Axelsson år 1452 lät flytta ett askträd , som stod på Bahrebierg, grönt såväl v in ter som som m ar. Det planterades om på V isborgs slott, m en vissnade

x) Schol. 135.2) Paul H errm ann, Nordische M vthologie 592.3) Sid. 215.

28 Torgny Segerstedt

strax efter flyttningen. Strelow om talar a tt trädet »endnu denne dag», hans arbete är tryckt år 1633, af folket »kallades bare Asken». M innet af det heliga träde t hade alltså bevarats i tvenne århundraden, när berättelsen nedskrefs. Och på den plats, där trädet vuxit, var ett kors upprest, där folket offrade, när deras får eller fä var bortkom m et, »oc strax skulde vsere kom m et den- nem tillhrende igien».

Det är naturligtvis icke så alldeles säkert, a tt denna s tän ­digt gröna ask verkligen varit en ask. Det är ju m öjligt, a tt en ilex blifvit förväxlad m ed en a s k 1). Och det är ju tänkbart, att det ju st är en ilex, som utg jo rt den ursprungliga modellen till den ständigt grönskande asken Yggdrasil. A tt U psalaträdet skulle utgjorts af en ilex, är därem ot knapp t troligt efter den beskrifning, Adam af B rehm en gifver därpå. Det säges ju varit ett stort träd med vidt utspärrade grenar, en beskrifn ing som svårligen kan träffa in på en ilex.

Men med tanke på M imameid och dess ollon är det också tänkbart, a tt det heliga trädet u tg jorts af en ständigt grön ek, exempelvis quercus ilex. H vad som talar för en sådan förm o­dan är icke blott ekens helighet i allm änhet, u tan särskildt jäm ­förelsen med stam förvandternas söder om Östersjön, balternas och slavernas, heliga platser.

De gamle preussarna trodde, enligt E rasm us S te lla 2), a tt gudarna bodde i ekar, som på tillfrågan gåfvo orakelsvar. D är­för fingo icke dessa träd nedhuggas, u tau dyrkades from t som gudam akternas boningar. Det var särskildt åskguden Percunas, som dyrkades under ekens gestalt. Preussarnes fyra förnäm sta helgedom ar Romove, Heiligenbeyl, M arienburg och W elau, u t ­gjordes alla af heliga ekar. Den förnäm sta af dem var eken vid Romove. Den höll sex alnar i genom skärning och var, i likhet med den vid Heiligenbeyl, grön som m ar och v in te r8). Vid offren, som Imfvdsakligen bestodo af hästar, bestänktes ekens stam med blod4). Vid trädets fot brann ständigt en eld af ek v ed 5).

J) A m anuensen Sven Berg, som fäst m in uppm ärksam het på den b e­tydelse Strelow s uppgift kan ha för frågans lösning, har uttalat den förm o­dan att >asken> varit en ilex .

2) Citerad i H artknoch, Alt- und neues-P reussen I. 5, 2.8) H artknoch, a. a. I, 5, 3.*) H artknoch, a. a. I, 9, 2.5) H artknoch, a. a. I, 9, 3.

Ekguden i Dodona 20

P å sam m a sätt dyrkades Percunas i Novgorod. På den plats, där sederm era klostret byggdes, fanns fordom en bild af Percunas. H an var fram ställd i gestalt af en m an hållande en åskvigg af sten i handen. F ram för bilden brann en ständig eld af ekved. Om den, som hade att vaka öfver denna eld, genom sin försum lighet lät den slockna, straffades han m ed lifvets fö rlu st1).

E n ytterligare paralell till det heliga trädet i Upsala u t­gjordes af en ek, som stod i närheten af Stettin. Den om näm nes i H erbords skildring af biskop Otto af Bam bergs lif. Den betraktades af folket som gudomlig. Vid dess fot sorlade en källa 2).

Biskop W igbert visade, liksom Bonifacius, sitt kristliga n it genom a tt år 1007 nedhugga den heliga eklunden vid M erseburg och på platsen uppbygga den heliga Rom anus k a p e ll3).

E n annan helig ek om näm nes af C onstantin Porphyroge- n itus vid skildringen af en resa på D njepr. Man offrade där, säger han, på Sanct Georgs ö, em edan där fanns en m ycket stor ek 4).

H elm old som 1155 begaf sig på m issionsresa bland sla- verna, som bodde mellan Elbe och Oder, om talar, a tt han i en skog stötte på ekar helgade åt guden Proven, förm odligen iden­tisk med P e r u n 5). Ä fven från tjeckerna i Böhrnen talas om dyrkan af en helig ek. H ajek, som skref i X V I århundradet, om talar vid år 991, a tt folket sam lade sig på en kulle Lorenzberg i närheten af P rag och där upptände en eld n ära en stor ek 6).

Möjligen skulle m an med trädet M imameid kunna sam m an­ställa den stora eken, som förekom m er i Kalevalas andra sång. Äfven om denna sång ursprungligen är en af unga giftaslystna flickor sjungen v is a 7), kun n a ju m ytiska elem ent ingå däri. Det ä r frestande att i detta världsträd, »gudaträdet», se en pendant till det nordiska. V isserligen skym m er trädet undan solen och

*) Leger, La M ythologie slave 58.2) Leger, a. a. 74.8) Schw enk, M ythologie V II, 16.4) Leger, a. a. 74.B) Leger, a. a. 62.•) Leger, a. a. 75.7) Kaarle K rohn, F innisch-ugrische Forschungen 1901, 26.

30 Torgny Segerstedt

hindrar m olnens vandring och m åste fällas, men det m ister icke helt sin egenskap af lyckoträd.

Den som tog en kvist af trädet Tog sig därm ed ev ig lycka;D en som trädets topp fick bryta Bröt ett ev igt trolldom sm edel Den som skar ett löf från trädet Skar sig tjusningskraft för e v ig t J).

Sam m anhänger ren t af denna eks fällande m ed de hedniska helgedom arnes nedhuggande, och har den få tt sin egenskap af skadligt träd vid folkets kristnande? Såvidt m an kan bedöm a saken, u tan en filologisk undersökning af sångens till e tt halft hundrata l uppgående varianter, har den här näm nda eken verk­ligen m ytologiska anor, hvilka gå tillbaka till den nordiska m yto­logiens världsträd.

Till de spår af ekens dyrkan, som funnos i G rekland, låta sig alltså analogier påvisas bland de öfriga europeiska folken. Bilden af denna ekkult tecknar sig icke k lart i alla detaljer. Men de större och m indre brottstycken, som finnas kvar bland Europas olika folk, äro talrika nog för a tt låta dess hufvuddrag fram träda. Zeuskulten i Dodona är således icke ett fristående fenom en; det är en del af ett större helt, af en dyrkan af eken, som varit u tbredd öfver större delen af Europa.

Denna öfver snart sagdt hela E uropa u tbredda dyrkan af eken kan förklaras endast därigenom att detta träd varit af syn­nerligt stor betydelse för de europeiska folken under någon period af deras lif. Det räcker naturlig tv is icke a tt hänvisa till blixtens om tvistbara förkärlek för ekträd. Ä nnu m indre kunna epiteten »hoch und ragend» anses innebära någon till­fredsställande förklaring, icke ens om de förstärkas m ed ett »königlich», h u r prydliga än dessa adjektiv taga sig ut, n är de användas om de gam la knotiga träd jä tta rna . Vi ha säkerligen skäl a tt räkna med att m era reala synpunkter gjort sig gällande för våra aflägsna förfäder under deras hårda kam p för tillvaron.

£) II, 190 ff. i Collans öfvers. af K ale vala.

Ekguden i Dodona 31

F rågan blir om ekens dyrkan på något sätt sam m anhänger med dessa m änniskors kam p för tillvaron. Det är denna reala synpunkt som E dvard H am m arsted t h a r gjort gällande i sitt a r ­bete »Fågeln med segerstenen, sprängörten och lifsäm net.» »Träd­kulten är» säger h a n 1),» en bland de urä ldsta religionsföreteelser, vi kunna spåra hos de ariska folken. Men bland träden d y r­kades egentligen sådana, som underhöllo lifvet hos m änniskorna, de träd, som skänkte närande fruk ter, och som sådana hafva i E uropa ekarterna sen aflägsen forn tid in tag it hedersrum m et».

Om den förklaring, som h är angifvits, är riktig, skulle alltså ekens ollon en gång u tg jo rt en väsentlig del af m änn i­skornas föda. Man kan naturligtvis icke vänta, a tt detta för­hållande skulle räcka in i historisk tid. Då folken lärt sig a tt lefva af åkerbruk, har den gam la kosten m er och m er m åst för­svinna. Men m an kan vänta a tt finna m er eller m indre tydliga spår af den gam la dieten.

G rekerna och rom arna äro de folk, hos hvilka vi kunna beräkna a tt finna de flesta rem iniscenserna af det förra lefnads- sättet. Deras utveckling h ar fått försiggå någorlunda jäm n t och organiskt, u tan några m er störande af brott u tifrån . Hos de nordligare folken h ar den sm åningom skeende utvecklingen afbrutits genom den öfverlägsna grekisk-rom erska kulturens in ­förande, vaTe sig genom rom arna eller genom deras arftagare, den katolska kyrkan. T rad itionerna bevaras icke så lätt, n ä r ett dylikt språng i utvecklingen in träder. Skall m an hos dessa folk kunna påvisa ollonens användande till föda, är m an hufvudsak- ligen hänvisad till de arkeologiska fynd, som kun n a gifva u p p ­lysning om saken.

V ända vi oss alltså först till grekerna och rom arna finna vi där en bestäm d trad ition om ollonens användande som lifs- medel. T raditionens rik tighet bestyrkes af en rad ordspråk, som förutsätta det förhållande, som trad itionen uppgifver, och af en del än n u in i historisk tid gängse seder och bruk. H ärtill kom ­m er v idare a tt bruket a tt förtära ollon icke helt försvunnit bland grekerna i historisk tid. Det har till och med bibehållit sig in till våra dagar 2).

*) M eddelanden från Nordiska M useet 1901, 106.a) N eum ann und Partsch, P hysik alische G eographie von G riechenland

379 och 381.

