Människornas jord

Pramoedya ananta toer

leopard förlagsto c k h o l m 2 01 1

öv e r s ät t n i n g r oy i s a ks s o n

Kapitel 1

Man kallade mig Minke.Mitt eget namn … det behöver jag tills vidare inte tala om. Inte

därför att jag är galen i hemligheter. Jag har tänkt på det en hel del:Jag behöver faktiskt ännu inte avslöja för andra vem jag är.

Från början skrev jag dessa korta anteckningar under en tid avsorg: Hon hade lämnat mig, vem kunde säga om det var för en tid el-ler för alltid? (Då visste jag inte hur saker och ting skulle utveck-las.) Den ständigt oroande, lockande framtiden. Gåtan! Den väntaross alla tids nog – vår själ och kropp, vare sig vi vill det eller inte.Och alltför ofta visar sig framtiden vara en stor despot. Och så, tillsist, kom också jag dit. Huruvida framtiden är en vänlig eller engrym gud är naturligtvis dess ensak: Mänskligheten applåderaralltför ofta bara med en hand.

Tretton år senare läste och granskade jag dessa korta anteck-ningar än en gång. Jag fyllde ut dem med drömmar, föreställningar.Naturligtvis blev de annorlunda än originalet. Annorlunda? Mendet spelar ingen roll!

Och så här blev de.

9

Kapitel 2

Jag var fortfarande mycket ung, endast av en majsplantas ålder,ändå hade jag redan upplevt modern undervisning och vetenskap:De hade skänkt mig en välsignelse vars skönhet var bortom all be-skrivning.

Rektorn på min skola sa en gång till min klass: Era lärare har gi-vit er en mycket bred allmänbildning, mycket bredare än den somerhålls av studenter på samma nivå i många europeiska länder.

Naturligtvis fick det mitt bröst att svälla. Jag hade aldrig varit iEuropa, så jag visste inte om det som rektorn berättade var sant el-ler inte. Men eftersom det behagade mig, bestämde jag mig för atttro på honom. Och dessutom var alla mina lärare födda och utbilda-de i Europa. Det kändes inte rätt att misstro dem. Mina föräldrarhade överlämnat mig i deras vård. Bland de bildade folkgrupperna,européer och indos, ansågs de vara de bästa lärarna i hela Neder-ländska Ostindien. Så jag var tvungen att lita på dem.

Den vetenskap och bildning, som jag hade lärt mig i skolan ochsom jag såg manifesterad i livet överallt omkring mig, innebar attjag var ganska annorlunda än mina landsmän i allmänhet. Och såkom det sig att jag, en javan, tyckte om att föra anteckningar – pågrund av min europeiska utbildning. En dag skulle anteckningarnavara till nytta för mig, som nu.

Ett av vetenskapens resultat som aldrig upphörde att fascineramig var tryckkonsten, särskilt zinktryck. Tänk dig själv, man kanreproducera tiotusentals kopior av vilket fotografi som helst på

10

bara en dag: bilder av landskap, framstående personer, nya maski-ner, amerikanska skyskrapor. Nu kunde jag själv se allting från helavärlden på dessa tryckta pappersark. Hur eftersatt generationenföre mig hade varit – en generation som hade varit nöjd med an-hopningen av sina egna fotsteg i byarnas gränder. Jag var verk-ligen tacksam mot alla dem som arbetat så outtröttligt för att skapadessa nya underverk. För fem år sedan fanns det inga tryckta bil-der, bara träsnitt och litografiska tryck, som återgav verklighetenmycket dåligt.

