mårten palme anmäler ”call girl” för förtal

ADVOKAT | LARS VIKLUND AB

Box 1171, 121 15 Enskede / tel 08-‐659 41 28 / [email protected] / www.advokatviklund.se Bankgiro 5023-‐7080 / Plusgiro 495 48 28-‐2 / Momsreg. 01 556486-‐5177

– Samarbetar med Advokatbyrån Bratt & Feinsilber AB / Besöksadress Linnégatan 89 A, Stockholm

Till Justitiekanslern

7 december 2012

Hemställan om inledande av förundersökning

Som ombud för Olof Palmes familj, Lisbeth Palme, Joakim Palme, Mårten Palme

och Mattias Palme hemställer jag att Justitiekanslern inleder förundersökning

mot Malte Forssell angående misstanke om förtal mot avliden. Malte Forssell

har uppgetts som ansvarig utgivare för filmen ”Call Girl” som nu visas på

biografer i hela landet.

Grunder

I filmen förekommer scener som tydligt förmedlar bilden av att Olof Palme haft

sex mot betalning med en prostituerad 14-‐årig flicka.

Det finns anledning att anta att den ansvarige utgivaren förtalat Olof Palme

enligt de förutsättningar som anges i 5 kap 4 § Brottsbalken. Det finns därför

skäl att inleda förundersökning eftersom det, om förundersökningen inte

föranleder annat, av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt att

Justitiekanslern väcker åtal i saken.

Dessa skäl är sammanfattningsvis följande.

-‐Uppgifterna om Olof Palmes brottslighet är av mycket allvarligt slag,

-‐ de riktar sig mot en tidigare statsminister och

-‐ det finns ett särskilt samhälleligt intresse att historieskrivningen kring honom

inte förvrängs genom falska och kränkande uppgifter,

-‐ Olof Palmes efterlevande har ett särskilt anspråk på skydd mot bakgrund av

den konstanta ryktsspridningen om honom både före och efter hans död,


2 (13)

-‐ Staten har ett ansvar för att Europeiska konventionens angående skydd för de

mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (Europakonventionen)s

principer och regler upprätthålles. Härvidlag är följande regler och principer

särskilt relevanta

-‐ oskuldspresumtionen enligt art 6,

-‐skyddet för familjelivet enligt art 8,

-‐ skyldigheten att tillhandahålla effektiva rättsmedel enligt art 13

Grunderna i åtalsfrågan utvecklas i ett senare avsnitt.

Föreligger skälig misstanke om förtal av avliden?

Uppgifter om filmen ”Call Girl”

”Call Girl” är regisserad av Mikael Marcimain efter ett manus av Marietta von

Hauswolff von Baumgarten. Produktionsbolag är Garagefilm International AB i

samarbete med bl a Sveriges Television och med stöd av Svenska Filminstitutet

med flera.. Andra samproduktionsbolag och finansiärer är bl a nordiska TV-‐

bolag och MEDIA, Programme of the European Community. Filmen kommer

alltså med all säkerhet att visas i stor omfattning utanför Sverige. I dagarna har

den t ex visats på en filmfestival i Turin och har tidigare visats på filmfestivalen i

Toronto.

”Call Girl” hämtar sin handling från den s k Bordellmammeaffären i mitten av

1970-‐talet. I Svensk Filmdatabas (Svenska Filminstitutet) beskrivs handlingen

så här: ”Det är valår 1976. Kvinnlig frigörelse och sexuell revolution går hand i

hand med neutralitet, kärnkraft och trygghet för alla. I Stockholm ligger dagisen

vägg i vägg med poseringsateljeer, och sexklubbarna får kunder från det

näraliggande regeringskansliet. Unga Iris rekryteras som ”Call Girl” från en

ungdomsvårdsskola, och sugs blixtsnabbt upp från samhällets botten, förbi

diskoteken och elitens kristallkronor, upp emot landets högsta politiker. När

den utopiska bilder av Sverige hotas….”.

I centrum av handlingen står ”bordellmamman” Dagmar Glans som har ett

”stall” av kvinnor som mot betalning har sex med bl a framstående politiker.


