1540 läkartidningen nr XX 2009 volym 106

n aktuellt

»Orsaken till att vi har så dålig täckning ifråga om att erbjuda risk­grupper influensa­vaccin tror jag är läkar­nas brist på lust att arbeta förebyggande«, säger Annika Linde.

1541läkartidningen nr 23 2009 volym 106

Annika Linde varnar för fortsatt virushot

n aktuellt

intervju. Ett nytt larm om en hotande influensa pandemi frågorna hopar sig och det är statsepidemiolog Annika Linde som för väntas ge de korrekta svaren. Risken att bidra till ogrundad rädsla ska vägas mot behovet av höjd beredskap. »Jag måste lämna de budskap vi själva tror på, och jag uppfattar den nya influensan som det allvarligaste influensahotet vi haft på 40 år«, säger Annika Linde. text: peter örn foto: elis hoffman

Då hoten tornar upp sig om annalkande all­varliga influensapan­demier med nya typer

av virus är Annika Linde, chef för avdelningen för epide miologi på Smittskydds­institutet och sedan 2005 statsepidemiolog, ett själv­klart val för journalister på jakt efter expertkommenta­rer.

Som statsepidemiolog har hon fått hantera två sådana situationer: fågelinfluensan, A/H5N1, som dominerade larmrapporterna i mass­media 2006, och nu senast den nya influensan, A/H1N1.

– Det som tagit mest kraft under den senaste tiden har varit trycket från massmedia. De flesta ringer direkt till mig, och det är min skyldig­het att vara anträffbar, säger Annika Linde.

– Men jag tycker att mass­media i princip har skött sig bra. Många gånger lyckas journalister formulera mitt budskap bättre än vad jag själv förmår, och det händer även att det är massmedia som upp­daterar mig eftersom journa­lister gärna söker »det udda« och får tag på information som jag själv inte hunnit få.

Under 2000­talet har virolo­gernas och myndigheternas larm avlöst varandra. SARS följdes av fågelinfluensan, och nya influensan är långt ifrån avskriven som ett veri­tabelt globalt hot. Men att ropa »vargen kommer« för ofta sliter på allmänhetens förtroende för forskare, myn­digheter och journalister. Det uppstår misstankar om bak­omliggande syften, såsom att garantera nya anslag. »Medi­cinska byråkrater är som hajar; de måste hela tiden röra sig i sitt hav av dåliga nyheter eller svälta«, skrev kolumnisten Simon Jenkins i The Guardian den 5 maj och krävde en utredning om »fiaskot« kring hanteringen av den nya influensan.

Annika Linde instämmer i att »dödsvirus« och andra dysto­piska formuleringar som massmedia ibland använde om fågelinfluensan var helt omotiverade. Men med den nya influensan är situationen något annorlunda, anser hon.

– Min målsättning är att lämna så ärlig information som möjligt, och jag måste lämna det budskap vi själva tror på. Jag trodde inte så

mycket på faran med fågel­influensa, bindningsmoleky­len på H5N1 tycks vara allt­för klumpig för att kunna an­passa sig till människa. Där­för är H1N1 ett större hot. Risken är att viruset muterar och blir mer spridnings­benäget. Det är det allvarli­gaste pandemihotet vi haft sedan Hongkong­influensan 1968.

Inom kort tar läkemedels­industrin i samråd med an­svariga myndigheter i flera länder, för Sveriges vidkom­mande Socialstyrelsen, be­slut om vilket influensa­vaccin som ska produceras till hösten – mot vanlig säsongs influensa eller mot den nya influensan. Annika Linde anser för Sveriges del att man borde satsa på den nya influensan eftersom vi hade ett ganska stort influ­ensautbrott förra säsongen. Därför bör den bli ganska mild denna säsong.

– Men det är ett mycket svårt val och jag är glad att det inte är jag som måste ta det beslutet, säger Annika Linde.

