Mexikos hallucinogena växter i vetenskap och folktro A. Hofmann

Vid farmaceutiska fakulteten i Uppsala hålls den 9 december varje år, Carl Wilhelm Scheeles födelsedag, den traditionsenliga Scheeleföreläsningen. 1971 års föreläsare var dr Albert Hofmann, känd för sitt arbete med olika mjöldrygealkaloider och som framstående etnobotanist.

Under sin yrkesverksamma tid var dr Hofmann som chef knuten till Sandoz forsk­ningsavdelning för naturprodukter i Basel.

Den som önskar lära känna något av Albert Hofmanns arbete kan, förutom att läsa denna artikel, t.ex. läsa kapitlen "Peyotl, nanacatl och ololiqui" samt "Mjöldrygan — Guds eld" i Matts Bergmarks bok "Lust och lidande".

Hallucinogena växter har spelat en mycket betydelsefull roll i de gamla centralameri­kanska kulturerna. Växterna i gruppen blev kända i Europa först efter 1521. Spanska krönikörer och botaniker började då om­nämna ett stort antal växter med berusande eller narkotiska egenskaper, vilka användes av indianbefolkningen i Mexiko.

Hallucinogener brukades i medicinskt syf­te såväl som i religiösa sammanhang. Många av drogerna betraktades av indianerna som heliga och var även föremål för religiös dyr­kan. De kristna missionärerna lyckades en-dast delvis häva bruket. I hemlighet fortsatte det långt efter det befolkningen övergick till kristendomen.

Peyotl, teonanacatl och ololiuqui var de tre viktigaste magiska drogerna. De använ-des ursprungligen av aztekerna och deras grannstammar. Bruket förekommer än idag bland vissa spåmän och läkarpräster i Mexi­kos avlägsnare delar.

De psykiska verkningarna av peyotl, samt drogens användning i kultsammanhang be­skrevs först av den tyske farmakologen Louis Lewin i monografin "Phantastica". Monografin får betraktas som ett av hallu-cinogenforskningens grundläggande arbeten där hallucinogenerna för första gången får bilda en egen grupp.

Meskalin, den aktiva substansen i peyotl-kaktusen, isolerades år 1896 av Arthur Hett-ler. 1919 lyckades Ernst Späth även synteti­sera meskalinet. Upptäckten av meskalin in­nebar att hallucinogena effekter för första gången noggrant kunde studeras ur farma-kologisk, vetenskaplig synvinkel. Dessa ti­diga forskningsresultat publicerades på 1920-talet i Beringers nu klassiska verk "Der Meskalinenrausch".

I och med upptäckten av LSD väcktes på 40-talet nytt intresse för hallucinogenforsk­ningen. Sedan dess har den fått allt större betydelse inom psykofarmakologin.

Det mellanamerikanska bruket av hallu-cinogena svampar, är omkring 3000 år gam­malt. Att indianbefolkningen i Centralame­rika mycket tidigt började använda teonan-acatlsvampen framgår bl.a. av de omkring 3000 år gamla s.k. "svampstenar" vilka på-träffats i framförallt Guatemala. Trots att det medicinska och ceremoniella bruket av svampar noga beskrivits i flera av de gamla krönikorna från tiden för Mexikos erövring, t.ex. i fransiskanermunken de Sahaguns väl­kända krönika, ägnades bruket av halluci­nogener ytterst litet intresse under de föl-jande århundradena. Det skulle dröja till perioden 1936—1938 innan amerikanerna Weitlander, Reko, Johnson och Schultes

Figur 1. Kaktén Lophophora Williamsii, den växt som ger peyotl.

Figur 2. En "svampsten" från Guatemala.

Figur 3. En nattlig ceremoni då indiankvinnan och läkarprästen Maria Sabina i byn Hautla de Jimenez försatt sig i rus med hjälp av syntetiskt psilocybin, fotograferades år 1962 av författaren.