3 (13)

Bland politikerna finns lätt igenkännbara porträtt av dåvarande justitieminstern

Lennart Geijer och dåvarande centerledaren Torbjörn Fälldin. En central roll har

statsministern som är kund till en 14 årig, socialt traumatiserad, flicka. Genom

ett stort antal markörer, vilka beskrivs i det följande, är det uppenbart att

statsministern är ett porträtt av Olof Palme (1927-‐1986). Dagmar Glans är en

lätt retuscherad bild av den verkliga bordellmamman Doris Hopp som dömdes

till två års fängelse för grovt koppleri. Skildringen är alltså en slags nyckelroman

i filmform.

Allmänt om förtal av verkliga personer inom ramen för påstådda fiktioner i

konstnärliga verk

Oavsett vilka motiv upphovsmännen till ”Call Girl” kan ha haft till att beskriva

Olof Palme som de gjort, står det klart att det i allmänhet inte föreligger ett

konstnärligt privilegium att använda sig av verkliga personer i syfte att antingen

påstå något eller förstärka ett konstnärligt verks budskap.

Utgångspunkten i svensk rätt måste vara den som anges i det s k Märitmålet

(SvJT 1970 rf s 2): ”…För att författarens yttrandefrihet vid skildring av verkliga

personer skall kunna ges företräde framför den enskilde individens krav på att

icke utsättas ör andras missaktning fordras i första hand att författaren har

starka skäl att skriva så verklighetstroget att identitet uppkommer mellan

verkets person och verkligheten. Sådana skäl torde sällan föreligga. Författaren

måste antagas ha förmåga att införa sådana fiktiva element att identifikationen

upphäves utan att fördenskull syftet med verket eller dess konstnärliga kvalitet

äventyras”.

Hovrätten för ett liknande resonemang som de tyska domstolarna i det s k

Mephistomålet där ett krav på s k ”Verfremdung” ställdes (se Axberger, Sv JT

1970 s 71)

Axberger konstaterar i anslutning till Märitdomen att man knappast kan tala om

ett konstnärligt privilegium i svensk rätt (Tryckfrihetenes gränser, s 240).

Att svensk rätt intar denna ståndpunkt kan också utläsas i det s Hustlermålet

(NJA 1994 s 637):


4 (13)

”…För förtalsansvar är det tillräckligt att det funnits en risk för att den berörde

under föreliggande omständigheter skulle komma att utsättas för andras

missaktning. Bedömningen skall göras ur den kränktes och hans omgivnings

synvinkel…..Det kan i och för sig lätt konstateras att bilderna inte är autentiska.

Bilderna med tillhörande textvinjetter kan emellertid förmedla

intrycket…Särskilt i förening med reportaget i övrigt måste bilderna anses

ägnade att utsätta målsägandena för andras missaktning.” Högsta Domstolens

domskäl är väl förenliga med professor Nils Jareborgs uttalande att det är

tillräckligt att en förtalsuppgift ”duger för att framkalla missaktning hos andra

”(Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010, s 69).

Sammanfattningsvis är det uppenbart att utgivaren inte kan freda sig med

argument i stil med att det är fråga om fiktion och förenligt med filmskapandets

prerogativ och privilegier att illustrera sin tes med att förmedla ett påstående

eller ett intryck att en identifierbar person begått sexualbrott eller andra

övergrepp.

Utpekandet av Olof Palme

”Call Girl” har tydliga dokumentära ambitioner. I inledningenges ett meddelande

med innebörd att filmen är inspirerad av verkliga händelser. Av filmens

eftertexter framgår att research har gjorts av Deanne Rauscher, författare till

”Makten, männen, mörkläggningen – Historien om bordellhärvan . Deanne

Rauscher har i en pocketupplaga av denna bok , 2012, fört in påstådda uppgifter

från prostituerade att Olof Palme skulle ha förekommit som kund eller besökare.

Bl a påstår en kvinna att hon känt igen Olof Palme när hon sett honom i TV.

