maktutÖvning sett ur ett organisations- och...

1

GUNILLA ALBINSSONKERSTIN ARNESSON

MAKTUTÖVNING SETT UR ETTORGANISATIONS- OCH

GENUSPERSPEKTIV

En studie om tjugo sjuksköterskor och undersköterskor viden somatisk vårdavdelning

INSTITUTIONEN FÖR PEDAGOGIK

LÄRARHÖGSKOLAN MALMÖ

4

Innehållsförteckning

FÖRORD FEL! BOKMÄRKET ÄR INTE DEFINIERAT.

DEL I 7

1 INLEDNING 9

1.1 Problemområdet 9

1.2 Syfte och problemprecisering 10

1.2 Avhandlingens disposition 13

2 HÄLSO- OCH SJUKVÅRDENS ORGANISATION 17

2.1 Hälso- och sjukvårdens organisation sett ur ett historiskt perspektiv 172.1.1 Organisationens hierarkiska strukturering 172.1.2 Taylorismens intåg 192.1.3 Mänskligare vård 202.1.4 Mot en decentraliserad hälso- och sjukvård 222.1.5 Dagens hälso- och sjukvård 23

2.2 Kvinnor och män inom hälso- och sjukvårdens organisation 242.2.1 Position i organisationsstrukturen 252.2.2 Position i organisationskulturen 28

2.3 Synpunkter på hälso- och sjukvårdens organisation 32

2.4 Avslutande kommentarer 33

3 FEMINISTISK TEORIBILDNING 36

3.1 Begreppen genus och kön 36

3.2 Feministisk-, kvinno- och genderforskning 38

3.3 Feministisk teoribildning utifrån teoretiska anspråk 413.3.1 Strukturperspektiv 433.3.2 Individperspektiv 54

3.4 Synpunkter på feministisk teoribildning 58


4 TEORIER OM MAKT 62

4.1 Makt i ett strukturellt och individuellt perspektiv 624.1.1 Hierarkisk makt 634.1.2 Förberedelse till makt 67

5

4.1.3 Makt som nät av relationer 684.1.4 Maskerad makt och motmakt 73

4.2 Makt och genus 764.2.1 Makt och genus inom arbetsliv 774.2.2 Makt och genus inom utbildning 82

4.3 Synpunkter på makt och genus 87


DEL II 91

5 METODOLOGISKA FÖRUTSÄTTNINGAR 93

5.2 Metodologiskt perspektiv 93

6 DEN EMPIRISKA STUDIENS UPPLÄGGNING, GENOMFÖRANDEOCH BEARBETNING 97

6.1 Uppläggning 976.1.1 Val av vårdenhet 976.1.2 Den empiriska studiens kontext 986.1.3 Tillträde till fältet 98

6.2 Genomförande 996.2.1 Kontaktfas 996.2.2 Den empiriska studiens genomförande 1006.2.3 Urval 101

6.3 Observation 1036.3.1 Observatörsrollen 1036.3.2 Observationerna 1056.3.3 Fältanteckningarna 105

6.4 Kvalitativa intervjuer 1076.4.1 Den kvalitativa intervjuns förutsättningar 1076.4.2 Genomförandet 108

6.5 Bearbetning, analys och presentation av data 1106.5.1 Bearbetning och analys av det empiriska materialet i vår licentiatavhandling 1106.5.2 Bearbetning, analys och presentation av det empiriska materialet i föreliggande avhandling

111

6.6 Metodens styrka och svagheter 115

6.7 Trovärdighet och tillförlitlighet 118

DEL III 123

7 RESULTAT 125

7.1 Organisation och makt 1257.1.1 Organisation i förändring 1257.1.2 Över- och underordning 1347.1.3 Språk och kultur 147

6

7.1.4 Genusrelation 1567.1.5 Sammanfattande kommentarer 160

7.2 Genus och makt/motmakt 1607.2.1 Mäns utövande av makt 1607.2.2 Information och makt 1697.2.3 Kvinnors utövande av makt 1747.2.4 Kvinnors utövande av motmakt 1797.2.5 Sammanfattande kommentarer 184

8 DISKUSSION 187

8.1 Maktutövning sett ur ett organisations- och genusperspektiv 1888.1.1 Placering i hierarkin 1898.1.2 Arbetets fördelning 1928.1.3 Organisationens olika kulturer 1948.1.4 Mäns maktstrategier 1988.1.5 Kvinnors maktstrategier 2018.1.6 Kvinnors motmaktstrategier 202

8.3 Sammanfattning och konklusion 205

8.4 Pedagogiska implikationer 209

8.5 Avslutning 210

REFERENSER 212

BILAGOR 229Översikt över den empiriska undersökningens observerade 230situationer 230Sammanförande av fältanteckningar 236observation av situation 1. 236Situation 1 . avdelningsmöte 236Dagboksanteckning - observation av händelse 13. 243Intervjuguide 245

FIGURFÖRTECKNINGFigur 1 Linje-stabsorganisationFigur 2 Avhandlingens problempreciseringFigur 3 Analysprocessens olika stegFigur 4 Avhandlingens problemområde i relation till olika teoretiska perspektiv

TABELLERTabell 1 Feministisk teoribildningTabell 2 Den empiriska undersökningens intervjupersoner

© Institutionen för pedagogik 7

Del I

8 © Institutionen för pedagogik


1 Inledning

1.1 Problemområdet

Vårt intresse för avhandlingens ämnesområde, genusrelaterad maktut-övning, har vuxit fram ur egna erfarenheter av sjuksköterskeyrket. Närvi i slutet av 70-talet började som yrkesverksamma sjuksköterskor fannshos oss båda tankar om självständighet och utveckling inom yrket. Snarterfor vi dock att sjuksköterskans arbete i stor utsträckning handlade omanpassning och underordning, ord som osökt ledde tanken till en tradi-tionell syn på hur kvinnor bör vara. På våra arbetsplatser kunde konsta-teras att kvinnorna var i kvantitativ majoritet, men trots detta hade desmå möjligheter att påverka arbetssituationen och få gehör för sinaåsikter. Vårt arbete som sjuksköterskor innebar även insikter om hälso-och sjukvårdens hierarkiska uppbyggnad och organisationsstrukturensbetydelse för såväl vårdpersonal som patienter. Högst upp i den hierar-kiska pyramiden återfanns männen med högre utbildning och status änkvinnorna, som befann sig längre ner i hierarkin. I denna vardagsnäraverklighet aktualiserades frågor om genus och makt. En annan utgångs-punkt är att vi båda varit verksamma som högskoleadjunkter och därmedhaft möjlighet att distansera oss från det praktiska vårdarbetet. Förförs-tåelsen för forskningsområdet utgörs således såväl av ett inifrån- som ettutifrånperspektiv.

Upprinnelsen till avhandlingens ämnesområde kan spåras i ettgemensamt intresse för relationen mellan genus och makt (Albinsson,1994; Arnesson, 1994; Albinsson & Arnesson, 1995). Dessa fördjupadekunskaper förstärkte viljan att tränga djupare in i problematiken. Licen-tiatavhandlingen ”Makt och motmakt. En studie om kvinnor i vårdhie-rarkin” fokuserade relationen mellan genus och makt/motmakt inomhälso- och sjukvården och intresset riktades mot vad som sker inom enspecifik organisation. Syftet var att kartlägga hur utövandet av könsre-laterad makt skedde inom en somatisk vårdavdelning. Ett annat syfte varatt utifrån ett motmaktperspektiv, där kvinnors agerande ställdes mot


utsattheten för maktutövning, förstå och förklara hur kvinnor hanteradesin situation. Ytterligare ett syfte var att undersöka huruvida det varmöjligt att förstå en makt/motmaktmodell i förhållande till empirin.Analysen av det empiriska materialet utgick från ett genusperspektivinnefattande Ås teori om kvinnokultur som motkultur samt Hirdmansgenusteori. Vidare anlades ett makt/motmaktperspektiv där makt relate-rades till medvetenhet. Resultatet av den empiriska studien visade olikaaspekter av genusrelaterad maktutövning där det mest centrala var attkvinnor inom vårdhierarkin utsattes för olika former av härskartekniker,exempelvis osynliggörande, förlöjligande och undanhållande av infor-mation. Vid de vårdavdelningar som studerades fanns en hierarkiskgenusordning, där männen var normgivande, men även en tydlig diko-tomi mellan könen, som bland annat visade sig genom att männen före-trädesvis arbetade som läkare och kvinnorna som sjuksköterskor, under-sköterskor eller sjukgymnaster. En annan viktig konklusion var att maktbrukades såväl medvetet som omedvetet. En del kvinnor i den empiriskastudien kände väl till hur makttekniker kunde utnyttjas, medan andraföreföll mera omedvetna om pågående maktspel. Utsattheten förmaktutövning föranledde vissa kvinnor att medvetet eller omedvetettillgripa motmakt. De motmaktstrategier som kunde exemplifieras varanpassning, intimitet, kvinnlighet, moderlighet, humor, manipulationoch utrymmesskapande (Albinsson & Arnesson, 1997). Studien gavupphov till flera nya frågor. En var om inte vårt resultat gav en alltförenkel bild av den maktutövning som skedde i vardagliga möten mellankvinnor och män vid de vårdavdelningar vi studerat. Var det exempelvisså att kvinnor endast använde motmaktstrategier eller tillgrep de ävenmaktstrategier? Ytterligare frågor var: Vilken betydelse har organisa-tionsstrukturen för maktutövning? Vilken roll spelar olika yrkeskultu-rer? Dessa nya frågor inspirerade oss till att gå tillbaka till licentiatav-handlingens empiriska material och analysera detta utifrån nya infalls-vinklar.

1.2 Syfte och problempreciseringAvhandlingens övergripande syfte är att fördjupa förståelsen för relatio-nen mellan organisation, genus och makt. Detta skall ses som en vidare-utveckling av det syfte som presenterats i vår licentiatavhandling (Al-binsson & Arnesson, 1997). Förståelseaspekten implicerar ett närmande


till den handlande individen samt handlingarnas innebörd och konse-kvenser. I fokus för vårt intresse står en grupp yrkesverksamma kvinnorinom organisationen hälso- och sjukvård. Problemområdet förankras itre teoretiska utgångspunkter; teoretiskt perspektiv på organisation,feministisk teoribildning samt teorier om makt. Avsikten med den teo-retiska förankringen är att den skall tillföra teoretiska begrepp och ana-lytiska verktyg och därmed bidra till en fördjupad förståelse av pro-blemområdet. Dessa utgångspunkter illustreras med följande bild:

Figur 1. Avhandlingens teoretiska utgångspunkter

I den inre cirkeln, figurens kärna, problematiseras den process inomvilken maktutövning sker i vardagliga möten mellan kvinnor och mäninom en somatisk vårdavdelning. Cirkeln illustrerar den empiriska stu-die som genomfördes inom ramen för vår licentiatavhandling. En redo-görelse för denna studie görs i kapitel 6.


Nästa cirkel i figuren åskådliggör avhandlingens maktteorier. Detmakt- motmaktperspektiv som beskrevs i licentiatavhandlingen harvidareutvecklats och fördjupats. Dessutom har ytterligare maktteoriertillförts. Det innebär att maktbegreppet kommer att belysas ur olikateoretiska synvinklar samt granskas i relation till begreppen motmaktoch genus. Maktperspektivet diskuteras i kapitel 4.

I nästkommande cirkel återfinns de feministiska teorier som ingår ivårt genusperspektiv. Detta synliggör genus betydelse och lyfter frammaktinnehållet i relationen mellan könen. I syfte att vidareutveckla detgenusperspektiv som presenterades i vår licentiatavhandling har vi för-djupat den feministiska teoribildningen. De feminisitiska teorierna dis-kuteras i denna avhandling utifrån begreppen struktur och individ, vilketinnebär att könsskillnader och könsförtryck förklaras på såväl samhälls-som individnivå. De feministiska teorierna presenteras i kapitel 3.

I den yttre cirkeln kontextualiseras vardagliga möten mellan kvinnoroch män. Licentiatavhandlingens resultat väckte frågan om organisatio-nens betydelse för maktutövning. Organisationsperspektivet har därförtillförts i denna avhandling. Syftet med detta är att ge en bakgrundsför-ståelse till det som sker inom en somatisk vårdavdelning. Organisations-perspektivet belyses i kapitel 2.

Ovanstående resonemang visar hur de olika teoretiska utgångspunk-terna förhåller sig till varandra. Närmast den empiriska studien liggerteorier om makt, eftersom avsikten är att studera den process i vilkenmaktutövning sker. Problematiserandet av genus betydelse för dennamaktutövning genom tillförandet av feministiska teorier lägger ytterliga-re ett raster på vårt problemområde. Den yttre cirkeln illustrerar slutli-gen hur problemområdet ramas in med hjälp av ett teoretiskt perspektivpå organisation.

Den teoretiska förankringen av problemområdet leder oss fram till detvå huvudfrågor som vi i föreliggande avhandling söker svar på. Dessaär:

Vilken betydelse har organisationsstrukturen och organisationskultu-ren för den maktutövning som sker i vardagliga möten mellan vårdper-sonal, det vill säga kvinnor och män inom en somatisk vårdavdelning?

Vilken betydelse har genus för den maktutövning som sker i vardag-liga möten mellan vårdpersonal, det vill säg kvinnor och män inom ensomatisk vårdavdelning?


1.2 Avhandlingens disposition

Avhandlingen disponeras i tre delar. Del I omfattar kapitel 1-4. Detförsta kapitlet innefattar studiens problemområde och syfte. Kapitel 2behandlar hälso- och sjukvårdens organisation. I kapitel 3 redogörs förfeministisk teoribildning och i det fjärde kapitlet behandlas teorier ommakt. Del II, kapitel 5, presenterar avhandlingens metodologiska förut-sättningar och i det sjätte kapitlet framställs den empiriska studiensuppläggning, genomförande och bearbetning. Vidare behandlas studienstrovärdighet och tillförlitlighet. I kapitel 7, del III, redovisas studiensresultat. Huvudresultatet består av analys och tolkning av organisatio-nens och genus betydelse för maktutövning inom en somatisk vårdav-delning. Kapitel 8 diskuterar avhandlingens problemområde utifrån ettfeministiskt-, makt- organisations- samt pedagogiskt perspektiv.

Ansvaret för avhandlingens kapitel har delats upp mellan de båda för-fattarna på följande sätt:

Kapitel 1. InledningGunilla Albinsson/Kerstin Arnesson

Kapitel 2. Hälso- och sjukvårdens organisation2.1 Hälso- och sjukvårdens organisation sett ur ett historiskt perspek-

tiv Gunilla Albinsson2.2 Kvinnors och mäns positioner inom hälso- och sjukvårdens orga-

nisationsstruktur och organisationskulturKerstin Arnesson

Kapitel 3. Feministisk teoribildningKerstin Arnesson

Kapitel 4. Teorier om maktGunilla Albinsson

Kapitel 5. Metodologiska förutsättningarGunilla Albinsson/Kerstin Arnesson

Kapitel 6. Den empiriska studiens uppläggning, genomförande ochbearbetning

Gunilla Albinsson/Kerstin Arnesson


Kapitel 7. Resultat7.1 Organisation och maktKerstin Arnesson7.2 Genus och makt/motmaktGunilla AlbinssonKapitel 8. DiskussionGunilla Albinsson/Kerstin Arnesson


2 Hälso- och sjukvårdens organisation

En viktig fråga som resultatet av vår licentiatavhandling gav upphov tillvar vilken betydelse organisationen har för maktutövning. Hälso- ochsjukvården är en samhällsinstitution som genomgått betydande föränd-ringar under framför allt 1900-talet. I detta kapitel börjar vi därför meden historisk beskrivning av hälso- och sjukvårdens organisation i Sveri-ge för att därefter ge en bild av dagens situation. Dessutom behandlaskvinnors och mäns positioner och roller i termer av organisationsstruk-tur och organisationskultur. Kapitlet avslutas med konkluderande syn-punkter på hälso- och sjukvårdens organisation som leder fram till enavgränsning av avhandlingens organisationsperspektiv.

2.1 Hälso- och sjukvårdens organisation sett ur etthistoriskt perspektiv

2.1.1 Organisationens hierarkiska struktureringDefinitionsmässigt innebär organisationsstruktur de enheter som enorganisation är uppbyggd av. Enheterna kan ses som olika delar av enhelhet mellan vilka det råder ett dialektiskt förhållande. Vidare kanorganisationsstrukturen beskrivas utifrån olika organisationsteorier.####referens organisationslitteratur#####

Emanuelsson (1990) menar att hälso- och sjukvården sett i ett dia-kront perspektiv kan beskrivas som en sträng hierarki med skarpa grän-ser mellan olika yrkesgrupper. Läkaren har av tradition haft en överord-nad position beroende på deras vetenskapliga sakkunskap och medicins-ka ansvar. Men yrkesrollen har även varit patriarkalisk, det vill sägapräglats av egenmäktigt maktutövande, dock med faderlig omsorg.Sjuksköterskans mellanställning inom organisationen har karaktäriserats


av såväl beroende uppåt i hierarkin som strävan efter kontroll neråt. Denpersonalkategori som befunnit sig längs ner i hierarkin och därmed när-mast vården av patienterna har varit vårdbiträdet.

Den hierarkiska arbetsorganisationen inom hälso- och sjukvårdenhärstammar från 1800-talet och hämtade sina förebilder från kyrkan ochmilitärväsendet (Lennerlöf, 1991a). Fundamentet i organiseringen avarbetet var att varje individ ansvarade för ett begränsat antal arbetsupp-gifter, något som bidrog till ett effektivt organisationssystem och ettspeciellt sätt att tänka och handla (Evertsson, 1997). Denna hierarkiskastrukturering av organisationer kan beskrivas utifrån Webers definition(1921, 1983) av den byråkratiska organisationen. Utgångspunkten är attdenna kräver ett regelsystem i syfte att motverka spänningar och kon-flikter. Människan skall inom byråkratin bete sig rationellt och viktigt äratt organisationsformen har auktoritet. Effektiviteten skall förutom for-mella regler åstadkommas genom lydnad, avgränsade arbetsområdenoch organiserade kommunikationskanaler. Överfört till hälso- och sjuk-vården uttrycktes den byråkratiska skolan bland annat i att en läkarehade övergripande ansvar för sjukhuset och att vårdpersonalens arbetestrukturerades utifrån regler, procedurer och arbetsformer. Svenssonliknar denna byråkratisering och standardisering med Prokustusmyten:

Prokustus handlar, liksom den moderna byråkratiska organisa-tionen, med likheten som ideal och rättesnöre. När alla patienter,genom en stereotyp patientroll, stöps i samma form, när vårdav-delningens rutiner för väckning, mat, - ja till och med för tarm-tömning – blir viktigare än patienternas individuella och varie-rande behov, då är det Prokustus som styr. Då anpassas patien-terna till avdelningens rutiner och inte tvärtom (Svensson, 1993,s. 135).

I början av 1900-talet organiserades ofta arbetet på vårdavdelningarnaenligt casemodellen, där en sjuksköterska gav fullständig vård till ettvisst antal patienter (Spri, 1989). Omkring 1920 infördes salssystemetoch vårdarbetet organiserades kring tre till fyra salar där en eller flerapersoner utförde allt arbete med och kring patienten (Lannerheim,1994). Personalen, som bestod av sjuksköterskor, vårdbiträden och ele-ver, hade främst ett omvårdnadsansvar. De medicinskt-tekniska arbets-uppgifterna var relativt få och utfördes av läkarna. Denna yrkesgrupp


hade ett totalansvar för avdelningens patienter och stod utanför såvälcasemodellen som salssystemet. Det sociala avståndet mellan läkarnaoch den övriga personalen var stort, men det fanns även en tydlig status-skillnad och en strikt arbetsfördelning mellan sjuksköterskan och vård-biträdet. Kontakterna mellan de olika yrkesgrupperna var formaliseradeoch arbetssituationen präglades av auktoritet, disciplin, stabilitet, enhet-lig och hierarkisk ledning samt en klar ansvars- och befogenhetsfördel-ning (Heidenborg, 1984). Organisationsformen överensstämmer i prin-cip med den byråkratiska där chefen bestämde och de underställda lydde(Lennerlöf, 1991a).

2.1.2 Taylorismens intågHälso- och sjukvården förändrades på ett genomgripande sätt vad gällersåväl medicinsk som teknisk utveckling under perioden 1950-1970(Asplund & Asplund, 1987). Utvecklingen medförde att effektivitets-tänkandet under inflytande av taylorismen blev än mer påtagligt än tidi-gare, en utveckling som kan exemplifieras med att sjukhusets olikaenheter specialiserades och delades upp i kliniker, laboratorier och spe-ciella verksamhetsområden. Effektiviseringen uttrycktes även i att flerastorsjukhus med specialavdelningar etablerades (Axelsson, 1993; Lan-nerheim, 1994). Samtidigt utvecklades under denna tid sjukvårdstekni-ken och många arbetsuppgifter som tidigare varit läkarens överfördes tillsjuksköterskan, som i sin tur lämnade över en del av sina uppgifter tillden nya yrkeskategorin undersköterskan (Reed, 1988). Denna yrkeska-tegori, liksom flera andra, exempelvis sjukgymnast, arbetsterapeut ochbadbiträde kan ses som ett led i specialiseringen av hälso- och sjukvår-den. De ökade effektivitetskraven och influensen från taylorismen re-sulterade i en hierarkisk organisationsstruktur bestående av två sam-mansmälta hierarkier. Den ena var medicinsk och leddes av läkare. Inomdenna hierarki fördelades status, beslutanderätt, ansvar, lön samt tillgångtill information om patienten efter de olika personalkategoriernas medi-cinska kunskaper. Den andra hierarkin var administrativ och leddes avsjukhusdirektionen. Huvuduppgiften för den administrativa hierarkin varatt samordna, planera och arbeta fram ekonomiska förutsättningar förvårdarbete (Gardell m.fl., 1979; Gustafsson, 1987; Svensson, 1993). Detayloristiska inslagen blev även påfallande i den så kallade akutvårds-modellen, vilken karaktäriserades av hög effektivitet och kort vårdtid,


med andra ord ”sjukvård på löpande band” (Gardell, m.fl., 1979). Ar-betsmodellen speglade industriproduktionen men blev mönsterbildandeäven för sjukvården.

Effektivitetstänkandet kan också exemplifieras med ronden, undervilken läkaren snabbt skulle skaffa sig en överblick över patienternassjukdomstillstånd. I den direkta patientvården medförde Taylors princ i-per att omvårdnadsarbetet kartlades så att det kunde brytas ner tillminsta beståndsdel och funktion. Den anställde skulle inte längre gefullständig vård till ett visst antal patienter utan tilldelades istället klartavgränsade arbetsuppgifter såsom tvättning av patient, medicinering,injektionsgivning och blodtrycksmätning. Varje yrkeskategori sköttesina moment, fick sitt revir och blev därmed endast en kugge i ett störremaskineri. För de lägre personalkategorierna rörde det sig ofta om fögakvalificerade arbetsuppgifter, något som medförde att den anställde varlätt utbytbar (Lannerheim, 1994). Akutvårdsmodellen fick till följd attvårdarbetet kunde förhandsplaneras i detalj, styras och kontrolleras, menäven att arbetet monotoniserades och mekaniserades (Knapp-Gaaserud,1991).

I takt med samhällsförändringarna under 1970-talet började hälso-och sjukvårdens organisation att ifrågasättas. Kritiska synpunkter somatt organisationen var alltför byråkratisk och medicinsk-teknisk samt attvården inte utgick från patientens behov framfördes av politiker, vård-administratörer, vårdpersonal och patienter (Axelsson, 1993). Äveninom industrin var kritiken likartad beroende på att taylorismen uppvi-sade uppenbara svagheter till exempel fick företagen stora problem medpersonalomsättning, rekrytering och missnöje bland de anställda (Bred-backa & Ekstedt, 1992).

2.1.3 Mänskligare vårdForskningen om industriell organisation influerades på 1950-talet avMaslows behovsteori (Maslow, 1970). Denna har sina rötter i den såkallade ”Human Relationtraditionen”, som växte fram på 1930-talet somen protest mot tidigare teoribildning. I de så kallade”Howthorneexperimenten” visade det sig att relationen mellan arbetsta-garna skapade en informell organisation vid sidan av den formella. Inomden informella organisationen utvecklades normer för vad som kundebetraktas som en rimlig arbetsinsats och arbetsförtjänst. Prestationerna


hölls sedan inom dessa normer. De slutsatser som kunde dras av studienvar att de sociala relationer och normer som bildas på en arbetsplatsmåste tillmätas stor betydelse. Även i synen på ledarskap betonades desociala relationerna och det demokratiska ledarskapet framför det aukto-ritära.

Den behovsinriktade organisationsforskningen visade att människanstyrs av andra belöningssystem än materiella. I de samhällen där denmateriella standarden är låg är människan framför allt intresserad av attarbeta för att klara de fysiska behoven, medan människan i välfärdssam-hällen ställer krav på att arbetet även skall tillfredsställa andra behov(Lennerlöf, 1991a,b). Ur detta perspektiv utvecklades den forskning sombenämns den sociotekniska traditionen och som kännetecknas av attmänniskans socialitet kan relateras till ökad produktivitet. På organisa-tionsnivå innebär det att övergripande beslut fattas på högre nivå, medanarbetsledningen inriktas på delvis självstyrande grupper där beslutrörande arbetets uppläggning och genomförande tas av arbetstagarna(Lennerlöf, 1991a).

Denna forskning kom även hälso- och sjukvården till del och leddetill organisationsförändringar på vårdavdelningsnivå i form av grupp-vård, vårdlag, parvård och egensköterskemodellen. Den övergripandeorganisationen, det vill säga den medicinska och administrativa hierar-kin, lämnades dock intakt. Detta medförde att läkare och avdelningsfö-reståndare inte kom att ingå i de nya organisationsformerna (Franssén,1997a; Sandberg, 1982).

Gruppvård kan närmast beskrivas som ett försök att kombinera detbästa från sal- och rondsystemet (Bjelvehammar & Olsson, 1982). Mo-dellen baseras på den sociotekniska skolans princip om självstyrandegrupper. Överfört på vårdavdelningsnivå indelas vårdpersonalen i mind-re grupper och som ledare för gruppen utses en sjuksköterska eller un-dersköterska. Vårdpersonalen knyts till ett fåtal patienter och därmedökar förutsättningarna för helhetssyn i omvårdnaden. Grundtanken medgruppvård är att det är lättare för gruppen än för den enskilde vårdarenatt ge god vård till patienten.

Ur gruppvårdsmodellen utvecklades organisationsformen vårdlag,även den baserad på traditionen ”Human Relation” och sociotekniken.Inom vårdlagsorganisationen betonas särskilt ledarens roll och ledarska-pet utövas på ett demokratiskt sätt med betoning på gruppmedlemmenseget ansvar och delaktighet. Ledare för vårdlaget utses inom gruppen


och kan vara en sjuksköterska eller en undersköterska. Parvård är ytter-ligare en variant av vårdlagstanken, men skillnaden är att en sjukskö-terska och en undersköterska arbetar tillsammans och inbördes delar dearbetsuppgifter som finns runt patienten.

Egensköterskemodellen är ännu ett exempel på en organisationsformsom påverkats av ”Human Relation” och sociotekniken. Vårdfilosofinutgår från patientens behov av omvårdnad och accentuerar kontinuitet,medverkan och självbestämmande (Spri, 1989). För sjuksköterskans delinnebär det ett huvudansvar för endast ett fåtal patienter. Under primär-sjuksköterskans ledighet svarar en annan sjuksköterska för omvårdnadenav dessa patienter. Denna modell kan betraktas som en reaktion motsjuksköterskans specialiserade och administrativa funktion i den taylo-ristiskt präglade vården, där den patientvårdande rollen alltmer kommit iskymundan. Egensköterskemodellen uppfattas av många sjuksköterskorsom en idealmodell för omvårdnadsarbetet, då den ger sjuksköterskanett tydligt och direkt ansvar i förhållande till patienten. Arbetssättetmöjliggör även en profilering av omvårdnaden och utvecklandet av enkunskapsmässig självständighet i relation till det medicinska kunskaps-fältet. Organisationsmodellen kräver endast sjuksköterskor. Det medföratt personalgrupper som undersköterskor och vårdbiträden blir överflö-diga (Svensson, 1993).

2.1.4 Mot en decentraliserad hälso- och sjukvårdEn omfattande decentraliseringsprocess påbörjades inom hälso- ochsjukvården under 1980- och 90-talen. Decentraliseringen kan härledastill den hälso- och sjukvårdslag som trädde kraft 1982. Lagen föreskrevlandstinget ett totalansvar för folkhälsoutvecklingen, där resurser fördiagnostik och behandling skulle vägas mot insatser av förebyggandekaraktär. För att kunna uppnå lagtextens intentioner förändrades organi-sationsstrukturen från detalj- till mål- och ramstyrning. En utvecklingsom kan relateras till organisationsteorin ”Service Management” (Gus-tafsson, 1987). Denna lanserades i Sverige under 1980-talet. Grundtan-ken i organisationsteorin är att människan inte skall styras med orderoch instruktioner utan istället informeras om mål, ansvar och befogen-heter. Härigenom frigörs resurser hos individen som annars inte är till-gängliga. ”Service Management” baseras på att verksamheten ses somett serviceorgan där samarbete mellan arbetstagare är centralt. Arbets-


sättet skall vara horisontellt, det egna ansvaret i fokus och antalet be-slutsnivåer minimerade (Brulin, 1989; Carlzon, 1985).

Decentraliseringen möjliggjorde att den operativa nivån inom organi-sationen tilldelades större beslutsrätt och ansvar (Gustafsson, 1987).Hälso- och sjukvårdens övergripande mål kunde på detta sätt preciseraspå lägre hierarkiska nivåer, vilket innebar ökat inflytande för vårdperso-nalen (Borgbrant, 1978). Rombach (1991) framhåller att målstyrningförutsätter konkretisering av verksamhetens övergripande mål. En svå-righet inom hälso- och sjukvården har varit att formulera tydliga mål,något som har sin grund i att verksamheten inte är vinstinriktad utanutgår från mänskliga behov. Även von Otter (1986) pekar på problema-tiken med målstyrning inom den offentliga förvaltningen och menar attkonflikten ligger i att målen är många, vaga och delvis motstridiga.Konsekvensen blir att utgångspunkter och perspektiv inte är kongruenta.

2.1.5 Dagens hälso- och sjukvårdNittiotalets svenska hälso- och sjukvård organiseras, enligt Svensson(1993), utifrån olika vårdmodeller. Många vårdavdelningar arbetar ut-ifrån det som tidigare beskrivits som parvård, vårdlag, gruppvård ochegensköterskemodellen, det vill säga en teoretisk idé om stort utrymmeför personalen att i grupp ta ansvar för sitt arbete.

Förutom förekomsten av olika vårdmodeller finns även regionalaskillnader vad gäller hälso- och sjukvårdens övergripande organisations-struktur. I den region där vår studie genomfördes ser organisations-strukturen ut så att ledningsorganisationens högsta nivå är politisk ochutgörs av landstingsfullmäktige och landstingsstyrelse. De politiskabesluten effektueras på nästa nivå av landstingsdirektör och förvalt-ningschefer. Dessa befattningshavares uppgift att forma det organisato-riska konceptet, förmedla budskap samt ge strategisk ledning.

Landstingets vårdverksamhet delas in i förvaltningarna primärvård,psykiatrisk vård, tandvård samt sjukhusvård. Varje förvaltning är i sintur uppdelad i basenheter, vilket kan jämföras med det som tidigarebenämndes kliniker. Med basenhet avses en funktionellt avgränsadverksamhet med ansvar för verkställandet av antagen verksamhetsplaninom given rambudget. Nedanstående figur beskriver organisations-strukturen på basenhetsnivå.


Stab

AvdelningFörsta linjens chef



MottagningFörsta linjens chef

Basenhetschef

Figur 1. Linje-stabsorganisation på basenhetsnivå

Basenhetschefen är direkt underställd förvaltningschefen och har admi-nistrativt ansvar. Hon/han har befogenhet att leda verksamheten för attuppfylla målsättningen på basenhetsnivå under beaktandet av tilldeladeekonomiska ramar. Vidare har basenhetschefen i egenskap av överläkaredet medicinska ansvaret. Inom basenhetens operativa kärna utförsvårdarbetet. På varje vårdavdelning och mottagning finns en första lin-jens chef (avdelningsföreståndare). Denna befattningshavare är under-ställd basenhetschefen och företräder arbetsgivaren. Hon/han ansvararför det administrativa arbetet samt för att tilldelade resurser utnyttjasoptimalt. Första linjens chef arbetar för att de mål som är formulerade ilandstingets verksamhetsplan bryts ner till delmål som kan omsättas ipraktiskt vårdarbete. Vidare skall hon/han följa upp målen, vidareut-veckla vårdideologin samt kvalitetssäkra vården. Ansvarsområdet inne-fattar också samverkan med olika personalgrupper. Basenheten är enlinje-stabsorganisation. Staben har en service- och rådgivande funktiontill basenheten. De befattningshavare som tillhör staben är läkare, chefs-sekreterare, personalsekreterare, läkarsekreterare samt vårdadministratö-rer (Gustavsson, 1996).

2.2 Kvinnor och män inom hälso- och sjukvårdens organisation

Inom svensk hälso- och sjukvård är 82% av samtliga landstingsanställdakvinnor (Landstingsförbundet, 1996). Majoriteten av dessa kvinnor


återfinns i organisationsstrukturens mellanskikt och bas (Lindgren,1992; Ressner, 1985; Svensson, 1993). Beträffande könsidentifiering avyrken är sjuksköterskor ”den mest typiskt kvinnliga yrkesgruppen iSverige” (SOU 1997:83, s. 224). Detta har dels sin grund i att 90% avalla sjuksköterskor är kvinnor och dels i att sjuksköterskeyrket förknip-pas med en traditionell föreställning om den kvinnliga könsrollen. Såvälsjuksköterskeyrket som den kvinnliga könsrollen byggs upp kring be-grepp som omvårdnad, anpassning och underordning (SOU 1997:83).

2.2.1 Position i organisationsstrukturenDen yrkesmässiga hierarkiseringen inom hälso- och sjukvården består,enligt Franssén (1997a, 1997b), av att olika yrkesgrupper markerar skil-da ansvars- och arbetsområden. Läkaren accentuerar sitt medicinskaansvar och sjuksköterskan prioriterar arbetsuppgifter med hög statussåsom administration och sjukvårdsteknik. Sjuksköterskan överlåterdärmed det praktiska omvårdnadsarbetet till undersköterskan. Bevaran-det av en strikt arbetsdelning exkluderar de olika yrkesgrupperna frånvarandra och leder till det som Franssén benämner inhägnadskonflikt.

Den vårdhierarkiska strukturen har, menar Selander (1989), även bi-dragit till att läkarna lyckats stärka sin ställning inom organisationen.Med utgångspunkt i en vetenskapligt grundad kunskapsbas och befäs-tandet av ledarpositioner har läkarna i hög grad haft möjlighet att kon-trollera sina arbetsområden. Ytterligare en orsak till läkarnas framträ-dande position är att läkarnas medicinska kunskaper av hävd har värde-ras högt. Detta skulle kunna förklaras med att läkare tillhör en profes-sionell yrkesgrupp. Tillsammans med exempelvis advokater, arkitekteroch veterinärer är de välorganiserade och etablerade med en unik ställ-ning och hög status i samhället. Genom att bygga upp en vetenskapligkunskapsbas har dessa yrkesgrupper, hävdar Selander, möjlighet attkontrollera sina yrken i viktiga avseenden. Enligt Freidson (1970) harläkarna skapat ett kunskaps- och yrkesmonopol med professionell domi-nans som följd. Läkarprofessionens maktställning legitimeras också avsamhället genom att det i välfärdssystemet finns ett inbyggt beroende avläkarna. Därmed har staten tilldelat denna yrkesgrupp en framskjutenroll i samhället, vilket blir synligt i rätten att utfärda intyg som befriarindivider från arbete, värnplikt, straff eller berättigar till förtid spension.


Emanuelsson (1990) påpekar att den hierarkiska organiseringen inomhälso- och sjukvården får effekter på förhållandet mellan olika yrkeska-tegorier. Samtidigt som sjuksköterskeyrket är ett självständigt arbetsom-råde utmärks det av efterlevnad och undergivenhet gentemot de manligaläkarna. Sjuksköterskan försöker kompensera detta genom avgränsningnedåt i hierarkin. På så sätt erhåller hon/han makt över underställd per-sonal och patienter.

När Sahlin-Andersson (SOU 1997:83) beskriver den hierarkiska or-ganisationens betydelse för relationen mellan olika yrkeskategorieruppfattar hon denna relation i termer av över- och underordning. Honpekar också på att det inte endast är de hierarkiska nivåerna som skiljeryrkesgrupperna åt utan även deras olika identiteter. ”Sjuksköterske-gruppens kvinnliga, traditionella och kollektiva identitet står i starkkontrast till läkarnas moderna, manliga och individuella identitet” (SOU1997:83, s. 230).

Såväl Svensson (1993) som Bergman (1994) sammankopplar kvin-nors och mäns positioner inom hälso- och sjukvården med deras respek-tive yrkesroller. Ju längre ner i vårdhierarkin som individen befinner sigdesto mer traditionellt kvinnligt blir vårdarbetet. Samtidigt minskarockså bestämmanderätt, status och lön. Sahlin-Andersson (SOU1997:83) förklarar omvårdnadsarbetets låga status och självständighetmed arbetets kvinnliga könsidentitet. Denna sätter ramarna för hur kvin-norna skall agera och vad som förväntas av dem i yrkesutövningen, menpåverkar även arbetets status samt hur det beskrivs och värderas .

Sjuksköterskornas position inom organisationen kan härledas till svå-righeter att hävda gruppens yrkesidentitet. En orsak till detta är, anserBergman (1994), att sjuksköterskorna har anpassat sina arbetsuppgifterefter samhällskonjunkturerna. I tider då det varit brist på läkare har sjuk-sköterskorna tagit på sig läkaruppgifter och vid underbemanning avsjukvårdsbiträden och undersköterskor har de utfört dessa yrkesgruppersarbetsuppgifter. Konsekvensen av detta har blivit en otydlig yrkesrolloch svårigheter att hävda ett eget kompetensområde. Professionalise-ringen av sjuksköterskeyrket är, enligt Heyman (1995), ett försök attstärka sjuksköterskans yrkesidentitet. Det första steget mot en professio-nalisering har då varit att definiera omvårdnad som sjuksköterskornasspecifika kunskapsfält, en problematik som har penetrerats av Heyman.Genom att analysera de avhandlingar inom omvårdnadsforskning somlagts fram under tiden 1974-1991 har hon visat på svårigheterna med att


förstå omvårdnad som fenomen och hitta essensen i begreppet. Omvård-nadsbegreppets otydlighet kan vara ett skäl, menar Bergman (1994) ochHeyman (1995) till att sjuksköterskorna inte lyckats med att etablera sigsom professionell yrkesgrupp. Problemet med denna ansats är dock attden inte vuxit fram hos sjuksköterskorna själva. Istället initierades denav utbildningssektorn i samband med att sjuksköterskeutbildningen år1977 inrangerades under övriga högskoleutbildningar.

Kvinnors och mäns positioner inom hälso- och sjukvården kan, häv-dar Lindgren (1992), även relateras till klassamhället. Läkare, sjukskö-terskor och undersköterskor kan därmed beskrivas utifrån klasstillhörig-het, eftersom Lindgren ser arbetsorganisationen som klassamhälletsfrämsta arena och reproduktionsbas.

Organisationens pyramid befolkas av människor med olikaklassbakgrund efter det sociologiskt välkända mönstret: fint folki toppen och vanliga lönearbetare i botten (Lindgren, 1992, s.78).

Läkarna rekryteras således företrädesvis från klasskalans övre skikt,medan sjuksköterskorna kommer från mellanskiktet och undersköters-korna från gruppen småbrukare och arbetare. De olika yrkesgruppernasplacering i hierarkin, kunskapsnivåer, kön samt klasstillhörighet är syn-liga var för sig, men kan även relateras till varandra, vilket innebär att deförstärker maktstrukturen inom organisationen (Lindgren, 1992).

I en jämförande studie (Vinay. 1997) mellan de femton medlemssta-terna i den Europeiska Unionen (EU) har kvinnors tillträde till maktpo-sitioner inom hälso- och sjukvården kartlagts. I studien slås fast att fåkvinnor innehar befattningar där makt utövas trots att det finns politiskabeslut om en jämställd arbetsmarknad. Studien visar att svenska sjuk-sköterskor har ett stort ansvar i det praktiska omvårdnadsarbetet, menliten formell makt. Inom det svenska hälso- och sjukvårdssystemet finnsen tydlig hierarki där läkarnas kunskap värderas högst medan andraprofessioner får stå tillbaka. I studien görs en jämförelse med Frankrike.Även i detta land är sjuksköterskeyrket undervärderat. Inom läkarpro-fessionen arbetar många kvinnliga läkare företrädesvis inom specialom-rådena geriatrik och oftalmologi. Dessa specialiteter uppfattas i Frankri-ke som lågstatusområden och är därmed ointressanta för de manligaläkarna. En annan utvecklingslinje är att när ett tillräckligt stort antal


kvinnliga läkare fått tillträde till professionen avdramatiseras yrketssociala ställning.

In France it has been found that when a respected and well-paid pro-fession is trivialized, then the number of women who practice it increa-ses; the medical profession was considered nearly sacred when therewere few women in it, while now their number has increased and thephysician´s status has lowered (Vinay, 1997, p. 30).

Liknande utvecklingstendens beskrivs i det italienska materialet. Enannan orsak till att kvinnor har liten makt inom den europeiska hälso-och sjukvården är, enligt utredningen, att de undanhålls viss informa-tion, saknar nätverk samt kunskaper om informella regler i den offentli-ga administrationen.

Läggs ett genusperspektiv på hälso- och sjukvårdens organisations-struktur framstår att kvinnor och män återfinns på olika nivåer i hierar-kin. Detta medför att kvinnorna, trots att de är i majoritet, har brist påmakt och inflytande i organisationen. Den refererade litteraturen visaräven att kvinnors och mäns positioner kan relateras till klasstillhörighet.Vidare framkommer att det fortfarande finns konserverande struktureroch att det är svårt att bryta med gamla värderingar och traditioner.

2.2.2 Position i organisationskulturenDe normer och värderingar som präglar den västerländska hälso- ochsjukvården har sina rötter i den självuppoffrande kvinnoroll som fanns idet viktorianska samhället och som överfördes till sjukvården av Floren-ce Nightinggale. Hon ansåg att vårdande uppgifter var speciellt passandeför unga kvinnor, eftersom de i omvårdnaden av sjuka kunde användasina moderliga egenskaper. Däremot hävdade hon att läkaryrket varmindre lämpligt för kvinnor. Sjuksköterskeyrket krävde en kallelse tillatt arbeta med omvårdnad, med andra ord en önskan att vara ”Gud ochpatienten till behag”. Andra nödvändiga egenskaper var naturlig kvinn-lighet, god karaktär samt hög moral (Holmdal, 1994; Nightingale, 1860,1989; Söderhamn, 1997).

I begreppet kultur innefattar Giddens (1994) formella och informellanormer, det vill säga regler om hur medlemmarna inom en viss kulturbör uppträda i det sociala livet. Inom varje kultur värnar medlemmarnaom vissa värderingar och abstrakta ideal. Giddens poängterar det ömse-


sidiga beroendet mellan kultur och samhälle. Således kan inte samhälletexistera utan kulturinslag, men kultur kan inte heller finnas utan sam-hälle. I alla samhällen finns, framhåller Giddens, kulturella universalia,det vill säga gemensamma drag, exempelvis språk, familjesystem, konst,dans, lekar och gåvor. Inom kulturen ryms även det som Giddens be-nämner subkultur. Signifikant för denna är att den i viss mån avvikerfrån den rådande kulturen.

Överensstämmelsen mellan den sociala verklighetens strukturer ochkulturellt styrda beteenden kallas, enligt Bauman (1990), för den kultu-rella koden. Innebörden av detta begrepp är att människor inom varjekultur har sitt eget unika beteendemönster och språk, som kan uppfattassom oförklarligt och främmande för människor i andra kulturer. Schein(1988) menar, att den kulturella koden sett i ett organisationsperspektivär en förutsättning för att kunna förstå hur kulturen formar en organisa-tion. Kulturen är en del av den vardagskunskap som är rådande ochendast de som har insikt om organisationskulturen får ett optimalt hand-lingsutrymme.

Hofstede (1991) anser, att också känslo- och tankemönster innefattasi kulturbegreppet. Dessutom ingår vanliga vardagsaktiviteter såsom atthälsa, att visa eller inte visa känslor samt att hålla sig på ett visst fysisktavstånd från andra. Kulturen är inlärd och härstammar från den socialamiljö som individen lever i.

De dominerande värderingar och beteendenormer som finns inomhälso- och sjukvårdens organisation kan ses som ett uttryck för Scheins(1988) definition av organisationskultur. Denna beskriver han som:

Ett mönster för grundläggande hypoteser- uppfunna, upptäcktaeller utvecklade av en given grupp, då den lär sig att ta itu medsina problem av yttre anpassning och integrering - vilka har fun-gerat länge nog för att anses vara giltiga och därför kan läras uttill nya medlemmar som det riktiga sättet att uppfatta, tänka ochkänna i förhållande till deras problem (Schein, 1988, s. 9).

Överfört till hälso- och sjukvården innebär kulturellt universalia att detinom organisationen finns ett specifikt medicinskt språk och bestämdarollförväntningar inbyggda i systemet. Den kulturella koden ingår iorganisationsmedlemmarnas vardagskunskap och är en förutsättning för


en friktionsfri interaktion. Denna vardagskunskap möjliggör förståelsenmellan olika medarbetare så att de ”gör de rätta sakerna”

Enligt Lindgren (1992), karaktäriseras organisationskulturen inomhälso- och sjukvården av att varje yrkeskategori konstruerar egna klass-relaterade kulturer. Detta skulle kunna relateras till Giddens (1994)definition av subkultur, det vill säga en kulturform som till viss månavviker från den allmänt vedertagna kulturen. När Lindgren (1992)beskriver undersköterskors, sjuksköterskors och läkares kulturer liknasdessa vid tre olika världar.

De tre världarna syftar ju inte bara på nivåerna i själva organisa-tionen utan i minst lika stor utsträckning på de konkreta perso-nernas sociala och geografiska bakgrund, härkomst och livsom-ständigheter. Vi lever i en socialt och mentalt skiktad verklighet,vi föds in i den och lär oss tidigt var vi hör hemma med allt vaddet innebär av möjligheter och begränsningar (Lindgren, 1992, s.17).

Undersköterskornas värld kännetecknas av en kollektiv kultur, där ho-mogenitet är ett nyckelbegrepp. Homogenitet innebär att undersköters-korna lever likartade sociala liv. Deras grundvärderingar innefattar sköt-samhet och flitighet. Sjuksköterskorna är som grupp mera heterogen isynen på kunskap, arbete, samhälle och arbetsdelning mellan könen.Den kultur de tillhör är, anser Lindgren, korporativ. Mellanställningen iorganisationen medför att sjuksköterskorna har både en ledande ochtjänande funktion samtidigt som de fungerar som mellanhänder när detgäller överförande av information uppifrån och ned och ibland tvärtom.Det faktum att sjuksköterskorna som grupp är så heterogen får till följdatt det växer fram klickbildningar eller kotterier av likasinnade sjukskö-terskor. Dessa konkurrerar sedan med varandra för att skaffa sig de bästaförutsättningarna inom hälso- och sjukvårdens hierarki.

Läkarna tillhör en kooptativ kultur och representerar en relativt ho-mogen grupp. Utmärkande för läkargruppen är att det finns en speciellkåranda, som uttrycks i att läkare värnar om sin auktoritet inför under-ordnad personal och patienter. Det råder inte total enighet bland läkar-gruppen utan tvärtom finns det motsättningar mellan exempelvis fors-kande respektive kliniskt verksamma läkare. Ytterligare en problematikinom denna grupp är att kvinnliga läkare upplever att de måste anpassa


sig till yrkets manliga normer och att de ”måste kämpa dubbelt upp föratt lyckas” (Lindgren, 1992, s. 82)

Den kollektiva kulturen, som representeras av undersköterskor, finnsi organisationens bas. Kulturbärarna i denna strävar inte efter förändringutan snarare efter att bevara närhet och likhet mellan gruppens med-lemmar. Det medför att gruppen blir känslig för initiativ och infiltrationfrån sjuksköterskor och läkare, eftersom faran för splittring då blir stor.Inom sjuksköterskornas korporativa kultur välkomnas förändringar iolika riktningar. En del sjuksköterskor uppfattar dessa som en möjlighetatt komma uppåt i hierarkin medan andra istället ser förändringar somett sätt att hävda den egna yrkesprofessionen. De olika synsätten inomgruppen kan närmast betraktas som en intressekonflikt. Den ena ytter-ligheten i denna konflikt representeras av de sjuksköterskor som föror-dar rollen som medicinsk assistent medan den andra ytterligheten beto-nar rollen som autonom omvård-nadsexpert.

I den kooptativa kulturen håller värdesystemet, det vill säga inställ-ningen till kliniskt arbete respektive forskningsarbete på att förändras.En tänkbar konsekvens av detta blir, menar Lindgren, att de enbart kli-niskt verksamma läkarna hotas av exkludering ur kulturen till förmån förde forskande läkarna.

Även Sahlin-Andersson (SOU 1997:83) menar, att det finns tydligayrkeskulturella gränser mellan läkare och sjuksköterskor. Skillnadernabestår till exempel av att grupperna har olika arbetsuppgifter med liteninsikt i varandras arbetsförhållanden. Arbetssituationen för sjuksköters-kegruppen som kollektiv präglas av anpassning och flexibilitet. Dettauttrycks av Sahlin-Andersson på följande sätt:

Kollektivet sjuksköterskor anpassade sig efter varje enskilddoktor. Så hände återkommande att sköterskorna fick invänta lä-karen eller att de måste avbryta arbeten de höll på med eller attde måste ändra sina planer för dagen för att följa läkarens arbets-rytm (SOU 1997:83, s. 228).

En annan tydlig skillnad mellan de olika yrkeskulturerna är att under-sköterskor och sjuksköterskor upplever sig själva som sinsemellan ut-bytbara, något som förstärks av att de också behandlas av läkare ochpatienter som en del av ett kollektiv. Läkarna däremot framstår som enprofessionell grupp där individen tillskrivs autonomi, ansvar och frihet.


Därmed betraktas läkarna som unika individer och förväntar sig ocksåatt bli bemötta som sådana (SOU 1997:83).

2.3 Synpunkter på hälso- och sjukvårdens organisation

Den historiska tillbakablicken visar att hälso- och sjukvårdens arbetsor-ganisation har sitt ursprung i kyrkans och militärväsendets hierarkiskaorganisering. Framställningen avspeglar även hur organisationsföränd-ringar inom hälso- och sjukvården har påverkats av idéutvecklingen isamhället. Ett exempel på detta är taylorismen, uttryckt i organisations-formen rondsystem, där sjukvårdsteknik, specialisering och uppgiftsori-entering är viktiga honnörsord.

Under 1980-talet genomsyrades samhället av tilltro till gruppen ochtill lagarbetet. Svaret på denna idéutveckling inom hälso- och sjukvår-den blev vårdlagsmodellen, som kom att ersätta rondsystemet. Undersamma decennium utvecklades ytterligare en organisationsfilosofi somistället betonade individen och ledarskapet. Inom vården manifesteradesden i organisationsmodellen egenvårdssjuksköterska. Den bärande tan-ken i denna filosofi var läkarens övergripande medicinska ansvar ochsjuksköterskans omvårdnadsansvar för ett fåtal patienter. Samhällsut-vecklingen under 1990-talet kan närmast beskrivas i termer av pluralismoch decentralisering. I hälso- och sjukvården illustreras pluralismen medatt olika organisationsmodeller tillämpas, om än i modifierade former.Decentraliseringstankarna har förverkligats genom att basenheternatilldelats ansvar för verksamheten inom en given rambudget.

Av den forskning som refererats framgår att kvinnors och mäns posi-tioner i organisationsstrukturen kan beskrivas i termer av yrkesmässighierarkisering. I toppen av denna hierarki befinner sig läkarna med detyttersta ansvaret för den medicinska vården. Undersköterskegruppenarbetar i det direkta omvårdnadsarbetet, närmast patienten. Denna yr-keskategori har begränsade möjligheter att påverka sin arbetssituation. Iden yrkesmässiga hierarkins mellanskikt finns sjuksköterskan. Mellan-positionen innebär såväl möjligheter att kunna påverka som krav påanpassning. Ytterligare ett sätt att beskriva den vårdhierarkiska struktu-ren är i termer av manlig överordning och kvinnlig underordning, menhierarkin kan även förstås utifrån läkares, sjuksköterskors och under-sköterskors klasstillhörighet. Forskningen visar vidare att den svenskahälso- och sjukvårdens organisationskultur kännetecknas av subkulturer.


Utmärkande för dessa är att de kan relateras till det yrke individen till-hör. Subkulturer byggs upp kring de normer, värderingar och beteende-mönster som är rådande inom en yrkesgrupp. Inom subkulturen rymsäven yrkeskunskap och ett specifikt språk.

2.4 Avslutande kommentarer

Organisationsteorier intar en central plats inom vårt problemområde,eftersom forskningen handlar om den maktutövning som sker i vardag-liga möten mellan kvinnor och män inom en somatisk vårdavdelning.Med hjälp av olika organisationsteorier beskrivs vår specifika organisa-tion utifrån begreppen struktur och kultur. Vår tolkning av begreppetorganisationsstruktur är att den skapar såväl möjligheter som begräns-ningar för individen inom organisationen. Men strukturen uppfattar viäven som den ram inom vilken vårdpersonalen verkar som ett kollektiv.Det innebär att de gemensamt går samman och strävar mot uppsatta mål,formulerade i landstingets verksamhetsplan. Begrepp som hjälper oss attförstå den maktutövning som sker inom hälso- och sjukvårdens organi-sationsstruktur är hierarki, enligt Weber (1921, 1983), yrkesmässighierarkisering så som den beskrivs av Bergman (1994), Franssén(1997a, 1997b) samt Svensson (1993) samt över- och underordningenligt Sahlin- Andersson, (SOU 1997:83). Mellan dessa tre begreppfinns, enligt vår uppfattning, en inbördes relation. En hierarkisk strukturinnebär att individer placeras på olika nivåer inom organisationen, vilketfår till följd att de som befinner sig i toppen av hierarkin har mest maktoch möjlighet att påverka arbetssituationen i förhållande till de sombefinner sig längst ner i hierarkin. Inom hälso- och sjukvården utgårdenna placering företrädesvis från yrkestillhörighet. Därmed skapas enyrkesmässig hierarkisering. Över- och underordning, slutligen, uppfattarvi i detta sammanhang som ett resultat av den hierarkiska organisering-en.

Kännetecknande för organisationskulturen är att den, enligt Giddensdefinition (1994), innefattar subkulturer. Dessa kan relateras till Lind-grens (1992) tankar om att varje yrkeskategori inom hälso- och sjukvår-den konstruerar egna kulturer. Viktiga begrepp för att förstå subkultu-rens betydelse för maktutövning är yrkeskunskap, ett specifikt språksamt yrkessocialisation. Relevant för vårt problemområde är att läkare,sjuksköterskor och undersköterskor besitter olika yrkesrelaterade kun-


skaper. Yrkeskunskapen innefattar även tillgången till ett specifikt me-dicinskt språk. När det gäller yrkessocialisationen innehåller denna församtliga yrkeskategorier såväl en teoretisk som en praktisk inskolning iyrket.


3 Feministisk teoribildning

Det genusperspektiv som presenterades i vår licentiatavhandling (Al-binsson & Arnesson, 1997) innefattade Ås teori om kvinnokultur sommotkultur samt Hirdmans genusteori. Avhandlingens resultat gav upp-hov till nya frågor som i sin tur ledde till insikter om att detta genusper-spektiv var alltför begränsande och otillräckligt för att nå förståelse förförhållandet mellan genus och makt. Detta föranledde oss att fördjupavår kunskap om feministisk teoribildning.

Kapitlet indelas i fem avsnitt. I det första definieras de för avhand-lingen centrala begreppen genus och kön. Den andra delen behandlarfeministisk- kvinno- samt genderforskning såväl historiskt som veten-skapsteoretiskt. Därefter görs en översiktlig genomgång av feministiskteoribildning, där syftet är att ge en inblick i några dominerande teorier.Den feministiska teoribildningen diskuteras utifrån teoriernas teoretiskaanspråk. Utifrån denna diskussion vill vi lyfta fram de teorier som kanha betydelse för tolkningen av avhandlingens empiriska material. Ka-pitlet avslutas med egna reflektioner som leder fram till en preciseringav avhandlingens genusperspektiv.

3.1 Begreppen genus och kön

I den tidiga kvinnoforskningen gjordes en distinktion mellan biologisktoch socialt kön. Ett av skälen till denna differentiering var viljan attundvika biologiska förklaringar till ojämlika maktförhållanden mellankvinnan och mannen. Därmed tog kvinnoforskningen avstånd från anta-gandet att kvinnans sociala underordning var naturgiven och iställetbetonades de sociala förhållandenas betydelse (Holmberg & Lindholm,1993).

När Widerberg (1992) definierar genus utgår hon från att begreppetär en språklig indelningskategori, som representerar slag, sort, han, hon,den eller det. I genusbegreppet innefattar hon även socialt och kulturelltbetingade skillnader mellan kvinnors och mäns status i samhället. Den


engelska termen gender sammanfaller med svenskans genus och upp-fattas som en social konstruktion, det vill säga något som är skapat avmänniskan i en social kontext. Widerbergs definition av kön rymmerförutom biologiskt kön även könsidentitet, könsdel samt sexualitatet ochkongruerar därmed med det engelska begreppet sex. Åquist (1990)uppmärksammar faran med att raköversätta begreppet gender till genus,eftersom dynamiken och begreppets processform då går förlorad. Iställetförordar hon gender i en försvenskad form, eftersom begreppet utveck-las med hjälp av svenska böjningsformer såsom genderisering, av-genderisering och om-genderisering.

Plumwood och Stollers (1989) uppfattar kön som den biologiska ellernaturliga skillnaden mellan kvinna och man, medan genus representeraricke naturliga skillnader. Genus refererar med andra ord till psykologis-ka och kulturella olikheter. Men det biologiska könet behöver inte, en-ligt Plumwood (1989), förstås som något givet och som en underliggan-de bas för genus utan istället som en utmaning och som ett verktyg föratt kunna tolka genusskillnader. Haraway (1986) är i princip av sammauppfattning och menar att både kön och genus är socialt konstruerade.Det är därför meningslöst att göra någon distinktion, då en sådan endastuttrycker den västerländska dualismen mellan natur och kultur. ÄvenRadke och Stam (1994) framhåller att genus måste förstås som en socialprodukt och att förhållandet mellan kvinna och man konstitueras inomen speciell kontext av maktrelationer. Hirdman (1988) däremot hävdaratt genusbegreppet inte endast åsyftar det sociala könet, då detta är allt-för inriktat mot könsroller. För att förstå komplexiteten i genus måsteockså den kulturella konstruktionen beaktas, det vill säga synsättet attsociala praktiker kan påverka och förändra biologin.

Scott (1986) menar att genus vilar på två fundament. Enligt det förstaformas genus i sociala relationer, där upplevda skillnader mellan könenär det primära. Det andra fundamentet utgår från att genus är ett områdedär makt är klart uttalat. Ur det första fundamentet urskiljs elementenkulturella symboler, normativa begrepp, könsuppdelning i politiska ochsociala institutioner samt den subjektiva identiteten. Enligt Scott kanrelationerna mellan elementen identifieras genom empirisk forskningoch denna möjliggör en definition av begreppen kvinna och man. Detgenusbegrepp som presenteras av Scott innefattar även en maktaspekt.Makthierarkin och skillnaden mellan könen skapas och artikuleras ispråket. Således innefattar såväl Hirdman som Scott sociala och kultu-


rella komponenter i genusbegreppet. Dessutom är maktdimensionentydlig i deras definitioner.

Moi (1997) anser, att det finns såväl för- som nackdelar med utveck-landet av ett genusbegrepp. Fördelar är att begreppet synliggör såväl ensocial som en historisk konstruktion. Om syftet är att isolera genusbase-rade skillnader fyller genusbegreppet en viktig funktion, men om syftetär att förstå vad det innebär att vara kvinna eller man är distinktionenirrelevant. I det sistnämnda fallet framträder begreppsbildningens nack-delar där kön förvandlas till något redan förutbestämt och naturgivet.Moi, liksom många andra feminister, delar den postmodernistiska kriti-ken av kön/genusdistinktionen. De postmodernistiska feministerna strä-var efter att utveckla en genomgående historisk och icke essentialistiskförståelse av kön och därmed undvika biologisk determinism. Problemetär, menar Moi, att den postmodernistiska analysen inte lyckats förverk-liga dessa ambitioner. Andra forskare, exempelvis Eduards och Manns(1987), ifrågasätter behovet av genusbegreppet och anser att socialt könär en tillräcklig indelningskategori för att kunna beskriva kvinnors ochmäns konstruerade genustillhörighet.

