mordet på folke bernadotte av göran burén

Göran Burén

Mordet påFolke Bernadotte

Leopard förlagStockholm 2012

114804_Folke_Berna_ORIG.indd 3 2012-01-24 14.37

Av Göran Burén har tidigare utgivits på andra förlag:Vårflod (1981)Läderbältet (1993)Utan Sofie (1995)Jag älskar det praktiska livet, Francesca (1998)Malin och Sjungaren (2002)

Göran Burén: Mordet på Folke Bernadotte

Leopard förlagS:t Paulsgatan 11118 46 Stockholmwww.leopardforlag.se

Copyright © Göran Burén 2012Omslag: Rasmus KellermanOmslagsbilder: © Pressens bild/Scanpix, © Richard Goerg/iStockphoto Kartor: Stig SöderlindSättning: Team Media Sweden AB, FalkenbergTryck: Bookwell, Finland 2012ISBN 978-91-7343-384-6


Innehåll

Förord 7 1. Händelserna den 17 september 1948 9 ”Vi har avrättat greve Bernadotte.” 2. En respekterad man 23 ”Greve Bernadotte borde ha varit här idag.” 3. Människan Folke Bernadotte 26 ”För ett ögonblick tyckte jag att jag kunde se hans

själ och i samma stund förstod jag att han var en god människa.”

4. Bernadottes internationella karriär 38 ”Jag har aldrig haft ett uppdrag, som intresserat

mig mer än detta.” 5. De Vita bussarna 55 ”Om jag bara fick träffa Himmler, skulle jag inte

behöva gå alldeles tomhänt från besöket.” 6. UNSCOP och delningen av Palestina 76 ”I stort sett det enda som judar och araber är över-

ens om, är att britterna måste ge sig iväg.” 7. De palestinska flyktingarna 99 ”Ty det oerhörda inträffade, att när striderna i

Palestina tog slut förbjöd den nya staten Israel de arabiska flyktingarna att återvända till sina hem.”


8. Till Palestina 113 ”Han var den ende som kunnat åstadkomma detta.” 9. Fredsplanerna 133 ” … detta är ett minimikrav för att dess strävan-

den att skänka detta land fred skola lyckas.” 10. Bernadotte mördad 153 ”Denna händelse, för vilken Israels regering måste

ta fullt ansvar …”11. Obehagliga misstankar 164 ”… den skapade en klar medansvarighet i mordet.”12. Om mordutredningar och diplomatiska turer 185 ” de enklaste försiktighetsåtgärder från israeliskt

håll skulle ha förhindrat attentatets utförande.” 13. Agranatkommissionens rapport 195 ”Fläck som består …”14. Mördarna 220 ”Akta dig, Hillman!”15. Om Israelopinionen och tystnaden kring

Bernadotte. 231 ”Vi svenskar har en skuld till Folke Bernadotte.”16 Slutord 265

Källor och litteratur 269

Noter 271

Personregister 279


Förord

Den här boken har kommit till, därför att jag råkade få ögonen på ett källmaterial som i 60 år legat så gott som outnyttjat i Utrikesdepartementets arkiv. Det innehåller vittnesmål och andra dokument som utgör underlag till riksåklagaren Maths Heumans granskning av den israelis-ka utredningen om mordet på Folke Bernadotte. Där fram-träder en annorlunda bild än den gängse beträffande vem som låg bakom attentatet.

Boken är skriven som ett historiskt reportage. Den är in-riktad på hur det offentliga Sverige förhållit sig till mor-det på Folke Bernadotte. En stor del av den utgör en bak-grundsteckning till själva mordhändelserna – Folke Berna-dottes liv, händelserna i Palestina fram till 1948, spelet i FN.

Bakgrundskapitlen riktar sig till en bred allmänhet som inte har några förkunskaper i ämnet. Jag berättar alltid vilka källor jag har använt mig av, men för att inte belasta texten med en alltför stor notapparat, gör jag exakta sid-hänvisningar bara när det handlar om kontroversiella och särskilt uppseendeväckande uppgifter.