Figur 4. Psilocybe Mexicana Heim.

upptäckte att svampar fortfarande använ-des vid magiska riter i vissa avlägsna delar av södra Mexiko. En farmakologisk analys publicerad 1939 av professor Santesson vid Karolinska Institutet i Stockholm visade att extrakt av svamparna gav vissa beteende­förändringar hos grodor och möss. Föränd-ringarna definierades som ett narkosliknan-de tillstånd, men ingen specifik aktiv kemisk substans kunde isoleras.

På 1950-talet började amatörforskaren Wasson systematiskt studera den mexikan­ska svampkulten från forntida riter till dess nuvarande form. Sommaren 1955 lyckades Wasson få delta i en hemlig ceremoni hos mazatekfolket och blev där den förmodli­gen förste västerlänning som ätit de tabu-belagda heliga svamparna.

Enligt mazatekisk folktro hjälper svam­parna "goda" människor, medan en "dålig" person mister förståndet eller dödas. "God" betecknar här den som är ceremoniellt ren, respektive oren. Det är därför vanligen en­dast den s.k. curanderon, en slags läkar-

präst, som verkligen äter svampen. Ceremo­nin äger rum nattetid och är numera en blandning av gammal magi och en kristen katolsk gudstjänst. Om någon drabbas av sjukdom eller någon olycka vänder han sig till curanderon som då i ceremonin äter svampen. Under det följande ruset förutsä­ger sedan läkarprästen om patienten kom-mer att överleva eller dö.

Vid senare expeditioner åtföljdes Wasson av mykologen Roger Heim. Heim fann att de heliga svamparna tillhörde familjen Strophariaceae, och i huvudsak arten Psi­locybe, även om en av dem tillhörde den närbesläktade arten Stropharia och en annan till arten Conocybe. Laboratoriestudier gav en särskilt god bild av en av arterna, vilken fick namnet Psilocybe Mexicana Heim.

Teonanacatl — gudarnas svamp — blir psilocybin 1958 ombads jag av professor Roger Heim att inleda en kemisk undersökning av svam­pen Psilocybe Mexicana Heim, vars aktiva

substans man dittills inte kunnat isolera. Isoleringsförsök med extrakt från Psilo­

cybe Mexicana Heim där bl.a. piloerektion och pupillreaktioner hos hundar och möss ingick, gav inga entydiga resultat.

För att utröna eventuell verkan på män­niska prövade jag slutligen svampen på mig själv. 32 torkade exemplar av svampen gav kraftiga hallucinationer under cirka sex tim­mar. Verkan påminde starkt om den av LSD. Efter flera humanförsök kunde så småningom den aktiva substansen isoleras och till sist kristalliseras. Substansen fick namnet psilocybin, dess alkaloid kallade vi psilocin.

Ett närmare studium av dessa ämnens kemiska strukturer visade att de tillhörde en ny typ av indolderivat. Psilocybin är fort­farande den enda kända indolen med en fosforsyraradikal.

Under en resa till Mexiko tillsammans med Gordon Wasson 1962 besökte jag den berömda läkarprästinnan Maria Sabina i byn Hautla de Jimenez. Under en nattlig

Figur 5. Psilocybin är 4-fosforyloxydimetyI-tryptamin, psilocin är hydroxy-dimetyltryp-tamin. De är båda nära släkt med de syd-amerikanska hallucinogenerna.

Figur 6. Psilocybin är den enda hittills kända naturliga indolföreningen med en fosforsyra-radikal. Psilocybin och psilocin kan båda syntetiseras enligt detta schema.

Figur 7, 8. Verkan av psilocybin på uttrycksförmåga har prövats bl.a. av Roubicek i Tjeckoslovakien och av Volmat i Frankrike.

Det symboliska innehållet i bilder av denna typ kan ge psykiatern värdefull information.

svampceremoni i hennes hydda gav jag hen­ne på försök tabletter med syntetiskt psilo­cybin. Resultatet blev lyckat. När vi lämna­de hyddan berättade vår tolk att Maria Sa­bina inte kunnat märka någon skillnad mel­lan tabletterna och svamparna. Vi betrakta­de försöket som ett slutgiltigt bevis på att vår syntes av preparatet var fullgod.

