MENINGSFULLHET,ENGAGEMANG OCHMEDMÄNSKLIGHET

MÖTET MED SIG SJÄ L V, A NDR A OC HV Ä R L DEN I IDEEL LT A R BETE F ÖR

MÄ NSK L IGA R Ä TTIGHETER IA SYL F R Å GA N OC H PA L ESTINA F R Å GA N

HANNA M M OLOFSSON

PSYKOLOGEXAMENSUPPSAT S

HANDLEDAR E: KR IST ER GER NER

PSYKOLOGISKA INSTITUTIONEN

STOCKHOLMS UNIVERSITET

Tillägnas alla som vill.

Ett varmt tack till min engageradehandledare, Krister Gerner!

För stöd, inspiration och hjälp, tacktill Peter, Johan, Peter, Birgitta, Sara,

Jens, Patrik, Klas, Tajana, Andreas,Cilla och Syster.

Till er åtta, som delat med er av eraberättelser, vill jag ge ett stort tack

och mitt stöd för det viktiga arbeteni utför.

M E N I N G S F U L L H E T ,E N G A G E M A N G O C HM E D M Ä N S K L I G H E T

M Ö T E T M E D S I G S J Ä L V, A N D R A O C HV Ä R L D E N I I D E E L L T A R B E T E F Ö R

M Ä N S K L I G A R Ä T T I G H E T E R IA S Y L F R Å G A N O C H PA L E S T I N A F R Å G A N

SAMMANFATTNINGÅtta personer med aktivt engagemang för asylsökande iSverige eller i palestinafrågan, berättar skriftligt och i intervjuom hur ideellt engagemang för mänskliga rättigheter beröroch påverkar deras upplevelser av sig själva och omvärlden.Frågeområdet rör upplevelse av självbild, relation tillomvärlden, meningsfullhet och motivation. En analys enligtreflexiv fenomenologisk/ fenomenografisk ansats, gav fyrahuvudteman, självbild, med-människor och människosyn, världsbildoch mening. Det ideella engagemanget visade sig upplevasstarkt meningsfullt för själv-bilden och den personligautvecklingen. Mänsklig ömsesidighet och hoppfull världsbildupplevdes centralt för engagemanget. Resultaten belysesgenom psyko-analytisk, socialpsykologisk och existentiellteori.

Nyckelord: aktivister, engagemang, flyktinggömmare, fredsaktivister,frivillig verksamhet, ideellt arbete, mänskliga rättigheter, mänskligasköldar, solidaritet, volontärer.

INNEHÅL L S F ÖRTECKNING

INLEDNING.................................................................................................................................................................................2

INTRODUKTION....................................................................................................................................................................3Ansats ................................................................................................................................................................................................3

Syfte (3) Frågeställningar (3) Metod (3) Metodgrund (3) Tillförlitlighet (5)Bakgrund.........................................................................................................................................................................................6

Beskrivning av verksamheten (6) Översikt och diskussion av begrepp (10) Översikt av tidigareforskning (11)

TEORI...........................................................................................................................................................................................15Individualpsykologi...............................................................................................................................................................15

Självförverkligande och tyranniet i ’jag borde’ (15) Skuld och skam, jagideal och överjag - moraliskadrivkrafter (15) Mellan omnipotens och maktlöshet (17) Skuld och gottgörelse (17) Omsorg, grymhetoch integrativ position (18)

Socialpsykologi.........................................................................................................................................................................19Empati - att uppfatta människor som subjekt (19) Responsivitet och förbipasserande (19)

Existentiell psykologi ...........................................................................................................................................................20Livet, döden och varandet (20) Meningen med livet (21) Helhet, sammanhang och livskvalitet (22)

FORSKNINGSPROCESSEN...........................................................................................................................................23Metodval.......................................................................................................................................................................................23

Val av ansats (23) Val av procedur och överväganden (23) Konstruktion av frågeområden ochformulär (24)

Urval ...............................................................................................................................................................................................25Urvalsprocess (26) Respondenternas likhet och olikhet (26)

Mötet med respondenterna..............................................................................................................................................28Kontakt innan intervjutillfället (28) Miljö och situation i mötet (28) Kontakt efter intervjutillfället (29)Sekretess och integritet (29)

Analys.............................................................................................................................................................................................30Analysen steg för steg (30) Forskaren i analysen (32)

RESULTAT................................................................................................................................................................................33Självbild........................................................................................................................................................................................33

Självklarhet (33) Reagera och göra rätt (33) Känslan av att vara bra, stark och autonom (34)Utveckla, förverkliga och lära känna sig själv (36) Tillräcklighet (37) Tolkande kommentar (39)

Medmänniskor och människosyn.................................................................................................................................40Simma i ett stort stim (40) Vara social och utåtriktad (40) Samvete och medmänskligt ansvar(41) Likvärdighet (43) När människor gör dåliga saker (45) Tolkande kommentar (46)

Världen och livet.....................................................................................................................................................................48Perspektiv på livet (48) Världen som den är (49) Hopp (50) Tolkande kommentar (51)

Mening..........................................................................................................................................................................................52Framgång i motvind (52) Fylla behov och få bekräftelse (53) Personlig anknytning (54)Ge och få – mening som mellanmänsklig (56) Tolkande kommentar (57)

Avslutande kommentar........................................................................................................................................................58

DISKUSSION............................................................................................................................................................................59Uppsatsens tillförlitlighet...................................................................................................................................................59Teoretisk diskussion.............................................................................................................................................................60Praktisk diskussion.................................................................................................................................................................62Framtida forskning.................................................................................................................................................................64

REFERENSER.........................................................................................................................................................................65

BILAGOR:Instruktion (skriftlig) (1) Skriftligt formulär (2) Intervjuguide (3) Exempel på frågor (4)

2

INL EDNING

”Individen kan inte bli mänsklig i ensamhet. Självets varande är bara verkligt isamspelet med ett annat själv. Ensam, sjunker jag in i dyster isolering - endasti gemenskap med andra kan jag bli tydlig genom ömsesidigt upptäckande.Min frihet kan bara existera om den andra också är fri.” (1975, s 174, minöversättning)

Karl Jaspers

Denna studie bygger på åtta personers berättelser om sitt engagemang. De har valtatt närma sig medmänniskor vars livsmening för tillfället är att överleva, som befinnersig i en situation där hotet mot den egna existensen är påtagligt. De har också valt attgöra något konkret och handfast för att förändra något de tycker är fel.

Mitt möte med dessa personer har fått mig att fundera kring meningen med livet,mitt eget liv, andras liv och mänsklighetens existens och dessa frågor känns inte likasvår-gripbara, drömmande och pretentiösa längre. Meningen med livet känns mer somnågot ganska handfast och jordnära, inget märkvärdigt men ändå något alldeles speciellt.Meningen med livet behöver inte sökas i filosofiska grubblerier utan istället kan mangöra känna efter vad som känns viktigt och rätt, och välja att handla enligt det.

Det här arbetet har berikat min kunskap om två aktuella frågor som rör kränkningarav mänskliga rättigheter, människor som har flytt till Sverige och kämpar för sin rätt tillasyl, och människor som lever i Palestina under förtryck och ockupation. Det är inte deasylsökande och palestinierna som är i fokus i denna uppsats, men vi kommer att mötadem i de berättelser deras medmänniskor delat med sig av. Jag sätter stort värde på minökade inblick i de här sakfrågorna och även kunskapen om vilka konkreta insatser jagsom privatperson kan göra. Det är dock inte uppsatsens fokus att ta ställning i dessa tvåfrågor. Jag äger varken utrymmet eller kunskaperna för det ändamålet. Även om de tvåviktiga sakfrågorna inte får så mycket direkt uppmärksamhet, hoppas jag att uppsatsenändå ska vara ett värdefullt inlägg genom att inspirera och ge handlingskraft inför alla defrågor som rör solidaritet, där människors insatser behövs.

Under uppsatsarbetet har jag påverkats personligen i större utsträckning än jag varberedd på. Jag har fått mer hopp och tilltro till människans förmåga att klara av lidandeoch förändra världen till det bättre. Dystra och hemska nyheter och bilder på TV harblivit mer levande för mig men ändå mindre skrämmande. Precis som några av minaintervjupersoner beskrivit att de utvecklats, uppfattar jag mig mer som en person medmöjligheter att handla än som en maktlös betraktare. Skuldkänslor har ersatts avansvarskänsla. Det är min förhoppning att denna känsla ska gå att förmedla till läsaren imin presentation av intervjumaterialet.

Uppsatsen är disponerad i fem delar, där introduktionen ger en bakgrund tillstudien, utifrån tidigare forskning och den verksamhet som studerats, samt engenomgång av frågeställningar, syfte och metodval. Den följande teoretiskagenomgången innehåller de teoretiska perspektiv som används för att belysa resultatenoch har inte legat till grund för, utan valts ut med utgångspunkt i, analysen.Forskningsprocessen beskrivs därefter i detalj, med syfte att ge en grund för attbedöma uppsatsens tillförligtlighet. Denna del är inte nödvändig för läsarens förståelse,utan är riktad till den som vill kunna kritiskt granska uppsatsen. Resultaten presenteras iföljande del, där en sammanfattande och tolkande kommentar följer på varje avsnitt.Slutligen behandlas i diskussionen, studiens tillförlitlighet, dess relation till teori ochframtida forskning, samt praktiska användbarhet.

*

3

INTRODU KTION

Detta avsnitt klargör förutsättningarna och grunden för studien. Ansatsen - studiensperspektiv och metodval - redogörs för. Därefter ges en bakgrund till studien, därtidigare forskning, aktuella begrepp och respondenternas verksamheter presenteras.

ANSATS

Studiens ansats är kvalitativ, vilket här innebär en beskrivande, utforskande ochtolkande forskningsprocess, med syfte att identifiera och beskriva helheter och nyanserhos ett mänskligt fenomen, i denna studie fenomenet ideellt engagemang för mänskligarättigheter. Ansatsen är med andra ord reflexiv, vilket innebär att resultaten strukturerasoch tolkas i ett växelspel mellan flera olika perspektiv. Metoden är fenomenologisk, isträvan är att hitta det gemensamma i olika personers upplevelser och beskriva kärnan ifenomenet, men även fenomenografisk, i bemärkelsen att hitta nyanserna i olikauppfattningar om fenomenet.

Syfte

Studien har ingen uppdragsgivare, utan ämnesvalet har utgått ifrån min egenpersonliga nyfikenhet. Avgränsningen av ämnet har skett med utgångspunkt i tidigareforskning och litteratur, och syftar till att bidra med ytterligare ett perspektiv tillforskningen. Huvudsyftet är att undersöka vad personligt, ideellt engagemang förmänskliga rättigheter innebär, i ett livsperspektiv, och förmedla en helhetsbild av detta.Denna studie riktar sig i första hand till läsare som känner engagemang för mänskligarättigheter och ideellt socialt arbete, aktiva inom detta område eller med nyfikenhetinför företeelsen. Studiens målsättning är att väcka funderingar och inspiration kringämnet samt att bidra till ökad förståelse genom att tydliggöra engagemangets upplevdavillkor och inverkan i personens liv. Enskilda människors engagemang är viktigt för attförsvara mänskliga rättigheter och syftet är också att gynna den verksamheten. Denhållning som eftersträvats, är att utgå ifrån den verklighet som beskrivs avrespondenterna och låta deras berättelser styra valet av teoretiska kopplingar.

Frågeställningar

Huvudfrågeställningen är hur ideellt engagemang för mänskliga rättigheter beröroch påverkar människors upplevelser av sig själva och omvärlden.Huvudfrågeställningen kan delas upp i fyra delaspekter.

- Vilken mening och betydelse lägger man i det egna engagemanget och hur serman på sysselsättningen i sig och syftet med sina och andras insatser?- Vad upplevs som motiverande, tillfredställande och berikande, och när känns det

som mest meningsfullt?- Hur ser man på sig själv som person, utifrån engagemanget och hur vill man vara

och uppfattas som person?- Hur upplever man omvärlden? Hur ser man på olika personer i relation till

engagemanget; de som är föremål för insatserna, de man samarbetar med, personersom står ivägen eller arbetar i motsatt riktning, personer som inte engagerar sig likamycket?

Metod

För insamling av data användes ett formulär med fem öppna frågor, följt av enicke-standardiserad intervju baserad på fem frågeområden. Data från formulär ochintervjuer analyserades gemensamt, men med utgångspunkt i formulären.Analysmetoden är en variant av Gunnar Karlssons (1995) EPP-metod (EmpiricalPhenomenological Psycho-logical Method) med inslag av fenomenografisk metod.

4

Analysen beskrivs i detalj i avsnittet om forskningsprocessen. Här presenterashuvuddragen i EPP-metoden och fenomenografisk metod, som de ursprungligen ärutformade.

De två metoderna har mycket gemensamt och kan knytas till samma teoretiskareferensram, Edmund Husserls filosofi, där den upplevda verkligheten, kalladlivsvärlden, är kunskapskällan för att förstå meningen i mänskliga företeelser (Burrell &Morgan, 1979). Fenomenologin har, till skillnad från fenomenografin, uppstått direkt urdenna tanketradition. Vad som i huvudsak skiljer de två metoderna åt, är attfenomenografin fokuserar på variation, medan fenomenologin har den minstagemensamma nämnaren som mål (Alexandersson, 1994).

Gerd Lindgren (1994) beskriver fenomenologisk metod i allmänhet som ”ett sätt attförhålla sig på och ett sätt att tänka” (s. 92). Forskaren betraktar sina data som enbeskrivning av relationen mellan människan och världen, och hur människan tillskriverdenna värld mening (Karlsson, 1995). Fenomenografin innehåller en liknandebeskrivning där människan befinner sig i ett växelspel med världen, och inlärningbeskrivs som förändringar i relationen till världen (Alexandersson, 1994).

För båda metoderna inleds analysen med upprepade genomläsningar av materialetför att skapa sig en helhetsbild, varefter materialet kategoriseras och slutligensammanfattas som en helhet. I EPP-metoden tolkas varje individs material detaljerat ochsammanfattas, och den slutliga strukturen är det gemen-samma från samtliga personerssammanfattningar, uppdelat i kategorier, eller teman (Karlsson, 1995). Kategoriskapandeti fenomenografin sker utifrån nyckelpartier, där någon aspekt framstår med särskildtydlighet, förekommer ofta, et cetera. Likheter och skillnader söks och utifrån detta fårkategorier växa fram (Alexandersson, 1994).

I urvalet av respondenter bör olikhet eftersträvas i livserfarenhet, vilket exempelviskan åstadkommas genom en bra spridning i ålder och kön. Då målet är att få frammänniskors upplevelser så som de själva uppfattar dem, ställs öppna frågor utansvarsalternativ (Alexandersson, 1994).

Metodgrund

Begreppet kvalitativ är inte ett entydigt utan kan ha olika innebörd (Starrin, 1994).All forskning innehåller kvalitativa element, i bemärkelsen att de i någon mån innebären tolkning av det studerade. Skillnaden mellan kvantitativ och kvalitativ vetenskap ärsnarare en gradskillnad än en artskillnad. (Barbarosa da Silva & Wahlberg, 1994). För attändå ställa den kvalitativa ansatsen i relation till den kvantitativa, kan den beskrivas ha enmål-sättning att identifiera och bestämma företeelser, egenskaper eller innebörder, sombeskrivs i form av variation, struktur eller process, till skillnad från en kvantitativ ansatsatt hitta orsakssamband och representativa fördelningar (Starrin, 1994).

Reflexivitet är ett sätt att uppnå kunskap och att kritiskt granska den, och innebär heltenkelt att sträva efter ständiga perspektivbyten, från helhet till del, från dåtid till nutid,et cetera. Reflexivitet är ett förhållningssätt till studien som en social konstruktion, därforskarens bakgrund och samspel med respondenterna behöver ställas i relation till detolkningar som uppkommer (Larsson, 1994). En ansats med fenomenologisk grund ärreflexiv. Exempelvis finns det reflexiva i EPP-metodens växling mellan empatiskförståelse och tolkande förståelse, där inlevelse i den andra personens perspektiv ochdennes berät-telse som helhet kontrasteras mot ett analyserande utifrånperspektiv därberättelsens delar förstås som fristående enheter (Karlsson, 1995).

Fenomenografins och fenomenologins olika fokus på upplevelse respektiveuppfattning, kan sägas vara en gradskillnad i hur man beskriver erfarenhet, därfenomenologin är ute efter något mer grundläggande psykiskt medan fenomenografinsuppfattning syftar till något mer kognitivt, tankemässigt, snarare än känslomässigt.

5

Tillförlitlighet

Forskning kan sägas gå ut på att beskriva något nytt men samtidigt hålla sig inomgränserna för det igenkännbara. Tillförlitligheten i en reflexiv ansats är en balansgångmellan det redan kända och det nya. Tillförlitlighet brukar benämnas i termer avreliabilitet, validitet och generaliserbarhet, begrepp som från början har att göra medtillförlitligheten i mått och statistik. Tillförlitlighet får inte reduceras till objektivitet,eller snarare får inte begreppet objektivitet uppfattas för snävt eller fristående.Objektivitet, i den snäva be-märkelsen neutral och värderingsfri, är inte möjlig i en studie avdet här slaget, vilket visserligen inte kan uppnås med fullständighet i en studie av tingheller (Barbarosa da Silva & Wahlberg, 1994). Att helt undvika subjektivitet, är intemöjligt eller önskvärt. Snarare är det godtycklig subjektivitet som ska förhindras.

Reliabilitet innebär resultatens pålitlighet. En datainsamlingsmetod som sker i formav ett mellanmänskligt möte kan knappast återskapas på samma sätt igen och reliabilitetska inte heller ses som en fråga om att kunna reproducera samma studie två gånger.Istället handlar det om att förhålla sig kritiskt till faktorer i mötet som kan påverka vadrespondenten väljer att berätta. Utifrån detta reflexiva perspektiv har Mats Alvesson(2002) utvecklat en uppsättning perspektiv, som han benämner metaforer, vars syfte äratt tydliggöra olika motiv hos respondenten som bör beaktas i intervjusituationen. AvAlvessons åtta metaforer har tre varit speciellt aktuella att fundera över i denna studie:political action, vilket rör motiv att föra fram sin åsikt eftersom deltagandet innebär enmöjlighet att nå ut till en läsarkrets; moral storytelling, som rör en strävan att framståfördelaktigt, både som individ och som representant för en grupp där verklighetenblandas med personens idealbild; samt identity work, där identitet ses sommellanmänskligt, och respondenten delvis omskapar sin identitet under intervjun,speciellt med tanke på att en intervju ofta rör en viss del av identiteten, i det här falletden ’ideellt engagerade personen’.

Metaforerna kan också tillämpas på forskaren, som naturligtvis inte heller är fri frånexempelvis politiska motiv. Tolkningen av resultat bör fortlöpande granskas kritisktutifrån forskarens bakgrund (Thomsson, 2002). Interbedömarreliabilitet, det vill säga närtvå forskare oberoende av varandra kommer fram till samma tolkning utifrån sammamaterial, är ett sätt att försäkra sig om reliabilitet (Kvale, 1997).

Validitet har många olika aspekter inom kvalitativt inriktad vetenskap. En aspekt påvaliditet är användbarhet (pragmatisk validitet), det vill säga studiens förutsättningar attkomma till praktisk nytta. Detta rör omdömet vid val av ämne och frågeställningar, menäven begripligheten i studiens slutsatser. ”Kan livsvärlden inte beskrivas så att aktörernakänner igen den kan teorin om den heller inte brukas” (Lindgren, 1994, s 95). Entolkning får inte gå så långt att respondenternas verklighet förvrängs till oigenkännlighetmen ska samtidigt vara en beskrivning av deras berättelser från ett nytt perspektiv. Enbra balans mellan tolkning och igenkänning, innebär så kallad konsistensvaliditet(Larsson, 1994). Validitet är också konsekvens, att hålla sig till ämnet genom att väljarespondenter och frågeområden som verkligen är relevanta för vad man vill veta(Thomsson, 2002).

Generaliserbarhet beskrivs av Helené Thomsson som ”möjligheterna att successivtutvidga tillämpningsområdet för en förståelse” (s. 33), det vill säga att forskningen geren möjlighet att göra rimliga antaganden utifrån en studerad grupp till en liknandegrupp och därmed vägleda till nya perspektiv för att lära sig mer om andra grupper.Steinar Kvale (1997) beskriver en analytisk generalisering, där en väl övervägd bedömningav likheter och skillnader mellan studiens undersökningsområde och det egna områdetligger till grund för vilken vägledning som kan hämtas ur studien. Frågan är också vemsom ska göra denna bedömning, forskaren eller läsaren som ska använda sig av studien?Oavsett detta bör läsaren ha tillgång till den information som krävs för att görabedömningen, anser Kvale (1997), som även frågar sig om värdet i att eftersträvauniversell generaliserbarhet egentligen är, jämfört med värdet av mångfacetteradkunskap.

6

BAKGRUND

Här ges en presentation av de ideella sysselsättningar som varit i fokus för studien.Med begreppet ideell åsyftas idéburen verksamhet och inte främst ideell i ekonomiskbemärkelse, vilket diskuteras vidare i begreppsöversikten nedan. Rörelsernas bakgrundoch verksamhetsfokus nämns kortfattat. De konkreta insatser som är typiska för dennaform av ideellt arbete beskrivs, samt idéerna och organiseringen kring insatserna. I enforsknings-översikt ges en kort genomgång av tidigare forskning kring ideelltengagemang i Sverige och några inblickar i internationell forskning om ideellverksamhet.

Beskrivning av verksamheten

Gemensamt för de båda typerna av engagemang (asylfrågen eller palestinafrågan) äratt det rör socialt arbete för mänskliga rättigheter, där insatserna riktas till enskildaindivider. Insatserna bör förstås utifrån att de ingår i ett sammanhang med anknytningtill en viss sakfråga – asylpolitik eller palestinafrågan. Insatser riktade till enskilda hörsamman med ett ställningstagande i dessa frågor och en del av engagemanget innebäräven att agera på ett samhällsplan. Med insatser på samhällsplan avses exempelvisopinionsbildning lokalt, nationellt eller globalt - via internet eller direktinformationsspridning, samt samverkan med grupper och individer engagerade isamma fråga. Beskrivningen av de intervjuades verksamhet baserar sig, om ingen annankälla anges, på information från intervjutillfällen, samtal med andra aktiva personerinom området, samt ett antal organisationers officiella information på internet.

AsylfråganMänniskor som flyr från en plats till en annan, i behov av skydd, är naturligtvis

ingen ny företeelse. I sin skildring av engagemang för flyktingar i Sverige påminnerIngrid Segerstedt Wiberg (1997) om de bönder i Dalarna som bistod Gustav ErikssonWasa i hans flykt undan danskarna. Dagens Sverige är ett land där strider omlandsgränser är historia, ett land som folk flyr till, inte ifrån. Idag finns lagar och statligaverk för att avgöra varje ärende där en person på flykt anländer till våra gränser. Idagavgörs asylärenden av Migrationsverket och Utlänningsnämnden. Enskilda ochorganisationer engagerade i asylpolitiken, har genom åren opponerat sig mot brister itillämpningen av de lagar som rör asylsökande. Man anser att det tas beslut om avslag istrid med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, att de svenska lagarna tolkasför snävt och att asylsökande inte garanteras en rättssäker bedömning av sitt ärende. Endel engagerar sig också genom att bistå enskilda asylsökande i deras försök att fåuppehållstillstånd.

Etablerade organisationer i SverigeEtt rikstäckande nätverk för enskilda och grupper, bildades 1988 under namnet

Flyktinggruppernas och Asylkommittéernas Riksråd (FARR). Idag har nätverket mellan600-700 medlemmar, vilka består av enskilda och grupper, med engagemang förmänniskor som har sökt skydd i Sverige på flykt undan förföljelse. Niels Hebert ochKerstin Jacobsson (1999) nämner i sin statliga utredning två rikstäckande organisationerför flyktingfrågor, FARR och Fristadsrörelsen. Fristadsrörelsen bildades i USA i börjanav 80-talet och består av fristående grupper (Möller, 1995a). Hur många grupper ellerindivider som är aktiva i Sverige inom Fristadsrörelsen, är svårt att uppskatta, då dettaväxlar enligt de behov som finns. Rörelsen bildades officiellt som rikstäckande nätverk1989 (Hebert & Jacobsson 1999). En tredje organisation är nätverket Ingen Människa ÄrIllegal som har lokalgrupper på sex platser i Sverige och bildades 1999 (Dielemans &Quistberghh, 2002). Vidare kan organisationer som Amnesty nämnas i sammanhanget,som exempel på en organisation som arbetar med mänskliga rättigheter i ett bredareperspektiv där flykting- och asylfrågor är en del. Inom kyrkan finns ett engagemang förasylsökande. Bland vårdpersonal finns engagemang i form av ideella sjukvårdsinsatser

7

för asylsökande som är kvar illegalt i landet trots avvisningsbeslut och inte har tillgångtill sjukvård (Löfqvist, Anna-Sara, 2003)

Etiketten ‘gömmare’Etiketten flyktinggömmare eller gömmare är flitigt använd i böcker, rapporter och

media, då denna typ av engagemang uppmärksammas. Hebert och Jacobsson (1999) harvalt titeln “Olydiga medborgare? Om flyktinggömmare och djurrättsaktivister” på sinstudie. Även i Pockettidningen R:s temanummer från 1995 om asylpolitik ochflyktingar i Sverige, används termen flyktinggömmare i flera artikeltitlar. Ingrid SegerstedtWiberg (1997) har valt titeln “Gömmarna och andra”. Dock har jag inte hittat en enda såkallad flyktinggömmare som själv benämnt sig under den etiketten. Däremot har jaginom och utanför denna studie träffat människor som helst inte vill bli kallade förgömmare eftersom det ger en snedvriden uppfattning om vad de i praktiken gör och vadsom är tanken bakom engagemanget. I en intervju om sitt engagemang iFristadsrörelsen, pekar Per Herngren på att begreppet ‘gömma flyktingar’ objektifierarflyktingarna och framhåller att det rör sig om att stödja och bistå människor på flyktsom själva väljer om de vill gå under jorden eller inte (Möller, 1995a). På IngenMänniska Är Illegals hemsida har man valt termen asylrättsaktivist. FARR skriver på sinhemsida att verksamheten kring enskilda asylärenden är att ge råd, samt att bevaka ochdokumentera myndigheternas agerande. En intervjuperson i den ovan nämnda statligautredningen, deklarerar att hon inte anser att “gömmer flyktingar” är en bra beskrivningpå vad hon ägnar sig åt. “Det är en myt att vi gömmer människor, att vi säger åtflyktingarna att sitta still och att de mals ner på grund av det vi gör. Det är ingen katt-och-råtta-lek. Vill flyktingen gömma sig, så händer det att vi bistår på olika sätt – mendet är alltid flyktingens eget beslut.” (Hebert och Jacobsson, 1999, s. 50).

Den aktiva och viktigaste delen i arbetet för enskilda asylsökande är att hjälpa till iasylprocessen, där en person med kunskaper om lagar, myndigheters praxis och ettkontaktnät med olika parter som är involverade i en asylprocess, blir ett värdefullt stödför den asylsökande. Engagemanget består av att föra processen framåt och genomkunskap och stöd hjälpa den asylsökande att ta tillvara på sina rättigheter. Det så kalladegömmandet blir, taget ur sitt sammanhang, en passiv handling. Från myndigheter kan enbild förmedlas av att gömmandet är en beräknad handling, en strategi för att få asyl,medan asylrättsaktivister snarare framhåller att det är en desperat handling som utgårfrån flyktingen själv, i en situation där man inte kan se något annat alternativ (Vestin,2002). Visst förekommer det att personer ur de nämnda organisationerna harasylsökande boende i sitt hem, men det är varken kärnan i verksamheten eller poängenmed den. Både bland mina och Hebert & Jacobssons (1999) intervjupersoner, finnsberättelser om ärenden där möjligheten att få uppehållstillstånd för den asylsökande ärså liten att andra alternativ istället får väljas. I de fallen kan det innebära att denasylsökande får stöd och hjälp att ta sig till ett nytt asylland eller att insatserna iställetinriktar sig på att så gott det går skapa förutsättningar för att återvända till hemlandet ochklara sig där. Med fokus på gömmandet ges ett felaktigt intryck av att verksamhetenbestår av en stillastående process av att hålla någon undan. I denna studie användsdärför termen asylrättsaktivist, av vilken framgår att arbetet är handlings- ochförändringsinriktat och rör människors rättigheter till asyl, samt att arbetet inte endastbestår av en hjälpande del, utan även utåtriktad verksamhet som opinionsbildning.

Det konkreta engagemangetEn asylprocess har ett antal stadier som här beskrivs i korthet för att läsaren ska få

förståelse för vilka situationer en asylsökande och asylrättsaktivist som tillsammansarbetar för uppehållstillstånd, kan befinna sig i. Den första ansökan lämnas in tillMigrationsverket då man anlänt till Sverige. En intervju görs av verket för att avgöra omman har lov att söka asyl i Sverige, vilket bland annat avgörs av vilket land man först flytttill. De som får lov att söka uppehållstillstånd får en handläggare på Migrationsverketsom utreder ärendet. Under utredningen får den asylsökande ett mindre bidrag ochbostad på flykting-förläggning, men är fri att själv ordna annat boende. OmMigrationsverket avslår ansökan om uppehållstillstånd finns möjlighet att överklaga.Ärendet går då vidare till Utlännings-nämnden, där en handläggare gör en ny utredning.I vissa fall bedöms ansökan av Migrationsverket som uppenbart ogrundad och då kan verket

8

besluta om avvisning trots att en överklagan lämnats in till Utlänningsnämnden. Om detblir avslag även där, finns möjlighet att upprepade gånger lämna in en ny ansökan,förutsatt att man kan åberopa nya skäl som kommit fram i ärendet. Trots att en nyansökan lämnats in kan den asylsökande avvisas, om inte Utlänningsnämnden beslutarom inhibition vilket innebär att avvisnings-beslutet inte verkställs i väntan på den nyautredningen. Efter ett avslag från Utlännings-nämnden har den asylsökande två veckorpå sig att självmant lämna landet, varefter ansvaret för avvisningen går vidare tillMigrationsverket som kan ta hjälp av polis om en person avvikit, det vill säga hållit sigundan för att slippa lämna landet. Under de senaste femton åren har i genomsnittsextio procent av de asylsökande fått stanna i Sverige. I början av 2002 fanns 2311personer registrerade som efterlysta efter att ha avvikit efter beslut om av- ellerutvisning. Det är inte förbjudet enligt lag att ha en person som avvikit boende i sitthem. Dock har en kriminalisering av detta varit aktuell men inte genomförts. (Vestin,2002).

Under ett asylärendes gång, som ibland kan ta flera år, kan det för den som följerden asylsökande genom processen bli kontakter med advokat, handläggare,vårdpersonal, psykiatri och polis. Samarbetet kan ibland fungera bra, ibland dåligt, vilketmina intervjupersoner berättat om. En polis berättar så här i en tidningsintervju: “Jagvågar påstå att vi poliser på gräsrotsnivå och våra chefer hellre ger de här människornaen möjlighet att gå under jorden än att vi tar till drastiska metoder.” (Möller, 1995b, s47). Det finns inte alltid en klar ‘motståndarsida’ i ett ärende, utan snarare kontakter somär mer eller mindre villiga att lägga ner möda i ärendet och agera till förmån för denasylsökandes sak. Det direkta arbetet med asylprocessen kan bestå i att se till att få intygfrån psykiatrin för att dokumentera den asylsökandes psykiska hälsa, utforska kontakter ihemlandet som kan bekräfta den asylsökandes uppgifter, få ärendet uppmärksammat imedia, ge hjälp att ställa samman ansökningshandlingar, hjälpa och stödja denasylsökande att orka berätta alla viktiga detaljer i sin berättelse, et cetera. Insatser vidsidan av asylprocessen, kan exempelvis vara att hjälpa till med bostad, ekonomisk hjälp,stöd och hjälp att orka (vilket ibland kan handla om insatser som snarast bör benämnassom krishantering), hjälp att ta hand om barn, et cetera.