När det handlar om min egen källforskning, som redo-visas i kapitlen 11 till 13, har jag strävat efter att följa gängse forskningspraxis och håller tillbaka mina lustar för att for-mulera och polemisera. I de avslutande kapitlen tillåter jag


8 mig åter att vara mer personlig och ibland provokativ. Jag avhåller mig konsekvent från att förmoda någonting. Som alla politiska mordhistorier inbjuder även denna till speku-lationer av typ: Visste mördarna i vilken bil och på vilken plats Bernadotte satt och hur hade de i så fall fått veta det? Fanns det några hemliga förbindelser mellan Sternligan och den provisoriska regeringen? Mycket kommer vi aldrig att få veta och finns det ingen dokumentation, så lämnar jag det därhän.

Det var inte bara Folke Bernadotte som mördades. Vid samma tillfälle sköts den franske flygöversten Sérot. Om det skedde av misstag eller om han också var en utsedd måltavla vet vi inte säkert. Han får inte samma plats i den-na bok som Folke Bernadotte. Hans roll i spelet var långt mindre betydelsefull, men hans liv var därför inte mindre värt. Begränsningen är nödvändig, för detta är en bok om svenskarnas förhållande till Folke Bernadotte och mordet på honom. Ett mord kan dock ha flera offer. När jag skriver mordet ska det uppfattas som mordet på Folke Bernadotte och överste Sérot.


1

Händelserna den 17 september 1948

”Vi har avrättat greve Bernadotte.”

Natten till den 17 september tillbringade Folke Berna-dotte och hans sällskap i Damaskus. På dagen hade de be-sökt Beirut.1 Ett stort antal palestinier hade drivits på flykt under stridigheterna och levde där under miserabla förhål-landen. FN-medlaren fäste mycket stor vikt vid deras situa-tion och han var i färd med att organisera en internationell hjälpaktion. Ett 50-tal länder hade lovat bidra och hjälp-sändningarna skulle tas emot i Beiruts hamn.

Halv tio på morgonen lyfte det vita FN-planet och sat-te kurs mot Jerusalem. Åge Lundström, som följde Berna-dotte på den sista färden, berättar att resan i första hand gjordes av hänsyn till observatörerna, den obeväpnade FN-personal som hade till uppgift att övervaka den rådande vapen vilan. ”Folke Bernadotte ansåg, att han, både för att öka effekten av sin egen insats och för att ge ett gott före-döme, icke borde tveka att bege sig till utsatta frontom-råden, där observatörerna och övriga medhjälpare måste uppe hålla sig, och han försmådde därvid ett skydd, som


10 inte kunde komma dem till del.”2 Därutöver ville Berna-dotte undersöka möjligheten av att flytta sitt högkvarter från Rhodos till Jerusalem, närmare bestämt till det av brit-terna övergivna Government House.

Följeslagarna bestod av chefsobservatören general Lund-ström och dennes adjutant Miles Flach, stabschefen löjtnan-ten Jan de Geer, läkaren Rudolf Ullmark, sekreteraren Bar-bro Wessel samt Johan Kull, som i Heumans mordutredning kallas ”betjänten Kull”, medan Folke Bernadotte själv om-nämner honom som sin mångårige medhjälpare.

Uppe i luften mottog man ett telegram som meddela-de att det var landningsförbud på Kalandiaflygplatsen och att varje plan som försökte landa skulle beskjutas. Folke Berna dotte frågade Miles Flach, vad han ansåg som saken och denne svarade att han ansåg att telegrammet var falskt, liksom ett annat telegram de hade fått tidigare på morgo-nen, där det sades att general Lundström skulle varit död. ”Jag föreslog att vi inte skulle ta någon hänsyn till detta meddelande då jag fått bekräftelse på morgonen att allt var klart på flygplatsen. Greve Bernadotte skrattade och sade att det var precis hans mening, varför vi flög vidare.”3

Planet landade utan problem, det plan som transporterat greven och hans sällskap så många gånger i skytteltrafiken mellan huvudstäderna i regionen.