Den värsta turbulensen kring nya influensan har lagt sig och arbetsrutinerna på av­

delningen för epidemiologi börjar successivt återgå till de normala. För Annika Lin­des del innebär det i grova drag en serie möten, bland annat på den egna avdelning­en, på Smittskyddsinstitutet cent ralt, Socialstyrelsen och den europeiska smittskydds­myndigheten ECDC. Inom ramen för ECDC:s arbete är Annika Linde Sveriges repre­sentant för den internationel­la influensaövervakningen. Dessutom får hon 50–100 e­brev per dag som ska hante­ras. Arbetsdagarna sträcker sig 11–12 timmar, men en dag i veckan – lördagarna – för­söker hon vika för avkopp­ling.

– Då vill jag arbeta i min trädgård. Det är otroligt av­kopplande. Jag har normalt ganska höga ambitioner när det gäller trädgården, men den nya influensan kom vid en tid på året så att även den har drabbats, säger hon.

Att Annika Linde överhuvud­taget blev läkare, och sedan fick en karriär som ledde till en roll som svensk »expert­kommentator« i smittskydds­frågor, var en slump, berättar hon. Inspirerad av boken

läs mer Artikel av Annika Linde m fl på Klinik och Vetenskap sidan 1552.

1542 läkartidningen nr 23 2009 volym 106

»Exo dus« av Leon Uris ville hon uträtta något idealistiskt och en framtid som läkare kunde nog fylla det behovet, trodde Annika Linde, utan att egentligen veta vad yrket innebar. 1968 lämnade hon hemstaden Skövde för en läkar utbildning i Göteborg.

– Men jag var allt annat än en briljant medicinstudent. Jag varvade medicinstudier­na med studier i bland annat sociologi, och när jag tog min läkarexamen 1974 visste jag fortfarande inte vad det var för skillnad på virus och bak­terier, säger Annika Linde.

I dag vet hon desto mer om den skillnaden. Annika Linde kom till virusavdelningen på dåvarande Statens bakterio­logiska laboratorium, SBL, redan 1979 för att forska efter några år som infektions­läkare på Roslagstulls sjuk­hus i Stockholm. Disputatio­nen ägde rum 1987 och hon försöker fortfarande upprätt­hålla en viss forskning, bland annat om nya populationsba­serade övervakningssystem inom smittskydd och om Epstein–Barrvirus och dess betydelse för utveckling av allergier.

– Men jag har en läggning av att lätt bli så extremt enga­

gerad i det jag just håller på med, och i nya saker, att jag totalt sett blir ofokuserad. Därför har jag egentligen ald­rig drivit någon riktigt egen forskningslinje, och jag pas­sar definitivt inte för prak­tiskt laboratoriearbete. Krea­tivt tankearbete och analyser i diskussionsgrupper om forskning passar mig mycket bättre.

Som forskare har Annika Linde medverkat i omkring 200 vetenskapliga artiklar.

I statsepidemiologens ansvar ligger att ha kontroll över det svenska smittskyddsläget, en i flera avseenden nog så pre­kär uppgift i skuggan av glo­bala pandemihot. Flera typer av infektionssjukdomar har under 2000­talet visat sti­gande incidenskurvor, såsom gonorré, klamydia, syfilis och hepatit B. Under 2000­talet har dessutom kurvan för an­talet nya HIV­fall, med per­

soner som smittats inom lan­det, långsamt ökat även om incidensen nu är lägre än un­der »toppåret« 2007 då 178 sådana fall rapporterades.

– Vi har till stor del miss­lyckats i vårt arbete att få människor att undvika livs­stilsrelaterade åkommor. Jag tror det krävs mer av över­bryggande kontakt mellan medicinare och beteendeve­tare för att uppnå ett effekti­vare förebyggande arbete, sä­ger Annika Linde.

– Viktigast är att nå ut med budskapet om det personliga ansvaret för sin hälsa, att det i första hand handlar om att vara rädd om sig själv. Det skulle exempelvis räcka med att öka kondomanvändning­en från dagens 25 procent till 37 procent, för att få ökning­en av antalet klamydiafall att helt stanna av.

