michaela

Michaelaav

EvaBirgitta

Kapitel 2 Kapitel 3 Kapitel 4 Kapitel 5 Kapitel 6 Kapitel 7



Tillbaka till hemsidan

Kapitel 1

"Hej Malena!

Jag är en kille på 17 år som måste få ställa några frågor. Ja, egentligen vet jag inte om jag är en kille. Just nu så är det så många känslor som rusar genom min kropp. Jag måste få prata med någon och jag vet inte med vem. När jag läste din spalt i tidningen så förstod jag att du kanske kunde hjälpa mig. Hoppas verkligen att du vet någon utväg för mig, jag hittar i alla fall ingen på egen hand. Så här är det.

Ända tills för några månader sedan trodde jag att jag var en kille, och enbart en kille. Nu vet jag inte, och allt beror på en enda händelse. Jag passerade genom tvättstugan när jag kom hem en eftermiddag. Jag tar ofta den vägen in till huset och har aldrig reagerat speciellt på kläderna som hängt på tork där. Men den här dagen gjorde jag det. Längs hela torkställningen hängde det ena plagget efter det andra. Prydligt upphängda med klädnypor. I snygga rader hängde tunna spetstrosor och spetsprydda behåar. Sist på ställningen hängde massor av strumpbyxor i olika färger.

Jag reagerade omedelbart och fick en omedelbar lust att gå fram och vidröra dessa plagg. De kändes så oerhört mjuka och lena samtidigt som de doftade så gott. Jag stod kvar en lång stund innan jag återfick kontrollen över mig själv och fortsatte upp i huset. Som vanligt var det tomt och öde hemma. Varken mor eller far eller något av mina tre syskon fanns på plats. Jag gjorde i ordning ett mindre berg av smörgåsar för att ta med mig upp på rummet och äta samtidigt som jag skulle påbörja arbetet med dagens läxor när tankarna återvände till kläderna på ställningen i tvättstugan. Jag blev riktigt stimulerad vid tanken att faktiskt min mor hade dessa plagg närmast kroppen. Jag hade så svårt att slita mig från allt det läckra som hängde där nere att jag var tvungen att lämna smörgåsarna åt sitt öde och ge mig ner i källaren för att än en gång titta och känna på dom.

Upplevelsen var minst lika stark nu och den blev till slut så stark att jag kände en oemotståndlig lust att pröva dessa plagg på min egen kropp. Jag kände hur rodnaden steg i hela min kropp när den absurda tanken blev tydlig för mig att jag ville prova min mors allra intimaste klädesplagg. Jag, en kille prova kvinnokläder. Jag försökte mota bort tanken, men den hade slagit rot och hur jag än försökte övertala mig själv så gjorde jag precis tvärtom. Sakta men säkert åkte plagg efter plagg av min kropp och till slut stod jag där helt naken, med ett präktigt stånd, och fingrade på några av de allra läckraste plaggen. Mina fingrar darrade när jag knäppte loss en av trosorna och försiktigt trädde mina fötter genom de spetsförsedda öppningarna. Med viss möda fick jag till slut trosorna på plats och det svala och silkiga tyget smekte och formade sig runt mina smala höfter.

Sida 1 av 81Michaela

2013-07-31http://evabirgitta.se/michaela.html

Jag försökte än en gång övertyga mig om hur fel det hela var, men det slutade bara i att jag höll en av behåarna i handen och försökte erinra mig hur mor hade gjort den där gången när jag kom in i rummet då hon höll på att klä på sig. Efter några försök började jag förstå hur det skulle gå till och jag lyckades få fast hakarna där bak och axelbanden på plats. Strumpbyxorna var lite enklare, för det hade jag sett många gånger, och även fått hjälpa mina småsystrar med när de var yngre. Så stod jag där och kände mig oerhört vacker och stimulerad. Jag tittade hastigt på klockan och insåg att jag skulle ha en stund till på mig innan någon mer borde komma hem. Jag vågade därför mig upp i våningen och gick genast fram till den stora hallspegeln och beskådade mig själv i helfigur. Jag trodde mitt stånd skulle spränga trosorna, så stark var upplevelsen. Det var en ung kvinna som stod framför mig. En ung kvinna i bara underkläder.

Synen var så stark att jag helt höll på att glömma bort tiden. Till slut insåg jag ändå att jag måste återbörda sakerna och återvända in i min vanliga skepnad. Jag fick lite besvär, för trosorna var inte riktigt rena nu, och jag måste ha gått emot något, för en präktig reva syntes på ena benet. Jag blev alldeles kallsvettig vid denna upptäckt, men försökte ordna till så att det hela inte skulle uppdagas. De trasiga strumpbyxorna var ingen idé att hänga upp igen, utan de tog jag hand om för att slänga vid bästa tillfälle.

Efter den dagen har inget varit sig likt. Jag har bara gått och tänkt på vad som hände och hur feminin jag varit när jag såg mig själv i spegeln. Vid varje tillfälle jag fått har jag provat min mors underkläder, och för var gång har jag blivit modigare och modigare. Jag har tom vågat mig upp till mina föräldrars sovrum och tittat i garderoberna. Jag har provat både blusar och kjolar och tom hennes högklackade skor. Varje gång har samma sak upprepats. En annan person har visat upp sig för mig i hallspegeln. Inte mitt vanliga manliga jag, utan något helt annat, en ung kvinna.

Samtidigt som jag ser mig själv i spegeln, så kommer känslorna från första gången tillbaka. Den ständigt eviga frågan, är jag en man eller en kvinna? Jag känner mig så ensam. Finns det överhuvud taget någon annan som upplever eller upplevt samma sak som jag gör? Jag har försökt att läsa om det i böcker, men allt jag hittar handlar bara om homosexualitet och en massa andra konstiga saker. Visst har jag sett killar i kvinnokläder på teater och TV, men de skämtar ju och driver med kvinnor, jag känner mig ju som kvinna när jag sätter på mig kläderna.

Snälla Malena! Kan du besvara mitt brev och hjälpa mig på traven om vad det är för fel på mig. Hjälp mig, för jag måste få visshet.

Mikael"

Brevet ligger fortfarande kvar i min ena skrivbordslåda. Det har inte blivit ivägskickat ännu, men jag är fortfarande lika fundersam över vem jag är. På något sätt känns det ändå bra. Jag känner en inre harmoni när jag klär på mig min mors kläder. Jag känner mig mer komplett än jag någonsin gjort tidigare. Dessa insikter har lett till att jag fortsatt att utforska min mors garderob vid alla lediga stunder, och några till. Det har tom gått så långt att jag börjat skaffa mig några alldeles egna kvinnokläder. Vid några tillfällen har jag kommit förbi någon utförsäljning, och kunnat inhandla några trosor och strumpbyxor. Även en behå har jag själv inhandlat på det viset. Dessa dyrbara tingestar förvarar jag nu längst in i en av mina byrålådor, väl dolda under mina andra plagg.

Att jag blivit intresserad av kvinnokläder kan i och för sig vara rätt underligt, men i det här huset finns det fler saker som är underliga. Ett helt rum står oanvänt, men det är inte tomt. Under alla år har vi fått reda på att det är tant Josephines rum. Vem tant Josephine är vet jag också, för hon finns avbildad på en målning nere i stora salen. Däremot förstår jag inte varför hon måste ha ett helt rum stående eftersom hon är död sedan mer än 50 år. Jag har fram till nu bara skakat på huvudet åt detta, men nu har jag börjat se det hela med lite andra ögon. Ett växande problem för mig har varit mina upptäcktsresor i min mors garderob. Förr eller senare borde hon upptäcka något. Däremot erbjuder nu tant Josephines rum oanade möjligheter för mig. Massvis med kläder hänger där, och under våra uppväxtår så har vi aldrig förnekats möjligheten att hitta kläder där för maskerader etc. Den



möjligheten har naturligtvis mina två systrar utnyttjat mer, men nu börjar jag ta igen det jag tidigare inte haft anledning att utnyttja.

Jag tycker själv att jag har utvecklats mycket under dom här månaderna sedan jag först provade min mors underkläder. Om jag bara vet att jag är ensam i huset en längre tid, så vågar jag numer byta om helt och hållet. Jag håller också på att låta mitt hår växa, så snart kan jag också kamma till en frisyr som är lite mer kvinnlig. I tant Josephines rum finns det också rikligt med smink och vid några tillfällen har jag prövat att måla läpparna och sätta färg på ögonlocken. Jag kan väl inte påstå att jag lyckats speciellt bra, det är mycket svårare än jag kunde tro. Det hela ser ju så lätt ut när mor sitter vid spegeln och med några snabba drag målar sig. Vid ett tillfälle, när jag slapp följa med på ett besök hos en släkting, passade jag verkligen på att klä mig så vackert jag någonsin kunde.

När jag väl lyckats tjata på att få vara hemma, med motivering att jag behövde plugga, så blev jag nästan onödigt otålig på att dom aldrig kom iväg. Det var på vippen att far reagerade på min iver att få iväg dom, men jag lyckades distrahera honom med en fråga ur mina uppslagna böcker. Däremot hade inte bilen hunnit långt ut på gatan innan jag stod helt naken inne i tant Josephines rum och började plocka fram de redan utvalda kläderna. Nästan som i trance satte jag på mig kläderna och i kväll vågade jag även mig på att lägga några droppar parfym på min hals och mina handleder, precis så som jag sett min mor göra bara för en liten stund sedan. Klänningen jag valt ut var en mörkblå sammetsklänning som slutade vid knäna. Jag hade ett visst besvär med att få upp dragkedjan i ryggen, men med lite envishet lyckades jag till slut. Ett par högklackade skor hittade jag också, och jag kunde än en gång tacka min lyckliga stjärna att jag inte var så storfotad.

Lite läppstift på läpparna och en blå ögonskugga fick bli den enda makeup jag vågade mig på för denna kväll. Däremot ägnade jag större omsorg till de smycken som borde höra till denna kreation. Jag valde länge och väl innan jag hittade ett par örhängen med en hängande pärla och ett halsband i samma stil. Även en guldlänk till armband och en nätt liten klocka hittade jag. Till min stora besvikelse passade inte de ringar jag hittade speciellt bra. Tant Josephine måste ha haft ganska grova fingrar tydligen. Nu tyckte jag att jag var klar, och jag gav mig ut på en tur i huset.

Det blev många turer runt om i huset, och alltid försökte jag passera den stora hallspegeln för att få se mig ur så många vinklar som möjligt. Jag gick tom och hämtade en annan stor spegel som jag flyttade runt för att kunna se mig både framifrån och bakifrån. Jag placerade den framför den öppna spisen och kunde sedan studera hur jag såg ut och hur jag betedde mig när jag satte mig tillrätta i de sköna fåtöljer som vi har där. Även inne i matsalen riggades spegeln upp så att jag fick tillfälle att se mig sittandes vid vår stora matbord. Jag försökte verkligen se och lära mig allt om hur en kvinna rörde sig. Allt sedan den dagen jag upptäckte mitt intresse har jag noga studerat olika kvinnor i min omgivning, och nu spelades allt detta upp i mitt inre och efter bästa förmåga försökte jag nu efterlikna deras rörelser och gester.

En lång stund stod jag framför hallspegeln och bara borstade mitt numer ganska långa hår. Jag försökte borsta det åt olika håll, och även med hjälp av hårfönen forma det till en mer kvinnlig frisyr. Jag övade mig också på att lägga på nytt läppstift och bättra på ögonskuggan framför spegeln. Jag kände mig verkligen nöjd med min kväll när jag till slut insåg att jag måste börja återställa allt till ursprungligt skick innan mina föräldrar och syskon återvände hem efter sitt kalas. När jag morgonen därpå fick frågan om jag hade hunnit med att förkovra mig, så kunde jag sanningsenligt svara att kvällen hade varit mycket givande och att jag lärt mig massor.

Jag försatt inget tillfälle att botanisera i tant Josephines rum. Jag hade nog snart provat mig igenom hela hennes digra garderob. För varje gång så upplevde jag att jag blev både bättre och säkrare i min kvinnoroll. Jag tyckte också att jag kunde efterlikna lite av de rörelser som man så intimt förknippade med en kvinna. Efter mitt spring upp och ner i trapporna med högklackade skor började jag även känna mig säker i denna typ av fotbeklädnad. Håret fortsatte att växa, och jag stod emot min mors övertalningsförsök att jag borde klippa mig. Egentligen visste jag inte hur jag skulle göra, för hur långt som helst kunde ju inte håret bli utan att jag gjorde något åt det och ändå ville jag ha det långt



för att kunna ordna till en feminin frisyr med eget hår. Jag var rädd att ett besök hos frisören skulle göra håret alldeles för kort för att laborera med eller att mitt verkliga motiv skulle bli avslöjat. Båda alternativen skrämde mig just nu.

Samtidigt med att jag utvecklade mina kvinnliga sidor så började det pyra en annan eld inom mig. Jag ville visa upp mig i min nya roll. Jag ville visa mig för min familj och mina vänner, men samtidigt kände jag att de förmodligen inte skulle bli lika entusiastiska över min uppenbarelse som jag var. Det kändes verkligen som en olöslig ekvation och jag försökte hela tiden hitta någon möjlighet att på ett förhållandevis naturligt sätt ta upp frågan. Under tiden som den här ekvationen sökte sin lösning fortsatte jag med mina övningar, och en dag kände jag mig även redo att gå ut utanför dörren. Återigen hade jag skaffat mig möjligheten att vara ensam hemma. Nu var det en födelsedagsfest för en kamrat som blev den verkliga anledningen till att jag inte kunde följa med till farmor och farfar över helgen. Så förutom festen på fredagskvällen skulle jag ha hela lördagen och halva söndagen på mig.

Festen var jättetrevlig, men jag var ändå mest innesluten i mina egna tankar om det kommande äventyret. Något jag verkligen ägnade mig åt under kvällen var att studera flickorna och deras sätt att föra sig. Jag gick så långt i mina studier att min kompis Gustav, som fyllde år, kom och stötte armbågen i sidan på mig och viskade i mitt öra

- Du är allt bra tänd på Carina, eller hur?

- Vadå jag! Nej, men jag tycker faktiskt rätt bra om henne, svarade jag lätt överraskad

- Försök inte spela oskyldig. Jag ser ju hur du riktigt klär av henne med dina blickar. Vill du att jag skall lägga ett gott ord för dig, tillade Gustav lite retsamt

- Nej det behöver du inte, tillade jag samtidigt som jag kände hur jag blev blossande röd. Snabbt fortsatte jag. Vill jag henne något så ordnar jag det själv, men tack i alla fall.

- Du är så välkommen så, stå bara inte och stirra hela tiden, bjud upp henne istället.

- Javisst, det har du rätt i. Tack för uppmaningen, svarade jag och gick fram till Carina och frågade om hon ville dansa.

Även Carina hade märkt mina betraktande blickar, men nu var jag förberedd och kunde svara, helt sanningsenligt, att hon var så söt i sin svarta klänning. Det jag inte sade var att jag gärna skulle vilja haft den på min egen kropp. Carina tackade för berömmet och jag passade på det unika tillfället och fortsatte att prata om hennes klädsel. Hon svalde tacksamt mitt lockbete, och vi höll på och diskutera kläder och kombinationer en lång stund. Hela tiden försökte jag vara så neutral som möjligt i mina kommentarer, men hur jag än gjorde så kom slutligen ändå den fråga jag gått och väntat på

- Mikael, jag blir verkligen glatt förvånad över både ditt intresse och din kunskap om kläder. Var har du lärt dig allt detta? Jag kan inte påminna mig att du visat upp liknande kunskaper tidigare.

- Nja, kanske inte det, men det kanske beror mer på att ingen har frågat. Jag har nog varit intresserad av kläder en längre tid, men det är ju som sagt inte alltid man får tillfälle att diskutera det. Åtminstone inte på det sätt du och jag gjort nu.

- Nej, det är ju sant, men jag blir så positivt överraskad att en kille lägger märke till dom detaljer som du nyss gjorde. Verkligen överraskad. Det är sånt en kvinna uppskattar. Då är det liksom inte förgäves som man stått framför spegeln i timmar och valt mellan det ena plagget eller det andra.

- Så du misstycker inte att jag förde ämnet på tal, undrade jag lite försiktigt.



- Absolut inte, tvärtom fortsätter jag gärna att prata med dig om kläder. Du verkar dessutom ha sinne för kombinationer, så vem vet, nästa gång kanske jag frågar dig till råds inför en fest.

Än en gång blev jag alldeles röd i ansiktet av hennes kommentar, och hon skrattade till så där trevligt kvinnligt och gav mig en snabb puss på kinden.

Kapitel 2

När festen väl tog slut runt midnatt skyndade jag hemåt. Jag tackade nej till några efterfester för jag ville hellre ägna lite tid till mina förberedelser för morgondagen. Jag längtade verkligen till sängen, inte för att jag var speciellt trött utan för att på min säng låg ett läckert nattlinne med lika vackra trosor och väntade på mig. Det var första gången jag skulle använda ett nattlinne, så jag var ordentligt exalterad över det som nu väntade mig. Det blev till en hel ritual när jag först klädde av mig och sedan med sirliga rörelser smekte på mig nattlinnet och lät det florstunna tyget sakta glida ner längs min nakna kropp. Trosorna fick samma behandling och när jag nöjt betraktade mig själv i spegeln var det bara en viss utbuktning som störde bilden av en ung kvinna.

Innan jag tassade ut i badrummet för mina kvällsbestyr så draperade jag morgondagens kläder över min stolsrygg. Jag ville vakna och se dessa kläder istället för mina manskläder. Det skulle, åtminstone i fantasin, se ut som om de var dessa jag haft på mig nu i kväll. Det tog inte lång stund för mig att somna, trots att upplevelsen av det tunna tyget i nattlinnet gjorde mig våldsamt stimulerad. När jag sedan vaknade, alldeles för tidigt om man gick efter klockan, så unnade jag mig att ligga kvar i sängen och njuta. Till slut fann jag det dock för gott att stiga upp och leta mig ner i köket, fortfarande i nattlinne, och äta frukost. Sedan satte jag ordentlig fart under fötterna. Ett varmt härligt bad ställdes i ordning och efter att ha droppat i några doftkulor i badvattnet gled jag sakta ner och lät min kropp omslutas av det ljuvligt doftande vattnet.

Jag hade förberett det mesta och fortfarande liggande i badet utförde jag manikyr på mina händer. Jag skulle för första gången ge mig på att måla mina naglar, och nu skulle de bli så fina som möjligt. Även håret skulle få sin första duvning sett ur ett kvinnligt perspektiv. Jag hade letat upp min mors papiljotter och även hittat några gamla beskrivningar hur olika frisyrer skapades med hjälp av papiljotter. Jag hade valt bland de olika frisyrer som fanns för min hårlängd och även valt ut den som både såg enklast ut och som borde passa mig. Nu skulle det bli spännande och se om det var lika enkelt i praktiken som artikeln fick det att framstå som.

Nja, enkelt kan jag inte påstå att det var. Armarna värkte och spolarna hängde och slängde åt alla håll utom åt det håll som de borde. Jag var allt annat än nöjd över den delen, men håret var nu upprullat och en feminin känsla spred sig i alla fall inne i min kropp. Jag blev då mer nöjd när jag såg på mina naglar som hade en ljusröd ton och dessutom hade en liten, men ändå fullt märkbar, avrundad spets. Jag hade låtit bli att klippa mina naglar på någon vecka, och det var fullt tillräckligt för att kunna forma dom lite grann. Nu drog jag mig in på rummet och började klä på mig kläderna som redan låg framme. Underkläderna vållade inga problem, jag kunde numer hantera tunna strumpbyxor och trilskandes behåar med stor ackuratess. För dagen hade jag sedan valt ut en vit blus och en blå plisserad kjol som slutade vid knäna. Ett par lagomt höga promenadskor fick bli mitt skoval, då jag räknade med att promenera en del under dagen.

Noggrant sminkade jag mig innan det blev dags att försöka reda ut det virrvarr av spolar som prydde mitt huvud. Efter många ilskna läten fick jag till slut bort alla spolar och kunde börja kamma ut håret. Jag kan väl inte säga att jag skulle vinna någon mästerskap i hårfrisering, men visst tronade en kvinnlig frisyr på mitt huvud. Jag var mer än nöjd över resultatet, även om jag insåg att jag borde skaffa mig mer träning inom det här området. Efter ytterligare en kontroll att sminkningen såg OK ut



och att alla smycken satt på plats, letade jag upp en av min mors jackor att ha på mig. Med ett djupt andetag fattade jag tag i dörrhandtaget och öppnade ytterdörren.

Trots de ljumma vårvindarna som mötte mig när jag steg ut på farstukvisten, ryste jag till. Det var en helt annan känsla nu när vinden letade sig upp längs mina nylonklädda ben och fick kjolen att fladdra lite stillsamt. Jag stod stilla en stund för att låta kroppen komma i balans och vänja mig lite vid de annorlunda intrycken som min nuvarande klädsel innebar. Fåglarna kvittrade runt om i träden och jag fylldes inombords av en djup glädje. Det kändes nästan som en jubelsång till min ära när fåglarna satt i träden runt om och sjöng ut sina arior.

Jag kände mig nu redo för mitt eget äventyr och styrde stegen mot källaringången. Jag hade nämligen planerat att ta mig en tur på cykel idag. Jag hade sett ut ett trevligt friluftsområde en bit i från oss, och det skulle vara alldeles för långt att gå dit. Dessutom kom jag ganska snabbt i från vårt kvarter och eventuella nyfikna grannar. Jag hade redan förberett min mors cykel, så det var bara att leda den nerför gången och sedan så kvinnligt som möjligt trampa igång och sätta mig tillrätta på sadeln. Ännu en gång frapperades jag av hur ljuvligt det var att känna de ljumma vindarna leka med mina ben och kjolen. Vinden var nu ännu lite mer lekfull, och det var flera gånger som jag fick hålla ner kjolen så att inte mina trosor blottades.

Jag njöt verkligen av cykelturen och när jag efter en stunds trampande kom fram till friluftsområdet steg jag av cykeln och ledde den runt på de folktomma stigarna. Samtidigt som jag undrade varför det inte var fler som utnyttjade ett område som detta var jag helt nöjd med att vandra där i min ensamhet. Jag fick verkligen chansen att vänja mig att vara ute som tjej och förbereda mig för de möten som till slut ändå måste komma. Området låg i anslutning till en havsvik, och när jag närmade mig ett båtvarv så märkte jag på långt håll att det var människor i rörelse. Ljudet av slipmaskiner och färgskrapor som gnisslade mot träbåtarnas sidor blandades med ljudet från olika radioapparater. In i näsborrarna kilade en förnimmelse av tjära uppblandat med skarpa dofter av lack. När jag sedan kom fram i skogsbrynet såg jag alla fara omkring som flitiga myror strax nedanför mig. Jag befann mig på en liten höjd ovanför varvet och hade god utsikt över både havsviken och varvet.

Strax bredvid mig fanns också en parkbänk, och nu satte jag mig tillrätta på den för en stunds vila. Vårsolen värmde ljuvligt och utsikten var ju inte fy skam. Några flitiga båtägare hade redan hunnit sjösätta sina båtar, och höll nu på att pröva sina färdigheter i vattnet utanför. Jag var så upptagen av allt det som hände runt omkring mig att jag inte märkte att en äldre dam kommit och satt sig på andra ändan av bänken. Jag hoppade till av förskräckelse när jag hon plötsligt tilltalade mig

- Visst är det vackert att bara sitta här och njuta. Det här är min favoritplats, speciellt nu på våren. Nu sjuder det av liv och rörelse, och minnen vaknar till liv när man själv var ung och höll på att vårrusta båten. Har inte fröken någon båt?

Jag ryckte till lite när hon tilltalade mig med "fröken", men fann mig snart och med ett brett leende vände jag mig mot henne.

- Nej vi har inte det, ibland har vi pratat om det, men det har aldrig blivit av. Verkar vara mycket jobb med att ha en båt.

- Så sant, så sant, skrockade damen förtjust. Ibland tror jag vi tillbringade mer tid här på varvet än ute med båten. Det blev liksom ett litet gift och kravet från grannarna runt om här på varvet kändes nästan som en plåga, speciellt på slutet när vi båda inte längre hade den där rätta orken. Men vår båt lever vidare. Jag ser att Johanssons är här och pysslar om den. Det är den där träbåten som ligger alldeles intill den där stora vita segelbåten. Esmeralda hette den när vi ägde den.

Vi fortsatte att prata och hon berättade livfullt om de olika båtarna och deras olika ägare. Det verkade som om båtarna verkligen hade ett eget liv och mer påverkade sin ägare, än att ägaren påverkade båten. Minuterna bara flög iväg och plötsligt började damen plocka i en medhavd korg.



- Skulle det smaka med en kopp kaffe och en nybakad bulle? Jag har extra koppar med mig, brukar alltid hitta någon att dela mitt förmiddagsfika med. Mycket skojigare så. Förresten, jag har inte presenterat mig än, Signe heter jag

- Ja tack, det tackar jag inte nej till. Jag heter Mikae.... Mikaela.

Samtidigt som jag sträckte fram och mötte hennes utsträckta hand kände jag hur kallsvetten höll på att tränga fram. Tänk så nära jag varit att försäga mig. Den här situationen hade jag inte förutsett och planerat för. Vilken tur jag hade som snabbt bara kunde lägga till en bokstav till mitt riktiga namn. Samtidigt som Signe fortsatte med att plocka fram hennes medhavda matsäck smakade jag lite mer på mitt nya namn. Mikaela, Michaela. Michaela, så skulle jag heta som tjej. Lite annan stavning, men ändå samma namn.

Vi satt kvar i solskenet och njöt av Signes medhavda kaffekorg. Hon pratade under hela tiden, och det gällde bara för mig att på lämpliga ställen visa att jag fortfarande lyssnade. Det var heller inga problem för hon var en skicklig berättare och målade livfullt upp bilder för mig att betrakta. När vi suttit där en stund visste jag nog det mesta om de människor som rörde sig mellan båtarna. När detta ämne var uttömt började hon ställa lite diskreta frågor om mig och då blev jag genast lite mer vaksam och valde verkligen vad jag skulle säga. Jag höll mig till sanningen så långt det överhuvud taget gick, men utelämnade vissa detaljer om mig själv. Det verkade som om hon verkligen uppfattade mig som en ung kvinna. Hon nickade gillande på mina kommentarer och berömde min klädsel så pass att jag faktiskt rodnade.

Med en hastig blick på klockan insåg jag att timmarna bara flugit iväg och att jag nog borde återvända hemåt. Signe visade även tecken på att vilja bryta upp, men innan vi skildes åt tog hon ömt min hand och tittade mig djup in i ögonen.

- Mycket trevligt att råkas, unge dam. Verkligen trevligt. Jag måste säga att du har gett mig en ny syn på dagens ungdom. Alla är tydligen inte oartiga och far och flänger som om ni hade eld i baken. Men samtidigt så tror jag att jag vågar påstå att du nog ändå är en smula ovanlig ung dam, eller har jag fel?

- En smula ovanlig, frågade jag samtidigt som jag kände blodet försvinna från mitt huvud.

- Ja, jag vågar faktiskt påstå det, log hon mot mig samtidigt som jag kände hennes varma händer smeka mina.

- Det är faktiskt rätt, svarade jag och undvek hennes blick. Jag är...

- Tyst, du behöver faktiskt inte säga det, svarade hon. Låt oss inte bryta förtrollningen helt. Jag tycker du är söt och för dig mycket bra. Det dröjde dessutom länge innan jag förstod.

- Men vad gjorde jag för fel, frågade jag med en undrande stämma.

- Fel och fel, egentligen har du väl inte gjort något fel, det bara blev så att kombinationen av flera saker gjort att jag förstått ditt rätta jag. Det jag först uppmärksammade var att du inte riktigt höll ihop knäna. Ibland kom du på dig och då åkte dom ihop för att sedan åter säras. Bara det räckte emellertid inte utan nästa pusselbit kom när du lade armen över ryggstödet på ett okvinnligt sätt. Då blev jag mer säker och när du sedan började prata så var jag mycket observant på ditt röstläge och kunde genast notera ett något djupare läge än vad som är brukligt. Men samtidigt måste jag än en gång säga att du sköter dig alldeles utmärkt. Ingen skugga faller på dig. Däremot blir jag väl lite nyfiken varför du gärna klär dig som kvinna. Som en gammal skolsköterska så intresserar det mig mycket varför ni ungdomar utvecklas åt olika håll. Vill du berätta så lyssnar jag gärna. Jag bor



bara en bit härifrån, och du börjar väl bli lika hungrig som jag. Följ mig hem och du kan berätta för mig samtidigt som vi äter oss mätta.

Hennes ord var egentligen ingen fråga, utan mer en begäran. Jag tackade för erbjudandet, och med gemensamma krafter plockade vi i ordning efter oss och sakta började gå mot hennes hus. Jag började så smått berätta om mig själv och hur jag kommit på min läggning. Vi nådde fram till hennes hus och utan att egentligen avbryta min berättelse fortsatte jag samtidigt som vi började förbereda maten. Signe flikade då och då in frågor och jag försökte förklara så gott det gick. Det märktes på hennes frågor att det här inte var något okänt fenomen för henne, men hon bedyrade att hon aldrig kommit i direkt kontakt med det tidigare. Just genom hennes kunskaper så tog jag också tillfället i akt att fråga om saker som jag gått och funderat kring. Jag fick många bra synpunkter som jag lovade mig att förvalta på bästa sätt. Hon kunde väl inte ge några direkta svar, utan det handlade mer om vikten av att jag var tillfreds med min situation.

Jag berättade också vem jag egentligen var och var jag bodde. Jag märkte att hon ryckte till lite när jag nämnde min adress, och jag var tvungen att fråga henne varför.

- Om jag inte är alldeles fel ute så bodde det en kvinna i ditt hus som hette Josephine?

- Jo, det stämmer, svarade jag förvånat, hur vet du det.

- Denna Josephine var nästan jämngammal med mig. Hon var några år äldre, men vi kände varandra lite grann. Det var så tragiskt, först dog hennes far hastigt, och några år senare blev hon ihjälkörd av en bil. Jag minns det som i går. Beatrice, hennes mamma, tog det mycket hårt. Sedan var jag borta under många år, under min utbildning och första tjänstgöringar, och hade liten kontakt med familjen, det hade förresten de flesta. Beatrice stängde sig inom sig och tynade liksom bort. När jag sedan kom tillbaka hit och fick tjänsten på skolan här hörde jag talas om att en av hennes inneboende hade fått ärva allt efter henne och nu bodde där. Det måste alltså vara din far?

- Det stämmer precis det du berättat, svarade jag häpet. Kan du berätta mer, jag har ju bara hört mor och fars berättelse?

- Egentligen inte, svarade Signe, men svävade på målet. Som sagt egentligen inte, men jag hoppas att du och jag kan träffas fler gånger för jag tycker det har varit en trevlig eftermiddag. Hoppas bara att du också känner det så, trots mitt burdusa sätt att avslöja dig. Men du skall ha tack för att du varit så ärlig och uppriktig mot mig, och du skall veta att mina läppar är förseglade. Mina år som skolsköterska sitter fortfarande i och jag är van att behålla förtroenden. Tveka därför inte om du behöver lätta ditt hjärta.

Jag fick den bestämdaste känslan av att Signe visste mer än hon ville berätta om. Jag kände emellertid att det inte var rätt tillfälle att börja forska i det. Tvärtom tyckte jag att jag verkligen fått ut mycket mer av den här dagen än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag vände mig därför till Signe och fortsatte

- Tack, Signe för idag. Du har varit jättesnäll och jag har verkligen uppskattat den här dagen. Du har gjort mig en stor tjänst genom att "avslöja" mig. Jag har därigenom fått någon att anförtro mig åt, och det behöver jag så innerligt. Jag kommer med all säkerhet att höra av mig igen.

- Du är så välkommen så, unga fröken, svarade Signe med ett stort leende och omfamnade mig.

Kapitel 3



Med lätta och spänstiga steg trippade jag ut och låste upp min cykel. När jag ledde ut den på gatan och satte mig tillrätta tittade jag upp mot huset och vinkade åt Signe som gått ut på verandan. Jag kände mig omtumlad, men mycket lyckligt omtumlad, och under cykelturen hem återkom tankarna ständigt till eftermiddagens händelser. Inga grannar syntes till när jag svängde in genom grinden hemma, men så som jag kände mig just nu så skulle nog hela släkten, klassen, ja alla jag kände kunnat stått på parad, och jag hade ändå inte brytt mig. Väl innanför dörren hann jag knappt få av mig jackan förrän telefonen ilsket återförde mig till verkligheten. Samtidigt med att jag svarade såg jag att telefonsvararen blinkade ihärdigt mot mig.

- Ja, det är Mikael, svarade jag hurtigt

- Hej, det är mor, jag bara undrar hur du har det?

- Hej, jo bara fint, själv då?

- Jag har ringt några gånger, har du varit ute?

- Ja, nästan hela dagen. Jag har haft det jätteskönt!

- Du låter väldigt glad, har något speciellt inträffat?

- Nej inget speciellt, svarade jag med en liten vit lögn, det är bara så jätteskönt hemma. Jag har cyklat runt lite och haft det bra. Lite glömde jag nog bort tid och rum. Ser nu att klockan är rätt mycket.

- Skönt att höra, jag har ringt några gånger. Telefonsvararen står nog och blinkar nu. Jag blev lite orolig men du låter som sagt verkligen glad.

- Jag är glad också, får man inte vara det?

- Jovisst min käre pojke, visst får du det. Jag är också glad, speciellt nu när jag hör att du är hemma igen. Du skall inte ut i kväll igen hoppas jag?

- Nej jag tänkte vara hemma. Skall komma en bra långfilm i kväll som jag vill se.

- Då får du ha det så bra, farmor och farfar hälsar. Vi syns i morgon kväll då!

- Hälsa tillbaka, svarade jag och lade på luren.

Det var mycket riktigt mor på telefonsvararen. Två gånger dessutom. Med lätta steg klev jag uppför trappan och in i mitt rum. Efter att ha tagit av mig alla kläder gav jag mig ut i duschen för att fräscha upp mig. Håret skyddade jag med en duschmössa, för det arbetet tänkte jag inte göra om. Jag torkade mig och innan jag återvände till mitt rum svepte jag badhanduken runt min överkropp och återställde min makeup. Eftersom det var kväll så vågade jag ta till lite starkare färger. Nu skulle jag försöka göra mig festfin och iklädd vackra kläder kunna njuta av kvällens långfilm.

Klänningen var redan utvald. Jag hade sett en kort snäv svart klänning och den hängde redan över en stolsrygg i mitt rum. Jag hade även lagt fram alla underkläder, och dessa gick stilenligt helt i svart. Även skorna var givetvis svarta, och kvällen till ära hade jag letat upp de med den högsta klack som fanns i någon av garderoberna. Dessa styltor skulle jag nu försöka ta mig fram på. Klänningen beredde mig inga problem, men det berodde nog mest på att jag varit förutseende och tillverkat ett litet hjälpmedel att dra upp dragkedjor i ryggen med. Jag hade helt enkelt satt en liten krok i ändan på ett snöre, och med dess hjälp hakade jag i dragkedjan och drog, lätt som en plätt, upp den. Inga bångstyriga övningar längre med armarna ivrigt fäktandes bakom ryggen i fåfängda försök att få dragkedjan att sluta sig.



Nu när jag var hemma så vågade jag också botanisera bland mors smycken och efter lite letande hittade jag en riktigt glittrande ensemble att ha till klänningen. Jag offrade gärna ett par turer ner till köket, för att få tillfälle att njuta av mig själv i den stora hallspegeln, samt att få uppleva den ljuvliga känslan att gå med dessa högklackade skor i trappan och känna den snäva kjolen strama för varje steg jag tog. Till slut var dock alla tillbehören, för en kväll framför TVn, på plats och jag sjönk ner i en av fåtöljerna för att avnjuta kvällens långfilm.

Av filmen minns jag inte mycket. Tvärtom bidrog de yttre omständigheterna till att jag ständigt blev distraherad och måste ägna mig åt att betrakta min klädsel. Så fort jag sträckte mig efter något på bordet bredvid mig kände jag hur klänningen smekte sig närmare min kropp, och när jag valde att ändra sittställning och lägga upp fötterna under mig i fåtöljen så kunde jag inte låta bli att sakta smeka mig längs mina nylonklädda ben. Men vad betyder en långfilm inför möjligheten att få bära dessa kläder.

När filmen väl var slut kände jag mig manad att ta en sen kvällspromenad. Det enda som inte fick följa med på den var de skyhöga skorna. De var inte gjorda för att gå med utomhus och jag ville absolut inte förstöra något. De skor jag valde ut var däremot inte steget sämre. Min mor hade ett par läckra stövletter med ganska så hög klack. Dessutom provade jag ut en av hennes kappor, det blev till sist en med pälskrage. Promenaden blev egentligen händelselös, ingen var ute den här tiden på dygnet. Däremot innebar den ytterligare ett bidrag till mina kunskaper som kvinna. Den snäva kjolen gjorde det helt omöjligt att ta mina normala jättekliv, utan här blev jag omedelbart påmind och tillrättavisad att en kvinna tar kortare steg. Jag tog också tillfället i akt och försökte få min gång så mjuk och feminin som jag bara kunde. Det var ganska jobbigt, och jag var helt färdig när jag åter kom hem, trots att promenaden bara sträckt sig över några kvarter.

Nu var jag helt nöjd med min afton, och skyndade mig att återställa alla smycken och andra lånade saker. Däremot lät jag klänning och underkläder vara kvar i mitt rum. Det hade varit så ljuvligt att vakna upp på morgonen och beskåda de läckra plagg som hängde på stolsryggen, och jag hade ju ännu en dag framför mig som kvinna. Jag satte på mig nattlinnet och efter en noggrann avsminkning kröp jag ner i sängen och somnade ovaggad. När jag sedan vaknade på morgonen låg jag länge kvar i sängen och tänkte på gårdagen. Jag återvände många gånger till Signe och mitt samtal, och jag kunde inte nog tacka min lyckliga stjärna att jag träffat henne. Hennes goda råd och uppmuntrande stämma klingade fortfarande i mina öron när jag gick ner för att äta frukost, och fanns lika närvarande när jag började välja ut dagens kläder.

Dagen flöt bara iväg, utan att jag gjorde något speciellt. Jag var visserligen ombytt hela dagen, men gjorde ingen utflykt. Däremot var jag ute på tomten och strosade runt. Vår tomt låg högt och var praktiskt taget insynsskyddad, så där kunde jag röra mig fritt. Jag tränade på att gå och sitta som en kvinna, och jag försökte verkligen tänka mig in i hur en kvinna skulle ha gjort olika saker. Bara att tillaga min lunch, iklädd klänning, kändes lite speciellt högtidligt. Jag lade nog dessutom ner mer omsorg kring dukningen än om det bara varit Mikael som skulle ha ätit maten. Jag passade också på att träna mig lite mer på att lägga upp mitt hår. I en garderob hittade jag en låda med Carmen Curlers som jag genast måste pröva på.

Det var ett dystert ögonblick då jag insåg att jag måste börja ställa allt tillrätta efter min helg. Arbetet gick både långsamt och kändes så deprimerande. Inte minst beroende på att jag inte visste när jag skulle få nästa tillfälle att leva ut på det här sättet. Jag tog verkligen "avsked" av varje sak som återbördades till sin rätta plats. Jag hade beräknat tiden näst intill perfekt, för jag hade inte suttit ner många minuter förrän jag hörde vår bil svänga in på infarten. Strax fylldes huset av slammer och ivriga röster som pladdrade om allt mellan himmel och jord. Mor måste ha sett min lite vemodiga blick för hon kom genast fram till mig och strök mig längs axlarna

- Har du saknat oss mycket? frågade hon

- Nej, inte ett dugg, log jag skämtsamt upp mot henne och gav henne en kram.