32 Torgny Segerstedt

Theophrastus räknar i sin H istoria p la n ta ru in *) eken till de fruktbärande träden. De bästa fruk te rna h ar den art, som näm nes »phägos». Man får väl hoppas, a tt det är ju s t denna a rt Plato h ar i tankarna, n ä r han låter Sokrates uppgöra den fram ­tida m atsedeln och bland läm pliga dessertfrukter räknar rostade o llo n 2). De tydligen äfven i m atväg konservativa arkaderna, hyste uppenbarligen förkärlek för den gam la ollonkosten. De näm ndes »ballanophager» ,3) ollonätare, och bära än n u idag detta vedernam n. Men så var det också enligt Pausanias ingen m indre än Pelasgus, som lärt arkaderna a tt äta ekens frukter. H an lärde dem a tt bygga hus, a tt förfärdiga k läder af svinskinn, »sådana som fattigt folk ännu begagna i E uboea och Phocis». »Det var vidare han, som väujde folk af m ed deras vana att äta gröna löf, gräs och rötter, af hvilka inga voro läm pliga till föda, och somliga till och med giftiga. Å andra sidan införde han ätandet af ekträdets frak ter, icke alla sorter, u tan endast »phägos»-ekens ollon. Sedan den tiden har en del af folket så ihärd ig t hållit fast vid denna föda, a tt den pythiska prästinnan, då hon förbjöd Lacedem onierna a tt röra arkadernas land, gjorde det i följande vers:

»Många ollonätande m än dväljas i Arkadien,som skola hindra dig; jag m issunnar dig det i c k e 4).>

A rkaderna hade alltså i rä tt stor u tsträckning bibehållit sin gam la diet.

Eken har till och m ed få tt sin plats i deras skapelsem yter. De första m änniskorna, de som blefvo till innan ännu m ånen lyste, lifnärde sig af ekens fruk te r 5).

Det är under dessa förhållanden lätt begripligt, a tt ekens dyrkan bibehållit sig i den kult, som bedrefs vid arkadernas nationalhelgedom på Lvkaiosberget.

De civiliserade athenarna betraktade förm odligen med en viss m edöm kan arkadernas landtliga vanor. Men helt em anciperat

‘) III, 8, 2—3.2) Plato, R epubliken II, p. 372.8) H erodotus, I, 66; Aelianus, Var. H ist. III, 39; Alcseus, fragm. 91 i

Bergk, Poet. lvr. gr.*) Pausanias, VIII, 1, 5.6) Z ielinsky, Archiv fur R elig ionsw issensch aft IX , 41.

Ekguden i Dodona 33

sig från alla m innen af den gam la dieten ha de trots sin civi­lisation icke kunnat. P lato näm ner, som sagdt, ollon bland läm pliga dessertfrukter. Det var vidare, som ofvan näm ndt, en athensk bröllopssed a tt låta barn, hvars båda föräldrar voro vid lif, bekransas m ed ollon och bära en korg m ed bröd. De ropade härunder: »Dessa h a u ndgått det säm re och fu n n it hvad bättre är». Dessa ord syftade enligt Zenobius på a tt de läm nat det gam la barbariska lefnadssättet och öfvergått till ett m era c iv ilise rad t1). Det gam la barbariska lefnadssättet sym boliserades alltså här af ollonen, det nya civiliserade af brödet, som barnen buro.

Ä nnu ett m inne af ekens sam band med fruk tbarheten fram ­träder i den äfvenledes redan näm nda seden a tt använda ollon till E iresione-kvisten.

Ollonens användande till lifsmedel återspeglar sig vidare i en del grekiska ordspråk och ordstäf. Om dem, som efter a tt ha ätit säm re föda öfvergå till det som är bättre, hade m an ordstäfvet »nog af e k » 2). Såväl Zenobius som D iogenianus förklara u ttrycket genom en hänvisn ing till a tt m änniskorna fordom lefde af ek­ollon, m en sederm era öfvergått till »Demeters frukter». Sam m a förklaringsgrund angifves för ett an n a t o rdspråk : »plocken ollon af en annan ek» 8). »O rdspråket användes», säger Zenobius, »om dem, som tigga ihållande eller låna af sam m a personer.» F ö rr åto näm ligen m änniskorna ollon, och m an kallade dem, som m ot betaln ing sam lade dessa frukter, för ollonsam lare. N är träde t var afplockadt, och ollonsam larne stodo och sågo efter, om m öjligen ännu några ollon funnos kvar i eken, brukade de k ringstående tillropa dem »plocken ollon af en annan ek».

O rdspråk äro gärna rotade i konkreta förhållanden. Det finnes därför in tet skäl a tt icke taga ordspråkens förk laring för god.

U ppgiften a tt ekollon fordom användts till föda återkom ­m er hos flera af de klassiska fö rfattarna . N äi\ H esiodus talar om lifvet i forna lyckligare dagar, näm ner han äfven, a tt eken gaf o llo n 4). T iderna förändrades, och ollonen efterträddes af

*) Zenobius, prov. III, 98. Corpus paroeraiographorum grsecorum.2) Zenobius, II, 40; D iogenianus, I, 190; Macarius, I, 88. Corp. paroem.

grsec.8) Z enobius, II, 41; Gregorius Cyprius, I, 9. Corp. paroem. graec.*) W erk och dagar 232 f.

3

34 Torgny Segerstedt

säden. Vergilius hän tyder em ellanåt till denna förändring i m änniskornas lif och angifver som dess orsak, a tt de heliga sko­garna och deras ollon togo slut och Dodona vägrade a tt gifva föda x). H ans kom m entator Servius gram m aticus utlägger hans ord med en hänvisning till att m änniskorna fordom åto ollon 2), och att i Dodona fanns en åt Ju p p ite r helgad lund, där det alltid fanns ollon i m ängd 2). Äfven Ovidius och Lucretius känna denna tid, då evig vår härskade, och jorden af sig själf gaf lyckliga m än ­niskor allt, hvad de behöfde och Jupp iters träd skänkte m än n i­skorna deras föda 3).

Uppgiften om ollonens användande till m änniskoföda å te r­kom m er hos Plinius u tan denna poetiska om klädnad af en evig vår. »Ceres uppfann», säger han, »säden, då m an föru t hade ätit ollon» 4).

E ustath ius upprepar gång på gång i sina kom m entarer till Hom er denna förklaring af ekens dyrkan. N är det i Iliaden 5) skildras, hur Sarpedon bäres bort under Zeus heliga ek, anm ärker han att de gamle ansågo Zeus, d. v. s. him len, för lifvets orsak. Som sådan betraktade de em ellertid äfven eken, em edan de lefde af ekens frukter. Det var därför eken näm ndes »phägos» af »phagein», äta. Den lifgifvande växten helgades åt skaparen. Och då Sarpedon nedlades under trädet, var detta icke blott för skuggans skull, u tan äfven för platsens helighet.

Såväl etymologien som den sakliga förklaringen å terkom ­m er på andra ställen i hans kom m entar 6). N är det vidare i Odys- séen 7) skildras, h u r Eurylochos m än sam la eklöf till offret, för­k larar E ustath ius det med orden: »de göra det vid m innet af sin gam la näring, som häm tades från eken; de åto näm ligen fordom ollon». E ken var alltså helig, em edan den varit folkens tidigaste fostrarinna. D etta bevisas, m enar han, bland anna t däraf, a tt alla träd, som anses värda a tt näm nas i Iliaden äro ekar, och alla fruk ter ekollon. H an påpekar vidare, a tt en hel

*) Georgica I, 7 f. 147 f.2) Kom m , till G eorgica I, 7 f.a) Ovidius, M etam orphoser I, 106; Lucretius, De rerum natura V, 935 f.4) Nat. H ist. VII, § 191.5) V, 693.°) Od. X IX , 163.T) X II, 357.

Ekguden i Dodona 35

del term er, som användas om frukt, dess m ognande etc., äro b il­dade af ord, som egentligen hänföra sig till ollon.

Sam m a förklaring till ekens dyrkan, som E ustath ius ger, anvisar också Dionysios H alicarnassensis 2). »Eken är helgad åt Zeus och är m änniskornas första och äldsta föda».

Ekollonens betydelse fram går vidare däraf a tt för de rom erska ju risterna term en ollon kom att om fatta alla slag af frukter. Det var enligt de tolf taflornas lag tillåtet a tt uppsam la de ollon, som från en annans träd föllo ned på m a rk e n 2). Bestämmelsen förutsätter, a tt ollonen ursprungligen voro fattigm ans föda, innan de blefvo svinens. Ordet ollon kom sederm era a tt bli en term , som betöd all m öjlig fruk t. Och sam m a bestämmelse, som gällt om ollon, utsträcktes u tan vidare till alla frukter, »på sam m a sätt som i grekiska språket alla trädslag kallas akrodryon» (ursprungligen ek). A tt nam net på ett slag af fruk t öfvergår till teknisk term för alla slags frukter, har naturligtvis sin grund i a tt första slaget h ar varit det, hvars bekantskap fö rst har gjorts eller hvars betydelse varit störst.

Den klassiska littera tu ren innehåller alltså bestäm da u p p ­gifter om ekollonens forna användande till föda. Och detta an- gifves uttryckligen hafva varit orsaken till ekens dyrkan.

F råga blir då om eken spelat sam m a roll för de klassi­ska folkens nordligare boende fränder.

»Eken är här i världen köttets näring för m änniskors barn» heter det i en anglosachsisk runosång 3). Och u ttrycket har be­styrkts af en serie fynd af ekollon uti pålbyggnaderna.

U ti pålbyggnaderna i Podalen ha funnits stora m ängder af ekollon4). U nderstundom ha de påträffats inlagda i lerkärl för uppbevaring. Den omsorg, som alltså nedlagts på deras beva­rande, u teslu ter tanken på a tt de varit afsedda till svinföda.

Ä nnu säkrare kan denna slutsats dragas beträffande de schweiziska pålbyggnaderna. H är ha ekollon påträffats bland anna t vid pålbyggnaderna uti M oosseedorf5), P fäffiker-see6),

‘) Ars rhetor. VI.2) P lin ius, X V I, § 6; D igesta L, 16, 236; 43, 28.8) Citerad hos H oops, W aldbäum e und K ulturpflanzen im germ anischen

A ltertum 476.4) H elbig, D ie Italiker in der P oebene 17.5) M itteilungen der antiquarischen G esellschaft, Zurich, X III, 99.6) M itteilungen X III, 100.

36 Torgny Segerstedt

W angen *) och Neuburgersee 2). Då antagligen svin icke liöllos som husd ju r vid den tid, hvarifrån byggnaderna exempelvis vid Moosseedorf och W angen förskrifva sig, 3) återstår ju ingen annan förklaring än den, a tt ollonen brukats till människoföda.

F rån Tyskland föreligga re la tiv t få fynd af prehistoriska vegetabilier. Förm odligen beror detta på a tt g räfn ingarna i regel företagits u tan a tt uppm ärksam heten varit tillräckligt fästad på tillvaratagandet af väx trester 4). I pålbyggnaderna vid Schussenried i W urtem berg ha emellertid bland andra växtrester äfven funnits ekollon 5).

Äfven vid Lough N ahinch på Irland ha ekollon tillvara- gits bland de vegetabilier, som u tg jo rt bebyggarnes föda 6).

De arkeologiska fynden bestyrka alltså de klassiska fö rfa tta ­renas uppgifter om en längesedan förfluten tid, då m änniskorna lefde af ekens frukter. Ekens betydelse som fruk tbärande träd har naturligtvis varit störst, innan åkerbruket ännu n å tt någon näm nvärd utveckling. I den m ån sädesodlingen fick allt större betydelse, blef den gam la kosten m er och m er obehöflig, eller som grekerna u ttryckte sig, m änniskorna lade bort ollonätningen, sedan Dem eter lärt dem sädens odlande och beredning.