Även inom den medicinska professionen tycks det finnas mycket att göra för att förbätt­ra det förebyggande hälso­arbetet. Svenska läkare är bland de sämsta i Väst europa då det gäller att erbjuda risk­grupper influensavaccin.

– Nu har vi en täckning på 60 procent, och WHO:s mål­sättning är att 75 procent av riskgrupperna ska få influ­

ensavaccin från och med 2010. En sådan utveckling skulle framför allt förhindra många inläggningar på sjuk­hus. Orsaken till att vi har så dålig täckning i dag tror jag är läkarnas brist på lust att ar­beta förebyggande, säger An­nika Linde.

Ointresset kan exemplifie­ras med det faktum att Anni­ka Linde mötte ett tomt audi­torium, då hon 2007 var in­bjuden till en internmedi­cinsk fortbildningsvecka för att tala om influensaprofylax.

Smittskyddsinstitutets möjligheter att påverka kur­vorna för olika smittsamma sjukdomar i samhället är dock ganska begränsade. In­

n aktuelltintervju

Statsepidemiolog Annika Linde befarar att viruset A/H1N1, nya influensan, muterar och blir mer sprid­ningsbenäget. Hon anser att den nya influensan är det allvarligaste pandemihotet sedan Hongkong­influensan 1968.

n annika lindeÅlder: 61 år.Medicinsk specialitet: Klinisk virologi.Bakgrund: Infektions­läkare vid Roslagstulls sjukhus 1976–79, där efter verksam vid Smittskydds­institutet (tidigare SBL). Disputerade i klinisk viro­logi 1987 vid SBL. Chef för avdelningen för virologi vid Smittskyddsinstitutet 2002. Statsepidemiolog 2005. Adjungerad profes­sor i klinisk virologi 1998–2006 vid Karolinska insti­tutet. Aktuell: Ansvarig för övervakningen av nya influensans spridning inom landet och en av Smittskyddsinstitutets mest synliga influensa­experter. Familj: Två döttrar och två barnbarn.Senast lästa bok: »Mot Fyren«, av Virginia Woolf.När träffade du en patient senast? 1979 på Roslags­tulls sjukhus. Men har mycket kontakt med patienter via e­post, brev och telefon. Viktigaste hälsofrågan: Att få människor att und­vika livsstilssjukdomar. Viktigaste läkarfrågan: De framtida prioriteringarna i sjukvården utifrån en allt bredare kunskapsbas och att satsa mer på hälso­främjande arbete.

»Svenska läkare är bland de sämsta i Västeuropa då det gäller att erbjuda riskgrupper influensavaccin.«

1543läkartidningen nr 23 2009 volym 106

n aktuellt

stitutet har ett nationellt an­svar för övervakning och dia­g nostik, och för att förmedla kunskap till olika aktörer. Det exekutiva ansvaret vilar på smittskyddsläkarna i landet.

– Möjligtvis skulle vi på Smittskyddsinstitutet kunna bidra mer, kanske genom att försöka få fram bättre meto­der för att utvärdera effekter av olika åtgärder. Men det är en extremt svår uppgift.

Vinterkräksjuka, sexuellt överförda infektioner och vanlig influensa tillhör ruti­nerna i smittskyddsarbetet, och någon enstaka gång av­bryts rutin arbetet av drama­tiska hot om nya influensa­pandemier orsakade av tidi­gare okända virus, med fortlöpande press­konferenser och världsom­spännande hårdbevakning. Det är lätt att tro att det är dessa avbrott som gör smitt­skyddsarbetet extra spän­nande. Men Annika Linde lyfter fram helt andra hän­delser, då hon ser tillbaka på vad som gett spänning i hen­nes arbete.

– Inget av pandemihoten har egentligen varit spännan­de, själv skulle jag helst ha ve­lat slippa dessa även om stämningen och samarbetet hos oss har varit mycket bra under den här tiden och allt har fungerat. Man får en mental ork när man ser hur alla ställer upp, säger Annika Linde.