Min far och mina syskon kom också för att höra hur min helg varit och samtidigt berätta om allt som hänt hos farmor och farfar. Min yngsta syster, Linnéa som är 8 år, kryper dessutom upp i min famn och pladdrar på. Mina två övriga syskon, Carolina 14 år, och Petter 11 år, försvinner dock snabbt iväg när de inser att jag inte har något speciellt att berätta.

Veckorna efter denna helg innehöll många olika tankar kring det jag upplevt och hur jag skulle kunna fortsätta att byta om till kvinna. Jag kände mer och mer att detta var en del av mig och att nu, när dörren öppnats på glänt, blivit till ett "måste". Jag insåg också att jag aldrig skulle kunna få mitt behov tillfredsställt om jag inte på något sätt berättade för min familj om mina behov och fick deras stöd. Men hur skulle det gå till, och skulle jag verkligen få stöd. Hur skulle mor och far, och mina syskon, uppfatta det hela. Skulle jag bli betraktad med avsky och bli utesluten ur vår fina gemenskap? Tankarna blev så många och svåra att jag en dag kände det helt nödvändigt att kontakta Signe och be om att få komma över till henne och prata en stund.

Hon tog emot mig med öppna armar, och trots att det gått flera veckor sedan vi satt där på bänken hade vi inga svårigheter att komma igång med vårt samtal. Tvärtom visade det sig att Signe också gått och funderat mycket och även väntat, eller snarare hoppats på, att jag skulle kontakta henne. Efter att jag berättat klart om mina tankar och upplevelser så diskuterade vi, både länge och väl, hur jag skulle staka ut min framtid. Signe var också inne på den linjen att jag borde berätta. I längden var det inte nyttigt att jag bar på den här hemligheten, speciellt inte eftersom min längtan att få gå klädd i kvinnokläder var så stark. Det gällde bara att hitta rätt tillfälle och det borde ske snart. Signe stillade också min oro att de skulle ta avstånd från mig. Hon tvivlade på det, en far och en mor tålde väldigt mycket när det gällde sina egna barn, men skulle det trots allt inträffa, så var jag mer än välkommen att bo hos henne. Vi skildes åt med ett löfte från min sida att verkligen hitta ett tillfälle att berätta det på. Signe skulle hålla tummarna och jag var välkommen till henne, vilken tid på dygnet det än var.

När man minst anar det så står tillfället där och bara gripa tag i. I det här fallet hade tillfället funnits där under lång tid, faktiskt under hela detta skolår, men jag hade aldrig tänkt i de rätta banorna. Helt plötsligt slog blixten ner och i all sin tydlighet stod svaret på mitt problem på den påminnelselapp som jag fått i skolan samma dag. Den började nämligen närma sig en skolavslutning och på vår skola hade vi tradition att fira av avgångsklasserna med en bal. I år skulle temat vara maskeradbal. Det vi nu blev påminda om var att alla måste vara utklädda till något. Jag blev alldeles varm inombords när jag insåg att det var det här jag gått och väntat på. Det här var min chans. Samtidigt började jag fundera på om jag skulle gå iland med det hela. Hur skulle reaktionerna bli? Skulle man uppfatta mig som ett spektakel eller skulle man genast förstå varför jag var klädd som jag var. Och om man nu förstod, hur skulle jag bli behandlad efteråt. Var det klokt att spela ut alla korten så här på en gång.

Frågorna hopad sig i en jättehög, men innerst inne visste jag ändå svaret. Jag skulle gå dit som kvinna. Men jag behövde hjälp och skulle jag nu hålla mitt löfte till Signe, så var väl det här tillfället kanske det bästa jag kunde få för att leda min far och mor in på mitt delikata problem. Jag passade på en kväll, mor och far sitter som vanligt framför brasan, men just idag verkar de något frånvarande. De håller varandra i handen och jag får ställa min fråga flera gånger innan de hör mig och lyssnar på mig

- Jo mamma, jag vill fråga en sak

- Javisst, vad är det, svarade mor med sin allra mjukaste röst

- Vi skall ju ha maskerad nu på lördag i skolan och jag undrar om jag kunde få lite hjälp

- Har du funderat ut något särskilt som du skulle vilja vara, frågade far

- Ja, svarade jag, men jag vet inte om jag går iland med det.

- Jaså, svarade både far och mor nyfiket, vad är det som är så svårt med det då.



- Egentligen ville jag inte klä ut mig alls, utan bara gå på festen ändå, men så kom jag på vad jag ville vara, men det blev genast så mycket svårare då. För på något sätt så blir det ändå inte att jag klär ut mig fast jag gör det.

- Det där låter komplicerat, svarade far, med lite lätt darr på rösten. Det där måste du förklara närmare.

- Jo så här är det. Jag har tittat många gånger på den där målningen och fascinerats av henne. I går kväll fick jag syn på den där klänningen och fick en oemotståndlig lust att prova den. Den passade mig, och då visste jag att jag ville gå till festen klädd som henne. Men problemet är ju att jag egentligen inte är utklädd, för jag vill ju se ut så som hon ser ut.

- Visst kan du gå klädd som henne, svarade mor och lade tryggt sina armar om mina axlar. - Det blir den vackraste och bästa maskeradkostymen som går att finna. Vi kommer att bli stolta över dig, både pappa och jag. Kom så hjälper jag dig att välja ut det du behöver till den.

Min mor reste på sig och tillsammans gick vi mot trappan. I bakgrunden hörde jag min far mumla något, samtidigt som han tog av sig sina glasögon och tog bort något i ögonvrån.

Kapitel 4

Mor och jag gick uppför trappan. Utan att tveka gick vi mot tant Josephines rum och steg in i det mytomspunna rummet. Jag kände mig lite knäsvag, och det var inte enbart reaktionerna efter mitt avslöjande som nu gjorde sig påmint. Jag kände även att det här rummets inneboende mystik gjorde mig mycket spänd och förväntansfull på fortsättningen. Mor verkade inte ha märkt något utan började genast söka runt i några byrålådor. Hon verkade veta precis vad hon letade efter. Ena plagget efter det andra åkte också fram på sängen, och jag tittade förundrat på de olika läckra plaggen.

Först hade jag stått som förstenad, men nu vågade jag mig fram och började fingra på plaggen. Det som först tilldrog sig mitt intresse var en läckert vit korsett med vackra spetsar kring behåns kupor. Mor såg mitt intresse och log innan hon svarade

- Jag tänkte att du skulle behöva en korsett under. Dels så får du lite hjälp på traven med att skapa lite kvinnliga former. Det behövs inte minst eftersom klänningen du vill ha är ganska djupt dekolleterad och vi måste försöka skapa en illusion av egna bröst. Den andra anledningen är att du kommer att få en mycket rakare hållning, vilket också gör dig mer trovärdig. Du kan väl ta av dig dina kläder så provar vi.

Mor såg min lite fundersamma min och skrattade muntert till innan hon fortsatte

- Du kan gå in bakom skärmen där om du vill, men samtidigt så behöver du inte känna någon blygsel. Jag förstår precis hur du känner det och kommer inte att göra narr av dig. Detta oavsett vad som händer och sker. Jag kan ana att det kommer att hända saker med dig och din kropp när du provar, och det är helt naturligt.

- Jag byter om här, svarade jag lättad och började ta av mig mina kläder.

Medan jag klädde av mig fortsatte mor att plocka fram diverse saker. Hela tiden småpratade hon och förklarade vad det var hon plockade fram. Det var ett antal tillbehör till klänningen och ett antal smycken som vi borde prova. Hon plockade även fram flera par skor som vi skulle kunna testa med. Det var tur att mor pratade hela tiden och distraherade mig för annars vet jag inte om alla delar av



min kropp kunde hållit sig så avslappnad som jag var för tillfället. Till slut stod jag där bara i mässingen och min mor synade intresserat min kropp.

- Innan lördagen så tror jag att vi skall ge oss på och ta bort lite hår här och där. Du behöver inte vara orolig, det växer snart ut igen, men jag tror du kommer att känna dig mer tillfreds om vi tar bort håret under armarna och på några andra ställen.

- Jag har inget emot och ta bort håret, svarade jag snabbt, jag vill se så bra ut som det går.

- I övrigt så tror jag att det kommer att gå fint. Din kropp är ganska finlemmad. Vänd på dig nu så skall vi börja med korsetten.

Jag vände lydigt på mig och mor svepte korsetten runt min kropp och började sammanfoga den till en enhet. Successivt paketerades min kropp och hölls i ett fast men smidigt grepp. Medan mor envetet fortsatte med något bak på min rygg smekte jag mig på magen och sidorna och kände det silkiga tyget och hur det låg som en andra hud utanpå min egen. Hade det inte varit för färgen på korsetten och de läckra spetsarna som avslutade kanterna skulle jag mycket väl kunnat lurat mig själv. Mor tittade upp över axeln på mig och såg min längtansfulla blick i spegeln framför oss.

- Visst är det en härlig känsla? Speciellt första gången känns helt underbart. Nu skall jag snart börja forma till din kropp också.

- Forma till? svarade jag förvånat, är det inte färdigt ännu. Jag tycker att det både känns och ser bra ut.

- Nej, jag är inte klar. Hittills har jag bara sammanfogat delarna, nu skall vi så smått börja dra ihop dragspelet här bak och forma både en midja och, om vi har lite tur, en liten trovärdig byst med en liten klyfta mellan. Nu är det bra om du sträcker armarna i luften och tar ett djupt andetag.

Lydigt gjorde jag som mor sade och genast kände jag hur hennes fingrar tog tag i remmarna och snörade åt dragspelet. Nu kunde jag inte hålla andan längre utan släppte ur luften. Till min stora förvåning så gick det inte, åtminstone inte lika mycket som förut. Min bröstkorg hölls i ett bastant grepp och jag tvingades nu andas med små korta andetag, förvillande likt flämtningar. Samtidigt som jag sänkte mina armar märkte jag att delar av min bara hud ovanför korsetten inte tilläts återta sin forna plats utan liksom svällde över sina bräddar. Mor märkte också detta och det var en skön känsla när hon, med sina händer, började forma till allt det överblivna och placera dom i varsin kupa. Jag såg fascinerat på hur ett par små, men ändock verkliga, bröst försökte fylla ut kuporna.

- Med hjälp av en liten fyllning här under kommer det här att bli jättebra, kommenterade mor det hela

- Ja, det ser så verkligt ut, svarade jag

- Ja, det är inte utan att jag själv är lite förvånad. Hur känns det förresten?

- Jo, bra, men det är lite ovant med andningen.

- Det förstår jag, men det vänjer man sig snabbt med. Dessutom skall du veta att jag inte snörat åt allt som det går. Det finns fortfarande lite till att göra. Vi får se om vi behöver det eller om det räcker så här. I vilket fall som helst så är det bara bra att kroppen får vänja sig lite i taget.

- Du menar inte att det går att snöra åt mer? Då går jag väl av på mitten.

- Nej det gör du inte, skrattade mor och placerade en liten kyss på min axel.



Mor räckte sedan ett par läckra trosor till mig och bad mig sätta på dom. Samtidigt med att jag gjorde det så ändrade hon lite på spegeln så att jag med hjälp av en spegel på garderobsdörren kunde se mig i helfigur, både framifrån och bakifrån. Jag blev inte det minsta besviken på hur jag såg ut bakifrån. Den täta snörningen var som en vacker dekoration på min rygg och det hela pryddes med en vacker rosett, skapad av de tunna överblivna remmarna. Trosans blanka tyg smälte väl in i korsetten och skapade en vacker enhet. Inte heller när jag tittade in i min spegelbild rakt framifrån fanns det mycket som kunde avslöja att det var en 17-årig kille som stod framför spegeln. Min front var mycket slät och fin.

Mor lät mig inte beundra resultatet för länge, utan manade på mig. Jag fick nu ett par strumpor att sätta på mig, och med hjälp av min mors instruktioner höll jag på att fästa dessa vid strumpebandet när jag hörde en välbekant röst vid dörren säga

- Varför har Mikael på sig dom där kläderna?

Jag tittade upp och såg mina tre övriga syskon nyfiket stå vid dörren och titta. Den som yttrat det hela var Carolina, min 14-åriga syster. Jag blev alldeles röd i ansiktet och visste inte vart jag skulle ta vägen när jag hör min mor svara, med fast och vänlig stämma.

- Mikael skall på maskerad nästa lördag, och vi provar lite olika kläder. Han skall vara flicka då, och vi måste träna lite.

- Mikael skall vara tjej, flinade Petter mot mig och gapskrattade

- Nu var du inte snäll, Petter, svarade mor. Visserligen skall man kunna skratta åt allting, men jag hoppas du inte avsåg att reta Mikael med ditt skratt.

- Nej, svarade Petter lite skamset, det menade jag inte. Han ser bara så annorlunda ut.

- Jag tycker han ser fin ut, svarade Linnéa, och kom fram till mig och gav mig en kram.

Linnéa gick sedan och satte sig på sängkanten och fick strax sällskap av de övriga två. Där satt de medan jag och mor fortsatte med att klä på mig kläderna. En tunn underklänning stod på tur och den formade sig följsamt runt mina nyskapade former. Slutligen var det så dags för själva klänningen och även den satt, i mitt tycke, perfekt. Mor var emellertid mer kritisk och gick runt och nöp i klänningen lite här och var. Hon hämtade till slut en ask med nålar och började markera olika förändringar. Jag förstod rakt ingenting av vad hon höll på med, utan tyckte den satt bra. Mor skrattade bara vänligt åt min kommentar och fortsatte med sitt jobb. Nu anslöt också far till rummet.

- Jaså, det är här alla är, utbrast han och fortsatte. Det blev så lugnt och tyst i huset att jag måste gå och se vad ni gjorde.

- Nå vad tycker du, frågade mor utan att titta upp

- Jättefint, verkligen utsökt bra, svarade far och gav mig en klapp på axeln. Den är verkligen tidlös den här klänningen. Svårt att tro att den är över 50 år gammal.

- Nej det kan man inte tro, svarade mor, och vilken kvalitet det är i den sedan. Den känns som om den vore helt ny.

När alla nålar var på plats så skulle jag äntligen få prova ut några skor. Nu ville Petter urskulda sig lite för sin kommentar tidigare och deltog livligt i valet av skor. För att visa att jag inte tagit illa upp så inledde jag också med att prova det par han valt ut. Det var verkligen ett par styltor. Trots att jag tränat att gå lite med höga klackar, så var det här något helt annat. Det kändes hela tiden som om jag skulle falla framåt, och när dessutom klänningen hindrade mig från att ta så stora kliv som jag skulle vilja slutade det inte bättre än att jag föll pladask mitt på sängen. Efter en kort sekunds tystnad och



koll att allt gått bra brast vi alla ut i ett ordentligt gapskratt. När jag sedan, efter ytterligare ett försök med samma resultat, bytte till några skor med något lägre klack, så skulle naturligtvis mina syskon också prova om det verkligen var så omöjligt att gå på styltorna.

Ingen lyckades så där vidare, så vi tittade frågande på mor om det överhuvud taget var möjligt att gå i dessa skor. Utan ett ord tog hon av sig sina skor och lät sina nylonklädda fötter smidigt glida ner i styltorna och började trava runt i rummet, till allas vår förtjusning. Jag fortsatte med mitt provande, och snart hade jag hittat ett par som jag kunde hantera. De andra verkade tröttna på att bara vara åskådare, och troppade av, en efter en. Till slut var det bara far, mor och jag kvar. Mor började nu också att lära mig hur jag skulle röra mig och sätta mig. Även det var svårare än jag trott i den här klänningen. Ändå kände jag att jag hade lite till skänks efter mitt träningspass för några veckor sedan.

Vid ett tillfälle när jag satt mig tillrätta på stolen framme vid sminkbordet så började mor plocka med mitt hår.

- Ditt hår får vi fundera lite på vad vi skall göra med, inledde mor. Det jag så här spontant kommer på är att klippa en lugg på dig, för att sedan fästa upp det övriga håret i en svinrygg.

- Svinrygg, frågade jag, vad är det?

- Man rullar håret inåt och samlar ihop den i nacken, svarade far. En perfekt frisyr för en ung person med ett vackert nackparti. Dessutom så blir den i samklang med den strama släta klänningen. Mm, jag tror nog att det kan passa alldeles utmärkt.

- Du pratade om att klippa luggen, kommer inte det att se konstigt ut sedan, frågade jag.

- Nej det tror jag inte, svarade mor, det är ju inget ovanligt med lugg på killar. Vi får göra det på ett sätt som gör att det passar både och.

- Nu börjar verkligen tiden dra iväg, konstaterade mor. Jag tror vi behöver lägga oss. Vi fortsätter i morgon, och då skall jag ändra klänningen också. Du tycker inte det blir för jobbigt om du måste tillbringa en del av morgondagen i klänning också, frågade mor och vände sig till mig.

- Nejdå, skall jag verkligen se ut och uppträda som tjej nu på lördag, så måste jag nog träna lite också. Med din hjälp så kanske jag även kan passa på någon kväll i veckan också, svarade jag med en liten vädjan i blicken.

- Inga problem, säg bara till så tränar vi, log mor mot mig samtidigt som jag fick en uppmuntrande klapp av far.

Jag reste på mig och tillsammans började vi skala av mig alla kläder. Jag ryste till av välbehag när den tunna underklänningen drogs över mitt huvud och jag dröjde så länge som möjligt med att börja knäppa loss strumporna. Far hjälpte mig med att snöra upp korsetten och när den togs bort från min kropp kände jag mig verkligen naken. Mor såg min belägenhet och fångade upp en morgonrock som hängde på en ställning bakom sminkbordet. Den var ljust rosa och hade breda band av svandun längs hals- och ärmlinningar samt nertill. Det var en ljuvlig känsla att lägga min kind mot det lätta dunet och känna hur det kittlade mot min näsa. Med ett mycket nöjt leende på mina läppar gav jag min far och mor varsin kram innan jag gick iväg till badrummet för att ordna med min kvällstoalett. Fortfarande med leendet på läpparna satte jag på mig min pyjamas och kröp ner under täcket. Jag somnade nog innan huvudet lagt sig tillrätta på kudden.

Kapitel 5



Så låg jag då i badkaret och slappnade av inför kvällens händelser. Mor hade ordnat till ett väldoftande varmt bad åt mig och jag omslöts nu av dessa förföriska dofter. Spänningen började stiga så smått inom mig, men det var fortfarande lång tid kvar innan allvaret började på riktigt. Jag hade gott om tid på mig att tänka tillbaka på allt det underbara som skett hittills under veckan. Jag log brett när jag tänkte på min omtänksamma mor och hennes arbete för att ge mig en så fin kväll som det var möjligt. När jag vaknade upp på söndagsmorgonen så låg alla underkläderna snyggt och prydligt på min stol. Jag kunde inte se skymten av några killkläder. Jag gnuggade sömnen ur ögonen och satte på mig morgonrocken innan jag tassade ut på toaletten för en dusch.

Mor måste ha hört mig, för strax kom hon ut och uppmanade mig att tvätta håret noga och massera in ett medel som hon räckte mig. Jag lydde och när jag sedan återvände in i mitt rum stod hon där redo att snöra på mig korsetten. Jag tror nog att hon drog åt ett snäpp till den här morgonen, men nu var jag mer beredd och tyckte bara att det kändes skönt. När jag fått på mig trosor, strumpor och underklänning drog hon iväg med in i tant Josephines rum och placerade mig framför sminkbordet. Genast började hon kamma ut mitt hår och fångade upp hårslinga efter hårslinga och rullade upp dom på tjocka spolar. Det stack och spände när hon fäste spolarna mot hårbotten, men jag klagade inte. Tvärtom tittade jag fascinerat på hur enkelt arbetet gick för henne. Som sista åtgärd fäste hon ett nät över det hela.

Vi resonerade lite om min klädsel för dagen. Jag skulle definitivt inte ha den rätta klänningen. Den låg redan på sybordet för att få ändringarna utförda, utan något annat skulle väljas. Efter att ha gått igenom i stort sett hela garderoben hittade vi en blommig klänning som kunde vara lämplig. Den var knäkort och hade korta ärmar. Midjan var markerad och nu såg jag verkligen hur betydelsefull korsetten var för min figur. Nu var jag färdig, åtminstone för stunden, och vi gick tillsamman ner till köket för att deltaga i frukosten. Jag var ganska nervös för hur reaktionerna skulle bli. Att jag bytte om en gång kunde väl vara OK, men nu en gång till och dessutom med håret upprullat.

Mina syskon gjorde också stora ögon, och kommenterade livligt min uppenbarelse. Visst var de lite retsamma i rösten, men jag tyckte nog att de behandlade mig rättvist. Petter såg ut som om han gärna skulle vilja komma med en dräpande kommentar, men vis av erfarenheten från igår så höll han igen. Däremot tittade Carolina nästan avundsjukt på mig. Det verkade som om hon helst av allt också skulle vilja bli ompysslad och utveckla sin kvinnlighet. Far måste ha sett hennes blick och föreslog att hon också skulle be mor om hjälp med håret. De båda tittade på varandra och nickade gillande till tanken.

- Mikael kan hjälpa mig, svarade mor, det blir bra träning.

Jag nickade bara instämmande och vi fortsatte vårt frukostätande. Direkt vi var klara försvann Carolina iväg för att duscha. Petter försvann iväg för att spela fotboll med någon kompis och lilla Linnéa tryckte sig åter mot mig och följde mig i släptåget.

Jag fick hjälpa mor riktigt mycket, och tom rulla upp nästan hela Carolinas hår. Hon satt tålmodigt där och klagade inte, trots att det nog tog minst dubbelt så lång tid för mig än om mor gjort det. Men sedan fick hon å andra sidan hjälpa mor när mitt ansikte skulle få lite makeup. Det var två mycket intresserade elever som mor hade när hon beskrev hur hon gick tillväga. Vi fick även pröva själva, och vi hade en riktigt trevlig stund framför spegeln. Linnéa följde nyfiket våra förehavanden med sina stora bruna ögon.

Spänningen steg inom mig när ögonblicket närmade sig då spolarna skulle tas ur och min frisyr skulle modelleras fram. Lock efter lock släpptes fri och sedan borstades allt ut med så kraftfulla tag att jag trodde att allt hår skulle slitas loss. Men med skickliga rörelser formades en lockig och mycket feminin frisyr fram. Även Carolina blev imponerad över hur frisyren förändrade mitt utseende. Jag kunde strax kontra med att ge henne en komplimang och intyga att hon såg flera år äldre ut när hennes frisyr trollades fram på samma enkla men ändå magiska sätt.



Vi blev alldeles till oss i trasorna av hänförelse, och Carolina bad om att få prova några klänningar hon med. Jag bistod henne gärna i valet och snart hade vi även klätt upp henne till en annorlunda ung dam än den som dagligen fanns i vår närhet, ständigt iförd jeans och t-tröja. Nu måste underverken visas upp och stolta trippade vi ner till far som satt i soffan och läste tidningen. Han blev verkligen överraskad och när vi sedan satte oss på var sida om honom och Linnea kröp upp i hans knä så myste han riktigt ordentligt. Mor fiskade fram kameran och förevigade den idylliska bilden.

Det var sedan Linnéa som med sitt enkla och naturliga konstaterande satte nästa boll i rullning.

- Jag är hungrig!

- Nej, men käre vän, svarade mor, är klockan redan så mycket. Och inget har jag hunnit förbereda.

Samtidigt stormade Petter in, lortig och dan, och utropade

- Vad blir det för mat?

- Jösses, ännu ett hungrigt lejon, svarade far och vi log åt situationen innan far fortsatte. Jag ser ingen annan råd än att vi drar iväg och äter ute. Petter, skynda dig upp och byt om, så åker vi sedan.

- Ja, jättekul, ropade Linnéa samtidigt som hon klappade händerna av förtjusning

- Men, stammade jag, kan jag verkligen åka så här?

Alla stannade upp och begrundade mitt påpekande. Jag riktigt såg hur tankeverksamheten satte igång i våra huvuden innan far, efter en stunds eftertanke inledde

- Ja, du kan åka så där! Som jag ser det är det inga problem. Dessutom är det väl kanske tom bra. Det är ju en sak att gå omkring här hemma i klänning, en annan sak att vara ute bland andra. Skall du verkligen föra dig som en dam, nu på lördag, så är det nog bra om du får träna ute i det verkliga livet innan också. För att minska risken att du stöter på någon bekant, så kan vi åka till andra sidan stan. Det finns en trevlig restaurang där som jag länge tänkt bjuda er till, men det har aldrig blivit av.

- Det tycker jag också, svarade mor. Men skall jag gå ut med så stiliga damer så måste jag nog också byta om, annars kommer far inte att se mig alls.

- Det verkar som om jag också måste snitsa till mig, fyllde far i, tuppen måste ju ändå vara den stiligaste, skrattade han och tog mor i handen och drog iväg.

Det blev till ett spännande restaurangbesök. Jag var nervös ända ut i fingerspetsarna och trodde att det syntes vida omkring mig. Far försäkrade emellertid att jag verkade hur kolugn som helst och att ingen skulle misstänka något. Det verkade dessutom ligga något i vad han sade, för när vi väl kom fram till bordet blev alla damer artigt hjälpta med stolarna av den serviceinriktade personalen. Vi blev även senare kungligt, eller snarare drottninglikt, behandlade. Betjäningen, liksom maten, var utsökt och jag gjorde mitt bästa för att svara upp mot den uppmärksamhet vi fick genom att verkligen försöka föra mig som den dam de tog mig för. Jag gick så in i min roll att när mor föreslog ett besök på toaletten, så kändes det inte alls konstigt att följa med mor och mina två systrar med in på damtoaletten.

Restaurangen låg alldeles intill ett köpcentrum och efter maten ville Petter gärna kolla in några häftiga prylar. Far och Petter drog iväg åt sitt håll, medan mor fick med sig sina döttrar, nya som gamla, på en odyssé genom köpcentrat. Vi strosade mest runt och tittade oss omkring när något flög i mor. Hon började leta efter en viss butik, men hon sade inget. Strax fick vi i alla fall svaret när hon log igenkännande och drog oss med in i en underklädesaffär. Det var emellertid inte mig hon tänkte



utrusta, utan det var Carolina som stod på tur. Mor hade reagerat på att även hon börjat få ordentliga kvinnliga former. Hennes bröst var nu vackert formade och behövde nog ett stöd här i livet. En expedit tog sig an problemet, och jag och Linnéa kunde strosa omkring på egen hand och fingra på alla läckra kläder. Lite då och då blev vi kallade till provrummet för att agera smakråd. Det syntes att det var en omåttligt stolt lillasyster som provade sin första egna behå.

Ett behåset med trosor och behå valdes så småningom ut och på vägen fram till kassan fångade mor upp två uppsättningar till. Dessutom fann ett antal söta trosor hennes gillande, liksom några omgångar med strumpbyxor. Vi tackade för oss och strosade vidare. Mor svepte in och ut i affärerna, och jag kunde då aldrig märka att vi tilldrog oss någon speciell uppmärksamhet. Inte mer än någon annan mamma med tre döttrar i släptåg. Några mer köp blev det heller inte, även om Carolina provade några nyinkomna sommarklänningar. En av modellerna tilltalade även mig, och jag behövde ingen längre betänketid innan jag valde ut min storlek och styrde stegen mot provhytten bredvid Carolina. Efter lite hjälp med dragkedjorna kunde vi båda stolt paradera i lika klänningar framför spegeln.

När vi fortsatte rundvandringen sprang vi på far och Petter utanför en affär. Petter såg man knappt bakom ett mindre berg av paket. Nu visade det sig att det inte bara var till honom själv. Även Linnéa hade, till sin stora förtjusning, fått ett par rullskridskor av modernaste snitt. Alla verkade mer än nöjda, och eftersom ändå affärerna strax skulle stänga så valde vi att avsluta den här spontana utflykten och återvända hem.

Kvällen formade sig till en lugn hemmakväll framför TVn. Det kändes så naturligt och skönt att sitta med mina anförvanter och kunna vara klädd i dessa underbara kläder. Jag kände verkligen en enorm glädje, som endast stördes av det enkla faktum att jag i morgon åter skulle vara Mikael. Jag måste försöka att glömma bort det här underbara, för annars skulle nog min längtan bli alltför stor. Men visst var det svårt att tänka mig bort från detta. Speciellt som mor, när hon senare på kvällen hjälpte mig av med klänning och korsett, överräckte ett av de behåset hon köpt tidigare idag. Dessutom fick jag ytterligare ett antal trosor och några strumpbyxor i olika färger och kvaliteter.

- Jag tyckte vi kunde vara lika fina under alla tre. Nu har vi varsitt likadant set med behå och trosa.

- Men hur kunde du veta min storlek? frågade jag.

- Jag har ju sett hur de här kläderna har passat, och det verkar som om du och jag har samma storlek, så det var inge svårt. Prova gärna så får vi se om det stämmer.

Visst hade mor rätt, delarna passade alldeles utmärkt och jag kände mig omåttligt stolt över att ha en helt egen uppsättning underkläder. Att dessutom både mor och Carolina hade identiska set gjorde inte min stolthet mindre. Jag kramade om mor både länge och väl innan jag satte på mig min pyjamas och kröp ner i sängen.

Skolan och allt prat inför den kommande begivenheten fångade genast in mig på måndagsmorgonen. Många berättade om sina maskeradkostymer, men trots ivriga frågor så höll jag mig kallsinnig och inte lämnade den minsta ledtråd till hur min kostym skulle vara. Även lärarna hade svårt att koncentrera sig på det vanliga skolarbetet. Allt som ofta togs lördagens evenemang upp till diskussion under några minuter innan vi åter kunde gå vidare i våra skolböcker. Jag hade nog också trott att jag inte skulle få fler tillfällen att träna inför lördagen, men redan när jag kom hem på kvällen, förstod jag att mor tänkt annorlunda. Framplockat i mitt rum låg nämligen en hel uppsättning kläder för mig att ha på mig och en kort instruktion hur mor ville att jag skulle sminka mig. Detta mönster upprepade sig sedan varje kväll, så när jag nu låg här i badkaret och summerade min vecka kunde jag konstatera att jag tillbringat rätt avsevärd tid i kvinnokläder och att det nästan kändes naturligt för mig att gå omkring i klänning och högklackade skor. Mors träningsprogram hade inte bara innehållit att bära kvinnokläder och kunna sminka mig, utan jag hade fått lektioner i det mesta.



Hon hade även lärt mig dansa, och det hade varit ganska svårt, men min far var mycket tålmodig med mig och att jag titt som tätt ville ta över och föra.

Även övriga familjemedlemmar verkade vant sig att se mig i olika klädedräkter, och gjorde inget väsen av det. Den enda som agerade lite annorlunda var Carolina. Hon pratade med mig på ett annat sätt nu. Började dela små förtroenden med mig, något hon inte gjort tidigare. Hon frågade mig dessutom gärna om råd när hon skulle välja kläder, verkade överhuvud taget bry sig mer om sig själv som kvinna, nu när även jag visade upp detta intresse. Jag var helt försjunken i mina egna tankar att jag inte märkte när mor kom in i badrummet. Hon stod bara där, helt plötsligt, och log mot mig. I ena handen hade hon en rosa tub som hon nu överräckte till mig med orden

- nu finns ingen tid till att ligga och lata sig längre, nu måste vi börja jobba lite för att bli färdiga i tid, manade hon på mig med tydlig skämtsamhet på rösten. Använd den här spackeln och sprid ut det här medlet i dina armhålor och på både armar och ben. Låt det sedan verka i ungefär 5-10 minuter innan du duschar av dig. Sedan kommer du in till rummet så skall vi göra dig i ordning.

Jag kravlade mig ur badkaret och ställde mig i duschen för att kunna utföra mors instruktioner till punkt och pricka. Jag kan väl inte påstå att doften från medlet var särskilt behagligt, men jag försökte tänka på annat. Jag blev helt förstummad när jag ställde mig i duschen och såg hur mina hårstrån försvann med duschvattnet. Det var inte utan att man kände sig lite naken, men samtidigt kändes huden mjuk och len. Ännu lenare blev resultatet efter att mor och jag smörjt in hela kroppen i en mycket väldoftande kräm. Nu märktes verkligen skillnaden och jag njöt när mors smidiga händer masserade min rygg. Vi lät krämen lufta av sig lite innan det var dags att snöra på korsetten. Tiden använde vi till att måla mina tånaglar i en ljusröd färg. Eftersom jag ändå skulle vara overksam en stund framåt, så fick även mina välmanikyrerade naglar ett lager lack.

Efter en liten stund tyckte mor att hon kunde börja med att snöra på mig korsetten. Sakta men säkert slöts min kropp i korsettens fasta grepp och jag kunde notera i spegeln att mor inte lämnade något glapp i ryggen. Det blev ett mycket tätt fiskbensmönster längs min rygg och det hela avslutades med en vacker rosett. Mor hade tillverkat några små kuddar i något mjukt och följsamt material, som hon nu placerade i kuporna under mitt överflöd av hud. Jag ryste till av välbehag när jag såg ner på mina egna liljekullar. Naglarna var ännu inte helt torra, så mor påbörjade istället med mitt hår. Luggen hade klippts till redan igår så nu formade hon skickligt fram min frisyr som pryddes av en svinrygg i nacken. Ett dekorativt hårspänne höll ihop hela härligheten. Därefter fortsatte hon med sminkningen av mitt ansikte. Steg för steg växte mitt kvinnliga jag fram och trots att jag hela tiden kunde följa förvandlingen, så hade jag svårt att hitta igen mitt vanliga jag.

Nu var naglarna äntligen torra, och jag kunde hjälpa till med att sätta på mig resten av underkläderna. De tunna strumporna gled obehindrat upp längs mina ben och fick mig, än en gång, att rysa till av välbehag. Mor kommenterade också att mina rörelser blivit mycket mer graciösa och feminina under veckan. Efter att underklänningen kommit på plats så hade turen äntligen kommit till klänningen. Visserligen hade vi provat en gång tidigare i veckan, men nu var ju allting runt om färdigt också. Med ett ljuvligt frasande gled den ner längs min kropp, och när mor sakta och försiktigt drog upp dragkedjan i ryggen blev klänningen som en extrahud utanpå min kropp. Mor hjälpte mig sedan på med de långa handskarna i matchande färg. Handskarna gick över armbågen och draperade sig fint längs mina underarmar. Handskarna saknade fingrar, så min rörelsefrihet skulle inte begränsas.

Mor fortsatte oförtrutet sitt arbete och började nu med att smycka min kropp. Ett halsband av pärlor fästes runt min hals och två vackra örhängen med varsin dinglande pärla skruvades fast i mina örsnibbar. Till setet hörde även en vacker ring som träddes på mitt ena ringfinger. Några andra ringar träddes på andra fingrar innan mor började syna mig från topp till tå. En sista liten dusch av hennes favoritparfym på några strategiska ställen och en sista bättring med läppstiftet fick bli slutklämmen. Jag trädde mina fötter i de tålösa skorna och njöt av att se mina röda tånaglar titta fram på skorna. Mor räckte mig min färdigladdade handväska och lade en lång smal fjäderboa över mina axlar innan



hon gav mig en kyss på kinden. När jag vände mig mot henne och log mitt bredaste leende såg jag hennes stolta blick.

Med ett djupt andetag gick jag före mor ut i hallen och började sakta och försiktigt gå nerför trappan med handväskan i ena handen och fjäderboan käckt dinglande i mina armar. Precis när jag svängt runt hörnet i trappan blixtrade det till och jag såg far stå med kameran i högsta hugg. Blixtrarna fortsatte samtidigt som jag såg hur Petter videofilmade det hela. Väl nere i hallen var det fler som ville förevigas tillsammans med mig och vi hade en hektiskt stund för att alla skulle bli nöjda. Jag fick till slut på mig en av mors kappor och bytte om till mer vänliga skor, innan far bjöd mig sin arm och eskorterade mig ut till bilen. Så graciöst det över huvud var möjligt satte jag mig tillrätta och far kontrollerade noga att inget skulle komma i kläm innan han stängde dörren.

Kapitel 6

På min begäran stannade far en bit vid sidan om skolan. Efter diverse lyckönskningar stod jag där ensam, och kände mig ganska övergiven, innan jag tog ett så djupt andetag jag kunde i korsetten och sakta började gå upp mot entrén. Från olika håll strömmade olika personer in mot skolan. Jag stannade upp och fumlade lite med handväskan, innan jag hittade entrébiljetten. Med den i fast grepp styrde jag stegen mot dörrarna och såg att min kemilärare, Göran, agerade dörrvakt för kvällen. Spänningen inom mig började ge sig tillkänna i form av en lätt skälvning i knäna, och den mildrades inte på något sätt när jag sträckte fram biljetten mot Göran och han tittade mig in i ögonen och sade

- Tjusigt, verkligen tjusigt, unge dam, men i kväll så är det faktiskt maskerad som gäller.

Jag blev alldeles tom inombords och visste inte vad jag skulle svara. Den här situationen hade jag inte planerat för. Göran förekom mig innan jag hann svara

- Nu sätter du mig i en svår situation, min vackra dam, dessutom känner jag inte igen dig som en elev på skolan. Vad heter du förresten?

Nu började min hjärna fungera på normalt sätt, och med ett brett leende svarade jag

- Visst är jag elev här på skolan. Jag har förresten dig i Kemi. Mikael var namnet.

Utan att tänka mig för så sträckte jag fram min hand så där elegant som jag sett på TV när någon vill bli kysst på handen. Göran tog valhänt min hand och tittade förundrat på mig och synade min uppenbarelse från topp till tå. Hans ansiktsuttryck pendlade mellan hopp och förtvivlan tills ett antal liljeholmens måste ha tänts någonstans i hans huvud och han sken upp som en sol.

- Fantastiskt, mycket fantastiskt. Jag är stum av beundran. Snacka om att ha grupperat om molekylerna. Varsågod min sköna, träd in i härligheten, varvid han kysste mig på handen och elegant visade vart jag skulle gå.

Hela situationen tog säkert bara några sekunder, men för mig verkade det som en hel evighet. Jag kände mig dock stärkt av att ha kunnat hantera situationen och även av Görans spontana kommentarer. Viss uppmärksamhet hade det dock väckt för under den korta vandringen fram till den provisoriska garderoben såg jag flera som nyfiket betraktade min ankomst. Jag undvek dock deras blickar och det var inte förrän jag stod och bytte mina skor som jag vågade mig på att besvara deras blickar. Speciellt en grupp flickor synade mig noga. Jag log till lite extra när jag upptäckte en klasskamrat i gruppen. De stod fortfarande och tisslade och tasslade när jag vände på klacken och gick fram till stora spegeln för att syna min sminkning och bättra på den. I spegeln såg jag hur Emma, min klasskamrat, bröt sig ur gruppen och försiktigt närmade sig mig.

- Är det du, är det verkligen du, Mikael, började hon trevande.



- Hej, Emma, svarade jag och vände mig mot henne, visst är det jag. Tjusig kostym du har förresten.

- Min snövitskostym tjusig! utropade hon. Kanske det, men din tar ju priset. Inte bara kläderna, som gör oss fullständigt gröna av avund, utan att det faktiskt är du. Jag tror det bara inte.

Under tiden vi pratat så vågade även de andra komma fram, nu när Emma brutit isen, och strax hade jag halvdussinet flickor tätt inpå mig.

- Vilken fantastisk idé, utropade en söt räv som jag omöjligt kunde identifiera

- Ja verkligen, fortsatte en prima ballerina, men jag skulle vilja se hur många som skulle våga göra detta.

- Urstyvt gjort, inflikade en riktigt vacker häxa. Vem har viftat med trollspöt över dig?

Kommentarer och frågor fullständigt haglade över mig och jag fick knappt en lugn stund. Men så småningom bedarrade den första nyfikenheten och intresset fokuserade sig mer på alla nya som anlände och hur kvällen skulle gestalta sig. När en ville dra iväg för att kontrollera bordsplaceringen följde vi andra med och utan att ett ord hade sagts, så kände jag att dessa damer skulle bli mitt sällskap för kvällen.