R edan stenålderns m änniskor förstodo a tt odla säd 7). Men det är ju klart, a tt deras redskap måste ha varit ganska ofull­komliga, och a tt de knappast ha k unnat bedrifva jo rdbruk i n å ­gon större om fattning. Först sedan m änniskorna lärt sig m e­tallernas bruk, ha de kunnat förfärdiga nödiga redskap och i större u tsträckning odla jorden.

Det är således fram för allt på de lägre ku lturstadierna, som ekens ollon och därm ed jäm nställda fru k te r af vildt växande träd hafva varit af större betydelse för m änniskorna.

E n del af de pålbyggnader, i hvilka ollon ha funnits, såsom exempelvis de vid Moosseedorf, W angen och Schussenried, gå också tillbaka till stenåldern. Men lika väl som pålbyggnader hafva

*) M itteilungen X III, 107.2) M itteilungen X IV , 175.8) M itteilungen X IV , 31.4) H oops, a. a. 301.5) H oops, a. a. 301.°) W ood-Martin, Pagan Ireland 231.7) M ontelius, K ulturgesch iclite Schw edens 14.

Ekguden i Dodona 37

användts icke blott under stenåldern u tan in i bronsåldern, lika väl h a r också seden a tt sam la och äta ekollon räck t in i b rons­åldern och blott så sm åningom läm nat rum för den a tt bereda lifsm edel af odlad säd.

Att eken blifvit af så utom ordentlig betydelse som näringsväxt har naturligtvis berott på särskilda växtgeografiska förhållanden. E f­ter den stora nedisning, som om fattade norra och m ellersta Europa, spred sig växtligheten så sm åningom söderifrån n o r r u tx). Först kommo de ark tiska växterna, represen tan ter för den flora, som iiu ryckt fram längst i no rr på den skandinaviska halfön och dragit sig efter isen upp på högfjället. I videts och dvärgbjör­kens spår följde granen. G ranen var icke ensam herre i sko­garna, björken, alen, hasseln m. fl. växte där också. Men granen var det förhärskande trädet, till dess det u tträngdes af e tt m äk­tigare, eken.

Bäst äro förhållandena kända här i Norden. Den skandi­naviska halfön sam m anhängde genom de danska öarna, som då äfvenledes utgjorde en enda landm assa, m ed den europeiska k o n tin en ten 2). Öfver denna brygga kommo skogarna tågande. Då eken invandrade, höll ännu bryggan sam m an; n är boken kom, skiljde sundet de båda länderna.

Eken behärskade en tid hela D anm ark och största delen af södra och m ellersta Sverige och Norge. Det var vår ekperiod. Men det är icke endast h är i Norden, som eken en gång varit det förhärskande skogbildande trädet. Man kan tala om en ekperiod för hela norra och m ellersta E uropa 3). D enna ekperiod räckte till dess eken i sin ordning undanträngdes af den söder­ifrån kom m ande boken och den öfver F in land till Skandinavien invandrande tallen. Boken har ju u n dan träng t eken från D an­m ark och sydliga Sverige, och striden mellan tallen och eken räcker på sätt och vis in i våra dagar.

A fven i södra E uropa ha vi h a ft en skogsvegetation m otsva­rande ekperioden i no rra Europa. Vid de norditalienska pålbyggna- dernas tid var hela Podalen täckt af väldiga ek sk o g ar4). Eken är ännu G reklands viktigaste löfträd, och det var förm odligen

x) H oops, a. a. 12 ff.2) Gunnar A ndersson, Svenska växtvärld en s historia 45 f. •8) H oops, a. a. 45 f., 50, 52, 63, 88.4) H elb ig , a. a. 26.

3b Torgny Segerstedt

förhållandet äfven på den tid. skogar täckte hela den grekiska halfön, från haf till h a f :). A ntagligen var det vid sam m a tid som äfven K reta var bevuxet m ed ekträd 2).

Ekens betydelse m åste, som redan näm ndt, ha varit störst under den period, åkerbruket varit m inst utveckladt, alltså under stenåldern. I stort sedt sam m anfaller också stenåldern h är i norden med ekperioden, och detsam m a torde gälla icke blott norra E uropa u tan delvis äfven södra 3).

H vilken ofantlig betydelse eken haft för de indogerm anska folken visar sig också i språket. Den stam dru, hvaraf de flesta af dessa språk bildat sina ord för träd, betyder egentligen ek. E ken h ar alltså varit träde t fram för alla a n d r a 4). Men äfven det gam m alnordiska nam net för tem pel eller kultplats, horgr, betyder ursprungligen, därest Hoops etymologi är riktig, ek. H an sam m anställer det n äm lig en 5) m ed ett i P en jab vanlig t nam n på vissa eksorter (bland andra Q uercus ilex), som tran- skriberas karsu. Det nordiska, eller riktigare forngerm anska, nam net på helig plats betyder alltså egentligen äfven det ek.

Den språkliga öfverensstäm m elsen visar, a tt de germ anska folken i E uropa left under i viss m ån enahanda lifsbetingelser. Ty den öfverensstäm m else, hvarom här är fråga, g rundar sig m indre på likhet i ras och härstam ning än på likhet i lifsbe­tingelser. E n befolkniug, bland hvilken åkerbruket ännu är föga utveckladt, och som lefver i trak te r rika på ett fruk tbärande träd, måste ju i större eller m indre grad vara hänvisad till detta för sin näring, oafsedt alla ras- och härstam ningsförhållanden. Och om ett ny tt folk invandrar och tager landet i besittning, måste det naturlig tv is i detta hänseende ap tera sig efter det förstas af förhållandena själfva fram tvungna lefnadssätt. Skulle lefnadsförhållandena genom stigande ku ltu r redan ha fö rändrat sig vid tiden för invasionen, kan ändock det eröfrande folket pa sätt och vis bli påverkadt af de gam la lifsbetingelserna. Det sker där, hvarest u r dessa y ttre förhållanden vuxit upp religiösa

1) N eum ann und Partsch, P h ysik a lische G eographie von G riechenland 357, 378.

2) Cook, Classical R eview X V II, 404.•!) Gunnar A ndersson, a. a. 91; H oops, a. a. 77, 83 f., 89.4) Schrader, Sprachvergleichung und U rgesch ich te 305 f.5) a. a. 119 f.

Ekguden i Dodona 39

rite r och institu tioner. E tt eröfrande folk an tager ju i regel, där det icke är i religiöst och kulturellt hänseende betydligt öfverlägset, jäm te sina egna äfven det nya landets gudar. Det ä r ju exempelvis tänkbart, a tt dru idernas prästerskap varit för- keltiskt, och a tt detsam m a gäller deras e k k u l t*). I så fall ha kelterna vid sitt in trängande upptag it denna religionsform och g jo rt den till sin egen, oafsedt om vid denna tidpunk t de för­hållanden, hvarur denna ku lt uppvuxit, funnits kvar eller icke.

E kens dyrkan beror således på a tt dess fruk te r u tg jo rt ett v iktigt näringsm edel. Det är ju lä tt förståeligt, a tt det, m änniskor lefva af, det som skänker dem lifvet, ta r karak tären af lifsprin- cipens bärare. M änniskorna känna, h u r lifvets k rafter föryngra sig i dem, n är de in tag it sin föda; lifskraften finnes alltså i detta något, hvars förtärande skänker krafter. Det är lifskraften själf, m an kom m er i beröring med. S träfvan efter a tt bevara sam ­bandet med dess representan t skapar den religiösa dyrkan af eken.

Den föreställning m an gjort sig om denna lifgifvande gudom h ar nog ursprungligen m er varit den af en allm än kraft än af någon person. De m est prim itiva riterna och reningscere- m onierna förutsätta i det hela taget icke någon personligt tän k t gudom . De operera endast m ed en allm än föreställning om något som är lifsfräm jande och godt, något som är orent och skadligt. Man h ar sedan gått från ståndpunkten a tt i hvarje träd se en gudom lighetens represen tan t till föreställningen om en gud, som härskat öfver alla ek träd och ibland tag it sin bostad i något af dem . för a tt m öta sina dyrkare.

Religionshistorien erbjuder m ånga analogier till den u t­veckling af ekguden, som här angifvits. Guden Soma växer exem ­pelvis upp u r drycken m ed sam m a nam n, och Dionysos utvecklar sig så sm åningom u r trakernas barbariska rusdrycker. Den närm aste analogien erb juder em ellertid en sädesgudom lighet så­dan som Dem eter. H varje sädesstrå hyste ursprungligen en liten daim on. Som alla fältets sm å sädesstrån bilda en enhet, ett åkerfält, så gå sedan alla de sm å daim ones upp i en större, hela fältets. Och alla de skilda åkerfältens växtlighetsgudar sam m ansluta sig till. sist u ti en enda vegetationsgud.

. Men h var gång åkern slås, flyr gudom en u n d a n ; den flyttar

*) R hys, Celtic Britain 69 f.

40 Torgny Segerstedt

sig för hvarje lietag och sitter till sist i de sista sädesstrån, som stå kvar, och bindes fast i den sista kärfven. D ärför göm m es den kärfven och brukas först när lifsgudens k ra ft som bäst be- höfves, då dagarna äro som kortast, eller då ny säd m yllas ned i åkern.

De som odlade den bördiga m arken ru n d t Elevsis togo, som väl i m ånga andra af G reklands bygder, den sista kärfven på åkern och form ade den till en kvinnogestalt. Den bevarades i tem plet till nästa skörd; det var y tte rst viktigt a tt väl vårda den och väl rena sig till den dagen, den fram ställdes för allt folket. Ty den kvinnofiguren var helig, och olycka följde, om någon oren skådade den helige. D en stråfiguren var trak tens Demeter. H on flyttade sederm era till Olympen, m en återvände regelbundet till sin gam la hem vist; och folk från all världens kanter ström m ade då till för a tt få del af det eviga lif, som Dem eter och Dionysos där gaf åt de stackars så kort tid lefvande m änniskorna 1).

Demeter bor på Olym pen; m en hon bor också i sitt tem ­pel och på hvart särskildt åkerfält. Sam m a obestäm dhet å te r­finnes i föreställningen om ekträdets gud. H an tog också sitt säte på Olympen, som den främ ste i gudarnes krets. Men han bodde äfven i Dodona, i Boeotiens eklunder och på det arkadiska Lykaios-berget. H an hade sitt hem vist i alla heliga lunder och i alla de ekar, under hvilka hans dyrkare offrade.