Från Europa och Amerika kom rapporter om de senaste upptäck-terna. Deras väldighet konkurrerade med gudarnas och riddarnasmagiska krafter i wayangs skuggdockteater. Tåg – vagnar utan häs-tar, utan boskap, utan bufflar – hade nu i över tio år bevittnats avmina landsmän. Och än i dag förvånas de i sina hjärtan. Avståndetfrån Betawi* till Surabaya kan avverkas på bara tre dagar! Ochman förutspår att det snart kommer att ta bara en dag och en natt!En dag och en natt! Ett långt tåg med vagnar stora som hus, fullamed varor och dessutom människor, allt draget endast av ångkraft.Om jag någonsin hade haft turen att träffa Stephenson, skulle jagha givit honom en blomsterkrans med bara orkidéer som offergåva.Ett nätverk av järnvägsspår delade min ö, Java. Tågens bolmanderök färgade himlen i mitt hemland med svarta linjer, som bleknadebort. Det var som om världen inte längre kände till avstånd – ocksådet hade utplånats av telegrafen. Styrka var inte längre elefantensoch noshörningens monopol. De hade ersatts av små ting tillverka-de av människohänder: muttrar, skruvar och bultar.

Och där borta i Europa hade människor börjat göra ännu mindremaskiner, med ännu större kraft, eller åtminstone med samma kraftsom ångmaskiner och som drevs inte med ånga – utan med olja. Detfanns också vaga rapporter om att en tysk hade gjort ett fordon somdrevs med elektricitet. Åh Allah, och jag kunde inte ens förstå vadelektricitet var.

Naturkrafterna började förändras av människan och tas i bruk avhenne. Människor planerade till och med att flyga som dockfigurenGatotkaca i skuggspelet, som Ikaros. En av mina lärare hade sagt:Om bara en kort tid, bara ett litet tag, kommer människor inte läng-

11

re att behöva plåga sina ben och arbeta i sitt anletes svett för så lite.Maskiner kommer att ersätta dem och varje slags arbete. Folkkommer inte att ha någonting att göra utom att roa sig. Ni är verk-ligen lyckligt lottade, mina elever, sa han, som kan bevittna den mo-derna erans begynnelse här i Ostindien.

Modern! Så snabbt det ordet hade spritts och förökat sig sombakterier över världen. (Åtminstone enligt vad folk sa.) Så tillåtäven mig att använda ordet, fast jag fortfarande inte helt förstårdess innebörd.

I korthet, i denna moderna era kunde varje dag vilket foto somhelst reproduceras i tiotusentals kopior. Och viktigast av allt varden kopia som jag tittade på oftare än någon annan bild: ett foto aven vacker ung flicka, rik, mäktig, underbar, och som ägde allting,gudarnas älskling.

Enligt ryktena, som mina skolkamrater viskade i smyg, hade inteens de rikaste bankmän i världen någonting för att uppvakta henne.Stiliga och manliga ädlingar rusade omkring hals över huvud baraför att hon skulle lägga märke till dem. Bara för att bli uppmärk-sammade!

Närhelst jag inte hade något att göra, brukade jag stirra på hen-nes ansikte medan jag föreställde mig hur det skulle vara att upp-vakta henne. Hur skulle det vara! Och vilken hög ställning hon hade.Och så långt bort hon befann sig, nästan tjugotusen kilometer frånden plats där jag var: Surabaya. En månads seglats med båt övertvå oceaner, genom fem sund och en kanal. Inte ens då var det säkertatt man skulle få träffa henne. Jag vågade inte yttra mina känslor fören endaste själ. Alla skulle ha skrattat åt mig och kallat mig tokig.

På postkontoren, så gick ryktet, mottogs då och då brev med frie-rier till denna jungfru som levde så långt bort och så högt ovanför.Inget av breven nådde henne någonsin. Även om jag hade varit ga-len nog att försöka, skulle det inte ha spelat någon roll. Posttjänste-männen skulle bara ha behållit brevet.

Och denna gudarnas älskling var lika gammal som jag: arton år.Vi föddes båda samma år; 1880. Bara en siffra formad som en käpp,de andra rundade, som felgjutna kulor. Dagen och månaden var ock-så samma: 31 augusti. Om det fanns några skillnader, var det bara

12

timmen och könet. Mina föräldrar antecknade aldrig klockslaget förmin födelse. Och jag visste inte vilken tid hon föddes. Vad könet be-träffar var jag man och hon var kvinna. Och så denna förvirrandetidsskillnad: När min ö var täckt av nattens mörker, var hennesland upplyst av solsken. När hennes land var omslutet av nattenssvärta, lyste min ö klart under ekvatorns sol.