Bordsplaceringen skulle, i all enkelhet, gå till så att herrarna tog en vit nummerbricka och damerna en gul. Sedan skulle vi försöka hitta varandra, och bege oss till våra platser. Vid borden återfanns vårt nummer på tallrikarna. Jag fick aldrig någon möjlighet att fundera på vilken färg på brickan jag skulle ta, utan en gul bricka stacks i min hand. Jag hade fått nummer 32 och letade genast upp vid vilket bord jag skulle sitta. När alla hittat sina bord, på stora kartan, drog vi oss in i den stora matsalen och strosade runt för att leta kavaljerer och titta på alla fantasifulla dräkter.

Jag valde att inte ränna omkring och leta kavaljer, utan gick ganska snart till min plats för att där invänta kavaljeren. Ytterligare en i "mitt" gäng hade hamnat vid mig, det var den snygga häxan som nu presenterade sig som Lena. Jag blev väldigt förvånad, för även hon var en av mina klasskamrater, men jag hade absolut inte känt igen henne.

- Då är vi kvitt, du och jag, skrattade hon. Jag trodde Emma drev med oss när hon hävdade att den där snygga tjejen som klev in genom dörren var Mikael, vår klasskamrat. Visste hon om det hela?

- Nej absolut inte, jag har inte berättat det för någon.

- Men någon har väl hjälpt dig? frågade Lena med undran i rösten.

- Det har mor gjort, svarade jag. Hon har hjälpt mig med nästan allt.

Vi blev avbrutna i vår konversation av att en sjörövare och en indianhövding närmade sig vårt bord. Med ett leende höll sjörövaren upp sin bricka och jag kunde läsa siffrorna 32 på kortet. Småleende lyfte jag min bricka och visade upp samma siffror. I ögonvrån såg jag att motsvarande hände mellan Lena och indianhövdingen. Sjörövaren tog mig lite blygt i handen och presenterade sig som Markus. Jag funderade kvickt och svarade sedan Michaela. Lena hade hört det hela och blinkade snabbt med ena ögat och log brett mot mig.

Borden fylldes och sorlet steg. Snart kom den efterlängtade maten och stillade vår hunger. Vi konverserade flitigt vid mitt bord och alla var vi nyfikna på vilka vi egentligen var. Det var verkligen svårt att känna igen alla. Några såg man direkt vilka det var, men många hade sådana kostymer eller ordnat med sminkning på ett sätt som gjorde det omöjligt att se den äkta personen. Mig var dom



också fundersamma på, även om jag kunde märka att några anade sanningen. Men som det är på en maskerad, så skall det vila lite av ett spänningsmoment över vem man egentligen umgås med.

Efter några korta tal och en god dessert annonserade kvällens toastmaster att dansen kunde börja. Våra kavaljerer bjöd artigt upp oss och med trevande steg förde min sjörövare ut mig på dansgolvet. Dans var nog inte Markus bästa ämne, men han gjorde sitt bästa, och försökte i alla fall följa orkesterns valstakt. Jag kunde se att många andra hade samma svårigheter, men nu hörde det ju till traditionen att dansen öppnades med en vals. Många gymnastiklektioner hade också gått åt till träning den senaste månaden, men så lätt var det ju inte. Bättre fart på dansandet blev det när lite mer moderna rytmer spelades upp och jag blev en flitig gäst på dansgolvet.

Första pausen annonserades och mina nyvunna väninnor fångade snabbt in mig för att kolla av hur jag hade det. Deras ögon var stora som klot av nyfikenhet om någon hade avslöjat mig. Jag kunde bara berätta att de varit omåttligt nyfikna, och att möjligtvis någon anat oråd. Men ännu hade i alla fall ingen sagt något. Som på alla andra flickor så behövde en viss renovering utföras även på oss och vi drog oss därför mot toaletten. Inte heller här gavs jag någon chans att välja utan jag sveptes med in på damrummet. Ytterligare några andra flickor kom fram och frågade om det verkligen var sant att jag var kille. Snart surrade hela toaletten kring detta konstaterande och jag förstod att min hemlighet nu var ett minne blott.

Mycket riktigt så stod en av flickorna, tillsammans med några killar, och väntade på oss när vi kom ut från toaletten. Hon pekade oblygt mot mig, och jag hörde hur killarna skrattade till och började apa sig när vi passerade. Jag blev alldeles kallsvettig, men försökte svälja min ångest och hålla huvudet högt.

- Fy fåglarna vad grabbar kan vara barnsliga, sade Lena rätt ut i luften när hon passerade gänget

- Bry dig inte om dom, tröstade Emma mig

- Det där trodde jag inte om Stina, fyllde en tredje i. Henne skall jag nog ha ett samtal med så småningom.

Jag kände nästan hur tårarna trängde sig upp, men lovade mig själv att inte visa något. Samtidigt kände jag en stolthet i hur de andra flickorna verkligen månade om mig och höll sig i min närhet. Dansen fortsatte strax och nu blev jag inte uppbjuden lika mycket. Det verkade som om mitt verkliga jag gått som en löpeld genom salen och jag riktigt kände hur alla stirrade på mig.

Men precis som jag nästan övervägde att avsluta kvällen och diskret försvinna, kom min bordskavaljer fram och bjöd upp mig. Jag tackade ja och vi började dansa. Vi hade inte dansat många steg förrän han frågade rakt ut

- Är det sant det dom säger att du är Mikael i N2a?

- Ja, svarade jag med en tjock klump i halsen

- Mig har du då lurat fullständigt, en riktigt äkta blåsning helt enkelt.

- Vi kan avbryta dansen om du vill, lyckades jag tränga fram

- Nej, missförstå mig inte, fortsatte han, jag är inte sur på dig, jag tycker bara det är så festligt att blivit så grundlurad. Jag brukar kunna lura andra, men nu var det jag som fick lång näsa. Hellballt alltså!

- Tycker du verkligen det, frågade jag och kände mig lite bättre till mods.



- Ja för tusan. Det du gjort är jätteballt. Går närmast och grämer mig för att inte jag kommit på idén, istället för en uttjatad sjörövare. Hur många sådana är det här i kväll? Minst 10 har jag sett i alla fall.

- Jag har nog sett fler, skrattade jag och började känna mig mycket bättre. Men tycker du inte att det är konstigt med att vi dansar då, nu när du vet.

- Varför det?, frågade han och tittade fundersamt på mig. Du är ju tjej i kväll, och tjejer dansar killar med. Dessutom är du förbaskat snygg. Jag skulle tro att en massa tjejer just nu är gröna av avund, och många killar skulle vilja dansa med dig, om dom bara vågade.

Jag rodnade och han skrattade till. Vi fortsatte sedan dansen under tystnad, men jag hade i alla fall bestämt mig för att stanna kvar och visa att jag minsann inte föll undan hur lätt som helst. Den segern skulle de inte få.

Det blev ytterligare några modiga som vågade sig fram och bjuda upp mig. De flesta var riktigt trevliga och uttryckte ungefär samma saker som Markus gjort. Men en kille, tyvärr uppmärksammade jag det för sent, verkade mer vara utskickad på uppdrag för att göra hån av mig. Det började som en vanlig dans, men jag märkte att något var på gång när han blev mer och mer okoncentrerad på vad vi gjorde och mer sökte efter sina kompisar någonstans runt dansgolvet. När han fick syn på dom började han spela apa och tryckte sig närmare mig. Hans händer började ivrigt kladda på mig överallt och jag kände mig ytterst besvärad, men försökte ändå hålla god min. Måttet rågades definitivt när han började fingra i min urringning och hans kompisar ivrigt applåderade hans tilltag. Med en välplacerad örfil, gled jag ur hans grepp och lämnade honom ensam på dansgolvet. Han stod kvar som ett fån och kompisarna tystnade tvärt av mitt oväntade utbrott. När de väl hämtat sig från chocken hade några av lärarna redan förpassat dom utanför dansgolvet.

Emma och Lena skyndade fram och tog mig med till damrummet. En kvinnlig lärarinna kom strax efteråt och undrade hur det var med mig. Jag försäkrade att jag mådde bra och att jag fortfarande kände att jag hade hedern i behåll. Lärarinnan, som tydligen inte hade uppfattat mitt rätta jag, blev mäkta förvånad och imponerad när Emma och Lena berättade hela historien för henne. Rapporter inkom också utifrån golvet att dansen gick vidare och det verkade som om knappt några hade uppmärksammat påhoppet på mig. Någon ytterligare uppståndelse var därför inte att förvänta sig. Dessutom var mina plågoandar numera avförda från gästlistan så nu borde resten av kvällen bli lugnare. Herrarna var kända som ena riktigt notoriska bråkmakare, och hade haft ögonen på sig under hela kvällen.

Styrkt av all vänlighet meddelade jag att jag inte tänkte ge upp utan fortsätta kvällen igenom. Mitt svar mötte ovationer från flickorna runt om mig, och med deras hjälp reparerades min något sargade makeup snabbt och vi kunde glida tillbaka ut i verkligheten. Jag hann inte in i lokalen förrän Göran, min dörrvaktande magister, bjöd upp mig. Han kunde verkligen dansa och detta gav mig tillfälle att lugna ner mitt inre som var som ett stormande hav. Strax efteråt var det dags för ytterligare en paus med möjlighet att förse sig med en mindre vickning. Flera sympatiyttringar kom mig till del under denna paus, både från killar och tjejer, så när dansen sedan gick in på sista vändan kändes det nästan som om aldrig händelsen i mellanakten hade inträffat. Jag fick dansa och le, och kunde ha trevliga och uppriktiga samtal med mina kavaljerer.

Så kom då nästa obligatoriska fas av en maskerad. Bästa kostym skulle premieras. Inom mig så började återigen motstridiga känslor blossa. Å ena sidan skulle jag gärna erövra denna utmärkelse, men samtidigt så skulle det ju innebära att alla verkligen fick reda på mitt rätta jag. Å andra sidan så visste ju ändå alla om mig, åtminstone trodde jag det, men det kanske skulle "glömmas bort" snabbare om jag inte vann. Så hur utslaget än skulle bli så kände jag mig ändå lite som en förlorare. En seger skulle kunna bli dyrköpt, men ändå så åtråvärd. Nu slapp jag spekulera vidare, för det blev en riktig sagoprinsessa och en pingvin som vann första pris. När prisutdelningen var avklarad



samlades vi i några små grupper och samtalade innan uppbrottet. De flesta tyckte att jag borde vunnit, men inom mig kände jag på mig att det hade varit ett omöjligt val för juryn.

En efter en droppade av och när så Lenas pappa kom för att hämta henne frågade de om jag ville följa med. De kunde svänga förbi mig på vägen, så slapp jag åka själv i en taxi. Jag tackade ja och vi fick hjälp med våra kappor innan vi trippade ut till bilen. Lenas pappa förhörde sig om hur kvällen varit och vi berättade bara de roliga episoderna. När vi kom fram till vårt hus tittade han lite förbryllat på mig och sedan på huset. Det var något som inte stämde helt, men Lena och jag bara skrattade och sade hej till varandra. Jag stod kvar och vinkade till dom ända tills bilen försvann bakom nästa kurva.

Klockan i hallen slog halv fyra när jag kom in. Tyst och försynt hängde jag av mig kappan och tog av mig skorna. Sakta och försiktigt smög jag uppför trappan och in på mitt rum. Det första jag såg var en lapp på mitt bord. Mors sirliga handstil lyste mot mig och jag började läsa.

"Välkommen hem! Hoppas kvällen varit till belåtenhet. Hursomhelst är vi stolta över dig. På bordet står två flaskor som du skall använda. Den första gör du rent ansiktet med. Den andra smörjer du in efteråt så att huden inte torkar ut. Lycka till och sov gott!

Mor och far.

PS! Jag har lagt något på din säng som du gärna får använda"

Jag vände mig om och såg det ljuvligaste nattlinnet jag någonsin skådat och ett par lika söta trosor ligga utbredda på min säng. Mina ögon tårades när jag tänkte på hur omtänksam min mor var, och hur väl hon förstod mig.

Kapitel 7

Jag vaknade av att mor och far satt på min sängkant och höll fram en frukostbricka. Frukostbricka förresten. När jag kollade in klockan så var det mer som om ett mellanting mellan lunch och middag serverades. Men när jag gjorde försök till att urskulda mig och mitt sena uppvaknande viftade dom bort det hela med att jag nog behövde vila ut efter gårdagens upplevelser. Dom var givetvis nyfikna på hur det hela gått, och lite bekymrade miner kunde jag utläsa när jag kom till dom svåra partierna. Sammantaget tyckte jag ändå att kvällen varit underbar och det påstod dom syntes i mitt ansikte också.

Mitt under vårt samtal ringde telefonen. Mor svarade och det dröjde ett tag innan jag förstod att det var till mig. Det var Emma som ringde och undrade hur jag hade det och om hon fick komma över. Jag tyckte det var helt OK, varpå hon svarade att hon genast skulle ge sig iväg och komma strax. Givetvis blev far och mor nyfikna, och jag berättade om att Emma var en av dom flickor som verkligen stöttat mig under kvällen. Detta förde oss in i ett djupt samtal om hur olika människor kunde hantera svåra eller annorlunda situationer. Vi glömde alldeles bort tid och rum, så vi blev rätt förvånade när det plötsligt ringde på dörren.

Mor gick för att öppna, och far tog frukostbrickan och smet ner bakvägen till köket. I bakgrunden hörde jag att mor och Emma förde ett kort samtal

- Nejmen hej Emma, det var länge sedan, välkommen hit. Jag har hört att ni hade det trevligt i går kväll.

- Tack, ja det var trevligt, svarade Emma lite avvaktande

- Jag skall väl också passa på att tacka dig för det stöd Mikael fick. Han har berättat det mesta för oss.



- Äsch, det var väl ingenting. Det skulle väl vem som helst ha gjort. Jag tycker grabbarna bara var så dumma och barnsliga.

- Nja, vem som helst hade nog inte gjort det du gjorde. Det var stiligt gjort.

- Hur är det med Mikael, jag tyckte ändå att han klarade av situationen riktigt bra?

- Det är helt OK med honom, han verkar ha tagit det hela rätt, men jag tror nog att din och dina kamraters insats har betytt mycket.

- Jag tycker det var modigt av honom att klä sig som tjej. Dessutom var han jättesnygg. Många tjejer var nog ganska avundsjuka. Skall jag vara ärlig, så tillhör nog jag en av dom.

- Ja, det är inte utan att jag blev det också, skrattade mor, men nu skall jag inte hindra dig. Kila du upp till honom. Han är på sitt rum.

Jag hade varit så upptagen av att lyssna till deras konversation att jag inte kommit längre än att ha fått på mig morgonrocken, den där söta med dunfjädrar runt om. Helt plötsligt stod det klart för mig att jag måste se väldigt underlig ut i denna min klädsel, men nu var det försent att byta om. Jag hann knappt tänka klart tanken innan Emma stod vid min dörr

- Hej Mikael, tack för igår

- Tack själv och ursäkta min klädsel, du tog mig verkligen på sängen

- Ja, jag ser det, småmyste Emma, dessutom så ser det ut som om du har svårt att slita dig från gårdagens kläder.

- Ja, verkligen, svarade jag lättad över att hon verkade ta det från den humoristiska sidan

- Egentligen kom jag för att se hur du mådde, jag tyckte du blev hårt ansatt igår, och det bekymrade mig. Sedan kan jag inte låta bli att erkänna att jag blev lite mer nyfiken på dig.

- Hur då nyfiken, frågade jag intresserat

- Jag kan ju inte påstå att det tillhör vanligheterna att en kille går klädd som tjej, så jag blev lite nyfiken och vill veta mer. Om du inte känner dig besvärad eller så?

- Nej det är OK. Jag vet bara inte vad jag skall säga själv.

- Du vet inte riktigt vad du står, är det det du försöker säga?

- Precis! Ta bara hur jag ser ut nu. Jag hade nog tänkt att komma hem, ta av mig alla tjejkläder och sedan bli Mikael igen. Så när jag kommer hem i natt ser jag den här lappen och på sängen ligger det här nattlinnet. Jag blir jätteglad och tänker inte så mycket mer på det. Så i morse kommer mor och far och sitter på min sängkant och pratar med mig som om det vore den mest naturliga sak i världen att jag ligger och sover med ett nattlinne på mig. Sedan ringer du och kommer hit och är nyfiken. Lägg därtill mina egna funderingar, och jag tror du håller med om att det snurrar för mig.

- Jo jag kan livligt föreställa mig hur du har det. Ursäkta bara om jag rört till det extra

- Nej ta det inte så. Jag uppskattar verkligen att du kommit. Jag känner att jag måste prata av mig och resonera med någon. Du kan säkert hjälpa mig på traven.



- Jag vill i alla fall försöka, svarade Emma och satte sig tillrätta på en stol.

I ett försök att samla mig något gick jag runt i rummet och plockade lite med alla kläder som låg utspridda. Emma betraktade mig tyst, men sade inget. Jag återvände till sängkanten och satte mig tillrätta innan jag åter tog till orda.

- Det var helt enkelt ljuvligt att vakna upp i morse. Jag hade haft en underbar kväll, OK, lite smolk i glädjebägaren var bråket som uppstod, men bara känslan att få ha de där tjusiga kläderna på sig och känna alla beundrande blickar var en enorm kick. Sedan få vakna upp och konstatera att allt inte bara varit en dröm, utan så mycket påtagligt fanns kvar. Se bara på mig. Är det en Mikael, eller en Michaela som du har framför dig? Jag har ju massor av kvinnliga attribut på mig, och har faktiskt svårt att acceptera att det i morgon är en helt vanlig skoldag, där Mikael förutsätts delta, som Mikael.

- Jag förstår din synpunkt. Jag kan heller inte säga vem som sitter framför mig. Det finns delar av båda. Men fortsätt du, jag skall försöka vara tyst.

- Just nu skäms jag lite för att jag visar mig så här. Jag skäms säkert mest för att jag därigenom visar att jag är så osäker på vem jag är. Innerst inne så är jag ju Mikael, en kille på snart 18 år, men ändå så har gårdagen, och några andra händelser, väckt tankar inom mig som jag knappt vågar tänka på. Det kan låta konstigt det här, men jag vill nog ändå tro att jag är en normal kille, men att jag har ett lite annat behov än kanske andra killar. Det känns verkligen härligt att sitta här i nattlinne, men ändå tror jag inte att det är som tjej jag vill leva för evigt. Låter det konstigt?

- Både ja och nej. Det här att du har ett annat intresse kan väl stämma, men tänk på alla konstiga saker grabbar, och för den delen tjejer med, sysslar med. Inte reagerar vi på det här sättet om du tex kom på att du gillar att köra motorcross. Ingen skulle reagera att du gick in för liv och lust med den hobbyn. Ingen förväntar sig heller att du skulle släpa omkring på motorcykeln överallt, även om en del nästan gör det.

Vi skrattade båda till över den liknelsen och hittade ett flertal sysselsättningar som ansågs "normala". Efter lite glada kommentarer återvände jag till mitt resonemang

- Det som "bekymrar" mig är att jag kopplar ihop den här upptäckten med andra saker. Helt plötsligt, i går kväll, stod sanningen klar för mig att jag kände större samhörighet med dig, Lena och alla övriga tjejer. Jag kände att mina grundläggande intressen bättre stämde överens med flickor än med killars intressen. Jag förstod då också varför jag alltid känt mig lite vid sidan om när grabbarna diskuterade, och varför jag så gärna hellre har önskat att kunna delta i tjejernas resonemang. Jag har stått som åsnan mellan två hötappar. Den ena har jag mycket väl kunnat nå, men inte sett så stimulerande ut, den andra har varit mer attraktiv, men dit har inte jag nått.

- Och i går kväll räckte helt plötsligt repet ända fram. Intressant, fyllde Emma i

- Precis! Jag kände att min rörelsefrihet helt plötsligt blev annorlunda. Det gjorde inget att repet stramade mot "killsidan" det var så mycket bättre vid den andra hötappen.

- Din entré igår har också fått mig att fundera lite. På något sätt kändes det inte konstigt att se dig komma i klänning. Jag tyckte det såg ganska naturligt ut, som om du hörde hemma i en klänning. Du måste ha tränat en del innan?

- Ja, men faktiskt bara den senaste månaden. Den här veckan har mor haft mig på ett träningsläger av oanat mått. Hon har kört hårt, svarade jag skrattande.



- Kan förstå det. Jag tittade en hel del på dig, och du behärskade de höga klackarna mycket bra. Men Mikael, du sade att du inte riktigt visste var du hörde hemma. Menar du att du för alltid skulle vilja vara tjej?

- Vet inte, skall jag vara ärlig så tror jag det inte, men mitt intresse för er tjejer har väckts på ett sätt som jag inte riktigt vet hur jag skall hantera. Det är väl bl.a därför som jag varit så seg här på morgonen och inte riktigt vet vilka kläder jag skall ha på mig. Jag inser så klart att det i morgon blir Mikael. Något annat kommer inte att fungera och därför borde jag byta om redan nu och återställa mig till mitt normala jag. Men det känns trist. Du ser väl här på mig, plockade ögonbryn, nagellack på fingrar och tår, luggen klippt osv.

- Men det klär dig. Jag både förstår och håller med dig. Dessutom avundas jag inte dig i morgon, jag misstänker att det kan bli fortsatta reaktioner och det är även därför jag är här. Jag vill att du skall veta att du har mitt fortsatta stöd, men jag låter dig avgöra när och hur du vill utnyttja det. Om jag bara klampar in kan det ju bli än värre för dig. Men för att återgå till i dag. Varför inte njuta så länge det går. Jag hjälper dig gärna att återställa dig sedan.

- Jo, jag kan ju inte gå klädd i morgonrock hela dagen. Låter dessutom som en bra tanke. Kom så går vi över till ett annat rum och väljer ut några kläder.

Vi gick över till tant Josephines rum och började rota i garderoben. Emma gjorde stora ögon över den mängd kläder som fanns i garderoben. Jag berättade lite om historien och den gjorde henne ännu mer häpen. Men vi hittade i alla fall en jumper, en kort kjol och några skor. Resten fanns i mitt rum så med kläderna i famnen återvände vi tillbaka. Oblygt drog jag av mig både morgonrock och nattlinne innan jag gick fram till min byrå och plockade fram det behåset jag fått av mor. Emma gjorde stora ögon när jag snabbt och behändigt fick på mig både behå, trosor och strumpbyxor.

- Det där var inte första gången, det ser jag det, svarade Emma imponerat. Mikael, en liten fråga? Tror du att jag skulle kunna få prova klänningen du hade i går, den var så läcker?

- Visst får du det, den ligger där, svarade jag

- Tror du inte att jag har sett det, den har "plågat" mig ända sedan jag kom in i rummet, svarade hon samtidigt med att hon med några snabba rörelser fick av sig sina byxor och blus.

Jag fick på mig mina kjol och tröja utan problem, men Emma hade vissa besvärligheter att få klänningen på plats. Det var inte mycket som skilde, men den var lite för trång. Med en besviken suck började hon ta av sig klänningen igen.

- Och jag som trodde att vi hade ungefär samma storlek, men du är tydligen smärtare än jag.

- Jag hade lite extra hjälp också, svarade jag

- Vadå extrahjälp?

- Jo, jag hade korsett, Den hjälpte mig att få lite former, sade jag samtidigt med att jag höll upp korsetten

- Vilken läcker sak, utropade hon. Så det är den som är hemligheten. Tyckte du gick ovanligt rak i ryggen. Snälla Mikael, får jag göra ett nytt försök med den på mig?



Emma tittade vädjande på mig och jag kunde inte säga nej. Jag hann bara göra en enkel nickning innan hon knäppte upp sin behå och vände sig mot mig för att få hjälp. Villigt och glatt började jag nu upprepa min mors procedurer och fann stor njutning i att se hur Emmas kropp nu genomgick samma förändring som min utsatts för den senaste tiden. Även hon lät vällustiga ljud komma över sina läppar allteftersom snörningen drogs åt. Jag kunde sedan, en smula avundsjukt, konstatera att hennes barm fyllde ut kuporna mycket bättre än min. När jag sedan hjälpte henne på med klänningen gick det mycket bättre och den passade även henne som en andra hud.

- Vilken känsla, utbrast Emma, Det här är första gången jag provat en korsett. Har bara hört några tjejer prata om det. Men vilken känsla, helt underbart. Och se på klänningen den passar ju alldeles perfekt.

- Javisst passar den dig, hörde jag mor kommentera från dörren. Verkligen fint sitter den. Jag ser att du äntligen fått lite kläder på dig, Mikael, det passar bra för maten är klar. Vi har dukat åt dig också, Emma, så välkomna ner.

- Tack, jag är hungrig. Vi kommer direkt, för du kan väl stanna?

- Ja, tack. Väldigt snällt. Jag är ensam hemma och det är så tråkigt att äta ensam.

Snabbt bytte Emma om igen och vi gick ner. Ingen reagerade över att jag dök upp i kjol utan vi satte oss till bords och pratade om allt som hänt under helgen. Det var inte bara jag som hade saker att berätta om, utan det blev många olika spörsmål som diskuterades. Middagen blev därför både lång och trevlig. Ingen gjorde sig någon brådska och alla bidrog med trevliga och intressanta vinklingar kring det som berättades. Vi fortsatte sedan ytterligare en stund framför TVn inan det oåterkalleliga närmade sig och jag måste börja tänka på morgondagen. Vi återvände därför till mitt rum och med gemensamma ansträngningar, i vilka även mor deltog i, så försvann mer och mer av Michaela och Mikael tittade lite skärrat fram.

Kapitel 8

Samtalsämnet för dagen i skolan var givetvis lördagens maskerad. Alla bara pratade om den och jag blev föremål för många och långa blickar. Jag kände mig dock inte illa berörd, speciellt inte eftersom de som ändå vågade tilltala mig bara hade positiva saker att säga. Tjejerna i min klass flockades kring mig för att höra hur jag tyckte det var att gå i klänning och samtidigt uttrycka sitt gillande över min dräkt. Jag försökte förklara så enkelt som möjligt, utan att inveckla mig i djupare förklaringar. Det var en maskeraddräkt, vilken som helst, försökte jag göra gällande. Ingen sade heller emot, och jag började tro att omgivningen också hade uppfattat mitt agerande ur den synvinkeln.

Det gick bra ända tills jag efter lunchen skulle gå på toaletten. Naturligtvis råkade jag stöta på en av mina plågoandar och genast kom kommentaren:

- Du tänkte väl inte gå in på herrarnas? Hit in slipper bara riktiga killar, inga halvmessyrer som du. Dessutom så tror jag inte du slipper in på damernas heller, så antingen får du hålla dig eller använda handikapptoan, skrattade han och knuffade till mig.

Jag kände mig verkligen i underläge, så stött i kanten gick jag därifrån och uppsökte en annan toalett. Jag hoppades att detta var en engångsföreteelse men senare under eftermiddagen började det dyka upp små kommentarer här och där. Först brydde jag mig knappt om dom, men de upphörde inte för det. Skoldagen tog dock slut utan att några ytterligare incidenter inträffade och lycklig återvände jag hem. Jag hade dock pustat ut för tidigt. Redan på skolgården nästa morgon stod en "kommitté" beredd att ta emot mig.



- Nämen ser man på, är det inte skolans egen lilla fikus som gör entré, kom det från killen som jag gett en örfil. Får jag kanske bjuda upp dig idag också?

Hans hov runt om honom skrattade gillande och det manade på honom att fortsätta samtidigt som jag låtsades att jag inget hört och bara gick vidare. Dom lämnade mig dock inte utan följde på två stegs avstånd efter mig.

- Nå, fick du det du ville inne på damtoaletten. Var det någon som ville hålla i din snopp?

- Har du trosorna på dig nu också?

- Du måste ha glömt läppstiftet hemma.

Så där höll dom på hela tiden och jag försökte skynda på stegen, vilket naturligtvis var lönlöst. Men när jag svängde runt hörnet såg jag i ögonvrån att min belägenhet uppmärksammats. Ett antal flickor, däribland Lena, hade uppmärksammat gänget och var nu på väg fram mot oss. Redan på håll såg jag hur det blixtrade kring henne.

- Fy fåglarna vad ni är fega, hörde jag henne säga. Tror ni att ni är tuffa va! Ett helt gäng mot en enda.

- Lägg av, svarade ledaren, lägg dig inte i det som inte angår dig. Vi bara konverserar med vår vän Mikael här.

- Du, ditt konverserande ger jag inte mycket för. Dessutom verkar inte Mikael helt road av att prata med dig.

- Jösses då. Hon tar sig ton. Hör du det Mikael, du måste verkligen ha lindat henne runt ditt lillfinger inne på damtoan. Skall ni inte hem till varandra och leka mamma, pappa barn nu istället för att vara i plugget.

Visserligen var jag glad att någon kommit till min undsättning, men det här blev nästan värre. Nu var jag inte bara en fikus i deras ögon, utan dessutom måste jag ha hjälp av andra för att klara ut situationen. Jag tänkte febrilt efter något att säga, men jag var alldeles för illa berörd för att komma på något. Istället fortsatte Lena sin diskussion, vilket gjorde att fler och fler samlades runt om oss. Till min stora förvåning verkade det som om det även fanns killar som tog mitt parti. Det var flera som började munhuggas med mina plågoandar och fick dom att bli mindre styva i korken. När de märkte att det inte längre gick att vinna gehör, blev de mindre högljudda och började droppa av mot sina klassrum. I sällskap med några ur min klass gick vi åt vårt håll för att inleda dagens arbete.

Gänget släppte emellertid inte sitt grepp om mig, utan metoderna blev bara mer förfinade. Nu var det inte längre ord som gällde, utan mer tecken och antydningar. Ett extra vickande på höften eller ett diskret smekande längs benet när jag inte kunde undgå att märka det. Jag blev mer och mer störd av deras uppmärksamhet och ändå fanns det så litet att ta på. Hur skulle jag på allvar kunna göra gällande att det där handlade om trakasserier? Var det inte bara jag som var paranoid? Det paradoxala i hela den här situationen var att gängets uppmärksamhet fick mig att än mer längta till att klä mig i kvinnokläder, samtidigt som jag att jag därigenom skulle ge dom det bränsle som det så intensivt traktade efter.

Dagarna gick utan att deras intresse för mig svalnade. Jag och Emma resonerade mycket hur vi skulle agera, men allt det vi prövade slog slint. Jag fick svårt att koppla av och min själ fann ingen ro. Mor och far märkte skillnaden och när lördagen kom och huset låg tyst och öde passade dom på att ta upp ämnet



- Mikael, hur är det egentligen fatt! Det måste ha hänt något som du inte berättat om. Har det med förra lördagen och dom där grabbarna att göra?

Jag bara nickade till svar och kände hur tårarna började tränga fram

- Retar dom dig?

- Ja, snyftade jag fram

Mor och far lät mitt svar smälta in under en stunds tystnad innan far fortsatte

- Det är alltid en risk man utsätter sig för när man gör något ovanligt. Frågan inställer sig då genast om det var fel på det jag gjorde eller om dom som retar en är ute i ogjort väder. I ditt fall kan vi lugnt utgå från att du inte gjorde något fel. Det du gjorde var både modigt och korrekt. Trots det blir du retad och du känner en desperation över hur händelserna utvecklar sig. Det känns som om dom ligger utanför din kontroll. Allt bara händer.

- Ungefär så, snyftade jag

- Som du förstår så finns det ju inga sanningar, fortsatte far, utan bara hypoteser i ett fall som detta. Men jag skulle nog satsa en god slant på att dom här ungherrarna egentligen är avundsjuka på dig. Tyvärr är det så att avundsjuka kan ta sig många konstiga uttryck. Istället för att bli uppmuntrad av det mod någon annan visar, så försöker man trycka ner den. Istället för att följa någon annans goda exempel så gör man allt för att krossa dennes framgångar. Och det tråkiga i sammanhanget är att båda parter står som förlorare.

- Men nu är det ju inte bara det att dom retar mig. Jag funderar ju en massa själv också. Är jag en kille eller tjej. Dom trycker ju hela tiden på min ömma tå.

- Måste man vara antingen det ena eller andra, frågade mor stillsamt.

- Det känns så i alla fall, svarade jag. Jag vet ingen som är både och.

- Mikael, började far, man kan faktiskt vara både och. Men jag skulle inte vilja kalla det "både och", utan mer att man är sig själv. Att man låter den egna personligheten blomma ut. Det är heller inte nödvändigt att detta "byte" sker ständigt och jämt, utan det kan ske i olika perioder. Dom här perioderna kan vara olika långa och dom kan ta sig olika uttryck. Det viktiga är att man trivs och känner tillfredsställelse med det man gör. Jag beundrar ditt mod och att du så tidigt kommit till insikt om att du är en mångfacetterad människa. Du kan spela på många fler strängar än de flesta andra. Det gör dig till ett lämpligt mål att attackera. Duktiga, fria människor skall hånas och förlöjligas enligt en del.

Pappa smuttade lite på sitt te innan han fortsatte

- Jag var inne på ditt mod. Jag blev oerhört stolt när du kom och bad om hjälp. Stolt över att jag och mor fostrat en person som kan och törs tro på sig själv och följa sin inre röst. Men alla behöver vi stöd, även om vi är fast övertygade om att vi beträder den rätta vägen. Dit har vi kommit nu. Du behöver stöd, på samma sätt som jag fick det för mer än 25 år sedan. Jag har inget sagt tidigare, för jag kanske saknar lite av ditt mod. Samtidigt så tror jag också att det är först nu som du rätt kan förvalta den här kunskapen. Jag är nämligen också en som gillar att klä mig i kvinnokläder då och då.

Normalt borde jag ha blivit väldigt förvånad, men fars tillkännagivande gjorde mer att en polett trillade ner någonstans inne i mitt huvud. Jag började förstå och koppla samman olika saker som jag



hitintills inte velat sätta i samband med varandra. Far såg att jag inte skulle börja att storgråta eller göra något annat i ren förtvivlan så han fortsatte

- Jag ser på dig att du redan räknat ut ett och annat. Ja, det är jag som är tant Josephine. Ja förstås, den historia vi berättat om den där målningen är helt sann, bara det att det finns en fortsättning som är mycket mer krokig än vad som går att berätta här och nu. Men jag delar alltså ditt intresse, och utan att på något sätt göra gällande att du framöver kommer att utvecklas lika som jag gjort, så kan jag ju i alla fall konstatera att jag kan vara "både och". Jag tror inte att du upplever mig som mindre manlig nu, när du fått veta, än det du gjorde igår. Det är nämligen där som nästa intressanta synpunkt om dina retstickor kommer in. Fram till i lördags var du bara Mikael för dom. En Mikael som kanske inte helt var som alla andra killar, men om man hårddrar allt, vem passar egentligen in i ett standardiserat mönster. Egentligen ingen. Alla har vi våra olikheter, men dessa olikheter följde ändå ett mönster. Klädd som kille så uppfattades du som kille, med dina fel och brister. Dessutom visste heller inte du något annat, så du hade ingen anledning att känna dig osäker. Så kommer då lördagen och du visar upp en helt annan sida. Samtidigt så händer samma sak i deras skallar, som det hände med dig nyss. Helt plötsligt faller en polett ner och den Mikael som tidigare stått framför dom finns inte längre. En annan, mer komplett och varierad Mikael finns där. Den Mikael är ett hot mot dom. Den Mikael har förverkligat en dröm som dom aldrig kommer att ha modet att fullfölja. Men den här Mikael visar upp en svaghet som de inte är sena att utnyttja. Den här Mikael tror nämligen inte på den bild av sig själv som han ser.

- Men far! har du aldrig tvivlat på vem du är?

- Jovisst, många gånger, och det är där stödet kommer in. Jag har fått tvivla, men gjort det i en sådan miljö och anda att jag ändå aldrig tvivlat.

- Kan du förklara det där, det låter som hokuspokus.

- Delvis så är det faktiskt det också. För lika mycket, eller kanske mer för den delen, som vi tror att vi styr över oss själva, så styr det omedvetna oss. När jag har hamnat i dessa tvivelsmål så har det funnits personer i min omgivning som kunnat hjälpa mig på traven. Det har varit din mor och det har varit Beatrice, den riktiga Josephines mamma. Men jag har till stor del fått komma till mina insikter själv. De har "bara" funnits där och väglett mig. Sett till att skydda min rygg för att prata lite militärspråk. Genom deras närvaro har jag kunnat leta mig ut i gränslandet och utforskat bitar av mig själv som jag aldrig skulle ha kunnat gjort på egen hand. Jag har hittat bitar, vi behöver inte gå in på dom här, som jag bestämt mig för att inte odla vidare på. Jag har också hittat bitar som jag gärna vill utveckla vidare, men ännu inte hunnit. Under hela den här processen så har jag varit trygg i min uppfattning att allt det jag hittat finns inom människan Josef. Ingen ny bit har förändrat min bild av mig själv, bara kompletterat.

- På vilket sätt kan jag då gå vidare, frågade jag intresserat

- Det måste du själv reda ut. Vad mor, jag, Emma eller någon annan kan göra är att visa på möjligheter, men valet måste du göra själv. Först när du har den insikten att du är du, hur du än klär dig och uttrycker dig så kommer du att kunna klara av retstickor. Jag säger inte att folk inte kommer att ha åsikter om dig och kanske även kommer att kritisera dig för ditt handlande. Vad jag säger är att du hela tiden känner ett inre självförtroende som gör att kritik och synpunkter kan behandlas med sunt förnuft och inte blir så prestigeladdade. Det i sin tur gör att kritik framförs på ett neutralare sätt eller kanske helt uteblir. Om du nu vill fortsätta att utforska dina möjligheter så måste du vara beredd på att det dyker upp fler gäng som kan ha åsikter om dig. Jag gillar inte dessa retstickor och gäng som drar omkring och förpestar tillvaron för hyggligt folk, men vad jag än tycker så



finns dom där och kommer nog alltid att finnas. Jag mår därför bättre om jag är beredd på att dom finns och lärt mig knep för att negligera deras attacker.

- Så du menar att jag bara skall låt bli att bry mig om dom.

- Ja, delvis. Det andra du måste göra är att tro ännu mer på dig själv. Du måste vara helt klar på att dom ju faktiskt har rätt i att det finns en kvinna inom dig. Det dom har upptäckt är ju det som du inte riktigt vill tro. Sedan, när du väl accepterat detta, så kan du gå vidare och utforska hur mycket kvinna du har inom dig och hur mycket plats och tid den kvinnan behöver. För att komma till dessa klarheter så måste man ibland gå till ytterligheter för att sedan kunna konstatera att det inte var dit jag ville. Det är då det är så tryggt att ha någon bakom ryggen, och jag hoppas att du förstått att jag och mor finns där. Beredda att skydda din rygg.

- Jag tror jag börjar förstå. När Emma var här så kändes det så tryggt, men det var väl för att hon tillät mig att fortsätta vara kvinna.

- Precis. Du har helt rätt. I Emmas ögon var det här bara en ny del av Mikael. Det fanns inget hot, bara möjligheter. Då slappnade du av och ni kunde gå vidare.

- Men hur kom du fram till att du kan kombinera dessa två saker utan att det blir en enda stor röra.

- När jag väl accepterade det hela för mig själv så gav det ena det andra. Jag både ordnade tillfällen, lika mycket som jag tog tillfället i flykten när det dök upp. Sedan har jag och mor fått diskutera oss fram till hur vi skulle göra. Speciellt sedan ni barn kom in i bilden har det blivit markanta förändringar för mig. Vi har tvingats till ett större hänsynstagande för er skull. Omvärlden är tyvärr fortfarande alldeles för intolerant mot annorlunda människor.

- Ja det har jag verkligen märkt, svarade jag med ett avmätt leende

Vårt samtal ebbade ut, men vi blev sittandes och bara tittade på varandra. Jag hade verkligen fått mycket att tänka på och dessutom nya kunskaper om min far. Så mycket intressant jag borde kunna få reda på genom honom. Eller kanske ännu hellre pröva på saker och ting själv för att sedan jämföra med hans erfarenheter. Kanske blev det ett mellanting. Jag kände mig i alla fall styrkt av det här samtalet och insåg att det var upp till mig själv att forma min framtid, som man, eller kanske som kvinna. Svaret kunde, som sagt, även bli "både och".