Psilocybin ger inga typiska symtom på en-skilda organ såsom uterus, tarm eller hjärta, om man undantar en markerad inhibering av serotonin. Det har däremot karakteristis­ka centrala autonoma effekter såsom t.ex. pupilldilatation, kontraktion av blinkhinna och piloerektion, dvs. ett ergotropt retnings-syndrom. Effekterna av psilocin är i stort desamma.

Små doser psilocybin (<4mg) påverkar hos människa stämningsläge och kontakt med omvärlden. Ruset medför en känsla av välbefinnande och avslappning samt av av­skildhet. Ganska ofta kombineras effekten med en behaglig fysisk trötthet och tyngd, i andra fall av lätthet. Vid större doser (6—20

mg) uppstår mera djupgående psykiska för­ändringar av såväl tids- som rumsuppfatt­ningen, samt av medvetandet av den egna kroppen och jaget. Visuell överkänslighet är vanlig, parad med illusioner och hallucina­tioner. Under detta tillstånd kan minnen ända från barndomen ofta återkomma.

Ololiuqui Ololiuqui är det aztekiska namnet på frön från vissa Convolvulaceae-arter vilka använ­des av aztekerna. Bruket liknar mycket bru­ket av svampar och peyotekaktusen. Olo­liuqui används fortfarande inom vissa isole­rade indianstammar i södra Mexiko. En av de tidigaste beskrivningarna av ololiuqui pu­blicerades 1651 av den spanske läkaren Fransisco Hernandez i arbetet "Rerum me-dicarum novae Hisponiae thesaurus", där örten noga klassificerades under rubriken "De Oliliuhqui, seu planta Orbicularium foliorum" (figur 9).

Av flera gamla källor att döma måste olo­liuqui ha använts i Mexiko långt innan

Figur 9. "Oliliuhqui, av några kallad coaxi-huitl eller ormört, är en slingerväxt med tunna gröna, hjärtformiga blad, smala grö­na stjälkar och långa vita blommor. Fröna äro runda och likna koriander. Om indian­prästerna ville möta sina gudar och tala till dem, åto de fröna — de fingo då tusen vi­sioner och demoniska hallucinationer".

P s i l o c y b i n P s i l o c i n

P s i l o c y b i n

den spanska erövringen och då främst av spåmän. Drogen ansågs ha en egen innebo­ende gudomlighet med undergörande för­måga.

Trots Hernandez noggranna beskrivning kom den botaniska identifieringen av ololiu-qui att bli mycket omdiskuterad ända fram till 1897, då plantan slutgiltigt identifierades som Rivea corymbosa.

De gamla aztekerna använde ololiuqui till såväl medicin som till olika magiska salvor.

Idag blandas de krossade fröna i vatten eller alkohol. Spåmannen dricker blandning­en och ger sina råd under rusets inflytande.

Vissa kemiska analyser av Rivea corym­bosa gjordes 1937 av Santesson. Några iso­lerade substanser kunde dock inte kristalli­seras, även om experimenten antydde före-komsten av en gluko-alkaloid.

1955 genomförde kanadensaren Osmond en serie experiment på sig själv. 60 till 100 riveafrön gav apati och slapphet åtföljt av ökad visuell känslighet. Efter ungefär fyra timmar följde en längre period av välbefin­nande.

Resultaten motsades av ett senare försök, där Kinross-Wright 1958 gav åtta försöks­personer doser på upp till 125 frön utan nå­gon effekt. Med dessa försök som enda ut-gångspunkt började jag senare en serie ana­lyser av två olika varianter av ololiuquifrön dels från Rivea corymbosa, dels från Ipo­moea violacea. Försöken gav det överras­kande resultatet att de psykotomimetiska substanserna i ololiuqui var lysergsyrederi­vat, lysergsyreamider och även andra ergot­alkaloider, dvs. samma substanser som jag arbetat med under LSD-försöken på 1930-talet.