Min lärare, Magda Peters, förbjöd oss att tro på astrologi. Detvar nonsens. Thomas av Aquino, sa hon, mötte en gång två männi-skor som var födda samma år, samma månad, på samma dag och vidsamma klockslag, till och med på samma plats. Det spratt somastrologin spelade var att den ene blev en stor jordägare och denandre hans slav.

Jag tror verkligen inte på astrologi. Hur kan någon tro på det?Den har aldrig banat väg för några framsteg inom vetenskap ochbildning. Och den kräver av oss att vi underkastar oss dess förutsä-gelser. Det enda rätta vi kan göra är att kasta den i grisens skul-hink. En gång lät jag mig bli spådd, bara för skojs skull. Spåkvinnanvände och vred på mitt horoskop. Hon öppnade munnen och visadetvå guldtänder: Om herrn har tålamod, sa hon, kommer han förvissoatt träffa den unga jungfrun. Därför föredrar jag helt enkelt att litapå mitt intellekt. Även om jag hade hela mänsklighetens tålamodskulle jag aldrig få träffa henne.

Jag sätter min tillit till vetenskaplig forskning och till förnuftet.Där finns åtminstone sannolikheter som jag kan tro på.

Utan att knacka på dörren till mitt hyresrum, steg Robert Suurhofin – jag tänker inte använda hans riktiga namn här. Han fann mighukad över bilden av den där unga flickan. Denna gudarnas älsk-ling. Han brast i skratt; jag fick tårar i ögonen av förlägenhet. Hansutrop var ännu mer oförskämt.

”Jo, jo, din kvinnotjusare och krokodil! Vad är det för meningmed att önska sig månen?”

Jag kunde ha slängt ut honom. Men i stället sa jag: ”Åh … manvet aldrig.”

Låt mig berätta om Robert Suurhof; han var på den tiden minskolkamrat från det ansedda holländska gymnasiet i Surabaya. Han

13

var längre än jag. I hans kropp flöt lite infödingsblod, vem vet hurmånga droppar.

”Glöm henne”, sa han. Hans röst hade en lismande, suckande ton.Sedan: ”Det finns en gudinna också här i Surabaya – ojämförligtvacker, och som lätt kan konkurrera med den där bilden. Det är juändå bara en bild.”

Och han hånade mig, jag som hade definierat skönheten, genomatt citera min definition: ”Benstomme och kroppsproportioner mås-te vara i balans. Och huden slät och mjuk. Hon måste ha ögon somlyser och läppar som är duktiga på att viska.”

” ’Duktiga på att viska’ har du lagt till”, sa jag.”Ja, så du inte kan höra om hon skulle förbanna dig.”Jag svarade honom med tystnad.Han gav mig en blick. ”Om du är en riktig man, en sann kvinno-

tjusare, så följ med mig dit. Jag vill se hur du bär dig åt, om du är såmanlig som du påstår.”

”Jag har fortfarande en massa arbete att göra.””Du är till och med rädd att stiga ned på arenan”, sa han ankla-

gande.Det sårade mig. Jag visste att den holländska gymnasiehjärnan i

huvudet på Robert Suurhof bara var bra på att förolämpa, förringa,nedvärdera och vålla fördärv för andra. Han trodde att han kändetill min svaghet: Jag hade inget europeiskt blod i kroppen.

”Kör till!” svarade jag. Det var för flera veckor sedan, i början avdet nya skolåret.

Och nu firade hela Java, kanske också hela Nederländska Ost-indien. Den holländska trikoloren vajade glatt överallt: Den däroförlikneliga jungfrun på fotografiet, skönhetens gudinna, gudarnasälskling, besteg tronen. Hon var min drottning. Jag var hennes un-dersåte. Precis som fröken Magda Peters berättelse om Thomas avAquino. Hon var Hennes Majestät Wilhelmina. Födelsedatum, må-nad och år hade givit astrologen tillfälle att upphöja henne till drott-ning och tilldela mig rollen som hennes undersåte. Men min drott-ning skulle aldrig få veta att jag hade vandrat på denna jord.

Datumet var den 7 september 1898. Fredag. Detta var i Ost-indien. Där borta i Holland: den 6 september 1898. Torsdag.