H an bor i ekar och eklunder, långt innan han försvinner bakom molnen, som hölja Olym pens topp. E kens dyrkan går, som näm ndt, tillbaka till stenåldern. Den lefver fortfarande under bronsens tid och långt in i järnets. R edskap af sten och m etall nötas fortare u t än religiösa föreställningar. Och stenåldersfolkets religiösa föreställningar kunna finnas kvar b land deras sena efter­kom m ande i trots af religionernas växling och i trots af ett ge­nom generationer bedrifvet upplysningsarbete; spår af stenål­derns religiösa begrepp kunna lefva kvar ännu den dag, redskap och vapen af sten sam las som de sista dyrbara v ittnesbörden om fädernas lif i längst förflutna tider.

Det uteslu ter icke a tt en religiös utveckling äger rum . Den Zeus, som härskar på Olympen, är delvis en annan än den, som

!) Jevons, Introduction to the h istory of relig ion 358 f.

Ekguden i Dodona 41

bodde i det v in triga Dodona. Olym piern har icke eklöfskransen kring sitt h u fv u d ; hans kännem ärke är den blixt, han håller i sin hand. Den gam la ekguden h ar under tidernas lopp m er och m er glidit öfver uti blixtens och åskans gud. Ä fven det är väl en gudom , som leder sina anor tillbaka till stenåldern. A tt han från början varit identisk m ed ekguden ä r väl troligt. Det är troligt redan på g rund af gudsföreställningens ringa grad af utveckling under äldsta tidér; det är knappast antagligt, a tt där funn its någon näm nvärd skillnad m ellan olika gudagestalter. Ä skguden har em ellertid lättare ku n n at bibehålla sig under tider­nas växling, än ekguden. Åskans m akt och ny tta m anifesterade sig otvetydigt för m änniskorna, oafsedt om deras redskap var af sten eller m etall och oafsedt om de lefde af trädens fruk ter eller m arkens säd.

Förbindelsen m ellan eken och åskans gud är genom gående. Det var, som ofvan näm ndt, åskguden, som kelterna dyrkade i ekens gestalt. Hos germ anerna var det Donar-Thor, som ägde ekträden. P reussarna dyrkade sin åskgud, Percunas, då de offrade å t sina ekträd , och rom arna betraktade Ju p p ite r som den, å t hvilken eken var helgad. Hos g rekerna var Zeus ekarnes herre, det v ar ju Zeus m an tillbad i Dodona. D enna öfverallt återkom m ande förbindelse mellan eken och åskans gud, kan icke bero på en tillfällighet.

* **

Saxo berä ttar på ett ställe, h u r K nuds bror Mogens från ett krigståg i Sverige hem förde en massa T horsham m are af ofantlig storlek. »Våra förfäder tänk te sig», tillfogar han, »åskans ljud som åstadkom m et med en ofantlig kopparham m are, och lade därför an på a tt m ed konst fram bringa något lik ­nande» x).

Som dylika Thorsham m are få vi väl räkna de dubbelyxor, hvilka förfärdigats af ler och guldbleck och alltså icke kunnat användas som något slags vapen 2). Innan dylika yxor fö rfärd i­gats af m etall, tillverkades de af sten. Ä fven från stenåldern

*) Saxo gram m aticus, X III.2) M ontelius, K ulturgesch ichte Schw edens 135.

42 Torgny Segerstedt

har m an näm ligen något m otsvarande de stora kopparham m are, hvarom Saxo talar. Det är dessa stenyxor, hvars storlek utesluter tanken på deras användande till vapen. Äfven i vårt land finnes denna stenyxtyp representerad 1).

Thors ham m are har äfven på grekiskt om råde sin m otsva­righet uti dubbelyxan. D ubbelyxan har redan under den my* kenska tiden u tg jo rt en religiös symbol. Bland Schliem anns m ärkli­gaste och m est bekanta fynd i Mykenge höra tvenne gyllene tjur- hufvud med dubbelyxor m ellan hornen -). T ju rhu fvudet m ed dubbel­yxan återfinnes likaledes på en ring och en gem m a från Mykenae 8). K unde dessa fynd läm na en i ovisshet om, hvad denna dubbel- vxa egentligen skulle beteckna, fram går detta ganska k lart af en annan ring, på hvilken dubbelyxan fram ställes sväfvande i luften öfver några kvinnofigurer. Förutom dubbelyxan afteckna sig här i rym den öfver m änniskorna regnbågen och solen jäm te en med sköld ocli sp ju t u trustad m änniskoliknande figur. Denna fram ställning ger vid handen, a tt dubbelyxan rep re­senterade något på him len fram trädande fenom en, något som i detta hänseende kan jäm nställas m ed solen och regnbågen.

Man är alltså berättigad a tt i den m ykenska dubbelyxan se en m otsvarighet till Thors ham m are. Saxos förklaring kan användas äfven i detta fall. Man har tänk t sig åskan fram ­kallad genom slag af en väldig dubbelyxa.

A tt den verkligen u tg jo rt en religiös sym bol kan m an sluta sig till redan af de m ykenska graffvnden. Visserligen ha i g rafvarna nedlagts allehanda vapen. B land dessa vapen finnas också dubbelyxor. Men till vapen kunna icke de yxor hafva af- setts, som afbildats m ellan tju rhornen eller fram ställts sväfvande i rym den.

H varför dubbelyxan placerats m ellan ett par tju rhorn , är svårt a tt afgöra, em edan tju ren är ett så vanlig t förekom m ande d ju r i religionen och upp träder där af så m ånga olika grunder. Skulle m an tänka på något sam band m ellan tju ren och yxan, låge det nära till hands att i det ena se blixtens, i det andra åskdånets symbol. Det finns em ellertid icke några direkta an­

’) M ontelius, a. a. 27.■) Schliem ann, Mvcense 252.3) Schliem ann, a. a. 409, 412.

Ekguden i Dodona 43

knytn ingspunkter för en förklaring som sam m anbinder de båda, och saken har i förevarande sam m anhang ingen betydelse.

Dubbelyxan har förm odligen användts som religiös symbol, så långt den m ykenska kulturen räckt. Vi återfinna den på ett stycke af en på Cypern funnen vas. Y xan är äfven här afbildad m ellan tvenne horn 1).

Den viktigaste fyndorten är em ellertid Kreta. Bland de vid Zakro funna signeterna finnes en, som fram ställer dubbel­yxan sväfvande öfver tvenne m änniskor, alltså en fullständig m otsvarighet till den of van näm nda m ykenska gem m an. En annan af de på sam m a ställe fun n a signeterna v isar tvenne fågelgestalter med en yxa sväfvande öfver sina h u fv u d 2). I g ro ttan på Dikteberget, sederm era Zeus helgedom, ha en m ängd, förm odligen som votivgåfvor använda, dubbelyxor kom m it i da­gen 3). D örrposter och pelare i palatset vid Knossos äro p rydda med den heliga symbolen 4). Om än detta icke är i stånd a tt häfva de tvifvel, som yppats beträffande yxans användande som religiös sy m b o l5), borde ett par and ra fynd vara det. I palatset på Knossos h ar näm ligen u tgräfts en helgedom från senmy- kensk tid. P å altaret låg bland anna t en liten dubbelyxa af stealite och de sakrala hornen. I altaret fanns ett hål afsedt a tt u tgöra fäste för det skaft, som skulle uppbära yxan 6). Skaftet har förm odligen varit af trä, och därför förstörts. D enna på a ltaret uppresta yxa är en d irek t m otsvarighet till de h är i N or­den fu n n a stenyxorna.

Förm odligen h ar det varit dubbelyxan soin gifvit palat­set i Knossos nam net labyrinthos. Labyrinthos kom m er säker­ligen af labrys, dubbelyxa, och betyder dubbelyxans plats. M ärk­ligt nog förefinnes, som ofvan näm ndt, ganska t}^dliga rem ini­scenser af en ekkult på K reta. M inos’ nam n är knu tet såväl till eken som dubbelyxan.

*) Murray, Sm ith and W alter, E xcavations in Cyprus sid . 39, n:r 844.2) H ogardt, The Zakro sea lin gs n:r 6. Journal of H ellen ic stud ies

X X II.8) E vans, M ycensean Tree- and Pillarcult. Journ. H ell. Stud. X X I, 100.4) E vans, a. a. 107, 110.5) W . D. H. R ouse, The double axe and the Labyrinth. Journ. H ell.

Stud. X X I, 270 f.®) E vans, Journ. H ell. Stud. X X I, 383.

44 Torgny Segerstedt

U nder m ykensk tid h ar således en gud dyrkats, hvars symbol varit dubbelyxan. D enna gudom har em ellertid få tt dela den m ykenska kulturens öde a tt undan trängas af den ku ltu r eller kanske rä ttare okultur, som de senare invandrade stam m arna förde med sig. Ute i g ränstrak terna dröjde den gam la odlingen längst kvar och sam m ansm älte sm åningom med den nya, som under tiden uppblom strat.

Så återfinnes dubbelyxan på m ynt från M arium på Cypern präglade om kring år 400 f. K. De föreställa en varg m ed dub­belyxan sväfvande i luften 1). P å M indre Asiens kust å te r­finnes dubbelyxan i Zeus hand. Det är den kariske Zeus, Zeus labrandeus, som i stället för skepter eller den vanliga fram ­ställningen af blixten bär dubbelyxan. A tt denna Zeus så fram ­ställts fram går icke blott af P lu tarchos’ f r å g a 2) »hvarför bar Zeus bild i K arien icke blixten eller skeptret u tan dubbelyxan?» Afven m ynt från K arien visa guden i detta skick 8).

D ubbelyxan är vidare am azonernas vapen. Den bäres af flera af de grekiska gudarna, af Apollo, A rtem is och H ephaistos 4). I Tracien är den ett a ttribut, som tillägges flera af de inhem ska gudarna 5), och den återfinnes därför på traciska m y n t6). Afven thessaliska m ynt äro präglade med denna urgam la religiösa sym ­bol 7). Tenedos h ar em ellertid fram för andra platser g jo rt d u b ­belyxan till sin egendom. Den återfinnes icke blott på m ynten därifrån 8), u tan användes äfven vid m er eller m indre religiösa riter. Det finns ett ordspråk: »Tenedos yxa» som enligt M acarius användes om stränga och hårda handlingar, em edan m an på Tenedos förvarade tvenne vördnadsvärda yxor, med hvilka äk- tenskapsbrytare af rä tta d e s 9). Det är kanske ju st dessa yxor, som äro af bildade på öns m ynt. I hvarje fall h ar m an säker­ligen rä tt a tt betrak ta dem som en religiös symbol.

*) H ead, H istoria num orum 623.2) Qucest. graec. 45.8) M itteilungen d. deutschen arch. Instit. X V , 250; D ittenberger, Svlloge

inscript. 95; H ead, a. a. 525, 529, 533.4) Rouse, Journal of H ellen ic Studies X X I, 270 f.6) H ead, a. a. 240.6) Head, a. a. 213, 237.7) H ead, a. a. 261.8) Head, a. a. 476.9) M acarius, VIII, 7. Corp. paroem. grsec.