Bernadotte och Lundström och några till for först till Ramallah för att besöka brigadgeneral Lash, som var chef för arablegionens styrkor i Jerusalem. Lundström som var en försiktig general, föreslog att man hos Lash skulle an-söka om eskort för vägen från Ramallah till frontlinjen och han fick stöd för förslaget av en observatör. Inte minst tele grammet de fått i flygplanet hade framkallat en hotfull stämning. Bernadotte ville inte höra talas om något sådant. Han sade på svenska att han som FN:s medlare hade rätt att obeväpnad och utan skydd uppehålla sig var han ville i Pales tina. När Folke Bernadotte hade enskild överläggning med Lash passade Lundström ändå på att begära eskort för


11passagen genom arabiskt område. När Bernadotte fick veta att en eskort skulle komma ryckte han på axlarna och sade: ”Bara det inte tar för lång tid”, och upprepade på engelska vad han nyss sagt på svenska.

En annan som oroade sig för säkerheten var chefen för FN-observatörerna, den franske översten Sérot. Sérot var nyutnämnd befälhavare för observatörsstyrkan och när han presenterat sig för Bernadotte hade denne börjat leta i sitt minne. Namnet lät bekant. Jo, mycket riktigt, Sérot hade en hustru som var judinna och hade suttit i tyskt koncent-rationsläger. Hon var en av dem som Folke Bernadotte hade räddat i samband med Vita buss-expeditionen.

En svensk observatör, Magnus af Petersens, berättar: ”Han var orolig på grund av den våldsamma hets, som de judiska tidningarna riktat mot Bernadotte och ansåg att besöket både ur politisk och säkerhetssynpunkt var illa för-berett. På grund av brådskan hade icke nödvändiga säker-hetsåtgärder blivit vidtagna. Efter landning vid niotiden for Bernadotte med sina medarbetare till arablegionens högkvarter, där han mottogs av chefen, den engelske bri-gadgeneralen Lash. Sérot och jag väntade utanför, och han upprepade gång på gång, hur oförsiktig han ansåg Berna-dottes resa vara. Det kommer att sluta illa, sade han flera gånger till ’American Colony’ ”.4

När eskorten dröjde gav sig kortegen ändå iväg. Folke Bernadotte satt till höger i baksätet, Lundström i mitten och Sérot till vänster. Snart mötte de en pansarbil och se-nare också en jeep som följde dem fram till Mandelbaum-porten, där passagen från den arabiska till den judiska zo-nen brukade ske.

Lundström hade tidigare föreslagit att de skulle ta en annan väg, eftersom krypskyttar var mycket aktiva vid Mandelbaumporten och en FN-observatör hade blivit dödad där. Man kunde passera via Latrun in i Jerusalem väster ifrån, en betydligt säkrare färd, som dock skulle ta en timma extra. Inte heller det ville Bernadotte vara med om.


12 Han var i Jerusalem som ett gott föredöme och då måste han ta samma risker som sina observatörer. Ingen hade rätt att hindra honom från att passera linjerna var han ville.

De blev också mycket riktigt beskjutna i närheten av Mandelbaumporten utan att någon kom till skada. En kula träffade vänstra bakre hjulnavet, strax nedanför där Sérot satt.

Solen sken som vanligt från en molnfri himmel, när lin-jen passerades. En observatör gav tecken med en vit flagga att bommarna skulle öppnas. En amerikansk journalist ro-pade ”Good luck to you!” just som bilarna satte igång och Bernadotte svarade: ”Thank you, I shall need it!”

På den judiska sidan mötte överste Begley, han som bru-kade köra Bernadottes bil i Jerusalem samt en israelisk för-bindelseofficer, kapten Hillman. Hillman hade pistol och när Bernadotte fick se den, sa han: ”Jag är rädd att ni måste lämna ifrån er den där. Ingen av våra män är beväpnade. FN-flaggan är vårt enda skydd.”5 För övrigt fanns ingen es-kort och Lundström måtte ha resignerat, för han tycks inte vidare ha fört frågan på tal. ”Judisk eskort mötte ej, vilket dock på intet sätt kommenterades vid tillfället. Begley an-sågs nämligen väl så god som någon eskort.”6

Nu for man till YMCA som var en imponerande bygg-nad mitt emot King David Hotel, där medlarens sällskap skulle inkvarteras och äta lunch.