PalestinafråganEfter första världskriget beslutades i Nationernas Förbund att Palestina skulle

överlämnas till Storbritannien som så kallat mandatområde. Storbritannien avsade sigdetta 1947, efter flera misslyckade försök att hantera konflikten mellan judar och araberi området, för att istället överlämna frågan till FN, som försökte nå en lösning genomatt dela staten. Istället gick händelseutvecklingen till krig och den självständiga statenIsrael utropades av judarna följande år. Sveriges erkännande av staten Israel 1950 innebarett skifte till en mycket israelvänlig politik. Sommaren 1967, i det så kallade junikriget,ocku-perade Israel Sinaihalvön och Gazaremsan från Egypten, Golanhöjderna frånSyrien och Västbanken från Jordanien. Kort efteråt antog FN resolution 242 enligtvilken Israel ska återlämna dessa områden till dessa stater i utbyte mot derasgodkännande av staten Israel. Under 60-talet började palestinierna, som tidigarebetraktats i huvudsak som en flykting-grupp, bli tydligare som motståndsrörelse mednationell identitet. Aktioner som flygplans-kapningar förekom. Under 70-talet avtogdessa aktioner då palestinafrågan fick större diplomatiskt utrymme internationellt.Under 70-talet började konflikten också ses som nationell konflikt mellan två folk omrätten till samma territorium. (Bjereld 2002.)

Under en åtta år lång fredsprocess under 90-talet, där parterna undertecknadeOsloavtalet, såg konflikten ut att kunna lösas. Processen havererade dock, och al-Aqsa-intifadan – det andra palestinska upproret mot ockupationen – utropades i september2000, med namn efter den moské, på vars område Ariel Sharons säkerhetsstyrkor gjortintrång och därmed utlöst intifadan (Dielemans & Quistberghh, 2002). I den så kalladeFalk-rapporten från FN (2001) görs en granskning av kränkningar av mänskligarättigheter i bland annat Palestina och kritik riktas mot israeliska militärens användandeav övervåld vid konfrontationer (mestadels demonstrationer), beskjutning avsjukvårdstransporter samt hindrande av dessa transporters framkomlighet,

9

oproportionerlig förstörelse av jordbruks-land och civila bostadshus, politiska mord,samt mot israeliska bosättningar på palestinskt område som bryter mot internationelllag, och tillämpandet av kollektiv bestraffning av palestinier. Kritik riktas även mothinder för palestinska befolkningen att studera och arbeta, bland annat genom demånga vägspärrar som försvårar för dem att röra sig fritt. År 2000 levde en och en halvmiljon palestinska flyktingar i Gaza och på Västbanken, i överbefolkade flyktingläger.Dessa representerar cirka fyrtio procent av alla palestinska flyktingar, då övriga flyttutomlands. Kritiken förs utifrån FN:s deklaration om mänskliga rättigheter ochGenèvekonventionen (FN, 2001).

Etablerade organisationer i SverigeUnder slutet av 60-talet bildades stödgrupper i Sverige för palestiniernas sak. Fram

till 1975 fanns fyra till sex lokalorganisationer, i slutet av 70-talet närmare 50.Medlemmarna var i början svenska författare, journalister och akademiker, samtenskilda palestinier. Verksamheten bestod av opinionsbildning, studiecirklar ochstudieresor. Under 70-talet började palestinarörelsen bistå palestinier i de ockuperadeområdena med mediciner och sjukvårdspersonal. (Bjereld 2002). Palestinagrupperna iSverige grundades 1976 och anordnar idag studieresor till de ockuperade områdena,verkar opinionsbildande och med humanitärt och ekonomiskt bistånd (Dielemans &Quistbergh 2002). International Solidarity Movement (ISM) bildades 2001 och är en plattnätverksorganisation som utför icke-våldsaktioner till stöd för palestiniernas mänskligarättigheter, och som ursprungligen bildades på initiativ av palestinier. Organisationenhar nätverk i nio olika länder, där ibland Sverige, och insatserna i Palestina sker igrupper sammansatta av människor från olika länder. ISM i Sverige är rikstäckande ochbildades officiellt 2002 men har haft verksamhet en period innan bildandet. Ytterligareen organisation som i sin verksamhet anordnat studieresor till Palestina, ärfredsorganisationen Internationella Arbetslag (IAL), som grundades 1943 ochinternationellt heter Service Civil International (SCI). Organisationen bygger på idénom lika rättigheter och icke-våld, och arbetar genom att sammanföra människor frånolika länder i ideella projekt med teman inom bland annat flyktingfrågor.Verksamheten är global och inte begränsad till Palestinafrågan och organisationen tarheller inte, mig veterligen, ställning i frågan.

Det konkreta engagemangetHälften av de som intervjuats i denna studie har rest till Palestina av solidaritet med

den palestinska civilbefolkningen och i studiesyfte. Arbetet sker i grupper sammansattaav aktivister från olika länder som oftast innan resan genomgått studiecirklar för attförbereda sig. Varje person kan själv välja vilka insatser man väljer att delta i när man välär på plats. Typisk verksamhet är att underlätta för palestinier att ta sig igenomvägspärrar, exempelvis genom att gå genom vägspärren tillsammans eller att transporteramediciner och andra förnödenheter till palestinier som har svårt att föra in dessa varordär de behövs. (Dielemans & Quistberghh, 2002). Som aktivist kan man även åka med iambulanser, för att förkorta den annars tidskrävande färden genom israeliska vägspärrar;genom icke-våldsaktioner försöka förhindra rivningar av hus; sova över som gäst hospalestinska familjer för att förebygga beskjutning av deras hem; delta i demonstrationer,et cetera. Efter hemresan fortsätter insatsen genom att försöka få medieutrymme kringdet man bevittnat under resan, eller att hålla föredrag om palestinafrågan ochupplevelserna under resan. Det kan vara svårt att resa in i landet som fredsaktivist ochvid gränsen uppger man ett svepskäl för sin resa. Det har också hänt att aktivisterarresterats och deporterats från landet (Coster & Olsson, 2002).

10

Begreppet mänskliga sköldarÄven palestinaaktivister har fått en etikett som används flitigare av media än av

aktivisterna själva, och som kan vara missvisande. En aktivist skriver i en artikel: “Mediakallar oss mänskliga sköldar. Det är en sanning med modifikation.” (Coster & Olsson,2002). Begreppet mänskliga sköldar är kanske mest känt från medierapporteringen underirakkriget under våren 2003, som benämning på de aktivister som åkte till Irak med syfteatt skydda civila mål genom sin närvaro, och har även använts i medierapporteringenkring aktivister som reser till Palestina. Begreppet ger en vinklad bild av vad dessapersoner rent praktiskt gör, då det ger associationer till militär verksamhet, när det isjälva verket handlar om insatser som bygger på principen om icke-våld och attinternationella aktivister genom sin närvaro och utländska medborgarskap kan dämpaoch skydda militär och myndigheters övergrepp. Begreppet mänskliga sköldar kan ocksåförskjuta fokus endast till de insatser där skottlossning eller liknande förekommer,vilket ger en bild av engagemanget som mer farligt och dramatiskt än det många gångerär. Internationella aktivister har dock drabbats av allvarliga skador och ett dödsfall harinträffat. Samtidigt framhåller aktivister som rest till Palestina att mediebilden ofta ärmer dramatisk än verkligheten och att deras verksamhet inte är så spektakulär som denframstår i media.

Översikt och diskussion av begrepp

Först ska jag tydliggöra vad jag menar med “ideellt arbete för mänskliga rättigheter”.Med mänskliga rättigheter avses de grundläggande rättigheter som återfinns i FörentaNationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna där inledningen påartikel ett lyder “Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter” (FN,1948), och andra konventioner och värderingar som bygger på denna etik. Arbeteanvänds i titeln då jag vill markera att det rör sig om aktivt handlande och inte endast enåsikt eller vilja, vilket ordet engagemang inte klargör. Att vara engagerad kan betyda bådeatt ‘ta verksam del i’ eller att ‘intressera sig för’ och här avses engagemang där bådabetydelserna finns med. Med ideellt engagemang innebär här att känna en vilja att påverkanågot i en viss riktning, som innebär att andra människors livsvillkor förbättras, samt attdetta syfte är den huvudsakliga anledningen till viljan att handla. Viljan att handla skaockså i någon utsträckning lett till konkret handling. Insatserna görs utan tanke påekonomisk vinning och är typiskt, men inte nödvändigtvis, oavlönade.

Insatserna är huvudsakligen något som utförs inom det som kallas civilt samhälle,vilket innebär “den samhällssfär som befinner sig bortom såväl staten som marknadenoch familjen” och “kollektivt handlande på frivillig basis genom olikafrivilligorganisationer, proteströrelser och nätverk”, men begreppet civilt samhälle kaninte sägas endast omfatta verksamhet som bärs upp av idéer (Ahrne, Roman & Franzén,1996, s 252 & 254). För att beteckna verksamheter som bärs upp av idéer används iblandbegreppet idéburna organisationer där idégrunden är huvudsaklig eller viktig förverksamheten, som inte nödvändigtvis behöver höra till det civila samhället. Begreppetfrivillig används ofta för att beteckna oavlönade insatser eller organisering på icke-vinstdrivande grund (Blennberger, 1993). Ordet ideell kommer ur ’ideal’ och betyder attnågot har en viss värdegrund, och har alltså från början ingenting med ekonomi attgöra, men används ibland i den bemärkelsen, när man använder beteckningen ideellorganisation eller ideell sektor för att benämna verksamheter vars främsta mål inte ärekonomiskt (Blennberger, 1993). Att definiera ideellt engagemang främst utifrånekonomisk ersättning har sina problem. Olika människor har olika ekonomiskaförutsättningar, och frågan är om man inte bör betrakta en dags oavlönat arbete olikaom det utförs av en låginkomsttagare utan besparingar eller av en person som avrikedom inte behöver lönearbeta? Anita Nyberg (1995) frågar sig om man inte kanbetrakta vissa låglöneyrken som ideellt arbete, då de anställda snarare verkar motiveradeav den idé som bär upp yrket snarare än lönen. Frivillighet har också sina problem sombegrepp, för vilken mänsklig verksamhet är det i så fall som är ofrivillig?

11

Begreppet humanitär används ofta om sociala insatser i andra länder, internationelltbistånd och arbete för mänskliga rättigheter (Blennberger, 1993), men används inte härpå grund av sin starka koppling till biståndsverksamhet.

Engelskspråkig litteratur om ideellt engagemang använder sig ofta av termenvolunteerism där fokus inriktar sig på den aspekt av ideellt engagemang som handlar omhjälparbetet och utförarrollen, vilket rör att det ses mer som en välgörenhet - hjälpandeoch givande - än vad det gör i Sverige (Amnå, 1995b). Begreppen volontär ochvolontärarbete används här, vid referenser till utländsk forskning om volunteering.

Begrepp får olika innebörd i olika samhällssystem och kulturer, och teorier ochempiri kan inte utan vidare tillämpas på en kultur olika den där forskningen bedrivits. Iforskningsöversikten redovisas främst svensk och amerikansk forskning och det kandärför vara värt att nämna att en viktig skillnad mellan Skandinavien och USA, är attideell verksamhet i USA i huvudsak uppfattas som en förstärkning av individualismmedan den i Skandinavien främst tolkas som en högst kollektiv verksamhet (Amnå,1995b).

Översikt av tidigare forskning

Här presenteras forskning och teori som har direkt anknytning till ideellt arbete,med huvudfokus på forskning inom Sverige, men även en kort introduktion tillinternationell forskning. Kartläggande och analyserande forskning medsamhällsperspektiv presenteras. En svensk studie finns, där asylrättsaktivister ingår, samttvå studier kring det ideella engagemangets drivkrafter i miljörörelsen respektivekyrkligt bistånd.

Omfattningen av ideellt engagemangI en statligt initierad utredning om frivilligt socialt arbete i Sverige, presenterar Eva

Jeppsson Grassman (1993) den första kartläggningen av frivilligt arbete som varitriksomfattande. Studien visade att hälften av befolkningen någon gång under året hadeutfört en frivillig insats inom en organisation, samt att en femtedel av befolkningenutfört frivilliga insatser inom en organisation med social inriktning. Med socialinriktning avses insatser med syfte att öka välfärden för utsatta individer och grupper.Frivilliga sociala insatser visade sig vara dubbelt så vanligt hos kvinnor som hos män.Insatser inom socialt inriktade organisationer, riktade direkt till målgruppen, hade sexprocent av svenskarna utfört (Jeppsson Grassman, 1993).

Människor med mycket kontakter och många sysselsättningar, i sin mest yrkes- ochbarnintensiva ålder, ägnar mer tid åt frivilliga verksamheter, än vad personer med merledig tid gör, och deras insatser är efterfrågade: “Majoriteten av dem som börjat arbetafrivilligt hade blivit ombedda” (Jeppsson Grassman, 1993, s 79). Ett stort socialt nätverkhör samman med frivilligt arbete, då de som har tillgång till många sociala arenor oftarehittas bland de som arbetar frivilligt. Leslie McGovern (1974) har visat att personer medlåg grad av social ångest oftare än personer med hög social ångest, hjälper en okändmedmänniska.

Engagemanget ur personlighetspsykologiskt perspektivI en intervjustudie med respondenter från miljörörelsen har Anna Rosenkvist

(1996) undersökt hur roller och relationer under uppväxten har samband meddrivkrafter och motivation för ideellt engagemang. Studien visar på behov av socialsamvaro som typiskt för de engagerade, och att relationen till syskonen underuppväxten har haft ett mönster av de komplementära rollerna omvårdande - beundrande, däraningen syskonet eller personen själv haft rollen som omvårdande. I motsats till vadRosenkvist förutspått framstod personerna som människor utan särskilt stora behov avatt konkurrera och bli beundrade, och som personer med en integrativ syn på gott ochont, det vill säga en realistisk och nyanserad syn på mänskligt handlande. Lars Rubin(2000), vars avhandling baserar sig på intervju- och enkätmaterial från frivilligt aktiva iLutherhjälpen, beskriver uppväxten och den tidiga erfarenheten som en viktig faktor iengagemangets drivkraft, vilket de intervjuade själva spontant berättat om.

I Rosenkvists (1996) studie skattas personernas personlighetsdrag utifrånpsykologiska behov med indexet CMPS, och resultaten visar ett signifikant lägre behov

12

av självständighet och oberoende kombinerat med ett större behov av att hjälpa ochvårda, än den genomsnittliga befolkningen, och de framstår även som personer medstort behov av sociala relationer. Rosenkvists tolkning är att behovet av mänskligsamvaro och medmänsklig omvårdnad är grunden för viljan att engagera sig samt attautonomin får stryka på foten när individen offrar sina egna behov för att få ingå igruppens gemenskap. Andra forskningsresultat föreslår dock att självständighet ochautonomi är viktigt för personer involverade i ideella verksamheter, då en upplevelseav att bli styrd och kontrollerad i sina insatser minskar personens motivation tillytterligare insatser, samt att ett viktigt motiv för att engagera sig är att få utveckla ochutöva färdigheter som det annars inte hade givits möjlighet till i yrkeskarriären (Clary &Snyder, 1999). En annan tolkning av ideell verksamhet som står i kontrast till hypotesenom hämmad autonomi, är Erik Amnås (1995b) tolkning av den ideella sfären som “ettslags prestationsfri zon i samhället för att förädla andra kvaliteter” än de som tillåtsblomstra inom yrkesarbetets ramar (s 151). Sett ur detta perspektiv söks det ideellautifrån ett behov av ökad frihet. Amnå påpekar samtidigt att det inte är klarlagt hur friden ideella verksamheten egentligen är från prestation och konkurrens.

Motiv och anledningar till engagemangets startpunktKartläggningen av frivilligt arbete i Sverige visar att motivet “önskan att göra nytta

för andra människor” (Jeppsson Grassman, 1993, s 89) dominerar inom socialt inriktadehumanitära organisationer, där tre fjärdedelar av de tillfrågade personerna angett dettasom anledningen till att börja engagera sig. Det som Rosenkvists (1996) respondenterangett som positivt med sitt engagemang, är främst intresse och sympati förverksamheten samt att det sociala och sällskapliga lockat, tätt följt av uppfattningen attdet är viktigt att göra något konkret, men motiven är mångfacetterade, kombinerataltruistiska och egennyttiga:

“Man uppskattar det sociala, feedback och att utvecklas, samtidigt som manhar ett djupgående intresse av verksamheten och uppskattar att göra någotkonkret, försöka förändra” (s 53).

I en studie av bland annat asylrättsaktivister beskrivs mötet med en flykting somefterfrågat hjälp, som en utlösande faktor för engagemanget (Hebert & Jacobsson, 1999).Hos de engagerade i Lutherhjälpen framstår altruistiska motiv med tydlighet (Rubin,2000).

I den internationella forskningen av motiv och drivkrafter för frivilligt arbete haraltruism varit den dominerande förklaringsmodellen, att grunden är helt osjälvisk, menbilden nyanseras av att genuint altruistiskt engagemang inte står i motsats till att arbetetdessutom kan tillfredställa personliga behov (Jeppsson Grassman, 1993). De amerikanskaforskarna Gil Clary och Mark Snyder (1999) har utvecklat ett instrument, VolunteerFunctions Inventory, (VFI) för att mäta olika motiv bakom volontärarbete, utifrån idéen omatt motiven kan förstås med utgångspunkt i vilken funktion de fyller, socialt ochpsykologiskt, för volontären. De sex funktionella motiven för volontärarbete är (1)utlopp för värderingar, (2) förståelse av världen och erfarenhetskunskap, (3) personligutveckling (enhancement), (4) möjlighet till karriärframsteg, (5) trevliga sociala kontakteroch (6) psykiska försvar (protective) i form av flykt från egna problem (Clary & Snyder,1999). Clary et al. (1998) ser volontärarbete som ett samspel mellan individ ochsituation, där bilden av självet och identiteten är viktiga komponenter för att förståmotiven i VFI-modellen. Erik Amnå fördjupar resonemanget kring motivet att fåutlopp för värderingar, genom att beskriva hur “det ideella arbetet gör det möjligt förindivider och grupper att uttrycka sina värden, substantiellt och symboliskt, utan attförst övertyga majoriteten” (Amnå, 1995b, s 148). Beskrivningen av asylrättsaktivisterssolidaritet i Hebert och Jacobssons (1999) studie är en praktiskt präglad solidaritet, därman i handling ger uttryck för en värdering av människors lika värde och en pliktkänslakring att ställa sig på den människas sida, som har en svag position mot samhälletsmaktskikt. Ett tillägg som Rubin (2000) gör, är att engagemanget kan ge ett plusvärde försjälvkänslan, genom att känna sig behövd och betydelsefull, men även i denna studiemärks en pliktkänsla.

13

Motiv och anledningar till fortsatt engagemang.I en longitudinell studie (uppföljningsstudie) av volontärer i socialt arbete riktat till

AIDS-sjuka, undersökte Louis Penner och Marcia Finkelstein (1998) personlighetsdragsom kunde förutspå ett långlivat ideellt engagemang. Deras studie koncentrerar sig påen modell för prosocialt beteende, även kallat hjälpbeteende, som karaktäriseras av detvå personlighetsdragen hjälpsamhet och empati med inlevelsefokus (other-oriented empathy).Det empatiska draget visade sig med säkerhet kunna förutspå framtida aktivitet somvolontär medan hjälpsamhet visade ett mycket svagt samband. Forskarnas tolkning är attdet empatiska draget innebär en motivation på grund av en vilja att göra nytta för andraoch stärka sin självbild som en bra person. Det hjälpsamma draget däremot, hade ingetsamband varken med att engagemanget upplevdes som tillfredställande eller medaltruistiska motiv. Ytterligare en studie kring volontärer och empati fördjuparförståelsen kring vilka komponenter av empati som är av betydelse, där inlevelse(perspective taking), omtanke (concern) och beklämdhet (distress) visade sig ha positivasamband med långsiktigt volontärarbete. Detta är speciellt intressant då beklämdhet tillviss del står i motsats till inlevelse och omtanke, då upplevelsen av att vara beklämdlockar till en flykt från situationen snarare än att närma sig och leva sig in i den (Unger& Thumuluri, 1997). I Rubins (2000) avhandling framkommer ett behov att tillhöra ettsammanhang som ett viktigt motiv för att fortsätta engagemanget:

”Engagemanget ger många av dem som är aktiva mycket tillbaka. Dethandlar om tillfredställelsen av att vara med i ett meningsfullt sammanhang.Man har en möjlighet att göra något konkret åt nöden i världen. Detmeningsfulla ligger i att man tillsammans med andra upplever att man har enuppgift, är behövd och kan göra nytta. Detta anknyter till människansbehov av samband och sammanhang. Genom engagemanget är mandelaktig i samhället och i en mänsklig helhet.” (s 201).

Ideelt engagemang i omvärldsperspektivI Sverige finns en utbredd inställning om att frivilligt engagemang inte ska vara en

ersättning för samhällets ansvarsområden, men är viktigt där samhället brister och somförändrande kraft, vilket framgår av påståenden som Jeppsson Grassmans (1993)tillfrågade får ta ställning till: att det är viktigt engagera sig själv och inte vänta på att allaproblem löses av samhället, anser 74 % av befolkningen och 81 % av de frivilligt aktiva.Jämfört med ett antal andra europeiska länder och deras befolknings inställning tillfrivilligt arbete, har den svenska befolkningen en unik åsiktsposition, där egenvärdetoch den självständiga kraften i frivillig verksamhet betonas starkare än i andra länder,samtidigt som synen på verksamheten som ersättning för samhällsservice är mycketlägre (Jeppsson Grassman & Svedberg, 1995).

I Hebert och Jacobssons (1999) studie om asylrättsaktivister beskrivs hurengagemanget gett nya perspektiv på olika sätt och i synnerhet på hur flyktingpolitiken irealiteten ser ut. De tolkar även utifrån sina intervjuer att engagemanget sprids genomatt de aktiva i samtal med andra väcker samvetsfrågan kring att engagera sig och har dettasom “naturlig strategi” för att rekrytera nya människor (Hebert & Jacobsson, 1999, s 104)och de ser asylrättsaktivisternas verksamhet som en fråga till övriga i samhället, omhuruvida man verkligen i praktisk handling ställer sig bakom de grundläggandevärderingar som exempelvis finns i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.Rubin (2000) finner stor variation i omvärldsperspektivet där några av respondenternahar frågan om internationell rättvisa som helt central för engagemanget medan andrahar det i liten grad. Engagemanget tolkar Rubin som en möjlig strategi för att hanteraen mångtydig, osäker och hotfull värld, där praktisk handling blir ett svar på enexistentiell kris och strävan blir att skapa hopp, mening och sammanhang i en världsom kan verka hopplös.

Efterfrågan på fortsatt forskningVidare forskning har av Jeppsson Grassman & Svedberg (1995) efterfrågats kring

mötet mellan frivilligt engagerade och deras målgrupper, och i vilka socialpsykologiskakontexter dessa möten sker samt forskning om hur initiala och fortsatta drivkrafter iideellt engagemang skiljer sig åt och vilken belöning, funktion och betydelse frivilligt

14

arbete har i människors liv och de pekar på en stor brist inom skandinavisk forskningkring detta.

Ett handlingsprogram för forskning om ideell verksamhet, framtaget av Erik Amnå(1995a) för dåvarande Civildepartementet, innehåller ett programområde som benämns“den ideella verksamhetens betydelse” med verksamhetens värde för bland annatindivider, grupper och kulturer i fokus (s 59). Bland annat pekar Amnå (1995a) på att deideella verksamheterna i sin självförståelse och den allmänna diskussionen anses bidrabland annat genom social integration, bevarande och skapande av idéer och att frigöramänniskor genom att erbjuda unika möjligheter att utveckla sina förmågor ochegenskaper. För framtida forskning nämns frågor om vad ideella insatser betyder föridentiteten och känslan av självtillit och kompetens, och huruvida det finns entillfredställelse i att kunna se på sig själv som betydelsefull påverkare “i en värld därman eljest kan gripas av känslor av både vanmakt och maktlöshet” (Amnå, 1995a, s 60).

Filip Wijkström (2002) efterlyser forskning kring “hur människors ideellaengagemang konstrueras och hur deras relationer till organisationer ser ut” och anserdetta vara bristfälligt belyst (s 243). Individens relation till engagemang ochorganisationer förändras då samhället förändras. Idag förhåller sig människor på ett merindividuellt sätt till ideella organisationer, och tenderar att utgå mer från syftet med sittpersonliga engagemang och använda medlemskap i organisationer som medel för dettasyfte, vilket kan observeras i sjunkande medlemsantal, benämnd som en folkrörelsernaskris. Även här ser Wijkström (2002) behov av ökad forskning. Individen har störremöjlighet till interaktion i globala rörelser genom utvecklingen av internet och e-post,vilket ger möjlighet att påverka tillsammans med ett stort antal människor utan någonstörre inblandning av vare sig hierarki eller byråkrati, vilket Naomi Klein (2001)beskriver som en karaktärsförändring av organisering kring olika politiska frågor. Meddessa pågående förändringar blir det allt viktigare med perspektiv på den enskildaindividen för att studera ideell verksamhet.

Forskningen har ofta haft samhällsnytta och Sverige som nationalstat i fokus för sittundersökningsområde (Amnå, 1995b). Ideell verksamhet beskrivs typiskt inte utifrån enegen begrepps-apparat, utan med begrepp hämtade från studier av den offentligasektorn eller näringslivet (Wijkström, 2002). Med globala rörelser i åtanke blir det ocksåviktigt med ett kulturellt perspektiv på ideellt engagemang, vilket Amnå (1995b)efterlyser genom jämförelser av motivation i olika kulturer och vad som inträffar imötet mellan svenska ideellt engagerade när människor från andra kulturer slår sig ner iSverige, blir det ett utbyte och hur ser det ut? Många ideella organisationer, traditionellasom nystartade, är dessutom internationellt verksamma och verksamhet i och omkringdem kan inte endast förstås utifrån kulturen i en nation (Wijkström, 2002).Internationellt är ihållande ideellt engagemang och orsaker till fortsatt aktivitet är ettrelativt nytt och obeforskat område, då enstaka tillfällen av frivilligt ingripande varitforskningens huvudfokus (Clary et al., 1998).

*

15

TEORI

Teorier och tankemodeller under denna rubrik, har valts ut med utgångspunkt iresultaten - resultaten har fått styra urvalet av teori och alltså inte legat till grund föranalysen - och syftar till att ge perspektiv och begrepp till en fördjupadresultatdiskussion. Teorierna är därför inte beskrivna i fullständig detalj eller helhetutan med utgångspunkt i det som har relevant att koppla till resultaten. De trehuvudinriktningar som presenteras i denna teoridel är ett individualpsykologisktperspektiv med psykoanalytisk utgångspunkt, ett socialpsykologiskt perspektiv, samt ettexistentialpsykologiskt perspektiv.

INDIVIDUALPSYKOLOGI

Här beskrivs teorier och modeller med utgångspunkt i psykets inre dynamik ochstruktur, enligt ett psykoanalytiskt perspektiv. I det psykoanalytiska perspektivet påmänniskans psyke är det processer, mönster och växlingar som är i fokus, snarare änpersonlighetsdrag. Ett personligt drag ses som sammanflätat med sin motpol och detmänskliga psyket innehåller därför alltid motsatser (McWilliams, 1994). Vårt psyke ärinte slumpmässigt, men däremot rörligt och förstås bäst utifrån vilka poler vi balanseraremellan. Våra personlighetsdrag styr oss inte, vi förhåller oss till dem.

Självförverkligande och tyranniet i ’jag borde’

Karen Horney växte upp med en far som var fundamentalistiskt troende och avövertygelsen att kvinnor var roten till det onda i världen. I vuxen ålder blev Horney enframstående psykoanalytiker och utvecklade en teori om självförverkligande(Hergenhahn, 1994). Grundantagandet i Horney's teori är att varje människa från börjanhar ett reellt själv som innefattar varje individs potential. Självförverkligandet innebär attlåta sitt reella själv komma till sin rätt, genom att lyssna till sina känslor, tankar,önskningar och intressen och beakta sina egenskaper och förmågor. I motsats till detreella självet står det idealiserade självet som är en flykt från det reella självet. Detidealiserade självet uppstår som ersättning för de delar av det reella självet, som avnågon anledning inte blivit accepterade, erkända och uppskattade och kan sägas vara enkonstruerad fantasiperson med de egenskaper personen upplever sig borda ha. Justörre utrymme som tas upp av ett idealiserat själv, desto svårare blir det att upplevasjälvförverkligande och självaktning. Försök att leva upp till det idealiserade självet bliren utarmning av självaktningen, då det är lätt att misslyckas med att leva upp tillföreställningen om ett perfekt själv, samtidigt som de idealiserade självet, även om detuppnås, inte är personens genuina själv och därmed inte ger en känsla av värde för denman innerst inne är. Strävan efter det idealiserade självet blir ett liv rättat efter ’jagborde’, vilket Horney kallade för the tyranny of the should eller ”de inre budordenstyranni” enligt den svenska översättningen. För att självförverkligandet ska kunna fåutrymme behövs ett accepterande av det reella självet och en förmåga att uppleva bådenederlag och framgång, samt att justera sina ambitioner efter verkligheten (Horney,1989).

Denna tankemodell visar på vikten av att att vara genuin och sann mot sig själv ochacceptera sina förmågor och tillkortakommanden, istället för att försöka bli perfekt ochpassa in i en förutbestämd mall.

Skuld och skam, jagideal och över jag - moraliska drivkrafter

Sigmund Freuds begrepp överjag beskriver den delen av psyket som övervakarresten av psyket, utifrån ett moraliskt perspektiv, grovt sett vårt samvete. Freud ansåg attöverjaget skapas genom att vi som små identifierar oss med de värderingar som finns ivår uppväxtmiljö och att detta är sättet på vilket kulturella värderingar och normer försvidare. Senare utveckling av teorin ser överjaget som något som grundläggs tidigare änvad Freud ansåg och härstammar från våra första upplevelser av vad som ger oss andras

16

uppskattning och kärlek och vad som inte gör det. Nancy McWilliams (1994) beskriverdet så här:

”Den första förutsättningen för att kunna utveckla ett samvete (eller medett mer teoretiskt begrepp, ett överjag) är förstås att man tycker tillräckligtmycket om en människa för att bry sig om vad hon eller han anser.” (s. 206,författarens parentes).

Ju mindre strängt och dömande överjaget är, desto större utrymme finns det förett konsekvent etiskt beteende, då överjaget tenderar att stjälpa sig själv om det är försträngt, genom att förbud istället ageras ut under tillfällen av minskad kontroll,exempelvis stress, ilska eller berusning. Överjaget är både medvetet och omedvetet ochkan förändras genom att det medvetandegörs och reflekteras över (McWilliams, 1994).

En del av överjaget benämns jagideal, och liknar Horney’s (1989) begreppidealiserat själv. Jagidealet är en föreställning om den person man borde vara, men sesinte främst som en ersättning eller flykt från den egna identiteten, utan snarare som enpsykisk funktion hos oss alla, som har en betydande del i utvecklingen. Kortfattat kanman säga att jagidealet är en aspekt av överjaget, som erbjuder värderingar och mål attsträva emot, en uppsättning önskade självbilder (Sigrell, 1994). Överjag och jagideal kansägas stå i ett balansförhållande, där mänskligt växande innebär att denna balansförändras och jagideal och överjag nyanseras. Övergången från barn till vuxen kanbeskrivas i termer av att barnet först leds av ett överjag som omgivningen präglat, för atti tonåren göra uppror mot överjaget och istället orientera sig mot olika jagideal, sökaönskade självbilder, varefter balansen återgår till en dominans av ett överjag som idenna process blivit nyanserat och mer självvalt (Blos, 1972). Denna pendling mellanjagidealets önskade självbilder och överjagets moral ger en beskrivningsmodell förväxande och förändring av självbild och uppfattningar om normer och moral, genomhela livet.

Begreppen skuld och skam hör samman med överjaget och jagidealet och de tvåkänslorna kan ses som två kvalitativt olika, grundläggande drivkrafter för mänskligthandlande. Bo Sigrell (1994) ser skam och skuld som känslor och tankestrukturer somkan vara både konstruktiva och destruktiva. Den konstruktiva sidan, som är i fokus här,är skam och skuld som ledning i vårt sociala liv.