De huvudsakliga beståndsdelarna i ololiu-qui, dvs. Rivea corymbosa, är lysergsyre-amid samt "lysergsyre-l-hydroxi-etylamid". Båda är alltså mycket nära släkt med LSD.

Även alkaloiderna isolysergsyreamid och isolysergsyre-l-hydroxi-etylamid, chanocla-vin, elymoclavin samt lysergol kunde isole­ras. Fröna från den närbesläktade plantan Ipopomoea violacea innehöll samma alka­loider med undantag för att lysergol ersatts av ergometrin. Upptäckten av ergotalkaloi­der i ololiuqui, som ju är en högre stående växt, var särskilt intressant ur fytokemisk synpunkt, eftersom lysergsyrealkaloiderna dittills endast isolerats från lägre svampar,

såsom Claviceps eller Rhizopus. Senare un­dersökningar visade att ergotalkaloider fö-rekommer även i andra Ipopomoeaarter.

Farmakologiska effekter av ololiuqui-alkaloiderna Lysergsyreamiderna ger hos kaniner kraftiga autonoma symtom såsom mydriasis, pilo­erektion och hypertermi, ett syndrom som även utlöses av psilocybin. Den narkotiska verkan på människa beskrivs av Solms som likgiltighet och sänkt psykomotorisk aktivi­tet, en känsla av att sjunka ner i intet, samt en längtan efter sömn.

Beträffande verkan av den högervridande varianten d-isolysergsyreamid är mitt expe-riment på mig själv det hittills enda kända. Två mg av substansen gav trötthet, apati samt en känsla av overklighet.

Lysergsyre-hydroxietylamid liksom ely­moclavin och lysergol ger även de en cen­tral sympatikusretning, vilket skulle kunna antyda en LSD-liknande effekt. Detta är dock ännu bara ett obevisat antagande.

LSD kan betraktas som en kemiskt modi­fierad, förbättrad typ av ololiuqui. Kvalita­tivt skiljer sig inte de psykiska symtomen av meskalin, psilocybin och LSD; skillna-derna på det kvantitativa planet är däremot stora. Den effektiva humandosen av meska­lin ligger mellan 200 och 500 mg, av psilo­cybin mellan 5—10 mg och av LSD mellan 0,05—0,1 mg. LSD är alltså omkring 100 gånger mer potent än psilocybin. Motsva-rande tal gentemot meskalin ligger vid 5.000 —10.000. Trots dessa skillnader föreligger dock korstolerans mellan preparaten, vilket gör det troligt att verkningsmekanismen är densamma.

Denna grupp hallucinogener blir särskilt intressant eftersom deras kemiska bestånds­delar är strukturellt besläktade med våra en-dogena, fysiologiskt aktiva substanser.

Sålunda ligger meskalin till sin struktur nära adrenalin och noradrenalin. Psilocybin, psilocin och LSD är alla indoler, liksom vår kroppsegna transmittorsubstans serotonin. Dessa faktorer kan öppna nya vägar till stör-re kunskaper om det biokemiska skeendet bakom våra psykiska funktioner.

Figur 10. Det finns en nära släktskap mellan ololiuqui och LSD.

Figur 11. Strukturellt påminner hallucinoge-nerna peyotl, teonanacatl och ololiuqui om de kroppsegna substanserna adrenalin, nor-adrenalin och serotonin.

Isolated from OLOLIUQUI (Rivea corymbosa, Ipomoea violacea):

d-lysergic acid amide

d-lysergic acid methylcarbinolamide

LSD 25 d-lysergic acid diethylamide

d-lysergic acid methyl

carbinolamide

d-lysergic acid amide

d-isolysergic acid amide chanoclavine elymoclavine lysergol ergometrine

Semi-synthetic compound:

Hallucinogenic Drugs Neurohumoral Factors

Peyoti

Teonanacatl

Ololiuqui