Kapitel 9

Min fars enkla, men ändå så komplicerade, recept tycktes fungera. Mina plågoandars attacker blev färre och färre. Det verkade som om de tröttnade när jag ändå kunde gå oberörd eller tom flina glatt åt deras tilltag. Jag märkte också att receptet fungerade lite som en flugpapper också. Jag blev föremål för ett stigande intresse från mina klasskamraters sida, och detta sett ur en positiv synvinkel. Jag märkte själv förändringen nu när jag accepterade att jag var annorlunda. Jag hade fortfarande inte svaren på alla frågor, men jag märkte att jag vågade stå för en åsikt på ett helt annat sätt än tidigare, och då handlade det inte alltid om mitt andra liv som kvinna.

Hemma fortsatte också diskussionerna. Under långa och trevliga kvällar pratade vi mycket om våra erfarenheter. När ändå lockets lyfts av lite grann fann far det för gott att berätta för mina övriga syskon om att han också gillade att klä sig i kvinnokläder lite då och då. Det verkade som om de accepterade det beskedet alldeles utmärkt. Säkert hade mitt bytande avdramatiserat det hela en smula. Lite då och då fick far och jag tillfälle att diskutera lite för oss själva och dessa stunder längtade jag



efter. Då kunde vi sitta ner och prata om känslor och klädkombinationer i en salig röra. Vi kunde släppa på våra traditionella roller som far och son och istället hitta en mer jämställd nivå som väninnor.

Under dessa kvällar kom vi alltsom oftast in på hur mina tankar och funderingar utvecklades. Jag hade ju funderat mycket på hur jag ville forma min framtid och hur jag skulle utforska mina olika sidor för att kunna ta reda på de "rätta" svaren. Min fars berättelser hur Beatrice hjälpt honom och hur han tillbringat flera somrar i Båstad som kvinna gjorde mig inspirerad att vilja pröva något liknande. En kväll så kom far med ett förslag

- Mikael, jag tror jag har funnit ett sätt som kan ge dig en möjlighet att få pröva på livet som kvinna under längre tid.

- Jaså, svarade jag intresserat, hur då?

- Min syster Maria skulle säkert kunna ta emot dig. Hon och Lennart vet om att jag är transvestit, så det är inga konstigheter. Däremot måste ju dina kusiner Ingela och Stefan informeras, men det tror jag inte skall vara några problem. Dom har ju länge önskat att du skulle komma till dom över sommaren, och nu skulle det kunna bli av, men i en något annorlunda form.

- Mm, jag har faktiskt själv tänkt lite i dom banorna, men inte trott att det skulle vara genomförbart. Jag har alltid gillat både Ingela och Stefan, så det gör mig inget om dom får veta det.

- Jag hade ändå tänkt ringa till Maria och prata lite, så jag tar på mig det hela, svarade far.

Redan nästa kväll kunde far meddela att han pratat med Maria och fått hennes godkännande. Jag skulle vara mer än välkommen till Lysekil och bo hos dom över sommaren. Vi skulle höras mer om när jag skulle komma, och hur vi skulle lägga upp sommaren. Jag skulle inte känna att jag ställde till besvär, även om jag blev kvar hela sommaren. En mer eller mindre spelade ingen roll. Nu var det inte lång tid kvar till sommarlovet så det blev en hektisk tid för att hinna med alla förberedelser. Både mor och far var mycket bestämda med att jag behövde skaffa mig en helt egen garderob. Visserligen var tant Josephines kläder väldigt vackra och av fin kvalitet, men de var ju inte riktigt hämtade ur en tonårings garderob anno 1997.

Nästan varje kväll blev det att jag bytte om efter skolan och följde med mor in till stan för att shoppa. Ut och in i affärer for vi och tittade och provade massvis med kombinationer. Vi försökte hitta så enkla och kombinerbara plagg som det någonsin var möjligt. Jag njöt och stortrivdes. Det jag tyckte var svårast var när mor envisades med att jag borde ha ett par snygga långbyxor också. Efter långa och många övertalningar föll jag till föga, väl medveten om att tonårsflickor faktiskt använde detta plagg alldeles för ofta. Men mor förstod mina synpunkter och vi bemödade oss verkligen att hitta en modell som var så kvinnlig som möjligt.

En eftermiddag drog mor iväg med mig till ett alldeles speciellt inköpsställe. Det låg diskret i en vanlig trappuppgång och gjorde verkligen inget väsen av sig. Det visade sig att mor beställt tid för mig och att jag nu skulle få prova ut ett par bröstproteser. Jag blev mäkta imponerad över de prover som bars fram och förevisades i vårt enskilda provrum. Jag hade inte haft en aning om att det fanns sådana här saker. Visst hade jag gått och funderat på hur jag skulle kunna fylla mina behåkupor så att det skulle kännas skönt och även vara ett acceptabelt substitut för riktiga bröst, men jag hade aldrig trott att det fanns färdiga ersättningar som dessutom både såg ut och kändes som riktiga bröst. Jag blev inte mindre imponerad när själva utprovningen började och proteserna fästes direkt mot min egen hud. Enligt hon som hjälpte oss med utprovningen så skulle jag kunna gymnastisera, bada och ha andra fysiska aktiviteter för mig utan att de ramlade av. Detta måste givetvis testas, och jag började hoppa jämfota, med ett präktigt "gung" som resultat, utan att proteserna visade tendenser till



att släppa. Omåttligt stolt över mina behag lämnade vi affären och jag lämnade gärna översta knappen oknäppt för att min nya klyfta skulle kunna anas i bluskanten.

Skolarbetet gick in i slutspurten och det verkligen kändes att sommarlovet närmade sig. Dagarna verkade inte räcka till åt allt som fanns att göra. Förutom arbetet i skolan så var det ju många som ville fira sommarens ankomst och att skolan snart var slut och arrangerade fester i stort sett varje kväll. Jag hade väl aldrig gjort mig känd som någon "festprisse" och hade hittills inte deltagit i alltför många kamratfester. Nu plötsligt duggade inbjudningarna tätt, och jag fick stora problem med att välja vilka jag ville gå på. Det som gjorde mig glad var att jag tyckte mig märka att det inte bara var ett uttryck för att många fortfarande hade min insats på maskeradbalen i sitt minne, utan att jag faktiskt fått ett antal vänner som ville umgås med personen Mikael. Jag var också undantagslöst, nästan, Mikael på dessa fester. Jag gjorde bara ett enda undantag.

Flickgänget som stöttat mig så fint under maskeradbalen skulle träffas igen och en förfrågan, eller snarast begäran, om mitt deltagande framfördes via Emma. Givetvis var det underförstått att jag skulle komma som tjej. Vi skulle träffas hemma hos Lena, för att sedan äta en bit mat och prata lite. Om det blev ytterligare programpunkter stod skrivet i stjärnorna, men vi skulle i alla fall vara beredda på att det kunde bli en fortsättning på annan plats. Det här skulle ske på kvällen efter skolavslutningen och jag behövde inte lång betänketid innan jag tackade ja.

Mor tyckte att det var alldeles utmärkt att festen skulle vara efter att skolan hade slutat. Hon hade nämligen tänkt föreslå ett besök hos hårfrissan direkt efter skolavslutningen så att jag skulle få en riktigt fin och feminin frisyr till sommaren. Det skulle passa bra för då skulle jag också kunna "inviga" min nya frisyr till festen. Någon speciell klänning behövde jag inte köpa till festen, för bland våra inköp fanns det några klänningar som var avsedda för lite festligare tillfällen som kunde dyka upp under sommaren. Jag valde en ganska kort ärmlös klänning med tunna spagettiband över axlarna. Till den tänkte jag ha en vit t-tröja.

Det var med en speciell känsla jag gick iväg till skolavslutningen. Det var visserligen ingen märkvärdig avslutning för min del, men direkt efter rektorns sommartal skulle mor hämta mig för att gemensamt åka till frissan. I och med att jag trädde in i salongen skulle jag med all säkerhet säga hej till Mikael för den här sommaren. Ut från salongen skulle Michaela träda, och i den skepnaden skulle jag tillbringa flera härliga sommarmånader. Så visst var jag nervös, men Emma och Lena, som fått reda på mina planer gav mig varsin lyckokram innan vi skildes åt på skolgården. De sade också att de skulle ha svårt att vänta ända till morgondagens kväll för att se hur mitt nya jag tog sig ut. Kanske skulle de komma förbi en stund i morgon förmiddag, om de blev riktigt nyfikna. Jag bara skrattade glatt åt deras nyfikenhet och sade att dom fick göra som dom själva ville.

Hårfrisörskan kände vår familj väl. Hennes företrädare hade hjälpt min far och när den nye innehavarinnan hade tillträtt hade förtroendet att hjälpa far med håret följt med. Det förtroendet hade förvaltats väl under åren och det kändes därför helt naturligt för far och mor att inviga henne i min situation. Hon hade inget att invända mot att även jag blev kund till henne och jag hade som hastigast besökt henne i veckan för att hon skulle hinna bilda sig en uppfattning om mitt hår och vilken frisyr som skulle vara lämplig. När vi nu steg in på salongen var hon helt redo, men först behövde jag ordna till mig lite grann. Inne på toaletten åkte mina killkläder snabbt av och ett par bländvita spetstrosor åkte på. Lite pyssel hade jag att få mina bröstproteser helt rätt, men snart kunde jag omsluta mina behag med en nätt spetsprydd behå. En enkel sommarklänning gled ner längs min kropp. Nu var jag redo att fortsätta med förvandlingen.

Margareta, hårfrisörskan, hade bullat upp med en mängd fotografier på lämpliga frisyrer. Hon hade gjort ett jättejobb, för de modeller hon valt ut hade alla ungefär samma ansiktsform som jag. Mitt hår hade ett litet självfall, men jag hade hållit det ganska rakt. Just nu nådde det nästan till axlarna och den lugg vi klippt till för festen hade nu vuxit någon centimeter och gick ner mot ögonen. Margareta lät mig sålla bland modellerna, och registrerade mina val utan att säga något. Till slut hade jag tre frisyrer kvar att välja mellan och då trädde både mor och Margareta i aktion. Vi började diskutera de



olika frisyrernas för och nackdelar, och så småningom utkristalliserades en som vi bestämde oss för. Vi hade alla varit rörande eniga om att vi skulle försöka välja en frisyr som var så långt från min nuvarande som det var möjligt. Det skulle verkligen märkas skillnad på den som klev in här och på den som så småningom steg ut från salongen. Frisyren vi valt ut var en smålockig halvlång frisyr som skulle bli enkel att sköta. Efter den permanent som Margareta tänkte göra, skulle jag bara behöva tvätta och torka håret. Sedan kunde frisyren plockas fram igen bara genom att dra fingrarna genom håret och lyfta alla hårslingor. Den skulle se lite vild och tilltufsad ut. En perfekt frisyr för en aktiv tonårstjej.

Efter att alla sagt sitt satte Margareta igång, och jag följde intresserat hennes arbete. Egentligen förstod jag inte mycket av allt det som skedde, men jag litade på att slutresultatet skulle bli det förväntade. När det emellanåt blev lugna stunder, när något skulle torka eller på annat sätt verka, ägnade sig Margareta åt att gå igenom mitt ansikte, mina fingrar och tår. Ögonbrynen plockades och de kvarvarande resterna färgades vackert bruna. Naglarna klipptes och formades till vackra kroppssmycken samt fick en vacker ljusrosa lack som täckning. Hon plockade också fram ett pistolliknande verktyg, och med två korta tryck hade hon placerat två vackra pärlörhängen i mina öronsnibbar. Man kunde börja skönja slutresultatet även om resten av huvudet fortfarande var inkapslat i ett virrvarr av spolar.

Nu verkade det dock som om sanningens minut närmade sig. Margareta började rulla av spolarna, och mor följde intresserat hennes arbete. Efter en stunds bearbetning började så frisyren få sitt slutliga utseende och Margareta kunde börja instruera mig på mitt eget hår. Jag trodde knappt mina ögon när jag fick se mig själv i spegeln. På min egen begäran hade vi täckt för den stora spegeln framför mig strax innan Margareta började ta bort spolarna. Det följande arbetet hade varit helt osynligt för mig och när nu mor lät täckelsen falla blev jag oerhört överraskad över att betrakta min egen spegelbild och knappt känna igen mig själv. Frisyren motsvarade verkligen det mål vi ställt upp. Det var inte en utklädd Mikael som satt i stolen, det var en ung dam vid namn Michaela.

Den övriga familjen blev lika imponerade vid vår hemkomst. Jag fick leka mannekäng och visa upp mig ur alla möjliga vinklar innan vi kunde sätta oss till bords ute i bersån och fira att sommarlovet äntligen börjat. Alla pratade ivrigt i munnen på varandra och hade svårt att tygla sina känslor inför det efterlängtade sommarlovet. Mina syskon hade inte på något sätt blivit lottlösa, utan var och en hade blivit utlovad olika aktiviteter under sommaren. Petter skulle resa bort med en kompis till deras lantställe redan i morgon, och Carolina skulle på ridläger senare under sommaren. Linnéa skulle följa med far och mor på deras semester till Frankrike, och blivit lovad minst två dagar på EuroDisney. Så den här kvällen var sista kvällen som familjen var helt samlad för lång tid framåt, och vi försökte verkligen ta tillvara på den stunden.

Vi satt kvar i den vackra sommarkvällen till långt fram på nattkröken. Linnéa somnade i mitt knä och jag lät henne gärna ligga kvar där. Ömt smekte jag min lillasysters guldlockiga hår och tänkte på hur naturligt hon tagit mina växlingar mellan kille och tjej. Jag förstod att omvärlden inte alltid skulle ha lika lätt att acceptera mig och min person, men just nu bekymrade jag mig väldigt lite om det. Jag njöt av att min familj var så förstående och jag kunde låta mina tankar fara iväg på allt spännande som låg framför mig.

Kapitel 10

Emma och Lena kunde mycket riktigt inte vänta tills kvällen kom, utan måste komma förbi hem till oss för att kolla in mitt nya jag. De blev helt ställda och kunde knappt tro sina ögon. Jag stortrivdes när jag såg deras beundrande blickar och kunde inte få nog av alla trevliga kommentarer de gav mig. Vi gick till slut upp på mitt rum och där satt vi och diskuterade allt det som hänt fram till idag och jag fick fylla i med det som planerades framöver. Vi studerade också ingående alla mina nya kläder som låg utspridda i rummet. Speciellt nyfikna blev de på hur jag skulle ta mig ut i den läckra bikini som



låg på mitt skrivbord. Först var jag lite tveksam, men efter några övertalningar gav jag med mig, speciellt som båda lovade att också byta om till bikini. De hade nämligen medfört sina egna utifall att tillfälle skulle ges till lite solbad. Utan minsta blygsel från någon så klädde vi av oss helt nakna innan våra kroppar åter knapphändigt skyldes av våra bikinis. Med gillande blickar avsynade vi varandra och iförda varsin badhandduk sedesamt svept runt kroppen gick vi ut i trädgården för att få lite sol på våra vinterbleka kroppar. Lojt sträckte vi ut oss på handdukarna och fortsatte diskussionen medan solens varma strålar bearbetade våra kroppar.

Frampå seneftermiddagen började tiden bli mogen för att ta itu med förberedelserna inför festen. Vi avbröt vårt solande och båda följde med mig upp på rummet och deltog i mina förberedelser. Med deras benägna bistånd blev jag sminkad och fick mina kläder på kroppen. Jag stod länge och tvekade om jag skulle ha strumpor eller ej, men slutligen bestämde jag mig för att ändå sätta på mig strumpbyxor. Det var alltid lättare att ta av plagg än på. Mina fötter gled villigt in i de sandaletter jag valt ut och strax kunde vi ge oss iväg hem till Lena för att ordna fram kvällens måltid. Med ett glatt "Hejdå" och önskningar om en trevlig kväll från far och mor vek jag kavajen över armen och grabbade tag i handväskan. Tillsammans skuttade vi nerför gången och försvann ut genom grinden.

Jag blev, helt naturligt, kvällens intressantaste gäst. Flera fick titta till både en och två gånger innan de förstod att det var jag som stod framför dom. De flesta var också mycket nyfikna, och jag hade lovat att det var helt fritt att ställa frågor. Vi hade knappt hunnit sätta oss till bords innan den första frågan kom

- Mikael, förlåt Michaela! Är det sant att du skall leva som tjej nu under sommaren?

- Ja, svarade jag, det är det. Jag skall bo hos min kusin i Lysekil.

- Men innebär det här att du tänker bli kvinna på riktigt också?

- Det kan jag inte svara på. Jag gör det här för att få svar på hur jag vill ha det. Jag är beredd på alla möjliga eventualiteter. Det kan bli så som du säger, men det behöver inte bli det. Men en sak är i alla fall säker. Klänningar kommer jag att ha på mig titt som tätt. Jag tycker det är ett jätteskönt plagg, till skillnad från byxor.

Flickorna runt om mig skrattade till vid min kommentar. Först förstod jag inte som varit så lustigt med den, men snart insåg jag att några av flickorna faktiskt hade långbyxor och nu log lite generat.

Frågorna fortsatte sedan att hagla, men det var bara seriösa frågor. Mycket av diskussionen kom att handla om mina känslor och upplevelser av att klä mig i kvinnokläder och även hur jag hade stått ut med de trakasserier som mött mig efter maskeraden. Jag kunde intyga att det varit svårt, men att jag trots allt känt ett fint stöd från min familj och från många andra på skolan. Jag berättade också om fars "recept" och att det verkligen tycktes fungera. Flera kunde också vitsorda att något påtagligt skett med mig, ungefär en vecka efter maskeraden. Jag lyfte plötsligt blicken från marken och gick med rak rygg genom korridorerna, trots tissel och tassel bakom ryggen. En stark värme strömmade genom min kropp vid deras konstaterande och jag förstod hur viktigt det var att alltid kunna våga tro på sig själv och stå för det man gör.

Ett område som också intresserade dom mycket var hur jag kommit på att jag ville gå klädd i klänning. Hade det kommit plötsligt eller var det något som funnits där alltid? Jag försökte besvara frågorna så gott det gick och kunde konstatera att jag nog fått det här begäret som en blixt från klar himmel. Emma tog då upp hennes synpunkt på att jag ändå, långt tidigare, hade visat upp tendenser till att vilja ty mig till flickor och att jag funnit mer tillfredsställelse i deras umgänge. Detta föranledde flera att komma med liknande kommentarer, och jag fick en insikt om att jag, mig ovetandes, sänt ut väldigt tydliga signaler om vart jag ville höra. De erkände också att de nog inte riktigt förstått allvaret och den rätta innebörden av mitt intresse. En kille som vill delta i flickornas aktiviteter misstros gärna och hans avsikter uppfattas inte korrekt. Det är något vi fått inprogrammerat från barnsben att pojkar och flickor håller sig var för sig.



Kanske var nu den här "explosionen" till maskeraden ett uttryck för att bägaren fyllts upp till kanten och inte rymde mer. När inte mina signaler besvarades på rätt sätt så måste det till nya uttryckssätt för att göra omgivningen uppmärksam på mina behov. Vi spekulerade vidare kring detta och vi trodde inte att det här behövde betyda att jag verkligen ville bli en flicka. Det var bara ett sätt, bland många, för mig att visa mig, göra mig synlig. Nu när jag "syntes" behövdes inte längre klänningen som en signalflagga för att få delta i flickornas aktiviteter. Jag var ändå för "tid och evighet" stämplad som en flickpojke.

Däremot hade mitt påtagande av klänning stimulerat andra sinnen inom mig. Jag hade fått smak för allt det vackra som kvinnor kunde omge sig med. Denna uppvaknande insikt skulle aldrig gå att göras ogjord, och det var något jag skulle få leva med i resten av mitt liv, oavsett det skedde som man eller kvinna. Detta var vi rörande eniga om, och jag kände att det fanns ett stort stöd för mig att gå vidare på min utforskande väg. Jag kände också att dessa flickor skulle acceptera mig vilket val jag än gjorde. Jag skulle säkert också alltid vara välkommen att bejaka mina kvinnliga sidor i deras sällskap, även om jag kom till slutsaten att jag "bara" var en transvestit med behov av att klä mig som kvinna då och då.

Vår diskussion fortsatte, men nu var det andra, mer "normala" ämnen flickor emellan, som blev dominerande. Jag var lite tyst och diskret i början eftersom jag kände att jag inte behärskade dessa ämnesområden, men allteftersom vi höll på blev jag mer och mer aktiv. Snart deltog jag med liv och lust, som om jag aldrig gjort annat än diskuterat med, om och bland kvinnor. Ibland hettade diskussionen till och då blev jag varse att kvinnor kunde vara nog så skarpa i sina egna diskussioner, men att så fort en yttre fiende hotade deras domän, som kvinnor, så slöt sig cirkeln och de blev till ett. Denna gruppkänsla kändes starkare och mer påtaglig bland tjejerna än den gjort i de killgrupper jag försökt få tillträde till.

Flickor är flickor, och pojkar är pojkar och speciellt i tonåren skiftar intresset för det andra könet från minut till minut. Nu hade vi suttit hela kvällen och fått ha vår kvinnlighet för oss själva. Nu verkade det begäret mättat och olika förslag på en fortsättning av kvällen diskuterades. Diverse kända fester, med manligt innehåll, penetrerades innan den förlösande kommentaren kom. Det var ju naturligtvis till Djurgården stegen skulle styras. Där var det säkert fest och glam. Längre betänketid än så behövdes det inte förrän uppbrottet låg nära. Vi röjde av det vi dragit fram och sedan ringlade sig kön utanför husets toaletter för utförande av vissa behov och förbättring av makeupen.

Uppspelta och glada över det nyss påbörjade sommarlovet packade vi in oss i några bilar och for iväg. Lämpliga rester från matbordet fanns nedstoppade i kassar för natten skulle säkert bli lång. Redan när vi närmade oss Djurgården såg vi flera grupper av ungdomar som rörde sig ut mot de hägrande ängarna runt Rosendals slott. Bärbara stereoanläggningar sjöng ut sin kakafoni av ljud och lite här och där hördes försök till att framföra studentsången. Vi fastnade mitt i myllret av ungdomar som tvekade om vilken sida av kanalen som innehöll de bästa festerna. Det var ingen idé att fortsätta per bil, utan vi gjorde oss oskyldiga och började söka oss framåt till fots. Vi följde efter Marie, hon sade sig veta var vi kunde hitta folk från vår skola.

Det visade sig också vara rätt ställe som Marie ledde oss till. På en liten kulle, med fin utsikt över den stora ängen, hade flera gäng från vår skola samlats. Det var bara att vinka glatt åt de övriga och slå sig ner på den varma och sköna klipphällen. Att föra någon form av vettig konversation med fler än närmaste grannen var i stort sett omöjligt under den ljudkuliss som fanns där. De som ville något skrek ut sitt budskap vilket ju inte gjorde saken bättre. Istället skedde det kontinuerliga omgrupperingar mellan de tidigare så homogena tjej och killgrupperna, så att det blev en mängd par, eller på sin höjd kvartetter, runt om på kullen. En efter en av mina kamrater fann sina partners, och den som bara för någon timma sedan var "urlarvig", "töntig" eller för den delen "himla tråkig", dög nu alldeles utmärkt att vila sitt trötta huvud mot.

Jag blev, av naturliga skäl, sittande kvar på min plats och räknade med att så förbli. När jag sakta lät mina blickar glida över mina kamrater fångade jag in blicken på en annan tjej, Liselott, från min



skola. Hon satt också ensam och när våra blickar möttes sken hon upp och reste på sig och kom fram till mig. Så fort hon satt sig till rätta förklarade hon urskuldande att hon egentligen inte haft speciell lust att hänga med hit ut, men att några kompisar övertalat henne. Hon hade också sett de ogillande blickarna från sina föräldrar och enträget lovat att hon inte skulle vare sig bli sen eller hitta på några dumheter. Hon var nästan på väg att lämna sällskapet när hon uppmärksammat att jag också satt ensam. Vi hann pratade lite om det ena och det andra innan den obligatoriska frågan kom

- Det var väl du som hade den där snygga långklänningen på maskeraden? kom det lite trevande

- Ja, det var det, svarade jag och log lite inom mig.

Hennes lite tvekande formulering fick mig att känna mig hedrad. Hon var alltså inte helt säker utan hade valt en neutral vinkling för att inte göra bort sig om hon tagit miste.

- Jag tycker det var modigt gjort av dig, fortsatte hon. Jag har försökt hitta ett tillfälle att prata med dig, men det har alltid kommit saker emellan.

- Jaså, svarade jag nyfiket, och väntade på en fortsättning.

- Jo, jag tror att jag känner en som är som du, fast han är inte lika modig.

- Det säger du, svarade jag och blev väldigt intresserad, berätta

- Det är en kusin till mig. Han är några år äldre. Jag har sett att han haft olika kvinnokläder på sig, men jag har låtsats som om jag inget märkt. Nu senast, det var bara två veckor sedan, så såg jag skymten av en behå under hans skjorta. Skjorta förresten, jag tror att det var en blus, men jag är inte riktigt säker.

- Intressant, vad har du mer sett.

- På något sätt verkar det nästan som om han vill att jag skall se honom och hans kläder. Utåt verkar det som om han är omedveten om att vissa kläder syns, samtidigt som jag får känslan av att han gör det med flit. Förlåt att jag besvärar dig, men vad tycker du att jag skall göra?

- Hur ser du på det här att jag och han vill klä oss i kvinnokläder? Den frågan bör du nog veta svaret på först innan du bestämmer dig för hur du skall göra.

- Du får förlåta mig, men du ställde en rak fråga. Jag kan väl inte påstå att jag är överdrivet entusiastisk över att se dig och andra killar i klänning, men samtidigt så vill jag heller inte stöta honom ifrån mig. Han är trots allt min kusin, och ser faktiskt ut och må rätt dåligt just nu. Det verkar som om han vill mycket mer än han törs. Hans föräldrar skulle heller inte gilla det om de fick reda på det. Som tur är bor han inte hemma längre, utan har en egen lägenhet.

- Bor han här i stan?

- Nej, han bor i en mindre stad. Där kan han säkert inte leva ut och göra som du. Han skulle bli grön av avund om han fick reda på hur fritt du kan leva.

- Jag tycker du skall kontakta honom och prata om saken. Jag känner igen lite från mig själv, och jag tror du har rätt i att han vill få kontakt. Försök du så snart du kan. Du får gärna berätta om mig. Han får gärna kontakta mig också. Inte för att jag egentligen vet vad jag kan göra, annat än just bara finnas till.



- Tack för rådet, jag tror nog att jag kommer att göra som du säger. Nej, om du ursäktar mig, så tänkte jag nog börja dra mig hemåt. Jag lovade att jag inte skulle bli sen.

Jag tittade mig runt omkring och såg att alla de andra var strängt upptagna med varandra. Ingen verkade längre bry sig om omvärlden så jag log mot Liselott och sade

- Jag tror jag följer ditt exempel. Jag har visserligen inte lovat att komma hem någon speciell tid, men jag har en del framför mig så sängen lockar faktiskt en del. Om inte du har något emot det, så kan vi väl göra sällskap. Du bor väl i det där radhusområdet strax innan oss?

- Visst, det gör jag. Du får gärna göra mig sällskap, svarade Liselott och verkade lättad. Jag skall bara säga hej till min kompis.

- Jag letar upp Emma och säger till henne, så ses vi här sedan, svarade jag

Sakta drog vi oss bort från området. Antingen hade vi blivit mer vana vid allt oljud, eller så hade volymen och entusiasmen dämpats, för vi upplevde båda att det vilade ett lugn över ängen. Grupper av ungdomar satt tätt ihopslingrade och skylde sig mot den lite råa luften. Här och var red några poliser sakta runt och stillsamt vakade över oss. Den ljusa sommarnatten började övergå till gryning och lite här och var hängde ett lätt dimmoln över de daggvåta gräsytorna. Närsomhelst förväntade vi oss att en Rå skulle titta fram genom ett av de graciöst svävande dimmolnen.

Kapitel 11

Tåget gled ut från Stockholms Central och jag var äntligen på väg. Hela familjen stod utanför tågfönstret och vinkade när den smäckra aluminiumskapelsen som kallas X2000 sakta började röra sig framåt. Jag vinkade ivrigt tillbaka, fylld av förväntningar och med en resfeber som inte riktigt ville släppa. Jag undrade i mitt stilla sinne vad jag gett mig in på och hur jag skulle klara av både mina och andras förväntningar. Men både far och mor hade försäkrat att jag inte behövde vara orolig. Kändes det inte bra, så var det jag som hade avgörandet helt och hållet i min hand. Det här var möjligheternas sommar, inte plikternas.

När tåget gled ut på bron över till Riddarholmen tappade jag kontakten med de mina, och mitt sista synintryck blev Linnéas ivriga vinkande. Tryggt i min famn höll jag hennes teckning som hon överlämnat till mig på perrongen. Den var fylld av sommarens alla härliga förtecken och runt om på bilden var hela familjen inritade med namn och allt. Jag hade en orange kjol på mig och mitt flicknamn var helt korrekt stavat. Med en liten tår i ögat, och en tanke om att jag måste skriva ett antal vykort hem till familjen under sommaren, satte jag mig ner. Än så länge var platsen ledig bredvid mig, men vi var strax framme vid Stockholm Syd och då kom kanske någon ombord och fyllde upp platsen.

Jag hade valt en ganska bekväm klädsel. Ett par korta shorts och en enkel t-tröja var det enda som gick att ha den här dagen. Solen gassade och luftkonditioneringen gick på högvarv. På fötterna hade jag ett par bekväma sandaletter som inte gjorde mycket för att dölja mina fötter och de vackert målade tånaglarna. Jag hade bara sminkat mig lätt, och mina smycken var också diskreta. Förutom mina pärlor i öronen, så hade jag bara en smal guldlänk runt halsen och en enkel damklocka på handleden. Med andra ord så såg jag ut som en tonårstjej på väg ut på ett sommaräventyr. Det som förmodligen skilde mig från många andra var mitt voluminösa bagage. Det hade blivit två välfyllda resväskor innan jag fått ner allt. Dessutom min ryggsäck och en bag med dagens matsäck.

När jag tittade ut över mina medpassagerare så verkade heller ingen ta någon speciell notis om mig. Alla var upptagna med att "bo in sig" på sin plats och tittade spänt efter om det skulle komma någon medresenär eller inte vid nästa hållplats. Jag fick en granne. En kvinna runt 40 kom och slog sig ner



bredvid mig. Vi presenterade oss för varandra och efter en liten dialog om våra resmål så försjönk hon i det berg av damtidningar som hon medfört. Hon erbjöd mig att ta del av dessa och utan minsta tvekan började jag bläddra i den första. Lite då och då kommenterade hon något i tidningen och vi samtalade i några korta meningar innan tidningarna åter övertog intresset. Men dessa avbrott gjorde ändå att tiden formligen flög iväg.

I en av tidningarna var det en bild på en äldre dam som tryggt höll sin arm om en ung kvinna. Jag fick direkt en återkoppling till den träff jag hade haft med Signe under förra veckan. Jag hade kontaktat henne för att berätta lite om hur jag hade det och samtidigt säga farväl inför sommaren. Vi stämde träff på hennes veranda, och både far och mor hade blivit omåttligt nyfikna på vem jag skulle träffa. Jag hade nämligen farit runt som en osalig ande och provat olika klädkombinationer. Det måste minst vara Carl-Philip som jag skulle träffa, så mån jag var att allt skulle stämma, retades de med mig. Jag höll masken och svarade bara att de skulle få reda på allt efter mötet.

Signe blev alldeles till sig av förtjusning över min klädsel och min frisyr. Jag hade verkligen utvecklats tyckte hon. Jag blev givetvis mycket glad över hennes kommentar och rodnade djupt. Hon hade dukat upp en härlig sommarbuffé ute på verandan, och hungriga som två lejon grep vi oss an verket. Ett mycket gott vitt vin hade hon också plockat fram ur källaren, och vi satt verkligen och njöt. Förutom att jag blev utfrågad av Signe om allt som var planerat för sommaren hade även jag med mig ett batteri av frågor. Så fort jag fick chansen ställde jag den första

- Signe! Första gången vi träffades och du fick reda på min adress så ryckte du liksom till. Varför gjorde du det?

- Gjorde jag! svarade Signe frågande, men jag såg på henne att hon bara försökte vinna tid. Jo, flicka lilla, det gjorde jag. Nu när jag vet att du vet kan jag berätta det jag vet. När jag kom tillbaka hit, efter många års frånvaro, så fick jag höra att den gamla damen Beatrice återigen hade börjat leva. Något hade uppenbarligen hänt och jag blev naturligtvis nyfiken på vad. Lite här och var fick jag olika pusselbitar som sedan bildade ett mönster. Det som förundrade folk i allmänhet var att det fanns en mystisk ung kvinna i huset. En ung kvinna som ibland var där, och ibland inte. Och det mest fantastiska var att alla kunde svära på att det var den sedan mer än 30 år avlidna Josephine som kom och gick. Jag har aldrig trott på sagor, mer än som ren underhållning, men kunde ändå inte låta bli att fascineras av hur stadgade, trovärdiga män och kvinnor tycktes tro på spöken. Utan att väcka undran samlade jag, undan för undan, in ledtrådar. Så en dag stötte jag själv på Josephine och kunde inte annat än hålla med alla. Det var Josephine. Dessutom i samma ålder som när hon avled 30 år tidigare. Jag började själv tvivla på mig, men mitt sunda förnuft sade att det fanns rimliga förklaringar till allt.

Signe avbröt berättelsen för att gå in och hämta något. Jag satt stilla kvar och läppjade på mitt vinglas när hon återvände ut med ett fotografi.

- Den avgörande pusselbiten kom några år senare. Beatrice hade dött och huset hade tillfallit en hyresgäst. Det var din far. Förvånansvärt så har ingen reagerat på hur det där arvet gick till, tvärtom så har alla jag hört berätta om det påstått att Beatrice verkligen haft bra kurage när hon testamenterade det till din far. Hennes släktingar var visst fullständigt hopplösa. Visst fanns det dom som gruffade, men de var försvinnande få. En ingrediens var säkert att din far ganska snart visade sin kärlek till Beatrice hushållerska, din blivande mor, och de unga tu blev ett. Det var ett populärt val kan man lugnt säga, och när det efter några år ställdes till med bröllop var de flesta här omkring i alla fall med på vigselakten. Så också jag. När din far och mor passerade mig i kyrkgången tog jag det här fotografiet. Just då märkte jag inget speciellt, utan det var när kortet kom från framkallningen som jag reagerade. Din fars huvud är liksom omgärdat av något. Man får samma känsla som den där berömda bilden på Olof Palme och SJs vingar, att dom liksom sitter på hans huvud. Nejvisst ja, du är alldeles för ung för att komma ihåg den



bilden. Nåväl, givetvis är det någon i bänken mitt emot som han precis skymmer, men effekten blir inte mindre remarkabel för det. Med den "lånade" frisyren från personen bakom så stod det helt plötsligt klart för mig vem det var som var den nye Josephine. Se efter själv, visst är det likt henne?

Jag tog bilden och granskade den noga. Jag kunde inte annat än hålla med Signe. Hon väntade bara på min bekräftande nickning innan hon fortsatte.

- Nu visste jag, men vad hade jag egentligen för nytta av informationen. Jag tänkte ju inte basunera ut det över nejden att din far var transvestit, men jag noterade ändå i mitt huvud att jag både skulle vara vaksam och uppmärksam på om några problem uppstod. Det där är väl en yrkesskada man har som skolsköterska. Man kan aldrig riktigt koppla av utan går och tittar på sina elever för att i tid kunna se och upptäcka problem, många gånger långt innan personen själv kommit till samma slutsats. Men, såvitt jag hört och sett har det inte skett några dramatiska saker i ert hus. Jag tror, eller rättare sagt vet, att flera grannar numera känner till Josephine, men de låter din far hålla på med sin hobby.

- Har du följt oss barn också, frågade jag förundrat

- Både ja och nej. Jag hann ju bli pensionär innan ni kom till min skola. Hade jag varit kvar, så är jag nästan bombis på att jag skulle ha kunnat ställt rätt diagnos på dig. Nu har jag bara diskret iakttagit att det ena barnet efter det andra kommit till och att ni växt upp i all önsklig välmåga. Du måste tro mig, jag har verkligen inte spionerat på er.

- Nej, det tror jag inte, skrattade jag och smekte Signe på kinden, däremot tror jag att du varit en god fe som hållit ett vakande öga på oss. Jag känner mig inte illa berörd av det du berättat, snarare tvärtom. Det finns tydligen alltid människor som bryr sig, och vill en väl. Men Signe, visste du att det var jag som du träffade på den där parkbänken, eller var det en ren slump?

Signe tittade på mig under tystnad och jag såg hur hon formulerade sitt svar inom sig. Samtidigt med att hon började tog hon tag i mina händer och höll dessa i ett fast grepp.

- Både du och jag tror på ödet. Vi styr inte själva över våra liv. Det här är ett exempel på detta. Rent objektivt skulle jag klart säga att det var en slump, men ju mer jag tänkt på det hela, och jag har tänkt mycket, ju mindre tror jag på slumpen. Jag kände mig rastlös den där dagen, jag vet inte varför, men jag ville ut. Jag gjorde i ordning min korg, och noterade att jag lagt i ovanligt mycket fikabröd. Utan att tänka mig för lade jag ner en extrakopp. När jag sedan väl träffade dig så tror jag att jag urskuldade mig med att jag alltid medförde en extrakopp. Det brukar jag inte. Det här var första gången. Så kom jag till min favoritbänk, och först blev jag väldigt störd av att någon redan satt där, men sedan blev jag nyfiken, inte minst för att den extra koppen i korgen åter gjorde sig påmind.

- När upptäckte du vad jag var för figur då, inflikade jag

- Det har jag haft svårare för att komma ihåg, men jag vet att det genast började ringa några klockor. Ganska snart insåg jag ditt rätta jag, men du skall inte känna dig alltför besviken på att jag så snabbt "avslöjade" dig. Betänk att jag har mångårig vana att "läsa av" unga människor och deras egentliga ärende. Du må tro att jag har en diger provkarta på anledningar och beteenden som dras fram innan den verkliga orsaken blottas. Jag tyckte nog, och gör det fortfarande, att du beter dig väldigt moget och bra som kvinna. Jag kan inte påvisa några större fel, och jag kan iaktta att det pågår en utveckling inom dig. Jag tycker du gör rätt i att prova dig fram. Speciellt både med den bakgrund du har och att din familj ger dig allt det stöd du behöver. Tänk bara på att alla är inte som din familj. Det har du visserligen redan upptäckt, men det förtjänas att påpekas ändå.



Jag väcktes ur mina drömmar av att Inger, min medresenär, puttade på mig och frågade om jag ville hänga med till buffévagnen och få något i magen. Vänligt tackade jag nej, eftersom jag medfört egen matsäck. Jag passade dock på att äta lite av min mat nu när jag var ensam. Det var ganska lämpligt eftersom vi just lämnade Skövde och bara hade runt en timme kvar till mitt byte i Göteborg. Inger återvände inte förrän vi började närma oss Göteborgs utkanter, så vi hann inte orda något mer än vad som är normal artighet mellan resenärer. Jag fick emellertid hjälp av med mitt bagage och hittade också en vagn att transportera dessa på.