”Mänskligheten skulle inte fungera utan skuld och skam. Man kan beskrivaskuld och skam som inre signaler, som ger oss information om våra socialarelationer, om gränser och begränsningar. Skam och skuld lär oss hur vi skaförhålla oss till enskilda personer och grupper.” (s. 162).

Det konstruktiva i skuld är förknippat med överjaget, och med aktiv handling. Attvara orienterad mot skuld snarare än skam innebär att man istället för att huvudsakligenanvända sig av jagideal och utopier om sig själv, tar ledning i en uppsättning idealahandlingar, vad man bör och inte bör göra. En orientering mot skuld gör det lättare attta motgångar, då misslyckandet ses som begränsat till en enskild handling, inte till helapersonen. En övervikt mot skam gör självkänslan bräckligare, där misslyckande lätt sessom beroende av vara misslyckad som person.

”Enkelt uttryckt kan man säga att skuld är något man känner när man utförten handling som överträder ett överjagsförbud och som man valt av egen frivilja. Skuld har således med aktivitet att göra. (...) Skam för att ha misslyckatsupplever man för något man inte gjort frivilligt och har alltså med oförmågaoch passivitet att göra.” (Sigrell, 1994, s 164).

Översatt till sina positiva motsvarigheter skulle skuld och skam kunna beskrivassom värdighet respektive stolthet. Det konstruktiva i att upprätthålla sin värdighetgenom att handla på ett rätt sätt, blir då tydligt, liksom även värdet i att kunna vara stolt,men inte domineras av stolthet.

17

Mellan omnipotens och maktlöshet

Omnipotens betyder allsmäktighet. Enligt Melanie Kleins (1988) teorier är känslanav omnipotens, ett sätt att förhålla sig till maktlöshet och övermäktigt beroende avandra. Beroende och maktlöshet är något vi alla upplever i början av våra liv, då vi ärberoende av andra människor för att överleva. Det omnipotenta tankesättet innebär entillflykt till en ideal tillvaro som personen har all makt över. Eftersomomnipotenskänslan inte stämmer med verkligheten, behöver verkligheten modifierasom omnipotensen ska kunna behållas. Enligt Klein sker detta genom en mentalklyvning i gott och ont, där den person man är utlämnad till blir sedd som endast god,i bemärkelsen endast till för mig. Man kan säga att priset vi får betala för att känna osstrygga, starka och i kontroll, trots att vi befinner oss i en situation där vi är utelämnade,är att vi tappar förmågan att se verkligheten som den är eller att betrakta andramänniskor på ett nyanserat sätt.

Omnipotensen är en grundläggande mänsklig tanke- och känsloposition, som här-stammar från vår första tid, då vi ännu inte insett att andra människor har en egen viljaoch kontroll, och därmed känner oss allsmäktiga. Att växa upp och utvecklas innebär attgrad-vis komma till insikt om att ingen människa har allmakt och lära sig acceptera denegna förmågans begränsningar. Omnipotenskänslan är grundläggande för självkänslan(McWilliams, 1994).

”Känslan av att kunna påverka världen, av att vara en kraft att räkna med, ärnaturligtvis avgörande för självkänslan, som börjar med infantila ochorealistiska men utvecklingsmässigt fullt normala fantasier om den egnaomnipotensen. (...) Vissa sunda rester av den infantila omnipotensen leverkvar inom oss alla och bidrar till vår upplevelse av kompetens ochlivsduglighet. Det är naturligt att känna sig ’hög’ när man har lyckatsgenomdriva sin vilja.” (s. 139)

Det är nödvändigt för självkänslan och kompetenskänslan att då och då få upplevaen kick av omnipotent kontroll. Graden av omnipotenstänkande påverkar självkänslaoch livsval och kan exempelvis inverka på vilket yrke man väljer (McWilliams, 1994).För att förstå hur människor reagerar på känslor av maktlöshet och beroende i sinavuxna liv, och hanterar dem, kan omnipotens ses som den andra sidan av skalan,motsatsen till exempelvis total hjälplöshet. Balansen mellan maktlöshet ochomnipotens blir viktig för att acceptera sina begränsningar och även sitt eget åldrandeoch ändliga liv. Att kunna välja är ett nyckelord för balans mellan maktlöshet ochomnipotens. Att göra ett val förutsätter någon form av makt och möjlighet mensamtidigt innebär det att avstå från omnipotenens. I omnipotensen omfattar man ju alltoch behöver inte välja.

Skuld och gottgörelse

Som grunden för kreativitet och konstruktiva handlingar i vuxen ålder, beskriverbarnpsykoanalytikern Melanie Klein (1988) hur kärlek, aggressivitet och skuld samspelari våra allra tidigaste mänskliga relationer och ger ett behov av gottgörelse, att behandlavåra medmänniskor med omsorg och reparera det i världen som är dåligt. Klein tänkersig att vår första kärleksupplevelse är starkt kopplad till den eller de som vårdar oss ochtillfredställer våra behov i vår tid som spädbarn. Dock är det omöjligt att i varje stundfölja och tillfredställa ett barns behov, varför frustration och aggressivitet oundvikligenupp-kommer i de tidiga kärleksrelationerna i alla människors uppväxt. Efter hand lär vioss att hantera och acceptera att kärlek och aggressivitet kan rikta sig mot samma älskadeperson, vilket är ett stort steg i barnets utveckling och leder till ett behov av att gottgörade aggressiva impulserna mot den personen. Gottgörelsen innebär en omsorg ochansvars-känsla för sin medmänniska och behovet av gottgörelse tar vi med oss somdrivkraft i kontakt med människor livet igenom. Omsorgen om en annan är samtidigten omsorg om sig själv, då behovet av gottgörelse också förutsätter att vi kan identifieraoss med den andra människan och hennes eller hans situation. Vi visar omsorgeftersom vi själva har ett behov och en förståelse av omsorg. Klein ser gottgörelsen

18

som en väsentlig komponent i alla mänskliga relationer som innefattar någon form avkärlek.

”I djupet av vårt sinne är längtan efter att göra andra lyckliga förenad meden stark ansvarskänsla och omsorg om dem, vilket visar sig i genuin sympatiför andra människor och i förmåga att förstå dem, vad de är och vad dekänner.” (s. 85).

Klein ansåg att aggressivitet, i bred bemärkelse, finns med som komponent i allaproduktiva verksamheter och att den i samspel med kärleken är ständigt närvarande hosvarje människa.

Omsorg , gr ymhet och integrativ position

En annan central teori som härstammar från Klein är tanken om att det finns tvåpsykiska positioner som är grundläggande för människans sätt att uppleva verkligheten,och som har betydelse för vår kapacitet till både omsorg och grymhet. Ludvig Igra harvidareutvecklat Kleins tänkande och benämner de två positionerna den schizo-paranoidapositionen och den integrativa positionen. Enligt Igra ska positionerna förstås som två kvalita-tivt olika sätt att uppleva verkligheten.

”De utgör två ursprungliga perspektiv på verkligheten vilka utvecklas frånfödelsen, och de båda positionerna utgör två olika upplevelser av det egnasjälvet och dess relation till omgivningen.” (Igra, 2001, s. 68).

Här ska främst den integrativa positionen förklaras, som en källa och förutsättningtill omsorg, men för att förstå denna position behöver den schizo-paranoida kortförklaras. Begreppet schizo-paranoid låter mer dramatiskt och psykiatriskt än vad Kleinavsåg. Positionerna är inte patologiska tillstånd, utan tvärt om grundläggande mänskligaperspek-tiv att uppfatta världen på och vi kan alla, även i våra vuxna liv, röra oss mellande två positionerna. Den schizo-paranoida positionen är ett tillstånd där världenbetraktas utifrån ett behov av det som kan säkerställa den egna överlevnaden. Ingenting ivärlden har ett eget värde i sig, utan bedöms efter om det är till fördel för eller hotmot den egna existensen. Som små barn är denna position det första tillståndet ochgrundar sig i vår utsatthet som nyfödda. En vuxen person kan gå över i denna positionexempelvis vid yttre hot mot den egna säkerheten. Övergången till den integrativapositionen, innebär att människor och omvärlden får ett värde som upplevs viktigt attskydda för deras/dess egen skull. Den integrativa positionen innebär en öppenhet för att seen komplicerad verklighet och stå ut med motsatser, exempelvis att en och sammamänniska kan vara både älskvärd och grym (Igra, 2001).

Enligt Igra (2001) grundläggs, i och med den integrativa positionens inträde i våraliv (under första levnadsåret), en oreflekterad etisk/moralisk impuls, som innebär enrespekt för andra människors värde. Denna spontana etiska impuls beskrivs som eninstinktiv medkänsla och i jämförelse med överjaget ser Igra den etiska impulsen sommer stabil och inte möjlig att förvränga och påverka i samma utsträckning somöverjaget och påpekar att överjaget kan påverkas och ändras till att omfatta ideal ellerregler som till synes legitimerar grymma handlingar. Igra föredrar att tala ommedmänsklighet istället för samvete, då han anser att samvetet tycks ”kunna fyllas medytterst skiftande innehåll” (s. 158).

”När jag ställs inför en annan människas värnlöshet riktar denna värnlösheten uppmaning till mig att visa omsorg, och jag kan välja att lyssna till deneller ej.” (s. 162).

Denna grundläggande mänskliga impuls till omsorg ska dock inte förstås som attmänniskan i grunden är god, då de båda positionerna är lika mänskliga och upplevelsenav världen och oss själva är ett samspel mellan de både positionerna. För Igra ärmöjligheten till grymhet allmänmänsklig och han talar om ”en ficka av potentiellgrymhet” (s. 72) som härstammar från upplevelser i vårt tidigaste liv, där våra behov

19

tillfälligt inte kunnat till-fredställas, samma upplevelser som Klein ansåg skapar behovettill gottgörelse, genom att aggressivitet och kärlek sammanbinds. Människan är alltsåvarken ond eller god i grunden, enligt detta synsätt, utan med inneboende potential tillbåde grymhet och omsorg. Hat och kärlek går hand i hand.

SOCIALPSYKOLOGI

Här presenteras socialpsykologiska teorier som utifrån ett perspektiv på mänskligtsamspel och situationens betydelse försöker förstå vad som leder till att människoringriper till förmån för en medmänniska.

Empati - att uppfatta människor som subjekt

Jacob Håkansson (2003) har undersökt fenomenet empati och enligt honominnefattar empati känslor, förståelse, någon form av igenkänning av den andras/andresupplevelse och omtanke. För att upplevas som empatisk av en annan person, är detavgörande att omsätta sin empatiska reaktion i konkret handling. Empati väcks främstnär man har förmåga att se sin medmänniska som ett subjekt, det vill säga att personenuppfattas utifrån sitt eget perspektiv, och inte som ett objekt. I jämförelse medbesläktade fenomen som sympati och medkänsla, sätter Håkansson empatin i en unikställning, som det feno-men som möjliggör för oss att förstå, så väl som ha omsorg för,ett medvetande utanför oss själva. Kärnan i Håkanssons teori är att empati orsakas av enpersonfaktor, möjligheten att se den andra personen som subjekt, och ensituationsfaktor, att personen befinner sig i någon form av svårighet, och att empatioftast känns inför situationer där någon som har det svårt uppfattas som ett subjekt.

Responsivitet och förbipasserande

En tragisk händelse inträffade New York 1964, då den unga kvinnan KittyGenovese knivmördades trots att trettio personer bevittnade händelsen, men inte grepin. Detta blev startpunkten för forskning som i nästan fyrtio år har försökt svara påfrågan varför ingen ingrep. Det man bland annat funnit, är att ju fler personer som blirvittnen till en annan persons nöd, desto mindre är sannolikheten för att någon kommeratt ingripa, vilket kallats för the bystander syndrome. Störst sannolikhet att få hjälp, har mandå endast en annan person är närvarande. En tänkbar förklaring till detta syndrom är attmänniskor upplever att det personliga ansvaret blir oklart ju fler som är närvarande. Enannan förklaring är det socialpsykologiska fenomenet konformitet, vilket innebär att deflesta människor anpassar sig för att agera som sin omgivning. Går det en viss tid utanatt någon agerar, uppfattas det som det konforma sättet att bete sig och de flestakommer att låta bli att agera. Andra hindrande faktorer är rädsla för att bli indragen inågot, då det kan vara svårt att bedöma hur stor insats som krävs för att hjälpa(Aronsson, 1995). Att som bystander - det vill säga förbipasserande - välja att ingripa kanses som en process i fem steg, där det första är att över huvud taget uppmärksamma ettbehov (1) och därefter förstå allvaret i situationen (2) för att sedan ta på sig ansvaret föratt göra något (3). Anser man exempelvis att någon annan borde vara ansvarig griperman kanske inte in. Därefter behöver man uppleva sig ha tillräcklig kunskap ocherfarenhet (4) och slutligen att man upplever sig motiverad, inte avskräckt avexempelvis en hotfull situation (5) för att ingripa (Baron & Byrne, 2003).

Johan Asplund (1987) har myntat begreppet social responsivitet vilket han utgår frånsom ett spontant och grundläggande beteende. Social responsivitet är att reagera medgensvar på sina medmänniskor och säger inget om hur - av omsorg, aggressivitet, rädslaet cetera - vi ger gensvar. Social responsivitet är något mer grundläggande än moral,verkar på en mer basal nivå. I motsats till social responsivitet ställs asocial responslöshet,vilket behöver läras in och är formellt i motsats till den sociala responsiviteten som ärinformell. Social responsivitet är reaktion, asocial responslöshet icke-reaktion. Asocialresponslöshet kan innebära att vara aktiv, exempelvis att reagera med konformitet ellerfölja regler om vett och etikett.

20

Jonathan Glover (1999) sätter teorierna om konformitet och bystander syndrome iett större sammanhang än en person i nöd som får eller inte får hjälp avförbipasserande på gatan. Han ser världen som befolkad av förbipasserande, som enligtsamma mekanismer kan reagera med att ingripa eller inte för att undsätta de människori världen som är i nöd. Det som får oss att ingripa eller stoppar oss från att fullfölja envåldshandling, är ett genombrott av den humana responsen, vilket innebär en spontan etiskrespons av liknande typ som Igra beskrivit. När människor som lever i relativt tryggaoch skyddade delar av världen ser nyheter på TV om exempelvis krigsdrabbadeområden, sker ett undertryckande av den humana responsen. Människorna vettillräckligt mycket om världens hemskheter för att veta att det blir obehagligt om defortsätter titta eller leva sig in och kan, genom att titta bort, leva vidare i illusionen omatt världen är en tolererbar plats. Hinder för den humana responsens genombrott äravstånd. Glover pekar på att det är lättare att skada en annan människa eller förnekahennes eller hans lidande om vi befinner oss på så långt avstånd att personen kan blianonym och omänsklig för oss, vilket den moderna tekniken, som TV, erbjuder mångamöjligheter till. Den humana responsen kan väckas om vi plötsligt upptäcker någotmänskligt hos den andra personen - familjefoton i plånboken eller att ha råkat ta på sigomaka strumpor, något alldagligt vi känner igen. Detta kan jämföras med Håkanssons(2003) åtskillnad mellan att se en person som ett objekt eller ett subjekt. Den humanaresponsen kan även väckas av en moralisk föreställningsförmåga, en vilja att sätta sig inoch förstå (Glover, 1999).

EXISTENTIELL PSYKOLOGI

Inspirationen till den existentiella psykologin kommer från den filosofiskainriktningen existentialismen och har till utgångspunkt en förståelse av livet utifråndess allmän-mänskliga villkor, som att vi alla har en begränsat tid på jorden. Människanssituation, känslo- och tankeliv ses hela tiden i livstidsperspektiv.

Livet, döden och varandet

Livet är intimt förknippat med döden. Irvin Yalom (2002) pekar på att enkonfrontation med döden ofta leder till högre livskvalitet och går så långt som att sägaatt ”även om döden som fysisk realitet förgör oss kan tanken på döden rädda oss.” (s.165). Döende personer, liksom personer som konfronteras med en nära anhörigs död,genomgår ofta en personlig förändring, där livet känns tydligare och mer värdefullt,samt att före-ställningar om vad som är väsentligt i livet omvärderas. Yalom beskriverdetta i existentiella termer, genom att närheten till döden leder oss in i vårt ontologiskavara. Vårt ontologiska vara innebär att befinna oss direkt i livet, istället för att förhålla osstill livet.

”När vi befinner oss i vårt ontologiska vara - den verklighet som finnsbortom vardagslivets bekymmer - har vi en särskild stor beredskap för attgenomgå en personlig förvandling. Men hur övergår vi från den vardagligaexistensformen till den ontologiska? Filosofer talar ofta om »gräns-upplevelser« - tvingande erfarenheter som slungar oss ut ur »vardagligheten«och väcker vårt intresse för »varat i sig«. Den mest tvingande gräns-upplevelsen är konfrontationen med den egna döden.” (s. 165).

Insikten om den egna döden anses inom den existentiella psykologin vara engrundläggande drivkraft för kreativitet och livsval. Detta sammanfattas av en av RolloMay’s (1983) studenter, som citeras i hans bok:

”Jag vet endast två saker - den första, att jag en dag kommer att vara död,den andra, att jag inte är död nu. Den enda frågan är vad jag gör mellandessa två punkter.” (s 169, min översättning).

21

Meningen med livet

Richard Kinnier (2003) ägnar sitt liv åt att forska om meningen med livet. Nyligenkartlade han tillsammans med tre kollegor framstående människors syn på meningenmed livet, människor från olika delar av världen, med olika religion ochsysselsättningar. Framstående personer är inte nödvändigtvis klokare än vanligt folk,men de kan antas ha ett större intryck på många människors värderingar, och kandessutom ses som bärare av vår kultur, de anses framstående för att de representerarnågot som är viktigt i vår kultur. De huvudteman Kinnier med kollegor kom fram tillvar följande, i ordning efter vanligast förekommande:

- Njuta av livet som upplevelse, bejaka ögonblicket och resan.- Älska, hjälpa och gynna andra. Visa och uppleva medkänsla.- Livet är ett mysterium.- Livet är meningslöst.- Livet är att prisa Gud och/eller förbereda sig för nästa liv.- Livet är en kamp.- Bidra till något som är större än oss själva.- Förverkliga oss själva; utvecklas som person eller art; finna visdom och det sanna.- Skapa sin egen mening.- Livet är ett absurt skämt.

De mer handlingsinriktade uppfattningarna om meningen med livet, sammanfattarKinnier och hans kollegor på detta sätt:

”Life is a gift, an opportunity. While alive we should live fully, savor theexperience, enjoy the journey. But we also have responsibilities. We are hereto evolve into better and wiser people so that humanity may also evolvespiritually. We are here to pursue truths and knowledge. If we find truths wemust stand up for them. We are here to serve and love others. Finally, ourtask is to contribute something positive to society and to the spiritualevolution of humankind. We should leave the world a better place than wefound it.” (s. 116)

Viktor Frankl (1968) har utifrån sina personliga erfarenheter i koncentrationslägerutvecklat en psykologi kring livets mening, där människans vilja till mening är encentral och grundläggande kraft för att trivas med livet. Enligt Frankl är människansförmåga att uthärda lidande mycket stor, men hänger på förmågan att finna någon formav mening i lidandet. Forskning kring hur människor som levt ett produktivt ochengagerat liv återberättar sin livshistoria, visar att de i lika hög utsträckning som andraberättar om svåra upplevelser, men att dessa upplevelser oftare än hos andra, ses sommeningsfulla, lärorika och i ett sammanhang som i slutändan kan skapa förutsättningarför något positivt (McAdams et al. 1997). Varje individ behöver finna sin egen unikamening och själv förverkliga den, enligt Frankl (1968).

”Meningen med livet växlar från människa till människa, från dag till dag ochfrån timme till timme. Det väsentliga är därför inte livets mening i allmänhetutan den specifika meningen med en persons liv i ett givet ögonblick.” (s.107)

Att ge sitt liv mening innebär enligt Frankl (1968) även ett ansvarstagande, i denbemärkelsen att erkänna sina egna valmöjligheter och ta ansvar för sina egna livsval.Väljandet är en förutsättning för att finna mening. Livet frågar oss vad vår mening skavara.

”Varje människa tillfrågas av livet, och hon kan bara svara livet genom attsvara för sitt eget liv. Sitt svar till livet kan hon endast ge genom att varaansvarig.” (s. 108)

22

Helhet, sammanhang och livskvalitet

Margaretha Hagberg (2002) har studerat vad som ger en upplevelse av livskvalitetoch värde och tillfrågat äldre personer hur de ser tillbaka på sina liv. I deras berättelserser hon livskvalitet gestaltas från fem dimensioner, engagemang i känsla och handling (1),balans exempelvis mellan beroende/oberoende, få/ge eller aktivitet/vila (2), kontinuitet iför-hållande till sig själv, andra och sina värderingar (3), skapande som en påverkan av sinoch andras tillvaro och kommande generationers liv, utifrån sitt engagemang (4) ochslutligen överskridande vilket innebär en rörlighet genom fantasi, minnen, framtidsplanereller brott med gamla normer (5). Om just engagemang skriver Hagberg:

”Att vara engagerad, att bli berörd, att vara i process och att ha ett målutanför sig själv bildar en central konstituent för livskvalitet och kan ta siguttryck på olika sätt. Det kan vara ett politiskt eller socialt engagemang, ettengagemang i projekt som rör det egna livets eller familjens förhållanden,eller ett engagemang i projekt av mer praktisk natur.” (s. 129)

Dimensionerna av livskvalitet ses som utvecklingspotentialer inom tre av livetsnivåer: handling - liv som levnad, psykologisk - liv som upplevelse eller existentiell - liv som energi. Livsom levnad fokuserar på det faktiska handlingsplanet, där man genom aktiv delaktighetupplever sitt egenvärde och meningsfullhet i stort utifrån konkreta handlingar ochfaktiska förhållanden:

”Liv som levnad eller handlingsdimensionen innehåller också berättelser omsamhällsförändringar och vikten av att leva i en värld som är känd ochförutsägbar men inte stillastående. Att ha en uppgift, som har betydelse församhället eller olika institutioner och att ställa upp och hjälpa andra bidrartill upplevelse av meningsfullhet.” (s. 146)

Liv som upplevelse innebär meningsfullhet genom det värde som handlingar ochsysselsättningar upplevs ha för andra och för sig själv och rör att kunna vara sann motsig själv och bidra med något bra till sig själv och andra, men rör inte så mycketkonkreta resultat utan snarare i hopp, strävan och förväntan. Detta rör alltså denpsykologiska förståelse personen har för de sammanhang hon eller han ingår i.

Liv som energi beskrivs som att kunna uttrycka sig som den man är och behov avdelaktighet. Här sätts det egna livet i ett större sammanhang, en helhetsupplevelse avmeningen med livet, som jag förstår Hagberg.

”Livskvaliteten i denna dimension kan uttryckas som autenticitet, värdighetoch mening. Den egna utvecklingsprocessen, upplevelse av värde ochmening i tillvaron som helhet och i enskilda händelser, samt en djuparegemenskap med något utanför sig själv utmärker berättelser i dennadimension.” (s. 148)

Att utveckla sin potential inom alla de fem dimensionerna för livskvalitet, på allalivets tre nivåer, sammanfattar Hagberg som ”en upplevelse av att vara en helhet i ettsamman-hang” (s. 170), och denna modell utgör hennes helhetstolkning av sitt samladematerial.

*

23

F ORSKNING SP ROCESS EN

Uppsatsens ämne valdes utan uppdragsgivare eller teoretiska preferenser, utifrånpersonligt intresse och erfarenhet. Innan beslutet att göra uppsatsen och självaforsknings-upplägget började ta form, förflöt ett år av funderingar och samtal medkollegor och vänner.

METODVAL

Här klargörs vilka överväganden som legat till grund för valet av metod. Devetenskapsteoretiska vägvalen, likväl som utformningen av praktiska detaljer motiveras.

Val av ansats

Det främsta skälet till valet av en kvalitativ och reflexiv metod, var att inte begränsastudiens frågeområde, utan vara öppen för information som inte på förhand kunnatformulerats som hypoteser. Forskningen kring ideellt arbete utifrån ett psykologisktperspektiv är hittills av så liten omfattning, att det inte fanns tillräckligt medinformation för att bygga hypoteser. Att avgöra vad i fenomenet som var av störst viktoch var tyngdpunkten borde ligga, lät sig inte göras på ett så detaljerat plan att enkvantitativt ansats verkade berättigad. Kvalitativ metod valdes därför, så att angreppssättetskulle bli mer förutsättningslöst.

Då studien saknar uppdragsgivare finns ingen tydlig bild av hur studien skaanvändas praktiskt. Då uppsatsen riktar sig till alla med intresse av ämnet, oavsettkunskap eller erfarenhet, var inte den tänkta läsaren så pass tydlig att detta tydligt kunnatstyra avgränsningen av frågeområdet. Detta är ytterligare skäl till att kvalitativ metodvaldes; att det var svårt att på förhand känna till läsarens behov och därmed svårt attavgränsa fråge-ställningen till att passa en kvantitativ design.

En fenomenologisk metod valdes för att kunna fokusera på det gemensamma iupplevelsen av ideellt arbete för mänskliga rättigheter, bland så olika människor sommöjligt. Genom att ha en intervjugrupp med stor spridning vad gäller exempelvis kön,ålder och bostadsort, ökar studien sina chanser att vara intressant och relevant för flerläsare.

Det som undersöks, människors upplevelser av ideellt arbete med mänskligarättigheter, med fokus på hur deras liv och självbild påverkats av detta arbete, ser jagdessutom som en mångfacetterad fråga, som inte bör förenklas alltför mycket ellerreduceras till enstaka orsakssamband, som i en hypotesprövande ansats. För att inteheller bli begränsad av EPP-metodens syfte att hitta fenomenets essens, användesmetoden tillsammans med ett mer fenomenografiskt tillvägagångssätt, för att ävenkunna ha ett perspektiv som omfattar social konstruktion och fångar variationen iuppfattningar. Frågeställningen är dessutom så bred att det är tveksamt om den äravgränsad till ett fenomen.

Val av procedur och överväganden

Två olika sorters metod valdes för att samla in data. Dels utformades ett formulärmed fem öppna frågor, som respondenterna fick besvara skriftligen, innan de deltog ien intervju inspelad på kasettband.

Olika personer kan ha olika lätt för att uttrycka sig i tal eller skrift. På detta sätt fickrespondenterna tillfälle att använda sig av två olika uttryckssätt. Den skriftliga delen varäven ett sätt att hämta in data utan att påverka respondenterna i samma utsträckning somi en intervjusituation. I den skriftliga delen av datainsamlingen, fick alla exakt sammafrågor, medan intervjuerna istället utgick från frågeområden och var friare i sinstruktur. Att först svara på formuläret var även tänkt att förbereda personerna påintervjun genom att ge en bild av ämnet för intervjun och få igång tankarna.

Den skriftliga uppgiften var dessutom tänkt att ge data av mer begränsad mängd änintervjuerna, och en möjlighet att göra en mer detaljerad analys av denna del. En studiesom förlitar sig enbart på en verbal insamlingsmetod, när resultatet av studien

24

presenteras för läsaren i skrift, medför dessutom att de enda data läsaren får tillgång tillöversatts från tal till skrift. Inkluderas även data i skriftlig form, ger detta läsaren direkttillgång till respondenternas skriftspråk, utan översättning. Detta kan ge både en bild avskillnaden mellan respondenternas talade och skrivna språk, och på så vis nyanseraintervjudata, både för läsaren och forskaren som utför analysen. I analysen användes deskriftliga formulären på detta sätt genom att kunna kontrollera intervjuavsnitt där detvar oklart hur mycket intervjuaren påverkat den intervjuade. Med utgångspunkt i vadden intervjuade skrivit kring samma sak, gick det lättare att se intervjuarens inverkan.

Intervjuernas längd avgjordes av hänsyn till hur mycket data som var hanterligtinom studiens ram, samt vilket mervärde utökad intervjutid skulle kunna tillföra(Thomsson, 2002). Valet blev intervjuer med 45 minuters ungefärlig längd. Två olikaintervjutillfällen övervägdes, för att få ta del av respondenternas tankar efter att de haftmer tid på sig för eftertanke. Detta övergavs eftersom det skulle bli svårt rent praktiskt,då personer från vitt skilda delar av landet ingick.

Det var prioriterat att träffa respondenterna personligen, då en intervju är någotömsesidigt, där både forskare och respondent är betydelsefulla faktorer för vadinnehållet i intervjun kommer att bli och hur intervjun kan förstås (Alexandersson,1994). Ett fysiskt möte ökar förutsättningarna för att skapa en stimulerande situation ochvisa intresse för den som intervjuas. Det personliga mötet ger även information utöverdet som sägs, vilket är viktigt för att i efterhand kunna förstå och tolkaintervjusituationen. Om man inte är på plats är det exempelvis svårt att avgöra om denman intervjuar sitter bekvämt och har möjlighet att koncentrera sig helt på intervjun.Därtill föreföll inspelning av intervjuer via telefon mer tekniskt komplicerat än att göraett antal resor genom Sverige.

För den skriftliga delen av datainsamlingen övervägdes att skicka formuläret iförväg, men istället fick respondenterna skriva precis innan intervjutillfället iintervjuarens närvaro. Detta beslut, att den skriftliga uppgiften gavs i förväg, innebar enbra insyn i situationen då formuläret fylldes i. Det gick att se till att ingen påverkadepersonen vid ifyllandet, eller att ändringar gjordes efter några dagars eftertanke, attnågot störde koncentrationen under ifyllandet eller andra faktorer som kunnat påverkavad och hur personen skrev. Detta var ett sätt att försäkra sig om att formulären kom ini tid. Tidsbegränsning av skrivandet övervägdes, men då människor kan vara olikasnabba på att formulera sig i skrift, och formuläret innehöll fem frågor, därrespondenten gärna skulle ägna alla lika mycket uppmärksamhet, gavs ingen tidsgräns.

Syftet med studien och frågeställningarna var från början öppna förrespondenterna. Att förklara vilken information som var intressant och varför, bordesnarare gynna viljan och förmågan att berätta, än tvärt om, var resonemanget. Att lockamänniskor att berätta öppet och personligt om en viktig del av sitt liv, gör sig bästgenom att själv visa öppenhet och ärlighet.

Konstruktion av frågeområden och formulär

Ett frågeformuläret med fem frågor konstruerades, samt en intervjuguide med femfrågeområden och förslag till intervjufrågor. I skapandet av frågeområden och frågorsträvade jag efter att hålla öppet för olika teoretiska perspektiv, därindividualpsykologiska så väl som socialpsykologiska kunde rymmas. Det blev tydligt dåfrågorna växte fram, att jag startat med en syn på fenomenet som något relationellt ochnågot som existerar i ett livstidsperspektiv.

Det skriftliga formuläretDe fem frågeområden som låg till grund för mitt frågande i intervjuerna (se bilaga

3), överensstämmer inte exakt med de fem skriftliga frågorna (se bilaga 2), det vill säga,de skriftliga frågorna har inte skapats för att rymmas inom ett frågeområde var. De femfrågorna utgår från mening, motivation och självbild, där tre frågor berör mening ochmotivation, och två berör självbild.

Fråga 1 ”Varför och hur blev du engagerad?” syftar till den motivation man kändeoch mening man såg i engagemanget vid starten för de egna insatserna. Fråga 2 ”Berätta

25

om ett tillfälle (eller flera) då du känt starkt att du varit till hjälp för en annanmänniska:” berör upplevelser av mening kopplad just till det nära mötet med en annanperson. För att få material även om motivation och mening som inte nödvändigtvis harmed nära möten att göra, formulerades fråga 4: ”Vad gör att du känner att arbetet är värtinsatsen, det vill säga när är din motivation stark? (Berätta gärna om ett eller fleratillfällen.)”

Fråga 3 berör självbilden i relation till andra människor, vilket jag kallat för 'yttresjälvbild': ”Hur vill du helst att andra ska se på dig, i din roll som engagerad?(Exempelvis vänner, familj, andra engagerade, människor i målgruppen för ditt arbete,'allmänheten'. Ge gärna flera exempel.” I fråga 5: ”Hur har ditt engagemang påverkat dinsyn på dig själv?” är tanken att den 'inre självbilden' ska få komma fram, personens inreupplevelse av att vara en ideellt engagerad person.