Efter lunchen for de vid tretiden vidare till Govern ment House, den mäktiga byggnad varifrån britterna under 30 år styrt Palestina. Sällskapet åkte i två bilar, en de Soto och en Chrysler. Båda hade två flaggor på de främre stänkskär-marna, en FN-flagga och en vit flagga. FN-medlarens läka-re, dr Ullmark, hade inte fått plats i någon av bilarna. Han påpekade att han borde följa med, för han var den ende som kunde vara till nytta om något hände. Greven klappa-de honom på axeln och förklarade: ”Det är inte så farligt, vi är strax tillbaka.” Nu hade Lundström och Sérot bytt plats i Bernadottes bil, så att fransmannen kom att sitta i mitten


13bredvid greven. Det skedde på Lundströms initiativ, så att det inte skulle verka som om han sökte skydd i mitten, en-ligt vad han själv uppgav. Platsbytet kostade Sérot livet och räddade Lundströms.7

Government House ligger på en kulle som i den biblis-ka historien har det ödesmättade namnet ”Det onda rådets berg”. På arabiska heter kullen Jabal Muhktabar. Hit ville Bernadotte flytta sitt högkvarter.

Området omkring Det onda rådets berg var ingenmans-land och låg mellan de judiska, de transjordanska och de egyptiska linjerna. Det kallades även Röda Korsområdet, eftersom britterna vid sin avfärd först lämnat det till Röda Korset, som i sin tur överlämnat kontrollen till FN. Höj-derna hade den största strategiska betydelse, den som ville kontrollera Jerusalem måste oundgängligen besätta dem. I Government House fanns en sjukvårdsklinik, som leddes av en schweizisk läkare, dr Facel.

Dr Facel förevisade det gamla brittiska kolonialresiden-set och sedan beundrade hela sällskapet en lång stund den fantastiska utsikten över Jerusalem, där Klippmoskéns gyl-lene kupol skimrade ovanför de vita husen, omgärdade av ringmuren från Suleiman den stores tid.

På återfärden från Government House följde dr Facel med i kortegen i egen bil prydd med Röda Korsmärket. Sällska-pet tittade in på Agricultural School en kort bit därifrån för att försöka klara upp några påstådda brott mot vapenvilan. Här togs det sista fotografiet av Folke Bernadotte.

Någonstans i staden fick vid denna tidpunkt de båda israe liska militärerna major Bernard och överste Cote frå-gan av en man som Bernard kände till utseendet: ”Är det sant att greve Bernadotte har mördats?”8

Vid tiden för återfärden från Det onda rådets berg vän-tade en jeep med fyra beväpnade män ett par kilo meter därifrån. Platsen var väl bebyggd med bland annat ett stör-re bostadskomplex, ”Biebermans’s house” och en liten affär


14 som hette Tnuva. Både affärsinnehavaren och hans fru hade lagt märke till jeepen och det hade även ett antal barn, ett av dem hade till och med pratat med männen i jeepen. Han var tolv år och hette Yoram Katz. Han berättade se-nare för polisen att han frågat männen om deras vapen och fått svaret att de var tjeckiska. Innan männen körde iväg pojken såg han bokstäverna IZL på ett av dem. IZL bety-der Irgun Zwei Leumi – Irgun, en motståndsgrupp som vid den tidpunkten lagt ner sina vapen och underordnat sig den provisoriska regeringen.

Hur visste attentatsmännen att kortegen skulle komma den vägen? Enligt Heumanrapporten, den svenska mord-utredningen, fanns ingen annan väg om man ville ta sig tillbaka till YMCA från Government House. Det var krig och staden var full av militära avspärrningar. Medlarens planer för dagen hade meddelats myndigheterna. Hur de sedan nådde fram till attentatsmännen är en annan fråga. Möjligheten finns att mördarna såg kortegen köra iväg till Röda Korsområdet och därmed kunde utgå från att de förr eller senare skulle komma tillbaka samma väg.