Bytet till buss gick smärtfritt även om chauffören grymtade en del om mitt bagage. Jag log bara mitt bredaste leende och letade upp en plats långt fram i bussen. Jag ville gärna se så mycket det var möjligt. Trots att det tog drygt två timmar tills vi nådde bussstationen i Lysekil hade jag aldrig tråkigt. Det svenska sommarlandskapet visade sig från sin bästa sida, och på alla hållplatser steg det på sommarglada människor. Det märktes att vi var på väg fram mot en sommarmetropol. Vi närmade oss Lysekil och det började pirra i min mage. Sanningens minut var nu snart kommen, och det kändes som om det inte fanns någon återvändo. Bussen svängde in på den stora planen framför busstationen och på långt håll såg jag min faster Maria och min kusin Ingela som var två år äldre än mig. Nyfiket spanade de mot bussen och jag funderade på om de skulle känna igen mig, eller om de försökte lista ut vem som var jag. Det var ju faktiskt några andra flickor i min ålder med på bussen.

Jag behövde inte fundera länge. Maria kom pricksäkert rakt emot mig och slog armarna om mig. I ett enda andetag hälsade hon mig välkommen till Lysekil och tyckte samtidigt att jag såg strålande ut. Jag log lite generat men kände mig ändå väldigt glad över det varma mottagandet och hennes naturliga sätt. Strax bakom väntade Ingela på sin tur och även fast hon var lite mer avvaktande så kändes även hennes välkomstkram äkta och uppriktigt menad. Vi befriade sedan bussen från mitt jättebagage och lyckades släpa väskorna tvärs över planen fram till deras bil. Det var inte lång bit fram till deras hus, och ändå låg området i Lysekils utkanter. Området hette Tröten och tillhörde de nyare delarna av staden. Det låg mellan två små sjöar, eller myrar som dessa vattenspeglar kallades här. Omgivningarna var rätt välbekanta för mig, även om det nu var ganska länge sedan jag var här senast.

Vi svängde upp på infarten till deras 11/2-plans villa. Kusin Stefan, som var två år yngre än jag, skuttade nyfiket fram bakom garaget och ställde sig och betraktade vår ankomst. Vi gick varandra till mötes, men han var helt klart mer fundersam hur han skulle hantera mig. Det fanns inget ovänligt i hans blickar, men jag kände att han inte var lika entusiastisk inför min ankomst som de andra. Han hjälpte emellertid till med att baxa in resväskorna i huset, och då steg spänningen inom mig ännu en gång. De hade nämligen en liten gäststuga på tomten där vi brukade bo vid våra besök, men tydligen var det inte deras avsikt att jag skulle bo där. Jag behövde inte fundera länge på deras avsikter utan så fort vi släpat upp väskorna för trappan styrde Ingela stegen mot sitt rum och med ett glatt anlete vände hon sig mot mig

- Vi tyckte att det var bäst om du och jag delade rum. Mitt rum är tillräckligt stort för att bo två i och jag hoppas att du inte har något att invända?

- Nej absolut inte, svarade jag och kände en lätt rysning av välbefinnande fara genom kroppen.

- Vi har ju alltid alternativet att du kan bo i gäststugan, men jag vill gärna dela rum med dig, fortsatte Ingela som om hon inte hört mitt svar

- Jag tycker också det skall bli trevligt att bo ihop med dig. Vi kommer nog att kunna samsas.

- Det tror jag säkert ni kommer att göra, svarade Maria bakom ryggen på oss och lade sina armar runt våra halsar. Om ni avbryter det ni håller på med och kommer ner så är



maten strax på bordet. Lennart har ringt och sagt att han är lite sen, så vi väntar inte på honom. Kom nu flickor så äter vi.

Kapitel 12

Direkt efter maten ville Ingela hjälpa mig med att packa upp mina kläder. Vi återvände därför upp mot vårt gemensamma rum och satte igång med det omfattande arbetet att hänga upp mina kläder. Nu var det faktiskt inte bara kläder som rymdes i mina väskor. Jag hade dessutom med mig presenter till alla, och jag passade nu på att ge Ingela och Stefan deras paket. Stefan vankade nyfiket omkring i den lilla hallen utanför vårt rum och höll uppmärksamt koll på vårt förehavande i rummet. När han fick sin present slog han sig ner på min säng och öppnade paketet. Hans ögon strålade av lycka när han vecklade ut det ihopfällbara kastspöt. Jag visste att han var en hängiven fiskare, och att han sällan fick med sig sina långa spön, då de var både för långa och ömtåliga. Även den tillhörande rullen och dragen fick hans gillande och nu fick jag den välkomstkram jag väntat på.

Samtidigt med att Stefan for nerför trappan hörde vi hur Lennart gjorde sin entré. Glädjestrålande hörde vi honom visa upp sina nyförvärv

- Titta vad jag fick av Mikael, jag menar Michaela. Äntligen slipper ni klaga på att jag jämt skall ha med mig mina spön. Och ingen plats tar den heller.

Lennart skrattade till och började gå uppför trappan. Lätt skakande på huvudet och med ett stort leende på läpparna tittade han in i vårt rum och konstaterade

- Vilket slagfält! Vilken affär är det ni har rånat?

- Äh, pappa, lägg av, svarade Ingela, du skall alltid försöka göra dig lustig. Kom in och var artig och belevad i stället och hälsa vår nya kusin välkommen.

- Visst skall jag det, svarade Lennart och gick mot mig med sitt stora leende fortfarande på läpparna. Välkommen hit Michaela. Ledsen att jag inte kunde vara med och möta dig, men det strulade till sig på jobbet lite. Hörde dock talas om att det anlänt en långtradare hit till oss.

- Pappa!

- Förlåt, förlåt, jag menar inget illa, svarade han och gav mig en välkomstkram.

Jag kände ju till Lennarts skämtlynne sedan tidigare och tog inte alls åt mig. Tvärtom gav det mig en känsla av att han vågade behandla mig som vem som helst. Jag var inte satt på någon piedestal utan skulle bli en i familjen. Jag försökte finna något dräpande svar tillbaka men i hastigheten kom jag inte på något, utan jag nöjde mig med att säga

- Tack! Jag känner mig redan hemma här, som du kanske ser. Det fanns visst ett paket till dig också, men det ser ut att ha försvunnit, men om du blir riktigt snäll och inte retas, så kanske vi hittar igen det!

- Jag är snäll, jag är snäll, skojade Lennart och höjde avväpnande sina händer i luften

Vi skrattade alla tre och innan jag hann överlämna presenten dök både Maria och Stefan upp. Jag fick därför tillfälle att ge båda sina paket. Ett stort och ett litet och båda kluckade när man skakade på paketen. Lennart var snabbast



- Ah, utsökt. Jag förstår att Josef varit ut och rest igen. Mitt favoritmärke dessutom, kommenterade han sin Whiskyflaska.

- Och min älsklingsparfym, tack så mycket Michaela, kom det lika spontant från Maria.

Ingela hade inte hunnit öppna sin present i all uppståndelse, men nu fick hon bråttom. Hon formligen slet upp papperet och vecklade ut en söt sommarklänning i tunt chiffongtyg med en heltäckande underklänning under.

- Oh, den är underbar, tack så mycket!

Stolt och nöjd över att presenterna mottagits på detta översvallande sätt stod jag där, mitt på golvet. En efter en tackade de åter mig och efter lite kallprat om hur resan varit och hur de mådde hemma blev vi åter lämnade ensamma för att fortsätta vår uppackning. Nu fick jag inte så mycket hjälp längre av Ingela, för hon beundrade mest sin nya klänning och höll upp den framför sig. Länge stod hon framför spegeln och vred och vände på sig, innan hon åter började hjälpa mig.

Utmattade satte vi oss på våra sängar när jobbet äntligen var klart. Vi fortsatte emellertid att prata kläder, och Ingela visade upp några av sina favoritkläder. Det stod inte på förrän vi började jämföra storlekar och till vår glädje så kunde vi konstatera att vi nog hade samma storlek. Utan den minsta tvekan tummade vi på att garderoberna från och med nu var vår gemensamma egendom. Det var fritt att välja plagg efter tycke och smak. Ingela fortsatte sedan och berättade lite om vad hon hade för planer för oss. Hon förstod att jag var lite trött efter resan, men det hände alltid spännande saker nere på stan om kvällarna, och hon tyckte vi kunde dra ner dit lite senare. Det var helt OK för mig, jag ville bara ta mig en dusch och sätta på mig lite andra kläder.

När jag återvände till rummet, efter duschen, stod Ingela i bara trosor och valde bland alla kläder. Helt obekymrad om min närvaro frågade hon mig till råds. Vilken av två klänningar skulle hon välja. Efter lite resonemang hit och dit förordade jag den korta raka jeansklänningen med en enkel t-tröja under och den kombinationen åkte också raskt på. Nu blev det min tur att hamna i en valsituation, och efter mycket väljande kom även vi fram till en grön rak klänning, men i ett diskret blommönster och holkärmar. Jag löste upp knuten som höll mitt badlakan på plats och gjorde mig beredd att haka fast min behå när Ingela fällde en kommentar

- Är det så dom ser ut! Förlåt mig, men jag har faktiskt varit rätt nyfiken på dina bröst. Dom såg så naturliga ut under din t-tröja. Jag började nästan undra om du hade egna, men nu ser jag ju hur det hänger ihop.

- Du får gärna vara nyfiken, det gör mig inget, fråga på du bara. Visst ser dom riktiga ut. Dessutom påstår dom att vikten är väldigt lika ett par äkta, och det har jag minsann känt av. Kunde väl aldrig tro att dom skulle väga så mycket, men vill man vara fin får man lida pin. Sedan är det faktiskt så att jag kan själv inte se mig mätt på dom.

- Ja, tom nu när du inte har någon behå så ser det naturligt och riktigt ut. Men hur sitter dom fast?

- Bara så här, svarade jag med ett leende och lossade den ena protesen.

Ingela tog emot den och kände och klämde på protesen. Med förundran i rösten svarade hon.

- Skall jag vara ärlig så hade jag nog heller ingen aning om att dom var så tunga. Jag kan ju liksom inte plocka loss mina och känna vikten. Dessutom har dom ju funnits där ett tag så jag har vant mig. Förstår att det känns ovant för dig.

- Ovant ja, men en härlig känsla, svarade jag och fäste protesen på plats igen.



Jag fortsatte att klä på mig och fick hjälp med blixtlåset i ryggen. Tillsammans sminkade vi oss och jag noterade intresserat Ingelas teknik och färgval. Några enkla smycken letade vi också upp, och då noterade Ingela, till sin förtjusning, att jag hade hål i öronen. Det hade hon inte tänkt på tidigare. Medan vi höll på så berättade Ingela lite mer om vad vi kunde förvänta oss under kvällen. Vilka hon trodde att vi skulle möta etc. Hon berättade var kompisarna höll till och vilka ställen som var mest populära. När vi höll på som bäst tittade Lennart in och undrade om vi var klara snart. Han skulle också ner på stan för att vara nattvandrande förälder, bland alla ungdomar, tillsammans med några andra. Hängde vi på nu, så kunde vi få skjuts. Vi var inte sena att haka på.

Vi fick skjuts ner till Rosvikstorget som sedan fick utgöra vår bas under kvällen. Överallt drog det skaror av ungdomar omkring, men inslaget var även påtagligt av medelålders och äldre. Vi tackade för skjutsen och önskade varandra en trevlig kväll. Vi skulle förmodligen stöta på varandra någon gång under kvällen, men helt säkra kunde vi ju inte vara. Lennart retades lite med oss innan vi skildes, men både jag och Ingela bara skrattade åt hans kommentarer att han nog skulle hålla ett vakande öga på oss så att vi inte ställde till med något. Samtidigt som han sade det på ett skämtsamt sätt kändes det som om vi ändå hade ett litet speciellt ansvar. Både gentemot honom och våra kamrater.

Det dröjde inte länge innan Ingela fick kontakt med några kamrater. Presentationen av mig skedde smärtfritt. Jag var kusinen från Stockholm. Tillsammans diskuterade vi det som var på gång och en mängd förslag dök upp på lämpliga sysselsättningar. Till slut enades vi om att fortsätta längs stranden mot småbåtshamnen vid Sociteten. Kvällen var ljuvlig med en lätt bris som smekte våra bara ben. Det fanns också en lätt antydning av salt uppblandad med doften från torkad tång. Vågornas stilla kluckande mot båtar och kajkant förenade sig med spridda toner från olika ljudanläggningar som vi passerade. På vägen sammanstrålade vi med några andra så gruppen utökades och snart var vi knappa dussinet ungdomar.

Jag försökte hålla mig i närheten av Ingela, men när gruppen blir så här stor, så är det inte bara ett samtalsämne på gång. Jag blev därför inblandad i egna samtal när någon ställde en fråga till mig. Gruppen splittrades också upp i små grupper längs gångvägen och även där hamnade jag inte alltid tillsammans med Ingela. Jag var så illa tvungen att klara mig själv, och när jag såg att ingen reagerade nämnvärt över min gestalt steg självförtroendet i samma omfattning. Med blandade känslor hade jag noterat att några av grabbarna i gänget tittade på mig med nyfikna och intresserade blickar. Jag hade förberett mig på hur jag skulle hantera situationer där min rätta identitet blev avslöjad, men jag var inte förberedd på hur jag skulle handla i en situation som denna, när några killar uppenbarligen visade sitt intresse för mig. Uppenbarligen blev min lilla tveksamhet det bränsle som en av grabbarna behövde, för han slöt omedelbart upp vid min sida och började prata

- Du var kusin till Ingela, eller hur

- Stämmer. Jag kom idag och har bara hunnit varit här i några timmar ännu.

- Hur länge stannar du?

- Ja, går det som planerat så är det hela sommaren

- Kul, då hinner vi träffas en del. Förresten, Martin heter jag.

- Michaela, svarade jag.

Någon annan påkallade Martins uppmärksamhet så samtalet tog tvärt slut. Vi hade kommit fram till en liten uteservering och nu pågick diskussionen som intensivast om vi skulle stanna till här eller fortsätta. Majoriteten ville stanna, så vi intog ett antal lediga bord och blev strax uppsökta av en jämnårig servitris. Martin slog sig strategiskt ner vid bordet bredvid mig, men placerade sig så att han med lätthet kunde konversera med mig.



Vi blev kvar länge på uteserveringen. Det verkade som om vi placerat oss väldigt centralt för gäng efter gäng uppmärksammade oss och pratade en stund innan de drog vidare mot nya äventyr. Vi skymtade även Lennart och hans kamrater när de strosade förbi, och såg att dom också kom i samspråk med olika grupper. Vid midnatt, när serveringen stängde, drog vi oss åter in mot stadens centrum. Några ville leta upp ett diskotek, och jag blev oerhört lättad när Ingela förklarade att hon gärna avstod. Gruppen delades, och jag såg hur Martin slets mellan att hänga med på disco, som han helst ville, eller vara kvar med oss fyra som avstod. Han bestämde sig dock för disco och drog iväg med de övriga.

Vi fyra övriga, bara tjejer, slog oss ner på en parkbänk i stadsparken för att avrunda kvällen lite. Inte heller här blev vi ensamma några längre stunder utan vi skapade nya kontakter hela tiden. När så klockan passerade ettsnåret började jag gäspa till de övrigas stora munterhet. Tydligen smittade det av sig för strax började både Ingela och Kristina att kämpa emot den gäspning som var i antågande. Vi bestämde oss för att börja gå hemåt när Lennart och hans kamrat Hasse dök upp bakom fontänen. Vi småpratade lite och berättade samtidigt att vi var på väg hemåt. Lennart såg märkbart glad ut över vårt besked och efter en koll med kamraten erbjöd han sig att skjutsa hem oss fyra. Bilen stod strax intill. Han skulle dock återvända för passet var inte slut än på några timmar.

Ganska så trötta kom vi hem efter att ha avlevererat de övriga två flickorna först. Med släpande steg masade vi oss upp för trappan och in på vårt rum. Utan vidare preludier började vi klä av oss och fick på oss våra nattlinnen. Efter en snabb tur till badrummet och lite nattbestyr kröp vi ner i våra sängar. Ingela släppte ifrån sig en ljudlig suck och beklagade sig att hon var så trött.

- Konstigt vad trött jag är, jag brukar minsann kunna vara uppe längre än så här, konstaterade hon

I ett enda slag framstod det hela klart och tydligt för mig. Ingelas trötthet berodde säkert på den anspänning hon måste känt inför min ankomst. Tänk om det hela inte hade fungerat, vare sig mellan oss eller hennes kamrater. Hur hade det drabbat henne om flera stycken hade ställt sig och pekat finger åt mig. Visst hade jag varit nervös inför allt detta, men jag måste ju erkänna för mig själv att jag enbart sett det ur min synvinkel, men det fanns ju en annan sida också.

- Ingela, svara ärligt nu. Har du varit mycket nervös för att jag skulle komma som tjej?

Det blev knäpptyst från Ingela. Jag började undra om jag gjort något dumt när hon sakta började reda ut sin ståndpunkt.

- Ja, det har jag! När jag först fick höra detta så höll mina öron på att trilla av. Jag kunde varken tro att det var sant, varken angående dig eller morbror Josef. Mamma berättade dock så enkelt och bra att jag började acceptera det hela, och istället tycka det skulle bli väldigt spännande. Men igår kväll kom återigen tvivlet över mig. Skulle jag klara av att möta dig? Skulle jag lägga mig platt på marken och gapskratta åt dig? Hoppas du förlåter mig för att jag säger det här, men jag tycker jag vågar det. Dels eftersom du själv ställer frågan, dels för att jag nu vet hur jag har reagerat. Jag var tveksam ända in på planen vid busshållplatsen. Mamma måste ha sett min nervositet, för hon berättade om sitt första möte med Josephine. Hon berättade lugnt och stilla hur det hela varit, och jag blev genast också lugnare. När sedan du klev ut från bussen så förändrades jag totalt. Det syntes ju klart och tydligt att det var du. Det kunde vi inte missa, men det var ju inte en utklädd Mikael, utan det var din syster, ja din tvillingsyster som klev av. Jag blev häpen över din utstrålning, och ..., ja resten vet du. Nu tycker jag att det känns hur naturligt som helst, trots att det bara gått ett halvt dygn sedan du kom.

- Ja, jag känner likadant. Bra att du vågade berätta för mig hur du känt. Det uppskattar jag verkligen. Det här med tiden tror jag betyder mindre. Min uppfattning är att det är första intrycket som avgör fortsättningen. På något sätt signalerar vårt undermedvetna till



oss om det är OK eller ej. Vi känner instinktivt om vi kommer att gilla den personen vi möter. Jag känner i alla fall lika som du gör. Jag kände mig verkligen välkommen i eftermiddags.

- Ja, det släppte helt för mig, och som ett ytterligare bevis för det har du det som hände i kväll. Jag tänkte nästan hålla dig i "karantän" ett tag, skrattade Ingela. Inte låta dig gå utanför dörren förrän jag tränat och godkänt dig. I mitt huvud hade jag gjort upp ett hårt träningsprogram som du skulle genomgå innan näsan fick vädras utanför dörren. Och så kommer du här och är kvinna långt in i själen. Det är banne mej du som får undervisa mig.

- Nja, nu överdriver du allt, svarade jag men kände mig ändå mycket smickrad. Jag ställer gärna upp på ditt träningsprogram, för det är så oerhört mycket som är fullständigt naturligt för dig och som jag hela tiden måste tänka på. Sitta ner på toaletten är det första jag tänker på.

- Och inte klia dig i skrevet!

- Har jag gjort det? frågade jag förvånat

- Nej, inte du, men andra killar gör det alltför ofta. Ser inget trevligt ut. Apropå killar. Martin tittade på dig väldigt.

- Jaså, du såg det också, tror du han misstänkte något?

- Misstänkte något. Efter i kväll så skulle han inte se annat än en tjusig tjej även om du stod naken framför honom. Han föll pladask för dig. Grattis!

- Grattis till vad?

- Första killen du träffar blir dökär i dig. Det är ju alla flickors dröm att ha den dragningskraften, skrockade Ingela med påtaglig retsam röst.

- Passa dig du, svarade jag lika retsamt.

Vi fnittrade båda över detta konstaterande och spånade vidare en stund på ämnet kärlek och vänskap. Det var hur trevligt som helst att ligga i de vinkelställda sängarna och ha våra huvuden tätt tillsammans och ligga och småprata. Gång efter annan återkom mina tankar till hur mycket som förändrats bara för att jag funnit att jag gärna vill gå klädd i klänning. Jag har hittat en trevlig väninna i min kusin. Det som förut bara var ett utbyte av artigheter oss emellan, har nu blivit en djupare relation. Mitt könsöverskridande har öppnat en ny värld, inte bara för mig utan även för Ingela. Jag hoppades bara att inte samma överskridande hade stängt vägen till Stefan. Att den blivit förändrad hade jag redan konstaterat, men var den stängd. Ingela lovade att hon skulle vara mig behjälplig och se till att även Stefan fick vara med på mycket av det vi tänkte hitta på. Allt skulle han dock inte få hänga med på. Ingela tänkte verkligen passa på nu när hon äntligen hade en väninna och skvallerkompis så nära inpå sig.

Kapitel 13

Trots Ingelas vackra ord om att jag mycket väl tålde omgivningens granskning så blev det ändå karantän i några dagar. Jag retade Ingela ordentligt, men skall jag vara ärlig så var hon nog oskyldig. Såvida hon inte hade något avtal med SMHI och andra högre makter. Det började nämligen regna under den korta stund som var kvar av natten, och sedan öste det ner i dagarna tre. Ingen av oss hade någon lust att gå utanför dörren och "vädra näsan", utan vi föredrog att ligga på våra sängar och bara



prata, prata och prata. Det enda avbrottet vi gjorde var för att äta lite mat och prova kläder. Vi fick verkligen tid och möjlighet att vända in och ut på oss själva. Stefan deltog i en del av våra "seanser" och bidrog med många kloka tankar om mig och hans syn på att jag gick i klänning.

Stefan är en mycket klartänkt och frimodig ung man. Trots sina unga år är han ganska säker i sitt sätt och vet vad han vill. Han var, liksom Ingela orolig för hur jag skulle se ut som tjej. När även hans oro stillades så blev det lite mer åt det avundsjuka hållet för honom. Han förstod att jag förmodligen skulle mer vara med Ingela nu, och att han inte skulle få ha sin fiskekompis för sig själv längre. Kanske skulle han inte få tillfälle att ha mig alls längre. Det bekymrade honom, och både Ingela och jag förstod att vi måste ta hans oro på allvar. Däremot påstod han att det bekom honom inte det minsta vilka kläder jag bar, nu när jag hade bevisat att jag mycket väl kunde föra mig som tjej. Regniga dagar är ju nästan aldrig kul, men de här tre dagarna förde oss kusiner väldigt nära varandra och det betydde mycket för mig att få prata ut och diskutera med några "utomstående" i min ålder.

Lika plötsligt som det började, lika plötsligt slutade det. Men sommaren hade ändå tagit en tillfällig "timeout" och det blev nödvändigt att ha både tröja och strumpbyxor. Lyckliga över att ändå slippa ut ur vårt frivilliga fängelse, tog vi gärna omaket och byltade på oss kläderna. När vi ändå inte kunde njuta av sommarens värme, så försökte vi hitta andra sysselsättningar. Stefan lockade med oss till Havens hus och guidade oss skickligt runt mellan de olika akvarierna. Det märktes att hans stora intresse var fiske och allt som hörde därtill. Han tog oss också med ut på cykelturer i de närmaste omgivningarna. Såväl Stångehuvud som jättegrytorna norr därom visade han oss. Han verkade omåttligt stolt att få vara vår guide, och tom Ingela imponerades över hans kunnighet. Jag tror hon fick en liten annan synvinkel på sin bror, och för den delen även på sin hemstad. En dag släpade han med oss ända upp till Brofjordens inlopp, och där kunde vi intaga vår medhavda matsäck samtidigt som de jättelika, ja gigantiska, oljetankers gick in för att lossa sin last. Givetvis hade Stefan prickat in besöket så att vi skulle få se ett av dessa monster till fartyg sakta glida in mot raffinaderiet.

Vi hade stort utbyte av varandra och pratade om allt möjligt. Visst blev det mycket tjejsnack, för Ingela tog verkligen fasta på mitt behov av att få reda på så mycket som möjligt och berättade om allt. Stefan lyssnade tålmodigt på, men kunde inte låta bli att sticka in en liten gliring här och där. Vi förstod pikarna, och bytte samtalsämne, men så var vi ändå strax tillbaka på ämnet kvinnor och deras levnadsvillkor. De här dagarna med halvdant väder blev på det här viset väldigt värdefulla för mig. Jag skaffade mig fin och nyttig kunskap om hur det är att vara ung kvinna, samtidigt som jag fick vänja mig vid att leva som kvinna på heltid. För varje dag som gick kände jag att det blev mer och mer naturligt att röra mig i och bära upp kläderna. Att sätta på behå och strumpbyxor var nu något som gick rent automatiskt, liksom att snabbt lägga en enkel men ändamålsenlig makeup.

Sakta men säkert återvände sommaren, och vi kunde åter börja lätta på klädseln. Nu började också Ingelas kamrater att lämna sina trygga hålor och det tidigare så intensiva umgänget tog åter fart. Nu kände jag mig lite mer trygg, och visste dessutom mer om vilka vi mötte, så jag kunde ge mig in i diskussioner på ett annat sätt. Jag började helt enkelt skaffa mig en egen profil, och var inte lika beroende av Ingelas stöd. Det här märkte även hon, och det innebar att hon blev friare och mer naturlig i sitt umgänge. Hon kände dessutom att en liten börda lättades från sina axlar. På måndag skulle hon nämligen börja ett sommarjobb på det sjukhem som Maria arbetade på. Nu när jag hade skapat egna kontakter så kunde hon med gott samvete ägna sig åt jobbet.

Visst hade Ingela otur. Måndagen kom och med den en härlig värme. Samtidigt med att hon förberedde sig för att åka över till sjukhemmet kom två jämnåriga kamrater, Susanne och Berit, cyklande över till oss för att hämta mig. Vi skulle iväg till en liten badvik några kilometer härifrån. Hon såg verkligen halvt bedrövad ut, men hon önskade mig ändå en trevlig dag. Med god fart tog vi oss fram längs de, numera, kända vägarna. Jag hade hunnit skaffa mig god lokalkännedom, och visste mycket väl hur vi skulle åka. Vi parkerade våra cyklar under ett stort träd och sökte upp den lilla stig som skulle föra oss ner till vattnet. Efter bara några meter så öppnade sig en bedårande badvik. Vi trodde vi skulle vara först, men en familj med två små barn fanns redan på plats. Dessutom hörde vi



hur det prasslade bakom oss och förstod att badviken nog skulle bli "utsåld" redan tidigt på förmiddagen.

Vi uppsökte deras favoritplats och slog oss ner i den ännu lite våta sanden. Våra badlakan fick först tjänstgöra som små omklädningshytter innan vi iförda våra bikinis sträckte ut oss och tacksamt tog emot solens strålar. Samtidigt med att vi låg där och skvallrade så iakttog Susanne och Berit noga alla som kom. Det gällde verkligen inte att missa någon tjusig kille som passerade. Mitt i en mening tvärtystnade Berit och när jag vred på huvudet så såg jag fyra killar som just gjort entré på stranden. De hade också upptäckt oss, och styrde nu sina steg åt vårt håll. Alldeles innan de nådde fram såg jag att en av dom var Martin. Han såg samtidigt mig, och hans ansikte bröt upp och blev omedelbart en given konkurrent till den där gula skivan på himlen. Utan minsta tvekan slog de sig ner och såg till att de hamnade strategiskt mellan oss.

Grabbarna var inte sena att inleda närmare bekantskap med oss. När Martin såg att de andra började kela lite smått med Berit och Susanne följde han villigt efter. En lätt strykning mot min överarm följdes strax av ännu en. Jag började fundera på hur jag skulle hantera den fortsättning som jag förstod skulle följa, när den fjärde killen, Thomas tror jag han hette, omedvetet "räddade" mig. Han blev nog lite sotis på att han blivit utan tjej, så nu påkallade han allas vår uppmärksamhet och ville dra ut oss i vattnet. Jag var inte sen att nappa, och för att inte förlora något av det han uppnått följde Martin villigt med. Övriga var inte sena att följa efter och när vi sprang ner mot vattnet sökte Martin min hand och fångade den i flykten.

Det kändes att sommaren inte kommit så långt för vattnet var inte direkt varmt. Vi skuttade dock runt i vattnet och höll därmed kylan ifrån oss. Vi dök och simmade av hjärtans lust, men kylan vann till sist och tvingade upp oss ur det klara vattnet. Nu var det verkligen skönt med solens varma strålar, och jag sträckte lättjefullt ut mig på ryggen. Martin följde mitt exempel, så åtminstone temporärt fick jag vara utan uppvaktning. Det kändes som att ligga i en stekpanna, så het var solen. Efter några vändningar så måste jag svalka av mig igen och de andra hängde med utan protester.

När vi återvände upp så föreslog Berit att det var lunchdags. Fyra hungriga grabbar höll glatt med, men konstaterade omedelbart att de faktiskt inte medfört något ätbart. Typiskt grabbar skrattade Susanne, och efter en snabb inventering fann vi att det nog fanns tillräckligt i våra matkorgar för att hålla svälten borta från oss alla. Grabbarna mottog vårt besked med hurrarop och hjälpte glatt till med framdukningen. Vi hade inga som helst problem med att länsa de medförda matkorgarna på sitt läckra innehåll. De påträngande fiskmåsarna som hängde strax ovanför oss skulle inte få mycket att hämta efter att vi lämnat stranden i alla fall.

Efter ytterligare ett skönt bad, med tillhörande soltorkning, kände vi oss nöjda för dagen. Kanske hade vi redan frestat kroppen med för mycket sol, för jag kände hur det hettade lite här och var. Utan att byta om satte vi oss upp på cyklarna och trampade iväg hemåt. En efter en vek av åt sitt håll, och sista biten fortsatte jag själv fram till huset. Martin hade försökt bestämma en tid och plats när vi skulle ses nästa gång, men jag svarade lite undvikande att jag ville kolla med Ingela och hennes planer. Han lät sig nöjas, men hade ändå gett mig en hastig klapp på kinden. Huset var tomt vid min ankomst, så jag inledde med en avsvalkande dusch. Jag hade just klarat av det hela och stod naken i vårt rum när jag hörde Ingela komma uppför trappan. Jag bara hörde hur hon flämtade till när hon såg mig och utropade sedan

- Jösses så du ser ut. Skall jag ringa brandkåren?

- Va, ser jag så hemsk ut, svarade jag, väl medveten om vad hon åsyftade.

- Du är röd som en tomat. Det här måste jag hjälpa dig med. Bred ut badlakanet på din säng och lägg dig på magen, så kommer jag med en jättebra salva.

Jag lydde mer än gärna, för nu kände jag av det hela ganska ordentligt. Jag hade fått för mycket sol, men det skulle nog ändå inte bli några efterräkningar för jag hade ett bra färgpigment och blev lätt



brun. Ingela återvände och började sakta smörja in mig från topp till tå. Det kändes verkligen behagligt och salvan gav verkligen en skön lindring. När hon var klar med baksidan fick jag vända på mig och lika utförligt smorde hon in min framsida. Hennes rörelser blev långsammare när hon närmade sig mina mer privata delar. För att hon skulle komma åt bättre, så särade jag lätt på benen och nyfiket studerade hon den lilla anordningen som far förevisat mig för att hålla vissa saker dolda.

- Så det är så det fungerar. Jag har faktiskt undrat. Trodde nästan ett tag att du gjort dig av med den, men nu ser jag. Smart, mycket smart, och dessutom fungerar det ju jättebra. Men säg, är det inte obekvämt att ha den så.

- I början var det svårt, men nu har både den och jag vant mig. Lite då och då behöver den luftas lite, annars fungerar det bra, svarade jag utan att känna mig besvärad.

- Mm, men nu när jag ändå ser dig på så här nära håll måste jag nog hjälpa dig med en sak till

- Jaså, vad då, frågade jag nyfiket

- Ditt hår här nere stämmer inte riktigt med en kvinnas. Det skulle behöva ansas lite.

- Gör som du vill, svarade jag

När vi var klara och jag fått på mig lite kläder, så hörde vi från nedervåningen att maten var klar. För ovanlighetens skull så fanns alla på plats och var och en berättade om sina upplevelser under dagen. Sist ut var Maria, som beklagade sig att det var så svårt att få sommarvikarier. Hon arbetade som personalassistent på ett privat sjukhem. Idag hade dessutom en sjukskrivit sig, så nu var dom ytterligare en person kort. Samtidigt som hon ännu en gång förundrade sig över att det var så få ungdomar som ville tjäna en slant stannade hennes blick på mig.

- Har du Michaela lust att jobba lite?

- Visst har jag det, svarade jag, men kan jag det? Jag har ju inte fyllt 18 än och så är det ju det här med hur jag ser ut.

- Att du inte är 18 är inga problem. Dessutom fyller du ju om bara någon månad. Det andra tror jag heller inte är några konstigheter, eller rättare sagt jag vet att det inte är det. Jag kan fylla i alla uppgifter, givetvis dom rätta, och sedan är det en ensak mellan dig och mig att du har ett lätt förvanskat förnamn när du arbetar på avdelningarna. Jag tror ingen kommer att jämföra anställningsbeviset med det namn du uppträder under.

- Jag ställer gärna upp, men vad skall jag göra då?

- Du får jobba som vårdbiträde och hjälpa till på avdelningarna. Jag skall inte skönmåla, det är både ett slitigt och ibland otacksamt jobb, men det måste finnas någon som gör det.

- Kommer jag att få jobba ihop med Ingela?

- Kanske inte på samma avdelning, men jag kan nog placera er på samma schema, så att ni har all ledig tid gemensam. Det är nog förresten nästan ett måste, för annars kommer ni ständigt att gå på skilda tider och aldrig träffas. Men det är så många vakanser, så det skall inte vara några problem. Nå vad tror du?

- Jag känner mig inte tveksam, trots dina varningar. Jag vill gärna jobba lite, i längden blir det tråkigt att bara gå och inte ha något regelbundet att göra. När skall jag börja?



- Du får gärna komma redan i morgon. Har du inte eftermiddag i morgon, Ingela?

- Jo fram till 22, svarade Ingela.

- Men om ni två kommer till mig kl 13, så har vi en stund på att skriva papper och sedan visa dig runt. Du skall ju ha ut kläder och sånt också. Är vi överens? frågade en glad Maria.

- Ja, svarade jag, och jag såg på Ingela att även hon uppskattade denna förändring.

Maria tog emot oss när vi steg in i sjukhemmets entréhall. Från hennes fönster hade hon sett oss komma och gick oss till mötes. Vi passerade en liten reception och jag blev vederbörligen presenterad som Ingelas kusin från Stockholm. Vi fortsatte därefter upp till Marias kontor på andra våningen och alla papper fanns redan ifyllda och klara för mig att skriva under. Det kändes lite konstigt att skriva mitt mansnamn, hade ju börjat vänja mig vid att bli titulerad som tjej, och när jag dessutom stod i en knäkort enkel klänning kändes namnteckningen ännu mer overklig. Jag fick en hel bunt med papper att läsa igenom. De handlade både om sjukhemmet och om vad ett vårdbiträde hade att tänka på.

Jag började bläddra lite i bunten av papper när en rödhårig kvinna, runt 35 år, steg in genom dörren. Maria presenterade henne för mig, hon hette Rebecka, och skulle bli min handledare de första dagarna. Rebecka hade uppenbarligen fått reda på en del om mig, för vänligt sträckte hon fram sin hand till mig

- Välkommen hit Michaela, jag hoppas du skall trivas hos oss. Maria har berättat att du ställt upp med kort varsel, och vi är väldigt tacksamma för din hjälp.

Efter ytterligare några artigheter försvann Ingela iväg. Hennes pass började snart, men vi hade bestämt träff för att äta gemensamt fram på seneftermiddagen. Rebecka kollade med Maria om det var något mer, men allt var OK, så vi kunde gå till klädförrådet och välja ut mina arbetskläder. På vägen dit synade Rebecka mig från topp till tå, och jag blev en smula orolig, men samtidigt med att vi nådde fram till förrådet sade hon

- Du ser ut att vara en normal 38, eller hur?

- Vadå, jasså, javisst, 38 blir nog bra, stammade jag fram.

- Och 40 i skor?

- Ser du igenom allt, frågade jag imponerat

- Nej, men har man gått hit med alla nya några gånger så lär man sig snart, skrattade Rebecka.

Efter lite letande på hyllorna var jag strax utrustad med en vit rock, vita knästrumpor och ett par Scholls arbetsskor med öppen tå. Jag fick även ett vitt band att sätta i mitt hår så att det inte fladdrade runt hursomhelst. Vi travade sedan iväg till ett omklädningsrum som för tillfället var tomt. Rebecka letade upp ett tomt skåp och satte sig sedan att vänta på bänken mittemot det tomma skåpet. Hon sade inget men jag förstod att hon bara väntade på att jag skulle få på mig kläderna vi hämtat ut. Jag tvekade heller inte utan smidigt drog jag ner blixtlåset i ryggen och skalade av mig klänningen. Jag letade efter någon galge att hänga den på, men konstaterade att någon sådan inte fanns. Precis när jag började veckla upp min ihopvikta arbetsrock, hördes röster i korridoren och in kom ett 10-tal kvinnor i olika åldrar. Där stod jag bara i behå och trosor och kände mig en smula naken, när jag hörde Rebecka tog till orda

- Flickor, får jag presentera Michaela för er. Hon börjar här idag. Hon är Ingelas kusin och kommer från Stockholm.



Jag hann aldrig veckla ut rocken och få på mig den innan alla passerade förbi mig och hälsade. Deras namn surrade i luften och jag undrade hur jag någonsin skulle lära mig dom. Jag förundrades över hur naturligt de verkade ta det att jag bara stod i behå och trosor. Snart förstod jag också att de inte på något vis reagerat konstigt på min uppenbarelse, för här och var blottades kropp efter kropp och försvann in i duschrummet. Jag försökte stålsätta mig inför allt det vackra som passerade förbi, och det var tur att jag hade min rock att pyssla med. Blixtlåset krånglade verkligen, så Rebecka fick sticka iväg och hämta en ny omgång.

Under tiden började jag sätta på mig de vita tunna knästrumporna och började precis plocka ur skorna ur kartongen när de första återvände från duschen. De såg lite fundersamma ut när de såg att jag fortfarande var kvar, men när Rebecka återvände med en hel arbetsrock förstod de sammanhanget och började klaga på vilken dålig kvalitet allt hade nuförtiden. Nu hade jag inga svårigheter att få på mig rocken, och givetvis passade den perfekt. Framme vid spegeln fäste jag elegant upp mitt hår med hårbandet och noterade samtidigt att både behå och trosor syntes genom rocken. Den var nästan halvt genomskinlig, men det verkade som om det var helt OK, för ingen reagerade på hur jag såg ut. Jag avslutade min håruppsättning och vinkade käckt till de övriga innan jag följde Rebecka ut i korridoren.

Det var nästan skönt att få lämna omklädningsrummet. Det hade nästan blivit en övermäktig upplevelse att vara bland alla dessa nakna och halvnakna kvinnor och dessutom känna att de uppfattade mig som en av dem. Det där skulle nog komma att ta sin tid för mig, innan jag helt kunde låta bli att notera deras vackra former. Jag insåg också att jag, förr eller senare, också skulle stå där naken, och nu blev jag än mer tacksam mot Ingela som rättat till min hårbuske. Vad jag kunnat uppfatta när de kom ut ur duschen så hade mitt könshår numer motsvarande form och omfattning.

Jag fick följa i Rebeckas fotspår hela dagen. Först sökte vi upp all personal, och sedan gick vi runt i varje rum så jag fick hälsa på alla gamla damer som bodde på avdelningen. Jag fick också en kortare beskrivning varför de var här och vilka arbetsuppgifter som kom i första rummet för mig. Vi gick igenom vilka som skulle vändas regelbundet, och jag fick se på när Rebecka och Fatima bäddade om en säng utan att patienten steg upp. Det var strax middag för patienterna, och som första egna arbetsuppgift fick jag hjälpa två damer med att mata dom. Efter maten var det så ytterligare några att vända på, eller bädda rent åt. Jag blev ordentligt förvånad när Ingela dök upp och ville ta mig till matsalen. Inte hade jag haft en aning om att tiden sprungit iväg så snabbt.