Dessa dokumentära ambitioner framgår av att handlingen utspelas 1976 och

filmens tydliga ambitioner är att ge en igenkännbar bild av Sverige 1976. I

filmen förekommer ett lätt identifierbart rollgalleri med politiker och

ämbetsmän. Dessa har försökts bli lika sina förebilder både till utseendet och

sätt att tala och inte minst vad de säger. En central figur är dåvarande

pressekreteraren Ebbe Carlsson, som fungerar som ”rörmokare” och den som

skall dölja maktens utnyttjande av de prostituerade. En annan är

justitieminister Lennart Geijer. En tredje är centerledaren Torbjörn Fälldin och


5 (13)

en fjärde statsminister Olof Palme. Av dessa är alla utom Ebbe Carlsson kunder

hos bordellmamman Dagmar Glans (verklighetens Doris Hopp). Vidare

förekommer dåvarande chefsåklagaren (vars namn utelämnas här) samt

rikspolischefen Carl Persson.

Att det är Olof Palme som porträtteras kan det inte råda någon tvekan om. I det

följande beskrivs de omständigheter och markörer som medför att Olof Palme

kan identifieras.

1. Filmen utspelar sig i Sverige omkring 1976 då Olof Palme var

statsminister framtill valförlusten i september. Han efterträddes då av

Torbjörn Fälldin. I filmen beskrivs bl a valrörelsen och valet. Valrörelsen

beskrivs med autentiska socialdemokratiska valaffischer och liknande

rekvisita. Filmen beskriver hela den politiska och byråkratiska miljön

med Lennart Geijer, Ebbe Carlsson, Torbjörn Fälldin, Carl Persson och

den ansvarige åklagaren på ett sätt som utesluter att statsminstern skall

föreställa någon annan än Olof Palme.

2. Filmen inleds med scener från ett TV-‐program där filmens statsminister

och en kvinnlig programledare samtalar med en amerikansk

skådespelerska. Inslaget är en uppenbar syftning och historisk blinkning

på det uppmärksammade Kvällsöppetprogrammet i maj 1977 då Olof

Palme och Shirley MacLaine samtalade under ledning av Inger Säfvenberg

(http: www.svtplay.se/klipp/134749?type=embed) Delar av samtalet i

filmen är en ordagrann återgivning av Kvällsöppetprogrammet.

3. Statsministern håller två politiska anförande där kvinnofrågorna är

huvudämnet. Talets innehåll överensstämmer i stora delar med Olof

Palmes tal till Socialdemokratiska Kvinnoförbundet 1972: ”Vi varken kan

eller vill förbjuda någon att vara hemmafru. Vi varken vill eller kan

förbjuda någon att vara hemmaman. Vi varken vill eller kan förbjuda två

människor att gemensamt bestämma hur de vill fördela hemarbete och

omsorg om barnen. Vi vill däremot inte att kvinnan ständigt skall stå

tillbaka på arbetsmarknaden, att kvinnorna ständigt skall ha låga löner

och sämre utbildning …Vi vill helt enkelt ta bort de hinder som alltid har

funnits och finns ännu idag för kvinnans lika rätt på arbetsmarknaden”.


6 (13)

4. Vid två tillfällen i filmen användet statsministern uttrycket ”Politik är att

vilja”. Detta uttryck är titeln på en bok av Olof Palme och är det politiska

credo som i hög grad förknippas med Olof Palme.

5. Statsminsterns uttalande till reportrarna om när han skall kommentera

valförlusten (jag skall först äta pyttipanna) är en referens till vad Olof

Palme faktiskt sade efter valförlusten 1976

(http://www.svtplay.se/klipp/134173/palme-‐forlorar-‐1976 alldeles i

slutet).

6. Statsministerns apparation för tankarna till Olof Palme (ljust blågrå enkel

kostym och ostyrig lugg, bor i radhus). Varje scen där statsminstern

förekommer innehåller referenser till Olof Palme och det saknas helt

ifråga om statsministern avidentifierande element.

7. En tydlig anspelning görs i filmen till Deanne Rauschers bok ”Makten,

männen, mörkläggningen” från 2004 och 2012 när Iris i filmen ser Olof

Palme och Torbjörn Fälldin i ett valreportage och får ett sammanbrott.