Ekguden i Dodona 45

D ubbelyxans gud har icke saknat tillbedjare i det egentliga Grekland. O m kring år 300 f. K r. beslöto A thens m yndigheter a tt iordningställa Zeus labrandeus tem pel i A then *). L abranda är liksom labyrin th ett nam n bildadt af labrys, dubbelyxa. Den ort i K arien som hette så, h ar alltså i särskild grad varit dubbelyxans plats. Den kariske guden ägde således vid denna tid sin särskilda helgedom i A then, och m an skiljer m ellan ho­nom och öfriga form er af Zeus.

D enna åtskillnad h ind rar tydligen icke, a tt dubbelyxor skän­kas den grekiske guden som votivgåfvor. Zeus tem pel i Olym pia h ar få tt m ottaga d y lik a 2). De hafva äfven gifvits till Zeus- tem plet i Dodona 3). E m ellertid ha ju allehanda vapen gifvits guden som gåfvor, och m an kan icke sluta till något närm are sam band m ellan ekguden och dubbelyxans bärare endast däraf a tt detta vapenslag förekom m er bland de votivgåfvor, som gudens dyrkare hem burit honom.

E tt dylikt sam band m ellan eken och dubbelyxans gud har em ellertid förefunnits i Dodona liksom ett dylikt kunde spåras på K reta. Det förtäljes, a tt Dodonas ek gaf orakelsvar för första gången, n ä r en herde ville nedhugga densam m a 4). Denne herde hade frånstu lit sin kam rat hans hjord, och eken hade u p p en ­bara t för ägaren, hvar de stu lna d ju ren blifvit dolda. I v re­desm od ville tju fven nedhugga trädet, m en af stod från sitt före­tag, då en dufva tittade fram u r stam m en och befallde honom a tt skona trädet. E fter denne m an, som bar nam net Hellos och kallas »drytomos», tim m erhuggare, ursprungligen väl den som nedhugger ekträd, hade präste rna blifvit kallade h e l le r5). N am net heller är antagligen identiskt m ed seller. Jäm te detta nam n kallades Dodonas p räster äfven »tomaroi» vedhuggare. Den senare benäm ningen sam m anhänger enligt uppgift med det i närheten liggande bergets, Tom aros eller T m a ro s6), liksom

*) Corpus inscriptionum atticarum II, 613.2) O lym pia IV , 71, Tafel 26; S. M uller, Aarböger for nordisk Oldkynd.

1882, 328.8) Carapanos, D odone et ses ruines LIII, 4; LIV , 6, 7, 9, 10.4) P roxenos, fr. 2. Fragm . h ist. gnec. IT.c) Schol. II. II, 234.°) Schol. II. X V I, 234.

46 Torgny Segerstedt

nam net seller skall vara taget af en flod med detta nam n *). Men vare sig så är förhållandet eller icke — förm odligen ha berget och floden fått nam n af p rästerna eller stam m en och icke tvärtom — kan m an af dessa berättelser sluta sig till a tt en yxa för dessa präster spelat rollen af någon slags religiös symbol.

L äm na vi tillsvidare åsido nam net »vedhuggare», som prästerna här bära, låter ju historien om tim m erm annen, som ville nedhugga trädet, tolka sig som en setiologisk myt. Den förklaras, därest en yxa verkligen förefunnits i Dodona, som på ett eller annat sätt u tg jo rt ett kultförem ål.

A tt så verkligen varit förhållandet fram går af Philostratos beskrifning af Dodona. H an ser eken och den gyllene dufvan, »och där är dubbelyxan, hvilken tim m erm annen Hellos kvar- läm nade, efter hvilken hellerna uppkallades 2)». Den Hellos, efter hvilken prästerna voro uppkallade, var alltså identisk m ed her­den, som ville nedhugga trädet. Det redskap, den yxa, h v a ra i han därvid begagnade sig, kvarglöm de h an ; den fanns kvar i Dodona och utgjorde liksom den gyllene dufvan en helig sy m ­bol. Det ord Philostratos använder är »pelekys», som betyder yxa, bila, och användes som benäm ning på dubbelyxan.

Liksom Ju p p iter F ere triu s’ heliga sym bol i det capitolinska tem plet utgjordes af en silex, och Percunas i Novgorod höll eii stenyxa i sin hand och T hor bar sin ham m are, så fanns alltså i Dodonas eklund en likartad helig symbol. Genom denna fö r­bind es ekguden med den gam la åskguden, som under m ykensk tid dyrkats under dubbelyxans tecken.

M innet af åskgudens gam la symbol h ar annars b leknat be­tydligt. Den dodoneiske Zeus afbildas såväl som de flesta andra Zeustyper med den egendom liga blixt, hvarm ed olym piern i re ­geln är u trustad, och hvars grundform kanske utg jort någon slags klubba eller dubbel dolk.

Hos de gudar, som härskade, öfver eken, återfinnas alltså de olika sym bolerna för å sk a n : stenyxan, m etallyxan och de senare fram ställningar, som sökt direkt af bilda blixten. H vad h ar orsaken varit till denna öfverallt återkom m ande förbindelse mellan eken och åskan?

*) Carapanos, a. a. 160.2) Im agines II, 33.

Ekguden i Dodona 47

Åskguden m anifesterar sig på tvenne sätt för m änniskorna, genom blixten och regnet. Blixten och regnet äro Zeus fö rnäm ­sta verksam hetsform er. Det är icke blott hos H om er som Zeus b ä r epiteter, som alla m er eller m indre variera benäm ningen blixtslungare. Ä fven i kulten återkom m er denna betydelse. H an dyrkas som den från him len nedfarande, där grundföreställningen är den om åskviggar, som slungats ned på jorden. H varje åsk- vigg är u rsprungligen ett gudom ligt kultförem ål. Och när de samlas i Zeus hand, blir också åskviggen hans stående a ttr i­but, hvarm ed han alltid och öfverallt utrustas. L ikaså sänder Zeus regnet. I kulten såväl som litteraturen tilläggas honom be­näm ningar, som angifva honom vara den regngifvande, som sän­der storm byarna på hafvet såväl som det vårregn, som befruk tar landtm ännens åkrar. H vad som bringar Zeus i förbindelse m ed bergens toppar, är sam m a sak. Åskm olnen sam la sig kring bergstopparna och sprida sig därifrån på några m inuter u t öfver tra k te n ; därför dyrkas Zeus, m olnskockaren, gärna på bergshöjder. Men någon personifikation af him len har Zeus aldrig varit, förr än senare tidens spekulativa m ytforskare förvandlade honom därtill.

F rågan blir alltså den, hvilka ankny tn ingspunkter ekkulten kan erbjuda för den i ljungelden och regnet fram trädande åsk­guden.

E nlig t L ucretius var det blixten, som först förde elden ned till de död lige; af den tändes all b rinnande eld *). H an är så­ledes på det klara med, a tt det är sam m a eld, som brinner i ljungelden och på härden. Äfven T heophrast ser i blixten en eld, som tändes i luften på grund af dess fu k tig h e t2). Och n är Salm oneus i sitt vansinne söker im itera Zeus blixtar, slungar han facklor upp i luften. Det latinska ordet för eld, ignis, h ar också i pluralis betydelsen blixtar.

L jungelden h a r alltså varit af sam m a slag som den eld, m änniskorna tag it i sin tjänst. E lden var m änniskornas m äkti­gaste bundsförvandt i striden för tillvaron. D ärför voro nog u r­sprungligen alla slag däraf heliga. Svårigheten a tt vid denna tid uppgöra ny eld tvang till a tt vaksam t vårda den, som brann

*) D e rerum natura V, 1091.2) Opera ed. W im m er, fragm. 16.

48 Torgny Segerstedt

på härden och se till, a tt den icke slocknade. D äraf kom seden a tt i helgedom arna underhålla de evigt brinnande eldar, hvilka om näm nas från flera grekiska te m p e lx) äfvensom från Romove och Novgorod.

Ilad e elden slocknat, kunde ny sådan uppgöras antingen genom att gnida tvenne trädstycken m ot hvarandra eller också genom att slå gnistor med h jälp af flinta och svafvelkis 2), som längre fram ersättes m ed stålet.

Orn elden slocknat fram för Percunas altare i Novgorod, en förbrytelse af den tjänstgörande prästen, som straffades med döden, tändes en ny m ed h jälp af den flintsten gudens bild höll i sin hand 3).

Det vanligaste sättet a tt fram kalla ny eld var em ellertid a tt gnida tvenne trädstycken, till dess de genom frik tionen fa tta t eld. K onsten a tt fram kalla gnideld lefde ännu för några m ans. åldrar sedan kvar i åtskilliga trak te r af vårt land, där gam la skogsm än och skyttar kunde göra upp värm e genom a tt rulla en ekekäpp m ot ett to rrt trädstycke 4). All helig eld skulle tän ­das på detta urgam la sätt. N är landsolyckor härjade, släcktes elden, och ny sådan gneds fram och kringbars till alla ru n d t om i b y g d e rn a5). P å sam m a sätt skulle elden tändas i Vestas tem ­pel, n är den genom ovarsam het s lo ck n a tG). Det är urgam la sättet a tt tända eld, som bibehålies af de konservativa gudarna.

M änniskorna kunde alltså göra den iakttagelsen, a tt elden bodde i trädet. F ram för allt bodde den i eken. Den heliga elden få r näm ligen icke gnidas fram ur hvilket träd som helst. Den skall tändas af ekved. Det är ett genom gående drag hos alla de europeiska folken 7). Äfven i vårt land skulle elden, som näm ndt, gnidas fram m ed en ek-käpp. Dessa heliga eldar, som vid olika tillfällen tändas, äro direkta m otsvarigheter till dem, som brunno i Romove och Novgorod, och hvartill endast ekved fick brukas. V are sig eken användes därför a tt den var

' ) Pausan ias V, 15, 9; V III, 9, 2; V III, 37, 11.2) M ontelius, a. a. 17.

R alston, Songs of the Russian People 88, cit. af Frazer, G olden B ough2 III, 348, 2.

4) H yltén-C avallius, a. a. 189.5) H yltén-C avallius, a a. 193 f.°) W issow a, R eligion und K ultus der Rönier 144.7) Frazer, G olden B ough2 III, 34G 1'.

Ekguden i Dodona 49

det heliga trädet, eller em edan den var det vanligast förekom ­m ande, eller därför a tt den på grund af sin hårdhet var sär- skildt läm pad därtill, eller alla dessa om ständigheter sam ver­kade, så kom eken i hvarje fall a tt bli det träd, livari elden hade sin bostad. Man kunde ju också iakttaga, h u r blixten slog ned och försvann i eken. Man behöfver icke därför an taga a tt blixten skulle ha någon särskild förkärlek för ekträd, ehuru det ju påstås vara förhållandet. B lixtens förkärlek för eken förklaras ju i dessa aflägsna tider lä tt däraf att detta träd då var det förhärskande och skogbildande.