14

Hela skolan hade blivit som tokig i firandet av kröningen: tävling-ar, uppträdanden, utställningar av alla de färdigheter och talangersom européer ägnade sig åt – fotboll, gymnastik och softball. Ochinget av detta intresserade mig. Jag tyckte inte om sport.

Världen omkring mig var livlig. Kanonerna dånade. Där var pa-rader och lovsånger, men mitt hjärta var tomt, plågat. Som vanligtgick jag till min granne och affärskollega, Jean Marais. Jean varfransman och hade bara ett ben. Men hans berättelse kommer sena-re. Han hälsade mig på franska och tvingade mig att använda hansspråk.

”Ça va, Jean. Jag har ett jobb åt dig. Ett möblemang till ett var-dagsrum.” Jag gav honom en skiss på vad kunden önskade.

”Master Minke!” hördes ett rop från huset intill.När jag stack ut huvudet genom fönstret såg jag fru Telinga vin-

ka till mig.”Jean, jag går dit. Hon kanske bjuder på en bakelse.”Hemma fanns det inga bakelser. Bara Robert Suurhof.”Ayoh!”, sa han. ”Vi åker dit nu.”En ny modell av en tvåhjulig vagn väntade på oss vid grinden.

Vi klev ombord; hästarna började röra sig. Kusken var en gammaljavan.

”Den här måste verkligen kosta mer att hyra än någon annan”, sajag på holländska.

”Skojar du, Minke, det här är ingen vanlig vagn, ingen billig kre-tek. Den har fjädring – kanske först av alla i Surabaya. Fjädringenkostar förmodligen mer än resten av vagnen.”

”Jag tror dig, Rob. Hör du, säg mig, vart är vi på väg?”Han svarade på sitt oförskämda, mystiska sätt:”Till en plats dit varje yngling drömmer om att bli inbjuden, på

grund av ängeln som bor där, Minke. Hör på, jag har haft den storaturen att bli inbjuden av hennes äldre bror. Ingen har någonsin fåtten inbjudan, utom han här.” Han pekade på sig själv med tummen.”Hör på, av en slump heter hennes bror också Robert.”

”Det finns en massa pojkar som heter Robert nuförtiden.” Hantog ingen notis om mig och fortsatte.

”Vi träffades på en fotbollsmatch. Och nu är jag inbjuden till

15

lunch för att äta tjurkalvar. Det är jag mest intresserad av.” Hankastade en förstulen blick på mig.

”Tjurkalvar?” Jag förstod inte.”Kalvkött, för att äta kalvkött. Det är mitt problem. Ditt pro-

blem” – han gjorde ett ljud med läpparna och hans ögon granskademig knipslugt – ”är den där lillasystern till Robert. Jag vill se hurlångt du kan komma med den där maskulina charmen, din kvinno-tjusare.”

Hjulens stålkanter skramlade på medan vagnen gnisslade längsstenvägen Kranggan Street till Blauran, i riktning mot Wonokro-mo.

”Kom igen, sjung veni, vidi, vici – jag kom, jag såg, jag segrade.”Han fick mig att sjunga med till hjulens skrammel. ”Ha-ha, du blek-nar. Han tror inte längre på sin egen manlighet. Ha!”

”Varför lägger du inte beslag på alltsammans för egen del. Kalv-köttet och den här gudinnan?”

”Jag? För min del – endast en gudinna av rent europeiskt blod!”Så gudinnan vi stod i begrepp att besöka var en indoflicka, av bland-blod, indisch. Robert Suurhof – jag påminner dig än en gång om attjag inte använder hans riktiga namn – var också indo. När hans morsom var indo, skulle föda, förde hans far, också en indo, henne i allhast till Tandjung Perak. De gick ombord på fartyget Van Heem-skerck, som låg för ankar i hamnen, så hon fick barnet där, och hanblev inte bara holländsk undersåte utan dessutom holländsk med-borgare. Det var i alla fall vad han trodde. Men senare fick jag vetaatt detta att födas ombord på ett holländskt fartyg överhuvudtagetinte hade några juridiska följder. Kanske var det ungefär som medjudar med romerskt medborgarskap. Han ansåg sig själv vara an-norlunda än sina egna bröder och systrar. Han såg inte på sig självsom indo. Om han hade fötts bara en kilometer från det där far-tyget, kanske i Tandjung Perak, kanske på en maduresisk sampan,och fått maduresiskt medborgarskap, skulle han ha betett sig ensmula annorlunda. Jag började åtminstone förstå varför han envisa-des med att han inte var intresserad av indoflickor. Som offer förillusionen att han faktiskt var holländsk medborgare försökte hanhandla som en sådan för sina barnbarns framtids skull. Han hoppa-