De skriftliga frågorna har utvecklats i samarbete med tre 'testpiloter', varav två mederfarenhet av ideellt arbete av samma typ som respondenterna. Båda hade erfarenheterav ideellt arbete i utlandet och var unga män. Även den tredje testpiloten var en ungman, som fyllde i frågorna med ett delvis ideellt engagemang inom Sverige i åtanke. Jagtestade även formuläret på mig själv. Efter diskussioner med testpiloter och handledarefick formuläret sin nuvarande form. (Se bilaga 2).

IntervjuguidenIntervjuguiden (bilaga 3) skapades med syfte att hitta områden där engagemanget

skulle bli lätt för respondenterna att berätta om, och som hade med känslan av mening,motivation och självbild att göra.

Det första intervjuområdet, ”Berättelsen om engagemanget” var tänkt att fungerasom ram för intervjun och med förhoppningen om att frågor kring engagemangetsbörjan, fortsättning och slut, samt dess utrymme i personens liv, skulle bli en naturligingång till de andra frågeområdena. Område 2 och 3 hade med mening och motivationatt göra, dels ”Meningen med engagemanget”, som syftade på det egna engagemangetoch vad i det som ger motivation, belöning och känsla av meningsfullhet, dels”Meningen med verk-samheten”, då det egna engagemanget behöver förstås utifrån hurpersonen förstår meningen med verksamheten i stort och vad som ger andra meningoch näring att engagera sig. Område 4 och 5 handlade om självbild, inre och yttresjälvbild enligt samma begrepp som för de skriftliga frågorna. Frågor om den inresjälvbilden berör synen på sig själv i rollen som engagerad och som människa, samt vadengagemanget betytt i form av lärdomar och vilken betydelse det haft i livet. Om denyttre självbilden, rörde frågorna hur man uppfattas och vill uppfattas och om manändrat syn på till exempel målgruppen för sitt arbete.

Ett antal frågor per område formulerades, mer tänkta att utgå ifrån som inspiration,än som styrande. Tanken var inte heller att nödvändigtvis ställa frågor ur alla områden,utan snarare att vara uppmärksam på vilka områden personens berättelse berört. Måletvar att låta respondenterna berätta så fritt som möjligt och främst hålla samtalet inomämnet samt leda det in på de frågeområden som uppmärksammats minst.Intervjuguiden utvecklades i samarbete med en testpilot och handledaren.

URVAL

Målet för urvalet, var att hitta så olika personer som möjligt, med erfarenhet avideellt arbete för mänskliga rättigheter, där arbetet helt eller delvis skett i kontakt medde människor vars rättigheter de vill försvara. Antalet personer i studien sattes tillmellan åtta till tolv. Detta baserade sig på att antalet personer skulle vara så många atturvalsvariablerna skulle kunna fördelas med stor spridning, samt det antal personersom vanligtvis ingår i en studie av detta format och med denna metod (Thomsson,2002).

Urvalsprocess

För att få intervjupersoner som var olika varann, användes fem variabler i urvalet:kön, ålder, bostadsortens storlek, del av landet och vilken typ av engagemang de hade, ibemärkelsen asylfrågor eller palestinafrågan. Personliga kontakter och organisationers

26

hemsidor användes för att hitta kontaktvägar. De personliga kontakterna fickinformation om vilken sorts intervjupersoner jag sökte och varför och förmedladedärefter vidare kontakter till mig. Annonser om intervjupersoner gick också ut via olikamailinglistor för ideella organisationer.

Ingen av de intervjuade var sedan tidigare bekant med mig och jag visste inte någotom dem sedan tidigare. Fyra av de intervjuade var bekanta med en annan av intervju-personerna. Bland de intervjuade finns med andra ord två vänskapspar. I övrigt varingen, så vitt jag vet, bekant med någon av de övriga.

Fem olika kontaktvägar ledde mig fram till de personer jag träffade. En intervjuadrekryterades via e-post och rekryterade i sin tur en bekant, en person via en centralperson i en organisation som kontaktades via e-post, tre personer via en väns bekantmed stort kontaktnät inom området, en person via en bekants släkting samt en persondirekt via en bekant. Två ytterligare personer var tilltänkta, men den ena visade sigmycket svår att nå och den andra ställde in på grund av tidsbrist. De hade samma kön,var involverade i olika typer av ideellt arbete, en ung vuxen och en pensionär, ochbodde på olika orter, en mindre ort och en större. Ingen annan person som varitpåtänkt har avböjt att delta. Ett tiotal personer, som kontaktpersonerna tipsat om,kontaktades aldrig. Detta urval gjordes med spridningen inom urvalsvariablerna i åtanke,samt även att inte plocka för många personer via samma kontaktperson. I studien ingicksåledes åtta personer.

Respondenternas likhet och olikhet

Syftet med denna presentation är att ge läsaren en ökad insyn i hur spridningenmellan de intervjuade ser ut, vad gäller faktorer som kan antas påverka derasupplevelser och berättelser. I presentationen av urvalet kommer de intervjuade inte attpresenteras personvis av sekretesskäl, utan endast fördelningen för de olika variablerna.

Likhet och olikhet för urvalsvariablerI tabell 1 framgår att fördelningen är jämn vad gäller kön, typ av engagemang och

bostadsortens storlek. Personerna kommer från sex olika orter i Sverige. ‘Unga vuxna’innebär mellan 20 och 35, ‘medelålders’ över 50 men inte pensionär och ‘pensionär’innebär över 65. Då exakta uppgifter på ålder harinte insamlats, bygger uppgifterna på ögonmått ochde åldersgrupper jag frågat efter i annonser ochsamtal med kontaktpersoner.

Vad som inte framgår av tabellen, men som ärviktigt att påpeka, är att fördelningen mellan könenför de olika typerna av engagemang är jämn. Detfinns två kvinnor och två män representerade ivardera typ av engagemang. Likheten mellan de olikaintervjuade varierar. I några fall har två personersamma värde på fyra eller alla variabler. I vissa fallhar två personer ingenting gemensamt. Ingen hardock en helt unik profil, utan alla har minst tvåsaker gemensamt med någon annan av deintervjuade.

Övriga likheter och olikheterI tabell 2 redovisas några uppgifter om likhet

och olikhet, som kommit fram i intervjuerna. Envariation, som inte har tagits i beaktande vid urvalet,utan framkommit i intervjuerna, är kulturelltillhörighet. Två av intervjupersonerna berättade attde lever i multikulturella familjer.

Samtliga har nämnt sin sysselsättning i intervjuerna. Studier, arbete och pensionfinns jämnt representerade bland intervjupersonerna. Fem personer berättade att deras

Tabell 1: Fördelningav urvalsvariabler(antal personer).Kön:

-kvinnor 4-män 4

Engagemangstyp:-asylfrågan 4-Palestina 4

Bostadsort:-mindre ort 4-större ort 4

Del av landet:-norr 3-öst 3-väst 1-söder 1

Ålder:-unga vuxna 5-medelålders 1-pensionärer 2

27

yrke eller studier hade beröringspunkter med det ideella engagemanget. Tre berättadeom parti-politiskt engagemang.

De intervjuade har alla nämnt en till tre ideella organisationer som de har, eller harhaft, beröringspunkter med (politiska partier inkluderade). Totalt nämns nio olikaorganisationer i intervjumaterialet. Organisationstyperna varierar. Vissa är mer avtraditionell folkrörelsekaraktär, det vill säga stora organisationer med både aktivamedlemmar och stödmedlemmar, där strukturen är mer hierarkisk, byråkratisk ochformell. Andra är platta organisationer med mindre formell kultur och färremedlemmar, dock med huvudsakligen aktiva medlemmar. Bland de nämndaorganisationerna är några inter-nationella, andra verkar endast inom Sverige. Detpolitiska inslaget i verksamheten varierar från mycket liten till att vara kärnan iverksamheten. De intervjuade förhåller sig olika till organisationerna. Några ser sig somprivatpersoner som agerar i samarbete med organisationer, andra identifierar sigtydligare som medlem i en organisation.

Den tid de intervjuade har arbetat ideellt varierar från under ett år till över femtonår. I vilken omfattning arbetet sker är svårt att jämföra, då de olika formerna avengagemang ser olika ut rent praktiskt. De som är engagerade enbart inom Sverigevarvar sitt övriga liv med engagemanget, medan de som är aktiva som fredsaktivisteråker utomlands under perioder av veckor eller månader och är då verksamma dygnetrunt, även om de också utför en del av sitt ideella arbete i Sverige. Omfattningen avengagemanget blir ytterligare svårjämförlig mellan personerna, då en del av dem haricke-ideella engagemang som hakar i det ideella engagemanget. Vad som ska räknas som‘ideellt’ och ‘icke-ideellt’ är inte heller självklart, vilket tidigare diskuteras i

introduktionen. För att få en bild av hur stor del av livetdet ideella engagemanget tar, kan kort konstateras attvariationen spänner från att ha det som nuvarandehuvuduppgift i livet, till att ha prövat på det under enperiod i anslutning till annat engagemang.

Likhet och olikhet med forskaren Sett till urvalsvariablerna hade jag och respektive

intervjuperson som mest tre saker gemensamt, somminst ingenting gemensamt. Det får antas att faktumet attjag är kvinna, är något de intervjuade kunnat avgöra, ochäven min ungefärliga ålder (jag var 26 vid den tidintervjuerna gjordes). Att jag bor i stockholmsområdethar förmodligen också varit tydligt, både sett till dialektoch information i det brev jag skickat till varje

intervjuperson inför intervjun. Sett till övriga olikheter och likheter kan nämnas min sysselsättning, student, vilket

var känt för de intervjuade. Vad gäller etnicitet, har jag visserligen till hälften finsktpåbrå, men ser ut och låter svensk och vi får anta att det är så de intervjuade uppfattatmig. De organisationer som nämnts i intervjuerna har alla varit kända för mig. Dock ärjag inte, och har ej varit, aktiv medlem i någon av dem.

Tabell 2: Variationermellan de intervjuade(antal personer). Sysselsättning:

-studier 3 -arbete 3 -pension 2

Multikulturellfamilj:

2

Relevans i studie-/yrkes-sammanhang:

5

Politiskt aktiv: 3

28

MÖTET MED RESPONDENTERNA

Intervjuerna gjordes under februari och mars månad 2003, under en period av fyraveckor. Vissa intervjuer följde tätt på varann (tre samma dag), andra intervjuer medstörre mellanrum tidsmässigt (den enda intervjun på en vecka). Första kontakten medrespondenterna skedde som mest ett par månader innan intervjutillfället.

Kontakt och information inför intervjutillfället

Inför intervjun har kontakten bestått av e-post och telefonsamtal. Först harpersonen tillfrågats via e-post eller telefon, dock utan att ombes lämna besked på engång, om hon eller han kan tänka sig att delta. Jag har kort presenterat mig själv ochstudien och frågat om jag får skicka ett informationsbrev. Efter att personen fåttungefär en vecka på sig att fundera och läsa informationsbrevet, har vi hörts igen ochbokat tid för ett möte. Denna kontakt har varit rätt så formell och kort i vissa fall. Iblandhar kontakten varit mer personlig och utförlig då vi fått samarbeta mer för att lösa detrent praktiska kring att ses. Några har varit också varit mer pratsamma i telefon ochfrågat mer kring själva undersökningen. Inför själva mötet har jag därmed haft enklarare föreställning om hur det ska vara att träffa en del av de intervjuade. Kortuttryckt, graden av förförståelse och gemenskap har varierat, då dessa personer medsina skilda livserfarenheter har berört min egen livshistoria på olika sätt.

Innan intervjutillfället har jag försökt att vara så neutral som möjligt införintervjupersonerna, för att inte påverka eller styra dem i någon riktning innan intervjunägt rum. Samtidigt har jag strävat efter att skapa förtroende för mig och trygghet iintervjusituationen, vilket gör att de intervjuade med sannolikhet upplevt mig somnågon som sympatiserar med deras verksamhet, även om jag inte tydligt deklarerat mittstöd för deras arbete.

Miljö och situation i mötet

Samtliga intervjuer har genomförts av mig. Det är även jag som administrerat deskriftliga formulären. Hur kontakten innan intervjun varit har troligen påverkat huravspänd situationen känts för mig, och även för den jag intervjuats. Min efter handökade vana vid att intervjua och att intervjua om detta område i synnerhet, är också avbetydelse för hur säker och avspänd jag känt mig. Vad som dock är gemensamt, i minupplevelse efter varje intervju, är att jag blivit berörd och knutit an till den person jagjust träffat. Allas berättelser har engagerat mig och jag har känt mig glad över att ha fåttmöjlighet till mötet. Jag har känt mig inspirerad och glad. Min upplevelse är att även deintervjuade har avslutat detta möte med en positiv känsla. Många har visat nyfikenhetför min undersökning och även för vad de andra intervjuade kan ha tyckt och tänkt.

Innan intervjuerna var jag positivt inställd till de intervjuades insatser som ideelltaktiva och den attityden ändrades inte med all information jag fick i intervjuerna. Jaghar inte hört någon berätta om något jag personligen skulle tycka var fel, tveksamt ellerhyst några större tvivel om att själv göra.

Eftersom jag mött människor över hela Sverige, har intervjuerna fått äga rum i olikamiljöer. Ungefär hälften av de personer jag mött, har jag pratat med, bekvämtnersjunken i en soffa i deras hem, ofta med varm dryck och kakor. Andra har jag mött ilite stelare offentliga miljöer, med mindre bekväma stolar. Ibland har vi haft möjlighetatt sitta helt ensamma i ett tyst och lugnt rum. Under två intervjuer har andra människorvarit tydligt märkbara för oss, då de befunnit sig i nära anslutning till det rum vi suttit i,men inte inom hörhåll för intervjun. Tre intervjuer har fått avbrytas med pauser förexempelvis brådskande telefonsamtal. De fyra personer som var bekanta med en annanintervjuperson, har jag träffat tillsammans i par, dock i individuella intervjuer.

I början av varje möte har jag informerat om sekretessen kring deras bidrag tillstudien och även uppmanat dem att skriva spontant, utifrån sig själva och inte fila förmycket på svaren, då det finns möjlighet att lägga till i den följande intervjun. Jag har

29

även uppmanat dem att läsa en skriftlig instruktion där bland annat studiensfrågeställning förklaras (bilaga 1) och ställa frågor om det är något som är oklart.

Alla intervjuade har fått inleda med det skriftliga formuläret. Då de skrivit har jagförsökt att inte vara störande med min närvaro och då det fallit sig naturligt satt mig enbit ifrån eller lämnat rummet. I två fall har jag dock blivit sittande ett par meter frånrespondenten, exempelvis då jag varit hemma hos någon. Då har jag suttit och läst inågon medhavd bok och stämningen har varit rätt avspänd. Då personen skrivit klart harjag inte läst igenom det utan tackat och stoppat undan formuläret, med undantag för etttillfälle då formuläret lades mitt framför ögonen på mig så att det kändes oartigt att inteläsa på en gång.

Ibland har vi haft gott om tid till förfogande, andra möten har varit lite mertidspressade. Alla har dock haft möjlighet att sitta med den skriftliga delen av under-sökningen så länge de velat. Tiden för skrivandet har varierat mellan tjugo minuter upptill en timme. Intervjutiden har varierat från 35 minuter till 50 minuter, lite beroendepå hur detaljerat personen berättat, hur mycket information ‘utanför’ intervjuämnetsom tagits upp och förmodligen även min egen nervositet som intervjuare kring atthålla liv i intervjun med frågor.

Innan intervjun har jag erbjudit en paus, småpratat lite och förklarat hur intervjungår till. Jag har förklarat att jag inte har färdiga frågor utan att jag vill att personenberättar fritt utifrån sig själv. I intervjuerna har jag använt mig av öppna frågor,följdfrågor, speglingar, sammanfattningar, förtydligande frågor och kommentarer. Enoch annan mindre lyckad spontan kommentar och ledande fråga har dock slunkitigenom. Se bilaga 4 för exempel på olika intervjufrågor och andra inpass som använts iintervjuerna.

Kontakt efter intervjutillfället

Tiden efteråt har ibland varit knapp och följts av ett kort samtal på några minuter.Längre samtal har också förekommit då det fallit sig naturligt att till exempel äta lunchtillsammans. Då intervjun avslutats har jag lämnat över ett brev med sammanfattandeinformation om studien och sekretess, där jag även uppmanar dem att höra av sig medfrågor eller funderingar och uppgift om hur de lättast kan nå mig.

Efter intervjutillfället har de intervjuade via e-post fått se de citat jag valt ut för attpublicera i uppsatsen. De har då erbjudits möjligheten att dra tillbaka citat och göramindre språkliga ändringar i sina citat. Inga citat drogs in på respondenternas begäran,dock omformulerades ett citat för att undvika syftningsfel och ett fåtal citat fick småspråkliga ändringar,.

Sekretess och integritet

De intervjuade har lovats anonymitet inför alla utom mig, dock med undantag förde fall där två som varit bekanta med varandra intervjuats vid samma tillfälle. Jag harinformerat om sekretessen i informationsbrev och vid intervjutillfället, samt även attman har rätt att avbryta intervjun när man vill utan att motivera varför. Jag har ensamtagit del av intervjumaterialet i sin helhet. Min handledare har tagit del av material däruppgifter som personnamn, organisationsnamn och liknande uppgifter tagits bort.Innan uppsatsen färdigställts har jag låtit varje intervjuperson ta del av de citat jag valt utfrån deras formulär och intervju, och givit dem en vecka för att komma medinvändningar om de av något skäl inte velat ha ett citat publicerat, utan att behövamotivera av vilket skäl. De har även fått möjlighet att läsa igenom hela uppsatsen innanden slutgiltiga versionen lämnats in, och även då haft möjlighet att dra tillbaka citat.Ingen har velat dra tillbaka något citat och synpunkterna har bestått av ett fåtalsynpunkter på språkliga ändringar.

30

ANALYS

Analysen är reflexiv, och en kombination av fenomenologisk och fenomenografiskmetod. En förenklad variant av EPP-metoden är utgångspunkten i analysen, somkomplet-teras med fenomenografiska inslag.

Analysen steg för steg

Alla intervjuer transkriberades detaljerat i sin helhet och lästes igenom, tillsammansmed de skriftliga formulären för att få ett bra grepp om varje respondents berättelse.De skriftliga formulären användes därefter till att skapa analyskoder.

De skriftliga svaren delades upp i meningsenheter, vilket innebär att varje parti i textensom tillför en ytterligare nyans till materialet, blir en egen enhet. Därefter tolkades varjeenhet fenomenologiskt, det vill säga att sakinnehåll översattes till innebörd. Exempelvisöversattes meningsenheten ”Det finns också de som sagt, att när det varit som mörkast,hopplöst, har jag funnits som ett litet ljus längst bort i tunneln. Kanske har jag då baraförmått lyssna, ’hålla om’, uppmuntra till att klara!” i fenomenologiska ordalag till”Engagemanget innebär ibland att vara bärare av hopp och stödja en medmänniska.” Ensammanfattning gjordes för var och en av de fem skriftliga frågorna, utifrån allapersoners svar, och sammanfattades i ett antal teman. I utformandet av teman var fokus iförsta hand det gemensamma för alla respondenter. Material som var gemensamt endastför en minoritet av respondenterna användes inte. Eftersom de skriftliga frågorna ivissa fall liknade varandra (se bilaga 2) framkom mycket liknande teman under olikafrågor. Samtliga teman jämfördes därför, för att kunna sammanfoga likartade teman.

Efter den första analysen av formulären fanns 14 teman (se tabell 3). Inom sammatema tilläts olika synpunkter eller upplevelser, exempelvis användes både upplevelserav att räcka till och att inte räcka till för att skapa temat tillräcklighet. Huvudfokus har iexemplet varit att visa att tillräcklighet är ett viktigt område att förhålla sig till, snarare änhur exakt man förhåller sig till det. Med andra ord, kan vissa teman innehålla motsattaupplevelser inom det område eller den skala av upplevelser temat representerar.

Dessa 14 teman användes sedan för att koda materialet i sin helhet, både intervjueroch formulär. Med kodning menas att textpartier som handlar om ett visst tema sorterasin under samma kod. Först kodades formulären, vilket dels var ett sätt att kontrollerahur väl varje tema/kod avspeglade materialet, dels ett sätt att sortera materialet i mindreupphackad form än uppdelningen i meningsenheter.

Därefter kodades intervjuerna. Under kodningen tillkom ytterligare tre koder, samtåtta delkoder som underordnades som nyanser av huvudkoderna (se tabell 3).Exempelvis blev medvetenhet om världen en delkod till huvudkoden världsbild. Nya koderskapades under processens gång, utifrån intervjumaterial som inte passade in undernågon av de ur-sprungliga 14 koderna. Underkoder skapades då en aspekt avhuvudkoden framstod tydligt redan i kodningen.

Efter kodningen bildades 17 kategorier som med två undantag följer de 17koderna. Koderna behov och målgrupp sammanfogades till en gemensam kategori, dåkoden målgrupp innehöll relativt lite material och hade många beröringspunkter medkategorin behov. Koden människosyn och dess underkod motpart fick varsin skild kategori,då koden som helhet innehöll så många aspekter på sitt tema att den med fördel förframställningen kunde delas. Underkoderna reagera och rätt, flyttades från kategorinansvar till legitimitet, då de bedömdes höra samman mer med denna kategori.Kategorierna sammanfattades och tolkades under varsin rubrik i resultatavsnittet. Detgemensamma inom temat presenteras, så väl som nyanser av uppfattningar inom temat.För läsbarhetens skull placerades de i en annan ordning och formulerades om något(se tabell 4). De delades även in fyra under huvudkategorier som bildarhuvudrubrikerna i redovisningen. Denna uppdelning är främst gjord utifrån vad somrent pedagogiskt skulle underlätta förståelsen av materialet.

31

Alternativet att tillämpa EPP-metoden på hela materialet, inklusive intervjuerna,

valdes bort av tre skäl. Det första skälet var hänsyn till tidsramen för uppsatsarbetet. Detandra skälet var att den skriftliga delen var mer strukturerad än intervjun. Svaren i detskriftliga formuläret utgick från exakt samma frågor och påverkan från intervjuaren varmindre än i intervjusituationen. Den skriftliga delen av materialet bedömdes därförsom mer lämplig för en analysmetod som i första hand fokuserar på det gemensammaför alla respondenter. För det tredje eftersträvades inte heller att endast hitta kärnan ifenomenet eller endast grundläggande upplevelser, utan även komplettera medberättelsernas variationer i åsikter och uppfattningar.

Valet att analysera och redovisa material från formulär och intervjuer tillsammans,gjordes på grund av att intervjun var tänkt som en fördjupning av formulärsvaren ochen separat redovisning till stora delar skulle bli en genomgång av samma teman menmed olika mått av detaljrikedom. Eftersom intervju och skrivande skedde vid sammatillfälle är båda dokumentation av samma möte, vilket också talar för en sammansattanalys. Tanken med att utforma analyskoderna efter det skriftliga formuläret, var attminska effekten av intervjuarens påverkan av respondenterna samt även undvika engodtycklig subjektivitet. Detta är även ett skäl till att EPP-metodens systematik användesi detta skede av analysen. De skriftliga svaren gav dessutom möjlighet att skapa kodernautifrån ett inte alltför oöverskådligt material där respondenterna uttryckte sig mersammanfattat. Vidare fungerade de skriftliga svaren som ledning, då oklarheter iintervjuerna eller missförstånd mellan intervjuare och respondent gjort intervjusvarsvårtolkade. I de fall där ledande frågor förekommit i intervjuerna har svaren givits litenvikt i analysen. Citat återges med små språkliga justeringar för läsbarhetens skull ochupprepningar och utfyllnadsord har tagits bort.

Resultatet ska förstås som en analys på gruppnivå även om själva beskrivningen görsmed individens perspektiv som utgångspunkt. Bilden av individen, som den framstår iresultatbeskrivningen, ska ses som en konstruktion, en sammansatt bild av allarespondent-er, inte som en spegling av någon av de enskilda respondenternas person.

Tabell 3: Analyskoder1. Målgrupp: Beskrivningar av individer som är föremål för de ideella insatserna.2. Personlig anknytning: Nära delaktighet i insatser och relationer till medmänniskor.3. Behov: Reaktioner på medmänniskors behov.

a: Efterfrågan: Ha blivit ombedd att engagera sig.**4. Ansvar: Resonemang om moral och ansvar.*

a: Reagera: Engagemanget som en reaktion på missförhållanden.**b: Rätt: Handla på ett rätt och riktigt sätt.**

5. Legitimitet: Legitima skäl till engagemanget.a: Medhåll: Uppbackning och stöd från medmänniskor.**

6. Socialt sammanhang: Den sociala och utåtriktade biten av engagemanget. *7. Hopp: Relation till eget och andras hopp om förändring.8. Värld: Syn på världen

a: Medvetenhet: Insikt om världen.**9. Samarbetsklimat: Delaktig som en av många.

10. Tillräcklighet: Relation till den egna begränsade förmågan.11. Livsperspektiv: Nya perspektiv på liv och mening.12. Framgång: Beskrivningar av lyckade insatser och förutsättningar att lyckas.

a: Mot alla odds: Framgång med det nästan omöjliga. **13. Självbild: Självförtroende, identitet och självuppfattning.

a: Autonomi: Ökad självständighet.**14. Människosyn: Syn på medmänniskor och människorvärde.

a: Motpart: Syn på meningsmotståndare och brott mot mänskliga rättigheter.**15. Självförverkligande: Egen utveckling och självkännedom.16. Självklarhet: Naturligt, logiskt och följdriktigt att engagera sig.17. Givande: De mest positiva och berikande sidorna av engagemanget.*

* Kod som tillkommit under intervjukodningen ** Delkod som tillkommit under intervjukodningen

32

Forskaren i analysen

Även om analysen gjorts utan utgångspunkt i någon specifik teori, påverkarnaturligtvis min erfarenhet och kunskap. Inledningsvis sympatiserar jag med deintervjuades verksamhet. Arbetet med uppsatsen har berört mig även på ett personligtoch privat plan, då det gett perspektiv på mitt eget engagemang och mina egnamöjligheter att förändra. Uppsatsen är skriven under en period då händelser i Sverigeoch världen inträffade, som berörde mig mycket. En önskan att föra fram sina åsikteroch sin världsbild finns inte endast hos de personer jag intervjuat, utan även hos mig.Därför redovisas under denna rubrik erfarenheter och kunskaper hos mig som kanantas ha haft betydelse för vad jag valt att uppmärksamma i analysen.

Då jag har ett stort intresse för psykodynamisk terapi och siktar på ett yrkesliv somterapeut, ligger associationer till psykodynamiska teorier nära till hands för mig, så ävenkopplingar till psykoterapeutrollen, som har en del gemensamma drag med det ideellaarbete som mina intervjupersoner ägnar sig åt, exempelvis mötet med människor somhar det svårt och de komplementära rollerna behövande – undsättande. Inom de psyko-dynamiska teorierna intresserar jag mig särskilt för objektrelationsteori, både på individ-och gruppnivå.

Vad gäller livsåskådning, kan nämnas att jag inte är troende men heller inte ateist.Politiskt befinner jag mig till vänster, men har aldrig varit engagerad i något politisktförbund, utan har några politiska frågor som jag är speciellt intresserad av, somgenusfrågor, miljöfrågor, rättvis global resursfördelning och mänskliga rättigheter. Igrunden bygger mina politiska åsikter på en människosyn där alla är lika värda ochdärmed ska ha samma rättigheter oavsett härkomst, kön och sexuell läggning och jag serdessa skillnader huvudsakligen som sociala konstruktioner. Slutligen kan nämnas att jagtidigare varit anställd i en ideell politisk förening under två års tid och engagerat migideellt inom en organisation som arbetar med asylfrågor under ett år.

*

Tabell 4: Kategoriernas koppling till analyskoderna.KATEGORIER: KODER:Självklarhet 16: SjälvklarhetReagera och göra rätt 5: Legitimitet 5a: Medhåll 4a: Reagera 4b: RättKänslan av att vara bra, stark och autonom 13: Självbild 13a: AutonomiUtveckla, förverkliga och lära känna sig själv 15: SjälvförverkligandeTillräcklighet 10: TillräcklighetSimma i ett stort stim 9: SamarbetsklimatVara social och utåtriktad 6: Socialt sammanhangSamvete och medmänskligt ansvar 4: AnsvarLikvärdighet 14: MänniskosynNär människor gör dåliga saker 14a: MotpartPerspektiv på livet 11: LivsperspektivVärlden som den är 8: Värld 8a: MedvetenhetHopp 7: HoppFramgång i motvind 12: Framgång 12a: Mot alla oddsFylla behov och få bekräftelse 1: Målgrupp 3: Behov 3a: EfterfråganPersonlig anknytning 2: Personlig anknytningGe och få – mening som mellanmänsklig 17: Givande

33

RES UL TAT

De redovisade citaten är hämtade både från skriftliga formulär och intervjuer.1 Fyrahuvudrubriker har skapats med utgångspunkt i materialet som helhet; självbild som rörpersonen som individ; medmänniskor och människosyn där fokus är på relationen till andramänniskor; världen och livet sätter individen i ett större sammanhang, i relation till världen;samt mening där uppmärksamheten riktas åt vad som får det ideella engagemanget attkännas betydelsefullt. Huvudrubrikerna har gemensamma beröringspunkter och skainte ses som fullständigt separata från varandra. Varje huvudrubrik fördjupas i entolkande kommentar där det genomgångna materialet sammanfattas, fördjupas och anknytstill teori.

SJÄLVBILD

Begreppet självbild ska i detta sammanhang förstås i bred bemärkelse. Det somavses är upplevelsen av sig själv som person i relation till sitt engagemang.

Självklarhet

Engagemanget har visserligen gett nya perspektiv, utvecklat självförtroendet ochkanske till och med den egna identiteten, men ingen uttrycker någon egentligförvåning över att de blivit engagerade, snarare tvärt om: »Att jag började engagera migär väl i sig inte så underligt.« Engagemanget ses som något personen haft inom sig längeeller alltid, innan det kommit till uttryck i aktiv handling: »Mitt engagemang har jag nogalltid haft inom mig.« Det kan också vara ett livslångt intresse som lagt grunden för attengagera sig, exempelvis intresse för människor: ”Och jag har alltid älskat folk. Jag kansäga, som liten, jag var mycket nyfiken...” eller internationella frågor:

”Vad tror du är den viktigaste drivkraften för dig? Ja... jag ser det nog mest som ettallmänt, medmänskligt och ett internationellt intresse, som finns där ibotten, så att säga.”

I valet att engagera sig finns en tveklöshet, självklarhet och logik. »Där fick jag enmer nyanserad bild av engagemang och... ja... det blev liksom självklart att man skall göradet man känner att man vill göra.« Naturligt och mänskligt är andra ord för att uttryckadetta: »Jag vill att de ska se mig som en människa som gör det som naturligt måstegöras.«

Likväl som man kan fråga varför någon engagerar sig, kan man vända på frågan ochfundera över varför det inte skulle vara självklart att bli berörd och handla därefter.

”Men jag kan inte förklara varför. Det känns liksom hela tiden att man: ‘jagvill, jag vill, jag vill’. Man kan inte riktigt förklara, vad är det som gör att dukänner så. (...) Det är väldigt lätt att folk frågar ’varför?’ Men man kan ocksåsvara ‘varför inte?’.”

Reagera och göra rätt

Den typiska förklaringen på viljan att engagera sig, är att något har väckt en reaktion,att ha sett något som är orättvist eller som inte går rätt till, vilket i sin tur väckt en viljaatt förändra: ”...jag bara kände ett sånt behov av att visa att någonting är fel…” Själv villman vara en person som gör rätt och agerar som motkraft.

”Det viktigaste, det är nog (...) För mig är det viktigt att känna att jag görnågonting. Att det är viktigt för mig att känna att jag försöker göranågonting, åt det som jag tycker är fel.”

1 Om skrivtecken: För att markera varifrån citaten är hämtade (intervju eller formulär), används två sorterscitattecken. Skriftligt material citeras med: »citat«, intervjumaterial med ”citat”. Runda parenteser användsför att markera att ett citat förkortats med en eller flera satser: (...) eller med enstaka ord: (-). Alla skiljeteckenutom rund parentes, i citat från formulären, är respondentens egna.