Jag blev ordentligt förhörd om mina upplevelser, och eftersom vi satt alldeles ensamma, så berättade jag om omklädningsrummet. Ingela bara skrattade och tyckte att jag verkligen hade kastats direkt in i getingboet, och tydligen klarat mig helskinnad. Jag uttryckte också mina farhågor för hur jag själv skulle klara av att trippa ut i duschen naken. Främst tänkte jag på mina bröstproteser. Efter lite diskuterande tyckte vi att det bästa var att köra med öppna kort. Nåja, halvöppna då. Vi skulle dra en vals om att jag verkligen hade komplex för mina små bröst och därför skaffat mig proteser. Man ville inte sätta in hormoner ännu eftersom min pubertet ännu inte var helt överstånden. Eftersom jag bodde i Stockholm så skulle detta nog inte väcka någon som helst förvåning, för generellt så sågs stockholmskor som väldigt modefixerade och lite smått galna. Det här skulle bara bli en bekräftelse på deras redan etablerade fördomar. Vi skrattade gott åt vår plan, och gjorde bara den noteringen att vi skulle informera Maria om den också.

Kvällen rann bara iväg. Helt plötsligt stod bara nattgänget där och ville byta av oss. Jag tittade förvånat på klockan och konstaterade att hon faktiskt strax var 22. En ny presentationsrunda fick jag utstå, innan Rebecka och jag drog oss mot omklädningsrummet. Jag undrade om jag skulle få användning av min historia redan nu, men det visade sig att alla hade bråttom hem och ingen tänkte duscha. Jag bytte därför om och inväntade Ingelas ankomst. Rebecka avslutade sitt ombyte och med ett enkelt "Hej, vi syns i morgon" försvann hon ut. Ingela kom strax efteråt. En patient hade behövt lite extra hjälp och det hade tagit en stund. Hon bytte snabbt om och vi gick ut till våra väntande cyklar och trampade hem i den ljuva sommarkvällen. Maria och Lennart satt ute i trädgården och njöt av stillheten. Vi slog oss ner och de var givetvis nyfikna på hur min dag varit. Jag berättade så



detaljerat jag kunde, och både Lennart och Maria tyckte det var en alldeles utmärkt förklaring vi kommit på till mina bröstproteser.

Kapitel 14

Både jag och Ingela kom snabbt in i rutinerna. Det var faktiskt en lättnad att ha något stadigvarande att ägna sig åt. Ingen av oss upplevde heller att vi missade en massa annat på grund av detta arbete. Snarare så utnyttjade vi tiden mycket bättre och sov inte bort våra dagar. Genom att vi dessutom hade ett identiskt schema, så kunde vi träffas ganska ofta, även under dagarna. När det var lämpligt kunde vi ta ut några av våra patienter, och vandra med dom i den vackra park som omgav sjukhemmet. Dessa träffar samlade många av patienterna från alla avdelningar, och vi hjälptes verkligen åt för att få ut så många som möjligt. Det märktes också på deras aptit att det blev omväxling från den annars så enahanda rutin som gällde övrig tid på året.

För mig själv kändes det också väldigt kul, när den ena efter den andra patienten både kallade mig "fröken" och "syster". Varje gång detta inträffade log jag till inom mig och kände mig verkligt kvinnlig. När dom dessutom kommenterade mitt utseende, så blev jag förstås ännu mer smickrad. Jag fick även trevliga kommentarer från mina arbetskamrater, så visst trivdes jag med att arbeta. En del undrade naturligtvis varför jag åkte ända till Lysekil för att få arbete. Vad dom hört var ju bristen minst lika stor i Stockholm. Både Ingela och jag förklarade att vi gärna ville vara tillsammans, och att närheten till allt här gjorde att både arbete och fritid lättare gick att kombinera.

Som vi förutspått dröjde det inte länge innan mina bröstproteser upptäcktes och kommenterades. Först så höjdes ett förvånande ögonbryn över ett så drastiskt tilltag, men när jag en dag föll till föga och lyfte bort en protes för att visa mina små bröst höll de med om att jag nog gjort rätt val. Den här "förevisningen" var mycket noga planerad av oss två. Vi båda hade observerat att jag hade ett ganska naturligt och trovärdigt kvinnligt utseende just nu när min kropp fått en härlig gyllenbrun färg. De vita partier som fanns "lyfte fram" och förstorade mina nästan obefintliga bröst. Illusionen var perfekt, så när som på mina alldeles för små bröstvårtor. Men vi kom snart en lösning på spåret. Till mina bröstproteser hade vi införskaffat två extra bröstvårtor, för dessa kunde tyvärr ramla bort om oturen var framme. Nu tog vi dessa och fixerade dom över mina egna, knappt märkbara, vårtor. Vilken skillnad det blev. Vi bara gapade av förvåning hur annorlunda upplevelsen blev. Vi prövade sedan att både sätta på protesen och ta av den och de extra bröstvårtorna satt hela tiden troget kvar. Nu skulle ingen genomskåda den här bluffen. Det var vi övertygade om.

Dagarna efter min förevisning så var bröst, mina i synnerhet och andras i allmänhet, det givna samtalsämnet. Att verkligen ingen avslöjat det rätta motivet för mina proteser tyckte vi fick bevis för när de började skämta om dessa och i samma tonläge pratade om att än den ena, än den andra borde göra samma sak. Trots några huvudskakningar över vilka påhitt flickor hade för sig, framförallt från några av de äldre, så kände jag ändå att jag blivit erkänd och "upptagen" i kvinnornas inre krets. Det fanns inga antydningar om att jag inte hörde hemma där. I diskussioner var det många gånger en direkt fråga ställdes till mig hur saker och ting uppfattades från Stockholms horisont. Det gällde speciellt när vi pratade kläder och smink. Några hade också observerat att jag föredrog kjol eller klänning, vilket ivrigt applåderades av en del, och föranledde ytterligare kommentarer och diskussioner.

Visst var det ett stundom rätt påfrestande jobb jag hade. Tanterna var tunga och föga hjälpsamma, men kamratskapet var gott och med ett leende klarade vi av det mesta tillsammans. Vi var ju dessutom i blandade åldrar vilket gjorde att det blev en helt annan spänst i våra diskussioner. Alltefter hur olika åsikter penetreras så kände jag hur jag mer och mer valde någras sällskap framför andra. Det blev liksom ett litet gäng i gänget bestående av mig, Ingela, Gunilla, Svea, Florens och Rebecka. Jag var yngst och Svea äldst, Hon var faktiskt över 60 år men med ett härligt humör och glatt sinne. 40 skulle vara mer rättvisande på henne. Gunilla, Florens och Rebecka höll sig från strax under 30 till



runt 40. Florens hade invandrarbakgrund, kom från Italien för ett antal år sedan och verkligen var en tjusig kvinna. För det mesta hade hon högklackade skor och snäva korta kjolar. Även Rebecka visade sig ha ett annat ursprung, hennes föräldrar kom från Tyskland till Sverige i samband med kriget, och blev kvar här. Hon var infödd Lysekilsbo, men hade fortfarande starka band till Tyskland.

Vi sex blev mer än goda vänner och försökte även träffas på andra tider. När därför en långhelg stundade för oss var Rebecka inte sen att föreslå att vi skulle åka ut till hennes sommarställe som låg på en ö strax söder om Lysekil. Vi skulle kunna leva ett riktigt tjejliv, för ännu hade ingen i hennes familj kommit ut dit. Stugan låg dessutom lite avsides på ön, så det fanns inget som skulle störa. Alla nappade på kroken och planeringen satte full fart. Det var bara några dagar kvar, så vi delade upp det som skulle göras och alla fick sin del av kakan. Avresa bestämdes till efter passets slut på torsdag eftermiddag. Vi skulle samlas vid hennes båt i Norra Hamnen, prick kl 15.

En minimal packning, men ändå ett försvarligt berg av prylar, lastades in i Lennarts bil. Han skulle skjutsa ner oss och se till att vi kom iväg. Det hade inte mött några som helst problem, snarare tvärtom. Maria kände väl till alla och tyckte det bara var trevligt att vi kunde umgås över åldersgränserna. Hon visste dessutom en del om Rebeckas stuga, men hade aldrig varit där. Så allt skulle vi få det trevligt, det trodde hon visst det. Alla kom punktligt och efter att allt stuvats både korrekt och säkert i båtens alla utrymmen tuffade vi iväg i hennes träbåt som var som en bohustrålare fast betydligt mindre. Det rytmiska dunket från inombordsmotorn skulle följa oss i ett par timmar innan vi kom fram till ön.

Jag och Ingela bytte genast om till bikini och slog oss ner framme på fördäck. Rebecka log mot oss när vi passerade styrhytten och lovade att hon inte skulle stänka ner oss när vi gick genom vågorna ute på Saltöfjorden. Visst blev det lite gropigare när vi lämnade den skyddade hamnen, men hela resan skulle gå inomskärs. Vi skulle gå ner mot Fiskebäckskil och in i sundet mellan Skaftölandet och Gåsö för att sedan "drabbas" av havets krafter en stund innan vi åter kom i skydd bakom Gullholmen, men då var vi å andra sidan nästan framme. När de andra såg att sjön inte var så besvärlig och att vi nästan hade solen rakt mot oss, bytte även Svea och Gunilla om. Florens höll Rebecka sällskap. Hon ville ha det betydligt varmare innan hon klädde av sig.

Rebecka navigerade säkert och fint genom dessa farvatten. Det märktes att det inte var första gången resan gjordes, men ändå tog hon inget för det säkra utan följde hela tiden med på sjökortet. Vi mötte mängder av båtar, och jag tyckte de bara for omkring som yrväder, men Rebecka visade mig vilka regler som gällde. Lite då och då svor hon emellertid till, och för det mesta var det då någon snabbgående motorbåt som inte riktigt höll sig inom de riktlinjer som fanns. Solen värmde gott och det rytmiska dunket gjorde att man nästan somnade till där på fördäck. Vi kände också hur den lugna och avstressande miljön fick oss att varva ner och låta bli att tänka på att det skulle bli än tuffare de veckor som kom. Några skulle gå på semester och alldeles för få hade kommit för att ersätta dom.

Utan vidare förvarning lade Rebecka om rodret och styrde nu rakt västerut in i en vik. Farten dämpades och Rebecka påkallade min uppmärksamhet. Hon ville att jag skulle se till att fendrarna lades ut samt att jag skulle göra mig beredd att hoppa iland och göra fast båten. Ett riktigt hedersuppdrag. Nu såg vi också vart vi var på väg. Vi gled sakta in i en skyddad vik, omgiven av bastanta men kala bohusklippor som stupade brant ner i havet på ena sidan och långsluttande på andra. Här gällde det verkligen att navigera rätt, och Rebecka fick arbeta vidare i lugn och ro, med oss som lydiga redskap, beredda att rycka in så fort hon lyfte ett finger.

Så fort vi kom in bakom en stor bumling till sten dök huset upp. Det var en skärgårdsröd stuga som låg direkt på en någorlunda platt stenhäll. Strax intill fanns en liten grön plätt som avslutades med en kort sandstrand. Längs en annan stenhäll, med en klippvägg på c:a 3 m som stack nästan lodrätt upp ur vattnet, fanns en brygga förankrad rätt i berget. På bryggan fanns det även en präktig sjöbod och några bänkar uppresta mot klippväggen som just nu låg i halvskugga, men som borde vara en präktig "bakugn" vackra dagar. Rebecka smög nu sakta men säkert fram mot bryggan, och när vi, nästan omärkbart, törnade emot bryggan skyttade jag iland med tampen i handen och gick fram till pollaren.



Jag har aldrig varit scout, men ett dubbelt halvslag kunde jag göra och med fören fast förankrad skyndade jag mig till aktern och tog emot tampen där.

Rebecka inspekterade mina knopar och gav mig en godkännande nick. Urlastningen hade redan börjat, och uppspelta till tusen började ett lämmeltåg röra sig mellan brygga och hus. Det var inga svårigheter att hitta nyckeln, som satt under ena hängrännan, och Svea gick runt för att öppna alla fönster och vädra ut den lilla unkna doften som alltid fanns i hus som stod oanvända en längre tid. Huset inspekterades som hastigast och rummen fördelades mellan oss. Rummen var små, men det fanns gott om sovplatser. Ingen nöd skulle gå på oss här. Medan några fortsatte med urlastningen satte Florens igång med middagen. Med hennes italienska bakgrund, så var det givet att det skulle bli pasta som huvudrätt. Vi kände alla att det inte skulle sitta i vägen. Vi var ordentligt hungriga efter resan.

Efter den utsökta och mättande maten, hjälptes vi åt med disken för att sedan förflytta oss upp mot en höjd strax bortom huset. Kvällsolen var inte längre lika varm, så jag satte på mig en varm bylsig tröja utanpå min jeansklänning. Jag såg att de andra också bytte om till lite mer kvällsanpassad klädedräkt. Rebecka tog sedan täten och ledde oss på slingrande stigar upp mot kullen. Vi möttes av en vidunderlig utsikt och det spegelblanka havet färgades rött av den nedåtgående kvällssolen. Rebecka visade oss fram till några stenar som nästan var gjorda som en bänk att sitta på. Vi slog oss ner och andäktigt beskådade en mängd båtar som gled omkring ute på det öppna vattnet.

Gunilla, som var en flitig körsångare och musikant, trollade fram en tvärflöjt och började intonera sig i den vackra melodi som redan fanns i våra sinnen och som nu kompletterades med vackra toner. Lugnt och stilla betraktade vi den stämningsfulla solnedgången och pratade lågmält med varandra. När solen försvunnit bakom horisonten reste vi sakta och motvilligt på oss och återvände till stugan. Trots den varma dagen huttrade vi till när vi klev in i stugan, och Rebecka var inte sen att hämta en trave ved och började tända i brasan. Snart knastrade det om den torra björkveden och i flammornas sken satte vi oss runt bordet och pratade om det som föll oss in.

Helt utan anledning var inte detta besök. Både Ingela och jag undrade hur det kunde komma sig att en sådan här stuga stod tom i början av Juli. Nu fick vi förklaringen. Rebecka och hennes man hade beslutat sig för att separera, och nu hade han åkt på semester med sin nya kvinna och även medfört deras två minderåriga barn. Allt hade visserligen skett i fullt samförstånd, men hon kände en enorm längtan efter sina barn, och givetvis även sorg över hur det gått. Hon stod inte ut att gå ensam hemma i lägenheten, och egentligen stod hon inte ut med att vara här heller, men genom att vi var med, så fick det hela ändå en mening och hjälpte henne att hålla besvikelsen över Jörgens, hennes man, beslut under kontrollerbara former. Gunilla hade känt till det hela, men för oss övriga kom det som en total överraskning.

Den kvällen fick Rebecka gråta ut sin besvikelse och vi andra fanns bara där, redo efter bästa förmåga att hjälpa henne i sitt uppbyggnadsarbete. Klockan hade snurrat flera varv efter midnatt innan elden falnat och vi dragit oss tillbaka till våra rum. Visst var det ett tråkigt besked Rebecka kommit med, och visst hade kvällen slutat i moll, men det var som i en vackert och finstämt komponerad visa, man kunde ana att det fanns en gryning bortom horisonten och att det fanns hopp om nya glada toner i dur.

Jag vaknade av ett rejält plask, och tittade ut genom min lilla glugg till fönster där jag låg i överslafen. Det enda jag såg var en stor vattenkaskad och ett huvud som guppade omkring en bit ifrån. Jag tassade ut i mitt nattlinne och drog mig ner mot stranden. När jag kom närmare så såg jag att det var Gunilla och Rebecka som tog sig ett morgondopp. De uppmärksammade min närvaro och ropade

- Michaela, kom och hoppa i du också. Det är jätteskönt.

- Kommer skall bara hämta baddräkten, svarade jag och skulle just vända tillbaka mot huset när Gunilla fyllde i



- Äh, vem har baddräkt här. Inte vi i alla fall. Av med nattlinnet och hoppa i

Jag kände att jag inte hade något annat val, utan drog av mig nattlinnet och hoppade ur trosorna. Med ett elegant svanhopp dök jag i och hoppades bara att proteserna skulle sitta kvar trots påfrestningen. Det gjorde dom och jag kunde känna mig lugnare när jag simmade omkring nedanför bryggan. De två andra simmade mot mig och i all vänskaplig mening började vi stänka vatten på varandra. Trots att vi förde ett oherrans liv verkade det som om resterande personer uppe i huset inte verkade vakna till liv. Rebecka började simma mot en liten häll som låg mitt i viken och badade i morgonsol. Vi två andra följde efter i hennes kölvatten och när vi väl nått fram till hällen och tagit oss upp på den, sträckte vi oss lojt ut på den varma hällen, sida vid sida. Vi var fortfarande lite fnittriga efter leken nyss och hade svårt att varva ner, men gårdagens dystra stämning var som bortblåst och Rebecka sken som en sol. Det var också Rebecka som först tog till orda

- Michaela, det är en sak Gunilla och jag undrat över.

- Javisst, svarade jag lite hurtigt, men kände ändå kallsvetten tränga fram

- Har vi fel så ber vi så mycket om ursäkt för att frågan ställts, men vi undrar i all enkelhet, visst är du en kille egentligen?

Trots den bastanta bohusgraniten under min rygg kändes det som om avgrunden öppnade sig under mig. Det blev ett vakum i mitt huvud och allt bara snurrade. Tårarna trängde upp och jag kände mig helt plötsligt väldigt naken och övergiven. Jag hade svårt att fokusera min blick, men med en övermäktig ansträngning vände jag mig mot dom och snyftade fram

- Ja, det är sant. Jag ber så mycket om ursäkt. Vad tänker ni göra med mig? Förlåt mig, snälla ni förlåt mig. Jag skäms så fruktansvärt.

- Kors vilka starka ord du tar till, svarade Gunilla och lade armarna kring mina axlar. Det var inte så vi menade. Vi ville bara veta. Egentligen förändrar det ingenting, det var bara det att vi fick inte saker och ting att stämma. Det var därför vi ville veta.

- Jag och Maria känner varandra rätt väl, fyllde Rebecka i. Vi gymnastiserar tillsammans och pratar en hel del om våra familjer. Jag har aldrig tidigare hört om en 17 årig kvinnlig kusin i Stockholm, däremot om en lika gammal grabb.

- Du lurade oss nästan med dina bröstproteser, men sedan var du lite oförsiktig en dag i duschen och vi kunde ana något annat mellan dina ben, fortsatte Gunilla

- Men är ni inte arga på mig, frågade jag fortfarande med gråten i halsen. Jag har ju helt lurat er och trängt in på era domäner?

Båda satt tysta ett tag och jag tittade oroligt på båda. Det kändes som en evighet innan Gunilla, efter en nästan omärklig nick från Rebecka, började.

- Michaela, du förstår, det är skillnad på intrång och intrång. Jag skulle vara mycket arg och irriterad om du hade klätt ut dig bara för att få tillträde till vårt omklädningsrum. Då skulle jag ha skrikit i högan sky och kallat på polisen som fått satt dig bakom lås och bom. Det skulle jag gjort. Men vad gör man, och hur gör man när det kommer en söt ung person och uppträder och klär sig som vilken annan tjej som helst? Jo man uppfattar den här personen för vad den utger sig för att vara och accepterar både det ena och det andra. När man sedan, som i vårt fall, börjar tvivla på att det första intrycket kanske inte är korrekt, och personen ifråga fortsätter att uppträda exemplariskt, så infaller sig tvivel nummer två. Kanske är det ändå vi som har fel, än en gång. Så där har Rebecka och jag hållit på, fram och tillbaka. Vi har varit bergsäkert övertygade åt bägge håll.



- Men i förrgår så föll, fortsatte Rebecka, äntligen den sista pusselbiten på plats. Nu var vi säkra, men vad skulle vi egentligen ha den kunskapen till. Vad tänkte vi göra med den? För ett var helt säkert. Du hade ju inte gjort intrång på våra domäner, som du uttryckte det, för att på något sätt ställa till elände för oss eller skaffa dig vinning på något annat sätt. Nej du har inte ställt till med något, du har hela tiden uppträtt mycket korrekt, även om vi nu kan förstå några av dina blickar som vi ibland mött.

- Vi hade väl egentligen inte tänkt ta upp det hela heller, sade Gunilla och övertog stafettpinnen, men så nu i morse när du utan tvekan slängde av dig ditt nattlinne och hoppade i, så visade du för oss att du inte på det minsta sätt själv var tveksam i din roll. Du är tjej, åtminstone just nu. Därför tyckte vi att det kändes orätt mot dig att inte berätta om vår vetskap. Din första reaktion gjorde mig lite orolig att vi gjort en felbedömning, men samtidigt så förstår jag att du knappast kunde reagera på något annat sätt på vår "attack". Nu, när jag ser att du börjar återhämta dig, så är jag övertygad om att det kommer att kännas lättare även för dig. En viss press måste du känt hela tiden att bli avslöjad, eller hur?

- Jo, visst är det så. Jag har varit helnöjd med att ni uppfattat mig som tjej och att jag blivit upptagen som en av er. Det var också därför som jag blev så rädd när ni började ställa era frågor. Jag hade ju inte bara nästlat mig in hos er, utan ni såg ju mig som tjej också. Besvikelsen borde ju bli större då av att ha blivit lurad. Samtidigt som jag gått och funderat på hur länge bollen kunde rulla på utan upptäckt, så har jag blivit säkrare och säkrare i rollen som tjej och inte känt ett så stort behov av att avslöja mig. Uppenbarligen har jag då också blivit lite slarvigare och det har ni utnyttjat. Nu känns det faktiskt rätt bra, för ni verkar ju inte se annorlunda på mig nu än för en halvtimme sedan. Ni sitter ju fortfarande här bredvid mig och inte gör några försök att dölja era vackra kroppar.

- Så du tycker att våra kroppar är vackra, frågade Rebecka och log mot mig.

- Om, jag kan inte få nog av er. Jag får verkligen stålsätta mig för att inte stirra ihjäl mig

- Det uttalandet visar i alla fall att det fortfarande finns en kille inom dig. Jag känner mig väldigt smickrad, tillade Gunilla. Men Michaela, har du funderat på att ändra ditt kön permanent. Bli tjej på heltid?

- Jag kan inte svara på den frågan av den enkla orsaken att jag inte vet. För att ni skall förstå vad som hänt mig, så skulle jag vilja berätta hela bakgrunden till den här historien för er. Eftersom ni nu vet, så vill jag vara ärlig mot de övriga och även berätta för dom.

- Det får alltså bli ytterligare en kväll framför brasan, konstaterade Rebecka. Nästa offerlamm fram på podiet, skämtade hon. Men Michaela, jag kan garantera att det gör gott att vara offerlamm. Livet känns så härligt idag, efter att ha fått prata ut om både det ena och det andra inför mina osedvanligt trevliga och förståndiga tjejkompisar.

Rebecka lade stor betoning vid tjejkompisar och kramade samtidigt om mig hårt och innerligt. Gunilla stod sedan på tur och gav mig samma behandling. Jag fick torka bort ännu en tår ur ögonvrån, men nu var det av glädje. Misstog jag mig, eller torkade inte även dom bort en tår i smyg. Hur det än var, så uppmärksammade vi i alla fall att de övriga nu vaknat till liv och var på väg ner mot stranden för sitt morgondopp. Vi gled sakta ner i vattnet och simmade fram mot dom.

Kapitel 15

Efter ännu en helmysig dag kröp vi åter upp framför en tänd brasa. Stämningen var förväntansfull eftersom de sett oss stå och kramas där ute på kobben och nyfiket undrat vad det berodde på. Ingen av



oss tre sade emellertid något, bara hänvisat till att det skulle berättas saker framför brasan. Hela dagen gick vi omkring och smålog när de gjorde sina tappra försök att få reda på vad som skulle förtäljas under kvällen. Inte ens till Ingela yppade jag ett ord. När de så småningom förstod att vi menade allvar så lämnade de frågan obesvarad och vi alla ägnade oss helhjärtat åt ännu en underbar dag i havsbandet. Vi var ju här för att njuta och ha det bra, så då skulle vi ha det bra också. Vi pratade och stojade som om alla sex vore unga kvigor på sitt första grönbete. Men vid middagen började stämningen tätna och förväntningen stiga. De tre övriga studerade oss andra ivrigt för att i förväg försöka konstatera vem av oss som skulle berätta. Rebecka fick de flesta blickar, så det kom nog som en liten överraskning att det var jag som tog till orda.

- Ni har alla undrat vad som hände där ute på kobben. Svaret är att Gunilla och Rebecka ställde en fråga till mig som jag besvarade med ett ja! Vi pratade sedan en hel del om mitt svar och vi blev även överens om att ni borde få ta del av frågan. Jag lovade dessutom att berätta lite om varför frågan överhuvudtaget behövde ställas, och det är där jag tänker börja. Jag ser att era pannorna får djupa veck av mina kryptiska och invecklade formuleringar, men jag lovar, det är ingenting mot det jag nu tänker berätta.

Sakta men säkert började jag sedan nysta i den stora härva av lösa trådar som utgjort mitt liv sedan sent i vintras. Jag utelämnade inget, åtminstone inte medvetet, utan berättade fritt om mina upplevelser och känslor. Det kändes inte alls påfrestande att berätta allt detta, tvärtom. Jag uppfattade det istället som en stor fördel att för mig själv få gå igenom allt det som hänt och försöka knyta ihop en massa lösa ändar som dinglade här och där. Jag märkte också att det var 5 par nyfikna och intresserade ögon som iakttog mig och minsta rörelser från min sida, och 5 par öron som registrerade varenda stavelse jag uttalade. Ingen avbröt mig under hela tiden utan alla satt stilla och lyssnade. Berättelsen slutade med att jag återgav händelserna ute på kobben och det blev tyst och stilla när jag slutade, men det var ingen obehaglig tystnad, utan en som andades samförstånd och sympati.

Den första som reagerade var Florens. Hon reste på sig och omfamnade mig. Jag kunde väl aldrig ana att hennes späda kvinnokropp kunde innehålla sådana krafter som när hon gav mig sin björnkram. Fortfarande med mig i ett bastant grepp började hon tala

- Vilken berättelse, Michaela, jag är stolt över dig och ditt mod. Du har visat oss ett stort förtroende när du berättat allt för oss, och jag är enormt lycklig av att fått varit med och delat den här upplevelsen med dig och er andra. Du har verkligen visat prov på fina kvinnliga egenskaper och det är som kvinna jag kommer att se dig även i fortsättningen.

Svea stod på tur och ville också ge mig en kram. Hennes ögon blänkte när hon tittade på mig med sina varma bruna ögon.

- Jag tillhör en utdöende generation, det märker jag. Jag är väl inte lika entusiastisk över ditt hoppande mellan könen, jag vill nog gärna att män är män och kvinnor kvinnor. Ditt agerande väcker lite obehagskänslor inom mig, jag kan inte riktigt förklara varför, men så är det. Trots detta så kan jag inte gå oberörd från en berättelse som denna. Jag förstår att det måste cirkulera många motstridiga känslor inom dig, och tyvärr kan jag inte hjälpa dig mycket på traven när det gäller att ge dig några goda råd på vägen. Jag vill ändå säga att jag inte hyser något personligt agg gentemot dig. Du är en bra och präktig människa, men jag vet bara inte i vilken könsroll du hör hemma, och det stör mig. Mina konventioner säger att det inte skall finnas något mittemellan, fast jag så tydligt ser att du uppenbarligen är en som kan finnas på bägge sidor. Du får förlåta mig om jag kommer att vara lite avvaktande gentemot dig, men det är då främst hos mig du skall leta felet, och inte ta det personligt.

- Jag bryr mig visst om vad du tycker, och jag respekterar att du har en annan inställning. Hur skulle jag förresten kunna vägra dig en annan uppfattning. Jag är ju inte ens själv klar över min egen.



Svea log än en gång mot mig och gav mig en vänlig klapp på axeln innan hon satte sig. Ingela satt stilla, men jag såg på henne att hon också hade berörts av min historia, trots att hon kände till det mesta av den sedan tidigare. Tystnaden lägrade sig åter, och jag kände att de övriga väntade på att jag skulle säga något. Det kurrade till i min mage och de förlösande orden blev

- Är det bara jag som är hungrig?

Jag var ingalunda ensam om att vara hungrig. Alla tyckte det var ett alldeles utmärkt förslag, och det lilla trånga köket befolkades snabbt med villiga personer. I all hast dukades det upp till en kvällsvickning av modell större. Någon letade även upp en vinflaska som öppnades och fördelades ut på våra kristallglas i äkta plast. Vi pratade och diskuterade, och trots att jag vrängt ut och in på mig själv, så upplevde jag mig tryggare i min roll nu än bara dagen innan. Man eller kvinna spelade mindre roll, det här var jag, så enkelt kändes det.

Lördagen inleddes lika som dagen innan med ett morgondopp. Nu var vi fler som orkat upp, och den lilla badviken blev nästan överbefolkad av nakna damer. Jag ville gärna visa min respekt för Sveas tveksamhet kring min könstillhörighet, och dök upp i bikini, men efter livliga protester från de övriga så åkte den av fortare än kvickt. Det var inte tu tal om annat än att jag fortfarande var en av dom, vilket värmde mig oerhört. Eftersom även solen gjorde sitt bästa för att värma våra själar så ströks alla planer för dagen och vi blev liggande kvar på klipphällarna och lögade oss. Fram på förmiddagen blev trafiken, både till lands och havs så intensiv, att det inte längre kändes behagligt att ligga naken på hällarna. Baddräkter och bikinis åkte på men sysselsättningen var densamma. Delegationer skickades med jämna mellanrum upp till stugan för att få ut läskande drycker och något som kunde fylla tomma och skrikande magar.

Vi envisades med att ligga kvar på hällen, mitt i inloppet, och det utbröt en inofficiell tävlan mellan delegationerna om att transportera ut alla livsnödvändigheter på smartast och minst krävande sätt. Reglerna var enkla och få, inga yttre hjälpmedel tillåtna utom en mycket rank plankbit som drivit iland. Under stort jubel och många skrattsalvor, utfördes uppgiften och planerna för nästa vända drogs upp och livligt kommenterades av de övriga. Mitt i allt stoj och glam äskade Rebecka tystnad och vi vände oss förväntansfullt mot henne.

- Flickor, i kväll vill jag inte vända ut och in på någon. Visserligen har det varit både nyttigt och skönt, det är både jag och Michaela överens om, men någon måtta får det väl vara. Jag vill därför föreslå att vi gör något helt annat. I kväll är det nämligen bryggdans uppe på Gullholmen, och jag tycker vi klär upp oss i våra allra ljuvligaste klänningar och seglar upp dit med båten.

- Ett utmärkt förslag, ropade vi i mun på varandra, och helt plötsligt fanns det annat än mattransporter som upptog vårt intresse.

Rebecka lade ut med ett skepp fyllt av vackra förväntansfulla damer. Vi stod och trängdes framme vid fören som om vi slogs om att vara skeppets galjonsfigur. Vi lät den friska havsbrisen fläkta genom håret och greppa tag i våra kjolar. Flera snabbgående båtar slog sina lovar kring oss och när de fått klart för sig att vi var på väg mot samma brygga drog de iväg med ett "Vi ses på bryggan". Förväntningarna steg i kapp med att antalet båtar ökade. Till slut kunde vi höra spridda toner tränga sig igenom havets vindar och mullrande motorer. Det var full fart i den lilla hamnen, och färjan från fastlandet hade ett visst schå att påkalla fri väg. Rebecka visste emellertid vart hon skulle gå och gick lite längre norrut, en bit bort från stora hamnen. Där hade hon en släkting som hon kunde ankra upp hos. Återigen fick jag agera hoppilandkalla, bara med den skillnaden att bryggan i det här fallet var en annan båt och guppade rätt rejält i svallet från alla andra båtar i farvattnet. Men jag lyckades hoppa över till andra båten utan att drutta i och även surra båten säkert vid den andra.

Efter att alla fått fast mark under fötterna drog vi oss mot stora bryggan längs slingrande stigar och slippriga spänger. Helskinnade kom vi fram och genomförde ett nödvändigt skobyte. Det blev en



något kvinnligare variant än de gympadojor som nu missprydde våra annars så vackra fötter med nylackade tånaglar. Jag hade tagit som mitt specialarbete att göra fotvård på samtliga, vilket uppskattats fullt ut. Klasar av intresserade herrar i olika åldrar följde intresserat vårt skobyte och visslade gärna till om en vindpust lyfte lite för mycket på någon kjol.

Bryggan var full av folk som rörde sig fram och åter i väntan på att musiken skulle börja. Några pojkar satt och dinglade med bena över kajkanten och försökte locka upp någon krabba med det medhavda snöret och klädnypan. Uppenbarligen var dom rätt framgångsrika, för i hinken mellan dom kryllade det av krabbor. Lite längre bort satt ett yngre par och kelade med varandra och var som förlorade för omvärlden. På den lilla scenen , tillfälligt uppriggad för kvällen stod ett gäng och monterade upp den rikhaltiga utrustningen. En lika tillfällig servering på baksidan av affären gjorde lysande affärer. Speciellt var det många som försökte släcka törsten i den ljuva och varma sommarkvällen.

Några som redan släckt törsten, plus lite till, stod en bit längre bort med ryggen vänd mot folket. Från den mittre regionen av kroppen kunde man skönja en smäcker stråle som gick i en vid parabel och plaskade ner i vattnet därunder. Några genomförde samtidigt en balansakt i den högre skolan och visade upp prov på hur en svajande rörelse kan se ut i asynkron stereo. Nu var uppenbarligen allt klart upp på scenen och musikanterna hälsade oss välkomna. Givetvis blev det en vals som öppnade kvällens dans och det var inte vilken vals som helst. Trakten till ära så måste givetvis "Maj på Malö" vara en av de mest lämpliga.

Så fort valsen annonserades började paren strömma ut på det omgärdade dansgolvet. Jag hann inte ens fundera på om jag skulle bli uppbjuden innan jag kände någon som sög tag i min hand, och mest i förbifarten, frågade om lov. Men så mycket till alternativ verkade jag inte ha, för innan orden uttalats helt, var vi halvvägs upp på dansgolvet, och strax tittade jag in i en ung mans pigga och glada ögon. Musiken startade och med ett fast grepp om min armbåge började han lotsa oss mellan alla de andra dansanta gästerna. Golvet var klart underdimensionerat, och i ögonvrån såg jag hur arrangörerna redan slet för att utvidga den dansbara ytan. Min kavaljer var en skicklig dansör och kunde parera alla mina misstag. Fortfarande satt dock takterna i, från maskeraden i våras, så jag kände mig någorlunda hemma på hur stegen skulle tas. Under dansen stämde de flesta även i med sång, så dansandet kompletterades på ett trevligt sätt med en variant av allsång.

Jag och Ingela blev på ett tidigt stadium "infångade". Vi hade blivit uppbjudna av två killar som tagit färjan över från Lavö. De var prydligt klädda i skjorta och ljusfärgade chinos, och vi hade funnit varandra i både stil och sätt. När första dansen var slut så bad de om en omedelbar fortsättning, och så hade det fortsatt. Eftersom båda var väldigt artiga och belevade, och dessutom bra dansare så hade Ingela och jag inget emot att ägna kvällen åt dessa två herrar, istället för att återfinnas på den allmänna köttmarknad som utspelades i pausen mellan två låtar. Efter ett par tre omgångar kändes det i alla fall rätt skönt att vila oss, och hand i hand vandrade vi ut från dansgolvet. Vi uppsökte en liten lugnare plats, fortfarande med strategisk överblick över den festligt dekorerade bryggan.

När vi kom en bit bort från musiken, så blev det också möjligt att prata i mer normal samtalston. Våra kavaljerer presenterade sig som Patrick och Kristoffer. De var sommargäster på Lavö och brukade tillbringa somrarna här. Var de kom i från rådde det liten tvekan om. Deras värmländska accent var tydlig och klar. Orten de kom från var Kil, ett samhälle någon mil norr om Karlstad. Vi presenterade oss också och sedan började det tålmodiga arbetet att genom konversation gaffla in varandras intressen och egenheter. De var väldigt lättpratade, och snart visste nog Ingela och jag mer om dom än vad de visste om oss. Vi undvek skickligt alla närgångna frågor med en motfråga, och förvånansvärt ofta föll de i fällan och pratade om sitt.

När konversationen tillfälligt gick i stå, och samtalsämnena inte stod på kö, räddade vi oss upp på dansgolvet för några rundor, och sedan kunde tungorna åter lossna. I en utav pauserna lossnade Patricks tunga på ett helt annat sätt. Han böjde sig helt sonika fram och kysste mig på munnen. Fullständigt tagen på sängen föll min haka ner och lämnade munnen vidöppen. Han var inte sen att



utnyttja tillfället, som han givetvis uppfattade som en "inbjudan", och lät sin tunga invadera min munhåla. Jag blev så perplex att jag inte kom mig för att protestera, utan lät honom fortsätta. Han böjde mitt huvud bakåt så kraftigt att jag av rädsla att falla famlade efter något som kunde hindra fallet. Min hand flög upp och fick tag om hans nacke. Automatiskt gjorde detta att jag höll honom hårdare mot mig, och inte tillät att han avslutade sin kyss. Givetvis blev han sporrad av denna min, som han uppfattade, villighet och fortsatte kyssen. Min tunga försökte då mota bort hans, och lika plötsligt befann sig min inne i hans munhåla.

Till min stora förvåning så kändes det inte obehagligt, utan fullständigt naturligt och rätt. Inte förrän Ingela och Kristoffer sparkade oss på smalbenen särade vi våra huvuden och rättade till våra generade anletsdrag. Vi såg också ett antal dansande runt om oss som log välmenande mot oss. Tätt ihopslingrade fortsatte vi dansen och mina tankar kunde inte lämna vår kyss för en stund sedan. Jag försökte slå ifrån mig mina grubblerier, men de återvände ständigt i en eller annan form. När dansen tog slut föreslog Kristoffer att vi borde läska våra strupar. Ingen opponerade sig utan Ingela och jag fick i uppdrag att hitta en lämplig plats att intaga förtäringen på medan grabbarna ställde sig i den slingrande kön fram till utskänkningsdisken.

Vi hittade ingen bättre plats än den vi suttit på för en stund sedan, och återvände dit. Ingelas ögon tindrade så glatt, så jag förstod att även hon uppskattade sin kavaljer. Vi hann emellertid inte fördjupa oss i ämnet innan grabbarna kom med två välfyllda brickor med både läskande drycker och närande tilltugg. Patrick slog sig ner tätt intill mig och likt hungriga vargar gav vi oss i kast med att länsa brickan. Det var nu inga större svårigheter och vi såg att de andra två minst höll samma takt som vi. Lite grann av den läckra Skagenröran hamnade på mitt finger och jag letade febrilt efter servetter, men inga stod att finna. Patrick såg min blick och sade bara

- Det där tar jag hand om

Han fångade in min hand och helt utan preludier stoppade han mitt finger in i sin mun och slickade av röran. Vi skrattade gott åt hans förslagenhet och jag gav honom en vänlig klapp på kinden som tack för hjälpen. Det här blev signalen till fortsatt närkontakt, och jag såg att våra kamrater snett framför oss redan var en god bit in på kapitel 3 i livets instruktionsbok hur kontakter skapas och genomförs över könsgränserna.

Patricks ena hand hamnade på mina knän, och den andra lade han tryggt runt min hals och lät den dingla i behaglig närhet av mitt högra bröst. Sakta smekte han mitt knä, och när detta inte mötte några protester utökades rörelsemönstret. Samtidigt med att han återigen sökte min mun med en kyss letade sig handen in innanför kjolkanten. När den började vandra för långt in lade jag bara en av mina händer på den, utanför kjolen, och han förstod och gjorde halt. Kyssandet fortsatte och jag besvarade även hans invit med att smeka honom över ryggen och låta mina fingrar leka med hans hår. Hans hand lämnade nu mina ben och istället sökte den sig uppåt längs min kropp och hamnade utanpå mina bröst. Med kraftiga, men ändå sensuellt mjuka, rörelser smekte han brösten. Proteserna till trots kunde jag känna hans fasta grepp och kände massvis med stimulans fara genom kroppen. Jag fick en snabbare andhämtning, vilket gjorde det nödvändigt med en liten andningspaus. Hans tunga ville inte riktigt sluta så vi nafsade varandra lite vänskapligt innan jag kunde andas lite frisk luft.