16

des att han i framtiden skulle ha en ställning och en lön som var hög-re än en indos, för att inte tala om en infödings.

Det var en mycket vacker morgon. Himlen var klarblå och moln-fri. Mitt unga liv andades enbart välbehag. Jag var framgångsrik iallt jag företog mig. Jag lyckades bra med studierna. Och jag hadeett bekymmerslöst sinne och äkta känslor. Och hon som hade besti-git tronen? Allt det där var över för min del. Alla dekorationer påbyggnaderna och portvalven var för hennes skull. Alla officiellasammankomster var också för hennes skull. Gudarnas älskling!Himmelska gudinna! Och nu ville Suurhof driva med mig inför denhär andra världsliga flickan som han dessutom ville att jag skulleerövra.

Jag la inte ens märke till alla bybor som vandrade in till staden.Den gula stenvägen gick rakt till Wonokromo. Hus, torrlagda fält,bevattnade risfält, träd omslutna av spjälverk av bambu längs vä-gen, klungor av skog bestrukna av solskenets silverstrålar, alltsam-mans glimtade förbi. Och långt bort i fjärran, dunkelt synliga, stodbergen tysta i sin arrogans, som förstenade vilande asketer.

”Så vi är på väg till en fest i de här kläderna?””Nej, jag berättade ju just. Jag tänker bara äta och du ska bara

erövra.””Vart ska vi?””Direkt till målet.””Rob?” Nyfiken boxade jag till hans axel. ”Hördu, berätta nu.”Men han ville fortfarande inte säga det.”Se inte så sur ut! Om du bevisar din manlighet” – han smackade

med läpparna – ”kommer jag att respektera dig mer än min egen lä-rare. Om du misslyckas, så se upp, då kommer du att vara måltavlaför mina skämt i hela ditt liv. Lägg det noga på minnet, Minke.”

”Du driver med mig.””Nej. En dag kommer du att bli en bupatih*, Minke. Kanske får

du ett förvaltningsdistrikt där marken är ofruktbar. Jag ska be tillgud att du får en bördig jord. Om denna gudinna finns vid din sidasom din Raden Ayu*, skulle alla Javas bupatihs vara sjuka av av-und.”

”Vem påstår att jag ska bli en bupatih?”

17

”Jag. Och jag ska fortsätta min utbildning i Holland. Jag tänkerbli ingenjör. Sen ska vi träffas igen. Jag tänker hälsa på dig tillsam-mans med min hustru. Vet du vad jag först kommer att fråga dig?”

”Du drömmer. Jag tänker aldrig bli en bupatih.””Hör på, först av allt tänker jag fråga dig: Hallå där, din kvinno-

tjusare och krokodil, var har du ditt harem?””Det verkar som om du fortfarande tror att jag är en ociviliserad

javan.””Vilken javan, till och med en bupatih, är inte annat än en kroko-

dil på land?””Jag ska inte bli någon bupatih.”Han skrattade hånfullt åt mig. Och vagnen stannade fortfarande

inte, och vi rörde oss längre och längre bort från Surabaya. Jag varförolämpad. I själva verket blev jag alltför lätt förolämpad, ochmina känslor alltför lätt sårade. Det brydde sig inte Rob om. Engång hade han faktiskt sagt: Det enda sättet för en välbärgad ochmäktig javan att bevisa att han inte har för avsikt att skaffa ett ha-rem är om han gifter sig med en europeiska, renrasig eller eurasisk.Då skulle det aldrig finnas plats för några bihustrur eller konkubi-ner.