Filmen har gett upphov till en omfattande mediedebatt. Det råder en mycket

stor enighet om att Olof Palme är utpekad som sexköpare. Till stöd för att det är

fråga om ett utpekande (se nedanstående stycke) åberopas inlägg av en rad

ledande publicister. Artiklar av Leif GW Persson, sannolikt landets ledande

expert på den s k Bordellmammeaffären, Nils Funcke, f d sekreterare i

Yttrandefrihetskommittén, Åsa Linderborg, kulturchef Aftonbladet, Martin

Jönsson, kulturchef Svenska Dagbladet, Maria Schottenius, f d kulturchef Dagens

Nyheter, samt ledarskribenterna Erik Helmerson, Dagens Nyheter, Jan G

Andersson, Östran, professor och kolumnisten Mårten Schultz, bilaga 1-‐8. Det är

också av intresse att Anna Serner, verkställande direktör för Filminstitutet,

vilket beviljat bidrag till filmen, anser att det är ett tydligt utpekande, bilaga 9.

Dessa uttalanden ger entydigt stöd för att styrka utpekandet i enlighet med de

principer som Högsta domstolen och doktrinen utvecklat; att uppgifterna är

ägnade att, ”duger för att”, framkalla missaktning för Olof Palme.


7 (13)

Innebär uppgiften att Olof Palme förtalas?

Statsminstern i filmen har sex mot betalning med en 14-‐årig flicka. En sådan

handling var 1976 straffbar som i första hand otukt med barn (Brottsbalken 6:3).

När filmen gjordes, och den påhittade gärningen blev en del av filmen , var

samma handling straffbar som våldtäkt mot barn (Brottsbalken 6:4, fängelse

mellan två och sex år)).

Olof Palme har således utpekats som brottslig och tillika skyldig till ett av de

mest vanhedrande brotten i Brottsbalken. Anklagelsen blir särskilt farlig då den

riktas mot en person som framstod som en ledande förkämpe för kvinnors

rättigheter. I en scen diskuterar statsministern, ”Ebbe Carlsson” och ”Lennart

Geijer” hur affären skall mörkläggas; ”vi låter skiten ligga till efter valet” säger

statsministern.

Det hänvisas i detta sammanhang till departementschefens anförande vid 1958

års lagrådsremiss (som har innebörden att förtal kan utesluta den förtalade ur

gruppgemenskapen , eller uttryckt på annat sätt, kan hota dennes existens

eller, som i detta fall, utplåna eller skända hans historiska minne.) Häri ligger

förtalsbrottets natur och grunden till dess kriminalisering.

Det råder således ingen som helst tvekan om att uppgiften utgör förtal och att

detta förtal med hänsyn till omständigheterna, innehållet och spridningen är

grovt.

Har det varit försvarligt att ge uppgiften och är uppgiften sann eller har utgivaren

skälig grund för den?

Det saknas stöd i svensk rätt för att det skulle finnas ett konstnärligt privilegium

eller prerogativ att i konstnärligt, politiskt eller polemiskt syfte utpeka en

verklig person som brottslig eller klandervärd. Den som vill förstärka en

konstnärlig framställning är således normalt hänvisad till att använda sig av

sanna uppgifter eller ha skälig grund för uppgifterna. Detta gäller i all synnerhet

om de uppgifter som getts får en skenbar autenticitet genom ett antal andra

miljö-‐ och personuppgifter. Man återkommer återigen till resonemangen i


8 (13)

Märitmålet; en konstnär måste antas äga förmågan att beskriva handlingen,

”skruva” till den, så att identifikation utesluts.

Uppgifterna är osanna. Olof Palme har inte köpt sex. Det finns inte heller

tillstymmelsen till skälig grund för uppgiften, vilket bestyrks inte minst av att

uppgifter av detta slag helt saknas både i den s k bordellmammeutredningen och

i det omtalade PM som upprättades av dåvarande rikspolischefen Carl Persson.