I hvarje fäll bodde ju sam m a eld, som brann i ljungelden, äfven i ekträdet. Den kunde ju n är som helst gnidas fram därur. D et är då en naturlig sak, a tt ekens gud blir identisk med åskans. Därför b rinner en ständig eld fram för Romoves ek och fram för Percunas altare i Novgorod. Förm odligen fanns en dylik eld, för hvars underhåll p rästerna ansvarade, äfven i Dodonas lu n d 1).

Den tanke, som h är b inder sam m an, återfinnes i m era spekulativ form hos dessa folks fränder, inderna. Eftersom reg­net och åskan äro sam tidiga företeelser, tän k a de sig, a tt elden af regnet föres ned till jorden och där sam tidigt m ed vattnet uppsuges af växterna. Ur dem låter den sig ju åter fram kallas. E tt visst sam band m ellan eld och vatten, känner äfven L ucre­tius 2). H an vet, a tt den eld, som finnes i jorden, ibland är be­nägen a tt sam la sig i källorna. Det är kanske ju s t regnets och blixtens sam tidighet vid åskvädret, som väckt denna tanke på eldens och vattnets frändskap.

Identifieringen af ekens och åskans gud beror em ellertid icke endast på eldens iden tite t i eken och blixten. Äfven det andra fenom enet vid åskan, regnet, har u tg jo rt en föreningslånk. Som redan n äm nd t fanns i D odonas lund en helig källa. Helge, dom en i Scotussa tycks äfvenledes h a bestått af båda elem enten, eken och källan. Det sam m a var förhållandet m ed Zeus helge­dom på L ykaiosberget i A rkadien. D är fanns en källa, i hvil- ken prästen doppade ek-kvisten, n ä r to rkan kom växtligheten att förtvina. I Rom fanns en helig jä rnek lund m ed källa på

x) Cook, C lassical R eview X V II, 183 f.2) D e rer. nat. VI, 861 f., 884 f.

4

50 Torgny Segerstedt

det Aventiska berget. Det var h är Ju p p ite r lärde N um a blixt- besvärjandets k o n s t1). Äfven den heliga eklunden vid M arseille ägde inom sig heliga källor. Den vanligaste typen af irländsk helgedom var ett träd med tillhörande helig källa. P å slaviskt område återfinna vi sam m a kom bination i eken och källan, som funnos i närheten af Stettin. Slutligen fanns ju i U psala lund en helig källa, där offren »fulländades».

Källornas dyrkan är på sätt och vis analog med ekens. Liksom eken h ar dyrkats för sina frukters skull, ha källorna till- bedts för den dryck, de skänkt m änniskorna. Det är en rik tig anm ärkning som Servius gör på ett ställe i sin k o m m en ta r?), då han påpekar, a tt »ingen källa finnes som icke är helig». Deras ku lt är utbredd öfverallt, där m änniskor lefva. I E uropa h ar källkulten left kvar om m öjligt ännu m er outrotlig och oföränder­lig än trädkulten. Det längsta deras gam la helighet förm åtts m aka åt sig, har varit a tt änd ra nam nen. De forna gudarna ha få tt vika för helgon eller själfva m oderniserats till dylika. Den helige Olof, som ärft Thors yxa, h a r äfven ärft några källor. Ibland har det räckt till med så enkel om kostym ering, som den a tt sätta ett sankte fram för gudens nam n. Så ha vi få tt Sankt Tores och Helge Tors källor 3).

Som af det ofvan sagda fram går, gör sig en tendens gällande a tt till helgedom ar utse platser, där det heliga trädet kan dyrkas jäm te en källa. Då trädet och källan gem ensam t liksom rep re ­senterat lifvets nödtorft, ha de förm odligen också i regel d y r­kats gem ensam t. K ällkulten går också liksom ekkulten tillbaka till stenåldern 4).

Det är icke endast m änniskornas ställn ing till eken och källan, som är ägnad att sam m anföra de båda till en religiös enhet. K ällans vatten har sin betydelse äfven för trädet. Det »med foten drickande» trädet frodas bäst, n ä r dess rö tter kun n a dricka rikligt m ed vatten . K ällvattnet h a r för träde t större be­tydelse än regnet. A andra sidan skyddar ju det täta löfhvalf- vet källan från a tt sina och bevarar dess vatten frisk t och kallt å t dem, som där vilja släcka sin törst. Såväl trädets och källans

*) O vidius, Fasti III, 295 ff.2) A eneiden VII, 84.3) Bernhard Salin, U ppland 220; H yltén-C avallius, a. a. I, 132 f.4) Salin, a. a. 220.

Ekguden i Dodona 51

inbördes beroende af hvarandra som m änniskornas ställning till dem ha alltså varit ägnade att låta dem fram stå som en enhet, och bilda ett enda religiöst begrepp. E ken och källan bilda därför en enda gudom, när en sådan, livilket ju ursprungligen icke var förhållandet, växer fram ur det lifgifvande trädet och källan.

Dodonas ekgud bär därför tillnam net »naios» den våte. H ans fest heter »Naa», och föreståndaren för p rästerna »Naiark». Guden afbildas m ed håret drypande af vatten under eklöfskro- nan J). Det är bilden af en vattnets gudom, den våte ekguden.

Liksom sam m a eld b rinner i ljungelden och på altaret eller härden, flyter sam m a vatten i regnets ström m ar och i källan. R egnskurarna kun n a fylla den halft u ttorkade bäcken eller källan med ny tt vatten. N är regnet icke vill kom m a, ta r Zeus lykaios p räst en ek-kvist och rör i källans vatten, och dim m an, som stiger upp u r källan, blir till moln, och u r molnen ström m ar regnet ner öfver den törstiga jorden. Sam m anhanget m ellan källans vatten och m olnens är alltså så stark, a tt m an med hjälp af det ena kan fram kalla det andra. Det var likaså m öjligt a tt fram kalla åska med hjälp af ekträdet. P lin ius m eddelar, a tt enligt D em okrit kunde »im brium et ton itruum concursus» fram kallas därigenom a tt stycken af en kam eleont brändes tillsam m ans m ed ekved 2).

F ör ett åkerbrukande folks lifsuppehälle är regnet af större nytta än källans vatten. D ärför fick den gam le källguden vika för regnets gud. Liksom blix tguden lättare kunde följa med i den religiösa utvecklingen än ekguden, så skjutes källguden i skuggan af regnets gudom . D ärför skiljer sig alltså åskguden sm åningom från eken och v inner i betydelse i sam m a m ån denne glömmes. Dodonas helgedom är halft bortglömd, när nya p rak tfu lla tem pel resas åt den olym piske m olnskockaren och blixtslungaren.

* *

Öfverallt, där det näm nes något om den gudstjänst, som bedrefs i Dodona, talas om den som en orakeltjänst. M än­niskorna kunde där häm ta besked om Zeus vilja eller spörja om hvad fram tiden bar i sitt sköte. D å denna gudstjänstform är så oupplösligt förbunden med ekguden, följer däraf, a tt den också

J) Overbeck. a. a. II, 79, 233.!) P lin ius, Nat. H ist. X X V III, § 29.

52 Torgny Segerstedt

går tillbaka till sam m a skede i den m änskliga utvecklingen som ekens dyrkan. Slutsatsens rik tighet bekräftas af uppgifterna om de öfriga ekgudarnas dyrkan. Vid de heliga ekarna i T ibur m edde­lades, som of van näm ndt, augursvärdigheten, något som föru tsätter ett sam band m ellan dessa ekars dyrkan och verksam heten som augur. De keltiska ekprästerna, druiderna, u tm ärk te sig genom sin trolldom sförm åga. De betraktades som de vise fram för andra, hvilka ägde djupare insik ter i naturens hem ligheter än vanliga dödliga. I deras kunskaper ingick äfven förm åga a tt förutsäga kom m ande t i n g J). De gam la preussarna trodde sig, som förut om taladt, u r eken kunna förnim m a gudens svar på sina frågor. Äfven vid helgedom en i U psala m eddelades orakelsvar. Saxo om näm ner exempelvis, a tt H alvdan, då han fann a tt hans ge­m ål förblef ofruktsam , begaf sig till Upsala för a tt söka råd och där fick till svar, a tt ingen efterkom m ande kunde väntas, förr än han försonat sin broders skugga med en ärofull likfärd 2).

A tt genom allehanda slag af spådom och teckentydning utforska gudarnes v ilja utg jorde ju i det hela taget en m ycket väsentlig del af de indogerm anska folkreligionerna, liksom för öfrigt af alla folkreligioner. A tt denna form af gudstjänst är knuten till ekens dyrkan, låter oss datera den tillbaka till sam m a tid, ek-kulten uppkom m it, alltså till stenåldern. Vi få därigenom en föreställning om, h u ru relationen m ellan guden och hans dyr- kare fa tta ts i dessa aflägsua tider.

Vid hvarje viktigt afgörande rådfrågas guden; det gäller a tt taga reda på hvad som är bestäm dt skola ske, eller hvad m an har a tt göra för a tt lyckas i sitt förehafvande. H ela fö rhållan­det uppfattas snarast som en fråga om att lyckas i sina före- hafvanden. Vid hvarje tilldragelse kan m an vänta en ny uppenbarelse af den makt, som står öfver m änniskorna. Det är icke en gång för alla fastslaget, hvad som kräfves för a tt vara i harm oni med den bestäm m ande m akten. Det är åtm instone rum läm nadt för nya underhandlingar. G udom en blir på detta sätt intresserad för m änniskornas göranden och låtanden, del­tager direkt i deras kam p för tillvaron. R eligionen griper in i den konkreta verkligheten, om den än icke rör sig med

*) Rhys, H ibbert Lectures 222 f.2) Saxo, 319 i G rundtvigs öfvers.

Ekguden i Dodona 53

några högre begrepp om gudom eller gudom lig styrelse af världen.

Carapanos g räfn ingar i Dodona ha bragt i dagen en del taflor, på hvilka de h jälpsökandes frågor varit skrifna. Det är allehanda världsliga ting, hvarom det frågas *). Man frågar hvad som är ny ttig t för ens boskapsskötsel, och en bekym rad äkta man förhör sig, huruv ida den son, hans hustru födt, är af äkta börd eller icke. Oraklet h a r lika beredvilligt besvarat p rivata mäns privata spörsm ål som staters och städers förfrågningar om krig och fred.

Som fram går af de på b lyplattor skrifna frågorna, har det varit sed a tt skriftligen fram föra sitt ärende till guden. Hos Sophokles om talas också, a tt frågan till den m ångtungade eken nedskrefs i sellernas lund 2). Svaren gåfvos an tingen af sellerna eller af de kvinnliga tem peltjänarinnorna, förm odligen nedskrifna äfven de liksom frågorna på blyplattor 3). Gudens v ilja har h äm ­tats på m ånga olika sätt. An hafva dufvorna gifv it u ttryck åt gudens v i l ja 4). De ha väl närm ast tillhört Diones kult, om de än leda sina anor tillbaka ända till den m ykenska tiden. V idare kungör guden sin v ilja genom ekens sus, genom källornas sorl eller genom den »dodoneiska kopparn».