Nu var jag riktigt i gasen, och samtidigt med att syre ackumulerades i mina lungor gav jag honom ett antal lätta kyssar på kinder och i panna. Jag nafsade även honom på örsnibbarna och fortsatte att smeka honom på ryggen. Jag såg mig hastigt omkring och fann att jag kunde få lite stöd för ryggen om jag lutade mig bakåt. I den halvliggande ställning jag hamnade i fick Patrick full access till min överkropp och utnyttjade skickligt detta. Hans stora händer vandrade från min mage och upp till brösten i en aldrig avstannande rörelse. Min kropp skälvde lätt av den sensuella känsla som spred sig i kroppen av det faktum att det var en annan person som så påtagligt ägnade min kropp denna uppmärksamhet. Det faktum att vi båda var av samma kön, existerade inte i min hjärna. Här och nu var jag kvinna fullt ut och kände mig oerhört smickrad över denna uppmärksamhet.



Det märktes, trots allt, att Patrick var en väluppfostrad gentleman. Han kände instinktivt att det fanns gränser för hur långt man kan gå på en allmän plats. Den kurtis vi hittills ägnat oss åt, var visserligen intensiv och nog så erotiskt stimulerande, men ändå fullt acceptabelt under omständigheter som denna kväll. Dessutom höll vi oss mycket diskret en bit vid sidan om allfarvägarna. Även Kristoffer och Ingela visade samma hänsynstagande och började nu att rätta till klädsel och åter bli kontaktbara för omvärlden. Lite generat log vi mot varandra, men höll samtidigt våra kavaljerer i ett fast grepp. Några småkyssar lite då och då fick ingå i avsvalningsproceduren.

Jag fiskade upp en liten fickspegel ur handväskan och bättrade på mitt läppstift innan vi åter kände behovet av att dansa. Med lätta steg tog vi oss upp på dansbanan som fortfarande var välbefolkad, även om trängseln inte var lika påträngande nu. Klockan hade också passerat midnatt och fler och fler började lämna festområdet. Vi fick reda på av grabbarna att sista färjan till Lavö skulle gå strax efter dansens slut, och dit var det nu en alldeles för kort stund. Vi fick helt plötsligt bråttom att fånga in den härliga kvällen och allt som hörde den till. Stillsamt och vackert kröp vi in i varandras famnar och med mitt huvud mot hans bringa förde han mig runt på dansgolvet. Vi hade sedan så svårt att skiljas, efter att de sista tonerna rullat iväg över sundet, att färjeskepparen fick dra en extra gång i mistluren innan Kristoffer och Patrick släppte våra händer och hoppade ombord.

Kapitel 16

Livet återvände till en vardag efter vår 3-dagarsutflykt. Men visst hängde de omvälvande känslorna kvar efter mitt sammanträffande med Patrick. Funderingarna om min könstillhörighet tog fart inom mig och kunde ta sig smått groteska proportioner. Var jag en homosexuell transvestit eller en kvinna född i en manskropp? Om jag nu påstod att jag inte var homosexuell, hur kunde jag då hänge mig så förbehållslöst åt honom, och tom uppmuntra honom och dessutom själv känna tillfredsställelse över hans kyssar och smekningar. Lika absurt blev resonemanget om jag svor mig fri från att vilja byta kön. Både Ingela och Maria märkte att något inte stämde med mig och frågade vad som var fatt.

- Kom Michaela så sätter vi oss i trädgården. Du ser ut att behöva prata ut om något, inledde Maria och tog med mig och Ingela till trädgårdsgruppen i bortre hörnet av den lilla trädgården. Berätta nu vad som hänt.

- Jo, du kommer ihåg att jag och Ingela träffade två killar ute på Gullholmen.

- Mm, det kommer jag ihåg, det är ju dessutom mindre än en vecka tillbaka. Vad är det som är så bekymmersamt med det?

- Det har fått mig att fundera lite mer kring min person. Vem är jag egentligen? Vem var det som lurade vem där ute på Gullholmen?

- Så du menar att någon blev lurad.

- Ja, först och främst Patrick. Uppenbarligen trodde han ju att jag var en tjej, och jag gjorde absolut inget för att ta ur honom den villfarelsen, tvärtom. Den andre att bli lurad är ju jag själv. Vem trodde jag egentligen att jag var. Är jag verkligen så naiv att jag tror att jag är en tjej bara för att jag går omkring i klänning? Är jag så lättlurad?

- Kära Michaela, låt oss ta en sak i taget. Jag gör inte anspråk på att kunna besvara dina funderingar till punkt och pricka, men jag tror mig i alla fall om att kunna ge dig lite vägledning. Dom här frågorna du ställer är inte lätta att bena ut, men jag förstår att dom är av yttersta vikt för dig att få klarhet i. För att börja någonstans så vill jag börja med det här att lura honom, var det Patrick han hette?

- Ja



- I objektiv mening så blev han, helt korrekt, lurad, men sätt in den här händelsen i ett större sammanhang. Hur många flörter sker det av liknande karaktär under en sommar, och hur många kommer man att komma ihåg? Jag skulle bli förvånad om det antalet blir lika. Efter varje flört så tar man det hela givetvis på fullaste allvar och befinner sig i sjunde himlen, men tiden gör att minnet bleknar bort och annat tar överhand. Missförstå mig därför rätt när jag nu påstår att ni snart kommer att ha glömt bort Kristoffer och Patrick. Förmodligen är det lika för dom två. Patrick umgicks den här kvällen med en söt och trevlig flicka, och båda två fann nöje i det umgänget. Patrick hade ingen anledning att tro att du var någon annan än det du utgav dig för och kan därför heller inte sägas ha blivit lurad. Du har hela tiden uppfyllt hans förväntningar, och inte på något sätt misskrediterad honom och hans ego.

Maria lät orden sjunka in i våra medvetanden, och det syntes på hennes blick att hon uppfattat att vi kunde följa hennes resonemang. Efter en liten konstpaus fortsatte hon

- Lite svårare är det om du lurat dig själv. I vår uppfostran ingår att män och kvinnor hör ihop. Vi skall träffas, umgås för att sedan fortplanta oss och föra släkten vidare. Det är så vi byggt upp vår existens. Ibland fungerar inte allt enligt riktlinjerna och verkligheten ser annorlunda ut än kartan. Då är alltid frågan om det är verkligheten eller kartan det är fel på. Du representerar i allra högsta grad verkligheten i det här fallet, och eftersom alla vi andra går omkring med kartan och förutsätter att allt ser ut som den blir det problem. När du därför bedömer huruvida du lurar dig själv eller ej, så måste du ta med omgivningens förväntningar i bilden. Vem skulle inte bli uppmuntrad och falla för sådana frestelser som ni blev utsatta för. Jag skulle nog hellre säga att du skulle ha varit högst onormal om du inte följt minsta motståndets lag och lekt leken vidare. Du anpassade dig till kartan och har därmed heller inte lurat dig själv.

- Jag tror faktiskt jag förstår hur du menar, och jag känner mig riktigt glad att du hjälper mig att reda ut det här. Jag är bekymrad. Men hur ser du på om jag är eller inte är homosexuell?

- Du är absolut inte homosexuell, svarade Ingela raskt

- Nej, det tycker inte jag heller, svarade Maria. Som vi sa nyss, så har du anpassat dig. Du uppträder som och efterliknar en kvinna så mycket du någonsin kan, vilket i allas ögon gör dig till en kvinna. Att du sedan inte är det förändrar inte inställningen. Ditt motiv för att klä dig i kvinnokläder är heller inte i första hand för att komma i kontakt med män, utan det blir mer en följd av ditt uppträdande.

Det kändes som om en tung sten lyfts från mitt bröst. Jag tyckte jag hade fått klarhet i några mycket väsentliga frågor. Visst fanns det fortfarande stenar att vända på, men just nu var jag nöjd med att ha rett ut dessa frågor. Jag var också mer än nöjd med hur mitt avslöjande hade tagits emot utav mina arbetskamrater. Deras inställning till mig förändrades inte på något nämnvärt sätt, snarare tvärtom. Nu när fler visste blev jag också mer öppen och vågade ta för mig mer. Allteftersom dagarna gick förstod jag att fler och fler fick reda på mitt rätta jag. Det underliga var att jag brydde mig väldigt lite att beskedet nu spreds som en gräsbrand runt sjukhemmet. En av anledningarna till det var att ingen verkade bli speciellt förvånade, eller störda över beskedet. Ingen spottade på mig eller kastade glåpord efter mig. De hade lärt känna mig som kvinna, och nu när sanningen visade sig vara en annan låg ändå det första intrycket kvar. Det var bara några få som diskret vände sig bort om jag råkade passera dom i ett alltför naket tillstånd.

Några modiga kom fram och visade stort intresse för mig och min förvandling. De var många gånger väldigt nyfikna på varför jag gjorde detta. Dom riktigt modiga vågade dessutom fråga om "den där saken" fortfarande fanns kvar, ingen hade ju någonsin sett den. När jag lite generat berättade att den fanns kvar blev de ännu mer nyfikna hur det gick att gömma den så effektivt. Säga vad man vill om



kvinnor, de kan nog hålla på sig väldigt länge, men när de väl kommer till skott blir frågorna både raka och intima. Här fanns det verkligen inga heliga kor. Jag fick också många förfrågningar om jag kunde komma på fester, eller följa med hit och dit. I mitt inre funderade jag på om det var för att visa upp den missbildade apan, som jag plötsligt blivit så attraktiv, eller om det var ett ärligt menat intresse för mig som person. Tyvärr var jag inte tillräckligt modig för att ställa frågan, så den hängde där obesvarad.

Ingelas kamratgäng verkade dock inte ha nåtts av ryktet, utan där var jag fortfarande en helt vanlig tjej. Vi umgicks som vanligt även om det var stor turbulens vilka som kunde delta. Det var semestrar här och resor där, varvat med en del arbete. Martin, han som enligt Ingela blivit upp till öronen förälskad i mig, var en av dom som försvunnit på semester, till min stora lättnad. Jag hade inget emot honom som person, men kände mig inte redo att ta itu med nya invecklade turer med en ivrigt uppvaktande kille. Visst kände jag att många av de övriga killarna också hade ett gott öga till mig, men det kändes att det mer var på kamratnivå. Efter min kväll med Patrick så kunde jag också agera mer avslappnat och frimodigt i min roll gentemot alla manliga kamrater.

Genom att jag börjat arbeta på sjukhemmet så blev det inte så mycket tid över för Stefan som jag hoppats. Han verkade dock acceptera mig så som jag var och uppträdde helt naturligt. Han var lika arg och retlig gentemot mig, som han var mot Ingela. Han gnällde ständigt och jämt på att tjejer fick alla fördelar och att vi fick vara ute hur länge som helst. Nu varade hans irritation sällan några längre stunder, utan han behandlade oss i allmänhet och mig i synnerhet väldigt schysst. Blev han alltför ilsken så kunde jag föreslå att vi skulle ut och fiska en stund med båten. Då sken han upp som en sol och mjuknade på en gång. Han hade verkligen vikt sitt liv åt fiske och försatte inget tillfälle att blöta dragen. Helst ville han ut med båten, för givetvis fanns de bästa fiskeplatserna en bit ut, men för att få ta ut båten så skulle någon av oss äldre vara med. Ingela delade inte detta intresse, så när dessa tillfällen kom blev det Stefan och jag som drog iväg.

I ett svagt ögonblick hade jag lovat honom att ställa upp en morgon, men inte hade jag räknat med att han skulle ut så tidigt. Redan kl 4 skrällde väckarklockorna, och med viss möda drog jag nattlinnet över huvudet och fick på mig mina utvalda paltor. Morgonen var fuktig, och lätta dimmoln låg lite här och var. Lite råkallt kändes det när vi tog klivet ut genom dörren, men vi förstod att dagen skulle nog bli både varm och solig. Det var fullt tillräckligt, redan nu, med bara shorts och långärmad t-tröja. Sedan kom ju flytvästen ovanpå och värmde en del. Under hade jag förberett mig genom att redan från start ha en hel baddräkt på mig. I vår korg låg både matsäck och ytterligare kläder för både bad och ombyte.

Staden låg tyst och stilla när vi cyklade ner mot hamnen. Några enstaka kringdrivande turister såg vi, liksom de flitiga tidningsbuden som just påbörjat sitt arbete. Vi var dock inte ensamma i hamnen. Den tidiga morgontimman till trots så var det riktigt många som hade samma tanke som vi. Vi låste våra cyklar och flyttade ut vår packning i den lilla ruffade båten. Stefan lösgjorde förtöjningarna och tog sedan resolut hand om det lite knixiga företaget att lotsa båten ut ur hamnen och mot öppet vatten. Han ville ju i alla fall visa vem som var karl av oss två.

Grundet prickades in med hjälp av några tydliga landmärken i två olika riktningar. Det gällde att hamna mitt ovanför några riktiga grynnor som låg på 4-5 meters djup och alltid var pålitliga fiskeställen. Vi ankrade upp och började förbereda vår fiskeinsats. Dimmolnen hängde kvar lite här och där, men värmen hade säkert stigit ett par grader redan. Runt omkring oss var det lugnt och stilla. Vi hade all tid i världen på att sitta och prata, med fiskespönas vinande och rullarnas knäppande ljud som ett monotont och rogivande inslag. När vi diskuterat igenom det mesta som rörde dagens fisketur och lugnet åter lägrade sig fick jag en ingivelse att prata med Stefan om hur han klarade av att jag uppträdde som tjej.

- Stefan! Jag måste fråga dig rakt ut. Hur känns det för dig att jag går klädd så här? Har det varit jobbigt?



Stefan lyfte förvånat på huvudet och skärskådade mig. Den här frågan kom tydligen som en överraskning, men det syntes att han inte ogillade den och att han ivrigt höll på att formulera sig.

- Jobbigt har det väl inte varit, men annorlunda. Du är en annan person nu, fast ändå inte. Du pratar precis som vanligt, fast det du pratar om är annat än det vi pratade om när vi träffades förr. Sedan klär du dig annorlunda nu, och då menar jag inte att du har tjejkläder, utan det är liksom en annan stil på dina kläder. Förr gick du nästan jämt i ett par slitna byxor och t-tröja. Nu är du mer modemedveten.

- Så det tycker du, fortsätt

- Jag visste ju att du skulle komma som tjej, så det var ju ingen överraskning, men jag hade nog inte trott att det skulle vara en annan person som kom. Syrran lade ju också beslag på dig direkt, så jag kände mig allt lite utanför de första dagarna. Hade det inte varit för de där dagarna när vi cyklade runt, så hade jag nog varit väldigt besviken på dig. Ibland har du försökt att göra mig till lags, som idag, men det märks att dina tankar är på ett annat håll och att du förändrats.

- Är det så illa, frågade jag en aning överraskad

- Kanske tar jag till, men så upplever jag det i alla fall. Jag förstår i och för sig att allt är nytt och spännande, och säkert även påfrestande för dig, men vi två har fått skilda intressen.

- Jo, du har säkert rätt. Jag känner faktiskt också ett dåligt samvete för dig, men hur det än är så rinner bara tiden iväg, och med den alla goda föresatser. Men du störs inte av att jag går omkring i tjejkläder?

- När mamma berättade allt så bara gapskrattade jag. Du i tjejkläder. Det var bara inte möjligt. Jag trodde minst det var 1a april, men mamma övertygade mig om att allt var helt rätt uppfattat. Sedan läste vi om det hela, och mamma förberedde oss på hur det kunde bli. Vi fick även reda på att min morbror, din pappa alltså, också höll på med samma sak. Gissa om vi tyckte att ni var knäppa där uppe i Stockholm, skrattade Stefan lite generat. Ju mer mamma berättade, ju mer naturligt kändes det. Först trodde jag att du skulle se ut som en fågelskrämma eller något liknande, men mamma övertygade oss om att vi nog skulle bli förvånade hur naturligt och äkta det skulle se ut.

- Nå blev det som hon förutspått, frågade jag intresserat

- Helt och hållet. Jag trodde inte det var sant. Det måste varit någon annan som dom hämtat. Men så såg jag ju att det var du, men hade vi mötts ute på stan och jag varit oförberedd hade jag aldrig kunnat avslöja dig. Dessutom....., dessutom

- Ja, vad då "dessutom"

- ...dessutom är du förbaskat snygg, svarade Stefan och rodnade. Jag har flera gånger lurpassat på dig för att få en liten glimt av dig när du duschat eller bytt om. Sedan har jag kommit på mig och blivit förbannad på mig själv. Jag har ju sett dig naken hur många gånger som helst sedan tidigare, så hur du ser ut under kläderna är ju ingen hemlighet för mig. Men jag föll liksom in i de där gängorna att en kille måste spionera på snygga tjejer.

- Det där tar jag som en stor komplimang, svarade jag och log med hela ansiktet. En annan fråga som är intressant. Har någon av dina kompisar reagerat?

- Ingen som har pratat med mig i alla fall. Men dom är inte så intresserade av tjejer. Det är mest fotboll i deras skallar. Däremot har några av mina tjejkompisar frågat ut mig lite.



Dom har sett dig och Ingela lite här och var. Jag har bara sagt åt dom att du är vår kusin från Stockholm, och med det har dom varit nöjda. Men Michaela, får jag ställa en fråga till dig?

- Visst självklart. Vad är det du vill veta?

- Tänker du fortsätta vara tjej även efter den här sommaren?

- Jag vet faktiskt inte. Du måste tro mig. Det har varit, och är, en underbar upplevelse, men ändå är jag fundersam. Det finns ju fördelar med att vara kille också. Det finns många intryck som jag måste bearbeta innan jag kan säga det ena eller det andra. Det är faktiskt tråkigt att behöva ta ställning. Det bästa vore om jag kunde vara mig själv och få ha vilka kläder jag ville, när jag ville.

- Men, stämmer verkligen det. Du har ju bara tjejkläder på dig. Skulle du mena allvar så skulle du väl även nu kunna växla om. Men jag har aldrig sett dig i ett bar byxor den här sommaren. Okej shorts någon gång, men inget annat.

- Bra fråga som jag heller inte har något bra svar på. Det enda jag kan säga till mitt "försvar" det är att jag verkligen vill ge tjejen inom mig en chans, och då har inte killkläder ingått. Men det är säkert, som du riktigt påpekar, en undanflykt.

- För mig spelar det ingen roll, fortsatte Stefan, jag har vant mig och accepterar dig som den du är. Det är dessutom lite spännande att vara med dig. Du kan, i alla fall ibland, vara både kille och tjej samtidigt. Som nu. Vi pratar som killkompisar, men du uppför dig som en tjej. Det gör att det är kul att ha dig som kompis, för är det något mina kompisar sagt så är det att dom är avis på mig för att jag har en tjejkusin som jag dessutom kan umgås med.

Jag skrattade till och log ett brett leende över hans ärliga och rättframma sätt. Vi satt sedan tysta en stund och kände solens strålar bränna mot ryggen. Svetten började rinna runt halsen och jag längtade oerhört efter att få svalka av mig.

- Stefan. Kan vi inte åka in till stranden där och doppa oss en gång. Jag svettas ihjäl snart.

- Trodde aldrig du skulle komma på tanken. Jag flyter snart också iväg.

Vi väntade inte en sekund längre än nödvändigt utan drog upp ankaret och gled i knapp styrfart in mot ön. På vägen in hade jag svept av mig mina kläder och endast iförd baddräkt gjorde jag mig beredd att hoppa i vattnet och dra upp båten mot land. Jag lyckades halka till lite och föll raklång i det grunda vattnet, och när jag reste på mig hörde jag Stefan ropa med munter stämma

- Det där var ett typiskt tjejhopp. Dom klantar sig alltid.

Jag låtsades inte höra, men när han väl stängt av motorn och vi förankrat båten ordentligt så överföll jag honom och jagade ut honom i vattnet ända till han föll pladask, med kläder och allt. Dyblöt reste han på sig och skrattade

- Dessutom gillar dom inte att man retas!

Vi kivades lite mer, men allt skedde i god kamratlig anda. Ön var inte stor, men innehöll olika möjligheter till bad. Det fanns både strand och branta klippor, så vi fick vårt lystmäte tillgodosett på alla sätt och vis. Vi njöt båda två av att fara omkring, och jag upplevde ytterligare saker som kändes tveeggat. Det kändes okvinnligt att skutta omkring och dyka från olika klippor, men samtidigt så var det så ljuvligt att känna baddräktens smidiga men fasta grepp om min kropp. När vi lugnade ner oss



lite grann och satte oss för att sola så kände jag mig återigen som en kvinna och sträckte mig lojt tillbaka och lyfte ena benet lite grann. Stefan var inte sen att kommentera

- Nyss var du min gamle kusin Mikael, men nu är du mer en kopia av mamma. Hon lägger sig exakt lika som du gör nu, och då skall man inte störa!

- Men mig får du störa. Lustig förresten. Jag tänkte i princip samma tanke nyss. Är det verkligen så stor skillnad mellan mina båda jag?

- Jag upplever det så i alla fall. För dig är det säkert annorlunda.

- Ja, fast om jag tänker efter stämmer nog din iakttagelse. Jag tyckte det var väldigt roligt när vi höll på och kivades nyss, men jag är nog inte säker på att jag skulle busat runt lika mycket om vi inte varit ensamma. Nu kunde jag liksom släppa alla regler och bara vara mig själv.

- Det märktes, och även jag tyckte det var kul. Synd egentligen att man inte kan fortsätta vara sig själv. Jag menar att man ständigt måste anpassa sig och uppföra sig på ett visst sätt.

Vi fortsatte att samtal och pratade mycket om "gamla" minnen. Vi skrattade gott åt många äventyr och bus vi varit med om, och snart kändes det som om inget förändrats mellan oss två. Vi märkte på solens vandring över himlavalvet att dagen övergått till eftermiddag. Det var alltså hög tid att återvända hem, visserligen utan något att lägga i stekpannan, men vi hade ändå haft stort utbyte av dagen.

Kapitel 17

Sommarvärmen bara fortsatte och fortsatte. Även om det inte blev några rekordtemperaturer, så höll den sig på en konstant hög nivå. Alla lediga stunder tillbringades i närheten av vatten eller under ett skuggigt träd. Något annat var otänkbart. På jobbet tilläts vi att jobba i baddräkt eller bikini, när det så var praktiskt möjligt, för att inte helt svettas ihjäl. Den del av verksamheten som gick att förlägga utomhus bedrevs också utomhus. En del omflyttningar gjordes, och avdelningsgränserna löstes verkligen upp dom här dagarna. Det som tidigare nästan varit omöjligt att genomföra, löstes nu mer eller mindre automatiskt. Sommaren befann sig på sin höjdpunkt, men för mig började det bli dags för nedräkning. Om bara några dagar var det dags att återvända till Stockholm, men det verkade som om mitt härliga tjejliv skulle kunna fortsätta ytterligare någon vecka.

Det hade varit omröstning i familjen vilket semestermål som skulle gälla för i år. Ingela och Stefan hade varit helt eniga och bara sagt ett ord Vattenfestivalen! Varken Lennart eller Maria hade haft något bättre förslag, så efter diverse samtal fram och tillbaka bestämdes att hela Lysekilsavdelningen skulle byta förläggningsort och flytta upp till Stockholm. Hemma hade dom blivit mycket glada över att jag snart skulle komma hem igen. Dom såg också fram emot att få träffa alla övriga, det blev alltför sällan som vi såg varandra några längre stunder. Festivalen skulle börja på fredagen, en vecka in i augusti, och vi ungdomar ville gärna vara med från första stund. Lennart och Maria skulle kunna åka upp först under söndagen, så resultatet blev att vi skulle åka upp före, redan under torsdagen, så att vi var på plats för att upptäcka storstaden. Ingen av oss hade emellertid lust att sitta på tåget mitt på dagen, när det var som hetast, så lösningen fick bli att vi att resan delades i två etapper. Först ner till Göteborg, och sedan därifrån med morgontåget som var i Stockholm under förmiddagen.

Den här lösningen medförde möjlighet till ytterligare ett litet sommaräventyr. Stefan tjatade så mycket att Lennart och Maria till slut föll till föga. Vi skulle få besöka Liseberg på kvällen. Inkvartering ordnades på ett vandrarhem. Det pirrade lite av förväntan hos oss tre. Visst var det spännande att vara ute alldeles på egen hand. Inget besvär för bagage skulle vi ha heller. Allt skulle



gå med bilen upp, endast det vi behövde för de första dagarna, och det var inte mycket det i sommarvärmen, skulle vi behöva släpa med oss.

Iförda våra lättaste och svalaste sommarklänningar äntrade jag och Ingela bussen. Stefan verkade nästan lite avundsjuk på oss, för trots att han bara hade ett par shorts och en tröja så led han i värmen. Det var bara äventyret som låg framför oss som gjorde honom på gott humör. Bussen avgick mitt på eftermiddagen och anlände dryga två timmar senare till Göteborg. Stefan tog genast täten och förde oss fram till spårvagnen som skulle föra oss till vårt hotell som också hette Liseberg. För mig var detta ett nog så stort äventyr att gå fram till receptionen och presentera sig som Michaela. Känslan av att sedan bli titulerad "fröken" var underbar.

Vi gav oss bara tid att kasta in väskorna i vårt rum för att sedan omedelbart gå den korta sträckan till Liseberg. Utrustade med varsitt åkband betade vi av attraktion efter attraktion. Till Stefans stora besvikelse var inte HangOver i bruk den här kvällen, men både Ingela och jag tyckte det kändes lika skönt för det. Däremot ville vi gärna testa Kållerado, en annan av nyheterna det här året. Den blev en höjdarupplevelse, liksom den pålitliga FlumeRide. Att vi blev genomblöta varje gång vi åkte dessa båda såg vi inte som någon nackdel, snarare var det skönt att bli avsvalkad, och kläderna torkade ju bara på några minuter. Tyvärr var vi inte ensamma om denna åsikt, utan köerna blev ibland riktigt otrevligt långa.

Mellan alla åkturer roade vi oss med att spendera en del av våra intjänade slantar. Lotter och annat inköptes med hopp om att få något jättestort mjukdjur. Nu lyckades vi inte, som tur var borde jag tillägga, utan fick nöja oss med någon chokladask som inte blev långlivad. Vi skuttade inte bara runt som galningar för att hinna med så många åkattraktioner som möjligt, utan fann faktiskt en hel del nöje i att bara lyssna till all den musik som flödade emot oss från de olika scenerna runt om i parken. Dessutom var det ju ett skådespel bara att betrakta alla övriga besökare. Allt från glada barn, till likaledes alldeles förtvivlade blandades i en salig blandning med vuxna som trodde att dom var barn. Andra såg ut som om livets alla besvärligheter fanns på deras axlar medan ytterligare en variant demonstrerade grenen "slalom mellan åskådare" samtidigt som benen mest liknade välkokt spagetti.

Visst hade vi hunnit åka mycket, men det kändes ändå som om vi hade kunnat gjort ännu mycket mer när parken stängdes kl elva. Lite molokna över att kvällen tagit slut så abrupt lommade vi iväg bort mot hotellet för att intaga ryggläge. På vägen dit märkte Ingela och jag att spänningen steg hos Stefan. Först förstod vi inget, men sedan började bilden klarna. Han var givetvis lite nyfiken/spänd inför sänggåendet. Vi bodde ju alla i samma rum, och han hade ju tidigare visat oss ett ganska stort intresse. Ett par ögonkast mellan mig och Ingela var fullt tillräckligt för att komma överens om att vi inte skulle göra honom besviken. Han skulle få titta.

Mycket riktigt så förhöll sig Stefan mycket avvaktande när vi kom upp på rummet. Han plockade lite diskret med sina saker, men var hela tiden placerad så att han hade full uppsikt på det vi gjorde. Som på en given signal bad Ingela mig om hjälp med dragkedjan och sedan lät hon klänningen bara falla rätt ner på golvet och fiskade upp den med ena foten. Hennes bara bröst rörde sig rytmiskt, och tom jag som upplevt denna scen i stort sett varje kväll i nästan två månader blev ordentligt exalterad. Utan att vänta på order snurrade hon runt mig och drog ner min dragkedja. Min klänning försvann samma väg och fiskades upp på ett liknande sätt innan jag började knäppa loss min behå. Stefans ögon höll på att tränga ut ur sina hålor när Ingela utan tvekan lät sina trosor glida ner längs benen och helt naken trippade ut i badrummet för att göra kvällstoalett. Innan mina trosor fick åka av hämtade jag mitt nattlinne och mycket utstuderat sträckte jag på mig och svepte det om min kropp. Halvt chockad över det han varit med om stod Stefan som paralyserad och jag måste väcka honom med ett vänligt

- Tänkte inte du klä av dig?

Nu var det kanske tur att vi kom i sängs så pass, för somnade gjorde vi ändå inte på ett par timmar. Det fanns så mycket att diskutera och planera. Hela katalogen med alla aktiviteter runt vattenfestivalen hade skickats till oss, och nu prickades evenemang för evenemang in. Skulle vi hinna



med allt fick vi nog förlänga både dygn och vattenfestival. Den som först gav upp, och insåg vikten av några timmars sömn, var Stefan, som mitt i en mening hejdade sig för att sedan, minuten efter, börja dra ett lass med timmerstockar genom rummet. Ingela tittade mot mig och med ett litet kvävt fnitter kröp också vi ner under täcket och släckte lamporna.

Det var den stora välkomstdelegationen som återfanns på centralen. Det var väl bara röda mattan och en orkester som saknades för att vi skulle känna oss som celebra gäster i huvudstaden. Den som först kom emot oss var givetvis Linnéa som uppenbarligen saknat mig mest. Jag fick världens kram av henne, och jag bjöd villigt igen. Lite mer försiktiga var sedan Carolina och Petter, men de var tydligen ändå glada att se mig. Mor och far stod avvaktande en bit ifrån och hade tagit hand om Ingela och Stefan. När mina syskon klarat av mig och började intressera sig för sina kusiner kom mor fram mot mig. Hon blev ståendes någon meter ifrån mig och bara tittade med sina varma ögon. Samtidigt kom far och ställde sig bredvid henne, likaledes med ett varmt leende. Mor tittade snabbt mot honom innan hon vände sig till mig och sträckte ut sina armar

- Men vad jag blir förvånad. Vilken tjusig dam vi får hem. Jag må då säga att du har förändrats.

- Ja, verkligen, svarade far. En mycket tjusig ung dam. Välkommen hem!

Jag rodnade djupt. Mor tog de få stegen fram till mig och slog armarna om mig och vaggade mig fram och tillbaka. Far väntade ivrigt vid sidan om på sin tur, och när tillfället aldrig bjöds slog han sina armar runt oss båda.

Under ivrigt pladdrande lämnade vi perrongen och ut till parkeringsplatsen. Resan hem märkte jag inte mycket av, för frågorna fullkomligt haglade över oss tre och om hur sommaren varit. Vi försökte besvara frågorna så gott det gick, men ibland undrar jag om de förstod vilken fråga vi besvarade. En härlig lunch stod beredd att inmundigas, men först hann vi upp på rummen. Stefan skulle bo med Petter och jag och Ingela hade "förvisats" till tant Josephines rum. Mitt rum skulle Maria och Lennart ockupera så snart dom anlände. Huset blev med andra ord sprängfyllt, men vad gjorde det. Vi skulle ändå bara pliktskyldigast sova några timmar av dygnet. Resten skulle ägnas åt staden och dess äventyr.

Vattenfestivalen kunde inte ha fått en bättre start. Solen flödade och staden sjöd av liv och rörelse. I sällskap med Ingela, och i min tjejroll, var det som att upptäcka staden på nytt. Vi två hade fått förtroendet att förvalta dessa dagar efter eget huvud, och det tänkte vi göra, samtidigt som vi också kände ett ansvar att inte tänja det här förtroendet för långt. Mor och far tog sig an de övriga, men vi hade bestämt några gemensamma aktiviteter då vi skulle träffas. Men nu låg staden framför våra fötter och oblygt styrde vi nu våra steg rätt in i folkvimlet. Våra läckert sommarbruna kroppar doldes bara knapphändigt av de tunna sommarklänningar vi bar. För den händelse det blev svalare låg varsin kofta i den axelbag som käckt dinglade över ena axeln. På våra fötter satt bekväma och luftiga sandaletter som egentligen mest bestod av en sula och några remmar. Vi var ganska diskret målade, men hade utrustat oss med snygga bijouterier som förhöjde våra sommarfärger. Att vi var släkt kunde man tydligt se, vissa skulle säkert även kunna tro att vi var tvillingar där vi gick och med muntra anleten sög i oss av allt det spännande som fanns att upptäcka.

Första dagen gick åt till att bara strosa omkring och samla intrycken. Det var ett massivt intryck som vi fick av festivalområdet. Vi lockades till att prova ett antal av alla de maträtter som serverades från stånden. En del tyckte vi var riktigt gott, annat kunde vi lika gärna ha avstått ifrån. Överallt pågick det olika aktiviteter, och vi blev snart alldeles snurriga i huvudet av allt vridande och vändande. Det var därför rätt skönt att slå sig ner utanför riksdagshuset och lyssna till Peter Lundblad och hans härliga repertoar. Strax innan hade vaktparaden passerat och deras musik engagerar ju de flesta. Dessutom hade de extra stiliga uniformer på sig, så mer än ett modershjärta klappade nog extra mycket en gång som denna.



Redan första kvällen var det ett festligt fyrverkeri, och när smällarna ekat färdigt mellan huskropparna sökte vi oss tillbaka till festivalområdet för att uppleva ett jättedisco ute på en gata. Det var nästan bara ungdomar i vår egen ålder där, så tempot och dånet från de gigantiska högtalarna var anpassade därefter. Vi hade knappt kommit in på gatan förrän en mycket välbekant person lösgjorde sig ur mängden människor och kom gående emot oss. Det var Emma som upptäckt oss, och glatt leende välkomnade oss.

- Nejmen hej på dig! Har du återvänt till stan! Oh, vad brun du är, du har bergis legat och solat hela dagarna, medan en annan fått lov och slitit för brödfödan.

- Hej på dig också. Nej jag har nog jobbat också, men visst har vi solat. Förresten, det här är min kusin Ingela, och det här är Emma, en klasskamrat.

De hälsade på varandra, men Emma vände sig åter mot mig och storögt betraktade min klädsel.

- Och jag ser att du fortfarande trivs i klänning. Verkligen tjusig är du. Har du haft en bra sommar?

- Jättefin, jag har bott tillsammans med Ingela hela sommaren. Vi har även jobbat ihop.

- Så du har jobbat också, utropade Emma förvånat. Som tjej?

- Javisst, skrattade jag, på ett sjukhem i Lysekil. Det gick jättebra.

- Helschysst alltså, svarade Emma imponerat, innebär det att du bestämt dig då?

- Bestämt vad?

Emma tittade lite oroligt på mig och Ingela innan hon fortsatte

- Bestämt dig om du skall bli tjej på riktigt så att säga?

- Jaså det? Nej det har jag inte, men jag tror nog det blir Mikael i alla fall

- Det tror du! Ja, det kanske inte är så lätt att bara ändra sisådär, Lite svårt att ångra sig kanske, fortsatte Emma. Men jag misstänker att det inte blir helt enkelt för dig att bli Mikael heller.

- Vad tänker du på då, frågade jag lite undrande

- Ja, det är väl inte så många killar som återkommer till skolan med tydliga märken efter flitigt solande i bikini, svarade Emma och nickade mot min axel där axelbandet halkat ner på armen och visade upp en tydligt vitt band som försvann ner mot mitt bröst.

- Jo, det kommer nog att bli ett problem, men det har jag inte bekymrat mig om alls. Just nu är jag Michaela, och det här är jag. Resten får vi lösa efterhand

- Det är tufft av dig att säga så, men du ser ut att mena det. Du har tydligen utvecklats mycket den här sommaren. Den styrkan kommer du nog tyvärr att behöva. Men vi tjejer tänker inte svika dig, i värsta fall får du väl byta om med oss.

- Det gör jag gärna, svarade jag lite spetsfundigt.

- Hörru du du, nu ska vi inte bli sådan, skrattade Emma och knuffade mig vänskapligt i sidan. Men här kan vi väl inte stå halva natten, kom med så går vi till dom andra.



Emma drog iväg med oss till ett gäng som stod lite vid sidan om. Jag kände igen de flesta, så det var jag som fick presentera Ingela för dom. Än en gång blev jag utsatt för en kanonad av frågor, men jag fick stor hjälp av både Emma och Ingela att besvara fler av dom. Några av de tjejer som jag inte kände igen tittade storögt på mig när det stod klart för dom att jag var den där killen som gick omkring i klänning. Jag förstod av Emmas svar att jag funnits på mångas läppar den här sommaren. De fåtaliga killarna i gänget tittade misstroget på mig och sände nästan lite hatiska blickar över till mig för att jag på detta abrupta sätt helt och hållet blivit föremålet för allas intresse. Tjejerna brydde sig inte ett skvatt om att flirta eller kela med sin partner.

Discot hade helt försvunnit ur våra sinnen under den långa diskussionen. Vi drog oss i stället bort mot platsen för nattbion i det fria och fortsatte vår diskussion där i väntan på att filmen "The Golden Field" skulle börja. Även om jag varit i centrum för diskussionen, så lyckades jag i alla fall få en någorlunda klar bild av hur övriga tillbringat sin ledighet. De flesta hade arbetat någon period, och kunde nu njuta av att ha egna välförtjänta pengar att spendera. Flera av oss kom fram till att det dock var betydligt svårare att göra sig av med de egna pengarna. Man värderade hela tiden penningamängden som begärdes mot förväntat utfall, och alltför ofta blev det offererade utbytet för magert. Man ville verkligen få valuta för pengarna, eftersom man visste hur mycket slit och släp det varit för att få ihop till dom. Mor och fars pengar gick betydligt lättare att spendera.

Trots vår ambition att vara på festivalområdet under alla tillgängliga timmar så beslöt Ingela och jag ändå att ta det lilla lugna en av dagarna. Mönstret upprepades nämligen varje dag, och vi kände att något nytt borde tillföras för att vi sedan med nya krafter skulle kunna ge oss hän åt alla aktiviteter. Jag ville gärna träffa Signe och visa upp Ingela för henne, så vi ringde och bestämde ett möte under förmiddagen. Hon tog emot oss med öppna armar

- Nejmen, vilket storfrämmande man får. Kul och se dig Michaela, och det här måste vara Ingela förstår jag. Ni är ju verkligen lika som bär. Att ni är släkt med varandra kan man verkligen inte missta sig på. Tack förresten för alla kort jag fått. Verkligen kul att läsa om dina upplevelser.

- Ingen orsak, jag hade ju lovat att hålla kontakten

- Men flickor, här kan vi inte stå, kliv på och gå rätt genom huset så kommer ni till terassen, slå er ner så är jag där om en minut.

Vi följde hennes anvisningar och slog oss ner på den soliga altanen. Vi hann nog sitta där lite längre än en minut innan Signe kom med en bricka fylld av läckerheter och tre läckert höga glas med sugrör och läskande innehåll. Hon räckte oss varsitt glas och tillade skrattande

- Jag vet att du ännu inte fyllt18 år, men den lilla alkohol som finns i det här glaset tar jag ansvaret för. Tyckte bara att vi måste fira din hemkomst med en riktig sommardrink. Skål på er flickor, och välkomna hit.

- Skål själv, svarade både Ingela och jag i mun på varandra.