Men det finns även, menar Widerberg (1992), feminister som försö-ker undvika de gränser som implicit finns i begreppen kön och genus.För såväl Cixous som Irigaray är utgångspunkten att utveckla en nykvinnlig subjektivitet där utgångspunkten är sexualitet, biologiskt könoch kvinnlighet. Det kvinnliga subjektet skall utifrån detta synsätt ut-forskas på sina egna premisser, varför jämförelsen med män blir ointres-sant.

Som framgår av ovanstående genomgång råder ingen konsensus omhur begreppen genus och kön skall definieras. Insikten om begreppensmångtydighet och komplexitet anser vi dock vara en förutsättning för attkunna förstå distinktionen mellan feministisk-, kvinno- och gender-forskning samt feministisk teoribildning.

3.2 Feministisk-, kvinno- och genderforskning

Utvecklingen av den västerländska feministiska forskningen och kvin-noforskningen från 70-talet och framåt kan, enligt Saarinen (1989),indelas i tre faser; dekonstruktion, konstruktion och intervention. Saari-nen anser att dessa olika faser inte skall uppfattas som att de avlöservarandra kronologiskt. Snarare är det så att såväl dekonstruktion, kon-


struktion som intervention pågår parallellt. Således ökar Saarinens be-skrivning förståelsen för hur den feministiska forskningen och kvinno-forskningen har utvidgats. Under dekonstruktionsfasen kritiserades denetablerade forskningen för att kvinnorna marginaliserades och för attkönsskillnader osynliggjordes. Som en reaktion på detta försökte denfeministiska forskningen att synliggöra kvinnan genom att lyfta framhennes kunskaper, villkor och vardag. Den andra fasen, konstruktionsfa-sen, kännetecknas av skapandet av nya teorier och ny empirisk forsk-ning. Under denna period artikulerades stark kritik mot de mansdomine-rade forskningsidealen och mot fundamentala begrepp och ansatser i denpatriarkala forskningen. I den tredje fasen, interventionsfasen, proble-matiserades begreppet kön och teorier om socialt kön/genus och genus-system utvecklades. Den feministiska forskningen och kvinnoforskning-en förändrades under denna period från att vara ett perspektiv på kvin-nan till att bli ett perspektiv där kön är en grundläggande strukturerandefaktor i samhället.

Hallberg (1992) menar, att det råder begreppsförvirring beträffanderelationen mellan kvinnoforskning och feministisk forskning. Den nor-diska kvinnoforskningen representerar ett synsätt där kvinnoforskningoch feministisk forskning ses som synonyma begrepp. I anglosaxisklitteratur däremot går utvecklingen mot begreppet ”feminist studies”istället för ”women´s studies”. Hallberg tydliggör begreppens olikhetergenom att göra en analytisk distinktion mellan feministisk forskning ochkvinnoforskning. Dessutom lyfter hon fram genderforskningen. Denfeministiska forskningen har sina rötter i 70-talets feministiska rörelseoch forskningsområdet grundas, enligt Hallberg, på Judith Grants treteser:

1. kvinnor är förtryckta som kvinnor.2. det personliga är politiskt.3. idén att kvinnor endast kan förlita sig på sina egna personligaerfarenheter (Hallberg, 1992, s. 54).

Teserna är inte helt självklara och har kritiserats av flera forskare. Denförsta tesen leder till att följande frågor aktualiseras: Är alla kvinnorförtryckta? Kan män vara feminister utan att vara förtryckta? Kan kvin-nor förtrycka andra kvinnor eller män? Den andra tesens innebörd kanantingen tolkas så att allt är politiskt, även det mest privata och intima


eller att politik alltid är något personligt. Svårigheten med den tredjetesen är att definiera vad som innefattas i erfarenhetsbegreppet.

Inom den feministiska forskningen betonas den sociala konstruktio-nen av såväl kön som genus, och feminism är en teori om kvinnoför-tryck, en ideologi samt en politisk rörelse. Forskningsansatsen uttrycks ifeministiska ståndpunkter där mansdominansen och det manliga tolk-ningsföreträdet problematiseras. Forskningsobjektet kan vara såvälkvinnan, som mannen, men signifikant är att det subjektiva placeras iförgrunden. Feministisk teoribildning kan indelas på flera olika sätt.Indelningarna överensstämmer till stora delar med varandra, men skiljersig även åt i vissa avseenden (jämför Hallberg, 1992; Holmberg &Lindholm, 1993; Weiner, 1994). Hallberg (1992) delar in den feminis-tiska teoribildningen utifrån genusidentitet och genusskillnader. Härvidurskiljer hon tre teoretiska inriktningar; nämligen psykodynamiska-,sociala- samt postmodernistiska könsteorier. Holter (1973) däremotförespråkar en indelning av könsteorier i biologiska, sociala, socialpsy-kologiska och ekonomiska teorier.

Hallbergs och Holters indelning av den feministiska teoribildningenskiljer sig åt i det avseende att de använder olika kategorier. Deras in-delning bidrar inte, enligt vårt synsätt, med någon djupare förståelseutan betydligt intressantare är att diskutera teorierna utifrån deras teo-retiska anspråk.

Hallberg (1992) menar, att kvinnoforskning är forskning om och förkvinnor utan en vetenskapsteoretisk problematisering, med andra ordutan en diskussion av ovanstående tre teser. Kvinnoforskning spänneröver stora områden. Allt från historiska, medicinska, sociala och psy-kologiska aspekter till en kritisk granskning av felaktiga, fördomsfullaoch otillräckliga teorier. Forskningen kan sägas ha en politisk målsätt-ning, emedan den förutsätter att ny kunskap skall leda till förändringarsom gynnar kvinnan. Forskningsområden som kan vara aktuella är ex-empelvis att studera kvinnors problem eller sociala relationer mellankvinnan och mannen. I fokus är sociala strukturer, politiska och ekono-miska system samt familjen som institution. Kön definieras inom kvin-noforskningen som både biologiskt och socialt.

I fokus för genderforskningen står kvinnan och mannen och relatio-nen dem emellan. Inom forskningsområdet finns olika teoretiska posi-tioner. Hallberg skiljer exempelvis mellan en feministisk och en ickefeministisk definition av begreppet gender. En feministisk tolkning av


gender innebär att det antas existera en hierarki mellan könen. Hierarkinkritiseras, eftersom den uppfattas vara förenad med en värdering där detmaskulina är negativt och det feministiska ses som positivt. En ickefeministisk tolkning av gender slår fast att det finns könsskillnader menatt förhållandet mellan könen inte är givet. Dessa könsskillnader kanstuderas och problematiseras.

Hallberg visar i sin genomgång att det finns betydande skillnadermellan feministisk-, kvinno- och genderforskning, men även på att denfeministiska forskningen och kvinnoforskningen har en gemensam refe-rensram vad gäller begrepp och teoribildning.

3.3 Feministisk teoribildning utifrån teoretiska anspråk

I syfte att fördjupa förståelsen för relationen mellan genus och makt harvi studerat feministisk teoribildning. Denna synliggör och problematise-rar betydelsen av genus och ofta är maktrelationen mellan könen central.

Vid dessa studier har vi funnit att de feministiska teorierna förklararkönsförtryck på olika sätt. En del teorier beskriver det utifrån öve r-gripande sociala strukturer medan andra hänför könsförtrycket till enaspekt, exempelvis arbete eller utbildning. Inspirerade av Jónasdóttir(1988), har vi fått stöd i vår uppfattning att det inte räcker med attstrukturera teorierna endast med utgångspunkt i hur könsförtrycket fö r-klaras, utan för att kunna förstå fenomenets komplexitet måste ocksåteoriernas teoretiska anspråk övervägas. Med nedanstående tabell vill visammanfatta ett antal feministiska teorier och hur de förhåller sig tillstrukturell respektive individuell nivå. Avsikten med denna presentationär inte att ge en heltäckande bild av de feministiska teorierna utan skallsnarare ses som en översiktlig genomgång.


Tabell 1. Feministisk teoribildning

Radikal feminism

Marxistisk feminism

Socialistisk feminism

Kvinnokultur som

motkulturLiberal-

feminismFreudiansk feminism

Postmoder-nistiska

könsteorier

Strukturperspektiv x x x x

Individperspektiv x x x

Teoretiska begrepp

patriarkat, biologi, sexualitet

kapital, klass, arbetsdelning

patriarkat, kapital, hierarki, dikotomi

kulturmodell könsdifferen- tiering

individens fria val

psykologiska processer, sociologiska processer

språk, text

Teoretiker

Firestone, de Beauvoir, Walby, Millett, Beechy

Prokop Mitchell, Oakley, Hartmann, Harding, Jónasdóttir, Hirdman

Ås, Holter Friedan Chodorow Cixous, Flax, Hartsock, Scott, Harraway

Tabellen är konstruerad så att den feministiska teoribildningen diskute-ras med utgångspunkt i begreppen struktur och individ. Strukturper-spektivet innefattar de enheter som samhället är uppbyggt av. Inomperspektivet betonas samspelet mellan struktur, tradition och värden ochatt det mellan individ, grupp och samhälle råder ett dialektiskt förhå l-lande (se kapitel 2, avsnitt 2.1.1). De teorier som hänförs till strukturper-spektivet förklarar hur könsskillnader och könsförtryck utvecklas ochvidmakthålls på samhällsnivå. Följaktligen handlar det om teorier sombestår av antaganden om aspekter av den sammansatta och komplexasociala processen. Dessa teorier kan ge en analytisk förklaring till ge-nusrelationen.Individperspektivet placerar den handlande individen i fokus och hardärför inte något förklaringsvärde på en strukturell nivå. Orsaken tillojämställdheten mellan könen och könsförtrycket står istället att finna inågot delområde exempelvis utbildning, arbete och familj.

Inom fältet teoretiska begrepp presenteras de olika feministiska teori-ernas centrala begrepp. Slutligen exemplifierar vi med de teoretiker somvi anser vara representativa för de olika teorierna.

Ovanstående tabell kan uppfattas som en alltför förenklad bild av denfeministiska teoribildningen, eftersom skiljelinjen mellan struktur- ochindividperspektiv inte alltid är så tydlig som tabellen illustrerar. Snarareär det så att några av teorierna, exempelvis den femdimensionella kul-turmodellen och liberalfeminismen, har inslag av såväl struktur- somindividperspektiv. Anledningen till att vi ändock valt att differentiera deolika feministiska teorierna utifrån dessa perspektiv är att vi anser att vår


indelning ger en tydlig bild av teoriernas teoretiska anspråk samt av hurteorierna förhåller sig till varandra. Med denna utgångspunkt vill vi hittateorier som kan ha betydelse för tolkningen av avhandlingens empiriskamaterial.

3.3.1 StrukturperspektivAvsnittet behandlar radikalfeminism, marxistisk feminism och socialis-tisk feminism. Inom den socialistiska feminismen läggs särskild tonviktvid Hirdmans genusteori och dess problematisering av genusordningen isamhället. Dessutom diskuteras Ås kvinnokultur som motkultur samtHolters könsdifferentiering.

RadikalfeminismUnder 1960-talet växte radikalfeminismen fram i USA. Inriktningenbyggdes initialt upp av kvinnors gemensamma och konkreta erfarenheterav förtryck. Teoriinriktningen utvecklades mot en pluralism, eftersomden inte utgick från någon ideologisk grund utan förklaringarna till fö r-tycket av kvinnan var såväl patriarkatet, biologin som sexualiteten(Holmberg & Lindholm, 1993).

Det radikalfeministiska perspektivet poängterar sexualiteten på lik-nande sätt som marxisterna betonar arbetet. Hela samhället anses varaorganiserat utifrån genusaspekten och alla sociala relationer genomsyrasav denna uppdelning. Det ojämställda förhållandet mellan könen analy-seras med hjälp av begreppet patriarkat, där fundamentet är kategorinmäns makt över kategorin kvinnor. I enlighet med radikalfeminismen ärdetta maktförhållande basen för det samhälleliga förtrycket (Mac Kin-non, 1982; Weiner, 1994).

Millett (1971) lyfter fram samhällets politiska maktsystem där mäninnehar de mest betydelsefulla positionerna på alla nivåer. Mäns domi-nans återspeglas även i den sexuella relationen till kvinnan. Firestone(1974) menar, att den fundamentala orsaken till ojämställdheten mellankvinnor och män kan härledas till biologiska/psykologiska skillnadermellan könen. Den tyngst vägande orsaken till kvinnans underordning ärhennes förmåga att föda barn och grunden för mansdominansen förkla-ras med att männen kontrollerar kvinnors kroppar och sexualitet.

Den teoribildning som företräds av de Beauvoir (1986) placerar viinom radikalfeminismen, då den innehåller såväl patriarkala som biolo-


giska förklaringar till kvinnoförtrycket i samhället. Hennes biologiskaperspektiv tar sin utgångspunkt i att kvinnans biologi spelar en avgöran-de roll i kvinnans historia och att den ingår som en väsentlig beståndsdeli hennes underkastelse till mannen. Kvinnan definieras som ”det andrakönet” och relateras till mannen, vilken uppfattas som ”det första kö-net”. Med hjälp av olika förklaringsmodeller, där utgångspunkten ärrelationen mellan subjekt och objekt samt herre och slav, beskriver deBeauvoir förhållandet mellan det första och det andra könet. Inom dettaförhållande ses mannen som subjekt och kvinnan som objekt. Subjektetgör anspråk på att framstå som det väsentliga och transformerar på såsätt kvinnan till det oväsentliga, till objekt. Mannen bekräftar sig somsubjekt och blir transcendent genom sitt nyskapande och gränsöverskri-dande. Kvinnan har lärt sig att uppfatta sig själv som icke väsentlig ochställer därför inga krav på att bli betraktad som subjekt, då det finns en”lockelse” i att förbli ett objekt. Förklaringen till att kvinnan blivit ”denandra” härrör från ett historiskt perspektiv och patriarkatet blir då enviktig orsak till kvinnans underordnade ställning i samhället. Mannensöverordning bildades utifrån hans privilegium att hävda sig som suveränindivid och kvinnan dömdes till att spela rollen som ”den andra”, medobetydlig makt. Hon fick inte själv välja, utan blev tilldelad en position isamhället. Eftersom mannen aldrig erkände henne som sin jämlike,kunde han endast bli hennes förtryckare. Myter är, menar de Beauvoir,ännu ett uttryck för hur könsordningen i samhället befästs. Kvinnomy-terna upprätthålls av det patriarkala samhället och detta samhälle rättfär-digar förtrycket av kvinnan och den rådande ordningen.

Även andra radikalfeministiska forskare har analyserat relationenmellan könen med hjälp av patriarkatsbegreppet men uppfattar detta påolika sätt. När Beechey (1979) definierar patriarkat utgår hon från attalla samhällen är patriarkala och styrda av två principer. Den förstaprincipen är att mannen dominerar kvinnan och den andra principen attäldre män dominerar yngre män.

Walby (1994) utvecklar en patriarkatsteori och definierar patriarkatetsom ”ett system av sociala strukturer och praktiker där män dominerar,förtrycker och exploaterar kvinnor” (Walby, 1994, s. 36). Patriarkatetbeskriver Walby (1990, 1994) på olika abstraktionsnivåer. På den mestabstrakta nivån uppfattas det som ett system av sociala strukturer medanpatriarkatet på en lägre nivå består av sex sociala relationer. För detförsta existerar patriarkala förhållanden inom hushållet, något som med-


för att kvinnans arbete i hemmet förstärker den manliga dominansen.För det andra leder patriarkala relationer i lönearbetet till att kvinnor ochmän segregeras och till att kvinnor tilldelas sämre positioner i arbetsli-vet. För det tredje finns patriarkala relationer i staten, varav följer attpolitiken utgår från manliga intressen. För det fjärde råder i samhället enkultur där kvinnor förväntas acceptera våld från männen. Staten legiti-merar detta genom lagstiftning till mäns fördel. För det femte finns pat-riarkala relationer inom det sexuella området där påtvingad heterosexu-alitet och dubbelmoral innefattas. För det sjätte är de kulturella institu-tionerna formade av patriarkala strukturer. Inom institutionerna religion,utbildning och media reproduceras en bild av kvinnor som underordna-de. Walby slår fast att patriarkatet under det senaste århundradet harförändrats till såväl grad som form. Gradförändringen är att löneskillna-der och utbildningsklyftor mellan kvinnor och män har försvunnit. Patri-arkatet har även ändrat form och förskjutits från den privata till denoffentliga sfären. Det offentliga patriarkatets viktigaste strategi är segre-gation och underordning, vilket förankras i offentliga arenor såsomarbetsmarknad och stat. Fokuseringen på det offentliga innebär emeller-tid inte att det privata patriarkatet har upphört, utan snarare att det intelängre är patriarkatets viktigaste förankringspunkt. Walby menar attförändringen är synlig både mellan strukturer och i relationen inomstrukturerna.

I patriarkatets privata form är hushållsarbete den dominerandestrukturen. I dess offentliga form ersätts den av arbetsmarknadoch stat. I båda dessa former finns de övriga patriarkala struktu-rerna närvarande - förändringen gäller helt enkelt vilken avstrukturerna som är dominant. Det har också inträffat en föränd-ring i patriarkatets institutionella förhållanden. En i huvudsak in-dividuell tillägnelse och kontroll av kvinnor har ersatts av enkollektiv tillägnelse (Walby, 1994, s. 42 - 43).

Walby definierar patriarkatet som en social struktur inom vilken mändominerar och förtrycker kvinnor. Här kan vi se en kongruens med deBeauvoirs uppfattning av patriarkatet som en samhällelig kraft. SåvälWalby som de Beauvoir beskriver detta utifrån olika abstraktionsnivåer.När de Beauvoir tydliggör abstraktionsnivåerna myter, religion samtkvinnans vardagsliv lämnar hon åt läsaren att själv placera in de nivåer


som finns där emellan. Walby definierar patriarkatets struktur utifrånsex sociala relationer. I likhet med marxistisk kvinnosyn anser de Beau-voir att det som är avgörande för kvinnans situation historiskt sett ärhennes deltagande i produktivt arbete. Även Walby ser sambandet me l-lan patriarkat och kapitalism när hon med hjälp av klassbegreppet analy-serar relationen mellan könen.

Generellt för radikalfeminismen är att den ger universella förklaring-ar till kvinnoförtrycket. Därmed bortses från skillnader mellan kvinnor,etniskt ursprung eller klasstillhörighet.

Marxistisk feminismTeoriinriktningen emanerar ur Marx teori om kapitalismen som ettöverordnat system i samhället. Flera marxistiskt feministiska forskareanser att det rör det sig om att ställa feministiska frågor och söka marx-istiska svar. Teoribildningen ser patriarkatet som en del av det kapitalis-tiska samhället, där den ekonomiska utsugningen även bestämmer köns-relationen (Walby, 1994). Marxistisk analys beskriver kvinnans förhå l-lande till det ekonomiska systemet och inte hennes relation till mannen.Således är mäns dominans eller makt över kvinnor en biprodukt av ka-pitalets makt över arbetet. Kvinnans frigörelse krävde först och främstatt kvinnorna, liksom männen, blev lönearbetare och att könen därefterförenades i kampen mot kapitalismen En central problemställning inommarxistisk feminism under 1970-talet var därför hemarbetsdebatten därhuvudfrågan var huruvida kvinnor i hemmet producerade mervärde ellerbruksvärde samt vilken betydelse kvinnans reproduktiva arbete hade förvidmakthållandet av kapitalet (Holmberg & Lindholm, 1993).

Prokop (1981) tillhör den marxistiska feminismen. Med utgångs-punkt i den marxistiska terminologin, riktar hon kritik mot den traditio-nella marxismen, som i alltför stor utsträckning har objektifierat kvin-nan. I teorin om kvinnors livssammanhang utvidgar Prokop begreppetproduktivkrafter till att innefatta även icke materialistiska komponentersåsom kvinnliga livssammanhang, socialisationsförmedling, relationeroch offentlighet. Den kvinnliga produktionen består av hushållsarbeteoch barnuppfostran, men även av det sätt på vilket denna produktionsker. Det perspektiv som Prokop anlägger möjliggör en syn på kvinnansom ett aktivt, skapande subjekt. Prokop hävdar att de kvinnliga pro-duktivkrafterna och produktionsförhållandena kan synliggöras, men attkvinnor trots detta är undertryckta i det kapitalistiska, patriarkala sam-


hället. Därmed kan inte de kvinnliga livssammanhangen utvecklas, dådet finns motsättningar mellan dessa och det kapitalistiska samhälletsproduktivkrafter och produktionsförhållanden.

Den marxistiskt feministiska teoribildningen betonar kapital ochklass, vilket medför att kvinnoförtrycket endast relateras till kvinnansförhållande till kapitalet. I begreppet klass marginaliseras och ignoreraskvinnans ställning och hon inkluderas endast i mannens egendom. Teo-ribildningen problematiserar inte heller mannens delaktighet i kvinnansunderordning.

Socialistisk feminismDen socialistiska feminismen är ett resultat av förenandet av marxismoch radikalfeminism. Kapitalismen och patriarkatet är då två autonomastrukturer som interagerar och tillsammans bestämmer kvinnans ställ-ning i samhället. Kapitalismens drivkraft är ekonomisk utveckling me-dan patriarkatet upprätthålls av socialisationen. I förhållande till marxis-tisk feminism betonas feminismen starkare och avståndet till marxismenär mera markerat. Inom den socialistiska feminismen framhålls att kvin-nors och mäns skilda historia har skapat samhällets könssystem därmanlig dominans och kvinnlig nedvärdering råder. Dessutom rymmerden socialistiska feminismen ett klart uttalat förändringsperspektiv därmålet är att uppvärdera reproduktionen och därmed möjliggöra en kom-bination av föräldraskap och förvärvsarbete (Esseveld, 1986; Holmberg& Lindholm, 1993).

Mitchell och Oakley (1986) har formulerat grundprinciperna för soci-alistisk feminism. Med utgångspunkt i en historiematerialistisk metodhar de beskrivit patriarkatet som ett universellt system av kvinnoför-tryck. Såväl Mitchell som Oakley anser att det finns fyra samhälls-strukturer som bestämmer kvinnors liv och som måste analyseras i rela-tion till det rådande produktionssättet. Dessa är produktion, familj, soci-alisation och sexualitet.

Den socialistiska feminismen har utvecklats till tvåsystemteorin, vil-ken även den är en kombination av marxistisk feminism och radikalfe-minism. Inom ramen för tvåsystemteorin finns olika uppfattningar omförhållandet mellan kapitalism och patriarkat. En ståndpunkt är att ka-pitalism och patriarkat utgörs av ett sammanvävt system; det kapitalis-tiska patriarkatet. Begreppen kan även uppfattas som analytiskt åtskildamen empiriskt samverkande (Walby, 1990).


Hartmann (1986) är den främsta företrädaren för tvåsystemteorin.Hennes teoribildning har vuxit fram som ett alternativ till såväl marxis-tisk som feministisk teori. Den kritik hon riktar mot den marxistiskateorin är att den endast förklarar motsättningen mellan arbete och kapitaloch inte synliggör spänningen mellan kvinnor och män. Enbart en femi-nistisk analys är otillräcklig, eftersom den är blind för historien ochmaterialismen.

Tvåsystemteorin beskriver samhället som strukturerat kring de tvåförtryckarsystemen patriarkat och kapitalism. Hartmann definierar patri-arkatet som en könsbestämd maktstruktur

en uppsättning relationer mellan män som har en materiell basoch som trots sin hierarkiska karaktär upprätthåller eller skaparett ömsesidigt beroende och solidaritet mellan männen som gördet möjligt för dem att behärska kvinnorna (Hartmann, 1986, s.29).

Enligt Hartmann (1981, 1986) är basen för mäns möjligheter att domine-ra kvinnor materiell. Trots att männen befinner sig på olika nivåer inomhierarkin förenas de i ett gemensamt dominansförhållande visavi kvin-norna. Kvinnors underordning har sin grund i den könsbestämda arbets-delningen och det finns hos män ett gemensamt intresse av att bevaraden könsdelade arbetsmarknaden. Maktutövningen inom patriarkatetkan då bibehållas och kvinnorna förblir ekonomiskt beroende av män-nen. Kvinnornas position på arbetsmarknaden försvagas även genom attde har en större arbetsbelastning i hemmet.

Hartmann har dock kritiserats för att inta ett alltför ambivalent för-hållningssätt gentemot marxismen. Flera kritiker menar att patriarkatetinte enbart kan förklaras utifrån arbetsdelningen mellan könen utanbasen för samhällets könskonstruktion måste vara såväl kön som klass(Holmberg & Lindholm, 1993).

Harding (1986) menar, i motsats till Hartmann, att den marxistiskateorin kommer att förändras eller utvecklas över tid och att marxismen inuläget inte enbart är könsblind utan även sexistisk. Harding utvecklarbegreppet materiell bas genom tillförandet av en psykologisk dimension.Könsskillnaderna skapas genom socialisationsprocessen, som på så sättblir basen för såväl patriarkat som kapitalism. Harding uppfattar genussom en teoretisk kategori, som synliggör könens skilda sociala erfaren-


heter, och förespråkar en teoretisk pluralism där utgångspunkten ärkvinnors liv och erfarenheter. Vid formulerandet av sin tvåsystemteorihar Harding inspirerats av Chodorows feministiska freudianism. Har-dings utgångspunkt är att de flesta samhällen är hierarkiska och att detråder en könsmässig arbetsdelning, en arbetsdelning som har sin grund iatt kvinnan har huvudansvaret för barnen men även i att kvinnan harlägre status än mannen. Vidare framhåller Harding moderns betydelse isåväl flickans som pojkens individuationsprocess. Genusteorin är enteori om socialt liv som innefattar individuell, strukturell och symbolisknivå. De olika nivåerna är interrelaterade och täcker samhällsstruktur,ekonomi, arbetsdelning, idéer, tankar, värderingar och attityder. Har-dings intention är att formulera en heltäckande könsteori. Intressant settur ett pedagogiskt perspektiv är att stor vikt läggs vid socialisationspro-cessens betydelse för utvecklandet av patriarkatet.

Jónasdóttir (1988) företräder en relativ tvåsystemteori. Anledningentill att hon benämner den som relativ är att hon har utvecklat två olikaoch självständiga teorier. Basen i teorin är inte arbete utan sexualitet ochkärleksrelationen mellan könen. I dagens jämställda samhälle blir mänsmakt gentemot kvinnor synlig genom att de tar sig rätten till kvinnorskärlek och omsorg. Kvinnors förhållande till kärlek är det motsatta, dåde endast har rätt att ge utan att kräva någonting tillbaka. Jónasdóttirutvecklar en historiematerialistisk teori om den samhälleliga reproduk-tionen. Till skillnad från Hartmann anser hon att patriarkatet inte är enrelation mellan män utan mellan män och kvinnor.

Kritiken mot socialistisk feminism har huvudsakligen riktats mot svå-righeten att förena två så olika teoribildningar som marxistisk feminismoch radikalfeminism. Syftet med att kombinera teoribildningar och på såsätt komma ifrån perspektivens begränsningar och svagheter är i för siglovvärd. Men lösningen kanske inte är så enkel, och tendensen hos deflesta forskare som företräder den socialistiska feminismen är att anting-en prioritera den ena eller den andra inriktningen. Detta har resulterat iatt varken den marxistiska feminismens eller radikalfeminismens be-gränsningar kunnat övervinnas.

En teoribildning som vi anser kan innefattas i den socialistiska femi-nismen är Hirdmans teori om genussystemet. Denna teori beskriverordningen mellan könen och ligger enligt vår uppfattning nära Hart-manns tvåsystemsteori. Hirdman (1988, 1993a, 1993b) bygger upp sinteori kring begreppen hierarki och dikotomi. Begreppet hierarki anser vi


i princip överensstämmer med Hartmanns patriarkatsbegrepp och be-greppet dikotomi med hennes tankar om att kvinnors underordning harsin grund i den könsbestämda arbetsdelningen. Hirdman (1993a) menar,att sociala processer kan analyseras i systemtermer. Begreppet systemdefinieras då som

en dynamisk struktur (system) en beteckning på ett ”nätverk” avprocesser, fenomen, föreställningar och förväntningar, vilka ge-nom sin interrelation ger upphov till ett slags mönstereffekteroch regelbundenheter (Hirdman, 1993a, s. 58).

Hirdman anser att genussystemet är ett genomgripande system somordnar könen och bestämmer deras plats i världen. Denna ordning finnermänniskor oftast rimlig. Genusformeringen är ett ideologiskt och ettfysiskt isärhållande som leder till maktformering. Hirdman beskriverutifrån tre förklaringsmodeller genussystemets framväxt. Den första ärbiologisk och hävdar med stöd av den darwinistiska traditionen att man-nen är stark och kvinnan svag. Den andra utgår ifrån den aristoteliskagrundformuleringen som bygger på mannen som idealtyp. Detta tydlig-görs i det så kallade avlingsdramat. Mannens säd blandas med kvinnansmenstruationsblod. Blir det en dålig förening resulterar det i en flickamedan en bra blandning får till följd att en pojke kommer att födas.Hirdman ser de Beauvoirs beskrivning av mannen som ”görande” ochkvinnan som ”varande” som en utveckling av den aristoteliska förkla r-ingen. Den tredje förklaringsmodellen är psykologisk och behandlardikotomiseringen utifrån ett freudiansk perspektiv. Utgångspunkten kanantingen vara fallos- eller moderscentrerad. Fallos står för manlighet,vältalighet och makt medan moder står för kvinnlighet, tystnad ochunderordning. I Hirdmans tredje förklaringsmodell ser vi likheter medde Beauvoirs uppfattning att myter befäster könsordningen i samhället(jämför de Beauvoir, 1986). Hirdman menar att genussystemet påverkarkvinnor och mäns liv inom alla livsområden, såsom idévärld/kultur,medborgerligt liv, sexualitet/personlighet och arbete/ekonomi. Genussy-stemet formar kvinnor och män efter ett slags böjningsmönster somvarierat inom olika kulturer och över tid. Två fundamentala principerhar dock alltid varit närvarande; nämligen att det mannen gör, tänkeroch tycker är bäst samt att man och kvinna ska hållas isär, ha skildaarbetsområden, skilda rum, tankar och känslor. Principerna är statiskatill sin karaktär i ett för övrigt föränderligt system. De föreskriver att


kvinnan kan uppnå högre status genom att göra det mannen gör, men ommannen gör det kvinnan gör, föranleder det oftast en statusförlust.

Under 1970-talet blev det, enligt Hirdman (1988, 1993a, 1993b), le-gitimt för kvinnor att göra allt det män gör, dock med det förbehållet attdet måste vara underordnat männens makt och dominans. Således fårkvinnan gärna vara intelligent och logisk, bara mannen är mer intelligentoch logisk, liksom dominant bara mannen är mer dominant. Resone-manget kan tolkas som grunden för en ideologi där den manliga domi-nansen döljs.

Ojämställdheten kamoufleras dessutom av båda parter. Från kvinnorssida sker detta med hjälp av kvinnostrategier och/eller underkastelse,från mäns, men också kvinnors sida, med hjälp av bortträngningensteknik, med andra ord ett förnekande av förtrycket. Ytterligare en vari-ant är att förminska eller ironisera över problemet. Men den mest för-vridna tekniken är, menar Hirdman (1987), att förfäkta den omvändaanalysens rockad, som innefattar påståendet att det egentligen är kvin-norna som har makten. Ett annat välkänt fenomen är att kvinnor bekäm-par kvinnor och så länge de gör det bevaras också genusordningen.

Hirdman (1988, 1993a, 1993b) vidareutvecklar principerna för ge-nussystemet till två logiker/lagar. Den manliga logikens norm, (hierarki)innebär att det är män som är människor och därmed utgör normen fördet normala och det allmängiltiga. Den andra logiken benämner honisärhållandets logik, (dikotomi). Grundförutsättningen i denna är attkvinnor och män skall hållas isär vad gäller sysslor, platser och egen-skaper. De två logikerna ligger på olika nivåer, men pekar båda på seg-regation, arbetsdelning, osynliggörande samt lägre värdering av kvin-nan. Eftersom det manliga utgör normen har mannen tolkningsföreträdeoch behöver därför inte ta ställning till den manliga normens och isär-hållandets logik. Inplaceringen av könen i ett genussystem utgör denunderliggande ordningen, den bas på vilken de sociala, ekonomiska ochpolitiska ordningarna vilar. Hirdman understryker maktinnehållet i rela-tionen mellan kvinnan och mannen och tilldelar genusordningen så stortyngd att den överträffar klassordningen.

Genusordningen uppfattas, enligt Hirdman, som en process där bådekvinnan och mannen är delaktiga. Kvinnan blir därmed medskapandeoch systemet upprätthålls av ett slags kontrakt mellan könen. Hirdmanpoängterar att termen kontrakt inte får uppfattas som en överenskom-melse mellan två jämbördiga parter utan som den starkes rätt över den


svages. Såväl kvinnor som män uppfattar genuskontraktet och dess im-plikationer som givna, då det styr hur kvinna och man skall vara motvarandra i arbete, kärlek, språkbruk och klädval.

När Hirdman definierar genus knyter hon an till den kun-skap/förståelse kring kvinnligt och manligt som finns inom varje sam-hälle och som är kulturellt betingad. Ett viktigt antagande i Hirdmansgenusteori är att genussystemet är en förutsättning för andra socialaordningar, något som av flera forskare uppfattas som en av teorins svagapunkter. De sociala mekanismer som upprätthåller genussystemets tvålogiker är genuskontraktet, vilket förenar könen genom olika beroende-och tvångsformer. Genuskontraktet styr förhållandet mellan könen påsåväl det personliga som det abstrakta planet. Huvudargumentet i Hird-mans resonemang är att såväl kvinnan som mannen deltar i återskapan-det av genussystemet.

Kvinnokultur som motkulturÅs teori om kvinnokultur som motkultur (1974; 1982; 1990) kan tolkassom ett redskap för att synliggöra kvinnans liv och erfarenheter. Vidbeskrivandet av de normer, värderingar, beteenden och upplevelser somär giltiga för kvinnan utgår Ås från kulturbegreppet. Därmed framstårolikheter mellan kvinnan och mannen. Ås menar att manskulturen är väldefinierad och förankrad i samhället och att den utgör normen för män-niskan. Kunskapen om den manliga kulturen överförs från generation tillgeneration och utgår från en patriarkalisk struktur, där kvinnan tilldelasen objektsroll.

Kvinnokulturen klarläggs genom en analys av de dimensioner somÅs menar karaktäriserar alla kulturer; nämligen språk och kommunika-tion, förhållande till verktyg (teknologi) och resurser (ekonomi), synenpå organisation, ledning, mål och rekrytering samt tidsperspektiv ochsjälvaktning. Språk och kommunikation är inlärda beteenden som har enkonserverande funktion. Ås framhåller att kvinnan och mannen använ-der språket på olika sätt och att kvinnans språkbruk värderas lägre.Därmed blir språket ett viktigt maktmedel. Förhållandet till verktyg(teknologi) och resurser (ekonomi) är värdeskapande faktorer i samhä l-let. Kvinnan och mannen värderas utifrån hur de relaterar till dessa fak-torer. Förhållandet till teknologin och ekonomin avgör dessutom makt-förhållandena och resursfördelningen i samhället. Ås hävdar att det råderen ojämlik resursfördelning mellan kvinnan och mannen, vilket medver-


kar till att många kvinnor inte är självförsörjande trots att de ofta ärdubbelarbetande. Kvinnors och mäns val av organisationer samt hur deser på ledning, mål och rekrytering inom dessa genomsyras även av ettkönsperspektiv, menar Ås. Kvinnan väljer företrädesvis medlemskap iorganisationer som ägnar sig åt altruistiskt arbete, fred och avspänning.Mannen däremot prioriterar ofta organisationer som har inflytande överekonomi, teknik och politik och mannen styr därmed den samhälleligautvecklingen. Tidsperspektivet, det vill säga bruk av egen tid och plane-ring av framtiden, är viktiga förutsättningar för möjligheten att påverkaoch ha kontroll över livet. Egen tid kan uppfattas som ett mått på frihet.Kvinnans förhållningssätt till tid är att inte äga sin tid utan iställlet ta påsig livsstilen ”städa-upp-efter-andra”. Självaktning är ytterligare enkomponent som Ås belyser ur ett kvinnokulturellt perspektiv. Kvinnanssjälvaktning och syn på sig själv påverkas negativt av att hon är en delav ett samhälle där manskulturen är väldefinierad och normgivande. Åsväljer att fokusera kulturbegreppet i syfte att tydliggöra skillnadernamellan könen. En svaghet i hennes kulturmodell är emellertid att be-greppen är outvecklade. Teorin kan tolkas utifrån ett strukturellt per-spektiv då avsikten är att beskriva kvinnors ställning och relationermellan kvinnan och mannen inom kulturens alla delområden.

Holter (1973) beskriver, liksom Ås, de kulturer inom vilka kvinnoroch män verkar och de krafter och motkrafter som vidmakthåller re-spektive motverkar skillnader mellan könen. Centralt i Holters teori ärbegreppet könsdifferentiering, vilket står för en systematisk fördelningav arbete och karaktärsdrag utifrån kön. Könsdifferentieringen utgårfrån sex teser som beskriver de processer som vidmakthåller skillnadermellan kvinnor och män. De två första artikulerar allmänna föreställ-ningar och idéer om kvinnor och män som är giltiga i samhället. Ensådan föreställning är att skillnader och likheter mellan kvinnor och mänär biologiskt eller kulturellt bestämda. Uppfattningen att könsskillnadenär biologiskt betingad upprätthåller könsdifferentieringen. Den motsattauppfattningen, det vill säga att könsdifferentieringen tar sin utgångs-punkt i kulturen minskar däremot graden av differentiering, menar Hol-ter. Tes tre och fyra behandlar differentieringen med utgångspunkt iekonomi och teknologi. Ju större den ekonomiska skillnaden mellankönen är desto starkare är den sociala acceptansen för differentieringen.Beträffande den teknologiska utvecklingen i samhället tar den i huvud-sak sin utgångspunkt i mäns arbete och organisationsformer. Huvudsyf-


tet är att öka avkastningen av arbete och kapital och jämställdhets-aspekten blir med denna utgångspunkt sekundär. De två sista tesernabelyser den sociala ordningens betydelse för könsdifferentieringen.Enligt Holter finns könsdifferentieringen inbyggd i samhällets fördel-ningssystem där de viktigaste komponenterna är tillgång till kunskap,tid, politisk makt, ekonomiska resurser samt sociala kontakter. Densociala ordningen mellan könen upprätthålls även genom en könsstrati-fiering baserad på skillnader i makt och prestige.

Holter riktar fokus mot könsskillnadernas variationer och med sinasex teser påvisar hon således könsdifferentieringens komplexitet.

3.3.2 IndividperspektivI avsnittet presenteras liberalfeminism, feministisk freudianism samtpostmodernistiska könsteorier. Teorierna förklarar ojämställdheten ochkönsförtrycket utifrån flera angreppspunkter, varför de gentemot var-andra är mycket olika.

LiberalfeminismLiberalismens grundtankar utgår från liberal teori som betonar männi-skans frihet, rationalitet, autonomi, värdighet, jämlikhet och självför-verkligande. Kvinnan och mannen är därmed lika till sina fundamentaladrag och bör därför behandlas lika och kräva samma rättigheter. I ”TheSubjection of Women” beskrev Mill syftet med ett jämlikt samhälle. Idetta samhälle skulle rättvisa mellan könen göra männen till bättre män-niskor och medborgare. Kvinnans frihet skulle medföra att den totalamänskliga kapaciteten utnyttjades optimalt. Essensen i Mills argumen-tation var ömsesidigheten mellan individ och samhälle, med andra orddet som är bra för individen utvecklar även samhället och tvärtom (Edu-ards, 1983; Mill, 1869, 1996).

Den liberala feminismen skiljer sig från radikalfeminism och marxis-tisk feminism genom att kvinnors underordning inte analyseras utifrånövergripande sociala strukturer. Den feministiska analysen identifierarinte basen för kvinnors underordning. Istället förklaras kvinnans ställ-ning med att kvinnor förvägras lika rättigheter till utbildning och arbete.Vidare framhåller de liberala feministerna att kvinnors missgynnadeposition kan relateras till fördomar om det kvinnliga könet. Grund-läggande tankar i denna form av feminism är att ojämställdheten mellan


könen måste elimineras. Detta kan ske genom politiska, ekonomiskaeller massmediala insatser. Målet är att människan inte skall socialiserastill könsroller som är hämmande och rigida. Värden såsom idealism,individualitet, det fria valet samt frihet och jämlikhet mellan könen böristället eftersträvas (Walby, 1990).

Friedan (1997) är exempel på en liberalfeminist som i sin beskrivan-de analys av det amerikanska samhället uppfattar mäns makt över kvin-nor som ett politiskt maktsystem. Detta manifesteras genom att manneninnehar de viktigaste samhälleliga positionerna.

De kritiska synpunkter som kan framföras mot liberalfeminismen äratt det feministiska perspektivet delvis står i konflikt med den liberalaideologin. Inom liberalismen fokuseras individen och likhetsprincipenmedan den liberala feminismen problematiserar utifrån kvinnor som könoch lyfter fram särartsbegreppet.

Feministisk freudianismChodorow (1988) gör en feministisk tolkning av Freuds objektrela-tionsteori och argumenterar för den psykologiska och sociologiska bety-delsen av könskategorin. Med utgångspunkt i ett psykoanalytiskt per-spektiv visar hon hur relationer påverkar individens könsidentitetsut-veckling. När Chodorow analyserar kvinnans modersfunktion slår honfast att denna framför allt är en psykologisk och social roll som reprodu-ceras genom sociala och psykologiska processer. Det faktum att kvinnandeltar i arbetslivet förändrar inte hennes modersroll nämnvärt, eftersomdet fortfarande är kvinnan som har huvudansvaret för barnen. Tvärtom,menar Chodorow, är modersfunktionen om möjligt mera synlig i dagenssamhälle, eftersom den framträder i en känslomässig intensitet där per-sonliga relationer och psykologisk stabilitet är framträdande drag.

Modern framstår som den mest centrala omsorgspersonen under bar-nets separations/individuationsprocess och såväl flickan som pojkenidentifierar sig därför först med sin mor. Könens socialisationsprocessskiljer sig emellertid åt beroende på skillnader i identifikationen samt påmoderns beteende. Chodorow anser att grunden för samhällets patriar-kaliska struktur står att finna i pojkars avståndstagande från modernunder separationsfasen. Förutsättningen för denna fas är en nedvärderingav kvinnan, som i förlängningen resulterar i att kvinnor tilldelas en lägresocial status i samhället.


Chodorow hävdar att modersrollen inte är någon given roll för kvin-nan som hon föds in i.y Men den är inte heller enbart inlärd utan for-mad på flera olika plan. Signifikant är dock att utvecklandet av moders-rollen leder till en psykologisk internalisering hos kvinnan.

Chodorows teoribilydning har vidareutvecklats bland annat av Gilli-gan (1982), som hävdar att femininitet är förknippad med närhet ochhotas av separation medan det omvända förhållandet råder beträffandemaskulinitet. Gilligan förklarar kvinnors underordnade ställning i sam-hället med att det hos kvinnor finns enn rädsla att förlora den socialtskapade kvinnligheten. Resultatet av detta är att kvinnor inte vill fram-träda som självständiga individer eller framhäva individuella prestatio-ner.

En kritisk synpunkt på Chodorow och Gilligans teorier är att de foku-serar moderns roll inom familjen medan faderns roll marginaliseras.Chodorows teoribildning härstammar från 1970-talet och beskrivermoderns och faderns roller inom kärnfamiljen. Denna typ av familjesy-stem finns även i dag, men det förekommer också andra familjekonstel-lationer. Intressant är att ställa frågan vilka konsekvenser förekomster avandra typer av familjer får för flickans och pojkens identitetsutveckling.Begränsningen till kärnfamiljen medför även att teorin inte kan använ-das vid analys av andra ekonomiska eller sociala system än det väster-ländska, kapitalistiska samhället. Flera kvinnoforskare har riktat kritikmot Chodorows teoribildning och menar att hennes argumentation ledertill att kvinnan genom överförandet av modersfunktionen reproducerargenussystemets fasta strukturer. Denna synpunkt understryks av Esse-veld (1986), som framhåller att teorin innehåller deterministiska inslagoch att individens könsidentitetsutveckling framstår som oundviklig.

Postmodernistiska könsteorierPostmodernism/poststrukturalism är ett samlande begrepp för olikariktningar inom modernt tänkande. Teoriinriktningen uppstod som enprotest mot det tidigare förhärskande system- och strukturtänkandet.Postmodernismen sammanförs främst med arkitektur, konst och littera-tur, men kännetecknar även en samhällssyn som kritiserar människansförmåga att genom förnuftet kunna skapa strukturer, system och normer.Postmodernistisk kritik har huvudsakligen riktats mot objektiv kunskapoch de vetenskapliga ansatserna att finna stora, generella vetenskapliga


sanningar. Ytterligare ett karaktäristikum för det postmodernistiskatänkandet är att allting är relativt och saknar fasta strukturer.

Postmodernistiska feminister hävdar att feministisk teoribildning tillstörsta delen inte gäller kvinnor i allmänhet utan att teoribildningenkonstruerats med den vita, amerikanska eller västeuropeiska medel-klasskvinnan som förebild. Den kritik som har framförts från postmo-dernistiskt håll handlar också om att flera feministiska teorier är alltföressentiella till sin karaktär och att de saknar historisk anknytning (Ni-cholson, 1990).

Enligt Moi (1985) utvecklade en grupp franska feminister under1980-talet en speciell inriktning inom den postmodernistiska feminis-men. Dessa teoretiker fick genomslagskraft i såväl USA som Europa.Den franska postmoderna feministiska teoribildningen skapade teorierom kvinnans underordning, konstruktioner av könsskillnader samt kvin-nors relation till skrivande och språk. Cixous (1976, 1981) är en repre-sentant för denna strömning. Hon framhåller nödvändigheten av attkvinnor tar ett eget språk i besittning så att de därigenom kan skapa sigsjälva. Denna process beskriver Cixous med hjälp av begreppet Ècritureféminine.

Gemensamt för postmodernistisk feminism är att den tar sin utgångs-punkt i en historisk kontext och därmed uppfattar all teoribildning somhistoriskt knuten. Inom perspektivet är kritiken mot generella feminis-tiska teorier uttalad, liksom dessa teoriers överbetoning av biologi ocharbete (Hartsock, 1990).

Ytterligare en utgångspunkt är att det enhetligt manliga och kvinnligasubjektet måste upplösas. Genus beskrivs som en uppsättning roller somdet står individen fritt att gå ut ur och in i. Könens inbördes relationer ärheller inte givna, varför det inte finns någon självklar hierarkisk ordning.De postmodernistiska könsteorierna betonar att det inte finns någragenerella förklaringar till ett universellt kvinnoförtryck (Hallberg,1992).

Scott (1986) företräder den postmodernistiska feminismen. I sin teo-ribildning inkluderar hon en diskursiv argumentation, vilken bygger påFoucaults diskursbegrepp. Detta diskursbegrepp förutsätter två grund-läggande villkor; en viss slags kunskap och vissa former av maktrelatio-ner. Mellan kunskapen och makten finns ett ömsesidigt beroende. Scottsdiskursbegrepp inkluderar samspelet mellan determinism och över-skridande. Dessa två dimensioner integreras genom samhällelig verk-


samhet och i den tilldelas språket en central roll. Språket grundas pågivna regler och är ett formellt system för betydelsebildning samtidigtsom det ger möjligheter att genom skapande och uttryckande av inten-tionalitet överskrida givna förutsättningar. Därmed framstår en kluven-het mellan att vara både subjekt i och en del av den sociala verkligheten.Scott understryker även handlandet och hävdar att det inte existerarutanför kontexten. Applicerat på kön innebär det att genus inte kan be-traktas som förutbestämt, utan mer som en regelstyrd praxis. Dennapraxis frambringar kunskap om skillnaderna mellan könen. Den kunskapsom Scott refererar till betonar såväl vardaglig som rituell praxis. Kvin-nans ställning är inte en effekt av vad hon gör, utan istället den innebördsom hennes aktiviteter får i den konkreta sociala interaktionen.

Scott har, enligt Hagemann (1994), kritiserats för att hennes förhåll-ningssätt inte ger utrymme för det självständigt handlande subjektet ochför att erfarenhet och intresse inte tillmäts någon egen existens. Intres-sant inom postmodernistisk feminism är att olikheter mellan kvinnorlyfts fram. Detta ser vi som positivt, eftersom feministisk teori i alltförstor omfattning riktats mot vita, heterosexuella medelklasskvinnor.

3.4 Synpunkter på feministisk teoribildning

Begreppen genus och kön är centrala inom feministisk teoribildning.Problematiskt är dock att dessa begrepp inte definieras på ett entydigtsätt. En del forskare definierar begreppen som synonyma, medan andrauppfattar dem som klart åtskilda från varandra. Samtidigt förekommerteoretiker som anser att genus och kön inte bör användas. Istället lyftsandra begrepp fram, exempelvis sexualitet, biologiskt kön och kvinnlig-het.

Genomgången av feministisk-, kvinno- och genderforskning visar attde två förstnämnda har många gemensamma drag medan genderforsk-ningen skiljer sig från de andra på flera sätt. Särskilt nämnvärd är denfeministiska forskningen, då den betonar den sociala konstruktionen avsåväl genus som kön samtidigt som maktinnehållet i relationen mellankvinna och man accentueras.

Den feministiska teoribildningens indelning utifrån teoriernas rela-tion till struktur och individ möjliggör en jämförelse mellan, men äveninom teorierna. Värt att lägga märke till blir då att en demarkationslinjekan dras mellan de radikalfeministiska teoretiker som hävdar att kvinno-


förtrycket beror på patriarkala strukturer och de som argumenterar förbiologiska förklaringsmodeller. Begreppet patriarkat definieras som enstruktur av hierarkiska könsrelationer, manlig kontroll över kvinnansarbetskraft eller faderns symboliska lag. Oenighet råder dock om patri-arkatets bas. Några teoretiker anser att grunden står att finna i familjenoch släktskapsrelationerna medan andra framhåller arbetsdelningenmellan könen. Ytterligare en variant är att mannens kontroll över kvin-nans sexualitet utgör patriarkatets bas. Marxistisk feminism förklararkvinnoförtrycket utifrån begreppen kapital, klass och arbetsdelning.Kapitalismen ses som ett överordnat system i samhället som styr relatio-nen mellan könen. Den socialistiska feminismen försöker kombineraradikalfeminism med marxistisk feminism i syfte att markera före-komsten av två system av maktrelationer på samhällsnivå. Radikalfe-mismen och den socialistiska feminismen tydliggör den hierarkiskakönsordningen och är därför intressanta sett ur ett strukturellt perspektiv.

Hirdmans teori är förankrad i en strukturalistisk tradition. Men honhar även tagit till sig postmodernismen och avvisar därmed tanken på engenerell förklaring till kvinnoförtrycket. Svagheten i hennes resonemangär att hon trots dessa utgångspunkter beskriver genussystemet som engrundläggande ordning i samhället. Centralt i Hirdmans genusteori ärdikotomi och hierarki. Med hjälp av dessa begrepp fångas maktaspektenoch det självklara i sättet att organisera kön. Hirdmans beskrivning avgenusordningen har stora likheter med Hartmanns defintion av patriar-katet. I sina analyser betonar båda olika system och interaktionen dememellan. I sin tvåssystemteori identifierar Hartmann det patriarkala ochdet kapitalistiska systemet. Här finns en samstämmighet med Hirdmanshistoriska genomgång av det ekonomiska/industrikapitalistiska systemet,det politiska/demokratiska systemet samt genussystemet.

Till det strukturalistiska perspektivet hänförs även Ås teori om kvin-nokultur som motkultur. Ås försöker med hjälp av en femdimensionellkulturmodell att illustrera det mångfacetterade samspelet mellan normer,värden, tradition och struktur, en föresats som dock inte lyckas fullt ut. Iförstone kan tyckas att teorin är jämförbar med Hardings tvåsystemsteo-ri, som också beskriver det komplexa samspelet mellan strukturellafaktorer, traditioner och normer. Vid närmare studium framstår dock Åskulturteori som ofullständig när det gäller förklaringar av mansdominansoch kvinnoförtryck på samhällsnivå. Däremot kan kulturteorin bidramed analytiska begrepp som kan tillämpas i empiriska studier. Mellan


Ås resonemang om kvinnokulturen som motkultur och Holters teser omkönsdifferentiering finns flera likheter. Även Holter lyfter fram kultur-begreppet när hon beskriver variationer i könsdifferentieringen medhjälp av begrepp såsom normer, värderingar, ekonomi, teknologi samtfördelningssystem. Men Holter diskuterar även samhällets stratifierings-system och vilken betydelse detta har för könsdifferentieringen.

Liberalfeminismen betonar individens fria val. Teoribildningen haranvänts i flera empiriska studier och bidragit till kunskap om kvinnorsliv, arbete och arbetsfördelning. Vid analys av relationen mellan könenutelämnas dock maktaspekten, något som vi uppfattar som olyckligt, dåmakt är en central komponent inom den feministiska teoribildningen.

Den feministiska freudianism, som företräds av Chodorow, beskriverbarns tidiga könsidentitetsutveckling. Teorin är intressant, då den skaparförståelse för vissa fenomen i relationen mellan moder och barn ochvilken betydelse denna har för könsrollsutvecklingen. Könssocialisatio-nen bildar en bas för hur kvinnor och män kommer att agera och be-handlas i arbetslivet.

En spännande utvecklingslinje är de postmodernistiska strömningar-na inom feminismen och ett viktigt bidrag inom denna teoriansats är attgenerella förklaringar till kvinnoförtryck med hjälp av begrepp sompatriarkat och kapitalism överges. Istället läggs tonvikt på diskurs,språk, mångfald, olikheter och föränderlighet. Makt inkluderas idiskursbegreppet, men kopplingen mellan den och de faktiska förhållan-den under vilka människan lever är oklar.


Avhandlingens genusperspektiv baseras på en feministisk forskningsan-sats. Utgångspunkten i denna är att lyfta fram kvinnan som subjekt ochsynliggöra maktinnehållet i genusrelationen. Inom den feministiskateorin definieras begreppen genus och kön på olika sätt. Enligt vårt syn-sätt är såväl genus som kön inte givet utan något som konstrueras ochrekonstrueras i en social och kulturell kontext. Vi ansluter oss därmedtill de forskare som anser att åtskillnaden mellan begreppen genus ochkön är ointressant. I avhandlingen används företrädesvis begreppet ge-nus.

Genomgången av feministisk teoribildning har baserats på teoriernasrelation till struktur och individ, vilket innebär att de feministiska teori-


ernas analytiska förståelse ligger på olika nivåer. På samhällsnivå finnsde teorier som utgår från genus som grundläggande, strukturerandeprincip. Könsskillnaderna förklaras med begrepp som patriarkat, arbets-delning, hierarki, dikotomi, kulturmodell samt könsdifferentiering. Pat-riarkatsbegreppet definieras på en övergripande nivå som kategorinmäns makt över kategorin kvinnor. Detta innebär att begreppet i sig intekan studeras i empirin. Däremot finns det med som en viktig förståelse-bakgrund. I denna avhandling relaterar vi, inspirerade av Hartmann,patriarkat till manlig överordning och kvinnlig underordning. Tillämp-ningsbart i det här sammanhanget blir även Hartmanns resonemang omatt kvinnans underordning har sin grund i könsbestämd arbetsdelning,liksom Hirdmans hierarki- och dikotomibegrepp. Kvinnans underord-ning kan då förstås utifrån den manliga normens logik och isärhållandetslogik. Ås och Holters teorier ser vi också som intressanta utgångspunk-ter för vårt problemområde, eftersom de bygger på empiriska studier.Mellan dessa teorier finns beröringspunkter då båda utgår ifrån de kultu-rer inom vilka kvinnor och män verkar. Ås begrepp språk och kommu-nikation, relation till teknik och ekonomi samt synen på organisationbidrar till förståelse för olikheter mellan könen. På motsvarande sätt kanHolters begrepp könsdifferentiering vara tillämpningsbar i vår studie dådetta begrepp förklarar de krafter och motkrafter som vidmakthållerrespektive motverkar skillnader mellan könen.

De teorier som vi menar är relevanta för vårt forskningsområde är desom ovan diskuterats och som problematiserar relationen och maktinne-hållet mellan könen. Därmed har vi avgränsat de feministiska teoriernaoch valt bort de som enbart fokuserar individen, det vill säga liberalfe-minism, freudiansk feminism samt postmodernistiska könsteorier. Iförhållande till det genusperspektiv som presenterades i vår licentiatav-handling och som innefattade Ås teori om kvinnokultur som motkultursamt Hirdmans genusteori har vi således tillfört flera feministiska teori-er. Med dessa nya utgångspunkter kommer vi i föreliggande avhandlingatt ånyo analysera licentiatavhandlingens empiriska material.


4 Teorier om makt

Vad som tydlig framkommit i beskrivningen av hälso- och sjukvårdensorganisation är den hierarkiska strukturen och skillnader i makt ochinflytande mellan olika grupper. Både kvinnors och mäns positioner iorganisationen och deras placering i organisationskulturen handlar i storutsträckning om makt och makt kan således ses ur ett genusperspektiv.Men begreppet kan även relateras till större samhälleliga strukturer,institutioner, roller och relationer, liksom till klass och kunskap. Maktuppfattar vi som ett uttryck för ett skeende, det vill säga det som händer,växer fram och etableras till följd av att människor i vardagen handlarinom sociala strukturer och kulturmönster som reproducerats och inter-naliserats som en del av den ojämlika klass- och genusstrukturen (Al-binsson & Arnesson, 1997).

I det följande kommer vi att vidareutveckla detmakt/motmaktperspektiv som beskrevs i vår licentiatavhandling Makt-begreppet belyses ur olika teoretiska synvinklar, granskas i relation tillgenus samt diskuteras i förhållande till begreppet motmakt.

4.1 Makt i ett strukturellt och individuellt perspektiv

En central fråga vid maktstudier är ofta vem/vilka som har makten övervem/vilka. Denna syn på makt är begränsande, emedan maktutövning imånga fall är mer mångfacetterad än så. En annan utgångspunkt vidmaktstudier är anläggandet av ett strukturellt perspektiv. Makten blir dånära knuten till diskussioner om förutsättningarna för ett demokratiskstatsskick. Exempel på detta är Weber, vars ideala samhällsordningutgick från en så kallad ”plebiscitär demokrati”, det vill säga en demo-krati som i stor utsträckning skulle bygga på karismatiska ledares insat-ser. Med marknaden som huvudprincip skulle samhället dessutom orga-niseras av fria, samverkande individer (Ritzer, 1992). Andra teoretikerlyfter fram såväl ett strukturellt som ett individuellt perspektiv. Lukesdiskuterar till exempel primärt den politiska makten sett ur ett makro-perspektiv, men argumentationen är även tillämpningsbar på mindre


grupper, föreningar och företag. Det är inte endast den objektiva, synligamakten som är av intresse utan även den osynliga. Lukes vidgning avmaktanalysen anser vi fördjupar förståelsen för den maktutövning somsker i interaktionen människor emellan. Foucault formulerar ingenmaktteori utan ger istället en mångsidig bild av makten på olika nivåer.Ytterligare en intressant aspekt i hans maktanalys är olika motstånds-former mot maktutövning. Mathiesen inkluderar samtliga perspektiv isin teori, när han fokuserar olika maktoch motmaktsformer framför alltpå strukturell nivå, men även på aktörsnivå.

Anledningen till att vi valt att utgå från i första hand Weber, Fouca-ult, Lukes och Mathiesen vid vår genomgång av maktbegreppet är attdessa teoretiker illustrerar en teoretisk spännvidd. Allt ifrån Webersklassiska, traditionella maktsyn till Foucaults nytänkande, där maktenses som ett nät av ständigt spända relationer. Däremellan inplacerasLukes med sin utvidgning av maktens diskurs samt Mathiesens struktu-rella, viljeorienterade aktörsuppfattning av makt.

4.1.1 Hierarkisk maktAbrahamsson (1992) ser en hierarkisk organisationsstruktur som enförutsättning för den fungerande byråkratin. Men hierarki är också ettmaktinstrument som uppkommer som en följd av inre logik i organisa-tioner och bygger på strukturella betingelser såsom storlek och effekti-vitetskrav.