G uden gaf alltså sin vilja tillkänna genom källans sorl 5). Då källorna i och för sig betrak tats som gudom liga väsen, borde det naturligaste och ursprungliga sättet a tt träda i förbindelse med gudom en vara a tt dricka af källans vatten . M aximus Ty- rius om talar också, a tt detta sätt a tt insp irera sig var bruklig t i l o n ia 6). Sederm era ha u r källkulten u tb ildat sig flera olika spådom sarter. Så näm ner Pausanias, a tt en helig källa fanns i Pharse i Achaia, där spådom gafs i s ju k d o m sfa ll7). E n spegel nedsänktes till vattnets yta, m an bad och brände rökelse till gudinnan och såg därefter i spegeln. Då aftecknade sig där den sjukes bild som lefvande eller död, därigenom tillkännagifvande hvilken u tgång sjukdom en skulle få. Pausanias tillfogar, a tt en dylik

*) Carapanos. a. a. 70 f.2) Trachinis6 1167.8) Carapanos, a. a. 169.*) Carapanos, a. a. 367.6) Servius, K om m entar till Aen. III, 466.°) D issert. X X V I.7) VII, 21, 11 f.

54 Torgny Segerstedt

källa äfven fanns i Cvaneae i Lycien. Den tjänstgör som Apollos orakel, och visar hvar och en hvad han önskar veta. E tt af dessa u r källkulten utvecklade sätt a tt inhäm ta gudens vilja, var väl det om talade sättet a tt lyssna till källan. Det kan sär- skildt ha varit brukligt vid de källor, hvilkas vattentillflöde perio­diskt till- och aftagit.

Orakelsvar gåfvos äfven af »den dodoneiska kopparn». Den dodoneiska kopparn var ett uttryck, som öfvergått till ordspråk. Det betecknade ett ihållande ljud och användes om pratsam m a m änniskor. U ppkom sten af detta u ttryck angifves något olika. An säges det, a tt Dodonas helgedom, som saknade alla m urar, om- gafs af kopparbäcken, som ställts invid hvarandra så tätt, a tt därest m an slog på ett af dem, klangen fortp lantade sig från detta till alla de andra !).

Än berättas a tt ordspråket uppkom m it däraf a tt i Dodona fanns ett stort kopparbäcken uppställd t på en pelare. Bredvid stod en annan pelare bärande en gossfigur, hvilken i sin hand höll ett tredubbelt af kopparlänkar bestående g is se l2). N är v in ­den satte gisslet i rörelse slog det mot kopparbäckenet och fram ­kallade en ihållande kopparklang. D enna figur lär ha varit en gåfva af staden Corcyra till tem plet.

Det är ju ingenting som h in d rar a tt båda versionerna äro sanna. M uren af kopparbäcken kan ha ersatts af gruppen på pelarna eller bildat ingången genom ringen. N är guden ville y ttra sin vilja rörde han g is s le t3), och L ukanus talar om att »orakelsvar kom m a ur Zeus k o p p ar4)».

H vad var anledningen till kopparbäcknens användande i Dodona? Cook har besvarat frågan med att hänvisa till det pro- fylaktiska bruk, hvartill kopparn användts i en del r i te r5). K op­park lang ansågs som ett särdeles effektivt medel a tt hålla onda andar på afstånd. D enna tilltro till dess förm åga g ru n d ar sig på prim itiva m änniskors egen erfarenhet. M etallklangen an ­vändes a tt in jaga fruktan i fienderna. H vad som är användbart mot fiender, är det äfven m ot onda andar. A tt här ljudet fram ­

*) Fragm. hist, grtec. I, 3S1.2) Fragm. hist, grsec. I, 382; Strabo, VII. fragm. 3.8) W esterm ann, Script, poet. grrec. 369.*) Pharsalia VI, 427.5) The G ong at Dodona. Journ. hell. stud. X X II.

Ekguden i Dodona 55

kallas m edelst ett gissel berodde på det bruk, m an i profylak- tiska riter gjorde just af gissel. Det var särskildt vid två till­fällen m änniskorna begagnade sig af kopparn, vid solförm örkelser och begrafningar.

Cook fäster upm ärksam heten på en egendom lig parallell till den figur m ed koppargissel, som fanns i Dodona. L ukian be­rä tta r *), a tt fram för tem plet i H ierapolis stodo några phallusfor- m ade pelare. T vå gånger årligen steg en m an upp på en af dem och tillbrakte där en vecka under vaka och bönöfningar. H ans böner åtföljdes af slag på en gongong.

Man skulle em ellertid m öjligen kunna uppdraga ännu en parallell. N är Salm oneus proklam erade sig vara Zeus och kräfde offer, ville han också efterlikna gudens gärningar. H an fäste kopparkärl med rem m ar på en vagn; n är den drogs, dånade kopparn, och Salm oneus sade sig åska som Zeus. H an kastade facklor upp i luften, det var Zeus ljungeldar 2). Guden vredgades och lät blixten döda den stackars m annen i hans själfförhäf- velse. Förm odligen var Salm oneus fräckhet m indre än senare släkten voro benägna a tt antaga. G udar har ju understundom ink arn era t sig i konungarna, och dessa gudom ens ställföreträ­dare sysslade naturlig tv is med sina herrars gärning. Det var förm odligen endast en akt af sym patisk magi, då Salm oneus efter förm åga åskade och ljungade.

Det är ju tänkbart, a tt kopparn i Dodona ursprungligen haft en liknande uppgift, a tt den varit något slags im itation af Zeus åska och haft något syfte som sym patisk magi. D ärifrån vore steget till dess användande i orakelsyfte icke långt.

F ö rst och främ st var det em ellertid eken, som gaf orakel­svar. Philostratos ser b ind lar fästade vid e k e n ; de voro k nu tna vid dess grenar, em edan den liksom trefoten i Delphi gaf o rak e lsv ar3). Förm odligen sj^ftar äfven Sophokles på suset i ekens krona, då det talas om »min faders m ångtungade ek» 4). D enna m etod a tt u tforska gudens vilja åsyfta väl också Ai­skylos ord om »det otroliga undret, talande e k a r 5)». M aximus

x) De dea syria X X IX .2) Apollodorus, B iblioth. I, 9, 7.8) Im agines II, 33.4) Trachinise 1163.5) P rom etheus 831.

56 Torgny Segerstedt

Tyrius säger, att thesproterna vårcla eken i Dodona och ge­nom dess ingifvelse förutsäga kommande ting 1). Orakeltjänarna gingo fram till eken, och eken rörde sig, och så förnummo de gudens vilja 2).

Det omtalas icke närmre, huru det tillgick vid detta lyss­nande till ekens sus. Men det är frestande att förmoda en mera handgriplig och konkret förbindelse med eken än den, lyssnandet till vindens sus i dess krona innebär. Det man närm ast skulle kunna tänka på vore naturligtvis förtärandet af ekollon. Som ofvan näm ndt omtalas brända ekollon bland ingredienserna i den trolldryck, som kom Gudrun att glömma den gångna tidens olyckor. Att ollon här uppräknas bland de saker, som blandades i denna rusdryck, tyder på att de användts som rusmedel. Man kan möjligen tänka sig att just ollonens berusande förmåga varit orsak till orakelgåfvan. Det vore i full harmoni med pri­mitiva folks uppfattning.

H ur det än må förhålla sig med ollonens förmåga att berusa, ligger det nära till hands att tänka att gudens inspiration m ed­delats genom deras ätande. Det vore ju i full öfverensstämmelse med det ursprungliga sättet att hämta visdom ur källan genom att dricka dess vatten och att inspireras af Apollo genom att äta hans heliga lagerblad.

Spår af ett dylikt betraktelsesätt utaf ekollon förefinnes möjligen i ett grekiskt ordspråk. Om personer med rik erfaren­het hade man nämligen uttrycket: »han har ätit Zeus ollon i många festförsam lingar3)». Det kan vara ovisst, om meningen härmed varit den, att ollon gjort den ätande klok, att denne fått del af gudens visdom genom att äta frukterna af hans träd. Den tolkningen är ju icke utan analogier och i och för sig fullt acceptabel. Men tonvikten kan också ligga på ordet m ånga och uttrycket innebär då helt enkelt att den, hvarom detta säges, varit mycket med i världen. Och det förlorar all betydelse för förevarande spörmål, därest orden »Dios balanoi» här icke böra återgifvas med Zeus ollon, utan möjligen beteckna nogon annan frukt, som kastanjer eller nötter, hvilka understundom nämnas så.

*) Dissertationes X XV I.a) Westermann, Script, poet, grsec. 369.s) Apostolius, XIV, 66. Corp. paroemiogr. graec.

Ekguden i Dodona 57

Därest öfversättningen Zeus ollon är riktig, skulle af detta ordspråk framgå, att ollon förtärdes vid festförsamlingarna. De ha då förmodligen utgjort ett sakram ent och bringat guden och hans dyrkare i förbindelse med hvarandra. Hvad som talar för denna tolknings riktighet är att själfva uttrycket blir vida mer expressivt, därest någon tonvikt lägges på Zeus. I motsatt fall finge man antaga att ätandet af kastanjer vore särskildt karak­täristiskt för de grekiska folksammankomsterna.

Hvad som vidare kan iörläna sannolikhet åt den förmo­dan, att ollonens ätande spelat någon roll vid oraklet i Dodona, är vederbörande prästers barbariska lefnadssätt. Det är också om Dodonas »högt löfvade ek» som Eustathius berättar, att den gaf m änniskorna deras äldsta och ursprungligaste föda 1).

Dessa präster nämnas än seller eller heller än tomourer. Namnet seller kan ursprungligen ha betecknat en stam, ur hvil- ken prästerna i tur och ordning togos2). Tomourer har af Cook8) tolkats som en benämning, hvilken tillagts dessa p rä­ster, emedan de som en religiös rit förrättade nedhuggandet af det eljes okränkbara ekträdet. Enligt Cooks mening har i Do­dona existerat en fest motsvarande Dsedala i Boeotien. Berättel­sen om huru boeotierna dödade en prästinna genom att kasta henne på ett varm t kopparbäcken 4) eller på e ld5), tolkas af honom som en reminiscens af forna människooffer. Strabos berättelse är verkligen mycket märkvärdig. H an omnämner, att boeotierna årligen stulo nattetid en trefot från Dodonas tempel, in­höljde den i m antlar och därefter likaledes hemligen återsände den till Dodona. Detta skulle ha varit oraklets mening, då profetis­san spått dem seger, med villkor att de begingo en illgärning. Profetian hade af dem tolkats så att de kastade prästinnan på el­den, i tanke att det vore en lämplig ogärning, såvida verkligen oraklet gifvit detta svar, och ett välförtjänt straff, därest hon själf endast ville bedraga dem. När de sedan fingo besked om hvad som åsyftats, infördes den nämnda seden att stjäla trefoten. Bakom denna berättelse ligger naturligtvis någon gammal reli­

‘) Od. X IV, 327.2) Schol. II. X V I, 235.8) Classical Review XVII.4) Corp. paroemiogr. gr. I, append. III, 97.5) Strabo, IX , 2, 4.