34

Att vara vittne till att människor behandlas väldigt illa väcker starka känslor som kananvändas som en konstruktiv kraft om de hittar sitt utlopp. ”Jag blev rätt arg och tänkteså här, att det här måste man kunna använda på något sätt” De upprörda känslorna kanbli en drivkraft i engagemanget.

”...ju mer man lär sig om konflikten, desto mer upprörd blir man, desto merbehöver man prata om det och sedan blev det det här, att hålla föredragoch berätta om och få andra att förstå vad det är som händer.”

Det är dock viktigt att få bekräftelse från andra människor genom uppmuntran ochmedhåll. På frågan om när motivationen känns stark, skriver en person: »När jag träffarandra eldsjälar, som bekräftar mitt engagemang.« Det faktum att det finns andra somtycker att det man gör är bra och rätt, är viktig:

”...när folk säger att ‘jamen, det där är bra, jag håller liksom med’ och tarställning. Det tycker jag, gör folk ibland. Då tycker jag det är jättebra. Detkänns ju jävligt bra.”

Vad som är rätt rör inte det som faktiskt görs, utan också vilka motiv som finnsbakom handlingarna. Det kan röra sig om att inte vara egoistisk. En person skriver så härom hur engagemanget ändrat synen på den egna personen: »Jag är stolt över mig själv.Jag vill inte vara karriäruppslukad, självcentrerad.« Förhållandet till makt nämns också isammanhang med att ha legitima skäl för sitt engagemang:

”Jag tänker på nåt sätt att förändring kommer underifrån, alltså självaförhållandet att ha makt och att inte ha makt. (…) Där makten finns ochdär man har möjlighet att styra upp saker, där har man också fler positioneratt försvara. (…) ...diplomatisk hänsyn, politisk hänsyn, och det ärhandelsavtal och dutt-dutt-dutt-dutt. Massa grejer man ska ta hänsyn till.Men jag behöver inte ta samma politiska hänsyn eller ta hänsyn tillhandelsavtal, utan jag kan göra helt utifrån vad jag tycker verkar rimligt, sådär, folkrättsmässigt och sådär och huruvida det är bra att skjuta ihjälfolk…”

De människor som är i behov av ens insatser, får själva styra över hur insatserna skautformas och har sista ordet.

”Vi är ju dock inte jurister. Så det gäller ju att vi känner att det är vadfamiljen vill. Så att vi går inte in och säger att vi tycker att vi ska ta ärendet,därför att den advokaten är dålig.”

Valet att börja arbeta aktivt med en fråga innebär att ta ställning. Det kurage somkrävs för att bilda sig en åsikt och vidhålla den, är en sida man uppskattar hos sig själv,att inte vara någon som ger upp eller vänder kappan efter vinden.

»Jag vill att människor ska förstå att det jag gör, gör jag på grund av att jag ärövertygad om att det är rätt. Det handlar inte om nån hipp modefluga somkommer att försvinna.«

Känslan av att vara bra, stark och autonom

Frågor om hur synen på den egna personen ändrats i och med engagemanget, harinte alla gånger varit lätt att svara på, på rak arm, utan krävt lite eftertanke. Dock har allanågot att säga om sig själva och generellt tycker man bättre om sig själv idag än när manser tillbaka på en tid då man inte varit aktiv i samma utsträckning. »Jag ser nog på migsjälv med mer respekt och självförtroende än jag gjorde innan.« lyder ett svar på fråganom hur självbilden ändrats.

Det som först framträdde som tydligt i analysen, är en känsla av att stå mer på egnaben, som en stark och oberoende person, sammanfattningsvis ökad autonomi. Påformulärets fråga om självbilden ändras skriver en person: »Inte så ängslig för vad folk

35

ska tycka. Jag vet att jag försöker göra mitt bästa. Större självständighet.« Ett konkretexempel på ökad autonomi är att det känns annorlunda i kontakten med auktoriteter:

”Vad tycker du att du har lärt dig om dig själv som person? Ja… en sak till som jagkom att tänka på, som jag har lärt mig: Och det är att inte vara rädd förmyndigheter. (...) Jag har lärt mig att det är människor. Och jag behandlardem som människor och inte som myndigheter när jag tar kontakt. Detkänns som en styrka.”

En annan person beskriver en annan sida, att våga gå utanför det som förväntas. Föratt illustrera åker papper och penna fram för att beskriva ett klassiskt problem: att lyckasdra fyra sammanhängande, raka linjer genom nio punkter i en fyrkant. Lösningen ärinte möjlig om man inte drar linjerna utanför gränserna för fyrkanten.

”Och hela tanken med det är att ibland kommer man inte på andra… dubehöver ju inte hålla dig inom de här punkterna utan du kan ju faktiskt drastreck längre ut för att kunna liksom gå igenom den här sista punkten. Ochdet är att ‘look outside the nine dots’, att se större än så. Jag tycker om den.Det känns bra när man tänker så. Nej, jag behöver inte göra så som detförväntas, helt enkelt. Jag behöver inte känna en sån frustration. Det finnsalltid något sätt man kan göra för att ändra på någonting. Man kan varakontroversiell.”

Flera av de intervjuade, både yngre och äldre, beskriver hur de gått emot något detidigt fått lära sig:

”Det finns jättemycket saker man kan göra - små och enkla saker - men: jagtror att vi har blivit fråntagna redskapen. Jag tror att folk säger till en ‘det därkan du inte göra någonting åt, eller det där är någon annans uppgift, eller…’‘Jo, det är klart att någon borde, men…’ och så kommer det. Jag tror att vilär oss det där ganska tidigt i skolan. Att det är inte så mycket man kan göra.”

Med upptäckten att det går att åstadkomma något blir självbilden mindre passiv.Istället går det att se på sig själv som en aktiv kraft, någon som har medel och möjlighetatt göra en skillnad i världen. »Idag ser jag mig som en potentiell påverkare, om jag villförändra så är det möjligt.«

Det egna värdet upplevs ha ökat då man ägnat mer tid åt något som känns viktigtoch meningsfullt, som för den här personen: ”...jag tycker att jag mår bättre, i mitt egetsjälvförtroende. Att jag gör nåt vettigt.” Denna känsla behöver inte komma från insatsersom krävts någon stor ansträngning, kunskap eller speciella egenskaper. Tvärt omframhålls gång på gång att det man gör är något alla kan göra och att även småansträngningar känns viktiga, här beskrivet som svar på fråga 2 i formuläret: »Det finnsmånga små tillfällen som man upplever sig själv som god, behövd, stark.«

Något annat som stärker självförtroendet är att få den egna förmågan prövad och fåuppleva nya situationer som man klarar av eller lär sig hantera. En person skriver omengagemanget att: »Jag tror att det har bidragit till att jag känner mig mer kompetent, ochtror på att jag klarar av olika saker« En annan skriver så här om vad engagemanget gjortför självbilden:

»Mest genom att det stärkt självförtroendet. Jag har lärt mig mycket saker,både om världen och politik och om hur man arbetar med människor ochorganiserar saker.«

36

I den egna identiteten ligger att vara en person som inte gett upp, någon somförsöker, eller att man i alla fall trivs bättre med att vara bärare av optimism, än attresignera. Kort och gott: ”...man får vara positiv och försöka med någonting.” Attupphöra med sitt engagemang kan vara svårt att tänka sig:

”Hur skulle du vilja att ditt eget engagemang såg ut om du tänker framåt, kanske tio årframåt eller så? (...) Jag tror att jag fortfarande kommer att vara engagerad i dehär frågorna. (...) ...alla andra alternativ är så desillusionerade, att gå omkringoch försöka låtsas att… att det inte finns några problem och att allt kommerliksom att lösa sig. Det tror jag att det kommer att bli svårt att göra, så därförtror jag att jag kommer att vara mer eller mindre engagerad i de här sakernaframöver också.”

I förhållande till andra människor vill man fungera som en källa till inspiration ochkunskap, eller till och med som ett föredöme för andra. En person skriver: »Hoppasändå räcka till, särskilt för barnbarnen. Vill ju också vara ett föredöme för dem i det jagtycker är viktigt i livet.« Däremot vill man inte ha strålkastaren riktad för mycket på denegna personen, utan få uppmärksamhet på ett sätt som är konstruktivt för den fråga manär engagerad i. Det får inte gå över styr, så att man blir förklarad som bättre än andra:

»En negativ effekt är att mitt engagemang ger andra människor dåligtsamvete. Ofta får jag höra kommentarer från vänner och bekanta sombeklagar sig för att de är så “dåliga” och “inte gör något”. Jag förstårreaktionen. Jag känner också så gentemot människor som engagerar sighelhjärtat i “bra” saker. Men jag vill nog hellre höra att jag påverkarmänniskor positivt och peppar dom att ta ställning, säga ifrån och agera!«

Det är med ödmjukhet man förhåller sig till sina egna insatser och sitt eget värdesom människa. Även om engagemanget ger en känsla av ökat människovärde ibemärkelsen att man kan känna sig stolt över sig själv, få ökad självrespekt, känna sigmer betydelsefull och viktig, eller något liknande, vill man inte sättas på piedestal.

»Även om jag vill framhålla att det inte är några märkvärdiga saker vi gör såtror jag ändå att mitt engagemang har haft en positiv inverkan på minsjälvbild.«

Utveckla, förverkliga och lära känna sig själv

Engagemanget är ett sammanhang där man kan utvecklas som person. Dels kan dethandla om att skälen för att engagera sig från början varit personliga och den näraanknytningen till frågan gör att man påverkas starkt som person, dels kan det röra nyaerfarenheter eller kunskaper som ger utveckling.

»Samtidigt har det lärt mig mycket, och jag har fått en erfarenhet som sedanger en personlig utveckling. Jag har lärt mig att prioritera och inse att jag intekan göra och klara allt.«

Att utvecklas som person kan vara att lära känna sig själv bättre: »Jag vet någorlundanu (…) vem jag är.« – eller att förändras som person: »Om jag jämför mig idag och förtio år sen, ser jag två väldigt olika personer.«

Alla har i sitt engagemang mött flera kulturer: den palestinska kulturen och de olikakulturer som kan ingå i en grupp internationella aktivister, eller asylsökande i Sverigefrån länder över hela världen. Det kan ge perspektiv på den egna kulturellatillhörigheten. ”Jag var mer svensk förut. Mer svensk… Det var större avstånd än det äridag. Nu är man närmare varann.” En person med tillhörighet i två olika kulturerberättade så här:

37

”...jag har accepterat att min identitet inte är från en kultur som vanligamänniskor, utan min identitet är att jag kommer från olika kulturer och dåvill jag skapa ett nytt sätt att leva utifrån det. Ja, och jag ser ju liknande, hosfolk som har samma bakgrund som jag, en liknande rotlöshet, multikulturellbakgrund och som inte riktigt passar in någonstans, utan måste bilda sinegen, liksom, individuella stil. Även i de frågor man är engagerad i.”

Ett sätt att utveckla sig själv, eller kanske till och med förverkliga sig själv, är attvidga sitt perspektiv, kanske i form av att få ett rikare liv...

”Och jag vill inte vara den personen om femtio år som inte hade tid medannat. Jag vill ha en massa berättelser att berätta, för barn eller andra. Jag villvisa att jag har levt i världen...”

...eller genom nya tankebanor:

”Det som mitt engagemang har gjort med mig det är att… (...) Jag tror jaghar börjat fundera mycket mer på saker som jag aldrig tänkte på tidigare.Alltså, på… dels kring existentiella frågor, (...) och det har ju fått mig att görasaker som jag aldrig trodde att jag skulle göra innan, som att åka till Palestinatill exempel. Så att engagemanget har verkligen på något vis, förflyttat migfrån en …från ett sätt att vara till ett annat sätt att vara och tänka.”

Just att vara aktiv kan innebära ett självförverkligande i sig, att få göra något i en frågasom känns viktig: »Jag vill agera och inte enbart titta på! Jag har börjat göra allt det jagönskat göra. Nu vill jag engagera mig i annat också.«

Tillräcklighet

”Jag minns att jag var ledsen en gång för att jag inte tyckte att jag ställde upphär då. Och då minns jag att jag hade en lång präst där (-) som sa ‘Jesus togockså paus’.”

Ser man stora behov av förändringar och möter människor med stora behov avstöd och hjälp, konfronteras man med gränserna för sitt eget engagemang. »Men närman kommer i personlig kontakt med flyktingar som gömmer sig känner man lätt attman inte gör tillräckligt.« En person jämför det med att ”...komma till en storolycksplats och se vad… hur ska jag prioritera? Vem är värst illa ute?” Det blir omöjligtatt fylla alla behov som finns och frågan blir hur långt den egna insatsen ska sträcka sig.

”För det finns liksom en ständigt kö på de här då. Ja. Det förstår jag. Så, nu ärdet den som är mest angelägen, så man jobbar med den och koncentrerar sigpå den och inte funderar på hur…’vad ska jag göra med alla de andra?’ Detblir så.”

Ibland kan det vara svårt att orka med engagemanget. Gränsen för den egnaförmågan och orken är inte alltid lätt att se. »Jag gör det jag hinner och orkar. Förrkanske man trodde att man kan klara och orka hur mycket som helst.« Viljan attförändra och räcka till kanske också bidrar till att det är svårt att erkänna sinabegränsningar.

”Så du har haft folk hemma hos dig men det har du... Det gör jag inte längre, nej.Jag har haft både gömda och andra som har behövt bo någonstans tillfälligt.Hur kom det sig att du ändrade på det? Att jag inte orkade ha dem inpå mig, ochså … så skyllde jag mycket på att min man inte orkade, men jag tror att detvar så att båda behövde sluta med det.”

38

En del insatser upplevs inte som någon större ansträngning eller uppoffring, menger ändå mycket tillbaka och uppfattas som något viktigt och meningsfullt, till exempel»att så lite som att ha tid och tålamod kan betyda så mycket för en annan människa.« Detkan handla om att göra något konkret eller att bara vara närvarande, varit på plats somvittne eller stöttande medmänniska.

”Jag vet att ibland kan man göra insatser och ibland hjälper det inte. Men jagtror att det är hjälp ändå, att möta en annan människa som tar dem påallvar, alltså. Att de ändå har mött någon som har brytt sig, så bara är där,tror jag är värdefullt.”

”...just att gå förbi (-) och kasta in mat, till de som bor där… det är lätt. Detkunde jag ju utan tvekan klara av. Men som är då väldigt betydelsefullt, ochdet är, tror jag, att alla som fått erbjudandet hade gjort.”

Efter att ha prioriterat sina egna insatser och valt fokus, finns ändå en känsla av attvara tillfreds med sitt val och att stå för det med gott samvete. Man blir mer medvetenom den egna kapaciteten och det blir något viktigt att ta hänsyn till, när man väl förlikatsig med dess begränsningar.

”Det blir så här, visst, jag skulle kunna göra så mycket mer. (...) fast jag trorväl ändå att man måste få ha lite roligt i sitt liv också. Att leva liksom somaktivist 24 timmar om dygnet tror jag inte är hälsosamt heller. Faktiskt. Manmåste… och det har jag börjat göra, bara mer och mer faktiskt.”

”Och då får man liksom vara nöjd med det: ‘Nej.’ Jag gjorde… alltså jagvalde att inte göra detta, och det får jag själv stå för. Jag kan inte gå runt ochgnälla, ‘jag skulle har gjort det, jag skulle ha gjort det’. (...) Om man nukänner att man inte blir engagerad i det här, och det här och det här, attvara nöjd med det. Man kan inte engagera sig i allt.”

Det, att inse att ens insatser ”behöver ju inte vara så stora saker” för att räknas, kanockså innebära att justera synen på sina egna möjligheter och släppa eventuelladrömmar om att utföra storverk.

”Nu så, tänker jag mer att man gör det man kan och alla kan ju försöka attgöra någonting. Det känns ändå bra, även om man kanske har dragit ner påde här stora målen man hade när man var yngre, när man kanske mer, skulleförändra hela världen på en gång.”

En viktig lärdom av engagemanget är att ingen är fullkomlig och ger erfarenhet avatt konfrontera detta hos sig själv på ett väldigt påtagligt sätt. Det är viktigt att känna attman duger, i bemärkelsen att vara ofullkomlig men samtidigt tillräcklig.

”Så man har lärt sig att människan är ofullkomlig och att så får det vara. (...)Så man lär sig att respektera människor med fel och brister, och sen sig självockså, precis lika, det får duga som jag är. Ibland somnar jag. (...) Mensamtidigt, det är inte för att jag är ointresserad, utan det är för att jag ärtotalt slut och det skulle jag kunna säga till den som jag pratar med, eller somjag finns ‘förlåt mig, men jag somnade visst’. Nej, men man går inte omkringmed dåligt samvete längre. Det är borta på något sätt.”

39

Tolkande kommentar

Upplevelsen av självklarhet är inte ovanlig hos människor som tillfrågas om sittmedmänskliga civilkurage. Ludvig Igra (2001) skriver så här om människor som genomhistorien tagit ansvar för medmänniskor, exempelvis under andra världskriget hjälptjudar att fly förintelsen:

”När sådana människor i efterhand tillfrågas om drivkraften bakom sinaställningstaganden, hänvisar de sällan till mod, principer och ideal utan baratill att ’det var något jag måste göra’. De låter sig ledas av en villkorslös inrekänsla av ansvar för den andre bortom alla rationella överväganden.” (Igra,2000, s 159.)

Engagemanget är något som överensstämmer med vem man upplever sig vara, sommänniska. Närheten mellan självbild och handling, i den här känslan av självklarhet,verkar svår att sätta fingret på. Det räcker med att konstatera att utifrån den bild man harav vem man är och har varit (och vill bli?), upplevs det som en naturlig följd attengagera sig. Denna upplevelse stämmer överens med Igras tanke om en spontan etiskimpuls.

Det är viktigt att reagera och göra rätt och upplevas som en sådan person, då stöd ochmedhåll är viktigt, samt att utgå från människorna insatserna riktar sig till, för att försäkrasig om att göra rätt. Dock kommer känsloreaktionen och valet att göra något först ochbekräftelsen från andra i efterhand. Man litar till egen känsla och eget omdöme kringrätt och fel. Denna del av självbilden kan beskrivas som självtillit.

Valet att göra något innebär också ett ställningstagande där självtilliten blir tydlig iatt man vill stå för sin åsikt. Det blir centralt att kunna lita på sitt omdöme och dettaåterfinns också i känslan av att vara bra, stark och autonom. Självtilliten håller även när manbryter mot det som förväntas eller ifrågasätter auktoriteter och upplevelsen blir ettautonomt själv. Det finns styrka och autonomi i ett av engagemangets huvudsyften - attförändra. Därtill finns egenvärdet i klara av utmaningar och att verka för något mantycker är en viktig sak. Den ökade autonomin och den förändrade känslan införauktoriteter och konventioner kan ses som en utveckling av överjaget, där gamlavärderingar kan utmanas och lämnas. Strävan mot ett jagideal - att vilja vara någon somgör rätt och agerar på legitima grunder, finns det grogrund för i engagemanget vilketger förutsättningar för att mildra överjaget.

Att utveckla, förverkliga och lära känna sig själv innebär inte endast att klara utmaningaroch bli bättre, utan även att öppna sig för nya upplevelser. Autonomin och självtillitenska därmed inte förstås som ett skydd mot påverkan utifrån, utan snarare som en bas attstå på för att vidga perspektiven på vem man är och hur världen kan förstås.

Självutveckling innebär inte endast att utvecklas till mer kapabel, utan i lika stor gradatt lära känna sina gränser och förlika sig med sin egen tillräcklighet. Drömmar om attutföra underverk har lämnats och nödvändiga prioriteringar har accepterats. MedKleins (1988) ord har omnipotenen övergetts genom att val gjorts. Självbilden blir dåbalanserad, innehåller en känsla av kraft, förmåga och påverkansmöjlighet, mensamtidigt en ofullkomlighet, begränsad kapacitet och förmåga att prioritera mellan olikabehov. Utan en balans mellan maktlöshet och omnipotens är frågan om det i längdenblir möjligt att fortsätta sitt aktiva engagemang med bibehållen självbild som aktiv ochstark. Engagemanget innebär att ställas inför ett val som tydligt sätter självbilden på sinspets och gör det nödvändigt att finna en balans i uppfattningen om den egnaförmågan, om denna balans inte redan finns.

Självbilden är positiv men nyanserad. Nyansen finns i tillräckligheten och i oviljanatt bli beundrad och upphöjd av andra. Känslan av självklarhet kanske kan vara ett skyddmot att bli upphöjd som person mot sin vilja, då det självklara motsägermärkvärdigheten som omvärlden ibland vill skriva in i engagemanget. Det verkarsnarare röra sig om en inre känsla av att vara nöjd med sin egen utveckling än en yttrejämförelse med andra.

Självbilden är kopplad till handling, men handlingen hänger intimt samman meden känsloreaktion, omdöme och ställningstagande, som upplevs naturlig och samman-hängande med den egna personen. Det som förbättrar självbilden är en frigörelse av

40

vilja och möjlighet som funnits inom personen. Det centrala i den positiva självbildenär aktivt försöka snarare än att prestera. Istället för att hänga upp självkänslan på enuppfantiserad idealbild är det reella självet accepterat med brister och begränsningar,samtidigt som den egna potentialen tillåtits växa. Upplevelsen stämmer med Horney’s(1989) beskrivning av självförverkligande, där det reella självet tillåts utvecklas. Det blir idetta perspektiv konsekvent att det inte känns bekvämt att bli sedd som speciellt braeller märkvärdig av andra personer och att denna ödmjukhet inte kan förstås somklädsam blygsamhet utan en genuin vilja att bli uppfattad av andra i enlighet med sinegen självbild.

Att utvecklas mot den man vill vara och alltid kunnat bli, blir en förstärkning avsjälvbilden utan att behöva mäta sig med andra eller sin konkreta prestation. Självbildenvilar istället på att vara sann mot sig själv och sina livsval.

MEDMÄNNISKOR OCH MÄNNISKOSYN

Människosynen och förhållandet till medmänniskor bygger till stor del på en idéom likvärdighet.

Simma i ett stort stim

Frånvaron av konkurrenstänkande är påtaglig i materialet. Den egna insatsen ingår iett sammanhang av människor där alla är värdefulla.

”Varje person som åker ner till Palestina är så viktig i sig (...) och det behövsju jätte-jättemycket människor som åker ner dit så att… på det sättet är detpositivt för en själv, för att man känner att man är viktig och betydelsefull...”

Även de människor ute i världen som man aldrig träffar eller ens får höra talas omingår i detta sammanhang:

”Hur ska jag säga det - man får liksom välja en konflikt och sen så håller mansig till den, för det finns så jävla många konflikter. Så får man hoppas attnågon annan tar den andra.”

Den egna insatsen blir en droppe i havet, men en betydelsefull sådan, då tilltron tillandra människor i hela världen och deras insatser gör det möjligt att förändra ochkänna att arbetet är viktigt. Simmar man i ett stort stim, spelar det inte så stor roll omman är en liten eller stor fisk: ”…det här att ‘nej vi är faktiskt inte maktlösa’, liksom, omalla tänker så, så är man inte maktlös.” Det egna engagemanget blir meningsfullt i ettsammanhang där många människor hjälps åt.

Vara social och utåtriktad

Engagemanget ingår i ett socialt sammanhang och innebär som sysselsättningkontakt med andra. Exempel på vad man konkret gör innehåller nästan uteslutandemänsklig kontakt i någon form, med de man gör insatser ihop med, med de som ärföremål för insatserna, med allmänheten eller personer från myndighet eller militär.

Det är viktigt med en bra kontakt med de personer som man arbetar ihop medkring en insats. De kan vara ett stort stöd.

”...vi lutar oss nog väldigt mycket mot varann och känner jag att det gungarrunt fötterna, då ringer jag till henne. Då låter hon trygg och säker, och harskrivit upp allting och så tror jag det är vice versa. Så att… vi stöttar juvarann.”

Behovet kan ibland vara starkt, av att ha andra som lyssnar som på vad man varitmed om och som man kan diskutera de frågor som upplevs viktiga med:

41

»Jag hade ett behov av att prata ut om min frustration över situationen. Detblev enda samtalsämnet jag hamnade i med alla. (...) Jag drogs till alla möjligamänniskor som delade mina åsikter.«

Inför mötet med de personer som drabbats av de orättvisor man jobbar för attupphäva, uttrycks en nyfikenhet, att vilja lära känna dem och veta mer om deras villkor.Detta är ibland en del av ett allmänt intresse för andra människor.

”Vad skulle du sakna mest med det här engagemanget om du inte höll på med detlängre? Kontakten. Och veta hur folk har det. Jag är nog väldigt intresseradav det. Hur folk har det. Det ger mig stimulans, det gör det. Så det är nog…Det är nog liksom intresset för andra, som också skapar lusten att gå vidare.”

Det känns roligt och givande att lära känna nya människor. De flesta har berättat attde också håller eller hållit föredrag om den fråga de är engagerade i. De intervjuadeverkar vara rätt utåtriktade, sociala personer eller i alla fall personer som är beredda attgöra saker som innehåller mycket social exponering. ”Direktkontakten med folk, detpassar mig och det får jag ju verkligen här, för det är ju verkligen direktkontakt.”

Samvete och medmänskligt ansvar

Valet att engagera sig kan ses som att ta ansvar. Hur resonerar man om ansvar närman frivilligt tagit på sig att göra det någon annan egentligen har ansvar för, ellerförsöker mildra effekten av något någon annan ställt till med? En situation där manbeskriver sig ha ansvar, är att fortsätta med, eller fullfölja, något man startat.

”Så hon och jag, vi är stadiga här om vi inte är sjuka. Det… vi kan åka också,vi är ju frivilliga, men då ser vi till att någon av oss, eller någon ytterligare somvi litar på, finns här. För så viktigt tycker vi att jobbet är.”

När man påbörjat något blir det tydligare vilka konsekvenser det kan få om maninte fortsätter.

”Vad är det som mest gör att du vill åka tillbaka? (...) På stället där jag var höll viprecis på att bygga upp en (-)-verksamhet, vilket var helt nytt på det stället.Och då känner jag också, att det är viktigt att man fortsätter det arbetet, såatt man inte kommer dit och bygger upp ett förtroende och så försvinneralla därifrån och… det liksom stannar av, för då blir det jobbigt nästa gångman kommer. Så det är viktigt att det kan vara folk där hela tiden.”

En känsla av att man borde göra något, eller måste göra något, beskrivs av alla urnågot perspektiv, detta är ett:

”Utan just det här att, har jag åsikter och jag får se någonting jag tycker är feleller det skulle gå åt ett annat håll, då måste jag ju göra någonting för att detska gå åt det hållet. Alltså måste jag engagera mig på nåt sätt.”

Den egna livssituationen blir privilegierad i jämförelse med de livsöden som manfår ta del av genom engagemanget. Att själv ha trygghet och hög levnadsstandard blir endrivkraft att ge något tillbaka till de som inte haft samma tur.

”Det är meningsfullt för att... - Jag är mycket medveten om att …att livet fårinte bara vara plikter. Det tror inte jag på. - ...men däremot är det härengagemanget meningsfullt, mycket … till en del på grund utav att detkänns som ett moraliskt ansvar att vara engagerad, att göra… att genågonting tillbaka av det jag har fått gratis, nämligen blivit född i ett landutan krig och elände och har min familj och har fått (-) barn och barnbarnoch sånt, och jag tycker liksom att det finns faktiskt ett moraliskt ansvar ochäven det känns ju som något mycket meningsfullt.”

Ett annat sätt att uttrycka detta, är att man fått en möjlighet att kunna göra något ochatt valmöjligheten att göra något meningsfullt, är ett privilegium i sig.

42

”Jag tror att alla väljer att göra (...) det man vill göra och tycker är rätt omman får ta ansvar. Och jag fick ta ansvar. Ganska lätt så, ’om du gör dethär… Det här får du möjlighet att göra.’ (...) Så väldigt lätt fick man tillfälleatt göra något viktigt med väldigt liten insats.”

Engagemanget är också en samvetsfråga. Det nämns som en anledning till att viljagöra något, att det känns bättre att försöka inför det egna samvetet. Man är främstansvarig inför sig själv och känner sig bättre om man får göra något man tycker är bra.

»Men det handlar nog också om att jag känner mig nöjd med mig själv för attjag är engagerad på det här sättet – när man ser på nyheterna om allt hemsktsom händer i världen så kan jag känna att det känns bra att vara engagerad,att jag åtminstone gör något för att försöka förändra det som är fel ivärlden.«

Det är inte alltid lätt att förhålla sig till kontrasten mellan den egna vardagen ochandra människors svåra villkor. Det kan ge skuldkänslor.

”Hur är det att komma hem? Ja, det är… det är… det är lite blandat. Dels är detväldigt skönt att komma hem, att slippa ha typ pansarvagnar och soldater pågatorna hela tiden. Det är ju riktigt skönt att slippa, kan man ju säga. Sen, jagkänner en slags… Jag hade liksom lite skuldkänslor när jag kom hem, för attjag lämnade folk i sticket. Eh, och det är… Egentligen ska man inte haskuldkänslor men jag hade det i alla fall. För jag menar, jag kom ner dit, vardär mina veckor och sen åkte jag hem. Och liksom bara lämnade folk därnere och åkte hem till min trygga vardag igen.”

Över tiden har formen för engagemanget ändrats och beroende på vilka andraåtaganden man har får man anpassa sina insatser. Dock har ingen uttryckt att de vill slutamed sitt engagemang. Det man då främst talar om, är att det är så givande att man intevill sluta, eller att det skulle vara svårt att dra tillbaka engagemanget när man väl bevittnatde orättvisor som finns i världen:

»Jag sätter högre krav på mig själv att välja det som magkänslan säger åt migär rätt. (...) Det är jobbigt att hyckla och sen lära sig av med det och börja taansvar för de val man gör. Skitjobbigt. Men det är nog ännu svårare att gåifrån ansvarstagande till hyckleri igen.«

Ansvaret beskrivs också som kollektivt, dels i bemärkelsen att alla har möjlighet attgöra något, dels i åsikten om att ”vi” har gjort något dåligt. Detta kollektiva ”vi” användsför att benämna något ungefärligt ’vi här i Sverige’ eller ’vi här i de rikare länderna’ ellerkanske syftande på hela mänskligheten. Till exempel säger en person så här om densvenska asylpolitiken:

”De får uppleva - vi tar emot dem. Och då borde vi fortsätta ta emot dem.Vi gör ju det och sen kastar vi ut dem. På nåt sätt är det lite äckligt, va.”

Ovan har nämnts att man inte ser engagemanget som något spektakulärt, utansnarare något som vem som helst kan välja att göra. Detta innebär också att vem somhelst kan välja att ta ansvar. Även om man inte bär ansvar för världens orättvisor, harman ett val och sina val är man ansvarig för.

”Jag visade att jag tycker annorlunda. Jag agerade utifrån det: att världenbehöver inte se ut som den gör. Det kommer den säkert att göra, men vibehöver inte säga att vi vill att den ska se ut som den gör. Man har faktisktett val och det är att komma ihåg att du har faktiskt andra valmöjligheter.”

Vad gäller andra människors potential finns en hoppfull syn. De medmänniskor iens närhet, såväl som den breda allmänheten, som inte aktivt arbetar mot orättvisor, serman främst som personer som ännu inte upptäckt att de kan göra något eller vad detger. Bara det gick att släppa loss den kraft som finns hos de flesta, skulle fler göra något.

43

”Jag tror inte att man ska dra en linje mellan de som är engagerade och görsaker och de som inte gör det. (...) Jag tror att man ska dra gränsen mellan desom vill och de som inte vill. Och de som vill är jätte-jättemånga. Jag tyckeralla människor ska dela med sig av, liksom tips på hur man gör saker (...)Väldigt många vill, vill, vill, vill - men gör ingenting. Då kanske man iställetgör någonting. Det finns väl en annan definition på det: dåligt samvete. Folksom vill men inte gör någonting får ofta dåligt samvete.”

Synen på medmänniskor som är födda med samma privilegier som man själv, meninte engagerat sig, är accepterande.