Vagnen körde in i Wonokromo-distriktet.”Se till vänster”, föreslog Rob.Jag såg ett hus i kinesisk stil med en stor välskött gårdsplan och

en häck. Ytterdörrarna och fönstren var stängda. Huset var heltoch hållet rödmålat. Jag tyckte inte alls att det såg särskilt tilltalan-de ut. Och vi förstod alla vems hus det var och vad det var – ettglädjehus, en bordell, som ägdes av Babah* Ah Tjong.

Men vagnen fortsatte.”Fortsätt att titta till vänster.”Marken var öde i ungefär etthundrafemtio meter bortom glädje-

huset. Sedan stod där ett tvåvånings timmerhus, också det med vid-sträckt tomt. Bakom ett trästaket stod en stor skylt med orden”Boerderij Buitenzorg – Buitenzorg Jordbruksbolag”.

Alla som bor i Surabaya och Wonokromo visste att huset tillhördeden välbärgade herr Mellema – Herman Mellema, tänkte jag. Allatänkte på det huset som Mellemas privata palats, även om det bara

18

var byggt av teak. Dess grå spåntak syntes på ganska långt håll.Dörrarna och fönstren stod vidöppna – inte som Ah Tjongs glädje-hus. Det fanns ingen veranda. I dess ställe fanns en bred, utbreddmarkis som hängde över trätrappan, som också var bred, bredareän ytterdörrarna.

Men det var det enda man kände till, hans namn: herr Mellema.Folk såg honom endast en eller två gånger, eller en gång och sedanaldrig mer. Men alla pratade om hans konkubin: Nyai* Ontosoroh.Folk beundrade henne mycket. Hon var vacker, i trettioårsåldern,och hon skötte hela detta stora jordbruk. Folk kallade henne Onto-soroh, som var en javansk förvrängning av Buitenzorg.

Familjen och dess företag vaktades av en maduresisk krigare,Darsam, och hans män. Ingen vågade besöka det där timmerpalat-set.

Jag satte mig bestört upp.Vagnen svängde plötsligt och körde genom grinden förbi Boerde-

rij Buitenzorg-skylten och direkt fram till husets trappa på fram-sidan. Jag bävade. Darsam, som jag aldrig hade sett, dök upp i minatankar. Bara en mustasch, ingenting annat än en mustasch, en knyt-näve och en jättelik skära. Jag hade aldrig hört talas om någon somfått en inbjudan från detta kusliga och olycksbådande palats.

”Hit?”Robert bara spottade.En indo-eurasisk yngling öppnade glasdörren och kom nedför

trappan för att välkomna Suurhof. Han verkade vara ungefär i minålder. Han såg europeisk ut, bortsett från den bruna hudfärgen.Han var lång, välbyggd, kraftig.

”Hej, Rob!””Jo, jo, Rob!” hälsade Suurhof. ”Jag har tagit med min vän. Det är

okej, eller hur? Du har inget emot det, va?”Mig hälsade han inte på. Jag var bara en inföding. Han såg ge-

nomträngande på mig. Jag började bli orolig. Jag visste att det härvar inledningen till ett spel. Om han vägrade att ta emot mig, skulleSuurhof skratta och vänta på att jag skulle krypa tillbaka till storalandsvägen, bortkörd av Darsam. Ännu hade han inte vägrat, ännuhade han inte fördrivit mig. Det räckte med en rörelse av läpparna

19

för att jag skulle köras ut – Gud! Var skulle jag dölja mitt ansikte?Men nej, plötsligt log han och sträckte fram handen.

”Robert Mellema”, presenterade han sig.”Minke”, svarade jag.Han höll fortfarande min hand och väntade på att jag skulle säga

mitt efternamn. Han höjde ögonbrynen. Jag förstod: Han trodde attjag var en indo som ännu inte var lagligt erkänd av min far. Utan ettefternamn anses en indo inte ens värd förakt, som en inföding. Ochjag var verkligen en inföding. Men nej, han krävde inte att höramitt efternamn.