Uppgiften förefaller helt ha baserats på det rykte som spritts av Deanne

Rauscher nästan 30 år efter det i filmen skildrade händelseförloppet. En

trovärdig bakgrund till Rauschers ryktesspridning ges i Leif GW Perssons

självbiografi, Gustavs grabb, 2011, sid 266-‐270 och 287-‐290. Leif GW Persson,

som var nära medarbetare till rikspolischefen under den aktuella tiden, känner

bordellmammeutredningen och prostitutionsmarknaden väl; han var bl a

expert i sexualbrottsutredningen och sakkunnig i prostitutionsutredningen

Är uppgiften sårande för de efterlevande och kränker den frid som tillkommer Olof

Palme?

Uppgifterna är synnerligen sårande för de efterlevande och kränker den frid som

bör tillkomma den avlidne. Det är fråga om de mest defamerande uppgifter som

någon getts om en svensk. Olof Palme mördades den 28 februari 1986 och är vår

tids mest kända svenska politiker. Trots att det gått mer ä 25 år är han oavbrutet

omtalad och diskuterad för sin personlighet och sin politiska gärning.

Är åtal av särskilda skäl påkallat från allmän synpunkt?

Den rättsliga regleringen

Förtalsbrotten i brottsbalken är som utgångspunkt målsägandebrott. Det gäller

även för förtal av avliden. Förutsättningarna för allmänt åtal är snävt angivna

och Justitiekanslern har ensam åtalsrätt ifråga om grundlagsskyddade

yttrandefrihetsbrott .

Tidigare fanns det särskilda regler för förtal av tjänstemän. Dessa har nu

avskaffats. Det finns dock indikationer på att vissa personkategorier fortfarande

har ett särskilt skydd mot förtal. I brottsbalkskommentaren sägs det sålunda:


9 (13)

”Om en innehavare av en allmän befattning utsätts för förtal kan det inte sällan

finnas särskilda skäl att väcka allmänt åtal.” (Internetupplagan 121127)

Den nyss citerade meningen rör förtalsansvaret i stort. I

Brottsbalkskommentaren del I sägs emellertid även följande rörande förtal av

avliden: ”Allmänt åtal för förtal av avliden kan enligt 5 § andra stycket väckas av

en åklagare om åtal av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt. Den

allmänna åtalsrätten får betydelse särskilt (min kursivering)i fall där sådana

anhöriga som enligt vad nyss nämnts ingår i målsägandekretsen inte finns i

livet.” (Internetupplagan) Uttalandet återfinns också i Nils Jareborgs

framställning i a a s 85. Det finns inget stöd för att detta yttrande utesluter

andra skäl för att åklagare inleder förundersökning och väcker åtal.

Brottsbalkens förarbeten ger inget sådant stöd för det och lagtexten skulle i

sådant fall vara meningslös och vilseledande. Det är till och med så att

departementschefen i propositionen till Brottsbalken (prop 1962:10 s B

152)hänvisade till åtalsreglerna för förtal enligt kommittébetänkandet (se SOU

1953:14 s 224-‐227)

En slutsats är därför att i princip samma åtalsregler skall gälla för förtal av

avliden och för förtal enligt 5 kap 1 och 2 §§ Brottsbalken, alltså då det av

särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt. Av dessa är situationen att alla

målsägande är avlidna en av flera. Lagstiftaren har lämnat tillämpningen av den

frågan öppen.

JKs restriktiva åtalspraxis har uppenbart uppfattats som problematisk, se bl a

direktiven till yttrandefrihetskommittén, dess betänkande SOU 2012:55 s 445

samt de förslag som Tystnadspliktskommittén (SOU 1975:102 och

Yttrandefrihetsutredningen (SOU 1983:70 s 256 f. En slutsats av de

överväganden som gjorts är att bestämmelsen i 5 kap 5 § Brottsbalken andra

stycket i vart fall inte är begränsad till situationer då inga målsägande finns i

livet.

Omständigheter som talar för en prövning

Det finns åtskilliga omständigheter som med styrka talar för att de uppgifter som

är föremål för denna anmälan uppfyller de förutsättningar som lagstiftningen


10 (13)

kan antas ställa upp för att ett undantag skall anses vara för handen. I de

följande anges de omständigheter som särskilt åberopas.