Weber (1921, 1983) definierar byråkrati som en abstrakt och analy-tisk konstruktion, en så kallad idealtyp. Den byråkratiska organisationenkräver ett regelsystem i syfte att motverka spänningar och konflikter.Det ideala i denna organisationsform är att människan beter sig rationelltoch att byråkratin har auktoritet. Effektiviteten skall förutom formellaregler åstadkommas genom lydnad, avgränsade ansvarsområden ochorganiserade kommunikationskanaler. Exempel på byråkratiska organi-sationer är företag, ämbetsverk, sjukhus och skolor. Weber utvidgardiskussionen genom att problematisera förhållandet mellan administra-törer och deras huvudmän och menar att byråkratiseringsprocessen ärstarkare än de demokratiska grundprinciperna. Makten förskjuts då frånde legitima uppdragsgivarna, det vill säga från de folkvalda represen-tanterna, till de verkställande tjänstemännen.


Weber skiljer mellan två huvudklasser av maktrelationer på enstrukturell nivå. Den första maktrelationen upprätthålls genom rent våldeller hot om våld. De undertryckta har inget val utan böjer sig inför sinahärskare i rädsla för att drabbas av våld eller till och med död. Denandra maktrelationen bygger på att de förtryckta erkänner och accepterarde härskandes makt. Det är den senare maktrelationen och förhållandettill legaliteten som Weber framför allt behandlar. De frågor som intres-serar honom är vad som är lagligt och vad som kan anses rättmätigt ochdärför godtas.

I Webers maktteori finns även begreppen herravälde och disciplin.Herravälde innefattar sannolikheten för att en order med ett bestämtinnehåll åtlyds av vissa bestämda personer. Förekomsten av herraväldeförutsätter inte nödvändigtvis existensen av vare sig en administrativ baseller en organisation utan är endast beroende av att det finns någon somframgångsrikt ger en annan individ en order. Utgångspunkten för Weberär inte att definiera vilka olika herraväldesformer som kan finnas, utanhur de legitimerar sig. Tre typer av legitimitet kan då urskiljas. Dessagrundas på det speciella motiv som styr lydnaden. Det rationella (legala)herraväldet legitimeras av lagen, det traditionella genom gamla normeroch maktförhållanden som anses vara okränkbara och det karismatiskagenom speciella personliga egenskaper hos en individ. Disciplin är san-nolikheten för att en order på grund av vana åtlyds snabbt, automatisktoch stereotypt av en bestämd grupp människor. Begreppet disciplininbegriper således en inövad kritik- och motståndslös lydnad. Weberanser att varje auktoritetsförhållande rymmer ett visst minimum av viljatill lydnad och att lydnad har sin grund i de mest skilda motiv, alltifrånvanemässiga till rent målrationella överväganden.

Weber anser att makt kan relateras till de skillnader i prestige och so-cialt anseende mellan olika grupper av individer som finns i samhället.Dessa grupper av individer benämner han status eller statusgrupper.

Status groups, in contrast with classes are, normally communiti-es, though often of an amorphous kind. In contrast with the”class situation”, which is determined by purely economics fac-tors, we shall use the term ”status situation” to refer to all thosetypical components of people ´s destinies which are determindedby a specific social evaluation of status , whether positive or ne-


gative, when that evaluation is based on some common characte-ristic shared by many people (Runciman, 1978 s. 48).

I statusbegreppet innefattar Weber (1921, 1983) även den positiva alter-nativt negativa prestige eller sociala anseende som grundas på livsstil,formell utbildning och härkomst men också klassituation.

Ett annat begrepp som Weber för in i maktdiskussionen är parti.Primärt skall denna term inte tolkas som en politisk organisation utansom en beteckning för sammanslutningar där medlemskap beror påformellt fri rekrytering. Syftet med grupperingen är vanligen att vinnamakt åt sina ledare inom en organisation för att därigenom skaffa fö r-delar åt de aktiva medlemmarna och uppnå vissa mål. Partier kan an-vända sig av alla slags medel för att nå makten och bildas med utgångs-punkt från klasser, statusgrupper eller någon form av blandning mellande båda (Held & Giddens, 1982).

Som vi tidigare visat kan hälso- och sjukvården med utgångspunkt iWebers perspektiv beskrivas som en byråkratisk organisation uppbyggdenligt en hierarkisk struktur. Sjukhuset har enligt Emanuelsson (1990)präglats av att det ständigt funnits skarpa gränser och stora skillnader iinflytande och ansvar mellan yrkeskategorier. Den blivande sjuksköters-kan disciplinerades till att passa in i en yrkesroll som både var beroendeoch överordnad. Sjuksköterskan var underordnad läkaren men samtidigtvar det mycket viktigt för henne att markera skillnaderna mellan sjuk-sköterskor och annan kvinnlig personal.

Den hierarkiska strukturen inom hälso- och sjukvård är fortfarandesådan att i toppen av hierarkin finns ett fåtal män med mycket maktmedan flertalet av organisationens kvinnor är placerade i hierarkinsmellanskikt och bas. Makten i organisationen kan även relateras till attindividernas olika yrkestillhörighet givit dem olika status i analogi medWebers teori. Läkarna är en grupp som har skaffat sig en hög statussåväl inom verksamheten hälso- och sjukvård som i samhället. Genomsin vetenskapligt grundade kunskapsbas har de stort inflytande och kon-troll över sitt yrkesutövande och de underordnade. Även Webers be-grepp parti kan tillämpas inom hälso- och sjukvården och syftar då på attfacklig organisering sker utifrån yrkestillhörighet. Parti kan också hän-föras till läkares, sjuksköterskors och undersköterskors subkulturer,något som tidigare beskrivits i kapitel 2, avsnitt 2.2.


Chernesky och Tirrito (1987) menar, att vissa positioner inom hälso-och sjukvården är förenade med särskilt stor makt. De lyfter därmedfram den strukturella makten inom organisationer. Utgångspunkten äratt de individer som utövar den makt som finns inom en organisationuppfattas som mera värdefulla, något som medför att möjligheterna tillavancemang blir större. Perspektivet inbegriper uppfattningen att det ärarbetsdelningen och positionen i organisationen som är ultimata källortill organisatorisk makt. I relation till makt blir då individuella karaktä-ristika såsom kön irrelevanta. Vad som även står i fokus är hälso- ochsjukvårdens förändrade struktur som exempelvis medfört att nya befatt-ningar där kvinnor haft möjlighet att skaffa sig makt vuxit fram. Cher-nesky och Tirrito identifierar fyra strukturella källor för organisatoriskmakt. Dessa är centrala nätverk, nyckelpositioner, tillgång till resursersamt kontroll över osäkerhetsfaktorer. En individs ställning är särskiltkraftfull om den är lokaliserad i hjärtat av arbetsflödet så att andra ind i-vider och avdelningar tvingas till interaktion. På så vis kan utvecklandetav centrala nätverk byggas upp och effekten blir att såväl positionernasom innehavarna av makt på sikt blir oersättliga för organisationen.Nyckelpositioner är förenade med maktutövning och kopplade till funk-tioner och aktiviteter som är väsentliga för organisationens uppdrag, måloch överlevnad. Tillgång till resurser handlar om att positionen aktivtförser organisationen med erforderligt material för att uppdraget ellermålet skall kunna fullföljas. Kontroll över osäkerhetsfaktorer slutligenhör samman med överblick av miljöer och individer i syfte att kartläggaprioriteringar utifrån individers framtida behov av hälso- och sjukvård.

I den region där vår studie genomfördes kan den strukturella maktenpå basenhetsnivå exemplifieras med att basenhetschefen var den personsom tilldelats den högsta formella makten (se kapitel 2, avsnitt 2.2).Basenhetschefen hade kontakter med andra beslutsfattare på högsta nivåinom landstinget såsom politiker och förvaltningschefen. På så sätt blevhan en del i ett centralt nätverk. Chernesky och Tirrito (1987) menar, attmaktpositionen blir särskilt verkningsfull om makthavaren har en nyck-elposition och tillgång till resurser. Överfört på basenhetschefens ställ-ning innebar denna ett ansvar för att verksamheten uppfyllde landsting-ets målsättning inom de tilldelade ekonomiska ramarna. I basenhetsche-fens maktutövning ingick befogenhet att göra prioriteringar av verksam-hetens mål, vilket skulle kunna tolkas som en del av kontrollen överosäkerhetsfaktorer. Eftersom maktpositionen innefattade samtliga fyra


strukturella källor för organisatorisk makt fick basenhetschefen en starkställning inom organisationen. Även första linjens chef hade en maktpo-sition som innefattade de fyra strukturella källorna för organisatoriskmakt. Den avgörande skillnaden mellan de olika maktpositionerna varatt maktutövningen skedde på skilda hierarkiska nivåer och därmed fickolika genomslagskraft.

4.1.2 Förberedelse till maktEtt vidgat perspektiv på makt ger den engelske sociologen och statsveta-ren Steven Lukes, (1974, 1977, 1979, 1986) som primärt diskuterar denpolitiska makten sett ur ett makroperspektiv. Hans resonemang kanemellertid också tillämpas på organisationsnivå. Lukes uppfattar makt-begreppet som tredimensionellt. Den första dimensionen har väsentligenutvecklats av de amerikanska statsvetarna Robert Dahl och Nelson Pols-by. Maktbegreppets första dimension utspelas i den öppna debatten ochutgår från en traditionell bild av vilka som deltar och vem som går seg-rande ur en maktkamp i ett visst beslutssammanhang. Den andra dimen-sionen fokuserar den osynliga makten och berör frågor som: Vem gördagordningen? Vem får vara med eller inte vara med i beslutsprocessen?Dessa frågor har bland annat vidareutvecklats av Bachrach och Baratzunder beteckningen maktens andra ansikte. Maktutövningen känneteck-nas av det dolda maktspel som ligger bakom och styr vad som kommerupp i den offentliga debatten. Lukes tillför en tredje dimension i syfte attöka förståelsen för de processer som ligger bakom människors agerandei maktsammanhang. Därmed går han ytterligare ett steg ifrån den öppnamaktarenan och bortom den andra dimensionen, med andra ord denosynliga makten. Den nya dimensionen – ”maktens tredje ansikte” –hindrar latenta konflikter mellan parter att komma upp till ytan. Dennamakt är på grund av sin osynlighet, menar Lukes, den mest raffineradeformen av maktutövning.

Lukes för in begreppet agenter för dem som är maktens representan-ter. Dessa förutsätts agera utifrån sin personliga övertygelse och tro påomgivningens bästa. Men agenterna utsätts liksom alla individer i sam-hället för konstant påverkan, influens och manipulation. Agenternahandlar inom olika strukturer eller förutbestämda ramar, som sättergränser för handlandet. Dessa kan vara samhälleliga lagar och förord-ningar likaväl som uttryck för individers viljor och intressen. Vid makt-


analys måste, enligt Lukes, hänsyn tagas till informationshantering, därspråk och kommunikation påverkas av trosföreställningar, myter, sym-boler och värderingar. Målsättningen för maktutövningen är att ändraoch påverka människors värderingar, tankemönster och även deras be-hov. Man skulle kunna säga att det handlar om att A får B att tycka somA och handla därefter trots att det är till B:s nackdel. Denna påverkanäger måhända rum utan att ämnet ifråga kommer upp till debatt. Måhän-da är B inte ens medveten om att han utsatts för påverkan.

Lukes tredje maktdimension bidrar med nya infallsvinklar som skullekunna appliceras i vardagliga möten inom hälso- och sjukvården. Denhierarkiska organisationen är den strukturella ram som för den handlan-de agenten skapar såväl hinder som möjligheter. Agenterna inom hälso-och sjukvården har tilldelats olika maktpositioner beroende på vilkennivå de befinner sig i organisationen. Makt är således inget isolerat fe-nomen utan något individen har i förhållande till andra. Agenten handlarinte endast utifrån sin maktposition utan även utifrån personliga makt-motiv. Denna dubbelroll är intressant sett ur ett organisationsperspektivoch bör kunna studeras inom kontexten hälso- och sjukvård. Lukes ar-gumentation för språkets och kommunikationens betydelse vid makt-analys är även tillämpningsbar.

4.1.3 Makt som nät av relationerBåde Weber och Lukes ser makt som något som utövas av individer.Foucault däremot representerar ett annat synsätt, då hans utgångspunktär att makt finns överallt. När Flyvbjerg (1992) gör en jämförelse mellanFoucault och Lukes finner han att Lukes primärt intresserar sig förmaktens resultat och lokalisering, medan Foucault inte ser makt som ensjälvständig fråga utan istället lyfter fram maktens relationer. I Foucaultstexter om maktens former, relationer och verkningar (1972, 1980a,1987a) är begreppet genealogi centralt. En genealogi tar sin utgångs-punkt i fenomenens släktskap, härkomst och omvandling. Arkeologi ärytterligare ett begrepp som är förekommande hos Foucault. Begreppetanvänds vid studier av diskursernas former och är ett komplement tillgenealogin, som mera riktas mot diskursernas maktrelaterade uppkomst.Med diskurs avser Foucault en regelstyrd framställning, det vill sägautsagor, begrepp, teser och teorier om någonting. En diskurs är såledesen tankeprocess som stegvis bygger upp sammansatt kunskap. Diskur-


sen existerar genom en diskursiv praktik, till exempel vetenskapernastillvägagångssätt för att framställa och uttrycka kunskaper om sina ob-jekt. Enligt Foucault är varje kunskapsobjekt beroende av diskursen ochden diskursiva praktiken, men även av den sociala verkligheten. I denn-na verklighet finns ett kontinuerligt flöde av maktrelationer, vilka om-sluter och betingar diskursen.

Inom hälso- och sjukvården innebär diskursen att organisations-medlemmarnas tankar och handlingar styrs av att de uppfattar verklig-heten utifrån såväl ett naturvetenskapligt som ett vårdvetenskapligt per-spektiv.

Foucault (1972, 1987b) anser, att makten sedan 1600-talet har ut-vecklats i två huvudriktningar, dels en disciplinär variant som riktatsmot människokroppen och dels en reglerande variant riktad mot befolk-ningen som helhet. Den disciplinerande makten handlar om att objektifi-era individen. Genom att övervaka, avskärma och vidta sanktioner kanmänniskor tämjas. Effekten av detta blir att människor tror sig vara”maktens öga” och de övervakar gärna både sig själva och andra. I ettsådant samhälle är det lätt att etablera konformitetsnormer, vilket i sintur medför att avvikelser straffas. Ytterligare en effekt blir att individenbefinner sig i ett gränsland mellan makt och vetande, där det är politisktbestämt vad som vid varje tid och i varje samhälle skall betraktas somsanning eller kunskap.

I ”Vansinnets historia under den klassiska epoken”, beskriver Fouca-ult (1992) psykiatrin, som ett resultat av ett speciellt, moraliskt ochpolitiskt sätt att förhålla sig till vansinniga på. Genom att anlägga etthistoriskt perspektiv påvisar han hur kulturen sätter gränser för vad somanses vara frisk eller sjukt. När gränslandet mellan förnuft och vansinnestuderas blir det möjligt att peka på de makteffekter som sådana gräns-dragningar har. Först när de vansinniga betraktades som en avgränsadgrupp kunde de, enligt Foucault, bli föremål för vetenskaplig kunskap,som innebar rationell övervakning, observation, bedömning och be-handling. På denna grund uppstod så småningom psykiatrin som själv-ständig vetenskap. Foucault menar att psykiatrins vetande hör sammanmed makt, då målsättningen är att normalisera och korrigera med detrationella som utgångspunkt. ”Vansinnets historia” skildrar hur institu-tioner och social praktik ger upphov till en diskurs präglad av förnuft, endiskurs som återspeglas i den sociala ordningen.


Med studien ”Övervakning och straff”, försöker Foucault (1987b),även tydliggöra hur maktrelationer också kan betraktas som något pro-duktivt i ett samhälle. I studien beskrivs hur fängelset utvecklades till attbli det dominerande straffsättet under slutet av 1700-talet. Foucaultnärmar sig problemet genom att studera de metoder och tekniker somanvändes före och efter 1700-talet och påvisar att straffen utveckladesfrån fysisk våldsverkan på kroppen till psykiskt lidande i fängelse. Tid i-gare hade straffet varit en hämnd på en förbrytare, vilken hade uppfattatssom en angripare på samhället. Viktigt var att straffet skulle synas, var-för den kroppsliga stympningen sågs som en självklar del och var ettinstrument för den skoningslösa makten. Det straffrättsliga perspektivetförändrades under tidens gång och istället för att placera kroppen i ettsystem av tortyr sattes den under tvång, berövanden, förpliktelser ochförbud. Målsättningen blev nu att genom fängelsestraff försöka nå ind i-videns själ. Vid den kroppsliga smärtan fästes inget avseende utan män-niskokroppen dresserades genom arbete, ceremonier samt moraliskaförpliktelser.

Foucault (1972) identifierar även i sin analys en disciplinär rationali-tet, som alltmer började genomsyra det industriella samhället. Dennauttrycktes i disciplinära procedurer inom armén, skolan, sjukhuset ochfabrikerna. Den disciplinära rationaliteten bestod av nya strävanden attforma individerna till fogliga medborgare och maktformen, disciplinutbredde sig i samhället. Genom denna process formades människan tillatt bli ett objekt för specifikt vetande och viss typ av makt. Han ser ävenett samband mellan kapitalismens uppkomst och den nya formen avherravälde. Enligt Daudi (1987) formulerar Foucault sin grundläggandesyn på makt på följande sätt:

Vår förståelse av maktfenomenet verkar inte kunna bli”fullständig” så länge vi ignorerar att den konceptualisering avmänniskan som vi har ärvt, filosofiskt talat, är förvrängd. Dettabottnar i den mysteriösa och paradoxala situationen som består iatt människan är både subjekt och objekt för kunskapen om sigsjälv, samtidigt som kunskap kommit att betraktas som någon-ting som ligger utanför människan (Daudi, 1987, s. 176).

Foucault (1987a) tar således sin utgångspunkt i begreppen subjekt, ve-tande och makt. Begreppet subjekt har olika betydelser. Dels uttrycker


det en självmedveten jagkategori och dels att någon underkastas engiven ordning och makt. Genom historiska processer har människanskapat sig själv som kunskapsobjekt och därigenom erhållit kunskap.Denna kunskap har använts för att forma subjektet. Detta har för detförsta skett genom nya undersökningsmetoder och formulerande av ettnytt vetande, det vill säga genom en vetenskap med fokus på människanoch hennes/hans beteende. För det andra har det skett genom det somFoucault kallar åtskiljande praktiker, vilket innebär att det enskilda sub-jektet har skilts från andra subjekt. För det tredje har det skett genomolika typer av tekniker för självreglering som får till följd att människoromvandlar sig. Subjektet formas således antingen i förhållande till nå-gon annan eller i förhållande till den egna existensen genom samveteoch självkännedom. Foucault menar att subjektets historiska processerhandlar om den moderna människans tillblivelse. Denna historia förut-sätter två fundamentala villkor; ett visst slags vetande och vissa formerav maktrelationer. Berättelsen om den moderna människan förutsätterdessutom ett ömsesidigt beroende mellan vetande och makt.

Inget maktförhållande utan att det bildas ett kunskapsområde,men inte heller någon kunskap som inte samtidigt förutsätter ochbildar vissa maktförhållanden /.../ Kort sagt: Det är inte ett inse-ende subjekts verksamhet som frambringar en för makten nyttigeller obehaglig kunskap. Istället är det förhållandet ”kunskap -makt” - de processer och kamper som detta förhållande rymmeroch utgör - som bestämmer kunskapens former och möjliga om-råden (Foucault 1987a, s. 30).

Begreppet makt innefattar, hävdar Foucault (1980a), en relation mellankrafter där varje styrkeförhållande ses som en maktrelation. En kraftexisterar aldrig enskilt utan endast i relation till andra krafter. Därför börmakten tolkas som ett nät av alltid spända och verksamma relationer ochinte som ett privilegium som någon kan vara innehavare av. Såledesinnebär makt en kontinuerlig kamp och inte ett upprättande av kontraktoch överlåtande eller erövrande av nya områden.

Foucault (1972, 1980a, 1982) är en vetandets genealog. Hans ut-gångspunkt är att människan bör söka grunderna för sin kunskap bortomdet givna, det omedelbara och det till synes självklara. Foucault rör sigrunt triangeln vetande, subjekt och makt. Makt förutsätter kunskap och


kunskap förutsätter makt i ett ömsesidigt förhållande till varandra. Fou-cault uppfattar makten som multidimensionell. Den opererar lika mycketuppifrån och ner som nerifrån och upp och den riktas både mot dem somdomineras som mot dem som dominerar. En annan viktig distinktion äratt makt inte är en struktur, institution eller något som vissa personer ärutrustade med utan makten är närvarande överallt, då den skapas i varjeögonblick, i varje förhållande och i varje motsättningsrelation mellan tvåeller flera punkter.

Det maktbegrepp som Foucault diskuterar ligger på ett samhälleligtvardagsplan. Makten är således i samhället, mellan individerna och iindividerna. Men den kan ändå inte ses som en mänsklig egenskap.Sökarljuset skall därför inte riktas mot makthavarnas motiv. Istället skallpraktiker och effekter på de personer som blivit utsatta för maktutövan-de studeras. Maktanalytiken tar sin utgångspunkt i en stigande makt-analys där mikromakten utgör första ledet. Mikromakten är den maktsom utövas över människan som fysisk varelse. Denna aspekt består avett oräkneligt antal små mekanismer, alla med en egen historia, teknikoch praktik. Dessa mekanismer utvidgas och blir mer generella till sinkaraktär. Så småningom leder de till globala herraväldesformer.

Enligt Östling (1980) har Foucault i sina texter även fokuserat fö r-hållandet mellan makt och motstånd. Han menar att där det finns maktfinns det även motstånd.

Om makten är ett namn på strategisk situation, om makt är ettnamn för ett spänningsförhållande, en intensitet, en konflikt - ja,då är motståndet bara den andra sidan av makten. Makt är mot-stånd. Kampen om makten och kampen mot makten kan då inteheller innebära ett förnekande av makten. Snarare är den ett mot-ståndets judogrepp - en sport eller krigskonst, där man användermotståndarens kraft mot motståndaren själv (Östling, 1980, s.33).

Makt kan således, enligt Foucault (1980a), definieras som synonymtmed motstånd, en maktvektor riktad åt motsatt håll än den ursprungliga.

Genom sin mångfacetterade bild av makten har Foucault bidragit tillytterligare förståelse av detta begrepp. Maktens produktivitet är ett be-grepp som kan relateras till hälso- och sjukvården och syftar då på att


institutionens målsättning är att korrigera och normalisera den sjukamänniskan med rationaliteten som utgångspunkt. Den gräns som varjekultur drar mellan vad som skall betraktas som friskt respektive sjukt ärett uttryck för makt. Den anger normen för vad som är normalt respekti-ve avvikande. Foucaults begrepp den disciplinära makten kan inomhälso- och sjukvården förstås som att patienten blir ett objekt för ettspeciellt vetande – medicinsk vetenskap. Olika kunskapsformer är då imaktens tjänst och fungerar disciplinerande genom exempelvis medi-cinsk behandling men även genom moralisk påverkan. Begreppen kun-skap och maktutövning blir då i analogi med Foucaults tänkande tvåparallella begrepp, där kunskap är grunden för maktutövning samtidigtsom maktutövning skapar kunskap. Intressant är Foucaults tes att maktfinns överallt och uttrycks i olika mikrosammanhang. Inom hälso- ochsjukvården innebär det att makten finns i all interaktion vårdpersonalemellan, men även i relationen vårdpersonal och patient. En viktig po-äng hos Foucault är att han tydliggör motståndet i relation till makten.Motståndet formas av själva makten och maktförhållandet kan aldrigvara något som existerar autonomt. De vardagliga möten som sker inomhälso- och sjukvården skulle kunna problematiseras utifrån Foucaults tesatt makt föder motstånd.

4.1.4 Maskerad makt och motmaktYtterligare ett perspektiv på makt står den norske sociologen ThomasMathiesen för (1978). Han identifierar tre centrala kännetecknen hosmakten; det intentionala, det relationella och det eventuellt genomtving-ande. För det första uppfattar han makt som ett viljefenomen och enfråga om att driva igenom en intention. För det andra är makt en frågaom möjligheterna att driva igenom sin vilja i en social relation. Makt ärsåledes något individen har i förhållande till andra. Den tredje aspektenav makt är genomdrivandet av makt trots motstånd (jämför Weber 1921,1983). Mathiesen (1978) utvidgar maktperspektivet och förståelsen avmakt med fem olika infallsvinklar på hur den samhälleliga makten mas-keras. Den första maskeringsformen handlar om att makten kamouflerasgenom att den blir sedd utifrån. För att belysa detta exemplifierar Mathi-esen med observationer från ett stort, slutet fängelse. Maktutövningeninom denna institution utgörs exempelvis av belöningar och bestraff-ningar. Sanktioner som utifrån sett kan verka helt meningslösa, men som


för internerna är av stor betydelse. När Mathiesen formulerar ett gene-rellt påstående om maskeringsformens utifrånperspektiv uttrycker hansig så här:

Ju mer vi faktiskt eller psykologiskt avlägsnar oss från maktut-övningen, och framför allt från dem som är underställda makten,desto lättare har vi att ”bortse” från makten och förvandla den tillmaktlöshet eller icke-makt /…/ desto mer avskärmar vi oss frånden som fenomen (Mathiesen, 1978, s. 46).

Närheten till maktutövningen är med andra ord en förutsättning för attindividen skall kunna upptäcka makten.

Makten kan också döljas genom anläggandet av en ideologisk aspekt.Denna maktform har påvisats av Mathiesen i en jämförande studie mel-lan en sluten kriminalvårdsanstalt och en mera behandlingsorienterad.Resultatet visade att den totala maktmängden, enligt internerna, varbetydligt större på den mindre restriktiva, behandlingsorienterade insti-tutionen, trots att målsättningen var ökat medinflytande och demokratis-ka beslutsformer. Den ideologiska maskeringen av makten blev såledessynlig inom den behandlingsinriktade institutionen och klyftan mellanideal och verklighet påtaglig. Ytterligare en maktutövningsform är ma-skering genom ett ovanifrånperspektiv. Implikationen av denna makt-form är att över- och underordnade har olika uppfattningar om graden avmakt i förhållandet dem emellan. Mathiesen menar att denna relation ipraktiken oftast handlar om att den underordnade bedömer att den över-ordnade har mera makt än vad den överordnade själv uppfattar sig ha.Ett annat alternativ är att den överordnade upplever sig ha mera makt änvad den underordnade uppfattar att den överordnade har. En kärnpunkt iMathiesens resonemang är att makten maskeras eftersom den överord-nade inte varseblir sin egen maktutövning och till och med kan se sigsjälv som maktlös. Detta förklarar Mathiesen med att den överordnadeinte får igenom sin vilja inom områden som är viktiga sett ur det egnaperspektivet. Viljeutövningen sker istället inom sådana områden som ärviktiga sett ur den underordnades synvinkel. Byråkrati som maskerings-form för makt innebär, menar Mathiesen, att individen tvingas handla ienlighet med givna regler och mönster för att bli accepterad inom enorganisation. Myndighetsutövningen sker och kontrolleras inom ramenför en ämbetshierarki, som utgörs av en stab av underordnade tjänste-


män och kanslister. Tjänsteutövningen blir särskilt stark om ämbetetuppfattas som ett livskall och därmed får karaktären av plikt (jämförWeber, 1921, 1983). Huvudpoängen i att makten maskeras genom attden blir sedd som byråkrati är, enligt Mathiesen (1978), att den överord-nades handlade alltid utgår från en egen viljeyttring, men att denna kanmaskeras med hänsyftning till byråkratins och organisationens krav. Detsista sättet på vilket makt kan maskeras är genom det strukturella tvång-et. Detta tvång medför att aktörerna utför de krav som strukturen för-pliktigar dem till. Maskeringen i denna form är att beslut och handlingarkan döljas med hjälp av strukturen samtidigt som det aldrig går att bort-se från att varje handling och varje beslut föregås av en viljeutövning.

Maktens karaktär av att vara överallt närvarande skapar förutsätt-ningar för motstånd, det vill säga motmakt. Begreppet motmakt är, me-nar Mathiesen, inte helt vanligt inom maktanalys. Istället brukar maktbilda begreppspar med vanmakt, vilket definieras som

att befinna sig i en situation där man inte ser någon utväg, någramedel eller möjligheter att förändra sin situation (Mathiesen,1978, s. 83).

I det sociala samspelet vilar makten på vanmakten. Makten kan såledesrubbas om vanmakten bryts och upphävs denna kan det vara grunden förett kollektivt handlande, det vill säga motmakt. Offentligheten ser alltidden kollektiva motmakten som ett hot och har därför utvecklat olikametoder för att oskadliggöra motståndet och göra det olönsamt ellermeningslöst för kollektivet. Men trots detta ser kollektivet det som op-portunt att använda olika former av motmakt . En sådan är arenautbryt-ning, vilket innebär att en individ gör en utbrytning från etableradeåsikter och beteenden mot en bredare offentlighet. En arenautbrytningkräver en synlig auktoritet som exempelvis patriarkatet, men samtidigtmåste det finnas en struktur som strävar efter att tillfredsställa vissamänskliga behov. Informationsvridning är en annan form av motmaktsom alltid uppfattas som ett allvarligt hot mot offentligheten, då deninnebär förlust av informationskontroll. Information sprids utanför sy-stemets gängse gränser och syftet är att skapa opinion. Motmaktstrateginmaktbildning syftar till att genom reformer förändra det etablerade sy-stemet. Förändringen representerar kortsiktiga krav från de underordna-de samtidigt som den motsvarar långsiktiga anspråk på att de underord-nade skall få en starkare maktposition i systemet. Kollektiv motmakt


kan även handla om sakprioritering. Gruppen väljer då att inte ifråga-sätta hela offentligheten utan prioriterar vissa frågor som anses särskiltviktiga. Ytterligare en motmaktstrategi är premissformulering, vilketbetyder att gruppen utarbetar premisser som är klart kritiska till de all-mänt vedertagna premisserna i samhället. En likartad strategi är alterna-tivformulering, som innebär en möjlighet för kollektivet att föra fram sinåsikt så att den utvecklas till en politisk fråga. Såväl premissformuleringsom alternativformulering är motmaktsformer som offentligheten harsvårt att undvika i den allmänna debatten.

Hälso- och sjukvården skulle kunna studeras utifrån maktens olikamaskeringsformer så som de uttrycks av Mathiesen. Makten kan döljasexempelvis genom att organisationen är byråkratisk med stort avståndmellan de som utövar makt och de som är underställda maktutövning.Dessutom är organisationen hierarkiskt strukturerad och genomsyras avett ovanifrånperspektiv med över- och underordnade positioner. Inomhälso- och sjukvården finns en given struktur inom vilken makt utövas.Aktören kan därmed undanhålla egna motiv och istället hänvisa till dettvång som finns inom strukturen. Men makten kan också kamouflerasgenom att det finns en ideologi, innefattande ett generellt och relativtsammanhängande system av föreställningar och synsätt som styr såvälorganisationsstrukturen som behandlingsformerna. När det gäller Mathi-esens syn på kollektivets motmakt kan den inom hälso- och sjukvårdenexemplifieras med fackföreningarnas lagstadgade rätt till medinflytande.Varje fackförening utser representanter till beslutande organ exempelvisbasenhetsråd. Fackföreningarnas agerande kan av makthavare uppfattassom kollektiv motmakt. De av Mathiesen beskrivna motmaktstrategiernaborde därför vara tillämpningsbara inom hälso- och sjukvården.

4.2 Makt och genus

År 1990 publicerade Maktutredningen rapporten ”Demokrati och makt iSverige (SOU 1990:44). I rapporten beskrevs det svenska samhälletutifrån de tre centrala begreppen demokrati, makt och samhällsutveck-ling. Begreppet demokrati relateras till:

grundtanken om alla människors lika värde. Från denna principhärleds kravet att alla skall ha samma möjlighet att påverka sinalevnadsvillkor och samhällsutveckling. Det gäller här faktiskt in-


flytande och inte bara formella möjligheter. Det gäller också attkunna påverka alla samhällsområden. Inflytandet skall kunna gö-ras gällande överallt där människors livschanser påverkas (SOU1990:44 s. 12).

I Maktutredningen fastslås att denna definition av demokrati är proble-matisk sett ur ett genusperspektiv, eftersom samhället inordnar könen iett genussystem inom vilket kvinnor och män agerar. Utmärkande förgenussystemet är en hierarkisering med kvinnlig underordning ochmanlig överordning. Vidare finns på samhällsnivå en segregation därkvinnorna tilldelas mindre resurser och har därmed mindre möjligheteratt påverka samhällsutvecklingen. I Maktutredningen frångås den tradi-tionella synen på kvinno- respektive mansrollen och istället lyfts genus-teorier fram som ett redskap för att förstå det kulturella arvet och desociala systemens betydelse för kvinnor och mäns situation.

Maktutredningens beskrivning av den hierarkiska ordningen mellankönen är även synlig inom hälso- och sjukvården. Som vi sett i tidigarekapitel karaktäriseras kvinnors och mäns platser och positioner i dennaorganisation av att ett fåtal män befinner sig i hierarkins topp medankvinnorna placeras i hierarkins mellanskikt och bas. Begrepp som bely-ser genus och makt blir då relevanta. Den forskning som refereras i dettaavsnitt diskuterar begreppen genus och makt inom två samhälleligainstitutioner med direkt relevans för avhandlingens empiriska studie.Den första delen behandlar arbetslivet. Könssocialisationen kan ses somen bas för hur kvinnor och män kommer att agera och behandlas senare ilivet, varför del två inriktas mot utbildningssystemet och genus ochmakt relateras till såväl primär och sekundär socialisation som till iscen-sättandet av makt/motmakt. Nationell och internationell forskning bely-ses utifrån komponenterna könsdifferentiering, hierarki och sekundärsocialisation.

4.2.1 Makt och genus inom arbetslivFlera forskare (Gunnarsson & Ressner, 1983; Ressner, 1985; Wikander,1991) pekar på att maktstrukturerna inom arbetslivet är såväl köns- somklassrelaterade samt att de står i ett inbördes förhållande till varandra iden bemärkelsen att de samverkar på ett komplicerat sätt. Den könsre-laterade maktstrukturen baseras på arbetsdelningen mellan könen medan


grunden för den klassrelaterade maktstrukturen är uppdelningen mellanägande och icke ägande av produktionsmedel. De dubbla maktstruktu-rerna verkar på den organisatoriska nivån och bildar det som kallas endold hierarki. Såväl kvinnor som män ingår i båda maktstrukturerna.Den könsrelaterade maktstrukturen kan lättare förstås om kvinnors totalalivssituation problematiseras. Kvinnans familjeorientering påverkarhennes arbetssituation och medför att lönearbetet anpassas efter famil-jens behov. Ansvar för hemarbete, uppfostran och sociala relationer ärcentralt för många kvinnor och konsekvensen kan bli att lönearbete förkvinnan blir något sekundärt (se också Prokop 1981).

Ressner (1985) betonar arbetsorganisationens betydelse för kvinnorsmöjligheter i arbetslivet, eftersom det sociala könet formas i själva or-ganisationen. Som vi tidigare visat hör organisationernas hierarkiskauppbyggnad ihop med maktutövning och kontroll. En återkommandeslutsats i den forskning som fokuserar könssegregering inom arbetslivetär att den möjliggör maktrelationen manlig överordning och kvinnligunderordning. Även Holmberg och Soidre-Brink (1989) har i sin forsk-ning påvisat arbetslivets könssegregering. Deras arbetsplatsstudier visaratt handlings- och attitydmönster inom arbetslivet kännetecknas av enmanlig arbetskultur och opersonliga hierarkier inför vilka kvinnan kän-ner sig främmande.

Ressner (1985) har studerat kvinnors positioner i statliga och kom-munala organisationer. Hon fann att kvinnor placerades på den lägstahierarkiska nivån och att de på denna nivå var numerärt överlägsnamännen. Kvinnorna i hierarkins bas kontrollerades dels genom denauktoritära, hierarkiska organisationen och dess byråkratiska kontroll,dels genom den direkta, manliga övervakningen i arbetet. Denna patri-arkala kontroll tjänade ofta till att förstärka arbetsgivarens makt. Påmellannivå och uppåt fanns formellt sett relativt stora friheter i arbetetoch goda karriärs- och utvecklingsmöjligheter. På dessa nivåer verkadeekonomiska, sociala och politiska krafter, som på ett effektivt sätt ut e-stängde kvinnor. De kvinnor som verkligen ville satsa på karriär utgjor-de därför ett hot mot sina manliga kollegors möjligheter till karriär.Ressner drar slutsatsen att den hierarkiska organisationsstrukturenhämmar kvinnans utveckling i arbetslivet. Lösningen på detta problemanser Ressner vara en medveten strävan mot icke-auktoritära projektor-ganisationer, där flexibiliteten är större och där kvinnan har möjligheter


att utveckla sin kompetens. Kärriär inom en sådan organisationsstrukturinnebär utveckling i arbetssituationen för såväl kvinnan som mannen.

Denna organisationsform korresponderar, anser Ressner, med kvin-nokollektivets värderingar där omsorgen om andra utgör en viktig kom-ponent. Icke auktoritära projektorganisationer borde gynna såväl kvin-nor som män.

Wolf och Fligstein (1979) utgår från den övergripande hypotesen attkvinnors underordnade position i hemmet kan relateras till deras under-ordnade position även i arbetslivet. Vid jämförelse mellan kvinnor ochmän med likartad utbildningsnivå har kvinnorna generellt sett mindrekontroll över sin arbetssituation och deras exkludering från högre posi-tioner är genomgående.

När Wahl (1992) studerar den svenska arbetsmarknaden finner honatt en orsak till könssegregeringen är att arbeten könskodas. Om ettarbete får en manlig eller kvinnlig kod beror på hur samhället värderararbetsuppgifterna. Wahl hävdar att gängse organisationsteorier behand-lar teoribildning och empirisk anknytning könsneutralt. Teorierna be-skriver hon som könsblinda och omedvetna. Organisationsteorier utgårfrån att kön inte spelar någon roll, vilket får som konsekvens att omkönsneutraliteten betraktas utifrån en positiv synvinkel uppfattas kvin-nan och mannen som lika. Tolkas könsneutraliteten negativt osynliggörsoch marginaliseras kvinnan. Med utgångspunkt i ett feministiskt organi-sationsperspektiv har Wahl studerat kvinnliga civilekonomers och ci-vilingenjörers karriärsutveckling. Hon fann en tydlig skillnad mellankvinnors önskade och faktiska karriär. Detta förklarar Wahl med attkvinnors totala livssituation, det vill säga arbete och familj inte går attförena med karriär. Wahl visar i sin forskning att individens kön inomen organisation är av största betydelse och riktar därmed kritik mot dekönsneutrala organisationsteorierna. Ytterligare exempel på forskaresom kritiserar organisationsteorier är Ferguson (1984), som hävdar attdessa endast återskapar rådande maktsystem mellan könen och att denmanliga dominansen styr utformandet av organisationer.

Wahl (1992) kritiserar även ledarskapsteorier för att de är könsneu-trala. Det får som konsekvens att kön blir osynligt eller förnekas och attdet tas för givet att män skall inneha ledande positioner inom arbetslivet.Wahl menar att om könsperspektivet innefattades i ledarskapsteorierskulle en annan förståelse kunna uppnås om varför så få kvinnor finnspå ledande positioner inom arbetslivet (se även Troemel-Ploetz, 1994).


Den könssegregerade och hierarkiskt organiserade arbetsmarknadenkan, menar Lindgren (1996), beskrivas utifrån begreppet homosocialitet.Med det menas att det mellan män finns ett slags förbund, som byggsupp kring ett normsystem vilket garanterar att män framträder på ettenhetligt sätt inför kvinnor. Effekten blir att kvinnor möter motståndbland gruppen män när de försöker påverka sina arbetsvillkor (se ocksåJacobs, 1987; Dunivin, 1989).

M. J. Marx (1993) identifierar flera olika maktformer som kvinnorkan tillgripa för att skaffa sig kontroll över den hierarkiska manligadominansen inom organisationer. En sådan maktform benämner Marxeffektivitetsmakt. Innebörden i makttekniken är att kvinnor försökerstärka sin ställning inom en organisation genom att skapa värdefullakontakter samt inta en övervakande funktion. Den kvinnliga effektivi-tetsmakten innefattar också att kvinnor kritiskt granskar regler och poli-cyfrågor inom organisationen. Tillämpningen av effektivitetsmakt i denkönssegregerade byråkratin inom universitetsvärlden visar att kvinnligaadministrativa chefstjänster värderades högt, men att kvinnorna trotsdetta till stor del blev osynliga för den professionella eliten. Marx relate-rar osynligheten till att kvinnorna formellt sett var underordnade ellerhade en utpräglat stödjande funktion till de män som utövade formellmakt.

Martin et al. (1983) och Martin (1996) har väckt frågan varför detinom organisationer proportionellt sett finns så få kvinnor som inneharhögre administrativa tjänster. De variabler som undersöktes för att fåsvar på detta var individuella karaktäristika hos kvinnorna själva, orga-nisatoriska hinder, strukturella barriärer samt social bundenhet. Resul-tatet visade att kvinnor med hjälp av olika maktstrategier kunde avance-ra inom organisationen. En strategi var att kvinnor genom utbildningeller rådgivning vidareutvecklade sig själva och därigenom förbereddesig för högre tjänster. En annan strategi var att kvinnor medvetet söktesig till positioner och områden som gjorde dem mera synliga och där detfanns möjligheter till stöd från betydelsefulla människor.

Troemel-Ploetz (1994) har studerat kvinnligt ledarskap och funnit attkvinnor i högre utsträckning än män tillämpar icke traditionella ledar-stilar. Dessa kan tolkas som en reaktion mot det manliga ledarskapet,som kännetecknas av order och kontroll. Gemensamt för de kvinnorTroemel-Ploetz studerade var att deras ledarskap skapade förutsättningar


för öppnandet av kommunikationskanaler med minskade statusskillna-der som följd.

Makt och genus inom arbetslivet kan också artikuleras med hjälp avde fem härskartekniker som beskrivits av Ås (1974, 1982, 1990). Dessaär osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbel-bestraffning samt påförande av skuld och skam. Härskarteknikerna ärmaktens språk, som mannen tillämpar medvetet eller omedvetet för attdominera och säkra makten över kvinnan. Effekten av dessa teknikerblir att kvinnan uppträder passivt och undergivet. Härskarteknikernautgår från att mannen definierar kvinnan som ett objekt eller som enegendom och blir särskilt verkningsfulla när de påverkar kvinnans vä r-dighet och självförtroende.

Osynliggörande innefattar, enligt Ås, att en kvinna som deltager i nå-gon form av social interaktion blir behandlad som om hon inte var när-varande. Kvinnan har lärt sig att kvinnokulturen är osynlig och honreagerar därför inte på tekniken. Härskartekniken är kraftfull, eftersomden som inte blir sedd, hörd eller bemött med intresse upplever sig självsom osäker, obetydlig och värdelös. Osynliggörandet kan vara svårt attexemplifiera, beroende på att det ofta sker med hjälp av det nonverbalaspråket. Det kvinnliga könet osynliggörs även indirekt, exempelvis ge-nom bruket av pronomenet han i dokument och lagtexter där båda könenåsyftas. Förlöjligande handlar om att nedvärdera kvinnokulturen ochtekniken har sin grund i det vardagliga språkbruket där väletableradebegrepp som ringaktar kvinnan är vanligt förekommande. Förlöjligandeär en slagkraftig teknik, där effekten blir att kvinnan blir hämmad ochtillintetgjord. Kvinnan kan även förlöjligas genom skämt riktade direktmot det kvinnliga könet, vilket betraktas som offentligt. Det manligakönet däremot anses vara privat och exklusivt. Undanhållande av infor-mation är en teknik som sett i ett historiskt perspektiv alltid har använtsmot kvinnan anser Ås. Härskartekniken syftar till att hålla kvinnanokunnig i viktiga frågor och medför att hennes deltagande i beslutsfat-tande omöjliggörs. Kvinnans kunskapsluckor förhindrar henne att skaffaen överblick över utvecklingen och försvårar möjligheterna att kunnapåverka. Brist på kunskap leder också till att kvinnan känner sig osäkeroch har svårt att hävda sin rätt. Härskartekniken är inte helt lätt att var-sebli, då det ofta är oklart vilken information individen de facto har rätttill. Utövandet medför att kvinnan manipuleras och förlorar makt. Dub-belbestraffning innehåller godtyckliga former av straff och belöning.


Essensen i härskartekniken kan sammanfattas med uttrycket ”det gördetsamma vad du gör, det blir lika illa ändå”. Budskapet är svårtolkatberoende på att det saknar inre logik och har en stark förankring i för-domar. Konsekvensen av maktutövningen blir att kvinnan känner dåligtsamvete och starka känslor av otillräcklighet. Påförande av skuld ochskam sker genom en nedvärdering av kvinnokulturen. Denna härskar-teknik är liksom dubbelbestraffning ologisk och svår att upptäcka. Ef-fekten blir att kvinnan verkligen upplever och tar på sig skuld och skam.

Ett annat sätt att undersöka förhållandet mellan makt och genus gjor-des av Sagrestano (1992). Som utgångspunkt formulerar hon tre hypote-ser. Den första är att kvinnor och män använder olika maktstrategieroavsett situation och status och att mäns maktutövning är direkt ochbestående av flera olika makttekniker exempelvis övertala, påtala bety-delsen av, begära, ge order, diskutera, bjuda motstånd, köpslå samt re-sonera. Kvinnor däremot tillämpar oftast endast en metod och gör det dåpå ett mera indirekt sätt. Exempel på kvinnliga maktstrategier är attföreslå, påverka på ett positivt eller negativt sätt, inta en ”låt-gå-attityd”(laissez-faire) eller att dra sig tillbaka. Den andra hypotesen baseras påvariabeln hög eller låg status. Hög status överensstämmer med de man-liga maktteknikerna medan låg status korreleras till det kvinnligamaktutövande som beskrivits i den första hypotesen. Den tredje hypote-sen är att makt är överordnad andra variabler och att den således är obe-roende av kön. Inför hypotesprövningen delades en grupp studenter in ipar bestående av en kvinna och en man. Varje par fick i ett rollspel age-ra i ett antal fiktiva situationer. Kvinnan och mannen tilldelades rollersom novis, jämställd eller expert. Syftet med rollspelet var att den enapersonen skulle påverka den andra i en viss bestämd riktning. Resultatetvisade att kvinnorna och männen tillämpade maktstrategierna övertala,resonera, diskutera, begära samt bjuda motstånd i ungefär samma ut-sträckning. Sagrestano konkluderar att makt inte är korrelerat till könutan enbart till individens statusnivå. Anledningen till att män ändockhar större möjligheter än kvinnor till maktutövning är att de fortfarandehar en högre social status i samhället.

4.2.2 Makt och genus inom utbildningGenus och makt inom utbildningssystemet har synliggjorts av fleraforskare. Generellt kan konstateras att såväl flickors som pojkars makt i


skolan är liten och att det inte är många beslut som de tillåts fatta själv-ständigt. Lips (1994) menar emellertid, att det existerar en könsdifferen-tiering i skolan som visar sig genom att flickor och pojkar förhåller sigpå skilda sätt till makt. Enligt Weiner (1994) lär sig flickor och pojkargenom uppfostran och undervisning att internalisera och uppnå konsen-sus kring samhällets normer och värderingar samt att följa samhälletssociala könskoder.

Wernesson (1977) har i en empirisk studie påvisat att pojkar har mersynlig makt än flickor. Pojkars maktform utgår från olika former avfysisk våld som ofta visar sig vara framgångsrik. Flickor väljer andraförhållningssätt exempelvis en markerad lojalitet med lärarna och sko-lan. Wernesson pekar på flera förklaringar till varför könen förhåller sigolika till makt. En sådan förklaring kan vara att pojkarna i sina kamrat-kretsar utvecklar formella maktstrukturer. De samlas ofta runt lag- ochtävlingsmoment och i dessa aktiviteter ligger såväl implicit som explicitatt någon av pojkarna tilldelas mer makt än andra. Pojkarna tränas där-med i att utöva och underordna sig makt. Flickorna bildar istället smågrupper där utövandet av makt är diffust och tveeggat. De strävar efteratt bli omtyckta och relationen i sig får då ett högt värde. En annan för-klaring till könens olika förhållande till makt kan vara flickors och poj-kars föreställningar om sina roller. Wernesson påvisar i sin forskning attegenskaper som att hävda sig och att sträva efter att få igenom sin viljaär karaktäristiska drag i pojkrollen. I de hierarkiska strukturer som poj-kar ingår i söker de bekräftelse via sina handlingar. Flickor däremotsöker uppmärksamhet genom att utveckla relationer till andra och direktmaktutövning är ingen vanlig företeelse i relationen flickor emellan.Även Bjerrum-Nielsen och Rudberg (1991) relaterar flickors och poj-kars strategier i klassrummet till könens olika erfarenheter från respekti-ve kamratgrupp. Klassrumsoffentligheten beskrivs som en förlängningav pojkarnas vänskapsstrukturer medan flickornas vänskap snarare ärkonstruerad enligt motsatta mönster. Den är dyadisk, icke offentlig ochpräglas av nära relationer med ett fåtal personer.

Könsskillnader vad gäller makt i klassrumsinteraktionen har ocksåstuderats av Öhrn (1990). Pojkar är mycket mera synliga i klassrummetoch får således mer uppmärksamhet men också fler tillrättavisningar.Öhrn menar att pojkar är synliga i kraft av sitt eget agerande eller sinpersonlighet. Flickor beskrivs av lärarna utifrån sina relationer till andraelever eller på ett sådant sätt att grupptillhörigheten har betydelse, varför


den individuella personligheten framstår som ganska vag. Öhrns forsk-ning belyser svenska förhållanden under 1980-talet, men studien över-ensstämmer väl med övrig internationell forskning inom området (jäm-för Dunkin & Doenau,1982; Kelly, 1986; Wilson & Handley, 1985).

Käller (1990) har genom att kartlägga maktformen dominans exemp-lifierat hur skolan som institution har del i flickors fostran till en under-ordnad position i samhället. Hon menar att dominans kan definieras somen

operationaliserad, konkret maktutövning, en relation som ledertill överläge för en part och underläge för en annan. Det är enpersonlig, informell makt som kan sammanfalla med strukturelloch formaliserad makt men inte behöver göra det (Käller, 1990,s. 19 - 20).

Käller påvisar hur dominansprocessen startar under flickors och pojkarsförsta år i skolan. Processen pågår manifest eller latent och källor fördominans är kunskap, normer, fysisk styrka och övertagande av vuxen-roll och ledarroll. Pojkarna gör en könsavgränsning i kombination meden nedvärdering av flickorna, bland annat genom att inte respekteraflickornas vilja. Dominansprocessen innehåller en segregationsprocessmellan könen som leder till att könsrollerna befästs. Eftersom utbild-ningssystemet är ett system där männen innehar ledande positioner medinbyggd makt och kontroll blir de manliga värderingarna dominerande.Käller menar att de kvinnliga lågstadielärarna hade internaliserat dessavärderingar och att de därmed blev delaktiga i överförandet av manligavärden.

Den ovan refererade utbildningsforskningen visar hur makt manife-steras, men det finns även forskning som riktas mot reaktioner påmaktutövande, det vill säga en maktvektor riktad åt motsatt håll än denursprungliga. Detta åskådliggörs av Mc Robbie och Garber (1975) ochMc Robbie (1987). Deras studier visar hur flickors passiva svar på maktinom institutionen utbildning fungerar som en motmaktstrategi. Genomtillämpandet av den så kallade rumskulturen drar sig flickor tillbaka medbästa väninnan till det egna rummet, där de sysselsätter sig med smink-lekar, pojkbeundran och musik.

Även Davies (1983) menar att flickor utvecklar strategier för att kun-na hantera utsattheten i klassrummet. När Davies analyserar elevers


handlingsstrategier utgår hon från begreppet script (manuskript). Flick-orna ställer upp på scriptet att vara lydiga, lojala och snälla i utbyte motatt läraren bekräftar deras kvinnlighet. Detta köpslående kan beskrivassom ett dubbelspel som båda parter är väl medvetna om. En annan formav motmaktstrategi är att flickor tidigt lär sig av sina egna mödrar attutveckla moderlighet. Strategin moderlighet uttrycks framför allt gent-emot manliga lärare, vilka flickor kan tala till som om de vore småpoj-kar. Scriptet för moderlighet kan också demonstreras i att flickor strävarefter att visa att de är vuxna och självständiga. När de exempelvis ärsysselsatta med privata diskussioner under lektionstid visar de att detfinns viktigare saker att tänka på än lektionernas innehåll. Lärarensförsök att tillrättavisa dem möts med mild indignation och överseende.På detta sätt bryts lärarens formella maktutövning. ”He says, you´ll haveto have the cane. I says, I´ll have to have the cane, won´t I?” (Davies,1983, s. 47). Det kvinnliga normbrytandet innehåller temporärt en stormaktpotential i konfrontationen med läraren. Skolan som institutionsaknar strategier för att bemöta det. Flickor försöker även att via humorskaffa sig kontroll över situationen. Ironiska skämt i syfte att förlöjligariktas mot klasskamrater och lärare, men också anspelningar kring sexu-alitet och det privata utnyttjas frekvent. ”You`ve gotta get it sorted outMiss” /…/ ”She invited him home for tea, you know” (Davies, 1983, s.47).

Anyon (1983) menar att flickor socialiseras till en kvinnlighet somöverensstämmer med rådande normer i samhället. Samtidigt är dock desociala budskapen motsägelsefulla och vad kvinnlighet egentligen ärframstår som diffust för flickorna. Det sätt på vilket flickor kan hands-kas med tvetydigheten i sin könsroll är antingen genom att anpassa sigtill sin underordnade position och den kvinnlighet som föreskrivs elleratt bjuda motstånd på olika sätt. Genom att dra fördel av sin kvinnlighetkan flickor lättare klara sig ur besvärliga situationer. De ler sött, särskiltmot manliga lärare, och utmanar det spänningsfält, som enligt Anyon,finns mellan kvinna och man. Manliga lärare upplever det svårt att kon-fronteras med flickor, eftersom de är fostrade till artighet mot kvinnor.Strategin kan emellertid användas åt motsatt håll. Manliga lärare använ-der sig då av en lätt flirtighet i syfte att få flickor intresserade och flitiga.Davies (1983) kunde i sina observationsstudier även påvisa att flickormed hjälp av verbala konfrontationer hävdar sina rättigheter, men när dekritiseras för ett visst beteende uppfattas det ibland som personliga för-


olämpningar. Ett sätt för flickor att hantera kränkningar är att användaindividuationsstrategin. Tekniken går ut på att flickan genom att skapaen obehaglig stämning får läraren att undvika konfrontationer. Lärarenfinner det därför ofta problematiskt att bemöta flickors normbrytande.

Öhrn (1990) hävdar att flickoyyr inte har så tydliga och etableradeformer för motstånd som pojkar utan att flickors normbrytande innebäratt flickor

utifrån den position de befinner sig i och de förväntningar somknyts till deras kön, utvecklar de egna varianter för att kontrolle-ra sin situation. Det här medför också att flickors motstånd be-möts på ett annat sätt än pojkars. Det torde dels vara så att flick-ors motståndsyttringar sällan uppmärksammas så länge de sker iskydd av en yttre anpassning, dels att flickor när de öppet oppo-nerar sig, ofta utvecklar former som skolan har svårt att bemöta(Öhrn, 1990, s. 188 - 189).

Öhrn uppfattar anpassning som en del av flickornas relation till lärarenoch menar att strategin utnyttjas i syfte att vinna fördelar. Men anpass-ningen blir också en del av flickornas osynlighet i skolan. Ovanståendebeskrivning överensstämmer i princip med Bjerrum-Nielsens och Rud-bergs forskning (1991).

Öhrn (1998) har i sin senare forskning även funnit att högstadieflick-ors orientering till gruppen kan utnyttjas vid utövandet av motmakt. Iden lilla flickgruppen sker en överenskommelse om vilka argument somskall föras fram i klassrummet. Den flicka som sedan argumenterar iklassrummet gör det i egenskap av representant för gruppen och kandärför förvänta sig stöd från de övriga flickorna.

Anyon (1983) menar att flickor använder egna strategier som tar sinutgångspunkt i den traditionella kvinnliga könsrollen. Dessa strategierkan åtminstone kortsiktigt tjäna som skydd för deras handlande. Utifrånkulturella föreskrivningar har således flickan möjligheter att formuleraegna handlingsstrategier, det vill säga makt att påverka den egna situa-tionen och ibland även andra. Resonemanget är förenligt med Daviestankar om kvinnliga motmaktstrategier (Davies, 1984).


4.3 Synpunkter på makt och genus

Genomgången av olika maktteorier visar att begreppet makt är mångfa-cetterat och därmed svårt att definiera på ett entydigt sätt. Foucault ochMathiesen beskriver makt på såväl övergripande strukturell som indivi-duell nivå. Skillnaden dem emellan är dock att Foucault tar sin utgångs-punkt i begreppet stigande maktanalys. Weber och Lukes däremot an-lägger företrädesvis ett strukturellt perspektiv, men även i deras maktde-finitioner ryms individaspekten. Weber argumenterar för att makt kanbaseras på tvång och våld. Ett liknande resonemang förs av Foucault,men med den skillnaden att han använder termen disciplin och menar attdisciplinering är något som sker i sociala relationer, men också genomtekniker och strategier. I samhället finns disciplinerande institutioner,exempelvis skolor, inom vilka individen lär sig vad som är normalt, vadsom är ett riktigt uppförande och hur verkligheten skall förstås. I Lukesoch Mathiesens maktsyn inryms inte tvång och våld. Det strukturellamaktperspektivet finns såväl hos Weber, Mathiesen, Foucault som Lu-kes, dock behandlas detta på olika sätt.

Weber tar sin utgångspunkt i begreppen klass, status/statusgrupp ochparti, medan Mathiesen menar att strukturell makt utgörs av fem sam-hälleliga maskeringar av makten samt offentlighetens utvecklande avolika metoder för att oskadliggöra kollektiv motmakt. Det strukturellaperspektivet hos Foucault handlar om det som han benämner globalaherraväldesformer. När Lukes behandlar fenomenet makt och strukturargumenterar han för att agentens maktutövning sker inom olika typerav strukturer, vilka sätter gränserna för och påverkar makthavarens väg-val bland förekommande alternativ.

På individuell nivå definierar Weber makt som möjligheterna att fåigenom sin vilja i en social relation. Makt är således något individen hari förhållande till andra och handlar om att driva igenom sin vilja trotsmotstånd. Denna definition överensstämmer med Mathiesens uppfatt-ning. Enligt Lukes tredje maktdimension kan maktutövning ske utifrånmedvetna eller omedvetna motiv. Foucault däremot representerar enrelationistisk maktsyn när han tolkar makten som ett nät av alltid spändaoch verksamma relationer och inte som ett privilegium som någon kanvara innehavare av. Makt är, menar han, närvarande överallt emedanden skapas i varje ögonblick, i varje förhållande mellan två eller flerapunkter. Därför är makt något som man antingen vinner eller förlorar.Men makt utgår inte från någon bestämd auktoritet i en hierarkisk


struktur utan är en mångfald av krafter som existerar i det sociala sam-spelet. Intressant är att Foucault anser att där det finns makt finns ävenmotstånd och att de bägge begreppen kan betraktas som synonyma.Även Mathiesen beskriver motmakt, men menar att det är inte makten,utan upplevelsen av vanmakt, som föder motstånd. Ytterligare en skill-nad är att Mathiesen fokuserar på det kollektiva handlandet såsom detyttrar sig inom motståndsrörelser, aktionsgrupper, politiska organisatio-ner samt vid strejker.

Litteratur om makt och genus inom arbetslivet illustrerar att samhä l-lets genussystem institutionaliseras i organisationer samt att arbetsorga-nisationer har betydelse för kvinnans begränsade möjligheter att utövamakt i arbetslivet. Den kvinnliga bristen på makt förklaras i internatio-nell forskning företrädesvis utifrån ett individperspektiv och problemati-seras endast i liten omfattning på samhällsnivå.

Forskning visar att maktstrukturerna inom arbetslivet är såväl köns-som klassrelaterade. Kvinnor och män är i stor utsträckning verksammainom olika sektorer av arbetsmarknaden och inom dessa råder olikavillkor. Organisations- och ledarskapsteorier framstår som könsneutrala,vilket får till följd att kvinnor osynliggörs och marginaliseras. Intressantär den återkommande slutsatsen att den hierarkiska organisationsstruktu-ren bidrar till att kvinnor tilldelas låg status, låg lön och liten såväl for-mell som informell makt.