– Men det som varit mest spännande, men också det mest hemska, är öppningen mot den nya virologin som upptäckten av HIV och aids innebar. HIV gav en enorm knuff åt virologisk forskning, med bättre tekniker och möj­ligheter att tidigt upptäcka nya smittor. Ta exempelvis SARS, som vi lyckades identi­fiera inom bara två veckor ef­ter de första sjukdomsfallen.

HIV och aids tillhör livs­stilssjukdomarna, ett område som är en av Annika Lindes käpphästar och som hon tror kan angripas med hjälp av ökad information om det per­sonliga ansvaret. Hoppet om

ett HIV­vaccin drabbades dessutom av ett stort bakslag under 2007 då den så kallade STEP­studien fick avbrytas i förtid. Den aktuella vaccin­kandidaten saknade skydds­effekt, och kunde dessutom i vissa fall bidra till ökad infek­tionsrisk.

– Men trots dessa misslyck­ade försök tror jag att vi på sikt kommer att få fram ett HIV­vaccin, säger Annika Linde.

Annika Linde tillträdde som statsepidemiolog samtidigt som den europeiska smitt­skyddsmyndigheten ECDC inledde sin verksamhet. Den tidigare statsepidemiologen professor Johan Giesecke blev ECDC:s vetenskapliga chef, och även andra tunga namn lämnade Smittskydds­institutet för att arbeta på ECDC. Sedan dess har avdel­

ningen för epidemiologi haft en rejäl brist på spetskompe­tens, förklarar Annika Linde, vilket påverkat viktiga delar av verksamheten.

– Forskningsintensiteten, att vetenskapligt utvärdera epidemiologin, har drabbats mycket hårt. Det är en forsk­ning som kräver specialkom­petens, och det finns överhu­vudtaget inte många i Europa som behärskar den typen av infektionsepidemiologi, säger Annika Linde.

Men nu är villkoren på väg att förändras. Annika Linde och hennes kolleger på Smitt­skyddsinstitutet väntar på förslagen från den pågående statliga smittskyddsutred­ningen, som i skrivande stund ännu inte blivit offent­liga, men enligt planen ska presenteras senast den 1 juni. Smittskyddsinstitutets avgå­

ende generaldirektör Ragnar Norrby har uttryckt önske­mål om en samlad resurs för svenskt smittskydd, en ståndpunkt som även Annika Linde ställer sig bakom. I dag har Socialstyrelsen en egen smittskyddsenhet och ansva­rar för bland annat HIV­ och aidsfrågor.

– Med två olika myndighe­ter med nationellt smitt­skyddsansvar finns det alltid en risk för missförstånd, eller att man drar åt olika håll och att det kan vara andra intres­sen är rena smittskyddsfrå­gor som är orsaken, säger An­nika Linde.

– Ett krav i en ny organisa­tion måste vara att det vi gör hela tiden utvärderas, och att resultaten blir tillgängliga så att eventuella misstag inte upprepas i framtiden.

Smittskyddsinstitutet har en omfattande laboratorieverk­samhet, och utifrån den aspek ten vore en överflytt­ning av Socialstyrelsens smittskyddsenhet till Smitt­skyddsinstitutet en praktisk lösning. Forskningens roll vid institutet har diskuterats, men Annika Linde är mycket mån om att smittskyddsarbe­tet ständigt utvärderas ve­tenskapligt.

– Det är möjligt att ha en sammanhållen smittskydds­myndighet som bedriver forskning, om forskningsin­riktningen styrs av smitt­skyddsbehoven och resulta­ten implementeras i det ars­bete som myndigheten bedri­ver. Den konstruktionen har man med framgång valt i Ne­derländerna, säger Annika Linde.

Peter Örnfrilansjournalist

»Jag var ingen briljant student. När jag tog min läkarexamen 1974 visste jag fortfarande inte vad det var för skillnad på virus och bakterier«, säger Annika Linde.

»Ett krav i en ny organisation måste vara att det vi gör hela tiden utvärderas, och att resultaten blir till gängliga så att eventuella misstag inte upprepas i framtiden.«