Vi lät drinken väl smaka och pratade lite allmänt om sommaren och allt som förevarit. Med skickligt ställda frågor fick Signe våra tungor verkligen att lossna. Minsta lilla detalj plockade hon ur oss, och ändå kändes det inte som någon utfrågning. När hon smet in för att fylla på våra glas var Ingela inte sen att kommentera

- Vilken underbar människa. Det känns ju redan som om hon alltid funnits här och följt både dig och mig. Hon får verkligen en på både gott humör och lust att berätta.

- Ja, verkligen svarade jag precis innan Signe anlände med 3 nya glas.



- Michaela, jag har en sak som jag måste bekänna. Det hör inte till vanligheterna att jag går och berättar för någon om andra, men jag har gjort det nu, och jag vill gärna förklara varför.

Både Ingela och jag tittade intresserat på henne och väntade ivrigt på en fortsättning

- Jag bestämde mig nämligen för att ringa till min fd kollega på din nuvarande skola. Vi känner varandra sedan min tid som skolsköterska. Tror tom att jag var med och anställde henne en gång i tiden. Nåväl, jag tog i alla fall kontakt med henne, det var förresten i förra veckan och vi hade en trevlig eftermiddag här på terassen. Jag hade inga svårigheter att leda in henne på det jag ville tala om, och hon kom mycket väl ihåg maskeraden och din entré där. Det var väl närmast jag som blev utfrågad av henne när hon väl insåg att du och jag hade kontakt med varandra. Hon var mycket intresserad av hur det gick för dig och blev oerhört imponerad när jag berättade att du jobbade, som tjej, på ett sjukhem. Jag hade faktiskt vissa besvär med att själv få ordet och berätta det jag ville med mötet.

- Det är jag också nyfiken på, svarade jag intresserat

- Jo, Michaela. Jag förstår av din berättelse att du tänker förbli kille och "bara" ha det här som en något ovanligare hobby. Jag vill ogärna lägga några värderingar, men jag tycker att du fattar ett klokt beslut. Det har gått alldeles för kort tid för att du skall kunna avgöra om ett liv som tjej är det enda rätta för dig. Så jag stöder dig helhjärtat, men inser att även det här beslutet kan medföra problem för dig. Inte minst dina kontakter med dina skolkamrater kommer att bli omvälvande. Jag ser ju på dig hur brunbränd och fin du är, men detta har ju också lämnat vissa spår på kroppen kan jag misstänka. Jag ville därför både förbereda henne och vädja om hennes förståelse inför det stöd du kommer att behöva. Hon var helt inne på samma linje och jag är mycket glad över hennes sätt att reagera på. Jag vet att hon kommer att förbereda de lärare som behöver veta, främst Anna, din gymnastiklärare och Greger din klassföreståndare på att det faktiskt hänt något med dig under sommaren. Hon ville gärna att du skulle söka kontakt med henne så fort skolan började. Förlåter du mig, den gamla sladdertackan?

- Tack Signe, jag förlåter dig mer än gärna. Jag har faktiskt gått och funderat på hur jag skulle kunna prata med någon på skolan. Jag har insett att jag nog behöver någon nära inpå mig som ett stöd. Visserligen tror jag att några av kompisarna stöttar mig, men det finns säkert situationer då jag vill prata med någon annan. Jag gillar dessutom henne, även om jag inte brukar springa hos henne så mycket.

- Skönt att höra, jag har visserligen alltid sett dig som en förståndig flicka, men lite orolig var jag ändå att jag trampat i klaveret. Gabriella lovade att kalla dig särskilt till den hälsokontroll som skall göras i år. Du skall inte behöva stå där med bar överkropp tillsammans med alla andra. Gymnastiken skulle hon resonera med Anna om, men det löser sig säkert också på ett bra sätt

- Emma tyckte jag skulle byta om hos dom, tillade jag med ett leende

- Jaså, skrattade Signe, det sade hon. Kul idé, fast jag tror nog inte den fungerar i längden, även om jag tyvärr tror att kommer att möta större förståelse och acceptans hos tjejerna än hos killarna. Du har verkligen utvecklats under sommaren. Du sitter så avslappnad och fin i din söta klänning. Dina ögon lyser så härligt i ditt solbrända ansikte. Jag stöder som sagt ditt beslut att återvända till skolan som kille, men ändå har jag så svårt att vänja mig vid den tanken. Du är ju så fin som tjej, och ni båda verkar verkligen ha haft en trevlig sommar tillsammans.



- Ja, jag har upptäckt en helt ny sida hos Michaela, svarade Ingela. Vi har verkligen upptäckt varandra som väninnor, och även jag hoppas att den upptäckten skall kunna leva vidare när Michaela blir Mikael igen.

- Det tror jag säkert att den gör, fortsatte Signe. Era vänskapsband når djupare än så, det märker jag tydligt. Nej, flickor. Det här duger inte. Även om det är varmt, så börjar jag bli hungrig. Om ni hjälper mig lite grann, så skall vi snart ha en lättare lunch framdukad. Ingela om du följer mig, så kan Michaela gå ner i källaren och välja ut drickan.

Kapitel 18

Äntligen var det dags. Lördagen var i antågande och därmed vattenfestivalens sista dag. Ja, nu beror inte mitt uttrop på att jag inte gillade vattenfestivalen eller något liknande. Nej, allt beror på att lördagen den 16 augusti är lika med min 18-årsdag. Allteftersom veckan gled iväg ökade min spänning inför helgen. Hur skulle jag själv vara klädd på den här dagen, och hur skulle jag bli uppvaktad. Hur jag än försökte finna svar på frågorna, så fanns dom inte att finna. Jag var så illa tvungen att invänta dagen och se om den skulle ge mig svaren. På fredagskvällen hade vi alla sammanstrålat vid 18-tiden för att få så bra platser som möjligt vid Skeppsbroscenen och kvällens föreställning av Carmen, framförd av skådespelare från folkoperan.

Den varma svenska sommarkvällen bildade verkligen en symbios med den eldiga Carmen och det kändes nästan som om vi förflyttats både i tid och rum. Den vackra musiken klingade ut över strömmen och studsade fram och åter mellan Skeppsholmen och Gamla Stan. Vi ville att föreställningen aldrig skulle ta slut, utan vi njöt för hela slanten på en gång. Men det tog ändå slut och med ett liten avmätt suck från oss alla konstaterade vi att det enda som återstod vara att återvända hemåt. I ett slag kom så effekterna av alltför många sena kvällar och spänning inför morgondagen. Jag blev oerhört trött och orkade knappt säga godnatt innan jag släpade mig upp för trapporna och in till mitt tillfälliga natthärbärge. Ingela var tillräckligt kamratlig för att göra mig sällskap, så gemensamt klädde vi av oss och ordnade med nattbestyren innan någon vred om strömbrytaren och släckte ljuset för oss.

Jag vaknade av att en fanfar ljöd genom huset. Jag formligen flög upp ur sängen och yrvaket tittade mig omkring. Det första som jag kunde konstatera var att jag var ensam i rummet. Ingela hade tydligen redan stigit upp. Det tog en bra stund för mig innan jag kopplade att det faktiskt var min födelsedag och jag hann precis lägga mig tillrätta innan taktfasta steg hördes i trappan. Dörren öppnades och in marscherade alla 9 anförda av Linnéa som stolt gick i täten. Sist gick far och mor, fast de syntes knappt bakom alla framför. Ytterligare en fanfar hördes och fram rullades en efterlängtad stereoanläggning. Jag hann emellertid inte studera den mer ingående innan de övriga kom fram och gratulerade mig och överräckte presenter. De var minst lika nyfikna som jag på vad paketen innehöll och manade otåligt på mig att öppna dom.

Till min stora förvåning innehöll inget av paketen några kläder, vare sig tjej- eller killkläder. Istället var det många CD-skivor, böcker och även en del praktiska saker att samla på inför ett eget framtida boende. Samtidigt var det lite av en besvikelse att jag inte fick några kläder alls. Hur säker jag än var på att jag skulle återvända till skolan som kille, så tänkte jag ju i alla fall inte sluta upp med att klä mig som tjej när det passade sig och när andan föll på. Men min garderob var ju mer än tillräcklig, så jag kunde nog ändå konstatera att mina uppvaktande släktingar nog gjort ett både korrekt och riktigt val. Jag övergick därför till att närmare studera den fina stereoanläggningen. Lennart var den mest kunnige på området och började ivrigt visa mig alla finesser. Jag blev så upptagen av hans förevisning att jag inte märkte att en ytterligare en person gjort sin entré. Som på en given signal tryckte Lennart på en knapp och fanfaren ljöd ännu en gång genom rummet. Jag tittade upp och såg in i ett stelt och påklistrat leende.



Smått chockad studsade jag till i sängen och undrade vad som var på gång. Framför mig stod nämligen en fullt påklädd skyltdocka med den ljuvligaste klänning som går att skåda, näst en brudklänning förstås. Den var i lättaste mönstrad chiffong med inslag av glänsande taft. Ärmarna var helt genomskinliga och slutade strax ovanför armbågen med en vacker spets. Det åtsittande livet slutade i en generös urringning över bysten och kjolen böljade ut i massor av lager med tunn chiffong. Mor snurrade försiktigt på dockan och visade upp en djupt urringad rygg med två korslagda band som höll ihop hela härligheten. Allt var utfört i en vacker ljusgul nyans. Över axeln hängde dessutom en nätt och fin handväska som väl matchade kreationen i övrigt.

Häpen reste jag mig ur sängen och rättade till mitt nattlinne innan jag försiktigt började fingra på den underbara skapelsen.

- Grattis på födelsedagen, inledde mor och gav mig en kram. Nu tycker jag att du skall klä av dockan klänningen, för klänningen är din och hon skall inte ha den på sig längre än nödvändigt.

Lite förvånat tittade jag på mor, men lydde henne ändå. Försiktigt drog jag ner dragkedjan, och redan då såg jag att det fanns nya saker att beskåda under. Först sedan jag, med lite hjälp, befriat dockan från armarna kunde vi få bort klänningen. Fram kom då en läcker korsett med vackra små spetsar runt både byst och nederkant. Ett par matchande trosor fanns också att beskåda, liksom oerhört tunna och vackra strumpor. Bredvid dockan stod ett par sandaletter i en mycket smäcker design. Jag var helt förstummad och kunde inget annat än skaka på mitt huvud.

- Jag ser att klänningen verkar vara till belåtenhet, fortsatte mor. Det här är liksom en extrapresent från oss alla och till den hör även det här kortet. Det är en inbjudan att närvara vid en måltid i kväll, ombord på en båt som åker runt i Mälaren, för att sedan lagomt till kvällens fyrverkerier ankra upp på Riddarfjärden. Ombord är det dans och ändra trevligheter, som även fortsätter en bit efter fyrverkeriet slutat. Accepterar du inbjudan?

- Mer än gärna, svarade jag och gav mor en jättekram.

Jag gick sedan laget runt, och varken Petter eller Stefan backade när jag ville krama dom. Rummet var nu ett enda stort virrvarr, där alla tjattrade i mun på varandra och var fram för att beskåda klänning med tillbehör. Samtidigt fick jag reda på vilka tider som gällde, och att vi även skulle hinna med lite annat innan dess. Mor ville gärna få disponera mig en stund för att göra mig fin i håret och hjälpa mig att välja de kläder jag skulle ha på mig fram till kvällens stora festligheter. Som om det inte räckte med kvällen, så skulle en del festligheter även ske under dagen. Farmor och farfar skulle komma, liksom några av mina närmaste kamrater. Man fyllde ju bara 18 en gång i livet, så det gällde att passa på.

Mor är mycket flink i fingrarna, och gillar att saker går undan, så samtidigt med att hon rullade upp mitt hår, instruerade hon Ingela som hjälpte Carolina. När så vi var klara fick jag förtroendet att rulla upp mors hår medan hon gjorde samma sak med Ingela. De enda som inte fick den här översynen var Maria och Linnéa, men de hade å andra sidan besökt frissan under gårdagen och var redan nyklippta och fina. Det såg ganska lustigt ut när vi höll på, och vi blev även föremål för viss uppmärksamhet från övriga, när både videokameror och vanliga kameror stacks in genom dörröppningen och förevigade vårt slit. Vi behövde heller inte strutta omkring länge innan håret torkat i det friska bris som svepte runt våra huvuden. Vi hade därför både hunnit klä på oss och även ätit en lättare lunch innan första gästen anmälde sin ankomst.

Visst var jag lite spänd när jag stod där i en enkel sommarklänning och tog emot farmor och farfar. Det var första gången jag träffade dom som tjej, men jag visste att dom kände till det hela och heller inte haft något att invända. De uttryckte sin ohöljda beundran över mitt utseende så jag blev alldeles rörd. Vi hann emellertid inte fortsätta penetrera ämnet innan mina kamrater började anlända. Alla



som var inbjudna hade jag träffat under veckan, så varken killarna eller tjejerna blev det minsta förvånade att se mig stå där i klänning. Efter det obligatoriska fikat i trädgården var alla kamrater mycket nyfikna på mina presenter. Med alla i släptåget drog Ingela och jag upp dom till rummet och förevisade alla presenter. Givetvis väckte klänningen berättigad uppmärksamhet, men det som förvånade mig var att även killarna ivrigt deltog i diskussionen om hur den såg ut. Även om jag inte trodde att någon av dom hade samma intresse för kvinnokläder som jag, så kanske detta ändå var ett tecken på att de vågade vara friare i sitt agerande, och inte enbart följa konventioner för hur killar bör uppträda och vilka intressen som är lämpliga.

Tjejerna ville inte vara sämre när stereon förevisades, utan deltog i dom diskussionerna med liv och lust. Innan vi tänkte återvända till de övriga fördes åter klänningen på tal. Alla önskade se den på mig, och eftersom det ändå började bli tid för att göra oss i ordning, så föll jag till föga och gav med mig. Ingela gick efter mor, för hon ville gärna hjälpa mig med bla korsetten. I väntan på henne började jag klä av mig. Killarna vände sig diskret bort och låtsades ägna sig åt stereon, men jag såg att ögonen mer var riktade åt mitt håll. Jag blev dock inte generad, vare sig av deras eller flickornas blickar. Det var bara när jag knäppte av mig behån och drog ner trosorna, som jag vände ryggen till. Jag fick på mig de nya trosorna, fångade upp korsetten och svepte den runt min kropp innan mor gjorde sin entré. Hon ryckte till lite av att rummet var fullt med ungdomar, men gick ändå småleende fram till mig och började nästla ihop korsetten bakom min rygg. Nu brydde sig inte killarna längre om att försöka låtsas se bort, utan storögt betraktade de min förvandling.

Så graciöst jag någonsin kunde göra det trädde jag strumporna på mina ben och fäste dom vid strumpebanden. Spänningen i rummet steg när så mor kom med klänningen och trädde den över mitt huvud. Ett stilla Ååhhhh, hördes ur deras strupar när mor rättade till klänningen och sakta drog upp dragkedjan i ryggen. Ingela hjälpte mig villigt på med sandaletterna innan jag, inför beundrande blickar, gick omkring i rummet och visade upp mig. En ljuvlig känsla spred sig i min kropp och huden blev alldeles knottrig. Mina kamrater såg på mig med stolthet och deras outtalade stöd stod klart att läsa i deras blickar. Tom killarna var framme och ville beskåda klänningen närmare och såg riktigt avundsjuka ut. De såg så trånande ut att jag noterade för mig själv att jag någon gång skulle erbjuda dom att få prova en klänning. Skulle jag föreslå något just nu skulle de med all säkerhet värja sig och därmed fastna i ett förutbestämt mönster. På tu man hand kanske jag däremot kan övertyga någon och hjälpa den till en annorlunda personlig upplevelse.

Tjejerna behövde jag däremot inte fråga, utan deras blickar talade sitt tydliga språk och Emma gjorde sig till tolk för de övriga när hon utbrast

- Tröttnar du någon gång på den där klänningen så vet jag åtminstone en som kan tänka sig att ärva den.

- Jag kan nog ana vem det kan vara, skrockade jag förtjust och vickade till lite extra med rumpan.

Vi fortsatte att munhuggas lite med varandra innan mina kamrater förstod att vi snart måste ge oss iväg, och därför började att tacka för sig. Vi lovade varandra att ses någon mer gång innan skolstarten för att vänja oss vid den bistra tanken att sommaren snart var slut. Jag följde dom till dörren och neg artigt som tack för all uppvaktning. Killarna var snabba att replikera att dom nog skulle lägga mig i träningsläger för att återföra mig till den verklighet som snart stundade. Tjejerna var lika snabba med att opponera sig och föreslog istället att fler killar borde pröva på ett liv i klänning. Vi skrattade gott åt alla förslag och idéer, och bara att vi kunde skämta och ironisera över min klädedräkt gjorde mig varm inombords. Dom här kamraterna hade verkligen accepterat mig så som den jag är.

När jag återvände in mötte jag mor och far. Båda gav mig en vänskaplig kram och far tillade

- Fina och trevliga kamrater du har. Dom kan du vara stolt över.



- Dessutom är ni väldigt förtroliga med varandra. Jag är imponerad över hur naturligt ni alla, inklusive dig själv, betedde er när du bytte om. Själv skulle jag blivit alldeles perplex att klä av mig så där inför mina kamrater, trots att jag är ganska fördomsfri, fortsatte mor. Men det är som det brukar, ungdomen upphör aldrig att förvåna en.

Deras uttalande behövde inte kommenteras vidare, utan jag gick in i salongen för att invänta de övriga som försvunnit till sina rum för att göra sig i ordning inför kvällen. En efter en anslöt de till mig och det märktes att förväntningarna stegrades grad för grad. Som alltid blir det lite stressigt på slutet och när bilarna väl anlände för att föra oss till båten var det fler än en som kom på något som måste fixas. Efter många turer kom vi i alla fall iväg och strax var vi framme vid båtens kajplats invid Stadshuset.

Mängder av festklädda personer i alla åldrar cirklade omkring på den stenbelagda platsen och njöt i den varma sommarkvällen. Båten var inte riktigt färdig ännu, så vi fick avvakta lite här på torra land. Vi behövde inte vänta länge innan skeppsklockan klämtade och elegant klädda servitriser dök upp med välfyllda brickor och ställde sig vid landgången. Vi skulle omedelbart bli trakterade med bubblande drycker. När jag kom fram till brickan såg jag att det fanns små skyltar med innehållet, samt en notering om att alkoholhaltiga drycker endast serverades till personer över 18 år. Servitrisen synade mig noga när jag utan tvekan greppade ett med äkta bubbelvatten. Artigt frågade hon mig

- Är fröken fyllda 18 år?

- Ja, idag, svarade jag med ett brett leende, det här är min födelsedagsfest.

- Åh, grattis då på födelsedagen, och ha en trevlig kväll. Tjusig klänning förresten.

- Tack så mycket. Ha en bra kväll själv.

Stolt gick jag vidare ombord och sökte upp mitt sällskap som stod framme i fören och betraktade den långa raden av människor som sakta letade sig mot landgången. När alla fått sitt glas i handen var vi också redo att lägga ut. Mistluren bölade ut sina två signaler och under ivrigt vinkande från förbipasserande backade kapten ut från kajen. I samma veva inledde tremannaorkestern sitt arbete med att vandra runt på båten och underhålla oss gäster. Med god fart styrde skepparen nu mot Västerbron och ut mot Mälarens alla öar och öppna fjärdar.

Vi hann bara lämna de stora broarna bakom oss innan skeppsklockan åter gjorde att vår uppmärksamhet riktades mot kommandobryggan. En härold förkunnade att maten nu var redo att serveras, och det fanns anvisningar om var respektive grupp var placerade på båten. Stefan och Petter hade redan konstaterat detta och visste mycket väl var vårt bord var placerat, så vi hade bara att följa efter dom fram dit. Vår servitris för kvällen stod redo vid bordet, och minsann, var det inte hon som frågat mig om min ålder. Vi smålog mot varandra och jag blev placerad i högsätet, dagen till ära. Rätt efter rätt serverades och det fanns inget som helst att invända mot menyn. I sann vattenfestivalsanda hade alla rätter anknytning till vatten. Förrätten var en läcker skaldjurskompott i vacker skål, huvudrätten visade sig bli hemrimmad lax och dillstuvad potatis. Däremot hade vi betydligt svårare att gissa oss fram till efterrätten, men när de serverade vattenmelon och glass tyckte vi att de lyckats riktigt bra.

Vi satt verkligen på första parkett, och trots att vi satt inomhus kändes det som om mälarlandskapet passerade rakt genom vårt bord. Middagen tog sin rundliga tid, men vad gjorde väl det när kvällen var så ljuvlig som denna och det hela tiden hände saker runt om oss. Vackra naturscenerier målades upp framför oss, i aldrig sinande ström, och blandades med de vackra tonerna från trion som underhöll oss. Lite då och då fick vi information i högtalarna om var vi befann oss, vilket höjde värdet av resan ytterligare. Man fick verkligen ett annat perspektiv på vår närmiljö, och hur beroende vi tidigare varit av farbara vattenvägar.



Den ljumma härliga augustiskymningen kom sakta krypande och båten lystes upp av kulörta lyktor. Vi hade nu vänt om och riktningen var nu åter mot Stockholm och kvällens avslutningsfyrverkeri. Än fanns det dock gott om tid, så framme på fördäck parkerade trion sig och bjöd upp till dans. Far bjöd omedelbart upp mig och tog mig ut på dansgolvet. Han var verkligen en skicklig dansare och förde mig lekande lätt runt på den lilla ytan. När jag såg mig omkring, upptäckte jag både Stefan och Petter uppe på dansgolvet. Ingela hade tagit sig an Linnéa så alla var nu uppe samtidigt och dansade.

Dansen fortsatte in under broarna där folk nu hade börjat samlats. Sakta smög sig vår båt fram till sin anvisade position där den lät ankaret gå under ett nästan öronbedövat dån. Hon låg nu säkert förankrad med sin bredsida riktad mot fyrverkeripråmen som låg mitt på Riddarfjärden. Nu uppstod en liten paus, men vi var fullt sysselsatta med att förse oss av den ostbricka som dukats fram, och av allehanda andra godsaker. Jag letade upp en plats framme vid relingen för att verkligen kunna njuta av fyrverkeriet. De övriga samlades runt omkring och tysta inväntade vi kvällens och hela vattenfestivalens avslutningsfyrverkeri. Det var inte utan att det kändes inom mig att det även var avslutning på en underbar sommar för mitt vidkommande. Alla de förväntningar jag burit på hade infriats i allra högsta grad, och den oro som funnits där hade gått att hantera på ett förhållandevis bra sätt.

Jag ryste till av välbehag och far, som stod närmast mig, observerade det hela och lade tryggt sin arm om mina axlar. Jag greppade tag i hans hand och smekte den varsamt över handryggen. Samtidigt for mina tankar tillbaka till ett annat avsked, knappt två veckor tillbaka i tiden. Ingela och jag hade bakat tårtor hela kvällen och en bit in på natten för att ha med oss till jobbet den sista arbetsdagen. Mitt på dagen, mellan de bägge skiften, hade vi dukat upp till långbord i parken. Såväl personal som patienter var vidtalade, och alla som kunde samlades nu vid borden. De lät sig väl smaka av tårtorna och några ville även ge oss några vänliga ord på vägen. Mitt under det att vi sitter där dyker Svea upp. Hon som varit den som haft flest invändningar mot mig, har trots detta dykt upp och dessutom under sin semester. Utan minsta tvekan styrde hon sina steg fram mot mig. Jag blev mycket överraskad när hon omfamnade mig och började prata

- Michaela! Jag måste först och främst be om ursäkt för mitt tidigare uppträdande. Jag har verkligen behandlat dig orättvist. Visserligen håller jag fast vid att män skall vara män, och kvinnor kvinnor, men du skall ju inte behöva lida för att jag har en annan åsikt. Det paradoxala i situationen är att jag trots min negativa inställning mot det du representerar ändå har fattat tycke för dig som person. Du är en trevlig arbetskamrat, flitig och hjälpsam. Jag vill därför verkligen be dig om ursäkt, så att inget ouppklarat finns mellan dig och mig. Dessutom ser jag gärna att du återvänder hit även nästa sommar och arbetar hos oss. Tills dess kommer jag verkligen att ta mig en ordentlig funderare och se om mitt tidigare så kategoriska uttalande måste mildras. Hoppas att du godtar min ursäkt, Michaela.

- Jag inte bara godtar den, jag tycker inte att du har något att be om ursäkt för. Jag måste själv inse att allt inte är så enkelt, vare sig för mig eller min omgivning. Ni alla här har varit helt underbara mot mig, och jag har stortrivts. Jag har många gånger undrat om ni alla skulle ha accepterat mig om sanningen hade presenterats redan innan jag började här. Jag är nog böjd att tro att så inte skulle varit fallet. Men visst skulle det ha varit underbart, för om ni var snälla och rara innan avslöjandet, så är det absolut inget mot hur ni varit sedan. Jag känner verkligen att jag haft ert stöd.

- Där håller jag med dig fullständigt. Se bara på mig och mina åsikter. Jag skulle ha slagit bakut vid blotta tanken och aldrig givit dig en chans. Jag om någon drar nog lite för snabba slutsatser, något som jag senare många gånger ångrar och har väldiga besvär att rätta till. Det känns i alla fall bra för mig att du inte bär på några aggressioner mot mig. Nu är jag glad, och önskar dig ett varmt lycka till.

- Tack Svea, jag är också glad, inte minst för att jag är välkommen tillbaka.



Kapitel 19

Jag väcktes ur mina drömmar av att en bomb krevererade högt uppe på himlavalvet. Fyrverkeriet hade startat och i en strid ström skickades raketer och bomber upp mot den mörkblå augustihimmeln. Den ena pjäsen vackrare än den andra. Knallarna ekade mellan husen på Norrmälarstrand och Skinnarviksberget. Mellan knallarna hördes publikens samfällda beundran som en viskning över vattnet. Stadshuset en bit bort fick ett nytt utseende för varje explosion som färgade himlavalvet. Alla småbåtar som låg utspridda runt oss gav hela bilden en surrealistiskt prägel i det skarpa skenet.

Fyrverkerimakarna hade komponerat sin föreställning skickligt. Lugna partier växlades med våldsamma kanonader som fick oss att häpna över den kraft och intensitet som presenterades. Gång efter annan trodde vi att det var över när ett nytt cresendo sakta byggdes upp och hänsynslöst vräktes ut över oss innan det långsamt tonades ner och slutfördes. Uppskattningen från publiken visste heller inga gränser när fyrverkeriet ändå avslutades med en jättebomb. Mistlurar, signalhorn och applåder ersatte för en stund alla explosioner och vi började hämta andan efter den mäktiga upplevelsen.

Vår kapten låg kvar på samma plats, och lät alla småbåtar förflytta sig från området. Vi kunde därför passa på att förse oss av det läckra ostbordet ännu en gång innan vi lättade ankar och återvände in mot kajen. Utan någon som helst brådska följde vi med strömmen av människor som nu förflyttade sig från Riddarfjärden och in mot stadens övriga delar. Lugnt och stillsamt blandades vi med alla de tusentals åskådare som verkligen tagit över staden. Gångbanorna räckte inte till utan även vägbanorna var fylldes av glada människor. En fantastisk upplevelse att se denna folkmängd vid denna tidpunkt på dagen. Vi hade inget mål utan lät oss bara svepas med och följa strömmen dit den drog. Vi hamnade också snart vid Gustaf Adolfs torg för att sedan komma fram till Kungsträdgården. En del uppträdanden och marknadsgyckel hade åter tagit fart efter fyrverkeriet, och restaurangerna fylldes snabbt med hungriga festivaldeltagare.

Framme vid Norrmalmstorg tyckte vi att det ändå var dags att avrunda kvällen, så efter lite letande hittade vi några bilar som kunde ta oss hemåt. Trötta men ändå nöjda drog var och en till sitt rum för att försöka få lite vila innan morgondagens uppbrott. Ingela och jag försvann in på vårt rum och påbörjade vår avklädning. Jag bad henne om hjälp med min korsett, och hon hjälpte mig villigt och glatt. Innan jag hunnit få av mig allt, hade hon fått på sig nattlinnet och försvunnit in på toaletten. Sedan låg hon snäppet före mig hela tiden och jag började nästan tro att hon redan skulle förflytta en massa timmerstockar när jag skulle komma tillbaka till vårt rum.

Till min stora förvåning så sov hon inte. Hon låg inte ens i sängen. I stället stod hon spritt språngande naken mitt på golvet och inväntade min ankomst. Jag blev stående mitt på tröskeln, med en minst sagt häpen min på mina läppar. Visst hade jag sett Ingela naken många gånger denna sommar, men detta var något helt annat. Hon var inte bara naken, utan dessutom mycket inbjudande och minst sagt förförande naken. Jag återfick lite av min självbehärskning och steg in i rummet samtidigt som jag stängde dörren bakom mig. Ingela sträckte ut sina armar och uppmanade mig att komma in i hennes famn. Jag styrdes inte längre av mitt sunda förnuft, utan andra krafter manade på mig och jag gled in i hennes varma härliga famn. Med smeksamma rörelser befriade hon mig från mitt nattlinne samtidigt som hon ömt kysste mig över hela ansiktet.

Hennes händer fortsatte sin odyssé längs min kropp och lämnade ingen plats oberörd. Min kropp reagerade våldsamt på hennes smekningar, och det var därför en stor lättnad för mig när hon lade sin mun mot mitt öra och viskade

- Får jag lossa på anordningen och ta fram den?

Jag var i ett så exalterat tillstånd att jag bara kunde ge en avmätt nick till svar. Ingela hade emellertid uppfattat den och gav sig omedelbart i kast med att befria min lem från sitt fängelse. Den var heller



inte sen att reagera på befrielsen utan reste sig genast i sin fulla längd och stolt annonserade sin närvaro. Med ena handen i ett fast grepp om min lem letade hennes andra hand efter en av mina. När dom fick kontakt förde hon den sakta och varligt, via hennes vackra liljekullar, ner mot hennes varma grotta, och lämnade den sedan där med en tydlig vink om att den själv skulle få fortsätta den vidare utforskningen.

Sakta och varligt började mina fingrar utforska den varma och fuktiga grottan. Visserligen hade jag ingen aning om vad som skulle möta mig, oerfaren som jag är, men med varliga rörelser sökte sig mina fingrar runt i det okända och lite mystiska. Mina sinnen var på helspänn och noterade intresserat Ingelas reaktioner. Ganska snart kunde jag identifiera var hon tyckte mina beröringar var som skönast. Jag fortsatte därför min resa i det okända och samtidigt sökte sig våra munnar mot varandra och förenades i en innerlig kyss.

Försiktigt började vi röra oss mot den uppbäddade sängen. Utan att släppa taget om min lem, gled Ingela smidigt ner på madrassen och särade inbjudande på sina ben. Jag följde efter och hon styrde mig genast mot sin varma fuktiga grotta. Hennes hand släppte sitt fasta grepp, men lemmen blev genast omhändertagen av andra ivrigt väntande muskler. Millimeter för millimeter sökte den sig inåt och möttes av ivrigt kramande och pulserande muskler. Ett svagt sörplande ljud kunde höras när den inte kunde nå längre och genast började den en lika långsam färd tillbaka mot grottans mynning. Samtidigt fortsatte våra händer sitt utforskande och munnarna låg som fastklistrade vid varandra. När lemmen nådde mynningen liksom vilade den sig innan den åter tog sats för en ny djupdykning. Fortfarande varligt, men nu var vägen känd och avverkades på lite kortare tid.

I takt med att njutningen blev större, så ökade också intensiteten. Varken Ingela eller jag kunde längre lägga band på vår extas, utan likt fyrverkeriet tidigare i kväll exploderade våra kroppar i ett gigantiskt cresendo. Utmattade och med svettpärlorna dansande på våra nakna kroppar särade vi på oss. Ingen av oss sade något, utan bara låg och tittade på varandra med tindrande ögon. Våra händer var hårt sammanflätade i varandra. Sakta men säkert domnade vi bort och vaknade lika nakna och belåtna när morgonsolen tittade in och lekte kurragömma med oss. Som om tiden upphört att gälla fortsatte vi där vi slutade några timmar tidigare och tittade in i varandras ansikten. Ingela förde försiktigt undan några hårslingor i mitt ansikte och kysste lätt min panna.

- Tack för en underbar upplevelse i natt, började hon och fortsatte att smeka mitt ansikte.

- Tack själv. Jag svävar som på små moln. Du var helt enkelt underbar

- Det var första gången för dig, eller hur?

- Mm, märktes det så tydligt

- Nej, inte på det sättet, men jag förstod ändå att det var första gången för dig.

- Men det var inte din första?

- Nej, men du skall heller inte tro att jag är hur erfaren som helst. Några killar har jag träffat så här, men jag har inte njutit så som jag gjorde i natt.

- Tack, jag är själv helt tagen av upplevelsen

- Hoppas bara att jag nu inte har förstört något mellan oss.

- Hurdå förstört? frågade jag undrande

- Lite svårt att förklara, men du och jag har upplevt så många underbara stunder tillsammans under den här sommaren. Vi har kommit varandra närmare, både som kusiner, vänner och väninnor. Jag vill inte att vi nu skall känna ett tvång att vi också hör



ihop sexuellt. Jag njöt av allt det som hände i natt, och jag ville också att det skulle hända, men ändå så måste vi få fortsätta att utvecklas, var och en på sitt håll.

- Jag håller med dig. Jag gillar dig väldigt mycket, och att vi nu också delar den här erfarenheten tillsammans tycker jag är underbart. Jag vill nog också att dom här intrycken måste få mogna och utvecklas vidare. Jag vet inte åt vilket håll, men oavsett det så vill jag inte att vårt förhållande som väninnor skall påverkas. Du är alldeles för värdefull för mig för att jag vill riskera något.

Vi fortsatte att smeka varandra och åtrån stegrades åter inom oss. Till slut fanns ingen återvändo, utan våra kroppar sökte sig åter till den intimaste gemenskap som går att uppnå. Med gemensamma ansträngningar och varliga anvisningar eldade vi upp oss och nådde samtidigt vårt maximum. Utmattade och nöjda sjönk vi åter ner under täcket och försökte återfå en normal andhämtning. Jag låg där och bar på en fråga som bara måste ställas

- Ingela, varför ville du göra detta med mig just idag?

- Det finns fler orsaker, började Ingela lite trevande. Först och främst för min egen skull. Jag blev heltänd på dig i kväll på ett sätt som jag bara inte kunde hantera. Jag bara måste, så kändes det. Så har jag inte sett på dig tidigare. Du har visserligen många gånger varit Mikael i mina ögon, trots dina kläder, men jag har inte åtrått dig sexuellt. Inte förrän i kväll. Sedan växte ett annat motiv fram. Jag ville ge dig en upplevelse att minnas, jag ville visa för dig att det finns en man inom dig. En man som du skall vårda ömt och inte glömma bort i all din längtan efter att gå klädd som kvinna. Du skall veta att mannen inom dig är minst lika åtråvärd som kvinnan i dig. Glöm inte det.

- Nej, det skall jag inte glömma. Du har verkligen lyckats med den uppgiften. Jag är dig ett stort tack skyldig för den här lektionen. Du är underbar, på alla sätt och vis.

Vi hann inte avsluta vårt samtal innan en diskret knackning på dörren följdes av en fråga

- Är ni vakna, dags att stiga upp! Hördes Marias morgonpigga stämma

Hastigt rättade vi till oss och lade oss tillrätta under täcket i den breda sängen, så som vi gjort under hela veckan, innan vi ropade vårt svar

- Ja, vi är vakna, kom in du.

- Hur mår mina prinsessor i dag då, frågade Maria samtidigt som hon kom in i bara morgonrocken.

När hon böjde sig ner för att ge oss varsin morgonpuss gled den isär, och jag kunde se att hon inte hade en endaste klädtrasa på kroppen. Skrattande noterade hon min upptäckt och svarade ogenerat

- Ja, i natt behövdes inget nattlinne. Hoppas vi inte vi störde för mycket. Jag ser förresten att nattlinnena inte kommit till användning här heller. Hade ni det skönt?

- Mycket, svarade Ingela och kramade om Maria. Tänk om det alltid kunde vara så underbart.

- Det beror på om bägge parter bjuder till, fortsatte Maria. Dom här upplevelserna är man alltid två om för att den riktiga känslan skall infinna sig. Nåväl, pusta ut en stund till ni och passa på att njuta. Men dröj inte för länge bara. Vi har lång väg att åka och solen blir nog inte nådig fram på eftermiddagen.



Maria blinkade glatt åt oss och lämnade rummet. Smått fnittriga vände vi oss mot varandra och småpratade om det som nyss inträffat. Jag var mäkta imponerad över hur naturligt Maria både berättat om sin älskog och det sätt hon tagit upptäckten att även vi haft fysiska aktiviteter för oss under natten. Ingela påstod dock att så var Maria, det var inget ovanligt att Ingela fick reda på sådana saker av henne. Själv berättade också Ingela om sina erfarenheter på ett naturligt sätt. Nattens händelser skulle ändå inte varit vår hemlighet någon längre stund. Även om vi kände lust till varandra så följde vi Marias uppmaning och steg upp och drog iväg ut till duschen. För att både snabba på det hela och ändå få njuta av varandra steg vi gemensamt in i kabinen och började tvåla in oss. Om det nu gick snabbare kan diskuteras, men vi njöt av att få hjälpa varandra med tvättningen.

Alla stod vi uppradade utanför garaget och såg på när de sista väskorna stuvades in i bilen. Lennart slet i sitt anletes svett med att få in det berg av prylar som, trots alla föresatser, släpats fram och tillbaka utan att komma till användning. Det gav emellertid oss andra tid att ordentligt säga hej åt varandra och det var ett tillräckligt svår uppgift. Stefan och Lennart klarades av relativt smärtfritt, men inför Maria och Ingela trängde tårarna obönhörligt fram. Det fanns liksom inget att säga, och ända var det så mycket som borde sägas. Maria försökte dock hitta några ord att säga och drog mig lite avsides.

- Lycka till i fortsättningen. Jag avundas inte din situation och dina val som du måste göra. Jag är emellertid övertygad om att du vet bättre nu än i början på sommaren vad det är du vill och din kapacitet att genomdriva din vilja. Tro bara inte att omgivningen alltid accepterar dig i alla situationer. Det är tråkigt att behöva säga det, men du kommer att råka på minor lite här och var. Detta till trots skall du envetet fortsätta att gå längs din väg. Det är längs den du kommer att finna glädje och förtröstan. Jag är också övertygad om att du kan klara av dessa perser. Det har du visat mer än en gång. Det har verkligen varit en upplevelse att fått följa din utveckling den här sommaren, och precis som Svea sa, du är varmt välkommen tillbaka närhelst du önskar. Du vet också att du alltid kan ringa om det är något du behöver prata om. Det kan vara lättare att lätta sitt hjärta för någon utomstående, men jag vet att både far och mor din kan hjälpa dig mycket väl tillrätta. Dina syskon stöttar dig också, liksom dina trevliga kompisar som vi träffade igår. Så på det viset har du det väl förspänt, men glöm inte att se till dina vänners behov också, och var beredd på att deras åsikter kan skifta. Det här blev mycket på en gång, men jag månar om dig.

Vi omfamnade varandra och jag fick tillfälle att torka bort tårarna. Ingela anslöt till oss och vi blev stående mitt på garageuppfarten i en innerlig och hjärtlig kram. Lennart tutade lite otåligt och vi särade på oss med rödsprängda ögon. Bilen gled iväg och mina syskon skuttade glatt vidare mot nästa sysselsättning. Själv dröjde jag mig kvar vid staketet och fick sällskap av mor och far på varsin sida om mig. Tysta betraktade vi det lilla dammoln som fortfarande dröjde sig kvar vid backkrönet. Far klappade mig lätt på axeln och jag lutade mitt huvud mot hans trygga bringa. Mor greppade tag i min andra hand och sakta började vi gå upp mot huset.

Slut

Överst på sidan

Tillbaka till hemsidan



michaela

Lifestyle