Av litteraturen framgår att det inom det reguljära skolväsendet existe-rar en maktutövning som kan relateras till genus. I skolan lär sig flickoroch pojkar ett beteende som anses vara lämpligt för respektive kön. Deolika socialisationsmönstren är därmed kulturellt relaterade. Pojkarsförhållningssätt i skolan inriktas på formell makt, vilket kan uppnåsgenom en aggressiv strategi, där rangordning inom kamratgruppen ochtävlingsmoment utgör viktiga inslag. På detta sätt tränas pojkar i atthandskas med makt, det vill säga både i att själva utöva och underordnasig makt. Flickors maktutövande är däremot mera diffust och oklart ochinte så synlig som pojkars, eftersom flickor uppfostras till att bli välan-passade och lydiga.

Den forskning som inriktas mot flickors motmaksutövning i skolanvisar att flickor utvecklar olika strategier för att kunna hantera den maktde utsätts för. Moderlighet, kvinnlighet och humor är exempel på mot-maktstrategier som flickor använder för att bjuda motstånd. Senareforskning visar även att flickors motmakt initieras i den lilla flickgrup-


pen. I denna hämtar flickan stöd för sitt agerande i klassrumsoffentlig-heten.

Motmakt kan tolkas som en informell kunskapsöverföring där flickanensam eller tillsammans med andra flickor tar ställning till de normeroch värderingar som hon kommer i kontakt med. Könssocialisationeninom institutionen utbildning anser vi bildar en bas för hur kvinnor ochmän kommer att agera och behandlas senare i arbetslivet.


Avhandlingens maktperspektiv ger analytisk förståelse för relationenmellan makt och genus. Sett ur ett pedagogiskt perspektiv kan maktbeskrivas som en påverkansprocess och hänföras till såväl strukturer,individer som relationer. Strukturen sätter, enligt Lukes, gränser ochpåverkar aktören i någon riktning, men strukturen kamouflerar ocksåmaktutövningen. På individnivå har vi inspirerats av Webers och Mathi-esens uppfattning att makt är något som individen har i förhållande tillandra och att makt är ett viljefenomen, det vill säga handlar om att drivaigenom en vilja trots motstånd. Webers begrepp status är också intres-sant, eftersom en individs status har betydelse för möjligheterna attutöva makt. Mathiesens tankar om maktens maskeringsformer anser viockså bidrar med förståelse för maktens mekanismer. I motsats till We-ber och Mathiesen hävdar Foucault att makt är något som finns mellanindivider som ett nät av spända och verksamma relationer samt att maktfinns överallt. Även Foucaults begrepp disciplinär rationalitet är intres-sant. Maktbegreppet kan även relateras till Ås teori om kvinnokultursom motkultur inom vilken hennes beskrivning av härskartekniker somett manligt dominansmedel gentemot kvinnor utgör en del.

I avhandlingen anläggs även ett motmaktperspektiv. De teoretikersom vi anser vara relevanta för vårt forskningsområde är Foucault ochMathiesen samt Davies och Anyon. Enligt Foucault framkallar maktut-övning olika grader av motstånd. Motmakt kan därför ses som ett direktsvar eller en reaktion på maktutövning. Begreppen makt och motmaktkan enligt detta synsätt uppfattas som synonyma. Mathiesen ser mot-makt ur ett individperspektiv och som ett svar på vanmakt som i sin turutlösts av makt. Intressant för vårt problemområde är även Davies ochAnyons beskrivning av motmaktstrategier sett ur ett genusperspektiv.


Del II


5 Metodologiska förutsättningar

I kapitlets första avsnitt redogörs för den kvalitativa metodens grundan-taganden och den empiriska studiens datainsamling i form av observa-tioner och kvalitativa intervjuer. Det empiriska material som presenterasi denna avhandling är identiskt med empirin i vår licentiatavhandling.Detta material ligger till grund för denna avhandlings fördjupade analys.

5.2 Metodologiskt perspektiv

Avhandlingens övergripande syfte är att fördjupa förståelsen för relatio-nen mellan organisation, genus och makt. Vår utgångspunkt är att se enviss grupp kvinnor som subjekt, vilka aktivt formar sin egen dagligalivssituation, sina erfarenheter och handlingar. Med denna utgångspunktanser vi det vara lämpligt att välja en kvalitativ metodik. Vi ansluter osstill Trankells (1973) syn på förståelse.

att förstå en människas handlande, är alltså att vi utforskar dennamänniskas livsvillkor, som det ser ut från hennes utsiktspunkteller vara i världen, och att vi därefter gör dessa villkor urskiljba-ra för andra (Trankell, 1973, s. 375 - 376).

Centralt för den kvalitativa ansatsen är tydliggörandet av den förförstå-else som forskaren själv har med sig in i förståelseprocessen (Dey, 1993;Fielding & Fielding, 1986; Patton, 1990). I vårt fall utgörs förförståelsenav att vi tidigare varit yrkesverksamma sjuksköterskor under ett flertal årinom somatisk sluten vård. Dessutom har vi båda cirka femton års lärar-erfarenhet inom sjuksköterskeutbildning, där vi bedrivit såväl teoretisksom klinisk undervisning. I vårt arbete har vi därför under många årregelbundet vistats på olika typer av vårdavdelningar. Kunskapen omhälso- och sjukvården innebär en miljökännedom om hälso- och sjuk-


vården som organisation men även ett igenkännande av vårdens var-dagsverklighet. Gilje och Grimen (1993) menar med förförståelse att

vi alltid förstår något mot bakgrund av vissa förutsättningar. Vimöter aldrig världen förutsättningslöst. De förutsättningar vi harbestämmer vad som är förståeligt och vad som är oförståeligt.När vi närmar oss en text, ett visst beteende eller en bild somverkar oförståelig så är de alltid oförståeliga mot den bakgrundsom vi själva tar med oss in i förståelseprocessen (Gilje & Gri-men, 1993, s. 183).

Betydelsen av forskarens förtrogenhet med ett område för utvecklandetav sensitivitet har även lyfts fram av Strauss och Corbin (1990).

Professional experience is another source of sensitivity, if a rese-archer is fortunate enough to have this experience. Throughoutyears of practice in field, one acquires an understanding of howthings work in this field, and what will happen there under cer-tain conditions. This knowledge, even if implicit, is taken intoresearch situation and helps you to understand events and actionsseen and heard, and to do so more quickly than if you did notbring this background into the research (Strauss & Corbin, 1990,p. 42).

Alvesson och Sköldberg (1994) betonar ytterligare ett grundantagandeinom den kvalitativa forskningen; nämligen en nära och direkt subjekt-subjekt relaterad situation mellan forskare och den miljö som skall stu-deras. Empati, engagemang, personliga erfarenheter och upplevelser blirdå av betydande vikt. Forskaren bör även sträva efter att överta aktörensperspektiv och försöka förstå dennes tankar och verklighet. Vikten av attöverta aktörens perspektiv har även påtalats av Taylor och Bogdan(1984), vilka menar att detta är enda möjligheten om forskaren vill för-stå den inblandade individens tankar och idéer. Därmed söker forskarenförstå världen ur aktörens synvinkel och utveckla innebörden av denneserfarenheter. Detta innebär även att de egna åsikterna och perspektivensätts åt sidan. Om aktörens perspektiv inte övertas kan heller inte förstå-else uppnås om varför människan beter sig som hon/han gör. Alla män-


niskor och händelser ses som unika och värdefulla att studera och ingenaspekt av det sociala livet är därför för mondänt eller för trivialt för attfördjupa sig i.

When we study people qualitatively, we get to know them perso-nally and experience what they experience in their daily strugg-les in society (Taylor & Bogdan, 1984, p. 7).

Aktörsperspektivet kan också uttryckas som att forskaren måste”discover the actor´s definition of the situation” (Schwartz & Jacobs,1979, p. 7).

I den empiriska undersökningen eftersträvade vi en nära relation tillde kvinnor som intervjuades. Genom att försöka sätta oss in i derastankar och handlingar var vår ambition att förstå den verklighet somkvinnorna beskrev. Dessutom försökte vi fånga deras upplevelse avutsattheten för makt samt den egna maktutövningen. Den nära relationentill kvinnorna i kombination med vår yrkesmässiga kunskap om hälso-och sjukvården medförde dock speciella problem. Ett sådant var att vivid observationer och intervjuer måste vara väl medvetna om vår miljö-kännedom. Det fanns en fara i att vårt igenkännande av vardagsverklig-heten i vården gjorde oss benägna att ta saker för givna och att vi där-med inte uppfattade alla nyanser i interaktionen mellan studiens kvinnoroch män. Problemet försökte vi hantera dels genom att vi båda deltog isamtliga observationer av situationer och dels genom att vi strävadeefter att så utförligt som möjligt skriva ner skeendet i situationen. (Till-vägagångssättet vid observationerna kommer att presenteras i kapitel 6,avsnitt 6.3 ). Ett annat sätt att förhålla sig till problemet var att vi på-började analysen av dataunderlaget parallellt med genomförandet av denempiriska studien. Vid genomläsning av fältanteckningarna reflekteradevi över hur observationerna var återgivna. På samma sätt läste vi de tilltext överförda intervjuerna och funderade över om våra frågor kundeuppfattas som ledande. (Tillvägagångssättet vid tolkning av det empiris-ka materialet kommer att vidare diskuteras i kapitel 6, avsnitt 6.5).

Ytterligare ett utmärkande drag för den kvalitativa forskningen är attden kan jämföras med ett hantverk, en konst. I den kvalitativa forsk-ningsansatsen finns riktlinjer men inga regler. Således måste den kvali-tativt inriktade forskaren finna sina egna vägar och ibland sina egnametoder. Detta ställer krav på såväl flexibilitet som kreativitet. Ännu ett


särdrag är att forskningsprocessens olika delar flyter in i varandra ochblir parallella (Dey, 1993; Repstad, 1998).

Den kvalitativa metodens flexibilitet innebar för vår del att datain-samlingen skedde samtidigt som analysen, något som medförde att me-todiken successivt kunde utvecklas och förfinas. Kravet på kreativitetblev särskilt tydligt vid genomförandet av de kvalitativa intervjuerna.Utgångspunkten för dessa var en intervjuguide där tre huvudteman fannsangivna (se bilaga E). Vår uppgift som intervjuare var att ställa frågor påett sådant sätt att kvinnan ville dela med sig av sina erfarenheter, upple-velser och reflektioner. I föreliggande avhandling har den intervjugiudesom användes vid den empiriska studiens genomförande preciseratsytterligare. Syftet med detta är att öka förståelsen för intervjuernas inne-håll.


6 Den empiriska studiens uppläggning, genomförande och bearbetning

Kapitlet inleds med en beskrivning av den empiriska studiens upplägg-ning och genomförande. Vidare redogörs för datainsamlingen och där-efter presenteras bearbetning och analys av det empiriska materialet.Avslutningsvis diskuteras metodens styrka och svagheter samt studienstrovärdighet och tillförlitlighet. Den empiriska undersökningen genom-fördes under tiden januari-april 1994. Resultatet lades fram i en licenti-atavhandling (Albinsson & Arnesson, 1997). I föreliggande avhandlinghar det empiriska materialet åter analyserats i syfte att fördjupa förståel-sen och söka efter alternativa tolkningar.

6.1 Uppläggning

6.1.1 Val av vårdenhetFörutsättningen för avhandlingens kvalitativa forskningsansats var en

väl avgränsad undersökningsgrupp, där vi kunde komma de personersom ingick i studien nära. Det empiriska materialet omfattade kvinnoroch män verksamma inom en somatisk vårdavdelning. Studien genom-fördes vid två kliniker, som skilde sig åt vad gäller storlek och medi-cinsk inriktning. Gemensamt för de båda klinikerna var en hög vård-tyngd, något som berodde på att de sjukdomar som patienterna behand-lades för i många fall var av allvarlig karaktär samt på patienternas högamedelålder. I studien ingick en vårdavdelning från klinik A och tvåvårdavdelningar från klinik B. Anledningen till att två avdelningar val-


des ut från klinik B var att dessa avdelningar tillsammans storleksmäs-sigt motsvarade vårdavdelningen på klinik A.

6.1.2 Den empiriska studiens kontextEtt medelstort sjukhus i södra Sverige utgör kontext för avhandlingensempiriska del. (Denna finns beskriven i kapitel 2, avsnitt 2.1). I denhierarkiska strukturen på vårdavdelningarna fanns kvinnorna företrädes-vis i hierarkins mellanskikt och bas medan männen återfanns i dessöversta skikt. Basenhetscheferna var två manliga överläkare. Dessutomarbetade sju överläkare varav en var kvinna. I befattningen som överlä-kare ingick ett formellt ledarskap. Vid vårdavdelningarna tjänstgjordeockså fyra avdelningsläkare och tre underläkare. En av underläkarna varkvinna. Överläkarna hade i flera fall tjänstgjort omkring tjugo år inomsamma specialitet. Tre av läkarna genomförde den praktiska delen av sinspecialistutbildning vid kliniken medan den kvinnliga underläkarenendast tjänstgjorde tillfälligt på en av avdelningarna. Första linjens che-fer, det vill säga avdelningsföreståndarna, var samtliga kvinnor. Vårdar-betet organiserades utifrån en vårdlagsmodell där personalkategoriernasjuksköterskor och undersköterskor ingick. Gruppen sjuksköterskorutgjordes av tjugotvå kvinnor och en man medan gruppen undersköters-kor bestod av sexton kvinnor och två män. Vid klinik A fanns tre vård-lag och vid klinik B fyra. I vårdlagen ingick personalkategorierna sjuk-sköterska och undersköterska Inom varje vårdlag fungerade en sjukskö-terska som arbetsledare. Detta ledarskap roterade bland samtliga sjuk-sköterskor på avdelningen. Läkarna ingick inte i vårdlagen utan deladesin arbetstid mellan vårdavdelningen och mottagningen. På klinik A ochB pågick genomgripande organisationsförändringar med personalredu-cering som följd. Det är troligt att detta påverkade arbetsklimatet, kam-ratrelationer och den allmänna trivseln på arbetsplatsen i stor utsträck-ning.

6.1.3 Tillträde till fältetI det inledande skedet informerades de basenhetschefer som ansvaradeför de berörda vårdavdelningarna. Efter det att dessa hade lämnat sittmedgivande till undersökningens genomförande, tog vi kontakt medstudiens tre vårdavdelningar och avdelningsföreståndarna informerades.


Några svårigheter att få tillträde till fältet förelåg inte. Detta kunde möj-ligen bero på att vi tidigare varit verksamma som högskoleadjunkter viddessa kliniker. Därmed hade vi såväl kunskaper som kännedom om detre avdelningarnas verksamhetsområden.

6.2 Genomförande

6.2.1 KontaktfasEn viktig förutsättning vid den empiriska studiens genomförande var attvår närvaro på vårdavdelningarna blev accepterad av vårdpersonalen.

Under kontaktfasen vistades vi därför regelbundet i den tilltänktaforskningsmiljön. Fasen omfattade en månad och utgjorde den tid somerfordrades för att all personal skulle kunna informeras. Holme ochKrohn Solvang (1997) ser det som viktigt att forskaren etablerar relatio-ner innan forskningsarbetet kan påbörjas. Nödvändigt är att insupa denspeciella atmosfären samt lära sig det språk och den jargong som ärutmärkande för den miljö som forskaren avser att studera. Tid måsteockså anslås, menar Holme och Krohn Solvang, till presentation avforskningsområdet. Vid våra sammankomster med vårdpersonalen pre-senterade vi oss själva och vår forskning. Forskningsområdet beskrevspå ett övergripande sätt och begreppen genus, makt och motmakt nämn-des inte. Istället användes termerna kommunikation, interaktion ochsamspel mellan individer inom en organisation. Anledningen till att viendast gav en övergripande information var att vi bedömde att en alltfördetaljerad förhandsinformation skulle kunnat äventyra undersökningenssyfte. Därmed ansluter vi oss till Taylor och Bogdan (1984), vilka menaratt:

When informants know too much about the research, they are li-kely to either hide those things from the observer or stage eventsfor his or her benefit (Taylor & Bogdan, 1984, p. 47).

Även Ely (1993) uttrycker liknande tankar:


Det är viktigt att vara ärlig. Hur man ska vara det, dvs hur detal-jerat man ska redogöra, är specifikt för varje forskningsprojekt.Genom att försiktigt väga de sannolika resultaten mot varandrakan man bedöma om man ska dela med sig av ömtålig informa-tion eller inte (Ely, 1993, s. 29).

Vid sammankomsterna diskuterades också förutsättningarna för vårnärvaro på vårdavdelningarna. Vi var då noga med att betona att detinsamlade datamaterialet skulle behandlas konfidentiellt och att ingaidentiteter eller arbetsplatser skulle röjas. Personalen informerades ocksåom att deltagandet i undersökningen var frivilligt och att de hade rätt attnär som helst avbryta sin medverkan. Kontaktfasen utmynnade i att vifick tillåtelse att fritt vistas på vårdavdelningarna.

6.2.2 Den empiriska studiens genomförandeStudien omfattar 20 observationer av situationer, 20 kvalitativa intervju-er/samtal samt 40 observationer av händelser. (Definitionen av situatio-ner och händelser kommer att presenteras i kapitel 6, avsnitt 6.3). Av-delningsföreståndarna på respektive vårdavdelning gav förslag på van-ligt förekommande situationer som låg inom ramen för vårdavdelning-arnas verksamhet. Vid valet av situationer var utgångspunkten att grup-perna skulle ha skiftande karaktär avseende storlek och könssamman-sättning. De situationer som observerades var följande: Basenhetsmöte(1), ledningsmöte (1), klinikmöte (1), avdelningsföreståndarmöte (1),avdelningsmöte (2), ventilationsmöte (1), vårdlagsmöte (2), rond (7) ochrapport (4) (bilaga B). Genom att vistas i olika gruppkonstellationer villevi försöka fånga så många aspekter som möjligt av vårt problemområde.Det innebar att samma personer observerades i olika situatio-ner/händelser, vid olika tidpunkter och under olika omständigheter.Tiden för observationerna varierade mellan 20 minuter och 2,5 timmar,beroende på situationens karaktär. De observationer som endast omfat-tade 20 minuter var två rapporter samt en rond. De längsta observatio-nerna var basenhetsmöte, klinikmöte, ledningsmöte samt avdelnings-möte. De kvalitativa intervjuerna omfattade 1,5 - 3 timmar.

Den kvinna som vi under en observerad situation ansåg hade utsattsför maktutövning i någon form tillfrågades om hon ville delta i en efter-följande intervju/samtal, något som samtliga utvalda kvinnor ställde sig


positiva till. Valet av intervjuperson skedde i anslutning till observatio-nerna och grundades på vår omedelbara upplevelse av den maktutövningsom framträdde i interaktionen mellan kvinnor och män. Vid bedöm-ningen av vad som skulle karaktäriseras som makt var utgångspunktende maktdefinitioner som presenterades i vår licentiatavhandling (Albins-son & Arnesson, 1997). Samtliga observerade situationer innehöll inslagav maktutövning. Vid de flesta tillfällena var maktutövningen tydlig ochnågon oenighet om vilken kvinna som skulle väljas ut för intervju före-låg inte. I de situationer där vi observerade att maktutövningen riktadesmot en grupp av kvinnor diskuterade vi oss fram till vilken kvinna somskulle selekteras. De kvinnor som redan tidigare intervjuats exkludera-des då. Den av oss observerade situationen utgjorde en gemensam refe-rensram för den intervjuade kvinnan och intervjuaren.

6.2.3 UrvalI studiens observationsdel ingick både kvinnor och män som arbetadeinom en somatisk vårdavdelning. Dessa representerade olika yrkeskate-gorier. Personer som befann sig i överordnad position var basenhetsche-fer, överläkare samt underläkare. I gruppen läkare var samtliga män,förutom en kvinnlig överläkare och kvinnlig underläkare. Observations-studiens övriga kvinnor och män bestod av vårdadministratörer, förstalinjens chefer (avdelningsföreståndare), sjuksköterskor, undersköterskor,sjukgymnaster, kuratorer, personalsekreterare samt läkarsekreterare.Studiens två kvinnliga läkare deltog endast i observation 2 (rond) ochobservation 9 (rond) (bilaga B). De kvinnor som medverkade i studiensintervjudel var mellan 21 och 55 år. Medelåldern var 39,25 år. Derasyrkeserfarenhet inom vården varierade mellan 2 månader och 26 år och11 kvinnor hade tjänstgjort på vårdavdelningarna i mer än 10 år. Endast4 personer hade varit yrkesverksamma inom annan verksamhet än hälso-och sjukvård. Nedanstående tabell åskådliggör de kvinnor som medver-kade i den empiriska studiens kvalitativa intervjuer. Varje kvinna hartilldelats ett fingerat namn.


Tabell 2. Den empiriska undersökningens intervjupersoner.Namn Ålder Yrke Yrkeserfaren-

het inom vården

1. Anette 36 år Undersköterska 16 år

2.Ann-Cathrine 55 år Sjuksköterska 20 år

3. Marit 44 år Sjuksköterska 13 år

4. Maria 49 år Sjuksköterska 26 år

5. Louise 51 år Undersköterska 5 år

6. Stina 37 år Undersköterska 19 år

7. Johanna 38 år Sjuksköterska 18 år

8. Pia 36 år Sjuksköterska 12 år

9. Linda 21 år Sjuksköterska 2 månader

10.Catharina 37 år Undersköterska 18 år

11. Åsa 43 år Sjuksköterska 20 år

12. Sara 26 år Sjuksköterska 5 år

13. Ingrid 48 år Undersköterska 14 år

14. Lisa 33 år Undersköterska 14 år

15. Karin 46 år Sjuksköterska 22 år

16. Vanja 41 år Sjuksköterska 19 år

17. Barbro 35 år Sjuksköterska 8 år

18. Hanna 37 år Sjuksköterska 10 år

19. Carina 37 år Sjuksköterska 12 år

20. Kristina 35 år Sjuksköterska 10 år


6.3 Observation

6.3.1 ObservatörsrollenNär syftet med en studie är att studera sociala interaktioner är observa-tionsmetodik vanligt förekommande. Metoden innebär, enligt Cohenoch Manion (1994), att forskaren under en viss tidsperiod befinner sig ieller i nära anslutning till en undersökningsgrupp. Forskaren får därmedmöjlighet att etablera subjekt-subjektrelationer med de personer somobserveras samt förutsättningar att skaffa sig en inifrånvy som annarsvore omöjlig att fånga. Patton (1990) poängterar vikten av att observatö-ren inte endast ser vad som händer utan också involverar sina känslor föratt därefter distansera sig och tolka vad som skett. Observatörsrollen kanbeskrivas som ett kontinuum från fullt deltagande till total avskildhetfrån den situation eller händelse som studeras. Rollen kan även föränd-ras över tid. Observationsstudier är således inte ett enkelt val mellan attdeltaga eller inte deltaga (Cohen & Manion, 1994; Frankfort-Nachmias& Nachmias, 1996).

Den icke deltagande observationen baseras på att forskaren befinnersig på avstånd från den aktivitet som undersöks och syftet är att undvikamedlemskap i gruppen. Cohen och Manion (1994) beskriver denna typav observation på följande sätt:

The best illustration of the non-participant observer role is per-haps the case of the researcher sitting at the back of a classroomcoding up every three seconds the verbal exchanges between tea-cher and pupils by means of structured set of observational cate-gories (Cohen & Manion, 1994, p. 109).

I vår empiriska studie har den icke deltagande observationsmetodikenvarit primär, men även deltagande observationer förekommer i vissutsträckning. Konkret inbegrep den icke deltagande observationsmeto-den att vi på ett passivt sätt var närvarande vid exempelvis basenhets-möten, ledningsmöten och vårdlagsmöten. Deltagande observationerblev aktuellt vid ronder och rapporter. Under ronderna följde vi läkare,sjuksköterska och övrig personal på deras rundvandring bland patienter-


na. Den mest framträdande rollen vid ronderna hade läkarna, men ävensjuksköterskor, sjukgymnaster och kuratorer var aktiva. Vårt deltagandehandlade om att vi ställde frågor till läkare och sjuksköterskor. Vårafrågor kunde exempelvis handla om någon patients symptombild, be-handling och rehabilitering. Vid ronderna gjorde vi också vid någraenstaka tillfällen läkaren uppmärksam på frågor från patienterna.

Våra deltagande observationer vid rapporter utformades så att vi in-tog samma förhållningssätt som övrig personal. Att rapportera innebaratt den sjuksköterska som skulle ”överrapportera” patienterna till kom-mande arbetslag intog en aktiv roll. Övrig personal förhöll sig tämligenpassiv, ställde frågor endast ibland och antecknade det som framfördesangående patienternas hälsotillstånd. Vår uppfattning är att vi undersåväl ronder som rapporter väckte liten uppmärksamhet. En tänkbaranledning till detta kan vara att det är många personer som deltar i dessarutiner samt att vi sedan tidigare var kända bland personalen.

Vårt ställningstagande för olika observatörsroller överensstämmermed Holme och Krohn Solvangs uppfattning att observatören kan intasåväl en aktiv som passiv roll och att det finns tillfällen då det är bäst attinte bli accepterad som genuin medlem i en grupp. Samtidigt finns enannan sida av observatörsrollen nämligen den att inte skilja sig frångruppen i beteende, uttryckssätt eller klädsel (Holme & Krohn Solvang,1997). Målsättningen under våra observationer var att smälta in i miljönoch att avvika så lite som möjligt från personalgruppen, varför vi valdeatt klä oss i de arbetskläder som sjukhuset tillhandahöll.

Ett generellt observandum vad gäller observationsstudier är, menarPatton (1990), att det finns ett antal felkällor som det är svårt att kommatill rätta med. En sådan är hur mycket observatören påverkar det somobserveras. En allmän föreställning är att människor uppträder annor-lunda om de vet att de är observerade. Även observatören influeras avden miljö hon/han befinner sig i och det finns ingen anledning att tro attforskaren skulle vara mindre påverkbar än andra människor. Ytterligareett påpekande som Patton gör är att observatören inte kan varsebli alltsom sker, men de mänskliga bristerna i rollen som observatör kan dockhanteras exempelvis genom att flera personer observerar samma feno-men och därefter jämför sina fältanteckningar. Med stöd av detta reso-nemang valde vi som trianguleringsmetod en observatörsroll som inne-fattade att vi båda var närvarande vid samtliga observationer av situatio-


ner. Detta kan kallas undersökartriangulering (jämför Cohen & Manion,1994; Ely, 1993; Patton, 1990).

6.3.2 ObservationernaDen aspekt som vi avsåg att studera var organisationens och genus bety-delse för maktutövning inom en somatisk vårdavdelning. Vårt intresseriktades mot det som sker i vardagliga situationer människor emellan,något som föranledde oss att börja fundera över vad som skulle innefa t-tas i begreppet situation. Käller (1990) uppfattar situationsbegreppet påföljande sätt: "Situation är en mer statisk beskrivning av ett nu-läge"(Käller, 1990, s. 51). Denna formulering har vi emellertid utvecklatytterligare. Begreppet situation har, anser vi, formella strukturer med entidsangiven början och ett slut, givna roller och rollförväntningar Exem-pel på situationer med utgångspunkt i denna definition var rapport, rond,avdelningsmöte och vårdlagsmöte. Vid genomförandet av studien vista-des vi på vårdavdelningarna i så stor utsträckning som möjligt och viförsökte även att delta i sådant som låg utanför observationerna av situ-ationer. Dessa aktiviteter uppfattade vi mera som händelser. Situationeroch händelser sammanfaller i vissa avseenden, men det finns ocksåtydliga olikheter mellan begreppen. Gemensamt är dock att de bådaberättar mer än vad som syns på ytan och att mänskligt handlande ochinteraktion står i förgrunden. Såväl en situation som en händelse kan sessom en helhet, bestående av olika delar. Olikheterna utgörs av att enhändelse inte har givna strukturer när det gäller början och slut utaninleds med ett initiativ av någon aktör och sker var som helst och närsom helst. En händelse är dessutom mer informell till sin karaktär. Ob-servationer av händelser, som var tidsmässigt korta och utspelades i tillexempel kafferum, korridorer, behandlingsrum, sköljrum samt på expe-ditioner, följdes inte upp med intervjuer utan händelserna dokumentera-des i dagboksform och analyserades därefter tillsammans med det övrigaempiriska materialet (bilaga A).

6.3.3 FältanteckningarnaCohen och Manion (1994) uppmärksammar det problematiska med attföra fältanteckningar. Hur mycket som skall antecknas och i vilken


form, är frågor som ofta sysselsätter forskare som arbetar med observa-tionsstudier. Cohen och Manion förespråkar att observationerna doku-menteras i omedelbar anslutning till observationstillfället, eftersomrisken att glömma ökar med tiden. Den metodik som rekommenderas äratt skriva ner verbal kommunikation istället för att spela in den på ljud-band. Vidare framhålls att anteckningarna måste vara tillräckligt utförli-ga för att kunna förstås en månad senare. De stora övergripande frågornaär sammanfattningsvis hur mycket som skall skrivas ned och hur in-samlad data skall bearbetas.

I samband med observationerna av situationer har vi fört anteckning-ar enligt den metodik som Cohen och Manion föreslår. Innebörden avdetta var att vi på ett så uttömmande sätt som möjligt försökte beskrivadet som skedde. Vår utgångspunkt var att allt som inträffade under ob-servationerna var potentiellt viktigt. Detta medförde att även till synesoviktiga inslag och detaljer skrevs ned, då det under pågående observa-tion var omöjligt att bedöma vad som skulle selekteras. Vid observa-tionstillfällena tillämpades fria observationer och vi antecknade därmedallt som vi såg och hörde. Tillvägagångssättet överensstämmer i principmed den ostrukturerade observationsmetod som förespråkas av Polit ochHungler (1989).

The observer is guided by research questions but is not constrai-ned to observe only certain classes of phenomena or systemati-cally count the appearance of certain types of behaviors (Polit &Hungler,1989, p. 207).

Våra anteckningar innehåller beskrivningar av personer, verbal- ochnonverbal kommunikation, handlingar samt en så fullständig beskriv-ning av skeendet som möjligt. I anslutning till observationerna jämför-des våra fältanteckningar som därefter sammanfördes till en observation(bilaga C).

Vid observationer av händelser var oftast endast en av oss närvaran-de. Exempel på händelser som observerades var samtal mellan manligläkare och sjuksköterska i kafferummet, samtal mellan manlig sjukskö-terska och undersköterska på avdelningens expedition, på behandlings-rum och i sköljrum (bilaga D). Efter observationstillfällena av händel-serna dokumenterades skeendet så noggrant som möjligt i form av stol-par, som senare skrevs ut i sin helhet.


Det är svårt att bestämma sig för när en studie skall betraktas somslutförd. Det finns alltid fler människor och situationer att studera, mendet viktiga är inte antalet observationer i sig utan den djupare förståelsesom forskaren skaffar sig. Efter 20 observationer av situationer, 40 ob-servationer av händelser samt 20 kvalitativa intervjuer/samtal valde viatt lämna fältet, då det i våra observationer och intervjuer tillkom fögany information om problemområdet. Efter analysen i föreliggande av-handling har vi åter igen aktualiserat frågan när en studie skall betraktassom slutförd. I vårt fall uppfattar vi att antalet observationer av situatio-ner och händelser var tillräckligt. Däremot är det intressant att funderaöver om de kvalitativa intervjuerna kunde ha utvecklats i något avseen-de. Vid genomförandet av intervjuerna stod genus och makt i fokus,men även frågor rörande organisation diskuterades. Det är möjligt attorganisationsperspektivet kunde ha fördjupats ytterligare. Vid de tillfäl-len då vi uppfattade att flera kvinnor utsattes för maktutövning hade detmåhända också varit intressant att inte, som i vårt fall, välja ut endast enkvinna utan istället intervjua samtliga kvinnor.

6.4 Kvalitativa intervjuer

Observationerna kombinerades i vår empiriska studie med kvalitativaintervjuer. Detta innebar också en triangulering; nämligen i metod (Co-hen & Manion, 1994; Ely, 1993; Patton, 1990). Syftet med intervjuernavar även att försöka fånga det som inte direkt gick att observera. Där-med stödjer vi oss på Patton (1990), som menar att känslor, tankar ochavsikter inte går att observera och att intervjun ger förutsättningar för attkunna överta aktörens perspektiv.

6.4.1 Den kvalitativa intervjuns förutsättningarDe kvalitativa intervjuerna följde i princip den metodologiska ansatssom beskrivits av Patton (1990). Kännetecknande för en kvalitativ inter-vju är att den är informell samt att den är flexibel och ostrukturerad.Utgångspunkten för den kvalitativa intervjun är intervjupersonen och deerfarenheter och upplevelser som denna/denne vill dela med sig av.

Den kvalitativa intervjun ses som ett samspel mellan två människoroch kan såldes betraktas mer som en konversation på lika villkor än somett utbyte av frågor och svar. Målsättningen för intervjun är att skapa en


samtalssituation som inrymmer trygghet och förståelse. Innebörden avdetta synsätt är att intervjuaren bör etablera en relation med den till-tänkta intervjupersonen (Cohen & Manion, 1994; Kvale, 1997). ÄvenDavies och Esseveld (1989) lyfter fram värdet av ett positivt intervju-klimat där begrepp såsom omsorg och utrymme är särskilt betydelseful-la.

Vi uppfattar det som en kombination av omsorg i vid bemärkelse ochrespekt för den människa vi pratar med. Det skall finnas utrymme förden kvinna som vi intervjuar. Hon skall få tid att fördjupa sig i vad honegentligen tror, tänker och anser. Hon skall ge en bild av den värld in-tervjun behandlar. Vi skall träda in i hennes värld och förstå dess logiskakonstruktion inifrån (Davies & Esseveld, 1989, s. 24).

6.4.2 GenomförandetEfter varje observation av en situation valde vi tillsammans ut en kvinnasom vi ansåg hade utsatts för maktutövning. Vid intervjuerna medverka-de endast en av oss. Målsättningen var att genomföra intervjun i så näraanslutning som möjligt till observationen. Detta fick till följd att inter-vjuerna skedde under den dag som observationen hade utförts. På så vishoppades vi kunna fånga kvinnans spontana upplevelser och känslor.Samtliga intervjuer genomfördes i ett avskilt rum i anslutning till kvin-nans arbetsplats och kan närmast beskrivas som ett samtal, präglat avömsesidig relation mellan intervjuaren och den kvinna som intervjuades.Intervjuerna inleddes med kontextuella frågor som syftade till att viskulle skaffa oss en uppfattning om den intervjuade kvinnan och vadhon själv ville diskutera innan fokus riktades mot forskningsområdet. Dekontextuella frågorna rörde ålder, utbildning, yrkeserfarenhet, trivsel påarbetsplatsen, psykosocial arbetsmiljö etc.

Uppläggningen av våra intervjuer överensstämmer i övrigt med detsom Davies och Esseveld (1989) benämner tematiskt struktureradesamtal. I våra intervjuer/samtal utgick vi från tre huvudteman. Dessa vargenus, makt/motmakt och organisation. I fokus för intervjuerna stodgenus och makt/motmakt, men även frågor som berörde organisationdiskuterades. Exempel på sådana frågor var typklinikens organisation,förhållande till personer i ledande ställning samt arbetets organiseringen(Albinsson & Arnesson, 1997). Licentiatavhandlingens resultat gavbland annat upphov till frågor angående organisationsstrukturens och


organisationskulturens betydelse för maktutövning. Organisationsper-spektivet blev därför en av våra utgångspunkter vid den förnyade analy-sen i föreliggande avhandling.

Inga krav fanns på att intervjuerna skulle vara identiska, utan frågor-na formulerades med hänsyn tagen till varje enskild kvinna (bilaga E).Denna metodik sammanfaller med Giorgis uppfattning. Han menar attintervjuns tema i huvudsak skall vara klart och att den som intervjuarmed varsam hand bör styra intervjun i önskad riktning. Forskaren kon-struerar en mall för sina frågor, vilken under intervjun fungerar som enminneslista. Intresset riktas mot mera djupt förankrade uppfattningaristället för mot ett ytligt allmänt tyckande (Giorgi, 1989). Efter de inle-dande kontextuella frågorna riktades intervjun/samtalet mot den situa-tion som intervjuaren och kvinnan gemensamt hade upplevt. Eftersomintervjun var utformad på detta sätt kunde även den av Merton et al.(1990) beskrivna fokuserade intervjumetodiken till vissa delar tillämpas.De personer som intervjuas enligt denna metod har varit involverade ien särskild situation, exempelvis sett en film, läst en bok, deltagit i ettpsykologiskt experiment eller i en observerad social situation. Intervju-situationen bör framkalla associationer som anknyter till den upplevdasituationen men även ge svar på de frågor som ställs. Ytterligare enansats är att lyfta fram andra aspekter som finns i situationen så attklyftan mellan forskarens perception av situationen och de uppgiftersom intervjupersonen lämnar reduceras. Det blir med andra ord väsent-ligt att intervjun framkallar specifika delar och detaljer som kan belysaden upplevda situationen. Intervjusituationen måste utformas på så sättatt den erbjuder intervjupersonen möjligheter att beskriva affektiva,kognitiva och utvärderande känslor och uppfattningar. Forskaren börockså sträva efter att uppnå ett intervjuklimat där intervjupersonen på ettärligt sätt vill dela med sig av sina erfarenheter .

En viktig målsättning vid intervjutillfällena var att försöka etablera ensubjekt-subjektrelation mellan oss och kvinnorna så att de kunde kännadet förtroende som krävdes för att de skulle vilja delge oss sin egnaerfarenheter och upplevelser såsom de själva uttryckte dem. Vår rollsom intervjuare var främst inriktad på att öka kvinnornas vilja och möj-ligheter till att fokusera intresset mot ett speciellt område och till attdjupare reflektera kring och värdera det som de erfarit och upplevt. Enannan viktig utgångspunkt var att inte ta något för givet, utan ställafrågor och göra kommentarer på ett sådant sätt att den intervjuade be-


rättade mera och förtydligade sig. Intervjuarens uppgift blev då att stan-na upp samt att be om eventuell utveckling eller förtydligande. Intervju-ernas huvudteman var i huvudsak klara och ambitionen var att varsamtleda kvinnan in på dessa teman. Vårt förhållningssätt vid genomförandetav de kvalitativa intervjuerna/samtalen överensstämmer i princip medGiorgis (1989) och Kvales (1997) beskrivning av rollen som intervjuare.

Intervjuerna spelades in på ljudband och transkriberades därefter tilltext. Förfarandet innebar att intervjuerna återgavs utan förändringar ochatt de skrevs ner i sin helhet. Hummanden, upprepningar, slanguttryck,dialektala ord, pauser, hostningar, skratt etc. antecknades så långt det varmöjligt, liksom en del språkliga fel. Punkter i texten markerade avbrutettal och parentes skratt och fnissningar. Såväl Kvale (1997) som Trost(1993) anser att inspelning på ljudband är ett hjälpmedel vid kvalitativaintervjuer och att förfaringssättet är en viktig förutsättning för att kunnafånga exempelvis tonfall och ordval. Ytterligare en aspekt är att forska-ren inte behöver föra anteckningar under intervjun utan kan rikta helasin uppmärksamhet mot den intervjuade.

6.5 Bearbetning, analys och presentation av data

Utmärkande för datamaterialet vid kvalitativa studier är att det är myck-et omfångsrikt. Vid första anblicken verkar det därför vara en näst intillomöjlig uppgift att systematisera materialet. I kvalitativ metodlitteraturförekommer ibland begreppet datasammanfattningsmetod och avser dådet tillvägagångssätt med vars hjälp data sammanfattas och organiserastill ett för den aktuella studien meningsfullt sammanhang för att därefteranalyseras (Burgess, 1984; Eneroth, 1984).

6.5.1 Bearbetning och analys av det empiriska materialeti vår licentiatavhandling

Dataunderlaget, som presenterats i vår licentiatavhandling bestod avlånga (situationerna) och korta (händelserna) nedtecknade beskrivningarav skeenden samt av till text överförda intervjuer. Datasammanfattning-en inleddes med att varje observation kodades för att senare kunnasammanföras med den intervju som genomförts i anslutning till obser-


vationen. Varje intervjuperson tilldelades ett fingerat namn. Anledning-en till detta var att vi ville skydda kvinnornas identitet, men de fingeradenamnen syftade även till att ge en personlig relief mot vilka kvinnornaframträdde i texten. Därefter sammanfördes datamaterialet från klinik Aoch B till ett gemensamt material. Inspirerade av Lindgren (1992) kon-struerades en så kallad typklinik. En orsak till att vi valde att skapa entypklinik var att vi ur materialhanteringssynpunkt ville reducera empirinfrån de båda klinikerna till ett gemensamt material. En annan orsak varatt vi inte ville utlämna vårdavdelningarna och att vi önskade skyddavårdpersonalens identitet i största möjliga utsträckning (Albinsson &Arnesson, 1997). Fortsättningsvis kommer vi även i denna avhandlingatt genomgående använda begreppet typklinik.

Parallellt med genomförandet av observationer och kvalitativa inter-vjuer påbörjades analysarbetet. En viktig utgångspunkt vid analysen avvårt empiriska material var att förstå kvinnornas upplevelser och erfa-renheter utifrån deras egen synvinkel. Efter varje observation och inter-vju lästes textmaterialet i sin helhet och i marginalen skrev vi ner denomedelbara upplevelsen av observationen och intervjun. Exempel påsådana markeringar var: ”Vad händer här”? ”Handlar detta om genus”?”Detta känns viktigt”! Vad är det egentligen som sägs”? ”Vad betyderdetta ?” Med hjälp av denna läsning kunde vi dessutom reflektera överhur vi förde fältanteckningar och formulerade frågor under intervjuerna.På så sätt utvecklades och förfinades successivt forskarrollen. När heladatamaterialet var insamlat påbörjades en samlad analys av hela materi-alet. Resultatet av denna analys framlades i en licentiatavhandling (Al-binsson & Arnesson, 1997).

6.5.2 Bearbetning, analys och presentation av det empiriska materialet i föreliggande avhandling

Det empiriska materialet har i föreliggande avhandling åter analyserats.Syftet med denna analys var att fördjupa förståelsen och söka alternativatolkningar. Den kvalitativa metodens analys- och tolkningsfas är enligtEly (1993) inte helt lätt att beskriva. Detta beror på att de olika stegeninte klart kan urskiljas då faktainsamling och analys är ständigt pågåen-de aktiviteter som flyter in i varandra. Analysprocessen skall således sessom vägledning för forskaren så att hon/han kan vidareutveckla sinfaktainsamling mot nya idéer, insikter, aningar och frågor. Den analys-


strategi som vi har använt vid vår förnyade analys illustreras med ned-anstående bild.

Steg 1Genomläsning av de till text överförda observationerna.Notering av tankeenheter

Steg 2Markering av text som handlar om genus, organisation och makt/motmakt

Steg 3Utformning av en citatlista

Steg 4Genomläsning av de till text överförda kvalitativa intervjuerna/samtalenNotering av tankeenheter

Steg 5Markering av text som handlar om genus, organisation och makt/motmakt.

Steg 6Utformning av en citatlista.

Steg 7Helhetsanalys där analysen av observationerna och deintervjuerna/samtalen sammanförs.

Steg 8Analys med utgångspunkt i avhandlingens organisations-, genus-, ochmaktperspektiv.

Figur 3. Analysprocessens olika steg

Analysen bestod av flera steg där steg 1 till 3 behandlade observatione r-na och steg 4 till 6 de kvalitativa intervjuerna/samtalen. De avslutande


stegen, steg 7 och 8, var en helhetsanalys där analysen av observationer-na och de kvalitativa intervjuerna/samtalen sammanfördes.

Steg 1, analysprocessen, inleddes med att vi var och en för sig lästeigenom samtliga observationer. Syftet med denna läsning var att få enhelhetsbild av situationerna och händelserna. Under denna process ska-pade vi, inspirerade av Lofland och Lofland (1984), olika tankeenheter.Tankeenheterna markerades i marginalen och dessa var samspel, roller,relationer, dominans, påverkan, strategi, taktik, reaktion, position, be-slutsfattande och språk.

I steg 2 sammanfördes tankeenheterna med begreppen organisation,genus och makt/motmakt. Konkret innebar det att flera tankeenheterhade inslag av såväl organisation, genus som makt. Därefter lästes tex-ten ånyo och våra markeringar jämfördes. Dessa överensstämde till storadelar med varandra. En trolig anledning till detta var att texten baseradespå en gemensam upplevelse. I det 3:e steget överfördes markeringarna iform av citat till en lista så att samtliga citat kunde överblickas.

Analysen av de kvalitativa intervjuerna/samtalen i steg 4 inleddesmed att vi var och en för sig läste samtliga intervjuer. Syftet med dennaläsning var att få en helhetsbild av intervjuerna. En del av de tankeen-heter som markerades i marginalen vid analysen av observationernaåterkom här, men även andra tillkom. Exempel på nya tankeenheter varmedvetenhet, bekräftelse, egna strategier, upplevelser av arbetssituatio-nen samt betydelsefulla andra upplevelser. I steg 5 sammanfördes tanke-enheterna med organisation, genus och makt/motmakt. Därefter lästestexten på nytt av oss båda. Tillsammans blev våra markeringar tämligenomfattande, men resulterade till sist i en total citatsamling i form av enlista, steg 6.

Det 7:e steget omfattade en analys av det totala insamlade materialet.I denna slutfas av analysarbetet söktes mönster, förståelse och innebör-der i det empiriska materialet. Med hjälp av kodning och fingeradenamn kunde varje observation och därpå följande intervju sammanföras.Observationer och intervjuer kompletterade ofta varandra och gav enbild av organisationens och genus betydelse för maktutövning inomtypkliniken. Efter förnyad läsning av citatlistorna bildades och ombilda-des olika teman. När vi vid denna läsning försökte samla materialet isyfte att finna mening fann vi 23 teman, något som vi ansåg vara allde-les för många. Dessutom insåg vi att vissa teman hade en tydlig inbördesrelation och att de därför var svåra att skilja från varandra. Exempel på


sådana teman som var svåra att skilja åt var formell makt och tillskrivenmakt. De frågor som då restes var: Var våra tolkningar rimliga? Fannsdet alternativa tolkningar? Efter omtolkningar och reducering kvarstodslutligen åtta teman, vilka utgör avhandlingens resultatdel. Dessa temanblev: organisation i förändring, över- och underordning, språk och kul-tur, genusrelation, mäns utövande av makt, information och makt, kvin-nors utövande av makt samt kvinnors utövande av motmakt.

I steg 8 sökte vi olika tolkningar av resultatet och våra teman analyse-rades med hjälp av teoretiska begrepp. Syftet med denna analys var attfördjupa förståelsen och fånga den kvalitativa mångfalden. Därmedförsökte vi undvika problematiken med snedvriden subjektivitet, vilketinnebär att forskaren enbart fokuserar det som stödjer den egna tolk-ningen och bortser från alternativ förståelse av det empiriska materialet(Eneroth, 1984; Kvale, 1997).

Vid resultatredovisningen presenterades data hämtade från observa-tionerna. Denna text innehöll beskrivningar av situationer och händelsermen även citat från studiens kvinnor och män. Några av våra observera-de situationer återkommer under mer än ett tema. Anledningen till dettavar att de innehöll flera inslag av maktutövning. Dessutom återgavs frånde kvalitativa intervjuerna de citat som dokumenterade kvinnornas upp-fattningar. I en kvalitativ studie måste intervjucitaten betraktas somavgörande, då de utgör en viktig del av undersökningens resultat. Dethar därför inte varit helt friktionsfritt att balansera citat med övrig skri-ven text. För många citat kan uppfattas som förvirrande och medföra atttexten blir svårläst. Citaten bör heller inte vara för långa, eftersom det dåär lätt att tappa den röda tråden i framställningen. Vår förhoppning vidpresentationen av resultatet är att kvinnorna i så stor utsträckning sommöjligt skall framträda som närvarande för läsaren i texten, varför derasuttalanden i princip har återgivits oredigerade. Vid valet av citat harförsök gjorts att synliggöra studiens samtliga kvinnor, men trots dettafinns en viss övervikt av uttalanden av de kvinnor som talade mycketunder intervjuerna. I flera fall uttryckte kvinnorna samma eller likartadeerfarenheter. De citat som bäst förmedlade upplevelsen eller känslanvaldes då ut. I vissa situationer har det emellertid bedömts som nödvän-digt att presentera flera citat i syfte att få fram olika nyanser av en upp-levelse.


6.6 Metodens styrka och svagheter

Med hjälp av metodtriangulering, har vi försökt fånga kvinnornas upp-levelser och erfarenheter utifrån olika synvinklar. En fördel med mul-tipla metoder är att forskaren täcker in problemområdet på ett mer full-ständigt sätt. En annan är att problemområdet genomgår olika metodo-logiska filter (jämför Patton, 1990). Metoden triangulering hänsyftar tillen multimetodisk forskningsansats och kan praktiseras inom samhälls-och beteendevetenskaperna i syfte att försöka kartlägga eller förklarakomplexiteten i mänskligt beteende. Metodtriangulering kan tillämpasvid kvalitativa studier för att uppnå någon slags kontroll över insamladdata. Syftet är att kunna beskriva helheter och de multipla metodernaskall antingen förstärka eller motsäga varandra och på så sätt säkerställaresultatet i någon riktning (Cohen & Manion, 1994; Denzin, 1971, Ek-strand, 1990; Ely, 1993; Fielding & Fielding, 1986; Frankfort-Nachmias& Nachmias, 1996; Patton, 1990). Vår avsikt vid användandet av mul-tipla metoder var att relatera observationer och intervjuer till varandraför att därmed uppnå ett större djup och stärka undersökningens trovä r-dighet.

Observationerna gjorde det möjligt för oss att studera kvinnornas ochmännens faktiska handlade inom given kontext och bidrog till att vi inteendast behövde förlita oss på kvinnornas uttalanden. Men observations-metodiken innefattade flera svårigheter. Det faktum att forskaren aldrigkan urskilja mer än fragment av en situation och att forskningsdata alltidhar ett mindre omfång än forskningssituationen är oavvisliga fakta somvi fått erfara vid observationstillfällena. Inledningsvis upplevde vi ob-servationerna som en anspänning, men ju fler observationer som utför-des desto mer kunde koncentrationen riktas på skeendet i situationen. Enutveckling som vi också kunde iaktta var att observationerna gradvisblev mera detaljrika.

Fördelen med de icke deltagande/deltagande observationerna var attde möjliggjorde för oss att studera faktiska skeenden. Ytterligare enfördel var att observationen utgjorde fundamentet för intervjun. Utandenna gemensamma upplevelse för såväl intervjuare som intervjupersonhade det varit svårt att ringa in problemområdet. I studien användesföreträdesvis den icke deltagande observationen. I vårt fall var valetmellan att inta en icke deltagande respektive deltagande observatörsrollokomplicerad, eftersom vi valde den observationsform som var mest inaturlig i situationen.


Cohen och Manion (1994) påpekar att deltagande observation harkritiserats för att vara alltför subjektiv, impressionistisk, partisk ochöverkänslig. Ytterligare kritik är att observatörens blotta närvaro kanpåverka situationen och de människor som finns i den. Ett viktigt obser-vandum är därför att forskaren alltid är gäst i den kontext som undersöksoch att resultatet kanske säger mer om observatörens egen verklighet änden miljö forskaren avser att beskriva. En farhåga vid deltagande obser-vation är också att forskaren får ett alltför aktivt förhållningssätt tillgruppen. Detta kan yttra sig i att forskaren intar en ledande roll eller blirså koncentrerad på arbetsuppgifter som måste utföras för att hon/hanskall bli accepterad av gruppen att det blir svårt att utföra de planeradeobservationerna.

De svagheter som finns i den deltagande observationen har vi försöktförhålla oss till på olika sätt. För att minimera risken för subjektivitetoch partiskhet valde vi att vara två vid observationerna. Detta val resul-terade förutom den gemensamma upplevelsen även i att fältanteckning-arna blev utförliga. Huruvida vi i egenskap av forskare påverkade ob-servationerna är dock svårt att ta ställning till. Vår upplevelse var att viägnades mycket liten uppmärksamhet och att vi assimilerades i miljön.Det var även en fördel att vara känd, då det förtroendekapital som fannsmellan oss och vårdpersonalen möjliggjorde för oss att röra oss fritt påavdelningarna. På så sätt kunde det som definieras som händelser obser-veras. Men det kan förvisso också vara en nackdel att vara känd. I vårtfall innebar det att vi vid ett par tillfällen träffade några ur personalgrup-pen utanför sjukhuset, exempelvis i utbildningssammanhang, i vårabarns skolor och inom fritidsaktiviteter. Detta kan möjligen ha påverkatdessa människors beteenden vid observationstillfällena.

Metoden kvalitativ intervju förutsätter, anser Kvale (1997), vissakvalitetskriterier. Av betydelse är att forskaren är kunnig om ämnesom-rådet, har strukturerat intervjun samt vet hur intervjun skall styras för atthamna i fokus av ämnet. Vidare skall forskaren vara aktivt lyssnade,tolkande och kunna ställa kritiska motfrågor. En ledstjärna vid den kva-litativa intervjun är, menar Kvale, att intervjupersonen skall mötas avvänlighet, känslighet samt tydliga frågor. Vår upplevelse är att våraintervjusituationer kännetecknades av ömsesidigt förtroende och attkvinnorna var motiverade till att dela med sig av sina erfarenheter. Mankan dock fundera över hur vi uppfattades av de intervjuade. Vårt intryckvar att kvinnorna verkade uppskatta det intresse som riktades mot dem


och någon kvinna framhöll värdet av att vi inte var en del av typklini-kens organisation.

Vid genomförandet av intervjuerna var ett av problemen att som in-tervjuare hålla fokus vid intervjupersonens uttalanden. Kvinnorna taladeofta om sådant som vi bedömde saknade intresse för undersökningen.Det var då lätt att tappa koncentrationen och börja reflektera över egnaerfarenheter eller fundera över formuleringen av nästa fråga. Upptag-ningen på ljudband var härvid ovärderlig. Samtidigt bedömde vi det somväsentligt att kvinnorna verkligen tilläts tala om sådana saker som deansåg vara viktiga. Vår egen koncentration och uppmärksamhet vardock ytterst viktig och en förutsättning för att vi skulle kunna leda kvin-norna in mot de ämnesområden som de inte själva berörde i intervjun,en problematik som även berörts av Whyte (1984), som menar att detkan vara svårt att täcka in alla relevanta teman under ett enda intervju-tillfälle. Denna realitet är vi väl medvetna om, men eftersom avsiktenvar att försöka fånga den spontana upplevelsen och känslan av en situa-tion valde vi att inte återkomma till kvinnorna en andra gång.

Såväl Cohen och Manion (1994) som Kvale (1997) hävdar att denkvalitativa intervjun förutsätter en ömsesidig relation mellan forskarenoch den intervjuade. Samtidigt kan denna relation innebära olika rollför-väntningar med oönskade intervjuareffekter som följd. Som tidigarenämnts var vi båda kända vid typkliniken, men vår upplevelse var attdetta inte påverkade intervjuerna på ett negativt sätt. Tvärtom blev kli-matet under de flesta intervjuerna avspänt och vår upplevelse var attintervjuerna i princip genomfördes i enlighet med den metodik som avDavies och Esseveld (1987) benämns ”solidariska intervjuer”. Balansenmellan intervjuaren och intervjupersonen var sådan att intervjuaren intefick ett övertag. Detta dialoginriktade samtal tror vi skapade förutsätt-ningar för att få fram mönster och nyanser av kvinnornas uppleve lser.

Något som vi däremot reflekterade över var att genomförandet av in-tervjuerna ägde rum på kvinnornas arbetsplats. Det går inte att uteslutaatt detta kan ha haft en hämmande effekt på viljan att uttrycka exempel-vis negativa känslor och kritiska synpunkter riktade mot arbetskamrateroch den organisation som kvinnorna tillhörde. Våra erfarenheter är attdet fanns kvinnor som inte påverkades negativt av miljön, men att detockså fanns de som måhända skulle ha öppnat sig mera om de befunnitsig på ett betryggande avstånd från arbetsplatsen. En av intervjuperso-nerna hörde av sig några veckor efter intervjutillfället och uppgav att


hon ångrade sin medverkan i intervjun, något som föranledde ytterligareett samtal med kvinnan. Utfallet av detta samtal blev att intervjuperso-nen tog del av intervjun i utskrivet skick, godkände den och därmed sinmedverkan i studien. Episoden väckte tankar hos oss om det måhändahade varit värdefullt såväl för individen som för studiens trovärdighetom samtliga kvinnor hade fått möjlighet att läsa och godkänna sinautskrivna intervjuer.

Erfarenheterna av att transkribera skeenden och kommunikation tilltext utmynnade i flera nya insikter. En sådan var att det var frapperandeatt se hur mänsklig interaktion, som många gånger upplevs som vardag-lig och harmlös, ter sig helt annorlunda när den överförs till det skrivnaordet.

6.7 Trovärdighet och tillförlitlighet

I all forskning är frågor angående trovärdighet och tillförlitlighet cent-ralt. Inom den kvalitativa forskningen finns inte några absoluta kriterierpå hur tillförlitligheten skall värderas (Eneroth, 1984; Kvale, 1997;Starrin & Svensson, 1994). När Ely (1993) beskriver tillförlitligheteninom kvalitativ forskning uttrycker hon sig på följande sätt:

Att vara pålitlig som kvalitativ forskare innebär allra minst attforskningsprocesserna utförs korrekt, att resultaten i största möj-liga mån stämmer överens med de studerade personernas upple-velser. Hela företaget måste grundas i etiska principer om hurfakta samlas in och analyseras, hur ens egna antaganden ochslutsatser kontrolleras, hur deltagarna engageras, och hur resul-tatet förmedlas (Ely, 1993, s. 105).

Larsson (1994) urskiljer tre kvalitetskriterier vid bedömningen av kva-litativa studier. För det första bedöms den utifrån framställningen i sinhelhet, innefattande perspektivmedvetenhet, intern logik och etiskt vär-de. För det andra värderas resultatet utifrån innebördsrikedom, strukturoch teoritillskott. För det tredje ingår validitetskriterier. Dessa delas in idiskurskriterium, heuristiskt värde, empirisk förankring, konsistens samtpragmatiskt kriterium. Denna studies trovärdighet innefattade en per-spektivmedvetenhet som för det första bestod av kunskap om hälso- och


sjukvården, det vill säga en miljökännedom och en orientering i de in-tervjuade kvinnornas vardag. Detta har sannolikt ökat möjligheterna atterhålla sådan information som kan anses vara rimlig. Framhållas måstedock att förtrogenheten med miljön också kan innebära att viktigaaspekter och synpunkter förbises och uppfattas som självklara. För detandra bestod perspektivmedvetenheten av en förankring av problemom-rådet i ett organisations-, genus- och maktperspektiv. Beträffande deninterna logiken var vår strävan att i avhandlingen konstruera en harmonimellan delar och helhet. En annan viktig aspekt var de etiska övervä-gandena.

Taylor och Bogdan (1984) hävdar att en forskningsmetod där forska-ren blir delaktig i människors dagliga liv är förenad med ett moralisktansvar som ställer särskilda etiska krav. I och med att tillträde till fältethar erhållits etableras en slags tyst överenskommelse mellan forskarenoch de personer som deltar i studien. Dessutom måste alla de som invol-veras vara garanterade att det empiriska materialet hanteras varsamt ochatt identiteter inte röjs. I vårt fall inbegrep de etiska övervägandena atten typklinik konstruerades i syfte att inte utlämna de personer som in-gick i studien. Dessutom behandlades det empiriska materialet konfi-dentiellt. Larsson (1994) lägger ytterligare en aspekt i diskussionen.”Det etiska värdet handlar om att grupper drabbas av de tolkningar ochkonklusioner som man gör” (Larsson, 1994, s. 171). Vi delar Larssonsuppfattning och anser att omsorgen om de människor som deltar i enkvalitativ studie måste räknas till kvaliteterna i ett vetenskapligt arbete.Vid bedömningen av resultatets innebördsrikedom har olika teoriertillämpats vid analysen för att fördjupa förståelsen för ämnesområdet.Dessutom har nya dimensioner och nya frågor aktualiserats, som för-hoppningsvis främjat kunskapstillskott. Innebördsrikedomen innefattarockså en bedömning av resultatets struktur. Vår ambition har varit attpresentera resultatet på ett så klart och tydligt sätt som möjligt. Vidställningstagande till avhandlingens validitet anser vi att diskurskriteriethar en självständig ställning, eftersom det handlar om hur våra argumentoch tolkningar klarar sig i förhållande till motargument. Vid analysen avdet empiriska materialet har vår strävan varit att anlägga en kritisk syngenom att göra alternativa tolkningar och därefter ta ställning till vilkentolkning som förefaller mest rimlig. Det heuristiska och det pragmatiskavärdet ligger i att resultatet lyfter fram organisationens och genus bety-delse för maktutövning. Den empiriska förankringen handlar om en


överensstämmelse mellan verklighet och tolkning. I vårt fall kan triang-uleringsmetodiken anses vara en del av den empiriska förankringen, dåden innebar att vi studerade kvinnornas verklighet utifrån två synvinklar.På så sätt hoppades vi stärka den empiriska studiens trovärdighet. Kon-sistenskriteriet byggs upp i dialektiken mellan del och helhet, något somför oss innebar att analysfasen inleddes med en helhetsanalys där samt-liga observationer och intervjuer lästes i syfte att ge en helhetsuppfatt-ning om vad materialet handlade om. Därefter påbörjades arbetet medatt analysera varje enskild observation och varje enskild intervju varvidtankeenheter skapades. Uppmärksamheten riktades därpå mot innehåll itexten som berörde organisation, genus och makt/motmakt. Slutligengenomfördes en helhetsanalys där studiens observationer och intervjuersammanfördes. Under denna analysfas tillfördes även avhandlingensteoretiska utgångspunkter (se kapitel 1, avsnitt 1.1).