Vid 17-tiden började återfärden från Agricultural School. I den första bilen, en de Soto, satt Hillman och Barbro Wessel i framsätet och där bak Jan de Geer. Den andra bilen var dr Facels och den tredje, en Chrysler, kördes av Beg ley. I baksätet satt alltså Bernadotte till höger, överste Sérot i mitten och Åge Lundström till vänster.

Kortegen hejdades en kort stund vid en vägbom, som fälldes upp och ner några gånger. Strax därefter mötte de en pansarbil. Hillman, den israeliske förbindelseofficeren, vände sig om i framsätet, tittade noga på den och sade: ”Titta där var doktor Joseph!” de Geer frågade: ”Menar ni verkligen att ni såg honom i pansarbilen?” och Hillman svarade: ”Ja, jag såg honom absolut i pansarbilen.” Sedan blev inte mer sagt om detta, men morgonen därpå skrev samtliga i första bilen under en redogörelse för mordet där denna för dr Joseph, Jerusalems militärguvernör, så kom-


15prometterande närvaro i närheten av mordplatsen inty-gades.9 Karavanen körde in i stadsdelen El Qatamon och passerade en polisstation med en vägspärr, där de släpp-tes fram obehindrat. Strax efteråt körde kortegen om en militär bärgningsbil som bemannades av tre soldater. Vä-gen gick brant uppåt. På kullens krön väntade jeepen med attentats männen.

Bilkortegen körde sakta uppför den branta sluttning-en. På vänstra sidan av vägen fanns en del skjul och kojor. På högra sidan var ett stup. Klockan var strax efter fem på efter middagen, solen stod ännu högt på himlen. När de tre bilarna passerat kullens krön backade en jeep ut på vägen. De som färdades i den första bilen trodde att jeepen höll på att vända och tyckte att föraren bar sig gans ka klumpigt åt. Men jeepen blev stående tvärs över vägen framför en liten butik och kortegen tvingades stanna.

Fyra man åkte i jeepen. Föraren satt kvar, men de tre övriga hoppade ur och gick mot kortegen med sina auto-matvapen. Två av dem stannade till höger om den första bilen, medan den tredje fortsatte fram till den sista, där FN-medlaren Folke Bernadotte satt. De tre männen väckte först ingen större uppmärksamhet bland FN-folket, efter-som vägspärrar och militärkontroller var vanliga. En for-mell vapen vila rådde i striderna mellan israeler och araber i Pales tina, men talrika brott mot vapenvilan förekom och Jerusalem befann sig i ett krigsliknande tillstånd.

I den första bilen satt den israeliske förbindelseofficeren Hillman. Han stack ut huvudet och ropade åt männen att släppa fram kortegen, det var FN-medlaren som kom.

Då öppnade männen eld. De två vid den första bilen sköt mot däcken. Den tredje som kommit fram till Berna-dottes bil stack in kpisten genom bakre vänstra rutan och avlossade en mängd skott, vilka träffade FN-medlaren och den franske översten Sérot som satt bredvid honom.

Mannen som sköt hade ansiktet förvridet av hat, min-des Åge Lundström efteråt. Överste Sérot dog omedelbart.


16 Bernadotte lutade sig framåt och Lundström, som sluppit undan kulorna, frågade: ”Är du sårad, Folke?” Lundström tyckte att han nickade och mumlade något, men omedel-bart efter åt sträckte han på sig och sjönk medvetslös bakåt.

Överste Begley hoppade ur bilen och gav sig in i hand-gemäng med mördaren. Ett skott gick av och mynnings-flamman svedde Begleys kind. Mördaren lyckades göra sig lös och sprang mot jeepen sedan han skjutit hål på Chrys-lerns kylare. På vägen tappade han pipan och magasinet till sitt vapen. Han lyckades dock inte komma med jeepen, för de andra hade redan kört därifrån i högsta fart och han fick ta sig från brottsplatsen på egen hand.