1. Uppgifterna om Olof Palme rör en brottslighet av synnerligen allvarligt slag

och uppgifter av detta slag är särskilt ägnade att utsätta någon för

omgivningens ogillande. Utpekandet grundas på lösa uppgifter i en bok,

utgiven 30 år efter händelserna, som allmänt betraktas som spekulativ och

ovederhäftig. Uppgifterna kan ses som ett led i nästan 50 års ryktesspridning

om Olof Palme som rör alltifrån mentalsjukdom till nu sexualbrott.

2. Uppgifterna riktar sig mot den dåvarande statsministern, vilket åtminstone

med en historisk läsning av förtalsreglerna talar för ett särskilt starkt skydd

för heder och ära, inte minst på grund av att förtalet riktats mot landets

regeringschef (jmf. citatet från Brottsbalkskommentaren ovan)).

3. Mordet på dåvarande statsministern Olof Palme utgör en form av nationellt

trauma och det finns ett särskilt samhälleligt intresse av att historien kring

Olof Palme inte förvrängs genom falska och kränkande uppgifter.

4. Det finns anledning att betrakta Olof Palmes efterlevande som särskilt utsatta

och skyddsvärda i ljuset av den konstanta diskussion som förs kring den

förra statsministern, hans agerande och omständigheterna kring hans död.

För de efterlevande är angreppen på Olof Palme ständigt närvarande.

5. När det gäller frågan om huruvida ett förtal som det förevarande kan falla

under allmänt åtal finns det anledning att också beakta den koppling som har

skett mellan Europakonventionen och svensk ansvarsrätt. Denna

rättsutveckling har sin bakgrund i den iakttagelse som HD gav tydligt uttryck

för i NJA 2005 s 462, nämligen att staten har en skyldighet att tillhandahålla

effektiva rättsmedel (jmf. konventionens artikel 13) för den som hävdar att

hennes rättigheter enligt konventionen överträtts. HD har i NJA 2007 s. 295

framhållit att en rätt till ersättning enligt skadeståndslagen liksom

speciallagstiftning (den s.k. frihetsberövandelagen i det fallet) skall prövas

först enligt ”vanlig” svensk lag, därefter skall en fördragskonform tolkning

göras och i sista hand kan ersättning utgå utan särskilt lagstöd, med stöd

direkt i Europakonventionens normer. Även när det gäller tolkningen av

åtalsregeln finns det skäl att beakta Europakonventionens normer inom


11 (13)

ramen för en fördragskonform tolkning, på så sätt att om det i övrigt finns

omständigheter som talar för att ett allmänt åtal är påkallat av särskilda skäl

från allmän synpunkt behovet av effektiva rättsmedel till skydd för

privatlivet kan vägas in till anmälarens fördel.

6. Staten har att tillämpa den s k oskuldspresumtionen i art 6.2

Europakonventionen också i förtalsmål. De minimikrav som vid tillämpning

av förtalsbestämmelsen måste ställas på skälig grund för utpekande av

någon som brottslig i något medium, följer av Sveriges förpliktelser enligt

konventionen. Av rättspraxis från Europadomstolen framgår att rätten att

betraktas som oskyldig till dess skuld är lagligen fastställd, måste vägas in i

den nationella domstolens bedömning av det faktastöd som krävs för att

publicera en brottsanklagelse (Bladet Tromsö vs Norge och Flux vs

Moldavien). I dessa avgöranden fastslår Europadomstolen att en absolut

förutsättning för en sådan uppgift är att den bygger på en långtgående

utredning som ger så relevant och tillförlitlig information att det föreligger

ett starkt faktastöd för anklagelsen. Dessa minimikrav följer alltså av våra

konventionsrättsliga åtaganden på mediaområdet mer måste anses lika

gällande i konstnärliga sammanhang.

7. De kränkande uppgifter som riktats mot Olof Palme påverkar även hans

efterlevande och kan betraktas som ett intrång i deras rätt till ett skyddat

privat-‐ och familjeliv, så som det kommer till uttryck i konventionens art. 8.