Esseveld (1988) anser att kvalitativa forskningsresultat bör utvärderaspå två nivåer. Den första nivån behandlar tolkningens tillförlitlighet ochinnefattar urval, genomförande och tolkning inom ramen för samhälls-vetenskapliga teorier. Den andra nivån fokuserar resultatets tillförlitlig-het och avser att spegla en del av det sociala livet. Resultatets tillförlit-lighet grundas på att de personer som deltar i undersökningen blir synli-ga i den teoretiska tolkningsramen. Dessutom skall tolkningen blottläg-ga de underliggande sociala relationer som finns i den kontext som stu-deras. I likhet med det som beskrivs av Esseveld har vi försökt att sånoggrant som möjligt teckna en bild av den verklighet som kvinnornabefann sig i, varför återgivningen bland annat stödjer sig på citat. För-delen med citatanvändning är att läsaren själv har möjlighet att bilda sigen uppfattning om tillförlitligheten i tolkningen. De citat som valts ut idenna studie har dels syftat till att levandegöra de kvinnor som kommittill tals i våra intervjuer dels till att ge läsaren möjlighet att själv bildasig en uppfattning om den tolkning som presenteras. Läsaren lämnasdock i en viss osäkerhet vad gäller valet av citat, eftersom vi inte kanbevisa att citaten inte är godtyckligt valda.

Avhandlingens teoretiska utgångspunkter kan ses som ett verktyg föratt synliggöra mönster vid tolkning av organisationens och genus bety-delse för maktutövning. Yin (1987) anser, att det finns nackdelar medteori- och begreppsanvändning vid genomförandet av en empirisk un-dersökning, då detta kan innebära att endast vissa data fokuseras medanandra ignoreras. Enligt Eriksson (1997) är empirin teoriberoende, eme-


dan teorier och begrepp skall ses som verktyg för att kunna förklara ochförstå verkligheten. Trondman (1997) framför liknande synpunkter ochmenar att utgångspunkten vid teorianvändning i empirisk forskning inteär att vederlägga teorier utan snarare iscensätta ”användbara teoretiskapraktiker för att skapa viktiga analytiska poänger” (Trondman, 1997, s.84). Trondman gör även en distinktion mellan teoriberoende och teori-bundenhet. Han uppfattar inte empirin som teoribunden, eftersom såvälmening som sanning kan produceras utan en specifik teori. Däremot ärteoriberoendet nödvändigt då forskaren genom detta tillhandahållerredskap för alternativa tolkningar av den verklighet som tas för givenoch konstrueras i varje ögonblick. Avhandlingens teoretiska avgräns-ningar innehåller analytiska begrepp med vars hjälp vi kunnat förståorganisationens och genus betydelse för maktutövning inom en visskontext. Klart framstår att empirin varit mer komplex än vad de bakom-liggande teorierna lyckats fånga, ett faktum som istället bidragit till attnya frågor blottlagts.


Del III


7 Resultat

Tolkningen av det empiriska materialet utgår från frågan vilken betydel-se organisation och genus har för maktutövning inom en somatisk vård-avdelning. Med utgångspunkt i våra observationer och intervjuer försö-ker vi beskriva typklinikens vardagsverklighet, men även ge våra egnatolkningar utan tillförandet av teoretiska aspekter. Den teoretiska an-knytningen kommer att diskuteras i kapitel åtta. Resultatredovisningenär uppdelad i två delar och presenteras i teman. Den första delen be-handlar organisation och makt och den andra genus och makt/motmakt.

7.1 Organisation och makt

I tidigare kapitel har vi belyst organisationens betydelse för kvinnor ochmän. Vi inleder därför detta kapitel med att under rubriken”Organisation i förändring” beskriva typklinikens organisationsstrukturoch en decentraliserad organisationsform. Därefter belyses betydelsenav organisation utifrån rubrikerna ”Över- och underordning”, ”Språkoch kultur” samt ”Genusrelation”.

7.1.1 Organisation i förändringTypkliniken utgjorde en av sjukhusets basenheter. Den formella makt-fördelningen inom organisationen var att en manlig överläkare fungera-de som basenhetschef med övergripande administrativt och medicinsktansvar. Underställd honom fanns en kvinnlig avdelningsföreståndare,som ansvarade för att tilldelade resurser utnyttjades optimalt och för attverksamhetsplanens mål omsattes i praktiskt vårdarbete. Såväl basen-hetschef som avdelningsföreståndare företrädde arbetsgivaren.

Individens position i den medicinska hierarkin sammankopplas medutbildningsmässig bakgrund och utvecklingsmöjligheter inom yrket,något som vi visat i tidigare kapitel. Vid typkliniken illustreras dettamed läkargruppens klara karriärgång med återkommande fortbildning.


Kompetensutvecklingen för sjuksköterskornas del var inte lika tydlig,dock pågick på lokal, facklig nivå en intensiv diskussion om införandetav en så kallad karriärstege. Befordringsgången byggde på en nivåbe-stämning av sjuksköterskans kompetens, där såväl praktisk som teore-tisk kunskap vägdes in. Nivåbestämningen låg också till grund för ut-ökat ansvar och individuell lönesättning. Flera av studiens sjuksköters-kor oroades över utvecklingen, vilket belyses av Kristina.

Ja, jag tycker det är orättvist och jag känner mig så pressad avhela diskussionen. Vad skall det leda till frågar jag mig. Ett A-och B-lag eller? Jag förstår ju inte heller hur dom skall kunnabedöma vem som skall ha högst lön (Kristina, intervju 20).

Kristina förutsåg problemen med den nya lönesättning som planeradesvid typkliniken. Vid observationer av händelser på avdelningsförestån-darexpeditionen och i kafferummet kunde vi iaktta att det var flera sjuk-sköterskor som delade Kristinas uppfattning. Särskilt kritiska var desjuksköterskor, som inte hade vidareutbildat sig, och en vanlig uppfatt-ning bland dem var att karriärstegen endast resulterade i motsättningarinom sjuksköterskegruppen (händelse 16; 24). För undersköterskegrup-pen var karriärmöjligheterna inom yrket obefintliga. Om de ville skaffasig en högre position inom organisationen var de hänvisade till att vida-reutbilda sig till sjuksköterskor.

Sjuksköterskornas mellanposition i typklinikens hierarkiska strukturvar ett återkommande tema i intervjuerna med studiens kvinnor. Dilem-mat med placeringen i hierarkin blev tydlig vid övergången från rondsy-stem till vårdlag, något som belyses av Pia:

När jag stod där vid matvagnen kände jag hans (underläkares)blickar genom glasrutan. Jag hade ju inte hunnit förbereda deremisser som han var tvungen att skriva innan klockan fem ochhan ville ju också gå igenom patienterna med mig. Men samti-digt var det kris därute, eftersom en undersköterska hade blivitsjuk och fått gå hem. Jag var ju tvungen att hjälpa till ute fast jagvisste att allt arbete låg och väntade inne på expeditionen (Pia,intervju 8).


Citatet visar hur sjuksköterskan slits mellan olika arbetsuppgifter, menkan även tolkas som ett uttryck för en oklar yrkesroll. Sjuksköterskorhar ett arbete som fordrar en bred kunskapsbas. Dagens sjuksköterskeut-bildning utgår från ett humanistiskt perspektiv och syftar till att utbildaen sjuksköterska som har ett gediget omvårdnadskunnande och som kandelta i och initiera forsknings- och förändringsarbete. Samtidigt finnsinom sjuksköterskeyrket en tydlig naturvetenskaplig inriktning, inomvilken sjuksköterskan utbildats till att bli ”doktorns högra hand”, medandra ord en medicinsk-teknisk assistent till läkaren. Det blir därförsvårt att definiera sjuksköterskans kunskapsområde med en utsatt arbets-situation som följd. Även andra intervjuade sjuksköterskor förstärktedenna bild och menade att det var svårt att veta vad som egentligeninnefattades i sjuksköterskans arbetsuppgifter och ansvarsområden. Piassituation i citatet ovan, kan liksom Marias, tolkas som en yttring av enoklar yrkesroll.

Vi ska hela tiden hjälpa dom (läkarna) tillrätta, visa dom vaddom skall göra. Dom ser ingenting själva. Om vi inte säger nå-got, görs inget och då kommer patienterna i kläm. Samtidigt vetman att när vi kommer med förslag så blir de irriterade (Maria,intervju 4).

Maria verkade medveten om sin överbryggande roll i kommunikationenmellan läkaren och patienten. Hon beskriver ett dilemma där sjukskö-terskan tvingas träffa val, som handlar om att antingen företräda patien-tens intressen gentemot läkaren och därmed eventuellt utsättas för läka-rens irritation eller i första hand assistera läkaren men därmed tvingasnegligera patientens omedelbara behov.

Organisationsstrukturen vid typkliniken var utformad enligt en de-centraliserad och grupporienterad modell, vilken harmonierar med detankar som formulerats i dokument om hälso- och sjukvårdens utveck-ling inför 2000-talet. (SOU 1993:38; se även kapitel 2, avsnitt 2.2 ). Ijämförelse med sjukhusets övriga basenheter genomfördes den grupp-orienterade modellen sent på typkliniken. Orsaken till detta stod attfinna i att organisationsförändringen föregåtts av långvariga diskussio-ner präglade av oenighet mellan olika personalkategorier. Sjuksköters-korna Ann-Cathrine och Vanja välkomnade de planerade förändringarnaoch såg möjligheter att utforma sjuksköterskerollen på ett nytt sätt. Nå-


got som de tyckte var särskilt bra i den nya organisationen var att sjuk-sköterskorna endast skulle ansvara för ett fåtal patienter. Men det varinte alla som var lika positiva som Ann-Cathrine och Vanja, något somVanja var väl medveten om.

Det är en svår fråga faktiskt. Många av sjuksköterskorna härtycker att det känns fel när dom tvingas lämna ifrån sig sina sjuk-sköterskeuppgifter till undersköterskorna (Vanja, intervju 16).

Även Stina och Ingrid tillhörde dem som var positiva till organisations-förändringen och menade att arbetet i vårdlag för undersköterskornas delskulle innebära ökat ansvar samt nya och mera varierande arbetsuppgif-ter (Stina, intervju 6; Ingrid, intervju 13).

En bärande idé i vårdlagsmodellen var att besluten skulle flyttas nä r-mare patienten och att vårdlaget skulle få en mer självständig roll vidplanering och uppläggning av vårdarbetet. Dessa idéer diskuterades vidflera av de observationer som vi deltog i, exempelvis en rapport och ettledningsmöte, men framkom även i intervjuerna med avdelningsföre-ståndarna Ann-Cathrine och Vanja (observation 5; 11; Ann-Cathrine,intervju 2; Vanja, intervju 16).

Vi var ju en av de sista avdelningarna på sjukhuset som fickvårdlag, men det var ju jättespännande att sätta igång. Ja, jag troratt personalen också har mått bra av detta. Att få bestämma litemera själva och så där (Ann-Cathrine, intervju 2).

I syfte att lyfta fram vårdlagens autonomitet förekom vid typklinikenregelbundet så kallade vårdlagsmöten, där utbytandet av erfarenheterangående patientomvårdnad skulle vara det primära. Men vårdlagsmöte-na hade oftast en mer informativ karaktär, då avdelningsföreståndarenredogjorde för olika möten som hon varit på. Exempel på sådan info r-mation var hur ledningsgruppen såg på operationsprogrammet, perso-nalens möjligheter till fortbildning samt personalsituationen. Den tidsom avsattes för omvårdnadsfrågor handlade om att diskutera patientenur ett medicinsk behandlingsperspektiv, exempelvis rutiner för blod-trycksmätning, omläggning av trycksår eller indikationerna för kateter-


behandling. Detta blev tydligt vid två vårdlagsmöten (observation 13;15).

Avdelningsföreståndaren stod utanför vårdlagsmodellen och befannsig dessutom i en mellanposition i organisationen, såväl i förhållande tillden medicinska som den administrativa hierarkin. Hennes funktion kannärmast betraktas som sammanhållande med stora möjligheter att påve r-ka det dagliga vårdarbetet. Ledarpositionen komplicerades emellertid avatt funktionen endast var verkställande och att hon inte hade beslutande-rätt i övergripande ledningsfrågor. Detta illustreras av Ann-Cathrine:

Vi är ju alla chefer, men det är ju alltid läkarnas ord som betydermest. Det beror ju naturligtvis på att dom är kollegor med che-fen. Han lyssnar mycket mer på dom och tar åt sig mer av derasförslag. Jag tycker att vi i vårdlagen och vi avdelningsförestånda-re måste kunna fatta mer beslut än vi gör idag. Men det tycker juinte chefen och inte dom andra läkarna heller förresten (Ann-Cathrine, intervju 2).

Ann-Cathrine kände sig beroende av sin chef och upplevde att männen iledande ställning dominerade.

Dom kräver att jag skall planera verksamheten inom kliniken ochjag vet att dom är helt beroende av vad jag gör. Men ändå får jaginte själv bestämma utan det är ju läkaren som fattar beslutet.Trots att jag försöker vara tidigt ute med min planering så kännerjag många gånger att dom nonchalerar mitt arbete och jag tänkerofta okey, det får gå som det går. Men dom skall inte komma tillmig och klaga sedan (Ann-Cathrine, intervju 2).

Citatet visar att Ann-Cathrine tilldelades arbetsuppgifter som hon endastansvarade för till viss del och att konsekvensen blev att hon inte tog sittfulla ansvar. En annan tolkning är att det vid typkliniken fanns en oklarfördelning mellan avdelningsföreståndaren och läkaren när det gälldeansvar och befogenheter.

Den osäkerhet som organisationsförändringen inneburit förstärktesytterligare av att sjukhuset stod inför omfattade besparingskrav medminskat antal vårdplatser och därmed personalinskränkningar som trolig


följd. Detta framkom vid ett ledningsmöte och ett basenhetsmöte som viobserverade (observation 11; 18). Den decentralisering som genomförtsvid typkliniken var därför inte helt problemfri och fortfarande var mångaarbetsuppgifter rutinartade till sin karaktär och lämnade små möjligheterför individen att autonomt utforma arbetssituationen. Catharina, en avstudiens undersköterskor beskriver typklinikens vårdlagsmodell.

Tanken med vårdlag var ju att både undersköterskor och sjuk-sköterskor skulle komma närmare patienten och det verkade jujättebra. Vi skulle dela mera på uppgifterna och vi skulle få läraoss pappersarbete och så där. Men så har det ju inte blivit alls,för sjuksköterskorna vill ju inte dela med sig av det som domtycker är roligt att göra (Catharina, intervju 10).

Vid intervju med Catharina framkom att hon upplevde skarpa gränsermellan kvinnor och män på arbetsplatsen. Detta ansåg hon hade singrund i att arbetets karaktär var arbetsuppgiftsorienterat, trots att typkli-niken sedan ett år tillbaka övergått till organisationsformen vårdlag.Tanken med denna organisationsform var, menade Catharina, att perso-nalen skulle delas in i mindre grupper bestående av flera personalkate-gorier. Inom dessa grupper skulle finnas möjligheter för personalen attfatta självständiga beslut. Vidare skulle en flexibel arbetsfördelningsamt en väl genomarbetad vårdideologi genomsyra verksamheten. Menarbetet i vårdlag hade inte inneburit de stora förändringar av arbetsinne-håll och medföljande förhöjd vårdkvalitet som Catharina hade hoppatspå.

I början trodde jag ju på det här med vårdlag. Det verkade så branär vi diskuterade oss fram till att sjuksköterskorna skulle kommaut på avdelningen och att vi skulle få lite mera ansvar och få talite mera egna initiativ. Ja, du vet, i början kände ju vi alla för dethär, vi var ju på utbildningsdagar i x (plats) och när vi kom hemfrån dessa så var vi fyllda med nya idéer och så där. Men nu närman har hållit på att jobba så här i över ett år, ja då märker manva att allt egentligen är som det var tidigare. Vi har alla våra rol-ler. Sjuksköterskorna väljer ju ut de uppgifter som de tycker pas-sar dom bäst och läkarna, ja, dom vet ju överhuvudtaget knappt


om att vi jobbar på något annat sätt än vi gjorde förut (Catharina,intervju 10).

Catharinas uppfattning illustrerar att grunden för det som hon upplevdesom skarpa gränser kunde hänföras till den strikta arbetsdelningen mel-lan olika personalkategorier och att kvinnor och män i det dagliga arbe-tet hade liten inblick i varandras arbetssituationer. Inom typklinikenfanns även en polarisering mellan vilka arbetsuppgifter som ansågs varakvalificerade respektive okvalificerade. Detta åskådliggörs av Ann-Cathrine.

Vi är på olika nivåer, läkarna, sjuksköterskorna och underskö-terskorna. Makten finns där också. Läkarna har förstås mest maktoch undersköterskorna minst. Och sedan det här med vårdlag ( )Ja, jag tror inte det spelar någon roll om vi har det eller inte(Ann-Cathrine, intervju 2).

Såväl Catharina som Ann-Cathrine lyfter fram aspekten att organisa-tionsförändringen i realiteten inte hade betytt särskilt mycket för denegna arbetssituationen. Detta kan troligen ha flera orsaker. En kan varaatt organisationen fortfarande kännetecknades av en hierarkisk strukturdär yrkeskategorierna placerades på olika nivåer. I toppen på hierarkinåterfanns läkarna som företrädesvis var män medan mellanskiktet ochbasen dominerades av kvinnor som var sjuksköterskor, undersköterskoroch sjukgymnaster. Detta medförde att den hierarkiska strukturen för-stärktes av en genusordning. Som citaten visar kan en annan orsak till attvårdlagsmodellen inte fungerade vara att de olika yrkesgrupperna vär-nade om sina egna arbetsuppgifter, något som enligt vår tolkning bidrartill ett bevarande av den yrkesmässiga hierarkin inom typkliniken. Sär-skilt uttalat var denna arbetsuppgiftsrelatering i förhållandet mellansjuksköterskor och undersköterskor, vilket framkom vid observationerav en rapport och en rond samt observationer i vårdrum och korridor(observation 5; 16; händelse 26; 32). Arbetet i vårdlag innebar för un-dersköterskornas del att deras arbete blev mera varierande och innehöllflera administrativa arbetsuppgifter. För sjuksköterskans del var detsvårare att anpassa sig till den nya organisationsformen. I flera intervju-er framkom att gruppen sjuksköterskor upplevde det som problematiskt


att delegera sådana uppgifter som sjuksköterskan tidigare hade haftansvar för. Dessutom hade nya arbetsuppgifter lagts på sjuksköterskanmed ökad arbetsbelastning som följd. (Karin, intervju 15; Vanja, inter-vju 16; Kristina, intervju 20).

Det arbetsuppgiftsorienterade sättet att arbeta var ett hinder för attvårdlagsmodellen skulle kunna genomföras fullt ut. Men det fanns ävenandra hinder. Ett sådant var det effektivitetstänkande som fanns inomtypkliniken och som avspeglas i en av oss observerad händelse på sjuk-sköterskeexpeditionen. Tre kvinnliga sjuksköterskor och avdelningsfö-reståndaren diskuterade hur lång tid överrapportering av patienter mel-lan arbetslagen fick ta i anspråk. Avdelningsföreståndaren uppmanadesjuksköterskorna att ”skärpa disciplinen” och betonade att avdelningenstidsschema måste följas på ett bättre sätt (händelse 10). Liknande reso-nemang fördes kring rondens tidslängd. Läkargruppen önskade utökaronderna medan sjuksköterskorna hävdade att ronderna borde kortas nerbetydligt samtidigt som någon av dem ifrågasatte sin egen medverkan idessa. Diskussioner om rondens tidslängd iakttogs vid observationer avtre olika händelser på expeditionen (händelse 2; 15; 21). De ovan be-skrivna situationerna och händelserna med inslag av arbetsuppgiftsori-entering, effektivitetstänkande och disciplin tycks innebära att det inomtypkliniken fortfarande fanns ett norm- och värdesystem med inslagorganisationsteorin taylorismen (se kapitel 2, avsnitt 2.1).

En del av organisationsförändringen vid typkliniken var att antaletundersköterskor skulle reduceras. Undersköterskornas arbetssituationvar därför pressad och en av studiens undersköterskor klär sin oro i ord.

Jag är så orolig för omorganisationen. Vad skall det bli av ossundersköterskor? Det är ingen idé att prata om det längre. Förstpratade vi om det, men vi är ju alla i samma situation så vi kaninte hjälpa varandra. Jag kan också känna mig avundsjuk påsjuksköterskorna, för dom klarar sig alltid. Det säger sig ju självtatt alla inte kan vara sjuksköterskor. Hur skulle det se ut? Förmig är patienterna viktigast. Där har jag mitt värde. Och så kam-raterna här på avdelningen förstås. Dom är också viktiga (Ingrid,intervju 13).

Citatet visar att det inte var självklart för Ingrid att satsa på att försökaskaffa sig en högre position inom organisationen. Hennes ”karriär” be-


stod istället av att prioritera sociala relationer för att på så sätt kunnautvecklas i arbetet och uppnå arbetstillfredsställelse.

Vid typkliniken skulle den decentraliserade, grupporienterade vård-modellen fungera som en egen resultatenhet. Den vårdideologi somgenomsyrade typkliniken styrdes därmed av snäva ekonomiska ramar,något som blev tydligt vid ett basenhetsmöte när typklinikens ekono-miska situation diskuterades. Den manlige basenhetschefen refereradetill landstingsfullmäktiges senaste möte där beslut tagits på att lands-tingets ekonomiska ram skulle minska med 210 miljoner kronor fram tillår 2000. Basenhetschefen lyfte fram konsekvenserna för typklinikensvidkommande och menade att det var nödvändigt att granska alla kost-nader. En utgift som han ansåg var anmärkningsvärt hög i jämförelsemed andra kliniker var läkemedelskostnaderna. Den kvinnliga avdel-ningsföreståndaren ålades därför att se över läkemedelsförbrukningen. Iden diskussion som följde hävdade avdelningsföreståndaren att denmanlige chefen gav en förenklad bild av kostnaderna för apoteksvarornaoch påpekade att patienten alltid måste gå före kortsiktiga ekonomiskaresonemang. Hon menade att patienterna vid typkliniken hade behov avsärskilt dyra läkemedel och att det omöjliggjorde jämförelser med andrakliniker. Trots detta inlägg beordrades hon att hålla kostnaderna förläkemedelsförbrukningen på lägsta möjliga nivå. Hon tilldelades härmeden uppgift som hon egentligen inte hade något direkt inflytande över, dåläkarna ordinerade alla läkemedel vid kliniken och sjuksköterskansuppgift endast var att verkställa dessa ordinationer (observation 18). Detekonomiska resonemanget runt läkemedelskonsumtionen var ett relativtnytt sätt för typklinikens personal att förhålla sig till vårdverksamhet.Den manlige basenhetschefen och den kvinnliga avdelningsförestånda-ren hade olika uppfattningar, men var båda endast verkställande på olikahierarkiska nivåer. Vår tolkning är att orsaken till att mannen talade itermer av siffror och kalkyler medan kvinnan mera uttryckte en känslaför patienten och dennes behov kan relateras till att de tillhörde olikayrkeskulturer. En annan orsak kan vara att avdelningsföreståndaren hadedaglig patientkontakt medan basenhetschefen träffade patienterna mind-re regelbundet. Situationen kan tolkas som att mannen i hierarkins toppmed formell beslutsrätt och större ansvar utövade makt gentemot kvin-nan i organisationens mellanskikt. Intressant blir då att problematiserasituationen sett ur ett genusperspektiv. Genusordningen förstärkte dåmannens möjligheter att utöva makt.


7.1.2 Över- och underordningPositioneringen över- och underordning blev tydlig vid ett avdelnings-möte när typklinikens arbetsrutiner skulle diskuteras. Avdelningsföre-ståndaren inledde denna diskussion med att påpeka att rapportgivningentog alldeles för mycket tid och uppmanade därför personalen att försökafölja typklinikens tidsschema på ett bättre sätt än vad som tidigaregjorts. En manlig överläkare inflikade att även ronderna var för långaoch föreslog en vidare diskussion av detta. Sjuksköterskan Johannamenade att problemet var känt för alla på typkliniken. Men det störstaproblemet var, enligt henne, inte rondens längd utan det faktum att denstyrdes utifrån läkarnas arbetsrutiner. För sjuksköterskornas del innebardet att ronden påbörjades vid en tidpunkt som inte passade in i sjukskö-terskornas morgonarbete. Johanna klagade också över att hon aldrighann med att dricka kaffe på morgonen och ibland inte heller underförmiddagen. Hon vände sig mot sina kollegor för att få stöd och sa:

Håller ni inte med mig om detta? Hon avbröts då av den manligeöverläkaren: Jag förstår inte vad du menar! Det gäller oss alla!Dig och mig och oss alla! Jag får inte heller något kaffe! Detviktiga är väl ändå att våra patienter får den vård dom behöver(observation 1).

Läkaren var i denna situation oförstående på ett sätt som visade att haninte var intresserad av att sätta sig in i kvinnans situation. Det problemsom Johanna aktualiserade var ett känt arbetsmiljöproblem för alla påtypkliniken. Trots detta var det ingen i den övriga personalen som gavJohanna stöd. Den manlige läkaren måste också ha varit väl medvetenom problematiken, då sjuksköterskornas högt uppdrivna arbetstempounder morgonarbetet hade varit en återkommande fråga vid avdelnings-möten under flera år. En tänkbar anledning till att läkaren valde att intaett oförstående förhållningssätt skulle kunna vara att det i den hierarkis-ka strukturen fanns en inbyggd norm, som predikterade att ifrågasättan-de inte fick ske när som helst av vem som helst, och när någon under-ordnad tog sig sådana friheter betraktades detta närmast som ett rege l-brott. Även avdelningsföreståndaren Åsa uppmärksammar den formellamaktutövningen och chefernas överordnade position inom typkliniken.


Det är naturligtvis så att egentligen skulle det inte ha någon be-tydelse om man är man eller kvinna, för vi är ju chefer allihopa.Men det är så här att vår chef bestämmer och han lyssnar alltidmer på männen och tar åt sig mer vad dom säger (Åsa, intervju11).

Åsa menade att hennes manlige chef var tongivande när det gällde vilkafrågor som skulle prioriteras vid typklinikens lednings- och klinikmöten.Men även vid möten, där sjuksköterskor var mötesledare, domineradeden manlige överläkaren, något som blev tydligt under ett avdelnings-möte. Närvarande vid detta möte var förutom den manlige överläkarentolv kvinnor. Av dem var en avdelningsföreståndare, en biträdande av-delningsföreståndare, tre sjuksköterskor, sex undersköterskor samt enpraoelev. När avdelningsföreståndaren informerade personalen om enplanerad utbildningsdag avbröts hon mitt i en mening av den manligeöverläkaren, som kommit fem minuter för sent till mötet.

Har ni någon fråga till mig, eller kan jag gå direkt? Avdelnings-föreståndaren blev då något forcerad och bad om ursäkt för atthon redan hade börjat mötet. Om du har bråttom kan vi ta dinafrågor först, ja du kan väl ta dem själv. Därmed förändrades mö-tets dagordning och överläkaren tog över ordförandeskapet (ob-servation 6).

Observationen visar att den manlige överläkaren inte var lyhörd för vadsom pågick under mötet. Hans undran om det fanns några frågor tillhonom eller om han kunde gå direkt kan tolkas som en del av en över-ordnad maktutövning. Resultatet blev att överläkaren övertog avdel-ningsföreståndarens ledarroll och mötesordningen förändrades.

En liknande form av maktutövning blev tydlig i en situation därkommunsjuksköterskan Marit hade initierat ett möte med representanterfrån typkliniken. Marit hade förberett ett diskussionsunderlag och villediskutera upplevda samarbetsproblem vid överrapportering från typkli-niken till kommunen av så kallade ”klinikfärdiga” patienter. Från kom-munen deltog, förutom Marit, en manlig kommunsjuksköterska medantypkliniken representerades av en manlig överläkare, fem kvinnligaavdelningsföreståndare samt en kvinnlig vårdadministratör. Mötet in-


leddes med att överläkaren intog en ordföranderoll genom att konstateraatt det egentligen inte förelåg några problem. De uppkomna missfö r-stånden, menade han, berodde på att landstinget och kommunen repre-senterade olika kulturer. Överläkaren beskrev utvecklingen på typklini-ken från 1986 och framåt och hävdade att antalet äldre patienter hadeökat avsevärt under denna tid. Därefter redogjorde han för vad somhände med en patient, från inläggning på akutmottagningen till utskriv-ning av ”klinikfärdig” patient. Han åskådliggjorde sin berättelse genomatt rita en ambulans och ett sjukhus på ett whiteboard. Vid upprepadetillfällen försökte Marit lyfta fram konkreta problem och ge förslag påhur dessa kunde lösas på bästa sätt. Hon bemöttes då med motfrågorfrån basenhetschefen som: ”Upplever du det som ett problem? Tror duinte att det ordnar sig med tiden? Nu diskuterar vi väl ändå detaljer,eller?” Marit blev då osäker, upprepade det hon tidigare hade sagt, ochhade svårt att hålla sig till ämnet. Utmärkande för kommunikationen varatt åsikter utbyttes på ett artigt och formellt sätt och att alla mötesdelta-garna föreföll lyssna på varandra. Mötet avslutades när den manligechefen ansåg att konsensus uppnåtts. Han uttryckte emellertid inte iklartext vilka rutiner som fortsättningsvis skulle gälla (observation 3).När Marit beskriver sina upplevelser av situationen är hon ändå relativtnöjd med mötet. Hon uppfattar sig själv som en person i ledande ställ-ning och anser att hon hade fört en bra diskussion med den manligechefen trots att det diskussionsunderlag som hon hade förberett aldrigaktualiserades.

Jag tror att min känsla när jag gick därifrån var att vi hade haft enbra diskussion va, att vi inte hade låst oss i någon typ av ”vi-har-rätt-ni-har-fel” position varken från det ena eller andra hållet utanatt ta och ge och att försöka förstå var viktigt för oss alla. Manmåste försöka att sätta sig in i vad den andra parten egentligenavser va. För grunden är ju ändå att vi har ett gemensamt mål.Det hela handlar om hur man försöker tackla de här olika pro-blemen. Så jag kände att man hade lyssnat på vad jag sa. Jag vetinte om vi hade förändrat oss särskilt mycket, men vi har upptäcktvissa brister, ja att gå hem och ta till oss. Mm, det var ett gott dis-kussionsklimat. Man lyssnade på vad jag hade att säga. Det varinte så mycket ställningskrig (Marit, intervju 3).


Under intervjun framhöll Marit att hon hade varit aktiv under mötet ochpoängterade nödvändigheten av att ”gå till motattack vid brännandekonfrontationer”.

För jag är ju de facto ingen chef, men som person har jag enstark ledarskapsframtoning va. Och den respekterar han (manligchef) äh då va, när han måste vill säga. Och i det här fallet så vardet ju jag som hade bäst insikt om vad vi skulle prata om. Och dågällde det att stå på (Marit, intervju 3).

Däremot ansåg Marit att de fem avdelningsföreståndarna hade varitalltför passiva och kommenterar deras beteende på följande sätt:

Det gäller för mig att inte sjunka in i samma beteendemönstersom avdelningsföreståndarna gör. Därför att dom sjunker genastin, jag känner dom ju genom andra sammanhang och vet ju att endel är ju både hetsiga och ivriga. Men de blir ju inte det då till-sammans med chefen (Marit, intervju 3).

När mötet diskuterades vid ett senare tillfälle i kafferummet beskrev enav de avdelningsföreståndare som hade deltagit i mötet sina uppleve lser.

Jag måste säga att jag är impad av x:s (manlig chef) sätt att han-tera situationen. Han fick henne (Marit) att helt tappa fattningen.Jag kände att jag var stolt över att ha honom till min chef. Mendet är klart, skulle jag ha varit på den andra sidan så vet jag inte.Eller om det hade rört mig, varit en förhandling där jag hade va-rit motpart eller liknande (händelse 7).

En tolkning av skeendet är att överläkaren på ett strukturerat och med-vetet sätt utövade makt i situationen, något som bland annat möjliggjor-des av hans överordnade position i typklinikens hierarkiska struktur.Genom att ta på sig ordförandeskapet kunde han styra mötet i önskadriktning. Överläkaren gav intryck av att vilja lyssna och vara öppen förolika förslag. Samtidigt var han den person som talade allra mest. NärMarit konkretiserade problemets karaktär bagatelliserades det hon sa


och togs inte på allvar av överläkaren. Situationen kan också tolkasutifrån Marits perspektiv. De åsikter som hon uttrycker i intervjun visarpå en medvetenhet om makt och att hon anser att hon har starka ledar-egenskaper. Marit insåg basenhetschefens maktposition, men uppfattadeinte fullt ut hans maktmedvetenhet, strategiska förhållningssätt ochkonsekvenserna av detta. Observationsstudien visade, att den personligabekräftelse, som basenhetschefen gav Marit, var tillräcklig för att honskulle känna sig nöjd och själva beslutsfattandet fick därmed en under-ordnad betydelse. Men situationen kan även problematiseras utifrån ettgenusperspektiv. Mannens och kvinnans olika förhållningssätt kan dåförstås med utgångspunkt i termerna över- och underordning. Utifråndetta perspektiv kan basenhetschefen uppfattas som överordnad, någotsom också bekräftades av de övriga sjuksköterskorna.

Våra observationer visade att de individer som befann sig högt i or-ganisationens hierarki hade större möjligheter än andra att agera huvud-rollsinnehavare. Detta blev synligt vid en rond när riktlinjer för en pati-ents rehabilitering diskuterades. Överläkaren ansåg att det bästa sättetför en patient att träna musklerna i benen var att ”sängcykla”. Den man-lige underläkaren och sjuksköterskan hade en avvikande uppfattning ochmenade att det vore bättre om patienten gångtränade. Sjukgymnastenstödde förslaget om gångträning och framhöll att ”sängcykling” var enföråldrad metod. Den diskussion som därpå följde handlade om red-skapsträning. Sjukgymnasten ansåg att den bästa träningen för patientenvar att träna på ett naturligt sätt och i det dagliga livet, medan överläka-ren däremot framhöll att träningen blev mera effektiv om redskap an-vändes. Diskussionen avslutades med att överläkaren ordinerade”sängcykling” (observation 19). Carina beskriver sina känslor efterronden:

Men ibland kan man uppleva att han (manlig överläkare) inte re-spekterar ens åsikter. Som idag till exempel när han körde öveross alla. Han vill ju alltid veta bäst va och kunna mest liksom.Han har den attityden. Men den är himla jobbig att hantera ochidag var det särskilt jobbigt. Men det är klart jag har ju varit medom mycket va under alla mina år. Jag minns en gång när vi dis-kuterade vår tjänstgöring. Det var en lång och seg diskussion ochvi höll nästan på att få igenom våra förslag när x (manlig överlä-kare) plötsligt avbröt mig mitt i en mening och sa: Vi gör så här


och så var det bra med det va. Diskussionen var avslutad (Carina,intervju 19).

Citatet visar att Carina är medveten om den manlige överläkarensmaktutövning och att hon varit utsatt för den under flera år. I observa-tionen kunde vi också iaktta att den manlige överläkaren inte hellerrespekterade sjukgymnastens och underläkarens yrkeskunskaper och atthan fattade ett beslut utan att väga in andra alternativ.

Den hierarkiska positionens betydelse för maktutövning kunde ävenobserveras vid det klinikmöte mellan landstingets och kommunens re-presentatner, som vi beskrivit ovan. (observation 3). Mötesdeltagarnamarkerade sin grupptillhörighet genom att slå sig ner vid bordet eftervilka åsikter de önskade framhäva i diskussionen om samarbetsproblemmellan landsting och kommun. Kommunens representanter placerade sigvid bordets högra sida, medan landstingets företrädare grupperade sigvid dess vänstra. Den manlige basenhetschefen slog sig ner vid kortän-dan. Under mötet kunde vi observera att de båda kommunsjuksköters-korna gav varandra samtalsstöd när de framförde sina åsikter. På liknan-de sätt stödde landstingets representanter varandra under diskussionensgång. Den kvinnliga kommunsjuksköterskan lyfte fram flera konkretaproblem vid patientens utskrivning från sjukhuset till hemmet. Diskus-sionen i gruppen blev långvarig och många olika synpunkter ventilera-des. Kommunsjuksköterskan hävdade att ”klinikfärdigheten” måsteföranledas av en vårdplanering i syfte att kartlägga patientens bistånds-behov.

Jag anser att alltför många patienter skrivs ut för tidigt. Den soci-ala bedömningen måste göras och jag vänder mig starkt mot attdet går ett fax till oss redan från akutmottagningen. Är det inte såistället att vi ska jobba tillsammans? (observation 3).

Ingen kommenterade detta uttalande. Istället diskuterades äldrevården iSverige. Kommunsjuksköterskan deltog inte i denna diskussion utanförsökte förtydliga sitt problem.

Vi får ett fax på måndagen när vi kommer tillbaka från helgen påen patient som till exempel insjuknade i stroke på fredagen. Mendet är ju så svårt för våra handläggare att planera för patientenoch vad man skulle önska är lite mera kontakt inför vårdplane-ringen (observation 3).


En av avdelningsföreståndarna insköt då att hon upplevde det sommycket svårt att kommunicera med hemtjänstassistenterna. På dettareplikerade den manlige basenhetschefen att det kanske förelåg olikasynsätt mellan de båda verksamheterna, men att det ändock handlade omnyansskillnader. ”Jag tror ändå att vi är överens”. Med dessa ord avslu-tade han mötet.

Den manlige basenhetschefen var överordnad och hade mest maktoch inflytande under mötet, något som han också utnyttjade. Vårt in-tryck var att han lyssnade på de mötesdeltagare som framförde någonåsikt på ett uppmärksamt och artigt sätt. Relationen mellan över- ochunderordningen blev tydlig när basenhetschefen avslutade mötet med attkonstatera att parterna var överens, trots att de åsikter som kommun-sjuksköterskan hade framfört inte tydde på att så var fallet. Intressant ärockså att fundera över betydelsen av placeringen i rummet. Vår tolkningär att denna förstärkte känslan av tillhörighet och sammanhållning igruppen.

Vi kunde iaktta att överordningen vid typkliniken även innefattade attde manliga cheferna kunde ta sig vissa friheter såsom att inte respekteranär andra människor talade, inte passa tider för avtalade möten samtförvänta sig service från underställd personal. Ett exempel på detta varett avdelningsmöte där en manlig överläkare försatte sig själv i huvud-rollsposition. Mötet inleddes med att en kvinnlig sjuksköterska referera-de från en kurs. Hon avbröts av den manlige överläkaren, som anländetio minuter för sent till mötet. När han kom in rummet vände han sig tillavdelningsföreståndaren med orden:

Hej Kristina, hur mår du? Finns det kaffe? Förresten vet du hurmånga patienter vi har för inläggning idag? Men nu kanske vikan börja. Kristina inflikade på ett närmast ursäktande sätt: Detfinns kaffe därborta till dig x och en god kaka som x (underskö-terska) har bakat, vi har redan börjat. X (sjuksköterska) har justbörjat med att berätta om en kurs som hon har varit på. Men detkänner du väl redan till (observation 1).

Under mötet avvek den manlige överläkaren vid tre tillfällen. När hanåtervände första gången avbröts mötet på nytt genom att han frågade:”Kristina, har du något mer till mig”? På denna fråga erhölls inget svar


och mannen slog sig därför ner bredvid avdelningsföreståndaren, sominledde en information om förfaringssättet om någon av personalenskulle sticka sig på kanyler. Andra ämnen som diskuterades var handha-vandet av läkemedel och svinnet av viss teknisk apparatur. Mitt i diskus-sionen bröt överläkaren in: ”Nu skall jag informera om läkarsituationenpå kliniken”. Han redogjorde för vilka läkare som skulle vara placeradepå typkliniken under den närmast tiden. Efter en kort stund reste han sigmed orden: ”Nu måste jag gå”. Därefter lämnade han rummet, menstack omedelbart in huvudet och sa: ”Upplärningen av uppgift x måsteintensifieras och personalen måste därför snarast lära sig att hanterainstrumenten”! (observation 1). I observationen kunde vi se att denmanlige överläkaren agerade huvudrollsinnehavare på olika sätt. Ett varatt han tog sig friheter i form av att komma och gå under pågåendemöte. Ett annat handlade om att han var den person som var mest synligoch ett tredje var att han bröt diskussioner och fokuserade de frågor somhan ansåg vara viktigast. Intressant är att inte någon av de kvinnor somvar närvarande vid mötet kommenterade mannens beteende, något somenligt vår tolkning kunde ha haft sin grund i att kvinnorna hade interna-liserat den hierarkiska strukturens manliga överordning.

Även observation 7 belyser över- och underordning inom organisa-tionen. Närvarande vid denna observation, ett rapporttillfälle, var enmanlig och en kvinnlig sjuksköterska, tre kvinnliga undersköterskor ochen kvinnlig sjuksköterskestudent. Den kvinnliga sjuksköterskan rappor-terade muntligt till den personal som skulle tjänstgöra under kvällen.Rapporteringen var informell till sin karaktär och liknade till formen ettvardagligt samtal. Sjuksköterskan utgick vid överrapporteringen frånpatientdokumentationen och tonvikten låg på patienternas hälsotillståndsamt på viktig information angående planerade och genomförda prov-tagningar och undersökningar. När rapporten hade pågått i fem minuterkom en manlig läkare in genom dörren och började leta efter en journal.Samtidigt frågade han varför en remiss till en röntgenundersökning, somhan ordinerat, ännu inte var skriven. De båda sjuksköterskorna svaradeatt de inte kände till denna remiss. Medan sjuksköterskorna och läkarenvar sysselsatta med att leta började de övriga småprata med varandraoch det tog flera minuter innan de åter igen kunde samla sig kring rapp-orten (observation 7). Situationen kan tolkas som ett uttryck för över-och underordning där läkaren utövade makt. Maktutövningen resultera-de i att läkarens ärende prioriterades och i att arbetssituationen förändra-


des. En annan form av maktutövningen blev tydlig när en del läkarevisade ett markerat ointresse inför vissa frågor. Detta belyses av Carinaoch Lisa.

Jag tycker det är så jobbigt under sittronderna. Det är mycketman vill ha sagt och så känner jag att läkarna är så otåliga. Mendom visar ju detta så tydligt när dom läser remisser, pratar medvarandra och så där. Det finns en sån otålighet. Men vi kan juinte stressa igenom patienterna. Då kan man ju lika gärna skippahela ronden (Carina, intervju 19).

Det är så störande när de går ifrån under ronderna. Dom har välmycket att göra förstås, men man blir ändå irriterad. Ja, det ärklart här är ju ett högt arbetstempo och mycket ska hinnas med,men man måste ändå respektera vissa saker tycker jag. Och närde visar sig ointresserade, ja det märks ju menar jag, sitter ochläser annat och visar med sitt kroppsspråk att dom egentligen intehar tid eller är intresserade eller vad det nu är (Lisa, intervju 14).

Citatet åskådliggör att läkarnas otålighet uttrycktes i att de talade medvarandra och läste remisser under pågående ronder. I observation 14 och19 såg vi att männens agerade distraherade arbetsgruppen och brötkommunikationen. Detta tolkar vi som ett exempel på manlig överord-ning.

Vid några observationer kunde iakttas att även studiens kvinnor mar-kerade ett ointresse. Detta blev tydligt vid ett basenhetsmöte när enkvinnlig läkarsekreterare petade naglar, lekte med ett örhänge, letadeefter halstabletter, kurade ihop sig, gäspade och slutligen lade ner dag-ordningen i handväskan. Flera mötesdeltagare iakttog henne (observa-tion 18). Hanna, den kvinna som intervjuades efter mötet, kommentera-de inte heller läkarsekreterarens märkbara brist på intresse. Ytterligareexempel på ointresse var att kvinnor vid möten och under ronder börjadetala om privatangelägenheter eller syssla med annat såsom att sorteraanteckningar (observation 6; 13; 16). Kvinnornas förhållningssätt kanuppfattas som en möjlighet att hantera en underordnad situation genomatt aktivt markera den. Samtidigt går det inte att bortse från att ointressetkan tolkas som en form av motmakt.


Ett annat sätt att förhålla sig till en underordnad position var att an-passa sig till de spelregler som var rådande vid typkliniken. Vi har valtut två citat ur intervjun med Maria, som vi menar på ett bra sätt fångarde känslor Maria har när det gäller anpassning:

Det är ju läkarna som dikterar villkoren här på avdelningen ochvi sjuksköterskor ska alltid anpassa oss efter dom och deras öns-kemål. Ja, det är till och med så att vi måste rätta oss efter vilkenläkare som är i tjänst. Som idag till exempel, ja, jag är nog litemesig så jag rättar mig alltid efter det som gäller. Idag var han(manlig läkare) ju på väldigt gott humör och så där. Skrattadeoch skojade med både oss och med patienterna och då är det lik-som som om det smittade av sig på mig, hans goda humör alltså(Maria, intervju 4).

I det fortsatta samtalet säger Maria:

Det är en hopplös känsla. Man bryr sig inte på samma sätt. Manblir också luttrad genom åren. Man vågar inte uttrycka spontanakänslor, jag är inte så stridig längre. Ja, jag skiter i allt /…/ Jaghar lärt mig spelreglerna och i mitt fall handlar det om att varatyst och gå undan (Maria, intervju 4).

Citaten visar att Maria är medveten om spelreglernas betydelse, om attde som är överordnade inom organisationen bestämmer förutsättningar-na för arbetssituationen samt om att det ankommer den underordnade attanpassa sig till dessa villkor. Ytterligare en tolkning av citatet är attMaria inser konsekvenserna av sitt anpassade beteende samt att honverkar ha internaliserat sin plats i typklinikens hierarki.

Även Lindas förhållningssätt kan tolkas som ett anpassat beteende.Hon beskriver sina upplevelser efter en rond:

Ja, jag tycker alltså inte att jag är säker på mig själv i min yrkes-roll, det är jag ju inte. Men jag är ju ändå säkrare än vad jag varnär jag började så det går väl framåt. Det är mycket som dom sä-ger: Nu ska vi ordna det, nu ska vi ordna det och så är det mycket


med papper runtomkring som jag inte hänger med på och då ärdet klart att då vet jag inte vad jag ska göra. Ofta är det så förmig att jag skriver upp vad dom säger, exempelvis på ronden, jaofta är det som jag inte förstår vad dom menar. Men då tänkerjag att det är ingen idé att fråga och jag kan hellre fråga avdel-ningsföreståndaren efteråt (Linda, intervju 9).

Lindas anpassning bestod av att hon gled undan och inte vågade frågaom saker som hon inte kände till. Istället försökte hon på ett så smidigtsätt som möjligt dölja att hon var ny i yrket och därför inte hade alla dekunskaper som behövdes för att kunna fungera under en rond. Lindasunderordning förstärktes av att hon endast hade två månaders erfarenhetav sjuksköterskeyrket. Citatet illustrerar att det var svårt för henne attfråga den manlige överläkaren om saker som hon inte uppfattade ellervar osäker på. Samtidigt var Linda klar över att hon måste inhämta in-formation för att kunna sköta sitt arbete. Detta dilemma löstes genom atthon antingen valde att avvakta och hoppas att problemen skulle lösasändå eller att rådfråga andra sjuksköterskor på avdelningen om hur ordi-nationer skulle tydas och efterföljas.

Exempel på över- och underordning blev också tydligt när en avdel-ningsföreståndare fullständigt rättade sig efter sin manlige chefs önske-mål. När han påkallade hennes uppmärksamhet lämnade hon direkt sinaegna arbetsuppgifter för att tillgodose hans behov av service (observa-tion 15). I den efterföljande intervjun med kvinnan framkom att anpass-ningen till chefen inte var något problem eller någon uppoffring förhenne. Snarare verkade hon uppleva sitt beteende som en viktig samar-betsingrediens som möjliggjorde att arbetet kunde löpa konfliktfritt ochsmidigt (Karin, intervju 15). Karin hade arbetat som sjuksköterska itjugotvå år. Hennes anpassning kan därför ses som ett exempel på ut-bildningsidealen att vara läkarens ”högra hand” och att vara flexibel.Men det anpassade beteendet kunde också handla om att ha kännedomom vilka spelregler som gällde för att samspelet och det praktiska arbe-tet skulle kunna löpa mer eller mindre friktionsfritt, vilket följande citatvisar.

Ja, morgnarna är ju mycket stressiga här. Det gäller att få undanså mycket som möjligt innan läkarna vill gå rond. För dom blir juså irriterade om dom får vänta (Pia, intervju 8).


Den spelregel som Pia refererar till var att ronden skulle kunna påbörjasutan dröjsmål när läkarna kom till avdelningen. För att ronden skullekunna genomföras var sjuksköterskorna tvungna att förbereda den ge-nom att exempelvis föra in patienternas vätskebalanser samt förvissa sigom att journalhandlingar, blodprovsvar och röntgensvar fanns tillgängli-ga. Den tidspress, som Pia talar om i citatet, kan relateras till sjukskö-terskornas höga arbetsbelastning under morgontimmarna då de skullehinna med medicinutdelning, injektionsgivning, byte av intravenösainfusioner samt viss patientomvårdnad. Ronden ägde således rum underen tidpunkt som inte alls stämde med sjuksköterskornas arbetssituation,men som de ändock anpassade sig till. Johanna var en av dem som rea-gerade på hur sjuksköterskorna anpassade sig efter läkarna.

Jag tycker vi skulle prova systerlösa ronder, ja man behöver välinte vara med på alla ronder. Jag säger att jag har kommit sålångt att jag tycker att doktorn ska ta sitt ansvar och prata medpatienterna och jag är inte rädd för att doktorn inte får fram dethan vill /…/ Då hinner jag byta dropp, ta upp patienter och så.Jag ser detta som positivt och jag tror att vi skulle kunna utveckladetta. Men vet du, det verkar som om jag är ensam på avdelning-en om att tycka detta. Och när jag tog upp det med x (manligöverläkare) så vet du att han tände på alla fyra. O, ska ni ha detså här sa han. Hur blir det då med våra patienter och patientkon-takten (Johanna, intervju 7).

Johannas lösning på problemet var att sjuksköterskorna inte skulle deltai ronderna, en lösning som stötte på motstånd från såväl sjuksköterske-som läkargruppen.

Det anpassade beteendet innebar särskilt för sjuksköterskornas del attderas arbete blev orienterat i nuet och lades upp så att de skulle kunnaanpassa sig efter typklinikens rutiner, läkare och patienter. Kvinnornasanpassning förstärkte deras underordnade position inom den hierarkiskastrukturen, men beteendet kan också tolkas som en del av typklinikenskulturella kod, vilken internaliserats av kvinnorna genom utbildning ochyrkessocialisation. Vid typkliniken fanns dock de som utmanade organi-sationens kulturella kod. En av undersköterskorna framförde exempelvisvid ett avdelningsmöte att hon inte ansåg det vara undersköterskornas


uppgift att hämta ut recept på läkemedel till patienter och hävdade attunderläkarna själva kunde ombesörja detta. ”Jag tycker att det är under-läkarnas sak. Det tar lika mycket av min arbetstid som det tar av deras”.En manlig överläkare informerade då om underläkarnas hårt ansträngdaarbetssituation. Detta kommenterades inte av någon. Inte heller diskute-rades undersköterskornas arbetsvillkor (observation 1). Undersköters-kans fråga tolkar vi som en provokation mot läkargruppen, en provoka-tion som dock inte fick stå oemotsagd. En annan tolkning av skeendetkan vara att såväl undersköterskan som överläkaren levde i skilda yrkes-kulturer och att de därför saknade förståelse för varandras arbetssitua-tioner.

Bristen på förståelse yrkesgrupper emellan blev även tydlig under ettav typklinikens ledningsmöten (observation 11). Närvarande vid mötetvar tre manliga överläkare, tre avdelningsföreståndare, en kvinnlig lä-karsekreterare samt en kvinnlig personalsekreterare. På dagordningenstod lokalkostnader för kliniken, besparingsåtgärder, delegering, verk-samhetsplan, matdistribution, kvalitetssäkring samt planerade utbild-ningsdagar. När frågan om personalnedskärningar diskuterades framför-de Åsa de farhågor som fanns i personalgruppen. Hennes chef verkadedock inte ta Åsas synpunkter på allvar, utan försökte flera gånger gåvidare i dagordningen. Men Åsa framhärdade och sa till slut med uppgi-ven ton:

Nej, nu orkar jag snart inte mer. Det är ohållbart att vi avdel-ningsföreståndare måste ta hela ansvaret för det här. Vore detinte lämpligt om du kunde ge personalen den information domkräver (observation 11).

Även detta uttalande passerade utan någon kommentar. I den efterfö l-jande intervjun beskriver Åsa sina känslor efter mötet:

Ja, det möte som vi diskuterar, det kändes ju inte bra och ja, jagmådde väldigt dåligt när jag gick därifrån. Han körde ju över mighela tiden och då är det klart att man blir ledsen. Men jag vet vaddet beror på, för anledningen till att han är så otrevlig förstår duär att x (manlig chef) är så otrevlig mot honom (Åsa, intervju11).


Åsas förklaring till chefens otrevliga beteende var att han själv hadeblivit utsatt för maktutövning. Catharina har liknande erfarenheter.

När han (manlig sjuksköterska) snäste av mig på det där sättetkände jag mig verkligen orättvist behandlad. Jag tycker att ävenvi undersköterskor måste få ha rätt att ställa frågor /…/ Det ärverkligen förnedrande att bli behandlad på detta sättet. Men detär klart, jag vet ju med mig att han kan vara knepig ibland va,särskilt när han har gått rond med x (manlig överläkare). Ochidag hade tydligen ronden varit extra jobbig (Catharina, intervju10).

Catharinas uttalande visar att hon försöker förstå den manlige sjukskö-terskans situation. Under den rond som Catharina åsyftar kunde vi ob-servera att den manlige sjuksköterskans kunskaper ifrågasattes vid fleratillfällen. När den manlige överläkaren frågade den manlige sjukskö-terskan om en patients rehabilitering kunde han inte svara, utan sa: ”Detvet jag faktiskt inte, för jag var ledig i helgen, men det vet kanske du x?(sjukgymnast)”/…/ När en patients hemsituation diskuterades frågadeläkaren när vårdplaneringen skulle ske. Den manlige sjuksköterskantittade länge i sina papper: ”Jag vet inte så noga, men jag tror att detfinns en idé om det”. Han fortsatte leta i patientens journal och i rapp-ortpärmen, men fann inte de uppgifter som läkaren efterfrågade (obser-vation 14). Situationen tolkar vi som att positioneringen över- och un-derordning också kan gälla i relationen män emellan.

7.1.3 Språk och kulturEn viktig komponent i typklinikens organisationskultur var språkbruket.Genom utbildning förvärvades ett bestämt språk, knutet till ett specifiktämnesområde, och på så sätt tillägnade sig individen ett kunskapsbaseratkapital. Vid typkliniken karaktäriserades detta av att organisationsmed-lemmarna hade tillgång till såväl ett allmänt språk som till ett fackspråk.Det allmänna språket var välbekant för såväl patienter som vårdpersonaloch innefattades i varje individs commonsensekunskap. Detta språk,som förekom i det vardagliga sociala samspelet, utgör grunden för detsociala livet och är en förutsättning för förståelsen människor emellan.


Fackspråket var en språkform som endast var tillgänglig för de medi-cinskt skolade och som fungerade som ett kommunikationsmedel perso-nalgrupper emellan i det dagliga vårdarbetet. Kännetecknande var att detinnehöll medicinska ord och termer som företrädesvis emanerade urlatin och grekiska samt att det var objektivt, stringent och nyanserat.Fackspråket tillämpades vid beskrivning av exempelvis sjukdoms-symptom, fastställandet av diagnoser samt vid diskussion av olika be-handlingsmetoder och undersökningar. När kollegor sinsemellan taladefackspråk var det såväl funktionellt som tidsbesparande, då det möjlig-gjorde en koncentrerad kommunikation. Dessutom gav fackspråketpersonalen en identitet och status samtidigt som det exkluderade de sominte tillhörde gruppen. Vid ett antal observationer kunde vi iaktta attgruppen läkare tenderade att använda sitt yrkesspråk även i interaktio-nen med patienterna och att de ibland verkade ha svårt att ge informa-tion så att patienten förstod (observation 2; 8; 9; 12; 14; 16; 19).

Det sätt på vilket olika yrkesföreträdare inom organisationen användespråket blev särskilt synligt under en rond. Närvarande vid denna rondvar en manlig överläkare, en manlig underläkare samt en kvinnlig sjuk-sköterska. Med utgångspunkt i patientjournalen och sjuksköterskansomvårdnadsanteckningar diskuterades olika patienters sjukdomstill-stånd. Under denna diskussion beskrev sjuksköterskan olika patienteroch uttryckte sig då på följande sätt:

Han flåsar som ett lokomotiv /…/ Hennes tår är som två korvar/…/ Han är plockig /…/ Hon har nog vansinnigt ont i magen /…/När läkarna talar om patienterna uttryckte de sig så här. Patien-tens tillstånd är stationärt /…/ Vi ska klargöra utbredningen avsjukdomen /…/ Gissningsvis föreligger i detta fallet ett etylmiss-bruk /…/ Behandlingen måste intensifieras och optimeras snarast(observation 8).

De skilda språkbruken uppmärksammades även vid ett samtal mellansjuksköterskan Barbro och en manlig läkare i en korridor. När Barbroskall beskriva en av sina patienter uttrycker hon sig så här:

Han är underlig och lite fjantig tycker jag. Jag begriper mig dårakt inte på honom. Han har verkligen ett knepigt psyke. Dennabeskrivning förstärktes, men då utifrån ett annat språkbruk, av


den manlige läkaren som svarade: Ja, han har ett infantilt psyke(händelse 8).

Att skillnaderna i språkbruk försvårade kommunikationen inom organi-sationen framgår till exempel av vad Anette och Catharina säger.

Om jag har några frågor eller något att komma med så är dom(läkarna) alltid så principfasta och lyssnar inte så mycket på vadjag säger utan på hur jag säger det. Det känns lite löjligt. Ja, manhar svårare att uttrycka sig för x (manlig chef). Själv har han ettsådant svårbegripligt språk. Med honom är det ännu jobbigare(Anette, intervju 1).

Jag kan känna det ibland att de föraktar mitt sätt att uttrycka mig.Mitt språk värderas lägre än deras språk. Många män har en ver-bal förmåga va, jag upplever att dom ibland liksom använder denmot mig. Det gör mig osäker och det är ett effektivt sätt att fåmig tyst (Catharina, intervju 10).

Anettes och Catharinas uttalanden visar hur de olika yrkeskategoriernasskilda sätt att uttrycka sig skapade störningar i kommunikationsproces-sen. De olika språkbruken kunde vi även iaktta vid en avdelningskonfe-rens när införandet av nya remisser vid sjukhuset diskuterades. EftersomAnette var en av de undersköterskor som ansvarade för blodprovtag-ningen vid typkliniken ställde hon frågor om hur remisserna skulle fyllasi.

Jag har kikat lite på det här med remisserna och jag tycker detska bli väldigt spännande när vi kör igång /…/ Jag känner att denhär biten är viktig men känner att jag inte fått någon info, menjag vill hemskt gärna veta hur jag fyller i remissen (observation6).

På detta svarade den manlige överläkaren:


Av största betydelse är väl ändå att remissvaren kommer tillbakatill avdelningen så fort som möjligt så att vi kan ge våra patienteradekvat behandling. Praktiska frågor kan kanske lösas i ett annatforum än detta (observation 6).

Citatet visar att undersköterskan och den manlige överläkaren är intres-serade av olika aspekter angående det nya remissförfarandet. I situatio-nen blev språket ett viktigt maktinstrument, som kan ha varit en bi-dragande orsak till att Anette inte fick svar på sin fråga.