Hillman hoppade in i Chryslern och den ej så lättskräm-de Begley körde på punkterade däck i rasande fart enligt Hillmans anvisningar till gamla Hadassah-sjukhuset, som låg i Ryska kvarteret och de var framme inom några minu-ter. Där konstaterade en läkare att de båda var döda.

Det fanns flera vittnen till dådet. En 15-årig flicka och ett par pojkar befann sig bara några tiotal meter från bi-larna och såg alltihop. Folk som bodde i husen omkring gick fram till fönstren eller ut på balkongerna när skott-lossningen började.

Två av de tre soldaterna på bärgningsbilen sprang iväg nedför backen mot polisstationen, alltså bort från mordplat-sen, när de hörde skjutandet, men den tredje gick uppåt och när bilarna givit sig iväg tog han reda på pipan med magasi-net, som mördaren tappat. Så småningom kom även två po-liser, Riesenfeldt och Israel till platsen, men något egentligt polisarbete företogs inte då. Sergeant Israel såg pipan från mordvapnet i soldatens hand och bad att få den. Soldaten vägrade ge honom den och sade att han skulle lämna den till militärpolisen, vilket han också gjorde. Den skickades senare till kriminalteknisk undersökning, som bekräftade att med den avskjutits de kulor, som hittats på mordplatsen.

Riesenfeldt, som kom först till platsen, tog hand om den 15-åriga flickan som sett alltihop och överlämnade henne


17till konstapeln Israel. Han berättade senare att han hört chauffören på bärgningsbilen uppmana flickan att inte säga något till polisen.

Senare på kvällen kom Jerusalems polischef Rabinowitz till platsen. Någon avspärrning gjordes inte, utan det stod fritt för vem som ville att plocka till sig kulor och hylsor och andra souvenirer.

Samma kväll började maskinskrivna meddelanden spri-das i Jerusalem i vilka en dittills okänd organisation som kallade sig Hazith Hamoledeth, Fäderneslandsfronten, tog på sig ansvaret för mordet. Texten på meddelandet löd:

Vi har avrättat greve Bernadotte den 17 september 1948. Greve Bernadotte uppträdde öppet som representant

för den brittiska fienden. Hans uppgift var att genomföra brittiska planer för att överlämna vårt land och Yishuv åt utländskt styre. Han tvekade inte att föreslå att Jerusalem skulle överlämnas åt Abdullah. Bernadotte arbetade oför-tröttligt för att försvaga våra militära ansträngningar och bar själv ansvaret för blodsutgjutelsen.

Detta innebär slutet för alla fiender och deras ombud. Detta kommer att utgöra slutet för alla fiender till judisk frihet i hemlandet.

Hemlandet kommer inte längre att styras av främlingar. Jerusalem kommer inte längre att styras av några främman-de guvernörer.

Och följande dag fick pressen ett brev:

Även om enligt vår uppfattning alla FN:s observatörer är medlemmar av främmande ockupationsstyrkor, som inte har någon rätt att vara på vårt territorium, berodde mor-det på den franske översten Sérot på ett fatalt misstag: våra män trodde att officeren som satt bredvid greve Bernadotte var den brittiske agenten och anti-semiten general Lund-ström.10


20 Natten mellan den 17 och 18 september låg Bernadotte och Sérot på lit de parade i YMCA-byggnaden. De båda döda var omgärdade av blommor, på Sérots bröst låg hans flyg-officersmössa, på Bernadottes scouthatten.

Dagen efter fördes de i stor kortege till Haifa. Så stort var motståndet mot medlaren bland israelerna, att de inte ens efter hans död ville visa någon aktning. Flera har vitt-nat om deras reaktion, bland andra Barbro Wessel, som be-rättade för Heumankommissionen: ”De judar som uppe-höllo sig utmed färdvägen under den fyra timmar långa resan, visade ingen som helst aktning för kortegen. Några hade spelat kort och några hade spottat, andra hånskrattat och gjort föraktfulla gester. Araberna däremot hade visat stor aktning och å det område som hölls besatt av araberna hade man ställt upp ett hederskompani, som skyldrade ge-vär då processionen passerade.”11

Från Haifa fördes de döda i två vita flygplan. I det ena fanns kistorna, i det andra en hedersvakt. Bernadottes medarbetare satt på sina vanliga platser i den vita DC3:an – Åge Lundström, Jan de Geer, Miles Flach, Barbro Wes-sel, Rudolf Ullmark och Johan Kull. På grevens plats låg en blombukett.