58 Torgny Segerstedt

giös rit. Det är också mycket möjligt, att Cooks konstruktion är alldeles riktig. Men så länge de brottstycken, hvaraf ban sam­manfogar sin teori, äro hämtade från riter, hvilkas inbördes sammanhang är mycket problematiskt, blir också hans samm an­ställning enbart möjlig.

Emellertid firades i Dodona fester, som nämndes Naa eller Naia *). De omfattade tydligen samma slags täflingar som andra grekiska fester. Då en inskrift omtalar en »naiarchos2)», kan man däraf draga den slutsatsen, att något slags öfversteprästerlig värdighet varit förenad med denna titel. Namnet kommer en också att förmoda något samband med de dodoneiska spelen.

Homer kallar dessa präster de otvättfotade, på marken liggande.

De otvättade fotterna ha icke varit alldeles enastående i den grekiska religionen. I en votivtafla åt Zeus från 3:dje år­hundradet e. Chr., funnen i Aidia i Mindre Asien, talar en viss Aurelia om sig själf som ättling af hieroduler och otvätt­fotade 8). Det har alltså icke varit endast Dodonas präster, som left under denna bestämmelse.

Scholiasterna till Iliad en ha naturligtvis upptagit frågan, hvarför sellerna gingo med otvättade fö tte r4). Några säga, att det är till minne af deras räddning undan den stora floden. Andra påstå, att de icke behöfva tvätta sina fötter, emedan de aldrig gå utom tempelområdet. Emellertid omnämnes äfven, att några af dem afhålla sig från tvagningar öfverhufvud tagot.

Det är klart att den orenhet, hvarom här är fråga, är af rituell art. Det rituella språkbruket kände ett särskildt begrepp »tvättvatten.» »Tvättvatten kallade man det som brukades till att två händerna och fotterna. Däraf kommer Aristophanes uttryck »liksom man om aftonen kastar ut tvättvattnet». Likaså kallar man hos athenarna tvättvatten det, som användes att rena dem, hvilka hafva deltagit i offer åt de döda eller dem som varit un­der det heligas inflytelse5)». Den som deltagit i dödsoffer eller

*) Corpus inscript, attic. II, 1318, 1319.2) Carapanos, a. a. 55 f. 161.8) Bulletin de correspondance hellénique VIT. 276.*) Schol. II. XVI, 235.5) Athseneus, IX , 409.

Ekguden i Dodona 59

den som på annat sätt varit under det heligas våld, varit tabu, måste företaga en särskild rentvagning, innan han återinträdde i lifvets vanliga förhållanden. Sellerna, som aldrig lämnade tempelområdet, således alltid trampade helig mark, fingo aldrig tillfälle att aftvå heligheten. De måste förblifva otvättade. Där­för kan äfven ett scholion förklara deras motvilja mot fotvatten genom en hänvisning till »det heliga och rena 1)». Samma scho­lion innehåller emellertid också ett annat tolkningsförslag. Sel­lerna nämndes enligt detta otvättfotade »emedan de, när de voro i den religiösa extasen, foro upp och flögo såsom foglar». H ur dessa ord än må förklaras2), innehålla de i hvarje fall den notisen, att dessa präster emellanåt befunnit sig i religiös extas. För­modligen är det just då, de lämna orakelsvar. Tyvärr nämnes intet om, hur extasen framkallas, och det blir endast en lös för- modan, att den på något sätt hänger samman med ollonens för­tärande.

Grekerna hade för öfrigt ett ordspråk om otvättade fötter. Om dem, som utan förberedelse kommo till sin verksamhet, sade man, att de »med otvättade fötter kommo in på golfvet3)». Med otvättade fötter kunde man tram pa omkring ute på marken men icke på golfven. Sellerna voro nu enligt scholiasten till Iliaden i ), barbarer, som icke velat förändra sitt ursprungliga lefnadssätt, utan bibehållit sina ben otvättade, emedan de på så sätt me­nade sig tjäna guden. Det är ju möjligt, att scholiasten här är inne på en riktig tankegång, och att detta varit ursprunget till deras ovilja att låta vattnet komma i beröring med deras fötter. Naturligtvis har denna sed icke kunnat undgå att sedan få rituell betydelse.

Sellerna bröto emellertid icke mot regeln att ej beträda ett golf med otvagna fötter. Det barbariska i deras lefnadssätt fram­träder just i det andra af deras epitet »de på marken liggande». Man kan tolka denna sed som ett slags incubation. Incubation förekom ju i flera gudars kult, när man ville inhäm ta gudens af- görande i en eller annan fråga. Enligt Servius grammaticus var

*) Les scolies genevoises, II. XVI, 235.2) De erinra om utsagorna om prästinnorna, som nämndes dufvor, och

om dufvor, som talade med mänsklig röst.8) Zenobius, I, 95, Corp. paroemiogr. gr.4) Ofvan anf. ställe.

60 Torgny Segerstedt

det sed att sofva i Juppiterstemplet på Capitolium för att få veta gudens vilja 1). Hos de gamla preussarna måste prästerna ligga tvenne dagar fastande på marken, när de skulle bereda sig att som värdiga präster förrätta gudens tjänst 2). Detta är ju ett slags incubation, om man så vill, och Dodonaprästernas lig­gande på marken kan ju från den synpunkten anses vara ett slags incubation.

Dodonas präster icke endast lågo på marken utan äfven u n ­der bar himmel 3). De framstodo naturligtvis för sina landsmän som underliga själfplågande askete r4). Förmodligen misstager sig icke scholiasten, när han talade om dessa asketers lefnadssätt som grundadt på ett segt fasthållande af hvad som fordom varit sed. Strabo kände stammar boende i de spanska bergstrakterna, hvilka lifnärde sig på ollon och lågo på bara marken 5). Ger­manerna brukade på Taciti tid lefva i med jord och smuts öfver- täckta hålor, ett slags bostäder, som nog icke så synnerligen mycket skilde sig från de gamla svenska backstugorna. Det är detta gamla barbariska lefnadssätt, som Dodonas präster bibe­hållit, och som hos dem på grund af ändrade kulturförhållanden fått karaktären af en särskildt till gudens ära öfvad askes.

Gudarna äro konservativa och uppgifva icke gärna sina gamla vanor. De kräfva åtminstone af sina präster iakttagande af de gamla goda sederna. E tt likartadt minne af folkets gamla lif, som det sellernas liggande på marken innebär, ligger väl i föreskriften att flamen dialis skulle ha sin sängs ben höljda af smuts. E tt exempel på samma förhållande från ett annat reli- gionsgebit erbjuder rekabiternas dyrkan af Jahve. Då Jeremias träffade dem vid Jerusalems belägring hade de sedan nära 300 år iakttagit ett annat lefnadssätt än öfriga israeliter. De hade ald­rig tillägnat sig ett åkerbrukande lif, utan förblifvit i sina tält, icke besuttit åker eller vinberg, med ett ord bibehållit sina fäders, de gamla jahvedyrkarnes, nomadlif.

Så hade här den gamla ekgudens präster bibehållit sitt

*) Kommentar till Aen. VII, 88.2) Hartknoch a. a. I, 9, 3.8) Euboulos, fragm. 139 i Kock, Fragm. com. attic. II, 212.4) Philostratos II, 33.5) Strabo III, 3.*) Germania XVI.

Ekguden i Dodona 61

. nomadlif, som guden kräfde det af dem. Det var det som gjorde dem välbehagliga för honom och dugliga att tjäna sina med­människor.

Religionens växt är som ekarnes. De växa långsamt, men hvarje år som går lägger dock en ny ring till deras stam. Lång­samt sker den religiösa växten. När nya ringar bildas på dess stam, sluta de sig om de gamla som förut funnos, utan att dessa försvinna. Men huru små än årsringarna äro, kan afståndet mellan den yttersta och den innersta till sist blifva rätt bety­dande. Det ligger en lång utveckling mellan föreställningen om den gud, som bor i ekträdet, och om den Zeus, som bär all världen x) och utstakar lifvets och dödens gränser 2). Men båda föreställningarna räkna med honom som en lifvets gud, det är endast lifvets innebörd, som växlat och vuxit. Äfven sedan Zeusbilden sublimerats, är det dock alltid han, som sänder det dagliga b rö d e t3). Och alla de olika nyanserna af detta begrepp om lifsguden ha icke blott följt efter hvarandra utan äfven funnits sida vid sida.

En ny religions förkunnare kunna hugga de gamla ekarna ned. Men längre än alla ekar, lefva trollen som bo i dem. De kunna tre gånger se ekskogen växa upp och tre gånger se den m ultna ned igen. Och troll blifva de gamla gudarna, när deras helgedomar nedhuggas. Först kämpa de nya lärornas män med dem; de gamla och de nya gudarna strida i de tvehågsnes sinnen, till dess de förra trängas undan till de mörkaste krokar och vrår. Men där stanna de också, och ingenting m äktar att drifva dem ut därifrån. De sitta där icke overksamma. Än visa de sig midt på dagen i folkbruk och folksed, som left kvar från urminnnes tid. Än göra de sig påminta i sagor och sägner, som lefva från generation till generation. Sägnen vet, livarför det spökar vid den stora eken i skogen. Det är där­för att djäfvulen en gång hängde i det trädet i en hästs gesta lt4). H ur i all världen kom djäfvulen dit? Sagan berättar om kloka

*) Euripides, Troades 884 f.2) Euripides, fragm. adesp. 472 i Trag. grtec. fragm. ed. Nauck.8) Euripides, fragm. 476 i Nauck.4) Miillenhoff, Sagen in Schleswig-Holstein 235, cit. hos Wagler, a. a. II, 62.

62 Torgny Segerstedt

pojkar och klipska män, som kunde öfverlista den lede själf; forsk­ningen räknar med fädrens sed att offra hästar medelst häng­ning i det heliga trädet.

Ur sagorna stirra trollen med stora ögon in i förskrämda barnansikten. Men vallpojken vet att rädda sig, om än jätten har en märkvärdig hammare, som efter hvarje kast vänder tillbaka till hans hand, eller är så stark, att han kan rycka upp en ek med rötterna och hålla den i handen.

Men det var en gång, då skogarna voro stora och stigarna smala. Då bodde jättarne och trollen i skogarna, på bergen och i källorna. Och människorna dyrkade dem som sina gudar och lifvets herrar, dess hämmare och främjare. Med deras hjälp röjdes den mark, där solen sedan lyst öfver böljande sädesfält, som fröjdat och närt de så kort tid lefvande människorna.