”Men hur ser du på det, att man… att man väljer att inte göra så mycket kanske. Attman betalar in 50 kr till Rädda Barnen en gång i månaden eller…? Jag tycker att detär ok. För att alla har inte samma intresse, så jag accepterar dem, och de harså många andra fina egenskaper och gör säkert mycket på annat sätt. Ochbland annat för mig då, att jag blir bjuden på mat, eller... (...) Men då har jagjättetrevligt och jag pratar inte om en enda invandrare. Utan andra går upp iandra saker. Och det är ju också viktigt. Men för mig skulle det vara för lite.”

Man är mån om att inte ge någon dåligt samvete, även om man gärna vill påverkafler att engagera sig.

”Men jag brukar ändå försöka, alltså både när det gäller vänner och familj,liksom med ytliga bekanta, så brukar jag inte prata så mycket om det ellerövertyga folk eller så, men det är ju roligt när någon annan tar upp det så attman får prata om det. Men ja… Jag är lite grann rädd för att man skaverka… ja, vara jobbig eftersom jag vet att de inte är så intresserade av det.”

Samtidigt som engagemanget handlar om ansvar, ses det också som en intressesakoch att det är acceptabelt att inte var intresserad. Själv har man också valt att engagera sigpå ett sätt som stämmer med ens egna intressen, för att man velat och haft lust, inte avplikt. ”Jag tycker så här. Man ska ta ansvar för det man gör. Man ska göra det man är brapå och vara nöjd med det.”

Likvärdighet

Under denna rubrik finns resonemang om människors lika värde. I arbetet förmänskliga rättigheter konfronteras man både med människor som behandlas orättvist,som om de hade mindre värde, och människor som är ansvariga för den behandlingen.Grundsynen är att alla människor har lika värde, vilket snarare är underförstått än uttalati berättelserna: ”...när man för vanliga… äsch, vanliga? Men när man för vanligamänniskor berättar om...” En person skriver dock så här om hur personen helst villuppfattas av asylsökande: »Asylsökande: Pålitlig; ‘Ser att jag är värd lika mycket’« Dockkan engagemanget innebära att man blir mer van vid kulturella olikheter och på så sättfår mer perspektiv på alla människors lika värde, rent praktiskt.

”Man blir aldrig fullärd vad gäller det här med att uppleva våra olika villkor.Samtidigt... (...) jag har mer gemensamt, som jag upplever det nu eller förnågon tid sedan, med en man som är muslim, som är arab, än (en kollegafrån hemorten) som är svensk, som är kvinna och som har samma yrke somjag. Så att det hänger inte på så att säga, varifrån man kommer. (...) mer ochmer lär man sig och blir medveten om att det är helt andra saker som gör attman känner gemenskap med människor.”

Samtidigt som grundsynen är att alla har lika värde, har man på ett sätt olika roller imötet med de som har svårare villkor. Obalansen i villkor ger en roll av den somkommer till undsättning och den som tar emot, som är inbyggd i själva situationen.Man går in i relationen utan att förvänta sig gentjänster.

”Vi finns i bakgrunden, när de kommer i problem, när sjutton det nu är,efter att det fått sitt uppehållstillstånd, så ringer de: ‘Hörru, kan du komma

44

och hjälpa mig, jag behöver hjälp med det här’ och det gör man ju medglädje, va.”

”Så man tycker att de har ingenting, men de kan ändå ge och att vi fårkomma hem till dem och bo där och äta och… Vi försöker ju bidra mensamtidigt så är det inte fint att komma och ge dem pengar så man får jubidra på annat sätt. (...) Hur är det, att bli bjuden så, när man vet att folk är fattiga?Ja. det är ju lite svårt, faktiskt.”

Det har talats och skrivits en hel del om synen på de som inte är så aktiva och hurman vill att omvärlden ska se på deras värde. I synen på andra är det viljan som räknasoch inställningen till frågan, snarare än hur mycket man gör, eller om man gör någotalls.

”...att man kan lägga ner så mycket arbete, det går inte om man har ett jobb.Då får det bli lite mindre, på ett annat sätt. Och det måste vi acceptera att vijobbar olika mycket och det är lika mycket värt. Alla som har rätt attitydtycker jag är bra.”

Bemötandet från andra människor är inte alltid uppskattat även om de är positivatill det man gör. I de här fallen handlar det om att man blivit sedd som annorlunda ochkanske till och med hjälteförklarad. Reaktionen mot att bli etiketterad som god ellerduktigare än andra handlar dessutom om att man vill uppmärksamma värdet i det somandra människor gör, och inte uppmuntra en självbild hos dem som passiva ellermaktlösa.

”Men ibland får man en sådan här respons, att folk säger att ‘aah, du är såengagerad och gud vad bra, och du är en sådan här god människa, du gör såbra saker’ och så… Jag ser faktiskt inte på mig själv som sådan, utan jag serbara att… Jag tycker att det är logiskt att vara engagerad i de här frågorna.(...) och därför blir det frustrerande om folk går omkring och tror att man ärgod, liksom. När det är inte det det handlar om. Och människor som trordet… Ja, de kommer väl kanske att göra någonting någon gång, men de kanju gå runt och tro att det finns goda människor, några stycken, och så finnsdet ‘oss andra’ och då blir världen så där obegriplig igen. Då kommer dealdrig att försöka förändra så mycket.”

Man vill få vara en vanlig människa som gör vanliga saker. Bilden man vill förmedlaav sina insatser är att detta är något icke-spektakulärt, något vem som helst kan klara av.En person skriver: »Jag vill att de ska se på mig och mitt engagemang som någontingsom är inte alls märkvärdigt på något sätt.« Det känns helt enkelt inte konstruktivt att draen gräns mellan de som gör något och de som inte gör något. En annan effekt av att låtaden gränsen dras, är ju i förlängningen att man blir mer ensam i sitt engagemang. Omman skulle identifiera sig som en av ett fåtal goda människor, skulle ju hoppet om allaandra människors förändringspotential inte bli lika starkt.

»Det är förstås smickrande om folk tycker att man gör något bra, men merfrustrerande om det upplevs som något bara en speciell typ av människoreller aktivister gör. Jag vill inte att folk ska tycka att det man gör känns somnågot som är väsenskilt från deras liv och verklighet. Då åstadkommer maninte mycket förändring. Nöjd blir jag om jag får andra att göra något eller ialla fall ta ställning.«

45

Andra människor kan också vara ett stöd i engagemanget, även om – eller iblandtack vare – att de inte är aktiva. ”Man måste få ha andra som ägnar sig åt helt andra saker.För då kopplar jag av.” Man kan behöva ett socialt nätverk utanför det ideella arbetet. Åten del vänner kan man vara en kanal för deras behov av att göra något. Detta beskrivssom en positiv upplevelse, att kunna ge vännerna ett utlopp för sina åsikter genom att taemot deras stöd.

”När de ser mitt engagemang så blir de glada och känner att vi kan kanskeockså engagera oss genom att stödja dig, liksom moraliskt, eller, ja, på någotsätt. Så att de också kan visa sitt engagemang genom att stödja mig. Dekänner att de liksom inte har den tiden att lägga ut, att aktivera sig så ochkan visa engagemang genom att visa stöd till någon som gör det istället.”

När människor gör dåliga saker

Berättelserna handlar också om att bli arg eller frustrerad på andra människor, oftastinträffar det i ett sammanhang där man i arbetet för mänskliga rättigheter kommer ikontakt med människor som kränker dessa rättigheter. I de flesta intervjuer har maninte börjat tala om hur man känner inför dessa personer innan jag frågat specifikt omdet. Det kan vara svårt att förstå människor som arbetar tvärt emot de egna idealen ellermålen. Så här resonerar en person om de som är ansvariga för asylpolitiken:

”...de som är ansvariga för att det ser ut som det gör, vad tänker du om de personerna? Ja,alltså det är ju faktiskt ett mysterium. (...) Det där undrar jag faktiskt hur detkan komma sig att man kan få så många människor att bli maskiner. Det ärkonstigt. (...) Jag förstår inte hur de kan se sig själva i ögonen, om man äransvarig för flyktingpolitiken i Sverige. Det här med att man blir som en maskin,förklara lite mer hur du menar. Ja, alltså, hur man kan stålsätta sig… Ja, för detförsta så tror jag att de flesta människor som engagerar sig politiskt (...) att ialla fall många av dem, är ganska besjälade av idén med solidaritet ochrättvisa. Att man sedan nöts ner så att man kan sitta och skicka torteradesjälvmordsbenägna barn och torterade politiska aktivister tillbaka till sammasak igen, det är svårt att förstå. Att man blir bara en del i byråkratin. Och attde orkar med det, det har jag lite svårt att förstå.”

Ändå vill man gärna kunna förstå och sätta sig in också i deras situation. Följandecitat handlar om soldater i ett ockuperat område i Palestina:

”Inte för att de ville någonting. De ville inte att folk skulle springa ut eller deville inte döda någon eller så utan man gör det bara för att skrämmas. Ochde kanske sitter i sin pansarvagn hela dagen och har inte så mycket att göra,så ibland kanske de slänger i väg några skott. Det är så de uppfattas i alla fall,det är så vi uppfattar det. Och det känns som, otroligt onödigt. Och när detgäller, alltså, andra saker och värre saker som när de till exempel faktisktskjuter barn i huvudet, så, ja… Det är nästan det som har varit jobbigast närman kom hem, det här att… Därför att det känns så hemskt att de är… Deär ju vanliga människor som gör sådana saker, och jag har funderat mycketpå, hur är människan egentligen? Eftersom de kan göra sådana saker. Och(...) de är ju antagligen rädda, alltså på riktigt, att de upplever det som ett hotmot sig själva, att det är därför det kan gå till som det är där. För även omman inte kan acceptera det de gör så försöker man ju ändå hitta någon sortsförklaring till varför de gör så. Eller man vill kunna förstå hur de kan görasådana saker.”

46

Både Palestina- och asylrättsaktivister beskriver hur kontakterna med någon manförsöker påverka, som står i vägen för en asylsökande eller palestiniers rättigheter, kanman känna en avsaknad av mänsklig kontakt. Detta är ett exempel på hur det kan kännas iden israeliska militärens vägspärrar, följt av en berättelse om behandlingen avasylsökande i Sverige:

”...det är väldigt frustrerande att stå och prata med dem eftersom mångaliksom bara upprepar liksom mantran, ‘ja men de kan vara terrorister, bla blabla’ (...) Och liksom hallå, här står det en gammal människa med liksom tvåkassar gurkor som inte vill spränga sig själv i luften, utan gå hem. Och så ‘Ja,men de kan vara terrorister’. Jaha, då blir man rätt irriterad.”

”Hur tänker du kring de personer som är, så att säga, beslutsfattare där, som äransvarigs för de här frågorna? Ja-a... Ibland blir de nog kanske lite förprofessionella. Man tappar all mänsklig kontakt och de hanterar papper, serinte människorna bakom pappret. Och jag tror att de måste göra det. Jagtror att det skulle vara bra om de faktiskt fick träffa de här människorna, ochse dem…”

Något som upprör, är att se hur människor far illa därför att andra inte uppfyllersina ansvarsområden eller inte gör det som de rimligen kunde göra. I asylärenden kandet handla om tjänstepersoner som lägger ner sparsamt med energi på ett beslut. Icitatet följer en situation i Palestina som gjorde den intervjuade frustrerad:

”...och det här gör de med risk för sitt eget liv. De riskerar alltså fysiskt sitt liv idet här läget. De levererar mat. Alla organisationer, alla andra, precis som jagsa, gör ingenting. (...) Det kom inte en bil. Jag vet inte om det var någon somringde och bad att få komma dit men …ingen gick fram till avspärrningarnaoch blev nekade. (...) Och det säger någonting, tänker jag, om engagemang.Kvinnorna som bor på platsen, som är lidande, som är som mest utsatta, degör någonting. De mest säkra, de gör ingenting.”

Tolkande kommentar

Upplevelsen att simma i ett stort stim innebär att vara delaktig i stor gemenskap avmedmänniskor. Andra personer upplevs som viktiga tillskott och alla människor sombetydelsefulla. Detta ger ytterligare perspektiv på känslan av den egna tillräckligheten,där en egen begränsad insats verkligen blir tillräcklig om världen upplevs befolkad avmänniskor som också vill och kan förändra. Med denna människosyn blir det intehotande för självkänslan att vara en droppe i havet.

Det upplevs som positivt att engagemanget innebär att vara social och utåtriktad ochandra människor upplevs som viktiga källor till stimulans och stöd. Människor medandra livsvillkor och kultur möts med nyfikenhet.

De egna livsvillkoren upplevs som ett privilegium och inte som en självklarhet.Mötet med människor i en mindre privilegierad ställning väcker känslor och tankar omsamvete och medmänskligt ansvar. Samvetet bygger snarare på skuld än skam, och enligtSigrells (1994) resonemang om skuldkänslans betydelse för självutveckling ochvälbefinnande, blir mötet mellan sig själv som privilegierad och den andra personensom icke privilegierad en möjlighet att genom handling bearbeta och bli fri från skuld.Om självkänslan istället baserades på skam, hade mötet istället väckt negativa och ickekonstruktiva känslor inför sig själv, vilket knappast skulle locka till fortsatt engagemang,men ingen ger intryck av att skämmas inför de personer man möter som har så mycketsämre villkor. Och om skam har med passivitet att göra och skuld med aktivitet, enligtSigrells (1994) sätt att se på saken, tyder självbilden av att vara aktiv och stark också på enorientering mot skuld snarare än skam.

47

Ansvarskänslan är kopplad till att kunna och orka se sin privilegierade ställning ochkonsekvenserna av sina egna val. Motviljan att dra tillbaka sitt engagemang är tydlig. Attinte längre handla men att fortfarande se sitt medmänskliga ansvar skulle öka skulden.Förenklat kan sägas att valet står mellan att leva med skuldkänslor, förneka sin med-vetenhet om sin privilegierade ställning, eller, det tredje alternativet, att fortsätta handla.Fortsatt handling ger en känsla av värdighet som människa.

Det finns en värdering om ett kollektivt ansvar och en uppfattning om att de flestahar en vilja att ta detta ansvar bara de såg möjligheterna att agera. Samtidigt sesengagemanget som en intressesak och man tar tydligt ställning emot synpunken attmänniskor skulle ha ett mindre värde för att de inte agerar. Man vill inte skapa dåligtsamvete. Detta går till synes tvärt emot värderingen om kollektivt ansvar. Frågan är vadsom egentligen menas med ansvar. Om ansvar förstås som att ta vara på en möjlighet attagera och stå för sitt val, blir det mer förståeligt än om ansvar ses som en skyldighet.Detta är en ansvarskänsla i Frankls (1968) termer, en trohet mot de egna möjligheternaatt välja och skapa mening i sin tillvaro för att må bra.

Men den tydliga värderingen om alla människors likvärdighet kastar också ljus överansvarsfrågan. De personer vars rättigheter man arbetar för ser man som lika värda ochutan denna grundvärdering är frågan om man skulle vara engagerad i den verksamhetman är. En syn på passiva människor som mindre värda än aktiva, vore att frångå dennagrundvärdering, även om den till synes krockar med tanken om ett kollektivt ansvar. Attfå vara ett utlopp för de inte lika aktiva personernas vilja, är en positiv upplevelse. Denegna aktiviteten kan då ses som ett uttryck för kollektivt ansvar, där en person aktivt görnågot med emotionellt och åsiktsmässigt stöd av andra.

I ljuset av Kleins (1988) teori om behovet av gottgörelse, blir frigörelsen från skuldockså sammanhängande med synen på människor som likvärdiga. Förmågan att orka sevärldens orättvisor i relation till sin egen privilegierade situation och att stå ut med atten fullständig gottgörelse inte är möjlig, innebär att befinna sig i Igras (2001) integrativaposition, i vilken människan ses som ofullkomlig, med både brister och fördelar, ochman har en känsla för att bevara och skydda sina medmänniskor för deras egen skull, så gottman kan.

Problemet med likvärdighet och ansvar ställs på sin spets i mötet med exempelvisgrymhet, när människor gör dåliga saker. Det blir ett dilemma att välja mellan att se på dessapersoner som mindre värda eller att justera sin bild av mänskligheten. Har alla personerpotential till den här sortens grymhet? Enligt Igras (2001) teorier om att vi alla har ”enficka av potentiell grymhet” (s 72) är det så. Att samtidigt vara trogen sin värdering ommänniskors lika värde och se sin kunskap om vilken grymhet människan är kapabel till,kan med Igras ord sägas vara en hållning som hör den integrativa positionen till. Ienlighet med den integrativa positionens tanke och känsla, blir det också viktigt attförstå de människor som begår grymheter. Utifrån denna positions perspektiv, följerdessutom inte endast att alla människor är kapabla till grymhet utan också den myckethoppfulla tron på att även personer som gör dåliga saker är kapabla till omsorg.

I nyfikenheten och öppenheten för människor från andra kulturer kan man se envilja att förstå andra utifrån deras subjektiva perspektiv. I berättelser om människor somgör dåliga saker är det också tydligt att man försöker sätta sig in i även dessa personerstillvaro. De, liksom andra medmänniskor, ses som subjekt och inte som objekt. Detta är,enligt Håkansson (2003), en förutsättning för att förmedla och känna empati. Detförefaller dock problematiskt och svårt att förstå dessa människor och känna en genuinempati. Enligt Håkanssons resonemang leder en igenkänning av den andra personenssituation till empati och frågan blir om det är lättare att känna igen sig som drabbad avorättvisa än som förövare, för de här personerna.

48

I kontakten med medmänniskor, är man öppen för att reagera i mötet med dem,låta sig beröras, och förhåller sig till dem med spontana gensvar. Det finns få berättelserdär en färdig mall eller kod används för att förstå någon, vilket kan beskrivas medAsplunds (1987) begrepp social responsivitet. Öppenheten för nya upplevelser och attmöta män-niskor utifrån deras villkor är ett uttryck för social responsivitet. Trots mångaintryck har man inte skärmat av sig i asocial responslöshet utan låter möten medmänniskor beröra och förändra det egna perspektivet.

VÄRLDEN OCH LIVET

Hur förhåller man sig till en orättvis värld? Synen på livet och den värld vi lever iblir viktig för orken och motivationen att fortsätta agera. Något som beskrivs somgivande är att vidga sin världsbild och se saker ur större perspektiv, det egna livet, hurvärlden fungerar och en global förändringskraft hos mänskligheten.

Perspektiv på livet

”Men det har ju gett en spänning i tillvaron och vidgat perspektiven. Bådevad gäller det ena och det andra, alltså att man … man får mycket kunskapoch upplevelser...”

I mötet med asylsökande eller palestinier får man ökad inblick i deras livsvillkoroch hur de skiljer sig från det liv man själv är van vid.

”För att det är ju kunskap om människors villkor, människor som kommerfrån andra länder och har helt andra upplevelser, och framför allt vad gällerfrihet, eller rättare sagt brist på frihet. Att kunna öppna munnen.”

Perspektivet på vad människor kan klara av och stå ut med vidgas och det kan ge enny syn på vad man själv vågar och klarar av...

»Det handlar dels om att man får nya perspektiv på saker och ting - att omjag törs bli beskjuten av en pansarvagn och ändå stå kvar så borde jag välockså tordas hålla det där föredraget och berätta om det.«

...eller på vad man som människa orkar med:

”Alltså, man skäms ju ihjäl ibland av att gnälla eller tycka att man… synd omsig själv då eller när man upplever de här mänskornas öden, som vi träffar dåsom flyktingar. Jag brukar tänka på mig själv då ibland. Så jag… Det är klartatt ryggskott fick även jag och det var inte så kul när man är (-). ’Ja, men duska i alla fall inte fly över de turkiska bergen med dina (-) barn och ryggskott.’Så det är ju… detta i ett litet nötskal. Man får ju helt andra perspektiv på vadmänniskan minst orkar stå ut med.”

Med det vidgade perspektivet ser man tydligare hur bra den egna tillvaronverkligen är. »Jag har blivit medveten om hur bra jag har det.« skriver en person. Någotannat som kan bli tydligare, är att livet är värdefullt och att det inte varar för evigt.

”Jag vet vad jag kan förlora och då blev det verkligen jättetydligt och då fickjag rätt mycket ångest. Men… det gav mig också någon slags nytt perspektiv,och förhållande till döden. Och sen dess kommer jag ihåg palestinierna somhar ett helt annat förhållande till döden.”

I den egna vardagen blir små motgångar inte lika betydelsefulla längre. De har intelika stor påverkan som förut.

49

”Småsaker har blivit oviktiga för mig. Världsliga saker. Någon försökte stjälamin bil, och då tänkte jag det första jag gjorde: ‘Ja, det är en världslig sak.Hoppas det inte var en invandrare.’ Det var min första tanke, därför att allaska klanka på invandrare...”

Samtidigt uppskattar man också småsaker mer:

”Man blir rätt nöjd även om man (...) blir missnöjd med någonting, kännerman ändå att, ‘men va schysst att solen lyser, man kan gå utomhus’, lite sådär.”

Världen som den är

Världen kommer närmare genom att man får mer kunskap om den.

”Men sen är det ju också det att det är väldigt spännande. Alltså här kommerman flyttandes till denna lilla håla (-)… Det finns mycket gott att säga om (-)men någon större spänning och attraktion i det är det ju inte. Och det kännssom att hela världen har flyttat hit.”

Intresset för att lära sig mer om världen utanför den egna vardagen, är en allmännyfikenhet, men även ett behov av att förstå världen och göra den begriplig, att bli merdelaktig i den. Så här skriver en person om hur engagemanget började:

»I mitten på gymnasiet var vi en grupp kompisar som var intresserade avpolitik i största allmänhet. Inte så mycket för att hitta vår egen plats, utanmer som ett sätt att förstå världen tror jag.«

De orättvisor man satt sig in i kan sättas in i ett större sammanhang och skapa enbredare förståelse. Här är en del av ett resonemang om flyktingfrågan:

”...och då känner man mest ‘det där är för jävligt men vad fan ska man göraegentligen’, men det är när man kommer till nästa steg som man ser att det ären politisk fråga också. Det här har att göra med hur hela världen ser ut. Tillexempel, så länge man har väldigt stora ekonomiska klyftor så får man ocksåväldigt hårda… ja, dels flyr folk av ekonomiska skäl och det är något somman kan göra mycket konkret emot...”

Flera beskriver just situationen att sitta framför TV:n och titta på nyheter ellerdokumentärer och hur världen då kan te sig mer obegriplig och utom räddning än denegentligen är - om man har satt sig in i hur den fungerar.

”Man känner så här, att de allra flesta människor tänker att ‘det är dåligt medkrig och svält och allt sånt, att folk dör och är fattiga och så’ men man serliksom ingen lösning på det utan man tycker bara att det är obegripligt ochkonstigt. Och tittar man på TV så är det ju det också. Det är ‘jaha, nu svälterde i Afrika igen’ och ‘de blev rånade, några pensionärer’ och det blir liksom...det finns bara massa dåliga saker utan några förklaringar.”

Det kan vara svårt att orka se världen för vad den är, men det är vad man vill göra.Man vill bli av med sina skygglappar och se världen i vitögat, utan att titta bort ellerintala sig att det ser bättre ut än det gör. Man vill vara en medveten person, mer fri ochsjälvständig i sin uppfattning:

”Nej, jag är inte lika ledd… av andra. Jag kände mig som om jag var en imängden, som att folk liksom leds av ett skikt där uppe, som man inte når.Nej, jag gjorde mitt. Jag visade att jag tycker annorlunda. Jag agerade utifråndet, att världen behöver inte se ut som den gör. Det kommer den säkert attgöra, men vi behöver inte säga att vi vill att den ska se ut som den gör.”

En viktig uppgift är också att förmedla sin uppfattning och kunskap om världen tillandra.

50

»…så blev man förstås upprörd över hur svenska regeringen betedde sig motflyktingar. (…) Det stred kraftigt mot vad man fått lära sig - och vad somfortfarande påstås - om asylpolitiken. Jag åkte runt och pratade i (-) omdetta, vi delade ut flygblad, skramlade pengar. Jag ville och vill, att folk skaveta hur jävligt det är. Många tror att det är rätt OK tror jag. Att Sverige ärsom förr.«

Medvetenheten om hur världen ser ut fungerar också som en drivkraft för attaktivera sig och som redovisats ovan beskrivs det egna engagemanget också som enreaktion på ett konkret missförhållande. Medvetenhet föder engagemang. »Ju mer jagläste och lärde mig desto aktivare och mer engagerad blev jag.«

Hopp

Det behövs hopp för att leva med medvetenhet om svåra orättvisor. I arbetet förmänskliga rättigheter är det inte ovanligt att konfronteras med människor som längebefunnit sig i svåra situationer och har lite hopp om att det någonsin ska bli bättre:

”…när man satt och pratade med människor och pratade med människorsom har… är på väg att nästan ha förlorat allt hopp om framtiden. Att detror inte att det ska kunna bli någon förändring, eller så, under deras livstid,eller barns eller barnbarns.”

Men man vill inte ge upp. »Vill de stanna i Sverige ska de ju kämpa in i det sista, dettycker jag.« Även om det ibland är jobbigt att vara medveten om hur världen ser ut ellerhur mycket det finns kvar att göra och förändra.

”Ungefär som när man har nåt sånt där jättejobb man har som man ska göra… lägga sten eller vad sjutton som helst, man ser att det tar aldrig slut. Ok,då, då tar vi det i småetapper. Då funderar man inte på det där, långt därborta, utan man bara håller på, så rätt vad det är så är det färdigt. Ungefärså.”

Steget från att lära sig mer om situationen, förstå och bli upprörd - till att verkligenbörja göra något konkret, kan upplevas som befriande. Det blir lättare att se världen förvad den är, om man får försöka med något och därmed i praktiken visa att hopp omförändring finns.

”Ja, för om jag inte engagerar mig, blir jag nedstämd och bara tycker attvärlden är hemsk och att jag då inte ens ids bry mig om vad jag ser pånyheterna, hur hemskt det är, att jag kanske inte orkar bry mig om olikasaker. Men samtidigt så vill jag ju bry mig om det, och om jag engagerar mig inågonting, så kan man vända den där hopplöshetskänslan, att man kanskehittar någon… att man har det som motivation istället, för att försökaförändra någonting sen.”

Upplevelsen av att vara en del i en stor – kanske till och med global – rörelse geren hoppfull bild av världen som full av människor som sluter upp tillsammans. Enperson skriver, att motivationen är som störst: »När man känner att det trots starkamotståndare går att förändra och få massor av vanliga människor att säga ifrån.« Enuppgift i kontakten med de människor man kämpar för, som beskrivs som specielltmeningsfull och viktig, är att just förmedla bilden av att andra människor, som lever ien mer bekväm och trygg vardag, ändå ser, bryr sig, reagerar och arbetar för derasrättigheter:

”Att lyssna på folket, vara i skolorna, bara det här att ge dem hopp. Att mankunde se att de kände att ‘åh, vi är inte ensamma’ Det här, man kunde se deti ögonen på folket när man… (...) Att du såg den personen, att du gick inteförbi. Att du liksom... jag var inte så där ‘invisible’ som man trodde.”

51

För att hjälpa någon att orka kan man ibland få representera hoppet, vara bärare avdet hopp som ändå finns i en svår situation. Denna uppgift beskrivs också som enbetydelse-full del av engagemanget.

»Det finns också de, som sagt, att när det varit som mörkast, hopplöst, harjag funnits som ett litet ljus längst bort i tunneln. Kanske jag då bara förmåttlyssna, “hålla om”, uppmuntra till att klara!«

Ibland blir det tvunget att ge upp eller så misslyckas en insats. Även om lidandetkvarstår finns någon som har sett det och kan föra det vidare till resten av världen. Dåfinns det ändå ett värde i att ha uppmärksammat och försökt hjälpa.

”…och liksom efter någon hussprängning också, att liksom, ok, man kom försent. Det kändes uselt att det hade hänt. Man pratade med folk som… förfolket som kom de såg en och så började de dra i en och liksom ville berättaoch såg att du lyssnade. Att, ok, du vet att ingen kommer att lyssna på dig,och att du visar papper och penna och sitter och antecknar vad de säger,det betyder så pass mycket för dem.”

Människors reaktioner på insatserna är ibland starka och bidrar till att engagemangetkänns meningsfullt. Här skriver en person om folks reaktioner inför sina förklaringarför andra om anledningen till valet att åka till Palestina:

»Den tacksamhet dessa människor visar är rörande, en del vuxna män sombörjar gråta för att de trott att hela världen glömt bort dem och övergivitdem, men det viktigaste är naturligtvis inte att de är tacksamma, utan attkänna att man givit hopp till de som varit nära att förlora allt hopp, att gedem hopp om att världen bryr sig, det är det som gör det värt att engagerasig.«

Tolkande kommentar

Nytt perspektiv på livet ges då referensramarna ändras och man blir medveten om hurmänniskors livsvillkor kan se ut för personer som lever under andra omständigheter änden egna vardagen. Det blir lättare att leva när man förstått hur svårt det kan vara att leva.Förändringen av livsperspektiven kan också ses som en insikt på existentiell nivå, därmedvetenheten om döden gör livet mer levande och värdefullt. Som Yalom (2002) ochMay (1983) beskriver, ger konfrontationen med livets ändlighet och oförutsägbarhet enfördjupad känsla av att leva och en ökad medvetenhet om vad i livet som är viktigt.

Engagemanget innebär en relation till världen och en nyfikenhet att förstå världenoch större sammanhang, finns med som drivkraft. Det är ett behov att se världen som denär men också svårt, då den inte ser ut så som man skulle önska. Att skapa sig en kunskapom världen gör den begriplig och därmed kan man förhålla sig mer hoppfullt ochaktivt till världen. En obegriplig och hemsk värld kan väcka hopplöshet och passivitet,men en värld som hänger ihop och kan förstås, även om den är hemsk, ger drivkraft attgöra något. Den egna kunskapen om världen upplevs som en medvetenhet och att sebortom dimridåerna som visas upp i TV, och frihet från att bli manipulerad. I viljan attberätta för andra finns en omsorg om att de också ska slippa leva med lögner men ävenen vilja att engagera fler, då människosynen är att de flesta har ett gott omdöme ochkommer att reagera med handling och förändringsvilja bara de får redskapen.

Berättelserna från TV-soffan kan beskrivas som en bystander-process, där man tillslut väljer att ingripa, efter att ha sett, erkänt allvaret i situationen och sin del av ansvaretför att handla, finns också en tro på sin möjlighet att göra något, och motivation atthandla. I beskrivningar av hur man tror att andra personer, som inte blir aktiva, reagerar,är det steg fyra, att ha tillräcklig kunskap och erfarenhet som man tror är avgörande.Själv har det blivit lättare sedan man upplevde sig få verktygen. En beskrivning av att gåemot konformitet har tidigare beskrivits i termer av att överge gamlaöverjagsvärderingar och gå emot konventionen.

Känslan av hopp är central för engagemanget på flera sätt. Medvetenheten omvärlden och att se stora behov av förändring, blir svår att bära utan hopp. För att själv

52

orka och känna sig motiverad är det viktigt att behålla hopp om att världen går attförändra och att den egna insatsen betyder något. Hopp och aktivt engagemang födervarann och aktiviteten kan sägas vara ett praktiskt uttryck för hopp. Aktivitet gör detlättare att känna sig hoppfull och hopp gör att man känner sig motiverad att bli aktiv. Ikontakten med de människor man kämpar för, är det viktigt att förmedla och bärahopp. Detta är en central uppgift i engagemanget, som upplevs som en av de viktigasteoch mest meningsfulla, att bära och förmedla hopp till de som är på väg att förlorahoppet. Det blir här tydligt att det egna engagemanget inte upplevs som meningsfulltgenom prestationer i huvudsak, utan mer genom att vara bärare av en åsikt och enkänsla, som förmedlas till andra människor.

Att konfronteras med en svår och nästan hopplös verklighet, leder alltså intenödvändigtvis till hopplöshet, utan för de här personerna är istället det omvändavanligare. Möjligen kan man i mötet med en person som tappat allt hopp och lever iständigt hot mot sin överlevnad, vara en bärare av den integrativa positionen genom atthålla kvar vetskapen om att allt inte är hopplöst, inte bara nattsvart.