”Trevligt att träffas. Stig på.”Vi gick uppför trappan. Hans skarpa blick skingrade ingalunda

min misstro.Men plötsligt fick jag annat att tänka på. Framför oss stod en

flicka, vithyad, förfinad, med europeiskt ansikte och hår och ögonsom en inföding. Och dessa ögon, dessa strålande ögon! (”Som ettpar morgonstjärnor”, kallade jag dem i mina anteckningar.) Om dethär var flickan Suurhof menade, hade han rätt: Hon kunde inte baratävla med drottningen, hon besegrade henne. Och hon var levande,av kött och blod, inte bara en bild.

”Annelies Mellema.” Hon räckte fram handen till mig, sedan tillSuurhof.

Rösten som kom från hennes läppar ska jag minnas resten avmitt liv.

Vi satt alla fyra i en rottingsoffa. Robert Suurhof och Robert Mel-lema hamnade snart i ett samtal om fotboll. Jag kände mig alltför be-svärad för att delta. Jag hade aldrig tyckt om fotboll. Mina blickarbörjade utforska den stora salongen: möblerna, taket, den dinglandekristallkronan, de hängande gaslamporna med sina kopparrör (jagkunde inte lista ut var den stora gasbehållaren fanns). En bild pådrottning Emma, som just hade abdikerat, hängde på väggen i entung träram. Eftersom jag på deltid var en affärsman i möbler räck-te det med en enda blick på dessa föremål för att se att de bara varde allra dyraste, tillverkade av mästerhantverkare. Mattan undersoffan var dekorerad med ett motiv jag aldrig tidigare hade stött på.Och för femtioelfte gången fastnade min blick på Annelies ansikte.

20

”Varför är du så tyst?” frågade Annelies. Hon tilltalade mig påförtrolig holländska.

Än en gång stirrade jag på hennes ansikte. Jag vågade knappt sehenne i ögonen. Förvisso skulle hon stötas bort av mig. Jag hadeinget familjenamn och jag var dessutom en inföding. Allt jag kundegöra var att le – och än en gång tvingade jag mig att vända blickenmot möblerna.

”Allting är så vackert här inne”, sa jag.”Tycker du om det?””Väldigt mycket”, och än en gång såg jag på henne.Till och med mitt i detta överdåd verkade hon förnäm, en del av

allt detta men ännu mer strålande än alla dessa dyrbara och vackrasaker.

”Varför döljer du ditt familjenamn?””Jag har inte dolt det”, svarade jag och började bli orolig igen.

”Måste jag verkligen säga det?” Jag kastade en blick på RobertSuurhof. Innan jag hann titta bort tittade han tillbaka på mig.

”Naturligtvis måste du det”, sa Annelies. ”Annars kommer män-niskor att tro att du inte är erkänd av din far.”

”Jag har inget familjenamn. Jag har faktiskt inte något”, svaradejag.

”Åh!” utropade hon långsamt. ”Förlåt mig.” Hon var tyst ettögonblick. ”Det är helt i sin ordning”, sa hon sedan.

”Jag är ingen indo”, tillade jag till mitt försvar.”Åh!” utropade hon än en gång. ”Inte?”Jag kände det som om en trumma bultade i mitt hjärta. Så nu

visste hon att jag var en inföding. Jag kunde bli utkastad vilketögonblick som helst. Jag kunde känna hur Robert Suurhofs blickundersökte de delar av mig som inte var dolda. Ja, som en gam somundersöker ett tänkbart kadaver. När jag såg upp såg jag RobertMellema stirra stint på Annelies. I samma ögonblick vände han sigmot mig, och hans läppar blev till ett smalt, rakt streck. Åh, herre-gud, vad skulle nu hända? Måste jag bli utkastad som en hund urdetta vackra hus till ackompanjemang av Robert Suurhofs gap-skratt? Hans ögon högg mot min hals. Pojken Mellema hade inteens blinkat.

21

För ett ögonblick blev mitt synfält suddigt. Allt jag kunde se varAnnelies vita klänning, utan ansikte, utan lemmar.

Och sedan började jag inse: Det hade hela tiden varit Suurhofsavsikt att förödmjuka mig här i någon annans hus. Och allt jag kun-de göra nu var att invänta fördrivandet.