Ännu en variant av det manliga språkbruket blev tydligt under en an-nan rond, när en manlig överläkare redogjorde för ett sjukdomsförlopp.Han inledde med att beskriva hjärtats och lungornas anatomi och fysio-logi och vände sig då till sjuksköterskorna, undersköterskorna och sjuk-gymnasten. Därefter diskuterade han patientens symptombild med enannan manlig överläkare. Avslutningsvis riktade han sig åter till kvin-norna i gruppen och gick igenom patientens EKG. Endast en av under-läkarna ställde frågor. De andra lyssnade uppmärksamt (observation 16).Efter ronden samlades sjuksköterskor och undersköterskor i kafferum-met. Ronden hade varit givande ansåg de, men en sjuksköterska fram-höll att det var svårt att förstå den manlige överläkaren och att hon gärnahade velat fråga om saker som hon tyckte var obegripliga (händelse 38).

Ytterligare ett sätt att dominera med hjälp av språket var att manligaläkare vid olika sammankomster och möten kunde avbryta diskussioneroch berätta någon anekdot eller upplevelse av privat karaktär. Det sis t-nämnda kan åskådliggöras med följande exempel. Närvarande vid ob-servationstillfället var tre manliga läkare och fem kvinnor bestående avtvå sjuksköterskor, en sjukgymnast, en undersköterska samt en sjukskö-terskestudent. Efter genomgången så kallad sittrond, där patienternassjukdomstillstånd diskuterats, skulle gruppen gå runt bland patienterna.Utanför sjuksköterskeexpeditionen påbörjade de manliga läkarna endiskussion om ett gemensamt golfintresse. Kvinnorna deltog inte i dettasamtal utan stod bredvid och väntade på att ronden skulle genomföras.Värt att lägga märke till i situationen var att inte någon av de närvarandekvinnorna kommenterade det privatsamtal som fördes mellan läkarna(observation 12). Vid efterföljande intervju med sjuksköterskan Saraställdes frågan om det var något i den gemensamt upplevda situationensom berört henne särskilt. Sara svarade att ronden varit ungefär somvanligt och kommenterade inte att läkarna hade talat om privatangelä-


genheter. Istället framhölls den tidspress under vilken hon måste utförarondarbetet (Sara, intervju 12). Den beskrivna situationen skulle kunnauppfattas så att kvinnorna visste sin plats i den hierarkiska strukturen.Det är därför troligt att de inte reflekterade över den utan snarare tog sinposition för given. Situationen kan även uppfattas som ett uttryck förden manliga dominansen.

Vid typkliniken var de manliga läkarnas språkbruk normgivande, vil-ket konkret innebar att deras sätt att tala, vad de i allmänhet samtaladeom samt deras medicinska språk blev det rätta. Eftersom studiens tvåkvinnliga läkare hade tillgång till det medicinska språket i samma om-fattning som de manliga läkarna måste detta språk ha varit ett maktme-del även för dem. I övrigt har vi svårt för att uttala oss om deras språk-bruk, då dessa kvinnor endast observerades vid ett rondtillfälle vardera(observation 2; 9). Anledningen till detta är att den kvinnliga överläka-ren var tjänstledig under större delen av den tid som vi vistades vidtypkliniken och att den kvinnliga underläkaren genomförde en del av sinutbildning och därför vistades på avdelningen endast under några dagar.

De skilda språkbruken medförde att typklinikens yrkesgrupper höllsisär. Men isärhållandet handlade även om att det medicinska perspekti-vet intog en särställning i förhållande till omvårdnadsperspektivet.Barbro förtydligar:

Framför allt handlar det om den medicinska biten. Och på denhär typen av avdelning är det väl naturligt kan jag tro. Men jagtycker också att omvårdnadsfrågor är viktiga, för det är ju fak-tiskt mitt ansvarsområde. Men, sånt diskuterar vi aldrig här utansådant får vi sköta själva. Det är det ingen som tycker är viktigt(Barbro, intervju 17).

Ovanstående citat speglar en kunskapskultur där det medicinska per-spektivet var synligt och där de naturvetenskapliga kunskaperna ochbehandlingsmetoderna stod i fokus. Ytterligare exempel på detta kundeiakttas under ett ventilationsmöte där problematiken vid dödsfall påvårdavdelningen diskuterades. Närvarande vid detta möte var en manligundersköterska, en kvinnlig kurator, två kvinnliga sjuksköterskor, trekvinnliga undersköterskor samt en kvinnlig praoelev. Efter cirka femminuter kom en manlig underläkare in i rummet och frågade om det varnågot möte som pågick. På detta svarade den kvinnliga mötesledaren att


så var fallet och anvisade läkaren en plats vid bordet. Samtidigt bad honnågon ur personalgruppen att ge sin syn på vad som innefattades i be-greppet en värdig död. Den manlige underläkaren, som hade slagit signer vid ett bord, avbröt då den undersköterska som hade påbörjat ett svarmed orden:

Hon tycker ingenting. Därefter reste han sig upp och lämnademötet. Läkaren återvände efter en stund och när han var på vägatt slå sig ner vid bordet anlände en kvinnlig sjuksköterska. Man-nen reste sig då hastigt upp och sa: Förresten det här kanske ärdin plats. Sitt du här på din plats, jag vill inte sitta här. I den dis-kussion som därpå följde efterlyste en av undersköterskorna läka-rens syn på hur döende patienter skulle vårdas. Läkaren verkadeoförstående och svarade snabbt: Om vad, sa du? Kvinnan blev dånågot osäker, men framhärdade dock: Om det vi talar om förstås,döende patienter och svår problematik. Jag har aldrig diskuteratdetta med någon doktor, så det vore så roligt att höra vad ni tyck-er. På detta replikerade mannen: Vi har ju dilemmat att vi inte harden kommunikation som ni har, men vi ventilerar det, i varje fallibland, med kollegor. Vi ser ju mindre på patienten som människapå gott och ont förstås. När en patient har lungödem så ser vi merpå långtidsproblemen och inte som ni syrror på att patienten harångest och så där (observation 10).

En av de kvinnliga sjuksköterskorna lyfte fram problematiken kring attvårda yngre, döende patienter, eftersom hon då identifierade sig medpatienten och dennas/dennes familj. Undersköterskan Louise underströkdetta, vände sig till läkaren och yttrade följande:

Jag känner en vanmakt i att ni läkare inte ser att patienten mårpsykiskt dåligt. Ni kan väl inte vara så omänskliga. Vi har ju dis-kuterat detta så många gånger och ja, jag vet inte men jag tror attvi skulle behöva diskutera detta mera hur vi bäst tar hand omvåra döende patienter (observation 10).

Även sjuksköterskan Johanna menade att sjuksköterskorna och läkarnapå vårdavdelningen såg på patienter på olika sätt.


Nej, jag kommer nog aldrig att fatta varför doktorn säger att omtre veckor ska du ha behandling, trots att jag som sjuksköterskavet att patienten troligtvis dör i morgon. Det är oärligt (observa-tion 10).

Situationen visar att de olika aktörerna hade olika förhållningssätt tillproblematiken med svårt sjuka och döende patienter. I diskussionen höllmannen det personliga ifrån sig och anlade ett medicinsk perspektiv påvården av svårt sjuka patienter, medan kvinnorna betonade närhet ochhelhetssyn. De skilda synsätten ledde till att mannen och kvinnorna intekunde mötas i diskussionen och till att erfarenhetsutbytet försvårades.Situationen kan även tolkas som att mannen genom att inta en domine-rande attityd utövade makt gentemot övriga mötesdeltagare. Denna maktbehöver inte ens vara avsiktlig utan kan ha bottnat i att den manligeunderläkaren var ung, oerfaren samt upplevde krav från omgivningen påatt vara aktiv under diskussionen. Intressant i sammanhanget är dock attden intervjuade undersköterskan Catharina kommenterar den manligeläkaren på följande sätt:

Ja, jag tyckte att han var bra, mycket bra till och med. Jag har juinte jobbat ihop med honom förut. Det jag vet är att många tyck-er att han är lite stöddig och lite förmer än andra. Men det fickjag inte alls den uppfattningen vid detta mötet. Så det är nog enförutfattad mening, för det han sa det var bra tycker jag (Cathari-na, intervju 10).

Det faktum att det medicinska perspektivet var väl synligt medan detvårdvetenskapliga perspektivet intog en mera undanskymd plats är värtatt lägga märke till och skulle delvis kunna förklaras med att vårdveten-skapen fortfarande befinner sig i en uppbyggnadsfas. I våra observatio-ner kunde vi se att sådana sjuksköterskeuppgifter som mera kunde hän-föras till det medicinska perspektivet såsom att ”sätta dropp” eller ”geinjektioner” värdesattes högre än exempelvis att samtala med en patient.Anledningen till att det vårdvetenskapliga perspektivet inte var meraframträdande kan också förstås utifrån att detta tillhör ett kvinnligt kun-


skapsområde och att det därmed värderades lägre än naturvetenskapensom representerar ett manligt intresseområde.

Flera av studiens sjuksköterskor betonade att de hade ett specielltkunskapsområde som de ansåg var svårt att hävda. Vid intervjuerna varde noga med att markera sitt vårdvetenskapliga kunnande i förhållandetill såväl undersköterskor som läkare. Denna kunskapsprofilering fram-stod inte med lika stor tydlighet vid observationerna. Åsa var en avstudiens sjuksköterskor som upplevde att hennes kunskaper och arbets-insatser inte tillmättes det värde som hon rätteligen förtjänade. Eftermånga år som undersköterska inom hälso- och sjukvården hade Åsautbildat sig till sjuksköterska. Upplevelsen av att inte bli bekräftad i dennya yrkesrollen känns därför särskilt svår för Åsa.

Ofta känner jag att de nonchalerar mig och mitt arbete. De sätterinte det värde, den betydelse på det som det har. En annan saksom jag kommer att tänka på är att jag har vidareutbildat mig tillsjuksköterska. Utbildningen är faktiskt en högskoleutbildning ochhar för min del inneburit att jag blivit en annan än den jag var in-nan jag utbildade mig. Men det har ju också inneburit en väldansmassa jobb och har man familj och barn så är det sannerligen ing-en dans på rosor. Jag har nu varit tillbaka på mitt jobb i nästan etthalvt år och vad jag känner mig särskilt besviken över är att en-dast en person har kommenterat mitt nya yrke (Åsa, intervju 11).

Även sjuksköterskor med lång erfarenhet av hälso- och sjukvård upp-levde att deras kunskap inte värdesattes. Maria representerade en avdessa sjuksköterskor. Hon var en lågmäld person, med många idéer omhur omvårdnaden på hennes avdelning skulle kunna utvecklas. Under desenaste åren hade Maria skaffat sig fördjupade kunskaper i vårdveten-skap. Dessutom hade hon vistats på en engelsk hospiceavdelning underen månad. Maria var angelägen om att dela med sig av sina nyvunnakunskaper och erfarenheter, men när hon framförde sina idéer bemöttesdessa ofta med ointresse och oengagemang såväl från typklinikens man-lige överläkare som från avdelningsföreståndare och övrig personal.Maria irriteras över att förhållandena är som de är.


Jag tror att min avdelning jobbar nog mer i det tysta, men jagkänner att jag inte får förståelse för mina tankar eller mitt sätt attarbeta. På våra möten är det mest männen som pratar. Ofta kän-ner jag mig utanför, men samtidigt börjar jag vänja mig (Maria,intervju 4).

De citat som är hämtade från intervjuerna med Åsa och Maria tolkar visom ett stöd för att dessa kvinnor osynliggjordes inom organisationen.Osynliggörandet handlade om att kvinnorna inte bekräftades som indi-vider och att de inte erkändes för sitt yrkeskunnande, men också om attde befann sig i en kultur där deras kunskaper inte värdesattes. De skildakulturerna framstod med särskild tydlighet vid ronden, en återkomman-de rutin på typkliniken. Ronden följde vissa givna interaktionsmönsteroch genomfördes en till två gånger per dag. Vanligtvis inleddes förmid-dagsronden med en så kallad ”sittrond”. Läkare, sjuksköterskor, sjuk-gymnast, kurator samt undersköterskor samlades då på avdelningsföre-ståndarens expedition för att diskutera patienternas sjukdomstillstånd.Under denna diskussion var framför allt läkarna, men även sjuksköters-kor, sjukgymnast och kurator aktiva. Efter sittronden gick de runt blandpatienterna. Läkarna hade då en framträdande roll såväl i förhållande tillpersonal som till patienter, medan sjuksköterskorna var mera tillbaka-dragna i sin framtoning.

Vid ett rondtillfälle deltog en manlig överläkare, en manlig underlä-kare och en kvinnlig sjuksköterska. När de båda läkarna diskuterade enpatients eventuella utskrivning från avdelningen tillfrågades sjukskö-terskan Pia endast vid ett tillfälle och frågan rörde då patientens hemsi-tuation. Pia försökte flera gånger att framföra uppfattningen att det varolämpligt att sända hem patienten. När ingen lyssnade försökte hon påolika sätt att dra uppmärksamheten till sig. Detta gjorde hon dels genomatt placera sig nära överläkaren och därigenom markera att hon önskadebli sedd, dels genom att ställa direkta frågor:

Uppfattar jag det riktigt? /…/ Är det så att patienten skall ha?/…/ Kanske borde vi vänta några dagar med att tänka på attskicka hem patienten eller? (observation 8).

I den efterföljande intervjun kommenterar Pia ronden:


Överhuvudtaget tycker jag att när en annan skall säga något så ärdet nästan omöjligt. Dom är nästan på väg till nästa patient ochdå står man ofta där tills dom har pratat färdigt. För dom börjarju direkt då att diskutera patienten sinsemellan och så står man judå och inte vill avbryta och så när en annan kommer med sitt dåva, ja då är det ju som det inte är värt nåt. Dom har ju ofta såbråttom att gå vidare i ronden, då hinner dom inte lyssna på migen minut (Pia, intervju 8).

Ronden syftar till att olika yrkeskategorier utbyter information angåendepatienters sjukdomstillstånd. Om kommunikationen fungerar tillfreds-ställande skapas en helhetsbild som ligger till grund för olika medicins-ka åtgärder. I den ovan återgivna situationen var kommunikationenmellan läkarna och sjuksköterskan bristfällig. Att Pia inte fick gehör försina åsikter kan förklaras på flera sätt. En förklaring är att överläkarensfunktion gentemot underläkaren var undervisande, medan underläkarensroll handlade om att på ett kompetent sätt föredra ”sina” patienter föröverläkaren. Aktörerna intog således sina roller som var mycket fasta tillsin struktur. Ronden kan därför liknas vid en ceremoni, upplagd efter ettgivet mönster. Situationen kan också förklaras med att ronden genom-fördes under tidspress, ett faktum som alla deltagare säkerligen varmedvetna om.

7.1.4 GenusrelationVid typkliniken befann sig kvinnorna och männen inom olika yrkeskul-turer. Detta hade sin grund i att yrkeskategorierna i princip var enköna-de. Mellan yrkeskategorierna fanns också en tydlig arbetsdelning medimplikationen att kvinnor och män hade skilda arbetsområden, tankar,värderingar och känslor (se kapitel 3). Sara synliggör såväl det manliganormgivandet som isärhållandet:

Jag tror att vi värderar saker olika. Jag tycker att det verkar somom mäns värderingar sätts högst, de är mest viktiga (Sara, inter-vju 12).


Hanna ger också exempel på en situation där hon upplevt mannen somnormgivande.

Det beror mycket på vilket humör som dom är på. Särskilt viktigtär det att han som går rond är på gott humör. Det är som med x(manlig läkare) idag. Han var ju på väldigt gott humör. Jag vet juatt han hade varit på semester och så där och då är det klart att dåpåverkas även jag av hans goda humör och blir lite lugnare, ja duvet jag är ju ny i yrket va (Hanna, intervju 18).

De två citaten åskådliggör att männens värderingar var normgivande,men att även en överläkares humör kunde ha betydelse för hur en arbets-situation gestaltade sig. Louise förstärker betydelsen av genus inomorganisationen:

Mannen, han hissas upp på en piedestal /…/ och han får ju en så-dan väldig uppmärksamhet och även på kafferasterna då lite /…/Mm, flickorna är ju genast lite yngre. Jag som är lite äldre skrat-tar i mjugg åt det, men det lättar ju upp det hela många gånger.Jajamensan, o, javisst, nog är det så alltid, men han sätts ju på pi-edestal den där mannen sedan får han vara hur ful som helst ellerfinnig, ja, dålig också. Det gör ingenting, för han blir genast bätt-re i och med att det är en man. ( ). Det är ett spel och då när hanyttrar sig /…/ alla blir tysta och alla lyssnar. Skulle däremot enkvinna yttra sig i samma ställning, ja då är det någon som sitteroch halvviskar tillsammans eller ja, det blir inte alls det där att detystnar och alla sitter som tända ljus och hör vad man säger(Louise, intervju 5).

Metaforen att mannen ”hissas upp på en piedestal” uppfattar vi som enbeskrivning av männens högre position inom organisationen. Louiseinställning är att kvinnorna hjälpte till med denna placering, men själv ärhon kritisk och tillskriver mannen egenskaper som ”ful”, ”finnig” och”dålig”. Härigenom uttrycker Louise en nedvärderande attityd gentemottypklinikens män. Samtidigt speglar uttalandet en medvetenhet om ge-nus betydelse inom organisationen. Det fenomen som Louise beskriveriakttogs under den tid som vi vistades på typkliniken. Vid exempelvis


situationer som ventilationsmöte och rond samt vid händelser i behand-lingsrum och kafferum kunde vi observera att, de tre män vid typklini-ken som inte var läkare, var väl synliga och spelade en aktiv roll i inter-aktionen med andra människor. På så sätt fick de ett större utrymme iorganisationen (observation 10; 14; händelse 13; 25). Louise reflekteraräven över att kvinnor tystnar när män talar, något som förstärker bildenav att kvinnorna själva bidrar till att göra männen synliga inom organi-sationen. Hennes medvetenhet om att varken kvinnor eller män gersamma stöd till kvinnor som uttalar sig är också värt att notera. Johannaoch Hanna lyfter särskilt fram de manliga sjuksköterskornas synlighetinom typkliniken.

Läkarna lyssnar mycket mera på x (manlig sjuksköterska), ja intebara på honom utan troligen på alla manliga sjuksköterskor. Ochdet är som sagt väldigt irriterande när han (en manlig läkare)ringer och frågar efter x (manlig sjuksköterska). Det fanns ju ing-en anledning till varför han just vill prata med honom. Oftast sva-rade jag: ”Men jag är ju här! /…/ Men detta har jag aldrig tagitupp med x (den manlige läkaren), jag menar hur jag reagerar överatt bli behandlad så här, men det känns så fel på något sätt (Jo-hanna, intervju 7).

Det är väldigt jobbigt när man märker att det bara är vissa män-niskor som gäller på avdelningen. När jag säger någonting ompatienterna som jag faktiskt verkligen har kunskap om så tas detmånga gånger inte riktigt på allvar, men x (manlig sjuksköterska)däremot lyssnar alltid läkarna på och många gånger spelar detingen roll vad han säger (Hanna, intervju 18).

Citaten visar att den manliga sjuksköterskan bekräftades av typklinikensläkare på ett speciellt sätt, ett fenomen som skulle kunna förstås mot denbakgrunden att det för såväl män som kvinnor i arbetssituationer ärnaturligt att söka sig till det egna könet. Detta förhållningssätt kan knap-past vara unikt för vår typklinik. I flertalet observationer noterades att defåtal män som fanns inom typkliniken ofta bildade en egen grupp vidkaffepauser och raster. Även Karin ser det som självklart att söka sig tilldet egna könet.


Männen är mera kompisar med de manliga läkarna. Men vi pra-tar också tjejsnack med kvinnliga läkare. Det är mera naturligt attsamma kön har mer samma intressen och tycker om att prata omsamma saker. Man tyr sig lättare till varandra (Karin, intervju15).

Intressant är att den manliga sjuksköterskan och de två manliga under-sköterskorna i direkta arbetssituationer intog en särställning, något somcitatet från intervjun med Johanna ovan visade. Johanna fokuserar detfaktum att manliga sjuksköterskor automatiskt blev mera framträdandeinom organisationen. Såväl läkare, övrig personal som patienter lärdesig snabbt namnen på manliga sjuksköterskor och undersköterskor.Därigenom bekräftades de på ett annat sätt än kvinnorna, som merautgjorde en anonym grupp inom typkliniken. Detta åskådliggörs avStina, som upplever sig som osynlig i förhållande till sin manlige chef.

Ja, om jag tänker på x (manlig chef) och honom har jag träffatdagligen sedan 1974 också, så ja, jag vet inte, men honom kännerjag inte alls och ibland undrar jag om han vet vem jag är. Ja, detär konstigt (Stina, intervju 6).

Vid intervjuerna framkom att Stinas upplevelse delades av andra kvin-nor vid typkliniken. När de beskrev sin manlige chef återkom de till atthan inte bekräftade dem som individer. Trots att de hade arbetat till-sammans i många år hälsade han inte eller tilltalade dem med namn.Den enda person som tycktes vara viktig för honom var avdelningsföre-ståndaren (Johanna, intervju 7, Anette, intervju 1, Maria, intervju 4).

Isärhållandet mellan könen kunde även befästas genom att läkare,sjuksköterskor och undersköterskor vid så kallade ”sittronder”, menäven vid kaffepauser och möten av olika slag, grupperade sig utifrån denyrkeskategori de tillhörde. Detta medförde att studiens aktörer medveteteller omedvetet placerade sig utifrån sina hierarkiska positioner i organi-sationen. Då de hierarkiska nivåerna i princip var enkönade blev ävengrupperingen genusrelaterad. Detta framkom vid ledningsmöte, ronder,basenhetsmöte samt vid händelser i matsal (observation 11, 12, 14, 16,18, 19; händelse 18, 36).


7.1.5 Sammanfattande kommentarerTypklinikens organisation var utformad enligt en decentraliserad ochgrupporienterad vårdlagsmodell. Trots detta fanns en hierarkisk struktur,inom vilken typklinikens män fanns i toppen på hierarkin medan kvin-norna placerades i dess mellanskikt och bas. Individens hierarkiskaposition hade betydelse för möjligheterna till maktutövning. Konkretinnebar detta att en hög position innehöll formell makt, men positionen isig skapade även speciella förutsättningar för individen att kunna påve r-ka. Mellan- och baspositionen medförde en utsatthet för maktutövning.Tolkat ur ett genusperspektiv kan den hierarkiska strukturen relateras tillöver- och underordning, där mannen är normgivande för vilka tankar,känslor och åsikter som skall betraktas som de rätta. Inom typklinikenuttrycktes detta exempelvis i att männen satte normen för hur möten ocharbetssituationer skulle gestalta sig. Det manliga normgivandet handladeäven om att det medicinska kunskapsfältet värderades högre än detvårdvetenskapliga, det vill säga de kvinnliga kunskaperna. Genusord-ningen inom typkliniken förstärktes av att det även fanns genusrelatera-de yrkeskulturer, där språk och kunskap utgjorde viktiga delar.

7.2 Genus och makt/motmakt

I kapitel 4 har vi visat att makt är en påverkansprocess och någontingsom individen har i förhållande till andra. Det handlar således om attdriva igenom en vilja trots motstånd. Makt kan även relateras till genus.Inom typkliniken utspelades maktutövningen på olika sätt i vardagligamöten människor emellan. I detta kapitel struktureras maktens uttrycks-former med hjälp av följande underrubriker: ”Mäns utövande av makt”,”Information och makt”, ”Kvinnors utövande av makt” samt ”Kvinnorsutövande av motmakt”.

7.2.1 Mäns utövande av maktMäns maktutövning inom typkliniken blev synlig vid ett avdelningsmötenär en manlig sjuksköterska spelade en framträdande roll. Mannen inne-hade en ställning i gruppen som accepterades som maktposition ochmaktutövningen bestod dels av att konkurrera med den kvinnliga sjuk-sköterska som var mötets formella ledare och dels av att med humor och


ironi skapa sig ett utrymme i de diskussioner som fördes (observation13). Ingrid är en av dem som förutom den formella ledaren utsattes förmaktutövningen:

Man känner honom så väl i och för sig. Men ibland kan manuppleva att han inte respekterar ens åsikter. Han vill ju veta bästoch kanske kunna mest. Han har den attityden, men det vet jag.Jag har distans till honom för jag vet vad det gäller. Jag kännerinte mig själv överkörd. Jag vet var han står och vad han vill.Ibland är han lite mer dominerande och ibland lite mindre. Menjag känner det inte så fast ibland varken lyssnar eller förstår hanutan bara kör över. Jag tar inte åt mig någonting, för vi har arbe-tat ihop i så många år. Man vet var man har varandra faktiskt /…/Jag bryr mig inte så mycket och själv har jag faktiskt inget behovav att hävda mig. Ja, du vet, jag är ju ingen dominerade person(Ingrid, intervju 13).

Ingrid var medveten om situationens maktinnehåll och kunde se atthennes kollega var en maktfaktor inom organisationen. Hon tillhörde dekvinnor på typkliniken, som inte ansåg sig utöva någon makt. Dennaåsikt delade hon med Stina, men skillnaden var att Stina verkade ove-tande om den maktutövning som pågick.

Jag har nog ingen makt över någonting. Förresten vet jag intevad makt är. Jag kan be någon göra si eller så och det görs utanatt ifrågasättas /…/ Men, jag vet inte, det är väl inte makt utansamarbete ( ) (Stina, intervju 6).

Jag tycker att här är bra. Bra anda, bra kamratskap, positivt blandpatienterna, inte så mycket cancer och så, ja fart och fläkt. Ja, detfungerar bra mellan läkare och personal också tycker jag. I gårvar vi på ett möte och skulle gå igenom hur vi har det och så där,men vi sa att det fungerar så himla bra så det var inte mycket attta upp (Stina, intervju 6).

De bägge citaten speglar att Stina var nöjd med sin arbetssituation, någotsom även åskådliggörs av Linda.


På det hela taget känner jag mig nöjd med mitt arbete. Det är ettviktigt arbete om jag säger så. Sedan just den här ronden som vitalar om så var väl x (manlig läkare) särskilt snäll och trevligtycker jag nog. Jag kände att han berättade saker för mig och sådär, även om jag inte riktigt förstod allt han sa (Linda, intervju9).

Vid den rond som Linda refererar till kunde vi iaktta att avdelningsläka-ren ägnade tid åt att undervisa henne om olika sjukdomstillstånd. Un-dervisningen ägde rum utan att Linda hade ställt några frågor och såle-des helt på läkarens initiativ. Vår upplevelse av situationen är att läkarensnarare förde ett resonemang med sig själv än utgick från Lindas kun-skaper. Under ronden hade Linda en osynlig roll, men vid ett fåtal till-fällen försökte hon fånga uppmärksamheten genom att ställa frågorangående ordinationer. Dessa frågor lämnades dock obesvarade. Under-visningen blev för Lindas del ett sätt att få bekräftelse och konsekvensenblev att hon ändå kände sig nöjd (observation 9).

Karin och Hanna, båda med lång erfarenhet av sjuksköterskeyrket,ser däremot det maktspel som försiggår inom typkliniken. De beskriversin arbetsplats på följande sätt:

Här försiggår en maktkamp där x (manlig överläkare) vill visa atthan bestämmer. Det får till följd att många får utstå mycket. Menden andre (manlig överläkare) mår säkert inte bra. Han får ju ut-stå så mycket. Det han säger ifrågasätts och då så får han oftastge sig har jag märkt. Men det är klart, han är ju själv otrevlig motoss. Det är många som klagar på honom (Karin, intervju 15).

Vi är förbannade och pratar med x (manlig överläkare), men vigår egentligen inte på honom så hårt som vi skulle. För vi kom-mer aldrig åt honom. Han är påläst och slipad. Han kommer ändåatt säga att så har han sagt hela tiden (Hanna, intervju 18).

Det första citatet tydliggör den maktkamp som fanns mellan två mäninom typkliniken. Såväl Karin som Hanna reflekterar över dennamaktutövning, något som skulle kunna tolkas som en kunskap om makt.I det andra citatet beskriver Hanna hur en av de båda männen utövar


makt på ett ”påläst” och ”slipat” sätt och uttrycker sin irritation över attbli utsatt för denna maktutövning.

När Åsa och Pia analyserar maktutövningen inom typkliniken associ-erar de till sina manliga chefer, som de betraktar som maktmedvetnapersoner.

Jag gillar inte den makt som jag utsätts för, men x (manlig bas-enhetschef) är mycket speciell. Han () ofta ger han oss stora fr i-heter egentligen. Det är både på gott och på ont, för ibland kän-ner jag att jag vill ha hans stöd. Då får man inte det. Då har jagen känsla av att han inte vill ha problemet själv, utan det proble-met kan vi lösa och då på något sätt är det kanske missbruk avmakt det handlar om. Det är fel det känner jag (Åsa, intervju 11).

Han styr och ställer utan att lyssna på underställd personal. Detkan gälla både små och stora saker. Då känner man inte den därgemenskapen. Då markeras hela tiden att x (manlig basenhets-chef) står över. Jag tror att det är lätt att utnyttja sin makt, prisetblir en kylig stämning. Just nu känner jag mig mycket orolig, dethänder ju så stora saker över huvudet på oss (Pia, intervju 8).

Den maktutövning som Åsa hänvisar till, och som hennes manlige chefutsätter henne för, bedömer hon som problematisk. Maktutövningeninnebär, enligt Åsa, att chefen genom att ge henne alltför stor frihet självslipper att ta ansvar för viktiga frågor inom typkliniken. Även Pia ärkritisk till den maktutövning som hon utsätts för och menar att denmanlige chefen utnyttjar sin maktposition.

Ett annat exempel på manlig maktutövning observerades under enrond, när en läkare ordinerade en röntgenundersökning. SjuksköterskanCarina ställde en fråga som var viktig för röntgenförberedelserna ochinformationen till patienten, men den manlige läkaren föreföll närmastirriterad över denna fråga och svarade henne: ”Varför ställer du en sådanbanal fråga? Känner du inte till tarmarnas anatomi och fysiologi eller?Du borde veta det här!” (observation 19). Genom sitt sätt att svara lyck-ades läkaren vända frågan från sig och framställa sjuksköterskan somokunnig. Vid intervjun med Carina ångrar hon att frågan överhuvudtagetställdes.


Ibland känns det hopplöst. Vi är ju här för våra patienter och intetycker jag att man skall gräla inför patienten. Men när jag gårrond med x blir det visst alltid fel (Carina, intervju 19).

Den röntgenundersökning som hade ordinerats var relativt ovanlig vidtypkliniken, men Carina insåg att hon nog borde ha vetat mera om den.En tolkning av Carinas uttalande är, att hon trots tolv års erfarenhetinom sjuksköterskeyrket, lade skulden på sig själv och att hon därförinte ifrågasatte läkarens uppträdande. Men situationen kan också tolkassom att Carina hade skolats in i en kultur där läkaren alltid har rätt.

Pia är medveten om att hon blir utsatt för maktutövning och exempli-fierar med ett avdelningsmöte, där hon skulle referera från en kurs. Honhade förberett sig noggrant genom att i punktform skriva ner det somhon ville framföra. Efter några minuter anlände typklinikens manligeöverläkare. Utan att notera att mötet redan hade börjat och att Pia talade,sa han med hög röst: ”Hej Kristina, hur mår du? Finns det kaffe? För-resten vet du hur många patienter vi har för inläggning idag? Men nukanske vi kan börja”. Pia uttrycker känslan av att inte bli sedd.

Jag kände mig helt tillintetgjord när han kom in i rummet ochinte ens tittade åt mitt håll. Det blev svårt att ta upp tråden igen.Jag var ju mitt inne i det som jag skulle säga. Det gjorde migosäker och jag kände att mitt självförtroende sviktade. Dom somlyssnade verkade också bli störda och dom började att syssla medannat, prata med varandra och så. Jag valde att ta om stora bitarmen när jag slutade var det ändå någon som frågade vad det varjag hade sagt (Pia, intervju 8).

Beskrivningen av situationen visar att den manlige överläkaren inte tognågon notis om Pia och att hon påverkades av den maktutövning somhon utsattes för. Hennes anförande blev därför ett annat än vad honursprungligen hade tänkt sig. En likartad situation utspelades efter enrond när två manliga läkare och en sjuksköterska tog en gemensamkaffepaus. Sjuksköterskan ville berätta om ett TV-program som honnyligen hade sett. Hon ansåg att detta program var högaktuellt, eftersomdet handlade om konsekvenserna av besparingar inom vården. Ingen avläkarna verkade emellertid lyssna på henne, vilket föranledde henne att


resa sig upp för att synas och höras bättre. Men läkarna tog fortfarandeingen notis om henne utan markerade sitt ointresse genom att fortsättasitt samtal med varandra (händelse 31).

Maktutövningen inom typkliniken kunde även ta andra former. Ob-servationsstudien belyste situationer där männen på ett aktivt sätt, såvälverbalt som non-verbalt, visade kvinnorna att deras inlägg var ovid-kommande och att de ställde irrelevanta frågor. Catharina, en 37-årigundersköterska, är medveten om detta förhållande.

Ibland upplever jag att dom ser mig men ibland är det som omjag inte existerade alls. Men just idag var det bra. Jag kundeställa frågor och så där. Det beror väldigt mycket på vem manarbetar med förstås. En del står ju lite mer på min nivå än vadandra gör. De står i regel väldigt högt (Catharina, intervju 10).

Det som Catharina ger uttryck för är att det inte var självklart för henneatt bli sedd i arbetssituationen. Snarare var det så att bekräftelsen varavhängig den manlig läkare som hon för tillfället interagerade med.Även Hanna återger den känsla hon hade när en manlig chef visade attde frågor som hon ställde var oväsentliga.

Jag tycker att x (manlig chef) tittade ner på mig när jag ställde enfråga. Det var precis som att du där nere någonstans skall intekomma här och ställa dumma frågor (Hanna, intervju 18).

Den situation som Hanna talar om var ett basenhetsmöte. Närvarandevid detta möte var en manlig basenhetschef, en manlig överläkare, trekvinnliga avdelningsföreståndare, en kvinnlig sjuksköterska, en kvinnligundersköterska, en kvinnlig läkarsekreterare samt en kvinnlig persona l-sekreterare. Hanna deltog i mötet för första gången och representeradesjuksköterskorna. Dagordningens huvudfråga var fastställandet av typ-klinikens verksamhetsplan. Inför mötet hade Hanna förberett sig nogagenom att läsa verksamhetsplanen och diskuterat innehållet med typkli-nikens övriga sjuksköterskor. Inledningsvis ställde Hanna frågor somhon ansåg vara viktiga sett i ett sjuksköterskeperspektiv. Den manligeordföranden undvek att besvara dessa frågor utan diskuterade iställetinnehållet i verksamhetsplanen på ett mera övergripande nivå. Konse-


kvensen av detta blev att Hanna tystnade och att hon upplevde sina frå-gor som irrelevanta (observation 18).

En annan händelse, som skulle kunna tolkas som manlig maktutöv-ning, var när en av studiens kvinnliga undersköterskor, Lisa, observera-des. Observatören och undersköterskan stod i behandlingsrummet ochsamtalade med varandra. En manlig sjuksköterska kom in i rummet ochbad undersköterskan förbereda inför en omläggning. Han berättade attavdelningsläkaren efter ronden ville titta på ”5:2:s” operationssår. Un-dersköterskan började duka upp inför en sterilomläggning samtidigt somhon fortsatte att tala med observatören. Efter utförd omläggning kördeavdelningsläkaren och den manlige sjuksköterskan ut patienten frånbehandlingsrummet. De släckte ljuset och stängde dörren. Kvar i mörk-ret stod undersköterskan och observatören. Undersköterskan tände ljusetoch tittade förvånat på observatören och sa: ”Vad var nu detta, är viosynliga eller”? (händelse 13). De båda männens handlade kan tolkassom distraktion eller okoncentration och behöver inte betyda ett med-vetet osynliggörande av kvinnorna i behandlingsrummet. Men det gårheller inte att bortse från att deras beteende skulle kunna tolkas utifrånden genusordning som fanns på typkliniken. Denna genusordning inne-bar att det fanns en manlig överordning som möjliggjorde ett osynliggö-rande av de båda kvinnorna.

En annan form av maktutövning kunde observeras under ett avdel-ningsmöte. När en kvinnlig undersköterskas arbetsbelastning diskutera-des utryckte sig en manlige överläkare så här:

Vi skall inte slita ut våra flickor. X (undersköterska) är en myck-et duktig flicka. Alla våra flickor har förresten varit mycket duk-tiga. Jag anser att x inte ska behöva handha alla dessa arbetsupp-gifter i fortsättningen (observation 6).

I exemplet benämndes gruppen undersköterskor med epitetet flickor ochöverläkaren intog därmed en närmast faderlig och beskyddande attityd.Den kvinna som överläkaren åsyftade var vid detta tillfälle närvarande,men tillfrågades ändock inte om hur hon upplevde sin arbetssituationförrän diskussionen var i det närmaste avslutad. Stina beskriver i denefterföljande intervjun sina känslor när hon blir kallad flicka.


Han klappar oss på huvudet och gör oss till barn. Det gör ossosäkra, förvirrade och underordnade. Ja, man känner sig riktigtliten och självförtroendet körs i botten. Det otäcka är att vi är såvana så att vi inte bryr oss längre (Stina, intervju 6).

Vid typkliniken var epitetet flickor en vanligt förekommande benämningpå framför allt undersköterskorna. Användandet av detta attribut tolkarvi som en nedvärdering då det associerar till en vuxen-barnrelation. Åsauttrycker denna känsla: ”Men lilla flicka det där begriper du inte, vad ärdet egentligen du säger?” (Åsa, intervju 11).

Ytterligare en variant av nedvärdering, som några av typklinikensmän använde, var sexuella anspelningar. Den kvinnliga utsatthetenåskådliggörs med hjälp av Ingrid, 48-årig undersköterska. Hon berättarom en måndagsmorgon när hon stod i hissen tillsammans med fyra män.

En av dom berättade en mycket rå fräckis. Jag kände att allasblickar riktades mot mig, för dom var naturligtvis nyfikna på minreaktion. Jag kände mig rejält påverkad. När hissen stannade sajag så högt som jag vågade: Se upp nu är kvinnoföraktet frammeigen och till på köpet på en måndagsmorgon. Sedan slank jag utur hissen (Ingrid, intervju 13).

Ingrid blev känslomässigt berörd av situationen, men vågade inte ageramed full kraft. Vanja, en sjuksköterska i fyrtioårsåldern, kände sig ocksåpåverkad av ”fräcka vitsar”, men tyckte ändå att hon hade vant sig ochatt hon inte blev lika generad längre. Detta trodde hon berodde på atthon lärt sig att bättre hantera den utsatthet hon hamnade i när det biolo-giska kvinnliga könet exploaterades offentligt.

Det finns dom som tycker om att berätta fräckisar. Sådana går jualltid ut på att förnedra kvinnor och det känns ju hopplöst ibland.Och det är män som berättar dom för kvinnor precis som för attvisa att så är det, där är din plats (Vanja, intervju 16).

Citaten åskådliggör att Ingrid och Vanja påverkades emotionellt av attbli utsatta för ”fräcka vitsar” och att de upplevde budskapet i dessa vit-sar som nedvärderande mot det kvinnliga könet.


Carina har en annan upplevelse av att bli utsatt för manlig maktutöv-ning. Vid intervjun berättade hon om ett avdelningsmöte där hon hadeifrågasatt en formulering i ett dokument. Den manlige överläkaren intog,menade Carina, en oförstående attityd, och trots att hon ansträngde sigför att försöka förtydliga sin ståndpunkt, upplevde Carina, att manneninte ville förstå. Han vände sig därför vädjande till de övriga mötesdel-tagarna och undrade om någon kunde hjälpa honom. En annan manligöverläkare utsåg sig som tolk för Carina och med några få ord förklaradehan innebörden i hennes fråga. Carina förstod att chefen medvetet hadespelat oförstående och berättar i den efterföljande intervjun om sin upp-levelse.

Han ville inte förstå. Jag kände mig dum och osäker. Han fö r-sökte att trassla in mig och jag blev ställd. En läkare förklaradeför x (manlig överläkaren) vad jag menade. Min känsla var attlilla flicka vad säger du egentligen. Det är ju så att om det hadevarit tvärtom så hade jag hjälpt honom på traven. Hade han velatförstå så hade han gjort det. Han markerade min plats längst ner.När jag kom hem kom jag på vad jag skulle ha sagt (Carina, in-tervju 19).

I denna situation kunde överläkarens oförstående uppfattas som enmaktteknik i syfte att undvika en fråga som han inte var beredd att svarapå. Citatet illustrerar att det oförstående förhållningssättet gjorde Carinaosäker.

När Johanna, en av studiens sjuksköterskor, reflekterar över de per-soner inom organisationen som innehar makt uttrycker hon sig så här:

Makt handlar hela tiden om respekt tycker jag. En person medstor makt skall man ha respekt för, för det han säger vill säga,och inte den respekt som en sjuåring har gentemot en vuxen.Man ska ha respekt för det han säger men han skall även ha re-spekt för det en annan säger. Är det bara på det ena hållet dåtycker jag att det är skit. För det har jag också erfarenhet av, vis-sa människor med makt som gärna vill att vi skall visa respektför dom /.../ men som sedan inte visar den respekt tillbaka när viska höja vår röst och säga vad vi tycker. De personerna har jagingen respekt för längre då, utan dom försvinner för mig. Då är


det ingen fin maktposition. Däremot en person som är sträng ochnoggrann /.../ men som ändå lyssnar på oss, en sådan har en bramaktposition tycker jag (Johanna, intervju 7).

Johanna uppfattar respekt som en viktig del av maktutövning. Med dettamenar hon att det skall finnas ett ömsesidigt hänsynstagande mellanmaktutövaren och den som utsätts för makt. Maria uppfattar makt på ettannorlunda sätt och beskriver en person i sin närhet som hon bedömerhar stor makt:

Men jag kommer att tänka på x (manlig överläkare). Han är ju enriktig maktperson, det tycker jag nog. Han är annorlunda än tillexempel x (basenhetschefen) som kommer med de där superin-telligenta motfrågorna du vet, vilka många gånger gör en så osä-ker. Han är ju däruppe och man går ju gärna inte till honom pånågot sätt och ska man göra det ska man göra det på ett korrektsätt. Han är diffus för mig och jag vet inte var jag har honom.Tack och lov behöver jag så sällan ta några svåra bitar med ho-nom. Men jag är inte rädd för honom på något sätt jag har fåtthans stöd i de flesta fall (Maria, intervju 4).

Maria kunde se att båda hennes manlige chefer hade klara maktpositio-ner, men att de utövade makt på olika sätt. När hon talar om den manligeöverläkaren använder hon begreppet ”maktperson” utan att vidare ut-veckla innebörden av detta. Beskrivningen av den manlige basenhets-chefen kan tolkas som att Maria hade kunskap om hur denne fungerade isin ledarroll. Maktutövningen i hans fall handlade om att ställa motfrå-gor och markera sin överordning. Marias insikter om basenhetschefenssätt att bruka sin makt medförde att hon i kontakten med honom visstehur hon skulle agera för att få stöd i för henne viktiga frågor.

7.2.2 Information och maktDe nedskärningar som idag är ett faktum inom svensk hälso- och sjuk-vård var även kännbara för typkliniken. Personer i arbetsledande ställ-ning diskuterade dagligen besparingsåtgärder, en diskussion som övrigpersonal hade liten inblick i. Kontrollen av informationsflödet kan där-


för ses som en del av maktutövningen inom typkliniken, något som Åsaär väl medveten om.

Ibland tar han beslut över ens huvud, där jag velat vara med ochdär jag tycker att han hade kunnat ta hänsyn till vad vi tycker.Ibland får vi inte all information. Den information som han intevill ge oss, den ger han oss inte heller. Jag tror att det är medvetet(Åsa, intervju 11).

Den problematik som Åsa uppmärksammar återkommer i flera intervju-er med studiens kvinnor. Barbro, en 35-årig sjuksköterska, uttrycker sigså här:

Den som vet mest känner sig stark och den som vet lite kännersig svag och utsatt. Vår chef han kan ge den information han vill.Han sållar friskt (Barbro, intervju 17).

Såväl Åsa som Barbro poängterar att bristen på information försvårarmöjligheterna att kunna påverka. Intressant är att de tror att deras chefermedvetet undanhåller dem information. Ett exempel på denna form avmaktutövning kunde iakttas under ett ledningsmöte då en manlig basen-hetschef gav Barbro följande råd när hon undrade över hur hon skulleinformera sin personal.

Du får säga till personalen att vi gör allt för att behålla dom. Dethänger på facket. Vi ser ljust på framtiden och vi kämpar för vårpersonal, ja, du får väl säga vad du vill och vad du finner mestlämpligt, bara du inte ger några löften (observation 11).

Ovanstående citat skall tolkas mot bakgrunden av att alla mötesdelta-garna kände till att stora personalinskränkningar skulle genomföras vidtypkliniken inom en snar framtid. Barbro ansåg därför att hon spelade ettdubbelspel i och med att hon visste mycket mer än hon fick säga till sinpersonal (Barbro, intervju 11). När hon försöker diskutera sina känslormed sin manlige chef säger han:


Du hänger upp dig på praktiska detaljer. De får vi lösa sedan ochjag anser att de inte har något som helst nyhetsvärde idag. Detviktiga är att personalen hålls vid gott mod och att de inte oroas ionödan (observation 11).

Citatet kan tolkas som att Barbros problem bagatelliserades. Chefenförsatte henne därmed i en svår situation, då det var hon som i nästa ledskulle informera de personer som var oroliga för sin framtid. En tolk-ning av chefens maktutövning skulle kunna vara att han medvetet elleromedvetet ville skjuta problemen ifrån sig.

Vid andra tillfällen då personal uttryckte oro inför förestående orga-nisationsförändringar gavs en otillräcklig bild av klinikens framtidaverksamhet. När avdelningsföreståndaren Vanja skulle informera omkommande personalinskränkningar, försökte hon avdramatisera allvareti situationen genom att inte nämna att beslut tagits att typklinikens vård-platser skulle reduceras avsevärt (observation 15). Vid ett annat obser-vationstillfälle kunde vi iaktta hur den manlige basenhetschefen endastuttryckte tillförsikt inför framtiden. Istället för att ge en nyanserad bildav typklinikens situation valde han att informera om positiva lösningar,såsom övertagande av patienter från andra kliniker och utökning avantalet så kallade utomlänspatienter (observation 18). Att inte få tillgångtill information spred en osäkerhet bland typklinikens kvinnor. Kristinaär en av dem som känner sig mycket oroad av alla rykten hon hör, sam-tidigt som hon accepterar att chefen inte ger en fullständig information.

Just nu går det mycket rykten på sjukhuset och jag tycker att jagfår information från väldigt många olika håll. Ibland vet jag intevad jag ska tro. För när allt kommer omkring så är det ju ändåmin chef som jag skall lyssna mest till. Och det är ju den infor-mation som han ger som jag sedan måste föra vidare till perso-nalen ute på avdelningen. Men sedan om han verkligen ger migall information det är en helt annan sak tycker jag (Kristina, in-tervju 20).

När Kristina försökte analysera den bristande informationen vid typkli-niken upplevde hon det som problematiskt att förutsättningarna ständigtförändrades. Vad det berodde på kunde hon emellertid inte ge något svar


på. Kristina var väl medveten om att hon kanske var en av dem somskulle omplaceras och upplevde därför sin arbetssituation som besvärlig.Detta uttrycker hon på följande sätt:

Ja, det är neddragningarna, ingen mår bra av detta. Varken domsom får vara kvar eller dom som får sluta. Jag tror att en delskjuter det lite ifrån sig. Dom har börjat med träffar nu för domsom kommer att bli varslade. Men det finns dom som får gå här-ifrån efter tjugo år (händelse 28).

Genom att närvara vid flera olika typer av möten, exempelvis avdel-ningskonferens, ledningsmöte, vårdlagsmöte och basenhetsmöte kundevi följa informationsflödet inom typkliniken (observation 6; 11; 13, 18).Utmärkande för detta var att ju längre ner i hierarkin informationenlämnades desto mer tillrättalades den och anpassades till organisationensövergripande mål och syften. Bristen på information blev även tydlig iandra sammanhang. Under en avdelningskonferens beslutade en avtypklinikens överläkare tillsammans med avdelningsföreståndaren, utanföregående diskussion, att undersköterskorna inte längre skulle assisteraläkarna vid en specialundersökning. Undersökningen hade under flera årtillhört undersköterskornas arbetsuppgifter, men skulle fortsättningsvisutföras av sjuksköterskorna (observation 6). Catharina beskriver sinreaktion.

Jag reagerar på att arbetsuppgifter tas ifrån mig. Jag har inte hörtnågon kritik och därmed inte kunnat försvara mig. Det känns lik-som att dom trampar på mig. Uppgiften x är viktig för mig ochdet har varit bra att få ta lite ansvar. Det har ju heller inte kommitnågon kritik från x (överläkare). Men nu blir jag ändå liksom liteosäker va. Har det funnits kritik och i så fall varför har inte jagfått höra den? X (avdelningsföreståndaren) kunde ju kommit utoch sagt det då, att sköts inte detta va så får vi ta det till sjukskö-terskorna /…/ Vad jag tänkte mest på under det här mötet, ja detvar nog att jag bryr mig inte. Fast det är klart jag brukar ju oftaopponera mig när det är något som jag tycker är fel. Men dennagången orkade jag inte, för jag blev, ja du förstår liksom lite osä-ker på om vi undersköterskor inte hade skött det vi skulle. Och dåkände jag va att jag ville diskutera med de andra undersköters-


korna på avdelningen. Så därför satt jag tyst /.../ Det är så jobbigtva, för jag upplever det som om sjuksköterskorna tar detta ifrånoss för det var väl dom som hade klagat till x (överläkaren). Mendet är klart att har vi nu gjort något fel så borde vi väl ha fått redapå det för som det är nu så vet jag ingenting och förresten så spe-lar det ingen roll (Catharina, intervju 10).

Den arbetsuppgift som diskuterades var viktig för undersköterskorna, dåden gav såväl status som nya kunskaper. Catharina uppfattade det somhände som kritik mot undersköterskegruppen. Samtidigt vågade hon inteprotestera, eftersom hon inte förstod vad kritiken egentligen handladeom. Hennes osäkerhet medförde att hon blev tyst. Fråntagandet av ar-betsuppgiften kom som en överraskning för undersköterskorna. Därförfanns ingen tid för diskussion dem emellan och förändringen kundegenomföras mot deras vilja. De gavs inte heller möjlighet att förstå var-för de inte kunde få ha kvar arbetsuppgiften. Efter avdelningskonferen-sen diskuterade tre undersköterskor varför arbetsuppgiften hade tagitsifrån dem. Ingen hade något svar på detta och besvikelsen och irritatio-nen var tydlig (händelse 23). Även Anette hade erfarenheter av att intefå den information hon efterfrågade och av att bli betraktad som okun-nig. Vid ett avdelningsmöte undrade hon om personalen riskerade att blismittad av sjukdomen x:

Jag är så orolig för det här, varför får vi ingen information omdetta? Hon riktade sin fråga till en manlig överläkare. Denne sva-rade: Ni får ingen information, eftersom det inte finns någon an-ledning. Om det skall bli nödvändigt kommer jag givetvis attombesörja det (observation 1).

Anette beskriver sina känslor efter avdelningsmötet.

Javisst, men vi går ju i det här. Det är ju inte bara jag som ärorolig, det är ju alla andra som går runt och känner sig ängsliga.Jag pratar ju för alla undersköterskor i alla fall /…/ Han kan juskälla ut oss för vad som helst, skälla och gapa och skrika. Mendet tar långt tid innan han kommer och ber om förlåtelse. Mighar han aldrig skällt ut eller sagt någonting till va, men just när


man frågar om sådana saker som är självklara för honom va, dåser han ner på oss, då tycker han att du skall inte ställa så dummafrågor (Anette, intervju 1).

Situationen kan förstås som att överläkaren ansåg frågan vara ovid-kommande och att han hade svårt att sätta sig in i Anettes oro. Därförvar han heller inte intresserad av att ge henne den information hon efter-frågade.

7.2.3 Kvinnors utövande av maktMöjligheterna för kvinnorna att utöva makt kan hänföras till individensplacering i den hierarkiska strukturen. Under ett observationstillfällekunde vi iaktta hur studiens enda kvinnliga överläkare utövade makt påett medvetet sätt, så att alla i en arbetssituation kände trygghet och del-aktighet. Louise beskriver detta så här:

Det är lätt att jobba med x (kvinnlig överläkare), som alltid på-pekar att man är ett del i ett team /…/ Ja, x vill gärna höra ensåsikter. Men det är ju inte alla läkare som det är så med ju (). Endel får man nästan tränga sig fram till för att få sagt vad man vill(Louise, intervju 5).

Vid denna rond deltog, förutom den kvinnliga överläkaren, även enmanlig avdelningsläkare och en kvinnlig sjuksköterska. När gruppengick runt bland patienterna stannade överläkaren och samtalade medpatienterna och hon såg även till att underläkaren och sjuksköterskandeltog i samtalet. Hennes framtoning var vänlig och hon var noga medatt säga något personligt till varje patient. Ibland log hon och ibland varhennes ton deltagande. Exempel på det sistnämnda var när hon stannadehos en patient som var döende och frågade hur han mådde. ”Jag mårhemskt dåligt”, sa patienten. ”Jag förstår att du känner dig dålig, men duär ju mycket sjuk”, svarade överläkaren. Vid en säng hade en patientsynpunkter på hur en medpatients bensår skulle skötas. Överläkarenlyssnade till patientens synpunkter och sa:


Ja, vi får försöka, vi måste vara öppna för alla alternativ. Honvände sig till underläkaren. Jag vet inte mycket om bensår. Vadtror du om kaliumpermanganat ? Kan vi inte ringa till någon di-striktssköterska, de har ju så stor kunskap inom området? Läkar-na och sjuksköterskan enades om detta (observation 2).

Överläkarens maktutövning bidrog till skapandet av ett positivt arbets-klimat och troligen till att den kunskap och kompetens som fanns inomgruppen togs till vara.

Även sjuksköterskorna kunde i kraft av sin mellanposition utövamakt. Detta förhållande illustreras väl av Pia. På frågan vem hon ansåginnehade makt inom typkliniken exemplifierade hon med en avdel-ningsföreståndare, som hon kände väl och hade arbetat länge tillsam-mans med.

Hon har makt på avdelningen, helt klart. Hon kan säga precis vadhon tycker till både personalen och ledningen och alla tar hennepå allvar, men hon utnyttjar aldrig den makten negativt (Pia, in-tervju 8).

Den kvinna som Pia refererar till är Vanja. Vid intervjun med Vanjabeskriver hon sin syn på det egna maktutövandet.

Jag tror att makt hör ihop med min person, ja hur jag ser på den.Jag tror att det är viktigt hur man agerar när det bränner till. Jagglider inte undan, det gör jag inte /.../ Jag lärde mig saker när jagarbetade som chef som jag inte lär ut. Jag använder dem barasjälv. Många gånger är jag ett snäpp före många av dom andra,till exempel på vissa möten. Det är saker som bara jag kan. Vemsom helst kan lära sig, men jag behåller det för mig själv. Dethandlar om kontakter och jag vet var jag skaffar information(Vanja, intervju 16).

För Johanna innebär det egna maktutövandet att stå upp för åsikter ochreagera när ”saker sker över huvudet på en”


Ja, men jag måste säga det att jag har alltid sagt vad jag tyckertill ledningen och jag är inte rädd för dom. För jag har alltid rea-gerat och kunnat säga var skon klämmer. Men någonting som jagkänner är att de andra är tacksamma över att dom har mig (Jo-hanna, intervju 7).

Enligt Vanja och Johanna handlade maktutövningen om att kunna på-verka andra människor. En viktig förutsättning för att få igenom sin viljaär, menar Vanja, att vid möten placera sig på ett strategiskt riktigt sätt irummet.

Vi har ju alltid haft våra bestämda platser och så där. Och det varlängesedan jag bestämde mig för att min plats skulle vara när-mast x (den manlige basenhetschefen). För jag vet ju att om jagsitter där så kan jag småprata lite med honom och på så sätt fåigenom vad jag vill /…/ Alla får inte lika mycket utrymme. Of-tast går man laget runt och jag sätter mig alltid närmast chefen.Och i regel så börjar jag va. Och då så tar jag väldigt mycket tidpå mig (Vanja, intervju 16).

Skapandet av ett talutrymme kan ses som en komponent av Vanjasmaktutövning. De kvinnor som avsiktligt valde denna teknik hade ocksåen mera framträdande roll i interaktionen med andra människor. Men enförutsättning för denna maktutövning var att kvinnorna hade förberettsig väl samt att de kunde räkna med att få kollegialt stöd.

Åsikter skall föras fram på ett snyggt sätt, aldrig aggressivt, utanlugnt och sansat va. Och för att man skall få plats i denna organi-sationen krävs att man har förberett sig väldigt mycket, vet vadman skall säga alltså (Åsa, intervju 11).

I de situationer, där Vanja och Åsa kunde observeras, var de väl synligaoch andra människor inom typkliniken verkade lyssna på dem och ta tillsig deras åsikter. Exempel på sådana situationer var ledningsmöte,vårdlagsmöte, rond samt basenhetsmöte (observation 11; 13; 15; 16;18). Genom att inta ett strategiskt förhållningssätt och noggrant planerasina anföranden hade dessa kvinnor större möjligheter att driva igenom


förslag. Åsa och Vanja utnyttjade också mera indirekta tekniker för attskaffa sig inflytande. Vanja beskriver hur hon medvetet manipulerar föratt få sin vilja igenom.

Ibland måste man få det till att det egentligen är han som tyckerså. Så ibland luras jag lite och då går alltid mina förslag igenom.Ja, man lär sig hur man skall göra för att ens förslag skall gå ige-nom. Och en sak som är jätteviktig är att ens förslag aldrig fårkomma från en själv. Utan det gäller att få läkaren att säga detsom man vill att han skall säga och att förslaget därmed kommerifrån honom (Vanja, intervju 16).

Åsa accepterar att hon får manipulera för att skaffa sig inflytande i orga-nisationen. För att kunna påverka är hon medveten om vikten av attvälja rätt tillfälle.

Ofta känner jag om han är på ett sådant humör så att det lönar sigatt säga till eller inte. Är han på gott humör så ställer jag minafrågor tills jag får det svar jag vill ha och han märker inte att detegentligen är jag som bestämmer och har övertaget då va. Men ärdet så då att jag inte når dit jag vill och får de svar jag vill ha, jadå brukar jag be någon av mina kollegor att ställa samma frågavid nästa rond. Och då brukar det ofta lyckas (Åsa, intervju 11).

Intressant är att de kvinnor som valde att manipulera insåg betydelsen avvad de gjorde och ansåg att de med hjälp av tekniken befäste sina posi-tioner inom organisationen, något som också bekräftades i observations-studierna. Ett annat sätt att försöka få inflytande var att typklinikenskvinnor sökte stöd hos varandra.

Detta mötet förstår du är det egentliga ledningsmötet, för det ärhär vi fattar våra beslut. Vi brukar samlas här va för att kommaöverens om hur vi skall ställa oss till olika frågor och ofta är detju så att vi har olika uppfattningar och så där. Men till slut brukarvi ju enas och det känns så skönt att veta var vi står när vi går intill mötet (Vanja, intervju 16).


Det möte Vanja refererar till var en informell sammankomst mellantypklinikens avdelningsföreståndare som ägde rum före ledningsmötet.Genom att samlas i anslutning till mötet och diskutera de frågor på dag-ordningen som särskilt berörde dem kunde de tala sig samman. De frå-gor som diskuterades vid sammankomsten var om avdelningsförestån-darna skulle acceptera återinförandet av matvagnar med så kallat kantin-system, om det var lämpligt att sjuksköterskor från mottagningen skulletjänstgöra på avdelningen utifrån ett rullande schema samt hur vikarie-frågan skulle lösas inför semesterperioden. Utifrån detta samförståndstärktes gruppen och Vanja tog själv på sig rollen som taleskvinna. På såsätt hade kvinnorna funnit en metod för att kunna påverka beslut (hän-delse 37). Lisa beskriver hur hon uppnår inflytande inom organisatio-nen.

Jag känner att jag får stöd av x (avdelningsföreståndare) och vihar alltid haft en bra relation. Jag går ofta in till henne och jagkänner att hon tar det jag säger på allvar. Ja, vi kan prata omnästan allting (Lisa, intervju 14).

Lisa försökte dra fördel av sin goda relation med avdelningsförestånda-ren och kunde genom sin personliga kontakt föra fram sina åsikter. Mendet fanns även kvinnor som inte hade något behov av att utöva makt. Ensådan kvinna var Sara. Följande två citat speglar bäst de känslor somhon uttrycker.

Ja, jag trivs jättebra måste jag säga. Och när jag då kan jobba litemindre så fungerar det bra där hemma (Sara, intervju 12).