I viljan att se och begripa världen kan Glovers (1999) humana respons skönjas, dåman aktivt väljer att öppna ögonen och bli berörd, istället för att behålla sin illusion avvärlden som tolererbar. Dock går denna process ett steg längre än Glovers resonemang,då en oskyddad syn på världen och en följsamhet med sin egen humana respons, attvisa omsorg om andra människor, i längden även leder till en upplevelse av världensom mer tolerarbar, då den upplevs som mer förändringsbar.

MENING

Känslan av mening inför engagemanget är stor, och upplevs både i samband medkonkret framgång och i mellanmänsklig kontakt där man ’bara’ bidrar med sin närvaro.Meningen med engagemanget beskrivs oftast i ett sammanhang där man är i kontaktmed en annan person.

Framgång i motvind

Erfarenheter av att insatserna faktiskt lyckas, är betydelsefullt för motivationen attfortsätta. Framgången kan låta vänta på sig tills mycket tid och energi lagts ner: »Dåkändes det som att det där eviga flygbladsutdelandet, och mötena och så vidare faktisktvar värt något.« Känslan av att arbetet är värt insatsen är som starkast när det visar sig attnågot gick att förändra trots ett nästan hopplöst läge: »Speciellt känner mantillfredställelse när man lyckas vända ett hopplöst ärende...« Det kan vara mycket starkalyckokänslor att äntligen lyckas efter en kamp mot alla odds. Beskrivningar av detta ärtydligast hos de som kämpar för asylsökande.

”En gång blev jag nog väldigt, väldigt lycklig. (...) ...då hade vi lagt ner alltsom allt fem och ett halvt år, med alla turer alltså. Och så ringerhandläggaren från utlänningsnämnden och säger (...) ‘jag vill bara tala om attdet här sista nu som kom in, det har ju vägt över. Han får stanna.’ Och dåkände jag bara… Tårarna bara rann och jag kände det som om benen inte…Då kände jag sån lycka! Och han satt där just i köket här. Så att det var storlycka. Jag trodde inte att det var sant! Ja, det var jämförbart med närbarnmorskan sa att ‘det är en flicka!’ ”

Att få uppleva framgång ger styrka att orka fortsätta:

”Just den här glädjen av att ha lyckats. Det är ju det som driver en att jobbavidare. För ibland känner man ju liksom att, nu har den här flyktingpolitikenstramats åt så till den milda grad att allt i stort sett är omöjligt. Då vill manibland ge upp. Men så… (...) lyckas det ibland, igen, och då får man kraft attjobba vidare igen ett tag.”

53

De som arbetar för asylsökande finns ibland nära någon i många år och kan få ettväldigt tydligt tecken på framgång i form av uppehållstillståndet. Palestinaaktivisternabefinner sig på plats i några veckor eller månader och har inte alltid lika tydliga teckenpå framgång, då det ofta handlar om att förhindra något genom sin närvaro. Även ideras beskrivningar är konkret framgång viktig och ger mening åt engagemanget:

”Men det viktigaste i själva arbetet annars, det är ju… Det är väl när… närman försöker. När man känner att man lyckats gör något för enskildaindivider. Att man känner att man har betytt något för en annan personrent konkret...”

Ett exempel på konkret framgång får vi, i detta svar på formulärets fråga om vidvilka tillfällen motivationen är stark: »I en checkpoint, då jag övertalade soldaterna attsläppa igenom en sjuk man för att kunna gå hem.« När människor visar uppskattningger det bekräftelse på att insatserna gör en konkret nytta. Detta är ytterligare ett svar påformulärets fråga om motivation:

»När man får höra konkret från de vi försöker hjälpa att de uppskattar det vigör och att vi gör en skillnad. T ex. en dag nere i Palestina när vi hademisslyckats med att stoppa en husrivning och var lite nedstämda när vi gicktillbaka, då fick vi se en familj som bar på en massa resväskor, en vanlig syneftersom många tvingas fly från sina hus som blir beskjutna. Vi blev ännumer nedstämda av att se dem, men när vi gick fram och pratade med demvisade det sig att de var på väg att flytta tillbaka till sitt hus, eftersom dethade blivit mycket lugnare i området sen (respondentens organisation)påbörjade sin verksamhet i staden.«

Fylla behov och få bekräftelse

Tidigare i resultatredovisningen beskrivs anledningen att inleda engagemanget somen reaktion på något. I berättelserna nämns ofta att det man reagerar på, är andramänniskors behov. Ett mål med engagemanget är att fylla ett behov hos andramänniskor: ”...till slut kändes det som ‘nej, jag vill vara hela tiden där jag behövs’, ivägspärrarna, i ambulansen, och det.”

En vanlig erfarenhet är att man har blivit tillfrågad om att engagera sig. Någon harönskat att man ska bli engagerad. »Blev kontaktad av asylsökande och personal påförläggningen. Vi bildade så småningom en flyktinggrupp.« Även detta är en aspekt avatt vara behövd.

Upplevelsen av att vara behövd är en belöning i engagemanget. Det känns bra attbetyda något för en annan människa.

»Hmm… ja vilken är drivkraften? Jag vet inte… jag orkar inte gräva så djupt.Men en känsla som är väldigt, väldigt stark är när en människa inser atthan/hon inte är ensam. Det är nog en av de starkaste drivkrafterna ellerbekräftelse jag kan få, tror jag.«

När enskilda personer nämnts, som man engagerat sig för, är det oftast barn,familjer eller gamla personer man pratat om. ”Tror att stödet - att få bo i ett ‘vanligt’ husoch leva ett normalt liv och gå i skolan betydde mycket för barnen.” Vuxna talar manoftast om i ett sammanhang där de har rollen av förälder. När barn är involverade blirman ofta mer berörd. De svagaste, med mest behov, berör mest.

54

Personlig anknytning

Sättet de intervjuade är engagerade på, innebär en personlig koppling till konkretainsatser och oftast även en till människor som tar del av insatsen. Engagemanget blirpersonligt. Denna anknytning skapas på olika sätt, genom de nära kontakter som skapasmed andra människor eller genom en känsla av ökad delaktighet i själva frågan. Dettydliga sambandet mellan den egna personen och eventuella framgångar är en konkretåterkoppling som värdesätts högt:

”Och jag tyckte om hela det här, att man kunde engagera sig och man kundeverkligen åstadkomma något och man kunde se resultaten av vad mangjorde. Det är inte samma sak som att hålla en demonstration och liksomskrika ut dina åsikter. Jag var lite trött på det för att, ja, vem lyssnar på det,typ? De kan ju lyssna på det, men jag känner ingenting, att jag får ingenfeedback tillbaka, från de som verkligen behöver det.”

Det känns viktigt att inte vara anonym eller betydelselös. Detta handlar om att viljabefinna sig i ett sammanhang där man är betydelsefull, snarare än att vilja bli betraktadsom en viktigt person i sig. Några personer har tidigare erfarenheter av arbete isammanhang där den egna insatsen blir mer anonym:

”Man känner att man är viktig och betydelsefull på ett sätt som man kanskeinte gör i stora stelbenta organisationer. Så där… Ja, man skulle kunna varaborta och det gör ingen skillnad. Och det är väl kanske en skillnad med(organisationen), just det där, att varje person är väldigt viktig.”

Det kan också vara frustrerande att ge sig i kast med arbetsuppgifter där insatseninte märks så tydligt.

»Att jobba mot stora, och ibland lite halvabstrakta, fenomen och företeelser(…) kan vara lite påfrestande. Jag känner ofta en längtan av att se resultat avmitt arbete. Denna längtan styrde mig till (…) det verkligen konkretasolidaritetsarbetet.«

Några personer som man hjälper, knyter man an till så starkt att de blir vänner. Denpersonliga relationen kan bli stark.

”Vad är det som mest gör att du vill åka tillbaka? Ja, nu är det mycket det, att nuhar man ju lärt känna så många människor där nere också, så då bryr man sigrent personligt om de man känner.”

Det är lätt att bli emotionellt engagerad. Oftast beskrivs detta som något positivt,men ibland kan det också bli påfrestande att bära på mycket känslor, att exempelvis oroasig för hur det ska gå personer man lärt känna.

”...man tycker ju om människorna. Man umgås med dem. Då blir det ju så.Det blir som en kompis vem som helst. Och sen då kanske tänka ‘tänk omhan får åka tillbaka, han blir dödad’, för det var vad han räknade med.”

Men samtidigt, med starka emotionella band till de man kämpar för, blir lyckan stornär man ser att deras liv blivit bättre helt eller delvis tack vare det egna arbetet.

”Men det är roligt att se… det är väl en sån där grej, att väldigt många av dehär familjerna som vi har hjälpt, det har gått väldigt bra för många av dem.Man ser då barnen växa upp, de går i skolan, de satsar, de kommer ut iarbete - också en glädje att se. (...) Och den grejen just att se hur de lyckas tasig fram. Nej… det är också en sån där sporre i det här, att se de här, framförallt då barn som har vuxit upp, kommit ut i arbete.”

55

Det upplevs givande att vara delaktig i ett sammanhang och att ha personligerfarenhet av de frågor som engagerar. Detta att ha varit på plats personligen, ger ocksåen mer begriplig bild än när man ser det på större avstånd. Flera personer har illustreratdet här genom att jämföra med hur det är att uppleva något via TV.

”Och sen när jag kom därifrån, kändes det helt… Jag läste nyheterna på etthelt annat sätt. Det påverkade mig inte lika mycket. Jag kände mig inte sådär, vad ska man säga… ehm… lika lurad som innan. Innan visste jagingenting om de där namnen bakom morden, men nu hade jag en annannyhetskälla också. Det är min egen erfarenhet: jag såg det. Jag förstår att, omdet står så här, så kan det innebära något annat egentligen. Och dessutomhar man kontakter därifrån och då läser man nyheterna på ett helt annatsätt och man känner sig inte lika lurad, på nåt sätt, längre, utan man kan seigenom alltihopa. Och det känns också bättre. Så att… jag blir inte likafrustrerad över det som händer längre utan jag… jag är väl också en del avdet på ett annat sätt.”

Det finns ett behov av att bli delaktig genom att förstå sammanhangen, hurmänniskors livsvillkor hänger samman, trots att de bor i helt olika delar av världen. Manvill vara någon som är delaktig i världen och inte bara i en begränsad, skyddadverklighet. Kunskap och delaktighet hör ihop, och att sprida kunskap kan vara ett sätt attöka andra människors delaktighet.

”...en anledning att vi inte har bra arbetsvillkor och lön överallt, är att mankanske skjuter fackliga ledare i Colombia. Då får man en sådan koppling. Ja,då blir det logiskt för även en sån person som är lite… liksom, svenssonrasisteller så, att det inte är bara för att det är synd om de här människorna somde inte förstår och som de tycker är jobbiga och tar deras mobiltelefoner,utan att det hänger ihop med deras eget liv och deras arbetsliv.”

Det finns en vilja att förstå andra människor utifrån deras situation. För att förståvill man kunna se saker ur deras perspektiv. De människor man kämpar för är manintresserad av och vill gärna förstå och lära känna dem. Ibland finns gemensammaberöringspunkter, exempelvis politiska åsikter eller att man har samma ålder, som gördet lättare att identifiera sig trots olika livsvillkor och ovana vid varandras kultur.

”Och den här gången kände jag att jag vill få resa och uppleva. (...) Och attse konflikten i deras ögon, det var det jag upptäckte, att vi ser konflikten påett helt annat sätt...”

»...människor som blivit förföljda och torterade för att de tycker och verkarför det som jag verkar för. Därför känns frågan viktig av många skäl. Både föratt det rent mänskligt är vidrigt hur människor behandlas. Och för att desom förföljs strävar efter samma sak som jag.«

Det finns en vilja att begripa även motpartens perspektiv, alltså de personer somhandlar tvärt emot det man kämpar för. Har man sett soldater trakassera civila ellerhandläggare besluta om avvisning av personer som knappt orkar leva längre, vill manhitta en förklaring, förstå det oacceptabla.

”Vi kan ju aldrig sätta oss in i exakt hur de bedömer. Men hur tänker du kringatt man väljer att jobba med det, ändå? Med? Ja, de som sitter och gör de häravvisningarna. Ja, det måste vara fruktansvärt. Jag tror man blir avtrubbad. Jagtror att jag skulle kunna jobba där också och bli avtrubbad. Fast jag ärväldigt glad att jag slipper leva det livet. Det skulle vara jättejobbigt. Jag troratt då skulle man vara lite känslomässigt kvaddad. Man blir det. Man måste.Du kan ju inte börja gråta för varenda avslag du ger. Det går ju inte.”

Flera uttrycker ilska eller en svårighet att förstå de här personernas perspektiv, meningen fördömer eller demoniserar dem som personer, även om man kan fördömaderas handlingar.

56

”Jag kan förstå att många av soldaterna är jätterädda och vill inte vara där.Eh… så att liksom, de kan ju välja att inte vara där, eh… för de finns ju desom vägrar att tjänstgöra i ockuperade områden, till exempel. Och samtidigtsom det är, vad ska man säga, belagt med ett väldigt socialt stigma att vägraatt tjänstgöra på något ockuperat område. Så det är liksom, visst, jag kan haförståelse i sig, för att de är där, samtidigt som jag absolut inte kan förståderas handlingar, som de sysslar med.”

Ge och få - mening som mellanmänsklig

Även om kontakten med dem man hjälper, åtminstone i början, har en tydligkaraktär av en part som har behov, och en part som väljer att bli delaktig, upplevs detsom ett ömsesidigt utbyte. »Jag vill inte bli betraktad som självuppoffrande! Jag ger ochfår. Meningsfullt arbete - engagemang betyder att få kraft också.« Utbytet förväntas inteske i form av gentjänster eller att personen ska hålla kontakten även efter att situationenlöst sig till det bättre, utan det räcker med något litet: ”Det är sådana här små små sakersom jag uppskattar väldigt mycket. En blick liksom räcker för mig. Det ger mig ett sånt,liksom, rus. Det känns så bra.” Det händer dock att man får ta emot konkretagentjänster, och när det händer känns det betydelsefullt:

”Hon kommer hit och ska vara tolk. Det är underbart, alltså. Och hon säger‘jag ställer upp, för ni har hjälpt mig så mycket’. Så det är så där så att manblir tårögd.”

Engagemanget ger värdefulla erfarenheter man kanske inte fått om man inte varitengagerad och samtidigt ger det en meningsfull sysselsättning.

”Så jag tror att jag har blivit gladare som människa, fast jag möter så mycketproblem. Själv är jag mer positiv. Till livet, alltså. Jag tycker att det är… jaghar ju saker att göra tills jag dör. Det är bara att köra på.”

Valet att involvera sig, ses som en möjlighet att göra något som betyder väldigtmycket för andra människor. Man får göra något bra:

”Och då har jag fått det stora privilegiet att få den här chansen. För när jagåkte dit och träffade den här gruppen som kom den här chansen. Om dubara gör det här och det här så blir det jättebra. Ok. Det är hur lätt somhelst.”

Meningsfulla möten med andra människor är också givande, att ha trevligttillsammans, få uppskattning och att tycka om varandra, till exempel.

”Vad skulle du sakna mest om du inte höll på med det här arbetet? Ja, det är nogmänniskorna då. Mötet med mycket människor. Mycket… mycket finamänniskor egentligen som man möter.”

Ingen har uppgett att de ångrat sitt val att engagera sig, även om det för några dröjtett tag innan man insett under vilka former man själv trivs bäst, att engagera sig i. Detger mycket tillbaka, är en värdefull erfarenhet och ett arbete som man upplever somnöd-vändigt. Precis som en av respondenterna gör i början av resultatdelen kan manfråga sig ”varför inte?” om att välja att engagera sig.

57

Tolkande kommentar

En känsla av meningsfullhet får man när det går bra och något lyckas och isynnerhet vid framgång i motvind. Att kunna vända förtvivlan till hopp ger en känsla avstyrka och triumf, den konstruktiva kick av omnipotent kontroll, som McWilliams(1994) beskriver. Vändpunkter av framgång förstärker känslan att leva i enförändringsbar, hoppfull värld och ger styrka att arbeta vidare. Meningsfullhet ochtillfredställelse blir här kopplad till en konkret positiv händelse, till att en prestationfaktiskt lyckats. Dock beskrivs inte triumfen som endast en bekräftelse på självkänslanutan även som en lycka över att ha gjort nytta, hopp som besannats och att kunnaglädjas tillsammans. Energin och påfyllningen som en lyckad insats ger beskrivs somnågot man i första hand använder för att orka fortsätta med förnyad styrka. Denförnyade kraften blir meningsfull när den omsätts.

En annan nyans av meningsfullhet är att behövas, vilket inte är lika kopplat tillkonkret framgång, utan handlar mer om kontakten med människor, en känsla av att varaviktig för dem och göra en skillnad i deras liv genom att dela med sig och finnas tillhands. Det är meningsfullt att vara på en plats där man är efterfrågad och att fylla behovoch få bekräftelse. Detta ger ytterligare nyans åt känslan av att vara en person som tagitställning och är autonom. Den upplevda autonomin rör att vara fri, medveten och meden egen åsikt. För att känna sig behövd och viktig beror man av mänsklig kontakt.

Tydligheten i de egna insatsernas effekt ger en personlig anknytning där det blirmöjligt att direkt se vikten av sina egna insatser. Man upplever sig som unik ochbetydelsefull men samtidigt som en del i ett stort sammanhang. Man vill inte varaanonym men heller inte kändis och speciell. Upplevelsen av att världen kommernärmare och att man får ett mer personligt förhållande till den, upplevs som en vinstoch även närheten och banden till andra människor. Den personliga och emotionellaanknytningen kan bli påfrestande, då man investerat mycket av sina känslor och därmedberörs mycket då något negativt inträffar eller är på väg att hända. Det finns en önskanom att vara delaktig i andra människors verklighet och upplevelse, och en drivkraft attförstå andra, även de som är svårast att förstå. Människosynen av likvärdighet och viljantill empati får här ett nytt perspektiv, där ett behov av att förstå och begripliggöravärlden både med dess sämre och bättre sidor, ger ett starkt motiv för att även försökase mening och begriplighet i de handlingar man fördömer och upprörs över. Även omdet är svårt, vill man ha en personlig anknytning även till sina ’fiender’. Detta kan ävenses som en strävan att begripa och göra även det svåruthärdliga meningsfullt, vilketenligt Frankls (1968) resonemang underlättar att stå ut med verkligheten som den är.

Den mänskliga kontakten beskrivs som ömsesidig och engagemanget innebär bådeatt ge och få. Det meningsfulla skapas mellan människor och det givande medengagemanget är mänskliga möten, möjlighet att utifrån sin livssituation göra någotviktigt för andra, få erfarenheter och vidgade perspektiv och uppskattning. Eventuellagentjänster blir värdefulla som ett uttryck för uppskattning, snarare än värderade förgentjänstens om-fattning eller storlek.

Upplevelsen av mening kan ses utifrån de tre dimensioner för liv som Hagberg(2002) beskriver. I framgången och aktiviteten finns handlingsdimensionen; i denmellan-mänskliga kontakten, det ömsesidiga givandet och tagandet, bland annat, finnsden psykologiska dimensionen med livet som upplevelse; i de nya perspektiven pålivet finns den existentiella nivån. Tyngdpunkten finns i livet som upplevelse, därkontakten med andra människor, att bidra och att ha hopp är centrala. Meningsfullhetenär något man funnit i sitt engagemang. Man lever meningen med livet istället för attpassivt grubbla över den, och enligt Frankls (1968) psykologi bejakar man härmed singrundläggande vilja till mening och får kraft och livskvalitet. Den mening somengagemanget beskrivs ha, återfinnns i flera av de uppfattningar om livets mening iKinniers et al. (2003) kartläggning, och de aktiva, optimistiska synsätten på livets meningfinns representerade i detta material, medmänskligt givande och tagande, livet somupplevelse, att ge bidrag i ett större sammanhang, förverkliga och utveckla oss självaoch skapa egen mening.

58

AVSLUTANDE SAMMANFATTNING

Engagemanget framstår som ett sammanhang där självbilden bearbetas och blir merpositiv, samtidigt som en personlig utveckling blir möjlig. Människosynen är nyanseradoch nyfiken, där medmänniskor ger stort utbyte och nya perspektiv. Världen och livetses ur ett mer optimistiskt perspektiv och känslan av mening inför världen och detegna livet är stark. Mening och värde upplevs främst i ett mellanmänskligt sammanhangmen även i ett existentiellt perspektiv och ett handlingsperspektiv. Det öppna ochrakryggade mötet med andra och världen ger, trots att både starkt positiva och starktnegativa upplevelser och erfarenheter blir konsekvensen, en ökad livskvalitet, självbildoch hoppfullhet.

I tabell 5 sammanfattas kärnpunkterna för de fyra huvudrubrikerna utifrån meningoch värde. Varje huvudrubrik sammanfattas i en grundhållning till självbild, medmänni-skor, världen/livet respektive mening. Grundhållningarna är sammanfattningar för attöka förståelsen för läsaren. De teoretiska begreppen räknas därefter upp översiktligt.

Tabell 5: Översikt och sammanfattning av resultat

Självbild:Medmänniskoroch människosyn: Världen och livet: Mening:

-Jämnbördig personsom gör det självklara.-Självförverkligandeperson som följer sinsanna känsla och vilja.-Omdömesfull personmed självtillit, som görrätt, tar ställning ochbidrar.-Stark och autonomperson medförändringsförmåga.-Växande personöppen för intryck ochsjälvutveckling.-Tillräcklig person somförsöker och duger.

-Människor är subjekt, inteobjekt.-Människor som är olika ärintressanta att försökaförstå.-Alla människor kanförstås, även de som utförgrymheter.-Alla har en potential tilldåliga/grymma handlingar.-De flesta vill väl ochönskar förändring i rättriktning.-Delaktighet i en stormänsklig gemenskap.-Att vara passiv gör intenågon mindre värd.-Människors värde är inteberoende av derashandlingar, vilket denpersonliga känslan avvärdighet däremot är.

-Livet är värdefullt ochändligt och bör användasväl.-Människans kapacitetatt förändra och orka ärstor.-Jag har det väldigt bra ijämförelse med mångaandra.-Den rådandevärldsbilden somförmedlas är delvis falsk.-Att se världen med klaraögon innebär frihet.-Medvetenhet är kraft.-Aktiva livsval är ansvaroch frihet.-Världen är hemsk ochorättvis menförändringsbar.-Hopp är centralt i livet.

-Delaktighet ivändpunkter frånförtvivlan till hopp.-Göra konkret nytta fören medmänniska.-Efterfrågan ochbekräftelse på att fyllaviktiga behov.-Vara en unik ochvärdefull länk i ett störresammanhang.-Delaktighet på gott ochont.-Erfarenhet ochförståelse av världen ochandra människor.-Mänsklig ömsesidighet.-Lämna efter sig ettpositivt avtryck i världen.

Jag växer till den jag villbli men är ändå migsjälv..

Alla människor är lika värdaoch alla är ofullkomliga.

Världen är hemsk menmöjlig att förändra ochvärdefull.

Mening är förändring ochmänsklig ömsesidighet.

Upplevelse av att följasitt reella själv (Horney1989).Upplevelse av spontanetisk impuls(Igra 2001).Balans mellanomnipotens ochmaktlöshet(McWilliams 1994).Balanserat överjag(Sigrell, 1994).

Omsorg och grymhet(Igra, 2001).Kärlek, skuld ochgottgörelse (Klein, 1988).Skuld och värdighetframför skam och stolthet(Sigrell, 1994).Empati och andra somsubjekt (Håkansson, 2003).Social responsivitet(Asplund, 1987).

Ontologiskt vara(Yalom, 2002).Integrativ position(Igra, 2001).Human respons och enöppen blick på världensamt världenstolererbarhet somskyddande illusion(Glover, 1999).Bystandersyndromet(Aronson, 1995).

Sund omnipotens(McWilliams, 1994).Vara en helhet i ettsammanhang(Hagberg, 2002).Livets ändlighet förhöjerlivskvalitet och mening(Yalom 2002, May, 1983).Mening som aktiva livsvaloch självförverkligande(Frankl, 1968).

59

DISKUSSION

Uppsatsen diskuteras här utifrån sin tillförlitlighet, sina resultat i relation tilltidigare forskning och teori. Praktiska användningsområden föreslås samt fortsattforskning.

UPPSATSENS TILLFÖRLITLIGHET

Min egen subjektivitet har varit ett viktigt verktyg hela studien igenom, mensamtidigt en risk för tillförlitligheten. För att undvika en godtycklig subjektivitet harden fenomeno-logiska EPP-metoden används för att sätta grundstrukturen på analysen,då den innebär att fokusera på det gemensamma för respondenterna och har ett mycketsystematiskt och strukturerat tillvägagångssätt. Teoretiska perspektiv på analysen harsökts med analysen som vägledning för att inte styra analysen med utgångspunkt i enfärdig teoretisk referensram. Givetvis påverkar mina teoretiska preferenser ochkunskaper urvalet av teorier, men urvalet har ändå grundat sig på analysen och denteoretiska fördjupningen har gjorts under och efter analysen.

Lojaliteten för de intervjuades handlingar, åsikter och som personer är en faktorsom bör nämnas. Lojaliteten och den i huvudsak gemensamma värderingsgrunden ossemellan kan antas gynna en tillit och öppenhet i förhållande till mig som intervjuareoch varit viktig för min förståelse av deras perspektiv, men samtidigt kan min förmågaoch vilja att ställa mindre fördelaktiga frågor, både till de intervjuade och i minföljande analys. Risken är också att vi sitter i en hemmablindhet, där alternativaperpektiv kan ha missats, som en forskare som är mindre insatt i verksamheten kunnatbidra med.

Utifrån tre av Alvessons (2002) intervjumetaforer, moral storytelling, political action ochidentity work kan både min och de intervjuades subjektivitet kritiskt granskas. En önskanatt föra fram sakfrågorna på ett sätt som gör att fler vill engagera sig kan tänkas påverkavad de väljer att berätta för mig och hur jag väljer att framställa deras berättelser ochmina reslutatanalyser, liksom även en önskan att framställa verksamheten i en positivdager och se de intervjuade från deras bästa sidor. Det har under analysen funnits enkritisk medvetenhet hos mig kring detta problem, som jag försökt minska genom attförhålla mig kritiskt till mina analyser genom hela processen.

En medforskare med ett annat perspektiv på deras verksamhet, kanske någon medmer skepsis och utifrånperspektiv, kunde ha varit värdefullt och berikande. Oavsettvilket perspektiv denna person haft, hade det kunnat ge en tillförlitlighetskontrollgenom interbedömarreliabilitet, och detta är en av studiens svaga punkter.

Samtidigt ger min lojalitet till verksamheten och förståelse av de personer jagintervjuat en god grund för att åstadkomma en studie som kan vara till praktisk nytta förpersoner i en liknande situation och begriplig utifrån deras perspektiv, vilket är ettviktigt validitets-kriterium. Hur långt jag lyckats med detta kvarstår för dessa läsare attavgöra. För att inte gå för långt ifrån de intervjuades berättelser i analyser ochsammanfattningar har de inbjudits att ha synpunkter på sina citat och uppsatsen somhelhet och majoriteten har kommit med synpunkter på sina citat som bekräftat ettförtroende för mig som forskare. Vad gäller validiteten i uppsatsens konsekvens ochröda tråd, är ideellt engagemang som fenomen något mångfacetterat och komplicerat.En mer strikt avgränsning hade kunnat vara en vinst för uppsatsens konsekvens eller enmer strukturerad jämförelse mellan två olika grupper av ideellt engagerade. Dennastudie hade kunnat vara en sådan jämförelse, där asylrättsaktivister hade jämförts medpalestinaaktivieter och möjligen hade det kunnat ge en mindre spretighet i uppsatsensfokus.

Denna uppsats generaliserbarhet är i huvudsak en fråga om hur läsaren bedömersig kunna ha praktisk nytta av den och uppleva fått ökad förståelse. Därför harforskningsprocessen redovisats detaljerat. Förutsättningarna för generaliserbarhet harfrämst varit en fråga om att tydligt och ärligt redovisa den information som läsarenbehöver för att kunna göra en analystisk generalisering.

60

Till generaliserbarhetens fördel har även urvalet gjorts så att en bredd i ålder, kön,bostadsort och typ av engagemang uppnåtts, vilket minskar risken för att resultatenåterspeglar en mer begränsad grupp personer än vad som varit meningen. Att inteetnicitet eller social klass tagits i större beaktande vid urvalet är en brist.

TEORETISK DISKUSSION

Här förankras resultaten i studiens frågeställningar och i tidigare forskning.Huvudfrågeställningen var hur ideellt engagemang för mänskliga rättigheter berör ochpåverkar människors upplevelser av sig själva och omvärlden. Studien visar på attengagemang av detta slag berör männikor starkt och i positiv riktning, trots en ökadmedvetenhet om världens orättvisor och de egna begränsningarna för att påverka.Personlig utveckling ger en förbättrad självbild, utbytet med medmänniskor berikar.Världsbilden blir mer optimistisk och livet känns meningsfullt. Resultatensammanfattades i fyra grundhållningar till sig själv, medmänniskor, världen samtmening.

Själv: Jag växer till den jag vill bli men är ändå mig själv.Medmänniskor: Alla människor är lika värda och alla är ofullkomliga.Världen:Världen är hemsk men möjlig att förändra och värdefull.Mening: Mening är förändring och mänsklig ömsesidighet.Dessa grundhållningar kan beskrivas i termer av flera teoretikers bild av hur

individens förhållningssätt ger livskvalitet och välmående.

Delfrågeställning ett rörde mening och betydelse av engagemanget och behandlas härtillsammans med delfrågeställning två, som rörde belöningar, motivation och vad som ärgivande med engagemanget, då de kan besvaras på i stort sätt samma sätt.

Engagemanget är i första hand för sakens och andra människors skull men har ettstort värde även på ett personligt plan. Mänsklig ömsesidighet, delaktighet är centralt förupplevelsen av mening, men även hopp om och erfarenhet av positiv förändring. Somen aktiv kraft i världen ser man med Glovers (1999) ord med öppen blick på världenutan illusioner om dess tolererbarhet och upplever i och med engagemanget ibland enkonstruktiv kick av omnipotent kontroll (McWilliams, 1994) då man lyckas mot allaodds, och den egna förändringskraften och världen som hoppfull plats ger eninställning av optimism och en upplevelse av mening. Världen erbjuder gemenskapoch ömsesidighet med andra personer och kontakten med andra i engagemanget ger enupplevelse av livskvalitet, mening och värde av det slag som Hagberg (2002) kallar attvara en helhet i ett sammanhang. Att förverkliga sig själv i ömsesidighet med andra ochatt fått upp ögonen för det egna ansvaret och friheten att välja i sitt liv (Frankl, 1968) gerockså livskvalitet. På ett existentiellt plan konfronterar man livets ändlighet och fårperspektiv på vad i livet som är väsentligt (May, 1987; Yalom, 2002).

I enlighet med tidigare forskning kring motiv för engagemang står inte altruistiskamotiv i motsats till egennyttiga (Clary & Snyder, 1999; Clary et al. 1998, JeppssonGrassman, 1994), utan är snarare sammanvävda i varandra. Av de sex egennyttiga motiv iVFI som Clary och Snyder (1999) tagit fram kan de tre första sägas vara omöjliga attskilja åt som antingen altruistiska eller egennyttiga, då utlopp för värderingar (1) juinnebär att konkret verka för någon annans sak, i samförstånd med denna/denne;förståelse av världen och erfarenhetskunskap (2) har direkt nytta och ingår iengagemanget; och personlig utveckling (3) bland annat rör att nå ökad empatiskförståelse för andra och förverkliga sig själv som en aktiv kraft i världen. Åtskillnaden avaltruism och egennytta framstår som irrelevanta för att förstå belöningen med ideelltengagemang av detta slag.

Rubin (2000) pekar i sin avhandling på behov av samband, sammanhang,meningsfullhet och delaktighet i samhället, behov som återfinns i denna studie ochbelyses med Hagbergs (2002) modell. I Rubins studie är dock en tillfredställelse avpliktkänsla tydigare än i denna studie och att vara behövd och göra nytta. Engagemangetbeskrivs i en nyans av att tillföra något till världen. Detta återfinns i denna studie, menden egna delaktigheten och ömsesidigheten är tydligare och det rör sig i större

61

utsträckning om att förhålla sig till världen. Möjligen kan dessa nyansskillnader ha attgöra med att Rubin undersökt engagerade inom Lutherhjälpen där både den kristnagrunden och det tydligare inslaget av ekonomiskt bistånd utgör viktiga skillnader medde verksamheter som varit i fokus här. Rubin nämner också engagemanget som svar påen existentiell kris. I denna studie är engagemanget dock en verksamhet som har enbredare existentiell funktion och kan sägas ha en existentiell nivå där världsbild ochsynen på det egna livet och personen är förankrade i engagemanget.