Efter mellanlandningar och hedersbetygelser på Rho-dos, i Rom och Genève landade planen i Paris, där ett stort uppbåd av internationella storheter väntade. Men, som Barbro Alving skrev i sitt stämningsfulla reportage,12 ”den som stod främst i blickpunkten bland alla dessa centra-la gestalter i världspolitiken var ändå en, som ej hörde till den kretsen: en ensam svartklädd kvinna, mme Sérot, den frans ke överstens änka – en gång den första av de otaliga kvinnor i Ravensbrucks koncentrationsläger, som genom greve Bernadottes strävan befriades och över Sverige åter-fördes till sitt hemland.”

Den 21 september flögs Bernadotte slutligen hem till Stockholm. När planet kom in över land i Sverige tändes eldar på marken så de bildade en lång kedja av små lysan-


21de punkter. Det var scouterna som hedrade sin ledare. På Bromma flygplats väntade 4 000 människor, bland dem för-stås hustrun Estelle och de båda sönerna Bertil och Folke Jr. Där fanns också prinsessan Sibylla, som året innan i en flyg-olycka förlorat sin make, kronprinsen Gustav Adolf.

Folke Bernadotte var väl medveten om vilka faror han utsatte sig för. Innan han reste till Palestina för sista gång-en hade han och Estelle kommit överens om hur begrav-ningen skulle ske, för den händelse han inte skulle komma tillbaka levande. Det skulle vara enkelt, några scouter bara, och inga tal, förutom prästens.

Enkelt blev det inte riktigt. Det var en internationell stor-begravning i närvaro av världspressen och många dignitä-rer. Hundratusentals sörjande kantade begravningskorte-gen, först från hemmet till Gustav Vasa-kyrkan, därefter från kyrkan till krematoriet på Norra begravningsplatsen. Kyrkan var överfull och tusentals människor följde ceremonin ut-anför genom högtalare. Barbro Alving berättar om en för-underligt ljus stämning – ”stämningen när en familj och en världsvid vänkrets tar avsked av en man, som dog i medve-tandet om att hans liv haft en mening och hans död inte var ett slut. Amerikanska, engelska, franska, belgiska, polska, ungerska, skandinaviska nationsfärger var representerade i kransmängden. Blommor i höstens heta färger svallade över hela koret, upp mot kolonnerna, ut i sidogångarna, och alla gav de belägg för att Folke Bernadotte till det yttersta upp-fyllt sina plikter i en värld vars signum är plågad odelbarhet.”

Bland alla de otaliga kransarna fanns en från en dansk kvinna, som skrivit på bandet: ”I djup tacksamhet för att jag i maj 1945 genom Folke Bernadottes hjälp fick mina två söner hem från fångenskapen i koncentrationsläger i Tyskland.”

En av grevens instruktioner för sin begravning följdes: bara prästen talade. Komminister Dahlby höll griftetalet. Han utgick från ett bibelord, ur Jesaja: ”Jag hörde Herren tala och han sade: Vem skall jag sända ut och vem vill vara min budbärare? Och jag sade: Se här är jag, sänd mig.”


22 Sven Grafström, diplomaten, satt bland åhörarna och tänkte sannolikt på hur han varnat Bernadotte, hur förfä-rad han varit inför Bernadottes iver att ta på sig uppdraget. Bibel ordet gav Bernadottes offervillighet en högre dimen-sion. Och komminister Dahlby påminde om det valspråk Folke Bernadotte antog, då hans äldste son dog: ”Vi har inte kommit till världen för att bli lyckliga, utan för att göra and ra lyckliga.”

Nu följde en tid av hyllningar.


mordet på folke bernadotte av göran burén

Documents