Ja, jag har snart ingen kontakt med mina chefer för jag jobbar jumest helger så jag konfronteras tack och lov inte med dom. Duvet jag går rond här med x (överläkaren) två gånger på fyraveckor så då kan du ju tänka dig själv. Och på helgerna är det juinte mycket (Sara, intervju 12).

Ett återkommande ämne under intervjun var Saras stora familj och atthon anpassade sitt arbetsliv efter denna. Detta kan ses som en uttryck föratt lönearbetet är underordnat hennes familjeorientering. Citaten kan


även tolkas som att Sara verkade ha valt bort möjligheten att utöva makti arbetslivet.

7.2.4 Kvinnors utövande av motmaktTypklinikens kvinnor kunde hantera den maktutövning som de blevutsatta för genom att tillgripa sin kvinnlighet och använda den som enmotmaktstrategi. En av studiens kvinnor, Johanna, liknar motmaktstra-tegin vid ett spel, som kunde iscensättas på olika sätt.

De spelar på sin underlägsenhet som kvinnor. Ja, de är inställ-samma och flirtiga. Det syns så tydligt, det går inte att undvika.De vill bli populära och omtyckta (Johanna, intervju 7).

Johanna berättar vidare om en manlig överläkare som tagit en kvinnligunderläkare under sina vingars beskydd. Därmed ställde han inte likahöga krav på henne som han gjorde på andra underläkare.

Men hon är ju väldigt kvinnlig och så där och hon talar så tystoch verkar lite hjälplös och ynklig om du förstår vad jag menar(Johanna, intervju 7).

Motmaktstrategin kunde även iakttas när en kvinnlig sjuksköterska ochen manlig underläkare gick igenom korridoren, på väg till en sittrond.Sjuksköterskan bar på rondpärmar, cardex och remisser när hon plötsligtvände sig till underläkaren och sa :

Vad är nu du för en gentleman som låter mig slita ut mig? Un-derläkaren skrattade generat och svarade: Ursäkta mig, jag skullenaturligtvis tagit något med mig från expeditionen, men låt mighjälpa dig, jag kan bära dina saker (händelse 22).

De kvinnor som utnyttjade sin kvinnlighet som motmaktteknik var fram-för allt yngre och nyutbildade. I interaktionen med typklinikens mänspelade kvinnorna på sin kvinnlighet genom att placera sig nära ochsöka ögonkontakt. En annan teknik var att utmana männen genom attsända sexuella signaler eller kräva ett artigt och uppvaktande uppträdan-de. De sexuella signalerna sändes i form av komplimanger för utseende


eller uppträdande eller genom att kvinnan med sitt kroppsspråk marke-rade sin attraktionskraft (observation 14; 16; händelse 34). Karin är enkvinna som själv inte säger sig utnyttja sin kvinnlighet. Däremot obser-verar hon hur andra kvinnor inom organisationen gör det.

Jag ser ju att många av mina kollegor flirtar med framför allt un-derläkarna. Och jag tycker alltid att det är lika pinsamt för jag äremot sådant. Den som flirtar vill bli populär och omtyckt fast jagtror egentligen inte att det funkar så för man måste väl göra ettbra jobb. Det är det viktigaste tycker jag (Karin, intervju 15).

Citatet belyser att spelet skedde helt öppet och att det irriterade Karin,som själv inte tillämpade strategin. Karin funderade även över omkvinnlighetsstrategin medförde några favörer för de kvinnor som använ-de den som motmakt.

Ytterligare ett sätt för kvinnorna att hantera maktutövning var attsöka sig till personliga relationer med arbetskamraterna, något somframkom i flera intervjuer med studiens kvinnor. Relationerna kundeanvändas för att söka stöd för att våga framträda i större grupp, menkunde också vara ett forum där kvinnorna kunde dra sig undan till ensom de upplevde trygg sfär. Åsa och Louise betonar båda vikten av attha arbetskamrater som de känner förtroende inför.

Hade jag inte haft x (kvinnlig kollega) vet jag inte hur jag skullestått ut här. Det är så bra att prata med henne och vi kan bearbetasaker tillsammans (Åsa, intervju 11).

Jo, det ska jag tala om för dig, för då är det så att dom som manjobbar närmast med, talar man med. Ja, ibland kan det handla omatt man sitter timmar i telefonen och liksom skalar av sig känsloroch all ilska (Louise, intervju 5).

Den personliga bekräftelsen yttrade sig också i att kvinnorna tillsam-mans, och ofta i dyader, bearbetade osäkra situationer i syfte att skaffasig kontroll. Catharina är en av typklinikens undersköterskor som riske-rar att förlora sitt arbete inom en snar framtid.


Ja, det jobbigaste förstår du är nog ovissheten. Man kan bli tokigav alla cirkulerande rykten och vi undersköterskor är ju dengrupp som känner oss mest utsatt. Ja, ibland vet jag inte riktigtvad jag skall ta mig till och x (avdelningsföreståndare) ja, honverkar ju heller inte veta någonting. Men, det är tur att vi under-sköterskor ändå har varandra och att vi kan prata med varandraom allt som sker runt oss (Catharina, intervju 10).

Även Carina lider av ovisshet och ryktesspridning, men hon hanterar detutsatta läget genom att tillsammans med sina arbetskamrater ironiseraöver sin chef.

Jag drömmer ibland om att jag skulle kunna säga honom någrasanningens ord, och tänker på ett tillfälle då jag skulle kunna geigen, men det blir väl aldrig av förstås. Ibland fantiserar jag omatt jag skall få säga min åsikt, att verkligen få säga till honomvad jag tycker om den skiten. Jag önskar att den situationenskulle kunna uppstå när jag skulle kunna ge igen utan att bli ska-dad själv. Ja, du förstår, jag är inte ensam om att känna så här,för x (kvinnlig kollega) tycker som jag och ofta när vi har pratatigenom det hela så känns det ändå lite bättre (Carina, intervju19).

Både Catharina och Carina upplever gemenskapen i gruppen som enmöjlighet att hantera maktutövning, men även den egna oron. Citatenkan tolkas så att båda kvinnorna använde intimitetstrategin då de varberoende av personliga och nära kontakter med kvinnor i samma situa-tion. Catharinas uppfattning speglar hur viktigt det var att dela ovisshe-ten med andra kvinnor i den egna gruppen, något som också Carinapoängterar. Hennes yttrande belyser också hur hon genom att tillskrivamaktutövare negativa egenskaper och genom att fantisera och dag-drömma om ett framtida tänkt agerande kanaliserade ilska och ångest.Samtidigt försatte hon sig själv och den egna gruppen i ett mer fördel-aktigt läge.

Men det fanns även de kvinnor som svarade på maktutövning genommotmakttekniken moderlighet. När Johanna reflekterar över sin funktion


under ronder ser hon denna som tillrättaläggande och uppfattar att rela-tionen till många läkare närmast kan liknas vid den relation hon har tillsin egen son.

Man måste vara som en mamma. Hela tiden tjatar vi på dom:Skriv där, glöm inte det, ordinera det! Vi måste hjälpa dom till-rätta. Visa vad dom skall göra. Dom ser ingenting själva. Sägervi inte vad dom skall göra, så görs det inte (Johanna, intervju 7).

Även Ann-Cathrine ser sig själv ibland som en mor i förhållande tillläkarna.

Jag tror att vi sjuksköterskor har skämt bort dom från början. Vihar alltid varit små morsor. Lagt för dom så att dom inte har be-hövt att tänka. Vi har hållit i många trådar och om man sedankommer och vill att dom skall göra lite själva, då blir det gärnasura miner /…/ Läkarna klarar sig inte utan oss. Dom känner sigutslängda och små i världen utan oss. Men dom kamouflerar detbra, ingen skulle erkänna det alltså, men så är det, det är jag sä-ker på (Ann-Cathrine, intervju 2).

Karin är negativ till att vissa sjuksköterskor inom typkliniken intar ettmoderligt förhållningssätt gentemot de manliga läkarna.

Vad jag vänder mig särskilt mycket mot här på avdelningen är attmånga sjuksköterskor spelar morsor för läkarna. De fixar ochdonar och lägger allting till rätta (Karin, intervju 15).

Moderligheten var även förekommande som motmaktstrategi när kvin-norna utsattes för kritik. Vid en rond frågade en patient läkaren om tid-punkten för en planerad röntgenundersökning. Läkaren förde fråganvidare till den kvinnliga sjuksköterskan och blev påfallande irriterad närinte heller hon kunde besvara frågan. Han kritiserade henne öppet införpatienten och menade att hon var okunnig. Sjuksköterskan blev märk-bart påverkad av kritiken (observation 19). Vid den efterföljande inter-vjun förklarar hon bort situationen.


Typiskt honom att bråka, sedan sa han att det var jag som bråka-de. Han uppför sig som ett barn, ja, som en liten pojke (Carina,intervju 19).

I detta exempel intog sjuksköterskan en undvikande och bortförklarandeattityd till något som i själva verket rörde sig om en öppen konfliktmellan henne och läkaren. Med hjälp av motmaktstrategin moderlighethamnade Carina i ett överläge gentemot den manlige läkaren. På så sättkunde hon hantera en för henne komprometterande situation.

Ett annat sätt för typklinikens kvinnor att hantera och skaffa sig kon-troll över besvärliga situationer var att använda humor. Detta observera-des till exempel vid en sittrond när en manlig läkare önskade bli infor-merad av en kvinnlig sjuksköterska angående en patients hälsotillstånd.Sjuksköterskan hade uppenbara svårigheter att lämna den efterfrågadeinformationen. Istället började hon skämta om speciella egenheter somhon hade noterat hos patienten och förflyttade därigenom fokus från sigsjälv till patienten. Den manlige läkaren och sjuksköterskan skrattadetillsammans över patientens personlighet, den information som läkarenhade efterfrågat glömdes bort och de gick vidare till nästa patient (ob-servation 19). Humor kunde också kamouflera underlägsenhetskänslor.Vid intervjun med Karin diskuterades kvinnornas situation på typklini-ken och Karin berättade att hon kände sig underlägsen sina manligaarbetskamrater, något som hon relaterade till att hon var kvinna (Karin,intervju 15).

Mitt vapen är att skoja om kvinnans underlägsenhet. Det är mittsätt att göra det tydligt. När jag arbetar med x (manlig läkare)brukar jag säga: Se upp, nu är kvinnoföraktet framme när hanbehandlar mig på ett speciellt sätt bara för att jag är kvinna. Dåskrattar alla. Men man får aldrig vara aggressiv. Det skapar baraaggressivitet tillbaka. När jag skojar så här är det för att markera./…/ Men samtidigt är det ju så va att jag kommer undan när jagskämtar för jag behöver ju inte gå in på och diskutera med ho-nom vad jag egentligen tycker om hans sätt att vara mot mig(Karin, intervju 15).


Genom att använda humor som motmaktstrategi kunde Karin hantera sinutsatthet för maktutövning, samtidigt som hon inte öppet behövde kon-frontera kvinnoföraktet. För Karin blev humor ett ofarligt instrumentsom möjliggjorde framförandet av ett viktigt budskap. Men denna mot-maktstrategi skapade också störningar i kommunikationsprocessen,något som blev synligt vid några informationsmöten där genomgripandeorganisationsförändringar i form av personalinskränkningar och ompla-ceringar diskuterades. När gruppen informerades om den bekym-mersamma situationen vid typkliniken avbröt en undersköterska medutropet:

Härligt! Vi börjar om från början igen! Jag för min del har ing-enting emot att börja i personalpoolen, det kan ju ge både om-växling och nya erfarenheter. De övriga mötesdeltagarna blevmycket konfunderade och någon replikerade: Tycker du verkli-gen att detta är härligt? Vad kan det ge för omväxling att behövahoppa runt i personalpoolen? Nej, nu förstår jag verkligen intevad du menar! (observation 13).

Vid ett vårdlagsmöte informerades återigen om planerade personalin-skränkningar. Orimliga förslag till lösningar av problemet diskuteradesunder skämtsamma former, speciellt av en kvinna. Hennes uppsluppen-het korresponderade dock inte med de signaler som hon indikerade ge-nom sitt kroppsråk. De många skämten bidrog till att fokus förflyttadesfrån kärnfrågan och istället började mötesdeltagarna att diskutera andrasaker till exempel hur den kommande semesterstängningen vid typklini-ken skulle lösas, vilka personer som skulle gå kurser samt huruvida enny kaffebryggare skulle inskaffas eller inte (observation 15).

De skämt som kvinnan använde i observation 15 kan tolkas som ettsätt för henne att hantera en osäker situation. Som framgår av de åter-givna citaten i observation 13 och 15 fick de människor som utsattes förmotmaktstrategin dubbla budskap, något som skapade förvirring ochosäkerhet.

7.2.5 Sammanfattande kommentarerInom typkliniken fanns kvinnor som var väl medvetna om den maktut-övning som de utsattes för. Konkret innebar detta att kvinnorna kunde


beskriva det maktspel, som pågick samt personer i sin närhet som deansåg utövade makt. Bland studiens intervjuade kvinnor fanns också desom verkade omedvetna om såväl den egna maktutövningen som denmakt de utsattes för.

Mäns maktutövning inom typkliniken hade flera olika uttrycksfor-mer, där en var att inte bekräfta kvinnorna som individer. Denna makt-teknik blev tydligt när männen inte såg, lyssnade eller intog en kropps-hållning som visade ett ointresse för kvinnornas kunskaper, åsikter ellerfrågor. Ett annat exempel på manlig maktutövning var att nedvärderakvinnorna genom att kalla dem ”flickorna” eller göra sexuella anspel-ningar med hjälp av fräcka vitsar. Det manliga maktutövandet yttradesig också i en ovilja att förstå kvinnornas synpunkter och frågor, menäven i att männen i hierarkins topp utövade makt genom att kontrollerainformationsflödet och därmed bestämma vilken information, somskulle spridas neråt i hierarkin. I studien kan även kvinnlig maktutöv-ning exemplifieras såsom utrymmesskapande, vilket innebär att kvinnanser till att hon blir synlig och får en framträdande roll i interaktionenmed andra människor. Även manipulativa maktstrategier användes isyfte att skaffa inflytande i organisationen. Maktstrategin innebar attkvinnorna inte agerade öppet utan utnyttjade mera indirekta metoder föratt driva igenom sin vilja. De kvinnliga motmaktstrategierna iscensattespå flera olika sätt. Genom att tillgripa strategier som ligger nära detkvinnliga scriptet kunde studiens kvinnor reagera på och hantera detmanliga maktutövandet. Exempel på denna form av kvinnlig motmaktvar moderlighet och kvinnlighet. Moderlighet handlade om att svara påmaktutövning genom att inta ett moderligt förhållningssätt, medankvinnlighet inriktades på en bekräftelse av det kvinnliga könet. Humorvar ytterligare en förekommande motmaktstrategi där syftet var att viaskämtet skaffa sig kontroll över en situation. Motmaktstrategin intimitetslutligen innebar att kvinnorna inte agerade utan istället drog sig tillbakatill den lilla gruppen och därmed konfirmerade sina underordnade posi-tioner.


8 Diskussion

I detta kapitel kommer det empiriska resultatet från typkliniken att bely-sas ur ett teoretiskt perspektiv. Utgångspunkt i vår analys är avhandling-ens två huvudfrågor. Inledningsvis diskuteras organisationsstrukturensoch kulturens betydelse för maktutövning inom en somatisk vårdavdel-ning. Därefter behandlas frågan vilken betydelse genus har för maktut-övning i vardagliga möten inom en somatisk vårdavdelning. Som vitidigare visat har det empiriska materialet analyserats i flera steg i syfteatt fördjupa förståelsen och försöka fånga den kvalitativa mångfalden(se kapitel 6, avsnitt 6.5). Nedanstående figur åskådliggör hur avhand-lingens problemområde relateras till olika teoretiska perspektiv. I orga-nisationsperspektivet problematiseras organisationsstrukturens och kul-turens betydelse för maktutövning. Genusperspektivet diskuterar kvin-nors utsatthet för makt utifrån feministiska teorier medan vi i maktper-spektivet resonerar kring maktutövning i förhållande till teorier ommakt. I det pedagogiska perspektivet slutligen, väcks frågan vilken rollsocialisation och kunskap har för genusrelaterad maktutövning.


Genusperspektiv Maktperspektiv

Pedagogiskt perspektiv

Organisations-perspektiv

Analys av den maktutövning som sker i vardagliga

möten mellan kvinnor och män inom en somatisk

vårdavdelning

Figur 4. Avhandlingens problemområde i relation till olika perspektiv

8.1 Maktutövning sett ur ett organisations- och genusperspektiv

Som vi har visat i resultatdelen präglades relationen mellan kvinnor ochmän i arbetssituationen av att de befann sig i en hierarkisk organisationmed tydlig arbetsdelning utifrån olika yrkeskulturer. Läkarna, som näs-tan uteslutande var män, befann sig i toppen och sjuksköterskorna, somså gott som samtliga var kvinnor, fanns i basen. Den makt läkarna hade ikraft av sin position och medicinska profession sammanföll med den


dominans de kunde utöva som män. I det följande vill närmare granskahur denna maktsituation utvecklades och vidmakthölls vid typkliniken.

8.1.1 Placering i hierarkinTypklinikens organisation är den struktur, som skapade såväl förutsätt-ningar som begränsningar för vårdpersonalens möjligheter att utövamakt. Om vi till exempel jämför med det resonemang som förs både avWeber och Lukes kan maktutövning hänföras till strukturen, men ävendefinieras som möjligheten för individen att påverka någon annan indi-vid i en viss riktning. Förståelsen av makt blir således olika beroende påvilket perspektiv vi utgår från. Vår avsikt i detta avsnitt är att pröva vadolika maktdefinitioner kan tillföra förståelsen av genusrelaterad makt.

Vid typkliniken var målsättningen en decentraliserad organisation därsyftet var att flytta besluten närmare dem som arbetade i vården. Organi-sationsförändringen innebar att sjukhuset var indelat i så kallade basen-heter, där typkliniken representerade en sådan. Basenhetschef var enmanlig överläkare, som hade såväl det administrativa som det medicins-ka huvudansvaret. På varje vårdavdelning och mottagning inom typkli-niken fanns en sjuksköterska som innehade funktionen första linjenschef. Befattningen var underställd basenhetschefen och innefattade ettadministrativt ansvar på vårdavdelningsnivå. Varje basenhet ansvaradeför att sjukhusets verksamhetsplan verkställdes inom given rambudget.Decentraliseringen inom typkliniken hade dock inte fått den genom-slagskraft som avsetts, då den hierarkiska strukturen ännu var fast för-ankrad och svår att förändra. Fortfarande kännetecknades organisationenav en yrkesmässig hierarkisering som var avhängig individens kun-skapskapital. Denna uttrycktes i att läkarna, som med undantag av tvåkvinnor, var män hade mest makt och ansvar både i kraft av sin medi-cinska profession och sin placering i toppen av hierarkin. Studiens övr i-ga kvinnor representerade yrkesgrupper såsom sjuksköterska, under-sköterska och sjukgymnast. Av dessa befann sig undersköterskegruppennärmast patienten i det direkta omvårdnadsarbetet. Denna yrkeskategorihade minst makt och därmed begränsade möjligheter att påverka sinarbetssituation. I den yrkesmässiga hierarkins mellanskikt fanns sjuk-sköterskorna samt de kvinnor som var första linjens chefer. Sjuksköters-korna var underställda basenhetschefen och behandlande läkare när detgällde medicinska frågor och första linjens chef i frågor som rörde ad-


ministrationen av vårdarbetet. Även sjuksköterskorna hade begränsademöjligheter att självständigt utforma sitt arbete. Intressant är dock att detre män som var sjuksköterskor och undersköterskor var mera framträ-dande och synliga och att de hade större möjligheter att kunna påverkaän sina kvinnliga kollegor. Basenhetschefen var man och läkare, ettfaktum som ytterligare måste ha haft betydelse för männens och läkar-nas position inom organisationen.

Placeringen i hierarkins övre skikt skapade förutsättningar för typkli-nikens manliga läkare att i olika situationer se sig själva som självskriv-na ledare. Detta framstod med tydlighet vid de tillfällen där andra perso-nalkategorier, exempelvis första linjens chef och sjuksköterskor, varmötesledare. Beteendet kan tolkas med utgångspunkt i den andra dimen-sionen i Lukes tredimensionella maktdefinition. Männens övertagandeav ledarskapet kan då förstås som ett dolt maktspel, som styrde vad somskulle komma upp i den öppna debatten (jämför Lukes, 1977). Överta-gandet av ledarskapet innebar exempelvis att männen avgjorde vilkafrågor som skulle diskuteras och därefter drog slutsatser som var helt ilinje med den egna uppfattningen, oavsett vilka synpunkter som fram-förts av andra mötesdeltagare.

Weber (1921, 1983) relaterar status till makt och menar att såväl in-divider som grupper kan hävda sin status genom formell utbildning. Enindivids eller grupps status kan således vara en avgörande faktor förmaktutövning inom en organisation. Det finns också en benägenhet,enligt Sjölund (1968), att gruppmedlemmar med hög status vanligenövervärderas samt att gruppmedlemmar med låg status undervärderassåväl av gruppmedlemmarna som av sig själva. Även Sagrestano (1992)anser, att makt är korrelerat till individens status och inte till genus, menframhåller dock att män har större möjlighet till maktutövning beroendepå en högre social status. Läkarnas höga status vid typkliniken uttryck-tes exempelvis i att när den ende närvarande mannen vid ett möte varläkare, var det lätt för honom att inta ledarrollen. Betydligt svårare blevdet när flera manliga läkare med samma status deltog. Den öppna makt-kampen inom den hierarkiska strukturen blev då påfallande. Outtaladefrågor som vem ska ta övertaget, vem ska ta huvudrollen, vem ska taledarskapet aktualiserades i denna konstellation. Maktkampen liknar densom Lukes (1977) anger som den första dimensionen i sin maktdefini-tion. Dimensionen motsvarar den traditionella bilden av makt, där makttillskrivs den som går segrande ur en öppen maktkamp. Avgörande


faktorer kan då vara personlig övertalningsförmåga, handlingskraft,kunskap och erfarenhet.

Första linjens chefer var chefer på mellannivå och underställda bas-enhetscheferna. De representerade inte den medicinska vetenskapen utansvarade för ett omvårdnadsperspektiv. Därmed tillskrevs de lägre statusinom organisationen, med begränsade möjligheter att kunna påverka. Enproblematik som även uppmärksammats av Rickard (1997). Hon menaratt första linjens chefer inom hälso- och sjukvården har haft svårt att blitydliga i sitt ledarskap och att de endast motvilligt har axlat arbetsledar-rollen.

En slutsats som kan dras är att den hierarkiska strukturen vid typkli-niken gav männen i hierarkins topp möjlighet att utöva makt gentemotkvinnorna, som befann sig i dess mellanskikt eller bas. Dessutom hademedicinsk kunskap en överordnad ställning gentemot omvårdnadskun-skap. Detta förhållande resulterade i att kvinnornas möjligheter att kun-na påverka begränsades. Att kvinnor missgynnas av att arbeta i hierakis-ka strukturer har även uppmärksammats av såväl nationell som interna-tionell forskning inom området (se Abrahamsson, 1992; Bergman, 1994;Lindgren, 1992; Ressner, 1985; Svensson, 1993; Troemel-Ploetz, 1994;Vinay, 1997).

Maktutövningen inom den hierarkiska strukturen vid typkliniken kanbli förståelig med hjälp av begreppen manlig överordning och kvinnligunderordning. Begreppen kan bland annat relateras till Mathiesen(1978), som menar att makt manifesteras som över- och underordning.Vid typkliniken kan maktrelationen då tolkas som att de underordnade,det vill säga kvinnorna och de överordnade, det vill säga männen hadeolika uppfattning om graden av makt i förhållande till varandra. Deunderordnade bedömer att de överordnade har mer makt än vad de själ-va uppfattar, medan makten kan vara maskerad för de överordnade.Genom att männen inte är medvetna om maktutövningen kan de till ochmed uppleva sig som maktlösa. En förklaring till dessa skilda upplevel-ser kan vara att de överordnade inte har makt över det som de anser varaviktigt. Maktutövningen sker istället inom sådana sfärer som är betydel-sefulla sett ur de underordnades, det vill säga kvinnornas perspektiv.

Grunden till kvinnans underordning i samhället är, enligt Hartmann(1981, 1986), den könsbestämda arbetsdelningen. Liknande resonemangförs av Holter (1973), som beskriver könsdifferentieringen i samhälletsom en systematisk fördelning av arbete efter kön. Detta gällde även vid


typkliniken. De i stort sett enkönade yrkeskategorierna bidrog till dentydliga arbetsdelning som fanns mellan studiens kvinnor och män. Den-na arbetsdelning medförde att trots att de arbetade inom samma områdehade de skilda arbetsuppgifter med liten insyn i varandras arbetssitua-tion.

Vid möten kunde vi iaktta att en del manliga läkare framhöll sin egenperson eller yrkesroll. Själva sakfrågorna kom därmed på undantag ochblev bara en strukturell ram. I förlängningen skulle ett sådant beteendekunna leda till att individens och inte organisationens mål uppfylls. Enannan observerbar konsekvens blev att många av de beslut som fattadesvid typkliniken var oklara och lämnades till individuell tolkning. Dettakan måhända vara en förklaring till att utformningen av ronden ochrapporten inte hade förändrats trots att dessa varit återkommande dis-kussionspunkter under flera år.

En viktig slutsats som kan dras av den diskussion vi fört hittills är attindividens placering i den hierarkiska strukturen är central för maktut-övning, men genus är också av avgörande betydelse. Detta vill vi belysai följande avsnitt.

8.1.2 Arbetets fördelningDen empiriska studien visade att det i typklinikens decentraliserade ochgrupporienterade organisationsmodell fortfarande fanns tayloristiskainslag Därmed hade inte de organisationsförändringar som genomförtsfått den genomslagskraft som åsyftades.

Det tayloristiska tänkesättet avspeglades i flera återkommande rutinervid typkliniken. Ett exempel på en sådan rutin var ronden, som trotsgenomgripande organisationsförändringar var tämligen oförändrad tillsin struktur. Fortfarande var huvudsyftet att tillfredsställa läkarens be-hov av att snabbt skaffa sig information om hur patienterna mådde ochhur de reagerade på den medicinska behandlingen. Ronden innefattadegivna roller och spelregler, förbundna med förväntningar om kunskaperoch beteenden. Den blev därför en arena för bibehållandet av maktrela-tioner.

Den tayloristiska influensen blev även tydlig inom vårdlagen där ar-betet präglades av ett effektivitetstänkande som innefattade detaljplane-ring, styrning och kontroll. När studiens sjuksköterskor och underskö-terskor beskrev sin arbetssituation lyfte de så gott som undantagslöst


fram den tidspress under vilken de arbetade. I stor utsträckning styrdesderas arbetssituation av fasta rutiner samt av att de ständigt blev avbrut-na vid utförandet av en arbetsuppgift. För organisationens läkare varsituationen delvis en annan. Tidspressen var tydlig också för dem, menmed den skillnaden att de till viss del kunde kontrollera sin tid och göraomprioriteringar av arbetsuppgifter om så skulle behövas. Maktutövan-det i förhållande till tidsperspektivet handlade om att kontrollera ochpåverka varandras arbetsuppgifter. De manliga läkarna övervakade sjuk-sköterskornas arbete och krävde att de skulle finnas till förfogande närhelst de önskade. Samtidigt utövade sjuksköterskorna makt när de”jagade” läkarna med arbetsuppgifter som de ville få utförda för attvårdarbetet på typkliniken skulle flyta friktionsfritt. Mellan sjuksköters-kor och undersköterskor fanns också en maktutövning som bestod i attbåda yrkeskategorierna aktivt kontrollerade varandras arbetstid. Förhå l-landet till tid kan hänföras till den hierarkiska strukturen, då graden avfrihet är inbyggd i denna. De personer som befann sig högt upp i hierar-kin hade relativt stort inflytande över sin tid och var autonoma, medansjälvbestämmandet var lågt för dem som fanns i hierarkins bas, med småmöjligheter att styra sin arbetstid som följd. Tidskontrollen vid typklini-ken kan även ses utifrån en genusaspekt och relateras till Ås (1974,1982, 1990), som menar att män i större utsträckning än kvinnor äger sintid och att de därmed har större möjligheter att påverka sina liv.

Läkarna utgjorde den yrkesgrupp vid typkliniken som tillsammansmed första linjens chefer stod utanför den grupporienterade organisa-tionsmodellen. De övriga sjuksköterskorna utgjorde en del av vårdlaget,men istället för att profilera sitt omvårdnadskunnande prioriterade deadministrativa och sjukvårdstekniska arbetsuppgifter. Därmed konfirme-rade sjuksköterskorna normen för vilka uppgifter som skulle tillmätashögst status. Statustänkandet innefattade ett behov av att markera denegna yrkestillhörigheten och såväl läkare som sjuksköterskor strävadeefter att utestänga underordnade yrkesgrupper. Den tydliga demarka-tionslinje som fanns mellan de olika yrkeskategorierna innebar inteendast en yrkesmässig arbetsdelning utan även en ojämn ansvarsfördel-ning. Gränsdragningen mellan hälso- och sjukvårdens yrkesgrupper ärnågot som även Emanuelsson (1990) funnit. I förlängningen leder dennatill det som Franssén (1997a) benämner inhägnadskonflikten.


8.1.3 Organisationens olika kulturerTypklinikens organisationskultur innefattade de normer och värderingarsom ingick i organisationsmedlemmarnas vardagskunskap, vilken for-mats av deras utbildning och yrkesspråk. Vardagskunskap innebar attkänna till den kulturella kod som gällde vid typkliniken och att inrättasig efter denna (jämför Schein, 1988).

Samtlig personal inom typkliniken hade någon form av vårdutbild-ning, varierande från gymnasie- till högskole/universitetsutbildning,vilket innebar att yrkessocialisationen påbörjades redan under utbild-ningstiden. En annan viktig komponent i yrkessocialisationen var deäldre yrkesverksammas informella och formella ansvar för inskolningenav de yngre i yrket. Måhända skulle detta kunna vara en av förklaringar-na till att kulturen på typkliniken var fast förankrad och svår att föränd-ra. Yrkessocialisationen kan även ses som en förutsättning för skapandetav olika yrkeskulturer, innefattande ett medicinskt och ett omvårdnads-perspektiv. Yrkeskulturerna präglades av att kvinnorna och männenuppvisade olika sätt att tänka och visa känslor, en olikhet som samtidigtupprätthöll genusskillnaden. Diskrepansen i sättet att tänka exemplifie-rades i observationer och intervjuer med att kvinnorna och de manligaläkarna ofta talade om patienten på olika sätt. När kvinnorna diskuteradepatienter var det inte ovanligt att de identifierade sig såväl med patientensom med dennes anhöriga, medan männen var mera distanserade ochformella i sina uttalanden. Läkarnas förhållningssätt blev även synligtunder en diskussion om typklinikens ekonomi. Med hjälp av ekonomis-ka kalkyler och påvisbara siffror kom det manliga, formella att domineraöver det kvinnligt omvårdande och polariseringen mellan synsätten blevdärmed tydligt.

Inom typklinikens organisationskultur hade språket en betydandefunktion. Enligt Giddens (1994) är språket den viktigaste komponenteninom alla kulturer, då individen genom språket konstruerar en mening itillvaron. Vid de flesta observationstillfällena talade männen betydligtmer än kvinnorna och gav intryck av att vara säkra och trygga. De fördetalmonologer, tog lång tid på sig när de skulle utveckla sina tankar,talade långsamt, tog ordet direkt, utan att bli ombedda samt avbröt oftaandra. Den verbalitet som kännetecknade männens språk hade säkerli-gen sin grund i läkarnas utbildning, inom vilken det stringenta facksprå-ket är en del. Att män generellt sett har en större vana vid att framträda ioffentliga sammanhang har också uppmärksammas av bland annat Öhrn


(1990). Hon menar att pojkar redan i skolan blir förberedda för ett of-fentligt liv och att de genom detta blir normgivare i samhället. Även Ås(1974, 1982, 1990) framhåller att manskulturen uppfattas som normgi-vande i offentligheten och att den bidrar till att mannens självaktningstärks. Kvinnokulturen blir därmed underordnad och den kvinnligasjälvbilden påverkas negativt. Beträffande det manliga språket hävdarÅs att detta värderas högre i offentliga sammanhang än det kvinnliga.Flera av studiens kvinnor var medvetna om att det hade betydelse vilketspråk de använde och att deras möjligheter att påverka var avhängigtförmågan att ta till sig och utnyttja det manliga språket. Männens an-språk på stort talutrymme och att det manliga medicinska språket blevnormgivande kan betecknas som ett uttryck för den manliga normenslogik. Hirdman (1985, 1987, 1988, 1992) anser, att denna logik är fö r-bunden med makt, eftersom utgångspunkten är att det mannen gör, tän-ker och tycker värderas högre. Kvinnornas handlingar, tankar och åsik-ter värderas därmed lägre.

För en nyutbildad sjuksköterska kunde anpassningen vara en del avyrkessocialisationen och inskolningen i organisationens kulturella kod,medan den för en sjuksköterska med lång yrkeserfarenhet var ett resultatav att familjen för henne var det primära. Denna sjuksköterska hadedärför valt att arbeta deltid, förlagd till kvällar och helger, något sombegränsade hennes möjligheter att kunna påverka arbetssituationen. NärFranssén (1997b) diskuterar kvinnors familjeorientering, menar hon, attanpassningsstrategin är en del av denna. Kvinnor anpassar sig till fa-miljens behov och sätter den i centrum samtidigt som de bortser frånegna intressen. Som ett led i detta väljer kvinnor i stor utsträckning yrkeoch arbetstider som inte gör intrång alltför mycket på familjelivet ochbevarar därmed den traditionella kvinnokulturen. Den grupp av indivi-der som väljer en sådan attityd utvecklar det som Moss-Kanter (1977)kallar en ”anti-hierarchal-success-culture”, där kärnpunkten är att indi-viden inte vill avancera. Förhållningssättet kan tolkas som strategisktinom en organisation där det i själva verket inte finns några möjlighetertill befordran.

Flera av de återgivna citaten i resultatdelen åskådliggör hur vissakvinnor reagerade på sina små möjligheter att kunna påverka. För attkunna vara kvar i miljön valde de dock att anpassa sig. De kvinnor somaccepterade maktutövningen inom den hierarkiska strukturen bidrog tillatt konfirmera genusordningen inom typkliniken.


Kvinnors anpassning är således negativ sett såväl ur ett organisations-som ett individperspektiv. Förhållningssättet kan dock uppfattas som enöverlevnadsstrategi och är förenligt med Magnussons definition av an-passning (Magnusson, 1996). Även annan forskning (Bolman & Deal,1995; Dunivin, 1989) visar att organisationsmedlemmar ofta tillgriperanpassning för att kunna stå emot organisationens utformning och led-ning. De kvinnor i vår studie som inte anpassade sig utan istället ifråga-satte, protesterade eller ville förändra sina arbetsvillkor hamnade i ettsvårare läge. Vid intervjuerna ångrade någon sitt agerande och beskrevsig själv som ensam och utsatt.

Kunskap om den kulturella koden innebar för några av studiens kvin-nor att de intog ett anpassat förhållningssätt när de utsattes för maktut-övning. Den vanligaste formen av anpassning var passivitet, vilket ut-trycktes i likgiltighet och uppgivenhet. Beteendet kan jämföras med detsom Mathiesen (1978) kallar vanmakt och som innebär att individen inteser någon möjlighet att kunna påverka sin situation. Ytterligare en vari-ant av anpassning var att uppfatta sitt anpassade beteende som en viktigdel av samarbetet med de manliga läkarna. Anpassning kan utifrån ettgenusperspektiv också förstås med hjälp av de Beauvoirs tankar omförhållandet mellan subjekt och objekt. Mannen ser sig som subjekt ochgör anspråk på att framstå som det väsentliga, medan kvinnan förblirobjekt för mannen och lär sig att uppfatta sig själv som icke väsentlig.Hon ställer därför inga krav på att bli betraktad som subjekt utan anpas-sar sig till sin underordning (de Beauvoir, 1986).

Utmärkande för organisationskulturen inom typkliniken var vidare attdet fanns subkulturer, som byggdes upp kring yrkeskategoriernas olikanormer och kunskaper. En sådan norm var att läkarnas medicinska kun-skaper skattades högst på arbetsplatsen medan sjuksköterskornas om-vårdnadskunskap värderades lägre. I intervjuerna med sjuksköterskornaåterkom uppfattningen att det var viktigt att i relation till andra yrkes-grupper lyfta fram det egna kunskapsfältet. Observationerna visadeemellertid inte att sjuksköterskorna i det praktiska vårdarbetet och iinteraktionen med läkarna profilerade omvårdnadskunnandet nämnvärt.Intrycket var snarare att yrkeskunnandet fortfarande värderades utifrånmedicinska och tekniska kunskaper. Sjuksköterskornas svårigheter attlyfta fram yrkesområdets profil kan vara en förklaring till att deras posi-tion inom typkliniken blev underordnad i förhållande till läkarna, som ikraft av sin högre värderade medicinska kunskap intog en överordning


ställning. Makt kan med andra ord relateras till det kunskapskapital somindividen bär med sig.

Svårigheten för sjuksköterskorna att hävda sitt yrkesområde kan ock-så hänga ihop med att kvinnors kunskapsområden av hävd värderaslägre än mäns (se Ås 1982). Detta belyses också av Walby (1994), sommenar att patriarkala relationer i lönearbetet medför att kvinnor och mänsegregeras och att kvinnor tilldelas underordnade positioner i arbetslivet.

Läkarnas subkultur var väl definierad och de framträdde tydligt bådesom individer och som kollektiv. Därmed blev denna subkultur normgi-vande för typkliniken. Värt att notera är även att basenhetschefen varläkare, ett faktum som ytterligare förstärkte denna subkultur. I det man-liga normgivandet låg även att männen tog sig friheter, såsom att kom-ma och gå, anlända för sent till möten eller på andra sätt visa ett ointres-se. Männens beteende var tydligt observerbart och påverkade i flera fallinteraktionen så att sjuksköterskor, vid till exempel ronder, undvek attställa frågor. Några kvinnor inom typkliniken uppvisade också ett oin-tresse, men detta fick inte samma konsekvenser för arbetssituationen,eftersom de inte var normgivande på samma sätt som männen. Till män-nens privilegier räknades i ett fåtal fall också rätten att låta ett dåligthumör påverka en arbetssituation negativt. Någon av de intervjuadekvinnorna kommenterade detta, men männen utsattes inte för någranegativa sanktioner.

Sjuksköterskornas subkultur var mera diffus i förhållande till deandra yrkesgrupperna, något som säkerligen hade sin grund i den otydli-ga yrkesrollen. Undersköterskornas subkultur byggdes upp kring att desom grupp var sammansvetsad, vilket visade sig när de vid intervjuernaofta refererade till varandra och undersköterskegruppen.

Men dessa subkulturer kunde ibland överskridas och grupperingenskedde då med utgångspunkt i genus. Detta blev särskilt tydligt när defåtal män som fanns inom organisationen vid kaffepauser, men även idirekta arbetssituationer, sökte sig till varandra. Fenomenet kan förståssom att det för många ses som naturligt att söka sig till det egna könet.Men det kan också tolkas som ett uttryck för det som Lindgren (1996)kallar homosocialitet, det vill säga ett manligt normsystem inom vilketmän framträder på ett enhetligt sätt inför kvinnor.

I ovanstående resonemang har vi försökt visa subkulturens betydelseför de vardagliga mötena mellan kvinnor och män inom typkliniken.Centralt inom subkulturerna var att dessa var enkönade och att de bygg-


des upp kring normer och värden som ingick i subkulturernas vardags-kunskap. Konsekvensen blev att denna kunskap togs för given och styr-de läkares, sjuksköterskors och undersköterskors handlande i olika rikt-ningar. Det faktum att yrkeskategorierna levde inom olika subkulturerökar också förståelsen för att studiens kvinnor i interaktionen med demanliga läkarna tillskrev dessa en maktposition. Därmed tog de intestrid utan accepterade den maktutövning de utsattes för. Intressant ärdock att spekulera i om inte subkulturerna även spelade en viktig roll vidkvinnornas utövande av maktoch motmakt.

8.1.4 Mäns maktstrategierDen vardagliga genusrelaterade maktutövningen inom typkliniken ut-trycktes i att männen på flera olika sätt försökte få igenom sin vilja iinteraktionen med studiens kvinnor (jämför Mathiesen, 1978; Weber,1921, 1983). En form av genusrelaterad maktutövning var att de mänsom befann sig i toppen av hierarkin hade tillgång till en mera fullstän-dig information, vilket resulterade i att de kunde kontrollera informa-tionsflödet inom organisationen, ett förhållande som säkerligen inte ärunikt för vår typklinik. Utmärkande för denna kontroll var att innehålleti informationen förändrades och tillrättalades längs informationskedjansamt att de manliga cheferna avgjorde vilken information som skullespridas. I nästa led uppmanades första linjens chefer att undanhålla vissadelar av den information som de erhållit av cheferna. Konsekvensen avdetta blev att första linjens chefer ansåg sig vara indragna i ett dubbel-spel, som de hade svårt att ställa upp på. Bristen på information skapadeen osäkerhet hos de kvinnor som ansåg sig vara utsatta för denna formav maktutövning. Informationsbristen resulterade dessutom i kunskaps-luckor, som gjorde det omöjligt för dem att aktivt delta i beslutsproces-sen. Eftersom kvinnorna inte visste vilken information de kunde göraanspråk på måste det också ha varit problematiskt för dem att avgöravad som kunde betraktas som informationsbrist. Återkommande i fleraintervjuer var kvinnornas svårigheter att hävda sin rätt och derasbristande insikt i vad som hände inom organisationen. Dessa upplevelserkan förstås utifrån Ås beskrivning av den effekt som härskarteknikenundanhållande av information har på kvinnor (Ås, 1974, 1982, 1990).

De manliga chefernas information till typklinikens kvinnor var i någ-ra fall otydlig, samtidigt som den implicit innehöll negativ kritik. De


kvinnor som observerades bli utsatta för denna form av maktutövninguppgav vid efterföljande intervjuer att de kände sig överrumplade avkritiken som de upplevde som såväl orättvis som obefogad. Trots dennaupplevelse tog de dock till sig kritiken och menade att de själva baransvaret för de uppkomna situationerna. Kännetecknande för dennamaktteknik är, enligt Ås (1974, 1982, 1990), att den är irrationell ochdärför svår att upptäcka. Samtidigt är den mycket effektiv, då kvinnanofta accepterar den skuldbeläggelse som åläggs dem.

Ännu en komponent av den genusrelaterade maktutövningen i var-dagliga möten vid typkliniken kan exemplifieras med flera kvinnorsupplevelser av att inte bli bekräftade. Makttekniken blev tydlig närmännen inte såg dem, lyssnade på dem eller intog en kroppshållningsom kan tolkas som en bristande respekt för kvinnorna. En viktig del imaktutövningen var att de flesta kvinnor inte betraktades som enskildapersoner utan behandlades som en grupp utbytbara individer. Den per-sonliga ickebekräftelsen handlade om att en del manliga läkare intehälsade på sjuksköterskor och undersköterskor i vardagliga möten. Detvar heller inte självklart att läkarna, ens efter många arbetsår tillsam-mans med kvinnorna, tilltalade dem vid namn eller kände till något omderas privatliv. Detta kan ur kvinnornas perspektiv tolkas som en marke-ring från läkarnas sida vilka som var betydelsefulla inom organisationen.Intressant är att någon av de kvinnor som observerades ha en framträ-dande roll, det vill säga ofta framförde sina åsikter och tilltalades mednamn, ändock upplevde att hon inte blev respekterad. En annan del avkvinnornas upplevelse var att de inte blev bekräftade av männen när de,vid exempelvis avdelningsmöten, kaffepauser och ronder, försökte förafram sina åsikter. Ytterligare ett exempel var att direkta frågor, somställdes av kvinnor till manliga läkare, inte besvarades. Mest framträ-dande blev detta under ronder. Ingen kvinna kommenterade dock i efter-följande intervjuer denna form av maktutövning. En anledning till dettakan vara att de uteblivna svaren inte skapade några problem för kvin-norna, då de ändå fick svar på sina frågor av andra sjuksköterskor.

Förlöjligande var en form av maktutövning som uttrycktes på ettkonkret, rakt sätt och riktades med tydlig adressering till den kvinna detberörde. Men makttekniken kunde också användas på ett diffust ochsubtilt sätt. Det var därför svårt att identifiera vad som skulle innefattas iförlöjligandet, då mycket av det som skedde i mötet människor emellanvid typkliniken var mångtydigt. Av denna anledning var det inte helt


problemfritt att särskilja det vanliga oförargliga skämtet och ironin frånförlöjligandet. Det som tolkades som förlöjligande kunde handla om attmanliga överläkare förde ner diskussioner på en låg nivå genom attbenämna kvinnorna med epitetet ”flickorna”. Detta innebar, i överens-stämmelse med det Lindgren (1992) anger, att kvinnorna behandladessom inte helt vuxna personer och inte heller förväntades bli det. Typkli-nikens män bemötte vid flera tillfällen kvinnor som visade oro, uttryckteproblem eller ställde frågor med en ironisk eller nonchalant attityd.Även detta kan tolkas som förlöjligande, eftersom beteendet visade attmännen inte tog kvinnorna på allvar utan markerade att reaktionen ochåsikten var oväsentlig, felaktig eller saknade relevans i sammanhanget.Ytterligare exempel på denna maktteknik var när männen berättade”fräcka vitsar” med sexuella anspelningar riktade mot det kvinnligakönet.

Kvinnornas upplevelser av att bli osynliggjorda och förlöjligade kanrelateras till Ås beskrivning av de makttekniker som mannen tillämparför att ”dominera och säkra makten över kvinnan” (Ås 1974, 1982,1990).

En annan form av manlig maktutövning var oviljan att förstå. Dennamaktstrategi blev tydlig när utövaren medvetet inte ville förstå och re-sultatet blev att de kvinnor som utsattes upplevde osäkerhet. Vid deobservationstillfällen där makttekniken oförstående kunde iakttas togmännen med hjälp av denna teknik sig ur utsatta lägen och undvek såda-na frågor som de inte var beredda att svara på.

Som vi har visat präglades typklinikens hierarkiska organisations-struktur av patriarkala och genusbundna interaktionsmönster, något somgav männen möjlighet att utöva makt inom organisationen. Det är därförtroligt att det hos männen fanns ett intresse av att befästa positioner ochbibehålla hierarkiska strukturer.

De kvinnor som hade insikt om den genusrelaterade maktutövningenupplevde att deras självförtroende och självbild påverkades i negativriktning. Men det fanns även de som inte verkade reflektera över män-nens maktutövning. En förklaring till detta kan vara att kvinnorna hadeassimilerat maktinnehållet i typklinikens organisationskultur och därmedtog den för given.


8.1.5 Kvinnors maktstrategierI observationer och intervjuer framkom att några av studiens kvinnoranvände manipulation som maktstrategi i interaktionen med typklini-kens män. Innebörden i denna strategi var att de inte agerade och prote-sterade på ett öppet sätt. Istället utnyttjades mera indirekta metoder föratt kunna påverka. Flera av de intervjuade sjuksköterskorna menade attde medvetet manipulerade läkarna för att få som de ville. Strategin hadetroligtvis en positiv effekt för den enskilda kvinnans välbefinnande,eftersom hon kände att hon hade agerat och i vissa fall uppnått önskatresultat med sitt maktutövande. Manipulationsstrategin kunde dockendast användas för att hantera mindre problem, exempelvis förmå enläkare att ordinera ett visst läkemedel. Det är troligt att läkarna var med-vetna om att de blev manipulerade och att de ställde upp på spelet endastså länge vissa regler följdes. Den viktigaste spelregeln var att sjukskö-terskan inte utmanade läkarens överordnade ställning och lyckades den-na balansgång kunde hon fungera som en värdefull konsult i de medi-cinska besluten. En annan outtalad regel var att sjuksköterskan aldrigfick visa öppen oenighet med läkaren inför patienten. Tekniken sam-manfaller till vissa delar med det tysta samförstånd som finns mellanläkare och sjuksköterska och som beskrivits av Stein (1978) som ”the-doctor-nurse-game”. Manipulation innebar att kvinnorna kunde få ettvisst inflytande i organisationen, men eftersom detta inflytande var väldolt resulterade det i att kvinnorna bidrog till att konservera den rådandemaktstrukturen. En intressant slutsats som kan dras av det sätt på vilkettypklinikens kvinnor tillämpade manipulationsstrategin är att teknikeninte utmanade den kulturella kod som fanns så länge den outtalade över-enskommelsen mellan sjuksköterskorna och läkarna följdes.

När kvinnorna medvetet gjorde anspråk på att bli betraktade somsubjekt i en arbetssituation kunde det ske med hjälp av den av oss be-nämnda maktstrategin utrymmesskapande. Den viktigaste komponenteni denna maktstrategi var att kvinnan skaffade sig ett talutrymme. Dettakunde ske om kvinnan var väl förberedd men även om hon placerade sigstrategisk rätt i rummet, så att hon kunde få stöd från betydelsefullamänniskor inom organisationen. Strategin överensstämmer till vissadelar med de kvinnliga maktstrategier som beskrivits av Martin et al.(1983) och Martin (1996). Utrymmesskapandet kan därför tolkas som enmaktteknik där kvinnor vid användandet signalerade att de inte accepte-rade utan tvärtom utmanade genusordningen vid typkliniken.


I det empiriska materialet var det lätt att identifiera de kvinnor sommedvetet utövade makt. I sitt handlande visade dessa att de hade kun-skaper om både sitt eget agerande men även om andra människors sättatt tänka och reagera. De få maktmedvetna kvinnorna intog ofta ettstrategiskt förhållningssätt gentemot omgivningen. Detta innebar exem-pelvis att de vid möten och sammankomster var väl förberedda. Med-vetenheten om makt varierade hos de kvinnor som ansåg att de självainte utövade makt. Flera av dem ansåg att de hade demaskerat olikamaktspel på typkliniken, men såg inte någon möjlighet att använda kun-skapen för egen del. I intervjuerna, men även vid observationstillfällenaframkom att de kvinnor som inte själva utövade makt, men som hadekunskap om makt, befann sig i en komplicerad situation. Kunskapenväckte starka känslor hos dem, såsom vrede, uppgivenhet och frustrationoch tog sannolikt stor del av deras kraft och energi. Förutsättningarnaför att dessa kvinnor skulle kunna påverka var att de hade en positivsjälvaktning samt att de fick stöd för sitt agerande från kollegor. I någotenstaka fall kunde vi se att förutsättningarna uppfylldes och denna kvin-na hade också ett visst inflytande.

Några kvinnor i studien uppfattade vi som okunniga om den maktut-övning som förekom inom organisationen. Karaktäristiskt för dennagrupp kvinnor var att de verkade ointresserade av det maktspel sompågick inom typkliniken och konsekvensen blev att de representeradeden maktsvage i förhållande till den maktstarke (jämför Mathiesen,1978).

8.1.6 Kvinnors motmaktstrategierFoucault (1980a, 1980b) uppfattar makt som en kamp om att vinna ellerförlora och därmed formar makten ett motstånd, en maktvektor riktad åtmotsatt håll än den ursprungliga. Intresset riktas inte mot makthavarenutan istället mot den effekt som maktutövningen får. Även Mathiesen(1978) menar att maktutövning föder motstånd. Detta synsätt kan an-vändas för att förstå den genusrelaterade maktutövning som uppstod iinteraktionen mellan typklinikens kvinnor och män.

De motmaktstrategier som studiens kvinnor använde för att hanteraden maktutövning som de utsattes för iscensattes på olika sätt. Ett var attretirera och vända sig från problemen, ett beteende som kan tolkas somett underförstått accepterande. Beteende skulle dock också kunna tolkas


som en tyst protest. Om detta beteende är att betrakta som motmakt ellerinte anser vi vara oklart. Beteendet skulle också kunna tolkas utifrånMathiesens begrepp vanmakt och i så fall som ett förstadium till mot-makt (Mathiesen, 1978). Vid typkliniken fanns även kvinnor som ut-tryckte att de inte hade något behov av att påverka. En plausibel för-klaring till detta är att kvinnorna utgjorde en del av en organisations-kultur där de visste att deras position inte var förknippad med någotinflytande. De kvinnor som var omedvetna uppfattade heller inte sigsjälva som utsatta för maktutövning. Situationen på arbetsplatsen be-skrevs som acceptabel och kvinnorna tycktes inte ha något behov av atttillgripa motmakt.

Intimitet var exempel på en strategi som några av studiens kvinnoranvände när de utsattes för maktutövning. Strategin innebar att kvinnor-na inte agerade öppet utan istället sökte stöd och närhet hos någon annankvinna. Denna förtroliga relation blev ett forum där känslor och upple-velser bearbetades. Sättet att hantera maktutövningen kan även det hän-föras till begreppet vanmakt. Men om kvinnorna använde intimiteten föratt hämta mod eller få stöd för att våga agera kan det tolkas som ettupphävande av vanmakten och därmed det första ledet i ett kollektivthandlande, det vill säga motmakt.

Intimitet kan förstås utifrån Bjerrum-Nielsens och Rudbergs (1991)samt Öhrns (1998) beskrivning av att strategin är något som flickoranvänder i klassrumsoffentligheten. Flickors behov av nära, dyadiskaväninneförhållanden, men också det som Mc Robbie (1987), Mc Robbieoch Garber (1975) benämner rumskultur är komponenter i intimitets-strategin. Mellan typklinikens och klassrummets offentlighet finns pa-ralleller. I skolan socialiseras flickor och pojkar till olika förhållningssätti det offentliga rummet. Flickor föredrar ofta den lilla flickgruppen ochlär sig tidigt intimitetsstrategin. En strategi som de bär med sig in i ar-betslivet. Mot denna bakgrund är det förståeligt att typklinikens kvinnoranvände intimitetstrategin som en form av motmaktutövande.

Strategin moderlighet var ytterligare ett av kvinnornas svar påmaktutövning och innefattade att kvinnorna intog ett moderligt förhåll-ningssätt genom att på olika sätt ta hand om de manliga läkarna. Om-händertagandet handlade om att visa dem till rätta och om att påminnaom olika arbetsuppgifter, såsom att ordinera läkemedel och skriva re-misser. Det omhändertagande förhållningssättet tolkar vi som en över-ensstämmelse med de förväntningar som fortfarande finns på den tradi-


tionella sjuksköterskerollen. Moderligheten kunde även observeras isituationer när kvinnorna utsattes för kritik av manliga läkare. Genomatt tala om den manlige läkaren som ett barn bortförklarades kritikenoch strategin fungerade då som en skyddsmekanism. Några av de kvin-nor som inte själva tillämpade strategin menade att flera sjuksköterskor,vid typkliniken, i alltför stor utsträckning intog en moderlig attityd gent-emot de manliga läkarna. Detta förhållningssätt ansåg de vara oförenligtmed en professionell yrkesroll.

En orsak till att studiens kvinnor tillgrep denna motmaktsteknikskulle kunna vara att moderlighet är förenligt med det kvinnliga livsma-nuset, inom vilket flickor internaliserar en modersroll. Det är därförtroligt att studiens kvinnor fann det naturligt att bejaka modersrollen ochatt de därför i intervjuerna inte reflekterade över sitt agerande. I dettaresonemang finns paralleller med de Beauvoirs tankar om att modernbekräftas genom sitt barn (de Beauvoir, 1986). Moderlighet liknar tillvissa delar härskartekniken förlöjligande. Gemensamt är att båda tekni-kerna innehåller en nedvärdering av den person som utsätts.

Nära moderligheten ligger även motmaktstrategin kvinnlighet. Anyon(1983) och Davies (1983, 1984) menar, att flickan socialiseras till enkvinnlighet som sammanfaller med de normer som finns i samhället ochatt flickan drar fördel av sin kvinnlighet för att klara sig ur besvärligasituationer. Tekniken innebar att kvinnorna vid typkliniken försöktepåverka sina arbetsvillkor genom att spela ut sin kvinnlighet och röra sigi det spänningsfält som finns mellan könen. Kvinnlighet som motmakt-strategi kan också uppfattas som ett spel där målet är att kvinnan skallbli populär och omtyckt av mannen. Enligt de Beauvoir (1986) finns deti kulturmönstret sedan urminnes tid en uppmaning riktad till kvinnansom går ut på att lägga an på och behaga mannen. Denna uppmaningligger djupt rotad i det kvinnliga scriptet och medför att flickan sociali-seras till att utveckla en social förmåga och en känslighet för omgiv-ningens förväntningar och krav.

Humor var ytterligare ett sätt för kvinnorna att hantera maktutövningoch kan därför räknas till motmaktstrategierna. Sättet att tillämpa humoröverensstämmer med Davies´ (1983, 1984) beskrivning av det kvinnliganormbrytandet, som innebär att kvinnor via skämt och kvickheter försö-ker skaffa sig kontroll. Tekniken gav kvinnorna positiv uppmärksamhet,ledde till kontroll, men kunde också vara ett sätt att kamouflera rädsla


och osäkerhet. Samtidigt resulterade humorn i kommunikationsstörning-ar, något som dock måste ha betraktas som en negativ effekt.

8.3 Sammanfattning och konklusion

Genom att granska vårt empiriska material ännu en gång och med ut-gångspunkt i nya frågor har vi velat belysa maktutövningen i vardagsar-betet vid en somatisk vårdavdelning. Detta har skett genom att vi särskiltfokuserat genusrelationen mot bakgrund av organisationsstruktur ochkultur. Fokus för vårt intresse har varit att utifrån en viss grupp kvinnorsperspektiv försöka förstå den process inom vilken maktutövning sker.

Den maktutövning som vi kunde iaktta vid typkliniken, och som ut-spelades i vardagliga möten mellan kvinnor och män, vilade på två fun-dament. Det första var att organisationens hierarki skapade förutsätt-ningar för männen att utöva makt gentemot studiens kvinnor. Det andrafundamentet var att kvinnornas utsatthet för makt baserades på det fak-tum att de var kvinnor. Avhandlingens viktigaste slutsats blir därför attdet vid typkliniken fanns en genusrelaterad maktutövning. I vårt resultathar vi försökt sätta ord på den process inom vilken denna genusrelatera-de maktutövning skedde.

I de teoretiska resonemangen återkommer genomgående två perspek-tiv. Både i organisations-, maktoch feministisk teori har vi lyft framsåväl strukturell som individuell nivå för förståelse av maktutövning.Redan i licentiatavhandlingen visade vi detta genom att använda Hird-mans teori om den manliga logiken som en benämning av klinikensstrukturella utformning. Den individuella nivån lyfte vi fram genom attanvända Ås beskrivning av härskartekniker vid klassificering av demakthandlingar gentemot kvinnor som vi hade kunnat iaktta. I vår rea-nalys av det empiriska materialet har vi lagt till ett organisatoriskt per-spektiv, dels i strukturell bemärkelse utifrån Weber och Lukes synsätt,dels i ett individperspektiv som representeras av Mathiesen, men ocksådelvis av Lukes. Detta innebär att se den hierarkiska strukturen som denram inom vilken makt utspelas, men också den som ger förutsättningarför status och position. I det individuella perspektivet framträder medLukes ord de individuella bevekelsegrunderna för att utöva makt, menockså det tysta samförstånd som backar upp agenterna i deras maktutöv-ning.


Den genusrelaterade maktutövningens första fundament innebar atttypkliniken var hierarkisk och byråkratisk med klar maktasymmetri ocharbetsdelning. Sett ur det maktperspektiv, som företräds av Lukes, kantypklinikens hierarki uppfattas som den struktur som satte gränser förmaktutövning i vardagliga möten människor emellan och som påverkadeaktören i någon riktning. Byråkrati kan, enligt Matheisen, ses som enmaskeringsform för makt. De individer i vår studie som hade mest maktkunde legitimera sin maktutövning genom att hänvisa till regler ochorder som givits ovanifrån. Nära byråkrati som maskeringsform finnsdet strukturella tvånget. Överfört till typkliniken kan mycket av de man-liga chefernas agerande förstås som att de tvingades handla i enlighetmed vad strukturen predikterade. Detta blev särskilt påfallande i dediskussioner som fördes angående besparingsåtgärder. Samtidigt går detinte att bortse från att varje maktutövning föregås av en viljeyt tring.