I mer hierarkiskt och byråkratiskt strukturerade ideella organisationer, kan man frågasig om den djupa känsla av mening, delaktighet och personligt förhållande till världen,skulle uppstå med samma kraft. Frågan är om inte en sådan organisation skulle verkadämpande på känslan av att världen är en gemenskap av engagerade och nyfikenhetenoch öppenheten utåt, då den inre gemenskapen i en tydligare organisation också kräverenergi och uppmärksamhet och blir ett medmänskligt sammanhang. Att uppleva sigstyrd och kontrollerad har visat sig hämma ideellt engagemang (Clary & Snyder, 1999)och autonomin är en viktig del av självbilden i denna studie, i motsats till Rosenkvists(1996) resultat. Med utgångspunkt i det som i denna studie upplevs som meningsfullt,självförverklignde, personlig anknytning och perspektiv på sitt liv på en vardaglig såvälsom existentiell nivå, et cetera förefaller engagemanget snarare vara betydelsefullt attstudera också i relation till den privata sfären och inte enbart med den ideella sektorn,som bakgrund.

Det värde som ideella organisationerna ansetts tillföra i form av till exempel frigöramänniskor och ge dem unika möjligheter att utveckla förmågor och egenskaper (Amnå,1995a) kan sägas bekräftas tydligt i denna studie, liksom även Amnås hypotes om attengagemanget är betydelsefullt för att i förhållandet till världen inte hamna i maktlöshetoch vanmakt.

Delfrågeställning tre handlar om engagemangets betydelse för och påverkan påsjälvbilden. Balansen, tillräckligheten, utvecklingen och kraften i den positivasjälvbilden har beröringspunkter med tanken om ett reellt själv (Horney, 1989), enbalans i omnipotenskänslan (McWilliams, 1994) och ett balanserat överjag medorientering mot skuld och värdighet som riktlinjer för handlande och självuppfattning(Sigrell, 1994). Om den etiska impulsen och det reella självet, verkligen beskriveruniversella och grund-läggande mänskliga företeelser som finns där från födseln, ärfortfarande en fråga som kanske inte ens går att besvara. Det som dock kan konstaterasutifrån denna studie är att upplevelsen av att handla på en självklar medmänsklig impulsfinns bland de här personerna, samt att deras självbild innefattar en känsla av att varatrogen sin vilja, känsla och övertygelse för hur och vem man vill vara. Självbilden kanförstås både som en källa till engagemanget och som en effekt av det, dåsjälvförverkligande innebär att förändra sig själv men ändå i grunden följa sin känsla förvem man är.

Hur ska de här personernas självbild förstås, och deras syn på världen från enintegrativ position och den mogna balansen mellan omnipotens och maktlöshet, ochatta deras självbild är så positiv? De beskrivs i den här uppsatsen i mycket positivaordalag. Är de helt enkelt speciellt balanserade, bra och mogna människor? Själva skullede nog svara nej på den frågan, då de upplever att det inte är något speciellt med democh inte vill bli helgonförklarade. Det är värt att poängtera att de flesta människor oftasthåller sig i den integrativa positionen och inte har några betydande problem med sinomnipotens, och på det sättet är det ingen emotionell elit vi talar om. Det som kansägas utifrån berättelserna i den här studien, är att engagemanget ger en möjlighet tillmänskligt växande på en djupgående nivå, om man orkar vara öppen för upplevelseroch intryck. Engagemanget innebär en tydlig konfrontation med sin egen icke-omnipotenta förmåga, då det innebär att erkänna de stora förändringsbehov som finns ivärlden och samtidigt behöva acceptera att man inte ensam kan ’rädda världen’. Skulleman tro sig kunna ensam förändra allt det man ser behov av i världen, vore man ju fasti omnipotent tänkande. Engagemanget utmanar också rådande överjagsnormer och geren mer självständig hållning till inlärda sociala regler, exempelvis i förhållande tillauktoriteter. Dessutom innebär det en utmaning av den integrativa positionen, blandannat genom utmaningen att behålla värderingen om alla människors lika värde även i

62

kontakt med människor som allvarligt skadar andra. Vad som är värdefullt att konstatera,är att engagemanget erbjuder stora möjligheter att utvecklas som människa, inomcentrala utvecklingspsykologiska områden som följer oss alla livet igenom.

Huruvida denna mognad och utveckling är något som finns där från början ellernågot som uppnås via engagemanget, besvaras inte i denna studie. Det blir mer centraltatt peka på att det blir mer skonsamt för personen och förmodligen mer belönandeom man är öppen för att utvecklas inom dessa områden och i en situation i livet därman vill och orkar växa.

Förståelsen av personernas självbild och person, ses här utifrån deras upplevelserav utveckling istället för att söka grunden till deras engagemang i deras bakgrund, vilketger studien en annat perspektiv än tidigare forskning.

Delfrågeställning fyra rör synen på onvärlden. Att den egna självbilden förbättras av atthandla, går det ihop med att man ser andra människor som lika värda, även om de integör lika mycket? Dels är ju den egna handlingen ett uttryck för något mindre ytligt änhandling, för känsloreaktion och personligt ställningstagande och därmed inte endasthandling i sig. Självkänslan bygger snarare på utifrån vilken plattform man handlar änhandlingen och dess resultat i sig. Dels ska man nog skilja på självkänsla och människo-värde. Människovärde verkar ses som något mer grundläggande, att vara värdefull baraför att man är en unik person, medan självkänsla ses som något mer rörligt, och handlarom hur man förvaltar sina möjligheter. Den nyanserade hållningen till människors likavärde och ofullkomlighet återfinns i Igras (2001) integrativa position.

Genom social responsivitet (Asplund, 1987) och empati som ett uttryck för en synpå den andra som ett subjekt (Håkansson, 2003) gynnas den integrativa positionens viljatill omsorg och gottgörelse (Klein, 1988) och omsätts i handling. I tidigare forskninghar empati med inlevelsefokus visat sig viktigt för att vilja ägna sig åt långsiktigt ideelltengagemang (Penner & Finkelstein, 1998). Empati med inlevelsefokus och empati iHåkanssons (2003) mening är mycket liknande begrepp. Igras (2001) etiska impuls ochGlovers (1999) humana respons reflekteras i den tveklösa självklarhet man kan kännainför att ingripa. Personer som har och uppskattar sociala kontakter har visat sig ägnamer tid åt ideellt engagemang (Rosenkvist, 1996, Jeppsson Grassman, 1993, McGovern,1974) vilket får stöd av den nyfikenhet personerna i denna studie känner inför andramänniskor och deras uppskattning av mänsklig samvaro. Hur beroende dennauppskattning av sociala kontakter är för förmågan att bejaka etiska impulser och humanaresponser, eller för att leva sig in empatiskt i sammanhanget av ideellt engagemang vetvi inte.

PRAKTISK DISKUSSION

Engagemang av det här slaget ger en ökad självkänsla och självaktning, ger mycket iform av utbyte med andra människor och en möjlighet att göra något betydelsefulltoch viktigt, utan att nödvändigtvis behöva prestera något svårt eller ansträngande. Dockförutsätter det att kunna stå ut med världen och dess orättvisor som den är och attkunna se andra människor och sig själv med fel och brister, samt att uppskattamänskliga möten och att orka konfronteras med svåra frågor om människans förmågatill grymhet. En nyanserat bild på människan, sin egen person och sin förmåga,underlättar att orka och uppskatta engagemanget, samt även att kunna bibehålla en synpå världen som en hoppfull plats som går att förändra. Hinder för att orka engagera sigfastän man vill, kanske i högre utsträckning beror på att man inte är beredd på attförhålla sig till detta och utvecklas, snarare än att ha brist på kunskap och erfarenhet.Alla mänskliga möten med nya personer och speciellt personer med främmandelivserfarenheter, bär möjligheten att invanda föreställningar ställs på kant och tryggaövertygelser får överges, om man förhåller sig öppet till dem.

En brist på kunskap och erfarenhet spelar enligt de intervjuade i denna studiemindre roll för att förändra - finns viljan där finns det alltid något man kan göra. För attgå in i ett möte med en främmande verklighet och nya människor är det kanske snararetvärt om så att den bästa förberedelsen ligger i att erkänna hur lite man vet och vara

63

öppen för ny kunskap. Hur lär vi oss i skolan att förhålla oss till främmande människoroch ovana miljöer och till vårt behov av kunskap och erfarenhet för att kunna förändranågot? De intervjuade i denna studie ägnar sig åt något de inte lärt sig i skolan, några avdem pekar snarare på motsatsen. Vore det inte i allas intresse att lära skolbarn att derasvilja och reaktioner för sådant i världen de tycker är fel, går att omsätta i praktiskhandling och att det inte nödvändigtvis behöver vara så svårt att påverka?

Ideellt engagemang av detta slag kan alltså vara krävande och utmanande, menkanske inte på det sätt man tror om man funderar på att börja engagera sig. En ökadinsyn i odrägliga förhållanden behöver exempelvis inte innebära minskat hopp omvärlden. Att misslyckas då och då och inte kunna tillfredställa de oändliga behov manställs inför, behöver inte heller ha den effekten utan kan ha en stärkande effekt påsjälvkänslan då det hjälper till att utveckla en ödmjukhet för egna begränsningar. Detbehöver inte heller vara så svårt och energikrävande, utan kan ibland upplevas sommycket givande i form av kraft och meningsfullhet, utifrån en egen insats som varkenvarit svår eller krävande.

De intervjuade pekar på något viktigt i att inte fördöma inaktivitet eller passivitethos människor med en vilja eller åsikt de inte agerar på. En gräns mellan de som görnågot och de som inte gör något är inte till gagn vare sig för de som gör något eller desom inte gör något. Det viktiga hoppet om alla människors potential att förändravärlden till det bättre, motverkas av denna gränsdragning, vilket är något att tänka på omman vill sprida sin verksamhet till flera personer och även när man som inte så aktivvill ge sitt stöd till en aktiv person genom uppmuntrande ord. Att frasen ”du är en sågod och viktig person” eller något åt det hållet, riskerar att få motsatt effekt än denavsedda, är kanske inte så lätt att lista ut. Att visa uppskattning och respekt för enpersons engagemang får kanske bäst effekt om man förhåller sig som en jämlike. Någotom kanske inte heller är så medvetet hos en person som upplever sig själv somoengagerad, är hur viktig man ändå är för den person som aktiverar sig mycket, i formav åsiktsmässigt eller emotionellt stöd.

En fråga för ideella verksamheter är hur man ska ta till vara och inkluderaengagerade personer som känner sig mindre socialt bekväma och utåtriktade. Rimligenborde även de ha förändringsvilja, åsikter och medmänskliga värderingar som kan fåvärdefulla utlopp i ideellt engagemang.

De områden för självutveckling som beskrivits i denna studie kan fungera somledning för vad man i ideella verksamheter av detta slag bör och inte bör underblåsaför värdering-ar om man vill gynna människors växt, motivation och nyanseradeförhållningssätt. En del personer som kanske sliter som djur och förefaller fulla avengagemang och livskraft, kan vara drivna av inre krav på att uppnå en idealbild ellerstränga föreställningar om rätt och fel, precis som i alla verksamheter - ideella eller inte.Att i den ideella verksamhetens tillvaro, där arbetstider och liknande begränsningar oftasaknas, måna om varandras till-räcklighet och acceptans för begränsade förmågor, blirviktigt för att alla engagerade personer, oavsett vad som driver dem, ska uppleva ork,meningsfullhet och självkänsla i sitt engagemang på lång sikt. En idealisering av ideelltengagerade är inte heller konstruktiv eller att fokusera för mycket på utopiska mål.Känslan av att ’vi är jättebra och ska förändra hela världen’ må vara konstruktiva i formav gemensam uppladdning av motivation, som en kick av energi, men genomsyrar dehela verksamheten blir det svårt att leva upp till höga ideal och omnipotenta fantasier. Iförhållande till sina menings-motståndare är det förmodligen mer konstruktivt attförsöka förstå och sätta sig in i deras perspektiv, än att inta en position av onyanseradfientlighet där de omänskliggörs och blir obegripliga och meningslösa. Detta innebärinte att acceptera eller avskriva deras ansvar för sina val, utan snarare att se dem som likamänskliga och ansvariga för sina livsval som alla andra, samt även att betrakta demutifrån hopp om deras kapacitet att börja välja en mer medmänsklig väg.

FRAMTIDA FORSKNING

Utifrån denna studie blir det tydligt att ideellt engagemang utifrån ettlivstidsperspektiv har många outforskade och givande frågeområden. Ett område ärupplevelser av ansvar och samvete där man exempelvis kunde jämföra engagerade med

64

hög och låg aktivitet i ideellt arbete. Personer som vill göra något men inte är aktiva,samt personer som avslutat sitt aktiva engagagemang, är andra intressanta grupper atttillfråga. Att studera engagemanget utifrån en privat sfär, till skillnad från ettsamhällsperspektiv, är intressant då denna undersökning uppmärksammar en personligpåverkan och anknytning som är stark. Hur familjerelationerna ochvänskapsrelationerna påverkas och hur förändrat livsperspektiv och kontakten medexistentiella frågor inverkar på livsstil och livsval är frågor inom detta område.

Berättelserna om att bli sedd som speciell eller extra god, och motståndet mot attbli betraktad på det sättet, väcker frågor kring hur de här personerna blir betraktade avandra och vad det kan fylla för funktion att betrakta aktivt engagerade personer somspeciella eller goda? Vilken funktion fyller människor som av omvärlden ses somspeciellt goda, helgon eller andra beundrade personer vi hyllar som hjältar, för våregen känsla av medmänsklighet, förändringsvilja, hopp och känsla för att kunna påverkavärlden? Här blir det även intressant att fundera över hur fenomenet beskrivs i media.

Utifrån beskrivningar som starkt betonar ömsesidighet, vore det intressant att fåveta hur de personer insatserna riktar sig till uppfattar engagemanget, exempelvisutifrån självbild. Hur är det att ta emot en privatpersons hjälp när man har helt olikalivsvillkor? Vad upplevs som meningsfullt i kontakten? Är upplevelsen att möta enmedmänniska som förmedlar stöd och delaktighet, i enlighet med de engageradesupplevelse? En intressant studie vore att jämföra en verksamhet där livsvillkoren ärväldigt olika med en verksamhet där målgruppen inte är lika tydligt skild från de somengagerar sig, exempelvis feministiska verksamheter. Det är också intressant att få vetahur kontakten uppfattas när den som utför insatsen framstår som privatperson jämförtmed när personen har tydlig framtoning som anlönad hjälparberare.

Ytterligare ett forskningsområde är vad som hindrar vissa personer som känner sigengagerade från att skrida till aktiv handling. Kan exempelvis vikten av att vara socialoch ha lätt för kontakt med människor, inverka? För att gynna ideell verksamhet voredet värdefullt att få veta mer om hur människor med olika förutsättningar tas emot ochtas till vara. Hur det kan prägla verksamheten om många medlemmar har hög socialförmåga, saknas möjligen erfarenheter och kunskaper som mindre sociala personerskulle kunna bidra med? Eftersom de flesta som engagerar sig ideellt blivit tillfrågade(Jeppsson Grassman, 1993) och även personerna i denna studie blivit tillfrågade kanman fråga sig hur detta går till. Hur väljer man vem man vill tillfråga och vad fårmänniskor att känna sig inbjudna och efterfrågade i ideella verksamheter? Hebert ochJacobssons (1999) syn på de engagerade som personer som försöker väcka samvetetsom en rekryteringsstrategi står i rak motsats till denna studie där det istället ses somicke önskvärt och till och med kontraproduktivt att väcka männikors dåliga samvete.

Ett antal nyckelbegrepp vore intressanta att undersöka som avgränsade fenomen.Exempelvis vad solidaritet har för innebörd för människor och hur det konstrueras,eller hur långt en grundvärdering om att alla människor är lika värda sträcker sig ikontakten med människor som utför grymma handlingar.

Avslutningsvis kan det konstateras att studiet av ideellt engagemang utifrån denenskilda människans livsperspektiv är ett forskningsområde som kan ge en stark känslaav meningsfullhet och utveckling hos den som ger sig i kast med detta. Uppgiften attfinna mening i människors berätteler om varför de, av fri vilja, gör det de tycker ärbland det viktigaste i livet, kan inte bli annat än djupt meningsfullt. Att området är såsparsamt studerat är ett stort mysterium.

*

65

REF ERENSER

Ahrne, Göran, Roman, Christine & Franzén, Mats (1996). Det sociala landskapet. Ensociologisk beskrivning av Sverige från 50-tal till 90-tal. Göteborg: Bokförlaget Korpen.

Alexandersson, Mikael (1994). Den fenomenografiska forskningsansatsens fokus. IStarrin, Bengt & Svensson, Per-Gunnar (Red.), Kvalitativ metod och vetenskapteori (s. 111-138). Lund: Studentlitteratur.

Alvesson, Mats (2002). Beyond neo-positivists, romantics and localists - a reflexiveapproach to interviews in organizational research. Lunds universitet, stencil.

Amnå, Erik (1995a). Ideell verksamhet. Förutsättningar, organisering och betydelse. DS 1995:30.Stockholm: Norstedts.

Amnå, Erik (1995b). Det mångtydiga mellanrummet. Några utländskaforskningsimpulser. I Amnå, Erik (Red.) Medmänsklighet att hyra? Åtta forskare om ideellverksamhet. (s. 119-172) Örebro: Libris.

Aronson, Elliot (1995). The social animal (7th ed.). New York: W. H. Freeman andCompany.

Asplund, Johan (1987). Det sociala livets elementära former. Göteborg: BokförlagetKorpen.

Barbarosa da Silva, António & Wahlberg, Vivian (1994). Vetenskapsteoretisk grundför kvalitativ metod. I Starrin, Bengt & Svensson, Per-Gunnar (Red.), Kvalitativ metod ochvetenskapteori (s. 41-72). Lund: Studentlitteratur.

Baron, Robert A. & Byrne, Donn E. (2003). Social psychology (10th ed.). Boston: Allyn& Bacon.

Bjereld, Ulf (2002). Övervakningen av den svenska palestinarörelsen 1965-1968. SOU2002:95.

Blennberger, Erik (1993). Språkbruk och ordval. I SOU 1993:82. Frivillig socialtarbete. Kartläggning och kunskapsöversikt. Rapport av socialtjänstkommittén.

Blos, Peter (1972). The function of the ego ideal in adolescence. PsychoanalyticalStudy of the Child, 27. 93-97.

Burrell, Gibson & Morgan, Gareth (1979). Sociological paradigms and organisationalanalysis. Aldershot: Ashgate.

Clary, Gil E., Snyder, Mark; Ridge, Robert D., Copeland, John; Stukas, Arthur A.,Haugen, Julie & Miene, Peter (1998). Understanding and assessing the motivations ofvolunteers: A functional approach. Journal of Personality and Social Psychology, 74 (6), 1516-1530.

Clary, Gil E., & Snyder, Mark (1999). The motivations to volunteer: theoretical andpractical considerations. Currrent directions in psychological science, 8 (5), 156-159.

Coster, Stefan & Olsson, Daniel (2002). Dagbok från Betlehem. ETC, nr 3, 2002.

Dielemans, Jennie & Quistbergh, Fredrik (2002). Motstånd. Stockholm: Ordfront.

Förenta Nationerna (1948): Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Förenta Nationerna (2001): Question of the violation of human rights in theoccupied arab territories, including Palestine. Report of the human rights inquirycommission established pursuant to Commission resolution S-5/1 of 19 October 2000.United Nations Ecnomic and Social Council, Comission on human rights.

Frankl, Viktor E. (1968). Livet måste ha men ing . Stockholm: BokförlagetAldus/Bonniers.

Glover, Jonathan (1999). Humanity. A moral history of the twentieth century. London:Jonathan Cape.

66

Hagberg, Margaretha (2002). Att vara en helhet i ett sammanhang - gestaltning avmening och värde i ålderdomen. Lund: Studentlitteratur.

Hebert, Niels & Jacobsson, Kerstin (1999). Olydiga medborgare? Om flyktinggömmare ochdjurrättsaktivister. SOU 1999:101.

Hergenhahn, B. R. (1994). An introduction to theories of personality (4th ed.). New Jersey:Prentice Hall.

Horney, Karen (1989). Att förverkliga sig själv. Raben & Sjögren.

Håkansson, Jakob (2003). Exploring the phenomenon of empathy. Stockholmsuniversitet: Psykologiska institutionen. Edsbruk, Akademitryck AB.

Igra, Ludvig (2001). Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet. Natur & Kultur.

Jaspers, Karl (1975). On my philosophy. I Kaufmann, W (Red.) Existentialism. FromDostojevsky to Sartre (s. 168-182) Örebro: Libris.

Jeppsson Grassman, Eva & Svedberg, Lars (1995). Frivilligt socialt arbete i Sverige -både mer och mindre. I Amnå, Erik (Red.) Medmänsklighet att hyra? Åtta forskare om ideellverksamhet. (s. 83-118) Örebro: Libris.

Jeppsson Grassman, Eva (1993). Frivilliga insatser i Sverige - en befolkningsstudie. ISOU 1993:82. Frivillig socialt arbete. Kartläggning och kunskapsöversikt. Rapport avsocialtjänstkommittén.

Karlsson, Gunnar (1995). Psychological qualitative research from a phenomenological perspective.(2a uppl.). Stockholm: Almqvist & Wiksell International.

Kinnier, Richard T., Kernes, Jerry L., Trebbensee, Nancy E. & Van Puymbroeck,Christina M. (2003). What eminent people have said about the meaning of life. Journal ofHumanistic Psychology, 43 (1), 105-118.

Klein, Melanie (1988). Kärlek, skuld och gottgörelse. Stockholm: Natur & Kultur.

Klein, Naomi (2001). No Logo. Märkena, marknaden, motståndet. Stockholm: Ordfront.

Kvale, Steinar (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.

Larsson, Staffan (1994). Om kvalitetskriterier i kvalitativa studier. I Starrin, Bengt &Svensson, Per-Gunnar (Red.), Kvalitativ metod och vetenskapteori (s. 163-190). Lund:Studentlitteratur.

Lindgren, Gerd (1994). Fenomenologi i praktiken. I Starrin, Bengt & Svensson, Per-Gunnar (Red.), Kvalitativ metod och vetenskapteori (s. 91-110). Lund: Studentlitteratur.

May, Rollo (1983). The discovery of being. New York:W. W. Norton & Company.

McAdams, Dan P., Diamond, Ann; de St. Aubin, Ed & Mansfield, Elizabeth (1997).Stories of commitment: The psychosocial construction of generative lives. Journal ofPersonality and Social Psychology, 70 (3), 678-694.

McWilliams, Nancy (1994). Psykoanalytisk diagnostik. Att förstå personlighetsstruktur.Wahlström & Widstrand.

Möller, Jens (1995a). Svenska vapen skapar flyktingar. Antingen så skiter man i folk ellerså gör man det inte. Om flyktingar, solidaritet och trots, Pockettidningen R, 5, 77-84.

Möller, Jens (1995b). “Vi ska bara verkställa demokratiska beslut”. Antingen så skiterman i folk eller så gör man det inte. Om flyktingar, solidaritet och trots, Pockettidningen R, 5, 46-51.

Nyberg, Anita (1995) Barnomsorgen. Ett kvinnligt nollsummespel eller? I Amnå,Erik (Red.) Medmänsklighet att hyra? Åtta forskare om ideell verksamhet. (s. 47-82) Örebro:Libris.

67

Penner, Louis A., & Finkelstein, Marcia A. (1998). Dispositional and structuraldeterminants of volunteerism. Journal of Personality and Social Psychology, 74 (2), 525-537.

Pockettidningen R (1995). Antingen så skiter man i folk eller så gör man det inte. Omflyktingar, solidaritet och trots. Pockettidningen R, nr 5, 1995.

Rosenkvist, Anna (1996). En studie av hur roller och relaterande, som man tillägnatsig i barndomen, kan kopplas till drivkraften bakom engagemang i ideella verksamheter.Vol X (1996):8. Lunds Universitet: Institutionen för tillämpad psykologi.

Rubin, Lars (2000). Engagemang i Lutherhjälpen. Studier av motiv och drivkrafterhos frivilligt aktiva. Lund: Studentlitteratur.

Segerstedt Wiberg, Ingrid (1997). Gömmarna och andra. Lindelöws bokförlag.

Sigrell, Bo (1994). Narcissism. Stockholm: Natur & Kultur.

Löfqvist, Anna-Sara (2003). Gömda flyktingar glömda i vården. I Situation STHLM, Nr 72,Årgång 9, s 20-22.

Starrin, Bengt (1994). Om distinktionen kvalitativ - kvantitativ i social forskning. IStarrin, Bengt & Svensson, Per-Gunnar (Red.), Kvalitativ metod och vetenskapteori (s.11-40).Lund: Studentlitteratur.

Thomsson, Heléne (2002). Reflexiva intervjuer. Lund: Studentlitteratur.

Unger, Lynette S. & Thumuluri, Lakshmi K. (1997). Trait empathy and continuoushelping: The case of voluntarism. Journal of Social Behavior & Personality, 12 (3), 785-800.

Vestin, Sanna (2002). Flyktingboken. Från Duvemåla till Fort Europa. Stockholm:Ordfront.

Wijkström, Filip & Tommy Lundström (2002). Den ideella sektorn. Organistoinerna i detcivila samhället. Stockholm: Sober förlag.

Yalom, Irvin D. (2002). Terapins gåva. Stockholm: Natur & Kultur.

*

BIL AG A 1 : INS TRU KTION (S KRIF TL IG )

INS TRUKTION

Jag är intresserad av vad som gör dig motiverad och när dittideella arbete känns belönande, det vill säga, dina drivkrafter. Jagvill även veta hur du ser på dig själv som ideellt engagerad, tillexempel i relation till de personer du hjälper och människor sominte är aktiva på det sätt du är, och om ditt ideella engagemangändrat hur du ser på dig själv. Man kan säga att huvudrubriken ärhur ditt ideella engagemang berört dig och inverkat på ditt liv ochvarför det blivit viktigt för dig. Du kommer därför att få femfrågor att skriva om.

I frågorna används uttrycken ‘engagerad’ och ‘arbete’ om digsom ideellt engagerad och det du gör i den rollen. Du kanskeskulle välja andra ord för att uttrycka detta; jag har här behövthitta ord som benämner olika sorters engagemang, däravordvalet.

Frågorna är numrerade, men du kan svara på dem i vilkenordning du vill. Skriv hellre långt än kort, om det går. Användbaksidan om du behöver mer utrymme.

Epostadress:

Om du inte har epost, skriv en postadress där jag kan nå dig imaj:

Kod:

BIL AG A 2: S KRIF TL IG T F ORMU L ÄR

1. Varför och hur blev du engagerad?

___________________________________________________________________________________________________________________________

2. Berätta om ett tillfälle (eller flera) då du känt starkt att du varit till hjälpför en annan människa:

___________________________________________________________________________________________________________________________

3. Hur vill du helst att andra ska se på dig, i din roll som ideellt engagerad?(Exempelvis vänner, familj, andra engagerade, människor i målgruppen förditt arbete, ‘allmänheten’. Ge gärna flera exempel.)

___________________________________________________________________________________________________________________________

4. Vad gör att du känner att arbetet är värt insatsen, dvs när är dinmotivation stark? (Berätta gärna utifrån ett eller flera tillfällen.)

___________________________________________________________________________________________________________________________

5. Hur har ditt engagemang påverkat din syn på dig själv?

___________________________________________________________________________________________________________________________

(Varje fråga var tryckt på ett separat A4-ark med streckade linjer över hela bladet.)

BIL AG A 3: INTERVJ U G U IDE

SKRIFTLIG DEL: MUNTLIG INSTRUKTION:

- Konfidentialitet. Du får godkänna dina citat.- Rätt att avbryta, utan att motivera varför för mig.- Skriv spontant. Möjlighet att utveckla, förklara och lägga till i intervjun.- Försök svara utifrån dig själv.- Frågor eller funderingar?- Skriftliga instruktionen.- Varför mailadress och kod.- Frågor eller funderingar?

INTERVJUDEL: INFORMATION INNAN, UNGEFÄR

- Kort paus efter skrivandet?- Intervjun tar max 45 minuter, att vi kan prata lite sen om hur det varit.- Jag vet inte på förhand exakt vilka frågor jag kommer att ställa och det finns inga rätt ellerfel svar, utan tanken är att du får berätta fritt, så frågar jag när jag vill veta mer om något ochförsöker hålla oss inom ämnet.- Kan hända att jag frågar om saker som du redan skrivit om, och det gör inget för mig,bara det inte blir tjatigt för dig...- Något om detta med bandspelare...

FRÅGEOMRÅDEN

- Inleda med ‘rubriken’ “hur ditt ideella engagemang berört dig och inverkat på ditt liv.Kanske är det något du har färskt i tankarna från att ha skrivit… annars kan du börja med attberätta vad du hade för förväntningar innan du började med det här, till exempel om dutänkt kring hur länge du skulle fortsätta med det.

Berättelsen om engagemangetBörjan, fortsättning och slut.Plats och utrymme i livet.Meningen med engagemangetVad som ger motivation till det egnaengagemanget. Belöning och meningsfullhetför dig personligen.

Meningen med verksamhetenDin syn på verksamheten som företeelse,och vad du tror ger den mening och näring.

Inre självbildSynen på dig själv i rollen och sommänniska, engagemangets betydelse för digoch lärdomar av det.

Yttre självbildDin självbild i relation till andra. Hur duuppfattas och vill uppfattas. Ändrad syn på tex målgruppen.

BIL AG A 4: EXEMP EL P Å F RÅG OR

Typisk inledande fråga”Ja. Nu ska vi se hur vi ska börja. Det kanske är något du tänker på sen du suttit ochskrivit nu, kring hur ditt engageamang har påverkat ditt liv?”

Öppna frågor”Vad tycker du att du har lärt dig om dig själv som person?””Hur tänker du kring de personer som är, så att säga, beslutsfattare där, som är ansvarigaför de här frågorna?””Hur var det att komma hem till Sverige?”

Följdfrågor”Förklara mer vad du menar med goda människor eller speciella människor.””Du sa att det känns meningsfullt. Berätta lite… vad är det som gör att det är… kännsmeningsfullt?””Den här känslan av att man vill göra något, som du berättade om innan, kan du inteberätta lite mer om det?”

Speglingar”Ja, klart det blir slitsamt ändå, ja.””Ja, det är ju svårt om man inte har de ekonomiska förutsättningarna.””Men du blir berörd, och känner att ‘nu måste jag göra något’.”

Sammanfattningar”Så det är det som är både rätt och fel. Att man ibland får stå ut med att det blir fel…ingen är fullkomlig.””Mmm… Man får vara liksom nöjd med det man åstadkommit och inte - vad ska mansäga - gå och deppa över det man inte har gjort.””Men det var svårt att se, att det finns människor som gör sånt.”

Förtydligande frågor”Så att du har utvecklats så att du kan stå på dig mer, är det så man kan förstå det?””Mmm. Att ge en mer hoppfull bild? Kan man säga så?””Men du föredrar att jobba, så att säga, på ett annat plan?”

Kommentarer”Snacka om perspektiv, som du var inne på förut, att dö för bilismen och…””Men jag kan tänka mig att när det är akutläge… att det blir väldigt mycket ansvar.””Det låter som mycket svåra berättelser som man får höra…”

Mindre lyckad spontan kommentar eller ledande fråga”Det här med att få perspektiv, som du sa. Kan du säga något mer om det? Får manperspektiv på sig själv och sitt eget liv?””Blir det som en press också, blir det en press på dig?”

Typisk avslutande fråga”Jag tänkte att jag skulle stanna bandet snart, men är det något mer som du tänker påsom du skulle vilja ha sagt?”