HD har i NJA 2007 s. 584 konstaterat att artikel 8 omfattas av det särskilda

skydd som rättigheterna i Europakonventionen kommit att åtnjuta genom

den ansvarsmöjlighet som utvecklats i kölvattnet av NJA 2005 s. 462. I svensk

rätt har ett skydd för de efterlevande delvis reglerats genom normerna om

förtal av avliden. Att det finns ansvarsnormer av detta slag är emellertid inte

tillräckligt för att ett effektivt rättsmedel skall anses föreligga utan staten har

en skyldighet att se till att dessa rättsmedel är effektiva.

8. De anhörigas möjlighet att själva söka upprättelse är i praktiken kringskurna

av det kringliggande regelverket. Den ekonomiska risken för ett enskilt åtal

är stor. Olof Palmes efterlevande är privatpersoner och den ekonomiska


12 (13)

risken får bäras av deras privatekonomier. Detta skall jämföras med de

ekonomiska förutsättningarna för filmbolaget och utgivaren. Filmen får antas

vara mycket ekonomiskt lyckosam inte minst på grund av uppgifterna i

filmen om Olof Palme. Därvid finns det anledning att särskilt framhålla att

filmproduktionen finansierats delvis genom allmänna medel. Filminstitutet

har bidragit med ett produktionsstöd på enligt uppgift 11,5 MKR. I någon

mening har således staten bidragit till att bekosta den spelfilm vari de

ärekränkande uppgifterna förekommit. Det är inte tillräckligt att, som

Justitiekanslern i ett beslut 2009 (1637-‐09-‐31) hänvisa till

rättshjälpssystemet och den generösare hantering av de regler som skall ske

i yttrandefrihetsmål. Även om medlemmarna av familjen Palme skulle vara

berättigade till rättshjälp skulle detta synnerligen marginellt påverka

obalansen parterna emellan. Den proportionalitet som rättegångskostnads-‐

mässigt skall gälla mellan parterna i konventionsskyddshänseende åligger

det staten att upprätthålla. Annars ges inte Olof Palmes familj någon rätt till

effektivta rättsmedel enligt art 13 och bristen på proportionalitet – mellan ett

ekonomiskt framgångsrikt filmprojekt som staten understött och en enskild

familj -‐ blir uppenbar.

Balansen mellan yttrandefrihetsintresset och den enskilda rättigheterna

Staten har också att tillse att balansen mellan den enskildes rättigheter och

rätten till yttrandefrihet upprätthålles. Detta sker redan genom att rättegången i

yttrandefrihetsmål genom bl a jurysystemet och instruktionen till rätten

garanterar yttrandefrihetsintresset.

Det är naturligt och självklart att en tidigare statsminister får tåla att kritiseras

och granskas även på ett omilt sätt, och det påverkar därvid även de

efterlevandes möjligheter att kunna påkalla upprättelse för den dödes räkning. I

denna granskning får också självklart ingå kritik, grundad eller ogrundad, som

gäller Olof Palmes hantering av rikspolischefens promemoria, hans agerande

mot Dagens Nyheter o s v. En gräns måste dock sättas vid spekulativa falska

uppgifter av kvalificerat nedsättande slag, framförda i ett medium där de

efterlevande knappast kunnat påkalla rättelse eller korrigering Därvidlag har


13 (13)

en förtalad i förhållande till en spelfilm en mycket svagare ställning än i

förhållande till andra media.

Tidsaspekten

I förarbetena finns uttalanden om tidsaspekten och det har nämnts ett exempel

på ett eller annat decennium som den dödes frid har ett särskilt skydd. I fråga

om Olof Palme är hans död ännu idag en fråga som praktiskt taget dagligen

diskuteras; de senaste åren har åtminstone två stora biografier (Kjell Östberg

och, Henrik Berggren) en essäbok (Göran Greider) och en mycket

uppmärksammad dokumentärfilm (Palme, 2012) kommit. Mordutredningen

pågår alltjämt till följd av att preskriptionstiden för mord har tagits bort.

Tidsaspekten är således inte relevant vad avser åtalsbedömningen. (jfr också

uttalandet i prop 1962: s B 152 av innebörd att en individuell bedömning bör

göras av tidsaspekten).

Fullmakt bifogas.

Lars Viklund

mårten palme anmäler ”call girl” för förtal

Documents

lars viklund ab

av dessa

hd har

rig flicka

den

uppgifterna

det

brottsbalken 6