Den genusrelaterade maktutövningens andra fundament innefattadeatt organisationsstrukturen vid typkliniken gav ett fåtal män i hierarkinstopp möjlighet att utöva makt gentemot kvinnorna i hierarkins mellan-skikt och bas. En viktig konklusion är att studiens kvinnor missgynnadesav att befinna sig i en hierarkisk organisation. Skillnaden i inflytandemellan kvinnorna och männen i studien förstärktes ytterligare genom attyrkeskategorierna tillhörde olika subkulturer. De i princip enkönadesubkulturerna och det faktum att läkarnas subkultur var normgivandeökade ytterligare möjligheterna för studiens män att utöva makt gent-emot kvinnorna. Detta förstärker ännu mer intrycket att organisationengrundar sig på den manliga normens och isärhållandets logik. Mellandessa båda logiker finns en dialektik. Maktinnehållet är tydligt i denförsta logiken som innebär att det manliga är överordnat, medan denandra logiken framför allt markerar skillnaden mellan mannen och kvin-nan. Detta får till konsekvens att isärhållandets logik förstärker makten iden manliga normens logik och vice versa. Men männens maktutövningkan också förstås ur ett individperspektiv. Männen tillämpade olikastrategier för att markera sin position gentemot kvinnorna. Vi har illu-strerat detta med de härskartekniker som Ås har beskrivit samt ytterliga-re en som vi definierat som ett oförstående förhållningssätt. Den empi-riska studien visade att de kvinnor som utsattes för de manliga makttek-nikerna påverkades negativt och att det fanns kvinnor som var såvälmedvetna som omedvetna om de manliga dominansstrategierna. Om viistället utgår från Lukes teori kan vi se de manliga maktstrategierna som


en uttryck för att de hade tilldelats maktpositioner, beroende på att debefann sig högt upp i hierarkin. Men, männen handlade inte endast ut-ifrån sin position utan även utifrån personliga maktmotiv. Maktpositio-nen innefattade även ett dolt maktspel, det vill säga möjligheter att styravad som skulle tas upp i den öppna debatten.

Även kvinnornas maktutövning kan förstås ur ett individperspektiv. Istudien fanns ett fåtal kvinnor som använde sig av strategier för att utövamakt. De hade kunskap om vilka makttekniker de kunde utnyttja ochanvände dem också i samspelet med männen. Ett exempel var det vibenämner utrymmesskapande. Tekniken innebar att kvinnan förbereddesig inför möten och effekten blev att hon i vissa frågor kunde påverkaoch bli mera synlig inom organisationen. Stödet från andra kvinnor var inågra fall en förutsättning för denna maktstrategi, men strategin kundeäven initieras av kvinnorna själva. Manipulation var ytterligare en makt-strategi. Kvinnorna nådde då sina mål genom att använda olika knep.Strategin blev ett sätt att utöva makt, eftersom manipulationen inleddemaktprocessen. I Lukes termer kan detta förstås som ett dolt maktspeldär det handlade om att få den manlige läkaren att tycka som den”manipulerande sjuksköterskan” och därefter agera utifrån hennes vilja.Den manlige läkaren kan ha förstått vad han utsattes för och att hanställde upp på ett överenskommet spel. Men det skulle också kunna varaså att han inte ens var medveten om denna påverkan.

För att hantera den vanmakt, som Mathiesen menar är en följd avmaktutövning, tillgrep kvinnorna motmaktstrategier som vi här benämntmoderlighet och kvinnlighet. Strategierna gav kvinnorna vissa möjlig-heter att påverka inom ramen för de normer som fanns inom typklini-kens organisationskultur. Dessa motmaktstrategier konfirmerade samti-digt genusordningen vid typkliniken. Humor kan tolkas som ytterligareexempel på en motmaktstrategi där kvinnorna inte öppet utmanade denmanliga maktutövningen. Enligt vår tolkning var syftet med humor inteatt uttrycka en motsatt vilja utan snarare ett sätt att hantera den egnautsattheten. Skämten handlade till exempel inte om hur läkare gjordebort sig utan snarare om kvinnorna själva. Den genusrelaterade van-makten kunde även hanteras med hjälp av intimitetstrategin. De kvinnorsom hade blivit utsatta för maktutövning bearbetade denna tillsammansmed någon eller några kvinnor och den lilla gruppen kom att fungerasom en reträttplats. Utfallet av intimitetstrategin kunde antingen bli attkvinnan nöjde sig med bearbetningen i den förtroliga gruppen eller att


hon med hjälp av gruppens stöd kunde gå till motattack. Till skillnadfrån de flickor som Öhrn (1998) beskriver var det endast enstaka kvin-nor vid typklinken som använde sig av intimitetsstrategin för att medhjälp av gruppen kunna gå till motattack. Att kvinnorna inte ageradekollektivt medförde troligen att deras möjligheter att påverka begränsa-des. De individualistiska strategierna fick även till följd att genusord-ningen inom organisationen sågs som ett individuellt och inte som ettstrukturellt problem.

Den genusrelaterade maktutövningens två fundament tydliggjordegenusordningen vid typkliniken. Eftersom det fanns ömsesidiga före-ställningar om hur interaktionen mellan kvinnorna och männen skulleutformas, reproducerades denna genusordning. Dessa föreställningar varen del av den organisationskultur som fanns och hade sin grund i re-spektive subkulturs yrkeskunskap och språk. Den medicinska professio-nens högre status jämfört med omvårdnad innebar att sjuksköterskornahade svårt att profilera sitt yrkeskunnande och att de därmed fick enunderordnad position inom typkliniken. Skillnaderna mellan de olikasubkulturerna när det gäller språk visade sig i att läkarna stod för detexakta, objektiva, medan sjuksköterskorna uttryckte sig mer vardagligt,diffust och subjektivt. Dessa språkliga skillnader handlade inte endastom de ord som användes utan speglade också en skillnad i förhållnings-sätt, det vill säga läkarnas avståndstagande och känsloneutralitet gent-emot sjuksköterskornas empatiska framtoning.

Ett annat sätt att förstå det genusrelaterade maktspelet vid typklinikenär att granska organisationen med utgångspunkt i Foucaults tänkande.Inom typkliniken kunde vi se att organisationsmedlemmarnas tankar ochhandlingar styrdes av en viss typ av vetande; nämligen ett medicinsktoch ett vårdvetenskapligt. Av dessa var det medicinska överordnat.Enligt Foucault förutsätter kunskap makt, liksom makt förutsätter kun-skap. Överfört till det medicinska kunnandet innebär det att de individersom hade mest kunskap, det vill säga männen, även hade tillgång tillmest makt. Maktutövningen inom typkliniken kan också förstås utifrånFoucaults begrepp disciplinär rationalitet. Innebörden blir då, att särskiltsjuksköterskorna och undersköterskorna, men även i viss mån läkarna,formas till att bli fogliga organisationsmedlemmar. Maktformen disci-plinär rationalitet iscensattes med hjälp av effektivitetstänkande, tids-scheman samt tydlig arbetsdelning. I denna maktprocess blev organisa-


tionsmedlemmarna objekt, med små möjligheter att själva kunna påver-ka den egna arbetssituationen.

Kunskap om de två fundamenten, det vill säga organisationens ochgenus betydelse för maktutövning, leder till tankar om förändring. Enviktig del i denna förändring är omskapelsen av de strukturella förhå l-landena. En annan är att förändra med utgångspunkt i individen. Kvin-nors och mäns medvetenhet och kunskap om genusrelaterad maktutöv-ning blir då det centrala.

8.4 Pedagogiska implikationer

De tankar om förändring som presenterats i föregående avsnitt kan kny-tas till avhandlingens feministiska inriktning. Således räcker det inteendast med att förstå förhållandet mellan genus och makt utan en strä-van måste även vara att förändra genusrelationen. Genusperspektivetmöjliggör en diskussion om genus, inte som en egenskap som kvinnanhar, utan något som uppstår i en social kontext. Kunskap om genusskapar förutsättningar för kvinnor och män att bli medvetna om genusbetydelse för den egna situationen i organisationen samt om maktinne-hållet i genusrelationen. Kunskap kan också leda till insikter om attgenus och organisation i vardagspraxis ömsesidigt påverkar varandraoch att maktutövning är ett resultat av dessa samverkande krafter. Enutgångspunkt är att kvinnor via reflektion och kunskap skaffar sig förut-sättningar för att kunna påverka sin arbetssituation. I den fasta hierarkis-ka struktur som hälso- och sjukvården fortfarande kännetecknas av gesföga utrymme för att de skall kunna påverka. Därför ligger det i kvin-nornas intresse att medverka till och verka för att den decentraliseradevårdmodellen får genomslag så att den också påverkar läkarna. Dettakan inte åstadkommas utan att kvinnorna agerar kollektivt. En förutsätt-ning för detta är att sjuksköterskorna profilerar sitt vårdvetenskapligakunskapsfält och att detta blir jämbördigt med den medicinska veten-skapen. Problemet är dock sjuksköterskornas splittrade yrkesidentitetoch deras strävan att närma sig läkarnas kunskap snarare än att utveckladen egna kunskapen och det egna yrkesspråket.

Insikten om genusordningen kan inte endast relateras till organisatio-nen, utan även kunskap om den kulturella koden behövs. Under de teo-retiska avsnitten av utbildningen socialiseras den blivande sjuksköters-kan till en självständig yrkesroll. Den praktiska yrkesutbildningen, som


till stor del handlar om de äldres inskolning av de yngre in i ett yrke,betonar mer en yrkesidentitet som innehåller inslag av anpassning ochunderordning. Därmed bygger yrkessocialisation vidare på de erfaren-heter som många flickor har med sig från skolan när det gäller makt ochstatusskillnader i relationen till genus. På så sätt blir genusordningen endel av varje kvinnas identitet och svår att omforma.

Kunskapen om förhållandet mellan genus och makt behövs för attförstå genussystemets alla nivåer. På den strukturella nivån problemati-seras den hierarkiska strukturens maktoch genusinnehåll. I de vardag-liga mötena kvinnor och män emellan handlar kunskap om betydelsenav bryta enkönade subgrupperingar. På den individuella nivån fokuseraskvinnors kunskaper om genusrelaterad maktutövning. I förlängningenleder detta till insikter om att kvinnor har ett gemensamt intresse av attförändra den rådande genusordningen. I vår empiriska studie kunde vi seatt typklinikens kvinnor företrädesvis inte handlade som kollektiv utansom individer. Det är troligt att kvinnorna hade haft större möjligheteratt påverka genusordningen om de hade gått samman och agerat i grupp.

8.5 Avslutning

Så har då stunden kommit då det är dags att sätta punkt för avhandlings-arbetet. En viktig kärnfråga att reflektera över är vilken kunskap studienhar tillfört. Avhandlingens fokus är genusrelaterad maktutövning inomen specifik kontext. Denna maktutövning låter sig inte beskrivas enty-digt i en resultatredovisning, eftersom verkligheten är mycket merasvåröverskådlig och sammansatt än så. En förhoppning är dock att stu-dien bidrar till att kvinnor och män får insikter om organisationens ochgenus betydelse för maktutövning.


Referenser

Abrahamsson, B. (1992). Varför finns organisationer? Lund: Student-litteratur.

Albinsson, G. (1994). Maktens diskurs (Fördjupningspaper i sociologi,61 - 70 poäng).Växjö: Högskolan i Växjö, Samhällsvetenskapligainstitutionen.

Albinsson, G. & Arnesson, K. (1995). Hur rekonstrueras kvinnlighet?En vidare analys av de Beauvoirs teori om Le Deuxième Sexemed hjälp av den kunskapssociologi som företräds av Berger ochLuckman (Master of Social Science, Thesis no 2). Växjö: Unive r-sity of Växjö. Samhällsvetenskapliga Institutionen.

Albinsson, G. & Arnesson, K. (1997). Makt och motmakt. En studie omkvinnor i vårdhierarkin (Licentiatavhandling). Lund: Lärarhög-skolan i Malmö, Institutionen för pedagogik och specialmetodik.

Arnesson, K. (1994). Det andra könet (Fördjupningspaper i sociologi,61 - 70 poäng).Växjö: Högskolan i Växjö, Samhällsvetenskapligainstitutionen.

Alvesson, M & Sköldberg, K. (1994). Tolkning och reflektion. Veten-skapsfilosofi och kvalitativ metod. Lund: Studentlitteratur.

Anyon, J. (1983). Intersections of Gender and Class: Accomodationand Resistance by Working-Class and Affluent Females to Con-tradictory Sex-Roles Ideologies. In B. Barton & S. Walker (Eds.),Gender, Class and Education. Politics and Education. Series.Sussex. New York: The Falmer Press.

Asplund, A. & Asplund, Å. (1987). Vårdträdet. Människor och miljöer,beslut och beslutare i vården. Lund: Studentlitteratur.


Axelsson, R. (1993). Sjukvårdsadministration i organisationsteoretiskbelysning. (2:a uppl.). Lund: Studentlitteratur.

Bauman, Z. (1990). Att tänka sociologiskt. Göteborg: Bokförlaget Kor-pen.

Beechey, V. (1979). On Patriarchy. Feminist Rewiew, 3, 66 - 82.

Bergman, G. (1994). Sjuksköterskors yrkeskarriär och fortsatta utbild-ning (Akademisk avhandling). Linköping: Linköpings universitet,Institutionen för pedagogik och psykologi.

Bjelvehammar, B. & Olsson, H. (1982). Samspel och omvårdnad.Analys av utbildning, organisation och samspel inom vården(Akademisk avhandling). Göteborg: Göteborgs universitet, Soci-ologiska institutionen.

Bjerrum-Nielsen, H. & Rudberg, M. (1991). Historien om flickor ochpojkar. Könssocialisation i ett utvecklingspsykologiskt perspektiv.Lund: Studentlitteratur.

Bolman, L.G. & Deal, T. E. (1995). Nya perspektiv på organisationoch ledarskap. Artisteri, valmöjligheter och ledning. Lund: Stu-dentlitteratur.

Borgbrant, J. (1978). Chefrollen i förändring. En inventering av aktuelllitteratur och forskning med betydelse för arbetsledning och per-sonalledning. (Upp-projektet-Utvecklingsprogram för persona l-ledningsfunktionen. Delrapport 1). Linköping: Linköpings uni-versitet, Pedagogiska institutionen.

Bredbacka, L. & Ekstedt, E. (1992). Efter Taylor. Stockholm: Allmän-na Förlaget.

Brulin, G. (1989). Från den ”svenska modellen” till företagskorpora-tism. Facket och den nya företagsledningsstrategin. Arkiv av-handlingsserie 31.

Burgess, R.G. (1984). In the Field. An Introduction to Field Research.London: George Allen & Unwin.


Carlzon, J. (1985). Riv pyramiderna. Stockholm: Bonniers förlag.

Chernesky, R. & H. Tirrito, T. (1987). Sources of Organizational Po-wer for Women in the Health Care Field. New York: HaworthPress.

Chodorow, N. (1988). Femininum - maskulinum. Modersfunktion ochkönssociologi. Stockholm: Natur och Kultur.

Cixous, H. (1976). The Laugh of Medusa. Signs, 1(4), 875-893.

Cixous, H. (1981). Castration and Decapitation. Signs, 7(11), 41-55.

Cohen, L. & Manion, L. (1994). Research Methods in Education. Lon-don and New York: Routledge.

Daudi, P. (1987). Maktens diskurs - om begreppets genealogi ochmaktutredningens möjligheter. I O. Pettersson. (Red.), Maktbe-greppet. (ss. 168-187). Stockholm: Carlssons Bokförlag.

Davies, K. & Esseveld, J. (1987). Reflections on Research Practices inQualitative Research. Lund: Lund University, Department of So-ciology.

Davies, K. & Esseveld, J. (1989). Kvalitativ kvinnoforskning. Stock-holm: Arbetslivscentrum.

Davies, L. (1983). Gender Resistance and Power. In S. Walker & B.Barton (Eds.), Gender, Class and Education. Basingtoke: TheFalmer Press.

Davies, L. (1984). Pupil Power: Deviance and Gender in School. Ba-singtoke: The Falmer Press.

de Beauvoir, S. (1986). Det andra könet. Stockholm: Nordstedts förlag.

Denzin, N. K. (1971). The Research Act in Sociology. London: Butter-worth.

Dey, I. (1993). Qualitative Data Analysis. A User-Friendly Guide forSocial Scientists. London: Routledge.


Dunivin, K. (1989). Adapting To a Man´s World: United States AirForces female officers. Dissertation Abstracts International,49(8), 2397.

Dunkin, M. & Doenau, S. (1982). Ethnicity, Classroom Interaction andStudent Achievement. The Australian Journal of Education, (26),171–189.

Eduards, M. (1983). Kvinnor är också individer. Om John Stuart Millskvinnosyn. I Eduards, M. (Red.), Kön, makt, medborgarskap.Kvinnan i politiskt tänkande från Platon till Engels. Stockholm:Liber Förlag.

Eduards, M. & Manns, U. (1987). Om genus och genussystem. Kvinno-vetenskaplig tidsskrift, (4), 61-64.

Ekstrand, G. (1990). Kulturens barn. Kontrastiva analyser av kultur-mönster avseende förhållande till barn och ungdomar i Sverigeoch Orissa, Indien (Akademisk avhandling). Stockholm: Alm-qvist & Wiksell International.

Ely, M. et al. (1993). Kvalitativ forskningsmetodik i praktiken - cirklarinom cirklar. Lund: Studentlitteratur.

Emanuelsson, A. (1990). Pionjärer i vitt: professionella och fackligastrategier bland svenska sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden1851-1939 (FoU-rapport Nr 34), Stockholm: Vårdförbundet,SHSTF.

Eneroth, B. (1984). Hur mäter man ”vackert”? Stockholm: Akademi-litteratur.

Eriksson, B. (1997). Praktiker, värden, vägval. Två diskussioner kringsociologins och socialvetenskapens metodologiska praktiker.Lund: Carlssons.

Esseveld, J. (1986). Mot en kritisk feminism Ett sätt att förändra detolyckliga äktenskapet mellan marxism och feminism. I H. Ga-netz, m. fl. Marxism och feminism. En förälskelse med förhinder.(ss. 83-114). Stockholm: Arbetarkultur.


Esseveld, J. (1988). Beyond Silence. Middel-aged Women in the 1970´s(Akademisk avhandling). Lund: Lund University, Department ofSociology.

Evertsson, L. (1997). Vårdbiträden och undersköterskor- en ouppmärk-sammad professionshistoria. I S. Johansson (Red.), Sjukhus ochhem som arbetsplats. Omsorgsyrken i Norge, Sverige och Fin-land. Stockholm/Oslo: Bonnier utbildningAB/Universitetforlaget.

Ferguson, K. (1984). The Feminist Case Against Bureaucracy. Phila-delphia: Pa. Temple University Press.

Fielding, N. G. & Fielding, J. L. (1986). Linking Data. London: SagePublications Ltd.

Firestone, S. (1974). The Dialectic of Sex: The Case for Feminist Re-volution. New York: Morrow.

Flyvbjerg, B. (1992). Rationalitet og magt. Bind 1. Kobenhavn: Aka-demisk Forlag.

Foucault, M. (1972). Vetandets arkeologi. Lund: Cavefors.

Foucault, M. (1980a). Power/Knowledge. New York: Pantheon.

Foucault, M. (1980b). Power/knowledge: Selected Interviews andOther Writings 1972-1977. Brighton: Harvester P. Inc.

Foucault, M. (1982). The Subject and Power. Critical Inquiry, (8), 777-795.

Foucault, M. (1987a). Sexualitetens historia. Del 3 Omsorgen om sig.Hedmora: Gidlunds.

Foucault, M. (1987b). Övervakning och straff. Lund: Arkviv.

Foucault, M. (1992). Vansinnets historia under den klassiska epoken.Lund: Arkiv Förlag.


Frankfort-Nachmias, C. & Nachmias, D. (1996). Research Methods inthe Social Sciences. London: Arnold.

Franssén, A. (1997a). Omsorg i tanke och handling. En studie av kvin-nors arbete i vården (Akademisk avhandling). Lund: Arkiv för-lag.

Franssén, A. (1997b). Kvinnor, vård och rationalitet. I Å. Lundqvist &D. Mulinari (Red.), Sociologisk kvinnoforskning (ss. 54-73).Lund: Studentlitteratur.

Friedan, B. (1997). The Feminine Mystique. New York: W. W. Norton.

Freidson, E. (1970). Professional Dominance. The Social Structure ofMedical Care. New York: Harper and Row.

Gardell, B. m.fl. (1979). Sjukvård på löpande band. Rapport från ettforskningsprojekt om sjukhusets vård- och arbetsorganisation.Stockholm: Prisma.

Giddens, A. (1994). Sociologi 1. Lund: Studentlitteratur.

Gilje, N. & Grimen, H. (1993). Samhällsvetenskapernas förutsättning-ar. Göteborg: Daidalos AB.

Gilligan, C. (1982). In a Different Voice. Cambridge: Harvard Univer-sity Press.

Giorgi. A. (1989). One Type of Analysis of Discriptive Data: Procedu-res Involved in Following a Scientific Phenomenological Method.Sybrook Review, (7), 9-61.

Gunnarsson, E. & Ressner, U. (1983). Från hierarki till kvinnokollek-tiv? Om grupporganiserat arbete i statlig förvaltning. Arbetslivs-centrum rapport, Stockholm: Liber.

Gustafsson, R. Å. (1987). Traditionernas ok. Den svenska hälso- ochsjukvårdens organisering i historie- sociologiskt perspektiv.Stockholm: Esselte Studium AB.


Gustavsson, J. (1996). Tiden går….Arbetsliv och första linjens chefer.Landstinget Blekinge i ett framtidsperspektiv. Landstinget Ble-kinge.

Hagemann, G. (1994). Postmodernismen i en användbar men opålitligbundsförvant. Kvinnovetenskaplig tidskrift, (3), 19-34.

Hallberg, M. (1992). Kunskap och kön. En studie av feministisk veten-skapsteori (Akademisk avhandling) Göteborg: Daidalos.

Haraway, D. (1986). Primatology Is Politics by Other Means. In R.Bleier. Introduction Feminist Approaches in Science. New York:Pergamont Press.

Harding, S. (1986). The Science Question in Feminism. Ithaca: CornellUniversity Press.

Hartmann, H. (1981). Kapitalism, patriarkat och könssegregation i ar-betslivet. Kvinnovetenskaplig tidsskrift, (2), 1-2.

Hartmann, H. (1986). Det olyckliga äktenskapet mellan feminism ochmarxism. För en mer utvecklingsbar förening. I H. Ganetz m, fl.Feminism och marxism. En förälskelse med förhinder. (ss. 16-59). Stockholm: Arbetarkultur.

Hartsock, N. (1990). Foucault on Power: A Theory for Women? In L.Nicholson. (Eds.), Feminism/Postmodernism. New York andLondon: Routledge.

Heidenborg, I. (1984). Gruppvårdens form och innehåll. I Omvårdnadoch omvårdnadsforum HB.

Held, D. & Giddens, A. (Eds.), (1982). Classes, Power and Conflict:Classical and Contemporary Debates. London: Macmillan Inc.

Heyman, I. (1995). Gånge hatt till……Omvårdnadsforskningens fram-växt i Sverige - sjuksköterskors avhandlingar 1974 - 1991 (Aka-demisk avhandling). Stockholm: Daidalos.

Hirdman, Y. (1985). Kvinnostrategier för makt. En kort presentation avgenussystemet och de kvinnliga svaren. Makt och kön. Rapport


från ett seminarium 17-18 oktober (Rapport nr 2). Delegationenför jämställdhetsforskning.

Hirdman, Y. (1987). Makt och kön. I O. Petersson (Red.), Maktbegrep-pet (ss. 188-206). Stockholm: Carlssons bokförlag.

Hirdman, Y. (1988). Genussystemet - teoretiska funderingar kringkvinnors sociala underordning. Maktutredningen (Rapport 23).Uppsala.

Hirdman, Y. (1992). Kvinnohistoria. Stockholm: Utbildningsradion.

Hirdman, Y. (1993a). Skevläsning – till debatten om genusystem.Kvinnovetenskaplig tidsskrift, (4), 57–61.

Hirdman, Y. (1993b). Genussystemet – reflektioner kring kvinnors so-ciala underordning. I Eriksson, Ch. (Red.), Genus i historiskforskning. (ss. 146-161). Lund: Studentlitteratur.

Hofstede, G. (1991). Organisationer och kultur - om interkulturell för-ståelse. Lund: Studentlitteratur.

Holmberg, C. & Soidre-Brink, T. (1989). Kvinnors brist på makt ochinflytande. I JÄMFO, Kvinnors makt och inflytande. Forsknings-översikt och forskningsbehov (Rapport nr 15).

Holmberg, C. & Lindholm, M. (1993). Feministisk teori. I P. Månsson(Red.), Moderna samhällsteorier. Tradition, riktningar, teoretiker(ss. 212 - 242). Stockholm: Bokförlaget Prisma.

Holmdal, B. (1994). Sjuksköterskans historia. Från sjukvakterska tillomvårdnadsdoktor. Stockholm: Liber Utbildning.

Holme, I. M. & Krohn Solvang, B. (1997). Forskningsmetodik. Omkvalitativa och kvantitativa metoder. Lund: Studentlitteratur.

Holter, H. (1973). Könsroller och samhällsstruktur. Stockholm: Bok-förlaget Prisma.

Jacobs, P. (1987). Female Police Officers Cope with a TraditionallyMale Position. Sociology and Social Research, (72), 4-6.


Jónasdóttir, A. (1988). Gemensamt och specifikt i kvinnoförtrycket.Häfte för kritiska studier 1988:2. 37.

Kelly, A. (1986). Gender Difference in Teacher-Pupil Interactions: AMetaanalytc Review. Manchester: University of Manchester, De-partment of Sociology.

Knapp-Gaaserud, M. (1991). Den osynliga omvårdnaden. (FoU-rapport35).

Kvale, S. (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Student-litteratur.

Käller, K. (1990). Fostran till andrarang. En studie av dominanspro-cessen vid skolstart och via vägen genom utbildningssystemet urett kvinnovetenskapligt perspektiv (Akademisk avhandling).Stockholm: Almqvist & Wiksell International.

Landstingsförbundet. (1996). Fakta om kvinnor och män i landstinget1995. Stockholm: Landstingsförbundet.

Lannerheim, L. (1994). Syster blir till. En sociologisk studie om sjuk-sköterskeyrkets framväxt och omformning (Akademisk avhand-ling). Göteborg: Göteborgs universitet, Sociologiska institutio-nen.

Larsson, S. (1994). Om kvalitetskriterier i kvalitativa studier. I B. Star-rin & P-G. Svensson (Red.), Kvalitativ metod och vetenskapsteori(ss. 163 - 189). Lund: Studentlitteratur.

Lennerlöf, L. (1991a). Arbetsledning i förändring. Stockholm: Liberförlag.

Lennerlöf, L. (Red.), (1991b). Människan i arbetslivet. Stockholm:Allmänna förlaget.

Lindgren, G. (1992). Doktorer, systrar och flickor. Stockholm: Carls-sons bokförlag.

Lindgren, G. (1996). Broderskapets logik. Kvinnovetenskaplig tidskrift,(1), 4-14.


Lips, H. M. (1994). Female Powerlessness: a Case of ”Cultural Prepa-redness”? In H. L. Radke & H. J. Stam (Eds.), Power/Gender.Social Relations in Theory and Practice. London: Sage Publica-tions.

Lofland, J. & Lofland, L. H. (1984). Analyzing Social Settings: A Guideto Qualitative Observation and Analysis. Wadsworth: BelmontCal.

Lukes, S. (1974). Power, A Radical Review. London: Mac Millan.

Lukes, S. (1977). Power and Structure. Essays in Social Theory. Lon-don: Macmillan Inc.

Lukes, S. (1979). On the Reality of Power. In S. C. Brown (Eds.), Phi-losophical Disputes in the Social Sciences. Hassocks: Harvester.

Lukes, S. (Ed.), (1986). Power. Oxford: Basil Blackwell.

Mac Kinnon, C. (1982). Feminism, Marxism and the State: An Agendafor Theory. Signs, 7(3).

Magnusson, E. (1996). Jag har faktiskt aldrig lidit av att vara kvinna.Kvinnovetenskaplig tidskrift, (1), 30-46.

Martin, P. Y. et al. (1983). Advancement for Women in HierarchialOrganizations: A Multilevel Analysis of Problem and Prospects.The Journal of Applied Behavioral Science, 19(1), 19-33.

Martin, S. E. (1996). Women in Social Work: A study of their percep-tions of Power in Organizations. Dissertation Abstracts Interna-tional, 56(12), 4949.

Marx, M. J. (1993). Women and power: Managers in the Gender-segregated Hierarchy. Dissertation Abstracts International, (1),155.

Maslow, A. H. (1970). Motivation and Personality. (2nd ed.). NewYork: Harper and Ron.


Mathiesen, T. (1978). Makt och motmakt. Göteborg: Bokförlaget Kor-pen.

Mc Robbie, A. & Garber, J. (1975). Girls and Subcultures. In S. Hall &T. Jefferson (Eds.), Resistance Through Rituals. Youth Subcultu-res in Post-war Britain. The Center for Contemporary Studies,University of Birmingham. Birmingham: Hutchinson & Co.

Mc Robbie, A. (1987). Subcultural Struggle and Resistance. In P. Soti-rin (Eds.), Thinking the Organizational Culture Approach. Paperpresented at the annual meeting of the Speech CommunicationAssociation (73rd, Boston, MA, November 5-8, 1987). (ERICDocument Reproduction Service No. ED 290 186).

Merton R. et al. (1990). The Focused Interview. A Manual of Problemsand Procedures. (2nd Ed). New York: The Free Press. A Divisionof Macmillan, Inc.

Mill, J. S. (1869). Kvinnans underordnade ställning. I J. Esseveld & L.Larsson, (Red.), (1996). Kvinnopolitiska nyckeltexter (ss. 43-54).Lund: Studentlitteratur.

Millett, K. (1971). Sexualpolitiken. Stockholm: Rabén & Sjögren.

Mitchell, J. Oakley, A. (Eds.), (1986). What is Feminism? Oxford: Ba-sil Blackwell.

Moi, T. (1985). Sexual/Textual Politics: Feminist Literary Theory.London and New York: Methuen & Co.

Moi, T. (1997). Vad är en kvinna? Kön och genus i feministisk teori.Res Publica, (35/36), 71-158.

Moss-Kanter, R. (1977). Men and Women of the Corporation. NewYork: Basic Books.

Nicholson, L. (Ed.), (1990). Feminism/Postmodernism. New York andLondon: Routledge.

Nightingale, F. (1860). Anteckningar om sjukvård - vad det är och vaddet inte är. I Pettersson, I-M. Rooth Möller, H. Thylén-


Nordström, G. (1989). Anteckningar om sjukvård … ur vårt tids-perspektiv (ss. 24-120) (FoU-rapport 31). SHSTF.

Patton, M.Q. (1990). Qualitative Evaluation and Research Methods.London: Sage Publications.

Plumwood, V. (1989). Do we need the Sex/Gender Distinction? Radi-cal Philosophy, (51), 2-11.

Plumwood, V. & Stollers, R. (1989). Do we need the Sex/Gender dis-tinction? Radical Philosophy, (51), 2-11.

Polit, D. F. & Hungler, B. P. (1989). Essentials of Nursing Research.Methods Appraisal and Utilization. Philadelphia: J. B. LippincottCompany.

Prokop, U. (1981). Kvinnors livssammanhang. Begränsade strategieroch omåttliga önskningar. Stockholm: Rabén & Sjögren.

Radke, H. L & Stam, H. J. (Eds.), (1994). Power/Gender. Social Rela-tions in Theory and Practice. London: Sage Publications.

Reed, S. E. A (1988). Comparison of Nurse-related Behaviour, Philo-sophy of Care and Job Satisfaction in Team and Primary Nursing.Journal of Advanced Nursing, (13), 383-395.

Repstad, P. (1998). Närhet och distans. Kvalitativa metoder i samhälls-vetenskap. Lund: Studentlitteratur.

Ressner, U. (1985). Den dolda hierarkin - om demokrati och jämlikhet.Stockholm: Rabén & Sjögren.

Rickard, E. (1997). I första linjen. Arbetsledarens mellanställning, klu-venhet och handlingsstrategier i tre organisationer (Akademiskavhandling). Lund: Lunds universitet, Sociologiska institutionen.

Ritzer, G. (1992). Sociological Theory. New York: Alfred A. Knopf,Inc.

Rombach, B. (1991). Det går inte att styra med mål! Lund: Studentlit-teratur.


Runciman, W. G. (1978). Weber Selections in Translation. London:Cambridge University Press.

Sagrestano, L. M. (1992). Power Strategies in Interpersonal Relation-ships. The Effects of Expertise and Gender. Psychology of Wo-men Quarterly, 16(4), 481-495.

Sandberg, T. (1982). Work Organization and Autonomous Groups.Lund: Liber Förlag.

Saarinen, A. (1989). Kvinnoforskningens interventionsprojekt, problemoch utmaningar. Kvinnovetenskaplig tidskrift, 10 (3-4), 62-74.

Schein, E. H. (1988). Organizational Culture and Leadership. London:Jossey Bass Publishers.

Schwartz, H. & Jacobs, J. (1979). Qualitative Sociology. A Method tothe Madness. New York: The Free Press.

Scott, J. W. (1986). Gender: A Useful Category of Historical Analysis.The American Historical Review, (91), 5.

Selander, S. (Red.), (1989). Kampen om yrkesutövning, status och kun-skap. Professionaliseringens sociala grund. Lund: Studentlitte-ratur.

Sjölund, A. (1968). Gruppsykologi. Köpenhamn: Nordisk Forlag A/S.

SOU 1990:44. Demokrati och makt i Sverige. Maktutredningens hu-vudrapport.

SOU 1993:38. Hälso- och sjukvården i framtiden. Tre modeller. Rapp-ort från expertgruppen till HSU 2000.

SOU 1997:83. Om makt och kön i spåren av offentliga organisationersomvandling.

Spri. (1989). Rondsystem, gruppvård, parvård. Personalkonsekvenser(Sprirapport nr. 272). Stockholm: Spri.


Starrin, B. & Svensson, P-G. (Red.), (1994). Kvalitativ metod och ve-tenskapsteori. Lund: Studentlitteratur.

Stein, L. (1978). The doctor-nurse game. In Dingwall & Mc Intosh(Eds.), Readings in the Sociology of Nursing. Edingburgh, Lon-don and New York: Churchill Livingstone.

Strauss, A. & Corbin, J. (1990). Basics of Qualitative Research.Grounded Theory Procedures and Techniques. California: SagePublications, Inc.

Svensson, R. (1993). Samhällsmedicin. En introduktion till medicinsksociologi. Lund: Studentlitteratur.

Söderhamn, O. (1997). Teori och professionell kultur. I E. Hamrin(Red.), Florence Nightingale - en granskning i nutida perspektiv(FoU-rapport 50). Vårdförbundet.

Taylor, S. & Bogdan, R. (1984). Introduction to Qualitative ResearchMethods (The Search For Meanings) New York: Wiley - Inters-cience.

Trankell, A. (1973). Flisan. Stockholm: Nordstedts.

Troemel-Ploetz, S. (1994). Let me put it this way, John: ConversationalStrategies of Women in Leadership Positions. Journal of Prag-matics, (22), 199-209.

Trondman, M. (1997). Cultural studies - den personliga bekännelsensprojekt. Zenit, (135/136), 69-88.

Trost, J. (1993). Kvalitativa intervjuer. Lund: Studentlitteratur.

Vinay, P (1997). Gender, Power and Change in Health Institutions ofEuropean Union. European Communities.

von Otter, C. (1986). Den effektiva förvaltningen. En kritisk gransk-ning och diskussion. I Medbestämmandets utveckling (Rapport nr8). Stockholm: TCO.


Wahl, A. (1992). Könsstrukturer i organisationer. Kvinnliga civileko-nomers och civilingenjörers karriärsutveckling (Akademisk av-handling). Stockholm: Stockholms universitet, Handelshögsko-lan.

Walby, S. (1990). Theorizing Patriarchy Oxford. UK & CambridgeMA: Blackwell.

Walby, S. (1994). Patriarkatet som system och olika strukturer. I A.Jónasdóttir & G. Björk. Teorier om patriarkatet. Betydelser, be-gränsningar och utvecklingslinjer. Kvinnovetenskapligt Forumsskriftserie 2, 7-52. Örebro: Högskolan i Örebro.

Weber, M. (1921, 1983). Ekonomi och samhälle. Förståelsesociologinsgrunder 1. Sociologiska begrepp och definitioner. Ekonomi, sam-hällsordning och grupper. Lund: Argos.

Weiner, G. (1994). Feminisms in Education an Introduction. London:Open University Press.

Wernesson, I. (1977). Könsdifferentiering i grundskolan (Akademiskavhandling, 22). Göteborg: Acta Universitatis. Gothenburgensis,Studies in Educational Sciences.

Whyte, W. F. (1984). Learning from the Field. Newbury Park: SagePublications, Inc.

Widerberg, K. (1992). Vi behöver en diskussion om könsbegreppet.Kvinnovetenskaplig tidskrift, 13(4), 27-32.

Wikander, U. (1991). Delat arbete, delad makt. Om kvinnors under-ordning i och genom arbete. En historisk essä. Uppsala: Uppsalauniversitet.

Wilson, M. L & Handley, H. (1985). Listening to Adolescents: GenderDifferences in Science Classroom Interaction I L. C. Wilkinson& C. M. Marrett. (Eds.), Gender Influences in Classroom Inter-action. New York: Academic Press.


Wolf, W. C. & Fligstein, N. D. (1979). Sexual Stratification: Differen-ces in Power in the Work Setting. Social Forces, 58(1), 94-107.

Yin, R. K. (1987). Case Study Research. Design and Methods. AppliedSocial Research Methods (Series 5).

Åquist, A-C. (1990). Vart tog patriarkatteorin vägen? Kvinnoveten-skaplig tidsskrift, (1), 53-57.

Ås, B. (1974). On Female Culture - An Attempt to Formulate a Theoryof Women´s Solidarity and Action. Acta Sociologica, 18 (2-3),142-161.

Ås, B. (1982). Kvinnor tillsammans. Stockholm: Gidlunds förlag.

Ås, B. (1990). Kvinner i alle land. Handbok i frigjöring. Artiklar ochföredrag. Oslo.

Östling, B. (1980). Makt, kunskap och kapital. Göteborg: Fri press.

Öhrn, E. (1990). Könsmönster i klassrumsinteraktion. En observations-och intervjustudie av högstadieelevers lärarkontakter (Akade-misk avhandling, 77) Göteborg: Acta Universitatis Gothenbur-gensis, Studies in Educational Sciences.

Öhrn, E. (1998). Gender and Power in School: On Girl´s Open Resis-tance. Social Psychology of Education, (1), 341-357.


Bilagor

Bilaga A

Översikt över den empiriska undersökningensobserverade händelser

Händelse Plats

1, 8, 17, 22, 32, 34,40 Korridorer

6, 13, 39 Behandlingsrum

2, 5, 10, 12, 15, 21 Expedition

24, 28, 37 Avdelningsföreståndarexpedition

14, 27 Beredningsrum

23, 30, 33 Sköljrum

7, 16, 25, 31, 38 Kafferum

9, 18, 36 Matsal

11, 20, 29 Dagrum

19 Kök

4, 26 Vårdrum

35 Förråd

3 Hiss


Bilaga B

Översikt över den empiriska undersökningens observerade

situationer

Observation 1

Situation Plats Närvarande Kön

Avdelningsmöte Matsal Avd.förestånd. (1) Kvinna

Bitr.avd.förest. (1) Kvinna

Överläkare (1) Man

Sjuksköterskor (5) Kvinnor

Undersköt. (4) Kvinnor

Läkarsekr. (1) Kvinna

Observation 2.


Rond Expedition Överläkare (1) Kvinna

Avd.läkare. (1) Man

Sjuksköterska (1) Kvinna

Observation 3


Klinikmöte Konferensrum Basenhetschef (1) Man

Avd.förest.(5) Kvinnor

Vårdadm. (1) Kvinna


Kommunsjuksköt. (2) 1 kvinna, 1man

Observation 4


Avd.föreståndar-möte Kafferum Vårdadm. (1) Kvinna

Avd.förest. (5) Kvinnor

Adm. chef (1) Man

Observation 5


Rapport Expedition Sjuksköterskor (2) 1 kvinna,

1 man

Sjuksköt.stud. (1) man

Undersköt. (2) kvinnor

Observation 6


Avd.konferens Matsal Avd.förest. (1) kvinna

Bitr. avd.förest. (1) kvinna

Överläkare (1) man

Sjuksköterskor (3) kvinnor


Praoelev (1) kvinna

Observation 7


Rapport Expedition Sjuksköterskor (2) 1 kvinna, 1


man


Sjuksköt. Stud. (1) kvinna

Observation 8


Rond Vårdrum Överläkare (1) man

Underläkare (1) man

Sjuksköterska (1) kvinna

Observation 9


Rond Expedition Överläkare (1) man

Underläkare (1) kvinna

Kurator (1) kvinna


Observation 10


Ventilationsmöte Kafferum Kurator (1) kvinna

Underläkare (1) man


Undersköt. (4) 3 kvinnor, 1man

Praoelev (1) kvinna

Observation 11



Ledningsmöte Konferensrum Basenhetschef (1) man

Överläkare (2) män

Avd.förest.(3) kvinnor

Läkarsekr. (1) Kvinna

Personalsekr. (1) Kvinna

Observation 12


Rond Expedition Överläkare (1) Man

Underläkare (2) Män


Sjukgymnast (1) Kvinna

Undersköt. (1) Kvinna

Sjuksköt. Stud. (1) Kvinna

Observation 13


Vårdlagsmöte Kafferum Avd.förest. (1) Kvinna

Sjuksköterskor (5) 4 kvinnor 1man

Undersköt. (4) Kvinnor

Observation 14


Rond Expedition Överläkare (1) Man


Sjuksköterskor (3) 2 kvinnor, 1


man


Observation 15


Vårdlagsmöte Kafferum Avd.förest.(1) Kvinna


Undersköt. (4) 3 kvinnor, 1man

Observation 16


Rond Expedition Överläkare (2) Män


Avd. förest. (1) Kvinna




Observation 17


Rapport Expedition Sjuksköterska (3) 2 kvinnor,

1 man


Observation 18



Basenhetsmöte Konferensrum Basenhetschef (1) man

Överläkare (1) man

Avd.förest. (3) kvinnor


Undersköt. (1) kvinna

Läkarsekr. (1) kvinna

Personalsekr (1) kvinna

Observation 19


Rond Expedition Överläkare (1) man

Underläkare (2) män

Avd.förest. (1) kvinna


Undersköt. (1) kvinna

Sjukgymnast (1) kvinna

Observation 20


Rapport Expedition Sjuksköterskor (2) 1 kvinna, 1man



Bilaga C

Sammanförande av fältanteckningar

observation av situation 1.

Situation 1 . avdelningsmötePlats: Matsal på typkliniken

Närvarande: Avdelningsföreståndare (kvinna)

Biträdande avdelningsföreståndare (kvinna)

Överläkare (man)

Sjuksköterska (5) (kvinnor)

Undersköterska (4) (kvinnor)

Läkarsekreterare (kvinna)

Observatörer (2) (kvinnor)

Icke närvarande : Sjuksköterska (kvinna)

Undersköterska (2) (kvinna)

Sjuksköterskestudent (1) (kvinna)

De personer som är icke närvarande sköter under tiden mötetpågår det löpande arbetet ute på vårdavdelningen.

Tid: 14.15 - 16.00


Placering i rummet: Avdelningsföreståndaren placerar ett bord imitten av rummet och slår sig ner. Vid detta bord sätter sig även denbiträdande avdelningsföreståndaren och så småningom överläkaren. Vidbordet närmast sitter fyra sjusköterskor. Den femte sjuksköterskan slårsig ner tillsammans med läkarsekreteraren vid ett eget bord lite längrebort. Undersköterskorna grupperar sig vid ett mindre bord intill detsistnämnda bordet.

På en serveringsvagn står tre kannor med kaffe och en hembakadmjuk kaka, som en av typklinikens sjuksköterskor har haft med sig. Allamötesdeltagare tar för sig av kaffet och börjar småprata med va randra.

Avdelningsmötet börjar innan överläkaren har anlänt till mötet. Ensjuksköterska inleder med att referera från en kurs som hon nyligen hardeltagit i. Sjuksköterskan ger intryck av att vara lite nervös inför sittanförande. Hon har en mapp med papper med sig som hon börjar medatt bläddra igenom. På pappren har hon i punktform skrivit ner det somhon tänker säga. Sjuksköterskan verkar väl förberedd och har tagit medsig såväl overheadbilder som broschyrer från sina utbildningsdagar. Honlägger pappren på bordet framför sig och ger inledningsvis en kort pre-sentation av sitt helhetsintryck av kursen. Medan hon talar tar hon uppoch lägger ifrån sig sina papper flera gånger, något som tyder på att honkänner sig lite osäker. Det språk som används är av vardaglig karaktäroch beskriver ofta känslor: ”Jag tyckte att kursen gav mig jättemycket”/…/ ”det var väldigt roligt i och med att det var så många sjuksköters-kor där ”/…/ ”Jag tror att det jag lärt mig kan vara jätteviktigt för ossalla här på avdelningen”.

Avdelningsföreståndaren är under tiden upptagen med att läsa i detanteckningsblock hon har framför sig. Hon bläddrar i några papper ochverkar förbereda sig inför det kommande mötet. De fyra sjuksköterskor-na vid bordet intill lyssnar till en början uppmärksamt, men börjar snartatt samtala lågmält med varandra. Den femte sjuksköterskan sitter ochtittar ner i bordet, men verkar ändå lyssna på vad som sägs. Läkarsekre-teraren plockar med ett örhänge som inte sitter riktigt som det ska. Honsäger halvhögt rakt ut i luften att hon tycker det är kallt i rummet ochkurar därefter ihop sig på stolen. Därpå börjar hon gräva i sina rockfick-or och tar fram ett cerat som hon stryker på sina läppar. Undersköters-korna lyssnar samtliga uppmärksamt och någon av dem frågar om detinte var ”jobbigt” att vara iväg på kurs under flera dagar. På detta svararsjuksköterskan att det alltid är jobbigt att vara hemifrån, men att kursen


gav så mycket och att detta övervägde eventuella nackdelar. Från grup-pen undersköterskor får sjuksköterskan vid tre tillfällen samtalsstöd iform av leenden.

Den sjuksköterska som refererar från kursen övergår nu till att pre-sentera innehållet i kursen. Mitt i en mening öppnas plötsligt dörren ochöverläkaren kommer in. Utan att notera att avdelningsmötet redan harbörjat säger han med hög röst: ”Hej Kristina, hur mår du? Finns detkaffe? Förresten, vet du hur många patienter vi har för inläggning i dag?Men nu kanske vi kan börja”.

Avdelningsföreståndaren flikar in på ett närmast ursäktande sätt: ”Detfinns kaffe därborta till dig x (överläkarens tilltalsnamn) och en godkaka som x (en undersköterskas tilltalsnamn) har bakat. Vi har redanbörjat. X (en sjuksköterskas tilltalsnamn) har just börjat med att berättaom en kurs som hon har varit på. Men det känner du väl redan till”.Överläkaren kommenterar inte detta yttrande. Han slår upp kaffe, tar enkaka och sätter sig bredvid avdelningsföreståndaren. Under detta skeen-de upphör all övrig aktivitet i rummet. Uppmärksamheten riktas motöverläkaren.

Avdelningsföreståndaren vänder sig till sjuksköterskan och säger:”Ja, x, då kanske du vill fortsätta /…/ ”Hade du inte några bilder ocksåsom du tänkte visa eller?” Sjuksköterskan ser lite konfunderad ut ochsäger att hon gärna vill vänta lite med bilderna. Hon försöker därefter attfortsätta sin redogörelse, men det verkar som om hon har svårt att ta upptråden igen. När hon kommer till den del av sitt anförande då hon tänktvisa overheadbilder upptäcker hon att det inte finns någon overhead-bildsprojektor i rummet. Hon blir då osäker och säger: ”Jag hade tänktvisa några bilder, men jag tror jag hoppar över det, eller?” Någon avundersköterskorna föreslår att hon skall skicka runt bilderna. Sjukskö-terskan håller upp plastfilmerna framför sig och beskriver kortfattat vadbilderna föreställer.

Överläkaren bläddrar under tiden i sin almanacka och tittar upp en-dast vid några tillfällen. Avdelningsföreståndaren tackar sjuksköterskanför redovisningen och en av sjuksköterskorna säger: ”Det här var intres-sant. Det är nog viktigt att vi jobbar vidare med detta, för det berör juoss alla”.

Avdelningsföreståndaren fortsätter med att informera om förfarings-sättet om någon av personalen skulle sticka sig på kanyler. Hon är månom att ha ögonkontakt med de flesta mötesdeltagare, något som särskilt


en av undersköterskorna dock inte tillåter. Överläkaren ser upp från sinalmanacka, skrattar till och säger: ”Och var skall doktorn anmäla sig?”.Avdelningsföreståndaren frågar om han stuckit sig och på detta replike-rar överläkaren: ”Å, många gånger”.

Biträdande avdelningsföreståndaren påpekar att det är viktigt att an-vända handskar och den så kallade ”enhandsprincipen”. I och med dettayttrande lämnas ämnet och mötet fortskrider.

Överläkaren tar fram en remiss ur rockfickan och börjar att studeraden. Samtidigt inleder avdelningsföreståndaren en diskussion om hand-havandet av ett visst läkemedel på avdelningen. Hon berättar att sjuk-sköterskorna föreslår att de fortsättningsvis skall ansvara för utdelandetav läkemedlet, något som tidigare varit en arbetsuppgift för avdelning-ens undersköterskor. Ingen kommenterar detta och man får ingen upp-fattning om sjuksköterskorna kommer att ta över uppgiften eller om deredan har gjort det.

Avdelningsföreståndaren informerar om svinnet av teknisk apparaturx. Överläkaren tittar upp och faller henne i talet. ”Vi gör så här som vihar gjort tidigare. Jag anskaffar ett antal varje år direkt från tillverkaren.Jag tror att de sedan skall märkas med avdelningens namn i fortsättning-en”.

Vid varje bord diskuteras varför den tekniska apparaturen x försvin-ner och vart den tar vägen. Vid det bord där undersköterskorna sitterbörjar en undersköterska berätta för sina arbetskamrater om hur honbrukar se till att apparaturen alltid finns på sin plats. Två av sjuksköters-korna diskuterar vems ansvar det är att apparaturen kommer tillbaka tillbehandlingsrummet. Någon föreslår att rutinerna måste bli klara så attalla i fortsättningen vet vad som gäller. Ingen leder längre mötet, utanflera diskussioner pågår samtidigt. Diskussionerna bryts genom attöverläkaren tar ordet och säger: ”Nu ska jag informera om läkarsituatio-nen vid kliniken”. Han beskriver utförligt vilka läkare som kommer attvara placerade på avdelningen under den närmaste tiden. Han skisseraräven läkarnas ökade arbetsbelastning, vilket medför att många av demkänner sig stressade och har svårt att få tiden att räcka till. Överläkarenpoängterar hur viktigt det är att det görs något åt läkarnas arbetssitua-tion, vilken han anser vara ohållbar. När han slutat blir det tyst. Upp-märksamhet har varit riktad mot överläkaren på ett vad det verkar kon-centrerat och intresserat sätt.


Avdelningsföreståndaren startar en diskussion angående rapportenslängd. Hon ber alla att skärpa disciplinen och pekar på att tidsschematmåste följas. Överläkaren replikerar och menar att även rondens längdmåste diskuteras. Den biträdande avdelningsföreståndaren svarar attanledningen till att ronderna är så långa beror på att de i alltför hög ut-sträckning styrs av läkarnas rutiner och hon säger att hon mår dåligt avatt inte ens hinna dricka kaffe under förmiddagen. Hon vänder sig motsina kollegor för att få stöd och säger ”Håller ni inte med mig om det-ta?” Ingen av hennes kollegor ger henne något stöd.

Överläkaren avbryter henne ganska brysk: ”Det gäller oss alla! Digoch mig och oss alla. Jag får inte heller något kaffe”. Alla börjar små-prata med varandra. Överläkaren försöker motivera rondens längd. Deargument han för fram är. ”Vi är här för våra patienter, det är viktiginformation som framkommer till patienten och till läkaren under ron-den. Viktigare än att dricka kaffe. Han suckar flera gånger. Rondenslängd diskuteras i cirka tio minuter. Flera gånger säger en av sjukskö-terskorna att det är viktigt att komma till ett beslut. Något egentligt be-slut fattas dock inte. Avdelningsföreståndaren sammanfattar diskussio-nen med att poängtera vikten av att all personal håller tidsschemat.

Nästa punkt är läkarsekreterarens (närvarande vid mötet) arbetsammasituation. Avdelningsföreståndaren beskriver den splittrade arbetssitua-tion under vilken läkarsekreteraren arbetar. Denna innefattar bland annatatt läkarsekreteraren saknar eget arbetsrum, samt att hon ständigt blirstörd i sitt arbete. Överläkaren föreslår att läkarsekreteraren skall få etteget telefonnummer. En av sjuksköterskorna inflikar att avdelningensexpedition är en stressig och stökig arbetsplats. Läkarsekreteraren uttalarsig inte om sin arbetssituation förrän en sjuksköterska frågar henne omhon tycker det är jobbigt. På denna fråga svarar hon ja.

Nu kommer man in på det nya remissförfarandet vid sjukhuset och enlivlig debatt utbryter. En diskussion förs inom undersköterskegruppenoch samtidigt för avdelningsföreståndaren ett samtal med sjuksköters-korna, utom den sjuksköterska som sitter tillsammans med läkarsekrete-raren. Denna reser sig plötsligt för att hämta mera kaffe. Någon ropar isnabbtelefonen och frågar efter ett provsvar. En av sjuksköterskornasvarar, men reser sig ändå och går för att kontrollera att provsvaret finnspå plats. Sjuksköterskorna börjar nu tala om problematiken kring attprovsvar dröjer. Mitt under detta resonemang avbryter överläkaren:”Har ni något mer till mig?” Jag tänker på en sak. Det är viktigt att


samtalen som kommer via min sökare silas när jag går rond”. Just dåringer sökaren. Överläkaren tar upp den, tittar på den och säger: ”Jaha,en timme utan störning”. Han reser sig för att gå. I dörren hejdas han aven av undersköterskorna. Hon ställer en fråga om smittorisken vid ettvisst sjukdomstillstånd och undrar om det är någon fara för att persona-len skall kunna smittas. Hon säger: ”Jag är så orolig för det här, varförfår vi ingen information om detta?” Överläkaren viftar med båda hän-derna. ”Ni får ingen information, eftersom det inte finns någon anled-ning. Om det ska bli nödvändigt kommer jag givetvis att ombesörjadet”. Han går ut ur rummet och stänger dörren.

Efter det att överläkaren lämnat rummet blir det tyst ett kort ögon-blick. Under tiden läser avdelningsföreståndaren i sina papper. De frågorsom återstår är av praktisk karaktär och handlar om synpunkter på an-vändandet av mikrovågsugnen, när kaffevagnen skall dukas, det trasigakylskåpet samt om blommor ska finnas i dagrummet eller inte. Fleratalar i munnen på varandra och avdelningsföreståndaren har svårt attstyra samtalet. Även den undersköterska som varit helt tyst under mötetfrågar om någon vet var locket till mikrovågsugnen finns.

En av sjuksköterskorna begär ordet och vill ta upp rutiner vid utlå-ning av läkemedel till andra avdelningar. Överläkaren återvänder tillmötet och frågar: ”Har ni något mer till mig?” En av undersköterskornasäger att det åligger hennes yrkeskategori att hämta ut recept till patien-terna den dag de skrivs ut från kliniken. Hon framhåller att underläkarnasjälva borde gå och hämta recepten. ”Det tar lika mycket av min arbets-tid som av deras”. Överläkaren sätter sig ner och upprepar nu det somhan tidigare informerat om angående underläkarnas hårda arbetssitua-tion. En sjuksköterska föreslår att man skall dela upp en dagsdos tillpatienten så att hon/han klarar sig den första dagen efter hemkomstenfrån sjukhuset. Sedan får anhöriga se till att receptet hämtas ut. Tvåsjuksköterskor nickar instämmande medan den biträdande avdelningsfö-reståndaren protesterar och menar att denna delning av dagsdos endastfår ske i undantagsfall. Under detta ganska häftiga meningsutbyte har enundersköterska suttit och petat naglarna med en penna. En sjuksköterskayttrar vid flera tillfällen: ”Nu hör inte jag vad någon av er säger”. Över-läkaren reser sig med orden ”Nu måste jag gå”. Han lämnar rummet,men sticker återigen in huvudet och säger att ”upplärningen av ny teknikx måste intensifieras.


Avdelningsföreståndaren tar upp rutiner vid inskrivning av patienter,inventering på avdelningen samt placering av syrgastuber. Ingen kom-menterar något. Stämningen är otvungen, men samtidigt avvaktande.Flera individers status i gruppen kan iakttas, såväl hög- som lågstatus.En undersköterska och en sjuksköterska tillhör dem som har hög status igruppen. Detta har visat sig under mötet dels genom att dessa två varitaktiva och talat mycket och dels genom att de nu tilldelas särskilt an-svarsfulla arbetsuppgifter av avdelningsföreståndaren.

Flera beslut fattas nu i snabb följd. Det gäller köp av nya gardiner,planering av en gemensam teaterresa samt flyttandet av skåp i korrido-ren.

En undersköterska reser sig och börjar samla ihop kaffekopparna.Flera andra börjar skruva på sig och markera uppbrott. Avdelningsföre-ståndaren säger: ”Det verkar som att vi inte har mera att ta upp idag”.Mötet avslutas. Vid mötet fanns ingen dagordning utan avdelningsföre-ståndaren utgick från de punkter som hon hade skrivit ner på förhand.Något protokoll fördes inte och ingen av mötesdeltagarna skrev egnaantecknar.


Bilaga D

Dagboksanteckning - observation av händelse 13.

Händelse 13 - behandlingsrumPlats: Behandlingsrum beläget i en av avdelningens korridorer.

Saknar fönster.

Närvarande: Avdelningsläkare (man)

Sjuksköterska (man)

Undersköterska (kvinna)

Patient (man)

Observatör (kvinna)

Tid: 9.55 - 10. 10

Observatören och undersköterskan står i behandlingsrummet ochsamtalar med varandra. En manlig sjuksköterska kommer in i rummetoch ber undersköterskan förbereda inför en omläggning. Han berättar attavdelningsläkaren efter ronden vill titta på ”5:2:s” sår. Undersköterskanbörjar duka upp inför en sterilomläggning samtidigt som hon fortsätteratt tala med observatören.

Dörren öppnas och avdelningsläkaren och sjuksköterskan anländer.Sjuksköterskan kör in patienten, som är sängliggande. Han viker upptäcket och plockar bort förbandet. Undersköterskan kör fram en om-läggningsvagn. Läkaren tar på sig sterila handskar, inspekterar såret ochlägger på ett nytt förband. Under tiden samtalar han med sjuksköterskanoch ger honom direktiv om hur såret skall skötas. Avdelningsläkaren tarav sig de sterila handskarna och lägger dem på omläggningsvagnen.Undersköterskan kör bort denna vagn till ett hörn av rummet och börjardukar av den. Patienten ställer en fråga till avdelningsläkaren och dennebesvarar frågan på ett utförligt sätt genom att rita på ett antecknings-


block. Därefter kör avdelningsläkaren och sjuksköterskan ut patientenfrån rummet under det att de fortsätter tala med honom. De släcker ljusetoch stänger dörren. Kvar i mörkret står undersköterskan och observatö-ren. Undersköterskan tänder ljuset och tittar förvånat på observatören.”Vad var nu detta, är vi osynliga eller” säger hon med irriterad röst.


Bilaga E

Intervjuguide

Kontextuella frågor

• Hur gammal är du?

• Hur länge har du arbetat på denna arbetsplatsen?

• Beskriv din utbildning och de erfarenheter du har av hälso- ochsjukvård

• Har du någon annan erfarenhet av arbetslivet?

• Hur trivs du med ditt arbete?

Huvudteman för intervjun

Organisation

Genus

Makt/motmakt

Frågor med anknytning till observationen – den gemen-samt upplevda situationen• Beskriv situation x

• Finns det något i situationen som berörde dig särskilt?

• På vilket sätt hanterade du situationen?

• Hur reagerade du när….?

• Du säger att…..berätta lite mer om det.

• Vad menar du när du säger……?

• Du sa att…..hur kommer det sig?


Organisation

• Typklinikens organisation

• Förhållande till personer i ledande ställning

• Arbetsklimatet och den allmänna trivseln på arbetsplatsen

• Arbetets organisering

Genus

• Betydelsen av att vara kvinna respektive man inom organisationen

• Förhållandet mellan kvinnor och män inom typkliniken

Makt

• Den egna maktutövningen

• Andras maktutövning

• Utsattheten för maktutövning

• Upplevelsen av bli utsatt för makt

• Hantering av maktutövning

• Tekniker för maktutövning

• Motmaktstrategier

maktutÖvning sett ur ett organisations- och...

Documents