Ett ögonblick till och Darsam, krigaren, skulle kallas in och be-ordras att kasta ut mig på gatan.

Helt plötsligt hörde jag Annelies gälla skratt och det kändes somom mitt förvirrade hjärta upphörde att slå. Långsamt lyfte jagblicken mot henne. Hennes tänder glänste, vackrare och vitare ännågra jag någonsin hade sett. Åh, kvinnotjusare! Till och med i ensituation som denna kan du fortfarande beundra och hylla skön-heten.

”Det är i sin ordning att vara inföding”, sa hon och skrattade fort-farande.

Nu var Robert Mellemas blick riktad mot lillasystern. Anneliessåg honom utmanande rakt i ansiktet. Hennes bror tittade bort.

Vad var det här för sorts drama? Robert Suurhof sa inte ett ord.Det gjorde inte heller Robert Mellema. Hade de båda ungdomarnakommit överens om att tvinga mig att be om ursäkt? Bara för attjag inte hade något familjenamn och dessutom var en inföding. Var-för skulle jag be om ursäkt? Det tänkte jag inte göra.

”Att vara inföding är också bra”, sa Annelies uppriktigt. ”Minmor är inföding. Infödd javanska. Du är min gäst, Minke.” Hennesord lät som en befallning.

Nu först kunde jag andas fritt igen.”Tack.””Det verkar som om du inte tycker om fotboll. Det gör inte jag

heller. Vi sätter oss någon annanstans.” Hon reste sig och visade vä-gen, sträckte ut handen på sitt behagliga, bortskämda sätt. Hon vil-le att jag skulle hålla henne i handen.

Jag reste mig och ursäktade mig, nickade mot hennes bror ochSuurhof. Deras blickar följde oss. Annelies kastade en blick bakåtmed ett ursäktande leende till gästen hon lämnade kvar.

När vi gick genom den stora salongen var mina knän nära att gevika. Jag kunde känna hur blickarna från de båda ungdomarna högg

22

mig i ryggen. Vi gick in i det bakre vardagsrummet, som var ännumer överdådigt möblerat.

Även här var alla väggar gjorda av ljusbrun fernissad teak. I hör-net stod ett middagsmöblemang med ett bord och sex stolar. Straxbredvid fanns en trappa som ledde upp till övervåningen. Små bordstod på vakt, natt och dag, i vart och ett av de andra tre hörnen. Envas av europeiskt porslin stod på vart och ett av borden.

När hon såg att jag tittade på vitrinskåpet förde hon mig dit. Skå-pet stod mot väggen mittemot middagsbordet. I det förevisadeskonstföremål – jag hade aldrig sett något liknande.

”Jag har inte nycklarna på mig”, sa Annelies. ”Den där tycker jagbäst om.” Hon pekade på en liten bronsstatyett. ”Mamma säger attdet är en egyptisk kejsarinna.” Hon tänkte efter ett ögonblick. ”Omjag inte misstar mig heter hon Nefertiti.”

Vad figuren än hette, var jag förvånad över att en inföding och tillpå köpet en konkubin kände till namnet på en egyptisk kejsarinna.

Där fanns också en balinesisk träskulptur av den östjavanskekungen Erlangga, ridande på ryggen av den mytiska garudafågeln.Till skillnad från de andra var den inte gjord av sawohträ, utan avnågot annat träslag som jag aldrig träffat på förut.

På översta hyllan låg en rad små keramikmasker, som avbildadealla möjliga djuransikten.

”Det är maskerna från berättelsen om Sie You Chie”, förklaradehon. ”Har du hört den?”

”Inte än.””En dag ska jag berätta den för dig. Vill du det?”Frågan lät så inbjudande att den dränkte allt annat, också skillna-

derna mellan oss.”Väldigt gärna.””Då vill du verkligen komma hit igen.””En ära.”Det satt inga stora musselskal på de små bordens fötter så som

jag hade sett i bupatih-byggnaderna. Det stod en fonograf på ettlågt bord med ett litet hjul på alla de fyra benen. Den lägre sektio-nen av fonografbordet användes till att förvara musikrullar. Självabordet var vackert utsirat, förmodligen på beställning.

23